om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)

de Regeringens proposition

1991/92:170 By

om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

(EES)

Bilaga I

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag

ur regeringsprotokollet den 27 maj 1992 för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Bengt Westerberg

Ulf Dinkelspiel

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sverige har tillsammans med övriga sex EFTA-länder undertecknat ett omfattande avtal med EG och dess medlemsländer om Europeiska ekono-

miska samarbetsområdet (EES). I anslutning till EES-avtalet har EFTA-

länderna undertecknat tre avtal sinsemellan, nämligen ett om upprättande

av en övervakningsmyndighet och en domstol, ett om en ständig kommitté

och ett om parlamentarikersamverkan på EFTA-sidan. I propositionen föreslås att riksdagen godkänner de undertecknade

avtalen samt antager förslag till en lag om ett curopeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-lagen) med grundläggande bestämmelser om införlivande av avtalsåtagandena med svensk rätt. Vidare föreslås att riksdagen antager förslag till annan lagstiftning som fordras för anpassning av svensk rätt till EES-avtalets regelverk.

I övrigt redogörs för den anpassning av svenska regler som redan skett eller som avses ske senarc.

| Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga I

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den = Prop. 1991/92:170

27 maj 1992 Bilaga I

Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, och statsråden Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund. Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Björck, Davidson, Lundgren, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsråden Dinkelspicel, Hellsvik, Laurén, Björck, B. Westerberg, Svensson, Lundgren, Ask, Olsson, Hörnlund, Friggebo, P. Westerberg, Davidson, Johansson

Proposition om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)

Statsrådet Dinkelspiel anför:

”Den första stora uppgiften som kommer att dominera arbetet under denna mandatperiod är att fullt ut föra Sverige in i det curopeiska samarbetet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen”. Så formulerade sig regeringen när den i sin regeringsförklaring till riksdagen i oktober förra året drog upp riktlinjerna för arbetet under de närmaste åren.

Sveriges strävan att bli medlem i EG bottnar i en insikt om att integrationen har utvecklats till ett allt mer framgångsrikt och fördjupat samarbete för att säkra demokrati, frihet och ekonomiska framsteg i vår del av världen. De omvälvande händelserna i Central- och Östeuropa har också skapat helt andra förutsättningar än tidigare att förverkliga ett brett allcuropeiskt samarbete. Det råder heHer ingen tvekan om att EG kommer att spela en central roll i denna utveckling. Mot den bakgrunden har riksdagen med bred cnighet ställt sig bakom den svenska ansökan om medlemskap i EG.

Det avtal om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) som nu bör föreläggas riksdagen är ett betydelsefullt avtal i sig. Men det utgör också ett viktigt steg på vägen till ett svenskt medlemskap i EG.

Avtalet, som undertecknades i staden Oporto i Portugal den 2 maj, innebär att en ny dimension tillförs det europeiska samarbetet. Mellan de avtalsslutande parterna upprättas världens största ekonomiska samarbetsområde med ca 380 miljoner människor. Detta innebär dock ingen slutenhet gentemot omvärlden i övrigt. I vår allmänt frihandelsvänliga politik ligger att vi verkar för ett Västeuropa öppet mot den övriga världen.

Avtalet spänner över snart sagt alla områden i samhället men kärnan är deltagandet i EG:s inre marknad. Genom avtalet skapas i allt väsentligt fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital jämte en enhetlig konkurrenspolitik. Avtalet innefattar också samarbete på en rad andra viktiga områden som miljövård, arbetsmiljö, konsumentskydd, forskning och [0

system som syftar till att ge EFTA-länderna ett inflytande inom EES som Bilaga 1 motsvarar ländernas åtaganden i fråga om avtalets materiella innehåll.

I anslutning till EES-avtalet har EFTA-länderna sinsemellan träffat avtal om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervakningsavtalet) samt om en ständig kommitté (kommittéavtalet). Dessutom har EFTA-länderna undertecknat ett avtal om parlamentarikersamarbete mellan ledamöter från EFTA-ländernas parlament. Samtliga avtal avses träda i kraft den 1 januari 1993, dvs. samtidigt som EG:s inre marknad förverkligas.

Huvudmålet för regeringens politik är att bryta den ekonomiska stagnationen och återge Sverige en stark och växande ekonomi. Ett deltagande i det internationella samarbetet är en avgörande förutsättning för en positiv utveckling av det svenska välståndet. Denna utveckling är sedan mer än hundra år exportledd. Den svenska ekonomin måste fortsätta att vara konkurrenskraftig. Ett deltagande på lika villkor i den gemensamma västeuropeiska marknaden, som bildas genom EES-avtalct, är i det ljuset en viktig förutsättning för Sveriges förmåga att stärka sin ställning som livskraftig industrination.

Det är mot denna bakgrund naturligt att det rått en bred politisk uppslutning kring det mandat riksdagen givit om ett deltagande tillsammans med övriga EFTA-länder 1 EG:s inre marknad så snart denna etableras. EES-avtalet är ett naturligt steg i den fortlöpande integrationsprocessen. Denna uppfattning delas av det stora flertalet remissinstanser som yttrat sig över avtalet.

Genom den fria rörligheten för varor kan svenskt näringsliv konkurrera på världens i köpkraft räknat största hemmamarknad. EES svarar för nära tre fjärdedelar av svensk utrikeshandel. Svenska företag får också möjlighet att delta i en ny marknad för offentlig upphandling, som uppgår till ca 12 miljarder kr. per dag.

Principen om personers fria rörlighet och etablerandet av en fri västeuropeisk arbetsmarknad innebär en helt ny frihet, som inte täcks av tidigare avtal mellan EFTA-länderna och EG. Avtalet får här en rad konkreta följder för medborgarna inom EES och ges här cen viktig ”social dimension”. Alla EES-medborgare får rätt att fritt flytta inom hela EES för att ta anställning, starta egen verksamhet, studera. bo och leva. De kan också föra med sig intjänade förmåner från socialförsäkringssystem i andra EES-länder. Den fria rörligheten underlättas av ett system för ömsesidiga erkännanden av kompetens. Vad jag nu nämnt kan inte uppnås utan EES-avtalet.

EES-avtalet får också stor betydelse på tjänsteområdet, där rörligheten tidigare varit begränsad. Som cxempel på tjänster som omfattas av avtalet kan nämnas finansiella tjänster, informationstjänster och telekommunikationer samt inte minst tjänsterna på transportområdet. En liberalisering av tjänstchandeln får stor betydelse för Sverige med hänsyn till tjänstesektorns allmänt växande roll i den svenska ekonomin. En förutsättning för fri tjänstehandel är en liberalisering av kapitalrörelserna. Genom EES-avtalet skapas cn helt integrerad västeuropeisk kapitalmarknad.

den till inom en rad angränsande områden, kan också väntas påverka vårt Bilaga 1 lands utveckling mycket positivt. Som exempel kan nämnas forskningsområdet, där Sverige får möjlighet att aktivt delta i EG:s omfattande programverksamhet, utbildningsområdet med dess program för samarbete och ungdomsutbyte samt miljöområdet, där regionala och internationella problem kan hanteras lättare genom samarbete inom EES än enbart på nationell grund.

Sammanfattningsvis kommer den europeiska integrationen genom EESavtalet att leda till att Sverige redan år 1993 står inför en inre marknad med betydande rörlighet och öppenhet. En stor del av innehållet i ett EGmedlemskap omfattas av EES-avtalet. För Sveriges del innebär avtalet en mycket påtaglig förstärkning av vårt samarbete med EG och inom EFTA.

Avtalet är emellertid inte en tillräcklig bas för relationen till EG i ett längre perspektiv. Ett skäl härtill är att det system för inflytande avtalet innebär på det institutionella området inte ger samma medbestämmanderätt som ett medlemskap. Dessutom är gemenskapen nu inne i en dynamisk utvecklingsfas med siktet inställt på en fortsatt breddning och fördjupning av integrationen till nya områden som inte täcks av EES-avtalet. Det handlar inte längre enbart om den gemensamma, gränslösa marknaden utan om ett ekonomiskt och monetärt samarbete som skall leda till en ekonomisk och monetär union, ett närmare utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete, sociala frågor inkl. arbetsmarknads- och jämställdhetsaspekter, miljövård, energifrågor och forskning m. m.

Det ligger i vårt nationella intresse att delta fullt ut i den process som nu pågår för att bygga ett nytt Europa, grundat på en varaktig fredsordning och stabil ekonomisk tillväxt. Sverige måste kunna tillhöra EG:s institutioner med fullt medbestämmande.

De närmaste åren blir avgörande för Sveriges framtida roll i Europa. Vägen mot ctt svenskt medlemskap i EG inleddes när Sverige sommaren 1991 formellt ansökte om medlemskap. Vi har därmed börjat den sista etappen mot att fullt ut delta i det fördjupade curopeiska samarbete där Sverige historiskt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt har en naturlig roll att spela.

Jag kommer i fortsättningen tillsammans med övriga berörda statsråd att ge en bild av EES-avtalets konsekvenser för vårt land och av de åtgärder på olika plan som behöver vidtas för en anpassning till EG:s omfattande regelverk. Även om det är svårt att i detalj förutspå utfallet av avtalet på skilda fält för svenskt vidkommande är den samlade bilden av avtalets återverkningar klart positiv och innebär en rad möjligheter och utmaningar för vårt land. Både som självständig form för avancerad integration mcelHan EFTA-länderna och EG och som ett viktigt steg på vägen mot ett medlemskap i EG utgör EES-avtalet en möjlighet till starkt positiv utveckling för hela samhället. Helhjärtade ansträngningar har också lagts ned på att få avtalet till stånd. Bakom dessa ansträngningar har sedan flera år rått bred enighet i Sveriges riksdag. Riksdagens målsättning om att svenska medborgare, institutioner och företag bör delta i den inre marknaden på samma villkor som EG-länderna själva har i allt väsentligt kunnat uppnås.

andra tidigare angivna avtalen föreläggs riksdagen för dess godkännande. Bilaga I

Under arbetet med förhandlingar om EES-avtalet och förberedelserna för detta har omfattande samråd ägt rum med myndigheter och organisationer, bl.a. genom rådet för Europafrågor och särskilda referensgrupper knutna till tjugotalet arbetsgrupper inom regeringskansliet för beredning av de olika sakfrågorna.

En följd av avtalets vittomfattande natur är att samtliga departement i större eller mindre grad engagerats i det arbete som fordras för att anpassa svenska regler till dem som gäller i EG och enligt avtalet skall tillämpas i Sverige efter ikraftträdandet. Sådana anpassningar har skett successivt sedan ett par år och når sin kulmen genom de beslut som nu är aktuella. De statsråd, vilkas ansvarsområden berörs av EES-avtalet, redogör i det följande för läget inom sina områden såvitt avser anpassning till EES-avtalet och övriga berörda rättsakter. De presenterar de förslag till lagstiftning, som i detta sammanhang blir aktuella. I flera fall avses dock förslag till lagreglering ske genom propositioner som framläggs senare. I sådana fall görs i det här sammanhanget sådana hänvisningar till EG:s regelverk att den huvudsakliga innebörden av den tillämnade framtida anpassningen ändå klarläggs.

I de fall motsvarigheten i EES-avtalet till EG-förordningar skall införlivas med svensk rätt genom lag kommer varje förslag till lag om inkorporering av en sådan förordning att framläggas, varvid förordningen bifogas lagförslaget in extenso. Om å andra sidan motsvarigheten till EG: s direktiv skall föranleda lagstiftning kommer förslag att läggas fram, varigenom direktivet transformeras till svensk lag. Själva direktivet bifogas emellertid inte. Sådana direktiv avses bli tillgängliga i särskilda sammanställningar. Till förordningar eller direktiv, som skall inkorporcras resp. transformeras genom andra författningar än tagar, kommer hänvisning i allmänhet att ske på sådant sätt att det ändå finns möjlighet att identifiera reglerna i EG:s sekundärrättsliga regelverk.

EES- och EFTA-avtalen bör bifogas propositionen som bilagor. Jag vill nämna att vad som ingår i EES-avtalet av EG:s regelverk (sekundärrätten) till största del föreligger i svensk översättning, som granskats av EG:s rådssekretariat. De översatta och granskade delarna är under tryckning och kommer att bli tillgängliga så snart det kan ske. Beträffande återstående delar fortsätter översättningsarbetet.

De ekonomiska konsekvenserna av EES-avtalet har behandlats i budgetpropositionen (prop. 1991/92:100 bil. 1 och bil. 4). Totalt beräknades kostnaderna inom statsbudgeten för den västeuropeiska integrationen uppgå till ca 930 milj. kr. budgetåret 1992/93. Härav svarar programsamarbetet inom de s.k. angränsande politikområdena samt administration inom svenska myndigheter för ca 612 milj. kr.. EES- och EFTAinstitutionerna för ca 50 milj. kr. (totalt inkl. EFTA-sekretariatet 110 milj. kr.) och fonden för social och ekonomisk utjämning inom EES för ca 270 milj. kr.

Statsråden anmäler härefter de frågor med anknytning till ett godkännande av EES-avtalen m.m., som tillhör deras resp. ansvarsområden. Bilaga 1 Anförandena redovisas i underprotokollen för resp. departement.

Statsrådet Dinkelspiel avslutar: Jag hemställer att regeringen i en gemensam proposition förelägger riksdagen vad jag och övriga föredragande anfört för de åtgärder och ändamål som vi har hemställt om.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i underprotokollen och de avtal jämte protokoll m. m., som underställs riksdagens prövning, skall bifogas propositionen enligt följande:

Utrikesdepartementet Bilaga 1 Justitiedepartementet Bilaga 2 Försvarsdepartementet Bilaga 3 Socialdepartementet Bilaga 4 Kommunikationsdepartementet Bilaga 5 Finansdepartementet Bilaga 6 Utbildningsdepartementet Bilaga 7 Jordbruksdepartementet Bilaga 8 Arbetsmarknadsdepartementet Bilaga 9 Kulturdepartementet Bilaga 10 Näringsdepartementet Bilaga 11 Civildepartementet Bilaga 12 Miljö- och naturresursdepartementet Bilaga 13 EES-avtalet på svenska Bilaga 14 EES-avtalet på engelska Bilaga 15 EFTA-avtalen på svenska och engelska Bilaga 16

UTRIKESDEPARTEMENTET

Bilaga I

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1992

Föredragande: statsrådet Dinkelspiel

Anmälan till proposition om Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES)

I Inledning

Avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och deras medlemsstater samt medlemsstaterna i den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalert) undertecknades den 2 maj 1992. Samtidigt undertecknades två avtal mellan EFTAländerna, nämligen dels ett om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervakningsavtaler), dels ett om en ständig kommitté (kommittéavtalet). Den 20 maj 1992 har EFTA-länderna därutöver undertecknat ett avtal om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas parlament (parlamentarikeravtalet).

Avtalen bör i svensk och engelsk text fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 14— 16.

EES-avtalet omfattar en huvuddel med 129 artiklar, 49 protokoll och 22 bilagor. I bilagorna görs hänvisning till ca 1500 EG-rättsakter som med nödvändiga anpassningar har integrerats i avtalet. Till avtalet är fogat ett antal protokollsanteckningar och deklarationer jämte viss brevväxling.

Övervakningsavtalet omfattar en huvuddel med 53 artiklar och sju protokoll jämte två bilagor. Kommittéavtalet omfattar likaså en huvuddel med 14 artiklar samt därutöver två protokoll och en bilaga med tillhörande bihang. Även till dessa avtal är fogade protokollsanteckningar m. m.

Under förhandlingsarbetet och förberedelserna för detta har regeringen haft ett omfattande samråd med myndigheter och organisationer, bl.a. genom rådet för Europafrågor och särskilda referensgrupper knutna till tjugotalet arbetsgrupper inom regeringskansliet för beredning av de olika sakfrågorna. I ett par fall har frågor som varit aktuella i förhandlingarna gjorts till föremål för särskilda remissförfaranden. Det gäller t. ex. EES och den svenska grundlagen (Ds 1990: 58) och Romfördragets artikel 30 — Om EG-rättens s. k. Cassis de Dijon-princip (Ds 1990: 76). I båda dessa fall har också sammanställningar över remissyttrandena publicerats (Ds 1990: 89 resp. 1991:46).

Information har vidare lämnats bl.a. i en serie s.k. grönböcker från utrikesdepartementets handelsavdelning. I en sådan grönbok från april 1990 redovisas fakta om de EG-rättsakter som då bedömdes komma att ingå i avtalet. | | |

Efter förhandlingarnas avslutande i februari i år har inom utrikesdepar-

tementets handelsavdelning utarbetats dels en grönbok som beskriver framför allt EES-avtalet, men också i korthet övervakningsavtalet och Bilaga 1 kommittéavtalet, dels departementspromemorian (Ds 1992:14) EESavtalets införlivande m.m., vari bl.a. lämnas förslag till en lag om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Samtidigt har EESavtalet jämte dess protokoll och bilagor ävensom till avtalet fogade överenskomna protokollsanteckningar, deklarationer och brevväxling publicerats i engelsk text sådant det förelåg medio februari 1992. Därefter har några tillägg gjorts. Texterna har sedermera varit föremål för rättslig och språklig granskning.

Promemorian har remissbehandlats. Därvid har remissinstansernas syn på EES-avtalet efterfrågats. Därutöver har några remissinstanser beretts tillfälle att anlägga synpunkter på en specifik fråga som har samband med en kommande EFTA-domstols funktion. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels promemorians lagförslag (bilaga 1.1), dels en förteckning över remissinstanserna (bilaga 1.2). Remissinstansernas yttranden finns tillgängliga i departementspromemorian (Ds 1992: 35) Yttranden över departementspromemorian (Ds 1992: 14) EES-avtalets införlivande m. m.

Regeringen beslöt den 28 april 1992 att inhämta lagrådets yttrande över inom utrikesdepartementet upprättat förslag till lag om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Det sålunda remitterade förslaget bör fogas till protokollet som bilaga 1.3.

Lagrådet har yttrat sig över lagförslaget den 15 maj 1992. Yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga 1.4.

Lagrådet har inledningsvis uttalat att EES-avtalet formellt sett är ett folkrättsligt avtal av traditionellt slag men att den anpassning av svensk rätt till EG:s rättssystem som skall äga rum innebär en så genomgripande förändring av vårt rättssystem att avtalet, i belysning även av de anslutande övervaknings- och kommittéavtalen, i sakligt hänseende kan betraktas som unikt.

Lagrådet har hänvisat till att EES-avtalet samt övervaknings- och kommittéavtalen medför att en synnerligen omfångsrik och delvis omvälvande ny lagstiftning kommer att införas i vår rättsordning. Lagrådet menar därför att man med hänsyn till omfattningen och arten av den nya textmassa som sålunda skall gälla som svensk rätt får räkna med att svårigheter kommer att uppstå vid den praktiska tillämpningen av avtalens materiella bestämmelser. Detta gäller inte bara bestämmelserna sedda för sig — många med en utformning och ett innehåll som ter sig främmande för svensk lagstiftningsteknik — utan också deras förhållande till jämsides gällande svenska författningar.

Också 1 andra hänseenden synes enligt lagrådet tveksamheter kunna uppkomma vid tillämpningen av den föreslagna EES-lagen. Detta gäller omfattningen av införlivade regler och framtida avtalsändringar. Lagrådet tar också upp frågan om en inkorporering av EES-avtalet kan anses innebära att svensk normgivningskompetens överlåtits till en internationell organisation.

Lagrådet har vidare föreslagit att bestämmelserna som rör kommunala stödåtgärder skall preciseras och gjort vissa påpekanden och kommentarer

i fråga om förslagets konkurrensregler och vad som i remissen anförts om Prop. 1991/92: 170 publiceringsfrågor. Slutligen har lagrådet tagit upp en speciell tillämpnings- Bilaga I fråga rörande anpassningen av svensk rätt till EG-rätten.

Sammanfattningsvis har lagrådet funnit att det remitterade förslaget, med beaktande av vad som sägs i yttrandet, kan godtas och således antas som lag.

Jag kommer i det följande under de berörda avsnitten att närmare återkomma till lagrådets synpunkter och förslag. Som skall framgå kommer jag i de delar lagrådet lämnar förslag i stor utsträckning att ansluta mig till dessa. Jag kommer också i övrigt att i stora delar beakta de synpunkter som lagrådet har lämnat.

Det till lagrådet remitterade förslaget har dels jämkats redaktionellt på vissa punkter, dels i ett par hänseenden ytterligare förtydligats. Också de avtalstexter som fogats som bilagor till EES-lagen har jämkats redaktionellt i vissa delar.

Jag ämnar i det följande teckna en historisk bakgrund till EES-avtalet. Först (avsnitt A) kommer jag att redovisa EES-förhandlingarnas gång och beredningsarbetet. Efter en presentation av EES-avtalet och EFTAavtalens huvudsakliga innehåll kommer jag att redovisa mina Överväganden i fråga om godkännande av avtalen. Sedan (avsnitt B) kommer jag att lämna en närmare beskrivning av avtalen. Som inledning till detta avsnitt kommer jag att översiktligt redogöra för EG:s rättsliga struktur. En sådan redogörelse bedömer jag som angelägen för att avtalen skall kunna sättas in i sitt rättsliga sammanhang.

Därefter (avsnitt C) kommer jag att ta upp frågor som rör införlivandet med svensk rätt av avtalet och de lagstiftningsåtgärder som detta förutsätter. I det sammanhanget kommer jag också att behandla vissa publiceringsfrågor m. m.

Slutligen (avsnitt D) tar jag upp vissa lagstiftningsfrågor på specifika områden.

Bilaga I Redan år 1951 beslöt Västtyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg att gå samman i den europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). Organisationen avsåg att samordna de deltagande ländernas kol- och stålindustri. Syftet var både ekonomiskt och politiskt. På det ekonomiska planet skulle gemenskapen främja tillväxt och sysselsättning. Politiskt skulle samordningen leda till att risken för krig eliminerades mellan de deltagande länderna. Den skulle också jämna vägen för ett enat Europa, Länderna kom snart att sträva mot ett mer omfattande samarbete. Ett försök att bilda en gemensam armé misslyckades dock år 1954.

År 1957 inleddes en ny fas i den europeiska integrationsprocessen. Då undertecknades Romfördraget om den Europeiska ekonomiska gemenskapen. Genom Romfördraget åtog sig de sex medlemsländerna i Europeiska kol- och stålgemenskapen inte bara att bilda en tullunion utan också att successivt gå vidare mot ett alltmer intensivt ekonomiskt och politiskt samarbete. För detta ändamål skapades ett antal institutioner med överstatlig kompetens. Samtidigt med Romfördraget undertecknades också fördraget om den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

För att undvika att den planerade Europeiska ekonomiska gemenskapen skulle leda till en ekonomisk och politisk splittring av Västeuropa, inleddes redan år 1956 överläggningar inom OEEC (Organisation for European Economic Cooperation) som syftade till att bilda ett frihandelsområde omfattande alla de sjutton medlemsländerna. Dessa s.k. Maudlingförhandlingar blev dock resultatlösa och avbröts i slutet av år 1958. Sju av länderna utanför EG, däribland Sverige, tog då upp överläggningar om att skapa ett frihandelsområde av mer begränsad omfattning. År 1959 slöts den s.k. Stockholmskonventionen genom vilken den europeiska frihandelssammanslutningen EFTA bildades. Två målsättningar angavs för organisationen; dels att skapa ett frihandelsområde för industrivaror, dels att skapa ett bättre utgångsläge för eventuella förhandlingar med EG.

Sommaren 1961 ansökte Storbritannien om medlemskap i EG. Danmark och Norge följde det brittiska exemplet medan Sverige, Schwciz och Österrike ansökte om s.k. association. Förhandlingar inleddes men avbröts redan i början av år 1963 efter ett franskt veto mot ett brittiskt inträde.

I gengäld drevs det interna arbetet inom EFTA och EG med stor framgång. Tullavvecklingen mellan medlemsländerna i EFTA var genomförd år 1966. Inom ramen för EG skapades en tullunion samt en gemensam jordbruks- och handelspolitik.

År 1967 ansökte Storbritannien tillsammans med Norge, Danmark och Irland återigen om medlemskap i EG. Samtidigt förnyade Sverige sin ansökan, och denna gång uteslöts ingen av de former för samarbete som Romfördraget förutser. Avgörande för svensk del var att de förbehåll som neutralitetspolitiken föranledde kunde tillgodoses. Denna öppna ansökan får ses mot bakgrund av den nedtoning av det överstatliga elementet i samarbetet, som blev följden av den s.k. Luxemburgkompromissen från år ls 1966 genom vilken medlemsländerna i praktiken gavs vetorätt i frågor som 10

betraktades som vitala från nationell synpunkt. Några egentliga förhand- Prop. 1991/92: 170 lingar kom inte till stånd denna gång och samtalen avbröts återigen på Bilaga I grund av ett franskt veto mot ett brittiskt inträde.

I detta läge aktualiserades frågan om ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete, den s.k. NORDEK-planen som syftade till bl.a. en tullunion. NORDEXK kom dock aldrig att förverkligas.

En tredje framstöt mot en utvidgning av EG gjordes år 1969. Förhandlingar om medlemskap inleddes med Storbritannien, Irland och Danmark, vilka utmynnade i att dessa länder inträdde i Gemenskapen den 1 januari 1973.

Även Norge hade undertecknat anslutningsakten, men sedan en majoritet av valmanskåren i en rådgivande folkomröstning uttalat sig mot en anslutning valde Norge att inte ratificera den.

Jämsides med dessa förhandlingar fördes överläggningar mellan EG och de återstående EFTA-länderna. Från svensk sida gjordes inga andra förbehåll i förhandlingarna än de som föranleddes av neutralitetspolitiken. Varken tullunion eller deltagande i den gemensamma jordbrukspolitiken uteslöts. Liksom vid 1967 års ansökan lämnades formen för samarbetet öppen.

Vid slutet av år 1970 kom enhetstanken återigen i fokus genom Davignon- och Werner-rapporterna. Där drogs riktlinjerna upp för ett närmare utrikespolitiskt resp. ekonomiskt-politiskt samarbete mellan EG:s medlemsländer med syfte att på lång sikt uppnå en mycket långtgående samordning på dessa områden.

Därmed ändrades förutsättningarna för Sveriges position i de påbörjade förhandlingarna. Regeringen konstaterade i mars 1971 att neutralitetspolitiken inte kunde förenas med ett närmare utrikespolitiskt samarbete i enlighet med Davignon-rapportens slutsatser. Därtill bedömdes att neutralitetspolitiken satte gränser för hur långt Sverige kunde medverka inom en ekonomisk och monetär union, som innebar uppgivande av betydelsefulla områden av nationell beslutanderätt. Slutsatsen blev att ett svenskt medlemskap inte längre var aktuellt.

Förhandlingarna mellan Sverige och EG avslutades i juli 1972. De resulterade i ett frihandelsavtal för industrivaror. Avtalet trädde i kraft den I januari 1973 (prop. 1972:135, UU 20, rskr. 311). Liknande bilaterala frihandelsavtal slöts mellan EG och övriga EFTA-länder. Genom avtalen bevarades i stort den frihandel som uppnåtts mellan EFTA-länderna och utsträcktes successivt till att omfatta hela EFTA/EG-området.

Oljekrisen år 1973 fick långtgående negativa konsekvenser för de västeuropeiska länderna. Tillväxten minskade samtidigt som inflation och arbetslöshet sköt i höjden. Nationella problem fick förtur framför internationellt samarbete. I EFTA-samarbetet var Stockholmskonventionens ambitioner på frihandelsområdet redan infriade. Tonvikten lades nu på att undanröja tekniska handelshinder. En del framsteg gjordes men takten i arbetet var låg.

EG-arbetet präglades under större delen av 1970-talet och början av 1980-talet av budgetfrågan, som kom att försvåra samarbetet i övrigt. Det visade sig svårt att inordna Storbritannien i den gemensamma jordbruks- 11

politiken och dess finansiering. Integrationsprocessen gick långsamt. Det — Prop. 1991/92:170 kan dock noteras att det informella politiska samarbete som Davignonrap- = Bilaga Il porten lagt grund för utvecklades. Ett förstärkt europeiskt valutasamarbete, EMS, inleddes år 1978. År 1981 utvidgades Gemenskapen med Grekland. En ytterligare utvidgning skedde år 1986 då Spanien och den tidigare EFTA-medlemmen Portugal inträdde som medlemmar.

Den 1 januari 1984 var den successiva tullavveckingen mellan EG och EFTA:s medlemsländer genomförd. Därmed hade ett frihandelsområde för industrivaror omfattande 350 milj. människor skapats. Ett nytt viktigt steg i relationerna mellan EFTA-länderna och EG togs i april 1984, då ett första gemensamt ministermöte mellan EFTA-länderna och EG hölls i Luxemburg. Ministrarna enades vid mötet om en deklaration, som lade den politiska grunden för ett utvidgat samarbete mellan EG och EFTA:s medlemsländer med yttersta mål att skapa ett dynamiskt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) omfattande hela Västeuropa. Sverige tillhörde initiativtagarna till deklarationen.

EG-kommissionen lade i juni 1985 fram en vitbok med sammanfattande förslag om hur Gemenskapens ursprungliga målsättning borde kunna uppnås. Denna sammanfattades i begreppet inre marknad, vilken enligt vitboken skall vara genomförd till utgången av år 1992. Senare samma år höll EG:s medlemsländer en konferens om revidering av beslutsreglerna i bl. a. Romfördraget. Fördragsändringarna sammanställdes i den europeiska enhetsakten, som förutom cen ändring av Gemenskapens beslutsregler också innehåller bestämmelser om EG:s inre marknad, valutapolitik, regionalpolitik, forskning och utveckling, utrikes- och säkerhetspolitik, socialpolitik, miljövård och förhållandet mellan EG:s institutioner. Enhetsakten trädde i kraft den 1 juli 1987. Genom den skapades de institutionella förutsättningarna för att genomföra bl. a. vitbokens målsättning.

EG:s beslut om den inre marknaden ändrade också förutsättningarna för samarbetet mellan Sverige och EG. Det stod alltmer klart att visionen om ett EES, såsom den gestaltade sig vid ministermötet i Luxemburg, knappast skulle kunna förverkligas genom den gradvisa utvidgning av samarbetet som skett inom Luxemburgdeklarationens ram. Den dåvarande regeringen lade därför hösten 1987 fram en proposition om Sverige och den västeuropeiska integrationen (prop. 1987/88:66) i vilken riktlinjerna för ett breddat och fördjupat samarbete med EG lades fast. Målsättningen var att Sverige tillsammans med övriga EFTA-länder skulle bli delaktig i den inre marknaden. Riksdagen konstaterade också i sitt betänkande över propositionen (UU 1987/88:24) att Sverige bör eftersträva ett så nära och varaktigt samarbete med EG som möjligt på alla de områden som innefattas av den inre marknaden. Som mål angavs, att integrationsarbetet skulle leda till samma fördelar och åtaganden för medborgare, företag och institutioner i Sverige som i EG:s medlemsländer. Man fastslog också att ett svenskt medlemskap inte var ett mål för de förhandlingar som då förestod.

Under sommaren och hösten 1988 intensifierades samarbetet EFTA- EG. Vid EFTA:s ministermöte i Tammerfors i juni 1988 lades, på svenskt initiativ, en handlingsplan för ett breddat samarbete fast. 12

EFTA-länderna inledde under hösten år 1988 samtal med EG om = Prop. 1991/92:170

förutsättningarna för ett samarbete i linje med handlingsplanen. I ett tal = Bilaga I inför EG-parlamentet den 17 januari 1989 föreslog EG-kommissionens ordförande Jacques Delors att samarbetet med EFTA-länderna breddades och gavs en fastare ram. Förslaget välkomnades av EFTA-ländernas regeringschefer vid ett möte i Oslo i mars samma år. Det blev upptakten till en intensiv dialog om det framtida samarbetets utformning. Under sommaren och hösten 1989 kartlades de möjliga samarbetsområdena. Därtill diskuterades den institutionella och rättsliga ramen för samarbetet. Kartläggningen utmynnade i den samstämmiga bedömningen att det fanns förutsättningar för förhandlingar om ett EES-avtal. Vid ett gemensamt ministermöte mellan EG och EFTA den 19 december 1989 beslutades att formella förhandlingar om ett brett upplagt avtal skulle inledas, vilket också skedde den 20 juni 1990.

Vid sidan av förhandlingen med EFTA-länderna har sedan år 1989 särskilt tre frågor kommit att stå i fokus för Gemenskapens intresse, nämligen relationerna till Öst- och Centraleuropa, arbetet i riktning mot en ekonomisk och monetär union samt arbetet mot en politisk union.

Genom kommunismens sammanbrott i Centraleuropa ändrades förutsättningarna för Gemenskapens relationer med de berörda länderna. Genom det tyska enandet år 1990 införlivades det förutvarande DDR i EG. Förhandlingar om associationsavtal mellan EG och Tjeckoslovakien, Polen och Ungern har inletts. EG-kommissionen har vidare samordningsansvaret för de gemensamma biståndsinsatserna gentemot Östeuropa inom ramen för den s.k. G 24-processen.

Under år 1990 togs det första steget mot ett fulit genomförande av en ekonomisk och monetär union inom EG. Kapitalrörelserna, som Successivt liberaliserats under de senaste åren, släpptes helt fria i flertalet medlemsländer den 1 juli samma år. Spanien, Portugal, Grekland och Irland behåller dock i ett övergångsskede vissa begränsade valutaregleringar. Vidare fördjupades det ckonomisk-politiska samarbetet. En regeringskonferens tillsattes den 15 december samma år med uppgift att bestämma innehållet i och tidtabellen för den följande utvecklingen mot en ekonomisk och monetär union.

Med den inre marknaden, den successiva utvecklingen mot en ekonomisk och monetär union och de yttre förändringarna i Europa aktualiserades under år 1990 också frågan om en förstärkning av det politiska samarbetet inom gemenskapen. Europeiska rådet beslutade därför att parallelit med konferensen om den monetära unionen också inleda en konferens om den politiska unionen.

Efter ett år av förhandlingar mellan EG och regeringarna träffades överenskommelsen om den Europeiska unionen vid det Europeiska rådets möte i Maastricht den 9 december 1991. Överenskommelsen innebär att den Europeiska gemenskapen gradvis omvandlas till en Europeisk union. Senast år 1999 skall en ekonomisk och monetär union med gemensam valuta och centralbank vara verklighet. Samarbetet fördjupas samtidigt som det breddas till en rad nya områden. Beslutsprocessen görs mer effektiv genom ökad användning av majoritetsbeslut och parlamentet får 13

större befogenheter. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik införs successivt. Samarbetet omkring invandrarpolitiska, polisiära och juridiska — Bilaga 1 frågor förstärks.

Den Europeiska unionen vilar institutionellt på tre pelare: en avsevärt utvecklad europeisk gemenskap med en institutionell uppbyggnad motsvarande den som gäller för EG i dag, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik där medlemsländerna ges ett starkt inflytande över den fortsatta utvecklingen samt ett förstärkt samarbete omkring invandrarpolitiska, polisiära och juridiska frågor där ansvaret helt vilar på medlemsländerna.

Maastrichtöverenskommelsen kommer att följas upp av en ny regeringskonferens under år 1996.

A GODKÄNNANDE AV EES-AVTALET M.M. Be 1991/92: 170

ilaga

3¶EES-förhbandlingarnas gång

Vid ett gemensamt ministermöte EFTA/EG 1i Bryssel den 19 december 1989 togs beslut om att under första halvåret 1990 inleda formella förhandlingar om ett brett upplagt avtal om EES. Målet var att på EG-regelverkets grund uppnå fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Eventuella övergångs- eller andra arrangemang var en förhandlingsfråga. Ministrarna underströk dock att utrymmet för undantag från enskilda EG-regler var begränsat och måste grunda sig på verkligt vitala nationella intressen.

Samarbetet skulle vila på lika konkurrensvillkor. Det skulle också omfatta angränsande områden som sociala frågor, konsumentskydd, forskning och utveckling, miljövård, utbildning, program för små och medelstora företag samt turism. Avtalet skulle vidare innefatta instrument för att utjämna ekonomiska och sociala skillnader mellan olika regioner. Beträffande de institutionella frågorna underströk ministrarna att parternas beslutsautonomi skulle respekteras. Procedurer ägnade att underlätta samförståndslösningar borde förhandlas fram.

Likformig tillämpning och övervakning skulle på lämpligt sätt tillförsäkras och en effektiv tvistlösning komma till stånd. Förhandlingarna skulle enligt ministrarna avslutas så snart som möjligt och avtalet träda i kraft den 1 januari 1993, dvs. samtidigt med att den inre marknaden förverkligades i EG.

Efter ytterligare förberedelsearbete under det svenska ordförandeskapet i EFTA våren 1990 inleddes de formella förhandlingarna om ett EES-avtal den 20 juni 1990. Förhandlingarna leddes på tjänstemannanivå av en särskild gemensam chefsförhandlargrupp, High Level Negotiating Group (HLNG). Gruppen tillsatte fem förhandlingsgrupper — en för varor, en för tjänster och kapital. en för personers rörlighet, en för s.k. angränsande politikområden samt en femte grupp för rättsliga och institutionella frågor. EG företräddes i förhandlingsgrupperna av EG-kommissionen biträdd av medlemsländerna.

Redan under den föregående kartläggningsfasen hade EFTA-länderna försökt att så långt som möjligt agera samordnat, något som de också fortsatte med under förhandlingarna. EG hade tidigt understrukit betydelsen av att ha en enda part att diskutera med. Mycket arbete kom därför att läggas ner på att utforma gemensamma ställningstaganden i EFTA-kretsen.

I de olika förhandlingsgrupperna deltog samtliga EFTA-länder men företräddes gentemot EG av en gemensam ordförande. I chefsförhandlargruppen växlade ordförandeskapet mellan EFTA-länderna halvårsvis i överensstämmelse med cirkulationen av ordförandeskapet i EFTA. Ordförandeuppdragen i övriga förhandlingsgrupper var uppdelade mellan EFTA-länderna. Sverige ansvarade för förhandlingsgruppen för varor.

Två frågekomplex kom att dominera förhandlingarna. Det ena rörde 15

tillämpningen av de relevanta EG-reglerna. Utgångspunkten för samarbetet var att EFTA-länderna skulle överta de relevanta delarna av EG:s s.k. — Bilaga Il sekundära regelverk, dvs. främst direktiv och förordningar. Denna regelmassa måste således identifieras och konsekvenserna av ett övertagande noga analyseras av de enskilda EFTA-länderna. Av olika skäl visade det sig att dessa i flera fall hade behov av övergångsarrangemang eller andra särlösningar. Stora ansträngningar kom att läggas ner på utformningen av dessa arrangemang både inom EFTA och i förhandlingarna med EG. Detta gällde i synnerhet arbetet med att förena EFTA-ländernas i vissa avseenden högre krav vad gäller skydd för liv, hälsa och miljö med den fria varumarknad som eftersträvas inom EES.

Den andra frågan rörde avtalets institutionella och rättsliga form. Det handlade här om att skapa en institutionell och rättslig struktur som å ena sidan tillgodosåg EFTA-ländernas krav på medinflytande och å andra sidan garanterade EG:s önskan om bibehållen beslutsautonomi. Till detta kom frågan om utformningen av övervakningen och tillämpningen av avtalet samt former för bl. a. tvistlösning mellan parterna.

Vid ctt gemensamt ministermöte i Genéve den 19 december 1990 nåddes enighet om den övergripande strukturen för avtalets institutionella uppbyggnad och huvuddragen i en gemensam beslutsordning.

Förhandlingarna fortsatte under våren 1991 med ökad intensitet. Vid ett gemensamt ministermöte i Bryssel den 13 maj gjordes betydande framsteg beträffande lösningen av de rättsliga och institutionella frågorna. Bl.a. träffades en överenskommelse om att en gemensam EES-domstol skulle inrättas. Parterna hade då också funnit lösningar på flertalet av de frågor där EFTA-länderna önskade övergångsarrangemang eller andra särlösningar.

Parallellt med dessa framsteg började frågan om fiskets behandling i EES-avtalet att tona fram som en allt svårare förhandlingsfråga. EFTAländerna önskade fullt tillträde till EG-marknaden för fisk, vilket flera EG-länder motsatte sig. EG önskade för sin del visst tillträde till norska och isländska fiskevatten. En annan känslig och svårbemästrad fråga gällde transittrafiken genom Schweiz och Österrike. I avvaktan på en lösning av i första hand fiskefrågan var EFTA-sidan ovillig att diskutera den slutliga omfattningen av och formerna för bidrag till ekonomisk och social utjämning inom EES.

Under juni och juli månad 1991 gjordes stora men fruktlösa ansträngningar att Jösa dessa frågor. Vid ett ministermöte i Bryssel den 30 juli 1991 kunde ministrarna konstatera att fiskefrågan fortfarande var olöst. Dessförinnan hade parterna cnats om att skjuta avslutningen av förhandlingarna rörande transittrafiken till den 15 oktober 1991. Övriga utestående frågor föreföll i allt väsenligt vara lösta.

Sedan förhandlingarna återupptagits i september enades parterna vid ett ministermöte den 21 oktober om en lösning av fiskefrågan. Dessförinnan hade övriga utestående frågor, inkl. frågan om transittrafiken lösts.

Under sensommaren 1991 hade EG-kommissionen begärt ett yttrande från EG-domstolen om den förutsedda kontrollmekanismen, dvs. främst den gemensamma EES-domstolen, var förenlig med Romfördraget. I sitt 16

yttrande som avgavs den 14 december 1991, konstaterade domstolen att den enligt avtalet tilltänkta judiciella kontrollen inte var förenlig med Bilaga l Romfördraget.

Domstolens ställningstaganden ledde till att förhandlingarna återupptogs i syfte att finna en lösning på de uppkomna problemen. Efter intensiva förhandlingar nåddes den 14 februari 1992 enighet om de judiciella frågor som sålunda hade berörts i EG-domstolens yttrande.

EG-kommissionen beslutade den 27 februari 1992 att på nytt inhämta EG-domstolens yttrande, nu över den lösning som nåtts i omförhandlingarna. EG-domstolen förklarade i yttrande den 10 april 1992 att de nu uppnådda lösningarna är förenliga med Romfördragcet.

Avtalet liksom övervakningsavtalet och kommittéavtalet har därefter undertecknats den 2 maj 1992. Undertecknande av parlamentarikeravtalet skedde den 20 maj 1992.

4¶Beredningsarbetet

Bredden i förhandlingsarbetet har ställt stora krav på beredningsarbetet i Sverige. Inte minst samrådet mellan regeringen och riksdagen har varit omfattande. Detta har skett på flera sätt. Vidare har alla viktiga integrationspolitiska ställningstaganden föregåtts av samråd i utrikesnämnden. Dessutom har riksdagens EFTA-delegation, som bl. a. har till uppgift att fungera som ett forum för informationsutbyte mellan regering och riksdag i frågor med anknytning till integrationsarbetet. spelat en viktig roll. Delegationen har under förhandlingarnas gång sammanträffat med representanter för regeringen ungefär varannan månad. Slutligen har regeringen i de utrikes- och handelspolitiska debatterna samt vid riksdagens informationsstunder fortlöpande redovisat sin politik på området. I svar på interpellationer och frågor har regeringen kunnat klarlägga enskilda aspekter eller delar av integrationsarbetet. Vidare har utrikesutskottet och andra utskott i riksdagen haft möjlighet att inhämta informationer från regeringen och dess myndigheter.

Beredningsarbetet i regeringen har skett inom ramen för den särskilda organisation som upprättades i anslutning till riksdagsbeslutet år 1988 (UU 1987/88:24). Sammanlagt har mer än 400 personer involverats från departement, myndigheter, näringsliv, fackliga organisationer och andra intressenter.

Arbetet har letts av en särskild statsrådsgrupp under ledning av statsministern och med deltagande av utrikes-, utrikeshandels-, finans- och industriministrarna. En statssekreterargrupp under ledning av statssekreteraren i utrikesdepartementets handelsavdelning har svarat för den fortlöpande styrningen.

Själva förhandlingsarbetet har letts av en särskild chefsförhandlare. Denne har också varit ordförande i beredningsgruppen för europafrågor som har fungerat som ett samordningsorgan. I gruppen har ingått bl.a. ordförandena i de sammanlagt 26 arbetsgrupper som har funnits på olika sakområden. 17

2 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

Arbetsgrupperna har svarat för det grundläggande arbetct i integrationsprocessen och det är inom dessa grupper som de för EES-avtalet relevanta = Bilaga I EG-reglerna har analyserats och förutsättningarna för en svensk anpassning har utretts. Vanligtvis har arbetsgrupperna letts av en enhetschef från det fackdepartement vartill gruppen närmast hört och i övrigt bestått av representanter från berörda departement och myndigheter.

Samrådet med intressenter utanför departement och myndigheter har under hela arbetet tillmätts stor betydelse. Redan år 1988 tillsatte regeringen ett särskilt råd för Europafrågor. I rådet, som letts av statsministern, har förutom statsrådsgruppen också deltagit företrädare för bl. a. fackföreningsrörelsen och näringslivet. Rådet som har haft en enbart rådgivande roll, har mötts minst en gång i kvartalet.

På samma sätt har särskilda referensgrupper knutits till så gott som alla arbetsgrupper. Referensgrupperna har bestått av representanter för näringslivsorganisationer, fackliga organisationer och övriga intressen.

Genom rådet för Europafrågor och referensgrupperna har departement och arbetsgrupper — och genom dem regeringen — löpande under förhandlingsarbetets gång kunnat avläsa berörda intressenters inställning i uppkommande frågor. Omvänt har intressenterna haft möjlighet att fästa regeringens uppmärksamhet på frågor eller förhållanden som bedömts vara av vikt. Därutöver har enskilda förhandlingsfrågor av betydelse i flera fall varit föremål för skriftligt remissförfarande.

5¶EES-avtalets och EFTA-avtalens huvudsakliga innehåll

5.1¶EES-avtalet

EES-avtalet är väsentligen ctt vanligt folkrättsligt avtal men har särdrag som sammanhänger med dess nära samband med det EG-rättsliga systemet. Avtalet innehåller en huvuddel med de materiella bestämmelserna om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital (de fyra friheterna) samt s.k. angränsande politikområden. Denna del motsvarar den primära EG-rätten, i första hand Romfördragets regler. Dessutom finns bestämmelser om de olika institutioner som etableras genom avtalet.

I det följande ges en kortfattad beskrivning av EES-avtalets innehåll. En närmare redogörelse finns i avsnitt 8.

Målet för EES-avtalet är att med enhetliga regler främja handel och övrig ekonomisk samverkan mellan parterna i syfte att skapa ctt enhetligt Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. EES avses fungera i huvudsak som en enda marknad med fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital.

Dessa fyra friheter bygger framför allt på ett förbud mot särbehandling på grund av nationalitet. Länderna är också förpliktade att samarbeta så att inte strävandena att förverkliga målen med EES-avtalet försvåras eller äventyras.

I fråga om varor förutsätter den fria rörligheten ett regelsystem för avskaffande av tullar och kvantitativa import- och cxportrestriktioner 18

samt åtgärder med motsvarande verkan. EES-avtalet omfattar regier för fri = Prop, 1991/92: 170

varucirkulation som nära svarar mot bestämmelser i Romfördraget, Bilaga!

EFTA-konventionen och gällande frihandelsavtal mellan EG och EFTAländerna. EES-avtalet innebär ett avsevärt fördjupat och breddat frihandelsområde med förenklade ursprungsregler och gränsformaliteter. EES utgör emellertid ingen motsvarighet till den tullunion som EG är.

EG:s gemensamma jordbrukspolitik omfattas inte av EES-avtalet. Däremot underlättas handeln med särskilt angivna fiske- och jordbruksprodukter. Dessutom har parallellt med EES-avtalet bilaterala avtal på jordbruks- och fiskeområdena förhandlats fram.

Fri rörlighet för varor och tjänster förutsätter ett system för fri konkurrens. Genom avtalet övertas de regler på konkurrensområdet som gäller enligt Romfördraget. Det gäller framför allt förbud mot avtal och andra förfaranden med konkurrensbegränsande verkan och förbud mot missbruk av dominerande marknadsställning samt en prövning av vissa företagskoncentrationer. Övervakningen av att konkurrensreglerna tillämpas på rätt sätt ankommer på EG-kommissionen och på en oberoende övervakningsmyndighet som EFTA-länderna har åtagit sig att inrätta.

Avtalet innehåller också regler om antidumpningsåtgärder m. m. Vidare föreskrivs att offentligt stöd och offentliga monopol inte får snedvrida konkurrensen med verkan på handeln. Offentlig upphandling skall ske i full konkurrens mellan företag i de olika länderna.

I fråga om rörlighet för personer skapar EES-avtalet förutsättningar för en gemensam arbetsmarknad. Reglerna omfattar socialförsäkringsskydd för migrerande arbetstagare m.fl., etableringsrätt för självständiga näringsidkare, ömsesidigt erkännande av examina och förenklad gränskontroll.

Avtalet innebär rätt för medborgare i alla EES-länder arr flytta mellan de avtalsslutande länderna för att söka anställning, art ha anställning i ett land enligt de regler som gäller för arbetstagare i det landet samt art stanna i ett land där man haft anställning. Rätten gäller även familjemedlemmar.

På den sociala trygghetens område innebär avtalet i huvudsak rätt att lägga samman alla, försäkringsperioder från trygghetssystem i olika medlemsländer och att föra med sig denna rätt inom hela EES-området.

Etableringsfriheten inom EES gäller både fysiska och juridiska personer, t.ex. när kontor, filialer och dotterbolag upprättas. Friheten omfattar rätt att uppta och utöva självständig förvärvsverksamhet på de villkor som etableringslandet föreskriver för sina egna medborgare. Avtalet innebär här i princip att förvärv av både företag och fastigheter skall vara möjliga för rättssubjekt inom EES.

Avtalet innehåller också regler som liberaliserar handeln med tjänster samt kapitalrörelser, dessa skall i princip vara fria.

EES-avtalet medger liksom Romfördraget generellt undantag från principen om fri rörlighet när nationella åtgärder är nödvändiga för att tillgodose tvingande krav på skydd för bl. a. allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Sådana frågor har belysts i den inledningsvis nämnda departementspromemorian om EG-rättens s.k. Cassis de Dijon-princip. Undantag skall begränsas till vad som är nödvändigt och minst störande för den fria rörligheten. Sverige har dessutom förbehållit sig rätten att vidmakthålla ctt antal 19

förbud mot farliga ämnen med hänsyn till redan etablerade högre skydds- = Prop. 1991/92:170 normer. Bilaga I

Ett avsnitt i EES-avtalet innehåller övergripande bestämmelser med anknytning till de fyra friheterna. Det gäller fem områden, nämligen sociala frågor (bl.a. jämställdhet), miljö, konsumentskydd, statistik och bolagsrätt. Syftet med gemensamma regler på det sociala området är att bidra till bättre arbetsförhållanden och bättre levnadsstandard för arbetstagare. På konsumentskyddsområdet är avsikten att stärka konsumentens -. ställning på marknaden och i fråga om miljön bl. a. att säkerställa ett klokt och rationellt utnyttjande av naturresurserna.

EES-avtalet omfattar därutöver en rad angränsande områden för gemensam politik, som inte hänför sig direkt till de fyra friheterna men som har ansetts utgöra viktiga komponenter i ett utvidgat europeiskt samarbete. Sammanlagt omfattas tolv delområden. Dessa är bl.a. dels de delar av områdena bolagsrätt, sociala frågor, miljö och konsumentskydd som inte är direkt handelsrelaterade, dels områden som forskning och utveckling, utbildning, små och medelstora företag, turism och regional utjämning. På dessa områden förutsätts samarbetet ske via gemensamma aktiviteter, som i fråga om innehållet kan variera från dialoger mellan EFTA-länderna och EG till regelrätt deltagande 1 EG-program eller gemensamt utarbetade program.

Med EES-avtalets institutionella uppbyggnad avses gemensamma organ och procedurer för utveckling, administration, samråd, beslutsfattande och tvistlösning. En grundläggande förutsättning för att EES-avtalet skall kunna fungera effektivt är att det institutionella samarbetet bygger på överenskomna och ändamålsenliga samrådsmekanismer. Därför har parterna enats om inrättandet av ett antal EES-institutioner.

På ministernivå skapas ett EES-råd för politisk vägledning och utveckling av EES. Rådet behandlar också de frågor som en eller flera avtalsparter begär att få diskuterade. Vidare inrättas cn gemensam EES-kommitté med ansvar för avtalets löpande administration. Den blir också central instans för den gemensamma beslutsprocessen inom EES. Beslut skall fattas enhäl- . ligt av EG, å ena sidan, och av EFTA-länderna gemensamt, å andra sidan.

Samarbete mellan parlamentariker och mellan arbetsmarknadens parter m. fl. i EES-länderna skall ske i särskilda samrådsorgan.

EFTA: s övervakningsmyndighet, ESA, skall ha i huvudsak samma funktion inom EFTA som kommissionen har inom EG när det gäller övervakningen av att avtalet efterlevs. EFTA-domstolen skall pröva frågor avseende avtalets efterlevnad såvitt avser EFTA-länderna samt överklaganden på konkurrensområdet i ärenden som har prövats av EFTA: s övervakningsmyndighet. Domstolen skall också pröva tvister mellan EFTA-länderna.

Bestämmelser om övervakningsmyndigheten och domstolen har intagits i övervakningsavtalet.

Tvister mellan å ena sidan ett eller flera EFTA-länder och å den andra sidan EG eller ett eller flera EG-länder avses biläggas i den gemensamma kommittén. Frågan om tolkningen av avtalsbestämmelser som har sin motsvarighet i EG-rätten kan avgöras av EG-domstolen efter hemställan

av parterna. Vissa tvister rörande specifika EES-förhållanden kan hänskjutas till skiljenämnd. Bilaga 1

Grundtanken med EES-avtalet är således att skapa ett dynamiskt och enhetligt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde grundat på gemensamma regler och lika konkurrensvillkor för företag och enskilda. Till grundförutsättningarna har också hört att skapa så stor rättslikhet som möjligt för enskilda och företag liksom att åstadkomma enhetlighet vid tolkningen och tillämpningen av de gemensamma reglerna, både vad avser nationella myndigheters och domstolars handhavande av reglerna och statsmakternas uppfyllelse av sina förpliktelser enligt avtalet.

I ett samarbetsområde som EES får sådan rättslikhet uppnås på delvis annat sätt än vad som gäller inom EG. Ett led i detta är att välja sådana implementeringsmetoder för avtalet som ger största möjliga likhet med EG:s ordning, ett annat att genom angivande av målen för samarbetet understryka viljan att nå en enhetlighet i tillämpningen och tolkningen av EES-regler och motsvarande EG-regler. Upprättandet av en övervakningsmyndighet mellan EFTA-länderna och en domstol är också delar i främjandet av rättslikhet.

5.2 EFTA — avtalen

I EES-avtalet förutsätts att EFTA-staterna i ett avtal dem emellan, det förutnämnda övervakningsavtalet, skall upprätta en oberoende övervakningsmyndighet, EFTA Surveillance Authority (ESA) samt skapa förfaranden, som överensstämmer med dem som finns inom EG för att säkerställa att förpliktelserna såväl enligt EES-avtalet som enligt ESA-avtalet efterlevs. Detta innebär att ESA ges uppgifter motsvarande EGkommissionens. En viktig skillnad är emellertid att ESA inte skall delta i beslutsprocessen inom EES på samma sätt som kommissionen inom EG.

Förutom regler som rör den allmänna övervakningen innehåller avtalet bestämmelser om övervakning på områdena för offentlig upphandling, statsstöd och konkurrens. ESA skall också ha en viktig funktion vad gäller handhavandet av vissa administrativa uppgifter gentemot EFTA-länderna.

I EES-avtalet förutsätts vidare att EFTA-länderna skall upprätta en EFTA-domstol med kompetens bl.a. att döma i fall som gäller EFTAländernas efterlevnad av EES-avtalet, överpröva beslut av ESA i konkurrensärenden samt slita tvister mellan EFTA-länderna. I övervakningsavtalet regleras närmare EFTA-domstolens sammansättning, uppgifter och verksamhet.

I avsnitt 9.1 ges en närmare beskrivning av övervakningsavtalets innehåll.

I samband med EES-avtalet har EFTA-länderna också undertecknat det förutnämnda avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna, kommittcavtalet. Kommittén skall bl. a. handha beslutsfattande, administration och konsultationer mellan EFTA-länderna när det gäller EESsamarbetet. I avsnitt 9.3 lämnas en närmare redogörelse för det avtalet. 21

kommitté med ledamöter från EFTA-ländernas parlament. Kommittén = Bilaga Il

skall vara ett rådgivande organ till EFTA-länderna i frågor som rör EES.

I avsnitt 9.5 lämnas en närmare redogörelse för det avtalet.

6¶Överväganden Prop. 1991/92: 170

. Bilaga I

6.1¶Inledning

Mitt förslag: Regeringen inhämtar riksdagens godkännande av avtalet mellan EFTA-länderna och EG samt dess medlemsländer om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt avtalen inom EFTA om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervakningsavtalet), om en ständig kommitté (kommittéavtalet) och om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas parlament (parlamentarikeravtalet).

Remissinstanserna: Av de ca 130 remissinstanserna har endast ett begränsat antal uttalat sig i frågan huruvida Sverige bör ansluta sig till EESavtalet. Det stora flertalet instanser har ingenting att invända mot avtalet. Av de instanser som går närmare in på frågan om godkännande av avtalet välkomnar flertalet detta och hälsar förhandlingsresultatet i stort med tillfredsställelse. Så är fallet med televerket, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Sparbanksgruppen AB. Industriförbundet, SAF och LRF understryker att avtalet kan ses som ett låt vara stort och betydelsefullt steg, men att bara ett medlemskap på sikt kan vara fullt tillfredsställande för landet, bl.a. med hänsyn till det medinflytande det skänker. LO fäster för sin del stort avseende vid bl. a. att Sveriges politik på forskningsoch utvecklingsområdet samt på det sociala området blir sådan att landets allmänna konkurrensläge inom EES inte försvagas.

Ett godkännande av EES-avtalet tillstyrks också av exempelvis riksbanken, socialstyrelsen, läkemedelsverket, vägverket, statskontoret, statens prisoch konkurrensverk (SPK) och näringsfrihetsombudsmannen (NO). Sistnämnda två remissorgan understryker framförallt EES-avtalets positiva betydelse på konkurrensområdet. Även Moderata kvinnoförbundet, Folkpartiets kvinnoförbund och Centerkvinnorna redovisar en i huvudsak positiv inställning till EES-avtalet.

Statens naturvårdsverk anser att EES-avtalet sammantaget skapar nya möjligheter till ett intensifierat miljösamarbete och ger en plattform för att påverka miljöproblemen i Europa.

Miljöpartiet De Gröna och Grön Ungdom anser dock att EES-avtalet bereder vägen för en ytterligare försämring av miljön. Kritiska mot EESavtalet från miljösynpunkter är också Svenska naturskvddsföreningen, Jordens vänner, Fältbiologerna och Green-Peace. Miljöpartiet anser vidare bl.a. att avtalet äventyrar den svenska demokratin och grunderna för vår rättsordning, att avtalet ökar arbetslösheten i Sverige och att avtalet gör Sverige till en randstat i norr. Förutom av de nämnda remissorganen avstyrks EES-avtalet av Centerns ungdomsförbund och av Ung Vänster.

Några instanser har framhållit att remisstiden varit alltför knapp för en tillfredsställande utvärdering. 23

Skälen för mitt förslag: Sverige är en del av Europa. Här är vår geogra-

fiska hemvist, våra historiska och kulturella rötter. Utvecklingen i vår = Bilaga l

europeiska omvärld är av avgörande betydelse när vi skall utforma dagens och morgondagens politik. Som del av Europa är det naturligt för Sverige att främja ett brett europeiskt samarbete.

Samverkan inom de Europeiska gemenskaperna (EG), den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har verksamt bidragit till att liberalisera handeln och betalningsströmmarna och därmed också främja den ekonomiska utvecklingen inom Västeuropa. Ett brett samarbete har etablerats, som befordrar avspänning och fredlig samlevnad i vår världsdel. Den historiska roll som EG har spelat i denna process förtjänar understrykas. Mellan forna fiendestater har ett så nära samarbete byggts upp att nya krig mellan dem framstår som otänkbara.

Sveriges starka uppslutning kring det nordiska samarbetet, vårt medlemskap i OECD och EFTA och vårt frihandelsavtal med EG har naturligtvis till stor del drivits fram av våra ekonomiska intressen. Men det speglar också en känsla av samhörighet som har flera andra dimensioner än de rent ekonomiska. Vi har en djupgående värdegemenskap som omfattar begrepp som demokrati och försvar av mänskliga rättigheter. På denna grundval har ett vidsträckt samarbete byggts upp på en rad olika områden. Växande turistströmmar, intensifierat studentutbyte, ökad migration och ett större kulturellt och vetenskapligt utbyte är uttryck härför. Sett i detta perspektiv är det naturligt att intresset i Sverige för de västeuropeiska integrationsfrågorna växer.

När man blickar tillbaka var år 1984 något av en milstolpe i integrationsarbetet för Sveriges del. Från det året råder full tullfrihet för alla industrivaror i handeln mellan EFTA och EG.

Sverige var en av initiativtagarna bakom det första gemensamma ministermötet mellan EFTA och EG i Luxemburg i april 1984. Vid detta möte enades ministrarna om cn deklaration, som lade den politiska grunden för ett utvidgat samarbete. Luxemburgdeklarationen var det första uttrycket för EG- och EFTA-ländernas gemensamma strävan att bygga ut samarbetet utöver frihandelsavtalet. Den har följts upp av andra uttalanden som syftar till det gemensamma målet att skapa ett dynamiskt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES).

Ett viktigt steg mot förverkligandet av EES utgjordes av den europeiska enhetsakten inom EG år 1987, som skapade de institutionella förutsättningarna för att genomföra EG:s inre marknad. EG lade då fast ett ambitiöst program för utveckling av integrationen. Fysiska, tekniska och fiskala hinder skulle avlägsnas. Man skulle genomföra Romfördragets ursprungliga mål om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital till den 1 januari 1993. Genom enhetsakten år 1987 reviderades och kompletterades gemenskapsfördragen och en väsentligt ökad användning av majoritetsbeslut infördes.

Riktlinjerna för integrationsarbetet i Sverige lades fast som ett resultat av riksdagens behandling under våren 1988 av propositionen Sverige och den västeuropeiska integrationen (Prop. 1987/88:66,UU 1987/88:24, 24

rskr.245). ”Vad som förestår är en översyn av våra kontakter på olika sakområden för att om möjligt uppnå att integrationsarbetet inom EG, Bilaga! som nu accelereras, leder till samma fördelar och åtaganden för medborgare, institutioner och företag i Sverige som det gör i EG:s medlemsländer.” Detta allmänna mål för Sveriges samarbete med EG bekräftades av riksdagen våren 1989.

Utgångspunkten för Sveriges deltagande i ett EES-samarbete är densamma som vid de tidigare tillfällen då vi sökt stärka relationerna till EG, nämligen en vilja att konstruktivt bidra till ett brett västeuropeiskt samarbete. Omfattningen och inriktningen av det samarbete som söks inom ramen för EES stämmer väl överens med Sveriges ambitioner att fortlöpande stärka och utveckla relationerna med EG.

Den starka tonvikt som vi lägger på det västeuropeiska samarbetet står på intet sätt i motsats till vår allmänna strävan att öka utbytet med andra länder i Europa och med omvärlden i övrigt. Att vi driver frihandeln längre gentemot EFTA och EG än vad som för närvarande är möjligt med andra länder innebär inte en ökad slutenhet gentemot dessa. I vår allmänt frihandelsvänliga politik ligger att vi vill verka för ett Västeuropa som är öppet mot omvärlden och som därvid beaktar u-ländernas utsatta ställning. I detta ligger inte minst en önskan att utveckla handeln med de central- och östeuropeiska länderna, Frihandelsavtal har nyligen undertecknats med Tjeckoslovakien, Estland, Lettland, Litauen och Turkiet. Avtal kommer inom kort att ingås även med Polen och Ungern. Sverige deltar också aktivt i de pågående GATT-förhandlingarna med siktet inställt på fortsatt liberalisering av världshandelssystemet.

Världsekonomin präglas av en fortlöpande internationaliseringsprocess. För att behålla sin position som utvecklat industriland måste Sverige delta i denna process och möta dess krav på anpassning, Den svenska ekonomin kan inte avskärma sig från internationaliseringen. Integrationen illustreras av den utveckling som ägt rum i Sverige och omvärlden och som accclererat under scnare år. Bl. a. markeras den av den långtgående liberaliseringen inom utrikeshandeln och den allt större friheten såvitt avser kapitalrörel- Ser. I ett internationellt perspektiv har sådana steg framstått som naturliga och nödvändiga. .

Integrationsprocessen kommer att fortsätta under alla omständigheter. Utrikeshandeln utvecklas, de internationella kapitalströmmarna växer, direktinvesteringarna likaså. Arbetskraftens rörlighet ökar, liksom företagens. Miljöfrågor, forskning och utveckling kräver internationellt samarbete. Det ökade utbytet mellan länderna blir en grundläggande förutsättning för en god ekonomisk utveckling.

Den för Sverige viktigaste delen av internationaliseringen är tveklöst den europeiska integrationen. Sveriges viktigaste handelspartner finns i Västeuropa. Mer än hälften av den svenska utrikeshandeln sker med EG och sammanlagt svarar EES för nära tre fjärdedelar av svensk utrikeshandel. Besluten inom EG får därför avgörande betydelse för den svenska ekonomin, vilken anknytning till EG Sverige än väljer.

Vårt land har haft stora fördelar av det frihandelsavtal som träffades 25

med EG för ungefär tjugo år sedan. Men i den integrationsprocess som nu Prop. 1991/92: 170 pågår framstår ett sådant avtal som otillräckligt. Exempelvis omfattar = Bilaga Il frihandelsavtalet varken tjänstesektorn eller personers rörlighet. Om vi hade valt att stå utanför den europeiska inre marknaden skulle de negativa konsekvenserna ha blivit betydande och av en helt annan storleksordning än de problem som kan uppstå vid en anpassning till denna marknad.

När ett europeiskt ckonomiskt samarbetsområde skapas avvecklas gränshindren i handeln med varor och tjänster mellan de berörda länderna samt de tekniska handelshinder som beror på skillnader i nationella lagar och bestämmelser. Kapital kan röra sig fritt över gränserna och samtidigt avvecklas begränsningarna i fråga om arbetskraftens rörlighet. En sådan utveckling är av flera skäl ägnad att öka den ekonomiska effektiviteten och främja en gynnsam ekonomisk utveckling.

Hela det svenska samhället kommer i praktiken att beröras av EESavtalet. Vissa element gäller hela näringslivet som konkurrensreglerna, bestämmelserna om cetableringsfrihet m. m. Andra element är mer riktade till de enskilda människorna som reglerna om arbetskraftens rörlighet och utbildningssamarbete.

Jag vill i det följande särskilt peka på ett antal fördelar som bör uppstå som följd av ett deltagande i den inre marknaden. Inledningsvis berörs de övergripande ekonomiska konsekvenserna.

Frihandeln mellan avtalsländerna tillåter en större internationell specialisering grundad på komparativa fördelar och detta leder via ökad handel till högre välfärd. Det är av väsentlig betydelse för Sverige att vår exportindustri har samma förutsättningar på den europeiska marknaden som konkurrentländerna. För många större svenska företag blir en ”hemmamarknad” med uppemot 50 gånger fler människor än den nuvarande av mycket stor betydelse. Risken för en fortsatt företagsutflyttning minskar påtagligt.

Genom de ökade möjligheterna att utnyttja stordriftsfördelar bidrar den större marknaden till en produktivitetsökning och sänkta enhetskostnader. Samtidigt främjas behövliga strukturrationaliseringar. Dessa är en naturlig del av förnyelsen i varje växande ekonomi och hade blivit nödvändiga oavsett Sveriges anknytning till EG. Naturligtvis ger rationaliseringarna upphov till anpassningskostnader. Men ju högre grad av flexibilitet i ekonomin desto lägre kostnader.

Besparingar blir möjliga till följd av att onödiga kostnader i form av bl. a. förseningar och administrativt merarbete vid gränspassager bortfaller och att produktanpassningar som påkallats av skillnader i nationella standarder inte längre behövs. En minskning av dessa kostnader leder i sin tur till växande handel inom marknaden.

En större rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital leder till effektivare konkurrens som pressar kostnader och priser inom både produktion och distribution på ett sätt som gynnar konsumenten. Inflationstakten kan väntas sjunka. Reglerna för offentlig upphandling av varor och tjänster liberaliseras. Svenska företag får möjlighet att delta i konkurrensen på denna mycket stora marknad.

En stor marknad främjar innovationer och förnyelse. Härigenom gynnas 26

den ekonomiska tillväxten. Det växande samarbetet inom forskning och utveckling, som EES-avtalet innebär, bör leda till ytterligare förstärkning — Bilaga il av de dynamiska effekterna av integrationen. EES-avtalet ger EFTAländerna tillträde till större delen av EG:s ramprogram för forskning.

De bedömningar av den inre marknadens ckonomiska effekter som gjorts inom EG visar att områdets bruttonationalprodukt på medellång sikt blir betydligt större och inflationstakten lägre (den s.k. Cecchinirapporten). Tillväxten väntas öka till följd av att resurser fördelas och används effektivare än tidigare.

Förberedelserna för den inre marknaden har redan ökat investeringarna 1 EG-länderna och därigenom höjt sysselsättningen och ökat välståndet. Detta avspeglar en förstärkt framtidstro hos företagen.

Som jag nämnt tidigare inskränker sig de positiva elementen i EESavtalet inte till de rent ekonomiska. Principen om personers fria rörlighet innebär en helt ny frihet som inte täcks av tidigare avtal mellan EFTA och EG. EES-avtalet innebär tillgång för den individuella arbetssökaren till en mycket stor gemensam arbetsmarknad och den frie yrkesutövaren kan fritt välja att etablera sig i vilket EES-land som helst utan tyngande administrativa procedurer. Svenska studenter kan lättare välja att studera utanför Svcriges gränser. Även pensionärer kommer att fritt kunna slå sig ned i de andra EES-länderna. Den fria rörligheten för personer ger människorna möjlighet till nya erfarenheter och ökade kontakter över gränserna och blir en naturlig del av det växande mellanfolkliga samarbetet på en rad olika områden i samhället.

Undanröjandet av administrativa hinder för personers rörlighet kan tänkas medföra att arbetstagarna i ökad omfattning söker sig till de länder som erbjuder de högsta lönerna,eller där arbetslösheten är lägre. Inom EG råder märkbara skillnader i fråga om arbetslöshetsnivåer och i någon mån i fråga om löner, eftersom arbetstagarnas rörlighet fortfarande är begränsad av många olika skäl, t. ex. språkkunskaper. Verkningarna av den inre marknaden på arbetskraftens rörlighet kommer erfarenhetsmässigt knappast att bli vare sig snabba eller stora.

EES-avtalet har också stor betydelse för miljöområdet. Genom ett förstärkt samarbete kommer Sverige att kunna medverka i formuleringen av en gemensam miljöpolitik inom EES. Detta är särskilt viktigt då flera av de miljöutmaningar som vi står inför är regionala till sin karaktär. De fordrar internationell samordning för att effektivt kunna mötas. Tillsammans med likasinnade EG- och EFTA-länder kommer vi att genom EES-avtalet ha ökade möjligheter att verka för en ambitiös miljöpolitik.

I EG sker också ett omfattande samarbete inom ramen för gemensamma program. I synnerhet på området för forskning och utveckling och utbildningsområdet har detta arbete kommit långt. Genom EES-avtalet öppnas detta samarbete också för EFTA-länderna.

Om Sverige stod utanför den inre marknaden skulle detta med all sannolikhet medföra negativa konsekvenser på flera av de områden som nämnts i det föregående. De fördelar som redovisats skulle utebli. Svenska företag skulle inte kunna konkurrera på lika villkor på den inre marknaden. Hinder för svenska företags export av produkter och tjänster skulle uppstå, 27

konkurrensmöjligheter skulle därmed försämras betydligt. Vidare skulle de — Bilaga I kostnadsbesparingar och produktivitetsförbättringar en ökad konkurrens medför utebli. Svenska företag skulle inte heller ha samma möjligheter att delta i europeiska forsknings- och utvecklingsprogram. Sannolikt skulle ett snart synligt resultat av ctt beslut att stanna utanför den inre marknaden bli en ökning av de svenska företagens investeringar i utlandet och minskade utländska investeringar i vårt land. Sverige skulle också tvingas till ensidig anpassning i många fall där ett deltagande i den inre marknaden ger ett visst medinflytande.

Kravet på en ökad effektivitet och konkurrens kan naturligtvis, åtminstone på kort sikt, leda till bortfall av arbetstillfällen i vissa sektorer. Det mest kännbara anpassningstrycket riktar sig mot skyddade sektorer, inom vilka prisförhållandena har snedvridits och effektiviteten blivit låg på grund av avsaknaden av konkurrens. Detta gäller förutom vissa industrigrenar tjänstesektorn, som först nu är på väg att utsättas för en effektiv internationell konkurrens. En fortsatt strukturrationalisering kan dock inte undvikas i längden och det råder enligt min mening inget tvivel om att den samlade effekten på sysselsättningen av EES-avtalet är positiv för svensk del.

Jag vill i det följande närmare beröra konsekvenserna av EES-avtalet på ett antal viktiga områden, som är gemensamma för flera departement. I det därefter följande (bil. 2—13) kommer berörda statsråd att närmare redovisa de sakområden var och en svarar för.

6.2¶Fri rörlighet för-varor — några huvuddrag

Varucirkulation

Målet för EES-avtalet på varuområdet är att genom enhetliga regler och förenklade administrativa rutiner främja handel och annan ekonomisk samverkan mellan parterna och uppnå fri rörlighet för varor inom hela EES-området. Sverige och övriga EFTA-länder får genom EES-avtalet tillträde till EG:s inre marknad.

Jag vill särskilt understryka två ekonomiska fördelar av den fria varurörelsen.

Ökad konkurrens uppstår på många områden, vilket innebär större produktivitet, sänkta kostnader och priser. Den ökade konkurrensen bör kunna leda till en större dynamik i den meningen att förnyelsetakten och mångfalden på marknaderna ökar.

Besparingar till följd av att kostnader i form av bl.a. förseningar och administrativt merarbete vid gränspassager bortfaller. Olika produktanpassningar som påkallats av skillnader i nationell standard behövs inte längre.

De kanske mest påtagliga effekterna av en fri varumarknad är att vänta — och har i en del fall redan börjat märkas — inom områden där handeln försvårats eller snedvridits eller t.o.m. omöjliggjorts till följd av handelshinder som nu undanröjs genom EES-avtalet. När det gäller industrivaror 28

är de största förändringarna att vänta i branscher där styrd offentlig upphandling utestängt eller hindrat utländska leverantörer eller där skill- — Bilaga 1 nader i teknisk standard fördyrat tillverkningen. En annan konsekvens torde bli att många insatsvaror och komponenter blir billigare i inköp och urvalet av leverantörer bredare.

EG-kommissionen har i sina undersökningar av den inre marknadens effekter bl. a. pekat på att flera högteknologiska och växande sektorer har hämmats av handelshinder. Det gäller t.ex. delar av verkstadsindustrin (elektriska produkter, elektronik, telekommunikationer, bilindustri) och läkemedel. Detta har medfört att europeisk industri inom dessa branscher inte har kunnat utnyttja sin fulla potential. Det är för svensk del intressant att konstatera att viktiga delar av vår exportindustri är verksam just inom dessa områden.

EES-avtalet kan väntas medföra en större öppenhet på marknader där den internationella konkurrensen har varit liten, som inom livsmedelsindustri och byggnadsmaterialindustri. Vad gäller jordbrukssektorn i övrigt bör dock påpekas att viktiga gränsskydd kommer att stå kvar, eftersom EES-avtalet inte medför någon svensk anslutning till EG:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Avtalet innebär för övrigt inte heller att gränskontrollerna mellan EFTA-länderna och EG-länderna avskaffas, även om formaliteterna förenklas.

Ursprungsregler, tullbestämmelser och gränsformaliteter förenklas således samtidigt som direkta begränsningar av import och export förbjuds. Eftersom den fria varucirkulationen omfattar även kol- och stålområdet innebär EES-avtalet att de svenska exportrestriktionerna för järn- och stålskrot kommer att avvecklas inom EES.

Gemensamma varuregler EES-avtalet innebär för enskilda produkter att Sverige och övriga EFTAländer övertar EG:s gemensamma föreskrifter och produktkrav, principen att erkänna nationella likvärdiga regler (den s.k. Cassis de Dijonprincipen) samt EG:s system för att fastställa hur produkter skall provas, kontrolleras och märkas. Detta innebär vissa ändringar i förhållande till dagsläget. EG:s produktregler syftar till att upprätthålla viss väsentlig säkerhet och samtidigt trygga den fria varucirkulationen. Bedömningen av varors överensstämmelse med angivna regler samt provning och kontroll av dessa skiljer sig i stora delar från det nuvarande svenska systemet med förhandsgodkännande och myndighetskontroll. EG:s system utgår från tillverkardeklarationer och i vissa fall kontroll genom utomstående organ, som utför kontrollen enligt uppdrag på privaträttslig grund.

Huvudprincipen i EG:s system innebär att en tillverkare som utformat en produkt i enlighet med harmoniserad europeisk standard kan intyga detta genom cn s.k. tillverkardeklaration. Detta utgör ett bevis på att aktuella krav är uppfyllda. Produkter som överensstämmer med gällande krav skall innan de släpps ut på marknaden märkas med ett EG-märke. På de områden där detta system till följd av EES-avtalet kommer att införas, försvinner således det traditionella svenska systemet med förhandsprov- 29

ning och myndighetsgodkännande. Jag förutser att en rad myndigheter kan — Prop. 1991/92: 170 behöva ändra sin nuvarande inriktning och t. ex. i ökad utsträckning syssla — Bilaga I med kontroll av att produkter på marknaden uppfyller ställda krav. EG:s system förutsätter att de nationella myndigheterna i medlemsstaterna aktivt övervakar att de produkter som förekommer på marknaden uppfyller de krav som är angivna i direktiven samt att föreskrivna förfaranden för bedömning av överensstämmelse har följts.

I och med EES-avtalet kommer svenska intressenter att fullt ut kunna delta i den inre marknaden på lika villkor. Svenska organ kommer att kunna genomföra kontroller som accepteras i hela EES-området. Detta innebär en avsevärd förenkling och kostnadsbesparing.

Totalt kommer Sverige i och med EES-avtalet att överta omkring 700 EG-direktiv rörande produkters utformning. Alla svenska produkter som uppfyller kraven i dessa direktiv kommer att kunna säljas fritt inom hela EES-området. Detsamma gäller alla varor, som inte berörs av något EGdirektiv över huvudtaget. På motsvarande sätt kommer sådana produkter, som tillverkats i andra EES-länder, att beredas fritt tillträde till den svenska marknaden.

För vissa varor har vi i förhandlingarna avtalat om särlösningar och övergångsarrangemang för att med bibehållande av våra nationella regler slå vakt om väsentliga skyddsintressen som hälsa, miljö och säkerhet. Dessa särlösningar gäller för svensk del framför allt miljöområdet (bilavgaser, kemikalier m. m.). Jag återkommer till dessa frågor i det följande under ett särskilt avsnitt om miljöskydd.

Konkurrensregler Den gemensamma konkurrenspolitiken är ett nödvändigt komplement till EES-avtalets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens är en förutsättning för att EES-marknadens fulla potential skall kunna utnyttjas för att förverkliga avtalets mål och komma konsumenterna till godo. Utan regler riktade mot snedvridning av konkurrensen skulle de hinder för den fria rörligheten i form av tullar, avgifter, kvantitativa restriktioner m.m. som avskaffats genom avtalet kunna ersättas av nya hinder, tillkomna genom företagens eget agerande på marknaden, eller av protektionism i annan form. Den gemensamma konkurrenspolitiken skall hindra en sådan svedvridning.

Konkurrensreglerna i EES-avtalet har till syfte att skapa så lika konkurrensvillkor som möjligt för företagen inom de 19 länderna. Dessa gemensamma regler väntas leda till vidgad konkurrens inom ett flertal sektorer och därmed till ökad effektivitet på marknaden, högre tillväxt, lägre priser och större valfrihet för konsumenterna.

Konkurrensreglerna i avtalet riktar sig i huvudsak mot två olika fall där företagen genom sitt agerande kan hämma den fria konkurrensen. I det ena fallet är det fråga om ett konkurrensstörande samarbete mellan företag och i det andra ett ensidigt handlande av ett företag med dominerande ställning på marknaden. Reglerna är i materiellt hänseende identiska med EG:s konkurrensregler. Samma regler kommer således att gälla inom hela EES. 30

Övervakningen av konkurrensreglerna skall handhas av EG-kommissionen och av EFTA:s övervakningsmyndighet ESA. Bilaga 1

En viktig fråga för den konkurrensövervakande verksamheten är kontrollen av företagskoncentrationer. Enligt EES-avtalet skall EFTAländerna ta över EG:s materiella regler på området, dvs. EG:s rådsförordning om kontroll av företagskoncentrationer. EG-kommissionen kommer därmed att ha befogenhet att granska olika typer av koncentration mellan EFTA-företag i den mån de har effekt på marknaden inom EG. Så har för övrigt redan skett i sådana fall som Volvo — Renault och Tetra Pak — Alfa Laval. EES-avtalets bestämmelser utgör i princip inte mer än en formalisering av dessa i dag rådande faktiska förhållanden. Kontrollen är en fråga som befinner sig i skärningspunkten mellan konkurrens- och industripolitik. Kommissionens tillämpning av gällande regler synes på det stora hela ha varit väl avvägd. Den ligger väl i linje med den svenska uppfattningen att en effektiv konkurrens på utländska marknader förutsätter fri konkurrens även på hemmaplan. Med tanke på storleken av fusioner med s.k. EG-dimension är det enligt min mening angeläget att ha tillgång till en transnationell övervakningsregim.

Offentligt stöd

En annan viktig konkurrensfråga rör den offentliga stödgivningen till olika företag. Genom EES-avtalet har EFTA-länderna åtagit sig att tillämpa samma regler för statsstöd som råder inom EG. Den restriktiva syn som dessa regler ger uttryck för delas helt av den svenska regeringen, som strävar efter att i görlig mån avveckla stödet till olika industrisektorer i syfte att undvika snedvridning av handeln och skapa sunda konkurrensförutsättningar. Det är dock angeläget att även framdeles kunna lämna stöd till företag i områden med regionalpolitiska problem. Avtalet ger denna möjlighet. Dessutom har avtalsparterna i en gemensam deklaration i anslutning till EES-avtalet uttalat bl.a. att låg befolkningstäthet är ett kriterium som skall vägas in när förutsättningarna för stödgivning enligt avtalet bedöms.

Övervakningen av statsstödsreglerna i EES-avtalet är fördelad så att ESA övervakar det stöd som lämnas av EFTA-länderna och EG-kommissionen det stöd som EG-länderna lämnar.

För att understryka betydelsen av lika konkurrensvillkor inom EESområdet har i avtalet föreskrivits att en avtalspart kan vidta åtgärder för att motverka stödgivning från annan part som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen i handeln mellan parterna. Sådana motåtgärder kan dock endast vidtas efter det att ärendet hänskjutits till EES-kommittén och denna inte kunnat finna en för alla parter godtagbar lösning. För Sveriges och övriga EFTA-länders del är det positivt att på politisk nivå få insyn i och möjlighet till kontroll av stödgivningen inom EG-länderna och i övriga EFTA-länder.

Offentlig upphandling EES-avtalet innebär att EG:s regler om offentlig upphandling blir tillämp- Bilaga I liga inom hela EES-området. Reglerna omfattar upphandling inom områdena varor, bygg- och anläggningsarbeten samt inom sektorerna vatten, energi, transporter och telekommunikationer som till år 1993 varit undantagna från internationell konkurrens även inom EG. Vidare finns ett förslag till direktiv om offentlig upphandling av tjänster. Den gemensamma nämnaren för EG:s regelverk på området är den öppna marknaden. I detta begrepp ligger omsorgen om att ingen upphandling får göras på ett sådant sätt att vissa leverantörer särbehandlas. Grunden för all upphandling skall vara att den sker affärsmässigt och i fri konkurrens. Den offentliga upphandlingen inom EG beräknas årligen uppgå till ca 4.500 miljarder kr. dvs. mer än 12 miljarder kr. per dag. Inom EG rör det sig således om en enorm marknad som hittills till klart övervägande del varit förbehållen nationella företag. I och med att EES-avtalet träder i kraft öppnas denna marknad även för svenska företag.

Nuvarande svenska bestämmelser på området finns i upphandlingsförordningen för statliga upphandlingar och i det kommunala upphandlingsreglementet. Dessa regelverk bygger redan på principen om likabehandling av svenska och utländska leverantörer, varför anpassningen till EG: s regler inte bör innebära några svårigheter i detta avseende. Även vad gäller varor med ursprung i länder utanför EES kommer likabehandlingsprincipen att äga fortsatt giltighet, eftersom den diskriminering av tredjelandsprodukter som för vissa fall föreskrivs i EG:s direktiv om upphandling inom sektorerna vatten, energi, transporter och telekommunikationer inte omfattas av EES-avtalet.

De förändringar som förslaget innebär rör främst tillvägagångssättet vid offentlig upphandling, som bl. a. omfattar krav på annonsering i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av de upphandlingar som svenska upphandlare gör. Vidare införs bl.a. bestämda tidsfrister för anbudsgivning. Endast vissa angivna upphandlingsförfaranden får tillämpas, vilka i viss utsträckning avviker från dem som i dag tillämpas i Sverige.

Det kommer också att bli möjligt att få upphandlingsbeslut överprövade av domstol. Detta kommer att bidra till att öka effektiviteten och rättssäkerheten på detta viktiga område.

Upphandlingsfrågorna belyses närmare av statsrådet Lundgren (bil. 6).

6.3¶Fri rörlighet för personer och den sociala dimensionen

Fri rörlighet för personer

Den fria rörligheten för personer kommer att omfatta alla EES-medborgare när avtalet träder i kraft. Att avtalet omfattar denna frihet är en betydelsefull nyhet i EFTA-ländernas relationer till EG.

EES-avtalet skapar möjligheter till ökad välfärd och en stabil ekonomisk utveckling, vilket är av stor betydelse för de enskilda människorna i EES-länderna. Avtalet får emellertid också en rad konkreta följder som medborgare inom EES påtagligt kommer att erfara och få nytta av i sin 32

vardag. Alla dessa effekter samlas ibland under rubriken ”Den sociala

dimensionen”. Bilaga 1

EES-avtalet innebär att EES-medborgare får rätt att fritt flytta mellan de avtalsslutande länderna för att ta anställning, starta egen verksamhet, studera, bo och leva — allt enligt ett enhetligt regelsystem. Det skulle inte vara möjligt att uppnå detta utan EES-avtalet.

EES-medborgare får rätt att utan krav på arbetstillstånd ta arbete var som helst inom hela EES-området, inneha anställning och stanna kvar efter anställningens slut. Vissa offentliga tjänster är dock undantagna. Diskriminering på grund av nationalitet får inte förekomma i fråga om sysselsättning, lön och andra arbetsvillkor. Likabehandling gäller även för sociala och skattemässiga förmåner, deltagande i utbildnings- och omskolningsaktiviteter, medlemskap i fackföreningar etc. Även självständigt förvärvsverksamma personer omfattas av reglerna för fri rörlighet av personer. Familjemedlemmar täcks också.

Reglerna i EES-avtalet främjar inte bara den arbetande befolkningens

rörlighet utan även rörligheten för de icke ekonomiskt aktiva männi-

skorna. Det gäller studerande, pensionärer och övriga icke ekonomiskt aktiva. Ett villkor för uppehållsrätten är att man inte skall ligga värdlandet till last utan måste kunna försörja sig själv.

Detta enhetliga regelsystem ger EES-medborgarna en unik möjlighet att fritt välja i vilket av de 19 länderna de vill leva och verka. Det ger också fördelar för svenska företag som lättare kan placera sin personal i dotterbolag i andra EES-länder.

Regelverket om personers rörlighet m.m. belyses närmare av cheferna för arbetsmarknads-, kultur- och näringsdepartementen (bil. 9—11).

För att människor på ett smidigt sätt skall kunna utnyttja sin rätt till fri rörlighet har denna rätt kompletterats med ett heltäckande system för att säkerställa den sociala tryggheten för personer som flyttar. Systemet grundar sig i korthet på att en persons intjänade försäkringsperioder från olika länder sammanläggs vid prövning av rätten till eller vid beräkning av storleken av en förmån. Utbetalningen sker där vederbörande bor, men berörda länder bidrar med sina resp. delar av det totala försäkringsbeloppet. Systemet ger ett skydd som i regel är mer omfattande än vad svenska medborgare i dag åtnjuter utomlands utanför Norden.

Uppehållsrätten för pensionärer tillsammans med reglerna för samordning av flyttande personers sociala trygghet gör att svenska pensionärer nu för första gången får en verklig möjlighet att vid pensionering bosätta sig i hela avtalsområdet efter fritt val.

Ett tänkbart hinder för arbetande människors fria rörlighet har varit svårigheterna att jämföra olika utbildningar och kompetenser. Inom EG har man sökt undanröja detta problem genom att skapa regler för ömsesidigt erkännande av utbildnings- och examensbevis och andra behörighetsbevis. Genom EES-avtalet och de anpassningar som nu görs i de olika EFTA-länderna kommer alla EES-medborgare även på denna punkt att omfattas av ett enhetligt regelsystem.

En närmare beskrivning av regelsystemen om social trygghet och erkän-

3 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

nande av examina m. m. ges i det följande av chefen för socialdepartemen-

tet och statsrådet Ask (bil. 4 och 7). Bilaga 1

Den fria rörligheten för personer sträcker sig inte ännu så långt att man inte behöver använda pass inom EES-området. Kanske kan det bli så i framtiden men inte som en direkt följd av EES-avtalet. Gränskontrollfrågorna har inte ingått i EES-förhandlingarna annat än såvitt avser förenklade regler för varuhandel och tullsamarbete. I anslutning till avtalet finns dock en gemensam deklaration där de avtalsslutande parterna förbinder sig att fortsätta samarbetet i syfte att förenkla gränskontrollen för personer.

Ett utkast till konvention om den yttre gränskontrolten har redan färdigställts men har ännu inte kunnat antas. En lösning har emellertid arbetats fram som innebär att konventionen och den nordiska passunionen skall kunna existera parallellt. Därmed skulle man kunna likabehandla nordiska medborgare som reser inom EG-området med EG-medborgare som reser i Norden. När konventionen träder i kraft kommer nordiska medborgare att kunna passera interna gränser inom EES i samma kö som EG-medborgare. Man kan däremot inte avstå från att ha passet med sig på resan eftersom passet behövs för att visa i vilket land man är medborgare t.ex. vid en stickprovskontroll. För svenskt vidkommande är passet än så länge det enda dokument som kan fylla den funktionen.

Gemensam arbetsmarknad EES-avtalet skapar förutsättningar för en gemensam arbetsmarknad inom hela EES-området. Tidigare har det funnits en gemensam arbetsmarknad inom EG och en inom Norden. Nu får vi i stället en fri arbetsmarknad för samtliga 19 stater i EG och EFTA baserad på ett enhetligt regelsystem för de anställdas och för egenföretagarnas rörlighet.

En annan följd av insatserna för att underlätta rörligheten är det samarbete som bedrivs inom EG när det gäller förmedling av anställningserbjudanden och ansökningar över gränserna samt om utbyte av information om arbets- och levnadsvillkor. Genom EES-avtalet blir EFTA-länderna delaktiga i detta samarbete. |

Reglerna för den gemensamma arbetsmarknaden öppnar möjligheter för svenska medborgare som så önskar att söka sig ut i Europa. På samma villkor kan också andra EES-medborgare söka sig till Sverige och svenska företag rekrytera inom hela EES-området. En gemensam arbetsmarknad innebär att det blir lättare att motverka överhettningstendenser på arbetsmarknaden vilket på sikt ökar sysscelsättningsmöjligheten. Enligt EESreglerna är det anställningen som ger rätten till bosättning och inte tvärtom.

Erfarenheterna från den nordiska arbetsmarknaden och från arbetsmarknaden inom EG tyder inte på att det kommer att röra sig om något större antal människor som flyttar till andra länder för längre tid. Den gemensamma EES-arbetsmarknaden kan främst väntas ha vissa utjämnande effekter mellan brist- och överskottsområden. För de enskilda människorna kan den gemensamma arbetsmarknaden komma att upple- 34

vas som en stor tillgång. Den kan spela en roll som jämförelsenorm och en — Prop. 1991/92:170 frihet kan vara mycket värd även om man inte utnyttjar den. Bilaga I

Vad gäller eventuella farhågor att vi med EES-avtalet skulle få se flera av de bäst kvalificerade lämna landet kan konstateras att sådana tendenser noterats redan tidigare. Lönespridningen har emellertid ökat i Sverige och skattesystemet ändrats. Ökad konkurrenskraft i Sverige förutsätter satsningar på utbildning och kompetens. Bättre villkor för dem som satsar på utbildning och kompetensutveckling i Sverige är oundvikliga oavsett EESavtalet.

Sammanfattningsvis är den gemensamma EES-arbetsmarknaden positiv för den svenska medborgaren liksom för företagaren och för den svenska ekonomin. Reglerna för den gemensamma arbetsmarknaden innebär emellertid inte att arbetsmarknadspolitiken samordnas inom EES. Arbetsmarknadspolitiken är inom EES cen nationell angelägenhet. Sverige kommer alltså att kunna fortsätta bedriva sin egen arbetsmarknadspolitik.

Att få tillgång till det samarbete som EG-länderna utvecklat på det arbetsmarknadspolitiska området kommer att bli en fördel för Sverige. Samarbetet innefattar olika nätverk för utbyte av erfarenheter, analyser och information om t.ex. allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärder, lokala sysselsättningsinitiativ och insatser för att integrera långtidsarbetslösa och ungdomar i arbetslivet. Ett fruktbart givande och tagande är att vänta, vilket också är det främsta motivet för avtalet i detta stycke.

På det arbetsrättsliga området finns ett fåtal EG-direktiv som också blir del av EES-avtalet. Bl.a. gäller detta skydd för anställdas rättigheter vid arbetsgivares insolvens och vid företagsöverlåtelser. Svensk lagstiftning uppfyller dessa bestämmelser och behöver därför inte ändras. Området är dock under utveckling i samband med EG:s sociala stadga och det handlingsprogram som EG-kommissionen presenterat för att få fram förslag till åtgärder bl.a. på det arbetsrättsliga området. Sålunda har t.ex. förslag väckts om lagstiftning beträffande deltidsarbete samt arbetstider. Allmänt kan sägas att kollektivavtal har väsentligt större betydelse i Sverige än vad de hittills har haft i EG-länderna.

Utbildning och ungdomsutbyte Vid sidan av de utbildnings- och ungdomsfrågor som anknyter till reglerna om arbetskraftens och övriga personers rörlighet är utbildningspolitiken en nationell angelägenhet inom EG och inom ramen för EES-avtalet. Hur vi vill utforma vår skolpolitik och vår högre utbildning för att klara våra egna behov kommer vi alltså också fortsättningsvis att avgöra själva.

Inom EG förekommer emellertid ett mycket intensivt samarbete på utbildningsområdet som öppnar sig för EFTA-länderna i och med EESavtalet. Övergången kommer att ske stegvis fram till år 1995. Till att börja med kommer EFTA-länderna att på jämställd fot med EG-länderna kunna delta i COMETT- och ERASMUS-programmen i vilka Sverige redan medverkar. COMETT är ett stort program för samarbete mellan universitet och företag medan ERASMUS är ett program för samarbete och utbyte mellan universitet och högskolor. 35

EFTA-länderna får också tillträde till ungdomsutbytesprogrammet ”Youth for Europe” från avtalets ikraftträdande. Detsamma gäller EG:s Bilaga l organ för yrkesutbildning CEDEFOP, som ligger i Berlin. Även annat informationsutbyte, t. ex. rörande utbildningssystemen och utbildningspolitiken inom EES, kommer att inledas år 1993.

EFTA får tillträde till övriga utbildningsprogram år 1995.

Inom EG pågår för närvarande ett stort arbete med att strama upp och effektivisera utbildnings- och utbytesprogrammen. Jag vill betona att intresset från svenska företag, universitet och högskolor att delta i EG:s utbildnings- och utbytesprogram är betydande.

Jämställdhet mellan kvinnor och män Principen om likabehandling av kvinnor och män är en viktig utgångspunkt för EES-avtalet och skall tillämpas av de avtaisslutande parterna. EFTA-länderna övertar därför all EG: s lagstiftning på detta område inklusive den om lika lön för kvinnor och män. För EG:s regelsystem på olika områden redogörs närmare i bilaga 10. Redan här kan dock konstateras att den nya svenska jämställdhetslagen (1991:433) är anpassad till EG:s regler.

Avtalet öppnar möjligheter för EFTA-länderna att delta i EG-ländernas samarbete på jämställdhetsområdet. Härigenom banas vägen för ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte som gagnar kvinnorna både i Sverige och i EGländerna.

Regeringens bedömning av EES-avtalet och dess effekter är att de totalt sett kommer att vara till fördel för den svenska ckonomins utveckling. Våra möjligheter att upprätthålla den fulla sysselsättningen och öka välfärden blir större med EES-avtalet än utan. Detta kommer kvinnorna lika väl som männen till del. Den omständigheten att Sverige har kommit långt på jämställdhetsområdet — över 8090 av kvinnorna törvärvsarbetar i vårt land samtidigt som goda möjligheter finns att kombinera förvärvsarbetet med föräldraskap — är ett positivt element i den svenska ekonomin. Många EG-länder visar stort intresse för svenska erfarenheter på detta område.

EES-avtalet innebär inte någon harmonisering av skatte-, familje- och socialpolitiken. EG:s nuvarande och kommande regler på jämställdhetsområdet syftar till att lägga fast miniminivåer och hindrar alltså inte enskilda medlemsländer att föra en politik med längre gående krav.

Arbetsmiljö Arbetsmiljöfrågorna utgör en central del av arbetet med att utveckla den sociala dimensionen. Genom EES-avtalet övertar Sverige och övriga EFTA-länder ett betydande antal direktiv på arbetsmiljöområdet. Det rör sig dels om produktrelaterade harmoniseringsdirektiv, dels om minimidirektiv som reglerar förhållanden celler verksamheten på arbetsplatsen.

Produktdirektiven syftar till att fastställa en gemensam kravnivå avseende hälsa och säkerhet och samtidigt undanröja hinder för den fria 36

varucirkulationen. Direktiven har i flertalet fall kunnat övertas utan några — Prop. 1991/92:170 särskilda undantags- eller övergångsregler. För vissa kemiska produkter, = Bilaga 1 bl.a. asbest, har emellertid en övergångsperiod tagits in i avtalet, som innebär att Sverige tills vidare kan hindra att sådana produkter förs in på den svenska marknaden. Vi också kan fortsätta att tillämpa våra strängare regler för bl. a. asbest. Avtalsparterna skall gemensamt se över situationen under år 1995. |

Avsikten med minimidirektiven är att säkerställa en viss lägsta skyddsnivå på arbetsplatserna för att värna om arbetstagarna och samtidigt motverka snedvridande konkurrens. Dessa direktiv innebär inget hinder

för enskilda länder att tillämpa strängare regler.

I EES-avtalet har parterna förbundit sig att sträva efter att förbättra arbetsmiljön, och man uttrycker också en gemensam önskan att främja högre levnadsstandard och bättre arbetsvillkor inom hela EES.

Det gemensamma regelverk som tillskapas och de nya möjligheter till erfarenhetsutbyte och samarbete i övrigt på arbetsmiljöområdet som öppnas genom EES-avtalet ger oss förutsättningar att medverka i arbetet med att förbättra arbetsmiljön inom hela den gemensamma EES-arbetsmarknaden.

Arbetsmiljöfrågorna behandlas närmare i det följande av chefen för arbetsmarknadsdepartementet (bil. 9).

Den sociala dialogen och den sociala stadgan Den sociala dialogen mellan fack och arbetsgivare äger inom EG rum på olika nivåer. Ett viktigt forum är kommissionens möten med arbetstagare och arbetsgivare på europeisk nivå. Ett annat är EG:s ekonomiska och sociala kommitté där nationella representanter för arbetsmarknadens par-

ter träffas. Enligt EES-avtalet upprättas en rådgivande EES-kommitté som

skall bestå av medlemmar av EG:s ekonomiska och sociala kommitté och EFTA:s rådgivande kommitté. De avtalsslutande parterna har också för- bundit sig att sträva efter att främja dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare på europeisk nivå.

Det kan vidare vara lämpligt att peka på en deklaration som EFTAländerna gemensamt gjort i samband med avtalet där man ställer sig bakom principerna och de grundläggande rättigheterna i den s.k. ”sociala stadga” som elva av EG:s medlemsländer antog år 1989. Deklarationen betonar än en gång vikten av samtidiga ekonomiska och sociala framsteg, av samarbetet med arbetsmarknadens parter och av EFTA-ländernas vilja att aktivt bidra till utvecklingen av den sociala dimensionen inom EES.

Avslutningsvis kan nämnas att avtalet även uppmärksammar exempelvis handikappfrågor och de äldres situation som områden för samarbete mellan avtalsparterna.

6.4¶Kapitalrörelser och företagsetablering m. m.

Reglerna om rätt till fri etablering inom EES-området utgör en mycket viktig del av EES-avtalet. För att fri etablering skall vara möjlig krävs att 37

kapitalrörelserna mellan länderna helt liberaliseras. Förutsättningarna för Prop. 1991/92: 170 fri etablering påverkas också av de regler som gäller för förvärv av företag — Bilaga l och fastigheter, och av bolagsrätten.

Kapitalliberalisering är en grundläggande faktor i den ökande integrationen på det finansiella och ekonomiska området i Europa. Under 1980-talet har utvecklingen mot en fullständig liberalisering av kapitalrörelserna i Västeuropa intensifierats. Inom OECD beslutades år 1989 en utvidgning av medlemsländernas liberaliseringsförpliktelser gällande kapitalrörelser.

Ett avgörande steg i liberaliserande riktning inom EG togs år 1988 då EG antog ett direktiv (88/36 1/EEG) där det fastslogs att återstående restriktioner för kapitalets rörlighet skulle vara avskaffade före den 1 juli 1990. Vid EES-avtalets ikraftträdande är därmed kapitalrörelser inom EG praktiskt taget helt liberaliserade.

Det kan här påpekas att för Sveriges vidkommande är friheten för kapitalets rörlighet i stort sett förverkligad redan före EES-avtalet. Detta har skett genom att Sverige i juli 1989 i princip avskaffade alla ditills gällande valutarestriktioner utom förbudet för privatpersoner att ha inlåningskonto i utlandet. Vad gäller denna återstående begränsning har förslag om anpassning av svensk lagstiftning nyligen lagts fram (Ds 1992:37 Uppegiftsskyldighet om betalningar till och från utlandet, m. m.).

För näringslivet innebär kapitalets fria rörlighet över gränserna att näringsverksamhet kan finansieras lättare. Den ökande konkurrensen om och tillgången på kapital bör leda till ett mer effektivt utnyttjande av det tillgängliga kapitalet inom EES-området.

En grundprincip i EES-avtalet är icke-diskriminering, som innebär att svenska medborgare eller företag i andra EES-länder inte får särbehandlas till följd av nationalitet. På motsvarande sätt får medborgare och företag från andra EES-länder inte särbehandlas i Sverige på grund av nationalitet. Denna princip betyder bl. a. att svenska företag i de flesta avseenden blir likställda med företag i andra EES-länder i fråga om konkurrensregler och andra viktiga rättsregler. Farhågor för en eventuell framtida diskriminering torde ha medverkat till svenska företags kraftigt ökade direktinvesteringar i EG i slutet av 1980-talet och under år 1990.

Det går inte att göra bestämda förutsägelser om de strukturförändringar som EES-avtalet kan medföra. Sannolikt kommer många företag att försöka utnyttja de ökade stordriftsfördelar som den stora inre marknaden i högre grad kan väntas erbjuda. Detta kan ske genom företagssamgåenden och koncentration av -produktionsanläggningar. Redan innan den inre marknaden är förverkligad har mängden företagsköp och samgåenden över gränserna ökat kraftigt i Europa. Som nämnts har svenska företag varit mycket aktiva i denna process, som ett led i sina långsiktiga internationaliseringsstrategier. De kan förmodas fortsatt delta i de strukturförändringar som sker till följd av skapandet av en gemensam marknad inom EES-området.

Den svenska regleringen av utländska förvärv av företag — inkl. bankaktiebolag, andra kreditinstitut och värdepappersbolag — och fastigheter upphävdes i väsentliga delar vid utgången av år 1991 (försäkringsaktiebolagen har aldrig omfattats av företagsförvärvslagen). Syftet med liberalise- 38

ringen var att främja direktinvesteringar från utlandet för att därigenom förbättra effektiviteten och öka tillväxten i näringslivet, bl.a. genom att — Bilaga 1 öka konkurrensen i Sverige.

Enligt EES-avtalet har Sverige möjligheter att upprätthålla särskilda förvärvsrestriktioner gentemot andra länder än EG- och EFTA-länderna. Med hänsyn till att ett väsentligt motiv för att upphäva företagsförvärvslagen var att ge en signal om en önskan om ökade utländska investeringar i Sverige har regeringen ansctt att det inte heller finns skäl att upprätthålla ett tillståndsförfarande för investeringar från länder utanför EG- och EFTA-kretsen.

Inom området finansiella tjänster — bank, försäkring, värdepappershandel — har den internationella konkurrensen tidigare varit begränsad. Genom en rad åtgärder har hindren successivt avvecklats. Denna internationella utveckling förstärks genom EES-avtalet. På den inre marknaden skall t. ex. banktjänster och flertalet försäkringstjänster kunna säljas fritt över gränserna och etableringsfrihet råda. Hittills har utvecklingen nått längst på bankområdet, och i Sverige finns numera möjlighet för utländska banker, andra kreditinstitut och värdepappersinstitut att etablera s.k. filialer. Förändringarna kan komma att innebära en större närvaro i ' Sverige av utländska banker och liknande, liksom större möjligheter för svenska företag på samma område att bedriva verksamhet i andra EESländer.

Förändringarna på området finansiella tjänster väntas enligt bl.a. kommissionens egna analyser ge betydande ekonomiska vinster. Detta sker för närvarande genom att tillgången till en större kapitalmarknad och ökad konkurrens leder till sänkta kostnader och priser. Företagens finansiering kan därigenom förbilligas.

För att underlätta fri etablering inom EES-området har aktiebolagskommittén föreslagit att reglerna om bundna aktier som vanligen syftar till att begränsa det utländska ägandet i aktiebolag skall avskaffas. I övrigt kommer bolagsrätten att harmoniseras i enlighet med EG:s direktiv på detta område. Därmed förbättras förutsättningarna för etablering av företag i samtliga EES-länder. Vidare övervägs inom justitiedepartementet ett avskaffande av bosättningskravet för styrelseledamöter och andra befattningshavare i bolag.

6.5¶Ett par viktiga samarbetsområden

Forskning och utveckling

Sveriges andel av världens forskning är liten. Av OECD-ländernas samlade FoU-utgifter utgör de svenska 1,590. Samtidigt tillhör Sverige som utvecklat industriland de mer forskningsberoende länderna. Internationellt samarbete är därför absolut nödvändigt för Sverige. Sverige deltar också sedan länge i internationellt forskningssamarbete i olika organisatoriska former.

Innehållet i och motiven för vårt internationella forskningsengagemang växlar. För grundforskningens del är den kvalitetshöjande aspekten dominerande både vad gäller själva kunskapstillflödet och de ökade möjligheter 39

som ges till kritisk prövning och debatt. I många fall är därtill kontakter Prop. 1991/92: 170 över gränserna nödvändiga för att en forskningsinsats över huvud taget = Bilaga I skall kunna genomföras.

För den tillämpade forskningen är resursbesparande motiv mer framträdande. Svensk industri är i allt högre utsträckning beroende av kunskap och teknik för förnyelse och konkurrensförmåga. Det gäller inte bara de högteknologiska företagen. Internationell samverkan öppnar genvägar till en högre kunskapsnivå och snabbare idéutveckling. Resurskrävande insatser kan delas mellan flera.

Insikten om att Europas konkurrenskraft är beroende av gemensamma insatser för att utveckla ny kunskap och nya teknologier, samt insikten om att en enhetlig marknad inte kan skapas utan en gemensam teknologisk bas, har resulterat i att EG under 80-talet blivit en allt viktigare aktör inom forskningssamarbetet i Västeuropa. Sedan år 1984 är de gemensamma FoU-insatserna i EG inordnade under fleråriga ramprogram. En tydlig industriell orientering kom till uttryck i EG:s andra ramprogram för FOU (1987-1991) med stora satsningar på informationsteknologi, telekommunikation, produktionsteknik, bioteknik och materialforskning.

I april 1990 tog EG:s forskningsministrar beslut om det tredje ramprogrammet för forskning och utveckling som skall gälla under perioden 1990-94, med en budget på 5,7 miljarder ECU (ca 42 miljarder kr.). Detta program syftar 1 högre grad än de tidigare till att förstärka den vetenskapliga basen och öka den europeiska industrins internationella konkurrenskraft. Områdena miljö, bioteknologi, agroindustri och forskarrörlighet har fått stora resurstillskott även om tyngdpunkterna i absoluta tal fortfarande ligger på informations-, kommunikations-, produktions- och materialteknologi samt energi.

EG-programmen har resulterat i nya och varaktiga informationskanaler mellan företag och forskningsinstitutioner i medlemsländerna. De kunskaper om varandras kapacitet och kompetens som deltagarna skaffar sig utgör en grund för cen rationell strukturomvandling av såväl industri som forskningssystem inom EG:s medlemsländer. En sådan strukturomvandling ligger i linje med strävandena att realisera en inre marknad år 1993. Det är av strategisk betydelse för svensk industri och forskning att kunna delta i denna process.

EES-avtalet innebär för FoOU-området att Sverige ansluts till EG:s nyssnämnda ramprogram för forskning och teknisk utveckling och alla dess delprogram, utom de två som styrs av Euratomfördraget, dvs. fusionsenergiforskning och kärnkraftssäkerhet. I de senare deltar dock Sverige redan i dag på programnivå genom separata avtal. Mot att Sverige erlägger en BNP-baserad andel av EG:s FoU-budget får svenska forskare samma rättigheter som forskare inom EG att föreslå projekt och få godkända projekt finansierade ur EG:s FoU-budget. Svenska forskare får också samma rättigheter som deltagare i EG vad gäller spridning, utvärdering och utnyttjande av forskningsresultat.

Vidare får Sverige delta i programmens styrkommittéer och andra kommittéer som har effekter på programmens genomförande, liksom i EG:s rådgivande kommitté för vetenskaplig och teknisk forskning 40

(CREST). Svenska experter får inflytande i planering av nya program. Särskilt viktigt är givetvis medverkan i planeringen inför EG:s fjärde = Bilaga l ramprogram som inleds år 1994.

EG:s FoU-politik påverkar svensk FoU-politik och svenska prioriteringar. En växande andel av den svenska FoU-budgeten går i dag till EG-samarbete. Av strategiska skäl har Sverige byggt upp ett omfattande samarbete inom flertalet av de program som omfattas av EES. Hittills har samarbetet skett huvudsakligen på projektnivå vilket innebär att Sverige varit utestängt från programmens styrkommittéer. Genom EES får Sverige avsevärt bättre möjligheter att medverka i utformningen och genomförandet av EG:s FoU-politik.

Miljöskydd Många av de miljöpolitiska utmaningar som Europas stater står inför är gemensamma. De fordrar internationell samverkan för att effektivt kunna mötas. Ett omfattande europeiskt samarbete blir därför en naturlig och viktig del av Sveriges miljöpolitik.

EG har fått en allt mer central roll i det europeiska miljösamarbetet. Genom EES-avtalet kommer Sverige och övriga EFTA-länder att knytas till det miljöarbete som pågår inom EG. En gemensam västeuropeisk miljöpolitik kommer därmed att växa fram inom avtalets ram. Härmed skapas förutsättningar för att på ett effektivt sätt kunna svara på morgondagens miljöpolitiska krav. Ett antal remissinstanser, däribland miljöpartiet och Svenska Naturskyddsföreningen har haft invändningar mot avtalet med hänsyn till miljöproblematiken. Chefen för miljö- och naturresursdepartementet återkommer i det följande till detta (bil. 13).

