Sammanfattningsvis kommer den europeiska integrationen genom EES- avtalet att leda till att Sverige redan år 1993 står inför en inre marknad med betydande rörlighet och öppenhet. En stor del av innehållet i ett EG- medlemskap omfattas av EES-avtalet. För Sveriges del innebär avtalet en mycket påtaglig förstärkning av vårt samarbete med EG och inom EFTA.

Avtalet är emellertid inte en tillräcklig bas för relationen till EG i ett längre perspektiv. Ett skäl härtill är att det system för inflytande avtalet innebär på det institutionella området inte ger samma medbestämmande- rätt som ett medlemskap. Dessutom är gemenskapen nu inne i en dyna- misk utvecklingsfas med siktet inställt på en fortsatt breddning och för- djupning av integrationen till nya områden som inte täcks av EES-avtalet. Det handlar inte längre enbart om den gemensamma. gränslösa marknaden utan om ett ekonomiskt och monetärt samarbete som skall leda till en ekonomisk och monetär union, ett närmare utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete. sociala frågor inkl. arbetsmarknads- och jämställdhetsaspekter, miljövård. energifrågor och forskning m.m.

Det ligger i vårt nationella intresse att delta fullt ut i den process som nu pågår för att bygga ett nytt Europa, grundat på en varaktig fredsordning och stabil ekonomisk tillväxt. Sverige måste kunna tillhöra EG:s institu- tioner med fullt medbestämmande.

De närmaste åren blir avgörande för Sveriges framtida roll i Europa. Vägen mot ett svenskt medlemskap i EG inleddes när Sverige sommaren 1991 formellt ansökte om medlemskap. Vi har därmed börjat den sista etappen mot att fullt ut delta i det fördjupade europeiska samarbete där Sverige historiskt. politiskt. ekonomiskt och kulturellt har en naturlig roll att spela.

Jag kommer i fortsättningen tillsammans med övriga berörda statsråd att ge en bild av EES-avtalets konsekvenser för vårt land och av de åtgärder på olika plan som behöver vidtas för en anpassning till EG:s omfattande regelverk. Även om det är svårt att i detalj förutspå utfallet av avtalet på skilda fält för svenskt vidkommande är den samlade bilden av avtalets återverkningar klart positiv och innebär en rad möjligheter och utma- ningar för vårt land. Både som självständig form för avancerad integration mellan EFTA-länderna och EG och som ett viktigt steg på vägen mot ett medlemskap i EG utgör EES-avtalet en möjlighet till starkt positiv utveck- ling för hela samhället. Helhjärtade ansträngningar har också lagts ned på att få avtalet till stånd. Bakom dessa ansträngningar har sedan flera år rått bred enighet i Sveriges riksdag. Riksdagens målsättning om att svenska medborgare. institutioner och företag bör delta i den inre marknaden på samma villkor som EG—länderna själva har i allt väsentligt kunnat uppnås.

• Sida 5
•  Original

Bilaga 1

Jag förordar därför att det nu undertecknade avtalet tillsammans med de andra tidigare angivna avtalen föreläggs riksdagen för dess godkännande.

Under arbetet med förhandlingar om EES-avtalet och förberedelserna för detta har omfattande samråd ägt rum med myndigheter och organisa- tioner. bl.a. genom rådet för Europafrågor och särskilda referensgrupper knutna till tjugotalet arbetsgrupper inom regeringskansliet för beredning av de olika sakfrågorna.

En följd av avtalets vittomfattande natur är att samtliga departement i större eller mindre grad engagerats i det arbete som fordras för att anpassa svenska regler till dem som gäller i EG och enligt avtalet skall tillämpas i Sverige efter ikraftträdandet. Sådana anpassningar har skett successivt sedan ett par år och når sin kulmen genom de beslut som nu är aktuella. De statsråd, vilkas ansvarsområden berörs av EES-avtalet. redogör i det föl- jande för läget inom sina områden såvitt avser anpassning till EES-avtalet och övriga berörda rättsakter. De presenterar de förslag till lagstiftning, som i detta sammanhang blir aktuella. I flera fall avses dock förslag till lagreglering ske genom propositioner som framläggs senare. I sådana fall görs i det här sammanhanget sådana hänvisningar till EG:s regelverk att den huvudsakliga innebörden av den tillämnade framtida anpassningen ändå klarläggs.

I de fall motsvarigheten i EES-avtalet till EG-förordningar skall införli- vas med svensk rätt genom lag kommer varje förslag till lag om inkorpore- ring av en sådan förordning att framläggas, varvid förordningen bifogas lagförslaget in extenso. Om å andra sidan motsvarigheten till EG:s direktiv skall föranleda lagstiftning kommer förslag att läggas fram. varigenom direktivet transformeras till svensk lag. Själva direktivet bifogas emellertid inte. Sådana direktiv avses bli tillgängliga i särskilda sammanställningar. Till förordningar eller direktiv. som skall inkorporeras resp. transformeras genom andrajörfallningar än lagar, kommer hänvisning i allmänhet att ske på sådant sätt att det ändå finns möjlighet att identifiera reglerna i EG: s sekundärrättsliga regelverk.

EES- och EFTA-avtalen bör bifogas propositionen som bilagor. Jag vill nämna att vad som ingåri EES-avtalet av EG:s regelverk (sekundärrätten) till största del föreligger i svensk översättning, som granskats av EG:s rådssekretariat. De översatta och granskade delarna är under tryckning och kommer att bli tillgängliga så snart det kan ske. Beträffande återstående delar fortsätter översättningsarbetet.

De ekonomiska konsekvenserna av EES-avtalet har behandlats i bud- getpropositionen (prop. 1991/92: 100 bil. 1 och bil. 4). Totalt beräknades kostnaderna inom statsbudgeten för den västeuropeiska integrationen uppgå till ca 930 milj. kr. budgetåret 1992/93. Härav svarar programsamar- betet inom de s.k. angränsande politikområdena samt administration inom svenska myndigheter för ca 612 milj. kr.. EES- och EFTA- institutionerna för ca 50 milj. kr. (totalt inkl. EFTA-sekretariatet 1 10 milj. kr.) och fonden för social och ekonomisk utjämning inorn EES för ca 270 milj. kr.

• Sida 6
•  Original

Bilaga 1

Statsråden anmäler härefter de frågor med anknytning till ett godkän- nande av EES-avtalen m.m., som tillhör deras resp. ansvarsområden. Anförandena redovisas i underprotokollen för resp. departement.

Statsrådet Dinkelspiel avslutar:

Jag hemställer att regeringen i en gemensam proposition förelägger riks- dagen vad jag och övriga föredragande anfört för de åtgärder och ändamål som vi har hemställt om.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i underpro- tokollen och de avtal jämte protokoll m.m., som underställs riksdagens prövning, skall bifogas propositionen enligt följande:

Utrikesdepartementet Bilaga 1 Justitiedepartementet Bilaga 2 Försvarsdepartementet Bilaga 3 Socialdepartementet Bilaga 4 Kommunikationsdepartementet Bilaga 5 Finansdepartementet Bilaga 6 Utbildningsdepartementet Bilaga 7 Jordbruksdepartementet Bilaga 8 Arbetsmarknadsdepartementet Bilaga 9 Kulturdepartementet Bilaga 10 Näringsdepartementet Bilaga 11 Civildepartementet Bilaga 12 Miljö- och naturresursdepartementet Bilaga 13 EES-avtalet på svenska Bilaga 14 EES-avtalet på engelska Bilaga 15 EFTA—avtalen på svenska och engelska Bilaga 16

• Sida 7
•  Original

UTRIKESDEPARTEMENTET 112201)- 11991/92? 170 1 a & Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1992 g

Föredragande: statsrådet Dinkelspiel

Anmälan till proposition om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)

1. Inledning

Avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europe- iska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och deras medlemsstater samt medlemsstaterna i den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) underteckna- des den 2 maj 1992. Samtidigt undertecknades två avtal mellan EFTA- länderna, nämligen dels ett om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervakningsavtalet), dels ett om en ständig kommitté (kommittéavtalet). Den 20 maj 1992 har EFTA-länderna därutöver under- tecknat ett avtal om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas parlament (parlamentarikeravtalet).

Avtalen bör i svensk och engelsk text fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 14— 16.

EES-avtalet omfattar en huvuddel med 129 artiklar, 49 protokoll och 22 bilagor. I bilagorna görs hänvisning till ca 1 500 EG—rättsakter som med nödvändiga anpassningar har integrerats i avtalet. Till avtalet är fogat ett antal protokollsanteckningar och deklarationer jämte viss brevväxling.

Övervakningsavtalet omfattar en huvuddel med 53 artiklar och sju protokoll jämte två bilagor. Kommittéavtalet omfattar likaså en huvuddel med 14 artiklar samt därutöver två protokoll och en bilaga med tillhörande bihang. Även till dessa avtal är fogade protokollsanteckningar m.m.

Under förhandlingsarbetet och förberedelserna för detta har regeringen haft ett omfattande samråd med myndigheter och organisationer, bl.a. genom rådet för Europafrågor och särskilda referensgrupper knutna till tjugotalet arbetsgrupper inom regeringskansliet för beredning av de olika sakfrågorna. I ett par fall har frågor som varit aktuella i förhandlingarna gjorts till föremål för särskilda remissförfaranden. Det gäller t. ex. EES och den svenska grundlagen (Ds 1990: 58) och Romfördragets artikel 30 — Om EG-rättens s.k. Cassis de Dijon—princip (Ds 1990: 76). I båda dessa fall har också sammanställningar över remissyttrandena publicerats (Ds 1990: 89 resp. 1991246).

Information har vidare lämnats bl.a. i en serie s.k. grönböcker från utrikesdepartementets handelsavdelning. I en sådan grönbok från april 1990 redovisas fakta om de EG-rättsakter som då bedömdes komma att ingå i avtalet. '

Efter förhandlingarnas avslutande i februari i år har inom utrikesdepar- ' 7

• Sida 8
•  Original

Bilaga 1

tementets handelsavdelning utarbetats dels en grönbok som beskriver framför allt EES-avtalet, men också i korthet övervakningsavtalet och kommittéavtalet, dels departementspromemorian (Ds 1992: 14) EES- avtalets införlivande m.m., vari bl.a. lämnas förslag till en lag om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Samtidigt har EES- avtalet jämte dess protokoll och bilagor ävensom till avtalet fogade överens- komna protokollsanteckningar, deklarationer och brevväxling publicerats i engelsk text sådant det förelåg medio februari 1992. Därefter har några tillägg gjorts. Texterna har sedermera varit föremål för rättslig och språklig granskning.

Promemorian har remissbehandlats. Därvid har remissinstansernas syn på EES-avtalet efterfrågats. Därutöver har några remissinstanser beretts tillfälle att anlägga synpunkter på en specifik fråga som har samband med en kommande EFTA-domstols funktion. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels promemorians lagförslag (bilaga 1.1), dels en förteckning över remissinstanserna (bilaga 1.2). Rcmissinstansernas yttranden finns till— gängliga i departementspromemorian (Ds 1992: 35) Yttranden över depar- tementspromemorian (Ds 1992: 14) EES-avtalets införlivande m.m.

Regeringen beslöt den 28 april 1992 att inhämta lagrådets yttrande över inom utrikesdepartementet upprättat förslag till lag om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Det sålunda remitterade förslaget bör fogas till protokollet som bilaga 1.3.

Lagrådet har yttrat sig över lagförslaget den 15 maj 1992. Yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga 1.4.

Lagrådet har inledningsvis uttalat att EES-avtalet formellt sett är ett folkrättsligt avtal av traditionellt slag men att den anpassning av svensk rätt till EG:s rättssystem som skall äga rum innebär en så genomgripande förändring av vårt rättssystem att avtalet, i belysning även av de anslu- tande övervaknings- och kommittéavtalen, i sakligt hänseende kan betrak- tas som unikt.

Lagrådet har hänvisat till att EES-avtalet samt övervaknings- och kom- mittéavtalen medför att en synnerligen omfångsrik och delvis omvälvande ny lagstiftning kommer att införas i vår rättsordning. Lagrådet menar därför att man med hänsyn till omfattningen och arten av den nya text- massa som sålunda skall gälla som svensk rätt får räkna med att svårigheter kommer att uppstå vid den praktiska tillämpningen av avtalens materiella bestämmelser. Detta gäller inte bara bestämmelserna sedda för sig — många med en utformning ,och ett innehåll som ter sig främmande för svensk lagstiftningsteknik — utan också deras förhållande till jämsides gällande svenska författningar.

Också i andra hänseenden synes enligt lagrådet tveksamheter kunna uppkomma vid tillämpningen av den föreslagna EES-lagen. Detta gäller omfattningen av införlivade regler och framtida avtalsändringar. Lagrådet tar också upp frågan om en inkorporering av EES-avtalet kan anses innebära att svensk normgivningskompetens överlåtits till en internatio— nell organisation.

Lagrådet har vidare föreslagit att bestämmelserna som rör kommunala stödåtgärder skall preciseras och gjort vissa påpekanden och kommentarer

• Sida 9
•  Original

Bilaga 1

i fråga om förslagets konkurrensregler och vad som i remissen anförts om publiceringsfrågor. Slutligen har lagrådet tagit upp en speciell tillämpnings- fråga rörande anpassningcn av svensk rätt till EG-rätten.

Sammanfattningsvis har lagrådet funnit att det remitterade förslaget, med beaktande av vad som sägs i yttrandet, kan godtas och således antas som lag.

Jag kommer i det följande under de berörda avsnitten att närmare återkomma till lagrådets synpunkter och förslag. Som skall framgå kommer jag i de delar lagrådet lämnar förslag i stor utsträckning att ansluta mig till dessa. Jag kommer också i övrigt att i stora delar beakta de synpunkter som lagrådet har lämnat.

Det till lagrådet remitterade förslaget har dels jämkats redaktionellt på vissa punkter, dels i ett par hänseenden ytterligare förtydligats. Också de avtalstexter SOm fogats som bilagor till EES-lagen har jämkats redaktionellt i vissa delar.

Jag ämnar i det följande teckna en historisk bakgrund till EES-avtalet. Först (avsnitt A) kommer jag att redovisa EES-förhandlingarnas gång och beredningsarbetet. Efter en presentation av EES-avtalet och EFTA- avtalens huvudsakliga innehåll kommer jag att redovisa mina över- väganden i fråga om godkännande av avtalen. Sedan (avsnitt B) kommer jag att lämna en närmare beskrivning av avtalen. Som inledning till detta avsnitt kommer jag att översiktligt redogöra för EG:s rättsliga struktur. En sådan redogörelse bedömer jag som angelägen för att avtalen skall kunna sättas in i sitt rättsliga sammanhang.

Därefter (avsnitt C) kommerjag att ta upp frågor som rör införlivandet med svensk rätt av avtalet och de lagstiftningsåtgärdcr som detta förutsät- ter. I det sammanhanget kom mer jag också att behandla vissa publicerings- frågor m.m.

Slutligen (avsnitt D) tar jag upp vissa lagstiftningsfrågor på specifika områden.

• Sida 10
•  Original

Bilaga 1

2. Historisk återblick

Redan år 1951 beslöt Västtyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederlän- derna och Luxemburg att gå samman i den europeiska kol- och stålgemen- skapen (EKSG). Organisationen avsåg att samordna de deltagande län- dernas kol- och stålindustri. Syftet var både ekonomiskt och politiskt. På det ekonomiska planet skulle gemenskapen främja tillväxt och sysselsätt- ning. Politiskt skulle samordningen leda till att risken för krig eliminerades mellan de deltagande länderna. Den skulle också jämna vägen för ett enat Europa. Länderna kom snart att sträva mot ett mer omfattande samarbete. Ett försök att bilda en gemensam armé misslyckades dock år 1954.

År 1957 inleddes en ny fas i den europeiska integrationsprocessen. Då undertecknades Romfördraget om den Europeiska ekonomiska gemenska- pen. Genom Romfördraget åtog sig de sex medlemsländerna i Europeiska kol- och stålgemenskapen inte bara att bilda en tullunion utan också att successivt gå vidare mot ett alltmer intensivt ekonomiskt och politiskt samarbete. För detta ändamål skapades ett antal institutioner med över- statlig kompetens. Samtidigt med Romfördraget undertecknades också fördraget om den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

För att undvika att den planerade Europeiska ekonomiska gemenskapen skulle leda till en ekonomisk och politisk splittring av Västeuropa, inleddes redan år 1956 överläggningar inom OEEC (Organisation for European Economic Cooperation) som syftade till att bilda ett frihandelsområde omfattande alla de sjutton medlemsländerna. Dessa s.k. Maudlingför- handlingar blev dock resultatlösa och avbröts i slutet av år 1958. Sju av länderna utanför EG, däribland Sverige, tog då upp överläggningar om att skapa ett frihandelsområde av mer begränsad omfattning. År 1959 slöts den s.k. Stockholmskonventionen genom vilken den europeiska frihan- delssammanslutningen EFTA bildades. Två målsättningar angavs för orga- nisationen: dels att skapa ett frihandelsområde för industrivaror, dels att skapa ett bättre utgångsläge för eventuella förhandlingar med EG.

Sommaren 1961 ansökte Storbritannien om medlemskap i EG. Dan- mark och Norge följde det brittiska exemplet medan Sverige, Schweiz och Österrike ansökte om s.k. association. Förhandlingar inleddes men av- bröts redan i början av år 1963 efter ett franskt veto mot ett brittiskt inträde.

I gengäld drevs det interna arbetet inom EFTA och EG med stor framgång. Tullavvecklingen mellan medlemsländerna i EFTA var genom— förd år 1966. Inom ramen för EG skapades en tullunion samt en gemensam jordbruks- och handelspolitik.

År 1967 ansökte Storbritannien tillsammans med Norge, Danmark och Irland återigen om medlemskap i EG. Samtidigt förnyade Sverige sin ansökan. och denna gång uteslöts ingen av de former för samarbete som Romfördraget förutser. Avgörande för svensk del var att de förbehåll som neutralitetspolitiken föranledde kunde tillgodoses. Denna öppna ansökan får ses mot bakgrund av den nedtoning av det överstatliga elementet i samarbetet, som blev följden av den s.k. Luxemburgkompromissen från år 1966 genom vilken medlemsländerna i praktiken gavs vetorätt i frågor som

• Sida 11
•  Original

betraktades som vitala från nationell synpunkt. Några egentliga förhand- Prop. 1991/92: 170 lingar kom inte till stånd denna gång och samtalen avbröts återigen på Bilaga 1 grund av ett franskt veto mot ett brittiskt inträde.

I detta läge aktualiserades frågan om ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete, den s.k. NORDEK-planen som syftade till bl.a. en tullunion. NORDEK kom dock aldrig att förverkligas.

En tredje framstöt mot en utvidgning av EG gjordes år 1969. Förhand- lingar om medlemskap inleddes med Storbritannien, Irland och Danmark, vilka utmynnade i att dessa länder inträdde i Gemenskapen den 1 januari 1973.

Även Norge hade undertecknat anslutningsakten, men sedan en majori- tet av valmanskåren i en rådgivande folkomröstning uttalat sig mot en anslutning valde Norge att inte ratificera den.

Jämsides med dessa förhandlingar fördes överläggningar mellan EG och de återstående EFTA-länderna. Från svensk sida gjordes inga andra för- behåll i förhandlingarna än de som föranleddes av neutralitetspolitiken. Varken tullunion eller deltagande i den gemensamma jordbrukspolitiken uteslöts. Liksom vid 1967 års ansökan lämnades formen för samarbetet öppen.

Vid slutet av år 1970 kom enhetstanken återigen i fokus genom Davignon- och Werner-rapporterna. Där drogs riktlinjerna upp för ett närmare utrikespolitiskt resp. ekonomiskt-politiskt samarbete mellan EG:s medlemsländer med syfte att på lång sikt uppnå en mycket långtgå- ende samordning på dessa områden.

Därmed ändrades förutsättningarna för Sveriges position i de påbörjade förhandlingarna." Regeringen konstaterade i mars 1971 att neutralitetspo- litiken inte kunde förenas med ett närmare utrikespolitiskt samarbete i enlighet med Davignon-rapportens slutsatser. Därtill bedömdes att neutra- litetspolitiken satte gränser för hur långt Sverige kunde medverka inom en ekonomisk och monetär union, som innebar uppgivande av betydelsefulla områden av nationell beslutanderätt. Slutsatsen blev att ett svenskt med- lemskap inte längre var aktuellt.

Förhandlingarna mellan Sverige och EG avslutades i juli 1972. De resulterade i ett frihandelsavtal för industrivaror. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1973 (prop. 1972: 135, UU 20. rskr. 311). Liknande bilaterala frihandelsavtal slöts mellan EG och övriga EFTA-länder. Genom avtalen bevarades i stort den frihandel som uppnåtts mellan EFTA-länderna och utsträcktes successivt till att omfatta hela EFTA/EG-området.

Oljekrisen år 1973 fick långtgående negativa konsekvenser för de väst- europeiska länderna. Tillväxten minskade samtidigt som inflation och arbetslöshet sköt i höjden. Nationella problem fick förtur framför interna- tionellt samarbete. I EFTA-samarbetet var Stockholmskonventionens am- bitioner på frihandelsområdet redan infriade. Tonvikten lades nu på att undanröja tekniska handelshinder. En del framsteg gjordes men takten i arbetet var låg.

EG-arbctet präglades under större delen av 1970-talet och början av 1980-talet av budgetfrågan, som kom att försvåra samarbetet i övrigt. Det visade sig svårt att inordna Storbritannien i den gemensamma jordbruks- 1 1

• Sida 12
•  Original

politiken och dess finansiering. Integrationsprocesscn gick långsamt. Det Prop. 1991/92: 170 kan dock noteras att det informella politiska samarbete som Davignonrap- Bilaga 1 porten lagt grund för utvecklades. Ett förstärkt europeiskt valutasamar- bete. EMS. inleddes år 1978. År 1981 utvidgades Gemenskapen med Grekland. En ytterligare utvidgning skedde år 1986 då Spanien och den tidigare EFTA-medlemmen Portugal inträdde som medlemmar.

Den 1 januari 1984 var den successiva tullavveckingen mellan EG och EFTA:s medlemsländer genomförd. Därmed hade ett frihandelsområde för industrivaror omfattande 350 milj. människor skapats. Ett nytt viktigt steg i relationerna mellan EFTA-länderna och EG togs i april 1984, då ett första gemensamt ministermöte mellan EFTA-länderna och EG hölls i Luxemburg. Ministrarna enades vid mötet om en deklaration, som lade den politiska grunden för ett utvidgat samarbete mellan EG och EFTA: s medlemsländer med yttersta mål att skapa ett dynamiskt europeiskt eko- nomiskt samarbetsområde (EES) omfattande hela Västeuropa. Sverige tillhörde initiativtagarna till deklarationen.

EG-kommissionen lade ijuni 1985 fram en vitbok med sammanfattande förslag om hur Gemenskapens ursprungliga målsättning borde kunna upp- nås. Denna sammanfattades i begreppet inre marknad, vilken enligt vitbo- ken skall vara genomförd till utgången av år 1992. Senare samma år höll EG:s medlemsländer en konferens om revidering av beslutsreglcrna i bl.a. Romfördraget. Fördragsändringarna sammanställdes i den europeiska en- hetsakten, som förutom en ändring av Gemenskapens beslutsregler också innehåller bestämmelser om EG:s inre marknad, valutapolitik, regional- politik, forskning och utveckling, utrikes- och säkerhetspolitik, social- politik, miljövård och förhållandct mellan EG:s institutioner. Enhetsakten trädde i kraft den 1 juli 1987. Genom den skapades de institutionella förutsättningarna för att genomföra bl. a. vitbokens målsättning.

EG:s beslut om den inre marknaden ändrade också förutsättningarna för samarbetet mellan Sverige och EG. Det stod alltmer klart att visionen om ett EES. såsom den gestaltade sig vid ministermötet i Luxemburg, knappast skulle kunna förverkligas genom den gradvisa utvidgning av samarbetet som skett inom Luxemburgdeklarationens ram. Den dåva- rande regeringen lade därför hösten 1987 fram en proposition om Sverige och den västeuropeiska integrationen (prop. 1987/88:66) i vilken riktlin- jerna för ett breddat och fördjupat samarbete med EG lades fast. Målsätt- ningen var att Sverige tillsammans med övriga EFTA-länder skulle bli delaktig i den inre marknaden. Riksdagen konstaterade också i sitt betän- kande över propositionen (UU 1987/88: 24) att Sverige bör eftersträva ett så nära och varaktigt samarbete med EG som möjligt på alla de områden som innefattas av den inre marknaden. Som mål angavs, att integrations- arbetet skulle leda till samma fördelar och åtaganden för medborgare. företag och institutioner i Sverige som i EG:s medlemsländer. Man fastslog också att ett svenskt medlemskap inte var ett mål för de förhandlingar som då förestod.

Under sommaren och hösten 1988 intensifierades samarbetet EFTA- EG. Vid EFTAzs ministermöte i Tammerfors i juni 1988 lades, på svenskt initiativ, en handlingSplan för ett breddat samarbete fast. 12

• Sida 13
•  Original

EFTA-länderna inledde under hösten år 1988 samtal med EG om Prop. 1991/922170 förutsättningarna för ett samarbete i linje med handlingsplanen. I ett tal Bilaga 1 inför EG—parlamentet den 17 januari 1989 föreslog EG-kommissionens ordförande Jacques Delors att samarbetet med EFTA-länderna breddades och gavs en fastare ram. Förslaget välkomnades av EFTA-ländernas rege- ringschefer vid ett möte i Oslo i mars samma år. Det blev upptakten till en intensiv dialog om det framtida samarbetets utformning. Under somma- ren och hösten 1989 kartlades de möjliga samarbetsområdena. Därtill diskuterades den institutionella och rättsliga ramen för samarbetet. Kart- läggningen utmynnade i den samstämmiga bedömningen att det fanns förutsättningar för förhandlingar om ett EES-avtal. Vid ett gemensamt ministermöte mellan EG och EFTA den 19 december 1989 beslutades att formella förhandlingar om ett brett upplagt avtal skulle inledas. vilket också skedde den 20 juni 1990.

Vid sidan av förhandlingen med EFTA-länderna har sedan år 1989 särskilt tre frågor kommit att stå i fokus för Gemenskapens intresse, nämligen relationerna till Öst- och Centraleuropa. arbetet i riktning mot en ekonomisk och monetär union samt arbetet mot en politisk union.

Genom kommunismens sammanbrott i Centraleuropa ändrades förut- sättningarna för Gemenskapens relationer med de berörda länderna. Ge— nom det tyska enandet år 1990 införlivades det förutvarande DDR i EG. Förhandlingar om associationsavtal mellan EG och Tjeckoslovakien. Po- len och Ungern har inletts. EG-kommissionen har vidare samordningsan- svaret för de gemensamma biståndsinsatserna gentemot Östeuropa inom ramen för den s.k. G 24-processen.

Under år 1990 togs det första steget mot ett fullt genomförande av en ekonomisk och monetär union inom EG. Kapitalrörelserna. som succes- sivt liberaliserats under de senaste åren, släpptes helt fria i flertalet medlemsländer den 1 juli samma år. Spanien. Portugal. Grekland och Irland behåller dock i ett övergångsskede vissa begränsade valutaregle- ringar. Vidare fördjupades det ekonomisk-politiska samarbetet. En rege- ringskonferens tillsattes den 15 december samma år med uppgift att bestämma innehållet i och tidtabellen för den följande utvecklingen mot en ekonomisk och monetär union.

Med den inre marknaden. den successiva utvecklingen mot en ekono- misk och monetär union och de yttre förändringarna i Europa aktualisera- des under år 1990 också frågan om en förstärkning av det politiska samarbetet inom gemenskapen. Europeiska rådet beslutade därför att parallellt med konferensen om den monetära unionen också inleda en konferens om den politiska unionen.

Efter ett år av förhandlingar mellan EG och regeringarna träffades överenskommelsen om den Europeiska unionen vid det Europeiska rådets möte i Maastricht den 9 december 1991. Överenskommelsen innebär att den Europeiska gemenskapen gradvis omvandlas till en Europeisk union. Senast år 1999 skall en ekonomisk och monetär union med gemensam valuta och centralbank vara verklighet. Samarbetet fördjupas samtidigt som det breddas till en rad nya områden. Beslutsprocessen görs mer effektiv genom ökad användning av majoritetsbeslut och parlamentet får 13

• Sida 14
•  Original

större befogenheter. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik införs Prop. 1991/92: 170 successivt. Samarbetet omkringinvandrarpolitiska. polisiära och juridiska Bilaga 1 frågor förstärks. Den Europeiska unionen vilar institutionellt på tre pelare: en avsevärt utvecklad europeisk gemenskap med en institutionell uppbyggnad motsva- rande den som gäller för EG i dag, en gemensam utrikes- och säkerhetspo- litik där medlemsländerna ges ett starkt inflytande över den fortsatta utvecklingen samt ett förstärkt samarbete omkring invandrarpolitiska, polisiära och juridiska frågor där ansvaret helt vilar på medlemsländerna. Maastrichtöverenskommelsen kommer att följas upp av en ny regerings— konferens under år 1996.

• Sida 15
•  Original

A GODKÄNNANDE AV EES-AVTALET M.M. gflop- 11991/92: 170 1 aga

3. EES-förhandlingarnas gång

Vid ett gemensamt ministermöte EFTA/EG i Bryssel den 19 december 1989 togs beslut om att under första halvåret 1990 inleda formella förhand- lingar om ett brett upplagt avtal om EES. Målet var att på EG-regelverkets grund uppnå fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Eventu- ella övergångs- eller andra arrangemang var en förhandlingsfråga. Minist— rarna underströk dock att utrymmet för undantag från enskilda EG—regler var begränsat och måste grunda sig på verkligt vitala nationella intressen.

Samarbetet skulle vila på lika konkurrensvillkor. Det skulle också om- fatta angränsande områden som sociala frågor, konsumentskydd, forsk- ning och utveckling, miljövård. utbildning, program för små och medel- stora företag samt turism. Avtalet skulle vidare innefatta instrument för att utjämna ekonomiska och sociala skillnader mellan olika regioner. Beträff- ande de institutionella frågorna underströk ministrarna att parternas be- slutsautonomi skulle respekteras. Procedurer ägnade att underlätta sam- förståndslösningar borde förhandlas fram.

Likformig tillämpning och övervakning skulle på lämpligt sätt tillförsäk- ras och en effektiv tvistlösning komma till stånd. Förhandlingarna skulle enligt ministrarna avslutas så snart som möjligt och avtalet träda i kraft den 1 januari 1993, dvs. samtidigt med att den inre marknaden förverkli- gades i EG.

Efter ytterligare förberedelsearbete under det svenska ordförandeskapet i EFTA våren 1990 inleddes de formella förhandlingarna om ett EES-avtal den 20 juni 1990. Förhandlingarna leddes på tjänstemannanivå av en särskild gemensam chefsförhandlargrupp, High Level Negotiating Group (HLNG). Gruppen tillsatte fem förhandlingsgrupper — en för varor. en för tjänster och kapital. en för personers rörlighet. en för s.k. angränsande politikområden samt en femte grupp för rättsliga och institutionella frågor. EG företräddes i förhandlingsgrupperna av EG-kommissionen biträdd av medlemsländerna.

Redan under den föregående kartläggningsfasen hade EFTA-länderna försökt att så långt som möjligt agera samordnat, något som de också fortsatte med under förhandlingarna. EG hade tidigt understrukit be- tydelsen av att ha en enda part att diskutera med. Mycket arbete kom därför att läggas ner på att utforma gemensamma ställningstaganden i EFTA-kretsen.

1 de olika förhandlingsgrupperna deltog samtliga EFTA-länder men företräddes gentemot EG av en gemensam ordförande. 1 chefsförhandlar- gruppen växlade ordförandeskapet mellan EFTA-länderna halvårsvis i överensstämmelse med cirkulationen av ordförandeskapet i EFTA. Ordfö- randeuppdragen i övriga förhandlingsgrupper var uppdelade mellan EFTA-länderna. Sverige ansvarade för förhandlingsgruppen för varor.

Två frågekomplex kom att dominera förhandlingarna. Det ena rörde 15

• Sida 16
•  Original

tillämpningen av de relevanta EG-reglerna. Utgångspunkten för samarbe- Prop. 1991/92: 170 tet var att EFTA-länderna skulle överta de relevanta delarna av EG:s s.k. Bilaga 1 sekundära regelverk, dvs. främst direktiv och förordningar. Denna regel- massa måste således identifieras och konsekvenserna av ett övertagande noga analyseras av de enskilda .EFTA-länderna. Av olika skäl visade det sig att dessa i flera fall hade behov av övergångsarrangemang eller andra särlösningar. Stora ansträngningar kom att läggas ner på utformningen av dessa arrangemang både inom EFTA och i förhandlingarna med EG. Detta gälldei synnerhet arbetet med att förena EFTA-ländernas i vissa avseenden högre krav vad gäller skydd för liv, hälsa och miljö med den fria varumark- nad som eftersträvas inom EES.

Den andra frågan rörde avtalets institutionella och rättsliga form. Det handlade här om att skapa en institutionell och rättslig struktur som å ena sidan tillgodosåg EFTA-ländernas krav på medinflytande och å andra sidan garanterade EG:s önskan om bibehållen beslu'tsautonomi. Till detta kom frågan om utformningen av övervakningen och tillämpningen av avtalet samt former för bl. a. tvistlösning mellan parterna.

Vid ett gemensamt ministermöte i Geneve den 19 december 1990 nåddes enighet om den övergripande strukturen för avtalets institutionella uppbyggnad och huvuddragen i en gemensam beslutsordning.

Förhandlingarna fortsatte under våren 1991 med ökad intensitet. Vid ett gemensamt ministermöte i Bryssel den 13 maj gjordes betydande framsteg beträffande lösningen av de rättsliga och institutionella frågorna. Bl.a. träffades en överenskommelse om att en gemensam EES-domstol skulle inrättas. Parterna hade då också funnit lösningar på flertalet av de frågor där EFTA-länderna önskade övergångsarrangemang eller andra särlös- ningar.

Parallellt med dessa framsteg började frågan om fiskets behandling i EES-avtalet att tona fram som en allt svårare förhandlingsfråga. EFTA- länderna önskade fullt tillträde till EG-marknaden för fisk, vilket flera EG-länder motsatte sig. EG önskade för sin del visst tillträde till norska och isländska fiskevatten. En annan känslig och svårbemästrad fråga gällde transittrafiken genom Schweiz och Österrike. 1 avvaktan på en lösning av i första hand fiskefrågan var EFTA-sidan ovillig att diskutera den slutliga omfattningen av och formerna för bidrag till ekonomisk och social utjäm- ning inom EES.

Under juni och juli månad 1991 gjordes stora men fruktlösa ansträng- ningar att lösa dessa frågor. Vid ett ministermöte i Bryssel den 30ju1i 1991 kunde ministrarna konstatera att fiskefrågan fortfarande var olöst. Dess- förinnan hade parterna enats om att skjuta avslutningen av förhandling- arna rörande transittrafiken till den 15 oktober 1991. Övriga utestående frågor föreföll i allt väsenligt vara lösta.

Sedan förhandlingarna återupptagits i september enades parterna vid ett ministermöte den 21 oktober om en lösning av fiskefrågan. Dessförinnan hade övriga utestående frågor, inkl. frågan om transittrafiken lösts.

Under sensommaren 1991 hade EG-kommissionen begärt ett yttrande från EG—domstolen om den förutsedda kontrollmckanismen, dvs. främst den gemensamma EES-domstolen. var förenlig med Romfördraget. I sitt 16

• Sida 17
•  Original

yttrande som avgavs den 14 december 1991, konstaterade domstolen att Prop. 1991/92: 170 den enligt avtalet tilltänkta judiciella kontrollen inte var förenlig med Bilaga 1 Romfördraget.

Domstolens ställningstaganden ledde till att förhandlingarna återupp- togs i syfte att finna en lösning på de uppkomna problemen. Efter intensiva förhandlingar nåddes den 14 februari 1992 enighet om de judiciella frågor som sålunda hade berörts i EG-domstolens yttrande.

EG-kommissionen beslutade den 27 februari 1992 att på nytt inhämta EG-domstolens yttrande, nu över den lösning som nåtts i omförhandling- arna. EG-domstolen förklarade i yttrande den 10 april 1992 att de nu uppnådda lösningarna är förenliga med Romfördraget.

Avtalet liksom övervakningsavtalet och kommittéavtalet har därefter undertecknats den 2 maj 1992. Undertecknande av parlamentarikeravtalet skedde den 20 maj 1992.

4. Beredningsarbetet

Bredden i förhandlingsarbetet har ställt stora krav på beredningsarbetet i Sverige. Inte minst samrådet mellan regeringen och riksdagen har varit omfattande. Detta har skett på flera sätt. Vidare har alla viktiga integra- tionspolitiska ställningstaganden föregåtts av samråd i Utrikesnämnden. Dessutom har riksdagens EFTA-delegation, som bl. a. har till uppgift att fungera som ett forum för informationsutbyte mellan regering och riksdag i frågor med anknytning till integrationsarbetet. spelat en viktig roll. Delegationen har under förhandlingarnas gång sammanträffat med repre- sentanter för regeringen ungefär varannan månad. Slutligen har regeringen i de utrikes- och handelspolitiska debatterna samt vid riksdagens informa- tionsstunder fortlöpande redovisat sin politik på området. 1 svar på inter- pellationer och frågor har regeringen kunnat klarlägga enskilda aspekter eller delar av integrationsarbetet. Vidare har utrikesutskottet och andra utskott i riksdagen haft möjlighet att inhämta informationer från reger- ingen och dess myndigheter.

Beredningsarbetet i regeringen har skett inom ramen för den särskilda organisation som upprättades i anslutning till riksdagsbeslutet år 1988 (UU 1987/88: 24). Sammanlagt har mer än 400 personer involverats från departement, myndigheter, näringsliv, fackliga organisationer och andra intressenter.

Arbetet har letts av en särskild statsrådsgrupp under ledning av statsmi- nistern och med deltagande av utrikes-, utrikeshandels-, finans- och indu- striministrarna. En statssekreterargrupp under ledning av statssekretera- ren i utrikesdepartementets handelsavdelning har svarat för den fortlö- pande styrningen.

Själva förhandlingsarbetct har letts av en särskild chefsförhandlare. Denne har också varit ordförande i beredningsgruppen för europafrågor som har fungerat som ett samordningsorgan. I gruppen har ingått bl.a. ordförandena i de sammanlagt 26 arbetsgrupper som har funnits på olika sakområden. 17

?. Riksdagen 1991/92. Isaml. Nr 170. Bilaga I

• Sida 18
•  Original

Arbetsgrupperna har svarat för det grundläggande arbetet i integrations- Prop. 1991/ 92: 170 processen och det är inom dessa grupper som de för EES-avtalet relevanta Bilaga 1 EG-reglerna har analyserats och förutsättningarna för en svensk anpass- ning har utretts. Vanligtvis har arbetsgrupperna letts av en enhetschef från det fackdepartcment vartill gruppen närmast hört och i övrigt bestått av representanter från berörda departement och myndigheter.

Samrådet med intressenter utanför departement och myndigheter har under hela arbetet tillmätts stor betydelse. Redan år 1988 tillsatte reger- ingen ett särskilt råd för Europafrågor. l rådet, som letts av statsministern, har förutom statsrådsgruppen också deltagit företrädare för bl. a. fackför- eningsrörelsen och näringslivet. Rådet som har haft en enbart rådgivande roll, har mötts minst en gång i kvartalet.

På samma sätt har särskilda referensgrupper knutits till så gott som alla arbetsgrupper. Referensgrupperna har bestått av representanter för nä- ringslivsorganisationer, fackliga organisationer och övriga intressen.

Genom rådet för Europafrågor och referensgrupperna har departement och arbetsgrupper —- och genom dem regeringen — löpande under för- handlingsarbetets gång kunnat avläsa berörda intressenters inställning i uppkommande frågor. Omvänt har intressenterna haft möjlighet att fästa regeringens uppmärksamhet på frågor eller förhållanden som bedömts vara av vikt. Därutöver har enskilda förhandlingsfrågor av betydelse i flera fall varit föremål för skriftligt remissförfarande.

5. EES—avtalets och EFTA-avtalens huvudsakliga innehåll

5. l EES-avtalet

EES—avtalet är väsentligen ett vanligt folkrättsligt avtal men har särdrag som sammanhänger med dess nära samband med det EG-rättsliga sys- tcmet. Avtalet innehåller en huvuddel med de materiella bestämmelserna om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital (de fyra friheterna) samt s.k. angränsande politikområden. Denna del motsvarar den primära EG-rätten, i första hand Rom fördragets regler. Dessutom finns bestämmel- ser om de olika institutioner som etableras genom avtalet.

1 det följande ges en kortfattad beskrivning av EES-avtalets innehåll. En närmare redogörelse finns i avsnitt 8.

Målet för EES-avtalet är att med enhetliga regler främja handel och övrig ekonomisk samverkan mellan parterna i syfte att skapa ett enhetligt Euro- peiskt ekonomiskt samarbetsområde. EES avses fungera i huvudsak som en enda marknad med fri rörlighet för varor. personer. tjänster och kapital.

Dessa fyra friheter bygger framför allt på cttfi'irbud mot särbehandling på grund av nationalitet. Länderna är också förpliktade att samarbeta så att inte strävandena att förverkliga målen med EES—avtalet försvåras eller äventyras.

1 fråga om varor förutsätter den fria rörligheten ett regelsystem för avskaffande av tullar och kvantitativa import- och exportrestriktioner 18

• Sida 19
•  Original

samt åtgärder med motsvarande verkan. EES-avtalet omfattar regler för fri Prop. 1991/92: 170 varucirkulation som nära svarar mot bestämmelser i Romfördraget, Bilaga 1 EFTA-konventionen och gällande frihandelsavtal mellan EG och EFTA- länderna. EES—avtalet innebär ett avsevärt fördjupat och breddat frihan- delsområde med förenklade ursprungsrcgler och gränsformaliteter. EES utgör emellertid ingen motsvarighet till den tullunion som EG är.

EG:s gemensamma jordbrukspolitik omfattas inte av EES-avtalet. Där- emot underlättas handeln med särskilt angivna fiske— och jordbrukspro- dukter. Dessutom har parallellt med EES-avtalet bilaterala avtal på jordbruks- och fiskeområdena förhandlats fram.

Fri rörlighet för varor och tjänster förutsätter ett system för fri konkur- rens. Genom avtalet övertas dc regler på konkurrensområdet som gäller enligt Romfördraget. Det gäller framför allt förbud mot avtal och andra förfaranden med konkurrensbegränsande verkan och förbud mot missbruk av dominerande marknadsställning samt en prövning av vissa företagskon- centrationer. Övervakningen av att konkurrensreglerna tillämpas på rätt sätt ankommer på EG-kommissionen och på en oberoende övervaknings- myndighet som EFTA-länderna har åtagit sig att inrätta.

Avtalet innehåller också regler om antidumpningsåtgärder m. m. Vidare föreskrivs att offentligt stöd och offentliga monopol inte får snedvrida konkurrensen med verkan på handeln. Offentlig upphandling skall ske i full konkurrens mellan företag i de olika länderna.

I fråga om rörlighet för personer skapar EES-avtalet förutsättningar för en gemensam arbetsmarknad. Reglerna omfattar socialförsäkringsskydd för migrerande arbetstagare m.fl.. etableringsrätt för självständiga närings- idkare, ömsesidigt erkännande av examina och förenklad gränskontroll.

Avtalet innebär rätt för medborgarei alla EES-länder att flytta mellan de avtalsslutande länderna för att söka anställning. att ha anställning i ett land enligt de regler som gäller för arbetstagare i det landet samt att stanna i ett land där man haft anställning. Rätten gäller även familjemedlemmar.

På den sociala trygghetens område innebär avtalet i huvudsak rätt att lägga samman alla, försäkringspcrioder från trygghetssystem i olika medlemsländer och att föra med sig denna rätt inom hela EES-området.

Etableringsfriheten inom EES gäller både fysiska och juridiska personer. t. ex. när kontor, filialer och dotterbolag upprättas. Friheten omfattar rätt att uppta och utöva självständig förvärvsverksamhct på de villkor som etableringslandet föreskriver för sina egna medborgare. Avtalet innebär här i princip att förvärv av både företag och fastigheter skall vara möjliga för rättssubjekt inom EES.

Avtalet innehåller också regler som liberaliserar handeln med tjänster samt kapitalröre/ser; dessa skall i princip vara fria.

EES-avtalet medger liksom Romfördraget generellt undantag från prin- cipen om fri rörlighet när nationella åtgärder är nödvändiga för att tillgo- dose tvingande krav på skydd för bl. a. allmän ordning. säkerhet eller hälsa. Sådana frågor har belysts i den inledningsvis nämnda departementsprome- morian om EG-rättens s.k. Cassis de Dijon-princip. Undantag skall be- gränsas till vad som är nödvändigt och minst störande för den fria rörlig- heten. Svcrige har dessutom förbehållit sig rätten att vidmakthålla ett antal [9

• Sida 20
•  Original

förbud mot farliga ämnen med hänsyn till redan etablerade högre skydds- Prop. 1991/92: 170 normer. Bilaga 1

Ett avsnitt i EES-avtalet innehåller övergripande bestämmelser med anknytning till de fyra friheterna. Det gäller fem områden. nämligen sociala frågor (bl.a. jämställdhet), miljö. konsumentskydd. statistik och bolagsrätt. Syftet med gemensamma regler på det sociala området är att bidra till bättre arbetsförhållanden och bättre levnadsstandard för arbets- tagare. På konsumentskyddsområdet är avsikten att stärka konsumentens - ställning på marknaden och i fråga om miljön bl. a. att säkerställa ett klokt och rationellt utnyttjande av naturresurserna.

EES-avtalet omfattar därutöver en rad angränsande områden för gemen- sam politik, som inte hänför sig direkt till de fyra friheterna men som har ansetts utgöra viktiga komponenter i ett utvidgat europeiskt samarbete. Sammanlagt omfattas tolv delområden. Dessa är bl.a. dels de delar av områdena bolagsrätt. sociala frågor, miljö och konsumentskydd som inte är direkt handelsrelaterade, dels områden som forskning och utveckling, utbildning, små och medelstora företag, turism och regional utjämning. På dessa områden förutsätts samarbetet ske via gemensamma aktiviteter, som i fråga om innehållet kan variera från dialoger mellan EFTA—länderna och EG till regelrätt deltagande i EG-program eller gemensamt utarbetade program.

Med EES-avtalets institutionella uppbyggnad avses gemensamma organ och procedurer för utveckling, administration, samråd, beslutsfattande och tvistlösning. En grundläggande förutsättning för att EES-avtalet skall kunna fungera effektivt är att det institutionella samarbetet bygger på överenskomna och ändamålsenliga samrådsmekanismer. Därför har parterna enats om inrättandet av ett antal EES-institutioner.

På ministernivå skapas ett EES-råd för politisk vägledning och utveck- ling av EES. Rådet behandlar också de frågor som en eller flera avtalsparter begär att få diskuterade. Vidare inrättas en gemensam EES-kommitté med ansvar för avtalets löpande administration. Den blir också central instans för den gemensamma beslutsprocessen inom EES. Beslut skall fattas enhäl- _ ligt av EG, å ena sidan, och av EFTA-länderna gemensamt, å andra sidan.

Samarbete mellan parlamentariker och mellan arbetsmarknadens parter m.fl. i EES-länderna skall ske i särskilda samrådsorgan.

EFTA: s övervakningsmyndighet. ESA. skall ha i huvudsak samma funk- tion inom EFTA som kommissionen har inom EG när det gäller övervak- ningen av att avtalet efterlevs. EFM-domstolen skall pröva frågor avse- ende avtalets efterlevnad såvitt avser EFTA-länderna samt överklaganden på konkurrensområdet i ärenden som har prövats av EFTA: s övervaknings- myndighet. Domstolen skall också pröva tvister mellan EFTA-länderna.

Bestämmelser om övervakningsmyndigheten och domstolen har intagits i övervakningsavtalet.

Tvister mellan å ena sidan ett eller flera EFTA-länder och å den andra sidan EG eller ett eller flera EG-länder avses biläggas i den gemensamma kommittén. Frågan om tolkningen av avtalsbestämmelser som har sin motsvarighet i EG-rätten kan avgöras av EG-domstolen efter hemställan

• Sida 21
•  Original

av parterna. Vissa tvister rörande specifika EES-förhållanden kan hän- Prop. 1991/92:170 skjutas till skiljenämnd. Bilaga 1 Grundtanken med EES-avtalet är således att skapa ett dynamiskt och enhetligt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde grundat på gemen- samma regler och lika konkurrensvillkor för företag och enskilda. Till grundförutsättningarna har också hört att skapa så stor rättslikhet som möjligt för enskilda och företag liksom att åstadkomma enhetlighet vid tolkningen och tillämpningen av de gemensamma reglerna. både vad avser nationella myndigheters och domstolars handhavande av reglerna och statsmakternas uppfyllelse av sina förpliktelser enligt avtalet. 1 ett samarbetsområde som EES får sådan rättslikhet uppnås på delvis annat sätt än vad som gäller inom EG. Ett led i detta är att välja sådana implementeringsmetoder för avtalet som ger största möjliga likhet med EG:s ordning, ett annat att genom angivande av målen för samarbetet understryka viljan att nå en enhetlighet i tillämpningen och tolkningen av EES-regler och motsvarande EG—regler. Upprättandet av en övervaknings- myndighet mellan EFTA-länderna och en domstol är också delar i främ- jandet av rättslikhet.

5.2 EFTA — avtalen

I EES-avtalet förutsätts att EFTA-staterna i ett avtal dem emellan, det förutnämnda övervakningsavtalet. skall upprätta en oberoende övervak— ningsmyndighet, EFTA Surveillance Authority (ESA) samt skapa förfa- randen. som överensstämmer med dem som finns inom EG för att säker- ställa att förpliktelscrna såväl enligt EES-avtalet som enligt ESA-avtalet efterlevs. Detta innebär att ESA ges uppgifter motsvarande EG- kommissioncns. En viktig skillnad är emellertid att ESA inte skall delta i beslutsprocessen inom EES på samma sätt som kommissionen inom EG.

Förutom regler som rör den allmänna övervakningen innehåller avtalet bestämmelser om övervakning på områdena för offentlig upphandling, statsstöd och konkurrens. ESA skall också ha en viktig funktion vad gäller handhavandet av vissa administrativa uppgifter gentemot EFTA-länderna.

I EES-avtalet förutsätts vidare att EFTA-länderna skall upprätta en EFTA-domstol med kompetens bl.a. att döma i fall som gäller EFTA- ländernas efterlevnad av EES-avtalet, överpröva beslut av ESA i konkur- rensärenden samt slita tvister mellan EFTA-länderna. I övervakningsavta- let regleras närmare EFTA-domstolens sammansättning. uppgifter och verksamhet.

1 avsnitt 9.1 ges en närmare beskrivning av övervakningsavtalets inne- håll.

I samband med EES-avtalet har EFTA-länderna också undertecknat det förutnämnda avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna, kommittéavtalet. Kommittén skall bl. a. handha beslutsfattande, administ- ration och konsultationer mellan EFTA-länderna när det gäller EES- samarbetet. ] avsnitt 9.3 lämnas en närmare redogörelse för det avtalet. 21

• Sida 22
•  Original

Därutöver har också EFTA-länderna undertecknat ett avtal om en Prop. 1991/921170 kommitté med ledamöter från EFTA-ländernas parlament. Kommittén Bilaga 1 skall vara ett rådgivande organ till EFTA-länderna i frågor som rör EES.

1 avsnitt 9.5 lämnas en närmare redogörelse för det avtalet.

• Sida 23
•  Original

6. Överväganden Prop.199l/92:l70 . Bilaga 1 6.1 Inledning

Mitt förslag: Regeringen inhämtar riksdagens godkännande av av- talet mellan EFTA-länderna och EG samt dess medlemsländer om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt avtalen inom EFTA om upprättande av en övervakningsmyndighet och en dom— stol (övervakningsavtalet), om en ständig kommitte' (kommit- téavtalet) och om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas parlament (parlamentarikeravtalet).

Remissinstanserna: Av de ca 130 remissinstanserna har endast ett begrän- sat antal uttalat sig i frågan huruvida Sverige bör ansluta sig till EES- avtalet. Det stora flertalet instanser har ingenting att invända mot avtalet. Av de instanser som går närmare in på frågan om godkännande av avtalet välkomnar flertalet detta och hälsar förhandlingsresultatet i stort med tillfredsställelse. Så är fallet med televerket, Sveriges industrz'jörbund, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens Centra/organisation (TCO), Lantbrukarnas Riks- förbund (LRF) och Sparbanksgruppen AB. Industriförbundct, SAF och LRF understryker att avtalet kan ses som ett låt vara stort och betydelse- fullt steg, men att bara ett medlemskap på sikt kan vara fullt tillfredsstäl- lande för landet. bl. a. med hänsyn till det medinflytande det skänker. LO fäster för sin del stort avseende vid bl. a. att Sveriges politik på forsknings- och utvecklingsområdet samt på det sociala området blir sådan att landets allmänna konkurrensläge inom EES inte försvagas.

Ett godkännande av EES—avtalet tillstyrks också av exempelvis riksban- ken. socialstyrelsen. läkemedelsverket. vägverket, statskontoret, statens pris- och konkurrensverk (SPK) och näringsfrihetsombudsmannen (NO). Sist- nämnda två remissorgan understryker framförallt EES-avtalets positiva betydelse på konkurrensområdet. Även Moderata kvinnoförbundet. Folk- partiets kvinnojörbund och Centerkvinnorna redovisar en i huvudsak posi- tiv inställning till EES-avtalet.

Statens naturvårdsverk anser att EES-avtalet sammantaget skapar nya möjligheter till ett intensifierat miljösamarbete och ger en plattform för att påverka miljöproblemen i Europa.

Miljöpartiet De Gröna och Grön Ungdom anser dock att EES-avtalet bereder vägen för en ytterligare försämring av miljön. Kritiska mot EES- avtalet från mil jösynpunkter är också Svenska naturskyddsföreningen, Jor- dens vänner, Fältbiologerna och Green-Peace. Miljöpartiet anser vidare bl.a. att avtalet äventyrar den svenska demokratin och grunderna för vår rättsordning. att avtalet ökar arbetslösheten i Sverige och att avtalet gör Sverige till en randstat i norr. Förutom av de nämnda remissorgancn avstyrks EES—avtalet av Centerns ungdomsförbund och av Ung Vänster.

Några instanser har framhållit att remisstidcn varit alltför knapp för en tillfredsställande utvärdering. 2 3

• Sida 24
•  Original

Skälen för mitt förslag: Sverige är en del av Europa. Här är vår geogra- Prop. 1991/92: 170 fiska hemvist, våra historiska och kulturella rötter. Utvecklingen i vår Bilaga 1 europeiska omvärld är av avgörande betydelse när vi skall utforma dagens och morgondagens politik. Som del av Europa är det naturligt för Sverige att främja ett brett europeiskt samarbete.

Samverkan inom de Europeiska gemenskaperna (EG). den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har verksamt bidragit till att liberali- sera handeln och betalningsströmmarna och därmed också främja den ekonomiska utvecklingen inom Västeuropa. Ett brett samarbete har eta- blerats. som befordrar avspänning och fredlig samlevnad i vår världsdel. Den historiska roll som EG har spelat i denna process förtjänar understry- kas. Mellan forna fiendestater har ett så nära samarbete byggts upp att nya krig mellan dem framstår som otänkbara.

Sveriges starka uppslutning kring det nordiska samarbetet, vårt medlem— skap i OECD och EFTA och vårt frihandelsavtal med EG har naturligtvis till stor del drivits fram av våra ekonomiska intressen. Men det speglar också en känsla av samhörighet som har flera andra dimensioner än de rent ekonomiska. Vi har en djupgående värdegemenskap som omfattar begrepp som demokrati och försvar av mänskliga rättigheter. På denna grundval har ett vidsträckt samarbete byggts upp på en rad olika områden. Växande turistströmmar, intensifierat studentutbyte, ökad migration och ett större kulturellt och vetenskapligt utbyte är uttryck härför. Sett i detta perspektiv är det naturligt att intresset i Sverige för de västeuropeiska integrationsfrå- gorna växer.

När man blickar tillbaka var år 1984 något av en milstolpe i integrations- arbetet för Sveriges del. Från det året råder full tullfrihet för alla industri- varor i handeln mellan EFTA och EG.

Sverige var en av initiativtagarna bakom det första gemensamma mini- stermötet mellan EFTA och EG i Luxemburg i april 1984. Vid detta möte enades ministrarna om en deklaration. som lade den politiska grunden för ett utvidgat samarbete. Luxemburgdeklarationen var det första uttrycket för EG- och EFTA-ländernas gemensamma strävan att bygga ut samarbetet utöver frihandelsavtalet. Den har följts upp av andra uttalanden som syftar till det gemensamma målet att skapa ett dynamiskt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES).

Ett viktigt steg mot förverkligandet av EES utgjordes av den europeiska enhetsakten inom EG år 1987, som skapade de institutionella förutsätt- ningarna för att genomföra EG:s inre marknad. EG lade då fast ett ambitiöst program för utveckling av integrationen. Fysiska, tekniska och fiskala hinder skulle avlägsnas. Man skulle genomföra Romfördragets ursprungliga mål om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital till den 1 januari 1993. Genom enhetsakten år 1987 reviderades och kompletterades gemenskapsfördragen och en väsentligt ökad användning av majoritetsbeslut infördes.

Riktlinjerna för integrationsarbetet i Sverige lades fast som ett resultat av riksdagens behandling under våren 1988 av propositionen Sverige och den västeuropeiska integrationen (Prop. 1987/88: 66,UU 1987/88: 24. 24

• Sida 25
•  Original

rskr.245). ”Vad som förestår är en översyn av våra kontakter på olika Prop. 1991/92: 170 sakområden för att om möjligt uppnå att integrationsarbetet inom EG, Bilaga 1 som nu accelereras, leder till samma fördelar och åtaganden för medbor- gare, institutioner och företag i Sverige som det gör i EG:s medlemslän- der.” Detta allmänna mål för Sveriges samarbete med EG bekräftades av riksdagen våren 1989.

Utgångspunkten för Sveriges deltagande i ett EES—samarbete är den- samma som vid de tidigare tillfällen då vi sökt stärka relationerna till EG, nämligen en vilja att konstruktivt bidra till ett brett västeuropeiskt samar- bete. Omfattningen och inriktningen av det samarbete som söks inom ramen för EES stämmer väl överens med Sveriges ambitioner att fortlö- pande stärka och utveckla relationerna med EG.

Den starka tonvikt som vi lägger på det västeuropeiska samarbetet står på intet sätt i motsats till vår allmänna strävan att öka utbytet med andra länderi Europa och med omvärlden i övrigt. Att vi driver frihandeln längre gentemot EFTA och EG än vad som för närvarande är möjligt med andra länder innebär inte en ökad slutenhet gentemot dessa. I vår allmänt frihandelsvänliga politik ligger att vi vill verka för ett Västeuropa som är öppet mot omvärlden och som därvid beaktar u-ländernas utsatta ställ- ning. I detta ligger inte minst en önskan att utveckla handeln med de central- och östeuropeiska länderna. Frihandelsavtal har nyligen under- tecknats med Tjeckoslovakien, Estland, Lettland, Litauen och Turkiet. Avtal kommer inom kort att ingås även med Polen och Ungern. Sverige deltar också aktivt i de pågående GATT—förhandlingarna med siktet in- ställt på fortsatt liberalisering av världshandelssystemet.

Världsekonomin präglas av en fortlöpande internationaliseringsprocess. För att behålla sin position som utvecklat industriland måste Sverige delta i denna process och möta dess krav på anpassning. Den svenska ekonomin kan inte avskärma sig från internationaliseringen. Integrationen illustreras av den utveckling som ägt rum i Sverige och omvärlden och som accelere- rat under senare år. Bl.a. markeras den av den långtgående liberaliseringen inom utrikeshandeln och den allt större friheten såvitt avser kapitalrörel- scr. 1 ett internationellt perspektiv har sådana steg framstått som naturliga och nödvändiga. .

Integrationsprocesscn kommer att fortsätta under alla omständigheter. Utrikeshandeln utvecklas, de internationella kapitalströmmarna växer, direktinvcsteringarna likaså. Arbetskraftens rörlighet ökar, liksom företa- gens. Miljöfrågor. forskning och utveckling kräver internationellt samar- bete. Det ökade utbytet mellan länderna blir en grundläggande förutsätt- ning för en god ekonomisk utveckling.

Den för Sverige viktigaste delen av internationaliseringen är tveklöst den europeiska integrationen. Sveriges viktigaste handelspartner finns i Västeuropa. Mer än hälften av den svenska utrikeshandeln sker med EG och sammanlagt svarar EES för nära tre fjärdedelar av svensk utrikes- handel. Besluten inom EG får därför avgörande betydelse för den svenska ekonomin, vilken anknytning till EG Sverige än väljer.

Vårt land har haft stora fördelar av det frihandelsavtal som träffades 25

• Sida 26
•  Original

med EG för ungefär tjugo år sedan. Men i den integrationsprocess som nu Prop. 1991/92: 170 pågår framstår ett sådant avtal som otillräckligt. Exempelvis omfattar Bilaga 1 frihandelsavtalet varken tjänstesektorn eller personers rörlighet. Om vi hade valt att stå utanför den europeiska inre marknaden skulle de negativa konsekvenserna ha blivit betydande och av en helt annan storleksordning än de problem som kan uppstå vid en anpassning till denna marknad.

När ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde skapas avvecklas gränshindren i handeln med varor och tjänster mellan de berörda länderna samt de tekniska handelshinder som beror på skillnader i nationella lagar och bestämmelser. Kapital kan röra sig fritt över gränserna och samtidigt avvecklas begränsningarna i fråga om arbetskraftens rörlighet. En sådan utveckling är av flera skäl ägnad att öka den ekonomiska effektiviteten och främja en gynnsam ekonomisk utveckling.

Hela det svenska samhället kommer i praktiken att beröras av EES- avtalet. Vissa element gäller hela näringslivet som konkurrensreglerna, bestämmelserna om etableringsfrihet m.m. Andra element är mer riktade till de enskilda människorna som reglerna om arbetskraftens rörlighet och utbildningssamarbete.

Jag vill i det följande särskilt peka på ett antal fördelar som bör uppstå som följd av ett deltagande i den inre marknaden. Inledningsvis berörs de övergripande ekonomiska konsekvenserna.

Frihandeln mellan avtalsländerna tillåter en större internationell spe- cialisering grundad på komparativa fördelar och detta leder via ökad handel till högre välfärd. Det är av väsentlig betydelse för Sverige att vår exportindustri har samma förutsättningar på den europeiska marknaden som konkurrentländerna. För många större svenska företag blir en ”hem- mamarknad" med uppemot 50 gånger fler människor än den nuvarande av mycket stor betydelse. Risken för en fortsatt företagsutflyttning minskar påtagligt.

Genom de ökade möjligheterna att utnyttja stordriftsfördelar bidrar den större marknaden till en produktivitetsökning och sänkta enhetskostnader. Samtidigt främjas behövliga strukturrationaliseringar. Dessa är en naturlig del av förnyelsen i varje växande ekonomi och hade blivit nödvändiga oavsett Sveriges anknytning till EG. Naturligtvis ger rationaliseringarna upphov till anpassningskostnader. Men ju högre grad av flexibilitet i ekonomin desto lägre kostnader.

Besparingar blir möjliga till följd av att onödiga kostnader i form av bl. a. förseningar och administrativt merarbete vid gränspassager bortfaller och att produktanpassningar som påkallats av skillnader i nationella standar- der inte längre behövs. En minskning av dessa kostnader leder i sin tur till växande handel inom marknaden.

En större rörlighet för varor. personer, tjänster och kapital leder till effektivare konkurrens som pressar kostnader och priser inom både pro- duktion och distribution på ett sätt som gynnar konsumenten. Inflations- takten kan väntas sjunka. Reglerna för offentlig upphandling av varor och tjänster liberaliseras. Svenska företag får möjlighet att delta i konkurrensen på denna mycket stora marknad.

En stor marknad främjar innovationer och förnyelse. Härigenom gynnas 26

• Sida 27
•  Original

den ekonomiska tillväxten. Det växande samarbetet inom forskning och Prop. 1991/92: 170 utveckling. som EES-avtalet innebär, bör leda till ytterligare förstärkning Bilaga 1 av de dynamiska effekterna av integrationen. EES-avtalet ger EFTA- länderna tillträde till större delen av EG:s ramprogram för forskning.

De bedömningar av den inre marknadens ekonomiska effekter som gjorts inom EG visar att områdets bruttonationalprodukt på medellång sikt blir betydligt större och inflationstakten lägre (den s.k. Cecchini- rapporten). Tillväxten väntas öka till följd av att resurser fördelas och används effektivare än tidigare.

Förberedelserna för den inre marknaden har redan ökat investeringarna i EG-länderna och därigenom höjt sysselsättningen och ökat välståndet. Detta avspeglar en förstärkt framtidstro hos företagen.

Som jag nämnt tidigare inskränker sig de positiva elementen i EES- avtalet inte till de rent ekonomiska. Principen om personers fria rörlighet innebär en helt ny frihet som inte täcks av tidigare avtal mellan EFTA och EG. EES-avtalet innebär tillgång för den individuella arbetssökarcn till en mycket stor gemensam arbetsmarknad och den frie yrkesutövaren kan fritt välja att etablera sig i vilket EES-land som helst utan tyngande administ- rativa procedurer. Svenska studenter kan lättare välja att studera utanför Sveriges gränser. Även pensionärer kommer att fritt kunna slå sig ned i de andra EES-länderna. Den fria rörligheten för personer ger människorna möjlighet till nya erfarenheter och ökade kontakter över gränserna och blir en naturlig del av det växande mellanfolkliga samarbetet på en rad olika områden i samhället.

Undanröjandet av administrativa hinder för personers rörlighet kan tänkas medföra att arbetstagarna i ökad omfattning söker sig till de länder som erbjuder de högsta 1önerna.eller där arbetslösheten är lägre. Inom EG råder märkbara skillnader i fråga om arbetslöshetsnivåer och i någon mån i fråga om löner. eftersom arbetstagarnas rörlighet fortfarande är begrän- sad av många olika skäl, t. ex. språkkunskaper. Verkningarna av den inre marknaden på arbetskraftens rörlighet kommer erfarenhetsmässigt knap- past att bli vare sig snabba eller stora.

EES-avtalet har också stor betydelse för miljöområdet. Genom ett för- stärkt samarbete kommer Sverige att kunna medverka i formuleringen av en gemensam miljöpolitik inom EES. Detta är särskilt viktigt då flera av de miljöutmaningar som vi står inför är regionala till sin karaktär. De fordrar internationell samordning för att effektivt kunna mötas. Tillsammans med likasinnade EG- och EFTA-länder kommer vi att genom EES-avtalet ha ökade möjligheter att verka för en ambitiös miljöpolitik.

I EG sker också ett omfattande samarbete inom ramen för gemensamma program. I synnerhet på området för forskning och utveckling och utbild- ningsområdet har detta arbete kommit långt. Genom EES-avtalet öppnas detta samarbete också för EFTA-länderna.

Om Sverige stod utanför den inre marknaden skulle detta med all sannolikhet medföra negativa konsekvenser på flera av de områden som nämnts i det föregående. De fördelar som redovisats skulle utebli. Svenska företag skulle inte kunna konkurrera på lika villkor på den inre marknaden. Hinder för svenska företags export av produkter och tjänster skulle uppstå, 27

• Sida 28
•  Original

som företag i andra länder i Västeuropa kunde undgå. Svenska företags Prop. 1991/92: 170 konkurrensmöjligheter skulle därmed försämras betydligt. Vidare skulle de Bilaga 1 kostnadsbesparingar och produktivitetsförbättringar en ökad konkurrens medför utebli. Svenska företag skulle inte heller ha samma möjligheter att delta i europeiska forsknings- och utvecklingsprogram. Sannolikt skulle ett snart synligt resultat av ett beslut att stanna utanför den inre marknaden bli en ökning av de svenska företagens investeringar i utlandet och minskade utländska investeringar i vårt land. Sverige skulle också tvingas till ensidig anpassning i många fall där ett deltagande i den inre marknaden ger ett visst medinflytande.

Kravet på en ökad effektivitet och konkurrens kan naturligtvis, åtmin- stone på kort sikt. leda till bortfall av arbetstillfällen i vissa sektorer. Det mest kännbara anpassningstrycket riktar sig mot skyddade sektorer. inom vilka prisförhållandena har snedvridits och effektiviteten blivit låg på grund av avsaknaden av konkurrens. Detta gäller förutom vissa industri- grenar tjänstesektorn. som först nu är på väg att utsättas för en effektiv internationell konkurrens. En fortsatt strukturrationalisering kan dock inte undvikas i längden och det råder enligt min mening inget tvivel om att den samlade effekten på sysselsättningen av EES-avtalet är positiv för svensk del.

Jag vill i det följande närmare beröra konsekvenserna av EES—avtalet på ett antal viktiga områden. som är gemensamma för flera departement. I det därefter följande (bil. 2— 13) kommer berörda statsråd att närmare redo- visa de sakområden var och en svarar för.

6.2. Fri rörlighet för-varor — några huvuddrag

Varucirkulation

Målet för EES-avtalet på varuområdet är att genom enhetliga regler och förenklade administrativa rutiner främja handel och annan ekonomisk samverkan mellan parterna och uppnå fri rörlighet för varor inom hela EES-området. Sverige och övriga EFTA-länder får genom EES-avtalet tillträde till EG:s inre marknad.

Jag vill särskilt understryka två ekonomiska fördelar av den fria varurö- relsen.

Ökad konkurrens uppstår på många områden. vilket innebär större produktivitet, sänkta kostnader och priser. Den ökade konkurrensen bör kunna leda till en större dynamik i den meningen att förnyelsetakten och mångfalden på marknaderna ökar.

Besparingar till följd av att kostnader i form av bl.a. förseningar och administrativt merarbete vid gränspassager bortfaller. Olika produktan- passningar som påkallats av skillnader i nationell standard behövs inte längre.

De kanske mest påtagliga effekterna av en fri varumarknad är att vänta — Och har i en del fall redan börjat märkas — inom områden där handeln försvårats eller snedvridits eller t.o.m. ornöjliggjorts till följd av handels- hinder som nu undanröjs genom EES-avtalet. När det gäller industrivaror 28

• Sida 29
•  Original

är de största förändringarna att vänta i branscher där styrd offentlig Prop. 1991/92:170 upphandling utestängt eller hindrat utländska leverantörer eller där skill- Bilaga 1 nader i teknisk standard fördyrat tillverkningen. En annan konsekvens torde bli att många insatsvaror och komponenter blir billigare i inköp och urvalet av leverantörer bredare.

EG-kommissionen har i sina undersökningar av den inre marknadens effekter bl.a. pekat på att flera högteknologiska och växande sektorer har hämmats av handelshinder. Det gäller t.ex. delar av verkstadsindustrin (elektriska produkter. elektronik, telekommunikationer, bilindustri) och läkemedel. Detta har medfört att europeisk industri inom dessa branscher inte har kunnat utnyttja sin fulla potential. Det är för svensk del intressant att konstatera att viktiga delar av vår exportindustri är verksam just inom dessa områden.

EES-avtalet kan väntas medföra en större öppenhet på marknader där den internationella konkurrensen har varit liten, som inom livsmedelsin- dustri och byggnadsmaterialindustri. Vad gäller jordbrukssektorn i övrigt bör dock påpekas att viktiga gränsskydd kommer att stå kvar, eftersom EES-avtalet inte medför någon svensk anslutning till EG:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Avtalet innebär för övrigt inte heller att gränskon- trollerna mellan EFTA-länderna och EG-länderna avskaffas, även om formaliteterna förenklas.

Ursprungsregler, tullbestämmelser och gränsformaliteter förenklas såle- des samtidigt som direkta begränsningar av import och export förbjuds. Eftersom den fria varucirkulationen omfattar även kol- och stålområdet innebär EES-avtalet att de svenska exportrestriktionerna för järn- och stålskrot kommer att avvecklas inom EES.

Gemensamma varuregler

EES-avtalet innebär för enskilda produkter att Sverige och övriga EFTA- länder övertar EG:s gemensamma föreskrifter och produktkrav, principen att erkänna nationella likvärdiga regler (den s.k. Cassis de Dijon- principen) samt EG:s system för att fastställa hur produkter skall provas. kontrolleras och märkas. Detta innebär vissa ändringar i förhållande till dagsläget. EG:s produktregler syftar till att upprätthålla viss väsentlig säkerhet och samtidigt trygga den fria varucirkulationen. Bedömningen av varors överensstämmelse med angivna regler samt provning och kontroll av dessa skiljer sig i stora delar från det nuvarande svenska systemet med förhandsgodkännande och myndighetskontroll. EG:s system utgår från tillverkardcklarationer och i vissa fall kontroll genom utomstående organ, som utför kontrollen enligt uppdrag på privaträttslig grund. Huvudprincipen i EG:s system innebär att en tillverkare som utformat en produkt i enlighet med harmoniserad europeisk standard kan intyga detta genom en s.k. tillverkardeklaration. Detta utgör ett bevis på att aktuella krav är uppfyllda. Produkter som överensstämmer med gällande krav skall innan de släpps ut på marknaden märkas med ett EG-märke.På de områden där detta system till följd av EES—avtalet kommer att införas. försvinner således det traditionella svenska systemet med förhandsprov- 29

• Sida 30
•  Original

ning och myndighetsgodkännande. Jag förutser att en rad myndigheter kan Prop. 199 l / 92: 170 behöva ändra sin nuvarande inriktning och t. ex. i ökad utsträckning syssla Bilaga l med kontroll av att produkter på marknaden uppfyller ställda krav. EG:s system förutsätter att de nationella myndigheterna i medlemsstaterna aktivt övervakar att de produkter som förekommer på marknaden upp- fyller de krav som är angivna i direktiven samt att föreskrivna förfaranden för bedömning av överensstämmelse har följts.

] och med EES-avtalet kommer svenska intressenter att fullt ut kunna delta i den inre marknaden på lika villkor. Svenska organ kommer att kunna genomföra kontroller som accepteras i hela EES-området. Detta innebär en avsevärd förenkling och kostnadsbesparing.

Totalt kommer Sverige i och med EES-avtalet att överta omkring 700 EG-direktiv rörande produkters utformning. Alla svenska produkter som uppfyller kraven i dessa direktiv kommer att kunna säljas fritt inom hela EES-området. Detsamma gäller alla varor. som inte berörs av något EG- direktiv över huvudtaget. På motsvarande sätt kommer sådana produkter, som tillverkats i andra EES-länder, att beredas fritt tillträde till den svenska marknaden.

För vissa varor har vi i förhandlingarna avtalat om särlösningar och övergångsarrangemang för att med bibehållande av våra nationella regler slå vakt om väsentliga skyddsintressen som hälsa. miljö och säkerhet. Dessa särlösningar gäller för svensk del framför allt miljöområdet (bilav- gascr, kemikalier m.m.). Jag återkommer till dessa frågor i det följande under ett särskilt avsnitt om miljöskydd.

Konkurrensregler

Den gemensamma konkurrenspolitiken är ett nödvändigt komplement till EES-avtalets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens är en förutsättning för att EES-marknadens fulla potential skall kunna ut- nyttjas för att förverkliga avtalets mål och komma konsumenterna till godo. Utan regler riktade mot snedvridning av konkurrensen skulle de hinder för den fria rörligheten i form av tullar. avgifter. kvantitativa restriktioner m.m. som avskaffats genom avtalet kunna ersättas av nya hinder. tillkomna genom företagens eget agerande på marknaden. eller av protektionism i annan form. Den gemensamma konkurrenspolitiken skall hindra en sådan svedvridning.

Konkurrensreglerna i EES-avtalet har till syfte att skapa så lika konkur- rensvillkor som möjligt för företagen inom de l9 länderna. Dessa gemen- samma regler väntas leda till vidgad konkurrens inom ett flertal sektorer och därmed till ökad effektivitet på marknaden. högre tillväxt. lägre priser och större valfrihet för konsumenterna.

Konkurrensreglerna i avtalet riktar sig i huvudsak mot två olika fall där företagen genom sitt agerande kan hämma den fria konkurrensen. I det ena fallet är det fråga om ett konkurrensstörande samarbete mellan företag och i det andra ett ensidigt handlande av ett företag med dominerande ställning på marknaden. Reglerna är i materiellt hänseende identiska med EG:s konkurrensregler. Samma regler kommer således att gälla inom hela EES. 30

• Sida 31
•  Original

Övervakningen av konkurrensreglerna skall handhas av EG-kom- Prop. 1991/92: 170 missionen och av EFTA: s övervakningsmyndighet ESA. Bilaga 1 En viktig fråga för den konkurrensövervakande verksamheten är kon- trollen av företagskoncentrationer. Enligt EES-avtalet skall EFTA- länderna ta över EG:s materiella regler på området, dvs. EG: s rådsförord- ning om kontroll av företagskoncentrationer. EG-kommissionen kommer därmed att ha befogenhet att granska olika typer av koncentration mellan EFTA-företag i den mån de har effekt på marknaden inom EG. Så har för övrigt redan skett i sådana fall som Volvo — Renault och Tetra Pak — Alfa Laval. EES-avtalets bestämmelser utgöri princip inte mer än en formali- sering av dessa i dag rådande faktiska förhållanden. Kontrollen är en fråga som befinner sig i skärningspunkten mellan konkurrens- och industripoli- tik. Kommissionens tillämpning av gällande regler synes på det stora hela ha varit väl avvägd. Den ligger väl i linje med den svenska uppfattningen att en effektiv konkurrens på utländska marknader förutsätter fri konkur- rens även på hemmaplan. Med tanke på storleken av fusioner med s.k. EG-dimension är det enligt min mening angeläget att ha tillgång till en transnationell övervakningsregim.

Offentligt stöd

En annan viktig konkurrensfråga rör den offentliga stödgivningen till olika företag. Genom EES-avtalet har EFTA-länderna åtagit sig att tillämpa samma regler för statsstöd som råder inom EG. Den restriktiva syn som dessa regler ger uttryck för delas helt av den svenska regeringen, som strävar efter att i görlig mån avveckla stödet till olika industrisektorer i syfte att undvika snedvridning av handeln och skapa sunda konkurrensför- utsättningar. Det är dock angeläget att även framdeles kunna lämna stöd till företag i områden med regionalpolitiska problem. Avtalet ger denna möjlighet. Dessutom har avtalsparterna i en gemensam deklaration i anslutning till EES-avtalet uttalat bl.a. att låg befolkningstäthet är ett kriterium som skall vägas in när förutsättningarna för stödgivning enligt avtalet bedöms.

Övervakningen av statsstödsreglerna i EES-avtalet är fördelad så att ESA övervakar det stöd som lämnas av EFTA-länderna och EG-kommissionen det stöd som EG-länderna lämnar.

För att understryka betydelsen av lika konkurrensvillkor inom EES- området har i avtalet föreskrivits att en avtalspart kan vidta åtgärder för att motverka stödgivning från annan part som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen i handeln mellan parterna. Sådana motåtgärder kan dock endast vidtas efter det att ärendet hänskjutits till EES-kommittén och denna inte kunnat finna en för alla parter godtagbar lösning. För Sveriges och övriga EFTA-länders del är det positivt att på politisk nivå få insyn i och möjlighet till kontroll av stödgivningen inom EG-länderna och i övriga EFTA-länder.

• Sida 32
•  Original

Offentlig upphandling Prop. 1991/92: 170 EES-avtalet innebär att EG:s regler om offentlig upphandling blir tillämp- Bllaga 1 liga inom hela EES-området. Reglerna omfattar upphandling inom om- rådena varor, bygg- och anläggningsarbeten samt inom sektorerna vatten, energi, tran5porter och telekommunikationer som till år l993 varit undan- tagna från internationell konkurrens även inom EG. Vidare finns ett förslag till direktiv om offentlig upphandling av tjänster. Den gemen- samma nämnaren för EG:s regelverk på området är den öppna markna- den. I detta begrepp ligger omsorgen om att ingen upphandling får göras på ett sådant sätt att vissa leverantörer särbehandlas. Grunden för all upp- handling skall vara att den sker affärsmässigt och i fri konkurrens. Den offentliga upphandlingen inom EG beräknas årligen uppgå till ca 4.500 miljarder kr. dvs. mer än 12 miljarder kr. per dag. Inom EG rör det sig således om en enorm marknad som hittills till klart övervägande del varit förbehållen nationella företag. I och med att EES-avtalet träder i kraft öppnas denna marknad även för svenska företag.

Nuvarande svenska bestämmelser på området finns i upphandlingsför- ordningen för statliga upphandlingar och i det kommunala upphandlings- reglementet. Dessa regelverk bygger redan på principen om likabehandling av svenska och utländska leverantörer, varför anpassningen till EG:s regler inte bör innebära några svårigheter i detta avseende. Även vad gäller varor med ursprung i länder utanför EES kommer likabehandlingsprincipen att äga fortsatt giltighet, eftersom den diskriminering av tredjelandsprodukter som för vissa fall föreskrivs i EG:s direktiv om upphandling inom sekto- rerna vatten, energi, transporter och telekommunikationer inte omfattas av EES-avtalet.

De förändringar som förslaget innebär rör främst tillvägagångssättet vid offentlig upphandling, som bl.a. omfattar krav på annonsering i Europe- iska gemenskapernas officiella tidning av de upphandlingar som svenska upphandlare gör. Vidare införs bl.a. bestämda tidsfrister för anbudsgiv- ning. Endast vissa angivna upphandlingsförfaranden får tillämpas. vilka i viss utsträckning avviker från dem som i dag tillämpas i Sverige.

Det kommer också att bli möjligt att få upphandlingsbeslut överprövade av domstol. Detta kommer att bidra till att öka effektiviteten och rättssä- kerheten på detta viktiga område.

Upphandlingsfrågorna belyses närmare av statsrådet Lundgren (bil. 6).

6.3. Fri rörlighet för personer och den sociala dimensionen

Fri rörlighet för personer

Den fria rörligheten för personer kommer att omfatta alla EES-medborgare när avtalet träder i kraft. Att avtalet omfattar denna frihet är en betydelse- full nyhet i EFTA-ländernas relationer till EG. EES-avtalet skapar möjligheter till ökad välfärd och en stabil ekonomisk utveckling, vilket är av stor betydelse för de enskilda människorna i EES-länderna. Avtalet får emellertid också en rad konkreta följder som medborgare inom EES påtagligt kommer att erfara och få nytta av i sin 32

• Sida 33
•  Original

vardag. Alla dessa effekter samlas ibland under rubriken "Den sociala Prop. 1991/92:170 dimensionen”. Bilaga 1

.EES-avtalet innebär att EES-medborgare får rätt att fritt flytta mellan de avtalsslutandc länderna för att ta anställning, starta egen verksamhet, studera, bo och leva — allt enligt ett enhetligt regelsystem. Det skulle inte vara möjligt att uppnå detta utan EES-avtalet.

EES-medborgare får rätt att utan krav på arbetstillstånd ta arbete var som helst inom hela EES-om rådet. inneha anställning och stanna kvar efter anställningens slut. Vissa offentliga tjänster är dock undantagna. Diskrimi- nering på grund av nationalitet får inte förekomma i fråga om sysselsätt- ning, lön och andra arbetsvillkor. Likabehandling gäller även för sociala och skattemässiga förmåner, deltagande i utbildnings— och omskolningsak- tiviteter, medlemskap i fackföreningar etc. Även självständigt förvärvs- verksamma personer omfattas av reglerna för fri rörlighet av personer. Familjemedlemmar täcks också.

Reglerna i EES-avtalet främjar inte bara den arbetande befolkningens rörlighet utan även rörligheten för de icke ekonomiskt aktiva männi- skorna. Det gäller studerande. pensionärer och övriga icke ekonomiskt aktiva. Ett villkor för uppehållsrätten är att man inte skall ligga värdlandet till last utan måste kunna försörja sig själv.

Detta enhetliga regelsystem ger EES-medborgarna en unik möjlighet att fritt välja i vilket av de 19 länderna de vill leva och verka. Det ger också fördelar för svenska företag som lättare kan placera sin personal i dotter- bolag i andra EES-länder.

Regelverket om personers rörlighet m.m. belyses närmare av cheferna för arbetsmarknads-. kultur— och näringsdepartementen (bil. 9—11).

För att människor på ett smidigt sätt skall kunna utnyttja sin rätt till fri rörlighet har denna rätt kompletterats med ett heltäckande system för att säkerställa den sociala tryggheten för personer som flyttar. Systemet grun- dar sig i korthet på att en persons intjänade försäkringspcrioder från olika länder sammanläggs vid prövning av rätten till eller vid beräkning av storleken av en förmån. Utbetalningen sker där vederbörande bor, men berörda länder bidrar med sina resp. delar av det totala försäkringsbelop- pet. Systemet ger ett skydd som i regel är mer omfattande än vad svenska medborgare i dag åtnjuter utomlands utanför Norden.

Uppehållsrätten för pensionärer tillsammans med reglerna för samord- ning av flyttande personers sociala trygghet gör att svenska pensionärer nu för första gången får en verklig möjlighet att vid pensionering bosätta sig i .hela avtalsområdet efter fritt val.

Ett tänkbart hinder för arbetande människors fria rörlighet har varit svårigheterna att jämföra olika utbildningar och kompetenser. Inom EG har man sökt undanröja detta problem genom att skapa regler för ömsesi- digt erkännande av utbildnings- och examensbevis och andra behörighets- bevis. Genom EES-avtalet och de anpassningar som nu görs i de olika EFTA-länderna kommer alla EES-medborgare även på denna punkt att omfattas av ett enhetligt regelsystem.

En närmare beskrivning av regelsystemen om social trygghet och erkän-

3 Riksdagen 1991/92. I sam]. Nr 170. Bilaga I

• Sida 34
•  Original

nande av examina m.m. ges i det följande av chefen för socialdepartcmen— Prop. 1991/92: 170 tet och statsrådet Ask (bil. 4 och 7). Bilaga 1 Den fria rörligheten för personer sträcker sig inte ännu så långt att man inte behöver använda pass inom EES-området. Kanske kan det bli så i

framtiden men inte som en direkt följd av EES-avtalet. Gränskontrollfrå- gorna har inte ingått i EES-förhandlingarna annat än såvitt avser förenk- lade regler för varuhandel och tullsamarbetc. I anslutning till avtalet finns dock en gemensam deklaration där de avtalsslutandc parterna förbinder sig att fortsätta samarbetet i syfte att förenkla gränskontrollen för personer. Ett utkast till konvention om den yttre gränskontrollen har redan färdig- ställts men har ännu inte kunnat antas. En lösning har emellertid arbetats fram" som innebär att konventionen och den nordiska passunionen skall kunna existera parallellt. Därmed skulle man kunna likabehandla nordiska medborgare som reser inom EG-området med EG-medborgare som reser i Norden. När konventionen träder i kraft kommer nordiska medborgare att kunna passera interna gränser inom EES i samma kö som EG-medborgare. Man kan däremot inte avstå från att ha passet med sig på resan eftersom passet behövs för att visa i vilket land man är medborgare t.ex. vid en

stickprovskontroll. För svenskt vidkommande är passet än så länge det enda dokument som kan fylla den funktionen.

Gemensam arbetsmarknad

EES-avtalet skapar förutsättningar för en gemensam arbetsmarknad inom hela EES-området. Tidigare har det funnits en gemensam arbetsmarknad inom EG och en inom Norden. Nu får vi i stället en fri arbetsmarknad för samtliga 19 stater i EG och EFTA baserad på ett enhetligt regelsystem för de anställdas och för egenföretagarnas rörlighet.

En annan följd av insatserna för att underlätta rörligheten är det samar- bete som bedrivs inom EG när det gäller förmedling av anställningserbju- danden och ansökningar över gränserna samt om utbyte av information om arbets- och levnadsvillkor. Genom EES-avtalet blir EFTA-länderna delaktiga i detta samarbete. _

Reglerna för den gemensamma arbetsmarknaden öppnar möjligheter för svenska medborgare som så önskar att söka sig ut i Europa. På samma villkor kan också andra EES-medborgare söka sig till Sverige och svenska företag rekrytera inom hela EES-området. En gemensam arbetsmarknad innebär att det blir lättare att motverka överhettningstendenser på arbets- marknaden vilket på sikt ökar sysselsättningsmöjligheten. Enligt EES- reglerna är det anställningen som ger rätten till bosättning och inte tvärtom.

Erfarenheterna från den nordiska arbetsmarknaden och från arbets- marknaden inom EG tyder inte på att det kommer att röra sig om något större antal människor som flyttar till andra länder för längre tid. Den gemensamma EES-arbetsmarknaden kan främst väntas ha vissa utjäm- nande effekter mellan brist- och överskottsområden. För de enskilda människorna kan den gemensamma arbetsmarknaden komma att upple— 34

• Sida 35
•  Original

vas som en stor tillgång. Den kan spela en roll som jämförelsenorm och en Prop. 1991/92: 170 frihet kan vara mycket värd även om man inte utnyttjar den. Bilaga 1

Vad gäller eventuella farhågor att vi med EES-avtalet skulle få se flera av de bäst kvalificerade lämna landet kan konstateras att sådana tendenser noterats redan tidigare. Lönespridningen har emellertid ökat i Sverige och skattesystemet ändrats. Ökad konkurrenskraft i Sverige förutsätter sats- ningar på utbildning och kompetens. Bättrc villkor för dem som satsar på utbildning och kompetensutveckling i Sverige är oundvikliga oavsett EES- avtalet.

Sammanfattningsvis är den gemensamma EES-arbetsmarknaden positiv för den svenska medborgaren liksom för företagaren och för den svenska ekonomin. Reglerna för den gemensamma arbetsmarknaden innebär emel- lertid inte att arbetsmarknadspolitiken samordnas inom EES. Arbetsmark- nadspolitiken är inom EES en nationell angelägenhet. Sverige kommer alltså att kunna fortsätta bedriva sin egen arbetsmarknadspolitik.

Att få tillgång till det samarbete som EG-länderna utvecklat på det arbetsmarknadspolitiska området kommer att bli en fördel för Sverige. Samarbetet innefattar olika nätverk för utbyte av erfarenheter. analyser och information om t. ex. allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärder, lokala sysselsättningsinitiativ och insatser för att integrera långtidsarbets- lösa och ungdomar i arbetslivet. Ett fruktbart givande och tagande är att vänta, vilket också är det främsta motivet för avtalet i detta stycke.

På det arbetsrättsliga området finns ett fåtal EG-direktiv som också blir del av EES-avtalet. Bl.a. gäller detta skydd för anställdas rättigheter vid arbetsgivares insolvens och vid företagsöverlåtelser. Svensk lagstiftning uppfyller dessa bestämmelser och behöver därför inte ändras. Området är dock under utveckling i samband med EG:s sociala stadga och det hand- lingsprogram som EG-kommissionen presenterat för att få fram förslag till åtgärder bl.a. på det arbetsrättsliga området. Sålunda har t.ex. förslag väckts om lagstiftning beträffande deltidsarbete samt arbetstider. Allmänt kan sägas att kollektivavtal har väsentligt större betydelse i Sverige än vad de hittills har haft i EG-länderna.