Investeringarna beräknas öka som följd av EES-avtalet och kan därmed leda till ett ökat genomslag för nya och mer miljövänliga teknologier. Tillväxten bidrar också till att ekonomiska förutsättningar skapas som kan användas för att förbättra miljön, Men med den väntade tillväxten ökar också belastningen på miljön. Ett cxempel är transportsektorn, Ett annat exempel är energisektorn. Den politiska utmaningen ligger i att genom miljöpolitiska åtgärder tillse att den ekonomiska tillväxten som följer med EES också blir miljömässigt hållbar.

Liksom på andra områden innebär avtalet på miljöområdet att EFTAländerna kommer att medverka i EG:s gemensamma ansträngningar. EG:s miljöpolitik har under de senaste åren genomgått en snabb och dynamisk utveckling. Ett alltmer omfattande och ambitiöst regelverk med för medlemsländerna bindande föreskrifter har upprättats. Arbetet styrs av närhetsprincipen, dvs. åtgärder vidtas på gemensam nivå först om det önskade resultatet inte kan uppnås lika effektivt celler bättre på nationell eller lägre nivå. De gemensamma reglerna rör frågor som kemikaliehantering, utsläpp i luft och vatten.

En viktig fråga som gäller flera departement är miljökonsekvenserna av EES-avtalet. Regeringen avser att under implementeringsfasen löpande bevaka de miljömässiga aspekterna av EES-avtalet. Bl.a. kommer miljökonsckvenserna att belysas i de skilda sammanhang då förslag om imple- 41

menteringen framläggs. Därvid kommer bl. a. transporternas miljöproblem att tas upp till granskning med sikte på att uppfylla högsta tillämpade Bilaga l och tillämpbara ambitionsnivå. När effekterna på olika områden klarlagts bör en samlad bedömnng av miljökonsekvenserna göras.

En viktig förutsättning för en effektiv miljöpolitik är tillgång till objektiva, tillförlitliga och jämförbara uppgifter om europeiska miljöförhållanden. Dessa kan sedan utgöra underlag för framtida åtgärder och utvärdering av redan vidtagna åtgärder. Den av EG beslutade men ännu inte upprättade europeiska miljöbyrån kommer bl. a. i detta avseende att få en viktig roll. EES-avtalet tillförsäkrar Sverige och de övriga EFTA-länderna ett deltagande i myndighetens arbete.

Det har ibland rests farhågor för att Sverige genom EES-avtalet skulle tvingas anpassa redan etablerade svenska miljöbestämmelser till mindre långtgående EG-bestämmelser. Så är emellertid inte fallet. Eftersom huvuddelen av EG:s regler är av minimikaraktär dvs. fastställer de lägsta kravnivåer som måste uppfyllas, är fältet fritt för de stater som så önskar att inom dessa områden välja en högre ambitionsnivå. Flera medlemsländer har också valt att tillämpa mer långtgående bestämmelser än vad de gemensamma EG-reglerna föreskriver. Inget hindrar Sverige från att göra på samma sätt.

1 de fall EG:s regler syftar till en harmonisering, vilket är fallet inom framförallt varuområdet, är situationen en annan. Avsikten i dessa fall är att tillgodose miljöskyddskravet och samtidigt undanröja hindren för varors fria rörlighet mellan medlemsländerna. Endast i undantagsfall har här ett enskilt land rätt att tillämpa strängare krav än de som fastställts gemensamt. .

Under EES-förhandlingarna visade det sig att de svenska reglerna på det harmoniserade området i en del fall klart avvek från vad som gäller inom EG. I något fall där EG:s regler var strängare än Sveriges, som t. ex. i fråga om buller, har Sverige antagit dessa regler. I de fall åter där våra egna regler var mer långtgående än EG:s — det gäller bl.a. bilavgasbestämmelserna och kemikalielagstiftningen — har särordningar förhandlats fram. Annars skulle ju en anpassning i dessa fall ha inneburit en sänkning av redan etablerade miljökrav.

Lösningen har blivit övergångsarrangemang och vissa andra särlösningar i avvaktan på en fortsatt skärpning av EG:s regelverk. För bilavgasbestämmelserna innebär detta att Sverige även fortsättningsvis kommer att kunna tillämpa nationella regler. Fram till den I januari 1995 har vi rätt att vägra godkänna bilar för försäljning inom landet som inte uppfyller de svenska kraven. Därefter kommer bilar som uppfyller EG:s då strängare krav att kunna säljas fritt i Sverige. Framtida hårdare regler skall utarbetas gemensamt av EFTA-länderna och EG inom ramen för EES. Allmänt kan sägas att EG: s regler utvecklas och går i riktning mot de nuvarande svenska kravnivåerna.

På kemikalieområdet ger avtalet Sverige möjlighet att fortsätta tillämpa de mer långtgående bestämmelser som förbjuder användningen av vissa farliga ämnen, asbest, organiska lösningsmedel m.m. En gemensam översyn kommer att göras år 1995. Vidare är avsikten att bestämmelserna för 42

klassificering och märkning av kemikalier skall harmoniseras. Dessa lik- = Prop. 1991/92:170 som andra övergångsarrangemang redovisas i det följande av chefen för Bilaga 1 miljö- och naturresursdepartementet (bil 13).

En annan fråga är om EES-avtalet medför begränsningar i våra framtida möjligheter att bedriva en ambitiös miljöpolitik. EES-avtalet innebär ju att vi inordnas i ett betydligt mer långtgående samarbete än vi tidigare varit delaktiga i.

Jag delar inte denna oro. Visserligen ligger det i samarbetets natur att våra internationella åtaganden begränsar vårt nationella manöverutrymme. Men karakteristiskt för de miljöfrågor som regleras inom EG är att de i allmänhet är gränsöverskridande. Genom att agera tillsammans med våra västeuropeiska partner ökar vi effektiviteten i det miljöpolitiska arbetet. EES-avtalet skapar förutsättningar för en sådan gemensam miljöpolitik. EG kommer här liksom på andra områden att vara huvudaktör men vi kommer tillsammans med övriga EFTA-länder att få ett icke obetydligt inflytande. Vi kan därigenom påverka den gemensamma miljöpolitiken i ambitös riktning.

För svensk del utgör EES en välkommen förstärkning av Sveriges miljöpolitiska arsenal. Regeringen avser att inom dess ram aktivt bidra till att den tillväxt som kommer att följa med EFTA-ländernas anknytning till den inre marknaden också leder till en miljömässigt hållbar utveckling.

6.6¶Vissa institutionella frågor

Beredning av och beslut om nya EES-regler

Från EFTA:s sida har strävan varit att få till stånd ett så nära samarbete med EG som möjligt när det gäller utformningen av nya EES-regler, såväl i förberedelsefasen som vid beslutsfattandet. EFTA-sidans ambitioner i denna riktning har dock inte vunnit stöd hos EG under förhandlingarnas gång. EG har hävdat att ett formellt deltagande från EFTA-ländernas sida i EG:s beslutsprocess inkräktar på gemenskapens beslutsautonomi.

Inom EG är det bara kommissionen som har formell initiativrätt beträffande förslag till nya regler. När kommissionen utarbetar sådana förslag får emellertid enligt EES-avtalet experter från EFTA-länderna göra sina röster

hörda på samma sätt som experter från EG:s medlemsländer.

Inom EG eger rådet ofta kommissionen befogenhet att genomföra regler som rådet har beslutat om. Då biträds kommissionen ofta av en kommitté. Även vad gäller medverkan i sådana kommittéer har en lösning nåtts som kan anses tillgodose EFTA-staternas intresse. EES-avtalet anger sålunda olika former för medverkan av EFTA-experter beroende på vilken typ av kommitté det rör sig om.

EFTA-sidan har också en initiativrätt, som följer av allmänna folkrättsliga regler. Den innebär inte enbart en rätt att ta upp en fråga till diskussion utan också att ta initiativ till nya EES-regler.

De beslut om nya EES-regler som formellt fattas av EES-kommittén utgör nya folkrättsliga avtal för EFTA-ländernas del. Dessa avtal skall införlivas med den nationella lagstiftningen i varje land. Denna process 43

måste ske snabbt och smidigt så att en beslutad EES-regel kan träda i kraft —- Prop. 1991/92:170 samtidigt inom hela EES-området. Därför skall beslut av EES-kommittén = Bilaga 1 införlivas med de nationella rättsordningarna inom vissa tidsramar.

Om EES-kommittén inom en viss angiven tidsfrist inte har kunnat nå enighet om ett förslag till ny EES-regel. kan en del av avtalet, t. ex. en bilaga eller del därav som förslaget berör, under vissa omständigheter bli provisoriskt suspenderad.

De avtalsslutande parterna förutsätts vara angelägna att undvika att en sådan situation uppstår. Det understryker betydelsen av att EFTAländernas synpunkter på förslag till EG-regler lämnas så tidigt som möjligt. Det bör betonas att enskilda och juridiska personers redan förvärvade rättigheter inte påverkas av att EES-avtalet upphävs till viss del.

Sammanfattningsvis anser jag att formerna för beslutsfattandet inom EES eger tillfredsställande möjligheter för Sverige och övriga EFTA-länder att få gehör både för sina synpunkter på föreslagen EG-lagstiftning och för egna förslag. Det är likväl klart att det endast är inom medlemskapets ram som en balans mellan åtaganden i sak och ett motsvarande inflytande över utformningen av regelverket kan uppnås.

Tvistlösning I förhandlingarna om EES-avtalet var parterna tidigt överens om att det inom EES borde finnas ett gemensamt organ för tvistlösning på judiciell nivå, dvs. en domstol med i stort sett samma uppgifter som EG-domstolen inom EG. Tankarna på en sådan gemensam EES-domstol fick dock avskrivas till följd av att EG-domstolen i sitt första yttrande över EES-avtalet förklarade att en sådan konstruktion skulle strida mot Romfördraget.

I de omförhandlingar som aktualiserades till följd av EG-domstolens yttrande hade parterna som utgångspunkt att en mekanism för judiciell tvistlösning alltjämt behövdes, främst av hänsyn till den eftersträvade enhetligheten i reglernas tolkning och tillämpning. Siktet ställdes då bl. a. in på en lösning med skilda mekanismer för EG- resp. EFTA-sidan. Resultatet blev att parterna enades om att en särskild EFTA-domstol skulle upprättas för EES-ändamål med uppgift att på EFTA-sidan svara för de uppgifter som EG-domstolen fullgör inom EG.

EFTA-domstolens huvudsakliga uppgifter skall därför vara att pröva frågor om EFTA-staternas efterlevnad av EES-avtalet, att pröva vissa överklagade beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet, ESA, på konkurrensområdet samt att avgöra tvister mellan en eller flera EFTA-stater. För dessa kategorier av tvister och ärenden råder en ordning liknande den som finns inom EG.

För tvister mellan ett eller flera av EFTA-länderna och EG eller ett av dess medlemsländer gäller däremot att de skall hänskjutas till EESkommittén. Denna mera traditionella folkrättsliga lösning har kompletterats med en regel om att parterna kan enas om att begära ett tolkningsbesked från EG-domstolen, om tvisten rör tolkningen av EES-regler som i sak är identiska med EG-regler och EES-kommittén inom viss tid inte lyckats lösa tvisten. Allmänt sett är en begäran om sådant tolkningsbesked ägnad 44

att främja en enhetlig tillämpning av EES-reglerna. Huruvida Sverige som = Prop. 1991/92:170 part i en tvist skall begagna sig av denna möjlighet eller ej får avgöras från — Bilaga 1 fall till fall.

Om en tvist inte kunnat lösas av EES-kommittén inom viss angiven tid eller parterna inte kunnat enas om att inhämta tolkningsbesked, kan parterna utlösa skyddsåtgärder eller aktualisera en partiell suspension av relevant del av EES-avtalet.

Det finns också visst utrymme för att använda sig av skiljedom som tvistlösningsmekanism i EES-avtalet. Detta utrymme är dock begränsat. Det inskränker sig till tvister om omfattningen eller varaktigheten av vissa skyddsåtgärder eller proportionerna av motåtgärder mot skyddsåtgärder. Ett sådant skiljeförfarande, som är bindande för parterna, får inte innefatta tolkning av sådana avtalsbestämmelser som i sak är identiska med motsvarande EG-regler.

Övervakning

EES-avtalets institutionella bestämmelser bygger som tidigare nämnts på vad som under förhandlingarna har kallats en ”två-pelar modell”. Som ett uttryck härför anger EES-avtalet att EFTA-länderna skall upprätta en oberoende övervakningsmyndighet (ESA) samt en domstol (EFTAdomstolen). Vidare anges att övervakningen av att förpliktelserna enligt avtalet iakttas åligger å ena sida ESA och å andra sidan kommissionen.

Såväl ESA som EFTA-domstolen inrättas genom ett separat avtal mellan EFTA-länderna, kallat övervakningsavtalet.

ESA: s uppgifter kan indelas i övervakning och administration. ESA får samma uppgifter mot EFTA-länderna härvidlag som kommissionen har mot EG:s medlemsländer.

Att ESA och kommissionen inom sina resp. kompetensområden övervakar att EES-avtalets förpliktelser iakttas kommer att vara avgörande för att EES-reglerna tillämpas på samma sätt i alla länder som är anslutna till EES. Samarbetet mellan ESA och kommissionen blir viktigt.

ESA:s administrativa uppgifter specificeras i ett särskilt protokoll till övervakningsavtalet. Dessa uppgifter följer av att kommissionen, utöver sina övervakningsuppgifter, också utför en mängd administrativa uppgifter för EG:s medlemsstater.

Genom verksamheten i ständiga kommittén kommer EFTA-länderna att få möjlighet att enas om en samfälld linje inför beslut i den gemensamma EES-kommittén.

Genom avtalet om en parlamentarikerkommitté mellan EFTA-länderna slutligen skapas bättre förutsättningar för samarbetet mellan EFTAparlamentariker i den gemensamma parlamentarikerkommittén i EES.

ök k

Avtalet mellan EFTA-länderna och EG samt dess medlemsländer om «Prop. 1991/92:170 Europeiska ekonomiska samarbetsområdet innebär att EFTA:s ställning — Bilaga Il stärks, förbindelserna med EG utvecklas kraftigt på en rad områden och det nordiska samarbetet fördjupas. Avtalet innebär också att Sverige bidrar till att främja det europeiska samarbetet. Sammanfattningsvis konstaterar jag att Sverige har ett starkt intresse av att ansluta sig till avtalet. Denna uppfattning delas av det stora flertalet remissinstanser.

Några instanser har emellertid ansett att remisstiden varit för kort att medge en närmare granskning av alla frågor. Jag hyser förståelse för denna uppfattning. Det har emellertid inte varit möjligt att medge längre remisstid med hänsyn till det planerade tidsschemat med ikraftträdande av avtalen den I januari 1993. Som framgår av vad jag tidigare sagt (avsnitt 4) har beredningsarbetet på svensk sida varit mycket omfattande. Utöver vad som visas där har i stor omfattning ordnats seminarier, kurser och informationsmöten. Under remisstiden inbjöds även remissinstanserna att delta 1 ett informationsmöte, som samlade ett stort antal deltagare. Jag vill i denna del påpeka att lagrådet, som haft att granska förslaget till EESlagen, funnit att med hänsyn till lagstiftningsärendets vikt och komplexitet de framförda anmärkningarna är befogade och att det alltså varit önskvärt med en längre remisstid. Mot bakgrund av vad som framgått om beredningen av lagförslaget har lagrådet emellertid ansett att föreskrifterna i 7 kap. 2 § regeringsformen måste anses vara uppfyllda.

Bakom ansträngningarna att få EES-avtalet till stånd har stått en nästan enhällig svensk riksdag. Avtalet är nu undertecknat liksom de s.k. EFTAavtalen. De bör nu samtliga föreläggas riksdagen för dess godkännande.

B NÄRMARE BESKRIVNING AV EES- Prop. 1991/92: 170 Bilaga 1 AVTALET M-M.

7¶Översikt över EG:s rättsliga system

7.1¶Inledning

Eftersom EES-avtalet syftar till en integrering av EFTA-ländernas resp. marknader med EG:s inre marknad innebär avtalet en anpassning till de regler och principer som gäller inom EG. För att förstå innebörden av EES-avtalet måste man därför förstå de integrationssträvanden som Romfördraget är ett uttryck för och hur EG:s gemensamma marknad fungerar.

Detta avsnitt innehåller en kortfattad beskrivning av EG:s grundläggande struktur och principer med en översiktlig redogörelse för de samarbetsområden som är av särskild betydelse för EES-avtalet.

7.2¶EG:s grundläggande struktur

Fördragen

Grunden för samarbetet inom EG, primärrätten, utgörs främst av de tre EG-fördragen om upprättandet av den Europeiska kol- och stålgemenskapen, den Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) samt den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

Romfördraget är det mest övergripande av EG-fördragen. Det brukar beskrivas som ett ramfördrag, vars målinriktade och allmänt hållna bestämmelser fylls ut och preciseras genom sekundärrättsliga regler av olika slag.

Det är på fördragen som EG:s institutioner grundar sin kompetens. Deras åtgärder skall enligt legalitetsprincipen grundas på befogenheter som fördragen ger dem. Inom denna ram har staterna förbundit sig att utöva sin statsmakt gemensamt under hänsynstagande till samfällda intressen.

Gemenskapens mål och medel Inledningen i Romfördragets ingress (preambel) uttrycker medlemsländernas föresats att lägga grunden till ett ständigt fastare förbund mellan Europas folk och deras vilja att genom samfällda åtgärder säkra ekonomiska och sociala framsteg genom att avlägsna barriärer inom Europa. Fördraget är alltså ett uttryck för en strävan efter integration. Redan av ingressen framgår att integrationsmålet är av både ekonomisk och allmänt politisk karaktär. Ingressens innehåll är en viktig utgångspunkt för tolkningen av fördragets regler.

EG är en ckonomisk gemenskap, grundad på en tullunion. I begreppet ekonomisk gemenskap ligger att åtgärder som är protektionistiska, dvs. sådana som skyddar inhemska ekonomiska intressen, principiellt är förbjudna mellan medlemsländerna. 47

I själva fördraget (art. 2) anges fem övergripande mål för gemenskapen: = Prop. 1991/92: 170 — en harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom ge- = Bilaga 1

menskapen som helhet, — en fortgående och balanserad expansion, — en ökad stabilitet, | — en allt snabbare höjning av levnadsstandarden samt = |! — närmare förbindelser mellan de länder som gemenskapen förenar.

Dessa mål har ansetts innebära att integrationen skall ses som en dynamisk process.

Målen förverkligas enligt samma artikel genom upprättande av en gemensam marknad och genom ett gradvist närmande av medlemsländernas ekonomiska politik. Begreppet ekonomisk politik har här en vidsträckt betydelse och samordningen har efterhand utsträckts till allt fler områden. Detta ligger i integrationsprocessens natur.

Gemensam marknad Den gemensamma marknaden skall skapa ekonomisk tillväxt och stabilitet och därmed ökat välstånd. Medlemsländernas produktionsresurser skall utnyttjas så rationellt som möjligt. Under lika och ostörda konkurrensförhållanden skall man på den gemensamma marknaden kunna handla och byta tjänster, arbeta, investera och producera och därigenom främja gemenskapens mål. |

Begreppet inre marknad infördes i Romfördraget genom enhetsakten och uttrycker det som är den gemensamma marknadens kärna. Den inre marknaden skall sålunda enligt fördraget (art. 8 a) innefatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördraget — de s.k. fyra friheterna. Benämningen inre marknad syftar på att förhållandena bör vara desamma som på en hemmamarknad. Fullbordandet av EG:s inre marknad under tiden fram till år 1993 ses som ett avgörande steg i den gemensamma marknadens utveckling.

Romfördraget innehåller skilda förbud, riktade mot nationella åtgärder som skapar hinder för handel och annan verksamhet över gränserna. Den fria rörligheten för varor kan t. ex. hindras om nationella regler med krav på varors beskaffenhet är olika utformade så att varor inte utan fördyrande produktionsanpassning kan marknadsföras i andra länder än de där de produceras. På motsvarande sätt förhåller det sig i fråga om andra friheter. Utgångspunkten är att fördragets regler inte tillåter hinder av sådant slag. Detsamma gäller regler om kontroll av varor, bevis om genomgången yrkesutbildning osv. Viktiga regieringsintressen, som t. ex. skydd för hälsa och säkerhet, måste likväl alltid tillgodoses. Den fria rörligheten kräver i sådana fall att det skapas samordnade regler inom hela gemenskapen. Detta kallas harmonisering.

Genom att anta gemensamma regler eller besluta om harmonisering på ett område avstår medlemsländerna från att där i fortsättningen ensidigt utöva regleringsmakt. De är förpliktade att i fortsättningen gemensamt utöva befogenheten att meddela föreskrifter. Angelägna nationella in- 48

tressen kan ändå tillgodoses, t.ex. med stöd av särskilda säkerhetsklausuler, men inte på samma sätt som förut. Bilaga 1

Samordning av politik På vissa områden finns inom EG en samfälld politik. Eftersom EG är en tullunion måste det finnas en gemensam handelspolitik mot omvärlden. För den gemensamma marknadens funktion behövs en gemensam konkurrenspolitik, som säkerställer att inte konkurrensen snedvrids genom företagens eller medlemsländernas åtgärder. Det rör sig vidare om jordbruksoch transportområdena. På de nu nämnda områdena krävs gemensamma regler som gäller lika inom hela gemenskapen. Där sådana regler gäller finns inget utrymme för nationella föreskrifter.

Som förut nämnts anger fördraget en samordning av medlemsländernas ekonomiska politik såsom ett från den gemensamma marknaden fristående medel för att närma sig de genom fördraget uppställda målen. Den gemensamma marknaden kräver för att fungera ett visst mått av ekonomisk-politisk samordning, på samma sätt som marknaden påverkar förutsättningarna för den ekonomiska politiken. Samordningen inom EG omfattar exempelvis viss regionalpolitik, industripolitik, socialpolitik och energipolitik. Samordningen av politik sträcker sig utanför det i snäv mening ekonomiska området. Utbildning, forskning och utveckling, miljö, arbetsmiljö och konsumentpolitik är exempel på områden, där en samordning fått allt större aktualitet under senare år. En sådan samordning kan ofta syfta till att förbättra förutsättningarna för den fria rörligheten eller till att korrigera icke önskade bieffekter av en helt fri marknad. Ibland beror samordningen dock på andra, mer allmänna politiska ambitioner. Denna aspekt har understrukits genom enhetsakten som tillfört fördraget en rad nya bestämmelser om bl. a. ekonomiskt och socialt samarbete, forskning och utveckling samt miljö.

EG:s institutioner och deras verksamhet EG:s institutioner är fyra: ministerrådet (rådet) kommissionen, parlamentet och domstolen. Institutionerna är skyldiga att genom sina åtgärder arbeta för att fördragets mål förverkligas. Kommissionen och domstolen är oavhängiga nationella politiska intressen. Av andra organ bör här särskilt nämnas den rådgivande ekonomiska och sociala kommittén, som består av företrädare för arbetsmarknadens parter, konsumenter, jordbrukare och olika andra yrkesgrupper. Det finns dessutom en mångfald andra organ, kommittéer och arbetsgrupper, som i allmänhet inte regleras i själva fördragen.

I rådet kommer medlemsländernas politiska intressen till uttryck. Där bestäms politiken och fattas i allmänhet de slutliga avgörandena rörande nva gemensamma regler. Rådet består av regeringsledamöter från medlemsländerna och kan ha skilda sammansättningar. Besluten fattas enhälligt eller som majoritetsbeslut, beroende på vad fördragen föreskriver för olika fall. 49

4 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

Parlamentet består av direktvalda ledamöter från medlemsländerna och Prop. 1991/92: 170 är ett viktigt forum för politisk debatt. Dess funktioner är bl. a. av rådgi- — Bilaga I vande och kontrollerande karaktär. Enhetsakten har gett parlamentet en större roll än tidigare vid tillkomsten av nya regler. Maastrichtöverenskommelsen är ännu ett steg i denna riktning.

Kommissionens viktigaste funktioner är att lägga fram förslag för rådet och övervaka gemenskapsrättens tillämpning. Den har vissa självständiga beslutsbefogenheter, bl.a. i fråga om tillämpningen av EG:s konkurrensrätt i förhållande till såväl medlemsstaterna som företagen på marknaden. Kommissionen har vidare viss självständig rätt att meddela föreskrifter. Dessutom ger rådet ofta kommissionen i uppdrag att svara för närmare föreskrifter beträffande sådant det själv har beslutat om.

Vid övervakningen av gemenskapsrättens tillämpning i medlemsländerna kan kommissionen i sista hand väcka talan vid domstolen för fördragsbrott. Det sker dock först efter en utredning som innebär åtskilliga kontakter mellan nationella myndigheter och kommissionens tjänstemän. Oftast kommer man då överens. Det händer inte sällan att resultatet blir att kommissionen tar initiativ till nya eller ändrade regler.

Domstolen är ansvarig för att EG-rätten tolkas enhetligt och den har att i sista hand avgöra dess innebörd. I viktiga hänseenden har EG-rätten fått sin form genom dess domar. Domstolen dömer bl. a. i mål mellan medlemsländerna och mellan institutionerna inbördes samt i mål mellan kommissionen och medlemsländerna. Dess domar är bindande. En viktig uppgift för domstolen är vidare att på begäran av nationella domstolar lämna förhandsbesked om EG-reglernas innebörd. EG-domstolens rättstillämpning anses allmänt ha haft stor betydelse för integrationens utveckling.

Rådsbeslut om nya regler tillkommer i ett samspel främst mellan kommissionen och rådet. Andra organ medverkar huvudsakligen genom att yttra sig över förslag framtagna av kommissionen, som har en exklusiv initiativrätt. Sedan förslaget överlämnats från kommissionen till rådet yttrar sig parlamentet och i en del fall EG:s ekonomiska och sociala kommitté. Rådets ställningstagande bereds därefter på tjänstemannanivå.

I många fall skall parlamentet enligt den s.k. samarbetsproceduren inte bara höras utan även medverka vid det slutliga avgörandet.

Olika slag av rättsakter I betydande utsträckning skall EG-rätten tillämpas av nationella myndigheter på samma sätt som inhemsk rätt. Man brukar säga att reglerna är direkt tillämpliga, eftersom de används utan mellankommande nationell rättsbildning.

Romfördragets artikel 189 anger tre typer av bindande rättsakter, som rådet och kommissionen kan utfärda. Det är fråga om förordningar, direktiv och beslut. Förordningar är gällande inom hela EG och är direkt tillämpliga i medlemsländerna. Direktiv riktar sig till medlemsländerna och anger ett visst resultat som skall uppnås inom en bestämd tid men överlåter åt länderna att bestämma form och tillvägagångssätt för den 50

nationella implementeringen. Beslut är bindande i alla delar för dem som «Prop. 1991/92: 170 de är riktade till. Bilaga I

Bindande gemenskapsrättsliga bestämmelser kan grunda rättigheter och skyldigheter inte bara för medlemsländerna utan också för enskilda, om de är tillräckligt tydliga och inte lämnar länderna utrymme för val i samband med nationell implementering. Sådana rättigheter skall skyddas av domstolar och andra myndigheter. Man brukar då säga att bestämmelserna har direkt effekt. Uttryckliga förbud, t.ex. mot diskriminering, uppfyller de nyss nämnda kraven och har därför direkt effekt. Fördragets bestämmelser om fri rörlighet på marknaden och dess förbud mot könsdiskriminering kan sålunda grunda individuella rättigheter. Även bestämmelser i direktiv kan få denna verkan, om den nationella rätten inte anpassas till direktivets krav på ett korrekt sätt eller det inte har införlivats alls inom den föreskrivna tiden.

Om en domstol i ett medlemsland skulle finna att en nationell bestämmelse strider mot en EG-bestämmelse som är direkt tillämplig, skall domstolen inte tillämpa den nationella bestämmelsen i det aktuella målet. Enligt EG-domstolens praxis har EG-regeln nämligen företräde framför nationella regler och skall tillämpas oavsett vad som må vara föreskrivet i den nationella rättsordningen. Detta sammanhänger med EG-domstolens synsätt att EG-rätten är en egen rättsordning som är autonom i förhållande till traditionell folkrätt.

Det finns också rättsakter som inte är bindande, t. ex. rekommendationer och yttranden, vilka också nämns i artikel 189. Andra slag av icke bindande rättsakter än de i fördraget nämnda har tillkommit.

Med länder utanför gemenskapen kan EG ingå bl.a. associerings- och handelsavtal. Skillnaden mellan dessa bägge slag av avtal är främst att de förra innebär en starkare markering av nära och varaktig anknytning till gemenskapen. Sveriges och övriga EFTA-länders frihandelsavtal med EG är handelsavtal. EES-avtalet, vilket är ett associationsavtal, kan ses som en utbyggnad av detta samarbete. EG:s folkrättsliga avtal hör också till EG-rätten.

Medlemsländerna kan också ingå folkrättsliga överenskommelser med varandra. Romfördraget innehåller en regel om skyldighet att vid behov förhandia om sådana överenskommelser i vissa fall.

Samarbete och icke-diskriminering Grundläggande gemenskapsrättsliga principer kommer till uttryck i artiklarna 5 och 7 i Romfördraget, som har nära motsvarigheter i EESavtalet.

Romfördragets artikel 5 bygger på en allmän solidaritets- eller lojalitetsprincip. Enligt denna är medlemsländerna och gemenskapens institutioner alla förpliktade att lojalt samarbeta med varandra. Många av EGdomstolens viktigaste domar, bl.a. om EG-reglernas verkan i nationell rättstillämpning, bygger på denna förpliktelse. Länderna skall respektera varandras och gemenskapens intressen och söka undvika att handla i strid med dessa. Institutionerna skall likaså beakta viktiga nationella intressen.

Medlemsländernas förpliktelser enligt artikel 5 kan indelas i skyldigheter att vara positivt verksamma och skyldigheter att avhålla sig från vissa Bilaga I åtgärder. Dessa kallas sammanfattande för samarbetsförpliktelsen.

Denna förpliktelse innebär till att börja med att länderna skall vidta alla allmänna eller särskilda åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla förpliktelserna enligt fördraget och sekundärrätten.

Länderna skall vidare underlätta institutionernas verksamhet. Denna skyldighet omfattar inte bara uttryckligen förutsedd verksamhet utan gäller generellt på alla de områden där institutionerna är verksamma.

Därutöver gäller att länderna skall avhålla sig från alla åtgärder som kan äventyra fördragets mål. Denna förpliktelse sträcker sig längre än till ett förbud mot åtgärder som konkret hotar fördragsmålen. Det är förbjudet redan att skapa en risk för en sådan effekt. Med fördragsmål avses såväl sådana som innefattas i ingressen och i de grundläggande artiklarna som sådana som läggs fast i fördragets särskilda bestämmelser på skilda områden. Förbudet gäller varje slag av statligt handlande på alla områden, även sådana som faller utanför fördragets egentliga tillämpningsområde. Fördragsmålen kan nämligen äventyras även genom t. ex. kulturpolitiska eller försvarspolitiska åtgärder.

Fördragets artikel 7 uttrycker principen om rättvis likabehandling utan avseende på nationalitet (icke-diskriminering). Denna princip gäller inom fördragets tillämpningsområde.

Diskriminering betyder särbehandling som inte är sakligt grundad; lika fall skall behandlas lika. Det är lätt att förstå att inte nationalitet kan vara saklig grund för särbehandling inom gemenskapen. Romfördraget syftar ju till integration av Europas länder bl. a. genom skapandet av en gemensam marknad. Då kan inte nationaliteten utgöra saklig grund för särbehandling.

Fördraget innehåller andra mer preciserade regler rörande diskrtiminering på grund av nationalitet, till vilka artikel 7 också hänvisar. De kan innehålla närmare regler om kriterier som inte får användas så att de medför särbehandling, men de kan också ge anvisningar om omständigheter som legitimerar särbehandling. Det finns regler av detta slag i fråga om bl.a. arbetskraftens fria rörlighet, rätten till fritt yrkesutövande samt den fria rörligheten för tjänsteprestationer och kapital. Därutöver finns diskrimineringsförbud som utvecklats företrädesvis genom domstolspraxis. Så är fallet t. ex. på varuområdet (jfr betänkandet Ds 1990: 76 Romfördragets art. 30, särskilt s. 55 — 59).

Diskriminering kan vara öppen eller dold. Regler som är så utformade att de måste leda till en mindre gynnsam behandling av det som härrör från ett annat land är öppet diskriminerande. även om de inte är direkt knutna till nationalitetskriterier. En regel som rör en importsituation är ett exempel på en sådan regel. Sådana regler kan också beskrivas som formellt diskriminerande. Även till synes likabehandlande åtgärder kan ha diskriminerande verkningar i praktiken. Då är det fråga om dold, eller faktisk, diskriminering. En regel som är knuten t.ex. till språkkunskaper eller bosättningsort kan sålunda innebära förbjuden särbehandling. Huruvida särbehandling föreligger beror alltså inte av åtgärdens utformning. Det beror inte heller på om syftet med åtgärden i sig är godtagbart. Om t. ex. ett

land låter utföra en generell kontroll av vissa varor eller tjänster eller kräver Prop. 1991/92: 170 en särskild märkning för att garantera landets konsumenter en produkt = Bilaga Il med utlovad kvalitet, kan utländska produkter som uppfyllt motsvarande eller liknande krav i ursprungslandet komma i ett sämre konkurrensläge än inhemska produkter.

I vad mån särbehandlande åtgärder är förbjudna varierar från område till område. Vad som kan godtas är ytterst en rättstillämpningsfråga. EGdomstolens bedömning i sådana fall beror ofta av en intresseavvägning, där åtgärdens ändamål och utformning vägs mot intresset av fri rörlighet. Man talar därvid om principerna om nödvändighet och proportionalitet.

7.3¶Särskilt om reglerna som rör marknaden

Fri rörlighet för varor

EG är — som tidigare sagts — en tullunion med en gemensam yttre tullgräns. Tullunionen gäller all handel med varor, och tullar kan inte förekomma vare sig på export eller import mellan medlemsländerna. Också avgifter med motsvarande verkan som tullar är förbjudna. Sedan en vara passerat den gemensamma tullgränsen och därvid tullformaliteterna har fullgjorts samt tullar och avgifter erlagts är den i fri omsättning inom gemenskapen och omfattas av fördragets regler om fri rörlighet för varor.

Vidare får ländernas skattesystem inte skapa hinder för den fria rörligheten. Därför innehåller fördraget bestämmelser som riktar sig mot fiskal diskriminering. Det är förbjudet att pålägga andra medlemsländers produkter skatt utöver vad som direkt eller indirekt drabbar liknande inhemska produkter eller att genom beskattningen indirekt skydda vissa produkter. Om likartade varor belastas olika, måste skillnaden bero på objektiva skäl.

EG har, som förut nämnts, en gemensam jordbrukspolitik. De marknadsordningar som inom ramen för denna tillskapats för olika jordbruksprodukter — och sålunda omfattar en betydande del av livsmedelssektorn — reglerar produktions- och distributionsleden men inte detaljhandeln. Den gemensamma jordbrukspolitiken påverkar inte de grundläggande principerna om varors fria rörlighet. Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken finns det också en gemensam fiskepolitik, som uppvisar viktiga särdrag. Den bygger bl.a. på principen om bevarande av havets resurser och lika tillgång till dessa.

De hinder för den gränsöverskridande varutrafiken som inte omfattas av de nu nämnda reglerna täcks i stället av Romfördragets artikel 30. Denna artikel innehåller ett förbud mot kvantitativa, alitså mängdmässiga, importrestriktioner och alla åtgärder med motsvarande verkan. Detta förbud har direkt effekt och har av EG-domstolen getts en mycket vidsträckt tillämpning. Rättspraxis på detta område är rikhaltig och mycket belysande för EG-rättens syn på hinder för fri rörlighet. För export finns i artikel 34 ett motsvarande förbud, vilket dock inte har getts en lika vid tolkning.

I ett grundläggande rättsfall (8/74 ”Dassonville” [1974] E.C.R. 837) har domstolen förklarat att förbudet i artikel 30 innefattar varje åtgärd som 53

”direkt eller indirekt, aktuellt eller potentiellt” kan negativt påverka handeln. I princip omfattas sålunda varje åtgärd som kan tänkas avhålla någon = Bilaga 1 från att föra in varor i ett medlemsland från ett annat.

Handelshindrande åtgärder kan legitimeras med stöd av fördragets artikel 36, om de grundas på bestämda hänsyn. Dessa hänsyn är allmän moral, allmän ordning och allmän säkerhet, skydd för människors och djurs hälsa och liv eller växters bevarande, skydd av nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller skydd av industriell och kommersiell äganderätt. Åtgärder som grundas på dessa hänsyn behöver inte vara likabehandlande. De får emellertid inte vara godtyckligt särbehandlande eller protektionistiska. De nämnda regleringsintressena är alla av icke-ekonomisk natur, och artikeln tolkas restriktivt.

I praxis har härutöver ett antal tvingande hänsyn erkänts, vilka kan tillåtas medföra handelshinder. De kallas ofta för Cassishänsyn efter EGdomstolens grundläggande avgörande på området (120/78 ”Cassis de Dijon” [1979] E.C.R. 649). Sådana hänsyn är t. ex. skattekontroll, god handelssedvana samt konsument- och miljöskydd. Hänsyn av detta slag får emellertid aldrig tillgodoses genom formellt särbehandlande åtgärder.

För att legitimera undantag från principen om fri rörlighet för varor krävs alltid att de nationella åtgärderna är nödvändiga för sitt ändamål och proportionerligt utformade. När ett regleringsändamål blivit tillgodosett genom harmonisering kan det inte längre legitimera undantag från principen om varors fria rörlighet.

Följden av domstolens stränga praxis på varuområdet är att harmoniseringen kan inriktas på sådana områden som omfattas av undantagen i artikel 36 eller av Cassishänsynen. Inte desto mindre krävs en omfattande harmoniseringsverksamhet, särskilt för att eliminera de s.k. tekniska handelshinder, som uppkommer genom att det ställs varierande krav på varors beskaffenhet samt på provning och kontroll. På detta område finns en stor mängd harmoniseringsdirektiv.

Fri rörlighet för personer De grundläggande reglerna om personers fria rörlighet finns i Romfördragets artikel 48, som gäller arbetskraft, och i artikel 52, som gäller etablering. Bestämmelserna, som har givits direkt effekt efter övergångsperiodens utgång, rör avvecklingen av hinder för den fria rörligheten. På detta område råder i huvudsak ett förbud mot formell diskriminering.

Den fria rörligheten för personer innebär för det första en rätt för individer att fritt få resa in och uppehålla sig i en annan medlemsstat och där behandlas på samma sätt som landets egna medborgare när det gäller möjligheten att söka arbete eller bedriva näringsverksamhet.

Rätten att få resa in och uppehålla sig i landet har preciserats i två direktiv, ett för arbetstagare och ett för självständiga näringsidkare. Den omfattar även familjemedlemmar, och dessa behöver inte vara EGmedborgare. Den fria rörligheten gäller emellertid inte bara individer. Bolag och andra associationer som är bildade enligt ett EG-lands lag har samma rätt till etablering. Den fria rörligheten kräver att det finns möjlig- 54

het att starta en ny verksamhet i ett annat land genom bolagsbildning (primäretablering) eller genom upprättande av dotterbolag, filialer eller — Bilaga I agenturer (sekundäretablering).

Inte heller fri rörlighet för personer är undantagslös. Hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och allmän hälsa kan legitimera regler som hindrar rörligheten. Undantagen finns närmare preciserade i rådets direktiv (64/221/EEG) och skall tolkas snävt. Domstolen har uttalat att endast ett realistiskt och allvarligt hot mot sådana intressen i det särskilda fallet kan motivera inskränkningar i den fria rörligheten (67/74 ”Bonsignore” [1975] E.C.R. 297). Ett exempel är att beslut om utvisning eller avvisning inte får grunda sig på omständigheter som medlemsstaten inte vidtar effektiva åtgärder för att komma till rätta med på hemmaplan (115 och 116/81 ”Adoui & Cornuaille” [1982] E.C.R. 1665). Beslut måste vara motiverade och kunna överklagas (36/75 ”Rutili” [1975] E.C.R. 1219).

Det är emellertid att märka att anställning i offentlig tjänst inte omfattas av den fria rörligheten. Verksamhet som är förbunden med offentlig maktutövning får reserveras för egna medborgare. Enligt praxis begränsar sig dock undantagen till anställningar där det krävs särskild solidaritet med staten (149/79 kommissionen ./. Belgien [1982] E.C.R 1845).

Fri rörlighet för personer innebär en skyldighet att inte missgynna andra medlemsstaters medborgare med hänsyn till nationella behörighetsregler för viss yrkesutövning. Ömsesidigt erkännande av examina är därför ett ämne för harmonisering men även om gemensamma bestämmelser saknas är en medlemsstat skyldig att ta hänsyn till likvärdig kompetens. Kompetent myndighet är därför skyldig att undersöka om likvärdighet föreligger (71/76 ”Thieffry” [1977] E.C.R. 765).

På detta område spelar harmoniseringen likväl inte samma roll som på andra områden. Den som vill vara verksam i ett land, får normalt inrätta sig efter de regler som gäller där, även om de skulle avvika från vad han är van vid. Det är dock givet att verksamheten över gränserna underlättas genom enhetliga bestämmelser i vissa hänseenden. Detta gäller inte minst på bolagsrättens område.

Det finns även andra skäl till att harmonisering sker. Stora skillnader i arbetsmiljön kan uppfattas som en snedvridning av konkurrensen. En gemensam minimistandard i fråga om arbetsmiljö främjar sunda konkurrensförhållanden. Ökat socialt välstånd är samtidigt ett sådant fristående mål som 1 sig motiverar politisk samordning.

Fri rörlighet för tjänster EG: s tjänstebegrepp är ett uppsamlingsbegrepp. Artikel 60 i Romfördraget definierar tjänst som en prestation som normalt utförs mot ersättning i den utsträckning den inte faller in under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, personer och kapital.

Detta hänger samman med tjänstens speciella karaktär. Tjänsten är nära knuten till någon som utför den. Därför finns det ett samband mellan reglerna om tjänster och reglerna om etableringsrätt och personers fria 55

rörlighet i övrigt. Dessutom förutsätter fri tjänstehandel att kapitalet är Prop. 1991/92: 170 fritt rörligt. Bilaga 1

En tjänst kan emellertid utföras utan att personer flyttar över gränser. Många tjänster kan utföras i ett land och därifrån omsättas i andra länder. Situationen påminner då om den när varor omsätts över gränserna.

Ett fritt tjänsteutbyte skall innebära frihet för den som erbjuder en tjänst att resa till ett annat land och prestera tjänsten där, men också en rätt för tjänstemottagaren att motta tjänsten i annat land än det egna. Vidare omfattas även det fallet att ingen person passerar någon gräns. Ett tyskt konsultföretag skall t.ex. utföra ett uppdrag i hemlandet, men för en beställare i Belgien. Det gränsöverskridande momentet är här endast själva tjänsten.

Den grundläggande regeln om fri rörlighet för tjänster finns i artikel 59 i Romfördraget, enligt vilken inskränkningarna i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen gradvis skall avskaffas. Artikeln, som blivit direkt tillämplig efter övergångsperiodens utgång, har fyllts ut av EGdomstolen, vars domar på detta område i många hänseenden påminner om praxis på varuområdet.

Förbudet mot hinder för fri rörlighet för tjänster har sålunda getts en vid tillämpning. Det omfattar inte bara öppen diskriminering. Huvudregeln är därför att tjänst som utövas lagligt i ett medlemsland skall få utövas utan ytterligare kontrollåtgärder i övriga medlemsländer. Offentligrättslig verksamhet är dock undantagen på samma sätt som i fråga om personers rörlighet.

Ett krav på enbart formell tikabehandling utesluter t.ex. inte att tjänsteutövaren utsätts för dubbla kontrollåtgärder. Både hemlandet och det land där tjänsten utövas kan ha intresse av att kontrollera t. ex. ett bolags soliditet för att skydda sina konsumenter. En upprepning av kontrollåtgärder som redan genomgåtts i hemlandet är en konkurrensmässig nackdel och i princip en form av förbjuden diskriminering.

Inte heller denna EG-regel är undantagslös. Undantagen för personers fria rörlighet, dvs. reglerna om hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa, gäller också när det är fråga om att utföra en tjänst. Som framgått har dessa undantag motsvarigheter i artikel 36, som gäller inom varuområdet.

Enligt praxis kan också andra hänsyn motsvarande dem på varuområdet göras gällande på tjänsteområdet, dock inte för att hindra den personliga rörligheten. Det gäller både sådana hänsyn som uttryckligen anges i artikel 36 och sådana andra tvingande samhällsbehov som domstolen erkänt. Det finns därför också på tjänsteområdet ett behov av harmonisering.

Fri rörlighet för kapital Kapitalets fria rörlighet innefattar frihet för dels löpande betalningar, dels fria kapitalrörelser. Dessa två friheter, särskilt den förra, har en väsentligen komplementär funktion. Om de löpande betalningarna inte vore fria från restriktioner skulle inte sedvanliga kommersiella krediter kunna beviljas och återbetalas över gränserna. 56

Vidare skulle etableringsfriheten begränsas avsevärt om det inte vore möjligt att överföra det för etableringen erforderliga kapitalet. Bilaga 1

Konkurrensreglerna Den gemensamma konkurrenspolitiken är ett nödvändigt komplement till fördragets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens är en förutsättning för att den gemensamma marknadens fulla potential skall kunna utnyttjas för att förverkliga gemenskapens mål och komma konsumenterna till godo. Utan regler riktade mot snedvridning av konkurrensen, skulle de hinder för den fria rörligheten i form av tullar, avgifter, kvantitativa restriktioner m. m. som avskaffats genom fördraget kunna ersättas av nya hinder, tillkomna genom företagens egna ageranden på marknaden eller av protektionism i annan form. Den gemensamma konkurrenspolitiken skall förhindra en sådan snedvridning. Fördragets konkurrensregler riktar sig både mot staterna och företagen.

De grundläggande bestämmelserna på konkurrensområdet är förbudet mot konkurrensbegränsande avtal i artikel 85 och förbudet mot missbruk av dominerande ställning i artikel 86. Båda bestämmelserna gäller i de fall samhandeln mellan länderna kan påverkas, och de har i praxis givits direkt effekt.

Det rör sig om två olika situationer där företagen genom sitt agerande hämmar den fria konkurrensen. I det ena fallet är det fråga om ett konkurrensstörande samarbete mellan företag och i det andra om ctt ensidigt handlande av ett företag med en dominerande ställning på den relevanta marknaden.

Artikel 85 förbjuder alla former av avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som har till syfte eller som verkan att konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller snedvrids samt ger exempel på förbjudna förfaranden. Överenskommelser som strider mot förbudet är ogiltiga.

Artikeln är ämnad att förbjuda all konkurrensskadlig samverkan mellan företag. Ett avtal i artikelns mening behöver inte vara bindande. Det väsentliga är att det finns en avsikt att förvanska konkurrensen på marknaden. Någon faktisk störning behöver inte ha skett (se t.ex 41/69 ”AFC Chemie Pharma” [1970] E.C.R. 661).

Förbudet omfattar både horisontella konkurrensbegränsningar, dvs. mellan företag i samma led i produktionskedjan, och vertikala konkurrensbegränsningar, dvs. mellan företag i skilda led, t.ex. produktions- och distributionsled.

Huruvida ett avtal har ingåtts kan ofta vara svårt att styrka. Ett samordnat förfarande förutsätter inte att ett avtal har kommit till stånd. Det räcker att någon form av kontakt bedöms ha skett. Av väsentlig betydelse är företagens beteende på marknaden. Ett typexempel är parallella prishöjningar. Dessa är i sig inte förbjudna men är ctt indicium på att ett samordnat förfarande föreligger. Vid bedömningen måste en samlad värdering av alla indicier göras och särskild vikt fästas vid vad som är att 57

betrakta som normalt marknadsbeteende (48/69 ICI mot kommissionen Prop. 1991/92: 170 [1972] E.C.R. 619). Bilaga 1

Slutligen omfattas även beslut av företagssammanslutningar. Dessa behöver inte vara bindande för dess medlemmar för att anses konkurrensbegränsande.

Vidare skall handeln mellan medlemsstaterna påverkas. Begreppet har getts en vidsträckt innebörd. Det är tillräckligt att handeln påverkas indirekt eller potentiellt, om detta kan förutses med en tillräcklig grad av sannolikhet (56/65 ”La Technique Minitero” [1966] E.C.R. 235).

Förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden är emellertid inte absolut. Till en början gäller det inte avtal mellan moder- och dotterföretag, förutsatt att företagen utgör en ckonomisk enhet, inom vilket dotterföretaget inte har någon reell självständighet med avseende på dess marknadsuppträdande, och om avtalet har till syfte att åstadkomma en intern arbetsfördelning mellan företagen. I ett sådant fall ansvarar moderföretaget för dotterföretagets marknadsuppträdande (se t.ex. 15/74 ”Centrafarm” [1974] E.C.R. 1147). Förbudet i artikel 85 tillämpas inte heller beträffande avtal vars ekonomiska verkningar inte är tillräckligt betydande, s.k. bagatellkarteller.

Ett konkurrensbegränsande samarbete mellan företag behöver emellertid inte alltid vara negativt för gemenskapen. Under vissa betingelser kan begränsningar som bidrar till förbättrad produktion eller distribution av varor eller som främjar ett tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, undantas från förbudet. Det kan ske antingen genom att kommissionen meddelar undantag i särskilda fall eller genom generella s.k. gruppundantag för vissa typfall.

Artikel 86 förbjuder allt missbruk av dominerande ställning samt ger exempel på förbjudna förfaranden. Missbruket kan t. ex. bestå i att företaget påtvingar någon oskäliga affärsvillkor eller tillämpar olika villkor för likvärdiga prestationer. Förbudet är undantagslöst. Ett företag som vill vara säkert på att det inte skall anses missbruka sin ställning kan begära kommissionens förklaring att missbruk inte föreligger. Att ett företag köper upp ett annat företag och därigenom förstärker en redan dominerande ställning har ansetts kunna vara ett missbruk. Kontrollen av företagsförvärv finns nu reglerad i en särskild förordning.

Enligt EG-domstolens och kommissionens praxis innebär en dominerande ställning att ett företag har en sådan ekonomisk styrka, att det på den relevanta marknaden har möjlighet att agera utan att ta någon större hänsyn till vare sig konkurrenter, kunder eller leverantörer (se t.ex. 6/72 ”Continental Can” [1973] E.C.R. 215).

Dcet är naturligtvis av största vikt att avgränsa den relevanta marknaden. Det tillämpade tillvägagångssättet inom EG-rätten är att avgöra dels vad som utgör den relevanta produktmarknaden, dels den relevanta geografiska marknaden.

Den relevanta produktmarknaden är i många fall svårbedömd. EGdomstolen hart. ex. fått ta ställning till huruvida bananer är en självständig marknad i förhållande till övrig färskfrukt. Ett väsentligt kriterium i sammanhanget var i vad mån bananerna var utbytbara mot övrig färsk- 58

frukt. Domstolen fastslog att så inte var fallet utan att det existerade en självständig bananmarknad (27/76 ”United Brands” [1978] E.C.R. 207). Bilaga I

Den relevanta geografiska marknaden uttrycks i artikel 86 som den gemensamma marknaden eller en väsentlig del av denna. Det är frågan om att fastställa ett område inom vilket konkurrensvillkoren är enhetliga. En väsentlig del har ansetts innefatta relativt små delar av Gemenskapen. Som exempel kan nämnas att den sydtyska marknaden har bedömts som väsentlig del (40/73 suiker Unie mot kommissionen [1975] E.C.R. 1663).

Avslutningsvis bör påpekas att det krävs ett missbruk för att artikel 86 skall vara tillämplig. Det avgörande kriteriet huruvida missbruk föreligger torde vara vilka valmöjligheter som kvarstår för marknadens övriga aktörer i den situation som skall bedömas (85/76 ”Hoffman La Roche” [1979] E.C.R. 461).

Kommissionen är det övervakande organet i konkurrensärenden och kan utdöma böter om företagen bryter mot de gällande reglerna. Riktlinjerna för kommissionens handhavande av konkurrensreglerna finns framförallt i rådsförordning (EEG) nr 17/62.

De nu behandlade konkurrensreglerna kompletteras med konkurrensregler riktade mot staterna.

De regler om fria varurörelser som berörts i det föregående riktar sig mot sådant handlande från staternas sida som består i att de genom normgivning och annan offentligrättsligt präglad verksamhet lägger fast villkoren för import och export. En stat kan emellertid också uppträda som köpare och säljare. EG:s konkurrensregler gäller visserligen statliga affärsdrivande företag lika väl som enskilda företag. Staten som sådan har emellertid möjligheter att påverka marknaden som enskilda företag saknar. Detta är t.ex. fallet vid olika slag av statliga handelsmonopol. Därför innehåller Romfördragets avsnitt om fria varurörelser en särskild bestämmelse, enligt vilken de statliga monopolen inte får diskriminera medlemsstaternas rättssubjekt med avseende på försörjnings- och avsättningsvillkor. Som förut nämnts finns det också bestämmelser med förbud mot fiskal diskriminering.

Staten som sådan är emellertid enligt artikel 5 underkastad skyldigheten att vara solidarisk med fördragets mål, till vilka ju också hör orubbade konkurrensförhållanden på marknaden. Mot denna bakgrund stadgas i artikel 90 att medlemsstaterna beträffande offentliga företag och företag som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter inte skall vidta eller behålla någon åtgärd som strider mot fördraget, i synnerhet diskrimineringsförbudet i artikel 7 och konkurrensreglerna i artiklarna 85 —94.

I artiklarna 92—94 finns särskilda regler som syftar till att motverka sådana stödåtgärder från det allmännas sida som kan leda till snedvridning i konkurrensförhållandena, s.k. statsstöd. De riktar sig mot skilda åtgärder som statliga eller kommunala myndigheter kan använda för att favorisera ett företag i förhållande till andra. Det kan röra sig om dirckta eller indirekta stödåtgärder.

Många stödåtgärder är tillåtna. Det gäller bl.a. stöd av social karaktär och stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer. Andra

stödåtgärder kan vara tillåtna, om de är förenliga med den gemensamma =<:Prop. 1991/92:170 marknaden. Detta gäller t. ex. regional- och sektorstöd. Bilaga 1

Ett påfallande drag i EG-rätten, när det gäller stödåtgärder, är att det är kommissionen som är det beslutande och övervakande organet. Kommissionen skall därför underrättas om planer som syftar till att vidta eller ändra stödåtgärder. Sådana åtgärder kan inte träda i kraft förrän de godkänts av kommissionen. Kommissionen skall vidare se över existerande statsstöd. Finner den att ett stöd är oförenligt med gemenskapsrätten skall det upphävas eller jämkas.

Konkurrensreglerna tillämpas alltså på åtgärder som vidtas inom gemenskapen och på företag som annars lyder under gemenskapsrätten. Enligt den s.k. effektdoktrinen tillämpas de också på andra företags handlande utanför gemenskapen när förbjudna åtgärder får konkurrensbegränsande verkningar inom gemenskapen.

EG:s konkurrensrätt reglerar uttömmande konkurrensstörningar på gemenskapsnivå. Mellan EG: s medlemsländer tillämpas alltså inte åtgärder mot dumpning, dvs. mot export till alltför låga priser. Sådana åtgärder kan emellertid riktas mot länder utanför den gemensamma marknaden, vilka exporterar till EG. Detsamma gäller för s.k. utjämningstullar, riktade mot statlig subvention.

Bilaga 1

8.1¶Ingress

EES-avtalets huvuddel inleds med en s.k. ingress och består i övrigt av nio kapitel eller delar.

Ingressen knyter an till de långvariga särskilda förhållandena mellan EG och EFTA-länderna. Där bekräftas målsättningen att skapa ett dynamiskt och enhetligt curopeiskt ekonomiskt samarbetsområde, grundat på gemensamma regler. Ett sådant område uppfattas som ett bidrag till uppbyggandet av ett Europa, grundat på fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Inom samarbetsområdet skall i möjligaste mån fri rörlighet förverkligas för varor, personer, tjänster och kapital och ett ökat politiskt samarbete komma till stånd på viktiga områden. Särskilt betonas handelns frigörelse inom ramen för de mer övergripande överenskommelserna inom GATT och OECD. Marknadsekonomin skall vara basen för samarbetet.

Ingressen innehåller deklarationer rörande åtskilliga övergripande mål för det gemensamma arbetet, t.ex. i fråga om ekonomiskt och socialt framåtskridande, miljöpolitik och jämställdhet. En del av formuleringarna anknyter nära till sådana som återfinns i Romfördraget. Det gäller bl.a. den princip som skall gälla för det framtida samarbetet om gemensamma regler, nämligen att dessa skall syfta till en hög nivå i fråga om hälsa, säkerhet samt skydd för miljö och konsumenter. Detta är en motsvarighet till artikel 100 a.3 i Romfördraget som innehåller den garanti som de mer utvecklade EG-länderna krävt för att medverka i harmonisering genom majoritetsbeslut för förverkligandet av den inre marknaden den 1 januari 1993.

I ingressen uttalar parterna också syftet att nå och vidmakthålla en enhetlig tillämpning och tolkning av EES-avtalet och sådana bestämmelser i EG-rätten som i sak är identiska med bestämmelser i avtalet.

8.2¶DEL I Mål och principer

Artiklarna 1—7

Avtalets första kapitel innehåller liksom Romfördraget en beskrivning av mål och grundläggande principer.

I artikel 1 beskrivs avtalet som ett associationsavtal, som syftar till att främja stärkandet av handel och ekonomiska förbindelser mellan de fördragsslutande parterna. Formuleringarna ger vid handen att det är fråga om en fortlöpande och välbalanserad process som avses skapa ett homogent eller enhetligt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES. Däri ligger att samarbetet efterhand skall utvecklas, att det skall råda balans mellan de fördragsslutande parternas rättigheter och skyldigheter. Av preciseringar i artikelns andra punkt framgår att sammanslutningen skall realisera dessa mål genom — fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital, — ett system som säkerställer att inte konkurrensen snedvrids och att

reglerna därom respekteras lika samt 61

— närmare samarbete på andra områden, sådana som socialpolitik, forsk- = Prop. 1991/92: 170

ning och utveckling, miljö och utbildning. Bilaga 1

Artikel 2 innehåller definitioner. Där förklaras för det första att termen ”avtalet” innefattar såväl avtalets huvuddel, protokollen och bilagorna som de rättsakter som det hänvisas till däri.

Begreppet ”EFTA-stater” skall i avtalet innebära de avtalsparter som är medlemmar av EFTA. Eftersom EES-avtalet för EG:s del är ett s.k. blandat avtal, dvs. både gemenskapen och medlemsländerna är avtalsparter, sägs slutligen att begreppet ”avtalspart” för EG-sidans vidkommande i varje enskilt fall skall förstås i enlighet med EG:s interna kompetensfördelning.

Artiklarna 3 och 4 återger motsvarigheter till Romfördragets principer om samarbete och icke-diskrimincring. Den förra artikeln är språkligt något modifierad med hänsyn till EES-avtalets särskilda institutionella förhållanden.

Artikel 5 klargör att parterna när som helst och på vilken samarbetsnivå som helst kan ta upp frågor som de anser angelägna. Denna rätt att anhängiggöra frågor, ”droit d'tvocation”, preciseras närmare på andra ställen i avtalet.

Artikel 6 innehåller en viktig tolkningsregel, som slår fast att sådana regler i avtalet som är materiellt identiska med motsvarande regler i Romfördraget resp. fördraget om upprättande av kol- och stålgemenskapen vid implementering och tillämpning skall tolkas i enlighet med EGdomstolens domar fram till dagen för fördragets undertecknande.

Artikel 7 anger att de rättsakter som finns fogade som bilagor till avtalet eller vartill detta hänvisar, liksom sådana som de fördragsslutande parterna längre fram enas om, skall vara bindande för parterna och införlivas med deras resp. rättsordningar. Artikeln klargör att rättsakter som motsvarar EG-förordningar skall som sådana göras till del av dessa rättsordningar, medan det liksom i EG skall vara fritt för avtalsparterna att välja form och metod för att införliva rättsakter som motsvarar EGdirektiv.

8.3¶DEL II Fri rörlighet för varor

Kapitel I Grundläggande principer Årtiklarna 8— 16

Enligt artikel 8, som inleder EES-avtalets avsnitt om fri rörlighet för varor, skall mellan de avtalsslutande parterna åstadkommas fri rörlighet för varor i enlighet med bestämmelserna i avtalet. Avsnittet bygger i hög grad på relevanta artiklar i Romfördraget.

EG utgör cen tullunion, ett enda tullområde med en yttre tullgräns och en samfälld handelspolitik mot omvärlden. Varor är i fri cirkulation på den gemensamma marknaden, om de har sitt ursprung i unionen eller införtullats dit.

EES-avtalet innebär däremot i handelspolitiskt hänseende upprättandet av ett frihandelsområde, innefattande de tullområden som bildas å ena 62

sidan av EG och å andra sidan av vart och ett av EFTA:s medlemsländer. — Prop. 1991/92:170

Det är som regel endast varor med ursprung inom EES som omfattas av Bilaga I den fria rörligheten enligt avtalet (art. 8.2). Detta innehåller särskilda bestämmelser om hur sådant ursprung fastställs (art. 9.1).

Eftersom EES-avtalet inte leder till en tullunion utan till ett utvidgat och förstärkt frihandelsområde måste ursprungsreglerna i handeln mellan EGoch EFTA-länderna finnas kvar. En tullunion innebär, förutom tullfrihet internt, även en gemensam tullmur mot utanförstående länder. I ett frihandelsområde däremot avvecklar parterna tullarna sinsemellan men behåller sina nationella tullar mot länder som står utanför. Det är därför nödvändigt att i ett frihandelsområde uppställa regler som hindrar att varor från utanförstående länder kommer in i frihandelsområdet via det land som har de lägsta tullarna. Tullarna i frihandelsområdet EES är avskaffade för varor som har ursprung inom frihandelsområdet, dvs. är s.k.”ursprungsvaror”. Detta begrepp definieras i ”ursprungsreglerna”.

EES-avtalet innebär att ursprungsreglerna i förhållande til! nu gällande ordning förenklas och förbättras på en rad olika punkter (art. 9 och protokoll 4). Kravet att fastställa om en vara har ursprung i EG eller i ett enskilt EFTA-land slopas. Genom EES-avtalet blir det tillräckligt att ange att en vara har ursprung i EES.

Varors fria rörlighet kan hindras på olika sätt. Ett sätt är att belasta gränshandel med tullar och andra liknande avgifter. Enligt artikel 10 är tullar på import och export samt alla avgifter med motsvarande verkan förbjudna mellan de avtalsslutande parterna. Regeln gäller uttryckligen också tullar av fiskal natur.

En annan kategori av hinder utgörs av direkta mängdmässiga begränsningar av import eller export, s.k. kvantitativa restriktioner. Sådana begränsningar kan emellertid uppstå även av andra skäl, s.k. ”åtgärder med motsvarande verkan”. Detta slag av handelshinder är förbjudna enligt EES-avtalets artiklar 11—13, vilka motsvarar Romfördragets artiklar 30, 34 och 36 i relevanta delar. EG-domstolen tolkar förbudet mot detta slag av handelshinder strängt. Domstolens praxis har en avgörande betydelse för förståelsen av artiklarnas innebörd (se avsnitt 7.3).

Utöver förbudet mot handelshinder krävs en omfattande harmoniseringsverksamhet, särskilt för att eliminera de s.k. tekniska handelshinder, som uppkommer genom att det ställs varierande krav på varors beskaffenhet samt på provning och kontroll. På detta område finns en stor mängd harmoniseringsdirektiv. Uppgiften att begränsa antalet kvarstående tekniska handelshinder har hög prioritet inom både EG och EFTA. Arbetct är en förutsättning för att målsättningen om ett fritt varuutbyte inom det europeiska samarbetsområdet skall uppnås.

I artikel 14 förbjuds de avtalsslutande parterna att direkt eller indirekt lägga interna avgifter på varor från andra avtalsslutande parter som är högre än avgifter på liknande inhemska varor. Inte heller får parterna lägga interna avgifter på varor från de andra parterna som är av sådan art att de skyddar andra varor.

Avtalets artiklar 15 och 16 motsvarar i relevanta delar Romfördragets artiklar 95 och 96, som är riktade mot s.k. fiskal diskriminering, resp. 63

artikel 37 om statliga handelsmonopol. Befintliga monopol får inte ha diskriminerande verkan på handeln inom EES. I en särskild deklaration = Bilaga 1 som är fogad till avtalet erinrar de nordiska länderna emellertid om att deras vin- och spritmonopol grundar sig på hälsomässiga och sociala hänsyn.

Kapitel 2 Jordbruks- och fiskeprodukter Artiklarna 17 — 20 EES-avtalet innebär som nämnts inte att EFTA-länderna ansluts till EG: s gemensamma jordbrukspolitik (Common Agriculture Policy, CAP). Däremot omfattar avtalet vissa frågor med anknytning till jordbruket. Det gäller livsmedelsfrågor, bestämmelser för vin och sprit, ett nytt system för råvarukostnadsutjämning, veterinära frågor samt foder-, utsädes- och

växtskyddsfrågor liksom frågor om handelsgödsel. |

I artikel 17 finns en hänvisning till bilaga I till avtalet som innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang som avser veterinära frågor och växtskyddsfrågor.

I artikel 18 sägs att de avtalsslutande parterna skall säkerställa att bestämmelserna i den nyssnämnda bilagan och i artikel 23 första stycket a och b (tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering, och avveckling av handelshinder vid handel med vin) inte äventyras genom andra tekniska handelshinder. Härvid anges att artikel 13 (undantag på grund av allmän hälsa, säkerhet, moral etc.) är tillämplig.

Enligt artikel 19 skall parterna undersöka varje svårighet som kan uppstå i handeln med jordbruksvaror och fortsätta sina ansträngningar att nå en gradvis liberalisering av handeln med jordbruksprodukter. Parterna skall i detta syfte före utgången av år 1993 och därefter med tvåårsintervaller se över villkoren för handeln med jordbruksprodukter. Därefter skall parterna i ljuset av dessa översyner och med hänsyn till resultatet av de pågående förhandlingarna i GATT (Uruguay-rundan) inom ramen för EES-avtalet besluta om ytterligare nedskärningar av alla slag av handelshinder inom jordbrukssektorn.

EFTA-länderna skall enligt protokoll 42 till avtalet sluta bilaterala jordbruksavtal med EG. Dessa avtal är inte en del av EES-avtalet även om de har förhandlats fram inom ramen för EES-förhandlingarna.

Inom EG finns en omfattande lagstiftning rörande den tekniska hanteringen av handeln med vin och i viss mån sprit. Lagstiftningen omfattar bl.a. definitioner, regler för märkning och storlekar på buteljer, geografiska ursprungsbenämningar, tillsatser, tillverkningsmetoder, analysmetoder, handelsdokument m.m. EFTA-länderna har accepterat att handeln med dessa varor inom EES skall baseras på EG:s regelverk i dessa avseenden (prot. 47). Hittills har dessa frågor inte i någon väsentlig mån reglerats i lagstiftning i Sverige. Vissa speciallösningar finns för olika EFTA-länder bl.a. avseende produktionsmetoder, benämningar och tillsatser.

Ett nytt system för råvaärukostnadsutjämning för beredda livsmedelsindustriprodukter har överenskommits inom ramen för EES-avtalet (prot. 64

3). Det nya systemet innehåller en gemensam varulista för samtliga EES- Prop. 1991/92: 170 länder. (I EES-avtalet behandlas frågan i Kap. 1, art. 8.3 b.). Bilaga I

EG:s lagstiftning avseende växtskydd är för närvarande föremål för översyn. I EES-avtalet konstateras därför endast att detta är ett samarbetsområde för EES (gemensam deklaration nr 26). Den exakta utformningen och omfattningen av samarbetet fastställs när EG beslutat om sin nya lagstiftning. Däremot innehåller EES-avtalet bestämmelser för det veterinära området.

I artikel 20 sägs att bestämmelser och arrangemang som avser fisk och andra marina produkter finns i protokoll 9 till avtalet. EES-avtalet innebär som nyss sagts inte att EFTA-länderna ansluts till EG:s gemensamma fiskeripolitik (Common Fishery Policy, CFP). I protokoll 9 behandlas dock många för fisket väsentliga områden. Det gäller bl.a. tullättnader för fiskprodukter, bestämmelser om statsstöd, direktlandningar och utländska direktinvesteringar.

Kapitel 3 Samarbete i tullfrågor och om handelslättnader Artiklarna 21—22 Tullsamarbetet mellan EG och EFTA:s medlemsländer förstärks dels genom ett samarbetsprotokoll om multilateralt tullsamarbete för att bekämpa den internationella ekonomiska brottsligheten, dels genom ett samarbetsprotokoll om förenkling av gränsformaliteter (art. 21 och prot. 10 och 11).

Genom tullsamarbetsprotokollet utsträcks för svensk del samarbetet med andra länders tulladministrationer. Avtalet innehåller regler om informationsutbyte, övervakning av misstänkta personer, varor och transportmedel, delgivning av utländsk tullhandling m. m.

Protokollet får bl.a. betydelse för bekämpning av narkotikasmuggling samt för kontroll av importsändningars värde och av att export verkligen går till det land som uppgivits.

Protokollet om gränsformaliteter syftar till att förenkla tidsödande gränsformaliteter för den internationella godstrafiken. En ledande princip i avtalet är att formaliteter och kontroller skall utföras så snabbt som möjligt och om möjligt på en och samma plats. Vidare bör kontroller göras i form av stickprov. Andra åtgärder för ett friktionsfritt flöde av gods är harmoniserade öppethållandetider, expressfiler för tomma lastbilar eller lastbilar med enbart transitvaror. Bestämmelserna hindrar inte berörda länder att komma överens om ytterligare förenklingar.

EES-avtalet innebär ett ökat samarbete och inflytande för EFTAländerna på områden som rör förenkling av handelsprocedurer (art. 21.3).

Kapitel 4 Andra regler som avser fri rörlighet av varor Artiklarna 23— 26 Antalet EG-rättsakter som avser tekniska föreskrifter är betydande. I artikel 23 hänvisas till bilaga II till avtalet, som upptar omkring 650 olika 65

5 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

EG-rättsakter. Dessa är fördelade på ett stort antal produkter som motor- = Prop. 1991/92:170 fordon, hushållsmaskiner, övriga maskiner, clektrisk materiel, livsmedel, — Bilaga I läkemedel, farliga ämnen/kemikalier m.m. I avtalet finns också bestämmelser som gäller generellt för hela TBT-området, t. ex. regler om informationsutbyte samt provning och kontroll.

Speciallösningar och övergångsarrangemang kommer att gälla för EFTAländerna på vissa områden i syfte att slå vakt om väsentliga skyddsintressen för hälsa, miljö och säkerhet. För svensk del berörs här bl. a. motorfordon (avgasregler och säkerhetsbälten), kemikalier, lösningsmedel, asbest, kvicksilver, arsenik, freoner och andra ozonnedbrytande ämnen samt bekämpningsmedel.

Antagandet av de tekniska regler som finns i direktiven och godtagandet av varor som svarar mot kraven är en förutsättning för anslutning till EG: s system för fria varurörelser och gör det möjligt att på motsvarande sätt fritt sälja svenska produkter inom hela EES-området.

I det regelverk som omfattas av EES-avtalet ingår vissa bestämmelser om produktansvar (art. 23, bilaga III). Hit hör rådsdirektivet angående lagstiftning om produktansvar (85/374/EEG). Detta direktiv föreskriver strikt ansvar för skador som orsakats av defekta produkter. Skadeståndsansvarig är i första hand den som har tillverkat produkten eller importerat den.

Artikel 24 innehåller en hänvisning till bilaga IV i vilken återfinns särskilda bestämmelser och arrangemang på energiområdet.

De EG-bestämmelser som rör energiområdet avser energiberedskap, ökad handel och konkurrens samt vissa allmänna energipolitiska frågor.

Under EES-förhandlingarna framkom att ett antal EG-bestämmelser om energiberedskap, bl. a. viss oljelagringsskyldighet, i stort sett motsvarar de åtaganden som Sverige redan gjort genom medlemskapet i det till OECD knutna samarbetsorganet IEA (International Energy Agency). Att föra in dessa bestämmelser i EES-avtalet visade sig innebära avsevärda institutionella svårigheter. Av bl.a. det skälet saknas de flesta EG-bestämmelser avseende energiberedskap i avtalet. Vissa bestämmelser med liknande bakgrund — om information och konsultation beträffande oljepriser, möjligheter till registerering av oljeemport och begränsning av oljeanvändning i kraftverk — har dock tagits in i avtalet.

De bestämmelser på området som nu har tagits in i EES-avtalet syftar främst till att inom energiområdet komplettera generella bestämmelser som avser undanröjande av konkurrenshinder. De ligger väl i linje med svenska strävanden att öka konkurrensen och få effektivare marknader på energiområdet.

Ytterligare några EG-bestämmelser på energiområdet har tagits in i avtalet, bl. a. om skyldighet att informera om större energiprojekt, om vissa oljeersättande tillsatser (etanol m.m.) i bensin och om funktionskrav för varmvattenberedare m. m.

Rätten till vissa skyddsåtgärder mot följder av återutförsel av varor eller bristsituationer på grund av den överenskomna tullfriheten eller förbudet mot exportrestriktioner regleras i artikel 25.

I artikel 26 återfinns slutligen också en bestämmelse, enligt vilken 66

åtgärder mot dumpning, s.k. utjämningstullar och andra sådana åtgärder Prop. 1991/92:170

för att hindra otillåtet handelsbruk i princip inte får tillämpas inom EES = Bilaga I såvida inte detta särskilt angetts. Detta är en följd av att parterna kunnat enas om gemensamma konkurrensregler.

Kapitel 5 Kol- och stålprodukter Artikel 27 Kol- och stålmarknaden regleras inom EG i första hand av fördraget om upprättandet av den Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG, tidigare kallat CECA efter den franska förkortningen). Detta äldre fördrag skiljer sig väsentligt från Romfördraget i fråga om bl.a. strukturen och om reglernas högre grad av konkretion.

EKSG-fördraget innebär en specialreglering i förhållande till Romfördragets regler.

Handeln mellan Sverige och EKSG regleras genom ett särskilt frihandelsavtal (jfr SFS 1973:1080, ändrad senast 1980:1080, samt prop. 1972:135). Avtalet innebär bl.a. att EKSG:s prisregler för järn och stål skall gälla i Sverige (jfr CECA-lagen 1972: 762, ändrad senast 1984:421, CECA-kungörelsen 1973: 720, ändrad senast 1974: 1003, samt med stöd av den senare av kommerskollegium utfärdade föreskrifter). Frihandelsavtalet har i vissa hänseenden ändrats. Överenskommelsen därom undertecknades för Sverige den 12 april 1989, men den har ännu inte trätt i kraft.

EES-avtalets varuavsnitt hänvisar i artikel 27 till särskilda bestämmelser om kol- och stålvaror i protokollen 14 och 25.

Bestämmelserna i protokoll 14 innebär att frihandelsavtalet med dess institutionella bestämmelser som huvudregel skall gälla. Där det inte är tillämpligt används i stället EES-avtalets bestämmelser (art. 2.1). Förhållandet mellan de bägge avtalen kan sägas ungefär motsvara det mellan EKSG- och Romfördragen.

Enligt en uttrycklig bestämmelse (art. 2.2) skall kvantitativa import- och exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan liksom tullar och avgifter avskaffas. Det medför bl. a. att förekommande svenska exportrestriktioner för järnskrot måste avvecklas gentemot EES-länderna. Den fria varucirkulationen får inte heller försvåras genom införande av regleringar av teknisk eller administrativ natur, t.ex. import- eller övervakningslicenser.

EES-avtalet i denna del innebär i förening med förut gällande överenskommelser sammanfattningsvis att den fria varucirkulationen förbättras och att Sverige deltar i EG-samarbetet vad gäller bl.a. prisregler, konkurrensregler, tillåtet statsstöd samt utbyte av statistik och annan ckonomisk information.

De delar av EES-avtalet som inte har någon motsvarighet i frihandelsavtalet med EKSG, t. ex. offentlig upphandling, TBT och produktansvar, skall gälla även för EKSG-varor.

. | . Bilaga Kapitel I Arbetstagare och egenföretagare

Artiklarna 28— 30

I EES-avtalet är artiklarna 28, 29 och 30 placerade under en rubrik som avser såväl arbetstagare som självständigt förvärvsverksamma personer. Detta gäller även den tillhörande sekundärlagstiftningen. Motsvarigheten till de två förstnämnda artiklarna i Romfördraget begränsas till endast arbetstagare (art. 48 och 51 i Romfördraget) medan den sistnämnda artikeln är placerad under en avdelning som behandlar etableringsrätt (art. 57 i Romfördraget).

Avtalets artikel 28 återger nästan ordagrant Romfördragets artikel 48. I artikeln säkerställs arbetskraftens fria rörlighet inom och mellan EG- och EFTA-länderna. Den fria rörligheten innebär att diskriminering på grund av nationalitet inte får förekomma vad gäller sysselsättning, lön och andra arbetsvillkor.

Den fria rörligheten innebär bl. a. rätt att flytta mellan de avtalsslutande länderna för att söka anställningar som erbjuds där. Därutöver ger den möjlighet att vistas i ett EG- eller EFTA-land för att inneha en anställning där i överensstämmelse med de lagar som gäller för arbetstagare i det Jandet. Den som har haft anställning i ett EG- eller EFTA-land får även stanna kvar där.

Den fria rörligheten är dock inte undantagslös. Hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och allmän hälsa kan legitimera regler som hindrar rörligheten. Undantagna från artikelns bestämmelser är vidare ett ganska begränsat antal offentliga tjänster. De motsvarande undantagen har tolkats strikt inom EG-rätten (jfr avsnitt 7.3).

Artikeln kompletteras av en omfattande sekundärlagstiftning som är intagen som bilaga V till avtalet. Den mest betydelsefulla förordningen, (EEG) nr 1612/68, reglerar den fria rörligheten närmare. I förordningen " fastställs att likabehandlingsprincipen även gäller sociala och skattemässiga förmåner, deltagande i utbildnings- och omskolningsaktiviteter, medlemskap i fackföreningar m. m.

Den fria rörligheten innebär också att en arbetstagares familjemedlemmar (make/maka samt barn under 21 år) — som inte behöver vara medborgare i något EG- eller EFTA-land — har rätt att arbeta i det aktuella landet. Förordningen förutser även samarbete om förmedling av anställningserbjudanden och ansökningar över gränserna och om utbyte av information om arbets- och levnadsvillkor.

Avtalet innebär vidare att medborgare i EG- och EFTA-länderna inte behöver arbetstillstånd för att arbeta i något av de andra länderna. Medborgare i EG-länderna, och således vid EES-avtalets ikraftträdande även medborgare i EFTA-länderna, som erhåller anställning i ett annat avtalsslutande land, samt deras familjedlemmar, skall erhålla uppehållstillstånd ("residence permit”) för minst fem år. Tillståndet skall därefter ”utan vidare förlängas”. Förlängningen måste avse minst tolv månader. Uppe-

bållstillståndet upphör inte om arbetstagaren är arbetslös. Däremot kan = Prop. 1991/92:170 tillståndet begränsas för den som varit arbetslös i mer än tolv månader. Bilaga 1

Korttidsanställda som pendlar mellan länderna behöver inte uppehållstillstånd men kan åläggas anmälningsplikt. Den som blir oförmögen att arbeta på grund av sjukdom eller olycka eller som blir ofrivilligt arbetslös kan inte på dessa grunder fråntas sitt uppehållstillstånd.

Arbetstagare har rätt att stanna i ett medlemsland efter att ha arbetat där.

Icke ekonomiskt aktiva personer, dvs. studerande, pensionärer och övriga icke ekonomiskt aktiva medges rätt att uppehålla sig i de andra avtalsslutande länderna oavsett om de för tillfället eller inte längre utövar någon ekonomisk aktivitet. Denna rättighet avser även de berördas familjemedlemmar.

Artikel 29 om den sociala tryggheten har sin motsvarighet i Romfördragets artikel 51. Den sistnämnda är i första hand en institutionell bestämmelse som ger EG kompetens att lagstifta om rättigheter på den sociala trygghetens (socialförsäkringens) område för migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar. Artikeln anger dock även bestämda ramar för hur denna sekundärlagstiftning skall utformas och vilka mål som skall uppnås genom denna. Artikel 51 i Romfördraget har haft stor betydelse för tolkningen av sekundärlagstiftningen och i flera fall har domstolen baserat sina talrika avgöranden i mål rörande social trygghet direkt på denna artikel.

Fram till år 1981 rörde sekundärlagstiftningen på området social trygghet endast arbetstagare och deras familjemedlemmar. Då beslöt EG att utvidga lagstiftningen till att även omfatta självständigt förvärvsverksamma personer och deras familjemedlemmar.

Artikel 29 anger två principer som de fördragsslutande parterna skall tillämpa i vad avser arbetstagare och självständigt förvärvsverksamma personer och deras familjemedlemmar för att trygga dessas fria rörlighet. Den första är sammanläggningsprincipen. Den innebär sammanläggning av alla försäkringsperioder i de olika länderna för att förvärva och behålla eler beräkna storleken av en förmån från ett lands system för social trygghet. Den andra 1 artikeln angivna principen innebär en skyldighet för de fördragsslutande parterna att utbetala förmåner till personer bosatta inom hela EES-området. Detta brukar kaltas exportabilitetsprincipen. Av artikel 4 (motsv. art. 7 i Romfördraget) följer en tredje princip nämligen likabehandlingsprincipen som innebär att alla medborgare i ett annat EGeller EFTA-land skall likabehandlas med ett lands egna medborgare vid tillämpningen av landets lagstiftning om social trygghet.

Som redan nämnts omfattar EG-rätten om social trygghet arbetstagare och självständigt förvärvsverksamma personer samt deras familjemedlemmar. Detta tolkas vanligen på sådant sätt att det räcker att en person under någon tid har omfattats av ett lands lagstiftning om social trygghet som arbetstagare eller självständigt förvärvsverksam person för att han fortsatt rent principiellt skall omfattas av rätten till social trygghet. En arbetande person och dennes familjemedlemmar skall omfattas av lagstiftningen om social trygghet i det land där han arbetar oavsett bosättningsland. 69

Artikel 30 om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis baseras på artikel 57 i Romfördraget. Enligt denna skall de avtalsslutande parterna — Bilaga I söka säkerställa ett ömsesidigt erkännande av utbildnings- och examensbevis och andra behörighetsbevis i syfte att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillfälligt tillhandahålla tjänster. Artikeln omfattar även verksamhet som utövas som anställd.

Parterna skall vidare enligt artikeln säkerställa viss samordning av bestämmelser i lagar och andra författningar i sina interna rättssystem beträffande rätten att påbörja och utöva yrkesverksamhet. som regel genom införande av minimikrav på utbildningen i fråga.

I sekundävrrätten ges detaljerade föreskrifter om hur detta skall ske. I denna ställs bl. a. vissa minimikrav på de utbildningar som berörs för att de skall kunna omfattas av avtalet. I bilaga VII återfinns de anpassningar och kompletteringar i dessa som avser EFTA-länderna och som överenskommits under EES-förhandlingarna. Bl.a. läkare, sjuksköterskor, tandläkare, barnmorskor, farmaceuter och veterinärer omfattas av direktiv med minimikrav på utbildning etc.

Ett generellt direktiv (89/48/EEG) omfattar alla högskoleutbildningar längre än tre år. Huvudsyftet med direktivet är att examensbevis, som i hemlandet ger tillträde till ett reglerat yrke, också ger behörighet att utöva yrket i andra EG-länder, och vid EES-avtalets ikraftträdande även i EFTAländerna. Om yrket inte är reglerat i hemlandet, skall examen likväl godkännas som grund för att utöva ett reglerat yrke i ett annat EES-land, under förutsättning att personen i fråga har varit verksam i yrket under minst två år under den senaste tioårsperioden. Om utbildningen i hemlandet är mer än ett år kortare än den som krävs i vistelselandet, kan detta kräva att personen i fråga genomgår handledd praktik på högst tre år eller ett lämplighetsprov för att få behörighet. De yrkesgrupper som i Sverige berörs av detta direktiv är bl. a. advokater, revisorer, logopeder, kiropraktorer, psykologer och psykoterapeuter.

Inom området personers rörlighet har två deklarationer tagits in i anslutning till avtalet. Den ena avser förenklad gränskontroll för personer. Kommissionen har inte haft mandat att föra förhandlingar inom detta område. Gränskontrollfrågorna behandlas därför inte på annat sätt än i den nämnda deklarationen. Den innebär en avsiktsförklaring från parterna om samarbete och samverkan i framtiden.

Den andra deklarationen rör förstärkt samarbete om yrkesutbildning. Enligt deklarationen skall parterna sträva efter förstärkt samarbete om yrkesutbildning och söka underlätta för studenter som vill studera i annat EES-land. Läroanstalter som redan före avtalets ikraftträdande tagit ut studieavgifter från utländska studenter har rätt till det även fortsättningsvis. Inom EG regleras frågan i artikel 128 i Romfördraget.

Kapitel 2 Etableringsrätt Artiklarna 31—35 Etableringsfriheten föreskrivs i avtalets artikel 31. Denna rätt bygger på artikel 52 i Romfördraget. Enligt artikeln i avtalet skall det inte finnas 70

några inskränkningar i rätten att fritt etablera sig inom EG/EFTAområdet. Detta gäller även när agenturer, filialer eller dotterbolag upprät- Bilaga l tas. Etableringsfriheten omfattar rätten att uppta och utöva självständig förvärvsverksamhet på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för det egna landets rättssubjekt.

Även denna artikel kompletteras av sekundärlagstiftning. De olika direktiven avser i första hand etablering och tillhandahållande av tjänster inom olika branscher och yrkeskategorier.

Artikel 32 (motsv. art. 55 i Romfördraget) stadgar att verksamhet, om än tillfällig, som är förbunden med myndighetsutövning undantas från den fria etableringsrätten.

Undantag görs vidare i artikel 33 (art. 56 i Romfördraget) av hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och hälsa.

Vad gäller tolkningen av denna artikel i Romfördraget har rådet antagit ett direktiv om samordning av olika bestämmelser om utlänningars inresa och vistelse i ett annat land som grundar sig på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och folkhälsa.

Direktivet innebär att diskriminerande åtgärder inte får vidtas av ekonomiska skäl utan måste motiveras av utlänningens personliga uppförande i det enskilda fallet. Åtgärderna får inte vara av generell natur och får inte basera sig på omständigheter som inte föreligger i det aktuella fallet. Direktivet torde innebära att åtgärderna bara får rikta sig mot fysiska personer och alltså inte mot juridiska personer. Utan hinder av avtalets bestämmelser får dock en fördragsslutande part och medlemsstat vidta de åtgärder man anser nödvändiga för att skydda väsentliga säkerhetsintressen som sammanhänger med produktionen av och handel med vapen, ammunition och krigsmateriel (art. 123).

Artikel 34 i avtalet innebär att de fördragsslutande staterna åtagit sig att ge företag etablerade i annat fördragsslutande land samma behandling som företagen i det egna landet, s.k. nationell behandling.

Av EES-avtalet följer att länderna har möjlighet att upprätthålla begränsningar i fråga om etableringsrätt i förhållande till länder som inte räknas till de fördragsslutande parterna. Dessutom har parterna kommit överens om ctt särskilt protokoll enligt vilket en fördragsslutande part har rätt att vidta åtgärder för att hindra att regler som begränsar etableringsrätten eller tillträde till marknaden från tredje land kringgås via andra kontraktsslutande parters territorium. Innan sådana åtgärder vidtas skall man dock enligt de allmänna reglerna i EES-avtalet eftersträva att utforma gemensamma regler för hela EES-området.

Kapitel 3 Tjänster Artiklarna 36—39 Fri tjänstehandel utgör i EES-avtalet — liksom i Romfördraget — en av de fyra grundläggande friheterna. Rätten att fritt tillhandahålla tjänster inom EES-området fastslås i artikel 36 i EES-avtalet (motsv. art. 59 i Romfördraget). I bilagorna IX —X1 återfinns särskilda bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster. 71

I artikel 37 (motsv. art. 60 i Romfördraget) definieras tjänster allmänt som prestalioner som vanligen utförs mot ersättning och som inte berörs — Bilaga I av bestämmelserna för varor, kapital eller personer. Detta uppsamlingsbegrepp hänger samman med tjänstens speciella karaktär. Tjänsten är nära knuten till någon som utför den. Därför finns det ett samband mellan reglerna om tjänster och reglerna om etableringsrätt och personers fria rörlighet i övrigt. Vidare förutsätter fri tjänstehandel fri rörlighet för kapitalet.

En tjänst kan emellertid utföras utan att personer flyttar över gränser. Många tjänster kan utföras i ett land och därifrån omsättas i andra länder. Situationen påminner då om den när varor omsätts över gränserna.

EES-avtalet stipulerar i artikel 37 att tjänster särskilt avser verksamhet av industriellt eller kommersiellt slag, inom hantverk samt inom fria yrken. Vidare fastslås att den person som tillhandahåller en tjänst tillfälligtvis får utöva sin verksamhet i det land där tjänsten utförs på samma villkor som landet ställer på sina egna rättssubjekt.

Ett fritt tjänsteutbyte skall innebära frihet för den som erbjuder en tjänst att resa till ett annat land och prestera tjänsten där, men också en rätt för tjänstemottagaren att motta tjänsten i annat land än det egna.

Tjänstebegreppet innefattar även det fallet att ingen person passerar någon gräns. Ett tyskt konsultföretag skall t. ex. kunna utföra ett uppdrag i hemlandet, för en beställare i Belgien. Det gränsöverskridande momentet är här endast själva tjänsten.

Ett krav på enbart formell likabehandling utesluter t. ex. inte att tjänsteutövaren utsätts för dubbla kontrollåtgärder. Både hemlandet och det land där tjänsten utövas kan ha intresse av att kontrollera t. ex. ett bolags soliditet för att skydda sina konsumenter. En upprepning av kontrollåtgärder som redan genomgåtts i hemlandet är en konkurrensmässig nackdel och i princip en form av förbjuden diskriminering.

Av särskilt intresse är tjänster inom det finansiella området. Dessa tjänsters lättrörliga karaktär gör att dubbla kontrollåtgärder måste undvikas om det skall råda rättvisa konkurrensförhålianden inom EES-området. Detta kommer till uttryck i principen om en enda auktorisation (one single licence”) för i första hand banker och andra kreditinstitut vilken innebär att en auktorisation som ett sådant företag fått i det medlemsland där företaget har sitt huvudkontor skall gälla i hela EES-området. Företaget skall från hemlandet kunna obehindrat sälja tjänster över gränserna (”cross border-handel”) och även fritt kunna etablera filialer i andra medlemsstater.

Vidare skall ett kreditinstituts verksamhet, var i gemenskapen den än bedrivs, i princip stå under hemlandstillsyn, dvs. hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakning även av filialer etablerade i andra medlemsstater.

En ordning med cen enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsätter att varje medlemsstat erkännér övriga medlemsstaters regler för finansiell rörelse och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose värdlandets anspråk på sundhet i rörelsen. Därför har i direktivform lagts fast miniminivåer för harmonisering av grundläggande regler för verksamheten i bl. a. 72

banker och andra kreditinstitut. För att de integrerade finansiella marknaderna skall kunna fungera störningsfritt har också antagits regler — Bilaga I om rutiner för administrativt samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.

Andra viktiga tjänster är försäkringstjänster, informationstjänster, telekommunikationer och audiovisuella tjänster.

Inte heller regeln avseende fri rörlighet för tjänster är utan undantag. Undantagen för personers fria rörlighet, dvs. reglerna om hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa, gäller också när det är fråga om att utföra en tjänst (art. 39).

Kapitel 4 Kapital Artiklarna 40—45 En av huvudprinciperna i EES-avtalet — liksom i Romfördraget (art. 67) — är att kapital skall kunna röra sig fritt över gränserna. Denna princip fastslås i artikel 40 i EES-avtalet och preciseras närmare i det s.k. slutliberaliscringsdirektivet 88/361/EEG. Fria kapitalrörelser är en förutsättning för fri etablering.

Artikel 41 (motsv. art. 67.2 i Romfördraget) utgör ett naturligt komplement till artikel 40. I artikeln fastslås att löpande betalningar mellan avtalsparterna skall vara fria från restriktioner.

I den efterföljande artikel 42.1 behandlas principen om ickediskriminering. I de fall nationella regler på kapital- eller kreditmarknaderna avser liberaliserade kapitalrörelser skall reglerna tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt. Artikel 42.2 stipulerar att lån för direkt eller indirekt finansiering av EG- eller EFTA-stat eller dess regionala eller lokala myndigheter inte skall emitteras eller placeras i andra sådana länder utan att överenskommelser träffats mellan de berörda länderna.

Möjlighet att åberopa en skyddsklausul, om störningar i kapitalrörelserna skulle uppstå, återfinns i artikel 43. Denna artikel medger att begränsningar av kapitalrörelserna får införas i någon av följande skilda situationer:

Artikel 43.1 (motsv art. 70.2 i Romfördraget) ger en avtalspart som för vissa transaktioner inte liberaliserat mot alla länders rätt att vidta ågärder för att hindra att dess regler för kapitalrörelser till och från tredje land kringgås via andra EES-länder.

Artikel 43.2 (motsv. art. 73 i Romfördraget) låter avtalsparterna införa skyddsåtgärder på kapitalrörelseområdet om störningar på kapitalmarknaderna i ett EG- eller EFTA-land uppstår till följd av kapitalrörelser mellan dem.

Artikel 43.3 (motsv. art. 107.2 i Romfördraget) ger möjlighet att under en begränsad period vidta åtgärder för att motverka konsekvenserna av att en avtalspart genomför en konkurrenssnedvridande devalvering.

Artikel 43.4 (motsv. art. 108.1 i Romfördraget) låter en avtalspart införa skyddsåtgärder, om den har svårigheter eller hotas av svårigheter med betalningsbalansen och detta kan äventyra EES-avtalet. 13

För genomförande av artikel 43 skall EG- och EFTA-länderna enligt artikel 44 först tillämpa resp. interna förfarande. Beslut, åtgärder och = Bilaga l rekommendationer gällande skyddsåtgärder vidtagna enligt artikel 43 skall rapporteras till EES-kommittén. Alla skyddsåtgärder skall vara föremål för föregående konsultationer och information utom i brådskande fall.

Kapitel 5 Ekonomiskt och monetärt samarbete Artikell 46 EES-avtalet omfattar inte — såsom är fallet inom EG — frågor som rör samordning av växelkurspolitiken och av den ckonomiska politiken i övrigt. Det framtida ekonomiska och monetära samarbetet enligt EESavtalet bygger enbart på ett utökat informations- och åsiktsutbyte. Inga formellt bindande beslut för avtalsparterna avses bli fattade inom ramen för det ekonomiska och monetära samarbetet. EES-avtalets överenskommelse skiljer sig sålunda från Romfördraget och därmed kan inga direkta hänvisningar till Romfördraget heller göras.

I artikel 46 stipuleras att avtalsparterna skall utbyta information och synpunkter gällande dels hur implementeringen av EES-avtalet fortskrider ur ekonomisk synvinkel, dels hur avtalsparternas ekonomiska och monetära politik bedrivs. Utbyte av synpunkter och information skall ske på en icke-bindande basis.

Kapitel 6 Transporter Artiklarna 47—52 Allmänt En klar målsättning saknas för transportavsnittet i EES-avtalet, eftersom avtalet inte har någon motsvarighet till artikel 74 i Romfördraget, som föreskriver att en gemensam transportpolitik skall föras inom EG. Genom att anpassa sig till EG:s regelsystem kommer Sverige och övriga EFTAländer ändå att faktiskt integreras i en gemensam transportpolitik. Beträffande vägtransportfrågor finns en avsiktsförklaring för framtiden i den gemensamma deklaration beträffande samarbete i vägtransportfrågor som fogats till EES-avtalet. Artiklarna i transportavsnittet motsvarar i övrigt i huvudsak Romfördragets transportartiklar. Detta betyder att avsnittet i likhet med Romfördraget enbart gäller för landtransporter. Det bör dock i detta sammanhang erinras om att EG-domstolen i ett antal avgöranden förklarat att Romfördragets ”allmänna regler” också gäller både sjö- och lufttransporter, åtminstone i den mån ministerrådet inte beslutat annat enligt artikel 84.2. Denna princip får — med tanke på innehållet i artikel 6 i EES-avtalet — anses gälla även på transportområdet i EES.

Artikel 47 i EES-avtalet anger kapitlets tillämpningsområde. Artikel 48 innehåller ett förbud mot försämrade villkor för medborgare i övriga EES-stater än vad som gäller egna medborgare (jfr art. 76 i Romfördraget). Artikel 49 reglerar statsstöd liksom artikel 77 i Romfördraget. Artikel 50 innehåller vissa diskrimineringsförbud. Den motsvaras av artikel 79.1 och 74

79.4 i Romfördraget. Artikel 51 innehåller regler om stöd och skydd. Den = Prop. 1991/92: 170 motsvaras av artikel 80 i Romfördraget. Bilaga I

Artikel 52, slutligen, innehåller föreskrifter om kostnader vid gränsöverskridande och motsvaras av artikel 81 i Romfördraget.

Den sekundärlagstiftning som intagits i bilaga XIII till EES-avtalet

reglerar sådana förhållanden som tekniska normer och säkerhet, vissa skatter, sociala frågor, marknadstillträde och cabotage, taxor, kompetenskrav och förhyrning av fordon, allt vad gäller godstransport på landsväg. I

fråga om passagerartrafik på landsväg regleras marknadstillträde och kompetenskrav. Beträffande järnvägstrafik regleras strukturella åtgärder och

taxor.

I enlighet med vad som sagts ovan får avtalets allmänna bestämmelser

anses gälla även på sjöfartsområdet, i den mån inte annat särskilt bestämts.

Av den sekundärlagstiftning i form av förordningar, direktiv m. m. som gäller inom EG har emellertid bara en del intagits i bilaga XIII till EES-avtaltet. Dessa gäller bl.a. sjösäkerhet och frihet att tillhandahålla tjänster på sjöfartsområdet.

8.5¶DEL IV Konkurrensregler och andra gemensamma

regler

Kapitel 1 Regler tillämpliga på företag

Artiklarna 53—60

Grundläggande bestämmelser

EES-avtalet återspeglar EG:s gällande konkurrensregler. Konkurrensbe-

stämmelserna gäller förfaranden med effekter på den gränsöverskridande

handeln, dvs. handeln mellan länderna inom EFTA och mellan ett EFTA-

land och ett EG-land. För konkurrensbegränsande förfaranden med verkan

bara inom ett land gäller nationella konkurrensbestämmelser.

Inom EG-rätten har en omfattande sekundärrätt och praxis utvecklats

på konkurrensområdet. EG:s sckundärrätt utgör en integrerad del av avtalet (art. 60 och bilaga XIV) och EG-domstolens existerande praxis

skall, i den mån EES-bestämmelserna är i sak identiska med motsvarande EG-bestämmelser, ligga till grund för EES-bestämmelsernas tolkning (art. 6). EG:s konkurrensrätt (avsnitt 7.3) är alltså viktig för förståelsen av

EES-artiklarnas innebörd.

Den gemensamma konkurrenspolitiken är ett nödvändigt komplement

till EES-avtalets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens

är en förutsättning för att EES-marknadens fulla potential skall kunna utnyttjas för att förverkliga avtalets mål och komma konsumenterna till

godo. Utan regler riktade mot snedvridning av konkurrensen, skulle de

hinder för den fria rörligheten i form av tullar, avgifter, kvantitativa restriktioner m. m. som avskaffats genom fördraget kunna ersättas av nya hinder, tillkomna genom företagens eget agerande på marknaden eller av

protektionism i annan form. Den gemensamma konkurrenspolitiken skall

förhindra en sådan snedvridning. 75

Konkurrensreglerna i avtalet är inte bara folkrättsligt bindande för avtalsparterna utan innebär skyldigheter även för enskilda rättssubjekt. Bilaga l Flera av konkurrensbestämmelserna medför dessutom rättigheter för enskilda som skall kunna åberopas vid nationella domstolar och myndigheter.

De grundläggande konkurrensbestämmelserna utgörs av tre artiklar i huvudavtalet. Det rör sig om tre situationer där företagen genom sitt agerande hämmar den fria konkurrensen.

Artikel 53 (motsv. art. 85 i Romfördraget) förbjuder alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan parterna i EES-avtalet och om de har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom EES.

Artikel 53 medför vidare att förbjudna överenskommelser som anges i artikeln automatiskt är ogiltiga från sin tillkomst. Denna civilrättsliga verkan skall en nationell domstol eller myndighet respektera. En part skall exempelvis inte kunna få förbjudna bestämmelser i ett avtal tvångsvis genomdrivna med hjälp av en nationell domstol.

Artikel 54 (motsv. art. 86 i Romfördraget) förbjuder ett eller flera företags missbruk av dominerande ställning på EES-marknaden eller en väsentlig del av den, om det kan påverka handeln mellan parterna i EES-avtalet.

Enligt artikel 57.1 (motsv. art. 2 i förordningen (EEG) nr 4064/89) skall en företagskoncentration förklaras oförenlig med EES-avtalet. om den skapar eller förstärker en sådan dominerande ställning som medför att en effektiv konkurrens inom EES-området eller en väsentlig del av detta hämmas påtagligt.

Särskilda regler om offentliga företag m. m. Bestämmelserna i artikel 59 i huvudavtalet (motsv. art. 90.1 i Romfördraget) utgår från att konkurrensreglerna i EES-avtalet i princip skall vara tillämpliga även på offentliga företag och på företag som av staten beviljas särskilda eller exklusiva rättigheter. Genom artikeln har parterna sålunda bundit sig att beträffande sådana företag inte vidta och inte heller bibehålla någon åtgärd som strider mot reglerna i avtalet, i synnerhet mot konkurrensbestämmelserna.

Vidare anges i artikel 59.2 (motsv. art. 90.2 i Romfördraget) att företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmännyttig natur eller som har karaktären av fiskala monopol skalt vara underkastade reglerna i EES-avtalet, särskilt konkurrensreglerna. Detta gäller dock bara i den utsträckning tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tillagts dem fullgörs.

Särskilda regler på kol- och stålområdet På kol- och stålområdet införs särskilda konkurrensregler som ansluter till bestämmelserna i den europeiska kol- och stålgemenskapen. 76

Även om konkurrensbestämmelserna avseende kol och stål i vissa av- Prop. 1991/92: 170 seenden skiljer sig något från de allmänna konkurrensreglerna i EES- = Bilaga l avtalet förutses att den praktiska tillämpningen på de olika varuområdena 1 huvudsak kommer att ske på ett enhetligt sätt.

De grundläggande konkurrensreglerna på kol- och stålområdet har tagits in i artiklarna 1 och 2 i protokoll 25 till avtalet.

Undantag från förbuden m.m. Förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden är enligt artikel 53 inte absolut.

Till en början gäller det inte avtal mellan moder- och dotterföretag. Förbudet tillämpas inte heller beträffande mindre s.k. bagatellkarteller. Detta medför att exempelvis avtal som har liten inverkan på konkurrensen tillåts. I ett tillkännagivande, det s.k. bagatellmeddelandet, har kommissionen angett riktlinjer för denna avgränsning.

I andra fall finns det möjligheter för företagen att genom särskilt beslut och under vissa förutsättningar beviljas undantag från förbudet. Undantag kan medges för förfaranden som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av produkter eller som främjar tekniska eller ekonomiska framsteg, om vinsten kommer konsumenterna till godo. Om de positiva effekterna av ett förfarande överväger de negativa, kan alltså ett i och för sig förbjudet avtal tillåtas.

Undantag för ett visst förfarande kan beviljas efter ansökan av berörda företag hos de organ som har att övervaka konkurrensreglerna i EESavtalet, dvs. EG-kommissionen eller EFTA:s övervakningsorgan. Hos vilket organ en ansökan skall göras är beroende av vilket organ som är behörigt att handlägga ärendet.

Det finns också möjligheter att hos det kompetenta organet ansöka om s.k. icke-ingripandebesked. dvs. en förklaring om att ett avtal, beslut eller samordnat förfarande inte strider mot förbudet i artikel 53 eller att ett förfarande inte strider mot artikel 54.

För vissa grupper av avtal finns i EES-avtalet undantag från förbudet i artikel 53. Detta har skett genom att kommissionsförordningar om s.k. gruppundantag kommit att utgöra del av EES-avtalet. De har tagits in i bilaga XIV till avtalet. I artikel 60 i huvudavtalet hänvisas till denna bilaga.

Avtal som omfattas av en gruppundantagsförordning behöver inte anmälas för beviljande av individuella undantag. Frågan huruvida ett avtal omfattas av ett gruppundantag får företagen avgöra på egen risk.

Företagskoncentrationer (fusioner m.m.) som kontrolleras enligt artikel 57 skall anmälas och prövas av det kompetenta organet, när de har en EGeller EFTA-dimension. En sådan prövning kan utmynna i ett beslut om att fusionen godkänns eller inte godkänns. Endast mycket stora företagsfusioner anses ha denna dimension.

Organ som skall tillämpa konkurrensreglerna Uppgiften att övervaka och tillämpa konkurrensbestämmelserna i EES- Bilaga I avtalet läggs som nämnts dels på EG-kommissionen, dels på EFTA:s övervakningsmyndighet, ESA. Vissa grundläggande regler om organens uppgifter vid tillämpningen av artiklarna 53 och 54 har tagits in i artikel 55 i huvudavtalet.

Med undantag av att ESA saknar normgivningskompetens skall denna myndighet vid tillämpningen av EES-avtalets konkurrensbestämmelser ha samma befogenheter som EG-kommissionen i dag har enligt EG:s konkurrensbestämmelser.

EES-avtalets s.k. tvåpelarmodell bygger på att EG-kommissionen vid handläggning av enskilda ärenden enligt avtalet följer sina egna procedurregler så som de anges huvudsakligen i EG:s s.k. sekundärrätt. De centrala bestämmelserna som reglerar EG-kommissionens befogenheter på konkurrensområdet finns intagna i ett antal rådsförordningar.

På kol- och ståtområdet finns liknande bestämmelser dels i artiklarna 65 och 66 1 kol- och stålavtalet, dels i olika beslut meddelade av kommissionen. :

I protokoll 21 till avtalet har EFTA-länderna åtagit sig att i ett särskilt avtal mellan dem ge ESA samma befogenheter som EG-kommissionen har vid tillämpningen av EG:s konkurrensregler. Detta har skett genom att de rättsakter som reglerar kommissionens befogenheter har anpassats och gjorts tillämpliga på ESA. Bestämmelser om förfaranden och påföljder m. m. finns vad beträffar ESA i protokoll 4 till det övervakningsavtal som EFTA-länderna upprättat inbördes. Vad som på konkurrensområdet gäller för företagen och för övervakningsmyndigheten framgår alltså på skilda håll i huvudavtalen samt olika protokoll och bilagor. Hur detta skall införlivas med svensk rätt behandlas i avsnitten 14.8.1 ff.

På det nationella planet förutsätter EES-avtalet att Sverige utser en myndighet att vara behörig nationell myndighet med de uppgifter som framgår av konkurrensbestämmelserna. Det gäller t. ex. att på begäran av ESA vidta undersökningar hos företag här i landet. Möjlighet måste finnas att vidta vissa tvångsåtgärder.

Fördelning av ärenden mellan organen m.m. Fördelningen av enskilda ärenden enligt artiklarna 53 och 54 mellan de båda övernationella organen sker genom regler i avtalet som också styr till vilket av organen företagen skall vända sig med anmälningar och ansökningar. Bestämmelser om detta har tagits in i artikel 56 i huvudavtalet.

Artikel 56 innebär att ett ärende enligt artikel 53 skall handläggas av ESA, om det bara berör handeln mellan EFTA-länder eller om de berörda företagens omsättning inom EFTA-länderna uppgår till minst 33 Yo av deras omsättning inom hela EES och handeln mellan ett eller flera EFTAländer och endast ett EG-land berörs. Andra ärenden skall handläggas av EG-kommissionen.

Ärenden om missbruk av dominerande ställning enligt artikel 54 skall 78

handläggas av det organ inom vars område den dominerande ställningen = Prop. 1991/92: 170 föreligger. Om en domincrande ställning föreligger inom såväl EFTA som Bilaga! EG, tillämpas ovannämnda omsättningskriterium, försåvitt inte handeln mellan EG-länder berörs. I sistnämnda fall skall ärendet handläggas av EG-kommissionen.

Om emellertid ett ärende som enligt det sagda skall handläggas av EG-kommissionen inte har någon märkbar cffekt på handeln mellan EGländer eller på konkurrensen inom EG, skall ärendet handläggas av ESA. Uttrycket ”märkbar effekt” skall här tolkas på samma sätt som uttrycket tolkas i EG-rätten, särskilt som det kommer till uttryck i det s. k. bagatellmeddelandet.

Vad som avses med företag resp. omsättning vid tillämpning av artikel 56 anges i protokoll 22 till avtalet. Artikel 56 skall också tillämpas på koloch stålområdet.

När det gäller handläggningen av företagskoncentrationer gäller andra fördelningsregler, som också avgör om de övernationella organen över huvud taget har rätt att pröva en fusion.

Enligt artikel 57.2 i huvudavtialet är EG-kommissionen behörig att pröva alla fusionsärenden som faller under rådsförordningen (EEG) nr 4064/89. Det innebär att kommissionen skall pröva ett fusionsärende om | — den sammanlagda omsättningen i hela världen för samtliga de berörda

företagen överstiger 5 000 milj. ECU (ca 35 miljarder SEK), och — den sammanlagda omsättningen inom gemenskapen i dess helhet för

minst två av de berörda företagen överstiger 250 milj. ECU (ca I 250 milj. SEK), om inte vart och ett av de berörda företagen uppnår mer än två tredjedelar av sin sammanlagda omsättning inom gemenskapen som helhet inom en och samma medlemsstat. Endast för det fall en fusion inte omfattas av denna förordning men de

tröskelvärden som anges i förordningen uppfylls inom EFTA-länderna i stället för inom EG-länderna är ESA kompetent att pröva ärendet. Denna rätt för ESA att handlägga fusionsärenden skall dock inte påverka ett enskilt EG-lands rätt att i vissa fall handlägga sådana ärenden.

Vad avser ländernas efterlevnad av artikel 59 om offentliga företag, skall ESA sköta övervakningen av EFTA-länderna och EG-kommissionen av EG-länderna. Blir det däremot fråga om åtgärder som riktar sig direkt mot företagen tillämpas fördelningsreglerna i artiklarna 56 och 57.2.

EES-avtalet innehåller regler om ett omfattande samarbete mellan de båda organen som syftar till att uppnå en enhetlig tillämpning av de gemensamma konkurrensreglerna. I artikel 58 i huvudavtalet finns en upplysning om att regler för samarbetet är intagna i protokoll 23 och 24. När det gäller det handläggande organets förhållande till de behöriga nationella myndigheterna skall åtgärderna i konkurrensärenden vidtas i nära och ständig samverkan med medlemsstaternas behöriga myndigheter som har rätt att framföra sina synpunkter på dessa åtgärder.

Närmare bestämmelser om påföljder och förfaranden De regler som kommissionen resp. ESA skall tillämpa vid handläggningen Bilaga I av konkurrensärenden innebär bl. a. följande.

Ett ärende aktualiseras hos EG-kommissionen eller ESA — genom att ett företag anmäler ett avtal för att erhålla icke-

ingripandebesked eller undantag, — genom att en företagskoncentration anmäls för prövning, — genom att klagomål ges in från en stat, från det andra organet eller från

en fysisk eller juridisk person som har ett legitimt intresse i saken, eller — genom att organet. ex. officio tar initiativ till en undersökning.

För att få fram det material ett organ behöver för sitt ställningstagande har det rätt att begära in upplysningar från länderna och deras behöriga myndigheter samt från företag och företagssammanslutningar. Om ett land eller dess behöriga myndighet inte lämnar begärda upplysningar, är detta att anse som ett fördragsbrott. Det är alltså här fråga om en folkrättslig förpliktelse. Om däremot ett företag inte tillhandahåller begärda uppgifter, kan företaget vid vite åläggas att göra det. Lämnas sedan felaktiga uppgifter eller inga uppgifter alls, kan företaget åläggas böter.

Uppgifter från företag kan också begäras in vid s.k. sektorvisa undersökningar. Vägran att lämna uppgifter vid sådana undersökningar kan inte leda till att böter åläggs. Däremot kan böter beslutas om felaktiga uppgifter lämnas.