Utbildning och ungdomsutbyte

Vid sidan av de utbildnings- och ungdomsfrågor som anknyter till reglerna om arbetskraftens och övriga personers rörlighet är utbildningspolitiken en nationell angelägenhet inom EG och inom ramen för EES-avtalet. Hur vi vill utforma vår skolpolitik och vår högre utbildning för att klara våra egna behov kommer vi alltså också fortsättningsvis att avgöra själva.

lnom EG förekommer emellertid ett mycket intensivt samarbete på utbildningsområdet som öppnar sig för EFTA-länderna i och med EES- avtalet. Övergången kommer att ske stegvis fram till år 1995. Till att börja med kommer EFTA-länderna att på jämställd fot med EG-länderna kunna delta i COMETT- och ERASMUS-programmen i vilka Sverige redan medverkar. COMETT är ett stort program för samarbete mellan universi- tet och företag medan ERASMUS är ett program för samarbete och utbyte mellan universitet och högskolor. 35

• Sida 36
•  Original

EFTA-länderna får också tillträde till ungdomsutbytesprogrammet Prop. 1991/92: 170 "Youth for Europe” från avtalets ikraftträdande. Detsamma gäller EG:s Bilaga 1 organ för yrkesutbildning CEDEFOP, som ligger i Berlin. Även annat informationsutbyte, t. ex. rörande utbildningssystemen och utbildningspo- litiken inom EES, kommer att inledas år 1993. EFTA får tillträde till övriga utbildningsprogram år 1995. Inom EG pågår för närvarande ett stort arbete med att strama upp och effektivisera utbildnings- och utbytesprogrammen. Jag vill betona att in- tresset från svenska företag. universitet och högskolor att delta i EG:s utbildnings- och utbytesprogram är betydande.

Jämställdhet mellan kvinnor och män

Principen om likabehandling av kvinnor och män är en viktig utgångs- punkt för EES-avtalet och skall tillämpas av de avtalsslutandc parterna. EFTA-länderna övertar därför all EG:s lagstiftning på detta område inklu- sive den om lika lön för kvinnor och män. För EG:s regelsystem på olika områden redogörs närmare i bilaga 10. Redan här kan dock konstateras att den nya svenska jämställdhetslagen (l99lz433) är anpassad till EG:s regler.

Avtalet öppnar möjligheter för EFTA-länderna att delta i EG-ländernas samarbete på jämställdhetsområdet. Härigenom banas vägen för ett ömse- sidigt erfarenhetsutbyte som gagnar kvinnorna både i Sverige och i EG- länderna.

Regeringens bedömning av EES-avtalet och dess effekter är att de totalt sett kommer att vara till fördel för den svenska ekonomins utveckling. Våra möjligheter att upprätthålla den fulla sysselsättningen och öka välfär- den blir större med EES-avtalet än utan. Detta kommer kvinnorna lika väl som männen till del. Den omständigheten att Sverige har kommit långt på jämställdhetsområdet — över 80% av kvinnorna förvärvsarbetar i vårt land samtidigt som goda möjligheter finns att kombinera förvärvsarbetet med föräldraskap — är ett positivt element i den svenska ekonomin. Många EG—länder visar stort intresse för svenska erfarenheter på detta område.

EES-avtalet innebär inte någon harmonisering av skatte-, familje- och socialpolitiken. EG:s nuvarande och kommande regler på jämställdhets- området syftar till att lägga fast miniminivåer och hindrar alltså inte enskilda medlemsländer att föra en politik med längre gående krav.

Arbetsmiljö

Arbetsmiljöfrågorna utgör en central del av arbetet med att utveckla den sociala dimensionen. Genom EES-avtalet övertar Sverige och övriga EFTA-länder ett betydande antal direktiv på arbetsmiljöområdet. Det rör sig dels om produktrelaterade harmoniseringsdirektiv, dels om minimidi- rektiv som reglerar förhållanden eller verksamheten på arbetsplatsen. Produktdirektiven syftar till att fastställa en gemensam kravnivå avse- ende hälsa och säkerhet och samtidigt undanröja hinder för den fria 36

• Sida 37
•  Original

varucirkulationen. Direktiven har i flertalet fall kunnat övertas utan några Prop. 1991/92: 170 särskilda undantags- eller övergångsregler. För vissa kemiska produkter, Bilaga ] bl.a. asbest, har emellertid en övergångsperiod tagits in i avtalet. som innebär att Sverige tills vidare kan hindra att sådana produkter förs in på den svenska marknaden. Vi också kan fortsätta att tillämpa våra strängare regler för bl. a. asbest. Avtalsparterna skall gemensamt se över situationen under år l995. -

Avsikten med minimidirektivcn är att säkerställa en viss lägsta skydds- nivå på arbetsplatserna för att värna om arbetstagarna och samtidigt motverka snedvridande konkurrens. Dessa direktiv innebär inget hinder för enskilda länder att tillämpa strängare regler.

[ EES-avtalet har parterna förbundit sig att sträva efter att förbättra arbetsmiljön, och man uttrycker också en gemensam önskan att främja högre levnadsstandard och bättre arbetsvillkor inom hela EES.

Det gemensamma regelverk som tillskapas och de nya möjligheter till erfarenhetsutbyte och samarbete i övrigt på arbetsmiljöområdet som öpp- nas genom EES-avtalet ger oss förutsättningar att medverka i arbetet med att förbättra arbetsmiljön inom hela den gemensamma EES-arbets- marknaden.

Arbetsmiljöfrågorna behandlas närmare i det följande av chefen för arbetsmarknadsdepartementet (bil. 9).

Den sociala dialogen och den sociala stadgan

Den sociala dialogen mellan fack och arbetsgivare äger inom EG rum på olika nivåer. Ett viktigt forum är kommissionens möten med arbetstagare och arbetsgivare på europeisk nivå. Ett annat är EG:s ekonomiska och sociala kommitté där nationella representanter för arbetsmarknadens par- th träffas. Enligt EES-avtalet upprättas en rådgivande EES-kommitté som skall bestå av medlemmar av EG:s ekonomiska och sociala kommitté och EFTA: s rådgivande kommitté. De avtalsslutandc parterna har också för- ' bundit sig att sträva efter att främja dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare på europeisk nivå.

Det kan vidare Vara lämpligt att peka på en deklaration som EFTA- länderna gemensamt gjort i samband med avtalet där man ställer sig bakom principerna och de grundläggande rättigheterna i den s.k. "sociala stadga" som elva av EG:s medlemsländer antog år 1989. Deklarationen betonar än en gång vikten av samtidiga ekonomiska och sociala framsteg, av samarbetet med arbetsmarknadens parter och av EFTA-ländernas vilja att aktivt bidra till utvecklingen av den sociala dimensionen inom EES.

Avslutningsvis kan nämnas att avtalet även uppmärksammar exempel- vis handikappfrågor och de äldres situation som områden för samarbete mellan avtalsparterna.

6.4. Kapitalrörelser och företagsetablering m.m.

Reglerna om rätt till fri etablering inom EES-området utgör en mycket viktig del av EES-avtalet. För att fri etablering skall vara möjlig krävs att 37

• Sida 38
•  Original

kapitalrörelserna mellan länderna helt liberaliseras. Förutsättningarna för Prop. 1991/92: 170 fri etablering påverkas också av de regler som gäller för förvärv av företag Bilaga 1 och fastigheter, och av bolagsrätten.

Kapitalliberalisering är en grundläggande faktori den ökande integratio- nen på det finansiella och ekonomiska området i Europa. Under l980-talet har utvecklingen mot en fullständig liberalisering av kapitalrörelserna i Västeuropa intensifierats. Inom OECD beslutades år 1989 en utvidgning av medlemsländernas liberaliseringsförpliktelser gällande kapitalrörelser.

Ett avgörande steg i liberaliserande riktning inom EG togs år 1988 då EG antog ett direktiv (88/36 ] /EEG) där det fastslogs att återstående restriktio- ner för kapitalets rörlighet skulle vara avskaffade före den 1 juli 1990. Vid EES-avtalets ikraftträdande är därmed kapitalrörelser inom EG praktiskt taget helt liberaliserade.

Det kan här påpekas att för Sveriges vidkommande är friheten för kapitalets rörlighet i stort sett förverkligad redan före EES-avtalet. Detta har skett genom att Sverige i juli 1989 i princip avskaffade alla ditills gällande valutarestriktioner utom förbudet för privatpersoner att ha inlå- ningskonto i utlandet. Vad gäller denna återstående begränsning har för- slag om anpassning av svensk lagstiftning nyligen lagts fram (Ds 1992: 37 Uppgiftsskyldighet om betalningar till och från utlandet, m.m.).

För näringslivet innebär kapitalets fria rörlighet över gränserna att näringsverksamhet kan finansieras lättare. Den ökande konkurrensen om och tillgången på kapital bör leda till ett mer effektivt utnyttjande av det tillgängliga kapitalet inom EES-området.

En grundprincip i EES-avtalet är icke-diskriminering, som innebär att svenska medborgare eller företag i andra EES-länder inte får särbehandlas till följd av nationalitet. På motsvarande sätt får medborgare och företag från andra EES-länder inte särbehandlas i Sverige på grund av nationalitet. Denna princip betyder bl. a. att svenska företag i de flesta avseenden blir likställda med företag i andra EES-länder i fråga om konkurrensregler och andra viktiga rättsregler. Farhågor för en eventuell framtida diskrimine- ring torde ha medverkat till svenska företags kraftigt ökade direktinveste- ringar i EG i slutet av 1980-talet och under år 1990.

Det går inte att göra bestämda förutsägelser om de strukturförändringar som EES-avtalet kan medföra. Sannolikt kommer många företag att för- söka utnyttja de ökade stordriftsfördelar som den stora inre marknaden i högre grad kan väntas erbjuda. Detta kan ske genom företagssamgåenden och koncentration av -produktionsanläggningar. Redan innan den inre marknaden är förverkligad har mängden företagsköp och samgåenden över gränserna ökat kraftigt i Europa. Som nämnts har svenska företag varit mycket aktiva i denna process, som ett led i sina långsiktiga internationa- liseringsstrategier. De kan förmodas fortsatt delta i de strukturföränd- ringar som sker till följd av skapandet av en gemensam marknad inom EES-området.

Den svenska regleringen av utländska förvärv av företag — inkl. bank-_ aktiebolag, andra kreditinstitut och värdepappersbolag — och fastigheter upphävdes i väsentliga delar vid utgången av år 1991 (försäkringsaktiebo- lagen har aldrig omfattats av företagsförvärvslagen). Syftet med liberalise- 38

• Sida 39
•  Original

ringen var att främja direktinvesteringar från utlandet för att därigenom Prop. 1991/92: 170 förbättra effektiviteten och öka tillväxten i näringslivet, bl.a. genom att Bilaga ] öka konkurrensen i Sverige.

Enligt EES-avtalet har Sverige möjligheter att upprätthålla särskilda förvärvsrestriktioner gentemot andra länder än EG- och EFTA-länderna. Med hänsyn till att ett väsentligt motiv för att upphäva företagsförvärvsla- gen var att ge en signal om en önskan om ökade utländska investeringar i Sverige har regeringen ansett att det inte heller finns skäl att upprätthålla ett tillståndsförfarande för investeringar från länder utanför EG- och EFTA-kretsen.

Inom området finansiella tjänster — bank, försäkring, värdepappershan- del — har den internationella konkurrensen tidigare varit begränsad. Genom en rad åtgärder har hindren successivt avvecklats. Denna interna- tionella utveckling förstärks genom EES-avtalet. På den inre marknaden skall t. ex. banktjänster och flertalet försäkringstjänster kunna säljas fritt över gränserna och etableringsfrihet råda. Hittills har utvecklingen nått längst på bankområdet, och i Sverige finns numera möjlighet för utländska banker, andra kreditinstitut och värdepappersinstitut att etablera s.k. filialer. Förändringarna kan komma att innebära en större närvaro i ' Sverige av utländska banker och liknande, liksom större möjligheter för svenska företag på samma område att bedriva verksamhet i andra EES- länder.

Förändringarna på området finansiella tjänster väntas enligt bl.a. kommissionens egna analyser ge betydande ekonomiska vinster. Detta sker för närvarande genom att tillgången till en större kapitalmarknad och ökad konkurrens leder till sänkta kostnader och priser. Företagens finansiering kan därigenom förbilligas.

För att underlätta fri etablering inom EES-området har aktiebolagskom- mittén föreslagit att reglerna om bundna aktier som vanligen syftar till att begränsa det utländska ägandet i aktiebolag skall avskaffas. I övrigt kom- mer bolagsrätten att harmoniseras i enlighet med EG:s direktiv på detta område. Därmed förbättras förutsättningarna för etablering av företag i samtliga EES-länder. Vidare övervägs inom justitiedepartementet ett av- skaffande av bosättningskravet för styrelseledamöter och andra befatt- ningshavare i bolag.

6.5. Ett par viktiga samarbetsområden

Forskning och utveckling

Sveriges andel av världens forskning är liten. Av OECD-ländernas samlade FoU-utgifter utgör de svenska l,5%. Samtidigt tillhör Sverige som utveck- lat industriland de mer forskningsberoende länderna. Internationellt sam- arbete är därför absolut nödvändigt för Sverige. Sverige deltar också sedan länge i internationellt forskningssamarbete i olika organisatoriska former. Innehållet i och motiven för vårt internationella forskningsengagemang växlar. För grundforskningens del är den kvalitetshöjande aspekten domi- nerande både vad gäller själva kunskapstillflödet och de ökade möjligheter 39

• Sida 40
•  Original

som ges till kritisk prövning och debatt. I många fall är därtill kontakter Prop. 1991/92: 170 över gränserna nödvändiga för att en forskningsinsats över huvud taget Bilaga 1 skall kunna genomföras.

För den tillämpade forskningen är resursbesparande motiv mer framträ- dande. Svensk industri är i allt högre utsträckning beroende av kunskap och teknik för förnyelse och konkurrensförmåga. Det gäller inte bara de högteknologiska företagen. Internationell samverkan öppnar genvägar till en högre kunskapsnivå och snabbare idéutveckling. Resurskrävande insat- ser kan delas mellan flera.

Insikten om att Europas konkurrenskraft är beroende av gemensamma insatser för att utveckla ny kunskap och nya teknologier, samt insikten om att en enhetlig marknad inte kan skapas utan en gemensam teknologisk bas, har resulterat i att EG under 80-talet blivit en allt viktigare aktör inom forskningssamarbetet i Västeuropa. Sedan år 1984 är de gemensamma FoU-insatserna i EG inordnade under fleråriga ramprogram. En tydlig industriell orientering kom till uttryck i EG:s andra ramprogram för FoU (1987-1991) med stora satsningar på informationsteknologi, tele- kommunikation, produktionsteknik, bioteknik och materialforskning.

I april 1990 tog EG:s forskningsministrar beslut om det tredje rampro- grammet för forskning och utveckling som skall gälla under perioden 1990-94, med en budget på 5,7 miljarder ECU (ca 42 miljarder kr.). Detta program syftar i högre grad än de tidigare till att förstärka den vetenskap- liga basen och öka den europeiska industrins internationella konkurrens- kraft. Områdena miljö, bioteknologi, agroindustri och forskarrörlighet har fått stora resurstillskott även om tyngdpunkterna i absoluta tal fortfarande ligger på informations-, kommunikations-, produktions- och materialtek— nologi samt energi.

EG-programmen har resulterat i nya och varaktiga informationskanaler mellan företag och forskningsinstitutioneri medlemsländerna. De kunska- per om varandras kapacitet och kompetens som deltagarna skaffar sig utgör en grund för en rationell strukturomvandling av såväl industri som forsk- ningssystem inom EG:s medlemsländer. En sådan strukturomvandling liggeri linje med strävandena att realisera en inre marknad år 1993. Det är av strategisk betydelse för svensk industri och forskning att kunna delta i denna process.

EES-avtalet innebär för FoU-området att Sverige ansluts till EG:s nyss- nämnda ramprogram för forskning och teknisk utveckling och alla dess delprogram, utom de två som styrs av Euratomfördraget, dvs. fusionsener- giforskning och kärnkraftssäkerhet. I de senare deltar dock Sverige redan i dag på programnivå genom separata avtal. Mot att Sverige erlägger en BNP-baserad andel av EG:s FoU-budget får svenska forskare samma rättigheter som forskare inom EG att föreslå projekt och få godkända projekt finansierade ur EG:s FoU-budget. Svenska forskare får också samma rättigheter som deltagare i EG vad gäller spridning, utvärdering och utnyttjande av forskningsresultat.

Vidare får Sverige delta i programmens styrkommittéer och andra kommittéer som har effekter på programmens genomförande, liksom i EG:s rådgivande kommitté för vetenskaplig och teknisk forskning 40

• Sida 41
•  Original

(CREST). Svenska experter får inflytande i planering av nya program. Prop. 1991/92: 170 Särskilt viktigt är givetvis medverkan i planeringen inför EG:s fjärde Bilaga ] ramprogram som inleds år 1994. EG:s FoU-politik påverkar svensk FoU-politik och svenska priorite- ringar. En växande andel av den svenska FoU-budgeten går i dag till EG-samarbcte. Av strategiska skäl har Sverige byggt upp ett omfattande samarbete inom flertalet av de program som omfattas av EES. Hittills har samarbetet skett huvudsakligen på projektnivå vilket innebär att Sverige varit utestängt från programmens styrkommittéer. Genom EES får Sverige avsevärt bättre möjligheter att medverka i utformningen och genomföran- det av EG:s FoU-politik.

Miljöskydd

Många av de miljöpolitiska utmaningar som Europas stater står inför är gemensamma. De fordrar internationell samverkan för att effektivt kunna mötas. Ett omfattande europeiskt samarbete blir därför en naturlig och viktig del av Sveriges miljöpolitik.

EG har fått en allt mer central roll i det europeiska miljösamarbetet. Genom EES-avtalet kommer Sverige och övriga EFTA-länder att knytas till det miljöarbete som pågår inom EG. En gemensam västeuropeisk miljöpolitik kommer därmed att växa fram inom avtalets ram. Härmed skapas förutsättningar för att på ett effektivt sätt kunna svara på morgon- dagens miljöpolitiska krav. Ett antal remissinstanser, däribland miljöpar— tiet och Svenska N aturskyddsförcningen har haft invändningar mot avtalet med hänsyn till miljöproblematiken. Chefen för miljö- och naturresursde- partementet återkommeri det följande till detta (bil. 13).

Investeringarna beräknas öka som följd av EES-avtalet och kan därmed leda till ett ökat genomslag för nya och mer miljövänliga teknologier. Tillväxten bidrar också till att ekonomiska förutsättningar skapas som kan användas för att förbättra miljön. Men med den väntade tillväxten ökar också belastningen på miljön. Ett exempel är transportsektorn. Ett annat exempel är energisektorn. Den politiska utmaningen ligger i att genom miljöpolitiska åtgärder tillse att den ekonomiska tillväxten som följer med EES också blir miljömässigt hållbar.

Liksom på andra områden innebär avtalet på miljöområdet att EFTA- ländcrna kommer att medverka i EG:s gemensamma ansträngningar. EG:s miljöpolitik har under de senaste åren genomgått en snabb och dynamisk utveckling. Ett alltmer omfattande och ambitiöst regelverk med för medlemsländerna bindande föreskrifter har upprättats. Arbetet styrs av närhetsprincipen, dvs. åtgärder vidtas på gemensam nivå först om det önskade resultatet inte kan uppnås lika effektivt eller bättre på nationell eller lägre nivå. De gemensamma reglerna rör frågor som kemikaliehante- ring, utsläpp i luft och vatten.

En viktig fråga som gäller flera departement är miljökonsekvenserna av EES-avtalet. Regeringen avser att under implementeringsfasen löpande bevaka de miljömässiga aspekterna av EES-avtalet. Bl.a. kommer miljö- konsekvenserna att belysas i de skilda sammanhang då förslag om imple- 41

• Sida 42
•  Original

menteringen framläggs. Därvid kommer bl.a. transponernas miljöprob- Prop. 1991/92: 170 lem att tas upp till granskning med sikte på att uppfylla högsta tillämpade Bilaga 1 och tillämpbara ambitionsnivå. När effekterna på olika områden klarlagts bör en samlad bedömnng av miljökonsekvenserna göras.

En viktig förutsättning för en effektiv miljöpolitik är tillgång till objek- tiva, tillförlitliga och jämförbara uppgifter om europeiska miljöförhållan- den. Dessa kan sedan utgöra underlag för framtida åtgärder och utvärde- ring av redan vidtagna åtgärder. Den av EG beslutade men ännu inte upprättade europeiska miljöbyrån kommer bl. a. i detta avseende att få en viktig roll. EES-avtalet tillförsäkrar Sverige och de övriga EFTA-länderna ett deltagande i myndighetens arbete.

Det har ibland rests farhågor för att Sverige genom EES-avtalet skulle tvingas anpassa redan etablerade svenska miljöbestämmelser till mindre långtgående EG-bestämmelser. Så är emellertid inte fallet. Eftersom hu- vuddelen av EG:s regler är av minimikaraktär dvs. fastställer de lägsta kravnivåer som måste uppfyllas, är fältet fritt för de stater som så önskar att inom dessa områden välja en högre ambitionsnivå. Flera medlems- länder har också valt att tillämpa mer långtgående bestämmelser än vad de gemensamma EG-reglerna föreskriver. Inget hindrar Sverige från att göra på samma sätt.

1 de fall EG:s regler syftar till en harmonisering, vilket är fallet inom framförallt varuområdet. är situationen en annan. Avsikten i dessa fall är att tillgodose miljöskyddskravet och samtidigt undanröja hindren för var- ors fria rörlighet mellan medlemsländerna. Endast i undantagsfall har här ett enskilt land rätt att tillämpa strängare krav än de som fastställts gemensamt. ,

Under EES-förhandlingarna visade det sig att de svenska reglerna på det harmoniserade området i en del fall klart avvek från vad som gäller inom EG. l något fall där EG:s regler var strängare än Sveriges. som t. ex. i fråga om buller, har Sverige antagit dessa regler. I de fall åter där våra egna regler var mer långtgående än EG:s — det gäller bl.a. bilavgasbestämmelserna och kemikalielagstiftningen — har särordningar förhandlats fram. Annars skulle ju en anpassning i dessa fall ha inneburit en sänkning av redan etablerade miljökrav.

Lösningen har blivit övergångsarrangemang och vissa andra särlös- ningar i avvaktan på en fortsatt skärpning av EG:s regelverk. För bilavgas- bestämmelserna innebär detta att Sverige även fortsättningsvis kommer att kunna tillämpa nationella regler. Fram till den ljanuari 1995 har vi rätt att vägra godkänna bilar för försäljning inom landet som inte uppfyller de svenska kraven. Därefter kommer bilar som uppfyller EG:s då strängare krav att kunna säljas fritt i Sverige. Framtida hårdare regler skall utarbetas gemensamt av EFTA-länderna och EG inom ramen för EES. Allmänt kan sägas att EG: s regler utvecklas och gåri riktning mot de nuvarande svenska kravnivåerna.

På kemikalieområdet ger avtalet Sverige möjlighet att fortsätta tillämpa de mer långtgående bestämmelser som förbjuder användningen av vissa farliga ämnen. asbest, organiska lösningsmedel m.m. En gemensam över- syn kommer att göras är 1995. Vidare är avsikten att bestämmelserna för 42

• Sida 43
•  Original

klassificering och märkning av kemikalier skall harmoniseras. Dessa lik- Prop. 1991/92: 170 som andra övergångsarrangemang redovisas i det följande av chefen för Bilaga 1 miljö- och naturresursdepartementet (bil 13).

En annan fråga är om EES-avtalet medför begränsningar i våra framtida möjligheter att bedriva en ambitiös miljöpolitik. EES-avtalet innebärju att vi inordnas i ett betydligt mer långtgående samarbete än vi tidigare varit delaktiga i.

Jag delar inte denna oro. Visserligen ligger det i samarbetets natur att våra internationella åtaganden begränsar vårt nationella manöverut- rymme. Men karakteristiskt för de miljöfrågor som regleras inom EG är att de i allmänhet är gränsöverskridande. Genom att agera tillsammans med våra västeuropeiska partner ökar vi effektiviteten i det miljöpolitiska arbetet. EES-avtalet skapar förutsättningar för en sådan gemensam miljö- politik. EG kommer här liksom på andra områden att vara huvudaktör men vi kommer tillsammans med övriga EFTA-länder att få ett icke obetydligt inflytande. Vi kan därigenom påverka den gemensamma miljö- politiken i ambitös riktning.

För svensk del utgör EES en välkommen förstärkning av Sveriges miljö- politiska arsenal. Regeringen avser att inom dess ram aktivt bidra till att den tillväxt som kommer att följa med EFTA-ländernas anknytning till den inre marknaden också leder till en miljömässigt hållbar utveckling.

6.6. Vissa institutionella frågor

Beredning av och beslut om nya EES-regler

Från EFTA: 5 sida har strävan varit att få till stånd ett så nära samarbete med EG som möjligt när det gäller utformningen av nya EES-regler, såväl i förberedelsefasen som vid beslutsfattandet. EFTA—sidans ambitioner i denna riktning har dock inte vunnit stöd hos EG under förhandlingarnas gång. EG har hävdat att ett formellt deltagande från EFTA-ländernas sida i EG:s beslutsprocess inkräktar på gemenskapens beslutsautonomi.

Inom EG är det bara kommissionen som har formell initiativrätt beträf- fande förslag till nya regler. När kommissionen utarbetar sådana förslag får emellertid enligt EES-avtalet experter från EFTA-länderna göra sina röster hörda på samma sätt som experter från EG:s medlemsländer. .

Inom EG ger rådet ofta kommissionen befogenhet att genomföra regler som rådet har beslutat om. Då biträds kommissionen ofta av en kommitté. Även vad gäller medverkan i sådana kommittéer har en lösning nåtts som kan anses tillgodose EFTA-staternas intresse. EES-avtalet anger sålunda olika former för medverkan av EFTA-experter beroende på vilken typ av kommitté det rör sig om.

EFTA-sidan har också en initiativrätt, som följer av allmänna folkrätt- sliga regler. Den innebär inte enbart en rätt att ta upp en fråga till diskussion utan också att ta initiativ till nya EES-regler.

De beslut om nya EES-regler som formellt fattas av EES-kommittén utgör nya folkrättsliga avtal för EFTA-ländernas del. Dessa avtal skall införlivas med den nationella lagstiftningen i varje land. Denna process 43

• Sida 44
•  Original

måste ske snabbt och smidigt så att en beslutad EES-regel kan träda i kraft Prop. 1991/92: 170 samtidigt inom hela EES-området. Därför skall beslut av EES-kommittén Bilaga 1 införlivas med de nationella rättsordningarna inom vissa tidsramar. Om EES-kommittén inom en viss angiven tidsfrist inte har kunnat nå enighet om ett förslag till ny EES-regel. kan en del av avtalet. t. ex. en bilaga eller del därav som förslaget berör, under vissa omständigheter bli provi- soriskt suspenderad. De avtalsslutandc parterna förutsätts vara angelägna att undvika att en sådan situation uppstår. Det understryker betydelsen av att EFTA- ländernas synpunkter på förslag till EG-regler lämnas så tidigt som möjligt. Det bör betonas att enskilda och juridiska personers redan förvärvade rättigheter inte påverkas av att EES-avtalet upphävs till viss del. Sammanfattningsvis anser jag att formerna för beslutsfattandet inom EES ger tillfredsställande möjligheter för Sverige och övriga EFTA-länder att få gehör både för sina synpunkter på föreslagen EG-lagstiftning och för egna förslag. Det är likväl klart att det endast är inom medlemskapets ram som en balans mellan åtaganden i sak och ett motsvarande inflytande över utformningen av regelverket kan uppnås.

Tvistlösning

I förhandlingarna om EES-avtalet var parterna tidigt överens om att det inom EES borde finnas ett gemensamt organ för tvistlösning på judiciell nivå, dvs. en domstol med i stort sett samma uppgifter som EG-domstolen inom EG. Tankarna på en sådan gemensam EES-domstol fick dock avskri- vas till följd av att EG-domstolen i sitt första yttrande över EES-avtalet förklarade att en sådan konstruktion skulle strida mot Romfördraget.

I de omförhandlingar som aktualiserades till följd av EG-domstolens yttrande hade parterna som utgångspunkt att en mekanism för judiciell tvistlösning alltjämt behövdes. främst av hänsyn till den eftersträvade enhetligheten i reglernas tolkning och tillämpning. Siktet ställdes då bl. a. in på en lösning med skilda mekanismer för EG- resp. EFTA-sidan. Resultatet blev att parterna enades om att en särskild EFTA-domstol skulle upprättas för EES-ändamål med uppgift att på EFTA-sidan svara för de uppgifter som EG-domstolen fullgör inom EG.

EFTA-domstolens huvudsakliga uppgifter skall därför vara att pröva frågor om EFTA-staternas efterlevnad av EES-avtalet, att pröva vissa överklagade beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet. ESA, på konkur- rensområdet samt att avgöra tvister mellan en eller flera EFTA-stater. För dessa kategorier av tvister och ärenden råder en ordning liknande den som finns inom EG.

För tvister mellan ett eller flera av EFTA-länderna och EG eller ett av dess medlemsländer gäller däremot att de skall hänskjutas till EES- kommittén. Denna mera traditionella folkrättsliga lösning har komplette- rats med en regel om att parterna kan enas om att begära ett tolkningsbe- sked från EG-domstolen, om tvisten rör tolkningen av EES-regler som i sak är identiska med EG-regler och EES-kommittén inom viss tid inte lyckats lösa tvisten. Allmänt sett är en begäran om sådant tolkningsbesked ägnad 44

• Sida 45
•  Original

att främja en enhetlig tillämpning av EES-reglerna. Huruvida Sverige som Prop. 1991/92: 170 part i en tvist skall begagna sig av denna möjlighet eller ej får avgöras från Bilaga 1 fall till fall. Om en tvist inte kunnat lösas av EES-kommittén inom viss angiven tid eller parterna inte kunnat enas om att inhämta tolkningsbesked, kan parterna utlösa skyddsåtgärder eller aktualisera en partiell suspension av relevant del av EES-avtalet.

Det finns också visst utrymme för att använda sig av skiljedom som tvistlösningsmekanism i EES-avtalet. Detta utrymme är dock begränsat. Det inskränker sig till tvister om omfattningen eller varaktigheten av vissa skyddsåtgärder eller proportionerna av motåtgärder mot skyddsåtgärder. Ett sådant skiljeförfarande. som är bindande för parterna. får inte innefatta tolkning av sådana avtalsbestämmelser som i sak är identiska med motsva- rande EG-rcglcr.

Övervakning

EES-avtalets institutionella bestämmelser bygger som tidigare nämnts på vad som under förhandlingarna har kallats en ”två-pelar modell”. Som ett uttryck härför anger EES-avtalet att EFTA-länderna skall upprätta en oberoende övervakningsmyndighet (ESA) samt en domstol (EFTA- domstolen). Vidare anges att övervakningen av att förpliktelserna enligt avtalet iakttas åligger å ena sida ESA och å andra sidan kommissionen.

Såväl ESA som EFTA-domstolen inrättas genom ett separat avtal mellan EFTA-länderna. kallat övervakningsavtalet.

ESA:s uppgifter kan indelas i övervakning och administration. ESA får samma uppgifter mot EFTA-länderna härvidlag som kommissionen har mot EG:s medlemsländer.

Att ESA och kommissionen inom sina resp. kompetensområden överva- kar att EES-avtalets förpliktelser iakttas kommer att vara avgörande för att EES-reglerna tillämpas på samma sätt i alla länder som är anslutna till EES. Samarbetet mellan ESA och kommissionen blir viktigt.