Möjligheter finns också att få fram uppgifter hos företag genom undersökningar, s.k. inspektioner. Vägrar företagen att underkasta sig undersökningar kan de föreläggas vite. De kan också åläggas böter för sin vägran. Undersökningar skall ytterst kunna genomföras med tvång.

Enligt EES-avtalet har Sverige folkrättsligt åtagit sig att se till att undersökningar skall kunna genomföras hos företag här i landet.

Endast ESA skall kunna besluta om undersökningar hos företag i Sverige. Undersökningarna kan utföras av tjänstemän antingen från ESA eller från den behöriga svenska myndigheten.

Eftersom endast ESA skall kunna besluta om undersökningar hos företag här i landet, måste EG-kommissionen vända sig till ESA om behov av undersökningar skulle uppkomma i Sverige i konkurrensärenden som handläggs av kommissionen. I avtalet finns bestämmelser om att ESA är skyldigt att bifalla en begäran från EG-kommissionen om undersökning hos företag i EFTA-länderna. Vid sådana undersökningar skall tjänstemän från EG-kommissionen ha rätt att delta.

Skulle ESA anse att det behöver göras en undersökning hos ett företag i ett EG-land gäller — utom i fusionsärenden — att ESA på motsvarande sätt får vända sig till EG-kommissionen med en begäran om detta.

Anser sedan det kompetenta organet efter den utredning som gjorts att det föreligger en kränkning av konkurrensbestämmelserna, skall organet utfärda en ”notice of objection”, som innehåller en sakframställan och anger vad det är som läggs företaget till last. Denna handling skall de berörda företagen få tillfälle att yttra sig över.

Det finns också möjligheter för företagen att lägga fram synpunkter vid

en muntlig förhandling där även vittnen kan höras. Bilaga I

Innan ett organ meddelar beslut i ett ärende, skall det höra en rådgivande kommitté som är knuten till organet. På konkurrensområdet finns två slags rådgivande kommittéer, nämligen en kommitté för kartell- och monopolfrågor och en kommitté för koncentrationsfrågor. Vilken kommitté som skall höras beror på ärendets art.

Kommer EG-kommissionen eller ESA fram till att en överträdelse av konkurrensreglerna föreligger kan beslutet innebära ett åläggande för företagen att upphöra med viss åtgärd eller att vidta en åtgärd. Ett sådant åläggande kan förenas med vite. Har överträdelsen av konkurrensreglerna skett uppsåtligen eller av oaktsamhet kan böter åläggas.

Beslutet kan emellertid också vara gynnande för företagen på så sätt att negativattest beviljas, undantag medges eller en fusion godkänns.

Ett ärende kan också avslutas informellt genom att organet förklarar att det lägger ner ärendet, dvs. inte finner anledning att driva saken vidare.

För överträdelser av konkurrensbestämmelserna i artiklarna 53 och 54 kan böter på mellan ett tusen och en milj. ECU eller det högre belopp som inte överstiger 10 procent av omsättningen för varje företag beslutas. För att inte ha följt beslutade åligganden, exempelvis att lämna begärda upplysningar, kan böter på mellan etthundra och femtusen ECU åläggas. Vitesbeloppen kan uppgå till lägst femtio och högst ettusen ECU per dag. Böter som döms ut med stöd av konkurrensreglerna är inte av straffrättslig natur.

Genom avtalet har Sverige folkrättsligt åtagit sig att se till att böter och viten som beslutas enligt de gemensamma konkurrensreglerna skall kunna drivas in här i landet, oavsett om det är ESA eller EG-kommissionen som har beslutat dem.

Kapitel 2 Offentliga stödåtgärder Artiklarna 61—64 De grundläggande bestämmelserna i EES-avtalet om offentliga stödåtgärder, vilka återfinns i artikel 61, motsvarar artikel 92 i Romfördraget. I artikel 61 fastslås som en allmän princip att alla former av stöd med statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller produktionen av vissa varor, är förbjudna i den mån handelsutbytet mellan länderna i EES påverkas. Med statligt stöd avses här inte bara ekonomiskt stöd från staten, utan även stöd från regionala och lokala organ. Reglerna omfattar följaktligen också stöd i olika former från kommuner och landsting. Även skilda former av stöd som lämnas av andra slag av institutioner kan omfattas av bestämmelserna. Ett grundläggande kriterium är emellertid alltid att stödet utgår av offentliga medel.

Stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter är förenligt med EES-avtalet, dock under förutsättning att stödet ges utan diskriminering med avscende på varornas ursprung. Stöd i samband med naturkata- 81

6 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

strofer eller andra exceptionella händelser faller också utanför reglernas tillämpningsområde. Bilaga 1

Vidare kan följande åtgärder komma att anses vara förenliga med EES: (1) stöd som främjar utvecklingen i regioner. där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig sysselsättningsbrist, (2) stöd för projekt av gemensamt europeiskt intresse, (3) stöd för att rätta till en allvarlig störning i ett lands ekonomi, (4) stöd för att främja utvecklingen av viss näringsverksamhet eller vissa regioner, om sådana åtgärder inte påverkar handeln på ett sätt som strider mot de avtalsslutande parternas gemensamma intressen, samt (5) stöd av annat slag som EES-kommittén kan besluta om. .

När det gäller regionalpolitiskt stöd har främst de nordiska länderna varit måna om att få möjlighet att utse stödområden enligt kriterier som är relevanta för den specifika regionala problembilden inom Norden, t. ex. gles befolkningsstruktur och långa avstånd till marknaderna. Detta önskemål har tillgodosetts genom en gemensam deklaration fogad till avtalets grundläggande bestämmelser om offentligt stöd. Genom denna tillförsäkras Sverige möjlighet att även fortsättningsvis driva en regionalpolitik där också sådana kriterier skall kunna åberopas som t. ex. låg befolkningstäthet. I detta sammanhang bör ånyo understrykas att stöd till individer och insatser för att bygga upp infrastruktur i eftersatta regioner i regel är förenliga med EES-avtalet.

Vid sidan av dessa grundläggande bestämmelser hör till avtalet vissa rättsakter som närmare anger hur EES-reglerna skall tillämpas inom särskilda branscher, t. ex. stålindustrin, eller när det gäller vissa slag av stöd, t.ex. stöd till forskning och utveckling (FoU) och stöd till miljöinvesteringar.

Beträffande övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad gäller följande. Artikel 62 i EES-avtalet föreskriver att alla förefintliga former av offentligt stöd samt alla planer på att introducera celler ändra sådant stöd fortlöpande skall granskas med avseende på deras förenlighet med bestämmelserna i artikel 61 i EES-avtalet. Denna granskning skall utföras av EG-kommissionen i enlighet med artikel 93 i Romfördraget såvitt avser EG:s medlemsstater och av EFTA:s övervakningsmyndighet, ESA, såvitt avser EFTA: s medlemsstater.

Enligt EES-avtalet anförtros ESA uppgifter och befogenheter motsvarande dem som tillkommer EG-kommissionen enligt artikel 93 i Romfördraget. Dessa uppgifter och befogenheter har också ESA på kol- och stålfördragets område. ESA:s uppgifter och befogenheter definieras i protokoll 26 till avtalet och vidare i protokoll 3 till övervakningsavtalet.

Skulle ESA efter att ha notifierats om planerade stödåtgärder besluta att inleda undersökning med avseende på stödets förenlighet med artikel 61, får stödet inte utgå innan ESA meddelat slutligt beslut i ärendet (protokoll 3 till övervakningsavtalet).

Som ett Ied i övervakningen på stödområdet kan kommissionen och ESA, inom sina resp. ansvarsområden, besluta att befintliga stödåtgärder som strider mot bestämmelserna i artikel 61 skall ändras eller upphävas. Inom ramen för denna övervakning äger också, i enlighet med den praxis 82

som utvecklats av EG-domstolen, kommissionen och ESA befogenhet att Prop. 1991/92: 170 begära att ett EES-land från mottagaren återvinner ett redan utbetalat stöd = Bilaga l som befunnits EES-stridigt. ESA saknar emellertid rättsliga medel att tvångsvis genomdriva ett sådant beslut i ett EFTA-land.

ESA:s beslut på stödområdet riktar sig till staterna. Om en berörd EFTA-stat inte följer ESA:s beslut inom en viss föreskriven tid, får ESA, liksom andra EFTA-stater som har intresse i saken, väcka talan mot staten i fråga för fördragsbrott vid EFTA-domstolen.

I syfte att säkerställa enhetliga riktlinjer för övervakningen skall kommissionen och ESA samarbeta i enlighet med särskilda bestämmelser härom, vilka intagits i protokoll 27 till EES-avtalet. Detta samarbete innefattar bl.a. utbyte av information liksom samråd i fråga om bedömningen av enskilda fall.

Vidare föreskrivs i artikel 64.1 i EES-avtalet en särskild procedur för införande av skyddsåtgärder på stödområdet. Förfarandet omfattar även

stöd till stålindustrin och innebär i korthet följande. För det fall kommis-

sionen eller ESA skulle anse att den andra övervakningsmyndighetens tillämpning av reglerna om offentliga stödåtgärder inte är i enlighet med upprätthållandet av lika konkurrensvillkor inom EES, skall ett utbyte av synpunkter äga rum enligt den procedur som föreskrivs i protokoll 27(f) till EES-avtalet. Om en gemensamt överenskommen lösning därvid inte uppnås inom två veckor, får behörig myndighet i den drabbade avtalsslutande parten omedelbart vidta lämpliga interimistiska åtgärder för att avhjälpa den snedvridning av konkurrensen som uppkommit. Samråd skall sedan äga rum i den gemensamma EES-kommittén. Kan enighet om en ömsesidigt tillfredsställande lösning inte uppnås i kommittén inom tre månader, får de interimistiska åtgärderna ersättas av slutliga åtgärder. En förutsättning för införande av sådana slutliga åtgärder är dock att förfarandet i fråga orsakar eller hotar att orsaka snedvridning av konkurrensen som påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna. Åtgärderna skall begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att neutralisera följderna av snedvridningen.

Bestämmelserna i artikel 64.1 skall även tillämpas beträffande statliga monopol som etableras efter EES-avtalets undertecknande (art. 64.2).

Kapitel 3 Andra gemensamma regler Artikel 65 I artikel 65.1 hänvisas till bilaga XVI till avtalet som innehåller särskilda bestämmelser om offentlig upphandling. Enligt artikeln skall bestämmelserna tillämpas på alla där angivna varor och tjänster, om inte annat sägs.

I artikel 65.2 sägs att protokoll 28 och bilaga XVII till avtalet innehåller särskilda bestämmelser om immateriell äganderätt som om inte annat anges skall tillämpas på alla varor och tjänster.

friheterna | Bilaga 1

Utöver de områden som redovisats i föregående avsnitt, dvs. varor, personer, tjänster och kapital, finns en rad andra områden som blivit föremål för gemensam reglering i EG. Även om dessa områden i formell mening inte utgör del av den inre mårknaden, betraktas de som väsentliga för genomförandet av denna. I EES-avtalet är dessa områden uppdelade på sociala frågor (arbetarskydd, arbetsmiljö, arbetsrätt och jämställdhet mellan kvinnor och män), miljöskydd, konsumentskydd, statistik och bolagsrätt.

TI avtalet behandlas dessa områden på samma sätt som den inre marknadens övriga komponenter. De enskilda artiklarna motsvarar i de flesta fall artiklar i Romfördraget. EFTA-länderna åtar sig genom avtalet att överta ett antal relevanta EG-regler inom sekundärlagstiftningen. Målet är att | även framtida lagstiftning skall vara enhetlig inom hela EES-området.

Det bör slutligen noteras att samarbete via program eller andra aktiviteter inom området sociala frågor, miljö eller konsumentskydd i avtalet faller under del VI av avtalet om samarbete utanför de fyra friheterna.

Kapitel I Socialpolitik Artiklarna 66 —71 Sociala frågor är en sammanfattande benämning på ett brett spektrum av politikområden. Under detta avsnitt faller de gemensamma reglerna inom arbetarskydd, arbetsmiljö, arbetsrätt och jämställdhet mellan kvinnor och män. Syftet med de gemensamma reglerna är att bidra till förbättrade arbetsförhållanden och bättre levnadsstandard för arbetstagare (art. 66). Inom EG har också ett omfattande samarbete i form av program, nätverk och enskilda projekt vuxit fram på nämnda områden men också i frågor som rör hälsa, åldringsvård, sysselsättning och handikappfrågor.

Arbetarskydd och arbetsmiljö Både på arbetsmiljö- och arbetsrättsområdet fastslås i artiklarna 67 — 68 att parterna skall fastställa gemensamma regler. Härmed avses regler som anger lägsta kravnivåer. En enskild part är således fri att införa mer långtgående åtgärder. Skrivningen motsvarar Romfördragets artikel 118 a. Reglerna säkerställer en viss lägsta skyddsnivå och medverkar därigenom samtidigt till att skapa likvärdiga konkurrensförhållanden.

Arbetsliv och arbetsrätt : På arbetsrättens område ger avtalet utrymme både för regler som fastställer en lägsta kravnivå och för harmoniserade regler. Exempel på det förra är ett förslag till direktiv om arbetstidens förläggning. Dircktiven om kollektiva uppsägningar är exempel på det senare. Den sekundärrätt som identifierats inskränker sig till fyra direktiv. |

I artikel 71 fastslås att parterna skall främja dialogen mellan arbetsmark- 84

nadens parter inom EES. EFTA-länderna har enats om en deklaration i = Prop. 1991/92:170 vilken EFTA-ländernas uppslutning bakom den sociala stadga som antogs Bilaga l av elva av EG:s tolv medlemsländer år 1989 bekräftas (Storbritannien ställde sig utanför). Stadgan innefattar bl.a. åtaganden om fri rörlighet, anställning och lön, förbättring av levnads- och arbetsförhållanden, socialt skydd, förenings- och förhandlingsfrihet. yrkesutbildning, likabehandling av män och kvinnor, information, samråd och medbestämmande för arbetstagare samt åtgärder för handikappade.

Jämställdhet mellan kvinnor och män Principen att kvinnor och män skall ha lika lön för lika arbete slås fast i artikel 69. Artikelns skrivningar motsvarar artikel 119 i Romfördraget, enligt vilken med lön i detta sammanhang avses, förutom grund- eller minimilön, alla övriga förmåner, i pengar eller natura, som arbetstagaren erhåller av sin arbetsgivare, direkt eller indirekt, på grund av sin anställning. På grundval av denna artikel har en omfattande rättspraxis vuxit fram.

I artikel 70 förbinder sig parterna att iaktta principen om likabehandling mellan kvinnor och män.

Sekundärlagstiftningen på jämställdhetsområdet intagen som bilaga XVIII till avtalet omfattar bl. a. likalönedirektivet från år 1975, som syftar till att medlemsländerna skall närma sin nationella lagstiftning till principen om lika lön så som den definierats i Romfördraget.

Kapitel 2 Konsumentskydd Artikel 72 I artikeln hänvisas till bilaga XIX som innehåller bestämmelser om konsumentskydd. Konsumentpolitiken rör många områden på en framtida integrerad marknad. Detta kommer på olika sätt till uttryck i EES-avtalet. Som framgått anger parterna i avtalets inledande avsnitt sin avsikt att främja konsumenternas intressen och stärka deras ställning på marknaden i syfte att uppnå en hög konsumentskyddsnivå.

Grunden för framtida regler till skydd för konsumenterna finns inte bara i bilaga XIX utan även i avtalets varu- och tjänsteavsnitt. EES-avtalet omfattar omkring tjugo rättsakter som gäller konsumentområdet.

Med utgångspunkt i ambitionen att utgå från en hög konsumentskyddsnivå, slås fast att parterna skall ha likvärdiga möjligheter att utveckla sin lagstiftning, bl.a. när det gäller konsumentskydd.

Sekundärlagstiftningen på området omfattar bl.a. direktiv om farliga imitationer av livsmedel, leksakers säkerhet, vilseledande reklam, märkning av tobaksvaror samt prisinformation. Regler om avtalsvillkor finns i flera rättsakter. Dessa inkluderar bl. a. direktiv om hemförsäljning, paket-

resor och konsumentkrediter. När det gäller ansvarsfrågor omfattar sekun-

därlagstiftningen ett direktiv om produktansvar. 85

Kapitel 3 Miljö Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1 Artiklarna 73— 75

Under detta kapitel har de miljöregler tagits in som inte är att betrakta som varurelaterade. Denna senare kategori faller under avsnittet om fri rörlighet för varor.

Syftet med den gemensamma miljölagstiftningen inom EES skall enligt artikel 73 vara att bevara, skydda och förbättra miljön, bidra till skydd av människors hälsa samt säkerställa ett klokt och rationellt utnyttjande av naturresurser. Målsättningen motsvarar den som slås fast i Romfördragets artikel 130 r.

Dec gemensamma åtgärder som vidtas skall enligt artikel 73 grundas på sådana principer som att åtgärden skall så långt möjligt vidtas vid föroreningskällan samt att förorenaren skall betala. Vidare skall enligt samma artikel miljöhänsyn ingå i överväganden också på andra områden.

l artikel 74 hänvisas till bilaga XX till avtalet som innehåller de särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder som skall tillämpas enligt artikel 73. På grundval av artikel 130 r-t har en omfattande sekundärlagstiftning vuxit fram i EG. Totalt omfattar bilaga XX ett 40-tal rättsakter. Dessa rör allmänna miljöregler, regler för utsläpp i luft och vatten, regler avseende kemikalier, industriolyckor och bioteknik samt avfallsregler.

Enligt artikel 75 skall avtalsparterna vara fria att vidta mer långtgående åtgärder än som överenskommits. Skrivningarna motsvarar Romfördragets artikel 130 t.

Kapitel 4 Statistik Artikel 76 EES-avtalet innebär att det blir nödvändigt att etablera ett omfattande statistiskt informationssystem baserat på samordnade statistiska metoder och definitioner, gemensamma statistiska program och procedurer. Detta gemensamma statistiska system skall tillhandahålla statistik som är jämförbar inom alla de områden där gemensamma bedömningar och gemensamt beslutsfattande blir aktuellt.

Statistikutbytet inleds stegvis när man är överens om utbyte såvitt avser enskilda statistikprodukter; samarbetet enligt avtalet skall vara fullt utbyggt år 1995.

Avtalet innebär att statistikuppgifter skall lämnas till EG:s statistikkontor, Eurostat (även kallat SOEC). För utveckling av statistiken samarbetar Eurostat regelbundet med de nationella statistikbyråerna. Huvuddelen av arbetet genomförs i arbetsgrupper, där alla statistikbyråer och Eurostat finns representerade.

Antalet rättsakter på statistikområdet är omfattande. Rättsakterna intagna som bilaga XXI till avtalet täcker sådana områden som industristatistik, transportstatistik, handelsstatistik, socialstatistik, service- och turismstatistik, jordbruksstatistik och energistatistik. Härtill kommer rättsakter om nomenklaturer och en om konfidentialitet, vilken senare säker- 86

ställer skyddet av de statistiska uppgifterna vid Eurostat. En grundläggande rättsakt för statistiken gäller näringsgrensindelningen. Bilaga I

Kapitel 5 Bolagsrätt Artikel 77 Åtagandena i avtalet på bolagsrättens område grundar sig på etableringsrätten sådan denna reglerats i artiklarna 31 och 34 i avtalet. Dessa artiklar hänför sig i sin tur till artiklarna 52 och 58 i Romfördraget. Av betydelse för bolagsrätten är även artiklarna 54.3.g. och 221 i fördraget. Artikel 221 reglerar behandlingen av andra medlemsstaters rättssubjekt vad avser kapitalplacering i bolag.

Som nämnts ovan skall det enligt artikel 31 i EES-avtalet inte föreligga några restriktioner för rättssubjekt 1 ett EFTA- eller EG-land att fritt etablera sig inom EES. Denna rätt innebär även möjlighet att upprätta agenturer, filialer eller dotterbolag. Rättssubjekt får också bilda och driva företag på de villkor etableringslandet föreskriver för egna rättssubjekt. Artikel 34 i avtalet, som hänför sig till artikel 58 i Romfördraget, likställer bolag som bildats enligt lagstiftningen i ett av avtalsländerna och som har sitt säte, huvudkontor eller huvudanläggning inom avtalsparternas område med fysiska personer, som är medborgare i något avtalsland.

EG:s bolagsrätt utgörs av elva direktiv och en förordning. De direktiv som utfärdats är i huvudsak tillämpliga endast på bolagsformer utan personligt ansvar. Direktivens syfte är att underlätta bolagens verksamhet och samarbete inom den gemensamma marknaden och att skapa ett likvärdigt skydd för olika intressenter, såsom delägare, borgenärer och anställda.

8.7¶DEL VI Samarbete vid sidan av de fyra friheterna

Artiklarna 78—88

Utöver de i föregående kapitel nämnda frågorna reglerar EES-avtalet även andra former av samarbete mellan parterna, i första hand EFTA-ländernas deltagande i EG-program.

Inom EG:s ram har en omfattande flora av samarbetsaktiviteter vuxit fram vid sidan av de som bygger på lagstiftning. Aktiviteterna växlar från dialog mellan medlemsländerna och kommissionen till regelrätta samarbetsprogram. EFTA-länderna har sedan tidigare haft möjlighet att på vissa villkor delta i en del av dessa aktiviteter. Längst har samarbetet kommit på utbildnings- och FoU-områdena. Samarbete har vidare etablerats omkring hälsofrågor och åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för små och medelstora företag. På ad hoc-basis har samarbete också förekommit inom en rad andra områden, exempelvis sysselsättningsområdet.

Karakteristiskt för samarbetet har emellertid hittills varit att EFTAländerna som regel inte kunnat delta i aktiviteterna på samma villkor som EG:s medlemsländer. Deltagandet har i de flesta fall förhandlats fram på grundval av Romfördragets artikel 228, en process som visat sig mycket a 87

tidsödande. Särskilt påtagligt har detta varit på utbildnings- och FoUområdena. Bilaga 1

Mot denna bakgrund har parterna varit eniga om att i EES-avtalet lägga fast en effektivare struktur för det framtida samarbetet. EES-avtalet avses ge en fast grund för en förstärkt dialog mellan EFTA-länderna och EG. Dialogen skall syfta till att identifiera de aktiviteter där ett fördjupat samarbete är önskvärt. Men avsikten är också att på ett eller annat sätt utsträcka den kontinuerliga dialog som pågår inom EG, t. ex. vad gäller utbildningsfrågor, till att omfatta EFTA-länderna. Dessa nätverk utnyttjas flitigt, inte minst av kommissionen.

Avtalet ger hög grad av flexibilitet i valet av samarbetsstruktur. Den vanligaste formen blir sannolikt att EFTA-länderna deltar i ett EGprogram. Men avtalet ger också möjlighet för andra former som gemensamma projekt eller nära samordning av aktiviteter som olika parter bedriver.

I den senare kategorin faller ett åtagande om att parterna skall när så

betraktas som önskvärt agera samordnat i internationella organisationer

eller gentemot tredje land.

En särskild fråga under förhandlingen har gällt hur lagstiftning som inte hänför sig till de fyra friheterna skall behandlas. Inom EG finns exempelvis direktiv om naturskydd som inte har någon inverkan på den inre marknaden. Där krävs inte samma strikta harmonisering som på t. ex. varuområdet. Å andra sidan är samordning önskvärd och avtalet stadgar därför att parterna skall eftersträva att införa likartad lagstiftning också i dessa fall.

I avtalets allmänna bestämmelser regleras de övergripande villkor som skall gälla för det framtida samarbetet. Där regleras frågor om EFTAländernas medinflytande vid utformningen av framtida EG-aktiviteter, deltagande i styrningen och finansiella åtaganden i aktiviteter där man deltar.

I artikel 78 uppräknas de sakområden där parterna skall söka uppnå ett fördjupat samarbete i enlighet med den samarbetsstruktur som läggs fast i avtalet. Dessa är forskning och utveckling, informationstjänster, miljö, undervisning, utbildning och ungdomsfrågor, sociala frågor, konsumentskydd, små och medelstora företag, turism och audiovisuella tjänster samt räddningstjänst. Samarbetet skall ske inom ramen för gemenskapens aktiviteter. Skulle, allt eftersom samarbetet utvecklas, nya områden kvalificera sig för ett fördjupat samarbete ger artikel 87 parterna möjlighet att föra in dessa. En sådan ändring förutsätter godkännande av EG-parlamentet och parlamenten i EG:s och EFTA:s medlemsländer.

Artikel 79 lägger fast ramen för samarbetet. Dialogen mellan EFTAländerna och EG skall intensifieras för att fördjupa samarbetet. Parterna ges genom artikel 79.2 möjlighet att när som helst inleda en informationsoch konsultationsprocedur som ytterst syftar till att skapa förutsättningar för närmare samarbete. Denna informations- och konsultationsprocedur är mindre långtgående men samtidigt mer flexibel än den som kommer att gälla för avtalet i övrigt (jfr de institutionella bestämmelserna).

Om parterna beslutat att EFTA-länderna skall delta i enskilda EGaktiviteter, finns det i många fall anledning att tillämpa en mer långtgående 88

informations- och konsultationsprocedur. Detta gäller i synnerhet i de fall EFTA-länderna gör finansiella åtaganden. Artikel 79.3 ger därför parterna — Bilaga I möjlighet att i tillämpliga delar använda avtalets allmänna informationsoch konsultationsprocedur.

Artikel 80 räknar upp de sex former för samarbete som förutses. Dessa är EFTA-länders deltagande i olika EG-aktiviteter, gemensamma EFTA- - EG-aktiviteter, informationsutbyte, gemensamma insatser för att stödja speciella aktiviteter inom EES-området, parallell lagstiftning samt samordning i internationella organisationer och gentemot tredje land.

Artikel 81 slår fast de allmänna principer som skall vara styrande för EFTA-ländernas deltagande i EG:s aktiviteter. EFTA-länderna skall få tillträde till alla delar av ett aktuellt program. På projektnivå skall deltagare från EFTA-länderna få samma rättigheter och skyldigheter som deltagare från EG:s medlemsländer. Vidare skall EFTA-länderna ges samma möjligheter som EG:s medlemsländer att använda resultaten från programmet i fråga. Parterna åtar sig också att underlätta programdeltagares möjligheter att röra sig mellan de olika länderna.

En fråga som särskilt regleras i artikel 81 är EFTA-ländernas deltagande i kommittéer som är knutna till administrationen av EG:s program och andra aktiviteter. Artikel 81 b föreskriver att EFTA-ländernas deltagande i dessa kommittéer skall spegla EFTA-ländernas finansiella bidrag till programmet eller aktiviteten i fråga. Detta innebär vid fullt finansiellt deltagande att EFTA-länderna också kommer att fullt ut delta i den aktuella kommitténs överväganden. I vissa av kommittéerna finns möjligheten att ytterst fatta beslut genom röstning, något som hittills utnyttjats sällan. Avtalet förutser ej att EFTA-länderna är deltagare i själva omröstningen. Däremot kan de till skillnad från EG:s medlemsländer gemensamt besluta sig för att avstå från att delta i aktiviteten i fråga.

Av artikel 81 framgår vidare att framtida beslut rörande aktiviteter där EFTA-länderna deltar skall följa den mer krävande ordning som gäller för avtalet i övrigt (jfr art. 79.3).

Enligt artikel 82 skall storleken på EFTA-ländernas ekonomiska bidrag till EG-aktiviteter i vilka man deltar i första hand beräknas på grundval av en proportionalitetsfaktor. Faktorn skall för varje EFTA-land beräknas som förhållandet mellan EFTA-landets BNP och summan av EGländernas och EFTA-landets BNP uttryckt i marknadspriser. Storleken på EFTA-ländernas finansiella åtaganden erhålls genom att faktorn för varje EFTA-land multipliceras med den samlade budgeten för den aktuella aktiviteten.

Som alternativ ger artikel 82 också parterna möjlighet att var för sig svara för de egna kostnaderna vid samarbete omkring en aktivitet. Formerna för utbetalning av EFTA-ländernas bidrag regleras 1 en särskild bilaga. Det bör i detta sammanhang noteras att artikel 82 uttryckligen slår fast att EFTA-länderna inte kan bli betalningsansvariga för betalningsåtaganden som beslutats innan EFTA-länderna börjat delta i aktiviteten i fråga.

Artikel 83 reglerar formen för informationsutbyte mellan parternas myndigheter. 89

Redan existerande samarbete skall enligt artikel 85 följa de former som lagts fast i EES-avtalet. om parterna inte beslutar annorlunda. Detta Bilaga Il innebär att t.ex. EFTA-ländernas deltagande i utbildningsprogrammen COMETT och ERASMUS efter den 1 januari 1993 skall regleras genom EES-avtalet.

Enligt artikel 86 skall den gemensamma EES-kommittén fatta alla nödvändiga beslut vad gäller implementeringen av artiklarna 78 till 85. Därigenom kommer framtida beslut om samarbete inom de områden som uppräknats i artikel 78 att fattas utan den betungande och tidsödande procedur som föreskrivs i artikel 228 i Romfördraget.

Avtalet innebär inte bara åtaganden om framtida samarbete. Vid avtalets ikraftträdande inleds samarbete inom en rad EG-program och andra EG-aktiviteter. I ett särskilt protokoll (nr 31) anges omfattningen och innehållet i detta samarbete. Avsikten är att komplettera protokollet allt efter det samarbetet utvecklas.

8.8¶DEL VII Institutionella bestämmelser

Med EES-avtalets institutionella uppbyggnad avses organ och procedurer för utveckling, administration, samråd, beslutsfattande, övervakning och tvistlösning.

En grundläggande förutsättning för att EES-avtalet skall vara rättsligt effektivt är att den institutionella formen för samarbetets olika delar bygger på gemensamma samrådsmekanismer. Det gäller inte minst beslutsprocessen där utgångspunkten för förhandlingarna varit att åstadkomma ett medinflytande som står i proportion till de åtaganden som görs av avtalets parter, främst vad avser avtalets materiella innehåll.

Mot den bakgrunden har parterna enats om inrättandet av ett antal EES-institutioner. På ministernivå tillskapas ett EES-råd mellan samtliga EFTA:s och EG:s medlemsländer och EG-kommissionen för politisk vägledning och utveckling av EES. En gemensam EES-kommitté inrättas på hög tjänstemannanivå med ansvar för avtalets löpande administration. Den blir också central instans för den gemensamma beslutsprocessen i EES. Samarbete mellan såväl parlamentariker som samhällslivets parter i EES-länderna sker i särskilda organ och bygger till formen på ett konsultativt samrådsförfarande.

När det gäller EFTA-ländernas efterlevnad av avtalet skall ett särskilt övervakningsorgan inrättas på EFTA-sidan med funktioner som till stor del motsvarar de som EG-kommissionen har. Ärenden från EFTA:s övervakningsorgan skall kunna föras till en domstol som upprättas genom avtal mellan EFTA-länderna. Denna skall bl. a. också kunna lösa tvister mellan EFTA-länderna, medan uppkomna tvister mellan EFTA-sidan och EG skall lösas politiskt och i vissa fall genom skiljeförfarande.

Kapitel I Sammanslutningens struktur .

Bilaga 1 Avsnitt I EES-rådet Artiklarna 89— 91 EG:s högsta politiska organ är det europeiska rådet, i vilket medlemsländernas stats- eller regeringschefer samt EG-kommissionens president ingår. Rådet, som vanligtvis sammanträder två gånger per år, traktatfästes : genom enhetsakten år 1986 och har till uppgift att fastlägga allmänna riktlinjer för EG:s utveckling.

I EES motsvaras det europeiska rådet närmast av EES-rådet, som skall ge allmän vägledning för fortsatt utveckling av samarbetet och svara för den politiska styrningen beträffande avtalets genomförande (art. 89). Däri inbegrips också politiska beslut till grund för ändringar och tillägg till EES-avtalet. Vidare skall EES-rådet behandla frågor på begäran av en eller flera avtalsslutande parter. Detta kan ske på direkt begäran av en avtalsslutande part eller efter behandling i EES-kommittén (se art. 92).

EES-rådet skall bestå av medlemmar av EG:s ministerråd och EGkommissionen samt en regeringsmedlem från vart och ett av EFTAländerna (art. 90). Beslut skall fattas enhälligt av EG å cna sidan och EFTA-länderna å den andra. I en protokollsanteckning fastställs att EFTAländerna skall tala med en röst när EES-rådet fattar beslut.

EES-rådet fastställer självt sin arbetsordning, inkl. behovet av särskilda underkommittéer eller arbetsgrupper. I artikel 91 föreskrivs dock att ordförandeskapet skall växla halvårsvis mellan en medlem av EG:s ministerråd och cen regeringsmedlem från ett EFTA-land samt att EES-rådet skall sammanträda två gånger per år och därutöver vid behov.

I en protokollsanteckning klargörs innebörden av vad som skall avses med behov. Den praktiska innebörden är att rådet när som helst skall kunna inkallas på begäran av en enskild avtalsslutande part för att behandla en viss fråga eller ett visst problem. Detta följer en central princip, nämligen att en part äger rätt att när som helst ta upp en fråga (jfr. art. 5).

Avsnitt 2 Gemensamma EES-kommittén Artiklarna 92— 94 Ministerrådet är EG:s lagstiftande och beslutande organ. Rådsmedlemmarna företräder EG-ländernas regeringar. Utrikesministerrådet, som är den centrala beslutsinstansen, möts vanligtvis en gång per månad. Rådsmöten mellan EG-ländernas fackministrar äger rum efter behov. Beslut i ministerrådet fattas med enkel majoritet, kvalificerad majoritet eller enhälligt. Ordförandeskapet i rådet cirkulerar halvårsvis mellan medlemsländerna. |

[ EES skall en gemensam kommitté, EES-kommittén, ansvara för samarbetets löpande administration, artikel 92. Detta innebär att EESkommittén är den centrala beslutsinstansen vad avser utarbetandet av gemensamma regler. Arbetet i kommittén bygger på en löpande informations- och konsultationsprocedur. På samma sätt som föreskrivs 91

för EES-rådet äger en avtalsslutande part rätt att när som helst i EES- = Prop. 1991/92:170 kommittén begära konsultationer om en fråga eller ett problem som rör = Bilaga 1 samarbetet, artikel 92.2.

Beslut skall fattas med enhällighet av EG å ena sidan och EFTAländerna gemensamt å den andra. Besluten får karaktär av internationella överenskommelser. I motsats till vad som gäller inom EG, där beslut i EG:s ministerråd 1 allmänhet är bindande för medlemsländerna, blir beslut i EES-kommittén bindande för EFTA-länderna endast i enlighet med gällande nationella procedurer. Som tidigare redovisats är det således inte fråga om överförande av beslutanderätt till en EES-instans.

De avtalsslutande parterna skall representeras i EES-kommittén på hög tjänstemannanivå. Den skall själv fastställa sin arbetsordning. Ordförandeskapet i kommittén skall växla halvårsvis mellan EG:s representant och en representant från ett av EFTA-länderna. Möten skall vanligtvis äga rum minst en gång per månad. Därutöver kan EES-kommittén inkallas på initiativ av dess ordförande eller någon av de avtalsslutande parterna. Kommittén fattar beslut om upprättandet av underkommittéer eller arbetsgrupper och fastställer samtidigt arbetsmandat för dessa. I EESkommitténs uppgifter ingår även att utarbeta en årlig rapport rörande samarbetets funktion och utveckling. Rapporten skall föreläggas det gemensamma parlamentarikerorganet.

Avsnitt 3 Parlamentariskt samarbete Artikel 95 Genom artikel 95 inrättas EES gemensamma parlamentarikerkommitté med lika antal ledamöter från EG-parlamentet och ledamöter från EFTAländernas parlament. Den skall vara en mötesplats för ledamöter av Europaparlamentet och parlamentariker från EFTA-ländernas nationella parlament. Protokoll 36 reglerar samarbetet närmare.

Avsnitt 4 Samarbete mellan samhällslivets parter Artikel 96 Redan i dag förekommer gemensamma möten mellan EFTA:s och EG:s organ för samhällslivets parter. Genom artikel 96 inrättas som ctt fullföljande härav en rådgivande kommitté inom EES. Den skall bestå av lika många ledamöter från vardera EG:s ekonomiska och sociala kommitté och EFTA:s konsultativa kommitté.

Den rådgivande kommittén skall liksom parlamentarikerkommittén kunna anta rapporter och uttalanden.

Kapitel 2 Förfarandet vid beslutsfattande Artiklarna 97— 104 En utgångspunkt vid utarbetandet av den gemensamma beslutsprocessen i EES har varit att samarbetet inte skall få inkräkta på de enskilda parternas 92

komma ett samarbete som medger ett inflytande som står i proportion till — Bilaga 1

de åtaganden som görs.

I EES-avtalets inledande artikel om beslutsprocessen (art. 97) läggs således fast att varje part äger rätt att ändra i sin interna lagstiftning inom

de områden som omfattas av samarbetet. Detta skall ske utan förfång för

principen om icke-diskriminering och efter det att övriga parter informe-

rats härom. Förutsättningen för en ändring är att EES-kommittén finner att

ändringen inte negativt påverkar avtalets funktion, eller att beslutsprocessen 1 EES fullföljts utan att enighet kunnat uppnås.

Ändringar i avtalets bilagor liksom vissa protokoll skall kunna göras i enlighet med avtalets beslutsprocedur. | De olika stegen i beslutsprocessen framgår av artikel 99. Processen inleds med att EG-kommissionen påbörjar beredning av förslag till ny

lagstiftning. I den mån sådant förslag rör EES, dvs. utgör ändring eller

tillägg till rättsakt i avtalets bilagor eller eljest är av betydelse för samarbetet, skall EG-kommissionen inbjuda experter från EFTA-länderna att på

samma sätt som EG-experter delta i beredningsarbetet.

När det gäller intern lagstiftning inom EG har kommissionen enligt Romfördraget unik initiativrätt, dvs. enskilda EG-länder äger inte rätt att lägga fram förslag till nya regler. Inom EES har däremot såväl kommissio-

nen som EFTA-länderna initiativrätt; de senare bl.a. genom att utnyttja rätten att när som helst och på vilken nivå som helst ta upp en fråga till diskussion (art. 89 och 92). Detta gäller alltså även rätten att ta initiativ till nya förslag rörande samarbetet. Ett villkor som måste vara uppfyllt för att ett förslag skall tas upp till beredning och så småningom föreläggas EES-

kommittén är att samtliga parter ställer sig bakom initiativet. Samtidigt som EG-kommissionen överlämnar ett färdigbehandlat för-

slag till EG:s ministerråd, skall det också överlämnas till EFTA-länderna. I

anslutning härtill kan endera av de avtalsslutande parterna begära en första

diskussion om förslaget. Därefter och under den period som föregår beslut j EG:s ministerråd med anledning av förslaget, skall parallell beredning ske i EES-processen genom en fortlöpande informations- och konsultationsprocedur.

De regler som utarbetas gemensamt inom EES kommer i vad avser det materiella innehållet också att utgöra intern EG-lagstiftning. I händelse

parterna i EES inte kan uppnå enighet kring ett förslag, har de enskilda parterna rätt att gå vidare med ikraftträdandet av förslaget i enlighet med vad som nyss nämnts. De synpunkter som förs fram av experter och/eller representanter för EFTA- resp. EG-länderna under beredningsprocedu-

rerna såväl inom EG som i EES får avgörande betydelse för den slutliga utformningen av varje enskilt förslag. Den övervägande delen av EG:s rättsutveckling sker genom ändringar i

existerande rättsakter. För att underlätta beredningsarbetet har EG:s ministerråd överlämnat visst ansvar till kommissionen, som med hjälp av experter från medlemsländerna beslutar om sådana ändringar. Dessa expertkommittéer tillmäts därmed stor betydelse för beredning och utveck-

ling av EG:s sekundärlagstiftning. Mot den bakgrunden och för att åstad- 93

komma effektivast möjliga informations- och konsultationsprocess i EES, har de avtalsslutande parterna lagt fast regler för hur experter/represen- = Bilaga I tanter för EFTA-länderna skall samverka med expertkommittéerna på EG-sidan. Formen för denna samverkan beror på karaktären av det samarbete som diskuteras i de olika expertkommittéerna. Härvidlag skiljer EES-avtalet på tre typer av samverkan.

EFTA-ländernas samverkan med de expertkommittéer som bereder förslag rörande de s.k. fyra friheterna, dvs. fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och personer, regleras allmänt i artikel 100 och mer detaljerat i en viljeyttring som skall utfärdas av EG-kommissionen i samband med slutakten. I enlighet härmed skall experter, som utses av resp. EFTA-land, delta på samma sätt som experter från EG-ländernas regeringar i den informella diskussionsfas som föregår EG-kommissionens formella sammankallande av expertkommittén. Den informella fasen av expertsamarbetet varierar från någon vecka till över ett år. EG-kommissionen avgör när tiden är mogen för att nå fram till ett gemensamt ställningstagande kring ett enskilt förslag. Först då inkallas expertkommittén formellt. För att medge en uttömmande diskussion om det aktuella förslaget, åtar sig kommissionen att förlänga den informella diskussionsfasen på bekostnad av EG:s formella kommittéarbete. För EG:s vidkommande är det vanligtvis samma cxperter/representanter som deltar såväl i det informella arbetet som i den formella kommittén.

Det är först i detta senare skede, dvs. i den formella expertkommittén, som de enskilda förslagen kan bli föremål för beslut. I händelse EG:s expertkommitté inte kan enas om ctt förslag, kan ärendet hänskjutas till ministerrådet för avgörande. Några gemensamma EES-beslut fattas inte i anslutning till detta kommittéarbete. Samtliga beslut i dessa delar fattas gemensamt av de avtalsslutande parterna i EES-kommittén.

Vad gäller EFTA-ländernas samverkan med de expertkommittéer som är knutna till administrationen av EG:s program och andra aktiviteter, skall detta inbegripa fullt deltagande även i det formella kommittéarbetet i de fall EFTA-länderna bidrar finansiellt till samarbetet. I avsnitt 8.7 har denna typ av samverkan närmare beskrivits.

Avtalet reglerar även formen för samverkan med en tredje typ av kommittéer, nämligen sådana som inte direkt är knutna till de fyra friheterna eller EG:s programverksamhet (art. 101). Det rör sig om ett begränsat antal expertkommittéer, vanligtvis med rådgivande funktion. I denna typ av kommittéer skall EFTA-länderna i princip delta fullt ut, även om formen för samverkan skall regleras i varje enskilt fall i enlighet med vad som föreskrivs i berörda bilagor till avtalet. I protokoll 37 anges ett antal av de cxpertkommittéer som berörs samt fastställs att EES-kommittén skall kunna behandla frågor om EFTA-samverkan med andra liknande expertkommittéer.

Sedan ctt förslag beretts färdigt i cen av EG:s expertkommittéer, föreläggs det EG:s ministerråd för slutligt beslut. Genom beslutet lagfästs det för EG-länderna i enlighet med vad som föreskrivs i Romfördraget. I nära anslutning härtill skall förslaget föreläggas EES-kommittén för gemensamt beslut av de avtalsslutande parterna (art. 102 och 103). Dessa beslut får, 924

som redan framgått, karaktären av internationella överenskommelser. Här föreligger således en väsentlig skillnad mellan beslut i EG:s ministerråd = Bilaga Il och beslut fattade av EES-kommittén. Avsikten med att beslut i dessa två institutioner skall ligga nära varandra i tiden är att tillämpningen av den interna lagstiftning som följer beslut i EG:s ministerråd skall kunna inledas samtidigt med tillämpningen i EES av motsvarande regler.

Det bör särskilt noteras att EG snarast möjligt skall meddela EESkommittén om beslut i ministerrådet som rör bilagor till EES-avtalet. EES-kommittén skall därefter bedöma vilka delar i sådana bilagor som berörs av beslutet i EG:s ministerråd. Detta är av betydelse i händelse EES-kommittén inte kan enas om ett gemensamt beslut rörande ett sådant förslag till regel som redan varit föremål för beslut av EG:s ministerråd. I följande avsnitt beskrivs hur samarbetet skall regleras i händelse av sådan oenighet. .

I första hand skall EES-kommittén undersöka alla ytterligare möjligheter att vidmakthålla avtalets goda funktion och kan besluta om åtgärder för att åstadkomma detta. Det kan t.ex. bli fråga om att besluta om särskilda övergångsperioder. Ett sådant beslut måste fattas senast inom sex månader från den dag då saken fördes till kommittén eller allra senast den dag då de motsvarande gemenskapsreglerna träder i kraft. Om något beslut om ändring av den aktuella bilagan ännu inte fattats vid utgången av denna tidsperiod, skall den ifrågavarande delen av bilagan anses provisoriskt suspenderad, om inte EES-kommittén beslutar om motsatsen. En sådan suspension börjar att gälla sex månader efter utgången av den ovan angivna tidsperioden men under inga förhållanden tidigare än motsvarande reglers införande inom gemenskapen. Även under tiden som suspensionen gäller skall EES-kommittén fortsätta sina ansträngningar att nå en gemensam lösning för att suspensionen skall kunna upphöra.

Slutligen anges att de praktiska konsekvenserna av en suspension av detta slag skall diskuteras i EES-kommittén samt att sådana rättigheter och skyldigheter för enskilda och näringsidkare som redan uppnåtts genom avtalet skall bestå.

I artikel 103 finns bestämmelser om iakttagande av de avtalsslutande parternas olika konstitutionella krav och om att avtalet i vissa fall kan tillämpas provisoriskt i avvaktan. på sådan konstitutionell behandling. Bestämmelserna innebär i korthet följande. Ett beslut av EES-kommittén som är bindande för någon av avtalsparterna först efter det att konstitutionella förfaranden slutförts, dvs. efter ratifikation, skall gälla från den dag som anges i beslutet under förutsättning att avtalsparten i fråga då underrättat övriga avtalsparter om att erforderliga konstitutionella förfaranden genomförts. Om någon sådan underrättelse saknas vid tiden för ikraftträdandet enligt beslutet, skall detta träda i kraft den första dagen i den andra månaden efter det att den sista underrättelsen gjorts. Om det fortfarande sex månader efter EES-kommitténs beslut saknas sådan underrättelse, skall beslutet tillämpas provisoriskt i avvaktan på att de konstitutionella kraven uppfylls. om inte någon av de avtalsslutande parterna anmäler att en sådan provisorisk tillämpning inte kan äga rum.

För svenskt vidkommande finns inte möjligheter att tillämpa regler som 95

ligger inom riksdagens kompetensområde provisoriskt. Skulle Sverige inte ratificera ett beslut inom fastställda tidsramar, får Sverige således anmäla = Bilaga l att någon provisorisk tillämpning inte kan äga rum. I det senare fallet eller om en avtalsslutande part anmäler att ett beslut av EES-kommittén inte kunnat ratificeras, skall sådan suspension som angetts i det föregående börja gälla en månad efter en sådan anmälan men aldrig tidigare än dagen för motsvarande besluts genomförande inom gemenskapen.

Kapitel 3 Homogenitet, övervakningsförfarande och tvistlösning Avsnitt I Homogenitet Artiklarna 105— 107 En viktig fråga vid skapandet av ett enhetligt EES har varit att finna former som möjliggör en enhetlig tolkning och tillämpning inom EES av de gemensamma reglerna.

Möjligheterna att åstadkomma en enhetlig tolkning kan naturligtvis sägas vara i första hand beroende av att de gemensamma reglerna införlivas hos avtalsparterna och att detta sker på ett sätt som främjar en enhetlig tillämpning.

Övergripande samarbete m. m. Redan i ingressen till avtalet finns uttalanden som tar sikte på att åstadkomma en enhetlig tolkning och tillämpning inom EES av gemensamma regler. Där sägs att — med beaktande av principen om domstolars oberoende ställning — avtalet syftar till att uppnå och vidmakthålla en enhetlig tolkning och tillämpning av avtalet och sådana bestämmelser i EG-rätten som motsvaras av bestämmelser 1 avtalet. Det anges i anslutning härtill att målet är att åstadkomma en likvärdig behandling av enskilda och ekonomiska aktörer såvitt angår de fyra friheterna och konkurrensreglerna.

Vidare sägs i ingressen att ett dynamiskt och enhetligt EES förutsätter förekomsten av ett gemensamt regelsystem och en ordning som gör att detta system kan upprätthållas på bl. a. rättslig nivå.

Avtalet innehåller också vissa allmänt hållna regler om samarbete mellan parterna som har betydelse i det här sammanhanget. Enligt en sådan bestämmelse (art. 3) skall parterna vidta alla allmänna eller särskilda åtgärder som kan säkerställa uppfyllandet av de förpliktelser som följer av avtalet samt avhålla sig från alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet av avtalets mål.

Avtalsbestämmelser om enhetlig tolkning och tillämpning Implementering och tolkning av befintliga EG-regler Artikel 6 i avtalet tar, som framgått av avsnitt 8.2, direkt sikte på en enhetlig tillämpning och tolkning av gemensamma EES-regler. Bestämmelsen innebär att EES-regler som i och med avtalet införlivas i den svenska rättsordningen — och som har sin motsvarighet i regler i EG-rätten — skall 926

när det gäller det materiella innehållet ha den tolkning som de har fått genom relevanta avgöranden av EG-domstolen fram till tidpunkten för = Bilaga 1 undertecknandet av avtalet.

I en bestämmelse i avtalet (art. 105) anges hur EES-kommittén skall agera för att en så enhetlig tolkning som möjligt skall kunna uppnås beträffande EES-regler som har sin motsvarighet i EG-rätten, EESkommittén skall fortlöpande hålla uppsikt över hur rättspraxis utvecklas vid EG-domstolen och EFTA-domstolen. Därför skall avgöranden från dessa domstolar tillhandahållas EES-kommittén som skall vidta åtgärder i syfte att vidmakthålla en enhetlig tolkning av avtalet. Härmed avses främst beslut om sådana nationella regler som kan behövas. Sådana beslut skall — liksom andra beslut avseende nya EES-regler — behandlas i enlighet med parternas konstitutionella förfaranden. Om kommittén inom två månader från det att en skiljaktighet i rättstillämpningen kommit till kommitténs kännedom inte har lyckats lösa frågan, skall tvistlösningsmekanismen i artikel 111 tillämpas.

Informationsutbyte om domstolspraxis m. m. Med sikte på den framtida rättsutvecklingen krävs även andra instrument för att åstadkomma enhetlig tolkning. Ett system för utväxling av domar skall därför upprättas (art. 106). Enligt detta skall EG-domstolarna, EFTAdomstolen och de slutliga domstolsinstanserna i EFTA-staterna sända relevanta avgöranden till registratorn vid EG-domstolen. De insända avgörandena skall systematiseras och klassificeras av registratorn som i erforderlig utsträckning också skall ombesörja att översättningar och sammanfattningar av avgörandena skrivs ut och publiceras. Vidare skall registratorn svara för att relevanta handlingar tillställs de nationella myndigheter som, enligt varje avtalsparts bestämmande, skall ansvara för att informationen sprids vidare till berörda nationella domstolar.

I EES-förhandlingarna har det diskuterats om det inom EES bör finnas en ordning med tolkningsbesked liknande den som finns inom EG. Den lösning som slutligen valts innebär att det skall finnas möjlighet för de EFTA-länder som så önskar att erbjuda sina nationella domstolar att inhämta tolkningsbesked från EG-domstolen. Beskeden skall vara bindande för de nationella domstolarna. Frågan regleras i ett särskilt protokoll (nr. 34).

Varje EFTA-stat får själv avgöra om den skall låta sina domstolar använda sig av möjligheten att inhämta tolkningsbesked celler ej.

EFTA-domstolen skall enligt övervakningsavtalet mellan EFTAländerna ha kompetens att avge rådgivande yttranden om tolkningen av EES-avtalet.

7 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

Bilaga I Artiklarna 108-110

Inledning Med övervakning förstås den av avtalsparterna överenskomna kontrollen av att de avtalade reglerna följs. Kontrollen kan rikta sig mot alla som är skyldiga att följa dessa regler. Det kan vara såväl stater och gemensamma institutioner som enskilda rättssubjekt.

Övervakningsmekanismen i ett internationellt avtal kan vara mer eller mindre utvecklad. Medan tidigare svenska frihandelsavtal innehållit mer allmänna regler om tvistlösning mellan staterna efter samrådsförfaranden och behandling i blandade kommittéer som ytterst endast kunnat fatta enhälliga beslut, innebär EES-avtalet bl. a. att det skall skapas självständiga övervakningsorgan vars beslut kan prövas av domstol samt att övervakningen också omfattar enskilda rättssubjekt.

Med allmän eller generell övervakning avses sådan övervakning som syftar till att kontrollera att avtalsparterna — staterna eller de folkrättsliga subjekten — följer de överenskomna reglerna medan med särskild eller speciell övervakning avses kontroll avseende enskilda rättssubjekt.

I artiklarna 108-110 behandlas den allmänna övervakning som är inriktad på Sveriges och övriga avtalsparters efterlevnad av EES-reglerna i allmänhet. Övervakning i fråga om offentligt stöd, offentlig upphandling och konkurrensregler behandlas i samband med den särskilda kontrollen.

Inom EG har kommissionen till uppgift att fortlöpande kontrollera och se till att EG:s regler efterlevs (art. 155 i Romfördraget). Kommissionen kan också vid EG-domstolen föra talan mot en medlemsstat för brott mot dess förpliktelser (art. 169 i Romfördraget). En sådan fråga kan också bringas inför EG-domstolen efter initiativ från en annan medlemsstat (art. 170 i Romfördraget).

Om domstolen finner att en medlemsstat brustit i sina förpliktelser enligt EG-rätten, leder detta till en dom där så fastställs vara fallet. Enligt artikel 171 i Romfördraget är medlemsstaterna skyldiga att vidta de åtgärder som krävs för att efterkomma domen. Det finns inte några sanktioner mot den felande medlemsstaten enligt Romfördraget men om rättelse inte vidtas, kan staten i fråga bli instämd på nytt.

Avsikten har varit att i EES-avtalet skapa en övervakningsstruktur som så långt möjligt överensstämmer med EG:s. Detta skall ske genom ett s.k. tvåpelarsystem; EES-reglernas efterlevnad kommer att övervakas av kommissionen såvitt avser EG:s medlemsstater och av EFTA:s övervakningsmyndighet såvitt avser EFTA:s medlemsstater. EFTA-myndigheten, som skall vara oberoende, skall ha motsvarande kompetens som kommissionen. För att detta system skall bli rättsligt enhetligt och fungera väl krävs ett nära och förtroendefullt samarbete mellan EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet.

I de aktuella artiklarna anges bl.a. att EFTA-länderna skall upprätta en oberoende övervakningsmyndighet samt skapa förfaranden som överensstämmer med dem som finns inom EG för att säkerställa att förpliktelserna enligt EES-avtalet uppfylls. Vidare anges att övervakningen av att förplik- 98

telserna enligt EES-avtalet iakttas åligger å ena sidan EFTA: s övervaknings- Prop. 1991/92: 170 myndighet och å andra sidan kommissionen. Bilaga 1

Den övervakningsmyndighet och den domstol som förutsätts i artikel 108 upprättas genom det tidigare nämnda avtalet mellan EFTA-länderna i dessa frågor (se närmare avsnitt 9.1). Avtalet innehåller inte bara bestämmelser om upprättande av den nya myndigheten och den nva domstolen. Här återfinns också bestämmelser bl.a. om rätten för EFTA:s övervakningsmyndighet att infordra all nödvändig information från EFTAländerna samt en direkt motsvarighet till artikel 169 i Romfördraget.

I artikel 109 andra till fjärde punkterna finns bestämmelser om samarbetet mellan de båda övervakningsorganen. De skall bl.a. samråda och informera varandra om klagomål som framställts samt undersöka klagomål inom sina resp. områden eller vidarebefordra klagomål till rätt övervakningsorgan.

I artikelns femte punkt finns en bestämmelse om att, om övervakningsorganen inte kommer öÖverens i en fråga, saken kan föras vidare till EES-kommittén för behandling enligt de allmänna tvistlösningsreglerna i artikel 111.

Möjligheterna för EFTA:s övervakningmyndighet att upptäcka brister i EFTA-ländernas tillämpning av EES-avtalets bestämmelser förutsätts säkras på samma sätt som inom EG. EFTA-ländernas skyldighet att samarbeta enligt EES-avtalet innefattar en skyldighet för dem att förse övervakningsmyndigheten med all relevant information. EES-avtalet innebär dessutom att motsvarigheten till en stor del av de sekundära EG-rättsakterna skall tillämpas även inom EES-området. Det medför att många bestämmelser om informationsskyldighet på en rad områden också kommer att gälla för EFTA-länderna 1 förhållande till ESA.

Även i övrigt förutsätts att EFTA:s övervakningsmyndighet agerar på samma sätt som kommissionen enligt vad som tidigare beskrivits. Det innebär att den förberedande proceduren med klagomöjligheter, formella underrättelser och motiverade yttranden också skall tillämpas av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Av artikel 108.2 framgår att EFTA-länderna sinsemellan skall upprätta en EFTA-domstol samt denna domstols huvudsakliga uppgifter.

Verkställighetsfrågor På konkurrensområdet kan förekomma avgöranden som riktar sig inte till staterna utan till enskilda och har verkningar som innebär att de innefattar myndighetsutövning i regeringsformens mening. Sådana avgöranden kan komma att fattas både av kommissionen, förstainstansen och EGdomstolen, och av ESA och EFTA-domstolen, beroende på vad reglerna om fördelning av ärenden medför i det aktuella fallet.

Det kan t. ex. röra tillåtligheten av avtal melian företag m. fl. åtgärder som omfattas av artiklarna 53 och 54 samt av företagskoncentrationer enligt artikel 57.1. Så länge det här är fråga om endast civilrättsliga verkningar uppkommer det inte frågor om verkställighet. Sådana frågor 99

uppkommer inte heller i egentlig mening genom beslut som enbart har Prop. 1991/92: 170

karaktär av vitesförelägganden. Bilaga 1

En annan kategori av avgöranden gäller skyldigheten för enskilda att underkasta sig inspektioner och att lämna upplysningar. Dessa beslut har rättsverkan mot den enskilde på det sättet, att denne är skyldig att underkasta sig beslutet.

Enligt EES-avtalet skall, beträffande beslut och domar om betalningsskyldighet, en motsvarande ordning gälla som den som gäller inom EG. Frågan har reglerats i avtalets artikel 110.

Verkställigheten skall följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den stat där verkställigheten sker. Den enda förutsättningen för verkställighet är en kontroll av beslutets äkthet genom en myndighet som varje avtalsslutande part skall utse i detta syfte. Underrättelse om vilken myndighet som har utsetts skall lämnas till de övriga avtalsparterna, EFTA:s övervakningsmyndighet, EG-kommissionen, EG-domstolarna och EFTAdomstolen.

Verkställigheten får skjutas upp endast genom beslut av EG-domstolen vad gäller beslut av kommissionen, förstainstansen eller EG-domstolen eller genom beslut av EFTA-domstolen vad gäller beslut av ESA eller EFTA-domstolen. Domstolarna i de berörda staterna skall dock vara behöriga att pröva klagomål om att verkställigheten inte genomförs på regelrätt sätt.

Avsnitt 3 Tvistlösning Artikel 111 Förfarandet vid tvister mellan ett eller flera EFTA-länder och EG-sidan regleras i artikel 111. Enligt detta förfarande kan EG eller en EFTA-stat föra en tvist till EES-kommittén. Kommittén har befogenhet att avgöra tvisten. Den skall förses med all information som behövs för en grundlig undersökning av situationen, i syfte att finna en godtagbar lösning. EESkommittén skall undersöka alla möjligheter att bibehålla avtalets goda funktion.

Om tvisten rör tolkningen av avtalsbestämmelser som i sak är identiska med motsvarande regler i Romfördraget och Kol- och stålfördraget samt med rättsakter som antagits med tillämpning av dessa fördrag gäller dessutom följande förfarande.

Om inte tvisten har lösts inom tre månader efter det att den lagts fram för EES-kommittén, har de avtalsslutande parterna i tvisten möjlighet att komma överens om att begära ctt besked om tolkningen av de relevanta reglerna från EG-domstolen.

Om EES-kommittén i en tvist av det här slaget inte har lyckats komma överens om en lösning inom sex månader från den dagen då förfarandet inleddes eller om de avtalsslutande parterna i tvisten då inte beslutat att be EG-domstolen om ett besked, får en avtalsslutande part vidta följande åtgärder för att motverka eventuella brister i balansen: — antingen kan parten i fråga utlösa en skyddsåtgärd i enlighet med

bestämmelserna i artikel 112.2 och förfarandet i artikel 113. eller 100 — aktualisera förfarandet enligt artikel 102 om provisorisk suspension.

Slutligen finns i artikel 111 en bestämmelse om att vissa tvister kan föras vidare till skiljeförfarande enligt följande. Bilaga I

Om tvisten rör omfattningen eller varaktigheten av en skyddsåtgärd enligt nyss angivna förfarande eller en skyddsåtgärd enligt artikel 112, eller proportionerna av motåtgärder som har vidtagits enligt artikel 114, och om EES-kommittén efter tre månader från dagen då saken lades fram för den inte lyckats lösa tvisten, får varje avtalsslutande part hänskjuta tvisten till skiljedom i enlighet med ett förfarande som anges i protokoll 33. I skiljeförfarandet får dock inte behandlas frågor om tolkning av bestämmelser i EES-avtalet som i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i Romfördraget och Kol- och stålfördraget och rättsakter som antagits med tillämpning av dem. Skiljedomen är bindande för parterna i tvisten.

Närmare bestämmelser om skiljeförfarandet återfinns sålunda i protokoll 33. I detta läggs fast att skiljenämnden skall bestå av tre skiljemän, om inte parterna bestämmer annorlunda. Parterna skall inom 30 dagar utse var sin skiljeman. De två utsedda skiljemännen skall i samförstånd utse den tredje, som skall vara medborgare i annat land. Om de inte kan komma överens inom två månader cfter det att de utsågs, skall den tredje skiljemannen väljas från en lista som EES-kommittén har upprättat. Kommittén skall upprätta och se över denna lista i enlighet med sin arbetsordning. Om inte de avtalsslutande parterna bestämmer annorlunda, skall skiljenämnden själv anta sina procedurrcegler.

Kapitel 4 Skyddsåtgärder Artiklarna 112-114 I händelse allvarliga ekonomiska, samhälleliga eller miljömässiga svårighe- :' ter skulle uppstå inom en viss sektor eller region, äger en avtalspart rätt att vidta åtgärder för att komma tillrätta med dessa svårigheter (art. 112). Någon motsvarande allmän klausul finns inte i Romfördraget. Däremot finns specifika skyddsklausuler som är direkt kopplade till EG:s rättsregler. I den mån dessa regler också ligger till grund för EES, omfattas i princip även berörda specifika skyddsklausuler av samarbetet. De berörs i resp. rättsakt, dvs. i bilagorna till EES-avtalet.

Innebörden av den allmänna skyddsklausulen är att en avtalspart själv kan besluta att under en viss tidsperiod sätta avtalet ur spel inom ett klart definierat område. Formuleringen i avtalet är allmän och ger medvetet möjlighet till vittgående tolkning av hur den enskilda avtalsparten bedömer omfattning och effekt av eventuella svårigheter samt behov av nödvändiga åtgärder. I klausulen finns samtidigt en inbyggd uppmaning om att den skall åberopas och tillämpas med återhållsamhet (art. 112.2). Detta gäller såväl omfattningen av tillgripna åtgärder som den tid avtalsparten anser behövlig för att komma till rätta med den aktuella svårigheten. Prioritet skall ges åt den typ av åtgärder som minst stör avtalets funktion och de skall ha en generell omfattning, dvs. de kan inte åberopas selektivt mot enskilda avtalsparter.

Proceduren vid åberopande av den allmänna skyddsklausulen föreskri- 101

ver att en avtalspart som avser att vidta en skyddsåtgärd skall underrätta — Prop. 1991/92:170 EES-kommittén härom utan dröjsmål och dessutom redogöra för skälen till — Bilaga I beslutet. Efter underrättelse skall EES-kommittén inleda konsultationer i syfte att försöka nå en ömsesidigt godtagbar lösning på det uppkommna problemet. Skulle detta inte visa sig möjligt, kan skyddsåtgärden träda i kraft tidigast en månad efter underrättelsen och tidigare om konsultationerna i EES-kommittén slutförts. Ett viktigt undantag från dessa tidsbegränsningar gäller vid s.k. extraordinära omständigheter, dvs. om en uppkommen svårighet är av sådan natur att den kräver omedelbara insatser. I en sådan situation räcker det med att avtalsparten i efterhand underrättar EES-kommittén om vilka åtgärder som tillgripits samt skälen härför.

Efter det att skyddsåtgärder vidtagits, skall de vara föremål för konsultationer i EES-kommittén var tredje månad räknat från notifieringstillfället. Därtill kan cen avtalspart när som helst i EES-kommittén begära en översyn av åtgärderna. Syftet är att avtalsparterna skall ges tillfälle att gemensamt diskutera om det föreligger grund för att åtgärderna skall upphöra, celler begränsas. Det slutliga beslutet att häva åtgärderna åvilar emellertid alltid den part som har tillgripit dem.

EES-avtalet bygger på en balans mellan skyldigheter och rättigheter. Om en avtalspart vidtar en skyddsåtgärd, kan denna balans komma att ändras. För att kompensera detta, medger avtalet motåtgärder av de parter som anser att de drabbats av en eventuell obalans (art. 114). I händelse sådana motåtgärder vidtas, skall dessa vara proportionerliga i förhållande till den aktuella skyddsåtgärden samt begränsas till vad som är strikt nödvändigt. Prioritet skall också ges sådana motåtgärder som minst påverkar avtalets funktion. Det ovan beskrivna underrättelse- och konsultationsförfarandet skall tillämpas även på motåtgärderna.

8.9¶DEL VIII Finansiella bestämmelser

Artiklarna 115— 117

I syfte att bidra till att minska regionala, ekonomiska och sociala skillnader inom EES skall en EES-fond upprättas. Förmånstagare skall vara Grekland, Irland, Portugal och vissa regioner i Spanien med stöd av de principer som gäller i den Europeiska investeringsbanken (EIB).

Strategin går ut på att bevilja lån inom områdena miljö, utbildning, infrastruktur samt små och medelstora företag.

Fonden skall bestå av en lånefacilitet, s.k. mjuka lån, om totalt 1,5 miljarder ecu över fem år samt 500 miljoner ECU 1 gåvodel, dvs. totalt motsvarande 15 miljarder kr. För Sveriges del innebär detta ett årligt budgetåtagande om ca 250 milj.kr. under fem år.

slutbestämmelser Bilaga I

Artiklarna 118—129

I artikel 118 behandlas formerna för ett framtida fördjupat samarbete

mellan avtalsparterna på områden som nu ligger utanför det egentliga

avtalsområdet. En liknande utvecklingsklausul finns i det nuvarande

svenska frihandelsavtalet med EG.

I artikel 119 fastslås att de protokoll och bilagor som fogats till avtalet utgör en integrerad del av avtalet. Artikel 120 reglerar EES-avtalets förhållande till befintliga avtal mellan EG och en eller flera EFTA-stater. Huvudregeln är att EES-avtalets bestäm-

melser tar över inom områden som regleras där om inte annat framgår av

andra bestämmelser i EES-avtalet. Befintliga avtal varken upphävs eller

suspenderas; till den del de ligger inom områden som regleras av avtalet,

skall de dock inte tillämpas om detta inte uttryckligen sagts. En lista på

sådana avtal som skall tillämpas även efter EES-avtalets ikraftträdande finns i protokoll 41.

Artikel 121 föreskriver att EES-avtalets bestämmelser inte skall utgöra hinder för samarbetet mellan de nordiska staterna eller mellan Italien och Österrike, i den utsträckning sådant samarbete inte motverkar EESavtalets goda funktion. Vidare anges att EES-avtalets bestämmelser inte

heller skall utgöra hinder för den regionala unionen Schweiz-Liechtenstein, i den utsträckning målen för denna union inte uppnås vid tillämpning av EES-avtalet och dess goda funktion inte äventyras.

Artikel 122 innehåller en regel om tystnadsplikt för information som är underkastad sekretess.

I artikel 123 behandlas vissa möjligheter till undantag från avtalet, bl. a. i säkerhetssyfte. I artikel 124 föreskrivs att avtalsparterna skall tillerkänna medborgarna

i EG- och EFTA-staterna samma rättigheter som sina egna medborgare med avseende på kapitalplacering i de bolag och juridiska personer som avses i artikel 34, om inte annat föreskrivs 1 EES-avtalets övriga bestäm-

melser. Artikeln överensstämmer med artikel 221 i Romfördraget.

Artikel 125 föreskriver att EES-avtalets bestämmelser inte på något sätt skall ingripa i avtalsparternas egendomsordning. Artikeln motsvarar Romfördragets artikel 222.

Artikel 126 innehåller bestämmelser om avtalets territoriella tillämp-

ning. Avtalet är tillämpligt på de territorier för vilka Romfördraget och

EKSG-avtalet gäller samt på EFTA-staternas territorier. Särskilda regler gäller dock för Svalbard och Åland; dels enligt ett särskilt protokoll avse-

ende Svalbard, dels för Åland enligt vissa närmare bestämmelser som finns

1 artikel 126.

Artikel 127 anger att parterna kan säga upp avtalet med tolv månaders

varsel. Samma frist gäller t. ex. enligt EFTA-konventionen och det svenska

frihandelsavtalet med EG.

Artikel 128 stipulerar att varje europeisk stat som blir medlem av EG

skall, och som blir medlem av EFTA får, ansöka om anslutning till EES-avtalet och innehåller vidare bestämmelser om förfarandet för detta. — Bilaga I

Artikel 129 innehåller bestämmelser om avtalets språkversioner, ratifikation samt ikraftträdande.

Beträffande språkversionerna anges att hela avtalet — såväl huvudavtalet som protokoll och bilagor — skall upprättas i ett original på samtliga tretton språk. Var och en av dessa versioner skall ha samma giltighet. De EG-rättsakter som integreras i EES-avtalet genom den s.k. hänvisningstekniken skall ha samma giltighet i de versioner som publicerats på de nio EG-språken i Europeiska Gemenskapernas Officiella Tidning samt skall upprättas även på de nordiska språken för att få samma giltighet också på dessa språk.

Ratifikation skall ske i enlighet med avtalsparternas resp. konstitutionella bestämmelser. EES-avtalet och ratifikationsinstrumenten skall deponeras hos EG:s råd, som skall förse avtalsparterna med bestyrkta kopior av avtalet och underrätta dem om deponerade ratifikationsinstrument.

EES-avtalet skall träda i kraft den 1 januari 1993, under förutsättning att ratifikationsinstrumenten då deponerats. Efter denna dag gäller att EESavtalet skall träda i kraft den första dagen i den andra månaden efter den sista underrättelsen. Sista dagen för sådan underrättelse skall vara den 30 juni 1993. Om detta datum passeras utan att tiden för avtalets ikraftträdande bestämts, skall avtalsparterna sammankalla en diplomatisk konferens för att. överväga situationen.

En protokollsanteckning innehåller bestämmelser om vad som skall hända om någon av avtalsparterna inte ratificerar avtalet. De övriga avtalsparterna skall då sammankalla en diplomatisk konferens. Konferensens syfte skall vara att anta ett protokoll som innehåller de ändringar som krävs och som förutsätter nödvändiga interna förfaranden. En konferens av detta slag skall sammankallas så fort det står klart att någon av avtalsparterna inte kommer att ratificera avtalet eller senast då dagen för ikraftträdande inte respekteras.

8.11 Protokoll till EES-avtalet Protokoll 1 är ett generellt anpassningsprotokoll som innehåller anvisningar om hur vissa EG-interna bestämmelser i de i de olika bilagorna identifierade rättsakterna skall anpassas till de förhållanden som råder inom EES. Det gäller bl. a. ingresser till EG-rättsakterna, bestämmelser om EG-kommittéer, utbyte av information och notifieringsprocedurer samt referenser till bl. a. territorier och språk.

Protokoll 2 preciserar vilka produkter som är uteslutna från avtalets tillämpningsområde enligt artikel 8.3 a) i EES-avtalet.

I artikel 8.3 a) sägs att om inte annat bestämts i avtalet skall detta tillämpas på produkter som är hänförliga till kap. 25—97 i HSkonventionen, med undantag för sådana produkter som listats i protokoll 2. I protokollet upptas vissa produkter hänförliga till kap. 35 i HSnomenklaturen (vissa livsmedelsprodukter). 104

Protokoll 3. Enligt artikel 8.3 b) skall avtalet tillämpas på sådana varor (beredda livsmedelsindustriprodukter) som specificeras i protokoll 3 i = Bilaga Il enlighet med de särskilda arrangemang som regleras i det protokoliet.

Genom protokollet införs ett system för råvaruprisutjämning för beredda livsmedelsindustriprodukter. I vissa fall, nämligen om villkoren för tillämpningen av protokollet inte har uppfyllts eller om varan inte är uppräknad i bilaga I till protokollet skall i stället bestämmelserna i protokoll 2 och 3 i frihandelsavtalen mellan varje EFTA-land och den Europeiska ekonomiska gemenskapen gälla.

Protokoll 4 behandlar ursprungsreglerna som i förhållande till nu gällande ordning kommer att förenklas och förbättras på en rad punkter.

Protokoll 5 tör tullar av fiskal natur — och berör endast Island, Schweiz och Liechtenstein.

Protokoll 6 tör Schweiz och Liechtensteins import av vissa produkter som har med uppbyggandet av bl.a. obligatoriska reservlager att göra.

Protokoll 7 rör kvantitativa restriktioner på vissa produkter och berör endast Island.

Protokoll 8 innehåller regler om vissa statliga handelsmonopol, nämligen österrikiskt saltmonopol, isländskt gödselmonopol, schweiziskt och liechtensteinskt salt- och krutmonopol. Det innehåller också en regel om att avtalets artikel 16 om förbud mot diskriminering på grund av statliga monopol av affärsmässig karaktär skall tillämpas avseende vin.

Protokollets andra punkt utsäger att artikel 16 också skall tillämpas beträffande vin (nr 22.04 i HS-nomenklaturen).

Protokoll 9 rör fiskeprodukter. I artikel 20 i avtalet hänvisas till att bestämmelser och arrangemang som skall tillämpas beträffande fisk och andra marina produkter finns i detta protokoll.

Protokoll 10 och 11 innehåller bestämmelser om tullsamarbetet mellan EG, EG:s medlemsländer och EFTA:s medlemsländer. Detta samarbete förstärks dels genom ett samarbetsprotokoll om förenkling av gränsformaliteter (10), dels genom ett samarbetsprotokoll (11) om multilateralt tullsamarbetc för att bekämpa den internationella brottsligheten.

Protokollen kan hänföras till artikel 21 i kapitel 3 i avtalet (Samarbete i tullrelaterade frågor och underlättandet av handel). I artikel 21 sägs att parterna skall förenkla gränskontroller och gränsformaliteter och att arrangemaneg för detta finns i protokoll 10. Vidare skall parterna hjälpa varandra när det gäller den korrekta tillämpningen av tullagstiftningen. Arrangemang för detta finns i protokoll 11. Slutligen skall parterna öka sitt samarbete i syfte att underlätta och förenkla handelsprocedurerna i enlighet med bestämmelserna i avtalets del VI (samarbete utanför de fyra friheterna).

Protokoll 12 innehåller bestämmelser om avtal med tredje länder om s.k. Conformity assessment (ett system för ömsesidigt erkännande av provning och bevis om överensstämmelse m. m. av varor). I protokollet sägs att EG kommer att ta initiativ till att EFTA-länderna — på samma sätt som EG ämnar göra — ingår sådana avtal med tredje länder.

Protokoll 13 anger närmare när artikel 26 i avtalet (antidumpningsregler) skall tillämpas. Enligt artikel 26 skall de avtalsslutande parterna inte 105

tillämpa antidumpningsåtgärder, övervakningstullar och åtgärder mot illojala affärsmetoder i förhållande till varandra, om inte annat sägs i avtalet. — Bilaga I I protokollet sägs att tillämpningen av artikel 26 är begränsad till de områden som täcks av avtalet och på vilka EG-regler tagits in i avtalet. Dessutom sägs i protokollet att artikel 26, om inte parterna kommer överens om annat, inte utgör hinder för parterna att vidta åtgärder för att motverka kringgåendet av antidumpningsåtgärder m. m. i förhållande till tredje länder.

Protokoll 14 gäller handel med kol- och stålvaror och innebär bl. a. att frihandelsavtalen mellan EFTA-länderna och Kol- och stålgemenskapen och dess medlemsländer med dess institutionella bestämmelser som huvudregel skall gälla. Det konstateras i protokollet att ursprungsreglerna i protokoll 4 till EES-avtalet skall tillämpas i stället för ursprungsreglerna i frihandelsavtalen mellan EEG och resp. EFTA-land vilka nu är tillämpliga.

I fråga om konkurrensbestämmelser på kol- och stålområdet hänvisas i protokollet till protokoll 21 och bilaga XIV. I protokollet finns bestämmelser om att de avtalsslutande parterna skall rätta sig efter EG:s regler om stöd till stålindustrin. Av protokoll 26 framgår att de allmänna statsstödsbestämmelserna också skall tillämpas på kol- och stålvaror.

Protokoll 15 innehåller bestämmelser om övergångsperioder beträffande fri rörlighet för personer. Det ger Schweiz och Liechtenstein möjlighet att anpassa sin invandringslagstiftning till avtalets regler under övergångsperioden. Det gäller framför allt rätten för Schweiz och Liechtenstein att under fem år kvantitativt begränsa antalet utländska arbetstagare.

Protokoll 16 gäller vissa åtgärder inom socialförsäkringsområdet som anknyter till övergångsbestämmelserna i protokoll 15.

Protokoll 17 ger fördragsslutande part rätt att vidta åtgärder för att hindra att regler som begränsar etableringsrätten eller tillträde till marknaden från tredje land kringgås via andra kontraktsslutande parters territorium. Vidare innehåller protokollet en närmare definition av vilka rättssubjekt som omfattas av artikel 34 och innehåller härvidlag en hänvisning till ett EG-program för avskaffande av hinder mot etableringsfriheten.

Protokoll 18 handlar om interna procedurer för tillämpningen av skyddsklausuler om störningar i kapitalrörelserna uppstår. Protokollet hänvisar till de procedurer som skall iakttas av EFTA-länderna i enlighet med avtalet om cen ständig kommitté mellan EFTA-länderna.

Protokoll 19 behandlar frågan om förhållandet till tredje land och uppträdandet i internationella organisationer i fråga om sjötransporter. I protokollet sägs bl.a. att de avtalsslutande parterna inte sinsemellan skall tillämpa vissa uppräknade rättsakter förutsatt att den sekundärrätt som tagits in i avtalet och som gäller sjötransporter implementeras fullständigt. I övrigt riktar sig protokollet enbart till staterna som sådana.

Protokoll 20 behandlar tillträde till inre vattenvägar. Protokollet reglerar ikraftträdandet av en viss bestämmelse i en EG-förordning som intagits i bilaga XIII och som har anknytning till rätten till fritt tillträde och etableringsfriheten vad gäller inre vattenvägar.

Protokollen 21—25 rör konkurrensreglerna och behandlas närmare i avsnitt 8.5. 106

Protokoll 21 — EFTA-länderna åtar sig i detta protokoll att i ett särskilt - Prop. 1991/92:170 avtal mellan dem ge EFTA: s övervakningsmyndighet samma befogenheter = Bilaga I som EG-kommissionen har vid tillämpningen av EG:s konkurrensregler.

Protokoll 22 rör tillämpningen av artikel 56. I protokollet anges vad som menas med ”företag” och ”omsättning” (tillämpas också på kol- och stålområdet).

Protokoll 23 innehåller regler för samarbete mellan de övernationella organen som syftar till att uppnå en enhetlig tillämpning av de gemensamma konkurrensreglerna.

Protokoll 24 gäller samarbetet för kontroll av företagsfusioner. Protokoll 25 behandlar konkurrensregler på kol- och stålområdet. Protokoll 26.1 protokollet åtar sig EFTA-länderna att anförtro EFTA:s

övervakningsmyndighet befogenheter som motsvarar EG-kommissionens när det gäller området offentligt stöd.

Protokoll 27 innehåller bestämmelser om samarbete mellan ESA och kommissionen när det gäller offentligt stöd.

Protokoll 28 reglerar vissa immaterialrättsliga frågor. Parterna förbinder sig genom protokollet att införa lagstiftning på det immaterialrättsliga området som innebär såväl att en viss skyddsnivå upprätthålls som möjligheter att ingripa mot intrång i olika typer av immaterialrättsligt skyddade ensamrätter.

Protokoll 29 rör samarbetsåtaganden beträffande yrkesutbildning och utbyte inom detta område.

Protokoll 30 innehåller särskilda regler om organiserandet av samarbete rörande statistikutbytce.

Protokoll 31 lägger fast omfattningen och innehållet av andra former av samarbete mellan avtalsparterna än sådant samarbete som rör de fyra friheterna.

Protokoll 32 innehåller bestämmelser i vissa avseenden rörande finansiella teknikaliteter i fråga om de procedurer som skall tillämpas för EFTA-ländernas finansiella medverkan.

Protokoll 33 innehåller bestämmelser om närmare procedurer i fall som avses i artikel 111 punkt 4 och som gäller tvister som kan bli föremål för bindande skiljedom. Protokollet behandlar själva skiljeförfarandet.

Protokoll 34 reglerar möjligheten för nationella domstolar i EFTAstaterna att inhämta bindande yttrande från EG-domstolen om tolkningen av EES-regler som motsvarar EG-regler.

Protokoll 35.1 detta protokoll har EFTA-länderna åtagit sig att för fall av konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författningsbestämmelser, om nödvändigt, införa en författningsbestämmelse av innebörd att EES-regler skall ta över i sådana fall.

Protokoll 36 innehåller bestämmelser om stadga för den gemensamma parlamentarikerkommittén.

Protokoll 37, som anknyter till artikel 101 i avtalet, redovisar de kommittécer som inte direkt är knutna till de fyra friheterna eller EG:s programverksamhet. Det rör sig om ett begränsat antal expertkommittéer, vanligtvis med rådgivande funktion.

Protokoll 38 innehåller bestämmelser om finansiella bidrag från EFTA-

länderna till vissa regioner. Bilaga I

Protokoll 39 innehåller en definition av begreppet ECU. I protokollet sägs att i alla rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till avtalet skall uttrycket ”European unit of account” ersättas med ECU. Protokollet innebär därför en s.k. horisontell anpassning av samma typ som förekommer i protokoll I till EES-avtalet.

Protokoll 40 rör EES-avtalets tillämpning på Svalbard. Protokoll 41 som anknyter till artikel 120 i avtalet rör befintliga avtal

mellan två eller fler avtalsslutande parter som skall fortsätta att tillämpas efter EES-avtalets ikraftträdande.

Protokoll 42 erinrar om att samtidigt som EES-avtalet undertecknas har bilaterala avtal på jordbruksområdet undertecknats.

Protokollen 43 och 44 hänvisar till avtalen mellan EG och Österrike resp. EG och Schweiz om transittrafik.

Protokoll 45 innebär att de avtalsslutande parterna är överens om att EES-avtalet inte skall påverka de övergångsperioder som det stadgas om i anslutningsavtalen mellan EG och Spanien resp. EG och Portugal och som fortfarande kan gälla vid tidpunkten för ikraftträdandet av EES-avtalet. Om det vid denna tidpunkt inte har införts fullständig tullfrihet mellan Spanien och Portugal i förhållande till övriga EG skall de aktuella tullnivåerna gälla även för varor från de övriga EG-länderna och från EFTAländerna oavsett vad som sägs i EES-avtalet.

Protokoll 46 gäller den territoriella tillämpningen av speciella regimer inom vissa territorier i EG:s medlemsländer. Protokollet anknyter till artikel 132 i vilken sägs bl. a. att avtalet skall tillämpas på de territorier på vilka Romfördraget och EKSG-fördraget är tillämpliga och på de villkor som fastställs 1 desa fördrag. I protokollet klargörs vidare att i fråga om sådana territorier där det i stället för gemenskapsrätt gäller speciclla bestämmelser sådana bestämmelser skall behållas.

Protokoll 47 anger att avtalsparterna skall tillåta import och marknadsföring av vinprodukter som producerats i ett EES-land.

Protokoll 48 som rör artiklarna 105 och 111 i avtalet lägger fast att EES-kommitténs beslut enligt dessa bestämmelser inte skall påverka EGdomstolens rättspraxis.

Protokoll 49 avser särskilda förhållanden rörande Ceuta och Melilla.

8.12¶Förklaringar och protokollsanteckningar m. m.

Till slutakten till avtalet är fogade ett trettiotal förklaringar jämte ett antal överenskomna protokollsanteckningar. Därtill kommer viss skriftväxling i skilda ämnen.

8.13¶Bilagor

Avtalet innehåller 22 bilagor som upptar de EG-rättsakter som utgör integrerade delar av avtalet. Varje bilaga innehåller de sektoriella och för varje rättsakt specifika anpassningar som är nödvändiga för EES-ändamål. 108

9¶Närmare om EFTA-avtalen B Na IB 92: 170

Naga

9.1¶Avtalet mellan 'EFTA-staterna om upprättande av en ig övervakningsmyndighet och en domstol

Artikel 108.1 i EES-avtalet anger, som tidigare redovisats under avsnitt 8.8, att EFTA-staterna skall upprätta en oberoende övervakningsmyndighet, ESA, samt skapa förfaranden, som överensstämmer med dem som finns inom EG, för att säkerställa att förpliktelserna såväl enligt EESavtalet som enligt övervakningsavtalet efterlevs.

För att uppfylla det åtagandet undertecknade som tidigare nämnts EFTA-staterna ctt avtal om inrättande av en övervakningsmyndighet och en domstol i anslutning till undertecknandet av EES-avtalcet.

I praktiken innebär detta avtal att ESA har uppgifter som motsvarar EG-kommissionens. En viktig skillnad är emellertid att ESA inte kommer att delta i beslutsprocessen inom EES på samma sätt som kommissionen inom EG.

Enligt artikel 108.2 skall EFTA-staterna också inrätta en särskild domstol, EFTA-domstolen.

Avtalet omfattar 53 artiklar, sju protokoll och två bilagor.

Del I Artiklarna 1—3 Artikel 1 innehåller definitioner. Artikel 2 anger att EFTA-staterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att skyldigheter enligt övervakningsavtalet uppfylls. Samma artikel föreskriver att EFTA-staterna skall avstå från åtgärder som kan äventyra att fördragsmålen nås.

Liksom i EES-avtalet finns i övervakningsavtalet en bestämmelse (art. 3) enligt vilken bestämmelserna i avtalet, dess protokoll och bilagor, i den mån de är identiska med EG-regler i materiellt hänseende, skall tolkas i enlighet med EG-domstolens rättspraxis före undertecknandet av avtalet. För tiden därefter skall EFTA-domstolen ta vederbörlig hänsyn till EGdomstolens avgöranden.

Del H Artiklarna 4— 21 Artikel 4 föreskriver att en oberoende övervakningsmyndighet, ESA, skall upprättas. Artikel 5 anger ESA:s uppgifter. I syfte att säkerställa att EES-avtalet fungerar väl skall ESA säkerställa att (i) EFTA-staterna uppfyller sina skyldigheter enligt EES-avtalet och övervakningsavtalet, (ii) EES-avtalets konkurrensregler tillämpas, (iii) övervaka att EES-avtalet tillämpas av de övriga avtalsslutande parterna till EES-avtalet.

I detta syfte skall ESA fatta beslut i de fall som föreskrivs i EES-avtalet och övervakningsavtalet, avfatta rekommendationer i frågor som behandlas i EES-avtalet, genomföra samarbete, informationsutbyte och samråd med EG-kommissionen samt fullgöra de uppgifter som följer av 109

protokoll I till EES-avtalet och som närmare anges i protokoll 1 till - Prop. 1991/92:170

övervakningsavtalet. Bilaga I

För att kunna fullgöra sina uppgifter krävs att ESA har tillgång till information. Artikel 6 anger att ESA får begära in all nödvändig information från EFTA-staterna och deras myndigheter samt från enskilda företag.

Artiklarna 7—21 innehåller bestämmelser om ESA:s organisation. ESA:s medlemmar skall vara sju till antalet. De skall vara medborgare i någon av EFTA-staterna (art. 7). De skall utses på grund av allmän duglighet och vara personer vars oberoende inte kan ifrågasättas. ESA:s medlemmar och tjänstemän skall vara helt oavhängiga av EFTA-staterna. Vid fullgörandet av sina skyldigheter får de inte söka eller ta emot instruktioner från någon regering eller något annat organ (art. 8 och 14).

Medlemmarna skall tillsättas av EFTA-staternas regeringar i samförstånd för en period av fyra år (art. 9). ESA skall själv anta sin arbetsordning (art. 13).

Vidare anges att myndigheten fattar majoritetsbeslut och att ordföranden har utslagsröst (art. 15). Besluten skall vara motiverade och delges dem de riktas till (art. 16 och 17) samt publiceras i de fall det anges i avtalen (art. 18). Beslut om betalningsskyldighet för andra än stater skall vara verkställbara i enlighet med artikel 110 EES-avtalet (art. 19). I artikel 20 finns en bestämmelse om vilka språk som enskilda och företag har rätt att kräva skall användas i övervakningsförfarandet. Enligt artikel 21 skall ESA årligen publicera en rapport om sina aktiviteter.

Del III Artiklarna 22— 26 Här finns grundläggande bestämmelser om ESA: s övervakningsuppgifter som kan delas in i fyra olika delområden beroende på de olika procedurer som tillämpas. Dessa områden är allmän övervakning (art. 22), offentlig upphandling (art. 23). offentligt stöd (art. 24) och konkurrensrätt (art. 25). Dessa grundläggande bestämmelser på de tre sistnämnda områdena hänvisar till materiella regler i EES-avtalet och anger att ESA i enlighet med procedurregler, som finns angivna i protokoilen 2, 3 och 4 till övervakningsavtalet, skall övervaka att de materiella bestämmelserna i EES-avtalet på resp. område tillämpas av EFTA-staterna. Konkurrensreglerna berör enskilda och företag och således inte i första hand EFTA-länderna som sådana.

Proceduren för den allmänna övervakningen motsvarar den som kommissionen följer enligt artikel 169 i Romfördraget och kan i korthet beskrivas enligt följande.

Då ESA på eget initiativ eller efter klagomål finner att en EFTA-stat har underlåtit att uppfylla sina förpliktelser enligt EES-avtalet, sänds en formell underättelse härom till den berörda EFTA-staten.

Om staten inte inkommer med uppgifter som övertygar ESA om att någon bristande fördragsuppfvilelse inte föreligger, kan ESA avge ett motiverat vttrande till EFTA-staten. Detta yttrande anger den påstådda bris- 110

EFTA-staten att inom viss tid vidta rättelse. Om inte rättelse vidtas inom Bilaga l

den angivna tiden, kan ESA föra saken inför EFTA-domstolen (art. 31).

Artikel 26 reglerar samarbetet mellan ESA och EG-kommissionen och

hänvisar till olika bestämmelser i EES-avtalet som närmare anger samarbetets form. ESA och kommissionen skall bl. a. samarbeta, utbyta information och samråda i frågor som rör övervakningen och enskilda frågor.

Del IV Artiklarna 27—41

Artikel 27 anger att en EFTA-domstol skall upprättas. Domstolen skall enligt artikel 28 bestå av sju ledamöter.

Artiklarna 31 —41 klargör domstolens kompetens. Domstolen har bl. a.

kompetens i fall som anhängiggörs av ESA gentemot ett EFTA-land för bristande fördragsuppfyllnad. Vidare kan talan föras vid EFTA-domstolen beträffande åtgärder som ESA vidtagit eller underlåtit att vidta. Domstolen

kan härvid ogiltigförklara ett beslut av ESA. Enligt artikel 34 kan en

domstol i en EFTA-stat inhämta ett rådgivande yttrande från EFTA-

domstolen vad gäller tolkningen av EES-avtalet.

I artikel 39 regleras frågor om skadeståndskrav gentemot ESA.

Del VY Artiklarna 42—53 Avdelningen tar upp allmänna bestämmelser och slutbestämmelser. Av-

talet avses träda i kraft samtidigt med EES-avtalet.

9.2¶Protokoll och bilagor till övervakningsavtalet

Till övervakningsavtalet hör sju protokoll och två bilagor som utgör integrerade delar av avtalet.

Protokoll 1

Protokoll 1 anger vilka uppgifter ESA skall utföra till följd av tillämp-

ningen av protokoll 1 till EES-avtalet. Som tidigare redovisats ger inte

EES-avtalets huvuddel besked om vilka procedurregler och institutionella bestämmelser som skall tillämpas mellan EFTA-staterna i de fall de i bilagorna refererade rättsakterna innehåller bestämmelser som berör EG: s interna förhållanden. Därför har protokoll I till EES-avtalet om övergri-

pande anpassningar utarbetats.

En del av de funktioner som kommissionen utför enligt de refererade

rättsakterna skall enligt protokoll 1 till EES-avtalet fullgöras antingen av

ESA eller den ständiga kommittén.

För att etablera procedurer på EFTA-sidan som motsvarar de som gäller

inom EG till följd av EG-rättsakterna har protokoll I till övervakningsav- 111

talet och protokoll 1 till kommittéavtalet utarbetats som komplement till Prop. 1991/92: 170 protokoll I till EES-avtalet (se avsnitt 11). Bilaga I

Då rättsakterna som det hänvisas till anger funktioner som kommissionen skall ha gentemot EG:s medlemsstater, anger protokoll I till övervakningsavtalet vilka av dessa uppgifter som ESA skall utföra gentemot EFTAstaterna. Protokoll 1 till övervakningsavtalet innehåller en katalog med uppgifter som ESA skall utföra då rättsakterna anger att kommissionen skall utföra en särskild uppgift. Detta kan exempelvis röra tillämpningen av s.k. skyddsklausuler. När en bestämmelse anger att kommissionen skall godkänna om ett medlemsland får tillämpa en skyddsklausul eller kontrollera hur ett medlemsland tillämpat en skyddsklausul, skall motsvarande uppgift utföras av ESA gentemot EFTA-staterna. Andra uppgifter som ESA skall utföra är att samråda med de berörda EFTA-staterna i syfte att bilägga tvister, göra platskontroller på det veterinära området, underrätta EFTAstaterna om nationella tekniska föreskrifter som antas motsvara de väsentliga säkerhetskraven, etc.

Artikel 2 i protokollet anger att ESA skall ta emot information som enligt protokoll 1 till EES-avtalet skall överlämnas till ESA från EFTA-staterna. Denna information skall sedan vidarebefordras till kommissionen. ESA skall å sin sida ta emot motsvarande information från kommissionen som denna tagit emot från EG:s medlemsländer och sedan överlämna denna information till EFTA-staterna.

Vissa av rättsakterna i bilagorna anger att ett beslut av kommissionen angående t. ex. tillämpningen av en skyddsklausul måste föregås av samråd med en expertkommitté. Om enighet inte kan uppnås, kan ärendet hänskjutas till EG:s ministerråd för beslut.

I dessa fall skall en liknande EFTA-procedur tillämpas med samråd mellan ESA och en EFTA-kommitté. I artikel 3 anges att Ständiga kom- ”mittén närmare skall fastställa förfarandena för detta.

Protokoll 2 Protokoll 2 behandlar ESA:s uppgifter i fråga om offentlig upphandling. Protokollet omnämns i artikel 23 1 övervakningsavtalet som även hänvisar till artikel 65.1 och bilaga XVI till EES-avtalet.

Protokollet innehåller två artiklar med bestämmelser om ESA:s uppgifter och kompetens i fråga om offentlig upphandling. Om ESA uppmärksammar en klar och konkret överträdelse av EES-avtalets upphandlingsbestämmelser, kan ESA vända sig till den berörda staten och begära rättelse. I samband därmed skall de skäl anges som ligger till grund för en sådan begäran. Staten i fråga har då tre alternativa svarsmöjligheter, nämligen en bekräftelse att överträdelsen har korrigerats, en motiverad förklaring till varför någon rättelse inte gjorts eller en uppgift om att upphandlingen har skjutits upp.

I protokoll 3 finns bestämmelser om ESA: s uppgifter och befogenheter i Bilaga 1 fråga om offentliga stödåtgärder. Motsvarande bestämmelser om EG-

kommissionens uppgifter och befogenheter på stödområdet återfinns i Romfördraget (art. 93).

Protokoll 3 anknyter till artikel 24 i övervakningsavtalet, vari bl.a. hänvisas till artiklarna 61—64 i EES-avtalet liksom dess protokoll 14, 26 och 27 samt dess bilagor XIII och XV.

I artikel I föreskrivs att ESA i samarbete med EFTA-länderna skall hålla

alla existerande stödsystem i EFTA-länderna under permanent uppsikt.

Vidare skall alla nya stöd anmälas till ESA. Skulle ESA efter att ha

notifierats om ett planerat stöd besluta att inleda undersökning med avseende på stödets förenlighet med artikel 61 i EES-avtalet, får stödet inte

betalas ut innan ESA meddelat slutligt beslut i ärendet.

För det fall ESA finner att en EFTA-stat lämnat ett EES-stridigt stöd och EFTA-landet i fråga inte rättar sig efter ESA: s beslut kan frågan anhängig-

göras vid EFTA-domstolen.

Stöd kan också med avvikelse från artikel 61 förklaras vara förenligt

med EES-avtalet, om exceptionella förhållanden föreligger. Beslut härom måste dock fattas av samtliga EFTA-länder gemensamt.

Artikel 2 i protokollet föreskriver inrättandet av en rådgivande kom-

mitté som skall bistå ESA i fråga om stöd på transportområdet.

Protokoll 4

I protokoll 4 finns intagna bestämmelser på konkurrensområdet. Protokollet, som anknyter till artikel 25 i övervakningsavtalet (i vilken det bl.a.

hänvisas till artiklarna 53 —60 i resp. protokoll 21—25 och bilaga XIV till

EES-avtalet) innehåller bestämmelser som syftar till att ge ESA samma

befogenheter vad gäller tillämpningen av EES-avtalets konkurrensbestämmelser som EG-kommissionen har vid tillämpningen av EG:s konkurrensregler.

Protokollet innehåller 16 kapitel. Kapitel I innehåller allmänna bestämmelser om tillämpningen av protokollet. Kapitel II -V anger grundläg-

gande procedurregler för ESA vid tillämpning av artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet samt detaljföreskrifter beträffande klagomål, ansökningar och

anmälningar etc. Motsvarande bestämmelser på transportområdet finns i kapitel VI—XII. Kapitlen XIII och XIV innehåller procedurregler och

detaljföreskrifter beträffande klagomål, ansökningar och anmälningar etc. vad gäller företagsfusioner. Kapitel XV innehåller liknande bestämmelser vad gäller kol- och stålområdet. Kapitel XVI innehåller slutligen övergångsbestämmelser.

Protokoll 5

Protokoll 5 till övervakningsavtalet innehåller EFTA-domstolens statuter. Protokollet består av 44 artiklar och är indelat i fyra delar. 113

8 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

Del I (art. 2 — 7) innehåller bestämmelser om EFTA-domstolens domare. — Prop. 1991/92:170 Varje domare skall, innan han tillträder sitt ämbete, avlägga ed att opar- = Bilaga I tiskt och samvetsgrant utöva sitt ämbete. Domarna får inte inneha någon politisk eller administrativ funktion och de får inte utöva avlönad eller oavlönad yrkesverksamhet, om inte EFTA-staterna i samråd tillåter detta. De skall vid sitt tillträde avge en försäkran att såväl under som efter sin ämbetstid respektera de förpliktelser som följer av ämbetet. En domares ämbete skall, frånsett normala nytillsättningar och dödsfall, upphöra genom att domaren begär sitt entledigande.

Domare får annars endast skiljas från sitt ämbete om han enligt domstolens övriga domares enhälliga beslut inte längre uppfyller de förutsättningar som krävs eller fullgör de skyldigheter som följer av ämbetet.

Domstolens organisation regleras i del II (art. 8— 16). Beslut av domstolen fattas av en majoritet av de domare som deltar i domstolens överläggningar i enlighet med procedurreglerna.

Domstolen skall tillsätta en registrator som skall utöva sitt ämbete opartiskt och samvetsgrant. Både domarna och registratorn är skyldiga att vara bosatta där domstolen har sitt säte. Domstolen skall tjänstgöra permanent. Semesterperioden skall fastställas med tanke på domstolens åligganden.

Domare får inte delta i behandlingen av ett ärende 1 vilket de tidigare uppträtt som parts ombud, rådgivare eller advokat m. m. Om en domare av särskilda skäl inte anser att han bör delta i avgörande eller undersökning av visst ärende skall han informera ordföranden om detta. Om ordföranden anser att en domare av särskilda skäl inte bör delta i behandlingen eller beslut i ett ärende, skall han informera vederbörande om detta.

En part får inte åberopa en domares nationalitet eller den omständigheten att en domare av hans egen nationalitet inte tillhör domstolen som skäl för att begära ändring i sammansättningen av domstolen.

I del III (art. 17 —42) finns vissa rättegångsregler för domstolen. EFTAstaterna, ESA, EG och kommissionen skall företrädas vid domstolen av ett ombud som utses för varje ärende. Ombudet får biträdas av en rådgivare eller av en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i land som är anslutet till EES-avtalet. Övriga parter skall företrädas av en advokat som är behörig att uppträda inför en domstol i land som är anslutet till EES-avtalet.

Förfarandet består av en skriftlig och en muntlig del. Talan anhängiggöres genom att en ansökan inges till registratorn. Den skall innehålla grunderna för talan samt yrkanden. Ansökningen jämte därvid fogade handlingar skall därefter delges svaranden genom registratorns försorg.

När talan anhängiggjorts vid domstolen utser ordföranden en av domarna att vara referent. Sedan skriftväxlingen avslutats utsätts målet till muntlig förhandling. Då får parternas ombud framföra sina muntliga anföranden. Även vittnen kan höras.

Därefter beslutas domen. Det skall ske vid en enskild överläggning mellan de domare som deltagit i den muntliga förhandlingen. Som underlag har referenten då lagt fram ett förslag till dom.

Domen skall ange skälen för domslutet och innehålla namnen på de 114

domare som har deltagit i överläggningarna. I domslutet skall domstolen = Prop. 1991/92: 170 också fatta beslut i fråga om rättegångskostnaderna i målet. Bilaga 1

EFTA-staterna, ESA, EG och kommissionen får intervencra i tvister inför domstolen. Samma rätt har varje person som har ett berättigat intresse av tvisten. Detta gäller inte i tvister mellan EFTA-länder eller mellan EFTA-länder och ESA.

EFTA-länderna och alla övriga fysiska eller juridiska personer kan i vissa fall i egenskap av tredje part föra talan mot en dom som har meddelats utan att de har blivit hörda, om domen berör deras rätt. :

Del IV (art. 43 och 44) innehåller slutligen allmänna bestämmelser. Där anges bl. a. vad arbetsordningen skall innehålla. Dessutom anges att EFTAländerna, på begäran av. cller efter att ha hört domstolen, i samråd kan ändra bestämmelserna i protokoll 5.

Protokoll 6 och 7 Protokoll 6 och 7 till övervakningsavtalet innehåller bestämmelser om rättskapacitet, privilegier och immuniteter för ESA och EFTA-domstolen.

I protokollen föreskrivs att ESA och EFTA-domstolen skall äga ställning av juridiska personer med därtill hörande rättshandlingsförmåga. De skall som regel åtnjuta immunitet mot rättsliga förfaranden och verkställighetsåtgärder. Vissa specifika undantag förekommer. Anställda vid ESA och EFTA-domstolen åtnjuter ockå vissa privilegier och immuniteter i fråga om handlingar vidtagna i tjänsten. Detta gäller också i viss utsträckning ledamöter av ESA: s rådgivande organ och experter som bistår ESA.

Vidare finns bl. a. regler om skattebefrielse. Sådan skattebefrielse åtnjuts endast av den som har ett fast kontrakt för sin tjänstgöring. Liksom vad fallet är i dag inom EFTA omfattas dock inte de som utför uppdrag under kortare tid.

Bilaga I Bilagan innehåller en förteckning av icke-bindande akter på statsstödsområdet som ESA till följd av artikel 24 skall anta vid ikraftträdandet av övervakningsavtalet. Dessa icke-bindande akter kommer att motsvara meddelanden m.m. som utfärdats av kommissionen till EG:s medlemsländer om hur kommissionen kommer att tillämpa statsstödsbestämmelserna i Romfördragct.

Bilaga II Bilagan innehåller en förteckning av icke-bindande akter på konkurrensområdet som ESA till följd av artikel 25 skall anta vid ikraftträdandet av övervakningsavtalet. Dessa icke-bindande akter kommer att motsvara meddelanden m. m. som utfärdats av kommissionen om hur kommissionen kommer att tillämpa konkurrensbestämmelserna i Romfördragcet. 115

9.3¶Avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna = Prop. 1991/92:170

Bilaga 1 I samband med att EES-avtalet undertecknades har som tidigare nämnts EFTA-länderna också undertecknat ett avtal om en ständig kommitté för EFTA-staterna (kommittéavtalet).

Avtalet omfattar 14 artiklar, två protokoll, en bilaga och ett bihang.

Artikel 1 är en allmän bestämmelse om den ständiga kommitténs uppgifter. Där stadgas bl. a. att den ständiga kommittén skall fullgöra uppgifter som avser beslutsfattande, administration, förvaltning och samråd mellan EFTA-länderna.

Som tidigare nämnts skall EFTA-länderna ”tala med en röst” då beslut fattas i Gemensamma EES-kommittén. Därför anger artikel 2 att EFTAstaterna skall, när så är lämpligt, samråda i den Ständiga kommittén 1 syfte att fatta beslut inom EES-rådet och Gemensamma EES-kommittén.

Artikel 3 anger vilka beslut den ständiga kommittén skall fatta och vilka uppgifter den skall fullgöra. Dessa är huvudsakligen uppgifter som, med tillämpning av protokoll I till EES-avtalet, följer av de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till EES-avtalet.

Vidare stadgas i artikel 4 att varje EFTA-land skall vara företrädd i den ständiga kommittén samt att kommittén kan sammanträda på ministereller hög ämbetsmannanivå. I artikel 5 möjliggörs bl.a. för den ständiga kommittén att upprätta underkommittéer för att bistå kommittén vid fullgörandet av sina uppgifter.

När den ständiga kommittén fullgör sina uppgifter, kan den fatta beslut som skall vara bindande för alla stater samt ge rekommendationer till EFTA-staterna (art. 5).

Enligt artikel 6 är huvudregeln att beslut skall fattas med enhällighet av kommittén.

I vissa särskilda fall kan dock den ständiga kommittén fatta majoritetsbeslut. Dessa fall är närmare angivna i en bilaga till avtalet med tillhörande bihang. Bl.a. kan den ständiga kommittén i vissa fall enligt övervakningsavtalet och kommittéavtalet pröva ett beslut av ESA om ett EFTA-lands tillämpning av en skyddsklausul.

Genom artikel 9 får en kommitté bestående av de parlamentsledamöter från EFTA-länderna som är ledamöter i EES Gemensamma parlamentarikerkommitté möjlighet att ta deli den ständiga kommitténs arbete. Samma möjlighet gäller också för EFTA:s konsultativa kommitté. Dessa två kommittéer kan rådfrågas av den ständiga kommittén. De kan dessutom ge uttryck för åsikter i alla frågor som är relevanta för att EES skall fungera och utvecklas.

Artiklarna 10—14 innehåller slutbestämmelser som bl.a. stadgar att avtalet skall träda i kraft samtidigt som EES-avtalet.

9.4¶Protokoll, bilaga och bihang till kommittéavtalet Prop. 1991/92: 170

Protokoll I Bilaga I

Protokoll 1 till kommittéavtalet har utarbetats för att komplettera protokoll I till EES-avtalet och motsvarar protokoll 1 till övervakningsavtalct. Skillnaden är att det nu aktuella protokollet anger vilka uppgifter som den ständiga kommittén skall utföra gentemot EFTA-länderna.

Sålunda innehåller detta protokoll på samma sätt som protokoll 1 till övervakningsavtalet en katalog med uppgifter som den ständiga kommittén skall fullgöra till följd av protokoll 1 till EES-avtalet. I protokollet anges bl.a. att den ständiga kommittén skall utföra uppgifter som berör standardiseringar,t. ex. utfärdande av bemyndiganden till europeiska standardiseringsinstitutioner, s.k. standardiseringsmandat. Den ständiga kommittén skall vidare inleda förfaranden avseende harmoniserade standarder som inte överensstämmer med de väsentliga säkerhetskraven.

Andra uppgifter som skall utföras av ständiga kommittén är att handlägga administreringen av förteckningar, såsom förteckningar över anmälda organ, utbildnings- och examensbevis m. m., handlägga administreringen av bedömningar om överensstämmelse, etc.

Protokoll 2 Protokoll 2 till kommittéavtalet innehåller bestämmelser om interna EFTA-procedurer för tillämpningen av skyddsåtgärder i enlighet med artikel 43 i EES-avtalet. Ett EFTA-land som vill tillämpa skyddsåtgärder enligt artikel 43 i EES-avtalet, skall underrätta den ständiga kommittén. Den ständiga kommittén skall bevaka införandet av skyddsåtgärder och kan med majoritetsbeslut utfärda rekommendationer om ändring, suspension m. m. av skyddsåtgärder.

Bilagan Bilagan knyter an till artikel 6 i kommittéavtalet. Där anges att den ständiga kommittén i vissa särskilt nämnda fall kan fatta majoritetsbeslut. Bilagan anger närmare dessa fall. Bl.a. kan den ständiga kommittén fatta majoritetsbeslut i vissa fall då en EFTA-kommitté och ESA inte kan komma överens om en åtgärd och saken därför hänskjuts till den ständiga kommittén (jfr. avsnittet 5.2.3). Den ständiga kommittén kan också fatta majoritetsbeslut vid tillämpningen av protokoll 2 till kommittéavtalet.

Andra fall där den ständiga kommittén kan fatta majoritetsbeslut är då kommittén kan tillåta undantag för vissa krav vad gäller särskilda produkter som nämns i kapitel I i bilaga I till EES-avtalet, eller då kommittén skall behandla tvister mellan EFTA-länderna enligt bilaga XIII till EESavtalet, etc.

Bihang Prop. 1991/92: 170 I bihanget till kommittéavtalet anges närmare de ärenden som enligt den Bilaga 1 nyss nämnda bilagan kan avgöras med majoritetsbeslut av den ständiga kommittén då en EFTA-kommitté och ESA inte kan komma överens om en åtgärd.

9.5¶Avtalet om en kommitté med ledamöter från EFTAländernas parlament

I anslutning till övervakningsavtalet och kommittéavtalet har EFTAländerna också undertecknat ett avtal om en kommitté med ledamöter från EFTA-ländernas parlament. Av avtalet, som omfattar en ingress och sexton artiklar, framgår att kommittén huvudsakligen skall fungera som ett rådgivande organ till EFTA-länderna i frågor som rör EES.

Artikel I föreskriver att parlamenten i EFTA-länderna skall utse ett antal av sina ledamöter att delta i EES Gemensamma parlamentarikerkommitté som upprättas genom artikel 95 i EES-avtalet. Schweiz, Sverige och Österrike skall utse sex ledamöter, Finland och Norge fem ledamöter, Island tre ledamöter och Liechtenstein två ledamöter. Dessa ledamöter skall tillsammans utgöra en kommitté med ledamöter från EFTA-ländernas parlament.

Artikel 3 anger att kommittén skall vara ett rådgivande organ till EFTA-länderna i ärenden som är av relevans för EES. Kommittén skall fungera som en informationskanal när det gäller EES-frågor, dels mellan EES Gemensamma parlamentarikerkommitté och EFTA-ländernas parlament dels mellan de senare.

Kommittén kan uttrycka sin åsikt till EFTA:s ständiga kommitté i frågor som är relevanta för hur EES fungerar och utvecklas. Kommittén skall också fullgöra de uppgifter som anges i artikel 9.1 i kommittéavtalet (Ständiga kommittén får rådfråga en kommitté bestående av de parlamentsledamöter från EFTA-länderna som är ledamöter i EES Gemensamma parlamentarikerkommitté) samt artikel 47.1 i övervakningsavtalet (EFTAstaternas regeringar skall bl. a. efter samråd med EFTA-staternas kommitté av parlamentsledamöter upprätta en budget).

Kommittén med ledamöter från EFTA-ländernas parlament som inrättas enligt det här behandlade avtalet skall, om inte annat anges, fatta beslut med en absolut majoritet av sina ledamöter (art. 4). Kommittén kan anta rekommendationer och resolutioner (art. 5).

Ledamöterna skall bland sig utse ordförande och viceordförande för en tid av ett år. Ordföranden kan sammankalla kommittén dels på eget initiativ, dels när en tredjedel av ledamöterna begär det eller slutligen på begäran av den ständiga kommittén (art. 6).

Kommittén får hålla gemensamma möten med EFTA-ministrar i samband med att den ständiga kommittén möts på ministernivå. Vid andra EFTA-möten på ministernivå kan kommittén inbjudas för att presentera sina synpunkter (art. 8).

På inbjudan av kommittén får ordföranden i den ständiga kommittén och medlemmar av EFTA: s övervakningsmyndighet närvara vid kommitténs möten för att höras (art. 9). 118

Kostnaden för att delta i kommittén skall bäras av det parlament som «Prop. 1991/92:170 utsett resp. ledamöter (art. 11). Bilaga 1

Kommittén skall själv anta sin arbetsordning (art. 12). Vad gäller kommitténs arbetsuppgifter kan parterna till avtalet komma överens om att kommittén skall utföra ytterligare uppgifter utöver dem som angivits i avtalet (art. 13). :

Artiklarna 15 och 16 innehåller slutbestämmelser som i praktiken innebär att avtalet skall träda i kraft samtidigt som EES-avtalet.

10¶Närmare om förhållandet mellan EES-avtalet Prop. 1991/92: 170 Bilaga I och befintliga avtal

Som tidigare redovisats innehåller EES-avtalet bestämmelser om förhållandet mellan detta avtal och tidigare ingångna avtal som slutits mellan avlalssparterna eller vissa av dem. Huvudprincipen är att EES-avtalet vid en eventuell konflikt skall ha företräde framför befintliga avtal i samma ämne, om inte annat anges. De befintliga avtalen upphävs således inte. De är tillämpliga i de delar de inte står i konflikt med EES-avtalet. Detta överensstämmer i huvudsak med vad som redan gäller enligt folkrätten och Wien-konventionen om traktaträtten.

Artikel 120 avser avtal som binder EEG å ena sidan och ett eller flera EFTA-länder å den andra. Beträffande sådana avtal skall således EESavtalet ha företräde i den utsträckning samma fråga regleras i detta. EFTA-ländernas frihandelsavtal med EEG regleras följaktligen av denna bestämmelse. I detta sammanhang kan nämnas att det i vissa av protokollen till EES-avtalet finns bestämmelser som hänvisar till frihandelsavtalen och delvis anger hur dessa skall behandlas i EES-sammanhang. Exempelvis anges i artikel 7 i protokoll 14 till EES-avtalet att avtalsparterna beaktar att ursprungsbestämmelserna i protokoll 3 till frihandelsavtalen mellan EEG och EFTA-länderna ersätts med EES-avtalets ursprungsregler i dess protokoll 4.

Artikel 121 behandlar, som tidigare redovisats, befintliga avtal inom vissa regioner, bl.a. såvitt avser det nordiska samarbetet. Enligt bestämmelsen skall EES-avtalet inte hindra sådant samarbete i den utsträckning det inte hindrar EES-avtalets goda funktion. Detta innebär att nordiskt samarbete som går utöver EES-avtalets bestämmelser kan fortsätta så länge det inte hindrar EES-avtalets funktion.

De nu behandlade bestämmelserna reglerar emellertid inte avtal som exempelvis ingåtts mellan samtliga EFTA-länder eller avtal i vilka EFTAländer som inte deltar i det nordiska samarbetet ingår. Inte heller regleras där frihandelsavtalen som EFTA-länderna slutit med EKSG. EFTAländernas frihandelsavtal med EKSG behandlas dock särskilt i EESavtalets protokoll 14. Bestämmelserna i protokollet ansluter till de allmänna folkrättsliga reglerna. I artikel 2 anges att dessa frihandelsavtal skall kvarstå om inte annat anges i protokollet. För andra avtal av detta slag torde de allmänna folkrättsliga reglerna i Wien-konventionen bli tillämpliga. Det medför att de finns kvar men inte skall tillämpas när de står i konflikt med EES-avtalet. Exempelvis kommer EFTA-konventionen och Tampere-avtalet mellan EFTA-länderna att tillämpas som förut i den mån de inte står i konflikt med EES-avtalet.

Det bör också tilläggas att de avtalsslutande parterna i en gemensam förklaring till EES-avtalet uttalat att EES-avtalet inte skall påverka rättigheter som uppnåtts i befintliga avtal mellan en eller flera EG-stater och en eller flera EFTA-stater, eller mellan flera EFTA-statcer, till dess motsvarande rättigheter uppnåtts genom EES-avtalet.

11¶Närmare om anpassning av EG:s sekundära Prop. 1991/92: 170

Bilaga I rättsakter till EES

Som tidigare angetts ingår ett stort antal EG-rättsakter, främst direktiv och förordningar i EES-avtalet. Den fördragstekniska metod som härvidlag används är att i bilagorna till EES-avtalet hänvisa till dessa EG-rättsakter. Genom dessa hänvisningar blir bestämmelserna i rättsakterna till delar av EES-avtalet. Bilagorna innehåller därutöver dels specifika anpassningar hänförliga till enskilda rättsakter, dels anpassningar av scktoriell karaktär som är giltiga för flera rättsakter. I många fall innehåller rättsakterna också institutionella bestämmelser och procedurregler hänförliga till interna EGförhållanden, vilka inte kan tillämpas inom EES. Detta gäller t. ex. bestämmelser om beslutsprocedurer, informations- och meddelandeprocedurer, rapporteringsskyldigheter och publicering.

För att klargöra vilka bestämmelser som skall tillämpas inom EES — i stället för de regler som avser EG-förhållanden som berörs i rättsakterna — har som tidigare angivits protokoll I till EES-avtalet angående övergripande anpassningar utarbetats. Protokoll 1 anger bl.a. hur ingresser i de i bilagorna till EES-avtalet angivna rättsakterna skall anpassas till EESförhållanden i ovan angivna hänseenden.

För att förstå vilka materiella EES-bestämmelser som skall tillämpas inom ett specifikt område måste alltså tre olika dokument konsulteras:

1) EG-rättsakten, 2) bilagan där rättsakten är refererad med i förekommande fall specifika och sektoriella anpassningar samt 3) protokoll 1 till EES-avtalet med övergripande anpassningar.

I ett antal EG-rättsakter finns bestämmelser som avser relationen mellan kommissionen och EG:s medlemsstater. Sålunda skall kommissionen t. ex. konsulteras av ett medlemsland i vissa frågor. Kommissionen har också i ett stort antal fall att fatta beslut i olika avseenden. Detta kan gälla t. ex. beslut huruvida en skyddsåtgärd som vidtagits av ett medlemsland var berättigad, godkännande av åtgärder t.ex. inom området för tekniska handelshinder, utfärdande av standardiseringsmandat, o.d. Kommissionen verkar här dels i sin egenskap av oberoende övervakningsorgan, dels i sin funktion som medverkande i lagstiftningsprocessen inom EG.

Motsvarande funktioner skall enligt avtalen finnas på EFTA-sidan. Emellertid skiljer sig — som tidigare framhållits — ESA:s roll från kommissionens i så måtto att ESA inte har anförtrotts uppgifter som mera har samband med politiska överväganden och normgivning. De uppgifter som hör till den senare kategorin måste därför omhänderhas av ett politiskt organ nämligen den ständiga kommittén som består av representanter för EFTA-länderna. :

En fördelning av ifrågavarande uppgifter har därför gjorts mellan ESA och den ständiga kommittén. Fördelningen framgår av protokoll 1 till Övervakningsavtalet och protokoll I till kommittéavtalet.

C. INFÖRLIVANDE AV EES-AVTALET OCH Prop. 1991/92: 170 EFTA-AVTALEN MED SVENSK RATT Bilaga I

12¶Överväganden

12.1¶Allmänt om internationella avtal

Effekten av en internationell överenskommelse är att den tillträdande staten eller organisationen har att fullgöra de åtaganden som framgår av överenskommelsen. Parterna är folkrättsligt förpliktade att se till att överenskommelsens bestämmelser följs. Underlåtenhet härutinnan utgör folkrättsbrott. Folkrätten säger dock i allmänhet inte något om hur parterna skall se till att deras förpliktelser enligt överenskommelsen fullgörs av deras institutioner bortsett från den grundläggande principen att en internationell överenskommelse skall tolkas med gott uppsåt (”in good faith”). Hur förpliktelserna skall fullgöras beror på parternas konstitutionella bestämmelser och praxis.

En internationell överenskommelse kan dock innehålla bestämmelser om vilka åtgärder som skall vidtas för att trygga genomförandet av överenskommelsen och på vilket sätt detta skall ske. Exempel på sådana överenskommelser är konventionerna om gemensam växellag (SÖ 1933: 26), gemensam checklag (SÖ 1933: 29) och uniform lag för avtal om internationella köp (SÖ 1987:87). I dessa konventioner har parterna sålunda förbundit sig att i sin lagstiftning införa resp. lag antingen i någon av originaltexterna elter i översättning till ett eller flera av parternas egna språk.

Enligt en uttrycklig bestämmelse i Haagkonventionen om lagvalet vid internationella lösöreköp (SÖ 1964: 12) skall likaså vissa artiklar införas i parternas lagstiftning.

Avsikten med sådana överenskommelser om uniform lag är att alla konventionsländerna skall ha 1 stort sett likalydande lagtexter och att domstolarna i olika länder skall tolka och tillämpa lagtexten på samma sätt.

12.2¶Olika metoder för införlivande i nationell rätt av internationella avtal

I Sverige, liksom i vissa andra EFTA-länder, fordras ett införlivande i den nationella rättsordningen för att bestämmelserna i en internationell överenskommelse skall kunna tillämpas. Om åtagandena i en överenskommelse inte redan överensstämmer med den interna rättsordningen, måste denna ändras eller kompletteras. Det finns olika sätt för detta. 1 Sverige har två olika metoder kommit till användning.

Vid transformation omarbetas de delar av överenskommelsen som behöver införlivas till svensk författningstext med den systematik och det språkbruk som brukar användas vid svenskt lagstiftningsarbete. Denna metod har ofta använts när det gäller straff-, process- och civilrättsområ- 122

dena. Vidare förekommer en variant på denna metod, nämligen att be- = Prop. 1991/92:170 stämmelserna i ett avtal i så gott som oförändrat skick tas in i en svensk = Bilaga I författning (transformation genom Översättning).

Vid inkorporering däremot föreskrivs det i stället i en författning (lag, förordning eller myndighetsföreskrift) att hela avtalet eller delar av avtalet skall gälla i Sverige och därmed tillämpas av bl.a. svenska myndigheter. Vid inkorporering blir avtalet gällande svensk författningstext på de språk på vilka den är avfattad (de autentiska språken, som äger lika giltighet). Detta medför att svenska författningar kan föreligga även på utländska språk. Ibland förekommer det en kombination av transformations- och inkorporeringsmetoderna.

Valet av metod har behandlats bl. a. av utredningen om författningspublicering m.m. i betänkandet (SOU 1974: 100) Internationella överenskommelser och svensk rätt. Införlivandemetoder har på senare år också diskuterats i olika lagstiftningsärenden, som exempelvis lagen (1985: 193) om internationell järnvägstrafik, genom vilken det internationella järnvägsfördraget, COTIF, införlivades med svensk rätt (prop. 1984/85:33 s. 203 ff, 268 ff och 279 ff, samt LU 17 s. 5—7). Ett annat exempel är lagen (1987:822) om internationella köp. Genom den lagen införlivades 1980 års FN-konvention om internationella köp (prop. 1986/87:128 s. 90 ff och LU 162).

Att införliva internationella avtalsbestämmelser genom inkorporering har blivit allt vanligare under senare år. Inkorporeringsmetoden valdes som nämnts för införlivandet av det internationella järnvägsfördraget och konventionen om internationella köp. En nackdel med inkorporering är emellertid att författningstexten inte alltid kan bli lika klar och tydlig som vid transformering.

När det gäller EES-avtalet finns det också, som skall framgå närmare i det följande, begränsade möjligheter till val av införlivandemetod dels på grund av avtalets speciella natur, dels på grund av uttryckliga förpliktelser i avtalet.

12.3¶Införlivande av EES-avtalet

12.3.1 Allmänt om införlivandet av avtalet

De grundläggande avtalsbestämmelserna — de som i stor utsträckning har sin motsvarighet i Romfördraget — har samlats i avtalets huvuddel. Denna del omfattar ingressen och avdelningarna I — IX. Till avtalets huvuddel är också fogade ett antal bilagor, med hänvisningar till de EG-rättsakter som omfattas av avtalet.

Till avtalet hör vidare ett antal protokoll som även de utgör integrerade delar av avtalet. Härutöver regleras vissa frågor genom överenskomna protokollsanteckningar. Slutligen har i samband med avtalet också upprättats förklaringar i olika ämnen, vilka utgör gemensamma cller ensidiga uttalanden av parterna om tolkningen och tillämpningen av avtalet.

Som angetts i översikten över EG:s rättsliga system (avsnitt 7) tillhör det EG-rättens särdrag att den griper in i de nationella rättsordningarna och 123

utgör intern rätt i medlemsländerna. Många av dess bestämmelser, inte minst sådana som har motsvarigheter i EES-avtalet, skall tillämpas av = Bilaga !l nationella myndigheter i EG:s medlemsländer i deras EG-rättsliga form, och många sådana bestämmelser medför rättigheter och även skyldigheter för medborgarna och andra enskilda rättssubjekt.

En utgångspunkt för att i så stor utsträckning som möjligt åstadkomma rättslikhet och enhetlighet inom EES är att EES-avtalets bestämmelser införlivas i EFTA-ländernas rättssystem på ett sådant sätt att det resulterar i en tillämpning som i största möjliga utsträckning är likvärdig med den ordning som gäller inom EG. Tekniken för att uppnå detta skiljer sig mellan de olika EFTA-länderna, bl.a. beroende på olika konstitutionella system. Uppgiften får alltså lösas på ett sätt för EFTA-länder som har en monistisk uppfattning (Schweiz, Liechtenstein och Österrike) där internationella överenskommelser kan tillämpas utan mellankommande lagstiftning, och på ett annat för de nordiska länderna, vilkas uppfattning på denna punkt är dualistisk.

Enligt det dualistiska synsättet blir som nyss nämnts enskilda eller myndigheter inte bundna genom att staten som sådan ikläder sig en internationell förpliktelse, vare sig det skett under folkrepresentationens medverkan eller ej. De folkrättsliga åtagandena måste därför införlivas med den nationella rätten genom statsmakternas beslut om exempelvis lagstiftning.

12.3.2 EES-avtalets införlivande med svensk rätt EES-avtalets huvudbestämmelser

Mitt förslag: EES-avtalets huvudbestämmelser (artiklarna 1 — 129) införlivas i svensk rätt genom inkorporering. Detta sker i en lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), i fortsättningen kallad EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker inkorporcering och förordar att bestämmelserna samlas i en EES-lag. Några få förordar transformering. Vissa, som i princip förordar transformering, vill emellertid inte motsätta sig att inkorporeringsmetoden används. Många anser att inkorporering är den metod som är mest ändamålsenlig. Från något håll framhålls att denna metod främjar förutsättningarna för en enhetlig tillämpning.

När det gäller frågan om vilka bestämmelser som bör införlivas med svensk rätt finns olika uppfattningar. Några ifrågasätter om inte avtalet i sin helhet bör införlivas under det att andra anser att de artiklar som enbart riktar sig till de avtalsslutande parterna inte bör införlivas. Vissa pekar på grundlagsmässiga konsekvenser av att vissa artiklar införlivas med svensk rätt och andra efterlyser över huvud taget en bättre analys av vilka artiklar som bör införlivas. Några anser att EES-avtalets konkurrensbestämmelser 124

bör regleras i en särskild lag, skild från EES-lagen, eller i vart fall i ett — Prop. 1991/92:170

särskilt avsnitt av EES-lagen. Bilaga I

Skälen för mitt förslag: Kärnan i EES-avtalets huvuddel utgörs av dels allmänna bestämmelser om i första hand de fyra friheterna och de angränsande områdena, dels bestämmelser i avtalets inledning som är av övergripande betydelse för tillämpningen av de allmänna reglerna. Dessa grundläggande bestämmelser måste införlivas med svensk rätt. Vissa andra bestämmelser, t.ex. slutbestämmelserna, berör däremot endast de fördragsslutande staternas inbördes rättigheter och skyldigheter och behöver därför inte nödvändigtvis införlivas.

Som jag nyss har nämnt kan bestämmelserna i en internationell överenskommelse införlivas med den svenska rättsordningen på i princip två olika sätt, nämligen genom inkorporering eller transformation. Lagstiftning genom inkorporering har hittills inte använts särskilt ofta i Sverige men metoden har blivit allt vanligare under senare år. Ett aktuellt exempel härpå är införlivandet nyligen hos oss av luftfartsavtalet mellan Sverige, Norge och EEG, vilket skedde huvudsakligen genom inkorporering (se prop. 1991/92:29, TU4, rskr. 111). Ett annat exempel är den tidigare nämnda Luganokonventionen, som föreslås bli i sin helhet införlivad genom inkorporering (prop. 1991/92: 128). Det sist nämnda förslaget behandlas för närvarande i riksdagen.

Ett grundläggande mål för förhandlingarna om EES-avtalet har varit att åstadkomma en ordning som möjliggör en enhetlig tolkning och tillämpning av de gemensamma EES-bestämmelserna. Detta mål har påtagligt kommit att sätta sin prägel på avtalet. Sålunda finns det flera bestämmelser där principen om enhetlig tolkning och tillämpning kommer till direkt uttryck, t. ex. i artiklarna 6 och 7 liksom i ingressen till avtalet.

Sverige torde enligt min mening knappast kunna leva upp till dessa åtaganden om avtalets huvuddel transformeras till svensk rätt på sedvanligt sätt med avseende på lagstiftningsteknik, systematik och språkbruk. Till nackdelarna med inkorporering hör naturligtvis att lagtexten inte alltid blir så klar och tydlig som den kan bli vid transformation. Det gäller inte minst i fråga om systematiken. Många formuleringar i avtalet utgör emellertid resultatet av kompromisser mellan olika ståndpunkter, och med en annorlunda, mer preciserad formulering i den svenska lagen än i avtalet skulle man löpa risken att lagtexten avviker från avtalets framförhandlade innehåll.

Redan vad jag nu har sagt talar enligt min mening starkt för att EESavtalets huvuddel inkorporeras med svensk rätt, dvs. att avtalets huvudbestämmelser förklaras gälla som lag här. Ett ytterligare argument för inkorporeringstekniken är den nordiska rättslikheten. Enligt vad jag har erfarit kommer sålunda de övriga tre nordiska EFTA-staterna att införliva EESavtalets huvudbestämmelser genom inkorporering.

Lagrådet har i sitt yttrande funnit dessa skäl övertygande. Jag anser mot denna bakgrund att EES-avtalets huvudbestämmelser bör

införlivas med svensk rätt genom inkorporering och att det således i lag föreskrivs att denna del av avtalet skall gälla som lag här i landet. Lagrådet har som jag tidigare nämnt anslutit sig till denna princip. Som ett förtyd- 125

ligande har lagrådet föreslagit att det i lagen anges vilka artiklar som «Prop. 1991/92:170 sålunda inkorporeras. Även jag finner att lagen på så sätt skulle vinna i = Bilaga Il tydlighet.

En fråga som måste besvaras i det här sammanhanget — och som har berörts av såväl lagrådet som flera remissinstanser — är om samtliga artiklar skall inkorporeras eller om de delar som inte behöver införlivas med svensk rätt. exempelvis slutbestämmelserna, vilka riktar sig till medlemsstaterna, bör uteslutas. Det vore naturligtvis mest korrekt att inte inkorporera sådant som inte har en naturlig plats i svensk rätt. En sclektiv inkorporering kräver dock en noggrann genomgång artikel för artikel som inte framstår som särskilt angelägen. Strikt tillämpad skulle en sådan teknik kräva att ett stycke i en artikel inkorporeras medan ett annat inte gör det. Lagstiftningen skulle därigenom bli mycket splittrad och svåröverskådlig. Härtill kommer att man 1 Finland, Norge och Island har siktet inställt på att inkorporera huvuddelen av avtalet i dess helhet.

Också i promemorians förslag har denna metod att inkorporera huvudavtalet valts. Ett par remissinstanser har särskilt berört frågan om omfattningen av inkorporeringen av huvuddelen av avtalet och därvid haft synpunkter på lämpligheten av att inkorporera enskilda bestämmelser. Även lagrådet har i denna del funnit anledning till vissa anmärkningar av principiell natur.

Jag kan till en början instämma i att det visserligen kan synas som om vissa av huvudavtalets bestämmelser lämpar sig mindre väl för inkorporering därför att de exempelvis rör institutionella frågor som inte på något sätt kan sägas kräva författningsform. Några avgörande nackdelar med att inkorporera även sådana bestämmelser kan jag dock inte finna. Som hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller vidgar man visserligen lagbegreppet på detta sätt, något som emellertid inte heller det framstår som avgörande hinder mot att inkorporera bestämmelserna. Jag vill erinra om att ett liknande förfaringssätt har föreslagits för Sveriges införlivande av Luganokonventionen.

Lagrådet har konstaterat att flera av de genom EES-lagen inkorporerade artiklarna i EES-avtalet innehåller hänvisningar till protokoll och bilagor vilka i sin tur inte föreslås bli inkorporerade. Enligt lagrådets mening är det i vissa fall inte möjligt att dra någon säker slutsats om i vad mån de bestämmelser till vilka det sålunda hänvisas också blir svensk lag. Att osäkerhet föreligger på en sådan grundläggande punkt måste enligt lagrådet betecknas som otillfredsställande. Lagrådet finner det därför nödvändigt att ökad klarhet i saken skapas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Jag håller självfallet med lagrådet om att det vore otillfredsställande om det skulle råda någon osäkerhet om vilka avtalsbestämmelser som skall gälla som svensk lag. I 2—4 §§ EES-lagen anges emellertid vilka artiklar resp. protokoll som inkorporcras genom den lagen. Sett mot denna bakgrund kan den omständigheten att det i olika artiklar hänvisas även till protokoll och till bilagor inte innebära att också dessa inkorporeras. Med anledning av vad lagrådet har sagt i denna del finns skäl att starkt understryka detta.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om ett lagfästande av 126

artiklarna 83 och 97 kan innefatta en överlåtelse till internationellt organ av rätten att besluta föreskrifter, med de konsekvenser detta kan få i = Bilaga I konstitutionellt hänseende. Lagrådet väcker samma fråga beträffande artikel 97, och förordar att artikeln inte inkorporeras.

Jag vill framhålla att inte någon artikel i EES-avtalet innebär att ett EES-organ ersätter någon av de avtalsslutande parternas organ i fråga om befogenheten att besluta om nationell normgivning på olika nivåer. Detta framgår bl.a. av ingressen till protokoll 35 där det sägs att avtalet inte fordrar att någon normgivningskompetens överlåts till EES-institutioner. Detta har för övrigt varit uteslutet redan av den anledningen att Romfördraget inte tillåter en sådan överföring till mellanstatligt organ av de befogenheter som tillagts EG:s institutioner.

De nämnda artiklarna 83 och 97 innebär inte — även om de lagfästs i Sverige — att EES-kommittén träder i stället för svenska organ med normgivningskompetens. De sekretesskrav som enligt artikel 83 skall fastställas av EES-kommittén är att anse som folkrättsligt bindande beslut som såvitt avser svenska myndigheter måste införlivas utifrån den svenska sekretesslagstiftningen. Artikel 97 har inte den innebörden att svensk lagstiftning på EES-området i och för sig inte kan ändras eller att ny lagstiftning inte kan beslutas. EES-kommittén kan däremot uttala sig om den ändrade eller nya lagstiftningen påverkar avtalets funktion. Då kan givetvis den situationen uppstå att en svensk lagstiftning anses innebära ett åsidosättande av våra folkrättsliga förpliktelser. Detta skiljer sig emellertid inte från vad som kan bli fallet i fråga om svensk lagstiftnings förhållande till andra folkrättsliga avtal som Sverige har ingått. Med anledning av vad lagrådet anför vill jag framhålla att artikeln inte innefattar vare sig någon normgivningsfunktion för EES-kommittén eller vetorätt för kommittén när det gäller nationella lagstiftningsåtgärder.

Stockholms tingsrätt anser att bl. a. artikel 111.3 och 4 bör undantas vid inkorporeringen. Denna artikel avser det internationella tvistlösningsförfarandet och förändrar, som jag ser det, inte karaktär av den anledningen att artikeln inkorporeras genom EES-lagen.

När det gäller frågan huruvida avtalets konkurrensbestämmelser bör samlas i en särskild lag har jag viss förståelse för de synpunkter som framförts om att detta skulle kunna förbättra möjligheterna att överblicka och tillämpa det komplicerade regelkomplex som det här är fråga om. Å andra sidan är det utmärkande för Romfördraget, och därmed också för huvudbestämmelserna i EES-avtalet, att konkurrensbestämmelserna utgör komplement till och förutsättningar för ett upprätthållande av de fyra friheterna. De är enligt min mening så intimt förbundna med bestämmelserna om dessa att man inte bör frigöra dem från detta sammanhang. För övrigt kan det förtjäna att påpekas att vissa remissinstanser, som hör till kategorin konkurrensvårdande myndigheter, inte har något att invända mot att konkurrensbestämmelserna tas in i EES-lagen. Jag skall återkomma till denna fråga under avsnitt 14.8.1.

Införlivande av protokollen till EES-avtalet

Bilaga 1

Mitt förslag: Protokoll I —2, 8 andra punkten, 13. 14, 17, 21—25 samt 39 till EES-avtalet införlivas genom inkorporering i EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser som anser att hela EES-avtalet bör införlivas med svensk rätt inbegriper i denna syn även protokollen till EES-avtalet. Några efterlyser en mera övertygande motivering för det urval av protokoll som skett, och någon efterfrågar en redogörelse för på vilken konstitutionell nivå motsvarande svenska bestämmelser har utfärdats celler i framtiden bör utfärdas. Också synpunkter beträffande vissa enskilda protokoll framförs. Sålunda förordar kommerskollegium t. ex. att också protokoll 14 angående handel med kol- och stålprodukter som innehåller ett centralt förbud mot exportrestriktioner bör införlivas genom lagen.

Skälen för mitt förslag: Till EES-avtalet hör 49 protokoll. Vissa av dessa innehåller bestämmelser som är materiellt viktiga för enskilda och som därför måste införlivas med svensk rätt. Andra protokoll innehåller bestämmelser som över huvud taget inte berör Sverige utan enbart förhållandet mellan andra avtalsslutande parter. Sådana protokoll bör inte införlivas med svensk rätt.

En del protokoll har dock på något sätt direkt betydelse för Sverige, men det är därmed inte givet att de också måste införlivas. Frågan får bedömas från fall till fall! Därvid bör beaktas att ett protokoll med bestämmelser som i förstone synes enbart rikta sig till de avtalsslutande parterna som sådana, i framtiden kan ges direkt betydelse även för enskilda och myndigheter. De protokoll som enbart innehåller uppmaningar till de avtalsslutande parterna att agera på visst sätt bör emellertid inte införlivas.

Andra frågor är naturligtvis huruvida protokollen bör införlivas genom EES-lagen eller i annan författning eller om någon annan lagstiftningsåtgärd erfordras till följd av de internationella åtagandena.

Promemorian föreslog att protokoilen 1, 2, 8 andra punkten, 13, 17, 21—25 samt 39 skall införlivas genom EES-lagen. Jag delar denna uppfattning. Med anledning av vad kommerskollegium anfört har jag dock kommit till slutsatsen att också protokoll 14 skall införlivas genom lagen. Förslaget har i denna del inte föranlett någon erinran av lagrådet.

Vissa protokoll innehåller bestämmelser som måste införlivas men genom föreskrifter som regeringen har att besluta om. Detta gäller t. cx. ursprungsreglerna i protokoll 4 liksom bestämmelser på jordbruksområdet som tas upp i protokoll 3. I vissa fall erfordras viss kompletterande lagstiftning. Detta är fallet beträffande protokoll 11 som rör samarbete på tullområdet och som bl. a. förutsätter att bemyndigandet för regeringen att meddela förskrifter om tullsamarbete i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag ändras så att detta blir tillämpligt på överenskommelse inte bara med främmande stat utan också med mellanfolklig organisation. Detsamma gäller lagen (1969:200) om uttagande av

utländsk tull, annan skatt. avgift eller pålaga. Jag återkommer till frågor

som dessa under avsnitt D. Bilaga I

Införlivande av bilagorna till EES-avtalet

Min bedömning: De avtalsbestämmelser som upptas i bilagorna till

EES-avtalet och de i dessa bilagor refererade bindande rättsakterna

införlivas med svensk rätt inte genom EES-lagen utan genom författ-

ningar på resp. sakområde.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar uppfattningen att bilagorna till avtalet bör behandlas genom normgivning på resp. sakområden.

Skälen för min bedömning: Som har framgått av det föregående hör till avtalet 22 bilagor i vilka hänvisningar görs till de för EES relevanta delarna av EG:s sekundära regelverk. Det gäller ca 1500 EG-rättsakter som har anpassats för EES-ändamål och som har beslutats av EG:s institutioner före den 31 juli 1991.

Det rör sig här främst om direktiv och förordningar, men också i vissa fall om beslut. Som tidigare redovisats är direktiven inom EG bindande, såvitt avser det resultat som skall uppnås genom åtgärder på nationell nivå, medan förordningarna är direkt tillämpliga utan mellankommande nationell rättsbildning.

Artikel 7 i avtalet innehåller bestämmelser om hur de regler som motsvarar EG:s sekundärrätt skall införlivas. De delar som motsvarar EGförordningar skall som sådana göras till en del av den nationella rättsordningen, medan beträffande de delar som motsvarar EG-direktiv det lämnas åt de avtalsslutande parterna själva att välja form och metod för införlivandet i den egna rättsordningen. Även om det inte är utsagt i avtalet gäller detta också beslut, dvs. det ankommer på de avtalsslutande parterna att införliva dessa som det befinns lämpligt.

Detta innebär för vår del att motsvarigheter till direktiv skall transformeras till svenska regler, medan motsvarigheter till EG-förordningar skall införlivas genom inkorporering. I bägge fallen bör detta ske genom författningsreglering på den konstitutionella nivå som de materiella reglernas innehåll kräver. Åtskilliga av dessa regler ligger på myndighetsnivå och bör således införlivas genom myndighetsföreskrifter. Det är viktigt att myndigheterna deltar i detta arbete i nära samråd med resp. fackdepartement.

I ett hänseende bör emellertid en avvikelse från principen om separat införlivande göras. Detta gäller vissa delar i den konkurrensrättsliga bilagan (bil. XIV) till EES-avtalet. Av skäl som skall framgå senare, anser jag att några av rättsakterna i den bilagan samt de för dessa avsedda anpassningsbestämmelserna bör införlivas genom EES-lagen.

Här skall tilläggas att under de gångna åren en viss anpassning av svensk rätt redan skett såvitt gäller en del av de i EES-avtalet ingående rättsak- 1 [NA Oo

9 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

terna. Vår lagstiftning tillgodoser sålunda till viss del EES-avtalets krav. — Prop. 1991/92:170 När så är fallet behöver naturligtvis som regel några ytterligare lagstiftnings- — Bilaga 1 åtgärder inte vidtas med anledning av EES-avtalet.

Jag vill också nämna att det förekommer att i avtalets bilagor anges s.k. icke-bindande rättsakter, dvs. rekommendationer och yttranden m. m., vilka utfärdats av rådet eller kommissionen och som inte ger upphov till rättigheter eller skyldigheter för enskilda. I vissa fall kan dock sådana rättsakter utgöra riktlinjer för hur EG-organen skall handla och som därför på olika sätt kan beröra enskilda. I bilagorna till avtalet anges att avtalsparterna på olika sätt skall beakta sådana icke-bindande rättsakter.

Slutligen vill jag i detta sammanhang nämna att även EG-rättsakter som beslutats efter den 31 juli 1991 har betydelse för att uppnå ett enhetligt EES. Avsikten är att överenskommelser om sådana rättsakter skall träffas i särskild ordning.

12.4¶Införlivande av EFTA-avtalen

12.4.1 Avtalet om upprättande av en övervaknings myndighet och en domstol (övervakningsavtalet)

Mitt förslag: Huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet (artiklarna 1—53) och protokollen 1—4 inkorporeras genom EESlagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt. Rcemissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot

förslaget. Ett antal instanser påpekar dock att de inte kan uttala någon mening eftersom avtalet i samband med remissen ännu inte var färdigjusterat och därför inte kunde publiceras.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av beskrivningen av övervakningsavtalet skall ESA övervaka att EFTA-länderna fullgör sina allmänna förpliktelser enligt EES-avtalet och övervakningsavtalet. Vidare kommer myndigheten att ha övervakningsuppgifter i förhållande till EFTAländerna på områdena för offentlig upphandling, offentligt stöd och konkurrens. På det sistnämnda området innebär befogenheterna att ESA kommer att fatta förvaltningsbeslut som innebär myndighetsutövning mot enskilda.

Genom Öövervakningsavtalet upprättas också EFTA-domstolen med kompetens att döma i ärenden om bl. a. övervakningen av EFTA-ländernas efterlevnad av EES-avtalets bestämmelser, att överpröva beslut av ESA i konkurrensärenden samt att lösa tvister mellan EFTA-länderna.

Genom övervakningsavtalet överlåter EFTA-länderna till ESA och EFTA-domstolen förvaltnings- resp. rättskipningsuppgifter på konkurrensområdet. Sådan överlåtelse som innefattar myndighetsutövning regleras i 10 kap. 5§ tredje stycket regeringsformen. Denna överlåtelse sker ytterst genom EES-avtalets fördelningsregler på konkurrensområdet.

På samma sätt som i EES-avtalet finns åtskilliga bestämmelser i över- 130

vakningsavtalet som endast riktar sig till de avtalsslutande staterna och sålunda enbart har folkrättslig verkan. Liksom när det gäller införlivandet — Bilaga I av EES-avtalet föreslår jag emellertid att samtliga bestämmelser i huvuddelen av övervakningsavtalet inkorporcras. Lagrådet har inte haft något att crinra mot denna lösning men liksom beträffande EES-avtalet förordat att det i lagen anges vilka artiklar som inkorporeras. Jag delar denna uppfattning.

Protokoll 1 rör som tidigare redovisats speciellt funktioner som tillagts ESA genom tillämpningen av protokoll 1 till EES-avtalet. Protokollet bör inkorporeras genom EES-lagen eftersom det är av betydelse för införlivandet av sådana bestämmelser i avtalet som motsvarar EG-förordningar.

Protokoll 2 och 3 avser ESA: s roll på områdena offentlig upphandling och offentligt stöd. Bestämmelserna rör ESA:s förhållande till EFTAländerna. Det är således inte nödvändigt att dessa protokoll införlivas i EES-lagen. Emellertid behövs — som jag skall återkomma till — särskilda tilläggsbestämmelser i lagen såvitt avser området för offentligt stöd. Jag anser det därför vara mest ändamålsenligt och överskådligt att inkorporera också det grundläggande protokollet (nr 3). I fråga om protokoll 2 om offentlig upphandling menar jag att också detta protokoll bör inkorporeras för att därmed bidra till att ge en sammanhållen bild av ESA: s uppgifter på dessa specifika områden.

Protokoll 4 rör konkurrensområdet. Som jag nyss sagt innefattar de befogenheter som här ges ESA rätten att meddela förvaltningsbeslut som : riktar sig mot enskild. Dessa bestämmelser liksom protokollet i dess helhet bör därför inkorporeras genom lagen.

Inte heller när det gäller protokollen har lagrådet haft något att erinra mot den författningstekniska lösningen.

Jag kommer i det följande (avsnitten 14.7 och 14.8) att redovisa ytterligare överväganden och lämna förslag till ytterligare lagstiftning beträffande dessa områden.

I fråga om protokoll 4 vill jag här nämna att det till protokollet kommer att fogas sammanlagt sju bilagor. Dessa avses innehålla bl. a. vissa formulär i konkurrensärenden liksom uppgifter om vilka helgdagar som råder i de länder där ESA resp. EFTA-domstolen skall vara belägen. Hur dessa bilagor som avses beslutas i ett senare skede kommer att behandlas i införlivandehänseende kommer att tas upp vid scnare tidpunkt.

Protokoll 5 till övervakningsavtalet som innehåller stadgar för EFTAdomstolen är enligt min mening inte av den beskaffenheten att det bör inkorporeras genom EES-lagen. Däremot krävs andra lagstiftningsåtgärder för införlivande av vissa bestämmelser i detta protokoll. Jag skall återkomma till detta i det följande (avsnitt 14.3).

De två återstående protokollen (nr 6 och 7) rör — som tidigare redovisats — immunitet och privilegier för ESA, EFTA-domstolen jämte dess personal m.fl. En hänvisning till dessa protokoll bör göras i bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Jag skall återkomma till denna fråga senare (avsnitt D).

Jag har förståelse för de remissinstanser som anmält att de inte kan uttala sig om förslaget i denna del eftersom de inte har haft tillgång till det 131

ifrågavarande avtalet. Emellertid hade såväl i den grönbok som publicera- Prop. 1991/92: 170 des i samband med remissen som i departementspromemorian avtalet — Bilaga Il beskrivits, i synnerhet på de punkter som är av särskild betydelse för inkorporeringen.

Vidare vill jag här nämna att företrädare för flera av de instanser som inte haft invändningar mot förslaget har deltagit i förhandlingarna om detta och således varit väl insatta i avtalets bestämmelser. Detta gäller särskilt på konkurrensområdet. Jag vill här också hänvisa till min redogörelse för vad lagrådet anfört i fråga om remissbehandlingen (avsnitt 6).

12.4.2 Avtalet om en ständig kommitté för EFTA-staterna (kommittéavtalet)

Mitt förslag: Bestämmelserna i avtalet införlivas inte i svensk rätt,

utom såvitt avser protokoll 1 till avtalet som inkorporeras genom

EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Liksom när det gäller övervakningsavtalet har flertalet remissinstanser inga invändningar. Några framhåller dock att de inte kunnat ta ställning till förslaget eftersom de inte haft tillgång till avtalet.

Skälen för mitt förslag: Kommittéavtalet reglerar organisation och uppgifter för en ständig kommitté mellan EFTA-länderna. Ständiga kommittén kan i förhållande till EFTA-länderna besluta i ärenden som den skall handha enligt vissa av bestämmelserna 1 EES-avtalet. Här är det inte fråga om beslut som direkt gäller enskilda utan om beslut som rör EFTAstaterna. Till kommittéavtalet hör två protokoll, en bilaga och ett bihang. Skäl att införliva kommittéavtalet i dess helhet föreligger inte. Emellertid har protokoll 1 som tidigare sagts sådan betydelse för införlivandet av sekundära rättsakter att detta protokoll bör inkorporeras genom EESlagen. Mitt förslag i denna del har inte föranlett någon invändning från lagrådet. Vad beträffar det förhållandet att remissinstanserna inte haft tillgång till avtalet vill jag framhålla vad jag nyss anfört om övervakningsavtalet i detta avseende.

12.4.3 Avtalet om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas parlament (parlamentarikeravtalet) Avtalet reglerar samverkan mellan parlamentarikerna på EFTA-sidan i EES-arbetet. Frågan om val av svenska ledamöter till denna kommitté kan behöva regleras i riksdagsordningen. Det ankommer på riksdagen att utforma dessa regler.

13¶Beslut om nya EES-regler m.m. | BL Dy 92:170

taga Några remissinstanser har i samband med de frågor jag nyss har berört bl.a. ifrågasatt om avtalsbestämmelserna om provisorisk tillämpning och tvistlösning står i överensstämmelse med grundlagen. Andra har haft vissa allmänna synpunkter på det fortsatta beslutsfattandet inom EES.

Sålunda ifrågasätter Folksam om bestämmelserna om provisorisk tilllämpning av nya regler utan att konstitutionella krav uppfyllts är förenliga med regeringsformen. Universitetet i Uppsala å sin sida anför att av beslutsproceduren framgår att ju mer lagstiftning EG utfärdar, desto fler områden kommer att suspenderas från tillämpning eller tillämpas enligt gammal lydelse. såvida inte EFTA-staterna i EES-kommittén accepterar den nya EG-lagstiftningen. Det mått av rättslikhet som kan uppnås vid avtalets ingående kan därför enligt fakultetsstyrelsen antas komma att successivt minska med tiden. Justitieombudsmannen slutligen ifrågasätter, mot bakgrund av att det i promemorian anförs att beslut om nya EESregler till övervägande del kommer att avse ändringar i bilagorna till EES-avtalet, om det inte av 9 § EES-lagen klarare bör framgå att de däri uppräknade EG-bestämmelserna inkorporeras enligt sin nuvarande lydelse och inte enligt sin vid varje senare tidpunkt gällande lydelse.

De bestämmelser i EES-avtalet som remissinstanserna tar upp rör huvudsakligen de avtalsslutande parternas folkrättsliga skyldigheter och medför normalt inga omedelbara förpliktelser för enskilda eller för svenska myndigheter.

Huvuddelen av de materiella regler som EES-avtalet omfattar finns i de rättsakter till vilka bilagorna hänvisar. Den bärande tanken med EESavtalet är att — även för framtiden — skapa så enhetliga regler som möjligt inom hela EES-området. Detta förutsätter att EES-reglerna utvecklas parallellt med nya EG-regler.

Ytterst är det naturligtvis en politisk fråga om man önskar gå vidare i samarbetet eller ej. Avtalet bygger emellertid på att ansträngningar skall göras av avtalsparterna för att behålla EES så enhetligt som möjligt även i framtiden.

Beslut om nya regler fattas av avtalsparterna i EES-kommittén. Besluten har karaktär av internationella överenskommelser. Om beslutet avser ett ämne som skall godkännas av riksdagen, är beslutet givetvis inte bindande förrän sådant godkännande skett. Det är således inte fråga om överlåtelse av beslutsfunktioner till något internationellt organ. För svensk del innebär varje sådant beslut av EES-kommittén om ändring i EES-reglerna med andra ord en ny internationell överenskommelse som kan kräva införlivande i svensk rätt. Artikel 7 i avtalet anger samma tillvägagångssätt för genomförande av nya EES-regler som när det gäller bestämmelser som övertas genom bilagorna till EES-avtalet.

Till helt övervägande del kommer besluten i EES-kommittén om nya EES-regler troligen att avse ändringar i bilagorna till avtalet. Om EG och EFTA-sidan inte kan komma överens beträffande en sådan ändring, kan detta enligt artikel 102 i avtalet ytterst leda till att den berörda delen av bilagan tills vidare suspenderas provisoriskt. De rättigheter och skyldighe- 133

ter som redan uppnåtts för medborgarna inom EES skall dock enligt artikel. Prop. 1991/92: 170 102.6 kvarstå. Enligt en överenskommen protokollsanteckning till avtalet — Bilaga I skall med uppnådda rättigheter avses endast sådana som faktiskt uppnåtts och inte sådana som förväntas. Som exempel ges bl. a. att ett upphävande av regler som rör investeringar, t.ex. i fastigheter, inte skall påverka investeringar som gjorts innan upphävandet trädde i kraft.

Jag vill här också erinra om den tidigare nämnda protokollsanteckningen till artikel 111 enligt vilken parterna uttalat att suspension inte tjänar avtalets goda funktion och att alla ansträngningar skall göras för att undvika en sådan situation.

De svenska bestämmelser som föranletts av reglerna i en aktuell bilagedel innan dessa upphävdes kan 1 sådana här situationer behållas. Inget hindrar att de fortsätter att tillämpas i Sverige även om detsamma i full utsträckning inte kan krävas av övriga avtalsparter. Skulle en viss del av en bilaga till avtalet bli suspenderad, skall följderna av detta närmare diskuteras i EES-kommittén. Om det härvid skulle visa sig att suspensionen kräver svenska lagstiftningsåtgärder, får dessa övervägas då.

Ett beslut av EES-kommittén om att nya EES-regler skall träda i kraft en viss dag förutsätter att de nationella konstitutionella kraven då uppfyllts. Saknas cfter sex månader efter EES-kommitténs beslut ratifikation av någon avtalspart, kan beslutet komma att tillämpas provisoriskt i avvaktan på att kraven uppfylls, såvida inte en avtalspart meddelar att en sådan provisorisk tillämpning inte kan äga rum. Skulle det inträffa att Sverige inte ratificerat avtalet vid ifrågavarande tidpunkt ankommer det således på regeringen att meddela att någon provisorisk tillämpning inte kan äga rum för svenskt vidkommande. En följd av ett sådant förhållande kan bli att de regler som de tilltänkta ändringarna bygger på suspenderas provisoriskt.

De artiklar som remissinstansernas synpunkter berör gäller således folkrättsliga förpliktelser för Sverige som avtalspart. Vad artiklarna innehåller är enligt min mening inte oförenligt med grundlagen, något som har ifrågasatts av ett par av remissinstanserna.

JO säger i sitt remissyttrande att det av 9§ EES-lagen tydligare bör framgå att det är nuvarande lydelse av de aktuella rättsakterna som avses och inte också den senare lydelse som dessa kan komma att få. Även lagrådet är inne på denna fråga när det ifrågasätter om inte en inkorporering av artikel 98 i EES-avtalet innebär att även framtida ändringar automatiskt skall gälla här i riket. Enligt artikel 98 kan nämligen bilagorna till avtalet liksom flertalet protokoll ändras av EES-kommittén i enlighet med vissa andra artiklar. Den osäkerhet som enligt lagrådets uppfattning synes föreligga på denna punkt skulle enligt lagrådet kunna undanröjas genom ett avstående från att inkorporera de bestämmelser som tar sikte på ändringar i avtalet.

Som jag tidigare framhållit skulle det vara förenat med betydande svårigheter att välja ut vilka artiklar som måste inkorporeras och beträffande vilka detta inte skulle vara nödvändigt.

Den omständigheten att det i artikel 98 anges att EES-kommittén kan fatta beslut om ändringar av protokoll och bilagor innebär inget annat än att parterna där kommer samman för att 1 enighet träffa nya överens- 134

kommelser. Ett folkrättsligt bindande beslut som förutsätter enhällighet kan jämställas med en överenskommelse, eftersom de berörda staterna har — Bilaga I frihet att anta eller förkasta förslag till sådana beslut. Att Sverige biträder ett sådant beslut måste också statsrättsligt sett betraktas som ingående av ett avtal (se prop. 1973:90 s. 357).

Det är regeringen som enligt 10 kap. I $ regeringsformen ingår internationella överenkommelser. Regeringen får dock enligt reglerna i 10 kap. 2 § inte ingå sådana överenskommelser utan riksdagens godkännande bl. a. om överenskommelsen förutsätter lagändringar. Enligt artikel 93.2 i EESavtalet fattar EES-kommittén sina beslut genom överenskommelser och enligt artikel 103 träder beslut som kan vara bindande för en avtalspart först efter uppfyllandet av nationella konstitutionella krav inte i kraft förrän parten anmält att dessa krav uppfyllts.

EES-avtalet behandlar inte vilka nationella förfaranden som kan behöva vidtas för att möjliggöra beslut i kommittén. Detta är heller inte brukligt vid internationella avtal där parterna kommit överens om att beslut kan fattas i olika organ. I de fall ett beslut av EES-kommittén rör ett sådant ämne att det enligt svenska regler kräver riksdagens godkännande skall beslutet också underställas riksdagen liksom förslag till den lagstiftning som kan erfordras för svensk del. För att framtida ändringar av EESreglerna skall bli gällande som svensk rätt erfordras alltså beslut i varje särskilt fall av ett behörigt svenskt organ och 10 kap. 5 § regeringsformen blir inte tillämplig på EES-kommitténs beslut.

Mot denna bakgrund kan jag inte se att det finns någon risk för missförstånd på den punkt JO och lagrådet berört.

14¶Ytterligare lagstiftningsfrågor ; ap 1991/92: 170

. taga I

14.1¶Inledning

I det föregående har föreslagits att EES-avtalets huvuddel och vissa av protokollen till EES-avtalet samt övervakningsavtalet och protokoll 1 —4 liksom protokoll 1 till kommittéavtalet bör inkorporeras genom EES-lagen. I de följande avsnitten behandlas vissa ytterligare lagstiftningsfrågor.

14.2¶Lagval

Mitt förslag: I EES-lagen införs en lagvalsregel enligt vilken föreskrifter i EES-lagen eller annan lag som har meddelats till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall tillämpas utan hinder av vad som annars föreskrivs i lag. Motsvarande skall gälla också i förhållandet mellan föreskrifter 1 annan författning än lag.

Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med mitt. Bestämmelsen hade dock i promemorian en annan formulering.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som berör frågan om en lagvalsregel tillstyrker eller godtar att en sådan regel förs in i lagen. Flera av dem har dock synpunkter på utformningen av regeln. Vad remissinstanserna anfört i olika delfrågor framgår i det följande,

Bakgrunden till mitt förslag: Vissa bestämmelser av Romfördraget har givits direkt effekt inom EG. En betydande del av EG: s sekundära rättsakter är — som tidigare angetts (avsnitt 7) — också direkt tillämpliga och har givits direkt effekt i medlemsländerna. Att en EG-regel är direkt tillämplig innebär att den automatiskt utgör en del av medlemsländernas interna rätt i och med att den har bestutats av ett behörigt EG-organ. EG:s medlemsländer har alltså förbundit sig att låta sådana regler tillämpas internt utan någon mellankommande nationell rättsbildning.

Enligt EG-domstolens praxis har EG-reglerna dessutom företräde framför nationella regler och skall tillämpas oavsett vad som må vara föreskrivet i den nationella rättsordningen. Genom att skapa en gemenskap med egna institutioner som har självständiga befogenheter har medlemsländerna enligt EG-domstolens synsätt i motsvarande mån begränsat sin egen suveränitet och sina egna befogenheter; man har avstått från normgivningskompetens på de områden EG-rätten reglerar. Följaktligen är det inte möjligt för ett medlemsland att internt lagstifta på ett område där EGinstitutionerna utnyttjat sin kompetens eller att ge företräde åt sin nationella lagstiftning.

EES-avtalet vilar på folkrättslig grund. Avtalsparterna har inte överlåtit någon normgivningskompetens till EES-organen utan också framtida nya EES-regler kommer att ha folkrättslig karaktär. Samtidigt skulle den enhetliga rättstillämpningen kunna äventyras, om EES-reglerna inte får ett genomslag i EFTA-staterna på ett sätt som motsvarar ordningen inom EG.

I detta syfte har till avtalet fogats ett protokoll, protokoll 35, om 136

eventuella konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författnings- = Prop. 1991/92:170

bestämmelser. Protokollet inleds med en ingress i vilken det erinras om att — Bilaga 1

EES-avtalet syftar till att uppnå ett enhetligt EES grundat på gemensamma regler utan att kräva att avtalsparterna överlåter lagstiftningsmakt till någon EES-institution och att detta (dvs. enhetligheten) därför måste åstadkommas genom nationella åtgärder. I själva protokollstexten åtar sig sedan EFTA-staterna att för fall av möjliga konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författningsbestämmelser — om nödvändigt — införa en författningsbestämmelse av innebörd att EES-regler skall ta över i - sådana fall.

Schweiz och Österrike har förklarat att internationella avtal, som ju enligt deras monistiska system blir nationellt tillämpliga i och med att de träder i kraft på det folkrättsliga planet, redan intar en överordnad ställning i förhållande till vanlig lagstiftning.

Skälen för mitt förslag: Enligt svensk rätt har grundlag företräde framför vanlig lag, lag framför förordning osv. Det finns däremot inga regler om att Jagar som grundar sig på internationella avtal har företräde framför andra lagar. En allmän tolkningsprincip är dock att vår lagstiftning är förenlig med våra internationella åtaganden och att lagarna därför skall tolkas i fördragsvänlig anda.

Den självklara utgångspunkten är naturligtvis att Sverige skall följa sina folkrättsliga åtaganden. Samtidigt med att EES-avtalet tillträds måste därför gällande Jag vid behov korrigeras för att stå i överensstämmelse med de avtalade reglerna. Detsamma måste ske när nya ”EES-förordningar” inkorporeras i nationell rätt. ”EES-direktivens” bestämmelser kan transformeras till nationell rätt genom lag eller annan författning. Det ingår som ett naturligt moment i lagstiftningsarbetet att se till att ny lagstiftning är förenlig med ingångna avtal. Den lagrådsgranskning som ingår som ett led i det svenska lagstiftningsarbetet fyller en viktig funktion i detta hänseende.

I den svenska normhierarkin intar föreskrifter som grundar sig på internationella avtal som jag tidigare nämnt inte någon särskild ställning. Eftersom EES — till skillnad från EG — inte bygger på någon överlåtelse av normgivningsmakt, kan det inte heller förväntas att en utveckling i rättspraxis skulle komma att ge EES-reglerna en hierarkisk ställning motsvarande EG-rättens i EG:s medlemsländer. För att i Sverige leva upp till åtagandet i protokoll 35 fordras därför att en författningsbestämmelse införs.

Lagrådet har mot detta förordat att lagvalsregeln i första hand utgår ur förslaget till EES-lag. För det fall att en regel likväl skulle anses nödvändig, bör den enligt lagrådets mening omformuleras. Lagrådet grundar detta sitt ställningstagande främst på att regeln till följd av regeringsformens olika regler om normgivningsmakten får ett väsentligt mindre tillämpningsområde än vad dess ordalydelse ger intryck av. Redan av hänsyn till det åtagande som protokoll 35 innebär kan jag emellertid inte ansluta mig till lagrådets förslag att helt avstå från en lagvalsregel. Däremot bör som lagrådet ansett i andra hand regeln omformuleras. Jag återkommer i det följande till hur detta bör ske. 137

En lagvalsregel innebär inte någon principiell nyhet. Som exempel på en — Prop. 1991/92: 170 liknande lagstiftningteknik kan nämnas lagen (1976:661) om immunitet — Bilaga I och privilegier i vissa fall. Där sägs i 1 § att vad som i den lagen föreskrivs i fråga om immunitet och privilegier skall gälla utan hinder av bestämmelser 1 andra författningar. I specialmotiveringen till paragrafen (prop. 1975/76:205 s. 21) förklarar föredraganden att bestämmelsen innebär att de genom lagen inkorporerade konventionsbestämmelserna tar över även en senare tillkommen författning, om inte annat uttryckligen sägs.

Om det skulle konstateras att en inhemsk regel strider mot en EES-regel, skulle det med den utformning paragrafen bör ges alltså inte bli fråga om lagprövning utan om ett slags lagval; domstolar och rättstillämpande myndigheter har olika regler att välja mellan och reglerna svarar själva på frågan vilken av dem som skall tillämpas.

Denna lagvalsregel skapar alltså inte någon ny konstitutionell nivå för EES-reglerna utan innebär i stället att regler som avviker från vad som skall gälla i EES inte tillämpas på sådana förhållanden som EES-avtalet reglerar.

Paragrafen innebär inte heller någon formell begränsning av riksdagens, regeringens eller föreskrivande myndigheters normgivningskompetens. En sådan begränsning hade krävt grundlagsform för att träffa riksdagen och — såvitt avser verkställighetsföreskrifter och den s.k. restkompetensen — regeringen.

Vissa remissinstanser har förklarat att en grundlagsreglering av EESreglernas ställning hade varit att föredra. En förutsättning för det protokoll 35 till EES-avtalet, där åtagandena gjorts, har emellertid varit att de lösningar som skulle åstadkommas inte skulle behöva medföra grundlagsändringar för EFTA-staterna. Jag vill samtidigt framhålla att en bättre lösning knappast hade kunnat nås genom en grundlagsändring.

Om en införlivad EES-regel mot förmodan skulle komma att strida mot en grundlagsregel kommer grundlagsregeln självfallet att ta över i sådana fall. Vissa remissinstanser har efterlyst ett klarläggande av detta förhållande i lagtexten. Att cen regel i vanlig lag inte kan ta över grundlag borde enligt min mening vara så självklart att det egentligen inte skulle behöva utsägas. Lagrådet har cmellertid i detta sammanhang berört frågan om lagvalsregelns tillämpningsområde och konstaterat att den synes kunna användas endast när lagregel står mot lagregel, regeringsförordning mot regeringsförordning eller om föreskrifter på myndighetsnivå sinsemellan är oförenliga. I övriga fall framstår lagvalsregeln enligt lagrådet som antingen obehövlig eller stridande mot regeringformens normgivingssystem. Om en lagvalsregel anses nödvändig bör den enligt lagrådets uppfattning omformuleras så att dess grundlagsbetingade begränsningar kommer till direkt uttryck i lagtexten.

Jag kan hålla med lagrådet om att lagvalsregeln inte i sig har några effekter mellan regler på olika konstitutionella nivåer utan att valet av tillämplig regel där styrs av normhierarkins principer. Som jag tidigare framhållit anser jag dock att en lagvalsregel är nödvändig för att Sverige skall kunna sägas ha uppfyllt sina förpliktelser enligt protokoll 35 till EES-avtalet. Genom att i EES-lagen ange lagvalsregelns tillämpningsområde till i första hand konflikter mellan regler i lag borde lagrådets syn- 138

punkter kunna tillgodoses i betydande utsträckning. Vidare bör i regeln Prop. 1991/92: 170 anges att konflikter mellan två regeringsförordningar eller mellan myndig- — Bilaga I hetsföreskrifter skall lösas enligt samma princip.

Det är i detta sammanhang att märka att protokoll 35 behandlar möjliga konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författningsbestämmelser. Om två nationella föreskrifter står i konflikt med varandra och en av dem har EES-ursprung, skall alltså den senare ta över. Protokollet behandlar däremot inte vad som skall hända om en EFTA-stat skulle ha underlåtit eller brustit i att införliva EES-reglerna. Någon motsvarighet till vad som i EG benämns direkt effekt av inte genomförda direktiv har Sverige alltså inte åtagit sig att införa genom protokoll 35. Lagvalsregeln är inte heller avsedd att åstadkomma ett sådant resultat. För tydlighetens skull vill jag också här säga att om Sverige skulle brista i sina åtaganden att införliva EES-regler, detta skulle innebära ett folkrättsligt brott mot avtalet. En sådan fråga kan komma att prövas av såväl ESA som senare EFTAdomstolen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förordat att lagvalsregeln i EES-lagen begränsas till att gälla just EES-lagen och att man i varje författning som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet inför en motsvarande regel för den författningen. Jag kan ha förståelse för att man på det sättet skulle vinna i tydlighet om vilka regler som skall tillämpas men menar ändå att det är värdefullt att en gång för alla slå fast principen om att EES-reglerna skall tillämpas vid normkonflikter. Jag räknar med att det skall vara möjligt att på annat sätt klargöra vilka regler som är EES-regler. Jag vill dock säga att ingenting torde hindra att det i andra författningar görs en hänvisning till EES-tagen i detta hänseende.

Flera remissinstanser har vänt sig mot att beteckningen lagval används på paragrafen och i stället förordat rubriken företräde. Termen lagval används inom den internationella privaträtten som beteckning för valet mellan olika tillämpliga rättsordningar. I detta fall rör det sig som jag tidigare nämnt om ett val mellan svenska regler. Eftersom regeln behandlar valet mellan regler som befinner sig på samma konstitutionella nivå är enligt min uppfattning begreppet företräde inte heller helt rättvisande.

Den föreslagna lagvalsregeln innebär självfallet att EES-reglerna tillämpas framför andra regler av äldre datum. Att så blir fallet följer emellertid redan av den allmänna principen om att äldre lag får vika för yngre. Det speciella med lagvalsregeln är i stället att den innebär ett avsteg från denna princip i så måtto att yngre regler får vika för äldre EES-regler.

I promemorian uttalades att lagvalsregeln skulle ha verkningar också mellan de olika konstitutionella nivåerna. Enligt allmänna principer gäller ju att oberoende av ålder får myndighetsföreskrifter vika för regeringens förordningar, vilka i sin tur får vika för av riksdagen beslutade lagar. Genom lagvalsregeln i EES-lagen skulle riksdagen enligt vad som sades i promemorian emellertid ha förklarat att en senare tillkommen lag skulle stå tillbaka för EES-regler i en äldre förordning, om inget annat sades i lagen. På motsvarande sätt skulle äldre myndighetsföreskrifter med EESregler tillämpas framför yngre regeringsföreskrifter, om det inte i regering- 139 ens förordning angavs att så inte skulle vara fallet.

Några remissinstanser har ifrågasatt det konstitutionellt riktiga i detta resonemang och särskilt pekat på att behörighet för regeringen att besluta — Bilaga ! föreskrifter i ett visst ämne enligt 8 kap. 14 § regeringsformen inte hindrar riksdagen från att genom lag meddela föreskrifter i samma ämne. Den lag som riksdagen beslutar skulle i ett sådant fall i stället göra en regeringsföreskrift verkningslös även om regeringens förordning är en EESanpassning.

Jag kan hålla med om att principen om riksdagens suveränitet som lagstiftare gör att regler i lag som huvudregel sätter alla andra föreskrifter ur spel. Om riksdagen lagstiftar på ett område där regeringen med stöd av ett bemyndigande i lag eller med utnyttjande av sin direkt på regeringsformen grundade normgivningskompetens redan meddelat föreskrifter i förordning tar alltså lagen i princip över. Om det i ett sådant fall skulle uppkomma konflikter mellan en lag och EES-regler 1 förordningsform torde dessa i flertalet fall kunna lösas genom en fördragskonform tolkning. Det måste nämligen, om inget annat framgår av lagstiftningsärendet, kunna förutsättas att riksdagen inte avsett att bryta mot Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet.

Som konstitutionsutskottet uttalat (1989/90:KU30 s. 89) är det en grundläggande princip att regeringen och myndigheter skall känna till förekomsten av och innehållet i såväl de regler de har att tillämpa som de konventioner och andra internationella åtaganden som har betydelse för handläggningen.

Som det påpekats i promemorian kan regeringsförordningar eller myndighetsföreskrifter som införlivar EES-regler med svensk rätt inte tillämpas framför äldre föreskrifter som meddelats på högre konstitutionell nivå. En sådan konfliktsituation skulle emellertid endast kunna uppträda om EES-reglerna införlivats i svensk rätt av ett organ som saknat behörighet att besluta om ett sådant införlivande, eftersom regeringen eller en myndighet inte kan besluta i cn fråga som är lagbunden. Att även i ett sådant fall ge EES-reglerna ”företräde” skulle strida mot regeringsformens regler om normgivningskompetensens fördelning mellan olika organ och skulle också kunna komma i konflikt med den s.k. formella lagkraftens princip i 8 kap. 17 § regeringsformen, enligt vilken lag inte får ändras eller upphävas annat än genom lag. Alltså anser jag att det inte finns anledning att reglera situationen att en nyare EES-föreskrift i annan författning än lag strider mot en äldre lagregel om samma förhållande.

För att det skall bli möjligt att tillämpa en ordning som den nu förordade måste det framgå vilka regler som är EES-regler och vilka som inte är det. Vid inkorporering medför den införlivandeteknik som används att det av författningen tydligt framgår att det är fråga om EES-regler. Vid transformering bör införlivandeftörfattningen lämpligen utformas så att det framgår att den innefattar genomförandet av regler som har sin grund i ”EESdirektiv”. där så är möjligt. Jag återkommer till denna fråga i avsnittet Publiceringsfrågor.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga som berörts av ett antal remissinstanser. På många områden har svensk rätt redan anpassats till vad som gäller inom EG. De åtaganden som EES-avtalet innebär är då 140

redan uppfyllda och några nya lagstiftningsåtgärder behövs inte. En på detta sätt redan beslutad lag kan dock inte sägas vara beslutad ”till Bilaga l uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet” och skulle därigenom inte träffas av lagvalsregeln. Det skulle också ställa sig svårt att så här i efterhand och utan ändring av dem förläna dessa lagar en ny status i förhållande till alia andra. Detta problem kan dock inte uppstå beträffande de EG-förordningar som är direkt tillämpliga i EG. När sådana omvandlas till svensk rätt skall de ju inkorporeras med de anpassningar som föranleds av EES-avtalet och någon sådan anpassning har inte redan genomförts. Det är alitså enbart beträffande direktiv som detta problem uppstår. Min uppfattning är emellertid att det måste vara möjligt att lösa eventuellt uppkommande sådana med hjälp av en fördragskonform tolkning.

En annan fråga som berörs av ett antal remissinstanser är hur lagvalsregeln skall tillämpas beträffande regler som är grundade på fakultativa bestämmelser i direktiv. Jag kan för egen del inte se annat än att om vi vid införlivandet av ett direktiv valt en lösning som detta anvisar som fakultativ, den införlivade regeln får företräde framför en regel som inte är grundad på direktivet. Om vi skulle hamna i en konflikt mellan två regler som båda är förenliga med direktivet, måste en sådan lösas med tillämpning av allmänna tolkningsprinciper. Oavsett vilken av reglerna som väljs blir ju resultatet EES-enligt.

14.3¶EFTA-domstolen

Mitt förslag: Huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet inkorporeras genom 3 § EES-lagen. Därmed blir de grundläggande bestämmelserna om EFTA-domstolen gällande som lag här i landet. Härutöver krävs lagstiftning endast för att reglera ett par speciella åtaganden som följer av avtalet. Det gäller bl.a. möjligheten för EFTAdomstolen att höra vittnen i Sverige och vilka regler som skall gälla för åtal i Sverige mot den som är domare i EFTA-domstolen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Remissinstanserna: Ett par remissinstanser berör frågor som är aktuella

här. Vad remissinstanserna anför framgår i det följande.

Skälen för mitt förslag: Inledningsvis vill jag lämna några allmänna synpunkter på behovet av en domstol på internationell nivå i ctt internationellt samarbete av den typ som EES utgör.

Den traditionella folkrätten karaktäriseras av att rättskipningen är frivillig. En stat kan inte lagföras för folkrättsöverträdelser vid en internationell domstol annat än om staten själv har samtyckt till det. Kännetecknande för EG är att dess medlemsstater i samband med anslutningen till EG:s grundfördrag har accepterat att underkasta sig en obligatorisk rättskipning av EG:s judiciella organ.

Detta hänger först och främst samman med behörigheten för EG att lagstifta, dvs. det överstatliga inslaget i EG. Att majoritetsbeslut används i 141

ökande omfattning inom EG — särskilt i och med enhetsakten — gör också att kommissionens och domstolens kontroll av att medlemsstaterna följer — Bilaga I de gemensamma reglerna numera har blivit än mera betydelsefull, eftersom en medlemsstat kan bli bunden av en rättsakt som den vid beslutsfattandet har varit emot. EG skiljer sig vidare från andra internationella organisationer genom att ha kompetens att lägga förpliktelser på medlemsstaternas medborgare. Rådet och kommissionen utövar därmed befogenheter som före EG:s tillkomst uteslutande tillkom medlemsstaternas egna myndigheter. Det har också av den anledningen ansetts nödvändigt att kringgärda rådets och kommissionens myndighetsutövning med vissa begränsningar, och därvid har domstolskontroll ansetts särskilt betydelsefull.

I förhandlingarna om EES-avtalat har parterna varit överens om att det måste finnas möjligheter till judiciell prövning också inom EES. Den slutliga lösningen har — som jag har nämnt tidigare — blivit att det för detta syfte inte skall finnas några gemensamma EES-domstolar. I stället skall EG-domstolen vara judiciell instans på EG-sidan även i EES-frågor medan det för EFTA-staterna skall finnas en särskild EFTA-domstol. I EFES-avtalet har EFTA-staterna sålunda förbundit sig att inrätta en sådan domstol. I ett tidigare skede av förhandlingarna var parternas uppfattning att det borde finnas gemensamma EES-domstolar. Situationen förändrades i och med att EG-domstolen i sitt första yttrande över avtalet uttalade att EES-domstolarna var oförenliga med Romfördraget.

I själva EES-avtalet anges endast att en EFTA-domstol skall inrättas av EFTA-staterna och vilka uppgifter som det särskilt skall ankomma på den domstolen att fullgöra (art. 108.2). I en gemensam deklaration till avtalet har EFTA-staterna förklarat sig beredda att — om det visar sig nödvändigt — inrätta också en första domstolsinstans för överprövning av konkurrensärenden.

Som nämnts har alltså EFTA-staterna i övervakningsavtalet kommit överens om att inrätta en EFTA-domstol (art. 27). Förutom i övervakningsavtalet finns, som tidigare redovisats, bestämmelser om EFTA-domstolen också i två protokoll till detta avtal, ett med stadgar för domstolen (prot. 5) och ett med regler om immunitet och privilegier (prot. 7).

Bestämmelserna i övervakningsavtalet om EFTA-domstolen bör, som jag tidigare föreslagit, inkorporeras genom 3 § EES-lagen. Härutöver krävs särskilda lagstiftningsåtgärder i ett par hänseenden. Innan jag berör dem vill jag kortfattat erinra om innehållet i de grundläggande avtalsbestämmelserna om domstolen.

Enligt övervakningsavtalet skall EFTA-domstolen: — pröva frågor där ESA har ansett att en EFTA-stat inte har fullgjort sina

åligganden (art. 31), — slita tvister mellan två eller flera EFTA-stater (art. 32), — på begäran av domstolar i EFTA-staterna avge rådgivande yttranden

om tolkningen av EES-avtalet (art. 34), — Överpröva påföljder som ESA har förordnat om (art. 35), — på talan av en EFTA-stat, eller — under vissa förutsättningar — en

enskild, pröva om ESA har överskridit sina befogenheter eller handlat i | 142

strid med eller underlåtit att vidta åtgärd enligt EES-avtalet eller övervakningsavtalet (art. 36 och 37). Bilaga 1

— pröva mål där talan om skadeståndsansvar har riktats mot ESA (art.

39).

I domstolen skall finnas sju domare (art. 28). Det är EFTA-staternas regeringar som enhälligt skall utnämna domarna för en tidsperiod om sex år (art. 30). I likhet med vad som gäller i EG-domstolen skall den som utses till domare i EFTA-domstolen vara en person vars oavhängighet är oomtvistad och som uppfyller sitt hemlands krav för innehav av de högsta domarämbetena eller som är jurist med allmänt erkända kvalifikationer (art. 30). Domstolen skall avgöra sina mål och ärenden i plenum, men EFTA-staterna kan — på begäran av domstolen — besluta att den skall vara indelad och döma i avdelningar (art. 29).

Som jag nyss nämnde kräver inrättandet av EFTA-domstolen särskilda lagstiftningsåtgärder i ett par hänseenden. I stadgarna för EFTA-domstolen (prot. 5 till övervakningsavtalet) finns två sådana bestämmelser. I en av dessa (art. 25) föreskrivs att EFTA-domstolen skall kunna förordna att förhör med ctt vittne eller en sakkunnig skall äga rum vid en domstol i det land där vittnet eller den sakkunnige har sitt hemvist. I likhet med vad som har föreslagits 1 promemorian anser jag att detta bör lösas genom att det i EES-lagen anges att lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella organ är tillämplig i sådana fall. Inte någon av remissinstanserna har invänt mot en sådan lösning.

Enligt en annan bestämmelse i stadgarna (art. 26) skall en EFTA-stat behandla tredskande vittnen och sakkunniga eller vittnen och sakkunniga som begår mened inför EFTA-domstolen på samma sätt som om förseelsen hade begåtts vid en domstol i EFTA-staten. I ett sådant fall skall EFTAstaten enligt stadgarna låta åtala ifrågavarande vittne eller sakkunnig vid behörig nationell domstol. För uppfyllande av denna avtalsförpliktelse krävs vissa ändringar i brottsbalken. Dessa förutsätter närmare överväganden i olika hänseenden, vilka enligt min uppfattning inte bör göras i detta sammanhang.

I det protokoll (prot. 7) som innehåller regler om immunitet och privilegier för EFTA-domstolen finns en bestämmelse (art. 7.1) som anger att lagföring för brott av en domare i EFTA-domstolen får ske endast enligt särskilda regler. Avtalsbestämmelsen innebär att — om cen sådan lagföring äger rum i Sverige — den måste ske inför den domstol som hos oss är behörig att döma justitieråd och regeringsråd (3 kap. 3 § rättegångsbalken).

I promemorian har föreslagits att detta bör tillgodoses genom en föreskrift 1 EES-lagen om att 3 kap. 3 § rättegångsbalken skall tillämpas vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen. En remissinstans anser att en sådan bestämmelse inte hör hemma i EES-lagen utan att regleringen i stället bör göras direkt i rättegångsbalken. Jag kan i viss mån dela den uppfattningen, eftersom bestämmelsen otvivelaktigt framstår som perifer i sammanhanget. Enligt min uppfattning kan emellertid detsamma anföras mot att den placeras i rättegångsbalken. Att reglera denna fråga för sig, i en särskild lag, är som jag ser det mindre lämpligt. Vid valet mellan de två alternativ som sålunda står till buds har jag stannat för att 143

promemorians förslag ändå är att föredra. Dock bör, som en remissinstans har påpekat, i bestämmelsen hänvisas också till reglerna i 20 kap. 10§ = Bilaga I rättegångsbalken om inskränkning i målsägandens åtalsrätt.

Som en remissinstans påtalar bör rubriken före de avslutande bestämmelserna i EES-lagen ändras. I stället för promemorians förslag ”Övriga bestämmelser” föreslår jag ”Vissa särskilda bestämmelser om EFTAdomstolen”.

Jag har i de frågor som jag nu har redogjort för samrått med chefen för justitiedepartementet. Hon har beträffande de erforderliga ändringarna i brottsbalken förklarat sig ha för avsikt att inom kort återkomma till regeringen med förslag i ämnet.

14.4¶Enhetlig tolkning

Min bedömning: Relevanta avtalsbestämmelser om enhetlig tolkning inkorporeras genom 2 och 383 EES-lagen. Några särskilda bestämmelser härutöver i lag behövs inte.

Promemorians bedömning: Överensstämmer delvis med min. Remissinstanserna: Flera remissinstanser har synpunkter på artikel 6 i

EES-avtalet, dvs. den bestämmelse som anger att regler i EES-avtalet som har sin motsvarighet i EG-rätten skall tolkas i enlighet med relevanta avgöranden av EG-domstolen. Likaså har flera remissinstanser kommentarer — från olika utgångspunkter — till den i promemorian föreslagna bestämmelsen om att domstolar här i landet kan inhämta tolkningsyttranden från EFTA-domstolen. Ett par av dessa remissinstanser anser att bestämmelsen är obehövlig. Några remissinstanser har synpunkter på det system för utväxling av domar som avtalet innehåller.

Skälen för min bedömning: En viktig fråga i förhandlingarna har varit att inom ramen för det samarbete mellan parterna som avtalet förutsätter finna former som möjliggör en enhetlig tolkning och tillämpning inom EES av de gemensamma reglerna. I det följande lämnar jag först en översiktlig redogörelse för de bestämmelser härom som finns i avtalet. På grund av det innehåll avtalet slutligen har fått skiljer sig denna redogörelse på ett par punkter från motsvarande redogörelse i promemorian. Därefter redovisar jag mina överväganden.

Redan i ingressen till EES-avtalet sägs att avtalsparternas strävan är att uppnå och vidmakthålla en enhetlig tolkning och tillämpning av såväl avtalet som sådana bestämmelser i EG-rätten som materiellt har sin motsvarighet i avtalet och att enskilda skall behandlas lika såvitt avser de fyra friheterna och förutsättningarna för en fri konkurrens.

Som har nämnts innehåller avtalet också vissa grundläggande regler om samarbete som har betydelse i det här sammanhanget. Enligt en sådan bestämmelse (art. 3) skall parterna vidta alla allmänna eller särskilda åtgärder som kan säkerställa uppfyllandet av de förpliktelser som följer av avtalet samt avhålla sig från alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet av avtalets mål. 144

En bestämmelse i avtalet som är av särskild betydelse i det här sammanhanget är artikel 6, som tar direkt sikte på en enhetlig tillämpning och Bilaga l tolkning av gemensamma EES-regler. Den har följande lydelse:

”Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestämmelserna i detta avtal, i den mån de i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska ckonomiska gemenskapen och i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen samt med rättsakter som antagits med tillämpning av dessa två fördrag, vid genomförande och tillämpning tolkas i enlighet med relevanta avgöranden av Europeiska gemenskapernas domstol som meddelats före dagen för undertecknandet av detta avtal.”

Jag vill här skjuta in att det sedan förslaget remitterades till lagrådet har gjorts vissa språkliga justeringar i den svenska översättningen av artikel 6. Den nyss redovisade lydelsen — som är den slutgiltiga — överensstämmer sålunda i några hänseenden inte med den som fanns angiven i lagrådsremissen. Självfallet har därmed inte den sakliga innebörden av artikeln förändrats, men den slutliga versionen är enligt min uppfattning ägnad att bättre klargöra bestämmelsens innehåll och därmed undanröja bl.a. den möjlighet till felaktig tolkning av artikeln som lagrådet har påpekat. Jag återkommer strax till den frågan.

Artikel 6 innebär att en EES-regel som i och med avtalet införlivas i den svenska rättsordningen — och som materiellt har sin motsvarighet i EGrätten — skall ges det innehåll som denna regel har fått genom EGdomstolens praxis. För tolkning och tillämpning av sådana EES-regler är det således nödvändigt för svenska domstolar och myndigheter att göra sig närmare förtrogna med innehållet i avgöranden som EG-domstolen har meddelat. En motsvarande reglering finns i artikel 3 punkt I i övervakningsavtalet.

I syfte att underlätta en enhetlig tolkning och tillämpning av gemensamma regler finns vidare en bestämmelse i avtalet (art. 106) om att ett system för utväxling av domar skall upprättas. Enligt detta skall EFTAdomstolen och de slutliga domstolsinstanserna i EFTA-staterna sända relevanta avgöranden till registratorn vid EG-domstolen. De insända avgörandena skall — liksom avgöranden från EG-domstolen — systematiseras av registratorn som i erforderlig utsträckning också skall ombesörja att det görs översättningar och sammanfattningar av avgörandena och att de publiceras. Vidare skall registratorn svara för att denna information distribueras till de nationella myndigheter som, enligt varje avtalsparts bestämmande, skall ansvara för att den sprids vidare till berörda nationella domstolar.

För att uppnå en så enhetlig tolkning som möjligt har EES-kommittén fått i uppgift att fortlöpande hålla praxisutvecklingen vid EG-domstolen och EFTA-domstolen under uppsikt (art. 105). Om det visar sig uppstå skillnader i de båda domstolarnas rättstillämpning, som kommittén inte lyckas komma till rätta med inom cn viss tid, skall tvistlösningsmekanismen i artikel 111 tillämpas.

Vidare skall nämnas en bestämmelse i ESA-avtalet (art. 3.2), enligt vilken EFTA-domstolen i sin tillämpning av EES-avtalet och övervaknings- 145

10 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

avtalet skall — för tiden efter undertecknandet av EES-avtalet — ta vederbörlig hänsyn till vissa avgöranden av EG-domstolen. Det gäller — Bilaga I sådana avgöranden av EG-domstolen som avser tolkningen av EES-avtalet eller regler i EG-rätten som är materiellt identiska med bestämmelser i EES-avtalet.

Enligt EES-avtalet (art. 107, prot. 34) kan EFTA-staterna låta sina nationella domstolar inhämta besked från EG-domstolen om hur bestämmelser i EES-avtalet skall tolkas. Ett sådant tolkningsbesked skall vara bindande för den nationella domstolen.

I en av bestämmelserna i övervakningsavtalet (art. 34) föreskrivs, som jag har nämnt tidigare, att EFTA-domstolen skall ha till uppgift att avge rådgivande yttranden om tolkningen av EES-avtalet. Om en sådan tolkningsfråga uppkommer vid en domstol i en EFTA-stat, får domstolen — om den anser det nödvändigt — be EFTA-domstolen att yttra sig i frågan. Vidare sägs i bestämmelsen att en EFTA-stat i sina nationella regler får begränsa rätten att inhämta yttranden till sådana domstolar vars avgöranden inte kan överklagas.

Jag har även i de frågor som berörs i detta avsnitt samrått med chefen för Justitiedepartementet.

Bestämmelsen i artikel 6 1 EES-avtalet, om att EG-regler som ingår i EES-avtalet skall ges den tolkning som de har fått genom avgöranden av EG-domstoten, blir införlivad i svensk rätt genom EES-lagen. Ytterligare lagstiftning är inte nödvändig. Från remisshåll framförs inte någon annan uppfattning.

Flera remissinstanser lämnar mera allmänna synpunkter på artikel 6. Ett par av dessa remissinstanser framhåller behovet av att EG-domstolens praxis i relevanta delar görs tillgänglig för domstolar och myndigheter. Jag delar denna uppfattning och frågan, som för övrigt också har uppmärksammats i riksdagen (mot. 1991/92: U701), övervägs för närvarande i regeringskansliet. Det är möjligt att därvid erfarenheter från Danmarks inträde i EG kan tas till vara.

Lagrådet påpekar att artikel 6, som riktar sig till nationell domstol eller annan nationell myndighet, kan läsas så att hänsyn inte får tas till EGdomstolens avgöranden efter dagen för EES-avtalets undertecknande samtidigt som EFTA-domstolen enligt artikel 3.2 i övervakningsavtalet skall beakta sådan praxis. Enligt lagrådet framstår artiklarna som i sak motstridiga. I anslutning härtill påpekar lagrådet att ett yttrande från EFTAdomstolen i en tolkningsfråga visserligen inte är bindande för den nationella myndigheten, men att det innehåller viktig information om EGdomstolens praxis. Därför finner lagrådet det angeläget att framhålla att artikel 6 i EES-avtalet inte bör ses som ett förbud mot att beakta avgöranden av EG-domstolen efter avtalets undertecknande.

Jag delar lagrådets uppfattning. Nationella domstolar och myndigheter skall självfallet vara oförhindrade att i sin rättstillämpning beakta även sådan praxis från EG-domstolen som hänför sig till tiden efter EES-avtalets undertecknande. Som lagrådet säger skulle ett förbud mot att på det nationella planet beakta sådan praxis direkt strida mot en av grundtankarna i avtalet, nämligen den att skapa en rättslig enhetlighet inom EES- 146

området. Jag kommer avslutningsvis i detta avsnitt att något ytterligare beröra frågan om betydelsen av EG-domstolens avgöranden och då särskilt — Bilaga 1 mot bakgrund av det förhållandet att det till EG:s lagstiftning — och därmed till EES-regler — kommer att saknas förarbeten av det slag som vi är vana vid.

Systemet för utväxling av domar berörs av ett par remissinstanser. Jag delar den uppfattning som uttrycks i promemorian att samordningen av systemet bör ske centralt. Som anförs av en av remissinstanserna är det angeläget att informationen får så stor spridning som möjligt, dvs. inte bara till domstolar och myndigheter utan även till allmänheten. Det kan dessutom, som särskilt påpekas av en remissinstans, finnas ett nationellt behov av att inte bara informera om avgöranden av de högsta instanserna utan information också om avgöranden av domstolar på lägre nivå kan vara värdefull. Med anledning av vad samma remissinstans påtalar vill jag framhålla att jag delar uppfattningen att det är den ifrågavarande domstolen som själv skall svara för urvalet av de avgöranden som skall sändas till EG-domstolen. De närmare formerna för denna verksamhet kan regleras i förordning.

Beträffande den möjlighet till inhämtande av bindande tolkningsbesked från EG-domstolen som EES-avtalet innehåller har jag samma uppfattning som den som kommer till uttryck i promemorian. Eftersom stöd för en sådan ordning saknas i regeringsformen, kan vi inte utnyttja den. Och enligt vad jag har erfarit så lär inte heller någon av de andra EFTA-staterna komma att begagna sig av denna möjlighet.

Flera remissinstanser berör systemet med rådgivande tolkningsyttranden från EFTA-domstolen.

Ett par remissinstanser anser att den i promemorian föreslagna bestämmelsen i EES-lagen om dessa tolkningsyttranden (18 §) är obehövlig, ceftersom öÖövervakningsavtalet — där EFTA-domstolens uppgifter anges — inkorporeras genom 38 EES-lagen. Promemorians förslag synes ha sin utgångspunkt närmast i en önskan att — utöver vad som kan utläsas av 3 § och det bakomliggande avtalet — ge mera direkt information om möjligheten att inhämta yttranden från EFTA-domstolen. Jag kan hysa en viss förståelse för det, men i likhet med den nämnda remissuppfattningen anser jag att bestämmelsen inte behövs och därför bör utgå. Det behov av ytterligare information om möjligheten att inhämta tolkningsyttranden som eventuellt kan föreligga, bör kunna tillgodoses på andra sätt.

I ett remissyttrande ifrågasätts om inte vissa frågor av processrättslig natur — bl.a. om vem som får överklaga och om s.k. litis pendens — bör regleras närmare.

Ett beslut av en domstol att inhämta yttrande från EFTA-domstolen utgör — med proccssrättslig terminologi — ett beslut under rättegången. Ett annat exempel på ett sådant beslut är inhämtande av yttrande från socialnämnden i vårdnadsmål och ännu ctt annat, mera näraliggande, inhämtande av yttrande om innehållet i utländsk rätt. Något behov av speciella regler — utöver dem som redan finns, i främst rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen — synes inte föreligga. Skulle det efter en tid — när vi har erfarenheter av den nya ordningen — visa sig att det behövs 147

särskilda regler i något hänseende för inhämtande av yttranden från EFTA-domstolen, kan frågan tas upp till förnyade överväganden. Tilläggas Bilaga l kan att det, enligt vad jag har fått berättat för mig, i den danska motsvarigheten till rättegångsbalken — rettsplejeloven — inte finns några speciella bestämmelser som tar sikte på danska domstolars inhämtande av tolkningsbesked från EG-domstolen.

Ett par remissinstanser påpekar att formuleringen av andra meningen i 18 § i promemorieförslaget kan ge intryck av att regeringen skall ge föreskrifter också om annat än formerna för en domstols inhämtande av tolkningsyttrande. Även om jag, som sagt, anser att den ifrågavarande bestämmelsen helt bör utgå vill jag ändå framhålla att det naturligtvis är domstolen själv som skall avgöra om och i vilka hänseenden den anser sig behöva fråga EFTA-domstolen till råds. Eventuella föreskrifter skall alltså, som remissinstanserna har påtalat, avse endast formerna för domstolens inhämtande av yttrande. Det kan exempelvis av praktiska skäl vara lämpligt att en begäran om yttrande vidarebefordras till EFTA-domstolen av en central myndighet, t.ex. ett departement. Detta kan — som föreslås i promemorian — regleras i förordningsform, varvid bestämmelserna i förordningen (1981:366) om rätt att i vissa fall begära upplysningar om innehållet i utländsk rätt kan tjäna som förebild i tillämpliga delar. Eftersom sådana föreskrifter endast skulle avse formerna för inhämtande av yttrande — yttranden som dessutom skall vara blott rådgivande — kan jag inte dela uppfattningen, som en remissinstans ger uttryck för, att föreskrifterna måste ges i form av lag.

Som har nämnts lämnar övervakningsavtalet utrymme för att en EFTAstat i sina nationella regler begränsar möjligheten att inhämta yttranden från EFTA-domstolen till domstolsinstanser vars avgöranden inte kan överklagas. Några av remissinstanserna har beretts tillfälle att i särskild ordning lämna sina synpunkter på denna fråga. Jag har härvidlag samma uppfattning som de remissinstanser som uttalar sig i frågan, nämligen att någon sådan begränsning inte bör ske. Det får anses ligga ett värde i sig att så många domstolar som möjligt kan vända sig till EFTA-domstolen, och en sådan ordning är dessutom ägnad att främja en enhetlig tillämpning av EES-reglerna. Någon fara för att handläggningen av ett mål skulle komma att onödigt fördröjas på grund av att yttrande inhämtas från EFTAdomstolen torde inte föreligga. Som en remissinstans har påpekat torde nämligen EFTA-domstolens arbetsbörda inte komma att vara påtagligt stor, åtminstone inte till en början.

Ett par remissinstanser anser att det behövs klarlägganden beträffande vilka andra organ som vid sidan om rena domstolar skall kunna inhämta tolkningsyttranden. Några sådana klarlägganden är det emellertid inte möjligt att göra i det här sammanhanget, eftersom det är EFTA-domstolen som själv skall avgöra om den myndighet som begär ett yttrande är behörig eller ej. Vad som kan sägas är att det framstår som sannolikt att EFTAdomstolen kommer att beakta EG-domstolens praxis i sådana frågor, och att enligt denna praxis domstolsbegreppet har utsträckts till att omfatta också andra, domstolsliknande organ. EG-domstolens praxis härvidlag

finns beskriven i gängse litteratur på området (set. ex. EF-Karnov, 1990, s.

988 ff). Bilaga 1

Avslutningsvis vill jag här något beröra en fråga som har viss anknytning till vad jag nyss sade om att det inte är möjligt att uttala sig om hur EFTA-domstolen kommer att tolka en viss bestämmelse i avtalet. Det gäller frågan om uttalanden 1 förarbeten till lagstiftning på områden som omfattas av EES-avtalet. Jag tänker också något beröra vilken betydelse som EES-avtalet rent allmänt kommer att ha för de dömande instanserna. Båda dessa frågor har berörts även av lagrådet.

Till EG: s lagstiftning finns inte förarbeten av den typ som vi är vana vid. Beslut om ny lagstiftning i EG utgör inte sällan kompromisser inom rådet och kommissionen, beslut som dessutom är framförhandlade utan offentlig insyn. De enda officiella motiv som finns till EG-lagstiftning är de relativt kortfattade och allmänt hållna ingresser som vanligen inleder varje förordning eller direktiv. Dessa ingresser är inte av den resonerande eller argumenterande karaktär som vi hos oss finner i propositioner och utskottsbetänkanden., och några uttalanden om hur en viss bestämmelse i en förordning eller ett direktiv skall tolkas förekommer inte där. Inte heller i några andra dokument eller uttalanden från kommissionen eller ministerrådet i samband med att nya regler antas ges någon sådan vägledning. Detta beror på att det är EG-domstolen som enligt EG:s rättsordning är exklusivt behörig att göra auktoritativa uttalanden om innebörden av EG: s rättsregler.

Redan den omständigheten att vi i EES-avtalet har regter om en enhetlig tolkning och tillämpning av EES-regler som materiellt motsvaras av regler i EG-rätten omöjliggör i princip att vi i propositioner eller utskottsbetänkanden i samband med implementeringen av sådana regler gör uttalanden om hur dessa regler skall tolkas. Härtill kommer att vi enligt avtalet skall införliva förordningar som sådana, dvs. utan några som helst ändringar eller tillägg, och att vi när det gäller direktiv har valfrihet endast i fråga om formerna för och sättet för införlivande.

Den här synen på motivuttalanden till sådan svensk lagstiftning som har sin grund i EG-regler kan för övrigt numera sägas ha lagts fast av riksdagen. I samband med behandlingen för en tid sedan av regeringens förslag till ny lagstiftning om produktansvar (prop. 1990/91:197) — ett förslag som grundade sig på ett EG-direktiv i ämnet — gjorde lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (1991/92:LU14, rskr. 78) bl.a. följande uttalande (s. 9):

”Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att övervägande skäl talar för att ett sådant restriktivt utformat undantag för utvecklingsskador, som återfinns i EG-dircektivet, bör införas även i den svenska produktansvarslagen.

I fråga om tillämpningen av den nu förordade undantagsregeln anser sig utskottet inte böra göra några uttalanden härom. Det bör ankomma på domstolarna att med utgångspunkt i EG-direktivet och med vägledning av den rättspraxis som bildats inom EG och som kan komma att utvecklas inom EES-området avgöra hur den ifrågavarande bestämmelsen skall tillämpas.” 149

Även lagrådet anför i sitt yttrande att rättsutvecklingen inom EG i stor utsträckning sker genom domstolspraxis, ytterst genom EG-domstolens = Bilaga l avgöranden. Lagrådet framhåller därvid att frånvaron av egenliga förarbeten eller motiv till EG:s rättsakter innebär att det vid sidan av själva författningstexten ges liten vägledning för domstolar och andra berörda hur en bestämmelse är avsedd att tolkas. Enligt lagrådet innebär detta att det finns anledning anta att också svensk lagstiftningsteknik kommer att i vissa hänseenden förändras med ett EES-avtal och lagrådet hänvisar därvid till uttalanden i ett nyligen avlämnat regeringsförslag (prop. 1991/92:135 s. 8) som är av huvudsakligen samma innebörd som det riksdagsuttalande som jag nyss redovisade.

Även för min egen del blir slutsatsen att det i framtida lagförarbeten på de områden som omfattas av EES-avtalet inte kommer att finnas något utrymme för sådana motivuttalanden om hur vissa regler bör tolkas som hos oss av tradition har tillmätts stor betydelse i domstolarnas rättstillämpning. Detta innebär emellertid inte att motivuttalanden helt kommer att saknas på dessa områden. BI. a. kan det vara lämpligt att i en lagrådsremiss eller en proposition som gäller införlivande av ett EG-direktiv göra uttalanden om varför en viss föreslagen reglering kan anses överensstämma med vad det ifrågavarande direktivet kräver. :

Jag delar lagrådets uppfattning att vad som nu har sagts innebär att domstolarnas betydelse över huvud torde komma att öka samtidigt som det kommer att ställas stora krav på de dömande instanserna.

En följd av den nya regleringen kan som lagrådet anför antas vara att det framdeles blir svårare än för närvarande att tillägna sig vad som är gällande svensk rätt. Särskilt för enskilda personer och företag — men även för domstolar, myndigheter, advokater och andra berörda — kan det vara komplicerat att i en uppkommen fråga skaffa sig en tillförlitlig överblick över EES-rättens innehåll och dess förhållande till interna svenska bestämmelser och svensk rättspraxis. Jag vill därför i likhet med lagrådet understryka vikten av att publicerings- och informationsfrågor i anslutning till EES-avtalet och framtida ändringar däri ägnas den största uppmärksamhet liksom att det är påkallat med en omfattande utbildningsverksamhet. Jag återkommer senare till dessa frågor men vill redan i detta sammanhang framhålla att en omfattande utbildnings- och informtionssverksamhet i rättsliga frågor redan pågår på olika håll. Som exempel kan nämnas den relativt omfattande utbildning för personal inom rättsväsendet, särskilt vid domstolarna, som under det senast året har skett i bl.a. domstolsverkets regi.

14.5¶Överväganden om EES-avtalets natur m. m. Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Min bedömning: Skyddet för enskildas rättigheter enligt EES-avtalet främjas dels genom det sätt varpå avtalet föreslås införlivas, dels genom bestämmelserna om enhetlig tolkning och dels genom lagvalsregeln. Det måste överlämnas åt rättstillämpningen att med beaktande av gemenskapsrättslig praxis tolka avtalets bestämmelser i särskilda fall.

Promemorian: Bedömningen i promemorian stämmer i sak med min.

Promemorian går dock inte närmare in på samspelet mellan de olika bestämmelserna eller på frågor om räckvidden av avtalsåtagandena när det gäller enskildas rättigheter.

Remissinstanserna: Åtskilliga remissinstanser har efterlyst en närmare rättslig analys av avtalets konsekvenser, särskilt vad gäller sådana bestämmelser som har nära EG-rättsliga motsvarigheter. Till det som remissinstanserna har tagit upp hör särskilt frågan om tillämpningen av sådana bestämmelser som motsvarar EG-rättsliga bestämmelser med s.k. direkt effekt.

Skälen för min bedömning: Såsom framgått av redogörelsen i det föregående uppkommer i rättstillämpningen inom EG-länderna skilda konflikter mellan gemenskapsrätt och nationell rätt, vilka löses genom principerna om EG-rättens direkta effekt och företräde framför nationell rätt. Konflikter av detta slag uppkommer exempelvis när en nationell åtgärd, såsom en författningsföreskrift eller en förvaltningsåtgärd, medför ett hinder för varors fria rörlighet över gränserna eller för någon annan av de grundläggande rättigheter som Romfördraget skall tillgodose. Romfördragets grundläggande bestämmelser i fråga om enskildas rättigheter har mer eller mindre ordagranna motsvarigheter bland EES-avtalets huvudbestämmelser.

Till följd av EES-avtalets artikel 6 skall alla slags bestämmelser i avtalet i den mån de till sitt materiella innehåll är likadana ("identical in substance”) som motsvarande EG-regler tolkas i överensstämmelse med EGdomstolens avgöranden fram till avtalets ingående, Huruvida en bestämmelse är av den arten att den grundar rättigheter för enskilda är en fråga om bestämmelsens materiella innebörd. Regeln i artikel 6 medger däremot naturligtvis inte i och för sig några slutsatser som rör EES-avtalets grundläggande natur, vilken ju inte kan härledas ur EG-rätten, endast ur EESavtalet.

Hur frågor om konflikter mellan gemensamma och nationella bestämmelser löses inom EG-rätten har vad beträffar varuområdet gjorts till föremål för utredning i särskild ordning genom den inledningsvis nämnda s.k. Cassis-utredningen (Ds 1990:76 Romfördragets artikel 30). Såsom utredningen kunde konstatera, uppkommer i grunden likartade problem i fråga om andra fördragsregler som rör den fria rörligheten.

Cassis-utredningens redovisning av rättsläget på varuområdet visar att EG-domstolens praxis innefattar avvägningar mellan vikten av å ena sidan 151

de nationella intressen (regleringshänsyn) som måste tillgodoses och å andra sidan fördragets principer om fri rörlighet. Med eller utan uttryckligt — Bilaga I stöd i Romfördraget godtar domstolen att tungt vägande offentliga intressen, såsom hänsyn till allmän ordning och säkerhet, leder till inskränkningar i den fria rörligheten under förutsättning att inskränkningarna inte går utöver vad som är nödvändigt och rimligt för att tillgodose regleringsändamålet. I princip bortfaller emellertid möjligheten att upprätthålla de hindrande åtgärderna när regleringshänsynen tillgodosetts genom sekundärrättsliga gemenskapsregler, s.k. harmonisering. EES-avtalet består till mycket betydande del av sådana harmoniserande regler, hämtade ur EGdirektiv, anpassade för detta avtal. Genom ett effektivt genomförande av direktivens krav i svensk normgivning elimineras i motsvarande mån utrymmet för konflikter mellan svensk rätt och de grundläggande förpliktelser som avtalet medför.

Jag vill till förekommande av varje missförstånd på denna punkt här upprepa, att avsikten med lagvalsregeln inte är att införa EG-rättsliga principer om gemenskapsrättens företräde till förmån för enskilda. Protokoll 35, som utgör grunden för den föreslagna lagvalsregeln, är upprättat under full ömsesidig medvetenhet om detta. Protokollet tar sikte på sådana fall, där olika nationella föreskrifter kan tänkas leda till skilda resultat, och någon sådan föreskrift innefattar en införlivad EES-bestämmelse. Den senare föreskriften skall då tillämpas. Varken protokollet eller lagvalsregeln ger någon ledning för sådana fall där genomförandet av fördragsbestämmelserna i svensk rätt uteblivit eller skett ofullständigt eller felaktigt. Det är i det senare slaget av situationer som det inom EG under vissa förutsättningar kan uppstå fråga om direkt effekt av direktivets bestämmelser. Att direktivbestämmelser kan användas på sådant sätt beror bl.a. på principen om gemenskapsrättens företräde.

Bland bestämmelserna i EES-avtalet finns också sådana som har motsvarigheter i de inom EG alltid direkt tillämpliga förordningarna. Eftersom en sådan bestämmelse till följd av EES-avtalets artikel 7 skall med sitt sammanhang inkorporeras i den svenska rätten på sin rätta konstitutionella nivå, och det alltid kommer att framgå att föreskrifterna har EESursprung, har jag svårt att se att det här skall kunna uppstå några särskilda problem.

Den s.k. lagvalsreglen får därmed enligt mitt bedömande sin främsta betydelse i fråga om de grundrättigheter som EES-avtalet är avsett att garantera enskilda. Det är med andra ord fråga om sådana situationer där en enskild kan stödja sin talan på någon sådan huvudbestämmelse i avtalet som i gemenskapsrättslig praxis tillerkänts direkt effekt och där det mot denna bestämmelse endast står någon svensk föreskrift som inte innefattar genomförande av sekundärrättsliga bestämmelser enligt avtalet. Rättstillämparen har då att tolka avtalet med beaktande bl. a. av dess artikel 6. Konkret handlar det, förutom om fria varurörelser, framförallt om rätten till fri rörlighet för arbetskraft, etableringsfrihet, fritt tjänsteutbyte, fria kapitalrörelser, närmast fria betalningar, samt rätten till lika lön för män och kvinnor.

EES-avtalets grundläggande bestämmelser på konkurrensområdet mot- 152

svarar också EG-regler med direkt effekt. På detta område torde det emellertid knappast uppkomma särskilda konflikter med andra svenska = Bilaga I regler, eftersom avtalets konkurrensregler i princip har ett annat tillämpningsområde än den svenska rättens konkurrensregler.

Såsom framgått i det föregående, avsnitt 7, utfaller EG-domstolens avvägningar inte helt likartat på olika rättsområden. Rättsläget beror bl. a. på vilken grundläggande frihet det är fråga om och på det nationella regleringsintressets natur. Särskilt i fråga om fria varurörelser väger intresset av öppna gränser mycket tungt.

I rättstillämpningen får sålunda från fall till fall med ledning av EGdomstolens praxis undersökas hur det förhåller sig med fördragsbestämmelsernas tolkning. Många remissinstanser har efterlyst närmare upplysningar om EG-rättens innebörd. Jag är medveten om att det kommer att krävas mer omfattande och ingående information än det är möjligt att ge inom ramen för lagstiftningsärendet. Som juridiska forskningsnämnden vid Universitetet i Lund har framhållit kommer utarbetade kommentarer och anvisningar till stöd för tolkning och tillämpning att bli nödvändiga och oumbärliga.

Samtidigt är det emellertid, som juridiska fakultetnämnden vid Universitet i Uppsala varit inne på, inte alltid givet att en bestämmelse i EESfördraget under alla förhållanden för till samma resultat som en likalydande bestämmelse i Romfördraget. Varje bestämmelse måste tolkas i sitt sammanhang.

Inte heller denna omständighet är något som varit okänt vid förhandlingarna om EES-avtalet eller vid avtalets ingående. Redan i Cassisutredningen fastslogs att utfallet vid tolkningen och tillämpningen av en bestämmelse i EES-fördraget kunde bli annorlunda än i fråga om en motsvarande bestämmelse i Romfördraget (Ds 1990:76 s. 110 ff). Detta sammanhängde enligt utredningen med att de båda fördragens mål inte sammanföll. Samma förhållande hade, som fakultetsnämnden påpekat. vid avtalets ingående uttryckligen framhållits av EG-domstolen i yttrandet 1/91.

Jag menar emellertid för min del att betydelsen av den nu nämnda skillnaden mellan fördragen i detta sammanhang inte skall överdrivas. Romfördraget har visserligen en integrationsmålsättning som EESfördraget saknar, och EG:s institutionella förhållanden är helt annorlunda än de som kommer att råda inom EES. Det centrala syftet med EES-avtalet har emellertid från första början varit just att skapa ömsesidigt marknadstillträde för enskilda rättssubjekt på likvärdiga rättsliga villkor. En grundläggande målsättning är också att under fortsatt samarbete inom ett enhetligt och dynamiskt samarbetsområde behålla och utveckla den skapade rättslikheten. Detta är bakgrunden till samtliga de bestämmelser jag berört i det föregående, liksom till det grundläggande förbudet mot särbehandling på grund av nationalitet inom EES-avtalets tillämpningsommråde. Detta syfte kommer också till uttryck i avtalets ingress, som skall tjäna till ledning vid bestämmelsernas tolkning. Jag vill i detta sammanhang särskilt understryka att parternas i ingressen uttalade mål att åstadkomma en enhetlig tolkning och tillämpning av avtalets bestämmelser och motsvarande EG- 153

bestämmelser just tillkom efter EG-domstolens yttrande i december 1991 — Prop. 1991/92: 170 för att ytterligare understryka vikten av att upprätthålla detta mål, trots Bilaga l avsaknaden av en gemensam EES-domstol.

För sådana fall, där det i rättstillämpningen kan uppkomma tvekan om innebörden och räckvidden av avtalets nu ifrågavarande bestämmelser, fyller det i övervakningsavtalets artikel 34 angivna förfarandet med tolkningsbesked från EFTA-domstolen en viktig funktion. Tolkningsbeskeden är inte bindande, och det kan hända att det visar sig ej vara möjligt att lösa uppkomna problem i enlighet med deras innehåll. I sådana fall får det ankomma på regeringen att ta de initiativ som kan erfordras. Det kan t. ex. bli fråga om utarbetande av förslag till lämpliga ändringar av gällande svenska föreskrifter.

Det kunde övervägas att genom ytterligare föreskrifter i EES-lagen ge anvisningar för rättstillämpningen utöver lagvalsregeln och de anvisningar själva avtalet ger. Förtydliganden har t. ex. efterlysts av Folksam. Frågan övervägdes av Cassis-utredningen, vars uppgift just var att på ett så centralt område som varuområdet överväga hur de nu behandlade frågorna kring konflikter mellan gemensamma regler och nationella regler skulle kunna lösas. Utredningen, som slutfördes nära den tidpunkt då egentliga förhandlingar om EES-avtalet påbörjades, kunde inte lägga fram något förslag tilllagtext men uppehöll sig från sina utgångspunkter utförligt vid problemen. I flera avsnitt tecknade utredningen konturerna av en tänkbar närmare reglering för att styra rättstillämpningen kring de bestämmelser som nu återfinns i EES-fördragets artiklar 11—13 (Ds 1990: 76 s. 150 ff.). Utredningen kan emellertid knappast sägas för egen del ha förordat bestämmelser av sådant slag (s. 151).

Vid remissbehandlingen av betänkandet anmälde ett par remissinstanser uttryckliga betänkligheter mot att närmare söka styra rättsutvecklingen på det sätt utredningen skisserat (fr Ds 1991:46 s. 63 ff.). För min del ansluter jag mig till den meningen, att några sådana närmare bestämmelser inte skulle fylla någon funktion. De skulle med nödvändighet få ges en så allmänt hållen utformning att de inte skulle vara till någon egentlig ledning. Mer preciserade bestämmelser skulle lätt kunna komma att stå i strid med målsättningen om ett enhetligt och dynamiskt samarbetsområde. Jag vill i detta sammanhang också erinra om vad jag tidigare sagt om utrymmet för motivuttalanden (avsnitt 14.4).

Jag är medveten om att den svenske rättstillämparen i många fall kommer att ställas inför delvis nya uppgifter. Han ställs inför ett val mellan olika regler, där nya, gemenskapsrättsligt präglade tankegångar måste ges utrymme. Samtidigt vill jag som min mening framhålla att utpräglade konfliktsituationer knappast kan förutses bli vanligt förekommande. Härtill bidrar till att börja med den förut berörda, mycket omfattande anpassning av materiella svenska föreskrifter som delvis redan ägt rum, delvis nu genomförs eller kommer att genomföras såsom en följd av EES-fördraget. Men också den i svensk rätt sedan länge etablerade principen om fördragstrogen tolkning av lagar och andra författningar ger rättstillämparen instrument att undvika konflikter. Enligt min mening torde det med ökande internationalisering över huvud taget komma att framstå som alltmera 154

naturligt att söka sådan vägledning i skilda rättsliga frågor, vare sig dessa Prop. 1991/92: 170 har merkantil anknytning celler inte. Bilaga I

14.6¶Offentlig upphandling

Min bedömning: Särskild författningsreglering i tillägg till den ovan

föreslagna inkorporeringen av protokoll 2 till övervakningsavtalet är

inte påkallad i detta sammanhang.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har lämnat bedömningen utan erinran.

Skälen för min bedömning: EES-avtalets materiella regler på området offentlig upphandling, vilka direkt motsvarar ett antal EG-direktiv, har kort beskrivits i den i inledningen nämnda grönboken.

Inom finansdepartementet har med anledning av EES-avtalet utarbetats departementspromemorian (Ds 1992: 4) Offentlig upphandling och EES —ett lagförslag. I promemorian lämnas förslag till den lagstiftning som erfordras för att införliva EES-avtalets bestämmelser om offentlig upphandling såvitt avser de olika rättsakter till vilka det hänvisas i bilaga XVI till EES-avtalet. Lagen avses träda i kraft samtidigt med EES-lagen.

EES-avtalets huvuddel innehåller inte någon bestämmelse som särskilt tar sikte på offentlig upphandling utom att det i artikel 65.1 hänvisas till den nyssnämnda bilagan XVI till avtalet. Övervakningsavtalet däremot innehåller i artikel 23 som framgår av den tidigare redovisningen en bestämmelse om att ESA skall tillförsäkra att EES-avtalets bestämmelser om offentlig upphandling tillämpas av EFTA-länderna. Vidare föreskrivs i protokoll 2 till övervakningsavtalet särskilt om ESA: s uppgifter i fråga om offentlig upphandling. Som tidigare sagts bör övervakningsavtalet och dess protokoll 1 —4 inkorporeras genom EES-lagen. Dessa bestämmelser kommer härigenom att gälla som svensk lag.

Den övernationella övervakningen av upphandling inom EES — vilken inom EG handhas av kommissionen — ligger delvis inom ramen för det allmänna övervakningsförfarandet (art. 109 i EES-avtalet och art. 5 och 22 i övervakningsavtalet) avseende de avtalsslutande parternas efterlevnad av avtalsförpliktelserna. Inom ramen för denna övervakning ligger framför allt granskning av de avtalsslutande parternas implementering, tillämpning och efterlevnad av reglerna.

ESA, som anförtros uppgifter och befogenheter motsvarande EGkommissionens, ansvarar för övervakningen av offentlig upphandling inom EFTA-länderna, medan kommissionen sålunda svarar för övervakningen inom EG. Kriterium för ärendefördelning är den upphandlande enhetens säte. Samarbete mellan kommissionen och ESA skall äga rum enligt EES-avtalets allmänna bestämmelser härom (art. 109).

Utöver det allmänna övervakningsförfarandet tillkommer för offentlig upphandling ett särskilt rättelseförfarande på överstatlig nivå enligt ctt 155

inom EG antaget s.k. rättsmedelsdircktiv avseende varor samt bygg- och anläggningsarbeten (direktiv 89/665/EEG). Ett i stort sett identiskt rättel- — Bilaga 1 seförfarande förekommer i ett nyligen antaget rättsmedelsdircktiv för sektorerna vatten, energi, transport och telekommunikationer (direktiv 92/13/EEG). Nyssnämnda rättelseförfarande enligt direktiv 89/665/EEG, som såvitt avser ESA regleras i protokoll 2 till övervakningsavtalet, kan initieras efter anmälan eller ex officio av kommissionen resp. ESA för det fall att det under en pågående upphandling uppmärksammas en klar och konkret ("clear and manifest”) överträdelse av upphandlingsbestämmelserna. Förfarandet innebär i korthet att kommissionen resp. ESA vänder sig till den berörda staten med en begäran om rättelse. Även den upphandlande enheten skall underrättas. I samband därmed skall anges de skäl som ligger till grund för en sådan begäran. Staten i fråga har då att inom 21 dagar lämna en bekräftelse att överträdelsen har korrigerats, en motiverad förklaring till varför någon rättelse inte gjorts eller en uppgift om att upphandlingen har skjutits upp. Den ovan beskrivna proceduren enligt protokoll 2 till övervakningsavtalet, vilken lämnar utrymme för staterna att själva avgöra vilka åtgärder en begäran från ESA föranleder i det enskilda fallet, torde enligt min mening inte påkalla någon ytterligare författningsreglering.

14.7¶Offentliga stödåtgärder

Vissa särskilda införlivandefrågor såvitt beträffar området för offentliga stödåtgärder redovisas i det följande. En redogörelse för EES-avtalets bestämmelser om offentliga stödåtgärder samt övervakningen av deras efterlevnad har jag lämnat 1 det föregående (avsnitt 8.5). Av skäl som tidigare redovisats bör EES-avtalets huvudbestämmelser rörande offentligt stöd liksom övervakningsavtalet och dess protokoll 3 inkorporeras genom EES-lagen. Härigenom kommer dessa bestämmelser att gälla som svensk lag. Några remissinstanser har ifrågasatt om artikel 61 i EES-avtalet, vilken således föreslås bli inkorporerad genom EES-lagen, omfattar stödåtgärder som lämnas av kommuner och landsting. En remissinstans anser att det särskilt bör anges i EES-lagen att så är fallet. Några remissinstanser har också ifrågasatt om Sverige kan fortsätta att lämna regionalpolitiskt stöd till företag I samma utsträckning som hittills. Om detta vill jag säga följande. I artikel 61 talas om ”statliga medel, av vilket slag det än är”. En strikt bokstavstolkning skulle möjligen kunna ge vid handen att stöd från lokala och regionala organ inte skulle omfattas av reglerna. Sverige är emellertid genom artikel 6 i EES-avtalet förpliktat att tolka sådana bestämmelser i EES-avtalet som är identiska med motsvarande artiklar i Romfördraget i enlighet med relevanta avgöranden av EG-domstolen. 1 flera för detta sammanhang relevanta avgöranden från EG-domstolen har slagits fast att alla former av offentligt stöd från såväl statliga, regionala och lokala organ omfattas av reglerna i artikel 61 (se 156

t.ex. fall 248/84, Tyskland mot kommissionen). Mot bakgrund därav måste även stödåtgärder från kommuner och landsting anses omfattas av = Bilaga Il bestämmelserna i artikel 61. Eftersom artikel 6 föreslås bli inkorporerad med svensk rätt genom EES-lagen torde det inte därutöver vara erforderligt med en särskild bestämmelse i denna fråga 1 EES-lagen.