ESA:s administrativa uppgifter specificeras i ett särskilt protokoll till övervakningsavtalet. Dessa uppgifter följer av att kommissionen. utöver sina övervakningsuppgifter, också utför en mängd administrativa upp- gifter för EG:s medlemsstater.

Genom verksamheten i ständiga kommittén kommer EFTA-länderna att få möjlighet att enas om en samfälld linje inför beslut i den gemen- samma EES—kommittén.

Genom avtalet om en parlamentarikerkommitté mellan EFTA-länderna slutligen skapas bättre förutsättningar för samarbetet mellan EFTA- parlamentariker i den gemensamma parlamentarikerkommitten i EES.

***

• Sida 46
•  Original

Avtalet mellan EFTA-länderna och EG samt dess medlemsländer om Prop. 1991/92: 170 Europeiska ekonomiska samarbetsområdet innebär att EFTA:s ställning Bilaga 1 stärks. förbindelserna med EG utvecklas kraftigt på en rad områden och det nordiska samarbetet fördjupas. Avtalet innebär också att Sverige bidrar till att främja det europeiska samarbetet. Sammanfattningsvis kon- staterarjag att Sverige har ett starkt intresse av att ansluta sig till avtalet. Denna uppfattning delas av det stora flertalet remissinstanser.

Några instanser har emellertid ansett att remisstiden varit för kort att medge en närmare granskning av alla frågor. Jag hyser förståelse för denna uppfattning. Det har emellertid inte varit möjligt att medge längre remiss- tid med hänsyn till det planerade tidsschemat med ikraftträdande av avtalen den 1 januari 1993. Som framgår av vadjagtidigare sagt (avsnitt 4) har beredningsarbetet på svensk sida varit mycket omfattande. Utöver vad som visas där har i stor omfattning ordnats seminarier. kurser och infor- mationsmöten. Under remisstiden inbjöds även remissinstanserna att delta i ett informationsmöte, som samlade ett stort antal deltagare. Jag vill i denna del påpeka att lagrådet, som haft att granska förslaget till EES- lagen, funnit att med hänsyn till lagstiftningsärendets vikt och komplexitet de framförda anmärkningarna är befogade och att det alltså varit önskvärt med en längre remisstid. Mot bakgrund av vad som framgått om bered- ningen av lagförslaget har lagrådet emellertid ansett att föreskrifterna i 7 kap. ?. & regeringsformen måste anses vara uppfyllda.

Bakom ansträngningarna att få EES-avtalet till stånd har stått en nästan enhällig svensk riksdag. Avtalet är nu undertecknat liksom de s.k. EFTA- avtalen. De bör nu samtliga föreläggas riksdagen för dess godkännande.

• Sida 47
•  Original

B NÄRMARE BESKRIVNING AV EES— Prop. 1991/92: 170 AVTALET M.M. Bilaga 1

7. Översikt över EG: s rättsliga system 7.1 Inledning

Eftersom EES-avtalet syftar till en integrering av EFTA—ländernas resp." marknader med EG:s inre marknad innebär avtalet en anpassning till de regler och principer som gäller inom EG. För att förstå innebörden av EES-avtalet måste man därför förstå de integrationssträvanden som Rom- fördraget är ett uttryck för och hur EG: s gemensamma marknad fungerar.

Detta avsnitt innehåller en kortfattad beskrivning av EG:s grundläg- gande struktur och principer med en översiktlig redogörelse för de samar- betsområden som är av särskild betydelse för EES-avtalet.

7.2. EG: s grundläggande struktur

F ördragen

Grunden för samarbetet inom EG, primärrätten, utgörs främst av de tre EG-fördragen om upprättandet av den Europeiska kol- och stålgemenska- pen, den Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) samt den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

Romfördraget är det mest övergripande av EG-fördragen. Det brukar beskrivas som ett ramfördrag, vars målinriktade och allmänt hållna be- stämmelser fylls ut och preciseras genom sekundärrättsliga regler av olika slag.

Det är på fördragen som EG:s institutioner grundar sin kompetens. Deras åtgärder skall enligt legalitetsprincipen grundas på befogenheter som fördragen ger dem. Inom denna ram har staterna förbundit sig att utöva sin statsmakt gemensamt under hänsynstagande till samfällda intressen.

Gemenskapens mål och medel

Inledningen i Romfördragets ingress (preambel) uttrycker medlemsländer- nas föresats att lägga grunden till ett ständigt fastare förbund mellan Europas folk och deras vilja att genom samfällda åtgärder säkra ekono- miska och sociala framsteg genom att avlägsna barriärer inom Europa. Fördraget är alltså ett uttryck för en strävan efter integration. Redan av ingressen framgår att integrationsmålet är av både ekonomisk och allmänt politisk karaktär. Ingressens innehåll är en viktig utgångspunkt för tolk- ningen av fördragets regler.

EG är en ekonomisk gemenskap. grundad på en tullunion. l begreppet ekonomisk gemenskap ligger att åtgärder som är protektionistiska. dvs. sådana som skyddar inhemska ekonomiska intressen, principiellt är för- bjudna mellan medlemsländerna. 47

• Sida 48
•  Original

I själva fördraget (art. 2) anges fem övergripande mål för gemenskapen: Prop. 1991/92: 170 — en harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom gc- Bilaga 1 menskapen som helhet, — en fortgående och balanserad expansion. — en ökad stabilitet, | -— en allt snabbare höjning av levnadsstandarden samt I — närmare förbindelser mellan de länder som gemenskapen förenar. Dessa mål har ansetts innebära att integrationen skall ses som en dynamisk process. Målen förverkligas enligt samma artikel genom upprättande av en ge- mensam marknad och genom ett gradvist närmande av medlemsländernas ekonomiska politik. Begreppet ekonomisk politik har här en vidsträckt betydelse och samordningen har efterhand utsträckts till allt fler områden. Detta ligger i integrationsprocessens natur.

Gemensam marknad

Den gemensamma marknaden skall skapa ekonomisk tillväxt och stabilitet och därmed ökat välstånd. Medlemsländernas produktionsresurser skall utnyttjas så rationellt som möjligt. Under lika och ostörda konkurrensför- hållanden skall man på den gemensamma marknaden kunna handla och byta tjänster, arbeta. investera och producera och därigenom främja ge- menskapens mål. '

Begreppet inre marknad infördes i Romfördraget genom enhetsakten och uttrycker det som är den gemensamma marknadens kärna. Den inre marknaden skall sålunda enligt fördraget (art. 8 a) innefatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor. personer. tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördraget — de s.k. fyra friheterna. Benämningen inre marknad syftar på att förhållandena bör vara desamma som på en hemmamarknad. Fullbordandet av EG:s inre mark- nad under tiden fram till år 1993 ses som ett avgörande steg i den gemensamma marknadens utveckling.

Romfördraget innehåller skilda förbud. riktade mot nationella åtgärder som skapar hinder för handel och annan verksamhet över gränserna. Den fria rörligheten för varor kan t. ex. hindras om nationella regler med krav på varors beskaffenhet är olika utformade så att varor inte utan fördyrande produktionsanpassning kan marknadsföras i andra länder än de där de produceras. På motsvarande sätt förhåller det sig i fråga om andra friheter. Utgångspunkten är att fördragets regler inte tillåter hinder av sådant slag. Detsamma gäller regler om kontroll av varor. bevis om genomgången yrkesutbildning osv. Viktiga regleringsintressen. som t. ex. skydd för hälsa och säkerhet. måste likväl alltid tillgodoses. Den fria rörligheten kräver i sådana fall att det skapas samordnade regler inom hela gemenskapen. Detta kallas harmonisering.

Genom att anta gemensamma regler eller besluta om harmonisering på ett område avstår medlemsländerna från att där i fortsättningen ensidigt utöva regleringsmakt. De är förpliktade att i fortsättningen gemensamt utöva befogenheten att meddela föreskrifter. Angelägna nationella in- 48

• Sida 49
•  Original

tressen kan ändå tillgodoses, t. ex. med stöd av särskilda säkerhetsklausu- Prop. 1991/92: 170 ler, men inte på samma sätt som förut. Bilaga ]

Samordning av politik

På vissa områden finns inom EG en samfälld politik. Eftersom EG är en tullunion måste det finnas en gemensam handelspolitik mot omvärlden. För den gemensamma marknadens funktion behövs en gemensam konkur- renspolitik. som säkerställer att inte konkurrensen snedvrids genom före- tagens eller medlemsländernas åtgärder. Det rör sig vidare om jordbruks- och transportområdena. På de nu nämnda områdena krävs gemensamma regler som gäller lika inom hela gemenskapen. Där sådana regler gäller finns inget utrymme för nationella föreskrifter.

Som förut nämnts anger fördraget en samordning av medlemsländernas ekonomiska politik såsom ett från den gemensamma marknaden fristå- ende medel för att närma sig de genom fördraget uppställda målen. Den gemensamma marknaden kräver för att fungera ett visst mått av ekonomisk-politisk samordning. på samma sätt som marknaden påverkar förutsättningarna för den ekonomiska politiken. Samordningen inom EG omfattar exempelvis viss regionalpolitik, industripolitik. socialpolitik och energipolitik. Samordningen av politik sträcker sig utanför det i snäv mening ekonomiska området. Utbildning. forskning och utveckling, miljö, arbetsmiljö och konsumentpolitik är exempel på områden, där en samord- ning fått allt större aktualitet under senare år. En sådan samordning kan ofta syfta till att förbättra förutsättningarna för den fria rörligheten eller till att korrigera icke önskade bieffekter av en helt fri marknad. Ibland beror samordningen dock på andra, mer allmänna politiska ambitioner. Denna aspekt har understrukits genom enhetsakten som tillfört fördraget en rad nya bestämmelser om bl.a. ekonomiskt och socialt samarbete, forskning och utveckling samt miljö.

EG:s institutioner och deras verksamhet

EG:s institutioner är fyra: ministerrådet (rådet), kommissionen. parla- mentet och domstolen. lnstitutionerna är skyldiga att genom sina åtgärder arbeta för att fördragets mål förverkligas. Kommissionen och domstolen är oavhängiga nationella politiska intressen. Av andra organ bör här särskilt nämnas den rådgivande ekonomiska och sociala kommittén, som består av företrädare för arbetsmarknadens parter, konsumenter, jordbrukare och olika andra yrkesgrupper. Det finns dessutom en mångfald andra organ. kommittéer och arbetsgrupper, som i allmänhet inte regleras i själva fördragen.

I rådet kommer medlemsländernas politiska intressen till uttryck. Där bestäms politiken och fattas i allmänhet de slutliga avgörandena rörande nya gemensamma regler. Rådet består av regeringsledamöter från medlems- länderna och kan ha skilda sammansättningar. Besluten fattas enhälligt eller som majoritetsbeslut, beroende på vad fördragen föreskriver för olika fall. 49

4 Riksdagen 1991/92. [ saml. Nr 170. Bilaga 1

• Sida 50
•  Original

Parlamentet består av direktvalda ledamöter från medlemsländerna och Prop. 1991/92: 170 är ett viktigt forum för politisk debatt. Dess funktioner är bl.a. av rådgi- Bilaga 1 vande och kontrollerande karaktär. Enhetsakten har gett parlamentet en större roll än tidigare vid tillkomsten av nya regler. Maastricht- överenskommelsen är ännu ett steg i denna riktning.

Kommissionens viktigaste funktioner är att lägga fram förslag för rådet och övervaka gemenskapsrättens tillämpning. Den har vissa självständiga beslutsbefogenheter. bl.a. i fråga om tillämpningen av EG:s konkurrens- rätt i förhållande till såväl medlemsstaterna som företagen på marknaden. Kommissionen har vidare viss självständig rätt att meddela föreskrifter. Dessutom ger rådet ofta kommissionen i uppdrag att svara för närmare föreskrifter beträffande sådant det själv har beslutat om.

Vid övervakningen av gemenskapsrättens tillämpning i medlemslän- derna kan kommissionen i sista hand väcka talan vid domstolen för fördragsbrott. Det sker dock först efter en utredning som innebär åtskilliga kontakter mellan nationella myndigheter och kommissionens tjänstemän. Oftast kommer man då överens. Det händer inte sällan att resultatet blir att kommissionen tar initiativ till nya eller ändrade regler.

Domstolen är ansvarig för att EG-rätten tolkas enhetligt och den har att i sista hand avgöra dess innebörd. I viktiga hänseenden har EG-rätten fått sin form genom dess domar. Domstolen dömer bl.a. i mål mellan medlems- länderna och mellan institutionerna inbördes samt i mål mellan kommis- sionen och medlemsländerna. Dess domar är bindande. En viktig uppgift för domstolen är vidare att på begäran av nationella domstolar lämna förhandsbesked om EG-reglernas innebörd. EG-domstolens rättstillämp- ning anses allmänt ha haft stor betydelse för integrationens utveckling.

Rådsbeslut om nya regler tillkommer i ett samspel främst mellan kommissionen och rådet. Andra organ medverkar huvudsakligen genom att yttra sig över förslag framtagna av kommissionen, som har en exklusiv initiativrätt. Sedan förslaget överlämnats från kommissionen till rådet yttrar sig parlamentet och i en del fall EG:s ekonomiska och sociala kommitté. Rådets ställningstagande bereds därefter på tjänstemannanivå.

I många fall skall parlamentet enligt den s.k. samarbetsproceduren inte bara höras utan även medverka vid det slutliga avgörandet.

Olika slag av rättsakter

] betydande utsträckning skall EG-rätten tillämpas av nationella myndig- heter på samma sätt som inhemsk rätt. Man brukar säga att reglerna är direkt tillämpliga, eftersom de används utan mellankommande nationell rättsbildning. Romfördragets artikel 189 anger tre typer av bindande rättsakter, som rådet och kommissionen kan utfärda. Det är fråga om förordningar. direk- liv och beslut. Förordningar är gällande inom hela EG och är direkt tillämpliga i medlemsländerna. Direktiv riktar sig till medlemsländerna och anger ett visst resultat som skall uppnås inom en bestämd tid men överlåter åt länderna att bestämma form och tillvägagångssätt för den 50

• Sida 51
•  Original

nationella implementeringen. Beslut är bindande i alla delar för dem som Prop. 1991/92: 170 de är riktade till. Bilaga 1

Bindande gemenskapsrättsliga bestämmelser kan grunda rättigheter och skyldigheter inte bara för medlemsländerna utan också för enskilda, om de är tillräckligt tydliga och inte lämnar länderna utrymme för val i samband med nationell implementering. Sådana rättigheter skall skyddas av dom- stolar och andra myndigheter. Man brukar då säga att bestämmelserna har direkt effekt. Uttryckliga förbud. t.ex. mot diskriminering, uppfyller de nyss nämnda kraven och har därför direkt effekt. Fördragets bestämmelser om fri rörlighet på marknaden och dess förbud mot könsdiskriminering kan sålunda grunda individuella rättigheter. Även bestämmelser i direktiv kan få denna verkan, om den nationella rätten inte anpassas till direktivets krav på ett korrekt sätt eller det inte har införlivats alls inom den före- skrivna tiden.

Om en domstol i ett medlemsland skulle finna att en nationell bestäm- melse strider mot en EG-bestämmelse som är direkt tillämplig. skall domstolen inte tillämpa den nationella bestämmelsen i det aktuella målet. Enligt EG-domstolens praxis har EG-regeln nämligen företräde framför nationella regler och skall tillämpas oavsett vad som må vara föreskrivet i den nationella rättsordningen. Detta sammanhänger med EG-domstolens synsätt att EG-rätten är en egen rättsordning som är autonom i förhållande till traditionell folkrätt.

Det finns också rättsakter som inte är bindande, t. ex. rekommendatio- ner och yttranden, vilka också nämns i artikel 189. Andra slag av icke bindande rättsakter än de i fördraget nämnda har tillkommit.

Med länder utanför gemenskapen kan EG ingå bl. a. associerings- och handelsavtal. Skillnaden mellan dessa bägge slag av avtal är främst att de förra innebär en starkare markering av nära och varaktig anknytning till gemenskapen. Sveriges och övriga EFTA-länders frihandelsavtal med EG är handelsavtal. EES-avtalet. vilket är ett associationsavtal, kan ses som en utbyggnad av detta samarbete. EG:s folkrättsliga avtal hör också till EG-rätten.

Medlemsländerna kan också ingå folkrättsliga överenskommelser med varandra. Romfördraget innehåller en regel om skyldighet att vid behov förhandla om sådana överenskommelser i vissa fall.

Samarbete och icke-diskriminering

Grundläggande gemenskapsrättsliga principer kommer till uttryck i ar- tiklarna 5 och 7 i Romfördraget. som har nära motsvarigheter i EES- avtalet.

Romfördragets artikel 5 bygger på en allmän solidaritets- eller lojalitets— princip. Enligt denna är medlemsländerna och gemenskapens institutioner alla förpliktade att lojalt samarbeta med varandra. Många av EG- domstolens viktigaste domar. bl.a. om EG-rcglcrnas verkan i nationell rättstillämpning, bygger på denna förpliktelse. Länderna skall respektera varandras och gemenskapens intressen och söka undvika att handla i strid med dessa. Institutionerna skall likaså beakta viktiga nationella intressen.

• Sida 52
•  Original

Bilaga 1

Medlemsländernas förpliktelser enligt artikel 5 kan indelas i skyldigheter att vara positivt verksamma och skyldigheter att avhålla sig från vissa åtgärder. Dessa kallas sammanfattande för .s'a/narbetsjörpliktelsen.

Denna förpliktelse innebär till att börja med att länderna skall vidta alla allmänna eller särskilda åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla förpliktelserna enligt fördraget och sekundärrätten.

Länderna skall vidare underlätta institutionernas verksamhet. Denna skyldighet omfattar inte bara uttryckligen förutsedd verksamhet utan gäller generellt på alla de områden där institutionerna är verksamma.

Därutöver gäller att länderna skall avhålla sig från alla åtgärder som kan äventyra fördragets mål. Denna förpliktelse sträcker sig längre än till ett förbud mot åtgärder som konkret hotar fördragsmålen. Det är förbjudet redan att skapa en risk för en sådan effekt. Med fördragsmål avses såväl sådana som innefattas i ingressen och i de grundläggande artiklarna som sådana som läggs fast i fördragets särskilda bestämmelser på skilda om- råden. Förbudet gäller varje slag av statligt handlande på alla områden. även sådana som faller utanför fördragets egentliga tillämpningsområde. Fördragsmålen kan nämligen äventyras även genom t. ex. kulturpolitiska eller försvarspolitiska åtgärder.

Fördragets artikel 7 uttrycker principen om rättvis likabehandling utan avseende på nationalitet (icke-diskriminering). Denna princip gäller inom fördragets tillämpningsområde.

Diskriminering betyder särbehandling som inte är sakligt grundad; lika fall skall behandlas lika. Det är lätt att förstå att inte nationalitet kan vara saklig grund för särbehandling inom gemenskapen. Romfördraget syftar ju till integration av Europas länder bl. a. genom skapandet av en gemensam marknad. Då kan inte nationaliteten utgöra saklig grund för särbehandling.

Fördraget innehåller andra mer preciserade regler rörande diskrimine- ring på grund av nationalitet, till vilka artikel 7 också hänvisar. De kan innehålla närmare regler om kriterier som inte får användas så att de medför särbehandling, men de kan också ge anvisningar om omständighe- ter som legitimerar särbehandling. Det finns regler av detta slag i fråga om bl. a. arbetskraftens fria rörlighet, rätten till fritt yrkesutövande samt den fria rörligheten för tjänsteprestationer och kapital. Därutöver finns diskri- mineringsförbud som utvecklats företrädesvis genom domstolspraxis. Så är fallet t. ex. på varuområdet (jfr betänkandet Ds 1990: 76 Romfördragets art. 30, särskilt s. 55—59).

Diskriminering kan vara öppen eller dold. Regler som är så utformade att de måste leda till en mindre gynnsam behandling av det som härrör från ett annat land är öppet diskriminerande. även om de inte är direkt knutna till nationalitetskriterier. En regel som rör en importsituation är ett exempel på en sådan regel. Sådana regler kan också beskrivas som formellt diskri- minerande. Även till synes likabehandlande åtgärder kan ha diskrimine- rande verkningar i praktiken. Då är det fråga om dold, eller faktisk. diskriminering. En regel som är knuten t.ex. till språkkunskaper eller bosättningsort kan sålunda innebära förbjuden särbehandling. Huruvida särbehandling föreligger beror alltså inte av åtgärdens utformning. Det beror inte heller på om syftet med åtgärden i sig är godtagbart. Om t. ex. ett

• Sida 53
•  Original

land låter utföra en generell kontroll av vissa varor eller tjänster eller kräver Prop. 1991/92: 170 en särskild märkning för att garantera landets konsumenter en produkt Bilaga 1 med utlovad kvalitet. kan utländska produkter som uppfyllt motsvarande eller liknande krav i ursprungslandet komma i ett sämre konkurrensläge än inhemska produkter. I vad mån särbehandlande åtgärder är förbjudna varierar från område till område. Vad som kan godtas är ytterst en rättstillämpningsfråga. EG- domstolcns bedömning i sådana fall beror ofta av en intresseavvägning, där åtgärdens ändamål och utformning vägs mot intresset av fri rörlighet. Man talar därvid om principerna om nödvändighet och proportionalitet.

7.3. Särskilt om reglerna som rör marknaden

Fri rörlighet för varor

EG är — som tidigare sagts — en tullunion med en gemensam yttre tullgräns. Tullunionen gäller all handel med varor, och tullar kan inte förekomma vare sig på export eller import mellan medlemsländerna. Också avgifter med motsvarande verkan som tullar är förbjudna. Sedan en vara passerat den gemensamma tullgränsen och därvid tullformaliteterna har fullgjorts samt tullar och avgifter erlagts är den i fri omsättning inom gemenskapen och omfattas av fördragets regler om fri rörlighet för varor.

Vidare får ländernas skattesystem inte skapa hinder för den fria rörlig- heten. Därför innehåller fördraget bestämmelser som riktar sig mot fiskal diskriminering. Det är förbjudet att pålägga andra medlemsländers pro- dukter skatt utöver vad som direkt eller indirekt drabbar liknande in- hemska produkter eller att genom beskattningen indirekt skydda vissa produkter. Om likartade varor belastas olika, måste skillnaden bero på objektiva skäl.

EG har, som förut nämnts, en gemensam jordbrukspolitik. De mark- nadsordningar som inom ramen för denna tillskapats för olika jordbruks- produkter -— och sålunda omfattar en betydande del av livsmedelssektorn — reglerar produktions- och distributionsleden men inte detaljhandeln. Den gemensamma jordbrukspolitiken påverkar inte de grundläggande principerna om varors fria rörlighet. Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken finns det också en gemensam fiskepolitik, som uppvisar viktiga särdrag. Den bygger bl.a. på principen om bevarande av havets resurser och lika tillgång till dessa.

De hinder för den gränsöverskridande varutrafiken som inte omfattas av de nu nämnda reglerna täcks i stället av Romfördragets artikel 30. Denna artikel innehåller ett förbud mot kvantitativa, alltså mängdmässiga, import- restriktioner och alla åtgärder med motsvarande verkan. Detta förbud har direkt effekt och har av EG-domstolen getts en mycket vidsträckt tillämp- ning. Rättspraxis på detta område är rikhaltig och mycket belysande för EG-rättens syn på hinder för fri rörlighet. För export finns i artikel 34 ett motsvarande förbud, vilket dock inte har getts en lika vid tolkning.

lett grundläggande rättsfall (8/74 ”Dassonville" [1974] E.C.R. 837) har domstolen förklarat att förbudet i artikel 30 innefattar varje åtgärd som 53

• Sida 54
•  Original

"direkt eller indirekt. aktuellt eller potentiellt" kan negativt påverka han- Prop. 1991/92: 170 deln. I princip omfattas sålunda varje åtgärd som kan tänkas avhålla någon Bilaga 1 från att föra in varor i ett medlemsland från ett annat.

Handelshindrande åtgärder kan legitimeras med stöd av fördragets artikel 36. om de grundas på bestämda hänsyn. Dessa hänsyn är allmän moral. allmän ordning och allmän säkerhet. skydd för människors och djurs hälsa och liv eller växters bevarande, skydd av nationella skatter av konstnärligt. historiskt eller arkeologiskt värde eller skydd av industriell och kommersiell äganderätt. Åtgärder som grundas på dessa hänsyn behö- ver inte vara likabehandlande. De får emellertid inte vara godtyckligt särbehandlande eller protektionistiska. De nämnda regleringsintressena är alla av icke-ekonomisk natur, och artikeln tolkas restriktivt.

I praxis har härutöver ett antal tvingande hänsyn erkänts, vilka kan tillåtas medföra handelshinder. De kallas ofta för Cassishänsyn efter EG- domstolens grundläggande avgörande på området (120/78 ”Cassis de Di- jon” [1979] E.C.R. 649). Sådana hänsyn är t.ex. skattekontroll, god han- delssedvana samt konsument- och miljöskydd. Hänsyn av detta slag får emellertid aldrig tillgodoses genom formellt särbehandlande åtgärder.

För att legitimera undantag från principen om fri rörlighet för varor krävs alltid att de nationella åtgärderna är nödvändiga för sitt ändamål och proportionerligt utformade. När ett regleringsändamål blivit tillgodosett genom harmonisering kan det inte längre legitimera undantag från princi- pen om varors fria rörlighet.

Följden av domstolens stränga praxis på varuområdet är att harmonise- ringen kan inriktas på sådana områden som omfattas av undantagen i artikel 36 eller av Cassishänsynen. Inte desto mindre krävs en omfattande harmoniseringsverksamhct, särskilt för att eliminera de s.k. tekniska handelshinder, som uppkommer genom att det ställs varierande krav på varors beskaffenhet samt på provning och kontroll. På detta område finns en stor mängd harmoniseringsdirektiv.

Fri rörlighet för personer

De grundläggande reglerna om personers fria rörlighet finns i Romfördra- gets artikel 48, som gäller arbetskraft, och i artikel 52, som gäller etable- ring. Bestämmelserna, som har givits direkt effekt efter övergångsperio- dens utgång, rör avvecklingen av hinder för den fria rörligheten. På detta område råder i huvudsak ett förbud mot formell diskriminering.

Den fria rörligheten för personer innebär för det första en rätt för individer att fritt få resa in och uppehålla sig i en annan medlemsstat och där behandlas på samma sätt som landets egna medborgare när det gäller möjligheten att söka arbete eller bedriva näringsverksamhet.

Rätten att få resa in och uppehålla sig i landet har preciserats i två direktiv. ett för arbetstagare och ett för självständiga näringsidkare. Den omfattar även familjemedlemmar, och dessa behöver inte vara EG- medborgare. Den fria rörligheten gäller emellertid inte bara individer. Bolag och andra associationer som är bildade enligt ett EG-lands lag har samma rätt till etablering. Den fria rörligheten kräver att det finns möjlig— 54

• Sida 55
•  Original

het att starta en ny verksamhet i ett annat land genom bolagsbildning Prop. 1991/92:170 (primäretablering) eller genom upprättande av dotterbolag, filialer eller Bilaga 1 agenturer (sekundäretablering).

Inte heller fri rörlighet för personer är undantagslös. Hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och allmän hälsa kan legitimera regler som hindrar rörligheten. Undantagen finns närmare preciserade i rådets direk- tiv (64/221/EEG) och skall tolkas snävt. Domstolen har uttalat att endast ett realistiskt och allvarligt hot mot sådana intressen i det särskilda fallet kan motivera inskränkningar i den fria rörligheten (67/74 ”Bonsignore” [1975] E.C.R. 297). Ett exempel är att beslut om utvisning eller avvisning inte får grunda sig på omständigheter som medlemsstaten inte vidtar effektiva åtgärder för att komma till rätta med på hemmaplan (115 och 116/81 "Adoui & Cornuaille" [1982] E.C.R. 1665). Beslut måste vara motiverade och kunna överklagas (36/75 ”Rutili” [1975] E.C.R. 1219).

Det är emellertid att märka att anställning i offentlig tjänst inte omfattas av den fria rörligheten. Verksamhet som är förbunden med offentlig maktutövning får reserveras för egna medborgare. Enligt praxis begränsar sig dock undantagen till anställningar där det krävs särskild solidaritet med staten (149/79 kommissionen ./. Belgien [1982] E.C.R 1845).

Fri rörlighet för personer innebär en skyldighet att inte missgynna andra medlemsstaters medborgare med hänsyn till nationella behörighetsregler för viss yrkesutövning. Ömsesidigt erkännande av examina är därför ett ämne för harmonisering men även om gemensamma bestämmelser saknas är en medlemsstat skyldig att ta hänsyn till likvärdig kompetens. Kompe- tent myndighet är därför skyldig att undersöka om likvärdighet föreligger (71/76 ”Thieffry” [1977] E.C.R. 765).

På detta område spelar harmoniseringen likväl inte samma roll som på andra områden. Den som vill vara verksam i ett land, får normalt inrätta sig efter de regler som gäller där, även om de skulle avvika från vad han är van vid. Det är dock givet att verksamheten över gränserna underlättas genom enhetliga bestämmelser i vissa hänseenden. Detta gäller inte minst på bolagsrättens område.

Det finns även andra skäl till att harmonisering sker. Stora skillnader i arbetsmiljön kan uppfattas som en snedvridning av konkurrensen. En gemensam minimistandard i fråga om arbetsmiljö främjar sunda konkur- rensförhållanden. Ökat socialt välstånd är samtidigt ett sådant fristående mål som i sig motiverar politisk samordning.

Fri rörlighet för tjänster

EG: s tjänstebegrepp är ett uppsamlingsbegrepp. Artikel 60 i Romfördraget definierar tjänst som en prestation som normalt utförs mot ersättning i den utsträckning den inte faller in under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, personer och kapital. Detta hänger samman med tjänstens speciella karaktär. Tjänsten är nära knuten till någon som utför den. Därför finns det ett samband mellan reglerna om tjänster och reglerna om etableringsrätt och personers fria 55

• Sida 56
•  Original

rörlighet i övrigt. Dessutom förutsätter fri tjänstehandel att kapitalet är Prop. 1991/92: 170 fritt rörligt. Bilaga 1

En tjänst kan emellertid utföras utan att personer flyttar över gränser. Många tjänster kan utföras i ett land och därifrån omsättas i andra länder. Situationen påminner då om den när varor omsätts över gränserna.

Ett fritt tjänsteutbyte skall innebära frihet för den som erbjuder en tjänst att resa till ett annat land och prestera tjänsten där. men också en rätt för tjänstemottagaren att motta tjänsten i annat land än det egna. Vidare omfattas även det fallet att ingen person passerar någon gräns. Ett tyskt konsultföretag skall t. ex. utföra ett uppdrag i hemlandet, men för en beställare i Belgien. Det gränsöverskridande momentet är här endast själva tjänsten.