Som tidigare framhållits kan även skilda former av stöd som lämnas av andra slag av institutioner omfattas av bestämmelserna. Ett grundläggande kriterium är emellertid alltid att stödet utgår av offentliga medel. Som exempel kan nämnas olika former av stöd som lämnas av Fonden för industriell utveckling (Industrifonden) och de regionala utvecklingsfonderna.

Beträffande det svenska regionalpolitiska stödet till företagen vill jag framhålla följande. Som framgått av min redogörelse i det föregående har EFTA-länderna genom en gemensam deklaration, fogad till avtalets grundläggande bestämmelser om offentligt stöd, tillförsäkrats möjlighet att även fortsättningsvis bedriva en regionalpolitik där också sådana kriterier som låg befolkningstäthet skall kunna åberopas. Denna fråga får därigenom enligt min mening anses ha fått en tillfredsställande lösning.

Beslut av ESA på området för offentligt stöd riktar sig, som tidigare berörts, till Sverige som avtalsslutande part. Någon särskild lagreglering i detta sammanhang torde inte erfordras.

Jag vill här också beröra frågan om återbetalning av redan lämnade stöd. Som framgått av den tidigare redovisningen avseende offentligt stöd har ESA befogenhet att vända sig till en EFTA-stat med en begäran om återvinning från mottagaren av ett redan utbetalat stöd som befunnits fördragsstridigt. För att tillhandahålla ett instrument härför såvitt beträffar statligt stöd utarbetas för närvarande inom regeringskansliet bl. a. tilläggsbestämmelser till förordningen (1988: 764) om statligt stöd till näringslivet. Innebörden av dessa tillkommande bestämmelser är att det som generellt villkor för utgivandet av sådant stöd skall gälla att ett utbetalat stöd får återkrävas om det befunnits strida mot EES-avtalets regler. Har stödet givils som lån med fördelaktiga villkor, skall det återbetalas eller konverteras till marknadsmässiga villkor. Någon särskild bestämmelse därutöver i EES-lagen om återbetalningsskyldighet torde såvitt jag kan bedöma inte erfordras (jfr HD:s resonemang i NJA 1984 s. 648).

Beträffande kommuner och landsting gäller enligt 2 kap. 8§ andra stycket kommunallagen (1991:900) att individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare bara får lämnas om det finns synnerliga skäl för det. Kommunernas och landstingens kompetens att utge sådant stöd är följaktligen mycket begränsad. Mot denna bakgrund finner jag inte anledning att nu lägga fram något förslag utöver dem som jag kommer att ta upp i det följande; nämligen upplysningsskyldighet för kommuner och landsting i fråga om planerade stöd och möjlighet för regeringen att i vissa fall upphäva beslut om stödåtgärder. Skulle undantagsvis en fråga om återbetalning av ett kommunalt stöd aktualiseras får denna lösas inom ramen för en sedvanlig tillämpning av offentligrättsliga och civilrättsliga regler. Jag kan tillägga att dessa frågor ännu inte fått någon entydig eller slutgiltig

lösning inom EG, bl. a. eftersom EG-kommissionens beslut skall verkstäl- = Prop. 1991/92: 170 las i enlighet med nationell lag. Bilaga 1

Begränsning av svensk myndighets prövningsrätt

Mitt förslag: En särskild bestämmelse som anger en begränsning i visst hänseende av svenska myndigheters prövningsrätt av offentligt stöd införs i EES-lagen. Begränsningen innebär att svenska myndigheter endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av offentliga stödåtgärder som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har anmält till ESA enligt artikel 62 i EESavtalet och protokoll 3 till övervakningsavtalet innan ett lagakraftvunnet beslut av övervakningsmyndigheten eller EFTA-domstolen föreligger i saken.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt, dock att

promemorians förslag inte medger rätt för myndigheterna att vid särskilda skäl pröva stödåtgärderna.

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. En remissinstans har anfört att en svensk myndighet är oförhindrad att — även sedan ESA: s prövning ägt rum — självständigt ta ställning till om det aktuella stödet står i strid med artikel 61 och att myndigheten vid sitt avgörande inte får styras av ESA:s bedömning. En annan ordning skulle enligt denna remissinstans komma 1 konflikt med 11 kap. 2 och 7 8§ regeringsformen. Det är således inte uteslutet, fortsätter nämnda remissinstans, att myndigheten godkänner stödet trots att ESA funnit stödet strida mot artikel 61.

Skälen för mitt förslag: I lagstiftningsärendet rörande införlivandet av luftfartsavtalet mellan Sverige, Norge och EG (Godkännande av ett avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart, m. m., prop. 1991/92:29) förekommer ett övervakningsförfarande som företer påtagliga likheter med det som föreskrivs enligt EES-avtalet. En viktig skillnad är dock att övervakningen enligt luftfartsavtalet är uppbyggd enligt en s.k. enpelarmodell, vilket innebär att EG-kommissionen ensam handhar övervakningen.

EES-avtalet bygger i stället på en s.k. tvåpelarmodell. Vad som i prop. 1991/92:29 uttalas om kommissionen i nu aktuella hänseenden har här relevans för ESA. Lagrådet anförde i det lagstiftningsärendet (prop. s. 297) att frågan om tillåtligheten av statliga och kommunala stödåtgärder får anses underkastad kommissionens kontroll. Denna kontroll, fortsatte lagrådet, utgörs av en efterhandsgranskning såvitt avser stödåtgärder som finns vid avtalets ikraftträdande och av en förhandsprövning när det gäller åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet. Lagrådet ansåg därför att utrymmet för svensk domstolsprövning — närmast laglighetsprövning av kommunala beslut efter kommunalbesvär — är begränsat innan den av kommissionen initierade kontrollen fullföljts.

Departementschefen ansåg dock (prop. s. 47) att den aktuella ordningen 158

enligt luftfartsavtalet inte hindrar en svensk domstolsprövning efter kom- Prop. 1991/92: 170 munalbesvär annat än om grunden för överklagandet är den som anges i 10 = Bilaga 1 kap. 8§ första stycket kommunallagen (1991:900), nämligen att beslutet strider mot lag eller annan författning och att den bestämmelse som motsvarar artikel 61 i EES-avtalet åberopas. Är detta fallet, anförde departementschefen, måste domstolen avvakta kommissionens prövning. Har stödet inte anmälts till kommissionen torde dock enligt departementschefen domstolen kunna konstatera att stödet är otillåtet. då reglerna om anmälan i sådant fall åsidosatts (jfr EF-Karnov, 1990, avsnitt 7.2, s. 620). En särskild bestämmelse i frågan intogs mot bakgrund därav i förslaget till den lag som införlivar luftfartsavtalet med svensk rätt (lag (1992: 138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart).

En motsvarande bestämmelse som anger cen begränsning i visst hänseende av svensk myndighets prövningsrätt av stödåtgärder som anmälts till ESA bör enligt min mening införas i EES-lagen.

Lagrådet har i detta sammanhang anfört att det finns skäl att ge bestämmelsen en något mindre kategorisk utformning än vad som skett i det remitterade förslaget. Enligt lagrådet föreligger annars en påtaglig risk att den rättsliga prövningen i Sverige av kommunala stödåtgärder blir onödigt fördröjd. Något egentligt behov av att invänta övervakningsmyndighetens uppfattning synes enligt lagrådet föreligga endast då utgången i målet är beroende av hur artikel 61 skall tolkas. Är omständigheterna sådana att ett kommunalt stöd skall upphävas av en annan anledning — till följd exempelvis av att beslutet inte tillkommit i laga ordning eller att den kommunala kompetensen har överskridits — är det enligt lagrådet inte påkallat att invänta ett beslut från övervakningsmyndigheten. Detsamma gäller enligt lagrådet, när talan mot det kommunala beslutet uppenbarligen är ogrundad. Lagrådet har därför föreslagit att det i bestämmelsen anges att svenska myndigheter endast om särskilda skäl föreligger får pröva ett till ESA anmält stöd innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger i anmälningsärendet.

Jag kan instämma i vad lagrådet har anfört i denna fråga. I bestämmelsen bör följaktligen föreskrivas, såsom lagrådet föreslagit, att svenska myndigheter endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av ett till ESA anmält stöd, innan ctt lagakraftvunnet avgörande föreligger i anmälningsärendet. Sådana särskilda skäl kan i enlighet med vad lagrådet anfört vara att ett överklagande uppenbarligen är ogrundat eller att det kommunala beslutet vid sidan av ett eventuellt brott mot artikel 61 har sådana brister att det under alla omständigheter skall upphävas.

Lagrådet har vidare påpekat att ESA: s beslut kan komma att överklagas till EFTA-domstolen. Enligt lagrådet synes det i ett sådant fall inte lämpligt att det kommunala besvärsmålet avgörs förrän talan mot ESA:s beslut färdigbehandlats av EFTA-domstolen. Jag delar lagrådets uppfattning i denna fråga. Enligt min mening bör detta också tydligare komma till uttryck i lagtexten.

Därutöver vill jag göra ytterligare ett förtydligande. Som tidigare sagts följer av bestämmelserna i artikel 62 och protokoll 3 till övervakningsavtalet att Sverige skall underrätta ESA om såväl befintliga som planerade 159

stödåtgärder. I bestämmelsen bör enligt min mening uttryckligen anges att Prop. 1991/92: 170 det är anmälningar från regeringen eller den myndighet som regeringen = Bilaga 1 bestämmer som avses.

En remissinstans har påpekat att svensk domstol eller myndighet — närmast kammarrätt efter kommunalbesvär — formellt är oförhindrad att även cfter ESA:s resp. EFTA-domstolens prövning göra en självständig bedömning av stödets tillåtlighet. Man får emellertid enligt min mening anta att domstolarna kommer att fästa stort avseende vid ESA:s resp. EFTA-domstolens bedömning. Som ovan redovisats framhöll lagrådet vid införlivandet av luftfartsavtalet att frågan om tillåtligheten av stödåtgärder fick anses underkastad kommissionens (läs ESA:s) kontroll. Här måste också framhållas möjligheten för svenska domstolar att begära ett rådgivande yttrande från EFTA-domstolen rörande tolkningen av en EES-regel. Det synes vara lämpligt att den svenska domstolen i förekommande fall och, om det bedöms vara av betydelse för domstolens prövning, utnyttjar sig av denna möjlighet. Sammanfattningsvis bör enligt min mening inte några vägande olägenheter uppstå.

Upplysningsskyldighet

Mitt förslag: En särskild bestämmelse som föreskriver en skyldighet för kommunerna och landstingen att lämna upplysningar till regeringen om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål för ESA:s prövning införs i EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt, dock att försla-

get inte angav att upplysningsskyldigheten omfattar även landstingen.

Remissinstanserna: Så gott som alla remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. Några remissinstanser, däribland Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet, har avstyrkt förslaget under anförande av att artikel 61 inte omfattar stödåtgärder lämnade av kommuner och Jjandsting. Ett par andra remissinstanser har förordat att även landstingen uttryckligen införs i lagförslaget.

Skälen för mitt förslag: Lagrådet uttalade i det ovan berörda lagstiftningsärendet (se prop. 1991/92:29 s 297) att den där aktuella lagen borde innehålla en regel om skyldighet för kommunerna att upplysa regeringen om stöd som planeras och som kan bli föremål för kommissionens prövning.

En bestämmelse av motsvarande innehåll som tar sikte på ESA: s prövning bör enligt min mening införas även i EES-lagen. Svenska kommunförbundets och Landstingsförbundets invändningar har bemötts tidigare och föranleder ingen ändring i förslaget. Såsom ett par remissinstanser föreslagit bör landstingen uttryckligen omnämnas i förslaget.

Såvitt beträffar det statliga stödet bör här nämnas att det inom näringsdepartementet för närvarande utarbetas en förordning som bl. a. kommer 160

att ålägga statliga myndigheter att på begäran av regeringen lämna de Prop. 1991/92:170

uppgifter som ESA behöver för sin övervakning. s Bilaga I

Rätt att upphäva kommunala stödbeslut

Mitt förslag: En särskild bestämmelse som ger regeringen möjlighet att upphäva sådana stödåtgärder som beslutats av kommuner och landsting och som ESA genom lagakraftvunnet beslut eller EFTAdomstolen funnit strida mot artikel 61 i EES-avtalet införs i EESlagen. Bestämmelsen skall inte tillämpas om en svensk myndighet har funnit att kommunens eller landstingets beslut är förenligt med artikel 61, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag, dock att

stödåtgärder från landstingen inte uttryckligen angavs i förslaget. Inte heller innehöll förslaget att bestämmelsen inte skall tillämpas om en svensk myndighet har funnit att beslutet är förenligt med artikel 61, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. En remissinstans har särskilt ifrågasatt förslagets förenlighet med regeringsformens 11 kap. 2 och 7 §§ och anfört bl. a.: Kommunala bidrag till företag liksom kommunala låne- och kreditgarantier kan i vissa fall anses som myndighetsutövning. Kommunfullmäktige är inte en förvaltningsmyndighet i regeringsformens mening. Om stödåtgärden beslutas av kommunfullmäktige skyddar således inte 11 kap. 7 § regeringsformen mot att myndighet bestämmer hur beslutet skall fattas eller lag tillämpas (jfr prop. 1991/92:29 s. 53). Det är emellertid inte ovanligt att kommunfullmäktige delegerar beslutanderätten i sådana här frågor till kommunstyrelsen eller till någon annan nämnd (jfr SOU 1989: 64 bilagan). Kommunstyrelse och andra kommunala nämnder är förvaltningsmyndigheter och åtnjuter därför skydd enligt 11 kap. 7§ regeringsformen. Kommunalt beslut om stödåtgärd kan överklagas till kammarrätt och regeringsrätten. Dessa domstolar är i sin dömande verksamhet skyddade av 11 kap. 28 regeringsformen.

Ytterligare några remissinstanser har avstyrkt eller ifrågasatt förslaget mot bakgrund av den kommunala självstyrelsen. Slutligen har några remissinstanser föreslagit att landstingen uttryckligen omnämns i förslaget.

Skälen för mitt förslag: Genom EES-lagen inkorporeras artikel 61 med svensk rätt och kommer därigenom att gälla som svensk lag. En allmän utgångspunkt måste vara att kommuner och landsting avstår från att lämna stödåtgärder som kan komma att bedömas som olagliga och EES-stridiga. Vidare måste beaktas att det i 2 kap. 8§ andra stycket kommunallagen (1991:900) föreskrivs att kommuner och landsting endast får lämna individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare om det finns synnerliga skäl som talar för det. Som tidigare framhållits är således kommunernas =: 161

11 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

och landstingens kompetens att utge sådant stöd mycket begränsad. Man kan därför också allmänt utgå från att kommunala stödåtgärder som strider — Bilaga I mot artikel 61 under alla förhållanden blir sällsynt förekommande. Det kan emellertid inte uteslutas att en sådan situation ändå kan komma att uppstå. Mot bakgrund därav bör det enligt min mening tillskapas en möjlighet för regeringen att upphäva beslut om stödåtgärder av kommuner och landsting som ESA funnit strida mot artikel 61 i EES-avtalet. Man skulle här i och för sig alternativt kunna tänka sig att lägga sådana frågor under någon form av domstolskontroll. I stället för att införa en sådan ordning anser jag dock att befogenheten att upphäva det kommunala beslutet — i likhet med vad som gäller enligt lagen (1992: 138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart — bör ligga hos regeringen. Denna ordning ter sig också naturlig när det som här rör sig om fullgörandet av Sveriges folkrättsliga förpliktelser.

Några remissinstanser har i anslutning till förslaget hävdat att det innebär ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Här måste dock framhållas att denna självstyrelse aldrig kan vara total. I motiven till regeringsformen (prop. 1973:90 s. 190) underströks således att arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun i ganska vid omfattning måste kunna ändras i takt med samhällsutvecklingen. Termen kommunal självstyrelse kan anses ge uttryck för principen om en självständig och inom vissa ramar fri bestämmanderätt. Såsom anges i motiven till kommunallagen (prop. 1990/91:117 s. 23) ger regeringsformen stöd för att riksdagen genom lag bestämmer grunderna för kommunernas och landstingens organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen. Vidare är det riksdagen som genom lag bestämmer deras befogenheter och åligganden. Graden av självstyrelse avgörs följaktligen ytterst av formerna för samverkan mellan staten och den kommunala sektorn. I likhet med vad lagrådet uttalat i fråga om inskränkningar i den kommunala beskattningsrätten (se prop. 1989/90:150, bil. 4:4, s. 32 f) anser jag att inskränkningar i den kommunala självstyrelsen bl.a. får bedömas med hänsyn till arten och omfattningen av inskränkningarna. Inom vissa ramar är gränsdragningen — såsom lagrådet anförde — snarare en politisk än en rättslig fråga.

Mot bakgrund av det sagda kan enligt min mening den föreslagna ordningen för upphävande av beslut om stödåtgärder som befunnits stå i strid med våra folkrättsliga åtaganden och med svensk lag inte anses utgöra en oacceptabel inskränkning av den kommunala självstyrelsen.

Under remissbehandlingen har vidare vissa grundlagsfrågor tagits upp i anslutning till bestämmelserna i 11 kap. 2 och 78§ regeringsformen. Bestämmelsen i 11 kap. 7 § regeringsformen tar emellertid sikte på en helt annan situation än den som nu är i fråga, nämligen att en myndighet ger direktiv om hur en förvaltningsmyndighet skall besluta i ett individuellt ärende. En sådan ordning som föreslås i promemorian träffas inte av 11 kap. 7 § regeringsformen. Det ter sig också alltför långsökt att regeringsformen skulle hindra att regeringen upphäver nämndbeslut men tillåta att regeringen upphäver fullmäktigbeslut.

Lagrådet har godtagit min bedömning att regeringsformens bestämmel- 162

ser inte utgör något hinder mot ett genomförande av den i 88 föreslagna = Prop. 1991/92:170 ordningen. Lagrådet har emellertid ifrågasatt om ett ingripande från rege- = Bilaga I ringens sida är motiverat, i fall där talan rörande det aktuella stödets förenlighet med artikel 61 redan anförts i form av kommunalbesvär. Enligt lagrådets uppfattning framstår det som olämpligt om regeringen med tillämpning av förevarande paragraf skulle kunna föregripa den normala domstolsprövningen. Tillämpningsområdet för 8 § bör därför enligt lagrådet begränsas till att omfatta endast sådana fall då tolkningen av artikel 61 inte kommit under svensk domstols prövning.

Lagrådets uppfattning att regeringen inte bör föregripa den gängse domstolsprövningen har enligt min mening fog för sig. Jag kan därför biträda lagrådets förslag att det i lagtexten inflyter en uttrycklig begränsning av innebörd att bestämmelsen inte skall tillämpas om frågan om stödets förenlighet med artikel 61 är föremål för prövning av svensk domstol.

Det förtjänar att framhållas att bestämmelsen inte heller skall tillämpas efter en domstolsprövning som lett till att kammarrätt eller regeringsrätten i motsats till ESA, eller EFTA-domstolen, funnit att en stödåtgärd är förenlig med artikel 61. Enligt min mening bör även denna begränsning i bestämmelsens tillämpningsområde direkt framgå av lagtexten.

Lagrådet har vidare understrykit att ESA: s beslut kan komma att överklagas till EFTA-domstolen och därför förordat att det i lagtexten uttryckligen anges att det skall föreligga ett lagakraftvunnet beslut av övervakningsmyndigheten eller ett avgörande av EFTA-domstolen. Enligt min mening vinner bestämmelsen i tydlighet genom lagrådets förslag, varför jag biträder detta.

Jag vill här också slutligen nämna att bestämmelsen inte kan tillämpas beträffande kommunala företag. Dessa lämnar dock som regel inget stöd, varför frågan saknar praktisk betydelse.

En bestämmelse med ifrågavarande innehåll bör mot bakgrund av vad ovan anförts enligt min mening införas i EES-lagen.

Skyddsåtgärder enligt artikel 64 i EES-avtalet

Min bedömning: De nuvarande bestämmelserna om vissa bemyn-

diganden för regeringen i lagen (1987: 1069) om tullfrihet m. m. och

ilagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in-

eller utförsel av varor ger regeringen möjlighet att vidta åtgärder som

kan bli erforderliga i detta sammanhang. Ytterligare bemyndigan-

den torde inte vara påkallade.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat bedömningen utan erinran.

Skälen för min bedömning: I artikel 64 i EES-avtalet föreskrivs cen särskild procedur för införande av skyddsåtgärder på området för offent- 163

liga stödåtgärder. Regeln utgår från att en tillämpning av stödbestämmelserna som inte är i enlighet med ett upprätthållande av lika konkurrensvill- — Bilaga 1 kor inom EES kan ge upphov till snedvridning av konkurrensen. Enligt artikel 64 äger därför de avtalsslutande parterna att under vissa förutsättningar vidta lämpliga interimistiska och slutliga åtgärder för att motverka aktuella och potentiella snedvridningar av konkurrensen.

Regeringen har redan i dag möjlighet att vidta åtgärder som kan bli aktuella i detta sammanhang. Således äger regeringen enligt 4§ lagen (1987: 1069) om tullfrihet m, m. rätt att under vissa förutsättningar meddela de föreskrifter som kan behövas. Vidare bör erinras om lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Ytterligare bemyndiganden torde enligt min mening inte vara påkallade i denna fråga.

14.8 Konkurrensområdet

Jag har i dessa frågor samrått med chefen för näringsdepartementet.

14.8.1 Övergripande frågor Omfattningen av EES-lagen

Min bedömning: EES-lagen bör innehålla de delar av avtalskomplexet som innefattar de gemensamma materiella konkurrensreglerna och de bestämmelser som reglerar övervakningsorganens myndighetsutövning i den mån de behöver lagform.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har 1 allmänhet godtagit den i promemorian gjorda avgränsningen av EES-lagen så vitt gäller konkurrensområdet. Från några håll har dock ifrågasatts om inte det som rör konkurrensområdet borde behandlas i särskild lag. Också ett fullständigt införlivande av övervaknings- och kommittéavtalen har förespråkats. I ytterligare något fall har framförts önskemål om en mer förklarande disposition av konkurrensavsnittet.

Skälen för min bedömning: Under avsnitt 7 har en översiktlig redogörelse lämnats för EG:s grundläggande konkurrensregler. EES-avtalets innehåll i denna del har redovisats i avsnitt 8.5.

Konkurrensområdet är i olika hänseenden särpräglat, även inom EGrätten. Det rör sig om ett mycket omfattande rättsområde, väl utvecklat genom bindande sekundärrättsliga regler och icke-bindande vägledande uttalanden av olika slag från kommissionen samt en rik praxis i form både av kommissionsavgöranden som publicerats i EGT (Official Journal) och avgöranden av EG-domstolen. Det finns också en mycket omfattande litteratur. I svenskt offentligt tryck återfinns redogörelser, förutom 1 de grönböcker som publicerats av utrikesdepartementet och vilkas innehåll i stort sett återfinns i de inledningsvis angivna avsnitten av denna bilaga, 164

bl.a. i förarbetena till lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart (prop. 1991/92:29, TU4, rskr. Ill) — Bilaga 1 samt i konkurrenskommitténs huvudbetänkande (SOU 1991:59), Konkurrens för ökad välfärd Del 1 (s. 245 ff) och departementspromemorian (Ds 1992:18) Ny konkurrenslag. Det bör nämnas att några av EG:s centrala sekundärrättsakter på området finns som bilagor till nyssnämnda lag. Det gäller bl. a. rådsförordningen (EEG) nr 17/62 om tillämpningen av Romfördragets artiklar 85 och 86, jämte senare ändringsförordningar, nämligen (EEG) nr 59/62, (EEG) nr 118/63 och (EEG) nr 2822/71, rådsförordningen (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpningen av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn samt rådsförordningen (EEG) nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer.

Konkurrensreglerna är marknadsregler, komplementära till fördragsreglerna om den fria rörligheten. Medan de senare i princip har karaktären av förbud mot olika hinder för den fria rörligheten, primärt riktade till staterna, ehuru med verkningar till förmån för enskilda, riktar sig de grundläggande konkurrensreglerna till företagen och ingriper sålunda i deras verksamhet. Reglernas syfte kan sägas vara att tillsammans med övriga marknadsregler frigöra de marknadskrafter som inom gemenskapen skall alstra den välståndsutveckling som tillhör fördragets övergripande mål.

Inte heller EES-avtalets syften kan tillgodoses utan ett enhetligt system av konkurrensregler som tillämpas likformigt och effektivt inom hela samarbetsområdet. Detta kommer till uttryck i EES-avtalets artikel 1.2 (e). En bristande enhetlighet på detta område skulle även rubba konkurrensförutsättningarna mellan å ena sidan företag i EFTA-länderna och å den andra företag inom EG. En nödvändig konsekvens är att EES-avtalet innefattar bestämmelser som inom fördragets tillämpningsområde i alla hänseenden motsvarar EG:s konkurrensrätt.

Inom EG är framförallt konkurrensrätten det område där kommissionen utövar förvaltande verksamhet med direkta rättsliga verkningar, ofta av ingripande natur, för enskilda rättssubjekt. Det är alltså fråga om verksamhet som i svensk rätt klassificeras som myndighetsutövning.

Till följd av den s.k. tvåpelarlösning som vuxit fram under förhandlingarna om EES fördelas denna förvaltande verksamhet, liksom därmed förbundna rättskipningsuppgifter, mellan å ena sidan de berörda EGinstitutionerna, dvs. kommissionen, EG-domstolens förstainstans samt EG-domstolen, och å andra sidan de på EFTA-sidan för bl. a. detta ändamål inrättade organen, ESA samt EFTA-domstolen. Grunden för de nämnda organens kompetens på konkurrensområdet utgör fördelningsreglerna i EES-avtalets artiklar 56 och 57.2. Införlivandet av dessa bestämmelser med svensk rätt genom EES-lagens 2§ medför sålunda att rättskipnings- och förvaltningsuppgifter, som innefattar myndighetsutövning, överlämnas till internationella inrättningar. Vilka närmare befogenheter som sålunda överlåts på övervakningsorganen och domstolarna och vad som skall gälla för utövandet av dessa bestäms i olika hänseenden av de materiella bestämmelser och handläggningsregler som finns i över-

vakningsavtalet och i den sekundärrättsliga materia som tillhör EESavtalet. Bilaga 1

En följd av konkurrensärendenas uppdelning på EG- resp. EFTAorganen är att på detta rättsområde avtalsinnehållet, som inom EG motsvaras av sammanhållna rättsakter, delvis splittras upp och fördelas på olika håll i fördragsmaterian. Det finns för konkurrensområdet relevanta regler, förutom i EES- och ESA-avtalens huvudbestämmelser samt protokoll till dessa avtal, också i en bilaga XIV till EES-avtalet där samma s.k. referensteknik som på andra rättsområden används. Därutöver anger protokoll 21 vilken kompetens som ESA skall ges vid tillämpning av konkurrensreglerna. Som närmare kommer att framgå i det följande är det på bilaga XIV och protokoll 4 till övervakningsavtalet som innehållet i vissa rättsakter har fördelats. Denna avtalsstruktur kan försvåra överblicken över en komplicerad materia. Det är givet att det återspeglas i EESlagens utformning. I sak motsvarar likväl, som nyss sagts, regleringen genomgående den inom EG gällande.

Remissinstanserna har haft varierande meningar om hur man skulle kunna komma till rätta med frågan om införlivande av konkurrensbestämmelserna. De remissinstanser som representerar särskild sakkunskap på det konkurrensrättsliga området och som har haft insyn i förhandlingarna om avtalet hör till dem som förordat den lösning som föreslagits i promemorian. Lagrådet har inte heller haft något att erinra mot den valda tekniken för införlivande av konkurrensbestämmelserna även om det i systematiskt hänseende enligt lagrådet uppstår en obalans i EES-lagen genom att en så utförlig reglering av konkurrensrätten tas in där. För egen del ansluter jag mig till promemorians förslag i detta hänseende. Det kan enligt min bedömning inte komma i fråga att ur avtalens huvudbestämmelser till särskild behandling bryta ut de bestämmelser som gäller konkurrens, och jag fäster vikt vid att man i detta lagstiftningsärende kan samla hithörande frågor. Konkurrensområdet är det enda i avtalskomplexet, där förvaltnings- och rättskipningsuppgifter överlåts på internationella organ.

ESA och EG-kommissionen — liksom domstolarna — kan bl. a. besluta om tillåtligheten av förfaranden enligt artiklarna 53.1 och 54 i EES-avtalet, förbjuda eller godkänna företagskoncentrationer enligt artikel 57.1, ålägga företag att upphöra med konkurrensbegränsande förfaranden samt besluta om böter och viten. Det kan också gälla inspektioner och uppgiftslämnade.

Vid införlivandet måste sålunda, såsom även lagrådet understrukit. 10 kap. 5 § regeringsformen utnyttjas.

Jag betvivlar också att större överskådlighet kan vinnas på något annat sätt än det i promemorian föreslagna. Tekniken för införlivandet kommer

under alla förhållanden att till stor del bestämmas av åtagandet att inkor-

porera förordningstexter. Detta utesluter självfallet inte att de förbättringar i förhållande till promemorieförslaget görs, som kan visa sig vara möjliga. Jag kommer i det följande att med utgångspunkt i avtalens struktur redogöra för vad som enligt min bedömning skall omfattas av lagen.

Konkurrensreglernas förhållande till annan svensk rätt

Bilaga 1 |

Min bedömning: På konkurrensområdet finns det knappast någon risk för konflikt med annan svensk rätt. Däremot uppkommer det som en följd av bestämmelsernas införande bl.a. frågor om den civilrättsliga verkan av att en rättshandling omfattas av ett konkurrensrättsligt förbud. Ytterst ankommer det på rättstillämpningen att ta ställning till sådana frågor.

Promemorian har inte tagit upp hithörande spörsmål.

Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge är en remissinstans som särskilt tagit upp frågorna om förhållandet mellan avtalens konkurrensregler och svensk rätt. Hovrätten som anser att de största svårigheterna med inkorporering av vissa artiklar i EES-avtalet gäller i vad mån bestämmelserna skall ha effekt för andra än statsmakterna, anger särskilt artiklarna 53 och 54 som exempel på bestämmelser i EES-avtalet, som det torde vara meningen att myndigheterna skall tillämpa. Hovrätten konstaterar att det uppkommer frågor, huruvida en artikel skall kunna åberopas av enskilda direkt vid domstol eller annan myndighet och anför att exempelvis artikel 53.2 skall uppfattas så. trots att tvekan kan föreligga med hänsyn till att konventionsorganen har tillagts befogenhet att ingripa vid överträdelser. |

Skälen för min bedömning: Jag anser att det som hovrätten har tagit upp är viktigt och vill därför redogöra för min allmänna syn därpå. Samtidigt vill jag dock understryka att det måste ankomma på rättstillämpningen att med beaktande av EG-rättslig praxis ta ställning i många fall.

Vad gäller förhållandet mellan gemensamma konkurrensregler och nationell konkurrensrätt och därmed också frågan om avgränsningen av uppgifter mellan övervakningsmyndigheterna och nationella myndigheter, får man enligt min mening skilja mellan nationella konkurrensmyndigheter och domstolar. Vad beträffar konkurrensmyndigheter är utrymmet för tillämpning av kartellförbudet och förbudet mot missbruk av dominerande marknadsställning ringa. Det är en annan sak, att konkurrensmyndigheterna skall bistå övervakningsmyndigheterna i olika hänseenden. Jag återkommer till det.

På konkurrensområdet träder inte den gemenskapsrättsliga regleringen in i stället för motstridande nationell rätt på samma sätt som kan bli fallet i fråga om reglerna för den fria rörligheten på marknaden, där det kan föreligga konflikt mellan den nationella regleringen och gemenskapsrättens krav på fri rörlighet. Nationell konkurrensrätt och gemenskapsrättslig kan finnas vid sidan av varandra, därför att reglerna tillgodoser skilda skyddsobjekt, vilka inte är oförenliga. Gemenskapsrätten skyddar den mellanstatliga konkurrensen, den nationella rätten den inomstatliga. De bägge rättssystemen kan därför tänkas tillämpliga samtidigt och vid sidan om varandra, om det är fråga om förfaranden som på en gång riktar sig mot bägge skyddsintressena. Omvänt kan man inte därav, att ett förfarande är god-

tagbart enligt det ena systemet, utan vidare sluta sig till att det är legitimt - Prop. 1991/92:170 också enligt det andra. Bilaga 1

Det anförda gäller likaså förhållandet mellan det gemensamma regelsystem som EES-rätten utgör och nationell rätt. I vad mån ett visst förfarande skall kunna drabbas av ingripanden inte bara på grund av de gemensamma bestämmelserna utan också på grund av våra egna föreskrifter är i princip en fråga för den svenska konkurrensrätten. Denna får dock givetvis inte tillämpas på sådant sätt att den enhetliga och effektiva tillämpningen av EES-avtalets konkurrensregler äventyras. Särskilt när det gäller ingripanden mot förfaranden som omfattas av undantag enligt artikel 53.3 kan problem uppstå. Därmed förknippade frågor är ännu inte helt lösta inom gemenskapsrätten och det kan inte komma i fråga att föregripa kommande ställningstaganden.

Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att en proposition med förslag till ny konkurrensrättslig lagstiftning är under utarbetande inom regeringskansliet på grundval av förslagen i konkurrenskommitténs betänkande (SOU 1991:59) Konkurrens för ökad välfärd samt departementspromemorian Ds 1992:18, vilka har varit föremål för remissbehandling i särskild ordning. Sådana gränsdragningsfrågor som jag nyss har berört torde få övervägas i det sammanhanget. Det är då möjligt att ta hänsyn till problemet och söka utforma den svenska rättens regler så att konflikter så långt möjligt förebyggs. Nu är det emellertid endast fråga om de föreskrifter som följer av EES-åtagandena och som skall tillgodose skyddet för den gränsöverskridande konkurrensen inom EES.

Vad gäller domstolarna är situationen annorlunda än för konkurrensmyndigheterna. Artikel 53 i EES-avtalet motsvarar materiellt artikel 85 i Romfördraget. Den skall därför uppfattas i enlighet med EG-domstolens praxis rörande denna artikel. Artikel 85 har inom EG direkt effekt. Detsamma gäller förbudet mot missbruk av dominerande marknadsställning i artikel 54 i EES-avtalet. Förbuden kan med andra ord åberopas av parterna i skilda slags mål, och bestämmelserna skall då användas av domstolen. Det är särskilt att märka att sådana rättshandlingar (dvs. överenskommelser och beslut men vanligen ej samordnade förfaranden, eftersom sådana i sig torde sakna rättsverkningar), som är otillåtna enligt artikel 53.1 EESavtalet enligt artikelns andra stycke skall vara verkningslösa i vad de strider mot kartellförbudet. Denna civilrättsliga verkan inträder enligt bl. a. auktoritativa tyska kommentarer (jfr Koch i Grabitz; Kommentar zum EWG- Vertrag; paragraf 138 vid art. 85) när artikelns rekvisit är uppfyllda, och skall i princip av domstolen självmant tas i betraktande när det står klart att så är fallet. Verkan enligt artikeln är begränsad till de delar av rättshandlingen som träffas av förbudet. Vilka konsekvenser detta i övrigt får på verkningarna av rättshandlingen är att bedöma enligt vanliga regler. Det ankommer på domstolen att i det särskilda fallet ta ställning härtill, varvid bedömningen mycket väl kan tänkas utfalla så att rättshandlingen behåller sin verkan i andra hänseenden.

Domstolens uppgift kan dock kompliceras av att artikel 53 i EES-avtalet, liksom artikel 85 i Romfördraget, utgör en helhet. Det kan därför givetvis vålla problem hur man skall förfara när det inte föreligger något ställnings- 168

tagande från övervakningsorganens sida enligt artikel 53.3. Denna proble- = Prop. 1991/92: 170 matik kan inte behandlas nu. Den får liksom inom EG angripas av de = Bilaga I nationella myndigheterna vid deras tillämpning av bestämmelsen.

Vad angår avtalets artikel 54, som motsvarar artikel 86 i Romfördraget, gäller likaledes att den skall användas i nationell rättstillämpning. Nationella myndigheter kan sålunda ha rätt att ingripa mot missbruk av dominerande marknadsställning. Här uppkommer dock inte de nyss omnämnda civilrättsliga verkningarna, och artikeln torde därför knappast bli aktuell vid domstol på samma sätt som den föregående artikeln. Om t. ex. missbruket manifesteras i form av ingångna avtal, kan dock uppkomma civilrättsliga konsekvensfrågor av samma slag som nyss berörts. Det är inte uteslutet att missbruk av dominerande marknadsställning yttrar sig just genom ingåendet av sådana avtal som omfattas av kartellförbudet. Man kan också tänka sig fall där ogiltighet av en rättshandling kan inträda enligt exempelvis 36 § avtalslagen.

Vad slutligen gäller EES-avtalets artikel 57 skall endast sägas att dess tillämpning väsentligen är en fråga för övervakningsmyndigheterna. Av artikel 9 i rådsförordningen (EEG) nr 4064/89 framgår dock att kommissionen under vissa förutsättningar kan överlämna handläggningen av ett koncentrationsärende till behörig nationell myndighet. Vidare framgår av artikel 22 att prövningen av en företagskoncentration, som inte uppfyller förordningens krav på s.k. gemenskapsdimension, i visst fall kan överlämnas av ett medlemsland till kommissionen.

14.8.2 Särskilda införlivandefrågor Bindande rättsakter som omfattas av bilaga XIV till EES-avtalet

Mitt förslag: De delar av förordningar med materiella regler som

anges i bilaga XIV och som behöver lagform vid införlivandet

inkorporeras jämte anpassningsbestämmelser genom EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: I fråga om remissyttrandena hänvisas till vad som tidigare sagts om omfattningen av EES-lagen.

Skälen för mitt förslag: Genom bilagan XIV till EES-avtalet infogas i avtalet med s.k. referensteknik bl.a. sådana delar av vissa EGförordningar som innehåller materiella konkurrensregler. Det rör sig dels om bestämmelserna om tillåtligheten av företagskoncentrationer, dels om bestämmelser ur rättsakter på särskilda sektorer, vilka ansluter till och materiellt kompletterar de grundläggande konkurrensreglerna. Andra delar av dessa rättsakter med bestämmelser om påföljder samt olika slags förfaranderegler för övervakningen m. m., ingår i EFTA-anpassad form i olika kapitel i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Protokollet inkorporeras med svensk lag genom EES-lagens 3 §. Jag tar upp behovet av kompletterande föreskrifter senare under avsnitt 14.8.3. 169

Bilaga XIV till EES-avtalet hänvisar sålunda till ett antal bindande och Prop. 1991/92: 170

icke bindande rättsakter. Flera av de bindande rättsakterna utgör s.k. = Bilaga Il gruppundantagsförordningar. Dessa behandlar jag i följande avsnitt. I övrigt gäller det de bestämmelser som anges nedan.

Förordningar

rättsakt nr I (artiklarna 1—5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer i EESversion),

rättsakt nr 10 (artiklarna 1—5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar i EES-version),

rättsakt nr 11 (avdelning 1i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 december 1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten i EES-version) och

rättsakt nr 14 (artiklarna 1—3 i höga myndighetens beslut nr 24— 54 av den 6 maj 1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett företag enligt fördragets artikel 66.1 i EES-version).

Bestämmelserna i dessa rättsakter utgör en del av de gemensamma konkurrensbestämmelserna och kan enligt min mening inte gärna ses isolerade från de övriga konkurrensbestämmelser som inkorporeras genom EES-lagen. Med hänsyn till att det är fråga om förordningstexter kommer endast inkorporering i fråga som införlivandemetod. Eftersom bestämmelserna avser ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden, skall inkorporeringen ske genom lag.

Direktiv Bilaga XIV hänvisar också till två direktiv, nämligen

rättsakt nr 12 kommissionsdirektiv 88/301/EEG om konkurrens på marknaderna för teleterminalutrustning och

rättsakt nr 13 kommissionsdirektiv 90/388/EEG om konkurrens på marknaderna för teletjänster.

Direktiven får enligt min bedömning i vanlig ordning införlivas med svensk rätt genom erforderliga anpassningar av de föreskrifter som gäller på teleområdet. De föranleder inga särskilda åtgärder i detta sammanhang.

Mot den i det remitterade förslaget valda lagtekniska lösningen, som innebar att hela bilagan XIV skulle fogas som bilaga till lagen, har lagrådet haft invändningar. Enligt lagrådets mening är bilagan alltför svåröverskådlig och onödigt omfattande i sammanhanget. Jag delar denna mening. Lagförslaget har därför i denna del utformats med beaktande av lagrådets synpunkter.

Gruppundantag Prop. 1991/92: 170

Bilaga I

Min bedömning: De s.k. gruppundantagsförordningarna kan införlivas med svensk rätt genom regeringsförordning med användande av inkorporeringsmetoden.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Marknadsdomstolen har ifrågasatt promemorians bedömning att de s.k. gruppundantagsförordningarna bör kunna ses som verkställighetsföreskrifter till EES-lagen och därför skulle kunna enligt 8 kap. 13 § regeringsformen inkorporeras genom regeringsförordning.

Skälen för min bedömning: Des. k. gruppundantagsförordningarna (rättsakterna nr. 2—9 i bilaga XIV till EES-avtalet) vilka i sin EG-rättsliga form tillkommit med tillämpning av Romfördragets artiklar 85.3 och 87 anger i generella termer bestämda typer av avtal som på vissa villkor undantas från kartellförbudet i artikel 85.1. Det är i avtalet fråga om följande rättsakter i deras gällande lydelse och i EES-anpassad form.

Rättsakt nr 2 kommissionens förordning (EEG) nr 1993/83 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av ensamåterförsäljaravtal,

rättsakt nr 3 kommissionens förordning (EEG) nr 1984/83 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av exklusiva inköpsavtal,

rättsakt nr 4 kommissionens förordning (EEG) nr 123/85 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av försäljnings- och serviceavtal för motorfordon,

rättsakt nr 5 kommissionens förordning (EEG) nr 2349/84 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av patentlicensavtal,

rättsakt nr 6 kommissionens förordning (EEG) nr 417/85 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av specialiscringsavtal,

rättsakt nr 7 kommissionens förordning (EEG) nr 418/85 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av avtal om forskning och utveckling,

rättsakt nr 8 kommissionens förordning (EEG) nr 4087/88 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av franchiseavtal samt

rättsakt nr 9 kommissionens förordning (EEG) nr 556/89 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av know-how-licensavtal.

Enligt marknadsdomstolen är promemorians lösning från praktiska synpunkter lämplig och ännu bättre vore om förordningarna, såsom sker i EG, utfärdades på myndighetsnivå. Frågan är dock enligt marknadsdomstolen om förordningarna kan anses vara verkställighetsföreskrifter i regeringsformens mening. Bl.a. bör uppmärksammas att föreskrifter om gruppundantag har viktiga civilrättsliga verkningar på avtal mellan enskilda rättssubjekt. Det kan enligt marknadsdomstolen hävdas att de med den utformning 8 kap 2 § regeringsformen har kräver lagform.

För egen del gör jag följande bedömning. Gruppundantagen har i stort sett likartad uppbyggnad. De innehåller som regel listor över avtalsvillkor som medför att avtal inte omfattas av undantaget samt exemplifierande uppräkningar av sådana villkor som godtas. Gruppundantag kan sättas ur 171

kraft i särskilda fall, om avtal befinns ha verkningar som är oförenliga med förutsättningarna för undantag enligt artikel 85.3. I sådana fall kan dock = Bilaga I inte påföljd ifrågakomma för den tid företaget åtnjutit undantaget. Ingenting hindrar att ett avtal, oavsett huruvida det kan anses falla under ett gruppundantag, anmäls till övervakningsmyndigheten för prövning.

Gruppundantaget såsom rättsfigur torde sakna egentlig motsvarighet i tidigare svensk rätt. Det synes närmast kunna karakteriseras som en form av generell dispens från skyldigheten att till övervakningsmyndigheten för prövning anmäla konkurrensbegränsande avtal.

Gruppundantag ingår emellertid också bland de rättsakter som Sverige har förbundit sig att följa enligt det s.k. luftfartsavtalet med EG, vilket införlivats med svensk lag genom den tidigare nämnda lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. I det avtalet ingår såsom artikel 4.3 en motsvarighet till EES-fördragets artikel 53.3, vilken har införlivats genom den lagstiftningen. I frågan om införlivandet av de rättsakter som utgjorde gruppundantag anförde föredragande statsrådet (prop. 1991/92:29 s. 42 f.) att bestämmelserna var av den karaktären, att de kunde ses som utfyllnad av bestämmelsen i artikel 4.3 i avtalet, dvs. som föreskrifter om verkställighet av lag enligt 8 kap. 13 § första stycket i regeringsformen. De kunde därför införlivas genom förordning med användande av inkorporeringsmetoden. Denna bedömning lämnades utan erinran i lagstiftningsärendet. Lagrådet har inte gått in på frågan om införlivandet av gruppundantagen.

Jag kan för egen del inte finna att de ifrågavarande undantagen egentligen tillför något materiellt nytt i förhållande till vad som föreskrivs i EES-avtalets artikel 53, vilken jag nu föreslagit skall inkorporeras med svensk rätt genom EES-lagen. Förutsättningarna för undantag är tydligt angivna i artikel 53.3. Att det inte är fråga om att tillföra något väsentligt nytt till artikelns innehåll framgår bäst av att en rättshandling kan göras till föremål för övervakningsmyndighetens prövning enligt artikelns första och tredje stycken, oavsett huruvida den omfattas av gruppundantaget. Om något ytterligare åläggande för enskilda eller eljest om något ingrepp i deras personliga eller ekonomiska förhållanden utöver vad huvudbestämmelsen medför är det inte fråga. I denna mening medför sålunda inte dessa rättsakter några civilrättsliga verkningar för enskildas avtal. Att de är av stor praktisk betydelse i affärslivet och därigenom faktiskt inverkar på utformningen av många avtal mellan enskilda är en annan sak.

Det sagda torde också gälla rättsakt nr 15, Höga myndighetens beslut 25—67/EKSG med en förordning om befrielse från kravet på förhandsgodkännande enligt fördragets artikel 66.3. Denna rättsakt utgör ett gruppundantagsbeslut på kol- och stålområdet. Förutsättningarna för undantag är på kol- och stålområdet tillräckligt tydligt angivna i artikel 2.2 i protokoll 25 till EES-avtalet. :

Jag finner sålunda inte skäl till annan bedömning än den som har gjorts i det tidigare lagstiftningsärendet och i promemorian utan anser att gruppundantagsförordningarna kan inkorporeras genom regeringsförordning.

Protokoll 4 till övervakningsavtalet Prop, 1991/92: 170 Som föreslagits i avsnitt 12.4.1 inkorporeras protokoll 4 till övervaknings- Bilaga 1 avtalet om ESA:s uppgifter och befogenheter på konkurrensområdet genom EES-lagen.

EFTA-ländernas åtagande att ge ESA samma befogenheter som EGkommissionen har redan inledningsvis nämnts. De EG-rättsakter som reglerar kommissionens befogenheter på konkurrensområdet finns i ett antal förordningar. I artikel 3 av protokoll 21 till EES-avtalet anges dessa rättsakter och de artiklar däri som återspeglar kommissionens befogenheter och uppgifter. Rättsakterna är, i sin efter senare ändringar gällande lydelse, följande

1 fråga om företagskoncentrationer den grundläggande rådsförordningen (EEG) nr 4064/89 den 21 december 1989 samt kommissionsförordningen (EEG) nr 2367/90 den 25 juli 1990 om anmälningar, tidsfrister och muntligt uppgiftslämnande i detta sammanhang,

i fråga om allmänna förfaranderegler den grundläggande rådsförordningen (EEG) nr 17/62 den 6 februari 1962, kommissionsförordningen (EEG) nr 27/62 av den 3 maj 1962 med tillämpningsföreskrifter rörande form, innehåll och andra enskildheter i fråga om ansökningar och anmälningar samt kommissionsförordningen (EEG) nr 99/63 den 25 juli 1963 om det muntliga uppgiftslämnande som regleras i artiklarna 19.1 och 19.2 i nyssnämnda grundläggande förordning 17.

Vidare anges i protokollets artikel 3 på motsvarande sätt relevanta EG-bestämmelser på transport- resp. kol- och stålområdena. För kol- och stålområdet finns det liknande bestämmelser dels i artiklarna 65 och 66 i EKSG-fördraget, dels i olika beslut av kommissionen.

I protokoll 4 till övervakningsavtalet har dessa bestämmelser anpassats och gjorts tillämpliga på ESA.

Innehållet i protokollet Protokollet innehåller sålunda de mellan EFTA-länderna överenskomna bestämmelserna om genomförandet av EES-avtalets konkurrensregler för företag, särskilt innehållet i protokoll 21 till EES-avtalet. Protokoll 4 består av fem delar med sammanlagt 16 kapitel i löpande numrering I-XVI. Varje kapitel är artikelindelat för sig. Till helt övervägande del motsvarar denna artikelnumrering den i EG-rättsakterna.

Kapitlen I — V svarar till innehållet mot rådsförordning (EEG) nr 17/62 (kap. II), kommissionsförordning (EEG) nr 27/62 (kap. III), kommissionsförordning (EEG) nr 99/63 (kap. IV) och rådsförordning (EEG) nr 2988/74 (kap. V).

Kapitlen VI- XII gäller transport och svarar till innehållet mot de delar av rådsförordning (EEG) nr 1017/68, vilka inte såsom materiella regler införlivats redan enligt EES-avtalets bil. XIV, nämligen artiklarna 6 och 10 — 31 (kap. VD), kommissionsförordning (EEG) nr 1629/69 (kap. VII), rådsförordning (EEG) nr 1630/69 (kap. VIII), avsnitt II med förfaranderegler i rådsförordning (EEG) nr 4056/86 (kap. IX), kommissionsförordning 173

(EEG) nr 4260/88 (Kap. X), kommissionsförordning (EEG) nr 3975/87 (kap. XI) och kommissionsförordning (EEG) nr 4261/88 (kap. XI1). Bilaga I

Kapitlen XIII— XIV gäller företagskoncentrationer och svarar till innehållet mot de delar av rådsförordning (EEG) nr 4064/89 vilka inte såsom materiella regler införlivats redan enligt EES-avtalets bil. XTV, nämligen artiklarna 6 — 24 (kap. XIII) och kommissionsförordning (EEG) nr 2367/90 (kap. XIV).

Kapitel XV gäller kol- och stålsektorn och svarar till innehållet bl. a. mot relevanta delar av artiklarna 65 och 66 fördraget om upprättande av Koloch stålunionen samt artikel 47 samma fördrag rörande rätten att inhämta upplysningar och utföra undersökningar, påföljd för brott mot plikten att uppfylla sådana förpliktelser, sekretesskydd samt skadeståndskyldighet vid bristande sekretess, artikel 36.1 samma fördrag om skyldighet att bereda berörd part tillfälle att yttra sig före åläggande av sanktion, innebärande betalningsförpliktelse, eller av viten samt artikel 82 samma fördrag om den omsättning som skall utgöra underlag för beräkning av viten och påföljder (kap. XV, avsnitt I), del av Höga myndighetens beslut 26—/54 med tillämpningsföreskrifter till nyssnämnda fördragsartikel 66 i fråga om uppgiftsskyldighet för företag (kap. XV, avsnitt II), kommissionsbeslut 715/78 EKSG med preskriptionsbestämmelser på kol- och stålområdet (kap. XV, avsnitt Ill) samt kommissionsbeslut 379/84 EKSG om befogenheter för tjänstemän vid undersökningar m. m. (kap. XV, avsnitt IV).

I det avslutande kapitlet XVI finns övergångsbestämmelser beträffande kapitlen II — XII och XV (kap. XVI, avsnitt I) samt beträffande kapitlen XII och XIV (kap. XVI, avsnitt II).

Till protokollet hör vissa bilagor.

14.8.3 Behovet av särskilda svenska föreskrifter Behörig svensk konkurrensmyndighet

Mitt förslag: Lagen skall innehålla upplysningar om att regeringen

utser den myndighet som skall vara behörig här i landet vid tillämp-

ning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och övervakningsavtalet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har inte tagit upp frågan.

Skälen för mitt förslag: Som framgått tidigare bör EES-avtalets huvudbestämmelser och de protokoll till avtalet som rör konkurrensfrågor inkorporceras genom EES-lagen. Detsamma gäller övervakningsavtalet och protokoll 4 till detta avtalet.

För att de gemensamma konkurrensbestämmelserna skall fungera såsom avtalat fordras därutöver vissa andra lagstiftningsåtgärder.

EFS-avtalet kräver att varje avtalsslutande stat utser ett organ att vara behörig nationell myndighet med de uppgifter som framgår av de gemen- | samma konkurrensbestämmelserna. Vilken myndighet som uppgifterna 174

skall läggas på här i landet bör lämpligen bestämmas av regeringen i förordning. EES-lagen bör innehålla en upplysning om detta. Bilaga I

Jag vill i sammanhanget erinra om att regeringen i budgetpropositionen för budgetåret 1992/93 (prop. 1991/92:100 bil 13 s. 133) i enlighet med konkurrenskommitténs förslag föreslagit att en ny konkurrensmyndighet skall inrättas den 1 juli 1992 genom att uppgifter från nuvarande Statens pris- och konkurrensverk (SPK) och Näringfrihetsombudsmannen (NO) förs samman till en ny myndighet. Förberedelserna för inrättandet av det nya konkurrensverket pågår för närvarande.

Ramen för den behöriga myndighetens befogenheter

Mitt förslag: 1 EES-lagen införs en föreskrift som klargör den

svenska konkurrensmyndighetens befogenheter vid undersökningar

som skall utföras på begäran av ESA.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har riktat kritik mot promemorians förslag från i huvudsak samma utgångspunkter. De har ansett att den i promemorian föreslagna 12 § i EES-lagen kan kritiseras från rättssäkerhetssynpunkt.

Skälen för mitt förslag: Det är riktigt, såsom flera remissinstanser anmärkt, att den i promemorian föreslagna paragrafen inte anger de närmare förutsättningar, under vilka undersökningen får äga rum. Det är inte heller paragrafens funktion. Den anger endast vilka åtgärder som kommer i fråga inom ramen för en sådan undersökning som övervakningsorganen får besluta om.

Enligt EES-avtalet skall ESA kunna besluta om undersökningar hos företag här i landet för att utreda eventuella överträdelser av konkurrensbestämmelserna. Undersökningarna skall utföras antingen av ESA celler av den behöriga svenska myndigheten på begäran av ESA. ESA är, liksom å sin sida kommissionen, enligt artikel 8.3 i protokoll 23 till EES-avtalet skyldigt att på begäran av den andra övervakningsmyndigheten föranstalta om en undersökning inom sitt område. Företagen skall vara skyldiga att underkasta sig undersökningarna, och dessa skall ytterst kunna genomföras med tvång.

Det är sålunda inte den svenska myndigheten som beslutar om åtgärderna, utan konventionsorganen. Dessa tillämpar därvid de gemensamma reglerna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att den i promemorian föreslagna 12 § knappast fyller de krav på tydlighet som brukar ställas på cn författning som reglerar användning av tvångsmedel. Enligt hovrätten är det t. ex. oklart hos vem undersökning egentligen får ske.

Promemorian kan ha varit otydlig i denna del. Jag har i det föregående förklarat bakgrunden till att innehållet i övervakningsavtalet inte kunnat ställas till förfogande i samband med remissen. Jag finner det därför så 175

mycket mera angeläget att här lämna en översiktlig redogörelse för det Prop. 1991/92: 170 system för inhämtande av upplysningar från företag och företagssamman- = Bilaga l slutningar samt för undersökningar som protokoll 4 till övervakningsavtalet bygger på.

Riktlinjerna för ESA:s användning av konkurrensreglerna framgår av kapitel 2 i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Detta ger behörighet för ESA dels att inhämta upplysningar, dels att företa undersökningar. Vidare innehåller kapitlet bestämmelser om samarbetet mellan ESA och nationella myndigheter i konkurrensärenden. De hänvisningar till artiklar som ges i det följande avser kapitel 2 i protokoll 4 som motsvarar förordning (EEG) nr 17/62 till sitt sakliga innehåll. Även artikelindelningen är samma. De följande kapitlen i protokollet som innehåller bestämmelser för särskilda sektorer innehåller såvitt nu är i fråga motsvarande regler, varför

dessa inte särskilt berörs i det följande.

ESA kan inleda ett förfarande på eget initiativ lika väl som efter klagomål eller på grund av ett ansökningsärende. Staterna samt fysiska och juridiska personer, som har ett berättigat intresse i saken, får begära undersökning. Finner ESA, att det inte finns tillräcklig grund för ingripande, skall den som framställt sådan begäran underrättas om skälen och ges tillfälle att skriftligen framlägga synpunkter.

Upplysningar ESA får inhämta alla nödvändiga upplysningar hos medlemsstaternas regeringar och behöriga myndigheter samt hos företag och företagssammanslutningar (art. 11.1). Ett företag är då inte skyldigt att lämna några upplysningar. Men om det inte sker inom fastställd tid, eller ofullständiga uppgifter lämnas, kan ESA begära upplysningarna genom ett formligt beslut.

Beslutet, av vilket en kopia skall översändas till behörig nationell myndighet, skall innehålla besked om de upplysningar som begärs, den tid inom vilken de skall lämnas samt påföljd för lämnande av oriktig upplysning. I beslutet skall också anges att det är möjligt att få till stånd en prövning av det hos EFTA-domstolen (art. 11.5).

ESA är således förpliktigad att följa ett tvåstegsförfarande. Först skall den begära upplysningar och sedan, om inte begäran efterkommes, besluta 1 frågan.

Undersökningar Artikel 14 ger övervakningsorganet rätt att till uppfyllande av sina uppgifter vidta alla nödvändiga undersökningar hos företag och företagssammanslutningar (i det följande ”företag”). En undersökning kan utföras av en tjänsteman vid övervakningsorganet antingen med stöd av en skriftlig fullmakt (art. 14.2) eller enligt ett formligt beslut (art. 14.3). Undersökningen kan i bägge fallen föregås av en underrättelse till företaget, men det är inte något krav. S.k. tillslag utan föregående varning har inom EG blivit 176

vanligare. Valet mellan de båda undersökningsformerna beror av omständigheterna, t.ex. risken för att bevisning eller annat utredningsmaterial — Bilaga 1 förstörs eller undanhålls.

I en fullmakt enligt 14.2 skall anges syftet med undersökningen och vilka omständigheter den avser. Numera förekommer i praxis inom EG att fullmakten kompletteras med ytterligare en handling som innehåller besked om kommissionens befogenheter och företagets rättigheter. Det är viktigt att här framhålla, att företaget inte är skyldigt att ställa sig till förfogande för en undersökning i dessa fall. I den mån företaget frivilligt lämnar sin medverkan, får emellertid detta den följden, att påföljder enligt artikel 15.1 c kan åläggas företaget, ifall detta uppsåtligen eller av oaktsamhet skulle förete böcker eller andra affärshandlingar som är ofullständiga. Vägrar företaget att medverka vid undersökningen, uppkommer självfallet fråga om att i stället företa denna med stöd av ett formligt beslut därom.

En undersökning som grundas på ett beslut är företaget däremot skyldigt att underkasta sig. Skyldigheten är påföljdssanktionerad. Enligt artikel 16.1 kan också en vitesliknande påföljd åläggas för att framtvinga efterrättelse. Beslut om undersökning skall enligt artikel 14.4 föregås av samråd med den nationella myndigheten.

Tjänstemän hos den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium undersökningen skall genomföras kan, på begäran av myndigheten eller ESA, ge de tjänstemän som utför undersökningen den hjälp som behövs för att genomföra uppgifterna (art 14.5). ESA kan också anmoda de behöriga nationella myndigheterna att företa undersökningar å dess vägnar.

Rätten enligt artikel 14 för övervakningsorganet att genomföra alla nödvändiga undersökningar hos företag och företagssammanslutningar avser

a) att granska räkenskaper och andra affärshandlingar,

b) att ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar,

c) att begära muntliga förklaringar på platsen, och

d) att få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel (art. 14.1).

Föreskrifter om skyldighet att underkasta sig undersökningarna kräver lagform. Genom att protokoll 4 till ESA-avtalet inkorporeras genom EESlagen är detta krav uppfyllt såvitt gäller ESA:s egna undersökningar. Däremot saknas i protokollet bestämmelser om den behöriga nationella myndighetens befogenheter, när denna på uppdrag av ESA skall genomföra undersökningar eller hjälpa ESA vid undersökningar. Detta är en fråga för den nationella rätten att reglera i enlighet med avtalets innehåll. Bestämmelser om detta bör därför tas in i EES-lagen.

Den myndighetsutövning som ESA och kommissionen enligt det föregående får rätt att utöva mot företag 1 Sverige är underkastad samma rättsäkerhetsgarantier som EG-rätten uppställer fråga om de befogenheter som kommissionen utövar med stöd av EG:s motsvarande bestämmelser. Rätten till domstolsprövning är enligt avtalet tillgodosedd genom möjligheten att klaga till EFTA-domstolen resp. EG:s förstainstans. Vad beträffar undersökningsbeslut, vilka endast kan fattas av ESA när det gäller företag 177

12 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

i Sverige, finns det en skyldighet för ESA enligt artikel 8 i bilaga 23 till EES-avtalet att tillmötesgå en framställning därom från kommissionen. I = Bilaga I ett sådant fall torde talan få föras mot kommissionens beslut att begära undersökningen hos ESA. Skulle det emellertid röra sig om en mera underhandsbetonad kontakt mellan övervakningsmyndigheterna, så att ESA självständigt genomför prövningen och beslutar om åtgärden, lär talan skola föras mot det beslutet. Såsom jag i det föregående redogjort för skall i samband med förrättningen företaget underrättas om möjligheten att få en prövning till stånd. Av beslutet skall självfallet framgå vem det riktar sig till.

Lagrådet har haft vissa synpunkter på utformningen av det remitterade förslaget 1 denna del. Dels har lagrådet föreslagit att bestämmelsen i likhet med artikel 14 i bilaga II utformas med angivande av adressat, dels har det haft vissa synpunkter på översättningen av den engelska protokollstextens ”books”. Lagrådet har föreslagit att paragrafen utformas så, att det uttryckligen framgår att skyldigheten att underkasta sig åtgärderna gäller för företag och att termen ”bokföring” används i stället för ”böcker”. Enligt lagrådet ger termen ”bokföring” ett mer adekvat uttryck för vad som torde vara avsett. Jag delar lagrådets uppfattning att föreskriften bör utformas med angivande av adressat. Vad gäller terminologin är jag däremot inte ense med lagrådet. Det kan enligt min mening ligga en fara i att vid översättning av EG-rättsliga termer ge orden en alltför precis, av den svenska rättsordningen fixerad, innebörd. Termerna skall när reglerna används tolkas utifrån sitt eget sammanhang och inte utifrån den svenska juridiska begreppsapparaten. Jag anser att ordet ”böcker”, som för övrigt använts vid den slutliga översättningen av protokollet, är att föredra. Av samma skäl anser jag i motsats till lagrådet att också kretsen av adressater bör anges på samma sätt som i de EG-rättsliga texterna med orden ”företag och företagssammanslutningar”.

Handräckning vid undersökning

Mitt förslag: Konkurrensmyndigheten skall vid behov kunna på-

kalla handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra en

undersökning.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Endast rikspolisstyrelsen har berört ämnet.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet medför också behov av en bestämmelse om att den behöriga svenska myndigheten får vända sig till exekutiv myndighet, om tvångsmedel skulle användas för att genomföra undersökningarna. Detta behov bör enligt min mening tillgodoses genom en bestämmelse i EES-lagen om att myndigheten får begära handräckning. Reglerna i 16 kap. 10—12 §§ utsökningsbalken kommer att bli tillämpliga på detta handräckningsförfarande.

Handräckningsmöjligheten måste stå till förfogande för att de förpliktel- 178

ser Sverige har åtagit sig skall uppfyllas. Jag har dock svårt att föreställa mig att den i realiteten skall behöva tas i anspråk i förevarande situationer. — Bilaga 1 Den bör därför mera betraktas som ctt stöd åt den nationella konkurrensmyndigheten. Vid all tvångsmedelsanvändning gäller som en allmän princip att tvångsmedlet inte får tillgripas om samma resultat kan uppnås på frivillig väg eller med lindrigare tvångsmedel.

14.9¶Verkan i Sverige av domar och beslut som gäller enskilda

Mitt förslag: I EES-lagen införs en bestämmelse av innebörd att avgöranden som avses i artikel 110 första stycket EES-avtalet skall verkställas på samma sätt som en svensk lagakraftägande dom, om inte verkställigheten har skjutits upp genom beslut av EG-domstolen eller EG-domstolens första instans eller av EFTA-domstolen. Bestämmelsen bör innehålla ett bemyndigande för regeringen att utse den myndighet som avses i artikel 110 andra stycket.

Vidare införs en bestämmelse i EES-lagen om att andra avgöranden av EG-kommissionen samt domar och beslut av EG-domstolen och EG-domstolens första instans skall gälla här i landet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Promemo-

rians förslag innehåller dock inget bemyndigande.

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. En remissinstans anser att syftet med 17 § i lagförslaget närmare bör preciseras. En annan remissinstans efterlyser ett bemyndigande i EES-lagen för regeringen att utse den myndighet som har att bekräfta avgörandets äkthet och förse det med beslut om att det får verkställas.

Skälen för mitt förslag: Övervakningen av att EES-reglerna efterlevs kommer, såvitt gäller EFTA:s medlemsländer såsom fördragsslutande parter, att skötas av ESA. Beslut från ESA kommer att riktas till länderna.

På konkurrensområdet förekommer det andra slag av avgöranden som riktar sig direkt mot enskilda fysiska och juridiska personer i EFTAländerna. Det är här fråga om avgöranden som innefattar myndighetsutövning i regeringsformens mening. Sådana beslut kommer att fattas både inom EG, dvs. av kommissionen, förstainstansen och EG-domstolen, och inom EFTA, dvs. av ESA och EFTA-domstolen, beroende på vad reglerna om fördelning av konkurrensärenden medför för det aktuella fallet.

Som framgår av avsnittet är de rättsliga verkningarna av dessa avgöranden av olika slag. Till att börja med kan ett beslut röra en åtgärds förenlighet med konkurrensbestämmelserna. Därmed kan följa bl. a. civilrättsliga verkningar, men verkställighetsfrågor behöver inte uppkomma. Inte heller i fråga om beslut som enbart har karaktär av vitesförelägganden uppkommer det verkställighetsfrågor.

En annan kategori av avgöranden gäller skyldigheten att underkasta sig 179

inspektioner och att lämna upplysningar. Dessa beslut har rättsverkan mot — Prop. 1991/92: 170 den enskilde på det sättet, att denne är skyldig att underkasta sig beslutet. Bilaga 1 När det gäller kommissionens beslut i sådana fall, uppkommer det fortfarande inte frågor om verkställighet.

Det kan emellertid också vara fråga om att betala böter, viten och rättegångskostnader, liksom om att utge ränta. Jag kommer här först att ta upp frågan om hur verkställighet av dessa beslut förhåller sig till det svenska regelsystemet.

Frågan om verkställighet av betalningsförpliktelser har reglerats i EESavtalets artikel 110, som har följande lydelse.

Beslut enligt detta avtal av EFTA:s övervakningmyndighet och EGkommissionen, som medför betalningsskyldighet för andra än stater, skall vara verkställbara. Detsamma skall gälla domar som enligt detta avtal har meddelats vid Europeiska gemenskapernas domstol, Europeiska gemenskapernas första instans och EFTA-domstolen.

Verkställigheten skall följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den stat på vilkens territorium den sker. Beslut om att verkställighet skall ske skall bifogas avgörandet utan andra formaliteter än kontroll av avgörandets äkthet genom den myndighet som varje avtalsslutande part skall utse i detta syfte och meddela de övriga avtalsslutande parterna, EFTA:s övervakningsmyndighet, EG-kommissionen, Europeiska gemenskapernas domstol, Europeiska gemenskapernas första instans och EFTA-domstolen.

När dessa formaliteter har uppfyllts på begäran av den berörda parten, får denna part fullfölja verkställigheten i enlighet med lagen i den stat på vilkens territorium verkställigheten skall äga rum genom att dirckt hänskjuta ärendet till den behöriga myndigheten.

Verkställigheten får skjutas upp endast genom beslut av Europeiska gemenskapernas domstol, vad gäller beslut av EG-kommissionen, Europeiska gemenskapernas första instans eller Europeiska gemenskapernas domstol, eller genom beslut av EFTA-domstolen vad gäller beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet eller EFTA-domstolen. Domstolarna i de berörda staterna skall dock vara behöriga beträffande klagomål om att verkställigheten inte genomförs på regelrätt sätt.

För att en utländsk exekutionstitel skall kunna verkställas i Sverige krävs en bestämmelse i lag, se 3 kap. 2 § utsökningsbalken. Detta krav uppfylls genom att artikel 110 i avtalet inkorporeras genom EES-lagen. Av artikel 110 andra stycket framgår att någon prövning i sak inte skall ske före verkställighet, endast en formell bekräftelse göras av urkundens autenticitet. Det får ankomma på regeringen att utse härför ansvarig myndighet. I likhet med vad som framförts under remissbehandlingen anser jag att EES-lagen bör innehålla ett särskilt bemyndigande om detta.

För förfarandet vid verkställigheten blir utsökningsbalkens regler tilllämpliga. EES-lagen bör därför förses med en föreskrift om att dessa avgöranden skall verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftvunna dom. Som framgått kan vid fullföljd mot sådant avgörande som avses i artikel llO enligt artikelns fjärde stycke verkställigheten avbrytas efter särskilt beslut av EG-domstolen eller EFTA-domstolen. Därför bör undantag göras för detta fall.

Vad sedan gäller de övriga fall, då beslut och domar medför rättsliga — Prop. 1991/92: 170 verkningar, blir sådana beslut av ESA som rör enskilda företag gällande här — Bilaga 1 i landet genom att EES-avtalet och övervakningsavtalet med protokoll inkorporeras i svensk rätt genom EES-lagen. Detsamma gäller EFTAdomstolens avgöranden efter överklagande av ESA: s beslut.

För att de övriga beslut inom EG som inte medför behov av särskilda verkställighetsåtgärder men har andra rättsverkningar mot enskilda skall bli gällande här i landet krävs en särskild bestämmelse i EES-lagen därom.

15¶Sekretessfrågor Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Min bedömning: De sekretessfrågor som kan föranledas av EESavtalet tas upp i ett annat sammanhang.

Promemorian berör inte frågan.

Remissinstanserna: Några remissinstanser, däribland statens pris- och konkurrensverk, statistiska centralbyrån och trafiksäkerhetsverket, påpekar att de tystnadspliktsregler som finns på olika håll i de regler som omfattas av EES-avtalet behöver tranformeras till svensk rätt.

Skälen till min bedömning: Enligt 2 kap. 2§ tryckfrihetsförordningen skall en begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar noga anges i en särskild lag eller annan lag som den särskilda lagen hänvisar till. Den särskilda lag som avses i bestämmelsen är sekretesslagen (1980: 100). Detta innebär att de sekretessregler som kan finnas i de olika rättsakter som skall införlivas med svensk rätt bör införlivas genom ändringar i sekretesslagen. Jag har vid samråd med statsrådet Laurén erfarit att frågan om sådana ändringar är under beredning i justitiedepartementet och att hon avser att i annat sammanhang återkomma med förslag till nödvändiga lagändringar. Dessa förslag kommer att presenteras i sådan tid att de kan träda i kraft samtidigt med EES-avtalet.

Jag vill här också nämna att lagrådet särskilt understrukit behovet av att sekretesslagstiftningen ses över och särskilt pekat på konkurrensområdet.

16¶Publiceringsfrågor Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

16.1¶Inledning

De publiceringsfrågor som aktualiseras av EES-avtalet är av två slag. Det gäller dels publiceringen i informationssyfte av EES-avtalets alla delar och av framtida beslut m. m. inom ramen för EES, dels kungörandet av de lagar och andra föreskrifter som behövs för att införa avtalsbestämmelserna i svensk rätt. I det följande lämnas först en redogörelse för de nuvarande svenska bestämmelserna på området.

16.2 1990 års förordning om publicering av Sveriges internationella överenskommelser m. m.

Enligt förordningen (1990:1070) om publicering av Sveriges internationella överenskommelser, m. m. som trädde i kraft den 1 januari 1991 skall överenskommelser som Sverige ingår med andra stater eller mellanfolkliga organisationer offentliggöras I publikationen Sveriges internationella överenskommelser (SÖ) i den utsträckning som närmare anges i förordningen, I anslutning till förordningen har regeringen beslutat särskilda förordningsmotiv (regeringens förordningsmotiv 1990: 3).

Tidigare fanns inte några bestämmelser i svensk rätt om det sätt på vilket publiceringen skulle ske av internationella överenskommelser som Sverige tillträtt. Sådana överenskommelser har dock publicerats sedan år 1912 i publikationen Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ) utgiven av utrikesdepartementet (numera benämnd Sveriges internationella överenskommelser). Riktlinjer för vilka överenskommelser som skall : publiceras och på vilket sätt publiceringen skall ske har under åren utvecklats genom praxis.

Enligt 4 § nyssnämnda förordning är huvudregeln vid publiceringen att överenskommelser, reservationer och förklaringar samt beslut publiceras i sin helhet. Utgivaren av SÖ kan dock bestämma att publicering i stället skall ske i notisform. I detta fall skall det i SÖ anges var man kan erhålla texten (8 §). De internationella överenskommelser som Sverige har ingått finns tillgängliga på utrikesdepartementets rättsavdelning.

Frågan om på vilket språk en överenskommelse skall publiceras regleras i förordningens 5 §. Där sägs bl.a. att en bilateral överenskommelse skall publiceras på de två språk den är avfattad på, dvs. originalspråken. Om en bilateral överenskommelse endast är avfattad på ett språk, t. ex. engelska, skall överenskommelsen enligt huvudregeln publiceras med svensk översättning (6 §). Nordiska multilaterala överenskommelser publiceras endast med svensk text. Detta överensstämmer med vad som för motsvarande fall gäller i de övriga nordiska länderna.

Andra multilaterala överenskommelser publiceras på engelska och franska, om båda dessa språkversioner är autentiska, samt en svensk översättning. Om en multilateral överenskommelse är avfattad på engelska eller franska, publiceras den autentiska texten med en svensk översättning. 183

Ett avtal som ingås mellan exempelvis EG och ett EFTA-land och som är avfattat på flera språk jämställs i detta hänseende med ett multilateralt — Bilaga ! avtal. Om en utländsk textversion utelämnats, skall i SÖ anges var texten finns tillgänglig (8 §). Samtliga språkversioner finns tillgängliga på utrikesdepartementets rättsavdelning.

När det gäller bilagor kan enligt 7§ bestämmas att en bilaga till en överenskommelse inte skall publiceras eller att den skall publiceras utan svensk översättning. Även i detta fall skall i SÖ anges var texten finns tillgänglig (8 §).

16.3 1976 års kungörandelag

Den grundläggande bestämmelsen om utfärdande och kungörande av författningar finns i 8 kap. 19 § regeringsformen. Närmare bestämmelser om kungörande av författningar finns i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar (kungörandelagen, omtryckt 1989:935). Denna kompletteras i sin tur av författningssamlingsförordningen (1976:725, omtryckt 1984:212, senast ändrad 1992: 116).

I kungörandelagen sägs i 1§ att författningar som har beslutats av riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller av en myndighet under regeringen, riksdagen eller kyrkomötet skall — med visst undantag — kungöras enligt bestämmelserna i kungörandelagen. Detsamma gäller de internationella överenskommelser och de ändringar i sådana som enligt författning skall gälla som svensk rätt.

För kungörande av författningar finns bl. a. Svensk författningssamling (SFS) och författningssamlingar för centrala myndigheter under regeringen (se vidare 3 § kungörandelagen). Författningar som utfärdas av regeringen skall kungöras i SFS (48). SFS utges genom regeringens försorg. Regeringen får — under vissa förutsättningar — dock bestämma att en av regeringen beslutad författning i stället skall kungöras i någon annan angiven författningssamling. Författningar som beslutas av centrala myndigheter under regeringen kungörs antingen i SFS eller i någon myndighets författningssamling (6 §).

Om det i en författning föreskrivs att en internationell överenskommelse eller en ändring i en sådan skall gälla som svensk rätt, skall överenskommelsen eller ändringen kungöras på samma sätt som författningen (145). Lagrummet öppnar emellertid möjlighet även till en alternativ kungörandeform. I första hand åsyftas därvid att regeringen efter en lämplighetsprövning får bestämma att överenskommelsen eller ändringen skall kungöras i någon annan författningssamling än författningen i övrigt. Den alternativa kungörandeformen medger vidare publicering i någon annan publikation exempelvis i SÖ, som inte är någon författningssamling. Har ett alternativt kungörandeförfarande använts, skall i den författningssamling där själva inkorporeringsförfattningen tas in finnas uppgift om var den inkorporerade texten publiceras (se vidare härom prop. 1984/85:61 s. 27).

Det är vanligt att överenskommelser avfattas på flera språk. Till följd av bl.a. det västeuropeiska integrationsarbetet kommer fler sådana överens- 184

kommelser att slutas. För att undvika att författningssamlingar och andra — Prop. 1991/92:170 publikationer där överenskommelser kungörs, tyngs av texter på olika — Bilaga I språk med samma innehåll gjordes en lagändring i 14 § kungörandelagen härom året (prop. 1989/90:12, KU18, rskr. 45, SFS 1989:935). Där stadgas numera att om en överenskommelse är avfattad på mer än ett språk får den myndighet som utfärdar författningen besluta att endast en text skall kungöras. Om det finns en svensk text skall denna kungöras. En text som enligt överenkommelsen skall ha vitsord framför de andra, får inte utelämnas. Har en utländsk text utelämnats vid kungörandet av en överenskommelse skall det anges var denna finns tillgänglig. Om det inte finns en svensk text till en överenskommelse, skall överenskommelsen som regel kungöras tillsammans med en svensk översättning.

16.4¶Publicering av EES-avtalet m. m.

Min bedömning: I anslutning till att riksdagen föreläggs propositionen om godkännande av EES-avtalet och antagande av lagstiftning i skilda hänseenden skall hela avtalet inklusive bilagorna presenteras i ett sammanhang. Dessutom kommer en särskild utgåva med de integrerade rättsakterna att ges ut. Huvuddelen av EES-avtalet bör också publiceras i SÖ.

Promemorians bedömning: Överensstämmer i stort sett med min bedöm-

ning.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser delar den i departementspromemorian gjorda bedömningen om sättet för publicering, Många understryker vikten av information om EES-rättens innehåll. Några remissinstanser anser att det bästa vore att publicera hela EES-avtalet inklusive bilagor och bakomliggande rättsakter i SFS. Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Stockholm anser att om allt EES-material samlas i riksdagstrycket behöver inte hela materialet kungöras i SFS. I så fall måste i SFS hänvisningar göras till riksdagstrycket. Samma remissinstans efterlyser också en heltäckande publicering i SÖ med hänsyn till att EES-avtalet är Sveriges hittills viktigaste avtal.

Skälen för min bedömning: I samband med att riksdagen föreläggs propositionen om godkännande av EES-avtalet måste hela avtalet inklusive bilagorna presenteras för riksdagen i ett sammanhang. I anslutning till riksdagsbehandlingen av propositionen kommer också de integrerade rättsakterna (sekundärrätten) att ges ut i en svensk version i samma format som i Europeiska gemenskapernas officiella tidning EGT (Official Journal). Utgåvan beräknas omfatta femton band.

Huvuddelen av EES-avtalet avses publiceras i SÖ. Däremot bör inte bilagorna med uppräkningen av de olika rättsakterna som ingår i avtalet eller de bakomliggande rättsakterna publiceras där. Enligt 78 SÖförordningen kan utgivaren av SÖ, om det finns särskilda skäl, bestämma att en bilaga till en överenskommelse inte skall publiceras. Ett sådant 185

särskilt skäl att underlåta publicering i SÖ är bl.a. att texten är mycket — Prop. 1991/92: 170 omfattande och att denna del av EES-avtalet såsom ovan nämnts kommer = Bilaga 1 att föreligga i en särskild utgåva. I SÖ kommer att publiceras uppgift om att

texten finns tillgänglig där (8 § SÖ-förordningen).

Frågan om vilka språkversioner som skall publiceras i SÖ får bedömas med ledning av bestämmelserna i dels avtalet, dels SÖ-förordningen.

I anslutning till riksdagsbehandlingen får man alltså en samlad överblick av allt som omfattas av EES-avtalet.

Flera remissinstanser anser som nyss nämnts att det även krävs en heltäckande publicering i SFS av allt som omfattas av EES-avtalet. Som skäl härför anges bl. a. att detta är en så genomgripande förändring av hela det svenska rättssystemet. Vidare anförs att SFS är en av allmänheten känd publikation som också många abonnerar på. Jag delar inte denna bedömning. SFS är en författningssamling och skall därför som huvudregel inte innehålla något annat än författningar. I den mån EES-avtalet inkorporeras med svensk rätt kommer de delar som därigenom skall gälla direkt här i landet också att kungöras på samma sätt som andra författningar. Detta innebär för den inkorporering som beslutas av riksdagen och regeringen att kungörandet kommer att ske i just SFS. Jag kan däremot inte se något skäl att i en författningssamling publicera sådana delar av EES-avtalet m. m. som inte skall gälla som svensk rätt.

16.5¶Kungörande av författningar genom vilka EES-avtalet införlivas med svensk rätt

Min bedömning: En lag eller förordning som transformerar ett direktiv bör om möjligt redan i författningstexten ange EGursprunget. Under alla förhållanden bör det finnas en not i SFS som — direkt eller via riksdagstrycket — hänvisar till den bakomliggande EG-rättsakten. Det är lämpligt att också myndigheterna använder ett sådant notsystem.

Promemorian behandlade inte denna fråga.

Remissinstanserna: Några remissinstanser tar upp frågan om hur man. skall veta att en viss författning har transformerat genom EES-avtalet övertagna EG-regler. Juridiska fakultetsstyrelsen vid universitetet i Uppsala säger bl.a. att EES-regler måste utmärkas för att inte bli ”överkörda” av senare tillkomna författningar. Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Stockholm anser att alla autentiska språkversioner i en överenskommelse som skall införlivas med svensk rätt genom inkorporationsmetoden måste kungöras. Enligt nämndens mening är 14 8 kungörandelagen, som tillåter undantag, i detta avseende inte grundlagskonform.

Skälen för min bedömning: Huvuddelen av EES-avtalet med vissa protokoll m. m. liksom övervakningsavtalet och protokoll 1 till kommittéavtalet bör, som framgår av vad som tidigare sagts, inkorporeras i svensk rätt. Den lag varigenom så sker kungörs i SFS liksom de inkorporerade delarna av avtalen. 186

Motsvarigheten till EG-förordningar som ingår i olika bilagor till EES- — Prop. 1991/92:170

avtalet och som alltså utgör del av avtalet bör också inkorporeras och = Bilaga l

kommer då enligt huvudregeln också att kungöras i SFS.

Frågan om vilka språkversioner av en inkorporerad EES-förordning som måste kungöras i SFS regleras i 14§ andra stycket kungörandelagen. Eftersom den svenska versionen skall ha samma giltighet som övriga språkversioner räcker det med den svenska texten. Jag delar alltså inte den i ett remissyttrande framförda uppfattningen att alla språkversioner måste kungöras i SFS för att regeringsformens krav på kungörande skall vara uppfyllt. Däremot skall i SFS uppgift lämnas om var övriga språkversioner finns tillgängliga.

När det gäller motsvarigheten till EG-direktiv som ingår i olika bilagor till EES-avtalet skall dessa, i enlighet med vad som tidigare sagts, transformeras till svensk rätt. Sådana författningar kungörs i SFS eller någon annan författningssamling.

En särskild fråga som då uppkommer är hur man bör markera att det rör en transformeringsförfattning. Lagrådet har i detta sammanhang understrukit vikten av att kunna fastställa vilka bestämmelser som är grundade på EES-avtalet och vilka som inte är det. De förra skall ju — enligt den föreslagna lagvalsregeln i EES-lagen — ges företräde. Lagrådet har ansett att det direkt av författningstexten borde framgå att en författningsbestämmelse föranletts av EES-avtalet. Att tillerkänna notapparaten till en författning den avsedda rollen vid företrädesprövningen — såsom blir fallet med den lösning som valts i lagrådsremissen — framstår enligt lagrådet inte som god lagstiftningsteknik. Notapparaten är ju en informationskälla över vilken normgivaren saknar inflytande. Lagrådet har förordat en ordning — att tillämpas i största möjliga utsträckning — där det direkt av författningstexten framgår att en bestämmelse föranletts av EES-avtalet. Emellertid har lagrådet inte motsatt sig att tekniken med notsystem används i de fall då annan lösning ter sig alltför komplicerad.

Jag delar i stort lagrådets synpunkter. I fall då det är möjligt och lämpligt bör man sträva efter att låta sambandet med EG-rätten komma till uttryck redan i författningstexten. Detta bör inte hindra att man behåller och i viss mån bygger vidare på det system med noter som SFS-utgivaren sedan länge tillämpar. Om det är en lag som transformerar ett direktiv får man redan med det nu tillämpade notsystemet en hänvisning till förarbetena och därifrån vidare till EG-rätten. Om det är en förordning som transformerar ett direktiv, kan man genom en not hänvisa direkt till exempelvis det ställe i EGT (Official Journal) där direktivet finns publicerat på EG-språken.

Myndigheterna bör i sitt arbete med införlivande av EES-regler på myndighetsnivå också kunna använda ett sådant notsystem med hänvisning till EGT.

Till de lagar och förordningar varigenom man inkorporerat en överenskommelse (förordning) kommer den bakomliggande EES-rättsakten finnas med som bilaga varför ett notsystem här inte är aktuellt. Lagrådet har konstaterat att det normalt inte torde uppkomma problem i dessa fall med avseende på lagvalsregein.

I de fall harmonisering redan tidigare skett av EG-regler i rättsakter som 187

nu omfattas av EES-avtalet vore det naturligtvis praktiskt att ha en fotnot — Prop. 1991/92: 170 som hänvisar till aktuell EG-rättsakt. Det skulle dock innebära att man = Bilaga 1 måste gå igenom bestämmelser område för område och försöka se vilken EG-rättsakt som låg bakom den aktuella normgivningen. I vissa fall är det ju möjligt att man t.ex, lagstiftat i en viss fråga och resultatet blivit en harmonisering men att man skulle gjort så oavsett EG-regeln. Därför bör systemet med hänvisning till bakomliggande överenkommelse (rättsakt) inte gälla de fall där harmoniseringen redan tidigare skett.

16.6¶Internationell publicering av nya regler m. m.

Inledning

Avsikten är att för de länder som ingår i EES åstadkomma ett samordnat system för publicering i framtiden av bl.a. nya regler, olika beslut och meddelanden samt olika slag av information, Sådan publicering avses ske dels i EGT, dels i en särskild EES-bilaga till EGT. EGT kommer att vara publiceringskälla för de tre gemensamma EG/EFTA-språken (franska, italienska och tyska) när den information som skall publiceras för EG resp. EFTA-länderna är identisk. Information på de återstående fyra språken finska, isländska, norska och svenska avses att publiceras i EES-bilagan till EGT.

EFTA-staterna kommer att ha ansvaret för att i rätt tid tillhandahålla de översättningar som behövs på de språk som inte redan är representerade inom EG.

Beslut av EES-kommittén, andra beslut m. m. När det gäller nya EES-regler motsvarande förordningar och dircktiv eller ändringar av sådana kommer dessa att ske genom folkrättsliga avtal. På det nationella planet finns inte skäl att låta publicera dessa i sin helhet i SÖ lika litet som det finns skäl att publicera bilagorna till huvudavtalet (och de uppräknade rättsakterna). Beslut av EES-kommittén som rör EG:s regelverk avses publiceras på de nio officiella EG-språken i en särskild EES-del i EGT. Den publiceringen avses också att vara publiceringskälla för de tre gemensamma EG/EFTA-språken (franska, italienska och tyska). Dessa beslut kommer också att publiceras på de nordiska EFTA-staternas officiella språk i EES-bilagan. Möjligen kommer i EES-bilagan besluten också att publiceras på det arbetsspråk EFTA-länderna använder sig av.

Samma publiceringssystem är tänkt för andra beslut, rättsakter och meddelanden som tagits av EES-organ särskilt vad gäller EES-rådet och gemensamma EES-kommittén.

Vad beträffar beslut av EES-kommittén som rör EG:s regelverk kommer i innehållsförteckningen att göras hänvisningar till var relevanta EG-texter finns.

Enligt SÖ-förordningen skall internationella överenskommelser publiceras där men publicering kan även ske i notisform (4 § SÖ-förordningen) med angivande av var texten finns tillgänglig. Nya förordningar kommer 188

att inkorporeras och då finns i regel den bakomliggande överenskommel- = Prop. 1991/92: 170 sen med som bilaga. Också när det gäller t. ex. direktiv är det viktigt att — Bilaga 1 kunna ta del av den överenskommelse som ligger tll grund för en transformerad författning. Dessa kommer alltså att finnas tillgängliga i EESbilagan till EGT. I SÖ liksom i SFS görs en hänvisning till den.

Att på detta sätt redan nu använda sig av en internationell publikation innebär en mjuk övergång till medlemskapssituationen då ju förordningar, direktiv m, m. skall publiceras i EGT. Till skilinad från vid ett medlemskap kommer dock de EES-regler som skall vara direkt tillämpliga i Sverige att behöva kungöras i en svensk publikation.

Information Även information som härrör från EFTA-staterna, EFTA:s övervakningsmyndighet, EFTA-staternas ständiga kommitté och EFTA-domstolen måste publiceras. Som exempel på information som avses kan nämnas konkurrensområdet, statsstöd, offentligupphandling och tekniska standarder. Även här avses en EES-del i EGT vara publiceringskälla.

Enligt bestämmelser i olika direktiv om offentlig upphandling skall t. ex. i EGT publiceras meddelanden om dels planerad upphandling, dels förestående upphandling och dels hur upphandlingen avslutats. 1 bilagor till direktiven finns närmare angivet hur meddelandena skall utformas. I protokoll till avtalet finns vidare bestämmelser om att varje upphandlare skall presentera detta meddelande på förhand, i Sverige på svenska och på något av de officiella EG-språken. Detta skall vidarebefordras till Byrån för EGT i Luxemburg som ombesörjer ytterligare översättningar. Inom tolv dagar skal! sedan meddelandet publiceras i EGT. Här kan också nämnas att byrån sköter den databas TED (Tenders Electronic Daily) där olika meddelanden om offentlig upphandling förs in och som man kan vara abonnent på. Databasen förs på engelska.

Inom konkurrens- och statsstödsområdet torde publicering av övervakningsorgancts beslut i enskilda ärenden krävas för att tredje man skall kunna hävda sina intressen. EFTA: s övervakningsmyndighet skulle därför behöva publicera samma information som kommissionen är skyldig att publicera enligt EG:s konkurrensregler.

Bilaga I

Mitt förslag: Regeringen skall bestämma om ikraftträdandet av den föreslagna EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinsinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inte uttalat sig om ikraftträdandet av den föreslagna lagen. I fråga om ikraftträdandet av avtalet har dock två remissinstanser framhållit att artikel 129 p 3 i EES-avtalet bör ändras så att avtalet kan träda i kraft när EG, EG:s medlemsländer och minst fyra EFTA-länder har ratificerat det. En föreskriftsgivande myndighet har påpekat att förseningen av avtalet med därav följande försening av riksdagsbehandlingen av avtalet påverkar myndighetens författningsanpassning på det sättet att det inte är möjligt för myndigheten att besluta om de författningsändringar som krävs så att dessa kan träda i kraft den I januari 1993.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet skall (art. 129.3) träda i kraft den 1 januari 1993, under förutsättningen att alla avtalsslutande parter har deponerat sina ratifikations- eller godkännandeinstrument. Efter denna dag träder avtalet i kraft den första dagen av den andra månaden som följer efter den sista notifikationen. Den senaste tidpunkten för en sådan notifikation är den 30 juni 1993. Efter den dagen skall avtalsparterna sammankalla en diplomatkonferens för att bedöma läget.

Avtalet har undertecknats den 2 maj. Samtidigt med EES-avtalet skall övervakningsavtalet och kommitté-avtalet träda i kraft. Jag är självfallet angelägen om att EES-avtalet skall kunna träda i kraft den 1 januari 1993 i samband med att EG:s inre marknad fullbordas. De avtalsslutande parterna har emellertid enats om att det är angeläget att alla EFTAländerna ratificerar avtalet så att det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet verkligen kan omfatta alla EG- och EFTA-länder. Mot bakgrund av det nu sagda anser jag det varken möjligt eller lämpligt att Sverige skulle söka åstadkomma en sådan förändring av avtalstexten som förordas av två remissinstanser.

I fråga om myndigheternas utfärdande av föreskrifter i anledning av EES-avtalet hyser jag den största förståelse för de förhållanden som påtalats av en remissinstans. Det är naturligtvis olyckligt om inte alla myndighetsföreskrifter som måste utfärdas kan träda i kraft samtidigt med avtalet och den föreslagna EES-lagen. Om ingen annan lösning står till buds finns det dock enligt min mening i vissa fall den möjligheten att myndigheten, även om en författning måste träda i kraft senare än EES-avtalet, föreskriver att författningen får tillämpas från och med dagen för EES-avtalets ikraftträdande. Detta förutsätter givetvis att det inte är fråga om för enskilda betungande föreskrifter.

Det kan inte uteslutas att avtalet träder i kraft senare än den I januari 1993. Regeringen bör därför bestämma tidpunkten för EES-lagens ikraftträdande.

18¶Utbildnings- och informationsfrågor Br 1991/92: 170

i Flera remissinstanser liksom lagrådet har understrukit behovet av en pen omfattande utbildningsverksamhet inför EES-lagens ikraftträdande. I detta ämne vill jag säga följande.

EES-avtalet spänner över i stort sett hela samhällsområdet och har därför betydelse för de flesta människor. Det kommer att påverka arbetsuppgifterna och rutinerna hos ett stort antal myndigheter.

Under EES-förhandlingarnas gång har utrikesdepartementets handelsavdelning fortlöpande gett ut information om Sverige och den europeiska integrationen med inriktning på EG och EES. Som exempel kan nämnas den årliga publikationen Sverige-EFTA-EG Det västeuropeiska integrationsarbetet och de s.k. grönböcker som har utgivits vid skilda tillfällen under de senaste åren. Vidare har seminarier och andra informationsmöten anordnats samt en omfattande föredrags- och kursverksamhet ägt rum.

Inför ikraftträdandet av EES-lagen krävs att dessa informations- och utbildningsinsatser intensifieras. Det föreligger ett omfattande informationsbehov till allmänheten och det krävs stora utbildningsinsatser för tjänstemän och andra som hos myndigheter och på andra håll har att tillämpa EES-reglerna.

Det förhållandet att EES-avtalet innebär en anpassning till regler och principer som gäller inom EG gör att kraven är särskilt stora när det gäller personalen vid domstolar och andra myndigheter, inte minst därför att bestämmelsernas innebörd 1 många fall måste utrönas med ledning av EG-domstolens rikhaltiga praxis. Som Juridiska forskningsnämnden vid universitet i Lund framhållit torde det bli nödvändigt att kommentarer och anvisningar till stöd för tolkning och tillämpning utarbetas.

Eftersom en stor del av EES-avtalets regler ligger på myndighetsnivå, är myndigheternas medverkan väsentlig vid både införlivandet och tillämpningen av EES-reglerna. Det krävs också förbättrade språkkunskaper med hänsyn till avtalets internationella inrikting.

Naturligtvis finns det också ett omfattande informationsbehov hos den breda allmänhet som berörs av EES-avtalet. Bestämmelserna i avtalet grundar i viktiga hänseenden rättigheter och skyldigheter för enskilda och det är, som vissa remissinstanser och även lagrådet har varit inne på, därför av vikt att information når ut till alla som omfattas. För att tillgodse detta behov är det som Sveriges köpmannaförbund har påpekat viktigt att inte bara regeringskansliet och de berörda myndigheterna utan också näringslivets olika organisationer tar sitt ansvar när det gäller att sprida information om EES-avtalet.

Även mer långsiktiga utbildnings- och informationsinsatser behövs. Som Sveriges Akademikers Centralorganisation framhållit ställer den ökade curopeiska integrationen stora krav på kunskaper i språk samt kännedom om andra kulturer. Det är också nödvändigt med en EGinriktad fortbildning av personer som arbetar inom rättsväsendet.

I årets budgetpropostion (prop. 1991/92: 100, bil. 4, s. 20) anfördes bl. a. att integrationsarbetet kommer att ställa stora krav på den svenska statsförvaltningen. Betydelsefulla insatser kommer att krävas inte bara från 191

departementens utan också från myndigheternas sida. Myndigheterna måste dock själva ta ansvaret för utvecklingen av sin kompetens, både när — Bilaga I det gäller att behärska tillämpningen av de nya reglerna och när det gäller deltagandet i beslutsprocessen. Detta måste emellertid ske inom ramen för tillgängliga resurser, vilket kan innebära att omprioriteringar blir nödvändiga på sina håll.

Behovet av informationsinsatser om europcisk integration tas upp också i regeringens förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m. m., kompletteringspropositionen (prop. 1991/92:150 Bilaga 1:2). Där sägs — mot bakgrund av vad bl.a. riksdagen har uttalat om ytterligare informationsinsatser om Sveriges Europasamarbete — att det är av stor betydelse att det under de närmaste två budgetåren utgår särskilda medel för dels regeringskansliets information, dels sådan verksamhet i enskilda organisationers regi. Regeringen föreslår därför att medel motsvarande totalt 100 milj. kr. anslås på ett nytt anslag (E 7) fördelade med 50 milj. kr. på ettvart av de kommande två budgetåren. Beträffande budgetåren 1992/93 sägs bl. a. att bidrag är tänkta att utgå för allsidiga och seriösa informations- och utbildningsprojekt som behandlar den curopeiska integrationsprocessen, EES-avtalet samt EG — dess institutioner och verksamhet. Förslaget behandlas för närvarande i riksdagen (1991/92: KU35).

Vidare har regeringen nyligen beslutat att en interdepartemental arbetsgrupp skall inrättas med uppgift att ta fram underlag för en bedömning av kompetensutvecklingsfrågor inom statsförvaltningen inför det väntade ikraftträdandet av EES-avtalet och ett senare svenskt medlemskap m. m.

Frågor som rör information och utbildning om Sveriges närmande till EG är således också enligt min uppfattning utomordentligt viktiga och jag förutser att det på många områden även i fortsättningen kommer att göras stora insatser för att se till att de krav på kompetens och kunskap som detta närmande till EG innebär blir tillgodosedda. Som jag har nämnt tidigare förekommer också redan på flera håll utbildning och information i detta syfte.

19¶Upprättat lagförslag Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom utrikesdeparte-

mentet upprättats förslag till

lag om ett europeiskt ckonomiskt samarbetsområde

(EES).

Förslaget har, som framgått, granskats av lagrådet.

Lagförslaget bör fogas till detta protokoll som bilaga I.5.

13 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

20¶Specialmotivering Drop. 1991/92: 170

| uUaga

Förslag till lag om ett europeiskt ekonomiskt ;

samarbetsområde (EES)

EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet

18¶Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.

Bestämmelser i avtalen som skall gälla som svensk lag 2—-488 Genom paragraferna inkorporeras dels huvudbestämmelserna i EESavtalet (artiklarna I — 129) och de till detta avtal hörande protokollen 1, 2, protokollet 8 andra punkten samt protokolten 13, 14, 17, 21—25 och 39, dels huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet (artiklarna I — 53) och de till detta avtal hörande protokollen 1 —4 samt protokoll I till kommittéavtalet.

Avtalsbestämmelserna fogas som bilagorna 1 —3 till lagen. Såvitt avser EES-avtalet framgår redan av avtalet självt att samtliga språkversioner som avtalet är upprättat på äger lika giltighet. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i övervakningsavtalet och kommittéavtalet.

Lagval

58¶Paragrafen har behandlats i avsnitt 14.2.

Regler om statliga och kommunala stödåtgärder Begränsning av svenska myndigheters prövningsrätt

68¶I paragrafen anges en begränsning i visst hänseende av svenska myndigheters prövningsrätt av stödåtgärder. Begränsningen tar sikte på att en svensk myndighet endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av stödåtgärder som avses i artikel 61 och som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har anmält till ESA enligt bestämmelserna i artikel 62 i EES-avtalet och protokoll 3 till övervakningsavtalet innan saken slutligt avgjorts av ESA genom beslut som vunnit laga kraft eller av EFTA-domstolen. Bestämmelsen utgör en erinran om den betydelse som ESA har vid tillämpningen av bestämmelserna om offentligt stöd i EES-avtalet. Bestämmelsen syftar till att förhindra att svenska myndigheter — i praktiken kammarrätt och regeringsrätten — tillämpar artikel 61 på annat sätt än ESA. Av den allmänna motiveringen framgår att 194

sådana särskilda skäl som anges i bestämmelsen kan vara att överklagandet = Prop. 1991/92:170 uppenbarligen är ogrundat eller att det kommunala beslutet har sådana = Bilaga l brister vid sidan av ett eventuellt brott mot artikel 61 att det under alla omständigheter skall upphävas.

Ett mer utförligt resonemang kring paragrafens tillämpning finns i den allmänna motiveringen (se avsnitt 14.7).

Upplysningsskyldighet för kommuner och landsting

78¶I paragrafen föreskrivs en skyldighet för kommunerna och landstingen att lämna upplysningar till regeringen om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål för ESA:s prövning.

Upphävande av kommunala beslut

8§

Om ESA har funnit att en statlig stödåtgärd står i strid med EES-avtalet och med anledning därav begär att den skall ändras eller upphävas, skall frågan prövas av regeringen. Något lagstöd torde inte erfordras för det ändamålet. Har stödet bestämts av riksdagen, kan beslutet inte ändras utan ett nytt riksdagsbeslut.

Regeringen bör, av skäl som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen, i motsvarande fall kunna pröva om en stödåtgärd som lämnats av en kommun eller ett landsting skall upphävas. I paragrafens första stycke har därför tagits in en bestämmelse som ger regeringen en möjlighet att upphäva sådana av kommuner eller landsting beslutade stödåtgärder som ESA genom lagakraftvunnet avgörande eller EFTA-domstolen funnit strida mot artikel 61. Bestämmelsen skall enligt andra stycket dock inte tillämpas om en svensk myndighet — i praktiken kammarrätt eller regeringsrätten — har funnit att beslutet är förenligt med artikel 61 i EESavtalet, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall enligt tredje stycket i paragrafen regeln i 10 kap. 15 §& kommunallagen (1991:900) gälla. Detta innebär att det åligger det organ som fattat det upphävda beslutet att, om beslutet redan verkställts, se till att verkställigheten rättas i den utsträckning som det är möjligt.

Ett utförligare resonemang kring paragrafens tillämpning finns i den allmänna motiveringen.

Konkurrensregler

98 Genom denna paragraf införlivas med svensk lag de i bilaga XIV till EES-avtalet angivna delarna av bindande EG-rättsakter som innehåller materiella konkurrensregler. Det rör sig dels (9 § 1) om bestämmelser om 195

tillåtligheten av företagskoncentrationer (rådsförordning (EEG) nr 4064/89), dels (9§ 2—4) om sådana bestämmelser ur rättsakter på sär- Bilaga I skilda sektorer, nämligen landtransporter (rådsförordning (EEG) nr 1017/68), sjötransporter (rådsförordning (EEG) nr 4056/86) och kol- och stålsektorn (höga myndighetens beslut 24—54/EKSG), vilka materiellt kompletterar de grundläggande konkurrensreglerna. Andra delar av innehållet i dessa rättsakter med bestämmelser om påföljder samt olika slags förfaranderegler för övervakningen m. m. ingår i EFTA-anpassad form i olika kapitel i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Hela protokoll 4 inkorporceras med svensk lag genom lagens 3 §.

I enlighet med lagrådets förslag anger paragrafen att de angivna bestämmelserna skall gälla med den anpassning som framgår av bilaga XIV till EES-avtalet.

108 Paragrafen, som erhållit sin slutliga utformning på förslag av lagrådet, anger 1 första stycket att den svenska texten till de i föregående paragraf angivna rättsakterna finns i bilagorna 4—7 till lagen. I bilaga 8 finns EES-avtalets bilaga XIV i de delar den innehåller anpassningar av nämnda rättsakter.

AV andra stycket framgår att texterna skall ha lika giltighet på avtalsparternas samtliga språk.

Behörig myndighet

118 EES-avtalet kräver att varje fördragsslutande stat utser ett organ att vara behörig nationell myndighet med de uppgifter som framgår av de gemensamma konkurrensbestämmelserna. Myndigheten skall bistå övervakningsorganen med utredningar och upplysningar samt på begäran medverka vid eller verkställa undersökningar hos företag eller företagssammanslutningar. Myndigheten skall också yttra sig innan övervakningsmyndigheten fattar beslut om sådana undersökningar.

Vilken svensk myndighet som uppgifterna skall ankomma på bör lämpligen bestämmas av regeringen i förordning. Paragrafen innehåller en upplysning om detta. I de följande paragraferna hänvisas till denna myndighet.

Den behöriga myndighetens befogenheter 128 I kapitel TI artikel 13 i protokoll 4 till övervakningsavtalet, som motsvarar samma artikel i den grundläggande rådsförordningen (EEG) nr 17/62, föreskrivs att medlemsstaternas behöriga myndigheter skall på begäran av övervakningsmyndigheten genomföra de undersökningar som övervakningsmyndigheten anser nödvändiga enligt artikel 14.1 eller som den har 196

beslutat om enligt artikel 14.3. En sådan begäran eller ett sådant beslut kan — Prop. 1991/92:170 också grundas på de motsvarande bestämmelserna i protokollets kapitel VI — Bilaga 1 artikel 20, kapitel IX artikel 17, kapitel XI artikel 10 och kapitel XIII artikel 12.

Paragrafen ger den behöriga myndigheten rätt att inom den angivna ramen vidta de åtgärder som behövs för att åtagandet i avtalet skall kunna uppfyllas. Det skall understrykas att uppgiften inte innefattar befogenheten att besluta om åtgärderna. Skyldigheten för företaget eller företagssammanslutningen att underkasta sig dessa följer av det genom lagens 3§ inkorporerade protokollet 4 till övervakningsavtalet och av övervakningsmyndighetens med stöd därav fattade beslut.

Undersökningar enligt artikel 14.1 är företagen aldrig skyldiga att underkasta sig. Om de frivilligt samtycker till att medverka är de emellertid underkastade skyldigheten att lämna fullständig och korrekt information. Denna skyldighet är sanktionerad genom övervakningsavtalets påföljdssystem. Ett beslut om undersökning enligt protokollets kapitel II, artikel 14.3, är däremot förpliktande. Sådant beslut kan komma till stånd, oavsett om det först har förekommit någon begäran om undersökning, som företaget har avböjt att frivilligt ställa sig till efterrättelse. Valet att gå fram på det ena eller det andra sättet ligger i övervakningsmyndighetens skön. Vid behov skall det kunna verkställas av svensk myndighet, se vid 13 § nedan. Övervakningsmyndigheten har rätt att själv genomföra undersökningen och behöver alltså inte anmoda den behöriga myndigheten att ombesörja denna. Den kan däremot inte själv företa verkställighetsåtgärder.

Det till grund för åtgärderna liggande avgörandet av ESA skall uppvisas vid undersökningen. Det skall innehålla upplysning om ESA:s begäran om undersökningen och dess föremål och syfte.

I kapitel TI artikel 13 i protokoll 4 till övervakningsavtalet föreskrivs också att de tjänstemän som har till uppgift att genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter efter uppvisande av en skriftlig fullmakt utfärdad av den behöriga myndigheten. Fullmakten skall ange föremålet för och syftet med undersökningen. Motsvarande bestämmelse finns i de andra kapitlen.

138 Bestämmelsen anger att den behöriga myndigheten har rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som avses i 128 1, 2 och 4 när övervakningsmyndigheten har beslutat om undersökning. Reglerna i 16 kap. 10—12 §§ utsökningsbalken kommer att bli tillämpliga på detta handräckningsförfarande. Paragrafen skiljer sig till sin utformning något från det till lagrådet remitterade förslaget. Syftet därmed har endast varit att klargöra att handräckningsmöjligheten bara skall stå till buds i sådana fall där för företagen bindande beslut föreligger.

Handräckningsmöjligheten måste stå till förfogande för att de förpliktelser Sverige har åtagit sig genom EES-avtalet skall uppfyllas. Det är dock svårt att föreställa sig att den i realiteten skall behöva tas i anspråk i förevarande situationer. Den bör därför mera betraktas som ett stöd åt den 197

nationella konkurrensmyndigheten. Vid all tvångsmedelsanvändning gäl- Prop. 1991/92: 170 ler som en allmän princip att tvångsmedlet inte får tillgripas om samma = Bilaga l resultat kan uppnås på frivillig väg eller med lindrigare tvångsmedel.

Verkan av domar och beslut 14 och 15 88 Paragraferna har behandlats i avsnitt 14.9.

Genom att EES-avtalets artikel 110 införlivas med svensk rätt genom lagens 2§ kommer svensk rätt att innehålla den lagbestämmelse som behövs för att exekutionstitlar från de övervakningsmyndigheter och domstolar som tillämpar EES-reglerna skall kunna verkställas i Sverige. För förfarandet vid verkställigheten blir utsökningsbalkens regler tillämpliga.

14 § anger att avgörandena skall verkställas som svensk domstols lagakraftägande dom, om inte annat följer av EG-domstolens eller EFTAdomstolens beslut. Andra stycket anger att regeringen utser den myndighet som enligt artikel 110, andra stycket, skall kontrollera avgörandenas äkthet.

15§ anger att andra domar och beslut av EG-kommissionen, EGdomstolen och dess första instans enligt EES-avtalets konkurrensregler än sådana som föranleder verkställighetsåtgärder gäller här i landet. Det är då fråga om andra rättsliga verkningar mot enskilda än sådana som innefattar betalningsförpliktelser. Vad gäller EFTA-organens motsvarande avgöranden följer av inkorporeringen enligt 2 och 3 §§ att dessa blir gällande.

Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-domstolen 16 och 17 §§ Paragraferna har behandlats i avsnitt 14.3.

D ÖVRIGA LAGSTIFTNINGSFRÅGOR M.M. Pip: 1891/92: 170

ilaga Införlivande av vissa protokoll till EES-avtalet aktualiserar ett par lagänd- e ringar som jag finner det motiverat att ta upp i anslutning till införlivandet av de grundläggande avtalen. Det gäller framförallt tullområdet samt de ändringar som behövs i fråga om immunitet och privilegier. Sistnämnda ändringsförslag föranleds av protokollen 6 och 7 till övervakningsavtalet. Jag har på resp. område samrått med chefen för utrikesdepartementet samt statsråden Lundgren och Laurén.

Innan jag går in på dessa frågor vill jag emellertid nämna frågan om upphävande av vissa kvantitativa exportrestriktioner.

1¶Kvantitativa exportrestriktioner

Enligt EES-avtalet skall kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan vara förbjudna mellan de avtalsslutande parterna, med vissa i avtalet specificerade undantag.

Mot bakgrund härav ämnar jag föreslå regeringen att avskaffa de särskilda restriktioner på export av järn- och stålskrot som för närvarande gäller.

2¶Ursprungsmärkning av kläder

Mitt förslag: Lagen (1982:736) om ursprungsmärkning av kläder upphör att gälla vid utgången av år 1992.

Skälen för mitt förslag: Kommerskollegium har föreslagit att kravet på ursprungsmärkning av kläder avvecklas, bl.a. med hänvisning till att EG-domstolen i en dom (207/83 kommissionen mot Storbritannien [1985] E.C.R. 1207) har slagit fast att krav på ursprungsmärkning motsvarande de svenska kraven strider mot artikel 30 i Romfördraget.

Bestämmelser om ursprungsmärkning av kläder finns i lagen (1982: 736) resp. förordningen (1982:910, ändrad senast 1990: 1062) om ursprungsmärkning av kläder. Bestämmelserna innebär att kläder skall vara märkta med uppgift om det land där de är tillverkade när de säljs til! förbrukare inom landet. Märkningen skall normalt vara fast anbringad på plagget. Ansvaret för att plaggen är märkta ligger på detaljhandeln. I bilaga till förordningen anges vilka kläder den är tillämplig på. Kommerskollegium får meddela närmare föreskrifter om märkningen.

En svensk anpassning enligt EES-avtalet motiverar att det svenska kravet på ursprungsmärkning av kläder slopas. Jag förordar en generell avveckling av bestämmelserna och föreslår därför att lagen (1982: 736) om ursprungsmärkning av kläder upphävs. 199

3¶Ömsesidigt bistånd i tullfrågor (protokoll 11) Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Mitt förslag: Möjligheten för svensk tullmyndighet att lämna bistånd i tullfrågor utvidgas till att också omfatta bistånd enligt överenskommelse med mellanfolklig organisation. Motsvarande skall även gälla vid internationellt samarbete på brottmålsområdet.

Bakgrunden till mitt förslag: Den kontroll av resande- och varutrafiken som tullverket har att utföra bl.a. för att hindra smuggling och bekämpa ekonomisk brottslighet har blivit en allt mer krävande uppgift. En av orsakerna till detta är att den ekonomiska brottsligheten liksom smugglingen av främst narkotika i ökad utsträckning tenderar att organiseras internationellt. Mellanstatligt administrativt bistånd i tullfrågor är en metod att möta denna utveckling.

Tullsamarbetsrådet — Customs Co-operation Council (CCC) — har avgivit ett antal rekommendationer i ämnet. Dessutom har CCC utarbetat ett modellavtal för bistånd i tullfrågor.

Sverige har tidigare ingått bilaterala avtal om tullsamarbete med Förbundsrepubliken Tyskland (jfr prop. 1973: 117, SkU36, rskr. 194 och prop. 1975/76: 74, SkU16, rskr. 53, SFS 1976:929), med Frankrike (jfr prop. 1983/84:93, SkU23, rskr. 146, SFS 1985:79), med Nederländerna (fr prop. 1984/85:183, SkU56, rskr. 284, SFS 1986:17), med Storbritannien och Nordirland (jfr prop. 1985/86: 26, SkU6, rskr. 24, SFS 1986: 710), med Amerikas Förenta Stater (jfr prop. 1987/88:38, SkU4, rskr. 23, SFS 1988:146), med Spanien (jfr prop. 1988/89:127, SkU34, rskr. 271, SFS 1989:698) samt med Polen (jfr prop. 1990/91:182, SkU39, rskr. 327, SFS 1991:1319). Härutöver har Sverige ingått ett multilateralt avtal med de nordiska länderna i samma ämne (jfr prop. 1980/81: 169, SkU53, rskr. 315, SFS 1982: 801).

Protokoll 11 innebär att bistånd i tullfrågor möjliggörs mellan EFTAländerna och EG och dess medlemsländer.

I artikel I definieras vissa centrala begrepp, såsom ”tullagstiftning” samt ”tullar”.

Artikel 2 reglerar protokollets tillämpningsområde. Enligt denna skall bistånd lämnas för att säkerställa en korrekt tillämpning av tullagstiftningen samt att förhindra, upptäcka och utreda överträdelser av denna lagstiftning.

Bistånd enligt protokollet kan i huvudsak indelas i tre kategorier, nämligen utbyte av upplysningar, artiklarna 3—4, övervakning av personer, varor och transportmedel, artikel 3, samt delgivning av handlingar och beslut, artikel 5.

Artiklarna 6—8 reglerar biståndsframställningens form och innehåll, handläggning av framställningar samt former för informationsutbyte.

Artikel 9 innehåller regler om undantag från skyldigheten att lämna bistånd. Bistånd kan vägras om ett efterkommande skulle strida mot avtalpartens suveränitet, allmänna rättsprinciper, säkerhet eller andra väsentliga intressen. Bistånd kan också vägras om det skulle inkräkta på en 200

industri-, handels- eller yrkeshemlighet. Generellt undantag gäller slutligen — Prop. 1991/92:170 för valuta- eller skattebestämmelser utanför tullområdet. Bilaga I

I artiklarna 10—11 regleras hur mottagen information skall behandlas från sekretessynpunkt samt användningen av upplysningar. Information skall vara av förtrolig natur och omfattas av sekretesskydd hos de berörda staterna, men även i tillämpliga gemenskapsorgan — dvs. EGkommissionen. Erhållen information får användas för annat ändamål än protokollets syften endast efter skriftligt samtycke från den myndighet som lämnat uppgiften. Förbehållsregeln gäller dock ej information om narkotika eller psykotropa ämnen. Sådana upplysningar kan meddelas andra myndigheter direkt involverade i narkotikabekämpningen.

Enligt artikel 12 kan en tjänsteman bemyndigas att inställa sig som vittne eller sakkunnig vid en utländsk domstol eller myndighet.

I artikel 13 behandlas frågan om kostnader. Artikel 14 reglerar hur utbytet av bistånd skall organiseras. Genomfö-

randet av protokollet skall överlåtas till de centrala tullmyndigheterna i EFTA-länderna och å andra sidan åt behöriga enheter inom EGkommissionen och där så är tillämpligt åt tullmyndigheterna i EG:s medlemsländer.

Enligt artikel 15 skall protokollet komplettera och inte hindra tillämpningen av andra avtal om ömsesidigt bistånd som slutits mellan EG- och EFTA-länder samt mellan EFTA-länder.

Skälen för mitt förslag: Den lagstiftning som är erforderlig för administrativt samarbete med utländsk tullmyndighet infördes i samband med det tidigare nämnda svensk-tyska tullsamarbetsavtalet. Sålunda innehåller lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag ett bemyndigande för regeringen att föreskriva att bistånd skall lämnas främmande stat av svensk tullmyndighet i den mån det påkallas av överenskommelse mellan Sverige och främmande stat om ömsesidigt bistånd för att förhindra, utreda och beivra brott mot utländsk tullag. Vidare finns föreskrifter om delgivning av handlingar samt indrivning i lagen (1969: 200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga.

Nämnda lagar avser överenskommelser mellan Sverige och främmande stat. För att bli tillämpliga på avtal med EG, måste dessa anpassas och ändras.

När det gäller bestämmelser om sekretess inom bl. a. tullområdet finns regler 19 kap. 1—3 §§ sekretesslagen (1980: 100), vilka tar sikte på sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur. Enligt 1 § gäller sekretess i myndighets verksamhet som avser bestämmande av skatt eller som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för bestämmande av skatt. Sekretess gäller enligt 2§ också bl. a. ärenden om kontroll beträffande skatt eller om säkringsåtgärd i samband med sådan kontroll samt annan verksamhet som avser tullkontroll och som inte faller under 1 §. Av 3 § första stycket följer att sekretessen enligt I och 2§§, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med främmande stat, också gäller i ärenden om handräckning eller bistånd som en myndighet lämnar åt cn annan myndighet eller annat organ i den staten i verksamhet som motsvarar den som avses i nämnda paragrafer. 201

Absolut sekretess gäller enligt 3 § andra stycket i beskattnings- och Prop. 1991/92: 170 indrivningsverksamhet för uppgifter som svenska myndigheter erhållit Bilaga 1 enligt sådana avtal, om avtalet innehåller en klausul om att uppgifterna inte får lämnas vidare i det fallet. I fråga om sådan sekretess får inte föreskrifterna i 14 kap. 1—38§§ om vissa inskränkningar 1 sekretessen tillämpas i strid mot avtalet.

Även när det gäller reglerna om sekretess och utlämnande av uppgifter bör konsekvensändringar ske eftersom både enskilda stater och en mellanfolklig organisation är avtalsparter. Motsvarande gäller för lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.

Enligt min bedömning krävs därför ändringar 1 lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag, lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga, lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet och i sekretesslagen (1980: 100). Vad beträffar erforderliga ändringar i sekretesslagen kommer statsrådet Laurén senare att framlägga förslag i samband med en allmän översyn av gällande sekretessregler med anledning av EES-avtalet m. m.

4¶Immunitet och privilegier för EFTA: s

övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen

Mitt förslag: Lagen (1976: 661) om immunitet och privilegier i vissa fall ändras så att den även omfattar EFTA: s övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen.

Promemorian behandlade inte denna fråga. Bakgrunden till mitt förslag: Protokolien 6 och 7 till avtalet mellan

EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol innehåller som nämnts tidigare (avsnitt 9.2) bestämmelser om rättskapacitet, privilegier och immunitet för EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen.

Protokoll 6 om rättskapacitet, privilegier och immunitet för EFTA:s övervakningsmyndighet är indelat i fyra delar. Del I (art. 1—6) rör bl.a. övervakningsmyndigheten som rättssubjekt. Där anges att myndigheten skall vara en juridisk person med därtill hörande rättshandlingsförmåga.

Enligt huvudregeln skall övervakningsmyndigheten åtnjuta immunitet mot rättsliga förfaranden och verkställighet. Vissa specifika undantag finns dock. Vidare skall myndighetens egendom bl.a. åtnjuta immunitet mot varje form av rekvisition, konfiskation eller expropriation. Myndighetens arkiv och dokument skall vara okränkbara.

Övervakningsmyndighetens tillgångar, inkomster och annan egendom skall vara befriade från bl.a. alla direkta skatter.

Del II (art. 7 och 8) innehåller bestämmelser om medlemmar, tjänstemän och andra anställda vid övervakningsmyndigheten. Dessa skall åt-

njuta immunitet mot rättsligt förfarande vad avser åtgärder de vidtagit vid fullgörandet av sina uppgifter med visst undantag. Bilaga I

Medlemmar, tjänstemän och andra anställda skall vara befriade från all nationell inkomstskatt på lön och ersättning som betalats ut av övervakningsmyndigheten (med undantag av pensioner och liknande förmåner). Sådan skattebefrielse åtnjuts endast av den som har ett fast kontrakt för sin tjänstgöring. Liksom vad fallet är i dag inom EFTA omfattas dock inte dem som utför uppdrag under kortare tid. Myndigheten skall specificera de kategorier som berörs av nämnda befrielse och lämna information därom till EFTA-staterna.

Medlemmarna skall med vissa få undantag också åtnjuta immunitet mot anhållande, mot civil- och förvaltningsrättsligt förfarande och mot straffrättsligt förfarande.

Del III (art. 9) rör ledamöter av rådgivande organ och experter som bistår övervakningsmyndigheten. Dessa skall med några få undantag åtnjuta immunitet mot rättsligt förfarande vad avser åtgärder de vidtagit vid fullgörandet av sina uppgifter. Samma förmåner tillkommer företrädare för Europeiska gemenskapernas kommission och EG: s medlemsstater som deltar i arbetet vid de rådgivande organ som bistår övervakningsmyndigheten.

Del IV (art. 10—13) innehåller allmänna bestämmelser. Där anges bl. a. att övervakningsmyndigheten skall häva sin immunitet resp. kan häva medlemmars, tjänstemäns eller andra anställdas immunitet då denna skulle hindra rättvisans gång.

Protokoll 7 om rättskapacitet, privilegier och immunitet för EFTAdomstolen är indelat i tre delar. Del I (art. I — 6) rör bl. a. EFTA-domstolen som rättssubjekt. Där anges att domstolen skall vara en juridisk person med därtill hörande rättshandlingsförmåga.

Enligt huvudregeln skall domstolen åtnjuta immunitet mot rättsliga förfaranden och verkställighet. Vissa specifika undantag finns dock. Vidare skall myndighetens egendom bl.a. åtnjuta immunitet mot varje form av rekvisition, konfiskation eller expropriation. Domstolens arkiv och dokument skall vara okränkbara.

Domstolens tillgångar, inkomster och annan egendom skall vara befriade från bl.a. alla direkta skatter.

Del II (art. 7 — 9) rör domare, registrator, tjänstemän och andra anställda vid domstolen. Domarna skall åtnjuta immunitet mot rättsligt förfarande för åtgärder de vidtagit i sin tjänsteutövning. Detta gäller även sedan deras uppdrag har upphört. Domstolen kan i plenum häva immuniteten. Om straffrättsliga förfaranden därefter vidtas mot en domare skall denne ställas inför rätta endast vid den domstol som är behörig att döma ledamöter av de högsta nationella domstolarna.

Även registratorn, tjänstemännen och andra anställda vid domstolen skall åtnjuta immunitet mot rättsliga förfaranden för åtgärder de vidtagit vid fullgörandet av sina uppgifter. Detta gäller även sedan deras tjänstgöring vid domstolen upphört.

Domare, registrator, tjänstemän och andra anställda skall vidare vara befriade från all nationell inkomstskatt på lön och ersättning som betalats 203

ut av domstolen (med undantag av pensioner och andra liknande förmå- = Prop. 1991/92: 170 ner). Sådan skattebefrielse åtnjuts endast av den som har ett fast kontrakt = Bilaga I för sin tjänstgöring. Liksom vad fallet är i dag inom EFTA omfattas dock inte dem som utför uppdrag under .kortare tid. Domstolen skall specificera de kategorier som berörs av nämnda befrielse och lämna information därom till EFTA-staterna.

Domare skall vidare åtnjuta den immunitet bl. a. mot civil- och förvaltningsrättsliga förfaranden som tillkommer diplomatiska företrädare.

Del III (art. 10— 13) innehåller allmänna bestämmelser. Där anges bl. a. att domstolen skall häva sin resp. kan häva immuniteten för registratorn, tjänstemännen och andra anställda vid domstolen när immuniteten skulle hindra rättvisans gång och när den skulle kunna hävas utan att domstolens intresse skadas.

Skälen för mitt förslag: Enligt 43 lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall skall sådana internationella organ och därtill anknutna personer som anges i bilagan till lagen åtnjuta immunitet och privilegier enligt vad som bestämts i avtal eller stadga som är i kraft i förhållande till Sverige. För att EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen och dessa organs personal m.fl. skall komma i åtnjutande av de förmåner som anges i protokoll 6 och 7 till avtalet den 2 maj 1992 mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol bör till den nämnda bilagan fogas två nya punkter, punkterna 40 och 41. Punkten 40 avser övervakningsmyndigheten, medlemmarna av övervakningsmyndigheten, tjänstemännen och andra anställda vid myndigheten och dessa personers familjemedlemmar, ledamöter av rådgivande organ till övervakningsmyndigheten, experter som utför uppdrag för myndigheten samt företrädare för Europeiska gemenskapernas kommission och EG:s medlemsstater. Punkten 41 avser EFTAdomstolen, domare, registrator, tjänstemän och andra anställda vid domstolen samt dessa personers familjemedlemmar. Enligt min mening har man inkluderat tidigare nämnda personer genom den i lagförslaget angivna personkretsen.

Den föreslagna lagändringen bör i likhet med vad som föreslås beträffande EES-lagen träda i kraft.den dag regeringen bestämmer. Det åligger regeringen att kungöra tidpunkten då avtal eller stadga har trätt i kraft i förhållande till Sverige.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad som har anförts i det föregående har inom utrikesdepartementet upprättats förslag till

1. Lag om upphävande av lagen (1982: 736) om ursprungsmärkning av kläder,

2. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag,

3. lag om ändring i lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga. 204

4. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om «Prop. 1991/92: 170 internationellt samarbete på brottmålsområdet, Bilaga 1

3. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.

Förslagen under 2 och 3 har upprättats efter samråd med statsrådet Lundgren och förslaget under 4 efter samråd med statsrådet Laurén samt förslaget under 5 efter samråd med chefen för utrikesdepartementct.

Lagförslagen är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Lagförslagen bör fogas till detta protokoll som bilaga 1.5.

Prop. 1991/92: 170

E HEMSTÄLLAN

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

dels att godkänna

1. avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska koloch stålgemenskapen och deras medlemsstater samt medlemsstaterna i Europeiska frihandelssammanslutningen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

2. avtalet mellan EFTA-länderna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol,

3. avtalet mellan EFTA-länderna om en ständig kommitté,

4. avtalet mellan EFTA-länderna om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas parlament,

dels att anta förslagen till

5. lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES),

6. lag om upphävande av lagen (1982: 736) om ursprungsmärkning av kläder,

7. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag,

8. lag om ändring i lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga,

9. lag om ändring i lagen (1991: 435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet,

10. lag om ändring i lagen (1976: 661) om immunitet och privilegier i vissa fall.

A . . om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) Bilaga i .

Härigenom föreskrivs följande. " Promemorians

lagförslag

Tillämpningsområde 18 Denna lag gäller tillämpningen av avtalet den 00 (månad) 1992 mellan den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Kol- och stålgemenskapen (EKSG) och dess medlemsstater samt medlemsstaterna i den Europeiska Frihandelssammanslutningen (EFTA) om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), nedan kallat EES-avtalet.

Denna lag gäller också tillämpningen av avtalet den 00 (månad) 1992 mellan medlemsstaterna i EFTA om dels en övervakningsmyndighet och en EFTA-domstol, nedan kallat ESA-avtalet och dels en ständig kommitté, nedan kallat SC-avtalet.

2§ Huvudbestämmelserna i EES-avtalet (artiklarna i— 129) och de till avtalet hörande protokollen I —2, 8 andra punkten, 13, 17, 21—25 samt 39 skall gälla som lag här i landet.

EES-avtalets huvudbestämmelser och de protokoll som avses i första stycket finns intagna som bilaga I till denna lag!.

38 Huvudbestämmelserna i ESA-avtalet (artiklarna 1—53) och de till avtalet hörande protokollen 1—4 skall gälla som lag här i landet.

ESA-avtalets huvudbestämmelser och de protokoll som avses i första stycket finns intagna som bilaga 2 till denna lag?.

4§ Protokoll I till SC-avtalet skall gälla som lag här i landet. Protokollet finns intaget som bilaga 3 till denna lag?.

Lagval 5§ Om det i en författning finns föreskrifter som avviker från denna lag eller från föreskrifter som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, skall de avvikande föreskrifterna tillämpas endast om så särskilt har angetts.

Statliga stödåtgärder m. m.

Begränsning av svensk myndighets prövningsrätt

6§ När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till EFTASs övervakningsmyndighet (ESA), får svensk myndighet inte pröva tillåtligheten av stödet innan ESA har meddelat beslut i saken.

! SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets traktatenhet. 2? SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets traktatenhet. 3 SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets trak- g gang tatenhet. 207

Upplysningsskyldighet Prop. 1991/92: 170

7§ En kommun är skyldig att upplysa regeringen om stöd som planeras Bilaga 1

och som kan bli föremål för ESAs prövning. Bilaga 1.1 | Promemorians

lagförslag Upphävande av kommunala beslut

88 Om ESA finner att en kommun har beslutat att lämna stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen upphäva det kommunala beslutet.

Konkurrensbestämmelser 98 Följande bestämmelser i de i bilaga XIV till EES-avtalet upptagna rättsakterna nr 1, 10, 11 och 14 skall med de anpassningar som framgår av bilagan gälla som lag här i landet.

1. Artiklarna 1—5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (nr 1).

2. Artiklarna I —S5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar (nr 10).

3. Avdelning I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 2 december 1986 om fastställande av detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten (nr 11).

4. Artiklarna 1—3 i höga myndighetens beslut nr 24/54 av den 6 maj 1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett företag enligt fördragets artikel 66.1 (nr 14).

De angivna rättsakterna finns intagna som bilaga 4 till denna lag”.

108 Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall vara behörig här i landet vid tillämpning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och ESAavtalet. Denna myndighet skall ge ESA och EG-kommissionen det bistånd som föreskrivs enligt dessa regler.

118 Den myndighet som regeringen bestämmer enligt 10 § skall utföra ' sådana undersökningar som begärs av ESA enligt följande artiklar i protokoll 3 till ESA-avtalet:

Kapitel II. artikel 13,

Kapitel VI, artikel 20,

Kapitel IX, artikel 17,

BW Kapitel XI, artikel 10,

vi Kapitel XIII, artikel 12.

128 Vid en undersökning enligt 11 § har myndigheten rätt att hos företag och företagssammanslutningar

1. granska böcker och andra affärshandlingar. 2. ta kopior av eller göra utdrag ut böcker och andra affärshandlingar, 3. begära muntliga förklaringar direkt på platsen, och 4, få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel. Ett skriftligt beslut av myndigheten skall uppvisas vid undersökningen.

Det skall innehålla upplysning om ESAs begäran om undersökningen och dess föremål och svtte. |

+ SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets traktatenhet. [4nm.: Bilaga XIV till EES-avtalet och de i paragrafen angivna rättsakterna finns som hil. 4—8 till promemorian]. 208

138 Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig sådana undersökningar som ESA har beslutat om enligt protokoll 3 till — Bilaga 1 ESA-avtalet. Bilaga 1.1

Promemorians 148 Vad som föreskrivs i 12 och 13 §§ gäller också när den myndighet lagförslag som regeringen bestämmer enligt 10§ bistår ESA vid undersökningar enligt följande artiklar i protokoll 3 till ESA-avtalet: .

Kapitel II, artikel 14,

NR Kapitel VI, artikel 21,

W Kapitel IX, artikel 18,

Kapitel XI, artikel 11,

Ur Kapitel XIII, artikel 13.

158 Den myndighet som regeringen bestämmer enligt 103 får begära handräckning för att genomföra de åtgärder som avses i 12 § 1,2 och 4.

Handräckning får också begäras beträffande åtgärder som ESA beslutar enligt de artiklar i protokoll 3 till ESA-avtalet som anges i 14 8.

Verkan av domar och beslut 168 Avgöranden som avses i artikel 110 första stycket EES-avtalet skall verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, såvida inte annat följer av beslut som avses i artikelns fjärde stycke.

178 Beslut av EG-kommissionen samt domar och beslut av EGdomstolen och EGs första instans enligt EES-avtalets konkurrensbestämmelser i andra fall än de som anges i 16 § gäller här i landet.

Övriga bestämmelser

188 Enligt ESA-avtalet kan en domstol inhämta yttrande från EFTAdomstolen om innebörden av bestämmelser i EES-avtalet. Närmare föreskrifter om sådant inhämtande beslutas av regeringen.

198 Beträffande ESA-avtalets bestämmelser om vittnesförhör här i landet skall lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella organ tillämpas.

208 — Vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen skall 3 kap. 3 § rättegångsbalken tillämpas.

I. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Genom lagen upphävs lagen (1992:000) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.

14 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

Fullmäktige i Sveriges riksbank Bilaga I

Riksdagens ombudsmän Bilaga 1.2

Domstolar

Arbetsdomstolen Försäkringsöverdomstolen Hovrätten över Skåne och Blekinge Kammarrätten i Göteborg Marknadsdomstolen Stockholms tingsrätt

Statliga myndigheter m.m.

Arbetsmarknadsstyrelsen Arbetarskyddsstyrelsen Boverket CECA-nämnden Datainspektionen Domstolsverket Finansinspektionen Fiskeriverket Generaltullstyrelsen Juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten

i Lund, Stockholm och Uppsala Justitiekanslern Jämställdhetsombudsmannen Kemikalieinspektionen Kommerskollegium Konsumentverket Luftfartsverket Läkemedelsverket Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län Näringsfrihetsombudsmannen Närings- och teknikutvecklingsverket Patent- och registreringsverket Postverket Riksförsäkringsverket Rikspolisstyrelsen Riksrevisionsverket Riksskatteverket Sjöfartsverket Skogs- och jordbrukets forskningsråd Skogsstyrelsen Socialstyrelsen Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) Statens invandrarverk Statens jordbruksverk Statens livsmedelsverk Statens maskinprovningar Statens naturvårdsverk Statens pris- och konkurrensverk 210

Statens provningsanstalt Prop. 1991/92: 170

Statens räddningsverk Bilaga I

Statens telenämnd Bilaga 1.2 Statens utsädeskontroll Statens veterinärmedicinska anstalt Statens växtsortnämnd Statistiska centralbyrån Statskontoret Styrelsen för teknisk ackreditering Sveriges exportråd Sveriges lantbruksuniversitet Televerket Trafiksäkerhetsverket Universitets- och högskoleämbetet Vägverket Överstyrelsen för civil beredskap

Bank- och försäkringsväsendet m. fl.

Aktiefrämjandet AP-fonden Finansbolagens Förening Folksam Försäkringskasseförbundet Optionsmarknaden Sparbanksgruppen AB Stockholms fondbörs Svenska Bankföreningen Svenska Fondhandlareföreningen Svenska Försäkringsmäklares Förening Sveriges allmänna hypoteksbank Sveriges Försäkringsförbund

Näringslivs- och branschorganisationer Apotekarsocieteten Blomstergrossisternas riksförbund Fiskbranschens riksförbund Föreningen Auktoriserade Revisorer Företagarnas Riksorganisation Företagens uppgiftslämnardelegation Grossistförbundet Svensk Handel Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor Industriförbundet Institutet för utländsk rätt AB Landstingsförbundet Lantbrukarnas Riksförbund Läkemedelsindsutriföreningen Naturskyddsföreningen Skogsindustrierna Svenska arkitekters riksförbund Svenska kommunförbundet Svenska samernas riksförbund Sveriges Advokatsamfund Sveriges fiskares riksförbund 211

Sveriges frukt- och grönsaksdistributörers förening Prop. 1991/92: 170 Sveriges kemiska industrikontor Bilaga I

Sveriges köpmannaförbund Bilaga 1.2

Sveriges livsmedelsindustriförbund Sveriges Verkstadsindustrier Trädgårdsnäringens riksförbund Veterinärförbundet

Politiska organisationer Centerns Kvinnoförbund Riksorganisationen Centerns Ungdomsförbund Riksorganisationen Folkpartiets Kvinnoförbund Riksorganisationen Grön Ungdom Medborgarrättsrörelsen Miljöpartiet de Gröna Riksorganisationen Moderata Kvinnoförbundet Ung Vänster

Arbetsmarknadsorganisationer

Landsorganisationen i Sverige Svenska arbetsgivareföreningen Sveriges Akademikers Centralorganisation Tjänstemännens centralorganisation

Miljöorganisationer

Fältbiologerna Greenpeace Jordens vänner

Remissinstanser som 1 särskild ordning beretts tillfälle att yttra sig beträffande frågan om EFTA-staternas rätt att begränsa nationella domstolars möjlighet att inhämta yttrande från EFTA-domstolen. Justitiekanslern Hovrätten över Skåne och Blekinge Kammarrätten i Göteborg Stockholms tingsrätt Kommerskollegium Generaltullstyrelsen Marknadsdomstolen Näringsfrihetsombudsmannen Statens pris- och konkurrensverk Statens naturvårdsverk Juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten i Stockholm, Uppsala och

Lund Riksdagens ombudsmän Försäkringsöverdomstolen Domstolsverket Datainspektionen Arbetsdomstolen 212 Sveriges Advokatsamfund Sveriges domareförbund

Förslag till Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Lag Bilaga 1.3

om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) Till lagrådet

remitterat Härigenom föreskrivs följande. lagförslag

EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet 18 Denna lag gäller tillämpningen av avtalet den 00 maj 1992 mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Kol- och stålgemenskapen (EKSG) och dess medlemsstater samt medlemsstaterna i den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-avtalet).

Denna lag gäller också tillämpningen av avtalen den 00 maj 1992 mellan medlemsstaterna i EFTA om upprättandet av en övervakningsmyndighet och en domstol, (övervakningsavtalet), och om en ständig kommitté (kommittéavtalet).

Bestämmelser i avtalen som skall gälla som svensk lag 28 Följande bestämmelser i EES-avtalet skall gälla som svensk lag; — avtalets huvudbestämmelser, — protokoll I och 2, protokoll 8 punkt 2 samt protokoll 13, 14, 17, 21—25

och 39.

Bestämmelsernas svenska text finns intagen som bilaga 1 till denna lag.

38 Följande bestämmelser i övervakningsavtalet skall gälla som svensk lag: — avtalets huvudbestämmelser, — protokoll I 4.

Avtalets svenska text finns intagen som bilaga 2 till denna lag.

De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och tyska texterna skall ha samma giltighet.

48 Protokoll I till kommittéavtalet skall gälla som svensk lag.

Protokollets svenska text finns intagen som bilaga 3 till denna lag. De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och

tyska texterna skall ha samma giltighet.

Lagval 5§ Om det i en författning finns föreskrifter som avviker från denna lag eller från föreskrifter som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, skall de avvikande föreskrifterna inte tillämpas.

Regler om statliga och kommunala stödåtgärder Begränsning av svenska myndigheters prövningsrätt

6§ Nären stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till EFTA: s övervakningsmyndighet, får svenska myndigheter inte pröva till- 213

1 saken. Bilaga 1

Bilaga 1.3

Till lagrådet Upplysningsskyldighet för kommuner och landsting

remitterat 78 Kommuner och landsting är skyldiga att lämna upplysningar till lagförslag regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål för övervakningsmyndighetens prövning.

Upphävande av kommunala beslut 88 Om EFTA:s övervakningsmyndighet har funnit att en kommun eller ett landsting lämnat stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen upphäva kommunens eller landstingets beslut att lämna stödet.

I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall regeln i 10 kap. 15 § kommunallagen (1991: 900) gälla.

Konkurrensregler 98 Följande bestämmelser i rättsakter, som det hänvisas till i bilaga XIV till EES-avtalet, skall gälla som svensk lag:

I. Artiklarna 1—5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer.

2. Artiklarna I —5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar.

3. Avdelning Ii rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 2 december 1986 om fastställande av detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten.

4. Artiklarna 1—3 i höga myndighetens beslut nr 24/54 av den 6 maj 1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett företag enligt fördragets artikel 66.1.

EES-anpassning av reglerna

108 Bestämmelserna skall gälla med den anpassning som framgår av EES-avtalets bilaga XIV.

Reglernas svenska text

118 Som bilaga 4-8 till denna lag finns den svenska texten till:

1. de fyra EG-förordningarna,

2. EES-avtalets bilaga XIV.

Den svenska texten skall ha samma giltighet som övriga texter

128 De danska, holländska, engelska, franska, tyska. grekiska, italienska, portugisiska. spanska, norska. finska, isländska och svenska texterna skall ha samma giltighet. 214

Behörig myndighet

138 Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall vara behörig här Bilaga I i landet vid tillämpning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och övervak- Bilaga 1.3

ningsavtalet. Denna myndighet skall ge övervakningsmyndigheten och = Tilllagrådet

Europeiska gemenskapernas (EG:s) kommission det bistånd som före- remitterat

skrivs i dessa regler. . lagförslag

Den behöriga myndighetens befogenheter

148 När den behöriga myndigheten genomför en undersökning på begäran av övervakningsmyndigheten enligt protokoll 4 till övervakningsavtalet, har myndigheten rätt att

1. granska böcker och andra affärshandlingar, 2. ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar, 3. begära muntliga förklaringar dirckt på platsen, och 4, få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel. Första stycket gäller också när den behöriga myndigheten bistår över-

vakningsmyndigheten vid undersökningar enligt protokoll 4 till övervakningsavtalet.

158 Den behöriga myndigheten har rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som avses i 14§ I, 2 och 4.

Verkan av domar och beslut 168 Avgöranden som avses i artikel 110 första stycket i EES-avtalet skall verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, såvida inte annat följer av beslut som avses i artikelns fjärde stycke.

Regeringen utser den myndighet som avses i artikel 110 andra stycket.

178 Beslut av EG-kommissionen samt domar och beslut av EGdomstolen och dess första instans enligt EES-avtalets konkurrensregler i andra fall än de som avses i 19 § gäller här i landet.

Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-domstolen 188 Vid tillämpningen av övervakningsavtalets bestämmelser om förhör med vittnen och sakkunniga här i landet skall lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella organ tillämpas.

198 Vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen skall 3 kap. 3 § och 20 kap. 10 § rättegångsbalken tillämpas.

1. Denna lag träder 1 kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Genom lagen upphävs lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.

. Bilaga 1

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-05-15 Bilaga 1.4

Närvarande: justitierådet Bengt ärvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Rydi ingsrådet Sti Stig von Bahr, Bahr, yttrande Lagrådets justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 april 1992 har regeringen på hemställan av statsrådet Dinkelspiel beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av rättschefen Pernilla Lindh. Hon har beträffande skilda avsnitt biträtts av departementsrådet Göran Schäder, hovrättsassessorn Bengt Sjöberg och rådmannen Kenny Carlsson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänt Den föreslagna lagen om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), i fortsättningen kallad EES-lagen, har sin huvudsakliga grund i EES-avtalet. Detta avtal är formellt sett ett folkrättsligt avtal av traditionellt slag. Den anpassning av svensk rätt till EGs rättssystem som skall äga rum innebär emellertid en så genomgripande förändring av vår rättsordning att avtalet, i belysning även av de anslutande övervaknings- och kommittéavtalen, i sakligt hänseende kan betecknas som unikt.

EES-avtalet — och därmed lagförslaget — har föregåtts av ingående förhandlingar på det europeiska planet. Det interna beredningsarbetet på svensk sida har också varit mycket omfattande. Utöver vad som framgår härom av redogörelsen i remissprotokollet har vid föredragningen inför lagrådet lämnats kompletterande upplysningar av vilka framgår bl. a. att det i stor omfattning anordnats seminarier, kurser och informationsmöten i ämnet.

Vid remissbehandlingen av den till grund för lagförslaget liggande departementspromemorian har flera av remissinstanserna anmärkt att den föreskrivna remisstiden (en månad) varit alltför kort för att medge en närmare granskning av förekommande frågor. I anslutning härtill har vid föredragningen upplysts att den korta remisstiden varit en nödvändig följd av det planerade tidsschemat i lagstiftningsärendet men att remissinstanserna såsom en motvikt bl. a. hade inbjudits att under remisstiden delta i ett informationsmöte, som kom att samla ett stort antal deltagare. Lagrådet finner med hänsyn till lagstiftningsärendets vikt och komplexitet att de framförda anmärkningarna ändå är befogade och att det alltså hade varit önskvärt med en längre remisstid. Mot bakgrund av vad som i övrigt har framgått om beredningen av det framlagda lagförslaget måste emellertid föreskrifterna i 7 kap. 2 § regeringsformen anses vara uppfyllda.

Lagrådsremissen är huvudsakligen inriktad på hur de grundläggande bestämmelserna i EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet skall införlivas med svensk rätt. Det rör sig med andra ord till stor del om frågor av konstitutionell och författningsteknisk natur. Det bör i detta 216

sammanhang hållas i minnet att vår lagstiftning på skilda områden i betydande omfattning redan har blivit anpassad till EG, bland annat som Bilaga l en följd av kommittédirektiv (Dir 1988: 43) enligt vilka nya lagförslag skall — Bilaga 1.4 utformas så att de stämmer med EGs regelverk. När sådan anpassning Lagrådets redan har skett, har ytterligare lagstiftningsåtgärder naturligen inte ansetts yttrande behövliga. Lagrådet har i sin verksamhet också kunnat konstatera att regeringsförslag fortlöpande läggs fram på det ena rättsområdet efter det andra i syfte att en samordning med EG skall komma till stånd. I remissen har vidare förutskickats att av EG-anpassningen föranledda lagförslag framdeles är att vänta på olika områden. Här kan särskilt pekas på förslagen till ny konkurrensrättslig lagstiftning och till nya sekretessregler.

EES-lagen har till uppgift att inom sitt tillämpningsområde göra svensk rätt likformig med EGs rättsordning. Det har i olika sammanhang sagts att en på sådant sätt genomförd likformighet också kommer att vara av betydelse vid behandlinger av frågan om svenskt medlemskap i EG (jfr t.ex. grönboken EES-avtalcet, februari 1992, s. 25). EG-perspektivet har också aktualiserats vid remissbehandlingen av promemorian. En remissinstans har exempelvis ställt frågan, om det föreslagna sättet för införlivande av avtalen kan tillämpas även vid ett medlemskap i EG med tanke på att förordningar inom EG är direkt bindande utan någon mellankommande nationell rättsbildning. Och i remissprotokollet sägs i anslutning till publicitetsfrågorna att användandet av en internationell publikation i förevarande sammanhang innebär en mjuk övergång till medlemskapssituationen. Vad som här har anförts ger lagrådet anledning att för tydlighets skull framhålla att lagrådets granskning av det nu remitterade förslaget endast avser EES-situationen.

EES-avtalet samt övervaknings- och kommittéavtalen medför att en synnerligen omfångsrik och delvis omvälvande ny lagstiftning kommer att införas i vår rättsordning. Med hänsyn till omfattningen och arten av den nya textmassa som sålunda skall gälla som svensk rätt får man räkna med att svårigheter kommer att uppstå vid den praktiska tillämpningen av avtalens materiella bestämmelser. Detta gäller inte bara bestämmelserna sedda för sig — många med en utformning och ett innehåll som ter sig främmande för nationell svensk lagstiftningsteknik — utan också deras förhållande till jämsides gällande svenska författningar. I sistnämnda hänseende aktualiseras den föreslagna lagvalsregeln, som lagrådet behandlar särskilt i det följande.

Också 1 andra hänseenden synes tveksamheter av principiell natur kunna uppkomma vid tillämpningen av den föreslagna EES-lagen. Osäkerhet kan för det första råda, om inkorporeringen avser endast de i 2 och 3 §§ lagförslaget uppräknade avtalsprotokollen eller om — till följd av de hänvisningar som görs i införlivade artiklar och protokoll — jämväl andra delar av avtalen skall gälla som svensk lag. En annan fråga som synes behöva klarläggas är, om framtida ändringar i avtalen kan komma att bli automatiskt gällande eller om det dessutom erfordras särskild införlivningsåtgärd. Det finns vidare anledning att ta upp spörsmålet, om en inkorporering av EES-avtalet kan anses innebära att svensk normgivningskompe-

tens överlåtits till en internationell organisation. Även till nu nämnda frågor återkommer lagrådet senare i yttrandet. Bilaga I

I remissen görs bedömningen att utpräglade konfliktsituationer mean = Bilaga 1.4 EES-anknutna föreskrifter och andra föreskrifter knappast kan förutses bli Lagrådets vanliga. Därvid hänvisas bl.a. till att den i svensk rätt sedan länge etable- = yttrande rade principen om fördragstrogen tolkning av lagar och andra författningar ger rättstillämparen instrument att undvika konflikter. I betraktande av den ökande internationaliseringen antas det komma att framstå som alltmer naturligt att söka sådan vägledning i skilda rättsliga frågor, vare sig dessa har merkantil anknytning eller inte.

Lagrådet kan instämma i de anförda tankegångarna i vad de avser betydelsen av innehållet i utländsk rätt vid svensk rättstillämpning. Med hänsyn till den långtgående rättsliga och institutionella omstrukturering som skall ske enligt EES-lagen och som leder vår rättstillämpning in i ett för oss oprövat system finner lagrådet det emellertid vara vanskligt att göra någon uppskattning rörande frekvensen av blivande konfliktfall. Uppkommande tolkningsproblem får, liksom nu när det gäller intern svensk rätt, överlämnas åt rättstillämpningen. Efter vunna erfarenheter i ett inledande skede av den nya ordningen kan det också visa sig att lagstiftningen behöver kompletteras eller jämkas. De tillämpningsproblem som sålunda kan befaras uppstå utgör inte något konstitutionellt hinder mot att den föreslagna lagstiftningen genomförs.

Vad som nyss har sagts om överlämnande till rättstillämpningen föranleder reflexionen att domstolarna över huvud torde komma att få en ökad betydelse i EES-perspektivet. Rättsutvecklingen inom EG sker i stor utsträckning genom domstolspraxis, ytterst genom EG-domstolens avgöranden. Några egentliga förarbeten eller motiv till EGs rättsakter finns inte, vilket innebär att det vid sidan av själva författningstexten ges liten vägledning för domstolar och andra berörda hur en bestämmelse är avsedd att tolkas. Det finns anledning att anta att också svensk lagstiftningsteknik kommer att i vissa hänseenden förändras med ett EES-avtal (fr uttalande härom i prop. 1991/92: 135 s. 8). Med det här anförda har lagrådet allmänt velat peka på att det kommer att ställas stora krav på de dömande instanserna i det blivande systemet.

En följd av den föreslagna regleringen kan antas vara att det framdeles blir svårare än för närvarande att tillägna sig vad som är gällande svensk rätt. Särskilt för enskilda personer och företag — men även för domstolar, myndigheter, advokater och andra berörda — kan det vara komplicerat att i en uppkommen fråga skaffa sig en tillförlitlig överblick över EES-rättens innehåll och dess förhållande till interna svenska bestämmelser och svensk rättspraxis. Lagrådet vill därför understryka vikten av att de i remissen behandlade publicerings- och informationsfrågorna i anslutning till EESavtalet och framtida ändringar däri ägnas största uppmärksamhet inför EES-lagens ikraftträdande. Det synes vidare vara påkallat med en omfattande utbildningsverksamhet.

Lagrådet behandlar i det följande det framlagda förslaget mer ingående i särskilda hänseenden. Som framgår där har lagrådet inte något att erinra mot att huvuddelen av de berörda avtalen införlivas med svensk rätt 218

genom inkorporering. Beträffande omfattningen av de införlivade reglerna — Prop. 1991/92:170 har lagrådet funnit anledning till vissa anmärkningar av principiell natur. — Bilaga 1 Lagrådet framför kritiska synpunkter på den föreslagna lagvalsregeln och = Bilaga 1.4 föreslår vidare att bestämmelserna om kommunala stödåtgärder skall Lagrådets preciseras. Vad som i remissen har föreslagits om konkurrensregler och yttrande publicitetsfrågor har endast föranlett påpekanden och kommentarer från lagrådets sida. Slutligen har lagrådet tagit upp en speciell tillämpningsfråga rörande anpassningen av svensk rätt till EG-rätten.

Sammanfattningsvis finner lagrådet att det remitterade lagförslaget, med beaktande av vad som sägs i detta yttrande, kan godtas och således antas som lag.

Införlivande av avtalen EES-avtalet innebär som framgått ett folkrättsligt åtagande att införa avtalets bestämmelser i vår lagstiftning med verkan att svensk rätt så långt möjligt kommer att motsvara vad som gäller inom EG. I remissprotokollet diskuteras vilkendera av de båda tänkbara metoderna transformation och inkorporering som bör väljas för införlivande av EES-avtalet. De skäl som därvid har anförts till stöd för att avtalets huvuddel bör inkorporeras i den svenska rätten är enligt lagrådets mening övertygande.

Många av bestämmelserna kan visserligen sägas vara i och för sig mindre väl lämpade för inkorporering. Detta är fallet t. ex. med de föreskrifter som riktar sig uteslutande till de avtalsslutande staterna som sådana, dvs. avser deras rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra. För dessa föreskrifter krävs det inte några särskilda lagstiftningsåtgärder. Beträffande andra bestämmelser gäller att de inte behöver införlivas med riksdagens medverkan genom lag. Här avses sådana föreskrifter som ligger inom ramen för regeringens normgivningsmakt och följaktligen kan införlivas genom förordning. Även i övrigt finns i avtalet ett antal bestämmelser av ett slag som inte brukar återfinnas i svensk lag. Det är emellertid angeläget att ha en samlad och överskådlig reglering på det aktuella området. En uppstyckning av avtalsinnehållet i enlighet med vad som här har antytts skulle innebära att sammanhanget gick förlorat och skulle dessutom medföra avsevärda praktiska komplikationer. Något konstitutionellt hinder mot den i remissen valda författningstekniska lösningen föreligger inte.

Lagrådet kan således ansluta sig till den i 2 § EES-lagen valda principen att de grundläggande bestämmelserna i EES-avtalet skall införlivas i vår rättsordning genom inkorporering. Regleringen innebär att de ifrågavarande bestämmelserna i EES-avtalet utan någon omarbetning skall gälla som lag här i landet. Till förtydligande av vad som torde vara avsett att omfattas av regleringen föreslår lagrådet att orden ”avtalets huvudbestämmelser” i den remitterade lydelsen ersätts med ”artiklarna 1— 129”. Lagrådet har då bortsett från att det — enligt vad som utvecklas i nästa avsnitt — kan finnas skäl att undanta vissa artiklar från inkorporering.

Vad härefter angår protokollen till EES-avtalet innebär förslaget att även några av dem skall införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Dessa protokoll har valts ut med hänsyn till att de innehåller bestämmelser av 219

materiell vikt för enskilda personer. Förslaget i denna del föranleder inte Prop. 1991/92: 170

någon erinran av lagrådet. Bilaga 1

I remissen anges att vissa av protokollen innehåller bestämmelser som Bilaga 1.4 skall införlivas genom regeringsförordning eller genom särskild lagstiftning Lagrådets i annat sammanhang. Någon granskning från lagrådets sida i den delen yttrande kommer således inte i fråga i detta ärende.

När det slutligen gäller bilagorna till EES-avtalet synes det enligt remissen vara meningen att bestämmelserna i dem i allt väsentligt skall införlivas med svensk rätt inte genom EES-lagen utan genom författningar på respektive sakområde, Inte heller dessa författningar är nu föremål för lagrådets prövning.

Ett undantag utgör den konkurrensrättsliga bilagan (nr XIV) som enligt förslaget delvis skall omfattas av EES-lagen och sålunda bli inkorporerad i svensk rätt. Lagrådet har i stort inte något att invända mot förslaget härom, även om det i systematiskt hänseende uppstår en obalans i EES-lagen genom att en så utförlig reglering av konkurrensrätten tas in där. De särskilda konkurrensbestämmelserna föranleder dock vissa anmärkningar och påpekanden som lagrådet återkommer till.

Beträffande den i 3 § i lagförslaget gjorda inkorporeringen av huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet och vissa anslutande protokoll kan hänvisas till vad som nyss har sagts i fråga om EES-avtalet. Lagrådet har med andra ord inte något att erinra mot den valda författningstekniska lösningen (fr dock nästa avsnitt). Lagtexten bör här förtydligas på det sättet att orden ”avtalets huvudbestämmelser” utbyts mot ”artiklarna 11-53”.

Övervakningsavtalet innebär att rättskipnings- och förvaltningsuppgifter överlåts till övervakningsmyndigheten och EFTA-domstolen. Som framgår av remissprotokollet aktualiseras härigenom cen tillämpning av 10 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen. Detta innebär att riksdagens förordnande skall ske genom ett beslut varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig.

Förslaget i 4 § att protokoll 1 till kommittéavtalet skall inkorporeras i svensk rätt föranleder inte någon invändning.

Omfattningen av införlivade regler Inledning Ett antagande från riksdagens sida av den föreslagna EES-lagen medför att ett stort antal bestämmelser i EFES-avtalet och övervakningsavtalet skall gälla som svensk lag. Vilka delar av avtalen som skall införlivas anges närmare i 2 och 38§§ lagförslaget (från konkurrensreglerna i 9—15 §§ bortses i det följande). Tvekan kan emellertid enligt lagrådets mening uppkomma, om uppräkningen i 2 och 3 §§ är uttömmande eller om jämväl andra delar av avtalen kommer att gälla som svensk lag. En annan fråga som synes behöva klarläggas bättre är, om framtida ändringar i avtalen behöver konfirmeras genom beslut av behörigt lagstiftande svenskt organ eller om ändringarna automatiskt sätts i kraft utan sådant beslut. Det finns 220

också anledning att ta upp frågan, om artikel 97 i EES-avtalet kan anses Prop. 1991/92:170

innefatta överlåtelse av svensk normgivningskompetens. Lagrådet behand- = Bilaga 1 lar de tre nu nämnda spörsmålen var för sig. Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

Omedelbart införlivade regler Som lagtexten är utformad får läsaren intryck av att de i 2 och 3 §§ angivna avtalsbestämmelserna — men inga andra — skall gälla som svensk lag. Det är dock osäkert om en sådan tolkning av lagförslaget är riktig. De införlivade bestämmelserna hänvisar nämligen ibland till andra delar av avtalen, vilka därigenom möjligen också avses gälla som svensk lag.

De nu nämnda hänvisningarna är av olika slag. En typ är artikel 119 i EES-avtalet. I denna artikel föreskrivs att avtalets bilagor och de rättsakter som det hänvisas till där — med anpassning för deras tillämpning inom ramen för avtalet — skall, liksom protokollen, utgöra en integrerad del av avtalet. Artikel 42 i övervakningsavtalet innehåller en liknande bestämmelse.

En annan hänvisningsmodell finns i exempelvis artiklarna 23, 29, 30, 48, 65 och 67 -— 70 i EES-avtalet samt artikel 24 i övervakningsavtalet. I artikel 23 i EES-avtalet sägs bl.a. att särskilda bestämmelser och arrangemang finns i bilaga III vad gäller produktansvar och att de skall tillämpas på alla varor, om inte annat anges. Liknande hänvisningar finns i artiklarna 29, 30, 65 och 67—70. I artikel 48 föreskrivs att vissa bestämmelser om transporter, vilka inte täcks av bilaga XIII, inte får diskriminera utländska transportföretag. Varken bilaga III eller bilaga XIII omfattas av uppräkningen 1 28 lagförslaget. Enligt artikel 24 i övervakningsavtalet skall EFTASs övervakningsmyndighet, i enlighet med bl.a. vissa protokoll och bilagor till EES-avtalet, genomföra avtalets bestämmelser om statsstöd. Dessa bilagor och protokoll är inte angivna i 3 § lagförslaget.

Ett tredje slag av hänvisning, som förekommer i ett stort antal införlivade bestämmelser (t. ex. artiklarna 17, 24, 28, 31, 36, 72, 77 och 117 i EES-avtalet), innefattar en erinran om att särskilda bestämmelser i ämnet finns i ett protokoll eller en bilaga som inte införlivats. Ytterligare varianter på hänvisningar skulle kunna nämnas.

Vad först gäller bestämmelserna i artikel 119 i EES-avtalet och artikel 42 i övervakningsavtalet om att protokoll och bilagor utgör en integrerad del av avtalet, får anses framgå av sammanhanget att avsikten inte varit att samtliga protokoll och bilagor skall bli svensk lag. En tolkning innebärande att hela avtalet inkorporeras skulle nämligen få det i 2 och 3 §§ lagförslaget gjorda urvalet av protokoll att framstå som meningslöst. Bestämmelserna i de nu berörda artiklarna synes alltså närmast vara av folkrättslig natur.

Konsekvenserna av övriga hänvisningar är mer ovissa. Enligt lagrådets mening är det i dessa fall inte möjligt att dra någon säker slutsats om i vad mån de bestämmelser till vilka införlivade delar av avtalen hänvisar också blir svensk lag. Att osäkerhet föreligger på en sådan grundläggande punkt måste betecknas som otillfredsställande. Lagrådet finner det nödvändigt att ökad klarhet i saken skapas under det fortsatta lagstiftningsarbetet. ba [NS

Framtida avtalsändringar Prop. 1991/92: 170 Utgångspunkten vid inkorporering av ett internationellt avtal är att de Bilaga l inkorporerade bestämmelserna blir gällande som svensk lag i den lydelse Bilaga 1.4 de hade vid avtalstidpunkten. Senare vidtagna ändringar i avtalen skall Lagrådets

yttrande inte automatiskt tillämpas i Sverige utan härför krävs att även dessa införlivas genom beslut av behörigt svenskt organ. Från denna princip finns dock ett undantag. Med stöd av 10 kap. 5 § andra stycket regeringsformen får riksdagen, såvida det i lag föreskrivs att en internationell överenskommelse skall gälla som svensk rätt, föreskriva att också en framtida, för riket bindande ändring i överenskommelsen skall gälla här i riket. Sådant beslut får endast avse framtida ändringar av begränsad omfattning. Ett riksdagsbeslut av nu nämnt slag måste vidare fattas antingen på det sätt som gäller i fråga om stiftande av grundlag eller med kvalificerad majoritet (minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter).

Enligt artikel 98 i EES-avtalet kan bilagorna till avtalet ävensom flertalet protokoll vid behov ändras av Gemensamma EES-kommittén i enlighet med artiklarna 93.2, 99, 100, 102 och 103. Av 2 § lagförslaget följer att artikel 98 — liksom övriga artiklar i avtalet — skall gälla som svensk lag. Fråga uppkommer därmed om en av EES-kommittén beslutad ändring kan komma att gälla som svensk lag eiler om det dessutom erfordras ett riksdagsbeslut om införlivande av ändringen,

I remissprotokollet har sambandet mellan de artiklar som reglerar ändringar i avtalet och bestämmelserna 1 10 kap. 5§ regeringsformen inte analyserats närmare. Det anförs dock att ett ändringsbeslut av EESkommittén endast har karaktären av en folkrättslig förpliktelse och således inte automatiskt blir gällande som svensk lag. Enligt lagrådets mening är denna tolkning av EES-lagen inte helt given. Det förhållandet, att även bestämmelserna om hur avtalet kan ändras införlivats med svensk lag, synes nämligen ge utrymme för antagandet att jämväl framtida ändringar avsetts skola gälla här i riket.

Det är enligt lagrådets uppfattning önskvärt att den osäkerhet som synes föreligga vad gäller behovet av ett efterföljande riksdagsbeslut vid en framtida ändring av EES-avtalet i möjligaste mån undanröjs. En lösning på detta problem kan vara att avstå från att inkorporera de bestämmelser som tar sikte på ändringar i avtalet. Därigenom blir det uppenbart att dessa bestämmelser endast har folkrättslig karaktär. Samtidigt bortfaller de komplikationer som kan följa av en tillämpning av 10 kap. 5 § regeringsformen.

Överlåtelse av svensk normgivningskompetens I artikel 97 i EES-avtalet föreskrivs att artikeln inte inskränker någon avtalsslutande parts rätt att — utan att det påverkar icke-diskrimineringsprincipen — ändra sin interna lagstiftning på EES-området, förutsatt att Gemensamma EES-kommittén finner att ändringen inte motverkar avtalets goda funktion eller det förfarande som gäller för beslut av denna kommitté har fullföljts. 222

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har satts i fråga, om ett lagfästande av artikel 97 innefattar en överlåtelse till interna- — Bilaga I tionellt organ att meddela föreskrifter med därav följande konsekvenser. = Bilaga 1.4 Enligt lagrådsremissen innebär emellertid inte någon artikel i EES-avtalet — Lagrådets att ett EES-organ ersätter något av de avtalsslutande parternas organ i fråga — yttrande om befogenheten att besluta om nationell normgivning på olika nivåer. Den omständigheten att artikel 97 skall gälla som svensk lag medför således enligt remissprotokollet inte att EES-kommittén träder i stället för svenska organ med normgivningskompetens. Svensk lagstiftning anses alltså kunna beslutas eller ändras utan hinder av artikel 97. I remissprotokollet anförs också att konsekvensen av att Sverige skulle vidta en lagstiftningsåtgärd trots att EES-kommittén motsatt sig denna inte skulle vara någon annan än att Sverige åsidosatt en folkrättslig förpliktelse.

Lagrådet har för sin del inte någon bestämd mening om hur en svensk myndighet skulle förfara, om reglerna i artikel 97 förbisetts vid svensk normgivning eller om en författning införts eller ändrats trots att kommittén funnit den strida mot avtalets goda funktion. Det är naturligtvis tänkbart att myndigheten skulle ansluta sig till den uppfattning som uttalats i remissprotokollet och tillämpa författningen — även om den klart skulle falla inom EES-områdets gränser — på vanligt sätt. Mot detta talar det faktum att en i lag meddelad förutsättning för normgivning inte iakttagits. Finner en myndighet att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid en föreskrifts tillkomst, får enligt 11 kap. 14 § regeringsformen föreskriften i princip inte tillämpas. Det kan därför inte uteslutas att en inkorporering av artikel 97 får till följd att en myndighet efter lagprövning enligt 11 kap. 14 § regeringsformen finner sig förhindrad att tillämpa en ny eller ändrad författning.

Vad som också kan inträffa är att myndigheten finner att den vetorätt, som enligt ordalagen i artikel 97 tillerkänts EES-kommittén, utgör en sådan överlåtelse av rätt att besluta om föreskrifter som avses i 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen. Med detta synsätt får bestämmelserna i artikel 97 tillämpas endast om överlåtelsen kan anses gälla normgivning av begränsad omfattning och beslutet om överlåtelsen fattats enligt vad som gäller för stiftande av grundlag eller med kvalificerad majoritet.

Lagrådet är medvetet om att risken för att svenska normgivningsorgan beslutar om föreskrifter på EES-området utan att det i artikel 97 angivna förfarandet iakttagits sannolikt är liten. Det finns därför skäl att utgå från att ett införlivande av artikeln i praktiken inte kommer att ge upphov till några större problem. Enligt lagrådets mening kan emellertid ett införlivande av artikel 97 inte ses enbart som en tillämpningsfråga. Införlivandet har vittgående konstitutionella aspekter och gäller ytterst gränsen för svenska organs normgivningskompetens. Osäkerhet rörande nu föreslagna och framtida författningars förenlighet med regeringsformen bör undvikas. Härvid är också att beakta att den teknik som används vid inkorporering av EES-avtalet kan komma att bilda mönster vid inkorporering av andra internationella överenskommelser.

Mot bakgrund av det anförda vill lagrådet förorda att bestämmelserna i artikel 97 inte inkorporeras. Genom att artikel 97 begränsas till en folkrätt- NA to [ES

slig förpliktelse bortfaller den motsättning som kan föreligga mellan ar- = Prop. 1991/92: 170 tikelns innehåll och vad som enligt remissprotokollet åsyftats med artikeln. — Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

Anpassningen till EG-rättens utveckling yttrande

Enligt artikel 6 i EES-avtalet skall de bestämmelser i avtalet, som i materiellt hänseende överensstämmer med regler inom EG-rätten, vid införlivande och tillämpning tolkas i enlighet med sådana relevanta avgöranden som EG-domstolen har meddelat före avtalets undertecknande. En motsvarande reglering finns i artikel 3 punkt 1 i övervakningsavtalet.

Om i ett mål vid svensk domstol — liksom vid domstol i annat EFTAland — uppkommer fråga om tolkningen av EES-avtalet får domstolen enligt artikel 34 i övervakningsavtalet, ifall den finner det nödvändigt för att döma i saken, begära EFTA-domstolens yttrande i frågan. Enligt artikel 3 punkt 2 i samma avtal skall EFTA-domstolen vid sin tolkning av EES-avtalet ta vederbörlig hänsyn till de principer som fastställts genom relevanta avgöranden av EG-domstolen, vilka fattats efter dagen för avtalets undertecknande och som avser tolkningen av bl. a. avtalet.

Ser man endast till ordalydelserna i artikel 6 i EES-avtalet och artikel 3 punkt 2 i övervakningsavtalet, framstår artiklarna som i sak motstridiga. Artikel 6 som riktar sig till nationell domstol eller annan nationell myndighet kan läsas så, att hänsyn inte får tas till EG-domstolens avgöranden efter dagen för EES-avtalets undertecknande. EFTA-domstolen skall däremot i sina yttranden beakta sådan praxis.

Ett yttrande från EFTA-domstolen i en tolkningsfråga är inte bindande för den nationella myndigheten. Yttrandet innehåller emellertid viktig information om EG-domstolens praxis. Lagrådet finner det därför angeläget att framhålla att artikel 6 i EES-avtalet inte bör ses som ett förbud mot att beakta avgöranden av EG-domstolen efter avtalets undertecknande. Ett sådant förbud skulle också strida mot grundtanken att skapa en rättslig enhetlighet inom EES-området.

Lagvalsregeln Det remitterade lagförslaget innehåller en såsom lagval rubricerad regel (5 8). Enligt denna skall, om det i en författning finns föreskrifter som avviker från EES-lagen eller från föreskrifter som meddelas till uppfyllelse av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, de avvikande föreskrifterna inte tillämpas.

Den föreslagna lagvalsregeln har enligt sin ordalydelse ett mycket vidsträckt tillämpningsområde. Tillämpad efter bokstaven synes således varje av EES föranledd föreskrift — oavsett konstitutionell nivå — ha företräde framför avvikande bestämmelser i andra författningar. Detta har emellertid inte varit avsikten. Som påpekas i remissen kan en regel i vanlig lag inte ta över grundlag. En införlivad EES-föreskrift som är oförenlig med en grundlagsbestämmelse får därför inte tillämpas (se 11 kap. 14§ regeringsformen). En annan fråga är om — såsom det hävdas i remissprotokollet — | 224

denna hierarkiska princip är så självklar att den inte behöver inflyta i lagtexten. Lagrådet återkommer till detta spörsmål. Bilaga 1

Av remissen kan inte med säkerhet utläsas i vad mån det är avsett att — Bilaga 1.4 bestämmelser i grundlag skall utgöra ytterligare spärrar mot att tillämpa <Lagrådets den tilltänkta lagvalsregeln enligt dess ordalydelse. Av intresse i detta yttrande sammanhang är bl. a. bestämmelserna i 8 kap. 2 och 3 §§ regeringsformen. Föreskrifter som gäller ämnen som avses i 8 kap. 2§ och i betydande utsträckning även 8 kap. 3§ — det obligatoriska lagområdet — måste meddelas genom lag. Det är således inte möjligt för riksdagen att genom bestämmelser i lag bemyndiga regeringen eller förvaltningsmyndighet att utfärda föreskrifter på detta område. Skulle sådana föreskrifter mot förmodan utfärdas, är de i princip ogiltiga.

Av det anförda följer att det strider mot regeringsformen att utfärda föreskrifter som avser det obligatoriska lagområdet på lägre konstitutionell nivå än i lag. Motsvarande ogiltighet träffar föreskrifter som regeringen eller förvaltningsmyndighet utfärdar i ämnen som avses 1 8 kap. 78 regeringsformen såvida utfärdandet skett utan stöd av ett i lag givet bemyndigande. Den omständigheten att föreskrifter av nu beskrivet slag syftar till att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet saknar betydelse vid denna prövning. Den föreslagna lagvalsregeln kan med andra ord inte läka den ogiltighet som hänför sig till att en föreskrift, som enligt regeringsformen krävt lagform, meddelats på lägre konstitutionell nivå.

Vid bedömningen av lagvalsregelns genomslagskraft bör ytterligare en grundlagsbestämmelse uppmärksammas, nämligen föreskriften i 8 kap. 17 § regeringsformen att lag inte får ändras eller upphävas annat än genom lag. Som anmärkts i remissprotokollet innebär denna föreskrift att bestämmelser som utfärdats av regeringen eller förvaltningsmyndighet aldrig kan ta över en lagregel. Denna princip om s. k. formell lagkraft kan inte rubbas genom en i vanlig lag införd regel om att föreskrifter som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall ha företräde.

Lagrådet kan mot den nu redovisade bakgrunden konstatera att den föreslagna lagvalsregelns tillämpningsområde blir avsevärt mindre än vad dess ordalydelse ger intryck av. Lagvalsregeln synes kunna användas endast när lagregel står mot lagregel, regeringsförordning mot regeringsförordning eller om föreskrifter på myndighetsnivå sinsemellan är oförenliga. I övriga fall framstår lagvalsregeln som antingen obehövlig eller stridande mot regeringsformens normgivningssystem. Detta måste anses minska angelägenheten av att i svensk rätt införa en så främmande företeelse som en särskild regel om lagval.

Till det sagda kan läggas att med den väl utvecklade ordning för normgivning som finns i vårt land det endast i sällsynta fall torde inträffa att mot varandra stridande föreskrifter utfärdas på samma konstitutionella nivå. För ett avstående från lagvalsregeln talar vidare att den ger upphov till betydande tillämpningsproblem. Som påpekats under remissbehandlingen är det inte lätt att finna säkra former för information om att en viss författningsföreskrift meddelats till uppfyllelse av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet. Lagrådet återkommer till denna problematik vid behandlingen av publiceringsfrågor. 225

IS Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

Lagrådet förordar med hänvisning till det anförda i första hand att den = Prop. 1991/92:170 föreslagna lagvalsregeln utgår. De problem som kan uppkomma vid en = Bilaga 1 eventuell konflikt mellan EES-grundade föreskrifter och andra föreskrifter — Bilaga 1.4 synes kunna bemästras med anlitande av sedvanliga tagtolkningsprinciper, Lagrådets däribland principen om fördragsvänlig tolkning. För det fall att en regel om yttrande lagval likväl skulle anses nödvändig bör den enligt lagrådets uppfattning omformuleras. De begränsningar i tillämpningsområdet som följer av bestämmelserna i 8 kap. och 11 kap. 14 § regeringsformen bör i tydlighetens intresse komma till direkt uttryck i lagtexten.

Kommunala stödåtgärder Enligt punkt 1 av artikel 61 i EES-avtalet är — om inte annat föreskrivs i avtalet — stöd som ges av EGs medlemsstater och EFTA-stater eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med avtalet i den utsträckning det påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna. Av punkt 2 i den nämnda artikeln framgår att vissa sociala stöd ävensom stöd i samband med naturkatastrofer o.d. är förenliga med avtalet. I punkt 3 anges vidare att vissa andra typer av stöd — bl.a. regionalpolitiska stöd — kan vara förenliga med EES-avtalet.

EES-avtalets huvudbestämmelser avses bli inkorporerade genom EESlagen (2 §). Bestämmelserna i artikel 61 kommer härigenom att gälla som svensk lag. I EES-lagen finns därutöver bestämmelser som tar sikte på offentliga stödåtgärder. Enligt 6 8 gäller således — för det fall att en stödåtgärd som avses i artikel 61 anmälts till EFTAsS övervakningsmyndighet — att svenska myndigheter inte får pröva tillåtligheten av stödet innan övervakningsmyndigheten meddelat beslut i saken. Av intresse är vidare bestämmelsen i 8 § lagförslaget enligt vilken regeringen får upphäva en kommuns eller ett landstings beslut om stöd, såvida övervakningsmyndigheten funnit att detta lämnats i strid med artikel 61.

Artikel 61 omfattar enligt sin lydelse stöd ”med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är”. Som påpekats av några remissinstanser är det osäkert om artikeln förutom statliga stöd på central, regional och lokal nivå gäller stöd som lämnas av kommun eller landsting. I remissprotokollet uttalas härom med hänvisning till EG-domstolens praxis att stödåtgärder från kommuner och landsting måste anses omfattade av bestämmelserna i artikel 61.

Enligt lagrådets uppfattning kan det inte uteslutas att övervakningsmyndigheten eller EFTA-domstolen vid en framtida prövning av ett näringsstöd från kommun eller landsting skulle finna stödet vara oförenligt med artikel 61. Lagrådet bar därför inget att erinra mot att den föreslagna regleringen av stödåtgärder i EES-lagen inkluderar även stöd från kommuner och landsting. Däremot synes vissa invändningar kunna riktas mot det sätt varpå 6 och 8 §§ utformats i nämnda lag.

Den i 6 § föreslagna bestämmelsen innebär enligt sin ordalydelse att tillåtligheten av ett kommunalt stöd (för enkelhetens skull bortses här från 226

stödåtgärder som beslutats av landsting) inte får prövas av svensk myndighet, om stödet anmälts till övervakningsmyndigheten och denna ännu inte — Bilaga 1 meddelat beslut i saken. Detta innebär enligt lagrådets mening en påtaglig — Bilaga 1.4 risk för att den rättsliga prövningen i Sverige av kommunala stödåtgärder Lagrådets blir onödigt fördröjd. Något egentligt behov av att inhämta övervaknings- yttrande myndighetens uppfattning i saken synes föreligga endast då utgången i målet är beroende av hur artikel 61 skall tolkas. Är omständigheterna sådana att ett kommunalt stöd skall upphävas av annan anledning — till följd exempelvis av att beslutet inte tillkommit i laga ordning eller att den kommunala kompetensen överskridits — är det meningslöst att invänta ett beslut från övervakningsmyndigheten. Detsamma gäller när talan mot det kommunala beslutet uppenbarligen är ogrundad.

Regeln i 6 8 syftar till att förhindra att svenska myndigheter — i praktiken kammarrätt eller regeringsrätten — tillämpar artikel 61 på annat sätt än behörig instans enligt EES-avtalet. Fråga uppkommer därmed om vad som skall gälla om övervakningsmyndighetens beslut överklagas till EFTAdomstolen. Som lagtexten formulerats utgör ett sådant överklagande inte något hinder mot att den svenska domstolen avgör det hos den domstolen anhängiga målet. Är rättsfrågan oviss — någon möjlighet att i denna situation inhämta tolkningsbesked från EFTA-domstolen torde inte föreligga — synes det dock inte lämpligt att det kommunala besvärsmålet avgörs förrän talan mot övervakningsmyndighetens beslut färdigbehandlats av EFTA-domstolen.

Vad nu sagts leder lagrådet till slutsatsen att det finns skäl att ge 6 § en något mindre kategorisk utformning än vad som skett i det remitterade förslaget. Den åsyftade samordningen mellan svenska domstolars prövning av en kommunal stödåtgärds förenlighet med artikel 61 och motsvarande prövning hos övervakningsmyndigheten/EFTA-domstolen synes kunna uppnås med en bestämmelse av innehåll, att en svensk myndighet endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av ett till övervakningsmyndigheten anmält stöd, innan ett lagakraftvunnet beslut föreligger i anmälningsärendet. Sådana särskilda skäl kan — i enlighet med vad lagrådet nyss anfört — vara att överklagandet uppenbarligen är obefogat eller att det kommunala beslutet har sådana brister vid sidan av ett eventuellt brott mot artikel 61 att det under alla omständigheter skall upphävas.

Mot regeln i 8§ om rätt för regeringen att upphäva ett kommunalt stödbeslut har under remissbehandlingen invänts att förslaget strider mot dels bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen, dels regeringsformens bestämmelser om kommunal självstyrelse. Lagrådet delar emellertid den i remissprotokollet hävdade uppfattningen att regeringsformens bestämmelser inte utgör något hinder mot ett genomförande av den i 8 § föreslagna ordningen. Enligt lagrådets mening är det dock angeläget att förutsättningarna för regeringens beslutanderätt preciseras ytterligare.

En första fråga som inställer sig är om ett ingripande från regeringens sida över huvud taget är motiverat, ifall talan rörande det aktuella stödets förenlighet med artikel 61 redan anförts i form av kommunalbesvär. Enligt lagrådets uppfattning framstår det som olämpligt om regeringen med stöd 227

av 8 § skulle kunna föregripa den normala domstolsprövningen. Tillämpningsområdet för 8 § bör därför begränsas till att omfatta sådana fall då — Bilaga 1 tolkningen av artikel 61 inte kommit under svensk domstols prövning. Bilaga 1.4

På de skäl som lagrådet anfört i anslutning till 6 § bör ställning vidare tas Lagrådets till konsekvenserna av att övervakningsmyndighetens beslut överklagas. yttrande Det synes inte böra komma i fråga att regeringen med stöd av 8 8 upphäver en av kommun beslutad stödåtgärd, om situationen är sådan att EFTAdomstolen efter ett överklagande kan finna att stödet är förenligt med artikel 61. Utrymmet för regeringen att upphäva kommunala stödbeslut bör därför begränsas till sådana fall då stödet genom ett lagakraftvunnet beslut av övervakningsmyndigheten eller genom ett avgörande av EFTAdomstolen befunnits strida mot artikel 61.

Det skulle i och för sig kunna göras gällande att de av lagrådet nu förordade begränsningarna av tillämpningsområdet för 8§ inte behöver föranleda någon ändring i den föreslagna lagtexten. I denna anges ju inte annat än att regeringen ”får” upphäva det kommunala stödbeslutet. Enligt lagrådets uppfattning kan det emellertid inte anses tillfredsställande om den avsedda samordningen mellan regeringen, svensk domstol och övervakningsmyndigheten/EFTA-domstolen vad gäller befattningen med kommunala stödåtgärder endast behandlas i motivuttalanden. Starka skäl talar för att regler av detta slag inflyter i själva lagtexten. |

Med hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att 6 § och 8 § första stycket får följande lydelse:

”6 8 När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till EFTA:s övervakningsmyndighet, får svenska myndigheter endast om särskilda skäl föreligger pröva tillåtligheten av stödet innan övervakningsmyndigheten har meddelat beslut i saken.”

”8 8 Har EFTA:s övervakningsmyndighet genom beslut som vunnit laga kraft eller EFTA-domstolen funnit att en kommun eller ett landsting lämnat stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen upphäva kommunens eller landstingets beslut att lämna stödet, om tillåtligheten av beslutet inte är föremål för prövning av svenska myndigheter.”

Konkurrensreglerna Vad gäller de enskilda paragraferna i EES-lagen på konkurrensområdet anges till att börja med i 9 § vilka bestämmelser som skall gälla som svensk lag, nämligen vissa artiklar och avsnitt i fyra olika rättsakter som det hänvisas till i bilaga XIV till EES-avtalet. I 10 § sägs att bestämmelserna skall gälla med den anpassning som framgår av samma bilaga.

Bilaga XIV innehåller inte endast hänvisningar till de nämnda rättsakterna och ett relativt stort antal anpassningsbestämmelser av såväl redaktionell som saklig art. Till större delen omfattar den också EG-rättsakter som visserligen utgör integrerade delar av EES-avtalet men som förutsätts införlivade med svensk rätt genom särskilda lagstiftningsåtgärder. Bilaga XIV blir därför i det nu aktuella sammanhanget svåröverskådlig och onödigt omfattande. En mer tillfredsställande metod skulle vara att endast de delar av bilagan som är direkt hänförliga till de i 9 § angivna rättsakterna 228

och som utgör anpassningar till dessa fogades som bilaga till EES-lagen. — Prop. 1991/92: 170 För tydlighetens skull bör även redan i samband med uppräkningen i 9 §av = Bilaga 1 de fyra rättsakterna anges att de skall gälla som svensk lag med de Bilaga 1.4 anpassningar som framgår av bilagan. Den inledande meningen i 9 8 kan Lagrådets då ges följande lydelse. yttrande

”9 8 Följande bestämmelser i rättsakter, som det hänvisas till i bilaga XIV till EES-avtalet, skall med de anpassningar som framgår av bilagan gälla som svensk lag: ”

Rubriken till den föreslagna 108 jämte paragrafen som sådan kan till följd av vad nu sagts utgå.

Texten i remissförslagets 11 §, som enligt lagrådets förslag kommer att utgöra 10 §, bör för vinnande av klarhet och på grund av vad nyss föreslagits beträffande bilaga XIV lämpligen ges denna lydelse:

108 I bilagorna 4—8 till denna lag finns den svenska texten till: 1. de rättsakter som anges i 9 §, 2. EES-avtalets bilaga XIV i de delar den innehåller anpassningar till nämnda rättsakter.”

För att enhetlighet med 3 och 4 §§ skall uppnås bör 12 §i det remitterade förslaget vidare föras till den nya 10 § som ett andra stycke.

De tre följande paragraferna, 13—15 §§ i remissförslaget, om behörig myndighet, dess befogenheter samt rätt att få handräckning skall ses mot bakgrund av protokoll 4 till övervakningsavtalet. Detta protokoll, som föreslås inkorporerat och alltså skall gälla som svensk lag, innehåller kompletteringar till de materiella konkurrensregler som infogats i EESavtalet genom bilaga XIV. Det innehåller bl. a. olika slag av förfaranderegler för övervakningen och bestämmelser om de påföljder som kan drabba enskilda. Avsikten är att tillägga övervakningsmyndigheten befogenheter motsvarande dem som kommissionen har beträffande övervakningen inom EG.

Kapitel II i protokoll 4 innehåller riktlinjerna för övervakningsmyndighetens användning av konkurrensreglerna, däribland tillsynen över företagens iakttagande av kartellförbudet och förbudet mot missbruk av dominerande ställning. Övervakningsmyndigheten ges behörighet att inhämta upplysningar från och att utföra undersökningar hos företag och företagssammanslutningar. Undersökningarna utförs antingen med stöd av skriftlig fullmakt eller enligt ett formligt beslut. Vidare finns i samma kapitel bestämmelser om bl. a. förhör med tredje man och sekretess.

Enligt EES-avtalet skall varje fördragsslutande stat utse ett organ att vara behörig nationell myndighet med vissa befogenheter. Detta krav uppfylls genom 13 8 i lagförslaget (11 § enligt lagrådets förslag).

Den följande 14 § (12 § enligt lagrådets förslag) ansluter till artikel 14 i kapitel II, och de fyra punkter som specificerar myndighetens befogenheter har sin direkta motsvarighet i artikeln. I den svenska lagtexten har emellertid inte uttryckligen angivits någon adressat. I artikel 14 sägs däremot att undersökning genomförs ”hos företag och företagssammanslutningar” (i den engelska texten ”undertakings and associations of undertakings”). Den hos vilken undersökning kan äga rum bör anges också i lagtexten. Det torde härvid vara tillräckligt att i bestämmelsens inledning omedelbart 229

efter orden ”rätt att” tillfoga ”hos företaget”. En sådan reglering får anses innefatta även företagssammanslutningar. Bilaga I

Den engelska protokollstexten har i sin första punkt uttrycket ”books”, Bilaga 1.4 vilket i den föreslagna lagtexten fått en ordagrann översättning till ”böck- Lagrådets er”. I den svenska översättningen av protokollet har i stället ordet ”bokfö- yttrande ring” använts. Denna term ger ett mer adekvat uttryck för vad som torde vara avsett. I lagtexten bör därför ”bokföring” användas i punkterna I och 2

Vid en undersökning av nu aktuellt slag enligt svensk rätt, såsom t. ex. taxeringsrevision enligt 3 kap. 8—14 3§ taxeringslagen (1990: 324), gäller särskilda bestämmelser som tar sikte på den enskildes integritet. Därjämte finns skyddande bestämmelser 'i sekretesslagen (1980:100). I den föreslagna EES-lagen återfinns inte några sådana föreskrifter. Det är emellertid att märka att kapitel IH i protokoll 4 innehåller bestämmelser om sekretess, vilka kommer att utgöra svensk lag. I artikel 201 nämnda kapitel sägs bl. a. att upplysningar som inhämtats vidt. ex. en undersökning enligt artikel 14 får användas endast för det med undersökningen avsedda ändamålet.

Det är vid föredragningen inför lagrådet upplyst att en viss praxis rörande företagens skydd utvecklats vid EG-kommissionens undersökningar enligt samma konkurrensregler. Så hart. ex. företaget rätt att begära att en advokat får vara närvarande under förutsättning att undersökningen inte blir onödigt fördröjd i väntan på att han skall infinna sig. Vidare är korrespondens mellan företaget och en oberoende advokat skyddad från granskning av kommissionen. Information som inhämtats vid en undersökning får. som nyss nämnts, enligt artikel 20 användas endast för det med undersökningen avsedda ändamålet och materialet får inte heller avslöjas för utomstående.

Oavsett de nu angivna avtalsbestämmelserna och den praxis som utvecklats inom EG är det nödvändigt, inte minst för att den enskilde skall tillförsäkras ett godtagbart skydd, att den svenska sekretesslagstiftningen ses över och att dess bestämmelser får en direkt verkan på åtgärder som vid tas i vårt land med stöd av EES-lagen. Vid föredragningen har upplysts att regeringen avser att senare i år lägga fram förslag om ändringar i sekretesslagstiftningen på ett flertal områden, däribland konkurrensområdet.

Vad avser remissförslagets 15 § om handräckning blir denna paragraf med lagrådets förslag till omdisponering av lagtexten i stället 13 3. Hänvisningen i paragrafen till "14 § 1,2 och 4” skall då avse ”12 § första stycket 1, 2 och 4”.

Till sist vill lagrådet erinra om att den nya numreringen av lagtexten i konkurrensavsnittet medför att 16-19 §§ i det remitterade förslaget i stället blir 14—17§88. Vidare skall hänvisningen i 17§ i remissförslaget med lagrådets uppläggning avse 14 §.

Publiceringsfrågor Som lagrådet har framhållit i det allmänna avsnittet är det viktigt att publicerings- och informationsfrågorna löses på ett ändamålsenligt sätt. Vad som i denna del har anförts i remissen föranleder inte någon ytterlig-

ta 2» Oo are kommentar från lagrådets sida utom beträffande frågan om kungörande av författningar genom vilka EES-avtalet införlivas med svensk rätt.

Enligt lagvalsregeln i 5 § i lagförslaget gäller att, om det i en författning Prop. 1991/92:170

finns föreskrifter som avviker från EES-lagen eller från föreskrifter som = Bilaga! meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, de Bilaga 1.4 avvikande föreskrifterna inte skall tillämpas. Lagrådets inställning till Lagrådets denna bestämmelse som sådan har framgått i det föregående. Om lagvals- yttrande regeln — mot vad lagrådet i första hand har förordat — anses böra behållas i lagen, måste det vid tillämpningen av regeln kunna fastställas vilka bestämmelser som är grundade på EES-avtalet och vilka som inte är det. De förra skall ju i en konfliktsituation ges företräde.

De föreskrifter som har inkorporerats genom EES-lagen och som alltså skall ha företräde framför avvikande nationella föreskrifter synes inte vålla några problem vid prövningen av företrädesfrågan. Deras dignitet av EES-föreskrifter framgår av själva lagen.

Inte heller när i andra fall en överenskommelse har blivit inkorporerad genom en lag eller förordning torde problem normalt behöva uppkomma. Som anges i remissprotokollet brukar nämligen den bakomliggande EGrättsakten då finnas med som bilaga.

Annorlunda förhåller det sig med de fall då införlivandet sker genom transformation. Det måste då för rättstillämparen på något sätt göras klart att det är fråga om EES-regler. Enligt den lösning som har valts i remissen skall det till en lag eller förordning som transformerar ett direktiv fogas en not i Svensk författningssamling (SFS) som — direkt eller via riksdagstrycket — hänvisar till EG- rättsakten. Avsikten är att även myndigheterna skall använda ett sådant notsystem.

Att tillerkänna notapparaten till en författning, dvs. en informationskälla över vilken normgivaren saknar inflytande, den avsedda rollen vid företrädesprövningen framstår knappast som god lagstiftningsteknik. Om rättstillämparen genom noten leds fram till den bakomliggande EGrättsakten, framgår det kanske ändå inte heller alltid klart att just den författningsbestämmelse som det är fråga om har föranletts av EES-avtalet. Detta borde enligt lagrådets mening helst framgå direkt av författningstexten. Lagrådet förordar således att denna ordning tillämpas i största möjliga utsträckning. Emellertid vill lagrådet inte motsätta sig att tekniken med notsystem används i de fall då annan lösning ter sig alltför komplicerad.

I remissprotokollet behandlas även de fall då harmonisering redan tidigare har skett av EG-regler i rättsakter som nu omfattas av EES-avtalet. Systemet med nothänvisning till bakomliggande överenskommelse (rättsakt) anses på anförda skäl inte böra gälla sådana fall. Såsom lagrådet har uppfattat EES-lagens innebörd skulle ett notsystem i de avsedda fallen inte ha någon funktion att fylla för tillämpningen av lagvalsregeln. De svenska bestämmelser som redan före EES-lagens ikraftträdande — till följd av särskild lagstiftningsåtgärd eller eljest — harmonierar med EG-rätten omfattas i en konfliktsituation över huvud inte av nämnda regel. Denna syftar åtminstone enligt sin ordalydelse inte bakåt i tiden utan avser endast föreskrifter ”som meddelas” till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet. En annan sak är att man i här berörda situationer ändå kan böra tillämpa den allmänna grundsatsen om fördragsvänlig tolkning.

ta 2 -—

Propositionens lagförslag Prop. 1991/92: 170

- . Bilaga 1.5

I Förslag till

Lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)

Härigenom föreskrivs följande.

EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet 18 Denna lag gäller tillämpningen av avtalet den 2 maj 1992 mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och deras medlemsstater samt medlemsstaterna i Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).

Denna lag gäller också tillämpningen av avtalen den 2 maj 1992 mellan medlemsstaterna i EFTA om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervakningsavtalet) och om en ständig kommitté (kommittéavtalet).

Bestämmelser i avtalen som skall gälla som svensk lag 28 Följande bestämmelser i EES-avtalet skall gälla som svensk lag:

1. Artiklarna 1—129. 2. Protokollen 1 och 2, protokollet 8 punkt 2 samt protokollen 13, 14, 17,

21—25 och 39.

Bestämmelsernas svenska text finns i bilaga 1 till denna lag.

38 Följande bestämmelser i övervakningsavtalet skall gälla som svensk lag:

1. Artiklarna 1-53. 2. Protokollen 1—4. Bestämmelsernas svenska text finns i bilaga 2 till denna lag. De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och

tyska texterna skall ha lika giltighet.

48 Protokoll 1 till kommittéavtalet skall gälla som svensk lag.

Protokollets svenska text finns i bilaga 3 till denna lag. De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och

tyska texterna skall ha lika giltighet.

Lagval 5 & Föreskrifter i denna lag eller annan lag som meddelats till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall tillämpas utan hinder av vad som annars föreskrivs i lag. Motsvarande skall gälla också i förhållandet mellan föreskrifter i annan författning än lag.

Regler om statliga och kommunala stödåtgärder Begränsning av svenska myndigheters prövningsrätt 6 § När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till EFTA:s övervakningsmyndighet av regeringen eller den myndighet som 232

regeringen bestämmer, får svenska myndigheter endast om särskilda skäl — Prop. 1991/92:170 föreligger pröva tillåtligheten av stödet innan saken slutligt avgjorts av Bilaga 1.5 övervakningsmyndigheten genom beslut som vunnit laga kraft eller av EFTA-domstolen.

Upplysningsskyldighet för kommuner och landsting 78 Kommuner och landsting är skyldiga att lämna upplysningar till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål för prövning av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Upphävande av kommunala beslut 8§ Har EFTA:s övervakningsmyndighet genom beslut som vunnit laga kraft eller EFTA-domstolen funnit att en kommun eller ett landsting lämnat stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen upphäva kommunens eller landstingets beslut att lämna stödet.

Första stycket gäller dock inte om en svensk myndighet har funnit att kommunens eller landstingets beslut är förenligt med artikel 61 i EESavtalet, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall regeln i 10 kap. 15 § kommunailagen (1991: 900) gälla.

Konkurrensregler 9 8 Följande bestämmelser i rättsakter, som det hänvisas till i bilaga XIV till EES-avtalet, skall med de anpassningar som framgår av bilagan gälla som svensk lag:

1. Artiklarna 1—5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer.

2. Artiklarna 1—5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar.

3. Avsnitt I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 december 1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten.

4, Artiklarna 1—3 i höga myndighetens beslut nr 24— 54 av den 6 maj 1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett företag enligt fördragets artikel 66.1.

10 8 I bilagorna 4—58 till denna lag finns den svenska texten till

I, de rättsakter som anges i 9 8, 2. EES-avtalets bilaga XIV i de delar den innehåller anpassningar av

nämnda rättsakter.

De danska, engelska, finska, franska, grekiska, isländska, italienska, nederländska, norska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna skall ha lika giltighet.

Behörig myndighet

11 § Regeringen bestämmer vilken svensk myndighet som skall vara behörig vid tillämpning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och övervak- 233

ningsavtalet. Denna myndighet skall ge EFTA:s övervakningsmyndighet och Europeiska gemenskapernas kommission det bistånd som föreskrivs i Bilaga 1.5 dessa regler.

Den behöriga myndighetens befogenheter 128 När den behöriga myndigheten genomför en undersökning på begäran av EFTA:s övervakningsmyndighet enligt protokoll 4 till övervaknings-: avtalet, har den rätt att hos företag och företagssammanslutningar

1. granska böcker och andra affärshandlingar, 2. ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar, 3. begära muntliga förklaringar på platsen, och 4. få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel.

Första stycket gäller också när den behöriga myndigheten bistår övervakningsmyndigheten vid undersökningar enligt protokoll 4 till övervakningsavtalet.

138 När EFTA:s övervakningsmyndighet har beslutat om en undersökning enligt protokoll 4 till övervakningsavtalet har den behöriga myndigheten rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som avses i 12 8 I, 2 och 4.

Verkan av domar och beslut 14§ Avgöranden som avses i artikel 110 första stycket i EES-avtalet skall verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, såvida inte annat följer av beslut som avses i artikelns fjärde stycke.

Regeringen utser den myndighet som avses i artikel 110 andra stycket.

158 Beslut av Europeiska gemenskapernas kommission samt domar och beslut av Europeiska gemenskapernas domstol och dess första instans enligt EES-avtalets konkurrensregler i andra fall än dem som avses i 14 § gäller här i landet.

Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-domstolen 16 8 Beträffande förhör med vittnen och sakkunniga här i landet enligt övervakningsavtalets bestämmelser skall lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella organ tillämpas.

17 8 Vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen skall 3 kap. 3 § och 20 kap. 10 § rättegångsbalken tillämpas.

I. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Genom lagen upphävs lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.

SAMARBETSOMRÅDET Bilaga I

till EES-lagen : EUROPEISKA EKONOMISKA GEMENSKAPEN, EUROPEISKA KOL- OCH STÅLGEMENSKAPEN, KONUNGARIKET BELGIEN, KONUNGARIKET DANMARK, FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND, HELLENSKA REPUBLIKEN, KONUNGARIKET SPANIEN, FRANSKA REPUBLIKEN, IRLAND, ITALIENSKA REPUBLIKEN, STORHERTIGDÖMET LUXEMBURG, KONUNGARIKET NEDERLÄNDERNA, PORTUGISISKA REPUBLIKEN, FÖRENADE KONUNGARIKET STORBRITANNIEN OCH NORDIR- LAND

SAMT REPUBLIKEN FINLAND, REPUBLIKEN ISLAND, FURSTENDÖMET LIECHTENSTEIN, KONUNGARIKET NORGE, SCHWEIZISKA EDSFÖRBUNDET, KONUNGARIKET SVERIGE, REPUBLIKEN ÖSTERRIKE, härefter kallade de AVTALSSLUTANDE PARTERNA, SOM ÄR ÖVERTYGADE OM att ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde kommer att bidra till uppbyggnaden av ett Europa grundat på fred, demokrati och mänskliga rättigheter, SOM PÅ NYTT BEKRÄFTAR den höga prioritet som givits åt det priviligicrade förhållandet mellan Europeiska gemenskapen, dess medlemsstater och EFTA-staterna och som är grundat på närhet, långvariga gemensamma värderingar och europeisk identitet, SOM ÄR FAST BESLUTNA att på grundval av marknadsekonomi medverka till världsomfattande liberalisering av handeln och till samarbete, särskilt enligt Allmänna tull- och handelsavtalet och Fördraget om upprättande av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling,

SOM BEAKTAR målet att upprätta ett dynamiskt och homogent euro-

peiskt ekonomiskt samarbetsområde, som är grundat på gemensamma regler och lika konkurrensvillkor och som tillhandahåller lämpliga medel för

verkställighet, också på den rättsliga nivån, och som kan uppnås på grundval

av jämlikhet och ömsesidighet samt allmän jämvikt i fråga om fördelar, rättigheter och skyldigheter för de avtalsslutande parterna, SOM ÄR FAST BESLUTNA att vidta åtgärder för att så långt det är möjligt

förverkliga fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital inom hela — Prop. 1991/92: 170

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, liksom ett ökat och breddat Bilaga I

samarbete i fråga om de angränsande och övergripande politikområdena, till EES-lagen SOM AVSER att främja en harmonisk utveckling av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som är övertygade om behovet att genom till-

lämpning av avtalet bidra till en minskning av de ekonomiska och sociala regionala olikheterna,

SOM ÖNSKAR bidra till att stärka samarbetet mellan ledamöterna av Europaparlamentet och av EFTA-staternas parlament samt mellan arbetsmarknadens parter inom Europeiska gemenskapen och i EFTA-staterna, SOM ÄR ÖVERTYGADE OM den betydelsefulla roll som enskilda kommer att spela inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet genom att utöva de rättigheter som de tillerkänns i avtalet och genom att rättsligt försvara dessa rättigheter,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att bevara, skydda och förbättra miljön samt att säkerställa ett varsamt och förnuftigt utnyttjande av naturresurserna, på grundval av särskilt principen om en varaktig utveckling samt av principen att försiktighetsåtgärder och förebyggande åtgärder bör vidtas,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att vid den vidare utvecklingen av regler

bygga på en hög skyddsnivå vad gäller hälsa, säkerhet och miljö, SOM ÄR MEDVETNA OM vikten av att utveckla den sociala dimensionen, däri inbegripet lika behandling av kvinnor och män, inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som önskar säkerställa ekonomiskt och socialt framåtskridande och främja förutsättningarna för full sysselsättning, en högre levnadsstandard och förbättrade arbetsvillkor inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att främja konsumenternas intressen och

stärka deras ställning på marknaden genom att sträva efter en hög grad av konsumentskydd, SOM HAR DE GEMENSAMMA MÅLEN att stärka den vetenskapliga och teknologiska grunden för europeisk industri och att stimulera den, så att den blir mer konkurrenskraftig på det internationella planet, SOM ANSER att ingåendet av detta avtal inte på något sätt skall begränsa möjligheten för någon EFTA-stat att ansluta sig till Europeiska gemenska-

perna,

SOM BEAKTAR ATT de avtalsslutande parternas mål, med full hänsyn till domstolarnas oberoende ställning, är att nå och upprätthålla en enhetlig tolkning och tillämpning av detta avtal och de bestämmelser i gemenskapslagstiftningen som i sak återges i detta avtal samt att nå lika behandling av enskilda och företag vad avser de fyra friheterna och konkurrensvillkoren, SOM BEAKTAR ATT detta avtal inte inskränker de avtalsslutande parternas självständiga beslutanderätt eller befogenhet att ingå avtal, om inte an-

nat följer av bestämmelserna i detta avtal och med de begränsningar som följer av folkrätten, Bilaga 1

HAR BESLUTAT att träffa följande avtal: till EES-lagen

Prop. 1991/92: 170

DELI MÅL OCH PRINCIPER

Bilaga I

Artikel 1

till EES-lagen

1. Detta associationsavtals syfte är att främja ett fortgående och balanserat stärkande av handeln och de ckonomiska förbindelserna mellan de avtalsslutande parterna på lika konkurrensvillkor och med respekt för samma regler, i avsikt att skapa ett homogent Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, härefter kallat EES. 2. För att nå de mål som anges i punkt 1 skall associeringen i enlighet med bestämmelserna i detta avtal leda till

a) — fri rörlighet för varor,

b) fri rörlighet för personer,

c) — fri rörlighet för tjänster,

d) — fri rörlighet för kapital,

e) upprättande av ett system som säkerställer att konkurrensen inte

snedvrids och att reglerna därom respekteras lika, samt till

f) — ett närmare samarbete på andra områden, såsom forskning och ut-

veckling, miljö, utbildning och socialpolitik.

Artikel 2 I detta avtal avses med

a) avtal: huvudavtalet, dess protokoll och bilagor samt de rättsakter

som det hänvisas till i dessa,

b) EFTA-staterna: de avtalsslutande parter som är medlemmar av

Europeiska frihandelssammanslutningen,

c) avtalsslutande parter, vad beträffar gemenskapen och EG-medlems-

staterna: gemenskapen och EG-medlemsstaterna, eller gemenska-

pen, eller EG-medlemsstaterna. Den innebörd som detta uttryck

skall ges i varje enskilt fall skall härledas från de relevanta bestäm-

melserna i detta avtal och från gemenskapens och EG-medlemssta-

ternas respektive behörighet som den är bestämd i Fördraget om

upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördra-

get om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen.

Arntikel 3 De avtalsslutande parterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av detta avtal fullgörs.

De skall avstå från varje åtgärd som kan äventyra att avtalets mål uppnås. De skall dessutom underlätta samarbetet inom ramen för detta avtal.

Artikel 4 Inom detta avtals tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmmelse i avtalet, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.

Artikel 5 Prop. 1991/92: 170

En avtalsslutande part får när som helst ta upp ett problem i Gemensamma Bilaga 1

EES-kommittén eller i EES-rådet i enlighet med de bestämmelser som anges = till EES-lagen

i artiklarna 92.2 och 89.2.

Artikel 6 Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestämmelserna i detta avtal, i den mån de i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen samt med rättsakter som antagits med tillämpning av dessa två fördrag, vid genomförande och tillämpning tolkas i enlighet med relevanta avgöranden av Europeiska gemenskapernas domstol som meddelats före dagen för undertecknandet av detta avtal.

Arnikel 7 Rättsakter som det hänvisas till eller som ingår i bilagorna till detta avtal eller i beslut av Gemensamma EES-kommittén skall vara bindande för de avtalsslutande parterna samt utgöra en del av, eller införlivas med deras interna rättsordning enligt följande:

a) En rättsakt som motsvarar en EEG-förordning skall som sådan införlivas med de avtalsslutande parternas interna rättsordning. b) En rättsakt som motsvarar ett EEG-direktiv skall ge de avtalsslutande parternas myndigheter rätt att välja form och metod för genomförandet.

DEL II FRI RÖRLIGHET FÖR VAROR Prop. 1991/92: 170

a Bilaga I

KAPITEL 1 GRUNDLAGGANDE PRINCIPER till EES-lagen

Anikel 8 1. Fri rörlighet för varor mellan de avtalsslutande parterna skall åstadkommas i enlighet med bestämmelserna i detta avtal. 2. Om inte annat anges, skall artiklarna 10 — 15, 19, 20 och 25 — 27 tillämpas endast på varor med ursprung i en stat som är avtalsslutande part. 3. Om inte annat anges, skall bestämmelserna i detta avtal tillämpas endast

på

a) varor som faller under kapitlen 25 — 97 i systemet för harmoniserad varubeskrivning och kodifiering, med undantag för de varor som räknas upp i protokoll 2, b) varor som anges i protokoll 3 i enlighet med de speciella arrangemang som anges i protokollet. :

Artikel 9 1. Ursprungsreglerna finns i protokoll 4. De skall inte inverka på något internationellt åtagande som har gjorts eller kan komma att göras av de avtalsslutande parterna i enlighet med Allmänna tull- och handelsavtalet, 2. I syfte att utveckla de resultat som nåtts i detta avtal kommer de avtalsslutande parterna att fortsätta sina ansträngningar att ytterligare förbättra och förenkla ursprungsreglerna i alla avseenden och öka samarbetet om tullfrågor. 3. En första översyn kommer att äga rum före utgången av år 1993. Ytterligare Översyner kommer att ske med tvåårsintervaller. På grundval av dessa översyner åtar sig de avtalsslutande parterna att besluta om lämpliga åtgärder att regleras i avtalet.

Artikel 10 Tullar på import och export samt alla avgifter med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan de avtalsslutande parterna. Utan att det påverkar tilllämpingen av arrangemangen i protokoll 5 skall detta också gälla tullar av fiskal karaktär.

Ariikel 11 Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan de avtalsslutande parterna.

Anikel 12 Kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan de avtalsslutande parterna. 240

Artikel 13 Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bestämmelserna i artiklarna 11 och 12 skall inte hindra sådana förbud mot

till EES-lagen

eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan de avtalsslutande parterna.

Artikel 14 Ingen avtalsslutande part skall, direkt eller indirekt, på varor från andra avtalsslutande parter lägga interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är, som är högre än de avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande inhemska varor.

Vidare skall ingen avtalsslutande part på varor från andra avtalsslutande parter lägga sådana interna skatter eller avgifter som är av sådan art att de indirekt skyddar andra varor.

Artikel 15 För varor som exporteras till någon annan avtalsslutande parts territorium får återbetalning av interna skatter eller avgifter inte ske med belopp som överstiger de skatter eller avgifter som direkt eller indirekt lagts på varorna.

Artikel 16 1. De avtalsslutande parterna skall säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och marknadsförings-villkor föreligger mellan medborgare i EG-medlemsstaterna och medborgare i EFTA-staterna. 2. Bestämmelserna i denna artikel skall tillämpas på varje organ genom vilket de avtalsslutande parternas behöriga myndigheter, rättsligt eller i praktiken, direkt eller indirekt kontrollerar, styr eller märkbart påverkar import eller export mellan de avtalsslutande parterna. Dessa bestämmelser skall även tillämpas på monopol som staten överlåtit på andra.

KAPITEL 2 JORDBRUKS- OCH FISKEPRODUKTER

Artikel 17 Bilaga I innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang som avser veterinära frågor och växtskyddsfrågor.

16 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

Artikel 18 Prop. 1991/92: 170

Utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda bestämmelserna om Bilaga !l

handeln med jordbruksprodukter skall de avtalsslutande parterna säker- till EES-lagen

ställa att arrangemangen som avses i artikel 17 samt artikel 23 första stycket

a och b, så som de tillämpas på andra produkter än de som omfattas av artikel 8.3, inte äventyras genom andra tekniska handelshinder. Artikel 13 är tillämplig.

Antiikel 19 1. De avtalsslutande parterna skall undersöka varje svårighet som kan uppstå i deras handel med jordbruksprodukter samt sträva efter att finna lämpliga lösningar. 2. De avtalsslutande parterna åtar sig att fortsätta sina an-strängningar för

att nå en gradvis liberalisering av handeln med jordbruksprodukter.

3. I detta syfte skall de avtalsslutande parterna före utgången av år 1993 och

därefter med tvåårsintervaller se över villkoren för handeln med jordbruks-

produkter. 4. I ljuset av resultaten av dessa översyner, inom ramen för respektive parts jordbrukspolitik och med hänsyn till resultaten av Uruguay-rundan, skall de avtalsslutande parterna, inom ramen för detta avtal, besluta om ytterligare nedskärningar av alla slag av handelshinder inom jordbrukssektorn, bilateralt eller multilateralt, på grundval av preferenser, reciprocitet och ömsesidiga fördelar — inklusive sådana nedskärningar som följer av statliga handelsmonopol på jordbruksområdet.

Artikel 20 Bestämmelser och arrangemang som avser fisk och andra marina produkter finns i protokoll 9.

KAPITEL 3 SAMARBETE I TULLFRÅGOR OCH OM HANDELSLATTNADER

Artikel 21 1. För att underlätta handeln sinsemellan skall de avtalsslutande parterna förenkla kontroller och formaliteter vid sina gränser. Bestämmelser som syftar till detta finns i protokoll 10.2. De avtalsslutande parterna skall lämna varandra bistånd i tullfrågor för att säkerställa en korrekt tillämpning av tulllagstiftningen. Bestämmelser som syftar till detta finns i protokoll 11. 3. De avtalsslutande parterna skall stärka och bredda samarbetet i avsikt att förenkla de procedurer som rör handel med varor, särskilt i samband med de av gemenskapens program, projekt och verksamheter som syftar till att uppnå handelslättnader, i enlighet med reglerna i del VI.

4. Utan hinder av artikel 8.3 skall artikel 21 tillämpas på alla varor. 242

Artikel 22

Bilaga I En avtalsslutande part, som avser antingen att sänka den faktiskt tillämpade =

till EES-lagen

nivån på de tullar eller avgifter med motsvarande verkan som tillämpas gentemot tredje land som åtnjuter behandling som mest gynnad nation eller att inte tillämpa dessa, skall såvitt möjligt anmäla åtgärden till Gemensamma EES-kommittén senast trettio dagar innan den träder i kraft. Den avtalsslutande parten i fråga skall ta del av varje invändning från andra avtalsslutande parter om de snedvridningar som kan bli följden av åtgärden.

KAPITEL 4 ANDRA REGLER SOM AVSER FRI RÖRLIGHET FÖR VAROR

Artikel 23 Särskilda bestämmelser och arrangemang finns i

a) protokoll 12 och bilaga II vad gäller tekniska föreskrifter, standar-

der, provning och certifiering,

b) protokoll 47 vad gäller avveckling av tekniska handelshinder vid

handel med vin,

c) — bilaga III vad gäller produktansvar. De skall tillämpas på alla varor, om inte annat anges.

Artikel 24 Bilaga IV innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang som avser energi.

Ariikel 25

Om uppfyllandet av bestämmelserna i artiklarna 10 och 12 leder till

a) återutförsel till ett tredje land gentemot vilket den exporterande avtalsslutande parten, vad gäller varan i fråga, tillämpar kvantitativa exportrestriktioner,exporttullar eller åtgärder eller avgifter med motsvarande verkan, eller b) en allvarlig brist, celler hot om en sådan, vad avser en vara som är nödvändig för den exporterande avtalsslutande parten,

och om de situationer som avses ovan ger upphov till eller kan tänkas ge upphov till avsevärda svårigheter för den exporterande avtalsslutande parten, får denna avtalsslutande part vidta lämpliga åtgärder i enlighet med förfarandena i artikel 113.

Artikel 26 Anti-dumpningsåtgärder, utjämningstullar och åtgärder för att motverka otillåtet handelsbruk från tredje lands sida skall inte tillämpas på förbindelser mellan de avtalsslutande parterna, om inte annat anges i detta avtal. 243

Bilaga 1 Artikel 27

till EES-lagen Bestämmelser och arrangemang som avser kol- och stålprodukter finns i protokollen 14 och 25.

DEL III FRI RÖRLIGHET FÖR PERSONER, =: Prop. 1991/92:170

Bilaga I TJÄNSTER OCH KAPITAL

till EES-lagen

KAPITEL 1 ARBETSTAGARE OCH

EGENFÖRETAGARE

Anikel 28

1. Fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas mellan EG-medlemsstaterna och EFTA-staterna. 2. Denna fria rörlighet skall innebära att all diskriminering av arbetstagare

från EG-medlemsstaterna och EFTA-staterna på grund av nationalitet skall

avskaffas vad gäller anställning, ersättning och övriga arbets- och anställningsvillkor. 3. Den skall, med förbehåll för de begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa, innefatta rätt att

a) anta faktiska erbjudanden om anställning,

b) förflytta sig fritt inom EG-medlemsstaternas och EFTA-staternas

territorium för detta ändamål,

c) uppehålla sig inom en EG-medlemsstats eller en EFTA-stats territo-

rium i syfte att inneha anställning där i överensstämmelse med de

lagar och andra författningar som gäller för anställning av medbor-

gare i den staten,

d) stanna kvar inom en EG-medlemsstats eller EFTA-stats territorium

efter att ha varit anställd där. 4. Bestämmelserna i denna artikel skall inte tillämpas på anställning i offent- | lig tjänst. 5. Bilaga V innehåller särskilda bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare.

Anikel 29 1. För att genomföra fri rörlighet för arbetstagare och egenföretagare skall de avtalsslutande parterna inom den sociala trygghetens område i enlighet med bestämmelserna i bilaga VI särskilt se till, vad avser arbetstagare och egenföretagare samt deras familjemedlemmar, att

a) alla perioder som beaktas enligt lagstiftningen i de olika länderna

läggs samman för förvärvande och bibehållande av rätten till förmå-

ner och för beräkning av förmånernas storlek,

b) förmåner betalas ut till personer bosatta inom de avtalsslutande par-

ternas territorier.

Anikel 30 För att underlätta för personer att uppta och utöva förvärvsverksamhet som arbetstagare eller som egenföretagare skall de avtalsslutande parterna vidta

av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis samt samordning av Bilaga l

de avtalsslutande parternas bestämmelser i lagar och andra författningar = till EES-lagen som rör arbetstagares och egenföretagares upptagande och utövande av förvärvsverksamhet.

KAPITEL 2 ETABLERINGSRÄTT

Ariikel 31 1. Inom ramen för bestämmelserna i detta avtal får det inte förekomma några inskränkningar för medborgare i en EG-medlemsstat eller en EFTAstat att fritt etablera sig på vilken som helst av dessa staters territorium. Detta skall även gälla rätten för medborgare i varje EG-medlemsstat eller EFTA-stat som är etablerad i någon av dessa stater att upprätta kontor, filialer eller dotterbolag.

Etableringsfriheten skall innefatta rätt att uppta och utöva verksamhet som egen företagare samt rätt att bilda och driva företag, särskilt bolag som de definieras i artikel 34 andra stycket, på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitel 4. 2. Bilagorna VIII — XI innehåller särskilda bestämmelser om etableringsrätten.

Artikel 32 Bestämmelserna i detta kapitel skall för den avtalsslutande part som är berörd inte omfatta verksamhet som hos den avtalsslutande parten, om än endast tillfälligt, är förenad med myndighetsutövning.

Artikel 33 Bestämmelserna i detta kapitel och åtgärder som vidtagits med stöd av dessa skall inte hindra tillämpning av bestämmelser i lagar, andra författningar och myndighetsåtgärder som föreskriver särskild behandling av utländska medborgare och som grundas på hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän hälsa.

Artikel 34 Bolag som bildats i överensstämmelse med en EG-medlemsstats eller EFTA-stats lagstiftning och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom de avtalsstutande parternas territorium skall vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel likställas med fysiska personer som är medborgare i EG-medlemsstaterna eller EFTA-staterna.

Med ”bolag” förstås bolag enligt civil- eller handelslagstiftning, inbegripet kooperativa sammanslutningar samt andra offentligrättsliga eller privaträttsliga juridiska personer, med undantag av sådana som inte drivs i vinstsyfte. 246

Anikel 35 Prop. 1991/92: 170 Bestämmelserna i artikel 30 skall tillämpas på de frågor som regleras i detta Bilaga 1 =?

kapitel. till EES-lagen

KAPITEL 3 TJÄNSTER

Artikel 36 1. Inom ramen för bestämmelserna i detta avtal får det inte finnas några inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom de avtalsslutande parternas territorier för medborgare i EG-medlemsstater och EFTA-stater som har etablerat sig i en annan EG-medlemsstat eller EFTA-stat än mottagaren av tjänsten. 2. Bilagorna IX — XI innehåller särskilda bestämmelser om friheten att tillhandabhålla tjänster.

Anikel 37 Som ”tjänster” i detta avtals mening skall anses prestationer som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer.

Med tjänster skall särskilt avses verksamhet

a) av industriell natur,

b) av kommersiell natur,

c) inom hantverk,

d) inom fria yrken. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i kapitel 2 får den

som tillhandahåller en tjänst i detta syfte tillfälligt utöva sin verksamhet i det

land där tjänsten tillhandahålls på samma villkor som landet uppställer för sina egna medborgare.

Artikel 38 Fri rörlighet för tjänster på transportområdet regleras av bestämmelserna i kapitel 6.

Artikel 39 Bestämmelserna i artiklarna 30 och 32 — 34 skall tillämpas på de frågor som regleras i detta kapitel.

KAPITEL 4 KAPITAL

Artikel 40 Inom ramen för bestämmelserna i detta avtal får det inte finnas några restriktioner mellan de avtalsslutande parterna avseende rörligheten för kapital som tillhör personer bosatta i EG-medlemsstater eller EFTA-stater och inte 247

heller någon diskriminering som grundas på parternas nationalitet eller bo- — Prop. 1991/92: 170

stadsort eller på den ort där sådant kapital är placerat. Bilaga XII innehåller — Bilaga I de bestämmelser som behövs för att genomföra och tillämpa denna artikel. — till EES-lagen

Artikel 41 Löpande betalningar som har samband med rörlighet för varor, personer, tjänster eller kapital mellan avtalsslutande parter inom ramen för bestämmelserna i detta avtal, skall vara befriade från alla restriktioner.

Antikel 42 1. När nationella regler för kapitalmarknad och kreditväsende tillämpas på kapitalrörelser som liberaliserats i enlighet med bestämmelserna i detta av-

tal, skall detta ske på ett icke-diskriminerande sätt.

2. Lån för direkt eller indirekt finansiering av en EG-medlemsstat eller en EFTA-stat eller dess regionala eller lokala myndigheter får inte emitteras eller placeras i andra EG-medlemsstater eller EFTA-stater utan att de stater som saken gäller har enats om detta.

Artikel 43 1. Om skillnader i EG-medlemsstaternas och EFTA-staternas valutabestämmelser skulle kunna leda till att personer som är bosatta i en av dessa stater använder de mer hberala regler inom de avtalsslutande parternas territorium som avses i artikel 40 för att kringgå någon av staternas regler för kapitalrörelser till och från tredje land, får den avtalsslutande parten i fråga vidta lämpliga åtgärder för att övervinna dessa svårigheter.2. Om kapitalrörelser medför störningar på kapitalmarknaden i en EG-medlemsstat eller cn EFTA-stat, får den avtalsslutande part som saken gäller vidta lämpliga åtgärder på kapital-rörelseområdet. 3. Om en avtalsslutande parts behöriga myndigheter genomför en ändring i växelkursen som allvarligt snedvrider konkurrensvillkoren, får de andra avtalsslutande parterna för en strikt begränsad tid vidta nödvändiga åtgärder för att motverka följderna av en sådan ändring. 4. Om en EG-medlemsstat eller en EFTA-stat har svårigheter eller allvarligt hotas av svårigheter beträffande sin betalningsbalans, antingen som följd av en omfattande obalans i betalningsbalansen eller som följd av sammansättningen av dess valutatillgångar, och om sådana svårigheter är ägnade att äventyra särskilt detta avtals funktion, får de avtalsslutande parterna vidta

lämpliga åtgärder.