Den grundläggande regeln om fri rörlighet för tjänster finns i artikel 59 i Romfördraget, enligt vilken inskränkningarna i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen gradvis skall avskaffas. Artikeln, som blivit direkt tillämplig efter övergångsperiodens utgång, har fyllts ut av EG- domstolen. vars domar på detta område i många hänseenden påminner om praxis på varuområdet.

Förbudet mot hinder för fri rörlighet för tjänster har sålunda getts en vid tillämpning. Det omfattar inte bara öppen diskriminering. Huvudregeln är därför att tjänst som utövas lagligt i ett medlemsland skall få utövas utan ytterligare kontrollåtgärder i övriga medlemsländer. Offentligrättslig verk- samhet är dock undantagen på samma sätt som i fråga om personers rörlighet.

Ett krav på enbart formell likabehandling utesluter t.ex. inte att tjän- steutövaren utsätts för dubbla kontrollåtgärder. Både hemlandet och det land där tjänsten utövas kan ha intresse av att kontrollera t. ex. ett bolags soliditet för att skydda sina konsumenter. En upprepning av kontrollåtgär- der som redan genomgåtts i hemlandet är en konkurrensmässig nackdel och i princip en form av förbjuden diskriminering.

Inte heller denna EG-regcl är undantagslös. Undantagen för personers fria rörlighet, dvs. reglerna om hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa, gäller också när det är fråga om att utföra en tjänst. Som framgått har dessa undantag motsvarigheter i artikel 36, som gäller inom varuområdet.

Enligt praxis kan också andra hänsyn motsvarande dem på varuom rådet göras gällande på tjänsteområdet, dock inte för att hindra den personliga rörligheten. Det gäller både sådana hänsyn som uttryckligen anges i artikel 36 och sådana andra tvingande samhällsbehov som domstolen erkänt. Det finns därför också på tjänsteområdet ett behov av harmonisering.

Fri rörlighet för kapital

Kapitalets fria rörlighet innefattar frihet för dels löpande betalningar, dels fria kapitalrörelser. Dessa två friheter. särskilt den förra. har en väsentligen komplementär funktion. Om de löpande betalningarna inte vore fria från restriktioner skulle inte sedvanliga kommersiella krediter kunna beviljas och återbetalas över gränserna. 56

• Sida 57
•  Original

Vidare skulle etableringsfriheten begränsas avsevärt om det inte vore Prop. 1991/92: 170 möjligt att överföra det för etableringen erforderliga kapitalet. Bilaga 1

Konkurrensreglerna

Den gemensamma konkurrenspolitiken är ett nödvändigt komplement till fördragets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens är en förutsättning för att den gemensamma marknadens fulla potential skall kunna utnyttjas för att förverkliga gemenskapens mål och komma konsu- menterna till godo. Utan regler riktade mot snedvridning av konkurrensen, skulle de hinder för den fria rörligheten i form av tullar, avgifter, kvanti- tativa restriktioner m.m. som avskaffats genom fördraget kunna ersättas av nya hinder, tillkomna genom företagens egna ageranden på marknaden eller av protektionism i annan form. Den gemensamma konkurrenspoliti- ken skall förhindra en sådan snedvridning. Fördragets konkurrensregler riktar sig både mot staterna och företagen.

De grundläggande bestämmelserna på konkurrensområdet är förbudet mot konkurrensbegränsande avtal i artikel 85 och förbudet mot missbruk av dominerande ställning i artikel 86. Båda bestämmelserna gäller i de fall samhandeln mellan länderna kan påverkas, och de har i praxis givits direkt effekt.

Det rör sig om två olika situationer där företagen genom sitt agerande hämmar den fria konkurrensen. I det ena fallet är det fråga om ett konkurrensstörande samarbete mellan företag och i det andra om ett ensidigt handlande av ett företag med en dominerande ställning på den relevanta marknaden.

Artikel 85 förbjuder alla former av avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som har till syfte eller som verkan att konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller snedvrids samt ger exempel på förbjudna förfaranden. Överenskommelser som strider mot förbudet är ogiltiga.

Artikeln är ämnad att förbjuda all konkurrensskadlig samverkan mellan företag. Ett avtal i artikelns mening behöver inte vara bindande. Det väsentliga är att det finns en avsikt att förvanska konkurrensen på mark- naden. Någon faktisk störning behöver inte ha skett (se t.ex 41/69 "AFC Chemie Pharma” [1970] E.C.R. 661).

Förbudet omfattar både horisontella konkurrensbegränsningar, dvs. mellan företag i samma led i produktionskedjan. och vertikala konkurrens- begränsningar, dvs. mellan företag i skilda led, t.ex. produktions- och distributionsled.

Huruvida ett avtal har ingåtts kan ofta vara svårt att styrka. Ett samord- nat förfarande förutsätter inte att ett avtal har kommit till stånd. Det räcker att någon form av kontakt bedöms ha skett. Av väsentlig betydelse är företagens beteende på marknaden. Ett typexempel är parallella prishöj— ningar. Dessa är i sig inte förbjudna men är ett indicium på att ett samordnat förfarande föreligger. Vid bedömningen måste en samlad vär- dering av alla indicier göras och särskild vikt fästas vid vad som är att 57

• Sida 58
•  Original

betrakta som normalt marknadsbeteende (48/69 ICI mot kommissionen Prop. 1991/92: 170 [1972] "E.C.R. 619). Bilaga 1

Slutligen omfattas även beslut av företagssammanslutningar. Dessa be- höver inte vara bindande för dess medlemmar för att anses konkurrensbe- gränsande.

Vidare skall handeln mellan medlemsstaterna påverkas. Begreppet har getts en vidsträckt innebörd. Det är tillräckligt att handeln påverkas indirekt eller potentiellt, om detta kan förutses med en tillräcklig grad av sannolikhet (56/65 ”La Technique Miniéero” [1966] E.C.R. 235).

Förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden är emellertid inte absolut. Till en början gäller det inte avtal mellan moder- och dotterfö- retag, förutsatt att företagen utgör en ekonomisk enhet, inom vilket dotter- företaget inte har någon reell självständighet med avseende på dess mark- nadSuppträdande, och om avtalet har till syfte att åstadkomma en intern arbetsfördelning mellan företagen. I ett sådant fall ansvarar moderföreta- get för dotterföretagets marknadsuppträdande (se t.ex. 15/74 "Centra- farm" [1974] E.C.R. 1147). Förbudet i artikel 85 tillämpas inte heller beträffande avtal vars ekonomiska verkningar inte är tillräckligt bety- dande, s.k. bagatellkarteller.

Ett konkurrensbegränsande samarbete mellan företag behöver emeller- tid inte alltid vara negativt för gemenskapen. Under vissa betingelser kan begränsningar som bidrar till förbättrad produktion eller distribution av varor eller som främjar ett tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, undantas från förbudet. Det kan ske antingen genom att kommissionen meddelar undantag i särskilda fall eller genom generella s.k. gruppundan— tag för vissa typfall.

Artikel 86 förbjuder allt missbruk av dominerande ställning samt ger exempel på förbjudna förfaranden. Missbruket kan t. ex. bestå i att företa- get påtvingar någon oskäliga affärsvillkor eller tillämpar olika villkor för likvärdiga prestationer. Förbudet är undantagslöst. Ett företag som vill vara säkert på att det inte skall anses missbruka sin ställning kan begära kommissionens förklaring att missbruk inte föreligger. Att ett företag köper upp ett annat företag och därigenom förstärker en redan dominerande ställning har ansetts kunna vara ett missbruk. Kontrollen av företagsför- värv finns nu reglerad i en särskild förordning.

Enligt EG-domstolens och kommissionens praxis innebär en domine- rande ställning att ett företag har en sådan ekonomisk styrka, att det på den relevanta marknaden har möjlighet att agera utan att ta någon större hänsyn till vare sig konkurrenter. kunder eller leverantörer (se t. ex. 6/72 ”Continental Can" [1973] E.C.R. 215).

Det är naturligtvis av största vikt att avgränsa den relevanta marknaden. Det tillämpade tillvägagångssättet inom EG-rätten är att avgöra dels vad som utgör den relevanta produktmarknaden, dels den relevanta geogra- fiska marknaden.

Den relevanta produktmarknaden är i många fall svårbedömd. EG- domstolen har t. ex. fått ta ställning till huruvida bananer är en självständig marknad i förhållande till övrig färskfrukt. Ett väsentligt kriterium i sammanhanget var i vad mån bananerna var utbytbara mot övrig färsk- 58

• Sida 59
•  Original

frukt. Domstolen fastslog att så inte var fallet utan att det existerade en Prop. 1991/92: 170 självständig bananmarknad (27/76 ”United Brands" [1978] E.C.R. 207). Bilaga 1

Den relevanta geografiska marknaden uttrycks i artikel 86 som den gemensamma marknaden eller en väsentlig del av denna. Det är frågan om att fastställa ett område inom vilket konkurrensvillkoren är enhetliga. En väsentlig del har ansetts innefatta relativt små delar av Gemenskapen. Som exempel kan nämnas att den sydtyska marknaden har bedömts som väsent- lig del (40/73 suiker Unie mot kommissionen [1975] E.C.R. 1663).

Avslutningsvis bör påpekas att det krävs ett missbruk för att artikel 86 skall vara tillämplig. Det avgörande kriteriet huruvida missbruk föreligger torde vara vilka valmöjligheter som kvarstår för marknadens övriga aktö- reri den situation som skall bedömas (85/76 ”Hoffman La Roche” [1979] E.C.R. 461).

Kommissionen är det övervakande organet i konkurrensärenden och kan utdöma böter om företagen bryter mot de gällande reglerna. Riktlin- jerna för kommissionens handhavande av konkurrensreglerna finns fram- förallt i rådsförordning (EEG) nr 17/62.

De nu behandlade konkurrensreglerna kompletteras med konkurrens— regler riktade mot staterna.

De regler om fria varurörelser som berörts i det föregående riktar sig mot sådant handlande från staternas sida som består i att de genom normgiv- ning och annan offentligrättsligt präglad verksamhet lägger fast villkoren för import och export. En stat kan emellertid också uppträda som köpare och säljare. EG:s konkurrensregler gäller visserligen statliga affärsdrivande företag lika väl som enskilda företag. Staten som sådan har emellertid möjligheter att påverka marknaden som enskilda företag saknar. Detta är t.ex. fallet vid olika slag av statliga handelsmonopol. Därför innehåller Romfördragets avsnitt om fria varurörelser en särskild bestämmelse, enligt vilken de statliga monopolen inte får diskriminera medlemsstaternas rätts- subjekt med avseende på försörjnings- och avsättningsvillkor. Som förut nämnts finns det också bestämmelser med förbud mot fiskal diskrimine- ring.

Staten som sådan är emellertid enligt artikel 5 underkastad skyldigheten att vara solidarisk med fördragets mål, till vilka ju också hör orubbade konkurrensförhållanden på marknaden. Mot denna bakgrund stadgas i artikel 90 att medlemsstaterna beträffande offentliga företag och företag som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter inte skall vidta eller behålla någon åtgärd som strider mot fördraget, i synnerhet diskrimine- ringsförbudet i artikel 7 och konkurrensreglerna i artiklarna 85—94.

I artiklarna 92—94 finns särskilda regler som syftar till att motverka sådana stödåtgärder från det allmännas sida som kan leda till snedvridning i konkurrensförhållandena. s.k. statsstöd. De riktar sig mot skilda åtgärder som statliga eller kommunala myndigheter kan använda för att favorisera ett företag i förhållande till andra. Det kan röra sig om direkta eller indirekta stödåtgärder.

Många stödåtgärder är tillåtna. Det gäller bl.a. stöd av social karaktär och stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer. Andra

• Sida 60
•  Original

stödåtgärder kan vara tillåtna. om de är förenliga med den gemensamma Prop. 1991/92: 170 marknaden. Detta gäller t. ex. regional- och sektorstöd. Bilaga 1 Ett påfallande drag i EG-rätten, när det gäller stödåtgärder, är att det är kommissionen som är det beslutande och övervakande organet. Kommis- sionen skall därför underrättas om planer som syftar till att vidta eller ändra stödåtgärder. Sådana åtgärder kan inte träda i kraft förrän de godkänts av kommissionen. Kommissionen skall vidare se över exister- ande statsstöd. Finner den att ett stöd är oförenligt med gemenskapsrätten skall det upphävas eller jämkas. Konkurrensreglerna tillämpas alltså på åtgärder som vidtas inom ge- menskapen och på företag som annars lyder under gemenskapsrätten. Enligt den s.k. effektdoktrinen tillämpas de också på andra företags hand- lande utanför gemenskapen när förbjudna åtgärder får konkurrensbegrän- sande verkningar inom gemenskapen. EG:s konkurrensrätt reglerar uttömmande konkurrensstörningar på ge- menskapsnivå. Mellan EG:s medlemsländer tillämpas alltså inte åtgärder mot dumpning. dvs. mot export till alltför låga priser. Sådana åtgärder kan emellertid riktas mot länder utanför den gemensamma marknaden. vilka exporterar till EG. Detsamma gäller för s.k. utjämningstullar, riktade mot statlig subvention.

• Sida 61
•  Original

8. Närmare om EES-avtalet Prop' 1991/921170 Bilaga 1 8.1 Ingress

EES-avtalets huvuddel inleds med en s.k. ingress och består i övrigt av nio kapitel eller delar.

Ingressen knyter an till de långvariga särskilda förhållandena mellan EG och EFTA-länderna. Där bekräftas målsättningen att skapa ett dynamiskt och enhetligt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, grundat på gemen- samma regler. Ett sådant område uppfattas som ett bidrag till uppbyggan- det av ett Europa, grundat på fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Inom samarbetsområdet skall i möjligaste mån fri rörlighet förverkligas för varor, personer, tjänster och kapital och ett ökat politiskt samarbete komma till stånd på viktiga områden. Särskilt betonas handelns frigörelse inom ramen för de mer övergripande överenskommelserna inom GATT och OECD. Marknadsekonomin skall vara basen för samarbetet.

Ingressen innehåller deklarationer rörande åtskilliga övergripande mål för det gemensamma arbetet. t.ex. i fråga om ekonomiskt och socialt framåtskridande, miljöpolitik och jämställdhet. En del av formuleringarna anknyter nära till sådana som återfinns i Romfördraget. Det gäller bl.a. den princip som skall gälla för det framtida samarbetet om gemensamma regler, nämligen att dessa skall syfta till en hög nivå i fråga om hälsa. säkerhet samt skydd för miljö och konsumenter. Detta är en motsvarighet till artikel 100 a.3 i Romfördraget som innehåller den garanti som de mer utvecklade EG-länderna krävt för att medverka i harmonisering genom majoritetsbeslut för förverkligandet av den inre marknaden den 1 januari 1993.

I ingressen uttalar parterna också syftet att nå och vidmakthålla en enhetlig tillämpning och tolkning av EES-avtalet och sådana bestämmelser i EG-rätten som i sak är identiska med bestämmelseri avtalet.

8.2. DELI Mål och principer Artiklarna I — 7

Avtalets första kapitel innehåller liksom Romfördraget en beskrivning av mål och grundläggande principer.

I artikel 1 beskrivs avtalet som ett associationsavtal. som syftar till att främja stärkandet av handel och ekonomiska förbindelser mellan de fördragsslutande parterna. Formuleringarna ger vid handen att det är fråga om en fortlöpande och välbalanserad process som avses skapa ett homo- gent eller enhetligt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. EES. Däri ligger att samarbetet efterhand skall utvecklas, att det skall råda balans mellan de fördragsslutande parternas rättigheter och skyldigheter. Av preciseringar i artikelns andra punkt framgår att sammanslutningen skall realisera dessa mål genom — fri rörlighet för varor. personer, tjänster och kapital, — ett system som säkerställer att inte konkurrensen snedvrids och att reglerna därom respekteras lika samt 61

• Sida 62
•  Original

— närmare samarbete på andra områden. sådana som socialpolitik, forsk- Prop. 1991/92: 170 ning och utveckling, miljö och utbildning. Bilaga 1 Artikel 2 innehåller definitioner. Där förklaras för det första att termen ”avtalet” innefattar såväl avtalets huvuddel, protokollen och bilagorna som de rättsakter som det hänvisas till däri.

Begreppet "EFTA-stater” skall i avtalet innebära de avtalsparter som är medlemmar av EFTA. Eftersom EES-avtalet för EG:s del är ett s.k. blandat avtal. dvs. både gemenskapen och medlemsländerna är avtalspar- ter. sägs slutligen att begreppet ”avtalspart” för EG-sidans vidkommande i varje enskilt fall skall förstås i enlighet med EG:s interna kompetensför- delning.

Artiklarna 3 och 4 återger motsvarigheter till Romfördragets principer om samarbete och icke-diskriminering. Den förra artikeln är språkligt något modifierad med hänsyn till EES-avtalets särskilda institutionella förhållanden.

Artikel 5 klargör att parterna när som helst och på vilken samarbetsnivå som helst kan ta upp frågor som de anser angelägna. Denna rätt att anhängiggöra frågor, ”droit d*évocation", preciseras närmare på andra ställen i avtalet.

Artikel 6 innehåller en viktig tolkningsregel, som slår fast att sådana regler i avtalet som är materiellt identiska med motsvarande regler i Romfördraget resp. fördraget om upprättande av kol- och stålgemenska- pen vid implementering och tillämpning skall tolkas i enlighet rned EG- domstolens domar fram till dagen för fördragets undertecknande.

Artikel 7 anger att de rättsakter som finns fogade som bilagor till avtalet eller vartill detta hänvisar. liksom sådana som de fördragsslutande parterna längre fram enas om, skall vara bindande för parterna och införlivas med deras resp. rättsordningar. Artikeln klargör att rättsakter som motsvarar EG-förordningar skall som sådana göras till del av dessa rättsordningar, medan det liksom i EG skall vara fritt för avtalsparterna att välja form och metod för att införliva rättsakter som motsvarar EG- direktiv.

8.3. DEL II Fri rörlighet för varor

Kapitel 1 Grundläggande principer Artiklarna 8 — 16

Enligt artikel 8, som inleder EES-avtalets avsnitt om fri rörlighet för varor, skall mellan de avtalsslutande parterna åstadkommas fri rörlighet för varor i enlighet med bestämmelserna i avtalet. Avsnittet bygger i hög grad på relevanta artiklar i Romfördraget. EG utgör en tullunion, ett enda tullområdc med en yttre tullgräns och en samfälld handelspolitik mot omvärlden. Varor är i fri cirkulation på den gemensamma marknaden, om de har sitt ursprung i unionen eller införtul- lats dit. EES-avtalet innebär däremot i handelspolitiskt hänseende upprättandet av ett frihandelsområde. innefattande de tullområden som bildas å ena 62

• Sida 63
•  Original

sidan av EG och å andra sidan av vart och ett av EFTA: s medlemsländer. Prop. 1991/92: 170

Det är som regel endast varor med ursprung inom EES som omfattas av Bilaga 1 den fria rörligheten enligt avtalet (art. 8.2). Detta innehåller särskilda bestämmelser om hur sådant ursprung fastställs (art. 9.1).

Eftersom EES-avtalet inte leder till en tullunion utan till ett utvidgat och förstärkt frihandelsområde måste ursprungsreglerna i handeln mellan EG- och EFTA-länderna finnas kvar. En tullunion innebär, förutom tullfrihet internt, även en gemensam tullmur mot utanförstående länder. l ett frihan- delsområde däremot avvecklar parterna tullarna sinsemellan men behåller sina nationella tullar mot länder som står utanför. Det är därför nöd- vändigt att i ett frihandelsområde uppställa regler som hindrar att varor från utanförstående länder kommer in i frihandelsområdet via det land som har de lägsta tullarna. Tullarna i frihandelsområdet EES är avskaffade för varor som har ursprung inom frihandelsområdet. dvs. är s.k.”ur- sprungsvaror". Detta begrepp definieras i "ursprungsreglerna".

EES-avtalet innebär att ursprungsreglerna i förhållande till nu gällande ordning förenklas och förbättras på en rad olika punkter (art. 9 och protokoll 4). Kravet att fastställa om en vara har ursprungi EG eller i ett enskilt EFTA-land slopas. Genom EES-avtalet blir det tillräckligt att ange att en vara här ursprung i EES.

Varors fria rörlighet kan hindras på olika sätt. Ett sätt är att belasta gränshandel med tullar och andra liknande avgifter. Enligt artikel 10 är tullar på import och export samt alla avgifter med motsvarande verkan förbjudna mellan de avtalsslutande parterna. Regeln gäller uttryckligen också tullar av fiskal natur.

En annan kategori av hinder utgörs av direkta mängdmässiga begräns- ningar av import eller export, s.k. kvantitativa restriktioner. Sådana be- gränsningar kan emellertid uppstå även av andra skäl, s.k. "åtgärder med motsvarande verkan". Detta slag av handelshinder är förbjudna enligt EES-avtalets artiklar 11 — 13. vilka motsvarar Romfördragets artiklar 30, 34 och 36 i relevanta delar. EG-domstolen tolkar förbudet mot detta slag av handelshinder strängt. Domstolens praxis har en avgörande betydelse för förståelsen av artiklarnas innebörd (se avsnitt 7.3).

Utöver förbudet mot handelshinder krävs en omfattande harmonise- ringsverksamhet, särskilt för att eliminera de s.k. tekniska handelshinder. som uppkommer genom att det ställs varierande krav på varors beskaffen- het samt på provning och kontroll. På detta område finns en stor mängd harmoniseringsdirektiv. Uppgiften att begränsa antalet kvarstående tek- niska handelshinder har hög prioritet inom både EG och EFTA. Arbetet är en förutsättning för att målsättningen om ett fritt varuutbyte inom det europeiska samarbetsområdet skall uppnås.

I artikel 14 förbjuds de avtalsslutandc parterna att direkt eller indirekt lägga interna avgifter på varor från andra avtalsslutandc parter som är högre än avgifter på liknande inhemska varor. Inte heller får parterna lägga interna avgifter på varor från de andra parterna som är av sådan art att de skyddar andra varor.

Avtalets artiklar 15 och 16 motsvarar i relevanta delar Romfördragets artiklar 95 och 96, som är riktade mot s.k. fiskal diskriminering, resp. 63

• Sida 64
•  Original

artikel 37 om statliga handelsmonopol. Befintliga monopol får inte ha Prop. 1991/92:170 diskriminerande verkan på handeln inom EES. I en särskild deklaration Bilaga 1 som är fogad till avtalet erinrar de nordiska länderna emellertid om att deras vin- och spritmonopol grundar sig på hälsomässiga och sociala hänsyn.

Kapitel 2 Jordbruks- och Eskeprodukter Artiklarna 17—20

EES-avtalet innebär som nämnts inte att EFTA-länderna ansluts till EG:s gemensamma jordbrukspolitik (Common Agriculture Policy. CAP). Där- emot omfattar avtalet vissa frågor med anknytning till jordbruket. Det gäller livsmedelsfrågor, bestämmelser för vin och sprit. ett nytt system för råvarukostnadsutjämning, veterinära frågor samt foder-, utsädes- och växtskyddsfrågor liksom frågor om handelsgödsel. '

I artikel 17 finns en hänvisning till bilaga I till avtalet som innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang som avser veterinära frågor och växtskyddsfrågor.

I artikel 18 sägs att de avtalsslutandc parterna skall säkerställa att bestämmelserna i den nyssnämnda bilagan och i artikel 23 första stycket a och b (tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering, och avveckling av handelshinder vid handel med vin) inte äventyras genom andra tekniska handelshinder. Härvid anges att artikel 13 (undantag på grund av allmän hälsa, säkerhet, moral etc.) är tillämplig.

Enligt artikel 19 skall parterna undersöka varje svårighet som kan uppstå i handeln med jordbruksvaror och fortsätta sina ansträngningar att nå en gradvis liberalisering av handeln med jordbruksprodukter. Parterna skall i detta syfte före utgången av år 1993 och därefter med tvåårsintervaller se över villkoren för handeln med jordbruksprodukter. Därefter skall parterna i ljuset av dessa översyner och med hänsyn till resultatet av de pågående förhandlingarna i GATT (Uruguay-rundan) inom ramen för EES—avtalet besluta om ytterligare nedskärningar av alla slag av handels- hinder inom jordbrukssektorn.

EFTA-länderna skall enligt protokoll 42 till avtalet sluta bilaterala jord- bruksavlal med EG. Dessa avtal är inte en del av EES-avtalet även om de har förhandlats fram inom ramen för EES-förhandlingarna.

Inom EG finns en omfattande lagstiftning rörande den tekniska hante- ringen av handeln med vin och i viss mån sprit. Lagstiftningen omfattar bl. a. definitioner, regler för märkning och storlekar på buteljer, geografiska ursprungsbenämningar, tillsatser, tillverkningsmetoder, analysmetoder, handelsdokument m.m. EFTA-länderna har accepterat att handeln med dessa varor inom EES skall baseras på EG:s regelverk i dessa avseenden (prot. 47). Hittills har dessa frågor inte i någon väsentlig mån reglerats i lagstiftning i Sverige. Vissa speciallösningar finns för olika EFTA-länder bl. a. avseende produktionsmetodcr, benämningar och tillsatser.

Ett nytt system för råvarukostnaa'smjämning för beredda livsmedelsin- dustriprodukter har överenskommits inom ramen för EES-avtalet (prot. 64

• Sida 65
•  Original

3). Det nya systemet innehåller en gemensam varulista för samtliga EES- Prop. 1991/92: 170 länder. (I EES-avtalet behandlas frågan i Kap. 1, art. 8.3 b.). Bilaga 1 EG:s lagstiftning avseende Växtskydd är för närvarande föremål för översyn. I EES-avtalet konstateras därför endast att detta är ett samarbets- område för EES (gemensam deklaration nr 26). Den exakta utformningen och omfattningen av samarbetet fastställs när EG beslutat om sin nya lagstiftning. Däremot innehåller EES-avtalet bestämmelser för det veteri- nära området. I artikel 20 sägs att bestämmelser och arrangemang som avser fisk och andra marina produkter finns i protokoll 9 till avtalet. EES-avtalet innebär som nyss sagts inte att EFTA-länderna ansluts till EG:s gemensamma fiskeripolitik (Common Fishery Policy, CFP). I protokoll 9 behandlas dock många för fisket väsentliga-områden. Det gäller bl.a. tullättnader för fiskprodukter. bestämmelser om statsstöd, direktlandningar och utländska direktinvesteringar.

Kapitel 3 Samarbete i tullfrågor och om handelslättnader Artiklarna 2] — 22

Tullsamarbetet mellan EG och EFTA:s medlemsländer förstärks dels ge- nom ett samarbetsprotokoll om multilateralt tullsamarbete för att be- kämpa den internationella ekonomiska brottsligheten, dels genom ett samarbetsprotokoll om förenkling av gränsformaliteter (art. 21 och prot. 10 och 11).

Genom tullsamarbetsprotokollet utsträcks för svensk del samarbetet med andra länders tulladministrationer. Avtalet innehåller regler om in— formationsutbyte, övervakning av misstänkta personer, varor och trans- portmedel, delgivning av utländsk tullhandling m.m.

Protokollet får bl.a. betydelse för bekämpning av narkotikasmuggling samt för kontroll av importsändningars värde och av att export verkligen går till det land som uppgivits.

Protokollet om gränsformaliteter syftar till att förenkla tidsödande gränsformaliteter för den internationella godstrafiken. En ledande princip i avtalet är att formaliteter och kontroller skall utföras så snabbt som möjligt och om möjligt på en och samma platS. Vidare bör kontroller göras i form av stickprov. Andra åtgärder för ett friktionsfritt flöde av gods är harmoniserade öppethållandetider. expressfiler för tomma lastbilar eller lastbilar med enbart transitvaror. Bestämmelserna hindrar inte berörda länder att komma överens om ytterligare förenklingar.

EES-avtalet innebär ett ökat samarbete och inflytande för EFTA- länderna på områden som rör förenkling av handelsprocedurer (art. 21.3).

Kapitel 4 Andra regler som avser fri rörlighet av varor A rriklarna 23 — 26

Antalet EG—rättsakter som avser tekniska föreskrifter är betydande. I artikel 23 hänvisas till bilaga II till avtalet. som upptar omkring 650 olika 65

5 Riksdagen 1991/92. ] saml. Nr 170. Bilaga 1

• Sida 66
•  Original

EG-rättsakter. Dessa är fördelade på ett stort antal produkter som motor- Prop. 1991/ 92: 170 fordon, hushållsmaskiner, övriga maskiner. elektrisk materiel, livsmedel, Bilaga 1 läkemedel, farliga ämnen/kemikalier m.m. I avtalet finns också bestäm- melser som gäller generellt för hela TBT-området, t.ex. regler om infor- mationsutbyte samt provning och kontroll.

Speciallösningar och övergångsarrangemang kommer att gälla för EFTA- länderna på vissa områden i syfte att slå vakt om väsentliga skyddsintres- sen för hälsa. miljö och säkerhet. För svensk del berörs här bl. a. motorfor- don (avgasregler och säkerhetsbälten), kemikalier. lösningsmedel, asbest, kvicksilver, arsenik. freoner och andra ozonnedbrytande ämnen samt bekämpningsmedel.

Antagandet av de tekniska regler som finns i direktiven och godtagandet av varor som svarar mot kraven är en förutsättning för anslutning till EG: 5 system för fria varurörelser och gör det möjligt att på motsvarande sätt fritt sälja svenska produkter inom hela EES-området.

I det regelverk som omfattas av EES-avtalet ingår vissa bestämmelser om produktansvar (art. 23, bilaga III). Hit hör rådsdirektivet angående lagstiftning om produktansvar (85/374/EEG). Detta direktiv föreskriver strikt ansvar för skador som orsakats av defekta produkter. Skadestånds- ansvarig är i första hand den som har tillverkat produkten eller importerat den.

Artikel 24 innehåller en hänvisning till bilaga IV i vilken återfinns särskilda bestämmelser och arrangemang på energiområdet.

De EG-bestämmelser som rör energiområdet avser energiberedskap, ökad handel och konkurrens samt vissa allmänna energipolitiska frågor.

Under EES-förhandlingarna framkom att ett antal EG-bestäm melser om energiberedskap, bl. a. viss oljelagringsskyldighet, i stort sett motsvarar de åtaganden som Sverige redan gjort genom medlemskapet i det till OECD knutna samarbetsorganet IEA (International Energy Agency). Att föra in dessa bestämmelser i EES-avtalet visade sig innebära avsevärda institutio- nella svårigheter. Av bl.a. det skälet saknas de flesta EG-bestämmelser avseende energiberedskap i avtalet. Vissa bestämmelser med liknande bakgrund — om information och konsultation beträffande oljepriser. möj- ligheter till registerering av oljeimport och begränsning av oljeanvändning i kraftverk — har dock tagits in i avtalet.