Artikel 44

Gemenskapen, å ena sidan, och EFTA-staterna, å den andra, skall tillämpa sina interna förfaranden i enlighet med protokoll 18 för att genomföra bestämmelserna i artikel 43. 248

Anikel 45 Prop. 1991/92: 170

Bilaga I

1. Beslut, yttranden och rekommendationer i samband med de åtgärder som >

till EES-lagen anges i artikel 43 skall anmälas till Gemensamma EES-kommittén. 2. Alla åtgärder skall bli föremål för förhandskonsultationer och informationsutbyte inom Gemensamma EES-kommittén. 3. I den situation som avses i artikel 43.2 får den berörda avtalsslutande parten dock, av sekretesskäl eller på grund av frågans brådskande karaktär, vidta åtgärder utan förhandskonsultationer och informationsutbyte, när detta visar sig vara nödvändigt. 4.1 den situation som avses i artikel 43.4, när en plötslig kris inträffar i fråga om betalningsbalansen och de förfaranden som anges i punkt 2 inte kan följas, får den berörda avtalsslutande parten i förebyggande syfte vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder. Sådana åtgärder skall medföra minsta möjliga störningar i detta avtals funktion och får inte gå utöver vad som är helt nödvändigt för att avhjälpa de plötsligt uppkomna svårigheterna. 5. När åtgärder vidtas i enlighet med punkterna 3 och 4, skall detta anmälas senast den dag då de träder i kraft, och informationsutbytet och konsultationerna samt de anmälningar som avses i punkt 1 skall därefter ske så snart som möjligt.

KAPITEL 5 EKONOMISKT OCH MONETÄRT SAMARBETE

Artikel 46 De avtalsslutande parterna skall utbyta åsikter och information rörande genomförandet av detta avtal och integrationens inverkan på ckonomisk verksamhet samt utformningen av den ekonomiska och monetära politiken. Dessutom kan de diskutera det makroekonomiska läget samt politiken och framtidsutsikterna på detta område. Åsikts- och informationsutbytet skall inte vara förpliktande.

KAPITEL 6 TRANSPORTER

Artikel 47 1. Artiklarna 48 — 52 skall gälla transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar. 2. Bilaga XII innehåller särskilda bestämmelser om alla transportgrenar.

Anikel 48

1. En EG-medlemsstats eller en EFTA-stats bestämmelser om transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar, och vilka inte täcks av bilaga XIII, får inte vare sig direkt eller indirekt ge mindre gynnsamma effekter för andra staters transportföretag än för inhemska transportföretag.

2. Varje avtalsslutande part, som avviker från principen i punkt 1, skall an- = Prop. 1991/92: 170 mäla detta till Gemensamma EES-kommittén. Övriga avtalsslutande parter, — Bilaga 1 som inte godkänner avvikelsen, får vidta motsvarande motåtgärder. till EES-lagen

Artikel 49

Stöd är förenligt med detta avtal, om det tillgodoser behovet av samordning av transporter eller om det innebär ersättning för allmän trafikplikt.

Arnikel 50 1. Vid transporter inom de avtalsslutande parternas territorium får det inte förekomma någon diskriminering, som består i att transportföretag tillämpar olika fraktsatser och befordringsvillkor för att frakta samma slag av gods samma väg på grund av godsets ursprungs- eller bestämmelseland. 2. Den behöriga myndigheten enligt del VII skall på eget initiativ eller på begäran av en EG-medlemsstat eller en EFTA-stat undersöka de fall av diskriminering som avses i denna artikel och fatta nödvändiga beslut inom ramen för sina egna regler.

Artikel 51 1. Det är förbjudet att på transporter inom de avtalsslutande parternas territorium tillämpa fraktsatser och villkor som i något avseende innefattar stöd eller skydd till förmån för ett eller flera särskilda företag eller näringsgrenar, om inte tillstånd har getts av den behöriga myndighet som avses i artikel

50.2.

2. Den behöriga myndigheten skall på eget initiativ eller på begäran av en EG-medlemsstat eller en EFTA-stat granska de fraktsatser och villkor som avses i punkt 1 och särskilt beakta, å ena sidan, krav på en ändamålsenlig regional-ekonomisk politik, de underutvecklade regionernas behov och problemen i regioner som allvarligt påverkas av politiska förhållanden samt, å andra sidan, sådana fraktsatsers och villkors inverkan på konkurrensen mellan olika transport-grenar.

Den behöriga myndigheten skall inom ramen för sina egna regler fatta nödvändiga beslut. 3. Det förbud som anges i punkt 1 gäller inte tariffer som fastställts för att bemöta konkurrens.

Artikel 52 Pålagor eller avgifter vid gränspassage som tranportföretag tar ut utöver fraktsatserna får inte överstiga vad som är skäligt, sedan de kostnader som gränspassagen faktiskt föranlett beaktats. De avtalsslutande parterna skall ' sträva efter att gradvis sänka dessa kostnader.

DEL IV KONKURRENSREGLER OCH Prop. 1991/92: 170

ANDRA GEMENSAMMA REGLER ER Slagen

KAPITEL I REGLER TILLÄMPLIGA PÅ FÖRETAG

Artikel 53 1. Följande skall vara förbjudet såsom oförenligt med avtalets funktion: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan avtalsslutande parter och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom det territorium som omfattas av detta avtal, särskilt sådana som innebär att

a) inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller

indirekt fastställs,

b) produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar be-

gränsas eller kontrolleras,

c) marknader eller inköpskällor delas upp,

d) olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner med vissa han-

delspartners, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

e) det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar

sig ytterligare förpliktelser, som varken till sin natur eller enligt han-

delsbruk har något samband med föremålet för avtalet.

2. Avtal eller beslut som är förbjudna enligt denna artikel är ogiltiga. 3. Bestämmelserna i punkt 1 får dock förklaras icke tilllämpliga på

- avtal eller kategorier av avtal mellan företag, = — beslut eller kategorier av beslut av företagssammanslutningar,

- samordnade förfaranden eller grupper av samordnade förfaranden, som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, samtidigt som konsumenterna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås och som inte

a) ålägger de berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga

för att uppnå dessa mål,

b) ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en vä-

sentlig del av varorna i fråga.

Artikel 54 Ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning inom det territorium som täcks av detta avtal eller inom en väsentlig del av detta skall, i den mån det kan påverka handeln mellan avtalsslutande parter, vara förbju-

det såsom oförenligt med detta avtals funktion.

Sådant missbruk kan särskilt bestå i att

a) direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försälj-

ningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor, 251

b) begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nack- = Prop. 1991/92: 170

del för konsumenterna, Bilaga I c) — tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handels- = till EES-lagen

partners, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

d) — ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytter-

ligare förpliktelser, som varken till sin natur eller enligt handelsbruk

har något samband med föremålet för avtalet.

Artikel 55 1. Utan att det påverkar de bestämmelser om tillämpningen av artiklarna 53 och 54 i detta avtal som finns i protokoll 21 och bilaga XIV till avtalet, skall EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet, som avses i artikel 108.1, säkerställa tillämpningen av de principer som anges i artiklarna 53 och 54.

Den behöriga övervakningsmyndighet som avses i artikel 56 skall, på eget initiativ eller på begäran av en stat inom respektive territorium eller av den andra övervakningsmyndigheten, undersöka fall av förmodade överträdelser av dessa principer. Den behöriga övervakningsmyndigheten skall genomföra dessa undersökningar i samarbete med de behöriga nationella myndigheterna inom respektive territorium samt i samarbete med den andra övervakningsmyndigheten, vilken skall ge den sitt bistånd i enlighet med sina egna regler.

Om den finner att en överträdelse ägt rum, skall den föreslå lämpliga åtgärder för att få denna att upphöra. 2. Om överträdelsen inte upphör, skall den behöriga övervakningsmyndigheten genom ett motiverat beslut fastslå att en överträdelse av principerna föreligger.

Den behöriga övervakningsmyndigheten får offentliggöra sitt beslut och bemyndiga staterna inom respektive territorium att, på de villkor och enligt de regler som den fastställer, vidta de åtgärder som krävs för att avhjälpa situationen. Den kan även anmoda den andra övervakningsmyndigheten att bemyndiga stater inom respektive territorium att vidta sådana åtgärder.

Artikel 56 1. Enskilda ärenden enligt artikel 53 skall avgöras av övervakningsmyndigheterna enligt följande:

a) EFTA:s övervakningsmyndighet skall besluta i enskilda ärenden,

där endast handeln mellan EFTA-staterna berörs,

b) utan att det påverkar tillämpningen av c skall EFTA:s övervaknings-

myndighet besluta, i enlighet med bestämmelserna i artikel 58, pro-

tokoll 21 och de regler som antagits för deras genomförande, proto-

koll 23 och bilaga XIV, i ärenden där omsättningen i de berörda

företagen inom EFTA-staternas territorium uppgår till 33 procent

eller mer av deras omsättning inom det territorium som täcks av

detta avtal, 252

c) EG-kommissionen beslutar i övriga ärenden samt i ärenden som av- — Prop. 1991/92: 170

ses i b när handeln mellan EG:s medlemsstatater berörs, med beak- = Bilaga 1 tande av bestämmelserna i artikel 58, protokoll 21, protokoll 23 och = till EES-lagen bilaga XIV.

2. Enskilda ärenden enligt artikel 54 skall avgöras av övervakningsmyndigheten för det territorium där det konstateras att en dominerande ställning förekommer. Bestämmelserna i punkt 1 b och c skall tillämpas endast om dominans förekommer inom båda övervakningsmyndigheternas territorier. 3. Enskilda ärenden enligt punkt 1 c vilkas följder för handeln mellan EG:s medlemsstater celler för konkurrensen inom gemenskapen inte är märkbara, skall avgöras av EFTA:s övervakningsmyndighet. 4. Vad som avses med ”företag” och ”omsättning” i denna artikel anges i protokoll 22.

Artikel 57 1. Företagskoncentrationer som skall kontrolleras enligt punkt 2 och som skapar eller stärker en dominerande ställning, till följd av vilken effektiv konkurrens skulle hindras i betydande omfattning inom det territorium som täcks av detta avtal eller en avsevärd del av detta, skall förklaras vara oförenliga med detta avtal. 2. Kontroll av företagskoncentrationcer enligt punkt 1 skall verkställas av

a) EG-kommissionen i de ärenden som avses i förordning (EEG) 4064/89 i enlighet med den förordningen och i enlighet med protokollen 21 och 24 samt bilaga XIV i detta avtal. EG-kommissionen skall med förbehåll för EG-domstolens prövning ensam vara behörig att fatta beslut i dessa ärenden. b) EFTA:s övervakningsmyndighet i de ärenden som inte omfattas av a, när de relevanta tröskelvärden som anges i bilaga XIV uppnås inom EFTA-staternas territorium i enlighet med protokollen 21 och 24 samt bilaga XIV. Detta begränsar inte EG-medlemsstaternas behörighet.

Artikel 58 För att utveckla och bevara en enhetlig övervakning på konkurrensområdet inom hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och för att främja att detta avtals bestämmelser därom genomförs, tillämpas och tolkas på ett homogent sätt, skall de behöriga myndigheterna samarbeta i enlighet med bestämmelserna i protokollen 23 och 24.

Arntikel 59 1. Beträffande offentliga företag och företag som EG-medlemsstater och EFTA-stater beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter, skall de avtalsslutande parterna säkerställa att någon åtgärd inte vidtas och inte heller bibe- 253

hålls som strider mot reglerna i detta avtal, i synnerhet reglerna i artiklarna — Prop. 1991/92: 170 4 och 53 — 63. Bilaga 1

till EES-lagen

2. Företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade reglerna i detta avtal, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs. Utvecklingen av handeln får inte påverkas i en omfattning som strider mot de avtalsslutande parternas intresse. 3. EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsorgan skall inom respektive behörighetsområde säkerställa att bestämmelserna i denna artikel tillämpas och, när det är nödvändigt, vidta lämpliga åtgärder vad avser stater inom respektive behörighetsområde.

Artikel 60 Bilaga XIV innehåller särskilda bestämmelser för tillämpning av de principer som anges i artiklarna 53, 54, 57 och 59.

KAPITEL 2 STATLIGT STÖD

Artikel 61 1, Om inte annat föreskrivs i detta avtal, är stöd som ges av EG-medlemsstater, EFTA-stater eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med detta avtal i den utsträckning det påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna. 2. Förenligt med detta avtal är

a) stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter, under förutsättning att stödet ges utan diskriminering med avseende på varornas ursprung, b) stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser. c) stöd som ges till näringslivet i vissa områden av Förbundsrepubliken Tyskland och som påverkats genom Tysklands delning, i den utsträckning stödet är nödvändigt för att uppväga de ekonomiska nackdelar som uppkommit genom denna delning.

3. Som förenligt med detta avtal kan anses

a) stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där lev-

nadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på

sysselsättning,

b) stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt

europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en

EG-medlemsstats eller en EFTA-stats ekonomi,

c) — stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller

vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en 254

omfattning som strider mot det gemensamma intresset, Prop. 1991/92: 170 d) stöd av annat slag i enlighet med vad Gemensamma EES-kommittén = Bilaga I kan komma att ange i enlighet med del VII. till EES-lagen

' Aniikel 62 1. Alla befintliga former av statligt stöd inom de avtalsslutande parternas territorium samt alla planer på att ge eller ändra sådant stöd skall vara föremål för fortlöpande granskning med avseende på stödets förenlighet med artikel 61. Denna granskning skall genomföras

a) vad avser EG-medlemsstaterna: av EG-kommissionen i enlighet

med bestämmelserna i artikel 93 i Fördraget om upprättandet av

Europeiska ekonomiska gemenskapen,

b) vad avser EFTA-staterna: av EFTA:s övervakningsmyndighet i en-

lighet med bestämmelserna i ett avtal mellan EFTA-staterna om

upprättande av EFTA:s övervakningsmyndighet, som har de befo-

genheter och uppgifter som anges i protokoll 26. 2. I syfte att säkerställa en enhetlig övervakning av statsstödet inom hela det territorium som omfattas av detta avtal skall EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet samarbeta i enlighet med bestämmelserna i protokoll 27.

ÅAntikel 63 Bilaga XV innehåller särskilda bestämmelser om statligt stöd.

Artikel 64 1. Om någon av övervakningsmyndigheterna anser att den andra övervakningsmyndighetens tillämpning av artiklarna 61 och 62 i detta avtal samt artikel 5 i protokoll 14 inte är förenlig med upprätthållandet av lika konkurrensvillkor inom det territorium som täcks av detta avtal, skall utbyte av synpunkter ske inom två veckor i enlighet med förfarandet i protokoll 27 punkt f.

Om en gemensamt överenskommen lösning inte nåtts i slutet av denna tvåveckorsperiod, får den drabbade avtalsslutande partens behöriga myndighet omedelbart vidta lämpliga interimistiska åtgärder för att avhjälpa den snedvridning av konkurrensen som uppkommit.

Samråd skall då äga rum i Gemensamma EES-kommittén i syfte att finna

en gemensamt godtagbar lösning.

Om Gemensamma EES-kommittén inte inom tre månader har lyckats nå en lösning och om förfarandet i fråga orsakar eller hotar att orsaka en snedvridning av konkurrensen som påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna, får de interimistiska åtgärderna ersättas av slutliga åtgärder som är helt nödvändiga för att neutralisera följderna av snedvridningen. I första hand skall sådana åtgärder väljas som medför den minsta störningen av EES funktion. 255,

2. Bestämmelserna i denna artikel skall också tillämpas på statliga handels- Prop. 1991/92: 170 monopol upprättade efter dagen för avtalets undertecknande. Bilaga I

till EES-lagen

KAPITEL 3 ANDRA GEMENSAMMA REGLER Artikel 65 1. Bilaga XVI innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang om offentlig upphandling som, om inte annat anges, skall tillämpas på alla där angivna varor och tjänster. 2. Protokoll 28 och bilaga XVII innehåller särskilda bestämmelser om immateriell äganderätt inbegripet industriell och kommersiell äganderätt; bestämmelser som, om inte annat anges, skall tillämpas på alla varor och tjänster.

BESTÄMMELSER OM DE FYRA He I FRIHETERNA KT SES-agen

KAPITEL 1 SOCIALPOLITIK Artikel 66 De avtalsslutande parterna är ense om behovet att främja en förbättring av arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard.

Artikel 67 1. De avtalsslutande parterna skall särskilt sträva efter att, främst i fråga om arbetsmiljön, främja förbättringar av arbetstagares hälsa och säkerhet. För att medverka till att detta mål uppnås, skall minimikrav tillämpas, som skall genomföras stegvis, varvid hänsyn skall tas till rådande förhållanden och tekniska bestämmelser hos var och en av de avtalsslutande parterna. Sådana minimikrav skall inte hindra någon avtalsslutande part från att bibehålla eller införa sådana mera långtgående bestämmelser för att värna om arbetsvillkor som är förenliga med detta avtal. 2. Bilaga XVIII anger närmare vilka bestämmelser de avtalsslutande parterna skall genomföra som minimikrav enligt punkt 1.

Artikel 68 Inom området arbetsrätt skall de avtalsslutande parterna genomföra de åtgärder som krävs för att säkerställa att detta avtal fungerar väl. Åtgärderna anges närmare i bilaga XVIII.

Artikel 69 1. Varje avtalsslutande part skall säkerställa och upprätthålla principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete.

I denna artikel skall med ”lön” förstås den gängse grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen.

Lika lön utan könsdiskriminering innebär att

a) ackordslön för lika arbete skall fastställas enligt samma beräknings-

grunder,

b) tidlön skall vara lika för lika arbete. 2. Bilaga XVIII innehåller särskilda bestämmelser för genomförande av punkt 1.

17 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga I 257

Arnikel 70 Prop. 1991/92: 170

De avtalsslutande parterna skall främja principen om Jika behandling av Bilaga 1 kvinnor och män genom att genomföra och tillämpa de bestämmelser som till EES-lagen anges närmare i bilaga XVIII

Artikel 71 De avtalsslutande parterna skall sträva efter att främja dialogen på europeisk nivå mellan arbetsgivare och arbetstagare.

KAPITEL 2 KONSUMENTSEKYDD

Anikel 72 Bilaga XIX innehåller bestämmelser om konsumentskydd.

KAPITEL 3 MILJÖ

Artikel 73

1. De avtalsslutande parternas åtgärder i fråga om miljön skall ha till syfte

a) att bevara, skydda och förbättra miljön, b) att bidra till skyddet av människornas hälsa, c) att säkerställa ett varsamt och förnuftigt utnyttjande av naturresur-

serna.

2. De avtalsslutande parternas åtgärder i fråga om miljön skall grundas på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att den som skadat miljön skall betala. Miljöskyddskraven skall vara en del av de avtalsslutande parternas politik i övrigt.

Artikel 74 Bilaga XX innehåller de särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder som skall tillämpas enligt artikel 73.

Artikel 75 De skyddsåtgärder som avses i artikel 74 skall inte hindra någon avtalsslutande part från att bibehålla eller införa strängare skyddsåtgärder som är förenliga med detta avtal.

KAPITEL 4 STATISTIK Artikel 76 1. De avtalsslutande parterna skall säkerställa framtagning och spridning av sammanhållna och jämförbara statistiska uppgifter för att beskriva och följa alla relevanta ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter på EES. 258

2. I detta syfte skall de avtalsslutande parterna utveckla och använda harmo- = Prop. 1991/92: 170

niserade metoder, definitioner och klassificeringar samt gemensamma pro- = Bilaga I gram och förfaranden och därvid organisera det statistiska arbetet på lämp- = till EES-lagen liga administrativa nivåer och med tillräcklig hänsyn till behovet av skydd

mot obehörig insyn i fråga om statistik.

3. Bilaga XXI innehåller särskilda bestämmelser om statistik. 4. Protokoll 30 innehåller särskilda bestämmelser om hur samarbetet på statistikområdet skall organiseras.

KAPITEL 5 BOLAGSRÄTT

Artikel 77 Bilaga XXII innehåller särskilda bestämmelser om bolagsrätt.

DEL VI SAMARBETE VID SIDAN OM DE Prop. 1991/92: 170

FYRA FRIHETERNA Bilaga 1

till EES-lagen

Arnrtikel 78 De avtalsslutande parterna skall stärka och bredda samarbetet inom ramen för gemenskapens verksamhet inom följande områden: - forskning och teknisk utveckling, - informationstjänster, —- miljö, —- utbildning, yrkespraktik och ungdomsfrågor, - socialpolitik, - konsumentskydd, — små och medelstora företag, - turism, —- den audiovisuella sektorn och —- räddningstjänst, i den utsträckning som dessa frågor inte regleras genom bestämmelser i andra delar av detta avtal.

Arntikel 79 1. De avtalsslutande parterna skall med alla lämpliga medel förstärka den ömsesidiga dialogen, särskilt genom de förfaranden som anges i del VII, i syfte att visa på områden och verksamheter där ett närmare samarbete skulle kunna bidra till att deras gemensamma syften uppnås inom de områden som avses i artikel 78. 2. De skall särskilt utbyta information och, på begäran av en avtalsslutande part, samråda inom Gemensamma EES-kommittén vad gäller planer och förslag om upprättande eller ändring av ramprogram, särskilda program, verksamheter och projekt inom de områden som avses i artikel 78. 3, Bestämmelserna i del VII skall med nödvändiga ändringar tillämpas på del VI, när detta särskilt anges i del VI eller i protokoll 31.

Artikel 80 Det samarbete som avses i artikel 78 skall normalt ske i någon av följande

former:

—- EFTA-staternas deltagande i EG:s ramprogram, särskilda program, pro-

jekt eller andra verksamheter. —- Upprättande av gemensam verksamhet inom särskilda områden, som

kan innefatta planering eller samordning av verksamheter, sammanslag-

ning av pågående verksamheter och genomförande av tillfälliga gemen-

samma verksamheter. —- Formellt och informellt utbyte eller tillhandahållande av information. - Gemensamma ansträngningar för att främja viss verksamhet inom de av-

talsslutande parternas hela territorium. 260

— Parallell lagstiftning, när så är lämpligt, med identiskt eller likartat inne- = Prop. 1991/92:170

håll. Bilaga I

= Samordning, när detta är av gemensamt intresse, av ansträngningar och = till EES-lagen

verksamheter genom eller inom ramen för internationella organisationer samt av samarbete med tredje land.

Artikel 81 När samarbetet sker i form av EFTA-staternas deltagande i EG:s ramprogram, särskilda program, projekt eller andra verksamheter, skall följande principer tillämpas: a) EFTA-staterna skall ha tillgång till alla delar av ett program. b) EFTA-staternas ställning i de kommittéer som bistår EG-kommissionen med genomförande och utveckling av en EG-verksamhet som EFTA-staterna eventuellt bidrar till finansiellt genom sitt deltagande, skall i full utsträckning återspegla detta bidrag. c) Bestämmelserna i artikel 79.3 skall tillämpas på sådana beslut av gemenskapen som inte avser den allmänna budgeten, om dessa direkt eller indirekt berör ramprogram, särskilda program, projekt eller andra verksamheter som EFTA-staterna deltar i genom ett beslut enligt detta avtal. Villkor och betingelser för ett fortsatt deltagande i verksamheten i fråga får granskas av Gemensamma EES-kommittén i enlighet med artikel 86. d) På projektnivå skall institutioner, företag, organisationer och medborgare i EFTA-stater ha samma rättigheter och skyldigheter vad avser ett EG-program eller annan verksamhet som de som är tilllämpliga på institutioner, företag, organisationer och medborgare i EG-medlemsstaterna som deltar i samma verksamhet. Detta skall med nödvändiga ändringar tillämpas på deltagare i utbyten mellan EG-medlemsstater och EFTA-stater inom ramen för verksamheten i fråga. ce) EFTA-staterna, deras institutioner, företag, organisationer och medborgare, skall ha samma rättigheter och skyldigheter vad gäller spridning, utvärdering och utnyttjande av resultaten som de som tillkommer EG:s medlemsstater, deras institutioner, företag, organisationer och medborgare. f) De avtalsslutande parterna åtar sig att, i enlighet med sina respektive regler och förordningar och i den utsträckning det är nödvändigt, underlätta rörligheten för deltagare i ett program eller annan verksamhet.

Artikel 82 1. När samarbetet enligt denna del innefattar finansiell medverkan från EFTA-staterna, skall denna medverkan ske i någon av följande former: a) EFTA-staternas bidrag, som följer av deras deltagande i gemenskapens verksamheter, skall fördelas i proportion till 261

— anslagen för ekonomiska åtaganden och anslagen för betalningar vilka varje år fastställs i gemenskapens allmänna budget för de bud- Bilaga 1 getposter som motsvarar verksamheterna i fråga. till EES-lagen

Den ”proportionalitetsfaktor” som skall bestämma EFTA-staternas medverkan skall utgöra summan av förhållandet mellan å ena sidan var och en av EFTA-staternas bruttonationalprodukter, till marknadspriser, och å andra sidan summan av gemenskapens och respektive EFTA-stats bruttonationalprodukter, till marknadspriser. Denna faktor skall för varje budgetår beräknas på grundval av de senaste tillgängliga statistiska uppgifterna.

EFTA-staternas bidragsbelopp skall, både för anslagen för ekonomiska åtaganden och anslagen för betalningar, utgöra tillägg till de belopp som fastställts för gemenskapen i den allmänna budgeten för varje budgetpost som motsvarar verksamheterna i fråga.

De bidrag som varje år skall betalas ut av EFTA-staterna skall fastställas på grundval av anslagen för betalningar.

Åtaganden som gemenskapen gjort innan EFTA-staterna börjat medverka i dessa verksamheter på grundval av detta avtal — samt de betalningar som följer härav — skall inte föranleda några bidrag från EFTA-staternas sida. EFTA-staternas finansiella bidrag till följd av deras medverkan i

b)

vissa projekt eller andra verksamheter skall grundas på principen att varje avtalsslutande part skall stå för sina egna kostnader och därutöver betala ett skäligt bidrag, som skall fastställas av Gemensamma EES-kommittén till gemenskapens fasta kostnader. Gemensamma EES-kommittén skall fatta de nödvändiga besluten om de avtalsslutande parternas bidrag till kostnaderna för verksamheten i fråga. 2. De närmare bestämmelserna för tillämpning av denna artikel finns i protokoll 32.

Artikel 83 När samarbetet sker i form av informationsutbyte mellan offentliga myndigheter, skall EFTA-staterna ha samma rättigheter att ta emot och samma skyldigheter att ge information som EG- medlemsstaterna samt vara underkastade de sekretesskrav som skall fastställas av Gemensamma EES-kommittén.

Artikel 84 Bestämmelser om samarbetet inom särskilda områden finns i protokoll 31.

Artikel 85 Om inte annat följer av protokoll 31, skall samarbete som redan upprättats mellan EG och enskilda EFTA-stater inom de områden som anges i artikel 78 vid tiden för detta avtals ikraftträdande framdeles ske enligt de tillämpliga 262 bestämmelserna i denna del och i protokoll 31.

Artikel 86 Prop. 1991/92: 170

Gemensamma EES-kommittén skall, i enlighet med del VII, fatta alla nöd- Bilaga 1 vändiga beslut om tillämpning av artiklarna 78 — 85 samt om de åtgärder som till EES-lagen grundar sig på dessa artiklar, vilket bland annat kan inbegripa tillägg till och ändringar i bestämmelserna i protokoll 31 samt antagande av sådana övergångsbestämmelser som behövs för genomförandet av artikel 85.

Artikel 87 De avtalsslutande parterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att utveckla, stärka eller bredda samarbetet inom ramen för gemenskapens verksamhet inom områden som inte finns uppräknade i artikel 78, när sådant samarbete anses kunna bidra till förverkligandet av detta avtals mål eller av de avtalsslutande parterna anses vara av gemensamt intresse, Sådana åtgärder kan innefatta ändring av artikel 78 genom att nya områden läggs till dem som finns uppräknade där.

Artikel 88 Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i andra delar av detta avtal skall bestämmelserna i denna del inte utesluta möjligheten för en avtalsslutande part att självständigt förbereda, vidta och genomföra åtgärder.

DEL VII INSTITUTIONELLA Prop. 1991/92: 170 BESTAMMELSER Bilaga I

till EES-lagen KAPITEL I SAMMANSLUTNINGENS STRUKTUR

AVSNITT 1 EES-RÅDET

Artikel 89

1. Ett EES-råd upprättas härmed. Det skall särskilt svara för att ge politiska impulser vid genomförandet av detta avtal och för att fastställa de allmänna riktlinjerna för Gemensamma EES-kommittén.

I detta syfte skall EES-rådet bedöma hur avtalet i dess helhet fungerar och utvecklas. Det skall fatta de politiska beslut som leder till ändringar i avtalet. 2. De avtalsslutande parterna, vad avser gemenskapen och EG-medlemsstaterna inom sina respektive behörighetsområden, får, efter att ha diskuterat frågan i Gemensamma EES-kommittén eller direkt i synnerligen brådskande fall, i EES-rådet ta upp varje fråga som ger upphov till svårigheter. 3. EES-rådet skall genom beslut anta sin arbetsordning.

Anikel 90 1. EES-rådet skall bestå av medlemmarna av Europeiska gemenskapernas råd och ledamöter av EG-kommissionen samt av en regeringsmedlem från var och en av EFTA-staterna.

EES-rådets medlemmar får låta sig representeras i enlighet med de villkor som skall fastställas i rådets arbetsordning. 2. EES-rådets beslut skall fattas genom överenskommelse mellan å ena sidan gemenskapen och å andra sidan EFTA-staterna.

Artikel 91 1. Ordförandeskapet i EES-rådet skall innehas omväxlande, under en sexmånadersperiod, av en medlem av Europeiska gemenskapernas råd och en medlem av regeringen i en EFTA-stat. 2. EES-rådet skall sammankallas två gånger om året av dess ordförande. EES-rådet skall också sammanträda i enlighet med sin arbetsordning, närhelst omständigheterna kräver det.

AVSNITT 2 GEMENSAMMA EES-KOMMITTÉN Artikel 92 1. En gemensam EES-kommitté upprättas härmed. Den skall säkerställa att avtalet genomförs på ett effektivt sätt. I detta syfte skall den se till att ett utbyte sker av åsikter och information samt fatta beslut i de fall som anges i

detta avtal.

2. De avtalsslutande parterna, vad avser gemenskapen och EG-medlemssta- 264

terna inom sina respektive behörighetsområden, skall i Gemensamma EES- = Prop. 1991/92:170

kommittén samråda på varje punkt av betydelse för avtalet som ger upphov = Bilaga I till svårigheter och som tagits upp av en av parterna. till EES-lagen

3. Gemensamma EES-kommittén skall genom beslut anta sin arbetsordning.

Artikel 93 1. Gemensamma EES-kommittén skall bestå av företrädare för de avtalsslu-

tande parterna.

2. Gemensamma EES-kommittén skall fatta beslut genom överenskommelse mellan å ena sidan gemenskapen och å andra sidan EFTA-staterna, som talar med en röst.

Artikel 94 1. Ordförandeskapet i Gemensamma EES-kommittén skall innehas omväxlande, under en sexmånadersperiod, av företrädaren för gemenskapen, det vill säga EG-kommissionen, och företrädaren för en av EFTA-staterna. 2. I syfte att fullgöra sina uppgifter skall Gemensamma EES-kommittén i allmänhet sammanträda minst en gång i månaden. Den skall även sammanträda på initiativ av sin ordförande eller på begäran av någon av de avtalsslutande parterna i enlighet med sin arbetsordning. 3. Gemensamma EES-kommittén kan besluta att inrätta underkommittéer eller arbetsgrupper för att bistå den vid fullgörandet av dess uppgifter. Gemensamma EES-kommittén skall i sin arbetsordning bestämma sådana underkommittéers och arbetsgruppers sammansättning och verksamhetsformer. Deras uppdrag skall i varje enskilt fall fastställas av Gemensamma EES-kommittén. 4, Gemensamma EES-kommittén skall i en årlig rapport redogöra för avtalets funktion och utveckling.

AVSNITT 3 PARLAMENTARISKT SAMARBETE Artikel 95 1. En gemensam parlamentarikerkommitté för EES (EES gemensamma parlamentarikerkommitté) upprättas härmed. Den skall bestå av ett lika antal ledamöter av, å ena sidan, Europaparlamentet och, å andra sidan, EFTAstaternas parlament. Det sammanlagda antalet ledamöter i kommittén anges i stadgan i protokoll 36.

2. EES gemensamma parlamentarikerkommitté skall ha möten växelvis inom gemenskapen och i en EFTA-stat i enlighet med bestämmelserna i protokoll 36. 3. EES gemensamma parlamentarikerkommitté skall genom dialog och debatt bidra till en bättre förståelse mellan gemenskapen och EFTA-staterna inom de områden som täcks av detta avtal. 265

4, EES gemensamma parlamentarikerkommitté kan framlägga sina synpunkter i form av rapporter eller resolutioner, så som den finner lämpligt. — Bilaga I Den skall särskilt granska Gemensamma EES-kommitténs årsrapport, upp- = till EES-lagen rättad i enlighet med artikel 94.4. 5. EES-rådets ordförande får inställa sig inför EES gemensamma parlamentarikerkommitté för att höras av denna. 6. EES gemensamma parlamentarikerkommitté skall anta sin arbetsordning.

AVSNITT 4 SAMARBETE MELLAN SAMHÄLLSLIVETS PARTER Artikel 96 1. Medlemmar av Ekonomiska och sociala kommittén och andra organ, där arbetsmarknadens parter inom gemenskapen är representerade och av motsvarande organ inom EFTA-staterna, skall sträva efter att stärka kontakterna sinsemellan och att samarbeta organiserat och regelbundet för att öka medvetenheten om de ekonomiska och sociala aspekterna av det ökande ömsesidiga beroendet mellan de avtalsslutande parternas ekonomier och deras intressen i EES-sammanhang. 2. I detta syfte upprättas härmed en rådgivande EES-kommitté. Den skall bestå av ett lika antal medlemmar av, å ena sidan, Europeiska gemenskapernas ekonomiska och sociala kommitté och, å andra sidan, EFTA:s rådgivande kommitté. Kommittén kan lägga fram sina åsikter i form av rapporter eller resolutioner, så som den finner lämpligt. 3. Rådgivande EES-kommittén skall anta sin arbetsordning.

KAPITEL 2 FÖRFARANDET VID

BESLUTSFATTANDE

Ariikel 97 Detta avtal inskränker inte någon avtalsslutande parts rätt att utan att det påverkar icke-diskrimineringsprincipen ändra sin interna lagstiftning inom de områden som täcks av avtalet under förutsättning att parten först har informerat övriga avtalsslutande parter, - om Gemensamma EES-kommittén finner att lagstiftningen i dess änd-

rade lydelse inte negativt påverkar avtalets tillfredsställande funktion, eller

—- om förfarandet enligt artikel 98 har fullföljts.

Artikel 98

Bilagorna till detta avtal och protokollen 1-7, 9-11, 19-27, 30-32, 37, 39, 41 och 47, kan vid behov ändras genom beslut av Gemensamma EES-kommittén i enlighet med artiklarna 93.2, 99, 100, 102 och 103.

Artikel 99 Prop. 1991/92: 170

1. Så snart ny lagstiftning är under utarbetande av EG-kommissionen på ett Bilaga I område som omfattas av detta avtal, skall kommissionen underhand råd- till EES-lagen fråga experter i EFTA-staterna på samma sätt som den rådfrågar experter i EG:s medlemsstater vid utarbetandet av sina förslag. 2. När EG-kommissionen överlämnar sitt förslag till Europeiska gemenskapernas råd, skall den överlämna kopior av detta till EFTA-staterna.

På begäran av någon av de avtalsslutande parterna skall ett preliminärt utbyte av åsikter äga rum inom Gemensamma EES-kommittén. 3. Under den fas som föregår ett beslut inom Europeiska gemenskapernas råd skall de avtalsslutande parterna i en fortgående informations- och samrådsprocess, vid viktiga tillfällen, åter samråda med varandra i Gemensamma EES-kommittén, då detta begärs av någon av parterna. 4, De avtalsslutande parterna skall med gott uppsåt samarbeta under informations- och samrådsfasen i syfte att underlätta beslutsfattandet i Gemensamma EES-kommittén i slutet av denna process.

Artikel 100

EG-kommmissionen skall tillförsäkra experter från EFTA-staterna ett så

omfattande deltagande som möjligt, med hänsyn till de områden som berörs, under beredningen av förslag till åtgärder, vilka därefter skall föreläggas de kommittéer som bistår kommissionen vid utövandet av dess verkställande befogenheter. När EG-kommissionen utarbetar förslag till åtgärder, skall den anlita experter i EFTA-staterna på samma sätt som den anlitar experter i EG:s medlemsstater.

I de fall då hänvändelse sker till Europeiska gemenskapernas råd i enlighet med det förfarande som är tillämpligt på det slags kommitté som berörs, skall kommissionen för rådet redovisa de synpunkter som lagts fram av EFTA-staternas experter.

Artikel 101 1. Vad gäller kommittéer som varken omfattas av artikel 81 eller artikel 100 skall experter från EFTA-staterna knytas till arbetet, när så behövs för att detta avtal skall fungera på ett tillfredsställande sätt.

Dessa kommittéer är uppräknade i protokoll 37. Villkoren för en sådan medverkan anges i de tillämpliga protokollen och bilagorna för respektive

område, där de aktuella frågorna behandlas.

2. Om de avtalsslutande parterna finner att en sådan medverkan skall utsträckas till andra kommittéer av liknande slag, kan Gemensamma EESkommittén ändra protokoll 37.

Artikel 102

1. För att säkerställa rättssäkerheten och enhetligheten inom EES skall Ge- 267

mensamma EES-kommittén fatta beslut om ändring av en bilaga till detta

avtal så snart som möjligt efter det att gemenskapen har antagit den motsvarande nya EG-lagstiftningen i syfte att möjliggöra en samtidig tillämpning av Bilaga ! denna samt av ändringarna i bilagorna till avtalet. Gemenskapen skall där- = till EES-lagen för, varje gång den antar lagstiftning i en fråga som regleras i detta avtal, snarast underrätta övriga avtalsslutande parter i Gemensamma EES-kommittén. 2. Gemensamma EES-kommittén bedömer vilken del av en bilaga till detta avtal som är direkt berörd av den nya lagstiftningen. 3. De avtalsslutande parterna skall på allt sätt sträva efter att nå en överenskommelse i frågor som är relevanta för detta avtal.

Gemensamma EES-kommittén skall särskilt sträva efter att söka nå en ömsesidigt godtagbar lösning när en allvarlig svårighet uppstår på ett område som i EFTA-staterna omfattas av lagstiftarens behörighet. 4. Om, trots tillämpning av föregående punkt, en överenskommelse om en ändring av en bilaga till detta avtal inte kan nås, skall Gemensamma EESkommittén undersöka alla ytterligare möjligheter att säkerställa att avtalet även fortsättningsvis fungerar tillfredsställande samt fatta varje beslut som kan vara nödvändigt i detta hänseende, däri inbegripet möjligheten att erkänna att lagstiftningen är likvärdig. Ett sådant beslut skall fattas senast vid

utgången av sex månader från den dag då ärendet hänskjutits till Gemen-

samma EES-kommittén eller, om denna dag infaller senare, den dag då motsvarande EG-lag-stiftning träder i kraft. 5. Om Gemensamma EES-kommittén vid utgången av den tidsfrist som anges i punkt 4 inte har fattat beslut om en ändring av en bilaga till detta avtal, skall den del som berörs härav, fastställd i enlighet med punkt 2, betraktas som provisoriskt suspenderad, om inte Gemensamma EES-kommittén beslutar om motsatsen. En sådan suspension skall börja gälla sex månader efter utgången av den tid som avses i punkt 4, men i inget fall tidigare än den dag då motsvarande EG-rättsakt genomförs i gemenskapen. Gemensamma EES-kommittén skall fullfölja sina strävanden att enas om en ömsesidigt godtagbar lösning, så att suspensionen kan återkallas så snart som möjligt. 6. De praktiska konsekvenserna av den suspension som avses i punkt 5 skall diskuteras i Gemensamma EES-kommittén. De rättigheter och skyldigheter som redan förvärvats av enskilda och företag enligt detta avtal skall kvarstå. De avtalsslutande parterna skall, när så är lämpligt, besluta om de ändringar som blir nödvändiga på grund av suspensionen.

Artikel 103 1. Om ett av Gemensamma EES-kommittén fattat beslut kan bli bindande för en avtalsslutande part först efter det att konstitutionella krav uppfyllts, skall beslutet, om det anger en viss dag, träda i kraft den dagen under förutsättning att den avtalsslutande parten före den dagen har anmält till övriga avtalsslutande parter att de konstitutionella kraven uppfyllts.

Om en sådan anmälan inte har gjorts före den dagen träder beslutet i kraft

den första dagen i den andra månaden efter den sista anmälan. 268

2. Om en sådan anmälan inte har gjorts inom sex månader efter Gemen- = Prop. 1991/92:170 samma EES-kommitténs beslut, skall beslutet tillämpas provisoriskt i avvak- = Bilaga 1 tan på att de konstitutionella kraven skall uppfyllas, om inte en avtalsslu- — till EES-lagen

tande part anmäler att en sådan provisorisk tillämpning inte kan äga rum. I detta fall, eller om en avtalsslutande part anmäler icke-ratifikation av ett beslut av Gemensamma EES-kommittén, skall det upphävande som anges 1 artikel 102.5 träda i kraft en månad efter en sådan anmälan, men inte i något fall tidigare än den dag då motsvarande EG-rättsakt genomförs i gemenskapen.

Ariikel 104 Beslut som fattas av Gemensamma EES-kommittén i de fall som anges i detta avtal skall, om inte annat anges däri, vara bindande för de avtalsslutande parterna sedan de trätt i kraft. De avtalsslutande parterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa beslutens genomförande och tilllämpning.

KAPITEL 3 HOMOGENITET, ÖVERVAKNINGSFÖRFARANDE OCH TVISTLÖSNING

AVSNITT 1 HOMOGENITET Anikel 105

1. I syfte att uppnå de avtalsslutande parternas mål att nå fram till en så en-

hetlig tolkning som möjligt av bestämmelserna i detta avtal och av de bestämmelser i EG-lagstiftningen som i sak återges i avtalet skall Gemensamma EES-kommittén vidta åtgärder i enlighet med denna artikel. 2. Gemensamma EES-kommittén skall fortlöpande granska utvecklingen av rättspraxis inom Europeiska gemenskapernas domstol och den EFTA-domstol som avses i artikel 108.2. I detta syfte skall dessa domstolars domar överlämnas till Gemensamma EES-kommittén, som skall vidta åtgärder för att upprätthålla den homogena tolkningen av avtalet. 3. Om Gemensamma EES-kommittén inom två månader efter det att frågan om en skiljaktighet i rättspraxis mellan de båda domstolarna har väckts hos den inte har lyckats bevara en homogen tolkning av avtalet, får förfarandena enligt artikel 111 tillämpas.

Antikel 106 I syfte att främja en så enhetlig tolkning av detta avtal som möjligt, varvid full hänsyn skall tas till domstolars oberoende ställning, skall ett system för utbyte av information rörande domar av EFTA-domstolen, Europeiska gemenskapernas domstol och Europeiska gemenskapernas första instansrätt samt EFTA-staternas domstolar som utgör sista instans upprättas av Gemensamma EES-kommittén. Detta system skall omfatta

a) överlämnande till registratorn vid Europeiska gemenskapernas Prop. 1991/92: 170

domstol av dessa domstolars domar när de avser tolkning och till- — Bilaga 1 lämpning av, å ena sidan, detta avtal och, å andra sidan, Fördraget = till EES-lagen om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen med ändringar och tillägg, samt de rättsakter som antagits i överensstämmelse med dessa fördrag, i den mån de rör bestämmelser som i sak är identiska med bestämmelser i detta avtal, b) klassificering av dessa domar verkställd av registratorn vid Europeiska gemenskapernas domstol, vilket i den utsträckning det behövs innefattar utarbetande och publicering av översättningar och sammanfattningar, c) överlämnande från registratorn vid Europeiska gemenskapernas domstol av relevanta handlingar till de behöriga nationella myndigheter som skall utses av varje avtalsslutande part.

Artikel 107 Bestämmelser om möjligheten för en EFTA-stat att bemyndiga en domstol eller annan dömande myndighet att begära att Europeiska gemenskapernas domstol fattar beslut om tolkningen av en EES-regel finns i protokoll 34.

AVSNITT 2 ÖVERVAKNINGSFÖRFARANDE Artikel 108 1. EFTA-staterna skall upprätta en oberoende övervakningmyndighet (EFTA:s övervakningsmyndighet) samt skapa förfaranden liknande dem som finns inom gemenskapen, däri inbegripet förfaranden för att säkerställa att skyldigheterna enligt detta avtal uppfylls och för att kontrollera lagenligheten av åtgärder av EFTA:s övervakningsmyndighet gällande konkurrens. 2. EFTA-staterna skall upprätta en domstol (EFTA-domstolen).

EFTA-domstolen skall, i enlighet med ett särskilt avtal mellan EFTA-staterna, vad gäller tillämpningen av detta avtal, vara behörig särskilt för

a) mål eller ärenden som rör öÖvervakningsförfarandet avseende

EFTA-staterna, b) överklaganden av beslut på konkurrensområdet i ärenden som fat-

tats av EFTA:s övervakningsmyndighet, c) lösning av tvister mellan två eller flera EFTA-stater.

Artikel 109 1. Fullgörandet av skyldigheterna enligt detta avtal skall övervakas av, å ena sidan, EFTA:s övervakningsmyndighet och, å andra sidan, EG-kommissionen, som skall handla i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen och detta avtal. 2. För att säkerställa en enhetlig övervakning inom hela EES skall EFTA:s 270

övervakningsmyndighet och EG-kommissionen samarbeta, utbyta informa- = Prop. 1991/92:170

tion och samråda i frågor som rör övervakningspolitiken och enskilda ären- = Bilaga l

den. till EES-lagen

3. Alla klagomål som rör tillämpningen av detta avtal skall lämnas till EGkommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet. Dessa skall underrätta varandra om de klagomål som de tagit emot. 4. Vart och ett av dessa organ skall pröva de klagomål som faller inom dess behörighet och till det andra organet överlämna de klagomål som faller inom det organets behörighet. 5. Om dessa två organ är oeniga om vilken åtgärd som bör vidtas med anledning av ett klagomål, eller om de är oeniga vad avser resultatet av prövningen, har vart och ett av organen rätt att hänskjuta frågan till Gemensamma EES-kommittén, som skall handlägga ärendet i enlighet med artikel 111.

Artikel 110 Beslut enligt detta avtal av EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen, som medför betalningsskyldighet för andra än stater, skall vara verkställbara. Detsamma skall gälla domar som enligt detta avtal har meddelats av Europeiska gemenskapernas domstol, Europeiska gemenskapernas första instansrätt och EFTA-domstolen.

Verkställigheten skall följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den stat inom vars territorium den sker. Beslut om att verkställighet skall ske skall bifogas avgörandet utan andra formaliteter än kontroll av avgörandets äkthet genom den myndighet som varje avtalsslutande part skall utse för detta ändamål och meddela de övriga avtalsslutande parterna, EFTA:s övervakningsmyndighet, EG-kommissionen, Europeiska gemenskapernas domstol, Europeiska gemenskapernas första instansrätt och EFTA-domstolen.

När dessa formaliteter har uppfyllts på begäran av den berörda parten, får denna part fullfölja verkställigheten i enlighet med lagen i den stat inom vars territorium verkställigheten skall äga rum genom att direkt hänskjuta ärendet till den behöriga myndigheten.

Verkställigheten får skjutas upp endast genom beslut av Europeiska gemenskapernas domstol, vad gäller beslut av EG-kommissionen, Europeiska gemenskapernas första instansrätt eller Europeiska gemenskapernas domstol, eller genom beslut av EFTA-domstolen vad gäller beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet eller EFTA-domstolen. Domstolarna i de berörda staterna skall dock vara behöriga beträffande klagomål om att verkställigheten inte genomförs på regelrätt sätt.

AVSNITT 3 TVISTLÖSNING

Artikel 111

1. Gemenskapen eller en EFTA-stat får till Gemensamma EES-kommittén överlämna en tvist som rör tolkningen eller tillämpningen av detta avtal i enlighet med följande bestämmelser. 271

med all den information som kan vara av betydelse för att möjliggöra en in- — Bilaga 1 gående undersökning av situationen för att finna en godtagbar lösning. I — till EES-lagen detta syfte skall kommittén undersöka alla möjligheter att säkerställa att avtalet fortsätter att fungera tillfredsställande. 3. Om en tvist gäller tolkningen av bestämmelser i detta avtal som i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska stål- och kolgemenskapen samt rättsakter som antagits med tilllämpning av dessa två fördrag, och om tvisten inte har lösts inom tre månader efter det att den överlämnats till Gemensamma EES-kommittén, får de avtalsslutande parterna i tvisten komma överens om att begära att Europeiska gemenskapernas domstol meddelar ett avgörande om tolkningen av de relevanta bestämmelserna.

Om Gemensamma EES-kommittén i en sådan tvist inte har nått en överenskommelse om en lösning inom sex månader från den dag då förfarandet inleddes, eller om de avtalsslutande parterna i tvisten då inte har beslutat att begära ett avgörande om tolkningen från Europeiska gemenskapernas domstol, får en avtalsslutande part, i syfte att avhjälpa eventuell obalans, — antingen vidta en skyddsåtgärd i enlighet med artikel 112.2 och i enlighet

med förfarandet i artikel 113, —- eller tillämpa artikel 102 med nödvändiga ändringar. 4. Om en tvist avser omfattningen eller varaktigheten av skyddsåtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 111.3 eller artikel 112 eller frågan om de motåtgärder som i enlighet med artikel 114 vidtagits för att återställa balansen står i ett rimligt förhållande till skyddsåtgärderna, och om Gemensamma EES-kommittén efter tre månader från den dag då ärendet överlämnades till den inte har lyckats lösa tvisten, får en avtalsslutande part hänskjuta tvisten till skiljedom enligt de förfaranden som anges i protokoll 33. Ingen fråga om tolkning av de bestämmelser i detta avtal som avses i punkt 3 får behandlas vid ett sådant förfarande. Skiljedomen skall vara bindande för parterna i tvisten.

KAPITEL 4 SKYDDSÅTGÄRDER

Arntikel 112 1. Om det uppstår allvarliga ekonomiska, samhälleliga eller miljömässiga svårigheter på ett visst samhällsområde eller i en viss region och dessa kan tänkas bli bestående, får en avtalsslutande part ensidigt vidta lämpliga åtgärder i enlighet med de villkor och förfaranden som anges i artikel 113. 2. Sådana skyddsåtgärder skall, med avseende på omfattning och varaktighet, begränsas till vad som är helt nödvändigt för att avhjälpa situationen. I första hand skall sådana åtgärder väljas som medför den minsta störningen av detta avtals funktion. 3. Skyddsåtgärderna skall vara tillämpliga gentemot alla avtalsslutande parter.

Artikel 113 Prop. 1991/92: 170

1. En avtalsslutande part som överväger att vidta skyddsåtgärder enligt arti- Bilaga l kel 112 skall utan dröjsmål anmäla detta till övriga avtalsslutande parter ge- till EES-lagen

nom Gemensamma EES-kommittén och tillhandahålla all relevant information. 2. De avtalsslutande parterna skall omedelbart inleda samråd i Gemensamma EES-kommittén i syfte att finna en för alla parter godtagbar lösning. 3. Den berörda avtalsslutande parten får inte vidta skyddsåtgärder förrän en månad efter dagen för anmälan enligt punkt 1, för så vitt inte samrådsförfarandet enligt punkt 2 har avslutats före utgången av den angivna fristen. När särskilda omständigheter som kräver omedelbara åtgärder utesluter förhandsgranskning, får den berörda avtalsslutande parten genast vidta de skyddande åtgärder som är helt nödvändiga för att avhjälpa situationen.

Vad avser gemenskapen, skall skyddsåtgärderna vidtas av EG-kommissionen. 4. Den berörda avtalsslutande parten skall utan dröjsmål anmäla de vidtagna åtgärderna till Gemensamma EES-kommittén och ställa all relevant infor-

mation till förfogande. |

5. De vidtagna skyddsåtgärderna skall var tredje månad efter den dag då beslut om dem fattades bli föremål för samråd i Gemensamma EES-kommittén syftande till att avskaffa dem före den dag då de avsetts upphöra eller att begränsa deras tilllämpningsområde.

Varje avtalsslutande part får när som helst anmoda Gemensamma EESkommittén att granska åtgärderna.

Artikel 114 1. Om en skyddsåtgärd som vidtagits av en avtalsslutande part skapar obalans mellan rättigheter och skyldigheter enligt detta avtal, får varje annan avtalsslutande part gentemot den avtalsslutande parten i fråga vidta sådana proportionella motåtgärder som är helt nödvändiga för att återställa balansen. I första hand skall sådana åtgärder väljas som medför den minsta störningen av EES funktion. 2. Förfarandet enligt artikel 113 skall vara tillämpligt.

18 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

DEL VIII FINANSIELL MEKANISM Prop. 1991/92: 170

i

Bilaga 1 Artikel 115

till EES-lagen I syfte att främja ett fortgående och balanserat stärkande av handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan de avtalsslutande parterna i enlighet med artikel 1 är de avtalsslutande parterna överens om behovet att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan sina regioner. De uppmärksammar i detta hänseende bestämmelserna på andra ställen i detta avtal och i protokollen till detta, inbegripet vissa av de arrangemang som avser jordbruk och fiske.

Artikel 116 En finansiell mekanism skall upprättas av EFTA-staterna för att inom ramen för EES och utöver de ansträngningar som EG redan gör i detta hänseende bidra till de syften som anges i artikel 115.

Artikel 117

Bestämmelser om den finansiella mekanismen finns i protokoll 38.

DEL IX ALLMÄNNA BESTÄMMELSER Prop. 1991/92: 170 OCH SLUTBESTÄMMELSER Bilaga 1

till EES-lagen

Artikel 118 1. När en avtalsslutande part anser att det skulle ligga i alla avtalsslutande parters intresse att utveckla de förbindelser som knutits genom detta avtal genom att utvidga dem till områden som inte omfattas av avtalet, skall den för övriga avtalsslutande parter i EES-rådet lägga fram en motiverad begäran. Rådet kan uppdra åt Gemensamma EES-kommittén att granska begäran i alla avseenden och att avge en rapport.

EES-rådet kan, när detta är lämpligt, fatta politiska beslut i syfte att inleda förhandlingar mellan de avtalsslutande parterna. 2. De avtal som blir ett resultat av förhandlingarna enligt punkt 1 skall bli föremål för ratifikation eller godkännande av de avtalsslutande parterna i enlighet med deras egna förfaranden.

Artikel 119 Bilagorna och de rättsakter som det hänvisas till där med anpassning för deras tillämpning inom ramen för detta avtal, liksom protokollen, skall utgöra en integrerad del av detta avtal.

Artikel 120 Om inte annat föreskrivs i detta avtal och särskilt i protokollen 41, 43 och 44, skall bestämmelserna i detta avtal ha företräde framför bestämmelserna i nu gällande bilaterala eller multilaterala avtal som binder Europeiska ekonomiska gemenskapen, å ena sidan, och en eller flera EFTA-stater, å andra sidan, i den utsträckning samma fråga regleras i detta avtal.

Artikel 121 Bestämmelserna i detta avtal skall inte hindra samarbete

a) inom ramen för det nordiska samarbetet, i den utsträckning som ett sådant samarbete inte hindrar att avtalet fungerar tillfredsställande, b) inom ramen för den regionala unionen mellan Schweiz och Liechtenstein, i den utsträckning som denna unions syften inte uppnås genom tillämpning av detta avtal och detta avtals tillfredsställande funktion inte hindras, c) inom ramen för samarbete mellan Österrike och Italien rörande Tyrolen, Vorarlberg och Trentino — Sydtyrolen/Alto Adige, i den utsträckning som ett sådant samarbete inte hindrar att avtalet fungerar tillfredsställande.

Artikel 122 De avtalsslutande parternas ombud, delegater och experter, samt tjänstemän och övriga anställda som är verksamma enligt detta avtal, skall även

efter det att deras uppdrag upphört vara förpliktade att inte lämna ut upplys- — Prop. 1991/92: 170 ningar som omfattas av sekretess, särskilt uppgifter om företag, deras affärs- — Bilaga 1

förbindelser eller deras kostnadsförhållanden. till EES-lagen

Artikel 123 Ingenting i detta avtal skall hindra en avtalsslutande part från att vidta åtgärder

a) som den anser vara nödvändiga för att hindra att sådan information avslöjas som strider mot dess väsentliga säkerhetsintressen, b) som avser tillverkning av eller handel med vapen, ammunition, krigsmateriel eller andra varor som oundgängligen behövs för försvarsändamål eller till forskning, utveckling eller produktion som är oumbärlig för försvarsändamål, under förutsättning att sådana åtgärder inte försämrar konkurrensvillkoren vad gäller varor som inte är avsedda speciellt för militärändamål, c) som den anser väsentliga för sin egen säkerhet i händelse av allvarliga interna störningar, som påverkar upprätthållandet av lag och ordning, i krigstid eller vid en allvarlig internationell spänning som innebär krigsfara, eller för att fullgöra de skyldigheter den har iklätt sig i syfte att bevara fred och internationell säkerhet.

Anikel 124 De avtalsslutande parterna skall, utan att det påverkar tillämpningen av övriga bestämmelser i detta avtal, ge medborgare i EG-medlemsstaterna och EFTA-staterna samma behandling som sina cgna medborgare med avseende på kapitalplacering i bolag som avses i artikel 34.

Artikel 125 Detta avtal skall inte i något hänscende ingripa i de avtalsslutande parternas egendomsordning.

Artikel 126 1. Detta avtal skall vara tillämpligt på de territorier på vilka Fördraget om upprättandet av Europeiska ckonomiska gemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen är tillämpliga och på de villkor som anges i dessa fördrag, samt på Republiken Finlands, Republiken Islands, Furstendömet Liechtensteins, Konungariket Norges, Konungariket Sveriges, Schweiziska Edsförbundets samt Republiken Österrikes territorier. 2. Trots bestämmelserna i punkt 1 skall detta avtal inte tillämpas beträffande Åland. Finlands regering får dock genom en förklaring, vilken vid ratifikation av detta avtal deponeras hos depositarien som skall överlämna en bestyrkt kopia av denna till var och en av de avtalsslutande parterna, anmäla att avtalet skall tillämpas beträffande Åland på samma villkor som gäller för 276

dess tillämpning beträffande andra delar av Finland, med förbehåll för föl- Prop. 1991/92: 170 jande bestämmelser: Bilaga 1

a) Bestämmelserna i avtalet skall inte hindra tillämpning av de bestäm- till FES-lagen

melser som gäller vid varje given tidpunkt på Åland om

i) inskränkningar i rätten för fysiska personer som inte har hem-

bygdsrätt på Åland samt för juridiska personer att förvärva och

inneha fast egendom på Åland utan tillstånd av Ålands behöriga

myndigheter, .

ii) inskränkningar i etableringsrätten och i rätten att tillhandahålla

tjänster för fysiska personer som inte har hembygdsrätt på Åland

eller juridiska personer utan tillstånd av de behöriga myndighe-

terna på Åland.

b) De rättigheter som ålänningar har i Finland skall inte beröras av

detta avtal.

c) Myndigheterna på Åland skall behandla de avtalsslutande parternas

alla fysiska och juridiska personer på samma sätt.

Artikel 127 Varje avtalsslutande part kan säga upp detta avtal under förutsättning att den minst tolv månader dessförinnan skriftligen anmäler uppsägningen till de övriga avtalsslutande parterna.

Omedelbart efter anmälan av den avsedda uppsägningen skall de övriga avtalsslutande parterna sammankalla en diplomatkonferens i syfte att behandla de ändringar som behöver göras i avtalet.

Artikel 128 1. Varje curopeisk stat som blir medlem av gemenskapen skall, eller varje europcisk stat som blir medlem av EFTA kan, ansöka om att ansluta sig till detta avtal. Den skall ställa sin ansökan till EES-rådet. 2. Betingelserna och villkoren för en sådan anslutning skall bli föremål för ett avtal mellan de avtalsslutande parterna och den ansökande staten. Detta avtal skall föreläggas samtliga avtalsslutande parter för ratifikation eller godkännande i enlighet med deras egna förfaranden.

Artikel 129 1. Detta avtal är upprättat i ett enda original på danska, engelska, finska, franska, grekiska, isländska, italienska, norska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska, vilka samtliga texter är lika giltiga.

Texterna till de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna är lika giltiga på danska, engelska, franska, grekiska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska, och tyska, så som dessa publicerats i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, och de skall för autentifiering upprättas på finska, isländska, norska och svenska. 2. Detta avtal skall ratificeras eller godkännas av de avtalsslutande parterna 277 i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.

Det skall deponeras hos Europeiska gemenskapernas råds generalsekreta- Prop. 1991/92: 170 riat, som skall överlämna bestyrkta kopior till alla övriga avtalsslutande par- = Bilaga I ter. till EES-lagen

Ratifikations- eller godkännandeinstrumenten skall deponeras hos Europeiska gemenskapernas råds generalsekretariat, som skall anmäla detta till alla övriga avtalsslutande parter. 3. Detta avtal träder i kraft den 1 januari 1993, under förutsättning att alla avtalsslutande parter har deponerat sina ratifikations- eller godkännandeinstrument före den dagen. Efter nämnda dag träder detta avtal i kraft den första dagen i den andra månaden som följer efter den sista anmälan. Den slutliga tidpunkten för en sådan anmälan skall vara den 30 juni 1993. Efter den dagen skall de avtalsslutande parterna sammankalla en diplomatkonferens för att bedöma läget. Till bevis härpå har undertecknade befullmäktigade undertecknat detta avtal.

Som skedde i Oporto, Portugal den andra maj nittonhundranittiotvå.

PROTOKOLL 1 Prop. 1991/92: 170

a Bilaga I OM ÖVERGRIPANDE ANPASSNING till EES-lagen

Bestämmelserna i de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till detta avtal skall, om inte annat sägs i respektive bilaga, tillämpas i enlighet med avtalet och detta protokoll. Den särskilda anpassning som är nödvändig i fråga om enskilda rättsakter anges i den bilaga där den berörda rättsakten är upptagen.

1. Inledningarna till rättsakterna Ingresserna till de rättsakter som det hänvisas till har inte anpassats inom ramen för detta avtal. De är av betydelse i den utsträckning som är nödvändig för den rätta tolkningen och tillämpningen, inom ramen för avtalet, av bestämmelserna i dessa rättsakter.

2. Bestämmelser om EG-kommittéer Procedurer, institutionella arrangemang eller andra bestämmelser avseende EG-kommittéer i de rättsakter som det hänvisas till behandlas i artiklarna 81, 100 och 101 i avtalet samt i protokoll 31.

3. Bestämmelser om förfaranden för anpassningländring av gemenskapsrättsakter Om en rättsakt som det hänvisas till innehåller bestämmelser om EG-förfaranden för dess anpassning, utvidgning eller ändring eller för utvecklingen av en ny gemenskapspolitik, nya gemenskapsinitiativ eller gemenskapsrättsakter, gäller de tillämpliga förfaranden för beslutsfattande som anges i avtalet.

4. Informationsutbyte och anmälningsförfaranden

a) I de fall där en EG-medlemsstat har att lämna uppgifter till EGkommissionen skall en EFTA-stat lämna motsvarande uppgifter till EFTA:s övervakningsmyndighet och till en ständig kommitté för EFTA-staterna. Samma gäller när information skall vidarebefordras av behöriga myndigheter. EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet skall utbyta information som de har fått från EGmedlemsstaterna, från EFTA-stater eller från behöriga myndigheter. b) I sådana fall där en EG-medlemsstat har att lämna uppgifter till en eller flera andra medlemsstater skall den också lämna uppgifterna till EG-kommissionen, som skall vidarebefordra dem till den ständiga kommittén för distribution till EFTA-staterna.

En EFTA-stat skall lämna motsvarande uppgifter till en eller flera andra EFTA-stater och till den ständiga kommittén, som skall vidarebefordra dem till EG-kommissionen för distribution till EG-med- 279

lemsstaterna. Detsamma gäller när uppgifterna skall lämnas av be- = Prop. 1991/92: 170

höriga myndigheter. Bilaga 1

c) På områden där det i brådskande fall krävs en snabb överföring av = till EES-lagen

information skall områdesvis tillämpas lämpliga lösningar som med-

ger direkt informationsutbyte.

d) EG-kommissionens funktioner i samband med förfaranden för veri-

fikation, godkännande, information, anmälningar, samråd eller lik-

nande skall, för EFTA-staternas vidkommande fullgöras i enlighet

med de förfaranden som fastställs mellan dessa. Detta gäller utan att

det påverkar punkterna 2, 3 eller 7. EG-kommissionen och EFTA:s

övervakningsmyndighet eller i förekommande fall den ständiga

kommittén skall utbyta all tillgänglig information om dessa frågor.

Frågor som uppstår i samband med detta kan hänskjutas till Gemen-

samma EES-kommittén.

5. Förfaranden för översyn och rapportering Om EG-kommissionen eller något annat EG-organ enligt en rättsakt som det hänvisas till skall sammanställa en rapport eller utvärdering eller liknande, skall, såvida inte annat bestäms, EFTA:s övervakningsmyndighet eller i förekommande fall den ständiga kommittén samtidigt sammanställa en motsvarande rapport eller utvärdering eller liknande avseende EFTA-staterna. EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet eller i förekommande fall den ständiga kommittén skall samråda med varandra och utbyta information under sammanställandet av sina respektive rapporter. Kopior av dessa skall skickas till Gemensamma EES-kommittén.

6. Offentliggörande av information

a) Om en EG-medlemsstat enligt en rättsakt som det hänvisas till skall

offentliggöra vissa uppgifter om sakförhållanden, förfaranden eller

liknande, skall också EFTA-staterna inom ramen för avtalet offent-

liggöra denna information på motsvarande sätt.

b) Om det i en rättsakt som det hänvisas till föreskrivs att sakförhållan-

den, förfaranden, rapporter eller liknande skall offentliggöras i

Europeiska gemenskap- ernas officiella tidning, skall motsva-

rande uppgifter avseende EFTA-staterna offentliggöras i en särskild

EES-del! i tidningen.

7. Rättigheter och skyldigheter Rättigheter som har tillerkänts och skyldigheter som har ålagts EG-medlemsstater eller deras offentliga organ, företag eller enskilda i förhållande till varandra skall anses ha tillerkänts eller ålagts de avtalsslutande parterna, med vilka också förstås i förekommande fall deras behöriga myndigheter, offentliga organ, företag eller enskilda. ! Innehållsförteckningen för EES-delen skall också innehålla hänvisningar till var motsvarande uppgifter avseende EG och dess medlemsstater står att läsa 280

Bilaga I

När rättsakter som det hänvisas till innehåller hänvisningar till ”gemenska- =

till EES-lagen

pens” eller ”den gemensamma marknadens?” territorium skall dessa inom ramen för avtalet förstås som hänvisningar till de avtalsslutande parternas territorier enligt definitionen i artikel 126 i avtalet.

9. Hänvisningar till medborgare i EG:s medlemsstater När rättsakter som det hänvisas till innehåller hänvisningar till medborgare i EG:s medlemsstater skall dessa inom ramen för avtalet förstås som hänvisningar även till medborgare i EFTA-stater.

10. Hänvisningar till språk Om EG-medlemsstaterna eller deras offentliga organ, företag eller enskilda genom en rättsakt som det hänvisas till tillerkänns rättigheter eller åläggs skyldigheter beträffande användningen av något av Europeiska gemenskapernas officiella språk, skall motsvarande rättigheter och skyldigheter beträffande användningen av något av samtliga avtalsslutande parters officiella språk anses ha tillerkänts eller ålagts de avtalsslutande parterna, deras behöriga myndigheter, offentliga organ, företag eller enskilda.

11. Rättsakternas ikraftträdande och genomförande Bestämmelser om ikraftträdande och genomförande av de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till avtalet är inte tillämpliga inom ramen för avtalet. De tidsfrister och tidpunkter som för EFTA-staternas del gäller för ikraftträdande och genomförande av rättsakter som det hänvisas till framgår av artikel 129.3 i avtalet samt av övergångsbestämmelser.

12. Adressaterna för gemenskapens rättsakter Bestämmelser som anger att en gemenskapsrättsakt riktar sig till gemenskapens medlemsstater är inte relevanta inom ramen för avtalet.

Bilaga 1

OM VAROR SOM UNDANTAGITS FRÅN AVTALETS

till EES-lagen

TILLÄMPNINGSOMRÅDE I ENLIGHET MED ARTIKEL 8.3 a

Följande varor som faller under kapitel 25 — 97 i HS-systemet är undantagna från avtalets tillämpningsområde.

Tulltaxenummer Produktbeskrivning

3501 Kasein, kaseinater och andra kaseinderivat; kaseinlim

3502 Albuminer, albuminater och andra albuminderivat:

10 - Aggalbumin:

ur 10 - - Annat än otjänligt eller avsett att göras otjänligt till människoföda

90 = Andra slag:

ur 90 - - Mjölkalbumin (laktalbumin), annat än otjänligt eller avsett att gö-

ras otjänligt till människoföda

3505 Dextrin och annan modifierad stärkelse (t.ex. förklistrad eller för-

estrad stärkelse); lim och klister på basis av stärkelse, dextrin eller an-

nan modifierad stärkelse:

10 - Dextrin och annan modifierad stärkelse:

ur 10 —- —- Förestrad eller företrad stärkelse

Bilaga 1

OM STATLIGA MONOPOL till EES-lagen

1. Artikel 16 i avtalet skall börja gälla senast den 1 januari 1995 i fråga om följande statliga handelsmonopol:

Österrikes saltmonopol,

Islands monopol på gödningsmedel,

- Schweiz och Liechtensteins monopol på salt och krut. 2. Artikel 16 skall också vara tillämplig på vin (tulltaxenr 22.04).

PROTOKOLL 13 Prop. 1991/92: 170

Bil 1

OM ICKE-TILLÄMPLIGHETEN AV till FES-lagen

ANTIDUMPNINGSÅTGÄRDER OCH UTJÄMNINGSTULLAR

Tillämpningen av artikel 26 i avtalet är begränsad till de områden som omfattas av avtalets bestämmelser och inom vilka gemenskapsrättsakterna fullständigt har integrerats med avtalet.

Såvida inte de avtalsslutande parterna enas om andra lösningar, utgör tilllämpningen av denna artikel inte heller något hinder för åtgärder som vidtas av de avtalsslutande parterna för att förhindra försök att kringgå följande åtgärder riktade mot tredje land: - antidumpningsåtgärder, —- utjämningstullar, - åtgärder mot otillåtet handelsbruk som kan tillskrivas tredje land.

PROTOKOLL 14 Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1 OM HANDEL MED KOL OCH STÅL till EES-lagen

Artikel 1 Detta protokoll är tillämpligt på de produkter som omfattas av de bilaterala frihandelsavtal (härefter kallade ”frihandelsavtalen”) som har träffats mellan Europeiska kol- och stålgemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och de individuella EFTA-staterna å den andra, eller i förekommande fall mellan medlemsstaterna i Europeiska kol- och stålgemenskapen och respektivce EFTA-stater.

Arntikel 2 1. Om inte annat följer av detta protokoll, påverkas inte frihandelsavtalen. Om inte frihandelsavtalen är tillämpliga, gäller bestämmelserna i detta avtal. Vid fortsatt tillämpning av de materiella bestämmelserna i frihandelsavtalen skall också de institutionella bestämmelserna i avtalen vara tillämpliga. 2. Kvantitativa restriktioner i fråga om export eller åtgärder med motsvarande verkan, tullavgifter samt avgifter med motsvarande verkan och som är tillämpliga på handeln inom EES skall avskaffas.

Anikel 3 De avtalsslutande parterna skall inte införa restriktioner eller administrativa och tekniska föreskrifter som i handeln mellan de avtalsslutande parterna kan utgöra hinder för fri rörlighet för de produkter som omfattas av detta protokoll.

Artikel 4 Protokoll 25 innehåller de materiella konkurrensregler som är tillämpliga på företag och som avser de produkter som omfattas av detta protokoll. Härledd lagstiftning återfinns i protokoll 21 och bilaga XIV.

Artikel 5 De avtalsslutande parterna skall iaktta reglerna för stöd till stålindustrin. De erkänner särskilt relevansen och tilllämpligheten av de gemenskapsregler om stöd till stålindustrin som anges i kommissionens beslut 322/89/EKSG, som upphör att gälla den 31 december 1991. De avtalsslutande parterna utfäster sig att vid ikraftträdandet av EES-avtalet införliva nya gemenskapsregler om stöd till stålindustrin med avtalet, förutsatt att dessa i huvudsak är likartade med reglerna i nyss nämnda rättsakt.

Artikel 6 1. De avtalsslutande parterna skall utbyta information om marknader. Efta-

staterna skall på allt sätt verka för att stålproducenter, konsumenter och 285

återförsäljare tillhandahåller sådan information.

2. EFTA-staterna skall på allt sätt verka för att de stålproducerande företa- — Prop. 1991/92:170 gen inom dessas territorier medverkar vid de årliga investeringsundersök- = Bilaga I ningar som avses i artikel 15 i kommissionens beslut 3302/81/EKSG av den = till EES-lagen 18 november 1981. De avtalsslutande parterna skall, med beaktande av skyldigheten att skydda affärshemligheter, utbyta information om större investerings- eller desinvesteringsprojekt. 3. Alla frågor som rör informationsutbyte mellan de avtalsslutande parterna skall omfattas av de allmänna institutionella bestämmelserna i detta avtal.

Artikel 7 De avtalsslutande parterna konstaterar att de ursprungsregler som anges i protokoll 3 till frihandelsavtalen mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och enskilda EFTA-stater ersätts av protokoll 4 i detta avtal.

PROTOKOLL 17 Prop. 1991/92: 170

ANGÅENDE ARTIKEL 34 a till EES-lagen

1. Artikel 34 i avtalet skall inte hindra avtalsparterna från att anta lagstiftning eller genomföra åtgärder som avser ett tredje lands tillträde till deras marknader.

All lagstiftning inom ett område som regleras av avtalet skall behandlas enligt det förfarande som anges i avtalet och avtalsparterna skall sträva efter att utarbeta motsvarande EES-regler.

I alla andra fall skall avtalsparterna underrätta Gemensamma EES-kommittén om sina åtgärder och, om det behövs, sträva efter att anta bestämmelser som garanterar att åtgärderna inte kringgås via de andra avtalsparternas territorium.

Om överenskommelse inte kan träffas om sådana regler eller bestämmelser, får den berörda avtalsparten vidta de åtgärder som behövs för att hindra ett kringgående. 2. Vid bestämningen av vem som innehar rättigheter som grundas på artikel 34, skall avsnitt I i Allmänna handlingsprogrammet för upphävande av begränsningar i etableringsfriheten (EGT nr 2, 15.1.1962 s. 36/62) tillämpas med samma rättsliga verkan som inom gemenskapen.

PROTOKOLL 21 Prop. 1991/92: 170

OM GENOMFÖRANDET AV | lill EES-lagen KONKURRENSREGLER TILLÄMPLIGA PÅ FÖRETAG

Artikel 1 EFTA:s övervakningsmyndighet skall vid tidpunkten för undertecknandet av detta avtal genom överenskommelse mellan EFTA-staterna anförtros befogenheter och funktioner motsvarande EG-kommissionens för tillämpning av konkurrensreglerna i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen för att den skall kunna förverkliga de principer som anges i artikel 1.2 e och artikel 53-60 i avtalet och i protokoll 25.

Gemenskapen skall i förekommande fall utfärda bestämmelser avseende tillämpningen av de principer som anges i artikel 1.2 e och artikel 53-60 i avtalet och i protokoll 25 för att säkerställa att EG-kommissionen enligt detta avtal har befogenheter och funktioner som motsvarar dem som den vid tidpunkten för undertecknandet av avtalet förfogar över för tillämpning av konkurrensreglerna i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen.

Artikel 2 Om nya rättsakter om tillämpningen av artikel 1.2 e och artikel 53-60 och av protokoll 25 eller ändringar i derättsakter som uppräknas i artikel 3 i detta protokoll utfärdas i enlighet med de förfaranden som anges i del VII i avtalet, skall motsvarande ändringar införas i avtalet om upprättandet av EFTA:s övervakningsmyndighet för att säkerställa att EFTA:s övervakningsmyndighet samtidigt anförtros befogenheter och funktioner motsvarande dem som tillkommer EG-kommissionen.

Artikel 3 1. Förutom av de rättsakter som finns uppräknade i bilaga XIV belyses EGkommissionens befogenheter och funktioner vid tillämpning av konkurrensreglerna i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen av följande rättsakter:

Kontroll av koncentrationer 1. 389 R 4064: Artikel 6 — 25 i rådets förordning nr 4064/89/EEG av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT nr L 395, 30.12.1989, s.1) 2. 390 R 2367: Kommissionens förordning (EEG) nr 2367/90 av den 25 juli 1990 om de anmälningar, frister och förhör som avses i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT nr L 219,

14.8.1990, s.5) 288

Allmänna procedurregler Prop. 1991/92: 170 3. 362 R 0017: Rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962. Första för- Bilaga l

ordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT nr 13, till EES-lagen

21.2.1962, s. 204/62) i dess lydelse enligt

- 362 R 0059: Förordning nr 59/62/EEG av den 3 juli 1962 (EGT nr

58, 10.7.1962, s. 1655/62)

- 363 R 0118: Förordning nr 118/63/EEG av den 5 november 1963

(EGT nr 162, 7.11.1963, s. 2696/63)

- 371 R 2822: Förordning (EEG) nr 2822/71 av den 20 december 1971

(EGT nr L 285, 29.12.1971, s. 49

- 172 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Storbritannien

(EGT nr L 73, 27.03.1972, s. 92)

- 179 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979,

s. 93)

- 1851: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302,

15.11.1985, s. 165) 4. 362 R 0027: Kommissionens förordning (EEG) nr 27 av den 3 maj 1962. Första tillämpningsförordning till rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962 (Form, innehåll och övriga detaljer beträffande ansökningar och anmälningar) (EGT nr 35, 10.5.1962, s. 1118/62) i dess lydelse enligt

- 368 R 1133: Förordning (EEG) nr 1133/68 av den 26 juli 1968 (EGT

nr L 189, 1.8.1968, s. 1)

- 375 R 1699: Förordning (EEG) nr 1699/75 av den 2 juli 1975 (EGT

nr L 172, 3.7.1975, s. 11)

- 179 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979,

s. 93)

- 385 R 2526: Förordning (EEG) nr 2526/85 av den 5 augusti 1985

(EGT nr L 240, 7.9.1985, s. 1)

- 1851: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302,

15.11.1985, s. 16) 5. 363 R 0099: Kommissionens förordning (EEG) nr 99/63 av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning (EEG) nr 17/62 (EGT nr 127, 20.8.1963, s. 2268/63)

Transport 6. 362 R 0141: Rådets förordning (EEG) nr 141/62 av den 26 november 1962 om undantag från tillämpning av rådets förordning nr 17 för transportområdet, ändrad genom förordningar nr 165/65/EEG och 1002/67/EEG (EGT nr

124, 28.11.1962, s.2751/62)

7. 368 R 1017: Artikel 6 och artikel 10 — 31 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar (EGT nr L 175, 23.7.1968, s. 1) 8. 369 R 1629: Kommissionens förordning (EEG) nr 1629/69 av den 8 augusti 1969 om form, innehåll och övriga detaljer beträffande klagomål enligt 19 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga i 289

rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 (EGT nr L 209, = Bilaga I

21.8.1969, s. 1) till EES-lagen

9. 369 R 1630: Kommissionens förordning (EEG) nr 1630/69 av den 8 augusti 1969 om förhör enligt artikel 26.1 och 2 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 (EGT nr L 209, 21.8.1969, s. 11) 10. 374 R 2988: Rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november 1974 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler (EGT nr L 319, 29.11.1974, s. 1) 11. 386 R 4056: Avsnitt II i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 december 1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten (EGT nr L 378, 31.12.1986, s. 4) 12. 388 R 4260: Kommissionens förordning (EEG) nr 4260/88 av den 16 december 1988 om de anmälningar, klagomål, ansökningar och muntliga förhandlingar som avses i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 december 1986 med detaljerade regler för hur artiklarna 85 och 86 i fördraget skall tillämpas på sjöfarten (EGT nr L 376, 31.12.1988, s. 1) 13. 387 R 3975: Rådets förordning (EEG) nr 3975/87 av den 14 december 1987 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn (EGT nr L 374, 31.12.1987, s. 1) i dess lydelse enligt

- — 391R 1284: Rådets förordning (EEG) nr 1284/91 av den 14 maj 1991

(EGT nr L 122, 15.5.1991, s. 2) 14. 388 R 4261: Kommissionens förordning (EEG) nr 4261/88 av den 16 december 1988 om de klagomål, ansökningar och förhör som avses i rådets förordning (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn (EGT nr L 376, 31.12.1988, s. 10). 2. Förutom av de rättsakter som finns uppräknade i bilaga XIV belyses EGkommissionens befogenheter och funktioner vid tillämpning av konkurrensreglerna i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol-och stålgemenskapen av följande rättsakter: 1. Artikel (EKSG) 65.2 tredje till femte stycket, 65.3, 65.4 andra stycket och 65.5. 2. Artikel (EKSG) 66.2, andra till fjärde stycket, och 66.4 — 6. 3. 354 D 7026: Höga myndighetens beslut nr 26/54 av den 6 maj 1954 med en förordning om uppgiftsskyldighet enligt fördragets artikel 66.4 (ECE, 11.5.1954, s. 350/54) 4, 378 S 0715: Kommissionens beslut nr 715/78/EKSG av den 6 april 1978 om preskriptionstider för förfaranden och verkställande av påföljder enligt fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EGT nr L 94, 8.4.1978, s. 22). 5. 384 S 0379: Kommissionens beslut nr 379/84/EKSG av den 15 februari 290

1984 om fastställande av befogenheter för kommissionens tjänstemän och Prop. 1991/92:170

befullmäktigade företrädare som har till uppgift att genomföra kontroller — Bilaga 1 enligt EKSG-fördraget och beslut avseende dess tillämpning (EGT nr L 46, = till EES-lagen

16.2.1984, s. 23).

Artikel 4

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 53.1, som har tillkommit efter det att avtalet har trätt i kraft och beträffande vilka parterna önskar åberopa bestämmelserna i artikel 53.3 skall enligt artikel 56, protokoll 23 och de regler som avses i artikel 1-3 i detta protokoll anmälas till den behöriga övervakningsmyndigheten. Så länge en sådan anmälan inte har gjorts, kan beslut om tillämpning av artikel 53.3 inte fattas. 2. Punkt 1 gäller inte avtal, beslut och samordnade förfaranden om a) endast företag från en EG-medlemsstat eller EFTA-stat är parter och avtalen, besluten eller de samordnade förfarandena inte berör import eller export mellan de avtalsslutande parterna, b) högst två företag är parter och avtalen endast innebär i) att ena avtalspartens frihet att bestämma priser eller affärsvillkor begränsas vid återförsäljning av varor som denne har förvärvat av den andra parten, eller ii) att den som förvärvar eller utnyttjar rättigheter som åtnjuter industriellt rättsskydd — särskilt patent, bruksmönster, mönster eller varumärken — eller den som enligt avtal om överlåtelse eller upplåtelse har rätt att använda en tillverkningsmetod eller kunskaper om användning och tillämpning av industriella processer åläggs begränsningar i utnyttjandet av dessa rättigheter, c) de endast syftar till i) utarbetande eller enhetlig tillämpning av normer eller typer, eller ii) gemensam forskning eller utveckling, iii) specialisering av tillverkningen av produkter, inklusive avtal som är nödvändiga för att uppnå detta — om de varor som är föremål för specialisering inte inom en väsentlig del av det territorium som omfattas av detta avtal utgör mer än 15 procent av affärsvolymen för varor som är identiska eller som på grund av sina egenskaper, sitt pris och sin användning av konsumenterna betraktas som likartade, och — om den sammanlagda årsomsättningen för de berörda företagen inte överstiger 200 miljoner ecu. Dessa avtal, beslut och samordnade förfaranden kan anmälas till den behöriga övervakningsmyndigheten i enlighet med artikel 56, protokoll 23 och de regler som avses i artikel 1-3 i detta protokoll.

Artikel 5

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 291 53.1, som föreligger när avtalet träder i kraft och beträffande vilka parterna

önskar åberopa bestämmelserna i artikel 53.3 skall anmälas till den behöriga — Prop. 1991/92: 170 övervakningsmyndigheten i enlighet med bestämmelserna i artikel 56, pro- = Bilaga 1 tokoll 23 och de regler som avses i artikel 1-3 i detta protokoll inom sex må- = till EES-lagen

nader från det att avtalet har trätt i kraft.

2. Punkt 1 gäller inte sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden som avses i artikel 53.1 i avtalet och som omfattas av artikel 4.2 i detta protokoll. Dessa kan anmälas till den behöriga övervakningsmyndigheten i enlighet med artikel 56, protokoll 23 och de regler som avses i artikel 1-3 i detta protokoll.

Artikel 6 Den behöriga övervakningsmyndigheten skall i sina beslut enligt artikel 53.3 ange den dag då beslutet skall gälla. Denna dag kan sättas tidigare än dagen för anmälan när det gäller sådana avtal, beslut av företagssammanslutningar eller samordnade förfaranden som omfattas av artiklarna 4.2 och 5.2 i detta protokoll eller som omfattas av artikel 5.1 i detta protokoll och som har anmälts inom den tidsfrist som anges i artikel 5.1.

Artikel 7 1. Om sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 53.1, som föreligger när avtalet träder i kraft och som har anmälts inom den tidsfrist som anges i artikel 5.1 i detta protokoll inte uppfyller villkoren i artikel 53.3 och de berörda företagen eller företagssammanslutningarna upphör

att tillämpa dem eller ändrar dem på sådant sätt att de inte längre faller un-

der förbudet i artikel 53.1 eller så att de uppfyller villkoren i artikel 53.3, skall förbudet i artikel 53.1 endast gälla för den tidsperiod som den behöriga övervakningsmyndigheten fastställer. Beslut av den behöriga övervakningsmyndigheten i enlighet med föregående mening gäller inte företag och företagssammanslutningar som inte uttryckligen har samtyckt till anmälan.

2. Punkt 1 gäller sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden som avses i artikel 4.2 i detta protokoll och som föreligger när avtalet träder i kraft, om de har anmälts inom sex månader från den dagen.

Arntikel 8 Ansökningar och anmälningar som har inlämnats till EG-kommissionen innan avtalet träder i kraft skall anses uppfylla bestämmelserna om ansökningar och anmälningar enligt detta avtal.

Den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i avtalet och artikel 10 i protokoll 23 kan kräva att ett vederbörligen ifyllt formulär, såsom är föreskrivet för tillämpningen av avtalet, inlämnas till den inom en tidsfrist som den bestämmer. I så fall skall ansökningar och anmälningar anses ha skett på rätt sätt endast om formulären inlämnas inom den fastställda tiden och i enlighet med bestämmelserna i avtalet.

Artikel 9

Bilaga 1 Böter för överträdelser av bestämmelserna i artikel 53.1 skall inte åläggas :

till EES-lagen med avseende på en åtgärd som har vidtagits före anmälan av sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artiklarna 5 och 6 i detta protokoll och som har anmälts inom den tidsfrist som anges där.

Artikel 10 De avtalsslutande parterna skall säkerställa att åtgärder vidtas inom sex månader från det att avtalet har trätt i kraft för att ge EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionens tjänstemän det biträde de behöver för att kunna genomföra sina undersökningar enligt detta avtal.

Artikel 11 Beträffande avtal, beslut och samordnade förfaranden som föreligger när avtalet träder i kraft och som omfattas av artikel 53.1 skall förbudet i artikel 53.1 inte gälla om avtalen, besluten eller förfarandena inom sex månader

från det att avtalet har trätt i kraft ändras på sådant sätt att de uppfyller vill-

koren för gruppundantag enligt bilaga 14.

Artikel 12 Beträffande avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som föreligger när avtalet träder i kraft och som omfattas av artikel 53.1 skall förbudet i artikel 53.1 inte gälla från dagen för avtalets ikraftträdande om avtalen, besluten eller förfarandena inom sexmånader från det att avtalet har trätt i kraft ändras på sådant sätt att de inte längre omfattas av förbudet i artikel 53.1. |

Artikel 13 Avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som före avtalets ikraftträdande har medgetts ett individuellt undantag enligt artikel 85.3 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen skall även i fortsättningen vara undantagna i förhållande till bestämmelserna i avtalet till utgången av den period som har angetts i undantagsbeslutet eller till den tidpunkt som EG-kommissionen annars bestämmer, om denna infaller tidigare.

PROTOKOLL 22 Prop. 1991/92: 170

or Bil |

OM DEFINITIONEN AV ”FÖRETAG” OCH till EES-lagen ”OMSÄTTNING?” (ARTIKEL 56)

Anikel I När det gäller tilldelning av enskilda ärenden enligt artikel 56 i avtalet avses med ”företag” varje enhet som bedriver verksamhet av kommersiell eller ekonomisk art.

Arnikel 2 Med ”omsättning” enligt artikel 56 i avtalet avses de berörda företagens intäkter inom det territorium som omfattas av detta avtal under föregående räkenskapsår från försäljning av varor och tjänster inom ramen för företagens ordinarie verksamhet efter avdrag för försäljningsrabatter samt mervärdesskatt och andra skatter som direkt hänför sig till omsättningen.

Artikel 3

I stället för omsättning används följande:

a) för kreditinstitut och andra finansinstitut, deras totala tillgångar

multiplicerade med förhållandet mellan utlåning till kreditinstitut

och kunder vid transaktioner med invånare inom det territorium

som omfattas av avtalet och den totala summan av denna utlåning,

b) för försäkringsbolag, värdet av de bruttopremier som mottas från

invånare inom det territorium som omfattas av avtalet, som skall

omfatta samtliga mottagna och utestående belopp enligt försäk-

ringsavtal som har tecknats av försäkringsbolagen eller för deras

räkning, inklusive utgående återförsäkringspremier, efter avdrag för

skatter och skatteliknande avgifter som debiteras på grundval av de

individuella premiebeloppen eller premiernas totala värde.

Antikel 4 1. Med avvikelse från den definition av omsättning som gäller vid tillämpning av artikel 56 i avtalet och som anges i artikel 2 i detta protokoll, består omsättningen

a) i fråga om avtal, beslut av företagssammanslutningar och samord-

nade förfaranden som avser system för distribution och inköp mel-

lan företag som inte är konkurrenter, av intäkter från försäljning av

de varor eller tjänster som avtalen, besluten eller de samordnade

förfarandena avser och av andra varor eller tjänster som på grund

av sina egenskaper, sitt pris och sin användning av konsumenterna

betraktas som likartade,

b) ifråga om avtal, beslut av företagssammanslutningar och samord-

nade förfaranden som avser överföring av teknik mellan företag som

inte är konkurrenter, av intäkter från försäljningen av de varor eller 294

tjänster som produceras med den teknik som avtalen, besluten eller Prop. 1991/92: 170 de samordnade förfarandena avser och av intäkterna från försälj- — Bilaga I

ningen av de varor eller tjänster som tekniken i fråga är avsedd att — till EES-lagen

förbättra eller ersätta. 2. Om det vid tidpunkten för tillkomsten av sådana system som avses i punkt 1a och b inte föreligger någon omsättning avseende försäljning av varor eller tjänster, skall dock den allmänna bestämmelsen i artikel 2 vara tillämplig.

Artikel 5 1. Om ett enskilt ärende berör varor som omfattas av protokoll 25, är det omsättningen av dessa varor som skall ligga till grund för tilldelningen av ärendet. 2. Om ett enskilt ärende berör både varor som omfattas av protokoll 25 och varor eller tjänster som omfattas av artiklarna 53 och 54 i avtalet, skall ifrågavarande omsättning beräknas på grundval av alla varor och tjänster enligt artikel 2.

PROTOKOLL 23 Prop. 1991/92: 170

Bil 1

OM SAMARBETET MELLAN till EES-lagen ÖVERVAKNINGSMYNDIGHETERNA (ARTIKEL 58)

ALLMÄNNA PRINCIPER Artikel I EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen skall på begäran av endera av övervakningsmyndigheterna utbyta information och samråda med varandra beträffande allmänna policyfrågor.

EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen skall, i överensstämmelse med sina interna regler, med beaktande av artikel 56 i avtalet och protokoll 22 samt av båda sidors beslutsautonomi, samarbeta vid handläggningen av individuella ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och artikel 56.3 på det sätt som föreskrivs i nedanstående bestämmelser.

Inom ramen för detta protokoll avses med termen ”en övervakningsmyn- dighets territorium”, vad EG-kommissionen beträffar, EG-medlemsstaternas territorium, på vilket Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen respektive Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen enligt bestämmelserna i dessa fördrag är tillämpligt och, vad EFTA:s övervakningsmyndighet beträffar, EFTA-staternas territorier, på vilka avtalet är tillämpligt.

FÖRFARANDENAS INLEDNINGSFAS Anikel 2 I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och artikel 56.3 i avtalet, skall EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen så snart som möjligt till varandra översända anmälningar och klagomål, om det inte klart framgår att dessa är riktade till båda övervakningsmyndigheterna. De skall också meddela varandra när de vidtar åtgärder på eget initiativ.

Den övervakningsmyndighet som har mottagit ett meddelande enligt första stycket kan framföra sina synpunkter på detta inom 40 arbetsdagar

från mottagandet.

Artikel 3 Den behöriga övervakningsmyndigheten skall i ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och artikel 56.3 i avtalet, samråda med den andra övervakningsmyndigheten när den —- offentliggör sin avsikt att utfärda icke-ingripandebesked, —- offentliggör sin avsikt att fatta ett beslut enligt artikel 53.3 , eller — riktar en skrivelse med anmärkningar till de berörda företagen eller före-

tagssammanslutningarna. Den andra övervakningsmyndigheten kan framföra sina synpunkter inom 296

ningar. Synpunkter som mottas från de berörda företagen eller tredje man = Bilaga 1

skall vidarebefordras till den andra övervakningsmyndigheten. till EES-lagen

Artikel 4

I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och artikel 56.3 i avtalet, skall den behöriga övervakningsmyndigheten till den andra övervakningsmyndigheten översända de administrativa skrivelser genom vilka en akt avslutas eller ett klagomål avvisas.

Artikel 5 I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och artikel 56.3 i avtalet, skall den behöriga övervakningsmyndigheten inbjuda den andra övervakningsmyndigheten att låta sig företrädas vid förhör med de berörda företagen. Inbjudan skall också riktas till de stater som ligger inom den andra övervakningsmyndighetens behörighet.

RÅDGIVANDE KOMMITTÉER

Artikel 6 I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och artikel 56.3 i avtalet, skall den behöriga övervakningsmyndigheten i rätt tid meddela den andra övervakningsmyndigheten om tidpunkten för mötet med Rådgivande kommittén och överlämna de handlingar som är av betydelse.

Alla handlingar som överlämnas för detta ändamål av den andra övervakningsmyndigheten skall läggas fram för Rådgivande kommittén hos den övervakningsmyndighet som är behörig att fatta beslut i ett ärende enligt artikel 56 i avtalet tillsammans med det material som har skickats ut av denna övervakningsmyndighet.

Vardera övervakningsmyndigheten samt de stater som ligger inom dess behörighet har rätt att närvara vid möten med den andra övervakningsmyndighetens rådgivande kommittéer och att framföra sina synpunkter där. De har dock inte rösträtt.

BEGÄRAN OM HANDLINGAR OCH RÄTTEN ATT FRAMFÖRA

SYNPUNKTER

Artikel 7 I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och artikel 56.3 i avtalet, får den övervakningsmyndighet som inte är behörig att avgöra ett ärende enligt artikel 56 i varje skede av handläggningen begära kopior av de viktigaste handlingar som överlämnas till den behöriga övervakningsmyndigheten för fastställande av överträdelser av artiklarna 53 och

54 eller erhållande av icke-ingripandebesked eller undantag och får dess-

utom innan det slutgiltiga beslutet fattas framföra sådana synpunkter som

den anser påkallade. 297

ADMINISTRATIVT BITRÄDE Prop. 1991/92: 170

Artikel 8 Bilaga 1

| . | till EES-lagen

1. När den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i avtalet riktar en begäran om uppgifter till ett företag eller en företagssammanslutning inom den andra övervakningsmyndighetens territorium skall den samtidigt översända en kopia av begäran till den andra övervakningsmyndigheten. 2. Om ett företag eller en företagssammanslutning inte lämnar de begärda

uppgifterna inom den tidsfrist som har bestämts av den behöriga övervak-

ningsmyndigheten, eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall den behöriga övervakningsmyndigheten genom beslut kräva att dessa uppgifter lämnas. När det gäller företag eller företagssammanslutningar inom den andra övervakningsmyndighetens territorium skall den behöriga övervakningsmyndigheten översända en kopia av beslutet till den andra övervakningsmyndigheten. 3. På begäran av den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i avtalet skall den andra övervakningsmyndigheten inom sitt territorium företa undersökningar i enlighet med sina interna bestämmelser, om den behöriga övervakningsmyndigheten som framställer begäran anser det nödvändigt. 4. Den behöriga övervakningsmyndigheten har rätt att vara representerad vid, och aktivt delta i, undersökningar som genomförs av den andra övervakningsmyndigheten enligt punkt 3. 5. Alla uppgifter som inhämtas under sådana undersökningar som sker på begäran skall överlämnas till den övervakningsmyndighet som begärde undersökningarna så snart de har avslutats. 6. Om den behöriga övervakningsmyndigheten i ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, artikel 56.2, andra meningen och artikel 56.3, genomför undersökningar inom sitt territorium, skall den underrätta den andra övervakningsmyndigheten om att sådana undersökningar har ägt rumoch på begäran överlämna resultaten av undersökningarna till den övervakningsmyndigheten.

Artikel 9 1. Uppgifter som har inhämtats enligt bestämmelserna i detta protokoll skall endast användas för sådana åtgärder som vidtas med stöd av artiklarna 53 och 54 i avtalet. 2. EG-kommissionen, EFTA:s övervakningsmyndighet, EG-medlemsstaternas och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänstemän och övriga anställda skall inte avslöja uppgifter som de har inhämtat med stöd av detta protokoll och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess. 3. Regler om sekretess och sekretessbelagda uppgifter enligt detta avtal eller de avtalsslutande parternas lagstiftning skall inte utgöra något hinder för 298 det informationsutbyte som föreskrivs i detta protokoll.

Artikel 10 1. Företag skall sända anmälningar av avtal till den övervakningsmyndighet = 7 Bilaga I som är behörig enligt artikel 56. Klagomål får sändas till vilken som helst av till EES-lagen övervakningsmyndigheterna. 2. Anmälningar eller klagomål som har sänts till den övervakningsmyndighet som enligt artikel 56 i avtalet inte är behörig att avgöra ett visst ärende skall överlämnas utan dröjsmål till den behöriga övervakningsmyndigheten. 3. Om det vid förberedelser för eller inledande av förfaranden på eget initiativ visar sig att den andra övervakningsmyndigheten enligt artikel 56 i avtalet är behörig att pröva ärendet, skall ärendet överlämnas till den behöriga övervakningsmyndigheten. 4. När ett ärende har överlämnats till den andra övervakningsmyndigheten enligt punkt 2 eller 3 får ärendet inte återlämnas. Ett ärende får inte överlämnas efter det att avsikten att utfärda icke-ingripandebesked eller att fatta ett beslut enligt artikel 53.3 i avtalet har offentliggjorts eller efter det att en skrivelse med anmärkningar har skickats till de berörda företagen eller företagssammanslutningarna eller en skrivelse har skickats till sökanden med ett meddelande om att det inte finns tillräckliga skäl för att fullfölja klagomålet.

Artikel 11 Datum för inlämnande av en ansökan eller anmälan skall anses vara den dag när den inkommer till EG-kommissionen eller EFTA:s övervakningsmyndighet, oavsett vilken av dessa som är behörig att besluta i ärendet enligt artikel 56 i avtalet. Om ansökan eller anmälan skickas med rekommenderat brev, skall den dock anses ha inkommit den dag som framgår av avsändningsortens poststämpel.

SPRÅK

Artikel 12

Företag skall i samband med anmälningar, ansökningar och klagomål ha rätt att kommunicera med EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen på ett av EFTA-staternas eller EG:s officiella språk som de väljer. Detta gäller även i fråga om samtliga stadier av ett förfarande, oavsett om det inleds av den behöriga övervakningsmyndigheten med anledning av en anmä-

lan, ansökan eller klagomål eller på eget initiativ.

OM SAMARBETE VID KONTROLL AV till EES-lagen FÖRETAGSKONCENTRATIONER

ALLMÄNNA PRINCIPER Ariikel 1

1. EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen skall på begäran av endera av övervakningsmyndigheterna utbyta information och samråda med varandra beträffande allmänna policyfrågor. 2. När det gäller ärenden som omfattas av artikel 57.2 a skall EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet samarbeta vid handläggningen av företagskoncentrationer i enlighet med nedanstående bestämmelser. 3. I detta protokoll avses med termen en övervakningsmyndighets territorium, vad EG-kommissionen beträffar, EG-medlemsstaternas territorium på vilket Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen alternativt Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen enligt bestämmelserna i dessa fördrag är tillämpligt och, vad EFTA:s övervakningsmyndighet beträffar, EFTA-staternas territorier på vilka avtalet är tillämpligt.

Artikel 2 1. Samarbete skall förekomma enligt bestämmelserna i detta protokoll, om:

a) de berörda företagens omsättning inom EFTA-staternas territorium uppgår till 25 procent eller mer av deras sammanlagda omsättning inom det territorium som omfattas av detta avtal, eller b) minst två av de berörda företagens omsättning överstiger 250 miljoner ecu inom EFTA-staternas territorium, eller c) koncentrationen kan skapa eller stärka en dominerande ställning som skulle medföra att en effektiv konkurrens inom EFTA-staternas territorium eller en väsentlig del av det påtagligt hämmades.

2. Samarbete skall också förekomma om:

a) koncentrationen hotar att skapa eller stärka en dominerande ställning som skulle medföra att en effektiv konkurrens påtagligt hämmades på en marknad i en EFTA-stat som uppvisar alla kännetecken på en avgränsad marknad, oavsett om det rör sig om en väsentlig del av det territorium som omfattas av detta avtal, eller b) en EFTA-stat önskar vidta åtgärder för att skydda legitima intressen enligt artikel 7.

FÖRFARANDENAS INLEDNINGSFAS Artikel 3 1. EG-kommissionen skall till EFTA:s övervakningsmyndighet överlämna kopior av anmälningar av ärenden enligt artikel 2.1 och 2 a inom tre arbets- 300

dagar och kopior av de viktigaste handlingar som tas emot eller utfärdas av EG-kommissionen så snart som möjligt. Bilaga I 2. EG-kommissionen skall i nära och ständig samverkan med EFTA:s över- till EES-lagen vakningsmyndighet vidta de åtgärder som föreskrivs för tillämpning av artikel 57 i avtalet. EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-staterna får framföra synpunkter på dessa åtgärder. För tillämpningen av artikel 6 i detta protokoll skall EG-kommissionen inhämta uppgifter från den behöriga myndigheten i den berörda EFTA-staten och lämna den tillfälle att framföra sina synpunkter i varje skede i förfarandet fram till dess att ett beslut enligt den nämnda artikeln fattas. I detta syfte skall den låta myndigheten ta del av akten.

FÖRHÖR

Artikel 4

I ärenden som omfattas av artikel 2.1 och 2 a skall EG-kommissionen inbjuda EFTA:s övervakningsmyndighet att låta sig företrädas vid förhör med de berörda företagen. På samma sätt får EFTA-staterna representeras vid dessa förhör.

EG:s RÅDGIVANDE KOMMITTÉ FÖR KONCENTRATIONER

Artikel 5 1. I ärenden som omfattas av artikel 2.1 och 2 a skall EG-kommissionen i rätt tid underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet om tidpunkten för mö-

ten som hålls av Rådgivande kommittén för koncentrationer och överlämna

de handlingar som är av betydelse. 2. Alla handlingar som överlämnas för detta ändamål av EFTA:s övervakningsmyndighet, inklusive sådana handlingar som härrör från EFTA-stater, skall läggas fram för Rådgivande kommittén för koncentrationer tillsammans med övriga handlingar av betydelse som har skickats ut av EG-kommissionen. 3. EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-staterna har rätt att närvara vid möten i Rådgivande kommittén för koncentrationer och att framföra sina synpunkter där. De har dock inte rösträtt.

ENSKILDA STATERS RÄTTIGHETER Artikel 6 1. EG-kommissionen kan genom ett beslut som utan dröjsmål meddelas de berörda företagen, EG-medlemsstaternas behöriga myndigheter och EFTA:s övervakningsmyndighet hänskjuta en anmäld koncentration till en EFTA-stat, om den hotar att skapa eller stärka en dominerande ställning som skulle medföra att en effektiv konkurrens påtagligt hämmades på en marknad i den staten som uppvisar alla kännetecken på en avgränsad marknad, oavsett om det rör sig om en väsentlig del av det territorium som omfat- 301 tas av detta avtal eller ej.

2. I sådana fall som avses i punkt 1 kan en EFTA-stat, på samma grunder Prop. 1991/92: 170

och villkor som en EG-medlemsstat enligt artikel 173 i Fördraget om upprät- — Bilaga I tandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, överklaga vid EG-domsto- = till EES-lagen len och särskilt begära att interimsbestämmelser tillämpas för att dess nationella konkurrensregler skall kunna tillämpas.

Artikel 7 1. Trots att EG-kommissionen enligt förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT nr L 395, 30.12.1989, s. 1) ensam är behörig att behandla koncentrationer med en gemenskapsdimension, får EFTA-staterna vidta lämpliga åtgärder för att skydda andra legitima intressen än de som omfattas av förordningen, förutsatt att sådana åtgärder är förenliga med de allmänna principer och övriga bestämmelser som direkt eller indirekt fastställs i detta avtal. 2. Med legitima intressen enligt punkt 1 avses allmän säkerhet, mediernas mångfald och regler om tillräckliga reserver. 3. Alla andra allmänna intressen skall meddelas EG-kommissionen och skall erkännas av EG-kommissionen efter en bedömning av deras förenlighet med de allmänna principer och övriga bestämmelser som direkt eller indirekt fastställs i detta avtal innan ovannämnda åtgärder kan vidtas. EGkommissionen skall underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet och den berörda EFTA-staten om sitt beslut inom en månad efter meddelandet.

ADMINISTRATIVT BITRÄDE Arnikel 8 1. För att fullgöra de uppgifter som har anförtrotts den för tillämpningen av artikel 57 får EG-kommissionen inhämta alla uppgifter som behövs från EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-staterna. 2. När EG-kommissionen riktar en begäran om uppgifter till en person, ett företag eller en företagssammanslutning inom EFTA-staternas territorium skall den samtidigt översända en kopia av begäran till EFTA:s övervakningsmyndighet. 3. Om dessa personer, företag eller företagssammanslutningar inte lämnar

de begärda uppgifterna inom den tidsfrist som har bestämts av EG-kommis-

sionen, eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall EG-kommissionen genom beslut kräva att uppgifterna lämnas och översända en kopia av beslutet till EFTA:s övervakningsmyndighet. 4. På begäran av EG-kommissionen skall EFTA:s övervakningsmyndighet företa undersökningar inom sitt territorium. 5. EG-kommissionen har rätt att vara representerad vid och aktivt delta i undersökningar som genomförs enligt punkt 4. 6. Alla uppgifter som inhämtas under sådana begärda undersökningar skall överlämnas till EG-kommissionen så snart undersökningarna har avslutats.

7. Om EG-kommissionen i ärenden som omfattas av artikel 2.1 och 2 a ge- Prop. 1991/92:170

nomför undersökningar inom gemenskapens territorium, skall den under- = Bilaga Il rätta EFTA:s övervakningsmyndighet om att sådana undersökningar har ägt = till EES-lagen rum och på begäran på lämpligt sätt överlämna resultaten av undersökning-

arna.

SEKRETESS Artikel 9 1. Upplysningar som har inhämtats enligt bestämmelserna i detta protokoll skall endast användas i samband med sådana åtgärder som vidtas med stöd av artikel 57 i avtalet. 2. EG-kommissionen, EFTA:s övervakningsmyndighet, EG-medlemsstaternas och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänstemän och övriga anställda skall inte avslöja upplysningar som de har inhämtat med stöd av detta protokoll och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess. 3. Regler om sekretess och sekretessbelagda uppgifter enligt avtalet eller de avtalsslutande parternas lagstiftning skall inte utgöra något hinder för det utbyte och den användning av information som föreskrivs i detta protokoll.

ANMÄLNINGAR

Arnikel 10

1. Företag skall sända anmälningar till den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 57.2 i avtalet. 2. Anmälningar eller klagomål som har sänts till den myndighet som enligt artikel 57 inte är behörig att avgöra ett visst ärende skall utan dröjsmål överlämnas till den behöriga övervakningsmyndigheten.

Anikel 11 Datum för inlämnande av en anmälan skall vara den dag när den inkommer till den behöriga övervakningsmyndigheten.

Om ärendet har anmälts enligt tillämpningsföreskrifterna i artikel 57, men omfattas av artikel 53, skall datum för inlämnande av en anmälan vara den dag när den inkommer till EG-kommissionen eller EFTA:s övervakningsmyndighet.

SPRÅK

Artikel 12

1. Företag skall i samband med anmälningar ha rätt att kommunicera med EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen på ett av EFTA-staternas eller gemenskapens officiella språk som de väljer. Detta gäller även i fråga om alla stadier i förfarandet. 303

2. Om företag väljer att kommunicera med en övervakningsmyndighet på Prop. 1991/92: 170

ett språk som varken är officiellt språk i någon av de stater som ligger inom Bilaga I

den myndighetens behörighet eller ett av myndighetens arbetsspråk, skall de — till EES-lagen samtidigt till samtliga handlingar bifoga en översättning till ett av myndighetens officiella språk.

3. I den mån företag som inte har deltagit i anmälan berörs, skall de också ha rätt att ta emot meddelanden från EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen på ett lämpligt språk som är officiellt språk i en EFTAstat eller gemenskapen eller på ett av dessa myndigheters arbetsspråk. Om de väljer att kommunicera med en övervakningsmyndighet på ett språk som varken är officiellt språk i någon av de stater som ligger inom den myndighetens behörighet eller ett av myndighetens arbetsspråk, gäller punkt 2. 4. Det språk som väljs för översättningen skall avgöra vilket språk som skall användas av den behöriga myndigheten när den kommunicerar med företagen.

TIDSFRISTER OCH ANDRA PROCEDURFRÅGOR Artikel 13 När det gäller tidsfrister och andra procedurbestämmelser skall, om inte annat följer av detta protokoll, bestämmelserna för tillämpning av artikel 57 vara tillämpliga även på samarbetet mellan EG-kommissionen och EFTA:s

övervakningsmyndighet och EFTA-staterna.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSE

Artikel 14

Artikel 57 gäller inte koncentrationer som var föremål för ett avtal eller meddelande, eller om kontroll förvärvades före avtalets ikraftträdande. Artikeln är under inga omständigheter tillämplig på en koncentration beträffande vilken ett förfarande har inletts före den tidpunkten av en nationell myndighet som är ansvarig för konkurrensfrågor.

- Bilaga 1

OM KONKURRENS BETRÄFFANDE KOL OCH STÅL = till EES-lagen

Artikel 1 1. Alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden avseende särskilda varor enligt den förteckning som avses i protokoll 14 vilka kan påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna och direkt eller indirekt kan hindra, begränsa eller snedvrida den normala konkurrensen inom det territorium som omfattas av detta avtal är förbjudna, särskilt de som innebär att

a) priser fastställs eller bestäms,

b) produktion, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller

kontrolleras,

c) marknader, varor, kunder eller inköpskällor delas upp. 2. Den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i avtalet skall dock tillåta specialiseringsavtal eller avtal om gemensamma inköp eller gemensam försäljning i fråga om de varor som avses i punkt 1, om den konstaterar att

a) sådan specialisering eller sådana gemensamma inköp eller gemen-

sam försäljning medför en väsentlig förbättring av produktionen el-

ler distributionen av dessa varor,

b) avtalet i fråga är nödvändigt för att uppnå dessa resultat och inte är

mer konkurrensbegränsande än vad som behövs för detta ändamål,

och

c) avtalet inte är ägnat att ge de berörda företagen möjlighet att be-

stämma priserna för, eller kontrollera eller begränsa produktionen

eller marknadsföringen av, en väsentlig del av varorna i fråga inom

det territorium som omfattas av detta avtal eller att avskärma företa-

gen från effektiv konkurrens från andra företag inom det territorium

som omfattas av detta avtal.

Om den behöriga övervakningsmyndigheten, med särskilt beaktande av att denna punkt avser distributionsföretag, finner att vissa avtal till sin karaktär och sina följder är helt likvärdiga med dem som avses ovan, skall den, när den har förvissat sig om att de uppfyller samma villkor, tillåta även dessa avtal.

3. Avtal eller beslut som är förbjudna enligt punkt 1 är automatiskt ogiltiga och kan inte åberopas vid någon domstol i EG-medlemsstaterna eller EFTA-staterna.

Anikel 2 1. Om inte annat följer av bestämmelserna i punkt 3 i denna artikel, kräver varje transaktion ett förhandsgodkännande från den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i detta avtal, om den i sig direkt eller 20 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

indirekt orsakar inom det territorium som omfattas av detta avtal, till följd Prop. 1991/92: 170 av en åtgärd av en person eller ett företag eller en grupp av personer eller — Bilaga 1

företag, en koncentration av företag, av vilka minst ett omfattas av artikel — till EES-lagen

3, som kan påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna, oavsett om transaktionen berör en enda vara eller ett antal olika varor och om den genomförs genom fusion, förvärv av aktier eller delar av företaget eller tillgångar, lån, avtal eller någon annan form av kontroll. 2. Den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i detta avtal skall bevilja det godkännande som avses i punkt 1 om den konstaterar att den planerade transaktionen inte kommer att ge de berörda personerna eller företagen möjlighet, med avseende på den vara eller de varor som omfattas av dess jurisdiktion, - att bestämma priser, kontrollera eller begränsa produktion eller distribu-

tion eller hindra en effektiv konkurrens på en väsentlig del av marknaden för dessa varor, eller

— att kringgå de konkurrensregler som fastställs enligt detta avtal, särskilt

genom att med konstgjorda medel skapa en gynnad ställning som innebär en betydande fördel när det gäller tillgång till inköpskällor eller marknader.

3. Vissa grupper av transaktioner kan med bänsyn till storleken av de berörda tillgångarna eller företagen sammantaget med karaktären av den koncentration som skall genomföras undantas från kravet på förhandsgodkännande. 4. Om den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i detta avtal finner att offentliga eller privata företag som, faktiskt eller rättsligt, innehar eller förvärvar på marknaden för en av varorna inom dess jurisdiktion en dominerande ställning som avskärmar dem från effektiv konkurrens inom en väsentlig del av det territorium som omfattas av detta avtal, använder denna ställning för syften som strider mot målen för detta avtal och om sådant missbruk kan påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna, skall den till dem rikta sådana rekommendationer som är ägnade att förhindra att ställningen utnyttjas på det sättet.

Arnikel 3 När det gäller artiklarna 1 och 2 samt de uppgifter som behövs för deras tilllämpning och för de förfaranden som grundas på dessa artiklar, avses med ”företag” varje företag som inom det territorium som omfattas av detta avtal är verksamt inom produktion inom kol- och stålindustrin och varje företag eller agentur som regelmässigt är verksamt inom annan distribution än försäljning till hushåll eller hantverksindustri.

Artikel 4 Bilaga XIV i avtalet innehåller särskilda bestämmelser för genomförande av de principer som anges i artiklarna 1 och 2.

Artikel 5

Bilaga 1 EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen skall säkerställa till- = -

till EES-lagen lämpningen av de principer som anges i artiklarna 1 och 2 i detta protokoll i överensstämmelse med bestämmelserna för genomförandet av artiklarna 1 och 2 enligt protokoll 21 och bilaga XIV i avtalet.

Artikel 6 Beslut i enskilda ärenden som avses i artiklarna 1 och 21 detta protokoll skall fattas av EG-kommissionen eller EFTA:s övervakningsmyndighet i enlighet med artikel 56 i avtalet.

Artikel 7 Med inriktning på utveckling och upprätthållande av en enhetlig övervakning på konkurrensområdet inom hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och för att i detta syfte främja enhetlighet i genomförande, tillämpning och tolkning av bestämmelserna i detta avtal, skall de behöriga myndigheterna samarbeta enligt bestämmelserna i protokoll 23.

Bilaga 1 |

OM ECUN till EES-lagen

Med ”ecu” avses i detta avtal ecun enligt den definition som har fastställts av gemenskapens behöriga myndigheter. I alla rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till avtalet skall ”europeiska beräkningsenheter” ersättas med ” ” ecu”.

AVTAL MELLAN EFTA-STATERNA OM Prop, 1991/92: [70 UPPRATTANDE AV EN Bilaga 2 OVERVAKNINGSMYNDIGHET OCH EN DOMSTOL till EES-lagen REPUBLIKEN FINLAND, REPUBLIKEN ISLAND, FURSTENDÖMET LIECHTENSTEIN, KONUNGARIKET NORGE, SCHWEIZISKA EDSFÖRBUNDET, KONUNGARIKET SVERIGE OCH REPUBLIKEN ÖSTERRIKE,

SOM MED AVSEENDE på EES-avtalet,

BEAKTAR att EFTA-staterna, i enlighet med artikel 108.1 i EES-avtalet, skall upprätta en oberoende övervakningsmyndighet (EFTA:s övervakningsmyndighet) samt skapa förfaranden liknande dem som finns inom gemenskapen, liksom förfaranden för att säkerställa att skyldigheterna enligt EES-avtalet uppfylls och för att kontrollera lagenligheten av åtgärder av EFTA:s övervakningsmyndighet på konkurrensområdet, VIDARE BEAKTAR att EFTA-staterna i enlighet med artikel 108.2 i EESavtalet skall upprätta en domstol för EFTA-staterna, ERINRAR om målsättningen för de avtalsslutande parterna i EES-avtalet att, med full hänsyn till domstolarnas oberoende ställning, nå och upprätthålla en enhetlig tolkning och tillämpning av EES-avtalet samt de bestämmelser i gemenskapslagstiftningen som i sak återges i det avtalet samt att nå lika behandling av enskilda och företag vad avser de fyra friheterna och konkurrensvillkoren, UPPREPAR att EFTA:s övervakningsmyndighet och Europeiska gemenskapernas kommission skall samarbeta, utbyta information och samråda i frågor om övervakningspolitik och i enskilda ärenden, BEAKTAR att ingresserna till rättsakter som antagits med tillämpning av fördragen om upprättande av Europeiska ckonomiska gemenskapen och om Europeiska kol- och stålgemenskapen, i den mån som dessa rättsakter motsvarar bestämmelserna i protokollen 1-4 och bestämmelserna i de rättsakter som motsvarar dem som är uppräknade i bilagorna I och 11 till detta avtal, skall vara relevanta i den utsträckning som är nödvändig för en riktig tolkning och tillämpning av bestämmelserna i dessa protokoll och bilagor, EFTERSOM, vid tillämpning av protokollen 1-A till detta avtal, vederbörlig hänsyn skall tas till rättspraxis och administrativ sedvänja inom Europeiska gemenskapernas kommission från tiden före detta avtals ikraftträdande, HAR BESLUTAT att ingå följande avtal.

DEL I | Prop. 1991/92: 170

| Bilaga 2 Artikel 1 till EES-lagen

I detta avtal avses med

a) ”EES-avtalet” huvuddelen av EES-avtalet, dess protokoll och bila-

gor samt de rättsakter som det där hänvisas till,

b) ”EFTA-stat” den avtalsslutande part som är medlem av Europeiska

frihandelssammanslutningen samt part i EES-avtalet och i detta av-

tal.

Artikel 2

EFTA-staterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och sär-

skilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av detta avtal fullgörs.

De skall avstå från varje åtgärd som kan äventyra att avtalets mål uppnås.

Anikel 3 1. Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestämmelserna i protokollen 1-4 och bestämmelserna i de rättsakter som motsvarar dem som är uppräknade i bilagorna I och II i detta avtal, i den mån de i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och i Fördraget om upprättande av Europeiska kol- och stålgemenskapen samt med rättsakter som antagits med tillämpning av dessa två fördrag, vid deras genomförande och tillämpning tolkas i enlighet med relevanta avgöranden av Europeiska gemenskapernas domstol, vilka meddelats före dagen för undertecknandet av detta avtal. 2. Vid tolkning och tillämpning av EES-avtalet och detta avtal skall EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen ta vederbörlig hänsyn till de principer som fastställts genom relevanta avgöranden av Europeiska gemenskapernas domstol, som meddelats efter dagen för undertecknandet av EESavtalet och som avser tolkningen av det avtalet eller av sådana bestämmelser i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och i Fördraget om upprättande av Europeiska kol- och stålgemenskapen som i sak är identiska med bestämmelserna i EES-avtalet eller bestämmelserna i protokollen 1-4 och bestämmelserna i de rättsakter som motsvarar dem som finns förtecknade bilagorna I och II till detta avtal.

DEL II Prop. 1991/92: 170

a Bil 2

EFTA:S OÖVERVAKNINGSMYNDIGHET till EES agen

Artikel 4 En oberoende övervakningsmyndighet för EFTA-staterna, EFTA:s övervakningsmyndighet, upprättas härmed.

Artikel 5 1. EFTA:s övervakningsmyndighet skall i enlighet med bestämmelserna i detta avtal och i EES-avtalet och i syfte att säkerställa att EES-avtalet fungerar väl,

a) säkerställa att EFTA-staterna uppfyller sina skyldigheter enligt

EES-avtalet och detta avtal,

b) säkerställa att EES-avtalets konkurrensregler tillämpas,

c) övervaka att EES-avtalet tillämpas av de övriga avtalsslutande par-

terna i nämnda avtal. 2. I detta syfte skall EFTA:s övervakningsmyndighet

a) fatta beslut och vidta andra åtgärder i de fall som avses i detta avtal

och i EES-avtalet,

b) avfatta rekommendationer, avge yttranden och utfärda meddelan-

den eller riktlinjer i frågor som behandlas i EES-avtalet, om det av-

talet eller detta avtal uttryckligen föreskriver det eller om EFTA:s

övervakningsmyndighet anser det nödvändigt,

c) genomföra samarbete, informationsutbyte och samråd med Euro-

peiska gemenskapernas kommission i enlighet med bestämmelserna

1 detta avtal och i EES-avtalet,

d) fullfölja de uppgifter som, med tillämpning av protokoll 1 till EES-

avtalet, följer av de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till det

avtalet, enligt vad som närmare anges i protokoll 1 till detta avtal.

Artikel 6 I enlighet med bestämmelserna i detta avtal och i EES-avtalet får EFTA:s övervakningsmyndighet, när den utför de uppgifter som ålagts den, begära in all nödvändig information från EFTA-staternas regeringar och behöriga myndigheter samt från företag eller företagssammanslutningar.

Artikel 7 EFTA:s övervakningsmyndighet skall bestå av sju medlemmar, som skall utses på grundval av deras allmänna duglighet och vilkas oavhängighet inte kan ifrågasättas. Endast medborgare i EFTA-staterna får vara medlemmar av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Artikel 8 Prop. 1991/92: 170 Bilaga 2

Medlemmarna av EFTA:s övervakningsmyndighet skall fullgöra sina skyl- .

till EES-lagen

digheter under full oavhängighet. Vid fullgörandet av dessa skyldigheter skall de inte vare sig begära eller ta emot instruktioner från någon regering eller något annat organ. De skall avhålla sig från varje handling som är oförenlig med deras skyldigheter. Varje EFTA-stat förbinder sig att respektera denna princip och att inte söka påverka övervakningsmyndighetens medlemmar när de utför sina uppgifter. Medlemmarna av EFTA:s övervakningsmyndighet får inte, under deras ämbetstid, utöva någon annan avlönad eller oavlönad yrkesverksamhet. De skall när de tillträder avge en högtidlig försäkran att såväl under som ef-

ter sin ämbetstid respektera de förpliktelser som följer med ämbetet, särskilt

deras skyldighet att efter ämbetstiden iaktta redbarhet och omdöme vid mottagande av uppdrag eller förmåner. Om dessa förpliktelser åsidosätts får EFTA-domstolen, på begäran av EFTA:s övervakningsmyndighet, allt efter omständigheterna besluta antingen att den berörda medlemmen skall avsättas från ämbetet eller berövas rätten till pension eller andra förmåner i dess ställe.

Artikel 9 Medlemmarna av EFTA:s övervakningsmyndighet skall utses av EFTA-sta-

ternas regeringar i samförstånd.

Deras mandattid är fyra år. Mandatet kan förnyas.

Artikel 10 Frånsett vid normala nytillsättningar och vid dödsfall, skall ämbetet för en medlem i EFTA:s övervakningsmyndighet upphöra när medlemmen begär sitt entledigande eller avsätts. För den avgående medlemmens återstående mandattid skall en ersättare utses.

Artikel 11 Om en medlem av EFTA:s övervakningsmyndighet inte längre uppfyller de villkor som krävs för att han skall kunna utföra sina uppgifter eller om han

gjort sig skyldig till allvarligt tjänstefel, får EFTA-domstolen på begäran av

EFTA:s övervakningsmyndighet avskeda honom.

Anikel 12 Ordföranden i EFTA:s övervakningsmyndighet skall utses bland dess medlemmar för en period av två år i samförstånd mellan EFTA-staternas regeringar.

Artikel 13 Prop. 1991/92: 170

EFTA:s övervakningsmyndighet skall själv anta sin arbetsordning. Bilaga 2

till EES-lagen Artikel 14 EFTA:s övervakningsmyndighet skall utse tjänstemän och andra anställda, så att den kan fungera. EFTA:s övervakningsmyndighet får konsultera experter eller besluta att tillsätta sådana kommittéer och andra organ som den anser vara nödvändiga för att bistå den med att fullgöra sina uppgifter. När de fullgör sina skyldigheter, får tjänstemän och andra anställda i EFTA:s övervakningsmyndighet varken begära eller ta emot instruktioner från någon regering eller någon organisation utanför EFTA:s övervakningsmyndighet. Medlemmar av EFTA:s övervakningsmyndighet, tjänstemän och övriga anställda skall, även efter det att deras uppdrag upphört, vara förpliktade att inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt, särskilt uppgifter om företag, deras affärsförbindelser eller deras kostnadsförhållanden.

Artikel 15 EFTA:s övervakningsmyndighet skall fatta beslut med majoriteten av sina medlemmar. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst. I arbetsordningen skall fastställas när beslutsmässighet föreligger.

Ariikel 16 Beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet skall ange vilka skäl de grundas på.

Arnikel 17 Om inte annat anges i detta avtal eller i EES-avtalet, skall beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet delges dem som de riktar sig till och bli gällande ef-

ter en sådan delgivning.

Arntikel 18 Beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet skall offentliggöras i enlighet med bestämmelserna i detta avtal och i EES-avtalet.

Anikel 19 Beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet som medför betalningsskyldighet för andra än stater skall vara verkställbara i enlighet med artikel 110 i EESavtalet. 313

Anikel 20 Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

Enskilda personer och företag skall ha rätt att skriva till och att tillskrivas av

till EES-lagen EFTA:s övervakningsmyndighet på EFTA-staternas och Europeiska gemenskapernas alla officiella språk vad gäller anmälningar, ansökningar och klagomål. Detta skall även täcka alla instanser i ett ärende, vare sig detta inletts till följd av anmälan, ansökan eller klagomål eller efter eget initiativ av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Arnikel 21 EFTA:s övervakningsmyndighet skall varje år offentliggöra en allmän rapport om sin verksamhet.

DEL III Prop. 1991/92: 170 Bilaga 2 EFTA-STATERNAS UPPFYLLANDE AV SINA till EES-lagen SKYLDIGHETER ENLIGT EES-AVTALET OCH DETTA AVTAL

Artikel 22 För att säkerställa en riktig tillämpning av EES-avtalet skall EFTA:s övervakningsmyndighet kontrollera hur EFTA-staterna tillämpar bestämmelserna i EES-avtalet och i detta avtal.

Artikel 23 EFTA:s övervakningsmyndighet skall, i enlighet med artiklarna 22 och 37 i detta avtal samt artiklarna 65.1 och 109 i, och bilaga XVI till EES-avtalet och med förbehåll för bestämmelserna i protokoll 2 till detta avtal, säkerställa att bestämmelserna om upphandling i EES-avtalet tillämpas av EFTA-staterna.

Artikel 24 EFTA:s övervakningsmyndighet skall, i enlighet med artiklarna 49, 61-64 och 109 i, samt protokollen 14, 26, 27, bilagorna XIII, avsnitt I.IV och XV till EES-avtalet och med förbehåll för bestämmelserna i protokoll 3 till detta avtal, genomföra bestämmelserna om statsstöd i EES-avtalet samt säkerställa att dessa bestämmelser tillämpas av EFTA-staterna. Med tillämpning av artikel 5.2 b skall EFTA:s övervakningsmyndighet, sedan detta avtal har trätt i kraft, i synnerhet anta rättsakter som motsvarar dem som är uppräknade i bilaga I.

Artikel 25 EFTA:s övervakningsmyndighet skall, i enlighet med artiklarna 53—60 och 109i, samt protokollen 21-25 och bilaga XIV till EES-avtalet och med förbehåll för bestämmelserna i protokoll 4 till detta avtal, förverkliga bestämmelserna i EES-avtalet om genomförandet av konkurrensregler tillämpliga på företag samt säkerställa att dessa bestämmelser tillämpas. Med tillämpning av artikel 5.2 b skall EFTA:s övervakningsmyndighet, sedan detta avtal har trätt i kraft, i synnerhet anta rättsakter som motsvarar dem som är uppräknade i bilaga II.

Artikel 26

Bestämmelser om samarbete, informationsutbyte och samråd mellan EFTA:s övervakningsmyndighet och Europeiska gemenskapernas kommission om tillämpningen av EES-avtalet finns i artikel 109 samt i artiklarna 58 och 62.2 i, och protokollen 1, 23, 24 och 27 till EES-avtalet.

DEL IV Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

EFTA-DOMSTOLEN till EES-lagen

Artikel 27 En domstol för EFTA-staterna, nedan kallad EFTA-domstolen, upprättas härmed. Den skall fullgöra de uppgifter som följer av bestämmelserna i detta avtal och i EES-avtalet.

Artikel 28 Domstolen skall bestå av sju domare.

Artikel 29 EFTA-domstolen skall sammanträda i plenum. Domstolens beslut skall vara giltiga endast om ett ojämnt antal av dess ledamöter är närvarande. Domstolens beslut skall vara giltiga om fem ledamöter är närvarande. På domstolens begäran får EFTA-staternas regeringar i samförstånd bemyndiga domstolen att upprätta avdelningar.

Artikel 30 Domarna skall utses bland personer vilkas oavhängighet inte kan ifrågasättas och som i hemlandet uppfyller nödvändiga villkor för utövande av de högsta domarämbetena eller är jurister med allmänt erkända kvalifikationer. De skall utses för sex år av EFTA-staternas regeringar i samförstånd. En partiell nytillsättning av domarna skall äga rum vart tredje år. Den skall gälla omväxlande tre och fyra domare. De tre domare som skall ersättas efter de första tre åren skall utses genom lottning. Avgående domare kan utnämnas på nytt. Domarna skall bland sig välja domstolens ordförande för en tid av tre år. Han kan återväljas.

Artikel 31 Om EFTA:s övervakningsmyndighet anser att en EFTA-stat har misslyckats med att uppfylla en skyldighet enligt EES-avtalet eller detta avtal, skall den, om inte annat föreskrivs i detta avtal, avge ett motiverat yttrande i ärendet efter att ha givit den berörda staten möjlighet att inkomma med sina synpunkter. Om den berörda staten inte rättar sig efter yttrandet inom den tid som angivits av EFTA:s övervakningsmyndighet, får denna föra ärendet vidare till EFTA-domstolen.

Artikel 32 Prop. 1991/92: 170 Bilaga 2

EFTA-domstolen skall vara behörig att avgöra tvister mellan två eller flera = 7

till EES-lagen

EFTA-stater angående tolkningen cller tillämpningen av EES-avtalet, avtalet om en ständig kommitté för EFTA-staterna eller detta avtal.

Artikel 33 De berörda EFTA-staterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att efterkomma EFTA-domstolens domar.

Arnikel 34 EFTA-domstolen skall vara behörig att avge rådgivande yttranden angående tolkningen av EES-avtalet. När en sådan fråga väcks vid en domstol i en EFTA-stat, får den domstolen, om den anser att det är nödvändigt för att döma i saken, begära att EFTA-

domstolen avger ett sådant yttrande.

I sin interna lagstiftning kan en EFTA-stat begränsa rätten att begära ett sådant rådgivande yttrande till domstolar mot vilkas avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning.

Artikel 35 EFTA-domstolen skall ha obegränsad behörighet i fråga om påföljder som ålagts av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Artikel 36 EFTA-domstolen skall vara behörig att pröva en EFTA-stats talan mot ctt beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet rörande bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av detta avtal, av EES-avtalet eller av någon bestämmelse som gäller deras tillämpning eller rörande maktmissbruk. Varje fysisk eller juridisk person får på samma villkor föra talan vid EFTAdomstolen mot ett beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet som är riktat till honom celler mot = ett beslut riktat till en annan person, om detta direkt och personligen berör honom.

Talan som avses i denna artikel skall anhängiggöras inom två månader från

dagen då åtgärden offentliggjorts eller delgivits klaganden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden, allt efter omständigheterna. Om talan är välgrundad, skall beslutet av EFTA:s övervakningsmyndighet förklaras ogiltigt.

Artikel 37

Om EFTA:s övervakningsmyndighet, i strid med detta avtal eller bestäm- Bilaga 2 melserna i EES-avtalet, underlåter att fatta beslut, får en EFTA-stat anhäng- till EES-lagen iggöra talan vid EFTA-domstolen för att få överträdelsen fastslagen. En sådan talan skall endast tas upp om EFTA:s övervakningsmyndighet dessförinnan anmodats att agera. Om myndigheten inom två månader efter

denna anmodan inte tagit ställning, får talan anhängiggöras inom en ytterli-

gare frist av två månader. Varje fysisk eller juridisk person får på de villkor som slagits fast i föregående stycke föra talan vid EFTA-domstolen över att EFTA:s övervakningsmyndighet har underlåtit att rikta ett beslut till personen i fråga.

Arntikel 38 Om ett beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet har förklarats ogiltigt, eller om det har fastställts att EFTA:s övervakningsmyndighet, i strid med detta avtal eller bestämmelserna i EES-avtalet, underlåtit att agera, skall EFTA:s övervakningsmyndighet vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen. Denna skyldighet skall inte påverka någon skyldighet som kan följa av tilllämpningen av artikel 46 andra stycket.

Artikel 39 Om inte annat föreskrivs i protokoll 7 till detta avtal, skall EFTA-domstolen vara behörig i mål mot EFTA:s övervakningsmyndighet avseende ersättning för skada i enlighet med bestämmelserna i artikel 46 andra stycket.

Anikel 40 Talan som förs vid EFTA-domstolen skall inte hindra verkställighet. EFTAdomstolen får dock, om den anser att omständigheterna så kräver, förordna om uppskov med verkställigheten av den påtalade rättsakten.

Artikel 41 I ärenden som anhängiggjorts vid EFTA-domstolen får denna vidta nödvändiga interimistiska åtgärder.

DEL V Prop. 1991/92: 170

- - Bi

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH pi EES la -lagen SLUTBESTAMMELSER

Artikel 42 Protokollen och bilagorna till detta avtal skall utgöra en integrerad del av avtalet.

Arnikel 43

1. EFTA-domstolens stadga fastställs i protokoll 5 till detta avtal. 2. EFTA-domstolen skall anta sina procedurregler, som skall godkännas av EFTA-staternas regeringar i samförstånd.

Artikel 44 1. Den rättsliga kapacitet, de privilegier och den immunitet som skall erkännas och beviljas av EFTA-staterna vad gäller EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen finns i protokollen 6 och 7 till detta avtal.

2. EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen får med regeringen i den stat på vars territorium de har sitt säte ingå ett avtal avseende de privilegier och den immunitet som skall erkännas och beviljas i samband härmed.

Arnikel 45 EFTA:s övervakningsmyndighets och EFTA-domstolens säte skall fastställas av EFTA-staternas regeringar i samförstånd.

Artikel 46 EFTA:s övervakningsmyndighets kontraktsmässiga ansvarighet skall regleras av den lag som är tillämplig på avtalet i fråga. När det är fråga om icke kontraktsmässig ansvarighet, skall EFTA:s övervakningsmyndighet i enlighet med allmänna rättsprinciper ersätta varje skada som den eller dess anställda har förorsakat under fullgörande av sina uppgifter.

Artikel 47 EFTA-staternas regeringar skall, på förslag av EFTA:s övervakningsmyndighet och efter samråd med en kommitté bestående av de parlamentsledamöter från EFTA-staterna som är ledamöter i EES gemensamma parlamentarikerkommitté, årligen före den 1 januari i samförstånd upprätta en budget för det nästkommande året samt fördela dessa utgifter mellan EFTAstaterna.

EFTA:s övervakningsmyndighet skall höras innan ett beslut fattas som på ett eller annat sätt medför ändring i dess budgetförslag.

Artikel 48

Bilaga 2

EFTA-staternas regeringar skall, på förslag av EFTA-domstolen, årligen >

till EES-lagen före den 1 januari gemensamt upprätta en budget för EFTA-domstolen för det nästkommande året samt fördela dessa utgifter mellan sig.

Artikel 49 EFTA-staternas regeringar får, om inte annat föreskrivs i detta avtal, på förslag av eller efter att ha hört EFTA:s övervakningsmyndighet, i samförstånd ändra huvudavtalet och protokollen 1 — 4 samt 6 och 7. En sådan ändring skall underställas EFTA-staterna för godtagande och träda i kraft under förutsättning att den godkänts av alla EFTA-stater. Godtagandeinstrumenten skall deponeras hos Sveriges regering, som skall meddela alla andra EFTAstater.

Artikel 50 1. Varje EFTA-stat som frånträder EES-avtalet skall upphöra att vara part i detta avtal samma dag som frånträdandet blir gällande. 2. Varje EFTA-stat som ansluter sig till Europeiska gemenskapen skall upphöra att vara part i detta avtal samma dag som anslutningen blir gällande. 3. Regeringarna i de återstående EFTA-staterna skall i samförstånd besluta om de nödvändiga ändringar som skall göras i detta avtal.

Artikel 51 Varje EFTA-stat som ansluter sig till EES-avtalet skall ansluta sig till detta avtal på de villkor och betingelser som får fastställas av EFTA-staterna i samförstånd. Anslutningsinstrumentet skall deponeras hos Sveriges regering, som skall meddela övriga EFTA-stater.

Antiikel 52 EFTA-staterna skall underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet om de åtgärder som vidtagits för att genomföra detta avtal.

Artikel 53 1. Detta avtal, som upprättats i ett enda autentiskt exemplar på engelska språket, skall ratificeras av de avtalsslutande parterna i enlighet med deras respektive konstitutionella krav. Innan detta avtal träder i kraft skall det också upprättas och autentifieras på finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och tyska. 2. Detta avtal skall deponeras hos Sveriges regering, som skall lämna varje EFTA-stat en bestyrkt kopia. Ratifikationsinstrumenten skall deponeras hos Sveriges regering som skall 320 meddela alla övriga EFTA-stater.

3. Detta avtal träder i kraft den 1 januari 1993 om EES-avtalet träder i kraft Prop. 1991/92: 170 den dagen och under förutsättning att ratifikationsinstrumenten för detta av- — Bilaga 2 tal har deponerats av alla EFTA-stater. till EES-lagen

Om EES-avtalet inte träder i kraft den dagen, träder detta avtal i kraft den dag då EES-avtalet träder i kraft eller när alla ratifikationsinstrument för detta avtal har deponerats av alla EFTA-stater, beroende på vilken dag som inträffar senast.

21 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I 321

PROTOKOLL 1 Prop. 1991/92: 170

mu Bilaga 2 OM EFTA:S OÖVERVAKNINGSMYNDIGHETS till EES-lagen

UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM MED TILLÄMPNING AV PROTOKOLL 1 TILL EES- AVTALET FÖLJER AV DE RÄTTSAKTER SOM DET HÄNVISAS TILL I BILAGORNA TILL DET AVTALET

SOM MED AVSEENDE på EES-avtalet och särskilt protokoll 1 till detta, SOM BEAKTAR att punkter 4 d och 5 i protokoll 1 till EES-avtalet innehåller hänvisningar till EFTA:s övervakningsmyndighet och till Ständiga kommittén, SOM VIDARE BEAKTAR att det i punkt 4 d i protokoll 1 till EES-avtalet hänvisas till förfaranden som upprättats mellan EFTA-staterna, EFTERSOM det för en riktig tillämpning av de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till EES-avtalet är nödvändigt att bland EFTA-staterna fastställa de uppgifter som motsvarar EG-kommissionens uppgifter, som genom tillämpning av protokoll 1 till EES-avtalet skall genomföras antingen av EFTA:s övervakningsmyndighet eller Ständiga kommittén, samt att fastställa vilka förfaranden som skall tillämpas mellan EFTA-staterna för detta ändamål.

Artikel I 1. När de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till EES-avtalet innehåller bestämmelser om förfaranden enligt vilka EG-kommissionen

a) underrättar en medlemsstat om huruvida en förebyggande åtgärd el-

Jer skyddsåtgärd som vidtagits av en medlemsstat var befogad,

b) skall höras av en medlemsstat innan ett undantag eller en avvikelse

från en bestämmelse i en rättsakt beviljas eller genomförs av staten

i fråga,

c) kan, innan ett undantag eller en avvikelse från en bestämmelse i en

rättsakt beviljas eller genomförs av en medlemsstat, ge sitt samtycke

eller bemyndiga staten att göra detta, samt vid behov närmare ange

på vilka villkor som tillståndet beviljas eller fastställa detaljerade

regler rörande dess tillämpning,

d) skall vid behov samråda med de berörda medlemsstaterna eller de-

ras behöriga myndigheter i syfte att bilägga meningsskiljaktigheter

och tvister samt, i förekommande fall, föreslå lämpliga lösningar,

e) på det veterinära och fytosanitära området

- kan göra eller föranstalta om utvärderingar, undersökningar och

kontroller på platsen,

— kan ge godkännanden eller liknande, eller avge rekommendatio-

ner avseende planering, program, vaccinationer i nödsitu-

ationer, högriskområden, m. m.

— skall göra förteckningar, såsom förteckningar över experter, god-

kända områden, godkända gårdar osv., och i förekommande fall Prop. 1991/92: 17C

vidarebefordra dem till medlemsstaterna, Bilaga 2

f) — på det veterinära området till EES-lagen

— får vidta lämpliga åtgärder i samband med tvister,

g) på området tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifie-

ring

—- skall underrätta medlemsstaterna om nationella tekniska före-

skrifter, som antas överensstämma med de väsentliga säkerhets-

kraven och, i förekommande fall, inleda förfaranden när den anser

att ett sådant antagande om överensstämmelse måste återkallas,

h) på livsmedelsområdet

- kan besluta om huruvida vissa villkor är uppfyllda,

i) på energiområdet

— skall genomföra de förfaranden som föreskrivs i gemenskapsrät-

ten,

j) på området för offentlig upphandling

— kan begära information från medlemsstaterna eller deras behöriga

myndigheter och/eller skall fastställa arten av den tilläggsstatistik

som behövs,

- kan upprätta förteckningar över de kategorier av verksamheter el-

ler tjänster som den anser omfattas av ett undantag,

— skall fastställa villkoren för meddelanden från upphandlande en-

heter om resultaten av ett anbudsförfarande,

skall dessa och liknande uppgifter för EFTA-staterna utföras av

EFTA:s övervakningsmyndighet i enlighet med de förfaranden

som anges i de rättsakter som det hänvisas till. 2. Om EG-kommissionen skulle åläggas andra liknande uppgifter, skall motsvarande uppgifter också fullgöras av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Artikel 2 1. EFTA:s övervakningsmyndighet skall ta emot information som en EFTA-stat eller en behörig myndighet i enlighet med EES-reglerna skall lämna den samt vidarebefordra informationen till EG-kommissionen. 2. EFTA:s övervakningsmyndighet skall vidare ta emot motsvarande information från EG-kommissionen för spridning till EFTA-staterna eller deras behöriga myndigheter.

Anikel 3 När EG-kommissionen, i en rättsakt som det hänvisas till i bilagorna till EES-avtalet som innehåller de förfaranden som beskrivs i artikel 1, skall lämna ett utkast till ett beslut om åtgärd som skall behandlas, eller på annat sätt bli föremål för samråd, i en EG-kommitté, skall EFTA:s övervakningsmyndighet, i enlighet med motsvarande förfaranden som skall fastställas av Ständiga kommittén, samråda med en eventuell motsvarande kommitté, som upprättats eller utsetts i enlighet med avtalet om en ständig kommitté

3 för EFTA-staterna. 23

Arnikel 4 Prop. 1991/92: 170 EFTA:s övervakningsmyndighet skall, om inte annat överenskoms med EG- Bilaga 2 .

till EES-lagen kommissionen, samtidigt med EG-kommissionen på lämpligt sätt upprätta rapporter, utvärderingar eller liknande med avseende på EFTA-staterna i de ärenden som med tillämpning av punkt 5 i protokoll 1 till EES-avtalet följer av de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till det avtalet och som inte direkt har samband med Ständiga kommitténs uppgifter enligt protokoll 1 till avtalet om en ständig kommitté för EFTA-staterna. EFTA:s övervakningsmyndighet skall samråda och utbyta synpunkter med EG-kommissionen när deras respektive rapporter upprättas, av vilka kopior skall sändas till Gemensamma EES-kommittén.

PROTOKOLL 2 Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM till EES-lagen

EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ UPPHANDLINGSOMRÅDET

Artikel 1 1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31 i detta avtal kan EFTA:s övervakningsmyndighet inleda det förfarande som föreliggande artikel föreskriver när den, innan ett avtal har träffats, anser att en klar och konkret överträdelse av bestämmelserna i EES-avtalet på upphandlingsområdet har ägt rum i samband med ett upphandlingsförfarande inom tillämpningsområdet för de rättsakter som nämns i punkterna 2 och 3 i bilaga XVI i EESavtalet. 2. EFTA:s övervakningsmyndighet skall underrätta EFTA-staten och den upphandlande enheten som berörs om skälen till varför man anser att en klar och konkret överträdelse ägt rum och begära att rättelse sker. 3. Inom 21 dagar efter mottagande av underrättelsen enligt punkt 2 skall den berörda EFTA-staten till EFTA:s övervakningsmyndighet översända:

a) dess bekräftelse på att överträdelsen rättats, eller

b) en motiverad inlaga om varför ingen åtgärd vidtagits, eller

c) — ett meddelande om att upphandlingsförfarandet har ställts in tills vi-

dare antingen av den upphandlande enheten på eget initiativ eller

med stöd av de befogenheter som anges i artikel 2.1.a i den rättsakt

som nämns i punkt 5 i bilaga XVI i EES-avtalet. 4. Den motiverade inlagan enligt punkt 3.b i denna artikel kan bland annat grundas på det faktum att den påstådda överträdelsen redan är föremål för rättsligt förfarande eller annan granskning eller översyn enligt artikel 2.8 i den rättsakt som anges i punkt 5 i bilaga XVI i EES-avtalet. I så fall skall EFTA-staten informera EFTA:s övervakningsmyndighet om resultaten av dessa förfaranden så snart de blir kända. 5. När meddelande har lämnats att ett upphandlingsförfarande har ställts in tills vidare enligt punkt 3.c i denna artikel skall EFTA-staten anmäla till EFTA:s övervakningsmyndighet när upphandlingen återupptagits eller annat upphandlingsförfarande inletts avseende samma ärende i dess helhet eller del därav. Denna anmälan skall bekräfta att den påstådda överträdelsen har rättats eller innefatta en motiverad inlaga om varför rättelse inte vidtagits.

Artikel 2 1. Senast den 1 januari 1996 skall EFTA:s övervakningsmyndighet tillsammans med en rådgivande kommitté, sammansatt av representanter från EFTA-staterna, granska det sätt varpå bestämmelserna i detta protokoll samt bestämmelserna i den rättsakt som anges i punkt 5 i bilaga XVI i 325

EES-avtalet har genomförts och, om så anses nödvändigt, komma med = Prop. 1991/92:170

förslag till ändringar. Till ordförande i denna kommitté skall utses en = Bilaga 2 representant från EFTA:s övervakningsmyndighet. till EES-lagen Ordföranden sammankallar kommittén på eget initiativ eller på begäran av en av dess ledamöter. 2. Senast den 1 mars varje år skall EFTA-staterna till EFTA:s övervakningsmyndighet översända information om granskningsförfarandena på det nationella planet under föregående kalenderår. Vad denna information skall innehålla fastställs av EFTA:s övervakningsmyndighet i samråd med rådgivande kommittén.

PROTOKOLL 3 Prop. 1991/92: 170

RN OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM Hill EES lagen EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ

STATSSTÖDSOMRÅDET

Artikel I 1. EFTA:s övervakningsmyndighet skall i samarbete med EFTA-staterna fortlöpande granska alla stödprogram som förekommer i dessa stater. Den skall till EFTA-staterna lämna förslag till lämpliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller EES-avtalets funktion. 2. Om EFTA:s övervakningsmyndighet, efter att ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, finner att stöd som lämnas av en EFTA-stat eller med medel från en EFTA-stat inte är förenligt med EES-avtalet med avseende på artikel 61 i EES-avtalet, eller att sådant stöd missbrukas, skall den besluta om att EFTA-staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som övervakningsmyndigheten fastställer. Om EFTA-staten i fråga inte rättar sig efter detta beslut inom föreskriven tid får EFTA:s övervakningsmyndighet eller andra berörda EFTA-stater, med avvikelse från artiklarna 31 och 32 i detta avtal, hänskjuta ärendet direkt till EFTA-domstolen. På ansökan av en EFTA-stat kan EFTA-staterna i samförstånd besluta att stöd som denna stat lämnar eller avser att lämna skall anses vara förenligt med EES-avtalets funktion, med avvikelse från bestämmelserna i artikel 61 ' i EES-avtalet, om ett sådant beslut är motiverat på grund av exceptionella omständigheter. Om EFTA:s övervakningsmyndighet beträffande stödet i fråga redan inlett det förfarande som anges i denna punkts första stycke, skall den i de fall staten i fråga har lämnat in en ansökan till EFTA-staterna skjuta upp detta förfarande tills EFTA-staterna i samförstånd har tagit ställning till ansökan. Om EFTA-staterna inte har tagit ställning till nämnda ansökan inom tre månader efter det att den inlämnats, skall EFTA:s övervakningsmyndighet fatta beslut i ärendet. 3. EFTA:s övervakningsmyndighet skall underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser att någon sådan plan inte är förenlig med EES-avtalet med avseende på artikel 61 i EES-avtalet, skall den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges i punkt 2. Staten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande ett till ett slutgiltigt beslut.

Anikel 2 1. En rådgivande kommitté skall bistå EFTA:s övervakningsmyndighet vid granskningen av stöd som lämnats för transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar. Kommittén skall som ordförande ha en representant från EFTA:s övervakningsmyndighet och skall bestå av representanter utnämnda 327

av varje enskild EFTA-stat. Kallelse till kommitténs sammanträden skall — Prop. 1991/92: 170

skickas ut minst tio dagar i förväg och innehålla en detaljerad Bilaga 2 dagordning. Denna tid kan dock i brådskande fall förkortas. till EES-lagen

2. Kommittén får granska och lämna synpunkter på samtliga frågor som rör tillämpningen av bestämmelserna i BEES-avtalet beträffande stöd inom transportsektorn. 3. Kommittén skall hållas underrättad om arten och omfattningen av det stöd som lämnats till transportföretag och, i allmänhet, om alla relevanta de-

taljer om sådant stöd, så snart detta anmälts till EFTA:s övervakningsmyn-

dighet i enlighet med bestämmelserna i bilaga XIII, avsnitt I.iv, i EES-avtalet som reglerar stödåtgärder inom transportsektorn.

PROTOKOLL 4 Prop. 1991/92: 170

Bil 2

OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM till EES-lagen EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ

KONKURRENSOMRÅDET

Innehållsförteckning med hänvisningar till motsvarande EG-rättsakter eller bestämmelser i EES-avtalet DELI ALLMÄNNA REGLER Kapitel I Inledning Kapitel II Allmänna procedurregler för tillämpning av

artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet (jmf. för-

ordning nr 17/62) Kapitel III Form, innehåll och övriga enskildheter beträf-

fande ansökningar och anmälningar (jmf. för-

ordning nr 27/62)

Kapitel IV Förhör enligt artikel 19.1 och 2 i kapitel II

(jmf. förordning nr 99/63) Kapitel V Preskription av möjligheten att ålägga ekono-

miska påföljder enligt transport- och konkur-

rensreglerna i kapitel II-IV och VI-XIV och

att verkställa sådana påföljder (jmf. förord-

ning nr 2988/74)

DELII TRANSPORT Kapitel VI Tillämpning av konkurrensregler på transpor-

ter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar

(jmf. förordning nr 1017/68, artikel 6 och arti-

kel 10-31) Kapitel VTI Form, innehåll och övriga enskildheter beträf-

fande klagomål enligt artikel 10, ansökningar

enligt artikel 12 och anmälningar enligt artikel

14.1 i kapitel VI (jmf. förordning nr 1629/69) Kapitel VIII — Förhör enligt artikel 26.1 i kapitel VI (jmf.

förordning nr 1630/69) Kapitel IX Regler för tillämpning av artiklarna 53 och 54

i EES-avtalet på sjöfarten (jmf. förordning

nr 4056/86, avsnitt IT)

Kapitel X Anmälningsskyldighet, form, innehåll och öv-

riga enskildheter beträffande klagomål, an-

sökningar och förhör enligt kapitel IX (jmf.

förordning nr 4260/88)

Kapitel XI Proceduren för tillämpning av konkurrensreg- 329

förordning nr 3975/87) Bilaga 2

Kapitel XII Form, innehåll och övriga enskildheter beträf- till EES-lagen

fande klagomål, ansökningar och förhör enligt

kapitel XI, som fastställer proceduren för till-

lämpning av konkurrensreglerna på företag

inom = luftfartssektorn jmf. förordning

nr 4261/88)

DEL III "KONTROLL AV KONCENTRATIONER Kapitel XIII Regler för kontroll av företagskoncentrationer

(jmf. förordning nr 4064/89, artikel 6-25) Kapitel XIV - Närmare bestämmelser om anmälningar, tids-

frister och förhör beträffande företagskon-

centrationer (jmf. förordning nr 2367/90)

DEL IV KOL OCH STÅL

Kapitel XV Bestämmelser tillämpliga på företag på kol-

och stålområdet Avsnitt I Allmänna bestämmelser om avtal och kon-

centrationer (jmf. artikel 65.2, styckena 3-5,

punkt 3, punkt 4, stycke 2, och punkt 5, artikel

66.2, styckena 2-4, och punkt 4-6 samt artikel

47, 36.1 och 82 i CECA-fördraget) Avsnitt II Uppgiftsskyldighet (artikel 2.4 i avsnitt I)

(jmf. beslut nr 26/54) Avsnitt III Preskription av möjligheten att ålägga ekono-

miska påföljder enligt protokoll 25 till EES-

avtalet och detta kapitel och att verkställa så-

dana påföljder (jmf. beslut nr 715/78) Avsnitt IV Befogenheter för EFTAsS övervakningsmyn-

dighets tjänstemän och befullmäktigade före-

trädare som har till uppgift att genomföra kon-

troller enligt bestämmelserna i protokoll 25 till

EES-avtalet och i detta kapitel (jmf. beslut

nr 379/84)

DELV ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH ÖVRIGA BESTÄMMELSER Kapitel XVI = Övergångsbestämmelser Avsnitt I Bestämmelser som är tillämpliga på kapitel II-

XII och XV (jmf.artikel 5 o.f. i protokoll 21 330

till EES-avtalet Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2 Avsnitt II Bestämmelser som är tillämpliga på kapitlen .

! påga på Kap till EES-lagen

XIII och XIV (jmf. artikel 25.2 i förordning

nr 4064/89)

DELI ALLMÄNNA REGLER Drop. 1991/92: 170

laga

till EES-lagen

KAPITEL I INLEDNING

Artikel I Detta protokoll innehåller bestämmelser för genomförandet av EES-avtalets konkurrensregler som är tillämpliga på företag, särskilt beträffande genomförandet av protokollen 21-25 i avtalet.

Artikel 2 1. Om inte annat anges, är kapitel II-V, XIII och XIV tillämpliga på samtliga områden som omfattas av EES-avtalet. 2. Kapitlen II-IV skall inte tillämpas på avtal, beslut eller samordnade förfaranden på transportområdet som har till syfte eller resultat att fastställa transportpriser och -villkor, begränsa eller kontrollera transportutbudet eller dela upp transportmarknader. De skall inte heller tillämpas på missbruk av en dominerande ställning, enligt artikel 54 i EES-avtalet, på transportmarknaden. Sådana fall omfattas av kapitlen VI-XII. 3. Kapitlen II-V, XIII och XIV skall inte tillämpas på sådana fall som omfattas av kapitel XV enligt de förutsättningar som anges där.

Artikel 3 Kapitel XVI innehåller de övergångsbestämmelser som skall tillämpas beträffande kapitlen II-XV.

Artikel 4 EFTAsS övervakningsmyndighet får i enlighet med artikel 49 i detta avtal till EFTA-staternas regeringar lämna förslag till ändringar i detta protokoll med bilagor.

KAPITEL II ALLMÄNNA PROCEDURREGLER Prop. 1991/92: 170 FÖR TILLÄMPNING AV ARTIKLARNA 53 OCH 54 I Bilaga 2

EES-AVTALET till EES-lagen

Artikel I Principbestämmelse Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 6 i detta kapitel och artikel 3 i kapitel XVI, är sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 53.1 i EES-avtalet samt sådant missbruk av en dominerande ställning på marknaden som avses i artikel 54 i EES-avtalet förbjudna utan att det krävs föregående beslut om detta.

Artikel 2 Icke-ingripandebesked EFTASs övervakningsmyndighet kan efter ansökan av berörda företag eller företagssammanslutningar fastslå att det på grundval av de omständigheter som har kommit till dess kännedom inte finns anledning för den att ingripa med stöd av artikel 53.1 eller artikel 54 i EES-avtalet mot ett avtal, beslut eller förfarande.

Arniikel 3 Åläggande att upphöra med överträdelser 1. Konstaterar EFTASs övervakningsmyndighet, efter ansökan eller på eget initiativ, en överträdelse av bestämmelserna i artikel 53 eller artikel 54 i EES-avtalet, kan den ålägga de berörda företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med överträdelsen. 2. Rätt att framställa ansökan om detta har

a) EFTA-stater,

b) fysiska eller juridiska personer som åberopar ett legitimt intresse i

saken. 3. Om inte annat följer av andra bestämmelser i detta protokoll kan EFTAs övervakningsmyndighet, innan den fattar beslut enligt punkt 1, rikta rekommendationer till de berörda företagen eller företagssammanslutningarna för att få dem att upphöra med överträdelsen.

Artikel 4 Anmälan av nya avtal, beslut och förfaranden 1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 53.1 i BES-avtalet, som har tillkommit efter det att EES-avtalet har trätt i kraft och beträffande vilka parterna önskar åberopa bestämmelserna i artikel 53.3 i EES-avtalet skall anmälas till EFTAs övervakningsmyndighet i enlighet med artikel 56 i EES-avtalet, de regler som anges i artikel 1-3 i protokoll 21 333

XII och XV. Så länge en sådan anmälan inte har gjorts, kan beslut om Bilaga 2

tillämpning av artikel 53.3 inte fattas. till EES-lagen

2. Punkt 1 gäller inte avtal, beslut och samordnade förfaranden om

a) endast företag från en och samma EG-medlemsstat eller EFTA-stat

är parter och avtalen, besluten eller förfarandena inte berör import

eller export mellan avtalsslutande parter i EES-avtalet,

b) högst två företag är parter och avtalen endast innebär

att ena partens frihet att bestämma priser eller affärsvillkor be-

i)

gränsas vid återförsäljning av varor som denne förvärvat av den

andra parten, eller

ii) att den som förvärvar eller utnyttjar rättigheter som åtnjuter

industriellt rättsskydd — särskilt patent, bruksmönster, mönster

eller varumärken — eller den som enligt avtal om överlåtelse el-

ler upplåtelse har rätt att använda en tillverkningsmetod eller

kunskaper om användning och tillämpning av industriella pro-

cesser åläggs begränsningar i utnyttjandet av dessa rättigheter,

c) — de endast syftar till

utarbetande eller enhetlig tillämpning av standarder eller ty-

i)

per, eller

gemensam forskning eller utveckling, eller

specialisering beträffande tillverkningen av produkter, inklu-

sive de avtal som är nödvändiga för att genomföra denna

—- om de produkter som är föremål för specialisering inte inom

en väsentlig del av det territorium som omfattas av detta avtal

svarar för mer än 15 procent av affärsvolymen för identiska

produkter eller produkter som med hänsyn till sina egenska-

per, sitt pris och sin användning av konsumenterna uppfattas

som likartade, och

—-om de berörda företagens sammanlagda årsomsättning inte

överstiger 200 milj. ecu.

Dessa avtal, beslut och samordnade förfaranden kan anmälas till EFTAs övervakningsmyndighet i enlighet med artikel 56 i EES-avtalet, de regler som anges i artikel 1-3 i protokoll 21 och i protokoll 23 till EES-avtalet samt i kapitlen TII, VI, VII, IX, X, XI, XII och XV.

Anikel 5 Anmälan av gällande avtal, beslut och förfaranden (Se artikel 1 i kapitel XVT)

Arnikel 6 Beslut enligt artikel 53.3 i EES-avtalet 1. När EFTAS övervakningsmyndighet meddelar beslut enligt artikel 53.3 i EES-avtalet skall den ange den dag då beslutet träder i kraft. Denna dag skall inte sättas tidigare än dagen för anmälan.

2. Andra meningen i punkt 1 gäller inte sådana avtal, beslut och samord- = Prop. 1991/92:170 nade förfaranden som avses i artikel 4.2 i detta kapitel och artikel 1.2 i kapi- — Bilaga 2 tel XVI och inte heller sådana som avses i artikel 1.1 i kapitel XVI och som = till EES-lagen har anmälts inom den tidsfrist som anges där.

Artikel 7 Särskilda bestämmelser om befintliga avtal, beslut och

förfaranden (Se artikel 3 i kapitel XVT)

Artikel 8 Giltighetstid för och återkallande av beslut

enligt artikel 53.3 1. Beslut enligt artikel 53.3 i EES-avtalet ges för en bestämd period och kan förenas med villkor och ålägganden. 2. Beslut kan på ansökan förnyas, om villkoren i artikel 53.3 i EES-avtalet fortfarande är uppfyllda. 3. EFTAS övervakningsmyndighet kan återkalla eller ändra sitt beslut eller förbjuda parterna att vidta vissa åtgärder

a) om de faktiska förhållanden som låg till grund för beslutet ändras i

något väsentligt avseende,

b) om parterna åsidosätter ett åläggande som har förenats med beslu-

tet,

c) om beslutet grundar sig på oriktiga uppgifter eller har utverkats på

ett bedrägligt sätt, eller

d) om parterna missbrukar undantag från bestämmelsen i artikel 53.1

i EES-avtalet som har beviljats dem genom beslutet.

I fall enligt b, c och d kan beslutet återkallas med retroaktiv verkan.

Artikel 9 Behörighet 1. Med förbehåll för EFTA-domstolens prövning av beslutet enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och tillämpliga bestämmelser i föreliggande avtal är EFTASs övervakningsmyndighet ensam behörig att i enlighet med de villkor som anges i artikel 56 i EES-avtalet förklara med stöd av artikel 53.3 i EESavtalet att bestämmelserna i artikel 53.1 inte är tillämpliga. 2. EFTASs övervakningsmyndighet är behörig att tillämpa artiklarna 53.1 och 54 i EES-avtalet, även om de tidsfrister för anmälan som anges i artiklarna 1.1 och 3.2 i kapitel XVI inte har löpt ut. 3. Så länge EFTAS övervakningsmyndighet inte har inlett ett förfarande enligt artiklarna 2, 3 eller 6, är myndigheterna i de berörda EFTA-staterna allt-

jämt behöriga att tillämpa artiklarna 53.1 och 54, även om de tidsfrister för Prop. 1991/92: 170 anmälan som anges i artiklarna 1.1 och 3.2 i kapitel XVI inte har löpt ut. Bilaga 2 till EES-lagen

Anikel 10 Samverkan med EFTA-staternas myndigheter 1. EFTAS övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas behöriga myndigheter översända kopior av ansökningar och anmälningar samt även av de viktigaste handlingarna som tillställs EFTAs övervakningsmyndighet för att överträdelser av artikel 53 eller 54 i EES-avtalet skall kunna konstateras eller för att negativattest eller beslut om tillämpning av artikel 53.3 skall kunna erhållas. EFTAS övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas behöriga myndigheter översända kopior av anmälningar, klagomål och uppgifter om inledande av förfaranden på eget initiativ som den har mottagit från EG-kommissionen enligt artiklarna 2 och 10 i protokoll 23 till EES-avtalet. EFTAS övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas behöriga myndigheter översända kopior av handlingar som den har mottagit från EG-kommissionen enligt artikel 7 i protokoll 23 till EES-avtalet. 2. EFTASs övervakningsmyndighet skall vidta åtgärder enligt punkt 1, första stycket, i nära och ständig samverkan med EFTA-staternas behöriga myndigheter, som har rätt att framföra sina synpunkter på dessa åtgärder. 3. Samråd skall ske med en Rådgivande kommitté för kartell- och monopolfrågor före beslut som följer på åtgärder enligt punkt 1 samt beslut om att förnya, ändra eller återkalla beslut enligt artikel 53.3 i EES-avtalet. Samråd skall ske med Rådgivande kommittén innan ett sådant förslag som avses i artikel 22 läggs fram. 4. Rådgivande kommittén skall vara sammansatt av tjänstemän som är sakkunniga i kartell- och monopolfrågor. Varje EFTA-stat skall utse en tjänsteman som representant, som vid förhinder kan ersättas av en annan tjänsteman. EG-kommissionen och EG-medlemsstaterna skall ha rätt att närvara vid Rådgivande kommitténs sammanträden och att framföra sina synpunkter där. Deras representanter skall dock inte ha rösträtt. 5. Samrådet skall äga rum vid ett gemensamt sammanträde som sammankallas av EFTAS övervakningsmyndighet och som hålls tidigast 14 dagar efter det att kallelse har skett. Till kallelsen skall fogas en redogörelse för varje ärende som skall behandlas, med uppgift om de viktigaste handlingarna samt ett preliminärt utkast till beslut. Med hänsyn till det deltagande som avses i punkt 4, andra stycket, skall EGkommissionen erhålla en inbjudan till sammanträdet samt den information som avses i artikel 6 i protokoll 23 till EES-avtalet. 6. Rådgivande kommittén kan avge ett yttrande även om en del ledamöter 336

eller deras ersättare inte är närvarande. En redogörelse för resultatet av Prop. 1991/92: 170 överläggningarna skall bifogas utkastet till beslut. Redogörelsen skall inte — Bilaga 2 offentliggöras. till EES-lagen

Artikel 11 Begäran om upplysningar 1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTASs övervakningsmyndighet har tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna i detta kapitel får EFTAs övervakningsmyndighet inhämta alla nödvändiga upplysningar hos EFTA-staternas regeringar och behöriga myndigheter samt hos företag och företagssammanslutningar. 2. När EFTASs övervakningsmyndighet riktar en begäran om upplysningar till ett företag eller en företagssammanslutning, skall den samtidigt sända en kopia av denna begäran till den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium företaget eller företagssammanslutningen har sitt säte. 3. I sin begäran skall EFTAs övervakningsmyndighet ange den rättsliga grunden för och syftet med begäran samt de påföljder som avses i artikel 15.1b om oriktiga uppgifter lämnas. 4. Skyldiga att lämna de begärda upplysningarna är företagens ägare eller deras företrädare och, när det gäller juridiska personer och bolag, eller sammanslutningar som inte är juridiska personer, de som är utsedda att företräda dessa enligt lag eller stadgar. 5. Om ett företag eller en företagssammanslutning inte lämnar de begärda upplysningarna inom den tidsfrist som har fastställts av EFTAs övervakningsmyndighet eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall EFTASs övervakningsmyndighet begära upplysningarna genom beslut. I beslutet skall anges vilka upplysningar som begärs, fastställas en lämplig tidsfrist inom vilken upplysningarna skall lämnas och anges de påföljder som avses i artiklarna 15.1 b och 16.1 c samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35, föra talan mot beslutet vid EFTA-domstolen. 6. EFTAS övervakningsmyndighet skall samtidigt sända en kopia av sitt beslut till den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium företaget eller företagssammanslutningen har sitt säte.

Artikel 12 Utredning av branscher 1. Om inom en bransch utvecklingen av handeln, prisrörelser, prisstelhet eller andra omständigheter tyder på att konkurrensen inom det territorium som omfattas av EES-avtalet är begränsad eller snedvriden i branschen i fråga, kan EFTAS övervakningsmyndighet i enlighet med bestämmelserna i protokoll 23 till EES-avtalet besluta att företa en allmän utredning och i sam- 337 22 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

band därmed begära att företagen i denna bransch lämnar de upplysningar

som är nödvändiga för att förverkliga de principer som är uppställda i artik- — Bilaga 2

larna 53 och 54 i EES-avtalet och för att fullgöra de uppgifter som har anför- = till EES-lagen trotts EFTASs övervakningsmyndighet. 2. EFTAS övervakningsmyndighet kan särskilt begära att alla företag och företagsgrupper inom den berörda branschen informerar den om samtliga avtal, beslut och samordnade förfaranden som i enlighet med artikel 4.2 i detta kapitel och artikel 1.2 i kapitel XVI är undantagna från anmälningsskyldighet. 3. När EFTASs övervakningsmyndighet företar utredningar enligt punkt 2, skall den även begära att företag eller företagsgrupper, vars storlek tyder på att de har en dominerande ställning på det territorium som omfattas av EESavtalet eller på en väsentlig del av det, lämnar de uppgifter om företagens struktur och beteende som är nödvändiga för att bedöma deras ställning mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 54 i EES-avtalet. 4. Artiklarna 10.3—6, 11, 13 och 14 äger motsvarande tillämpning.

Artikel 13 Undersökningar genomförda av EFTA-staternas myndigheter 1. På begäran av EFTASs övervakningsmyndighet skall EFTA-staternas behöriga myndigheter genomföra de undersökningar som EFTAs övervakningsmyndighet anser påkallade enligt artikel 14.1 eller som den har beslutat om enligt artikel 14.3. De tjänstemän hos EFTA-staternas behöriga myndigheter som har till uppgift att genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter efter företeende av en skriftlig fullmakt utfärdad av den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen skall genomföras. Fullmakten skall ange föremålet för och syftet med undersökningen. 2. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet eller den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen skall genomföras kan EFTAS övervakningsmyndighets tjänstemän biträda myndighetens tjänstemän vid fullgörandet av deras uppgifter.

Artikel 14

EFTAs övervakningsmyndighets befogenheter vid undersökningar 1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTAs övervakningsmyndighet har tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna i detta kapitel får den genomföra alla nödvändiga undersökningar hos företag och företagssammanslutningar inom en EFTA-stats territorium. För detta ändamål har de av EFTAs övervakningsmyndighet bemyndigade tjänstemännen befogenhet

a) att granska böcker och andra affärshandlingar, 338

b) att göra kopior av eller utdrag ur böcker och affärshandlingar,

c) att begära muntliga förklaringar på platsen, Bilaga 2

d) att få tillträde till företagens samtliga lokaler, markområden och = till EES-lagen

transportmedel. 2. De tjänstemän som av EFTASs övervakningsmyndighet har fått i uppdrag att genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter efter företeende av skriftlig fullmakt, som anger föremålet för och syftet med undersökningen samt de påföljder som avses i artikel 15.1 c för det fall att begärda böcker eller andra affärshandlingar inte framläggs på ett fullständigt sätt. EFTAs övervakningsmyndighet skall i god tid före undersökningen underrätta den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen skall genomföras om undersökningsuppdraget samt om de bemyndigade tjänstemännens identitet. EFTAs övervakningsmyndighet skall också utfärda sådant bemyndigande för de representanter för EG-kommissionen som skall delta i undersökningen enligt artikel 8.4 i protokoll 23 till EES-avtalet 3. Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig de undersökningar som EFTAS övervakningsmyndighet har beslutat om. I beslutet skall anges föremålet för och syftet med undersökningen, fastställas när den skall börja och anges de påföljder som avses i artiklarna 15.1 c och 16.1 d samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35, föra talan mot beslutet vid EFTA-domstolen. 4. EFTASs övervakningsmyndighet skall fatta beslut enligt punkt 3 efter att ha samrått med den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen skall genomföras. 5. Tjänstemännen hos den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen skall genomföras kan, på begäran av myndigheten eller EFTAs övervakningsmyndighet, hjälpa EFTAs övervakningsmyndighets tjänstemän vid fullgörandet av deras uppgifter. 6. Om ett företag motsätter sig en undersökning som har beslutats med stöd av denna artikel, skall den berörda EFTA-staten lämna de av EFTAS övervakningsmyndighet bemyndigade tjänstemännen den hjälp som behövs för att de skall kunna utföra sitt undersökningsuppdrag. 7. För detta ändamål skall EFTA-staterna, efter samråd med EFTAS övervakningsmyndighet vidta nödvändiga åtgärder inom sex månader efter det att EES-avtalet har trätt i kraft.

Anikel 15 Böter 1. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga företag eller företagssammanslutningar böter om lägst 100 och högst 5 000 ecu, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter i en ansökan enligt arti- Prop. 1991/92: 170

kel 2 eller i en anmälan enligt artikel 4 i detta kapitel eller artikel 1 — Bilaga 2

i kapitel XVI, eller till EES-lagen

b) lämnar oriktiga uppgifter till svar på en begäran enligt artiklarna

11.3, 11.5 eller 12 eller inte lämnar en uppgift inom den tidsfrist som

har fastställts genom beslut enligt artikel 11.5, eller

c) vid undersökningar som genomförs enligt artikel 13 eller 14 framläg-

ger begärda böcker eller andra affärshandlingar på ett ofullständigt

sätt eller inte underkastar sig en undersökning som har beslutats en-

ligt artikel 14.3. 2. EFTAS övervakningsmyndighet kan ålägga företag och företagssammanslutningar böter om lägst 1 000 och högst 1000 000 ecu, eller ett högre belopp som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs omsättning för varje företag som har deltagit i överträdelsen, om de uppsåtli-

gen eller av oaktsamhet |

a) överträder bestämmelserna i artikel 53.1 eller artikel 54 i EES-avta-

let, eller

b) åsidosätter ett åläggande som har beslutats med stöd av artikel 8.1. När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till överträdelsens svårighetsgrad och till dess varaktighet. 3. Artikel 10.3—6 är tillämplig. 4. Beslut fattade med stöd av punkterna 1 och 2 har inte straffrättslig karaktär. 5. Böter enligt punkt 2a kan inte åläggas för åtgärder

a) som har vidtagits efter anmälan till EFTAsS övervakningsmyndighet

och före dess beslut om tillämpning av artikel 53.3 i EES-avtalet,

förutsatt att åtgärderna ligger inom ramen för den verksamhet som

har beskrivits i anmälan,

b) som har vidtagits före anmälan inom ramen för sådana avtal, beslut

och samordnade förfaranden som föreligger när EES-avtalet träder

i kraft, förutsatt att denna anmälan har gjorts inom de tidsfrister som

anges i artikel 1.1 och artikel 3.2 i kapitel XVI. 6. Bestämmelserna i punkt 5 är inte tillämpliga när EFTAs övervakningsmyndighet har meddelat de berörda företagen att den efter preliminär undersökning anser att artikel 53.1 i EES-avtalet är tillämplig och att det inte finns skäl att tillämpa artikel 53.3.

Artikel 16 Viten 1. EFTAs övervakningsmyndighet kan genom beslut förelägga företag eller företagssammanslutningar viten om lägst 50 och högst 1000 ecu om dagen, räknat från den dag som anges i beslutet, för att förmå dessa

a) att upphöra med en överträdelse av artikel 53 eller 54 i EES-avtalet = Prop. 1991/92:170

i överensstämmelse med EFTAs övervakningsmyndighets beslut en- — Bilaga 2

ligt artikel 3 i detta kapitel, till EES-lagen

b) att upphöra med varje åtgärd som har förbjudits enligt artikel 8.3, c) — attpå ett fullständigt och riktigt sätt lämna upplysningar som EFTAs övervakningsmyndighet har begärt genom beslut enligt artikel 11.5, d) attunderkasta sig en sådan undersökning som EFTASs övervakningsmyndighet har beslutat om enligt artikel 14.3.

2. Om företag eller företagssammanslutningar har fullgjort skyldigheten för vars uppfyllande vitet har förelagts, kan EFTASs övervakningsmyndighet fastställa det slutliga vitet till ett belopp som är lägre än det som skulle ha följt av det ursprungliga beslutet. 3. Artikel 10.3-6 är tillämplig.

Artikel 17 EFTA-domstolens prövning EFTA-domstolen har enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal oinskränkt prövningsrätt, på det sätt som anges i artikel 35 i föreliggande avtal, att avgöra överklaganden av beslut genom vilka EFTAs övervakningsmyndighet har fastställt böter eller viten. Domstolen kan upphäva, sätta ned eller höja ålagda böter eller viten.

Artikel 18 Ecu Vid tillämpning av artiklarna 15-17 skall med ecu förstås ecun såsom den har definierats av Europeiska gemenskapernas behöriga myndigheter.

Ariikel 19 Förhör med parterna och tredje man 1. Innan EFTAs övervakningsmyndighet fattar beslut enligt artiklarna 2, 3, 6, 8, 15 och 16 i detta kapitel och artikel 3 i kapitel XVI skall den lämna de berörda företagen och företagssammanslutningarna tillfälle att yttra sig över dess anmärkningar. 2. Om EFTAS övervakningsmyndighet eller EFTA-staternas behöriga myndigheter anser det nödvändigt, kan de även höra andra fysiska eller juridiska personer. Begäran från sådana personer att få yttra sig skall bifallas, om de kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken. 3. Om EFTAS övervakningsmyndighet avser att utfärda icke-ingripandebesked med stöd av artikel 2 eller meddela beslut med stöd av artikel 53.3 i EES-avtalet, skall den offentliggöra ansökan eller anmälan i sammandrag och lämna berörd tredje man tillfälle att framföra sina synpunkter inom den tidsfrist som EFTAs övervakningsmyndighet fastställer och som inte skall 341

legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas. Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 20 Sekretess 1. Om inte annat följer av artikel 9.3 i protokoll 23, får upplysningar som har inhämtats med stöd av artikel 11-14 i detta kapitel eller artikel 57 i EESavtalet samt protokoll 23 till avtalet endast användas för det med begäran eller undersökningen avsedda ändamålet. 2. Om inte annat följer av artiklarna 19 och 21, får EFTAs övervakningsmyndighet och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänstemän och övriga anställda inte avslöja upplysningar som de har inhämtat med stöd av detta protokoll eller artikel 57 i EES-avtalet samt protokoll 23 till avtalet och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess. Denna skyldighet skall gälla även representanter för EG-kommissionen och de EGmedlemsstater som deltar i Rådgivande kommittén enligt artikel 10.4 och i förhör enligt artikel 8.2 i kapitel IV. 3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall inte utgöra hinder för offentliggörande av allmän information eller undersökningar som inte innehåller uppgifter om enskilda företag eller företagssammanslutningar.

Artikel 21 Offentliggörande av beslut 1. EFTASs övervakningsmyndighet skall offentliggöra de beslut den fattar enligt artiklarna 2, 3, 6, och 8 i detta kapitel och artikel 3 i kapitel XVI. 2. I offentliggörandet skall anges de berörda parternas namn och huvuddragen av beslutet. Därvid skall hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

Artikel 22 Särskild bestämmelse EFTAs övervakningsmyndighet får förelägga EFTA-staterna, för samråd inom Ständiga kommittén enligt artikel 2 i avtalet om EFTA-staternas Ständiga kommitté, förslag om att med stöd av artikel 53.3 i EES-avtalet undanta vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden från förbudet i artikel 53.1 i nämnda avtal.

KAPITEL III FORM, INNEHÅLL OCH ÖVRIGA Prop. 1991/92: 170 ENSKILDHETER BETRÄFFANDE ANSÖKNINGAR Bilaga 2 OCH ANMÄLNINGAR till EES-lagen

Artikel I Personer som är berättigade att inlämna ansökningar och anmälningar 1. Varje företag som deltar i sådana avtal, beslut eller förfaranden som avses i artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet får inlämna en ansökan enligt artikel 2 i kapitel II eller en anmälan enligt artikel 4 i kapitel II och artikel 1 i kapitel XVI. Om ansökan eller anmälan inlämnas av några av de berörda företagen, men inte av alla, skall de underrätta de övriga företagen om detta. 2. Om ansökningar eller anmälningar enligt artiklarna 2, 3.1, 3.2b och 4 i kapitel II och artikel 1 i kapitel XVI undertecknas av företrädare för företag, företagssammanslutningar eller fysiska eller juridiska personer, skall de förete skriftlig fullmakt. 3. Vid gemensamma ansökningar eller anmälningar bör en gemensam företrädare utses.

Artikel 2 Inlämnande av ansökningar och anmälningar 1. Varje ansökan och anmälan skall inlämnas till EFTAS övervakningsmyndighet i nio exemplar. 2. De bifogade handlingarna skall vara antingen original eller kopior. Kopiornas överensstämmelse med originalen skall bestyrkas. 3. Ansökningar och anmälningar skall vara avfattade på ett av EFTA-staternas eller Europeiska gemenskapens officiella språk. Övriga handlingar skall lämnas in på originalspråket. Om originalspråket inte är något av EFTAstaternas eller Europeiska gemenskapens officiella språk, skall en översättning till ett av dessa språk bifogas.

Artikel 3 Giltighetsdatum för ansökningar och anmälningar Datum för ansökan eller anmälan skall, om inte annat följer av artikel 11 i protokoll 23 till EES-avtalet, vara den dag när den inkommer till EFTAs övervakningsmyndighet. Om ansökan eller anmälan skickas med rekommenderat brev, skall den dock anses ha inkommit den dag som framgår av avsändningsortens poststämpel.

Artikel 4 Innehållet i ansökningar och anmälningar 1. Ansökningar enligt artikel 2 i kapitel II som avser tillämpligheten av arti-

kel 53.1 i EES-avtalet samt anmälningar enligt artikel 4 i kapitel II eller arti- 343

kel 1.2 i kapitel XVI skall inlämnas på de formulär som för detta ändamål = Prop. 1991/92:170 utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemensam överenskommelse — Bilaga 2 eller av EG-kommissionen och som framgår av bilaga 1. till EES-lagen

2. Ansökningarna och anmälningarna skall innehålla de uppgifter som begärs i formulären. 3. Flera deltagande företag får göra ansökan eller anmälan på ett enda formulär. 4. Ansökningar enligt artikel 2 i kapitel II som avser tillämpligheten av artikel 54 i EES-avtalet skall innehålla en fullständig redogörelse för förhållandena och skall särskilt ange förfarandet i fråga samt företagets eller företagens ställning inom det territorium som omfattas av EES-avtalet, eller en väsentlig del av det, beträffande de varor eller tjänster som omfattas av förfarandet. De formulär som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemensam överenskommelse eller av EG-kommissionen, och som framgår av bilaga 1, kan användas.

Artikel 5 Särskild bestämmelse EFTAS övervakningsmyndighet får i enlighet med bestämmelserna i artikel 49i detta avtal förelägga EFTA-staternas regeringar förslag om formulär och kompletterande anmärkningar.

2¶I KAPITEL I Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel I Innan EFTAS övervakningsmyndighet samråder med Rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor skall den hålla ett förhör enligt artikel 19.1 i kapitel II.

Artikel 2 1. EFTASs övervakningsmyndighet skall skriftligt meddela företag och företagssammanslutningar de anmärkningar som har framställts mot dem. Meddelandet skall tillställas vart och ett av dem eller ett gemensamt ombud som de har utsett. 2. EFTAS övervakningsmyndighet kan meddela parterna genom kungörelse i EES-delen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning, om omständigheterna i ärendet motiverar detta, särskilt om meddelandet skall riktas till flera företag och inget gemensamt ombud har utsetts. I kungörelsen skall hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas. 3. Böter eller viten kan åläggas företag eller företagssammanslutningar endast om anmärkningarna har meddelats på det sätt som anges i punkt 1. 4. Då EFTAs övervakningsmyndighet meddelar anmärkningar skall den fastställa en tidsfrist inom vilken företagen och företagssammanslutningarna kan framföra sina synpunkter till EFTAs övervakningsmyndighet.

Artikel 3 1. Företag och företagssammanslutningar skall inom den fastställda tidsfristen skriftligt framföra sina synpunkter på de anmärkningar som har framställts mot dem. 2. De får i sina skriftliga yttranden anföra alla omständigheter som är av betydelse för deras försvar. 3. De får bifoga alla handlingar som behövs för att styrka de åberopade omständigheterna. De får även föreslå att EFTAs övervakningsmyndighet hör personer som kan bekräfta dessa omständigheter.

Artikel 4 EFTAS övervakningsmyndighet skall i sina beslut endast ta upp sådana anmärkningar mot företag och företagssammanslutningar beträffande vilka dessa har haft tillfälle att yttra sig.

Arntikel 5 Om fysiska eller juridiska personer som kan påvisa ett tillräckligt intresse i 345 saken begär att få yttra sig enligt artikel 19.2 i kapitel II, skall EFTAS över-

vakningsmyndighet lämna dem tillfälle att yttra sig skriftligt inom den tids- Prop. 1991/92: 170

frist som den fastställer. Bilaga 2

till EES-lagen Artikel 6 Om EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit en ansökan enligt artikel 3.2 i kapitel II, anser att det på grundval av den information som den har tillgång till inte finns tillräckligt underlag för att bifalla ansökan, skall den meddela sökandena sina skäl och fastställa en tidsfrist inom vilken de får inkomma med ytterligare skriftliga synpunkter.

Artikel 7 1. EFTAS övervakningsmyndighet skall lämna personer, som i sina skriftliga yttranden begärt att få framföra sina synpunkter muntligt, tillfälle att göra detta, om de kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken eller om EFTAS övervakningsmyndighet avser att ålägga dem böter eller viten. 2. EFTAS övervakningsmyndighet kan även lämna varje annan person tillfälle att muntligt framföra sina synpunkter.

Artikel 8 1. EFTAS övervakningsmyndighet skall kalla de personer som skall höras att infinna sig vid den tidpunkt som den bestämmer. 2. Den skall genast översända en kopia av kallelsen till EFTA-staternas behöriga myndigheter, som kan utse en tjänsteman att delta i förhöret. EFTAs övervakningsmyndighet skall även bjuda in EG-kommissionen att låta sig representeras vid förhöret. Inbjudan skall även omfatta EG-medlemsstaterna.

Artikel 9 1. Förhören skall ledas av de personer som EFTAS övervakningsmyndighet utser för detta ändamål. 2. Personer som kallas att närvara skall infinna sig personligen eller genom sina juridiska ombud eller stadgeenliga ställföreträdare. Företag och företagssammanslutningar kan dessutom företrädas av ett vederbörligen befullmäktigat ombud som har utsetts bland deras ordinarie personal. Personer som hörs av EFTAS övervakningsmyndighet kan biträdas av advokater eller akademiska lärare som har rätt att föra talan vid EFTA-domstolen eller av andra kvalificerade personer. 3. Förhören skall inte vara offentliga. Personerna skall höras enskilt eller i närvaro av andra personer som har kallats. I det senare fallet skall hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas. 4. Det väsentliga innehållet i de yttranden som avges av varje person som hörs skall antecknas i ett protokoll som skall läsas och godkännas av honom. 346

Artikel 10

Bilaga 2 Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 2.2 skall meddelanden och kallel- .

till EES-lagen

ser från EFTAs övervakningsmyndighet skickas till mottagarna i rekommenderat brev med mottagningsbevis eller överlämnas till dem mot kvitto.

Anikel 11 1. När EFTAs övervakningsmyndighet fastställer de tidsfrister som anges i artiklarna 2, 5 och 6 skall den ta hänsyn till den tid som behövs för att förbereda yttranden och till om ärendet är av brådskande natur. Tidsfristen skall inte understiga två veckor och skall kunna förlängas. 2. När tidsfristerna fastställs skall inte den dag inräknas då handlingen har tagits emot eller getts in. 3. Skriftliga yttranden skall inkomma till EFTAs övervakningsmyndighet eller vara avsända i rekommenderat brev före tidsfristens utgång. Infaller tidsfristens sista dag på en söndag eller helgdag, skall den förlängas till utgången av påföljande arbetsdag. Vid beräkningen av den förlängda tidsfristen skall hänsyn tas, när det gäller dagen för mottagandet av skriftliga yttranden, till de helgdagar som anges i bilaga 2 till detta protokoll och när det gäller avsändningsdagen till de lagstadgade helgdagarna i avsändningslandet.

ATT ÅLÄGGA EKONOMISKA PÅFÖLJDER ENLIGT Bilaga 2 TRANSPORT- OCH KONKURRENSREGLERNA I till EES-lagen KAPITLEN II-IV OCH VI-XIV OCH ATT VERKSTÄLLA

SÅDANA PÅFÖLJDER

Artikel I

Preskription av möjligheten att ålägga påföljd 1. Följande preskriptionstider gäller EFTASsS övervakningsmyndighets befogenhet att ålägga böter eller viten för överträdelser av transport- och konkurrensreglerna i EES-avtalet:

a) tre år vid överträdelser av bestämmelser om företags eller företags-

sammanslutningars ansökningar eller anmälningar, begäran om

upplysningar eller genomförande av undersökningar,

b) fem år vid övriga överträdelser. 2. Preskriptionstiden skall räknas från den dag när överträdelsen begås. När det gäller fortsatta eller upprepade överträdelser skall dock tiden räknas från den dag när överträdelsen upphör.

Artikel 2

Avbrott av preskription beträffande påföljd

1. Preskriptionstiden vid förfaranden avbryts av åtgärder som vidtas av EFTAS övervakningsmyndighet eller av EG-kommissionen på EFTAS övervakningsmyndighets begäran enligt artikel 8 i protokoll 23 till EES-avtalet eller av en EFTA-stat på EFTASs övervakningsmyndighets begäran i syfte att få till stånd en förberedande undersökning eller ett förfarande beträffande en överträdelse. Avbrottet i preskriptionstiden gäller från den dag när minst ett företag eller en företagssammanslutning som har deltagit i överträdelsen har underrättats om åtgärden. Åtgärder som avbryter preskriptionstiden omfattar särskilt

a) skriftliga framställningar om upplysningar, som görs av EFTAS övervakningsmyndighet eller av den behöriga myndigheten i en EFTAstat på EFTASs övervakningsmyndighets begäran, eller beslut av EFTASs övervakningsmyndighet i vilka de begärda upplysningarna krävs, b) skriftliga bemyndiganden att genomföra undersökningar som har lämnats till dess tjänstemän av EFTAs övervakningsmyndighet eller, på EFTAS övervakningsmyndighets begäran, av den behöriga myndigheten i en EFTA-stat, eller beslut av EFTAs övervakningsmyndighet om att beordra en undersökning, c) EFTAS övervakningsmyndighets inledande av ett förfarande, d) meddelanden om EFTAs övervakningsmyndighets anmärkningar.

2. Avbrottet i preskriptionstiden gäller alla företag eller företagssamman-

4 slutningar som har deltagit i överträdelsen. 348

3. Efter varje avbrott börjar preskriptionstiden att löpa på nytt. Preskrip- = Prop. 1991/92:170 tionstiden skall dock utlöpa senast när en period som är lika med dubbla pre- = Bilaga 2

skriptionstiden har förflutit utan att EFTAs övervakningsmyndighet har = till EES-lagen ålagt böter eller viten. Denna period skall förlängas med den tid under vilken preskriptionen tillfälligt har upphävts enligt artikel 3.

Artikel 3 Tillfälligt avbrott i preskriptionstiden beträffande påföljd Preskriptionstiden beträffande påföljder löper inte så länge EFTAs övervakningsmyndighets beslut är föremål för prövning vid EFTA-domstolen enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal.

Artikel 4 Preskriptionstiden vid verkställande av påföljder 1. En preskriptionstid på fem år gäller för EFTAs övervakningsmyndighets befogenhet att genomdriva beslut om åläggande av böter, sanktionsavgifter eller viten för överträdelser av transport- eller konkurrensreglerna i EESavtalet. 2. Preskriptionstiden skall räknas från den tidpunkt när beslutet träder i kraft.

Artikel 5 Avbrott i preskriptionstiden vid verkställande av påföljder 1. Preskriptionstiden vid verkställande av påföljder avbryts

a) genom meddelande av ett beslut om ändring av det ursprungliga bötes-, sanktionsavgifts- eller vitesbeloppet eller om avslag på en begäran om en sådan ändring, b) genom åtgärder som vidtas av EFTASs övervakningsmyndighet eller av en EFTA-stat på EFTAs övervakningsmyndighets begäran för att driva in böter, sanktionsavgifter eller viten.

2. Efter varje avbrott börjar preskriptionstiden att löpa på nytt.

Artikel 6 Tillfälligt avbrott i preskriptionstiden vid verkställande av påföljder Preskriptionstiden vid verkställande av påföljder skall ej löpa så länge som

a) en betalningsfrist har medgetts, eller

b) indrivningen har skjutits upp enligt ett beslut av EFTA-domstolen

enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna

i föreliggande avtal.

DEL II TRANSPORT Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2 - till EES-lagen KAPITEL VI TILLAMPNING AV

KONKURRENSREGLER PÅ TRANSPORTER PÅ JÄRNVÄG, LANDSVÄG OCH INRE VATTENVÄGAR

På grund av uppdelningen av texten i förordning (EEG) nr 1017/68 mellan bilaga XIV till EES-avtalet (materiella bestämmelser) och detta kapitel (procedurbestämmelser) återfinns texten till ariikel 1-5 och 7-9, med ändringar, i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68). EFTAs övervakningsmyndighet skall besluta om sådana fall enligt bestämmelserna i artikel 56 i EES-avtalet, särskilt punkt 12a och b och punkt 3.

Artikel 1-5 (Ingen text)

Artikel 6 Avtal avsedda att minska störningar till följd av transportmarknadens struktur 1. Till dess att lämpliga ågärder vidtas för att säkerställa en stabil transportmarknad kan förbudet i artikel 2 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) förklaras icke tillämpligt på avtal, beslut och samordnade förfaranden som kan minska störningar

på marknaden i fråga.

2. Beslut enligt det förfarande som anges i artikel 14 om att inte tillämpa förbudet i artikel 2 i nämnda rättsakt får inte fattas förrän Ständiga kommittén på grundval av ett utlåtande från EFTAs övervakningsmyndighet har konstaterat att det föreligger ett krisläge på hela transportmarknaden eller en del av den. 3. Med förbehåll för bestämmelserna i punkt 2, kan förbudet i artikel 2 i nämnda rättsakt förklaras ej tillämpligt endast om

a) avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet inte ålägger de

berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga för att

minska störningarna, och

b) inte ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur spel när

det gäller en väsentlig del av den berörda transportmarknaden.

Artikel 7-9 (Ingen text)

Artikel 10 Prop. 1991/92: 170 Förfaranden efter klagomål eller på EFTAs övervakningsmyndighets Bilaga 2

eget initiativ till EES-lagen

EFTAS övervakningsmyndighet skall efter att ha mottagit klagomål eller på eget initiativ inleda förfaranden för att få överträdelser av bestämmelserna i artikel 2 eller 8 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EESavtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) att upphöra eller för att säkerställa att artikel 4.2 i nämnda rättsakt iakttas. Rätt att framställa klagomål har

a) EFTA-staterna,

b) fysiska eller juridiska personer som åberopar ett legitimt intresse i

saken.

Artikel 11 Genomförandet av förfaranden efter klagomål eller på EFTAs övervakningsmyndighets eget initiativ 1. Konstaterar EFTASs övervakningsmyndighet att det har skett en överträdelse av artikel 2 eller 8 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68), kan den genom beslut ålägga de berörda företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med överträdelsen. Om inte annat följer av andra bestämmelser i detta kapitel och i nämnda rättsakt, kan EFTASs övervakningsmyndighet, innan den fattar beslut enligt föregående stycke, rikta rekommendationer till de berörda företagen eller företagssammanslutningarna för att få dem att upphöra med överträdelsen. 2. Punkt 1 gäller även sådana fall som avses i artikel 4.2 i nämnda rättsakt. 3. Finner EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit klagomål, att det på grundval av den information som den har tillgång till inte finns skäl för att ingripa med stöd av artikel 2, 4.2 eller 8 i nämnda rättsakt mot ett avtal, beslut eller förfarande, skall den genom beslut tillbakavisa klagomålet som obefogat. 4. Finner EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit klagomål eller på eget initiativ, att ett avtal, beslut eller samordnat förfarande uppfyller villkoren i både artiklarna 2 och 5 i nämnda rättsakt, skall den meddela ett beslut om tillämpning av artikel 5. I beslutet skall anges tidpunkten då det träder i kraft. Denna tidpunkt kan vara tidigare än tidpunkten för beslutet.

Artikel 12 Tillämpningen av artikel 5 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XTV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) — invändningar 1. Företag och företagssammanslutningar som önskar åberopa artikel 5 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning 351

randen som avses i artikel 2 i nämnda rättsakt och i vilka de deltar kan fram- = Bilaga 2 ställa ansökningar till EFTAs övervakningsmyndighet. till EES-lagen

2. Finner EFTASs övervakningsmyndighet att den förfogar över allt tillgängligt bevismaterial och att en ansökan kan medges och har inga åtgärder enligt artikel 10 vidtagits mot det ifrågavarande avtalet, beslutet eller samordnade förfarandet, skall den snarast offentliggöra ansökan i sammandrag i EESdelen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning och lämna berörda tredje män tillfälle att framföra synpunkter till EFTAS övervakningsmyndighet inom 30 dagar. Vid offentliggörandet skall hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas. 3. Om EFTASs övervakningsmyndighet inte inom 90 dagar från tidpunkten för ett sådant offentliggörande i EES-delen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning meddelar sökandena att det finns allvarliga tvivel beträffande tillämpligheten av artikel 5 i nämnda rättsakt, skall avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet, förutsatt att det överensstämmer med den beskrivning som har lämnats i ansökan, anses undantaget från förbudet för den tid som redan har förflutit och under ytterligare högst tre år från offentliggörandet av ansökan i EES-delen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Konstaterar EFTAs övervakningsmyndighet, efter utgången av nittiodagarsfristen men före utgången av treårsfristen, att villkoren för tillämpning av artikel 5 i nämnda rättsakt inte är uppfyllda, skall den genom beslut meddela att förbudet i artikel 2 i nämnda rättsakt gäller. Detta beslut kan ges retroaktiv verkan, om de berörda parterna har lämnat oriktiga uppgifter eller missbrukat undantaget från bestämmelserna i artikel 2 i nämnda rättsakt. 4. Om EFTAs övervakningsmyndighet inom nittiodagarsfristen lämnar sökandena meddelande i enlighet med punkt 3, första stycket, skall den undersöka om villkoren i artiklarna 2 och 5 i nämnda rättsakt är uppfyllda. Finner EFTAs övervakningsmyndighet att villkoren i artiklarna 2 och 5 i nämnda rättsakt är uppfyllda, skall den besluta om tillämpning av artikel S. I beslutet skall anges tidpunkten då det träder i kraft. Denna tidpunkt kan vara tidigare än tidpunkten för ansökan.

Artikel 13 Giltighetstiden för och återkallande av beslut om tillämpning av artikel 5 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) 1. I beslut om tillämpning av artikel 5 i nämnda rättsakt som fattas med stöd av artikel 11.4 eller 12.4, andra stycket, skall anges för vilken tid det skall gälla. Normalt skall denna tid inte understiga sex år. Beslutet kan förenas med villkor och ålägganden. 2. Beslutet kan förnyas, om förutsättningarna för tillämpning av artikel 5 i nämnda rättsakt fortfarande gäller. 352

3. EFTAS övervakningsmyndighet kan återkalla eller ändra sitt beslut eller Prop. 1991/92: 170 förbjuda parterna att vidta vissa åtgärder Bilaga 2

a) om de faktiska förhållanden som låg till grund för beslutet har änd- till EES-lagen

rats i något väsentligt avseende,

b) om parterna åsidosätter ett åläggande som har förenats med beslu-

tet,

c) om beslutet grundar sig på oriktiga uppgifter eller har utverkats på

ett bedrägligt sätt, eller

d) om parterna missbrukar det undantag från bestämmelserna i artikel

2 i nämnda rättsakt som har beviljats dem genom beslutet.

I fall enligt b, c och d kan beslutet återkallas med retroaktiv verkan.

Arniikel 14 Beslut om tillämpning av artikel 6

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 2 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) och beträffande vilka parterna önskar åberopa artikel 6 skall anmälas till EFTAsS övervakningsmyndighet. 2. Beslut av EFTASs övervakningsmyndighet om tillämpning av artikel 6 i nämnda rättsakt skall träda i kraft först vid tidpunkten för beslutet. I beslutet skall anges för vilken tid det skall gälla. Denna tid skall inte överstiga tre år från den tidpunkt när Ständiga kommittén konstaterar att det föreligger ett krisläge enligt artikel 6.2. 3. EFTASs övervakningsmyndighet kan förnya beslutet, om Ständiga kommittén i enlighet med det förfarande som anges i artikel 6.2 på nytt konstaterar att det föreligger ett krisläge och om de övriga villkoren i artikel 6 fortfarande är uppfyllda. 4. Beslutet kan förenas med villkor och ålägganden. 5. EFTAS övervakningsmyndighets beslut skall upphöra att gälla senast sex månader efter det att de åtgärder som anges i artikel 6.1 har genomförts. 6. Artikel 13.3 är tillämplig.

Arntikel 15

Behörighet Med förbehåll för EFTA-domstolens prövning av beslutet enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och tillämpliga bestämmelser i föreliggande avtal är EFTASs övervakningsmyndighet ensam behörig att i enlighet med villkoren i artikel 55 i EES-avtalet —- ålägga skyldigheter enligt artikel 4.2 i den rättsakt som avses i punkt 10 i

bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68), — meddela beslut enligt artiklarna 5 i nämnda rättsakt och 6 i detta kapitel. 353 23 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bilaga I

Så länge EFTASs övervakningsmyndighet varken har inlett ett förfarande för Prop. 1991/92: 170 att meddela beslut i ett visst fall eller översänt ett meddelande enligt artikel — Bilaga 2 12.3, första stycket, är EFTA-staternas myndigheter behöriga att avgöra om = till EES-lagen

bestämmelserna i artikel 2 eller 8 i nämnda rättsakt är tillämpliga på fallet.

Artikel 16 Samverkan med EFTA-staternas myndigheter 1. EFTAS övervakningsmyndighet skall genomföra de förfaranden som föreskrivs i detta kapitel i nära och ständig samverkan med EFTA-staternas behöriga myndigheter, som har rätt att framföra sina synpunkter på dessa förfaranden. | 2. EFTASs övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas behöriga myndigheter översända kopior av klagomål och ansökningar samt även av de viktigaste handlingarna som tillställs EFTAs övervakningsmyndighet eller som den skickar ut i samband med dessa förfaranden. EFTAS övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas behöriga myndigheter översända kopior av anmälningar, klagomål och uppgifter om inledande av förfaranden på eget initiativ som den har mottagit från EG-kommissionen enligt artiklarna 2 och 10 i protokoll 23 till EES-avtalet. EFTAS övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas behöriga myndigheter översända kopior av handlingar som den har mottagit från EG-kommissionen enligt artikel 7 i protokoll 23 till EES-avtalet.

3. Samråd skall ske med en Rådgivande kommitté för kartell- och monopol-

frågor inom transportsektorn före beslut som följer på ett förfarande enligt artikel 10 eller beslut enligt artikel 12.3, andra stycket, eller enligt punkt 4, andra stycket, i samma artikel eller enligt punkt 2 eller 3 i artikel 14. Samråd skall också ske med Rådgivande kommittén före överlämnandet av sådana förslag som avses i artikel 29. 4. Rådgivande kommittén skall vara sammansatt av tjänstemän som är sakkunniga i kartell- och monopolfrågor på transportområdet. Varje EFTAstat skall utse två tjänstemän som representanter, som var och en vid förhinder kan ersättas av en annan tjänsteman. EG-kommissionen och EG-medlemsstaterna skall ha rätt att närvara vid Rådgivande kommitténs sammanträden och att framföra sina synpunkter där. Deras representanter skall dock inte ha rösträtt. 5. Samrådet skall äga rum vid ett gemensamt sammanträde som sammankallas av EFTAS övervakningsmyndighet och som hålls tidigast 14 dagar efter det att kallelse har skett. Till kallelsen skall fogas en redogörelse för varje ärende som skall behandlas, med uppgift om de viktigaste handlingarna samt ett preliminärt utkast till beslut. Med hänsyn till det deltagande som avses i punkt 4, andra stycket, skall EGkommissionen erhålla en inbjudan till sammanträdet samt den information som avses i artikel 6 i protokoll 23 till EES-avtalet. 354

6. Rådgivande kommittén kan avge ett yttrande även om en del ledamöter = Prop. 1991/92:170

eller deras ersättare inte är närvarande. En redogörelse för resultatet av = Bilaga 2 överläggningarna skall bifogas utkastet till beslut. Redogörelsen skall inte = till EES-lagen

offentliggöras.

Anikel 17 Ständiga kommitténs behandling av de principfrågor rörande transportbestämmelserna i EES-avtalet som uppkommer i särskilda fall 1. EFTAs övervakningsmyndighet skall inte meddela ett beslut för vilket samråd enligt artikel 16 är obligatoriskt förrän efter utgången av en frist på 20 dagar från den dag när Rådgivande kommittén har avgett sitt yttrande. 2. Före utgången av den frist som anges i punkt 1 får varje EFTA-stat begära att Ständiga kommittén sammankallas för att tillsammans med EFTAS övervakningsmyndighet behandla de principfrågor rörande transportbestämmelserna i EES-avtalet som enligt EFTA-statens uppfattning har samband med det ärende som skall avgöras. Ständiga kommittén skall inom 30 dagar efter en begäran från den berörda EFTA-staten sammanträda uteslutande för att behandla sådana principfrå-

gor.

EFTASs övervakningsmyndighet skall inte meddela sitt beslut förrän efter Ständiga kommitténs sammanträde. 3. Ständiga kommittén kan vidare när som helst på begäran av en EFTAstat eller EFTAs övervakningsmyndighet behandla allmänna frågor som uppkommer i samband med genomförandet av konkurrenspolitiken inom transportsektorn. 4. I samtliga fall där det begärs att Ständiga kommittén sammanträder för att behandla principfrågor enligt punkt 2 eller allmänna frågor enligt punkt 3 skall EFTASs övervakningsmyndighet inom ramen för detta kapitel ta hänsyn till de riktlinjer som framkommer vid sammanträdet.

Artikel 18 Utredningar av transportbranscher

1. Om transportutvecklingen, prisrörelser eller prisstelhet på transportområdet eller andra omständigheter tyder på att konkurrensen på transportområdet är begränsad eller snedvriden inom det territorium som omfattas av EES-avtalet i ett särskilt geografiskt område eller i samband med en eller flera trafikleder, eller i fråga om person- eller godsbefordran av en eller flera bestämda kategorier, kan EFTAs övervakningsmyndighet i enlighet med bestämmelserna i protokoll 23 till EES-avtalet besluta att företa en allmän utredning av den berörda branschen och i samband därmed begära att transportföretagen i denna bransch lämnar de upplysningar och de handlingar som är nödvändiga för att förverkliga de principer som är uppställda i artiklarna 2-5, 7 och 8 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES- 355 avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) och i artikel 6 i detta kapitel.

2. När EFTAs övervakningsmyndighet företar utredningar enligt punkt 1, — Prop. 1991/92: 170 skall den även begära att företag eller grupper av företag, vars storlek tyder — Bilaga 2 på att de har en dominerande ställning inom det territorium som omfattas av — till EES-lagen EES-avtalet eller en väsentlig del av det, lämnar de uppgifter om företagens struktur och beteende som är nödvändiga för att bedöma deras ställning mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 8 i nämnda rättsakt.

3. Artiklarna 16.2-6, 17, 19, 20 och 21 är tillämpliga.

Artikel 19 Begäran om upplysningar 1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTAS övervakningsmyndighet har tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna i detta kapitel får EFTAs övervakningsmyndighet inhämta alla nödvändiga upplysningar hos EFTA-staternas regeringar och behöriga myndigheter samt hos företag och företagssammanslutningar. 2. När EFTAS övervakningsmyndighet riktar en begäran om upplysningar till ett företag eller en företagssammanslutning, skall den samtidigt sända en kopia av denna begäran till den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium företaget har sitt säte. 3. I sin begäran skall EFTAs övervakningsmyndighet ange den rättsliga grunden för och syftet med begäran samt de påföljder som avses i artikel 22.1b om oriktiga uppgifter lämnas. 4. Skyldiga att lämna de begärda upplysningarna är företagens ägare eller deras företrädare och, när det gäller juridiska personer och bolag, eller sammanslutningar som inte är juridiska personer, de som är utsedda att företräda dessa enligt lag eller stadgar. 5. Om ett företag eller en företagssammanslutning inte lämnar de begärda upplysningarna inom den tidsfrist som har fastställts av EFTAs övervakningsmyndighet eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall EFTASs övervakningsmyndighet begära upplysningarna genom beslut. I beslutet skall anges vilka upplysningar som begärs, fastställas en lämplig tidsfrist inom vilken upplysningarna skall lämnas och anges de påföljder som avses i artiklarna 22.1 b och 23.1 c samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35, föra talan mot beslutet vid EFTA-domstolen. 6. EFTASs övervakningsmyndighet skall samtidigt sända en kopia av sitt beslut till den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium företaget eller företagssammanslutningen har sitt säte.

Artikel 20 Undersökningar genomförda av EFTA-staternas myndigheter Bilaga 2

till EES-lagen

1. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet skall EFTA-staternas behöriga myndigheter genomföra de undersökningar som EFTAS övervakningsmyndighet anser påkallade enligt artikel 21.1 eller som den har beslutat om enligt artikel 21.3. De tjänstemän hos EFTA-staternas behöriga myndigheter som har till uppgift att genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter efter företeende av en skriftlig fullmakt utfärdad av den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen skall genomföras. Fullmakten skall ange föremålet för och syftet med undersökningen. 2. På begäran av EFTASs övervakningsmyndighet eller den behöriga myndigheten i den EFTA-stat vars territorium undersökningen skall genomföras kan EFTAs övervakningsmyndighets tjänstemän biträda myndighetens tjänstemän vid fullgörandet av deras uppgifter.

Artikel 21 EFTAS övervakningsmyndighets befogenheter vid undersökningar 1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTASs övervakningsmyndighet har tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna i detta kapitel får den genomföra alla nödvändiga undersökningar hos företag och företagssammanslutningar inom en EFTA-stats territorium. För detta ändamål har de av EFTASs övervakningsmyndighet bemyndigade tjänstemännen befogenhet

a) att granska böcker och andra affärshandlingar, b) att göra kopior av eller utdrag ur böcker och affärshandlingar, c) att begära muntliga förklaringar på platsen, d) att få tillträde till företagens samtliga lokaler, markområden och

transportmedel.

2. De tjänstemän som av EFTASs övervakningsmyndighet har fått i uppdrag att genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter efter företeende av en skriftlig fullmakt, som anger föremålet för och syftet med undersökningen samt de påföljder som avses i artikel 22.1 c för det fall att begärda böcker eller andra affärshandlingar inte framläggs på ett fullständigt sätt. EFTAS övervakningsmyndighet skall i god tid före undersökningen underrätta den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen skall genomföras om undersökningsuppdraget samt om de bemyndigade tjänstemännens identitet. EFTAs övervakningsmyndighet skall också utfärda sådant bemyndigande för de representanter för EG-kommissionen som skall delta i undersökningen enligt artikel 8.4 i protokoll 23 till EES-avtalet. 3. Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig de 357

undersökningar som EFTASs övervakningsmyndighet har beslutat om. I be- = Prop. 1991/92: 170 slutet skall anges föremålet för och syftet med undersökningen, fastställas Bilaga 2 när den skall börja och anges de påföljder som avses i artiklarna 22.1c och = till EES-lagen 23.1 d samt upplysas om rätten att föra talan mot beslutet vid EFTA-domstolen. 4. EFTASs övervakningsmyndighet skall fatta beslut enligt punkt 3 efter att ha samrått med den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen skall genomföras. 5. Tjänstemännen hos den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen skall genomföras kan, på begäran av myndigheten eller EFTAs övervakningsmyndighet, hjälpa EFTASs övervakningsmyndighets tjänstemän vid fullgörandet av deras uppgifter. 6. Om ett företag motsätter sig en undersökning som har beslutats med stöd av denna artikel, skall den berörda EFTA-staten lämna de av EFTAS övervakningsmyndighet bemyndigade tjänstemännen den hjälp som behövs för att de skall kunna utföra sitt undersökningsuppdrag. För detta ändamål skall EFTA-staterna efter samråd med EFTAs övervakningsmyndighet vidta nödvändiga åtgärder inom sex månader efter det att EES-avtalet har trätt i kraft.

Anikel 22 Böter 1. EFTASs övervakningsmyndighet kan ålägga företag eller företagssammanslutningar böter om lägst 100 och högst 5 000 ecu, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter i en ansökan enligt arti-

kel 12 eller i en anmälan enligt artikel 14, eller

b) lämnar oriktiga uppgifter till svar på en begäran enligt artikel 18 el-

ler 19, punkt 3 eller 5, eller inte lämnar en uppgift inom den tidsfrist

som har fastställts genom beslut enligt artikel 19.5, eller

c) vid undersökningar som genomförs enligt artikel 20 eller 21 framläg-

ger begärda böcker eller andra affärshandlingar på ett ofullständigt

sätt eller inte underkastar sig en undersökning som har beslutats en-

ligt artikel 21.3. 2. EFTAS övervakningsmyndighet kan ålägga företag och företagssammanslutningar böter om lägst 1000 och högst 1000 000 ecu, eller ett högre be-

lopp som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs

omsättning för varje företag som har deltagit i överträdelsen, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) överträder bestämmelserna i artikel 2 eller 8 i den rättsakt som avses

i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG)

nr 1017/68), eller

b) åsidosätter ett åläggande som har beslutats med stöd av artikel 13.1

eller 14.4.

När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till överträdelsens svårig- — Prop. 1991/92: 170

hetsgrad och till dess varaktighet. Bilaga 2

3. Artiklarna 16.36 och 17 är tillämpliga. till EES-lagen

4. Beslut fattade med stöd av punkterna 1 och 2 har inte straffrättslig karaktär.

Artikel 23 Viten 1. EFTAS övervakningsmyndighet kan genom beslut förelägga företag eller företagssammanslutningar viten om lägst 50 och högst 1 000 ecu om dagen,

räknat från den dag som anges i beslutet, för att förmå dessa

a) att upphöra med en överträdelse av artikel 2 eller 8 i den rättsakt

som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning

(EEG) nr 1017/68) enligt ett åläggande med stöd av artikel 11 eller

att efterkomma ett åläggande enligt artikel 4.2 i nämnda rättsakt,

b) att upphöra med varje åtgärd som har förbjudits enligt artikel 13.3,

c) — attpå ett fullständigt och riktigt sätt lämna upplysningar som EFTASs

övervakningsmyndighet har begärt genom beslut enligt artikel 19.5,

d) att underkasta sig en sådan undersökning som EFTAs övervaknings-

myndighet har beslutat om enligt artikel 21.3. 2. Om företag eller företagssammanslutningar har fullgjort skyldigheten för vars uppfyllande vitet har förelagts, kan EFTAs övervakningsmyndighet fastställa det slutliga vitet till ett belopp som är lägre än det som skulle ha följt av det ursprungliga beslutet. 3. Artiklarna 16.36 och 17 är tillämpliga.

Artikel 24

EFTA-domstolens prövning EFTA-domstolen har enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal oinskränkt prövningsrätt, på det sätt som anges i artikel 35 i föreliggande avtal, att avgöra överklagande av beslut genom vilka EFTAs övervakningsmyndighet har fastställt böter eller viten. Domstolen kan upphäva, sätta ned eller höja ålagda böter eller viten.

Artikel 25 Ecu Vid tillämpning av artiklarna 22-24 skall med ecu förstås ecun såsom den har definierats av Europeiska gemenskapernas behöriga myndigheter.

Arnikel 26 Prop. 1991/92: 170

Förhör med parterna och tredje man Bilaga 2

till EES-lage 1. Innan EFTASs övervakningsmyndighet fattar beslut enligt artiklarna 11, Ben 12.3, andra stycket, 12.4, 13.3, 14.2 och 3, 22 och 23, skall den lämna berörda företag och företagssammanslutningar tillfälle att yttra sig över dess anmärkningar. 2. Om EFTASs övervakningsmyndighet eller EFTA-staternas behöriga myndigheter anser det nödvändigt, kan de även höra andra fysiska eller juridiska

personer. Begäran från sådana personer att få yttra sig skall bifallas, om de kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken. |

3. Om EFTASsS övervakningsmyndighet avser att utfärda icke-ingripandebesked med stöd av artikel 5 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) eller artikel 6 i detta kapitel, skall den offentliggöra ifrågavarande avtal, beslut eller samordnade förfarande i sammandrag och lämna varje berörd tredje man tillfälle att framföra sina synpunkter inom den tidsfrist som EFTASs övervakningsmyndighet fastställer och som inte skall understiga en månad. Vid offentliggörandet skall hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

Artikel 27 Sekretess 1. Ominte annat följer av artikel 9 i protokoll 23 till EES-avtalet, får upplysningar som har inhämtats med stöd av artikel 18-21 i detta kapitel eller artikel 58 i EES-avtalet samt protokoll 23 till avtalet endast användas för det med begäran eller undersökningen avsedda ändamålet. 2. Ominte annat följer av artiklarna 26 och 28 får EFTAs övervakningsmyndighet och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänstemän och övriga anställda inte avslöja upplysningar som de har inhämtat med stöd av detta protokoll eller artikel 58 i EES-avtalet samt protokoll 23 till avtalet och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess. Denna skyldighet skall gälla även representanter för EG-kommissionen och de EG-medlems-

stater som deltar i Rådgivande kommittén enligt artikel 16.4 och i förhör

enligt artikel 8.2 i kapitel VII. 3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall inte utgöra hinder för offentliggörande av allmän information eller undersökningar som inte innehåller uppgifter om enskilda företag eller företagssammanslutningar.

Anikel 28 Offentliggörande av beslut 1. EFTAs övervakningsmyndighet skall offentliggöra de beslut den fattar enligt artiklarna 11, 12.3, andra stycket, 12.4, 13.3 och 14.2 och 3. 2. I offentliggörandet skall anges de berörda parterna och huvuddragen av 360

beslutet. Därvid skall hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras Prop. 1991/92:170 affärshemligheter skyddas. Bilaga 2 till EES-lagen

Artikel 29 Särskild bestämmelse EFTAsS övervakningsmyndighet får i enlighet med bestämmelserna i artikel 49 i detta avtal förelägga EFTA-staternas regeringar förslag om formulär som skall användas för klagomål enligt artikel 10, ansökningar enligt artikel 12 och anmälningar enligt artikel 14.1 samt förslag till kompletterande anmärkningar till dessa formulär.

KAPITEL VII FORM, INNEHÅLL OCH ÖVRIGA Prop. 1991/92: 170 ENSKILDHETER BETRÄFFANDE KLAGOMÅL Bilaga 2 ENLIGT ARTIKEL 10, ANSÖKNINGAR ENLIGT till EES-lagen ARTIKEL 12 OCH ANMÄLNINGAR ENLIGT ARTIKEL

14.1¶I KAPITEL VI

Artikel 1 Klagomål 1. Klagomål enligt artikel 10 i kapitel VI skall inlämnas skriftligt på ett av EFTA-staternas eller Europeiska gemenskapens officiella språk. De kan inlämnas på de formulär som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemensam överenskommelse eller av EG-kommissionen och som framgår av bilaga 4. 2. Om sådana klagomål undertecknas av ombud för företag, företagssammanslutningar eller fysiska eller juridiska personer, skall de förete skriftlig fullmakt.

Artikel 2 Personer som är berättigade att inlämna ansökningar och anmälningar 1. Varje företag som deltar i sådana avtal, beslut eller förfaranden som avses i artikel 2 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) får inlämna en ansökan enligt artikel 12 eller en anmälan enligt artikel 14.1 i kapitel VI. Om ansökan eller anmälan inlämnas av några av de berörda företagen, men inte av alla, skall de underrätta de övriga företagen om detta. 2. Om ansökningar eller anmälningar enligt artiklarna 12 och 14.1 i kapitel VI undertecknas av ombud för företag, företagssammanslutningar eller fysiska eller juridiska personer, skall de förete skriftlig fullmakt. 3. Vid gemensamma ansökningar eller anmälningar skall ett gemensamt ombud utses.

Artikel 3 Inlämning av ansökningar och anmälningar 1. Ansökningar enligt artikel 12 i kapitel VI skall inlämnas på de formulär som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemensam överenskommelse eller av EG-kommissionen och som framgår av bilaga

4.

2. Anmälningar enligt artikel 14.1 i kapitel VI skall inlämnas på de formulär som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemensam överenskommelse eller av EG-kommissionen och som framgår av bilaga 5. 3. Flera deltagande företag får göra ansökan eller anmälan på ett enda for- 362 mulär.

gärs i formulären. Bilaga 2

till EES-lagen

5. Varje ansökan, anmälan och bifogad handling skall inlämnas till kommissionen i åtta exemplar. 6. De bifogade handlingarna skall vara antingen original eller kopior. Kopiornas överensstämmelse med originalen skall bestyrkas.

7. Ansökningar och anmälningar skall vara avfattade på ett av EFTA-stater-

nas eller Europeiska gemenskapens officiella språk. Övriga handlingar skall

lämnas in på originalspråket. Om originalspråket inte är något av de offi-

ciella språken, skall en översättning till ett av dessa språk bifogas.

Artikel 4 Särskild bestämmelse EFTAS övervakningsmyndighet får i enlighet med bestämmelserna i artikel 49 i detta avtal förelägga EFTA-staternas regeringar förslag om formulär och kompletterande anmärkningar.

KAPITEL VIII FÖRHÖR ENLIGT ARTIKEL 26.1 I Prop. 1991/92: 170 KAPITEL VI Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel I Innan EFTASs övervakningsmyndighet samråder med Rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor inom transportsektorn skall den hålla ett förhör enligt artikel 26.1 i kapitel VI.

Artikel 2 1. EFTAsS övervakningsmyndighet skall skriftligt meddela företag och företagssammanslutningar de anmärkningar som har framställts mot dem. Meddelandet skall tillställas vart och ett av dem eller ett gemensamt ombud som de har utsett. 2. EFTAs övervakningsmyndighet kan meddela parterna genom kungörelse i EES-delen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning, om omständigheterna i ärendet motiverar detta, särskilt om meddelandet skall riktas till flera företag och inget gemensamt ombud har utsetts. I kungörelsen skall hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas. 3. Böter eller viten kan åläggas företag eller företagssammanslutningar endast om anmärkningarna har meddelats på det sätt som anges i punkt 1. 4. Då EFTASs övervakningsmyndighet meddelar anmärkningar skall den fastställa en tidsfrist inom vilken företagen och företagssammanslutningarna kan framföra sina synpunkter till EFTAs övervakningsmyndighet.

Artikel 3 1. Företag och företagssammanslutningar skall inom den fastställda tidsfristen skriftligt framföra sina synpunkter på de anmärkningar som har framställts mot dem. 2. De får i sina skriftliga yttranden anföra alla omständigheter som är av betydelse för deras försvar. 3. De får bifoga alla handlingar som behövs för att styrka de åberopade

omständigheterna. De får även föreslå att EFTAsS övervakningsmyndighet

hör personer som kan bekräfta dessa omständigheter.

Arnikel 4 EFTAs övervakningsmyndighet skall i sina beslut endast ta upp sådana anmärkningar mot företag och företagssammanslutningar beträffande vilka dessa har haft tillfälle att yttra sig.

Artikel 5 Om fysiska eller juridiska personer som kan påvisa ett tillräckligt intresse i 364 saken begär att få yttra sig enligt artikel 26.2 i kapitel VI, skall EFTASs över-