De bestämmelser på området som nu har tagits in i EES-avtalet syftar främst till att inom energiområdet komplettera generella bestämmelser som avser undanröjande av konkurrenshinder. De ligger väl i linje med svenska strävanden att öka konkurrensen och få effektivare marknader på energiområdet.

Ytterligare några EG-bestämmelser på energiområdet har tagits in i avtalet. bl. a. om skyldighet att informera om större energiprojekt, om vissa oljeersättande tillsatser (etanol m.m.) i bensin och om funktionskrav för varmvattenberedare m.m.

Rätten till vissa skyddsåtgärder mot följder av återutförsel av varor eller bristsituationer på grund av den överenskomna tullfriheten eller förbudet mot exportrestriktioner regleras i artikel 25.

I artikel 26 återfinns slutligen också en bestämmelse, enligt vilken 66

• Sida 67
•  Original

åtgärder mot dumpning. s.k. utjämningstullar och andra sådana åtgärder Prop. 1991/92: 170 för att hindra otillåtet handelsbruk i princip inte får tillämpas inom EES Bilaga 1

såvida inte detta särskilt angetts. Detta är en följd av att parterna kunnat enas om gemensamma konkurrensregler.

Kapitel 5 Kol- och stålprodukter A rlikel 27

Kol- och stålmarknaden regleras inom EG i första hand av fördraget om upprättandet av den Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG, tidigare kallat CECA efter den franska förkortningen). Detta äldre fördrag skiljer sig väsentligt från Romfördraget i fråga om bl.a. strukturen och om reglernas högre grad av konkretion.

EKSG-fördraget innebär en specialreglering i förhållande till Romför- dragets regler.

Handeln mellan Sverige och EKSG regleras genom ett särskilt frihandel- savtal (jfr SFS 1973: 1080, ändrad senast 1980: 1080, samt prop. 1972: 135). Avtalet innebär bl.a. att EKSG:s prisregler för järn och stål skall gälla i Sverige (jfr CECA-lagen 1972: 762, ändrad senast 1984: 421. CECA-kungörelsen 1973: 720. ändrad senast 1974: 1003, samt med stöd av den senare av kommerskollegium utfärdade föreskrifter). Frihandelsavta- let har i vissa hänseenden ändrats. Överenskommelsen därom underteck- nades för Sverige den 12 april 1989. men den har ännu inte trätt i kraft.

EES-avtalets varuavsnitt hänvisar i artikel 27 till särskilda bestämmelser om kol- och stålvaror i protokollen 14 och 25.

Bestämmelserna i protokoll 14 innebär att frihandelsavtalet med dess institutionella bestämmelser som huvudregel skall gälla. Där det inte är tillämpligt används i stället EES-avtalets bestämmelser (art. 2.1). Förhål- landet mellan de bägge avtalen kan sägas ungefar motsvara det mellan EKSG- och Romfördragen.

Enligt en uttrycklig bestämmelse (art. 2.2) skall kvantitativa import- och exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan liksom tullar och avgifter avskaffas. Det medför bl. a. att förekommande svenska export- restriktioner för järnskrot måste avvecklas gentemot EES-länderna. Den fria varucirkulationen får inte heller försvåras genom införande av regler- ingar av teknisk eller administrativ natur, t. ex. import- eller övervaknings- licenser.

EES-avtalet i denna del innebär i förening med förut gällande överens- kommelser sammanfattningsvis att den fria varucirkulationen förbättras och att Sverige deltar i EG-samarbetet vad gäller bl. a. prisregler, konkur- rensregler, tillåtet statsstöd samt utbyte av statistik och annan ekonomisk information.

De delar av EES-avtalet som inte har någon motsvarighet i frihandelsav- talet med EKSG, t.ex. offentlig upphandling, TBT och produktansvar. skall gälla även förEKSG-varor.

• Sida 68
•  Original

8.4. DEL III Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital Prop. 1991/92: 170

. . 1 Kapitel 1 Arbetstagare och egenföretagare Bilaga

Artiklarna 28 — 30

I EES-avtalet är artiklarna 28. 29 och 30 placerade under en rubrik som avser såväl arbetstagare som självständigt förvärvsverksamma personer. Detta gäller även den tillhörande sekundärlagstiftningen. Motsvarigheten till de två förstnämnda artiklarna i Romfördraget begränsas till endast arbetstagare (art. 48 och 51 i Romfördraget) medan den sistnämnda artikeln är placerad under en avdelning som behandlar etableringsrätt (art. 57 i Romfördraget).

Avtalets artikel 28 återger nästan ordagrant Romfördragets artikel 48. I artikeln säkerställs arbetskraftens fria rörlighet inom och mellan EG- och EFTA-länderna. Den fria rörligheten innebär att diskriminering på grund av nationalitet inte får förekomma vad gäller sysselsättning, lön och andra arbetsvillkor.

Den fria rörligheten innebär bl. a. rätt att flytta mellan de avtalsslutandc länderna för att söka anställningar som erbjuds där. Därutöver ger den möjlighet att vistas i ett EG- eller EFTA-land för att inneha en anställning där i överensstämmelse med de lagar som gäller för arbetstagare i det landet. Den som har haft anställning i ett EG— eller EFTA-land får även stanna kvar där.

Den fria rörligheten är dock inte undantagslös. Hänsyn till allmän ordning. allmän säkerhet och allmän hälsa kan legitimera regler som hindrar rörligheten. Undantagna från artikelns bestämmelser är vidare ett ganska begränsat antal offentliga tjänster. De motsvarande undantagen har tolkats strikt inom EG-rätten (jfr avsnitt 7.3).

Artikeln kompletteras av en omfattande sekundärlagstiftning som är intagen som bilaga V till avtalet. Den mest betydelsefulla förordningen, (EEG) nr 1612/68, reglerar den fria rörligheten närmare. I förordningen ' fastställs att likabehandlingsprincipen även gäller sociala och skattemäs- siga förmåner, deltagandc i utbildnings- och omskolningsaktivitcter, med- lemskap i fackföreningar m. m.

Den fria rörligheten innebär också att en arbetstagares familjemedlem- mar (make/maka samt barn under 21 år) — som inte behöver vara medborgare i något EG- eller EFTA-land — har rätt att arbeta i det aktuella landet. Förordningen förutser även samarbete om förmedling av anställ- ningserbjudanden och ansökningar över gränserna och om utbyte av infor- mation om arbets- och levnadsvillkor.

Avtalet innebär vidare att medborgare i EG- och EFTA-länderna inte behöver arbetstillstånd för att arbeta i något av de andra länderna. Med- borgare i EG-länderna, och således vid EES-avtalets ikraftträdande även medborgare i EFTA-länderna, som erhåller anställning i ett annat avtals- slutande land. samt deras familjedlemmar. skall erhålla uppehållstillstånd ("residence permit") för minst fem år. Tillståndet skall därefter "utan vidare förlängas". Förlängningen måste avse minst tolv månader. Uppe-

• Sida 69
•  Original

hållstillståndet upphör inte om arbetstagaren är arbetslös. Däremot kan Prop. 1991/92: 170 tillståndet begränsas för den som varit arbetslös i mer än tolv månader. Bilaga 1

Korttidsanställda som pendlar mellan länderna behöver inte uppehålls- tillstånd men kan åläggas anmälningsplikt. Den som blir oförmögen att arbeta på grund av sjukdom eller olycka eller som blir ofrivilligt arbetslös kan inte på dessa grunder fråntas sitt uppehållstillstånd.

Arbetstagare har rätt att stanna i ett medlemsland efter att ha arbetat där.

Icke ekonomiskt aktiva personer, dvs. studerande, pensionärer och öv- riga ieke ekonomiskt aktiva medges rätt att uppehålla sig i de andra avtalsslutande länderna oavsett om de för tillfället eller inte längre utövar någon ekonomisk aktivitet. Denna rättighet avser även de berördas famil- jemedlemmar.

Artikel 29 om den sociala tryggheten har sin motsvarighet i Romfördra- gets artikel 51. Den sistnämnda är i första hand en institutionell bestäm- melse som ger EG kompetens att lagstifta om rättigheter på den sociala trygghetens (socialförsäkringens) område för migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar. Artikeln anger dock även bestämda ramar för hur denna sekundärlagstiftning skall utformas och vilka mål som skall uppnås genom den na. Artikel 51 i Romfördraget har haft stor betydelse för tolkningen av sekundärlagstiftningen och i flera fall har domstolen baserat sina talrika avgöranden i mål rörande social trygghet direkt på denna artikel.

Fram till år 1981 rörde sekundärlagstiftningen på området social trygg- het endast arbetstagare och deras familjemedlemmar. Då beslöt EG att utvidga lagstiftningen till att även omfatta självständigt förvärvsverk- samma personer och deras familjemedlemmar.

Artikel 29 anger två principer som de fördragsslutande parterna skall tillämpa i vad avser arbetstagare och självständigt förvärvsverksamma personer och deras familjemedlemmar för att trygga dessas fria rörlighet. Den första är sammanläggningsprincipen. Den innebär sammanläggning av alla försäkringspcrioder i de olika länderna för att förvärva och behålla eller beräkna storleken av en förmån från ett lands system för social trygghet. Den andra i artikeln angivna principen innebär en skyldighet för de fördragsslutande parterna att utbetala förmåner till personer bosatta inom hela EES-området. Detta brukar kallas exportabilitetsprincipen. Av artikel 4 (motsv. art. 7 i Romfördraget) följer en tredje princip nämligen likabehandlingsprincipen som innebär att alla medborgare i ett annat EG- eller EFTA-land skall likabehandlas med ett lands egna medborgare vid tillämpningen av landets lagstiftning om social trygghet.

Som redan nämnts omfattar EG-rätten om social trygghet arbetstagare och självständigt förvärvsverksamma personer samt deras familjemedlem- mar. Detta tolkas vanligen på sådant sätt att det räcker att en person under någon tid har omfattats av ett lands lagstiftning om social trygghet som arbetstagare eller självständigt förvärvsverksam person för att han fortsatt rent principiellt skall omfattas av rätten till social trygghet. En arbetande person och dennes familjemedlemmar skall omfattas av lagstiftningen om social trygghet i det land där han arbetar oavsett bosättningsland. 69

• Sida 70
•  Original

Artikel 30 om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis baseras på Prop. 1991/92:170 artikel 57 i Romfördraget. Enligt denna skall de avtalsslutandc parterna Bilaga 1 söka säkerställa ett ömsesidigt erkännande av utbildnings- och examensbe- vis och andra behörighetsbevis i syfte att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillfälligt tillhandahålla tjänster. Ar- tikeln omfattar även verksamhet som utövas som anställd.

Parterna skall vidare enligt artikeln säkerställa viss samordning av bestämmelser i lagar och andra författningar i sina interna rättssystem beträffande rätten att påbörja och utöva yrkesverksamhet. som regel ge- nom införande av minimikrav på utbildningen i fråga.

I sekundärrätten ges detaljerade föreskrifter om hur detta skall ske. I denna ställs bl. a. vissa minimikrav på de utbildningar som berörs för att de skall kunna omfattas av avtalet. I bilaga VII återfinns de anpassningar och kompletteringar i dessa som avser EFTA-länderna och som överenskom- mits under EES-förhandlingarna. Bl.a. läkare, sjuksköterskor, tandläkare, barnmorskor. farmaceutcr och veterinärer omfattas av direktiv med mini- mikrav på utbildning etc.

Ett generellt direktiv (89/48/EEG) omfattar alla högskoleutbildningar längre än tre år. Huvudsyftet med direktivet är att examensbevis. som i hemlandet ger tillträde till ett reglerat yrke, också ger behörighet att utöva yrket i andra EG-länder, och vid EES-avtalets ikraftträdande även i EFTA- länderna. Om yrket inte är reglerat i hemlandet, skall examen likväl godkännas som grund för att utöva ett reglerat yrke i ett annat EES-land, under förutsättning att personen i fråga har varit verksam i yrket under minst två år under den senaste tioårsperioden. Om utbildningen i hemlan- det är mer än ett år kortare än den som krävs i vistelselandet, kan detta kräva att personen i fråga genomgår handledd praktik på högst tre år eller ett lämplighetsprov för att få behörighet. De yrkesgrupper som i Sverige berörs av detta direktiv är bl.a. advokater, revisorer, logopeder, kiroprak- torer, psykologer och psykoterapeuter.

Inom om rådet personers rörlighet har två deklarationer tagits in i anslut— ning till avtalet. Den ena avser förenklad gränskontroll för personer. Kommissionen har inte haft mandat att föra förhandlingar inom detta område. Gränskontrollfrågorna behandlas därför inte på annat sätt än i den nämnda deklarationen. Den innebär en avsiktsförklaring från parterna om samarbete och samverkan i framtiden.

Den andra deklarationen rör förstärkt samarbete om yrkesutbildning. Enligt deklarationen skall parterna sträva efter förstärkt samarbete om yrkesutbildning och söka underlätta för studenter som vill studera i annat EES—land. Läroanstalter som redan före avtalets ikraftträdande tagit ut studieavgifter från utländska studenter har rätt till det även fortsättnings- vis. Inom EG regleras frågan i artikel 128 i Romfördraget.

Kapitel 2 Etableringsrätt Artiklarna 31 — 35

Etableringsfriheten föreskrivs i avtalets artikel 31. Denna rätt bygger på artikel 52 i Romfördraget. Enligt artikeln i avtalet skall det inte finnas 70

• Sida 71
•  Original

några inskränkningar i rätten att fritt etablera sig inom EG/EFTA— Prop. 1991/ 92: 170 området. Detta gäller även när agenturer, filialer eller dotterbolag upprät- Bilaga 1 tas. Etableringsfriheten omfattar rätten att uppta och utöva självständig förvärvsverksamhet på de villkor som etableringslandets lagstiftning före- skriver för det egna landets rättssubjekt.

Även denna artikel kompletteras av sekundärlagstiftning. De olika di- rektiven avser i första hand etablering och tillhandahållande av tjänster inom olika branscher och yrkeskategorier.

Artikel 32 (motsv. art. 55 i Romfördraget) stadgar att verksamhet. om än tillfällig, som är förbunden med myndighetsutövning undantas från den fria etableringsrätten.

Undantag görs vidare i artikel 33 (art. 56 i Romfördraget) av hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och hälsa.

Vad gäller tolkningen av denna artikel i Romfördraget har rådet antagit ett direktiv om samordning av olika bestämmelser om utlänningars inresa och vistelse i ett annat land som grundar sig på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och folkhälsa.

Direktivet innebär att diskriminerande åtgärder inte får vidtas av eko- nomiska skäl utan måste motiveras av utlänningens personliga uppförande i det enskilda fallet. Åtgärderna får inte vara av generell natur och får inte basera sig på omständigheter som inte föreligger i det aktuella fallet. Direktivet torde innebära att åtgärderna bara får rikta sig mot fysiska personer och alltså inte mot juridiska personer. Utan hinder av avtalets bestämmelser får dock en fördragsslutande part och medlemsstat vidta de åtgärder man anser nödvändiga för att skydda väsentliga säkerhetsintres- sen som sammanhänger med produktionen av och handel med vapen, ammunition och krigsmateriel (art. 123).

Artikel 34 i avtalet innebär att de fördragsslutande staterna åtagit sig att ge företag etablerade i annat fördragsslutande land samma behandling som företagen i det egna landet, s.k. nationell behandling.

Av EES-avtalet följer att länderna har möjlighet att upprätthålla be- gränsningar i fråga om etableringsrätt i förhållande till länder som inte räknas till de fördragsslutande parterna. Dessutom har parterna kommit överens om ett särskilt protokoll enligt vilket en fördragsslutande part har rätt att vidta åtgärder för att hindra att regler som begränsar etablerings- rätten eller tillträde till marknaden från tredje land kringgås via andra kontraktsslutande parters territorium. Innan sådana åtgärder vidtas skall man dock enligt de allmänna reglerna i EES-avtalet eftersträva att utforma gemensamma regler för hela EES-området.

Kapitel 3 Tjänster Artiklarna 36 — 39

Fri tjänstehandel utgör i EES-avtalet — liksom i Romfördraget — en av de fyra grundläggande friheterna. Rätten att fritt tillhandahålla tjänster inom EES-området fastslås i artikel 36 i EES-avtalet (motsv. art. 59 i Romför- draget). I bilagorna IX—Xl återfinns särskilda bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster. 71

• Sida 72
•  Original

I artikel 37 (motsv. art. 60 i Romfördraget) definieras tjänster allmänt Prop. 1991/92: 170 som prestationer som vanligen utförs mot ersättning och som inte berörs Bilaga 1 av bestämmelserna för varor. kapital eller personer. Detta uppsamlingsbe- grepp hänger samman med tjänstens speciella karaktär. Tjänsten är nära knuten till någon som utför den. Därför finns det ett samband mellan reglerna om tjänster och reglerna om etableringsrätt och personers fria rörlighet i övrigt. Vidare förutsätter fri tjänstehandel fri rörlighet för kapitalet.

En tjänst kan emellertid utföras utan att personer flyttar över gränser. Många tjänster kan utföras i ett land och därifrån omsättas i andra länder. Situationen påminner då om den när varor omsätts över gränserna.

EES-avtalet stipulerar i artikel 37 att tjänster särskilt avser verksamhet av industriellt eller kommersiellt slag, inom hantverk samt inom fria yrken. Vidare fastslås att den person som tillhandahåller en tjänst tillfäl- ligtvis får utöva sin verksamhet i det land där tjänsten utförs på samma villkor som landet ställer på sina egna rättssubjekt.

Ett fritt tjänsteutbyte skall innebära frihet för den som erbjuder en tjänst att resa till ett annat land och prestera tjänsten där, men också en rätt för tjänstemottagaren att motta tjänsten i annat land än det egna.

Tjänstebegreppet innefattar även det fallet att ingen person passerar någon gräns. Ett tyskt konsultföretag skall t. ex. kunna utföra ett uppdrag i hemlandet. för en beställare i Belgien. Det gränsöverskridande momentet är här endast själva tjänsten.

Ett krav på enbart formell likabehandling utesluter t.ex. inte att tjän- steutövaren utsätts för dubbla kontrollåtgärder. Både hemlandet och det land där tjänsten utövas kan ha intresse av att kontrollera t. ex. ett bolags soliditet för att skydda sina konsumenter. En upprepning av kontrollåtgär- der som redan genomgåtts i hemlandet är en konkurrensmässig nackdel och i princip en form av förbjuden diskriminering.

Av särskilt intresse är tjänster inom det finansiella området. Dessa tjänsters lättrörliga karaktär gör att dubbla kontrollåtgärder måste undvi- kas om det skall råda rättvisa konkurrensförhållanden inom EES-området. Detta kommer till uttryck i principen om en enda auktorisation (”one single lieence”) för i första hand banker och andra kreditinstitut vilken innebär att en auktorisation som ett sådant företag fått i det medlemsland där företaget har sitt huvudkontor skall gälla i hela EES-området. Företaget skall från hemlandet kunna obehindrat sälja tjänster över gränserna (”cross border-handel”) och även fritt kunna etablera filialer i andra medlemssta- ter.

Vidare skall ett kreditinstituts verksamhet. var i gemenskapen den än bedrivs. i princip stå under hemlandstillsyn, dvs. hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakning även av filialer etablerade i andra medlemsstater.

En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsätter att varje medlemsstat erkänner övriga medlemsstaters regler för finansiell rörelse och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose värdlandets anspråk på sundhet i rörelsen. Därför har i direktivform lagts fast minimi- nivåer för harmonisering av grundläggande regler för verksamheten i bl.a. 72

• Sida 73
•  Original

banker och andra kreditinstitut. För att de integrerade finansiella Prop. 1991/92: 170 marknaderna skall kunna fungera störningsfritt har också antagits regler Bilaga 1 om rutiner för administrativt samarbete mellan medlemsstaternas tillsyns- myndigheter. Andra viktiga tjänster är försäkringstjänster. informationstjänster. tele- kommunikationer och audiovisuella tjänster. Inte heller regeln avseende fri rörlighet för tjänster är utan undantag. Undantagen för personers fria rörlighet, dvs. reglerna om hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa, gäller också när det är fråga om att utföra en tjänst (art. 39).

Kapitel 4 Kapital Artiklarna 40— 45

En av huvudprinciperna i EES-avtalet — liksom i Romfördraget (art. 67) — är att kapital skall kunna röra sig fritt över gränserna. Denna princip fastslås i artikel 40 i EES-avtalet och preciseras närmare i det 5. k. slutlibe- raliseringsdirektivet 88/361/EEG. Fria kapitalrörelser är en förutsättning för fri etablering.

Artikel 41 (motsv. art. 67.2 i Romfördraget) utgör ett naturligt komple- ment till artikel 40. I artikeln fastslås att löpande betalningar mellan avtalsparterna skall vara fria från restriktioner.

I den efterföljande artikel 42.1 behandlas principen om icke- diskriminering. I de fall nationella regler på kapital- eller kreditmarkna- derna avser liberaliserade kapitalrörelser skall reglerna tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt. Artikel 42.2 stipulerar att lån för direkt eller indirekt finansiering av EG- eller EFTA-stat eller dess regionala eller lokala myndigheter inte skall emitteras eller placeras i andra sådana länder utan att överenskommelser träffats mellan de berörda länderna.

Möjlighet att åberopa en skyddsklausul. om störningar i kapitalrörel- serna skulle uppstå, återfinns i artikel 43. Denna artikel medger att be- gränsningar av kapitalrörelserna får införas i någon av följande skilda situationer:

Artikel 43.1 (motsv art. 70.2 i Romfördraget) ger en avtalspart som för vissa transaktioner inte liberaliserat mot alla länders rätt att vidta ågärder för att hindra att dess regler för kapitalrörelser till och från tredje land kringgås via andra EES-länder.

Artikel 43.2 (motsv. art. 73 i Romfördraget) låter avtalsparterna införa skyddsåtgärder på kapitalrörelseområdet om störningar på kapitalmarkna- derna i ett EG- eller EFTA-land uppstår till följd av kapitalrörelser mellan dem.

Artikel 43.3 (motsv. art. 1072 i Romfördraget) ger möjlighet att under en begränsad period vidta åtgärder för att motverka konsekvenserna av att en avtalspart genomför en konkurrenssnedvridande devalvering.

Artikel 43.4 (motsv. art. 1081 i Romfördraget) låter en avtalspart införa skyddsåtgärder, om den har svårigheter eller hotas av svårigheter med betalningsbalansen och detta kan äventyra EES-avtalet. 73

• Sida 74
•  Original

För genomförande av artikel 43 skall EG- och EFTA-länderna enligt Prop. 1991/92: 170 artikel 44 först tillämpa resp. interna förfarande. Beslut. åtgärder och Bilaga 1 rekommendationer gällande skyddsåtgärder vidtagna enligt artikel 43 skall rapporteras till EES-kommittén. Alla skyddsåtgärder skall vara föremål för föregående konsultationer och information utom i brådskande fall.

Kapitel 5 Ekonomiskt och monetärt samarbete Artikel! 46

EES-avtalet omfattar inte — såsom är fallet inom EG _- frågor som rör samordning av växelkurspolitiken och av den ekonomiska politiken i övrigt. Det framtida ekonomiska och monetära samarbetet enligt EES- avtalet bygger enbart på ett utökat informations- och åsiktsutbyte. Inga formellt bindande beslut för avtalsparterna avses bli fattade inom ramen för det ekonomiska och monetära samarbetet. EES-avtalets överens- kommelse skiljer sig sålunda från Romfördraget och därmed kan inga direkta hänvisningar till Romfördraget heller göras.

I artikel 46 stipuleras att avtalsparterna skall utbyta information och synpunkter gällande dels hur implementeringen av EES-avtalet fortskrider ur ekonomisk synvinkel, dels hur avtalsparternas ekonomiska och mone- tära politik bedrivs. Utbyte av synpunkter och information skall ske på en icke-bindande basis.

Kapitel 6 Transporter Artiklarna 4 7— 52 Allmänt

En klar målsättning saknas för transportavsnittet i EES-avtalet, eftersom avtalet inte har någon motsvarighet till artikel 74 i Romfördraget, som föreskriver att en gemensam transportpolitik skall föras inom EG. Genom att anpassa sig till EG:s regelsystem kommer Sverige och övriga EFTA- länder ändå att faktiskt integreras i en gemensam transportpolitik. Beträf- fande vägtransportfrågor finns en avsiktsförklaring för framtiden i den gemensamma deklaration beträffande samarbete i vägtransportfrågor som fogats till EES-avtalet. Artiklarna i transportavsnittet motsvarar i övrigt i huvudsak Romfördragets transportartiklar. Detta betyder att avsnittet i likhet med Romfördraget enbart gäller för landtransporter. Det bör dock i detta sammanhang erinras om att EG-domstolen i ett antal avgöranden förklarat att Romfördragets ”allmänna regler” också gäller både sjö- och lufttransporter, åtminstone i den mån ministerrådet inte beslutat annat enligt artikel 84.2. Denna princip får — med tanke på innehållet i artikel 6 i EES-avtalet — anses gälla även på transportområdet i EES.

Artikel 47 i EES-avtalet anger kapitlets tillämpningsområde. Artikel 48 innehåller ett förbud mot försämrade villkor för medborgare i övriga EES-stater än vad som gäller egna medborgare (jfr art. 76 i Romfördraget). Artikel 49 reglerar statsstöd liksom artikel 77 i Romfördraget. Artikel 50 innehåller vissa diskrimineringsförbud. Den motsvaras av artikel 79.1 och 74

• Sida 75
•  Original

79.4 i Romfördraget. Artikel 51 innehåller regler om stöd och skydd. Den Prop. 1991/92: 170 motsvaras av artikel 80 i Romfördraget. Bilaga 1 Artikel 52, slutligen, innehåller föreskrifter om kostnader vid gränsöver- skridande och motsvaras av artikel 81 i Romfördraget. Den sekundärlagstiftning som intagits i bilaga XIII till EES-avtalet reglerar sådana förhållanden som tekniska normer och säkerhet, vissa skatter, sociala frågor. marknadstillträde och cabotage, taxor, kompetens- krav och förhyrning av fordon, allt vad gäller godstransport på landsväg. I fråga om passagerartrafik på landsväg regleras marknadstillträde och kom- petenskrav. Beträffande järnvägstrafik regleras strukturella åtgärder och taxor. I enlighet med vad som sagts ovan får avtalets allmänna bestämmelser anses gälla även på sjöfartsområdet. i den mån inte annat särskilt bestämts. Av den sekundärlagstiftning i form av förordningar. direktiv m.m. som gäller inom EG har emellertid bara en del intagits i bilaga XIII till EES-avtalet. Dessa gäller bl.a. Sjösäkerhet och frihet att tillhandahålla tjänster på sjöfartsområdet.

8.5. DEL IV Konkurrensregler och andra gemensamma regler

Kapitel 1 Regler tillämpliga på företag Artiklarna 53 — 60

Grundläggande bestämmelser

EES-avtalet återspeglar EG:s gällande konkurrensregler. Konkurrensbe- stämmelserna gäller förfaranden med effekter på den gränsöverskridande handeln, dvs. handeln mellan länderna inom EFTA och mellan ett EFTA- land och ett EG-land. För konkurrensbegränsande förfaranden med verkan bara inom ett land gäller nationella konkurrensbestämmelser.

Inom EG-rätten har en omfattande sekundärrätt och praxis utvecklats på konkurrensområdet. EG:s sekundärrätt utgör en integrerad del av avtalet (art. 60 och bilaga XIV) och EG-domstolens existerande praxis skall, i den mån EES-bestämmelserna är i sak identiska med motsvarande EG-bestämmelser, ligga till grund för EES-bestämmelsernas tolkning (art. 6). EG:s konkurrensrätt (avsnitt 7.3) är alltså viktig för förståelsen av EES-artiklarnas innebörd.

Den gemensamma konkurrenspolitiken är ett nödvändigt komplement till EES-avtalets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens är en förutsättning för att EES-marknadens fulla potential skall kunna utnyttjas för att förverkliga avtalets mål och komma konsumenterna till godo. Utan regler riktade mot snedvridning av konkurrensen, skulle de hinder för den fria rörligheten i form av tullar. avgifter, kvantitativa restriktioner m.m. som avskaffats genom fördraget kunna ersättas av nya hinder. tillkomna genom företagens eget agerande på marknaden eller av protektionism i annan form. Den gemensamma konkurrenspolitiken skall förhindra en sådan snedvridning. 75

• Sida 76
•  Original

Konkurrensreglerna i avtalet är inte bara folkrättsligt bindande för Prop. 1991/921170 avtalsparterna utan innebär skyldigheter även för enskilda rättssubjekt. Bilaga 1 Flera av konkurrensbestämmelserna medför dessutom rättigheter för en- skilda som skall kunna åberopas vid nationella domstolar och myndighe- ter.

De grundläggande konkurrensbestämmelserna utgörs av tre artiklar i huvudavtalet. Det rör sig om tre situationer där företagen genom sitt agerande hämmar den fria konkurrensen.

Artikel 53 (motsv. art. 85 i Romfördraget) förbjuder alla avtal mellan företag. beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan parterna i EES-avtalet och om de har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom EES.

Artikel 53 medför vidare att förbjudna överenskommelser som anges i artikeln automatiskt är ogiltiga från sin tillkomst. Denna civilrättsliga verkan skall en nationell domstol eller myndighet respektera. En part skall exempelvis inte kunna få förbjudna bestämmelser i ett avtal tvångsvis genomdrivna med hjälp av en nationell domstol.

Artikel 54 (motsv. art. 86 i Romfördraget) förbjuder ett eller flera företags missbruk av dominerande ställning på EES-marknaden eller en väsentlig del av den. om det kan påverka handeln mellan parterna i EES-avtalet.

Enligt artikel 57.1 (motsv. art. 2 i förordningen (EEG) nr 4064/89) skall en företagskoncentration förklaras oförenlig med EES-avtalet. om den skapar eller förstärker en sådan dominerande ställning som medför att en effektiv konkurrens inom EES-området eller en väsentlig del av detta hämmas påtagligt.

Särskilda regler om offentliga företag m. m.

Bestämmelserna i artikel 59 i huvudavtalet (motsv. art. 90.1 i Romfördra- get) utgår från att konkurrensreglerna i EES-avtalet i princip skall vara tillämpliga även på offentliga företag och på företag som av staten beviljas särskilda eller exklusiva rättigheter. Genom artikeln har parterna sålunda bundit sig att beträffande sådana företag inte vidta och inte heller bibehålla någon åtgärd som strider mot reglerna i avtalet, i synnerhet mot konkur- rensbestämmelserna.

Vidare anges i artikel 59.2 (motsv. art. 90.2 i Romfördraget) att företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmännyttig natur eller som har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade reglerna i EES-avtalet, särskilt konkurrensreglerna. Detta gäller dock bara i den utsträckning tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tillagts dem fullgörs.

Särskilda regler på kol- och stålområdet

På kol- och stålområdet införs särskilda konkurrensregler som ansluter till bestämmelserna i den europeiska kol- och stålgemenskapen. 76

• Sida 77
•  Original

Även om konkurrensbestämmelserna avseende kol och stål i vissa av- Prop. 1991/92: 170 seenden skiljer Sig något från de allmänna konkurrensreglerna i EES- Bilaga I avtalet förutses att den praktiska tillämpningen på de olika varuområdena i huvudsak kommer att ske på ett enhetligt sätt. De grundläggande konkurrensreglerna på kol- och stålom rådet har tagits in i artiklarna ] och 2 i protokoll 25 till avtalet.

Undantag från förbuden m.m.

Förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden är enligt artikel 53 inte absolut.

Till en början gäller det inte avtal mellan moder— och dotterföretag. Förbudet tillämpas inte heller beträffande mindre s.k. bagatellkarteller. Detta medför att exempelvis avtal som har liten inverkan på konkurrensen tillåts. I ett tillkännagivande, det s.k. bagatellmeddelandet. har kommis- sionen angett riktlinjer för denna avgränsning.

I andra fall finns det möjligheter för företagen att genom särskilt beslut och under vissa förutsättningar beviljas undantag från förbudet. Undantag kan medges för förfaranden som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av produkter eller som främjar tekniska eller ekonomiska framsteg. om vinsten kommer konsumenterna till godo. Om de positiva effekterna av ett förfarande överväger de negativa, kan alltså ett i och för sig förbjudet avtal tillåtas.

Undantag för ett visst förfarande kan beviljas efter ansökan av berörda företag hos de organ som har att övervaka konkurrensreglerna i EES- avtalet, dvs. EG-k0mmissionen eller EFTA:s övervakningsorgan. Hos vilket organ en ansökan skall göras är beroende av vilket organ som är behörigt att handlägga ärendet.

Det finns också möjligheter att hos det kompetenta organet ansöka om s.k. icke-ingripandebesked. dvs. en förklaring om att ett avtal. beslut eller samordnat förfarande inte strider mot förbudet i artikel 53 eller att ett förfarande inte strider mot artikel 54.

För vissa grUPper av avtal finns i EES-avtalet undantag från förbudet i artikel 53. Detta har skett genom att kommissionsförordningar om s.k. gruppundantag kommit att utgöra del av EES-avtalet. De har tagits in i bilaga XIV till avtalet. I artikel 60 i huvudavtalet hänvisas till denna bilaga.

Avtal som omfattas av en gruppundantagsförordning behöver inte an- mälas för beviljande av individuella undantag. Frågan huruvida ett avtal omfattas av ett grtlppundantag får företagen avgöra på egen risk.

Företagskoncentrationer (fusioner m.m.) som kontrolleras enligt artikel 57 skall anmälas och prövas av det kompetenta organet. när de har en EG- eller EFTA-dimension. En sådan prövning kan utmynna i ett beslut om att fusionen godkänns eller inte godkänns. Endast mycket. stora företagsfusio- ner anses ha denna dimension.

• Sida 78
•  Original

Organ som skall tillämpa konkurrensreglerna Prop. 199 1 / 92: 170 Uppgiften att övervaka och tillämpa konkurrensbestämmelserna i EES- Bllaga I avtalet läggs som nämnts dels på EG-kommissionen, dels på EFTA: s övervakningsmyndighet. ESA. Vissa grundläggande regler om organens uppgifter vid tillämpningen av artiklarna 53 och 54 har tagits in i artikel 55 i huvudavtalet.

Med undantag av att ESA saknar normgivningskompetens skall denna myndighet vid tillämpningen av EES-avtalets konkurrensbestämmelser ha samma befogenheter som EG-kommissionen i dag har enligt EG:s konkur- rensbestämmelser.

EES-avtalets s.k. tvåpelarmodell bygger på att EG-kommissionen vid handläggning av enskilda ärenden enligt avtalet följer sina egna procedur- regler så som de anges huvudsakligen i EG:s s.k. sekundärrätt. De centrala bestämmelserna som reglerar EG—kommissionens befogenheter på konkur- rensområdet finns intagna i ett antal rådsförordningar.

På kol- och stålområdet finns liknande bestämmelser dels i artiklarna 65 och 66 i kol— och stålavtalet, dels i olika beslut meddelade av kommissio- nen. '

1 protokoll 21 till avtalet har EFTA-länderna åtagit sig att i ett särskilt avtal mellan dem ge ESA samma befogenheter som EG-kommissionen har vid tillämpningen av EG:s konkurrensregler. Detta har skett genom att de rättsakter som reglerar kommissionens befogenheter har anpassats och gjorts tillämpliga på ESA. Bestämmelser om förfaranden och påföljder m.m. finns vad beträffar ESA i protokoll 4 till det övervakningsavtal som EFTA-länderna upprättat inbördes. Vad som på konkurrensområdet gäller för företagen och för övervakningsmyndigheten framgår alltså på skilda håll i huvudavtalen samt olika protokoll och bilagor. Hur detta skall införlivas med svensk rätt behandlas i avsnitten 14.8.1 ff.

På det nationella planet förutsätter EES-avtalet att Sverige utser en myndighet att vara behörig nationell myndighet med de uppgifter som framgår av konkurrensbestämmelserna. Det gäller t. ex. att på begäran av ESA vidta undersökningar hos företag här i landet. Möjlighet måste finnas att vidta vissa tvångsåtgärder.

Fördelning av ärenden mellan organen m.m.

Fördelningen av enskilda ärenden enligt artiklarna 53 och 54 mellan de båda övernationella organen sker genom regler i avtalet som också styr till vilket av organen företagen skall vända sig med anmälningar och ansök- ningar. Bestämmelser om detta har tagits in i artikel 56 i huvudavtalet.

Artikel 56 innebär att ett ärende enligt artikel 53 skall handläggas av ESA. om det bara berör handeln mellan EFTA-länder eller om de berörda företagens omsättning inom EFTA-länderna uppgår till minst 33 % av deras omsättning inom hela EES och handeln mellan ett eller flera EFTA- länder och endast ett EG-land berörs. Andra ärenden skall handläggas av EG-kommissionen.

Ärenden om missbruk av dominerande ställning enligt artikel 54 skall 78

• Sida 79
•  Original

handläggas av det organ inom vars område den dominerande ställningen Prop. 1991/92: 170 föreligger. Om en dominerande ställning föreligger inom såväl EFTA som Bilaga 1 EG, tillämpas ovannämnda omsättningskritcrium, försåvitt inte handeln mellan EG-länder berörs. I sistnämnda fall skall ärendet handläggas av EG-kommissionen.

Om emellertid ett ärende som enligt det sagda skall handläggas av EG-kommissionen inte har någon märkbar effekt på handeln mellan EG- länder eller på konkurrensen inom EG. skall ärendet handläggas av ESA. Uttrycket ”märkbar effekt” skall här tolkas på samma sätt som uttrycket tolkas i EG-rättcn, särskilt som det kommer till uttryck i det s.k. bagatell- meddelandet.

Vad som avses med företag resp. omsättning vid tillämpning av artikel 56 anges i protokoll 22 till avtalet. Artikel 56 skall också tillämpas på kol- och stålområdet.

När det gäller handläggningen av företagskoncentrationer gäller andra fördelningsrcgler, som också avgör om de övernationella organen över huvud taget har rätt att pröva en fusion.

Enligt artikel 57.2 i huvudavtalet är EG-kommissionen behörig att pröva alla fusionsärenden som faller under rådsförordningen (EEG) nr 4064/89. Det innebär att kommissionen skall pröva ett fusionsärende om . — den sammanlagda omsättningen i hela världen för samtliga de berörda företagen överstiger 5 000 milj. ECU (ca 35 miljarder SEK). och — den sammanlagda omsättningen inom gemenskapen i dess helhet för minst två av de berörda företagen överstiger 250 milj. ECU (ca 1 250 milj. SEK), om inte vart och ett av de berörda företagen uppnår mer än två tredjedelar av sin sammanlagda omsättning inom gemenskapen som helhet inom en och samma medlemsstat. Endast för det fall en fusion inte omfattas av denna förordning men de tröskelvärden som anges i förordningen uppfylls inom EFTA-länderna i stället för inom EG-länderna är ESA kompetent att pröva ärendet. Denna rätt för ESA att handlägga fusionsärenden skall dock inte påverka ett enskilt EG—lands rätt att i vissa fall handlägga sådana ärenden.

Vad avser ländernas efterlevnad av artikel 59 om ojfenlligaförelag, skall ESA sköta övervakningen av EFTA-länderna och EG-kommissionen av EG-länderna. Blir det däremot fråga om åtgärder som riktar sig direkt mot företagen tillämpas fördelningsrcglerna i artiklarna 56 och 57.2.

EES-avtalet innehåller regler om ett omfattande samarbete mellan de båda organen som syftar till att uppnå en enhetlig tillämpning av de gemensamma konkurrensreglerna. 1 artikel 58 i huvudavtalet finns en upplysning om att regler för samarbetet är intagna i protokoll 23 och 24. När det gäller det handläggande organets förhållande till de behöriga nationella myndigheterna skall åtgärderna i konkurrensärenden vidtas i nära och ständig samverkan med medlemsstaternas behöriga myndigheter som har rätt att framföra sina synpunkter på dessa åtgärder.

• Sida 80
•  Original

Närmare bestämmelser om påföljder och förfaranden Prop. 1991/92: 170 De regler som kommissionen resp. ESA skall tillämpa vid handläggningen B rlaga 1 av konkurrensärenden innebär bl. a. följande.

Ett ärende aktualiseras hos EG-kommissionen eller ESA

— genom att ett företag anmäler ett avtal för att erhålla icke- ingripandebesked eller undantag, — genom att en företagskoncentration anmäls för prövning, — genom att klagomål ges in från en stat, från det andra organet eller från en fysisk ellerjuridisk person som har ett legitimt intresse i saken, eller — genom att organet. ex. officio tar initiativ till en undersökning.

För att få fram det material ett organ behöver för sitt ställningstagande har det rätt att begära in upplysningar från länderna och deras behöriga myndigheter samt från företag och företagssammanslutningar. Om ett land eller dess behöriga myndighet inte lämnar begärda upplysningar, är detta att anse som ett fördragsbrott. Det är alltså här fråga om en folkrättslig förpliktelse. Om däremot ett företag inte tillhandahåller begärda uppgifter, kan företaget vid vite åläggas att göra det. Lämnas sedan felaktiga uppgifter eller inga uppgifter alls. kan företaget åläggas böter.

Uppgifter från företag kan också begäras in vid s.k. sektorvisa under— sökningar. Vägran att lämna uppgifter vid sådana undersökningar kan inte leda till att böter åläggs. Däremot kan böter beslutas om felaktiga uppgifter lämnas.

Möjligheter finns också att få fram uppgifter hos företag genom under- sökningar, s.k. inspektioner. Vägrar företagen att underkasta sig undersök- ningar kan de föreläggas vite. De kan också åläggas böter för sin vägran. Undersökningar skall ytterst kunna genomföras med tvång.

Enligt EES-avtalet har Sverige folkrättsligt åtagit sig att se till att under- sökningar skall kunna genomföras hos företag här i landet.

Endast ESA skall kunna besluta om undersökningar hos företag i Sve- rige. Undersökningarna kan utföras av tjänstemän antingen från ESA eller från den behöriga svenska myndigheten.

Eftersom endast ESA skall kunna besluta om undersökningar hos företag här i landet, måste EG-kommissionen vända sig till ESA om behov av undersökningar skulle uppkomma i Sverige i konkurrensärenden som handläggs av kommissionen. I avtalet finns bestämmelser om att ESA är skyldigt att bifalla en begäran från EG-kommissionen om undersökning hos företag i EFTA-länderna. Vid sådana undersökningar skall tjänstemän från EG—kommissionen ha rätt att delta.

Skulle ESA anse att det behöver göras en undersökning hos ett företag i ett EG-land gäller — utom i fusionsärenden — att ESA på motsvarande sätt får vända sig till EG-kommissionen med en begäran om detta.

Anser sedan det kompetenta organet efter den utredning som gjorts att det föreligger en kränkning av konkurrensbestämmelserna, skall organet utfärda en ”notice of objection”, som innehåller en sakframställan och anger vad det är som läggs företaget till last. Denna handling skall de berörda företagen få tillfälle att yttra sig över.

• Sida 81
•  Original

Det finns också möjligheter för företagen att lägga fram synpunkter vid Prop. 1991/92: 170 en muntlig förhandling där även vittnen kan höras. Bilaga 1

Innan ett organ meddelar beslut i ett ärende, skall det höra en rådgi- vande kommitté som är knuten till organet. På konkurrensområdet finns två slags rådgivande kommittéer, nämligen en kommitté för kartell- och monopolfrågor och en kommitté för koncentrationsfrågor. Vilken kom- mitté som skall höras beror på ärendets art.

Kommer EG-kommissionen eller ESA fram till att en överträdelse av konkurrensreglerna föreligger kan beslutet innebära ett åläggande för före- tagen att upphöra med viss åtgärd eller att vidta en åtgärd. Ett sådant åläggande kan förenas med vite. Har överträdelsen av konkurrensreglerna skett uppsåtligen eller av oaktsamhet kan böter åläggas.

Beslutet kan emellertid också vara gynnande för företagen på så sätt att negativattest beviljas, undantag medges eller en fusion godkänns.

Ett ärende kan också avslutas informellt genom att organet förklarar att det lägger ner ärendet, dvs. inte finner anledning att driva saken vidare.

För överträdelser av konkurrensbestämmelserna i artiklarna 53 och 54 kan böter på mellan ett tusen och en milj. ECU eller det högre belopp som inte överstiger 10 procent av omsättningen för varje företag beslutas. För att inte ha följt beslutade åligganden. exempelvis att lämna begärda upp- lysningar, kan böter på mellan etthundra och femtusen ECU åläggas. Vitesbeloppen kan uppgå till lägst femtio och högst ettusen ECU per dag. Böter som döms ut med stöd av konkurrensreglerna är inte av straffrättslig natur.

Genom avtalet har Sverige folkrättsligt åtagit sig att se till att böter och viten som beslutas enligt de gemensamma konkurrensreglerna skall kunna drivas in här i landet, oavsett om det är ESA eller EG-kommissionen som har beslutat dem.

Kapitel 2 Offentliga stödåtgärder Artiklarna 61 — 64

De grundläggande bestämmelserna i EES-avtalet om offentliga stödåtgär- der, vilka återfinns i artikel 61, motsvarar artikel 92 i Romfördraget. I artikel 61 fastslås som en allmän princip att alla former av stöd med statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller produktionen av vissa varor, är förbjudna i den mån handelsutbytet mellan länderna i EES påverkas. Med statligt stöd avses här inte bara ekonomiskt stöd från staten, utan även stöd från regionala och lokala organ. Reglerna omfattar följakt- ligen också stöd i olika former från kommuner och landsting. Även skilda former av stöd som lämnas av andra slag av institutioner kan omfattas av bestämmelserna. Ett grundläggande kriterium är emellertid alltid att stödet utgår av offentliga medel.

Stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter är förenligt med EES-avtalet, dock under förutsättning att stödet ges utan diskrimine- ring mcd avseende på varornas ursprung. Stöd i samband med naturkata- 81

6 Riks—dagen 1991/92. ] sam/. Nr 170. Bilaga 1

• Sida 82
•  Original

strofer eller andra exceptionella händelser faller också utanför reglernas Prop. 1991/92: 170 tillämpningsområde. Bilaga 1

Vidare kan följande åtgärder komma att anses vara förenliga med EES: (1) stöd som främjar utvecklingen i regioner. där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig sysselsättningsbrist, (2) stöd för projekt av gemensamt europeiskt intresse, (3) stöd för att rätta till en allvarlig störning i ett lands ekonomi, (4) stöd för att främja utvecklingen av viss näringsverksamhet eller vissa regioner, om sådana åtgärder inte påverkar handeln på ett sätt som strider mot de avtalsslutande parternas gemensamma intressen, samt (5) stöd av annat slag som EES-kommittén kan besluta om. .

När det gäller regionalpolitiskt stöd har främst de nordiska länderna varit måna om att få möjlighet att utse stödområden enligt kriterier som är relevanta för den specifika regionala problembilden inom Norden. t.ex. gles befolkningsstruktur och långa avstånd till marknaderna. Detta önske- mål har tillgodosetts genom en gemensam deklaration fogad till avtalets grundläggande bestämmelser om offentligt stöd. Genom denna tillförsäk- ras Sverige möjlighet att även fortsättningsvis driva en regionalpolitik där också sådana kriterier skall kunna åberopas som t. ex. låg befolkningstät- het. I detta sammanhang bör ånyo understrykas att stöd till individer och insatser för att bygga upp infrastruktur i eftersatta regioner i regel är förenliga med EES-avtalet.

Vid sidan av dessa grundläggande bestämmelser hör till avtalet vissa rättsakter som närmare anger hur EES-reglerna skall tillämpas inom sär- skilda branscher. t. ex. stålindustrin. eller när det gäller vissa slag av stöd, t.ex. stöd till forskning och utveckling (FoU) och stöd till miljöinveste- ringar.

Beträffande övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad gäller föl- jande. Artikel 62 i EES—avtalet föreskriver att alla förefintliga former av offentligt stöd samt alla planer på att introducera eller ändra sådant stöd fortlöpande skall granskas med avseende på deras förenlighet med bestäm- melserna i artikel 61 i EES-avtalet. Denna granskning skall utföras av EG-kommissionen i enlighet med artikel 93 i Romfördraget såvitt avser EG:s medlemsstater och av EFTA: s övervakningsmyndighet. ESA, såvitt avser EFTA: s medlemsstater.

Enligt EES-avtalet anförtros ESA uppgifter och befogenheter motsva- rande dem som tillkommer EG-kommissionen enligt artikel 93 i Romför- draget. Dessa uppgifter och befogenheter har också ESA på kol- och stålfördragets område. ESA:s uppgifter och befogenheter definieras i protokoll 26 till avtalet och vidare i protokoll 3 till övervakningsavtalet.

Skulle ESA efter att ha notifierats om planerade stödåtgärder besluta att inleda undersökning med avseende på stödets förenlighet med artikel 61, får stödet inte utgå innan ESA meddelat slutligt beslut i ärendet (protokoll 3 till övervakningsavtalet).

Som ett led i övervakningen på stödområdet kan kommissionen och ESA. inom sina resp. ansvarsområden. besluta att befintliga stödåtgärder som strider mot bestämmelserna i artikel 61 skall ändras eller upphävas. Inom ramen för denna övervakning äger också. i enlighet med den praxis 82

• Sida 83
•  Original

som utvecklats av EG-domstolen. kommissionen och ESA befogenhet att Prop. 1991/92: 170 begära att ett EES-land från mottagaren återvinner ett redan utbetalat stöd Bilaga 1 som befunnits EES-stridigt. ESA saknar emellertid rättsliga medel att tvångsvis genomdriva ett sådant beslut i ett EFTA-land.

ESA:s beslut på stödområdet riktar sig till staterna. Om en berörd EFTA-stat inte följer ESA:s beslut inom en viss föreskriven tid, får ESA, liksom andra EFTA-stater som har intresse i saken, väcka talan mot staten i fråga för fördragsbrott vid EFTA-domstolen.

I syfte att säkerställa enhetliga riktlinjer för övervakningen skall kommissionen och ESA samarbeta i enlighet med särskilda bestämmelser härom, vilka intagits i protokoll 27 till EES-avtalet. Detta samarbete innefattar bl.a. utbyte av information liksom samråd i fråga om bedöm- ningen av enskilda fall.

Vidare föreskrivs i artikel 64.1 i EES-avtalet en särskild procedur för införande av skyddsåtgärder på stödområdet. Förfarandet omfattar även stöd till stålindustrin och innebär i korthet följande. För det fall kommis- sionen eller ESA skulle anse att den andra övervakningsmyndighetens tillämpning av reglerna om offentliga stödåtgärder inte är i enlighet med upprätthållandet av lika konkurrensvillkor inom EES. skall ett utbyte av synpunkter äga rum enligt den procedur som föreskrivs i protokoll 27(f) till EES-avtalet. Om en gemensamt överenskommen lösning därvid inte upp- nås inom två veckor, får behörig myndighet i den drabbade avtalsslutande parten omedelbart vidta lämpliga interimistiska åtgärder för att avhjälpa den snedvridning av konkurrensen som uppkommit. Samråd skall sedan äga rum i den gemensamma EES-kommittén. Kan enighet om en ömsesi- digt tillfredsställande lösning inte uppnås i kommittén inom tre månader, får de interimistiska åtgärderna ersättas av slutliga åtgärder. En förutsätt- ning för införande av sådana slutliga åtgärder är dock att förfarandet-i fråga orsakar eller hotar att orsaka snedvridning av konkurrensen som påverkar handeln mellan de thalsslutande parterna. Åtgärderna skall begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att neutralisera följderna av snedvrid- ningen.

Bestämmelserna i artikel 64.1 skall även tillämpas beträffande statliga monopol som etableras efter EES-avtalets undertecknande (art. 64.2).

Kapitel 3 Andra gemensamma regler Artikel 65

I artikel 65.1 hänvisas till bilaga XVI-till avtalet som innehåller särskilda bestämmelser om offentlig upphandling. Enligt artikeln skall bestämmel- serna tillämpas på alla där angivna varor och tjänster. om inte annat sägs.

I artikel 65.2 sägs att protokoll 28 och bilaga XVII till avtalet innehåller särskilda bestämmelser om immateriell äganderätt som om inte annat anges skall tillämpas på alla varor och tjänster.

• Sida 84
•  Original

8.6. DEL V Övergripande bestämmelser om de fyra Prop. 1991/92: 170 friheterna ' Bilaga 1

Utöver de områden som redovisats i föregående avsnitt. dvs. varor, perso- ner. tjänster och kapital. finns en rad andra om råden som blivit föremål för gemensam reglering i EG. Även om dessa områden i formell mening inte utgör del av den inre marknaden, betraktas de som väsentliga för genom- förandet av denna. I EES-avtalet är dessa områden uppdelade på sociala frågor (arbetarskydd, arbetsmiljö, arbetsrätt och jämställdhet mellan kvin- nor och män), miljöskydd, konsumentskydd, statistik och bolagsrätt.

I avtalet behandlas dessa områden på samma sätt som den inre markna- dens övriga komponenter. De enskilda artiklarna motsvarar i de flesta fall artiklar i Romfördraget. EFTA-länderna åtar sig genom avtalet att överta ett antal relevanta EG-regler inom sekundärlagstiftningen. Målet är att ' även framtida lagstiftning skall vara enhetlig inom hela EES-området.

Det bör slutligen noteras att samarbete via program eller andra aktivite- ter inom området sociala frågor, miljö eller konsumentskydd i avtalet faller under del VI av avtalet om samarbete utanför de fyra friheterna.

Kapitel 1 Socialpolitik Artiklarna 66— 71

Sociala frågor är en sammanfattande benämning på ett brett spektrum av politikområden. Under detta avsnitt faller de gemensamma reglerna inom arbetarskydd, arbetsmiljö, arbetsrätt och jämställdhet mellan kvinnor och män. Syftet med de gemensamma reglerna är att bidra till förbättrade arbetsförhållanden och bättre levnadsstandard för arbetstagare (art. 66). Inom EG har också ett omfattande samarbete i form av program. nätverk och enskilda projekt vuxit fram på nämnda områden men också i frågor som rör hälsa, åldringsvård, sysselsättning och handikappfrågor.

Arbetarskydd och arbetsmiljö

Både på arbetsmiljö- och arbetsrättsområdet fastslås i artiklarna 67 —68 att parterna skall fastställa gemensamma regler. Härmed avses regler som anger lägsta kravnivåer. En enskild part är således fri att införa mer långtgående åtgärder. Skrivningen motsvarar Romfördragets artikel 1 18 a. Reglerna säkerställer en viss lägsta skyddsnivå och medverkar därigenom samtidigt till att skapa likvärdiga konkurrensförhållanden.

Arbetsliv och arbetsrätt -

På arbetsrättens område ger avtalet utrymme både för regler som fastställer en lägsta kravnivå och för harmoniserade regler. Exempel på det förra är ett förslag till direktiv om arbetstidens förläggning. Direktiven om kollek- tiva uppsägningar är exempel på det senare. Den sekundärrätt som identi- fierats inskränker sig till fyra direktiv. . I artikel 71 fastslås att parterna skall främja dialogen mellan arbetsmark- 84

• Sida 85
•  Original

nadens parter inom EES. EFTA-länderna har enats om en deklaration i Prop. 1991/92: 170 vilken EFTA-ländernas uppslutning bakom den sociala stadga som antogs Bilaga 1 av elva av EG:s tolv medlemsländer år 1989 bekräftas (Storbritannien ställde sig utanför). Stadgan innefattar bl.a. åtaganden om fri rörlighet, anställning och lön, förbättring av levnads- och arbetsförhållanden, socialt

skydd, förenings- och förhandlingsfrihet. yrkesutbildning. likabehandling

av män och kvinnor, information, samråd och medbestämmande för arbetstagare samt åtgärder för handikappade.

Jämställdhet mellan kvinnor och män

Principen att kvinnor och män skall ha lika lön för lika arbete slås fast i artikel 69. Artikelns skrivningar motsvarar artikel 119 i Romfördraget, enligt vilken med lön i detta sammanhang avses, förutom grund- eller minimilön, alla övriga förmåner, i pengar eller natura, som arbetstagaren erhåller av sin arbetsgivare. direkt eller indirekt. på grund av sin anställ- ning. På grundval av denna artikel har en omfattande rättspraxis vuxit fram.

I artikel 70 förbinder sig parterna att iaktta principen om likabehandling mellan kvinnor och män.

Sekundärlagstiftningen på jämställdhetsområdet intagen som bilaga XVIII till avtalet omfattar bl.a. likalönedirektivet från år 1975, som syftar till att medlemsländerna skall närma sin nationella lagstiftning till princi- pen orn lika lön så som den definierats i Romfördraget.

Kapitel 2 Konsumentskydd Artikel 72

I artikeln hänvisas till bilaga XIX som innehåller bestämmelser om konsu- mentskydd. Konsumentpolitiken rör många områden på en framtida inte- grerad marknad. Detta kommer på olika sätt till uttryck i EES-avtalet. Som framgått anger parterna i avtalets inledande avsnitt sin avsikt att främja konsumenternas intressen och stärka deras ställning på marknaden i syfte att uppnå en hög konsumentskyddsnivå.

Grunden för framtida regler till skydd för konsumenterna finns inte bara i bilaga XIX utan även i avtalets varu- och tjänsteavsnitt. EES-avtalet omfattar omkring tjugo rättsakter som gäller konsumentområdet.

Med utgångspunkt i ambitionen att utgå från en hög konsumentskydds- nivå. slås fast att parterna skall ha likvärdiga möjligheter att utveckla sin lagstiftning. bl. a. när det gäller konsumentskydd.

Sekundärlagstiftningen på området omfattar bl.a. direktiv om farliga imitationer av livsmedel, leksakers säkerhet, vilseledande reklam, märk- ning av tobaksvaror samt prisinformation. Regler om avtalsvillkor finns i flera rättsakter. Dessa inkluderar bl. a. direktiv om hemförsäljning, paket- resor och konsumentkrediter. När det gäller ansvarsfrågor omfattar sekun- därlagstiftningen ett direktiv om produktansvar. 85

• Sida 86
•  Original

Kapitel3 Miljö Prop. 1991/922170 Artiklarna 73— 75 Bilaga 1

Under detta kapitel har de miljöregler tagits in som inte är att betrakta som varurclaterade. Denna senare kategori faller under avsnittet om fri rörlig- het för varor.

Syftet med den gemensamma miljölagstiftningen inom EES skall enligt artikel 73 vara att bevara. skydda och förbättra miljön. bidra till skydd av människors hälsa samt säkerställa ett klokt och rationellt utnyttjande av naturresurser. Målsättningen motsvarar den som slås fast i Romfördragets artikel 130 r.

De gemensamma åtgärder som vidtas skall enligt artikel 73 grundas på sådana principer som att åtgärden skall så långt möjligt vidtas vid förore- ningskällan samt att förorenaren skall betala. Vidare skall enligt samma artikel miljöhänsyn ingå i överväganden också på andra områden.

I artikel 74 hänvisas till bilaga XX till avtalet som innehåller de särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder som skall tillämpas enligt artikel 73. På grundval av artikel 130 r-t har en omfattande sekundärlagstiftning vuxit fram i EG. Totalt omfattar bilaga XX ett 40-tal rättsakter. Dessa rör allmänna miljöregler, regler för utsläpp i luft och vatten, regler avseende kemikalier. industriolyckor och bioteknik samt avfallsregler.

Enligt artikel 75 skall avtalsparterna vara fria att vidta mer långtgående åtgärder än som överenskommits. Skrivningarna motsvarar Romfördra- gets artikel 130 t.

Kapitel 4 Statistik Artikel 76

EES-avtalet innebär att det blir nödvändigt att etablera ett omfattande statistiskt informationssystem baserat på samordnade statistiska metoder och definitioner, gemensamma statistiska program och procedurer. Detta gemensamma statistiska system skall tillhandahålla statistik som är jäm- förbar inom alla de områden där gemensamma bedömningar och gemen- samt beslutsfattande blir aktuellt.

Statistikutbytet inleds stegvis när man är överens om utbyte såvitt avser enskilda statistikprodukter; samarbetet enligt avtalet skall vara fullt ut- byggt år 1995.

Avtalet innebär att statistikuppgiftcr skall lämnas till EG:s statistikkon- tor, Eurostat (även kallat SOEC). För utveckling av statistiken samarbetar Eurostat regelbundet med de nationella statistikbyråerna. Huvuddelen av arbetet genomförs i arbetsgrupper, där alla statistikbyråer och Eurostat finns representerade.

Antalet rättsakter på statistikområdet är omfattande. Rättsakterna in- tagna som bilaga XXI till avtalet täcker sådana områden som industrista- tistik, transportstatistik, handelsstatistik, socialstatistik, service- och tu— rismstatistik. jordbruksstatistik och energistatistik. Härtill kommer rätts- akter om nomenklaturer och en om konfidentialitet, vilken senare säker- 86

• Sida 87
•  Original

ställer skyddet av de statistiska uppgifterna vid Eurostat. En grundläg- Prop. 1991/92: 170 gande rättsakt för statistiken gäller näringsgrensindelningen. Bilaga 1

Kapitel 5 Bolagsrätt Artikel 77

Åtagandena i avtalet på bolagsrättens område grundar sig på etablerings- rätten sådan denna reglerats i artiklarna 31 och 34 i avtalet. Dessa artiklar hänför sigi sin tur till artiklarna 52 och 58 i Romfördraget. Av betydelse för bolagsrätten är även artiklarna 54.3.g. och 221 i fördraget. Artikel 221 reglerar behandlingen av andra medlemsstaters rättssubjekt vad avser kapitalplacering i bolag.

Som nämnts ovan skall det enligt artikel 31 i EES-avtalet inte föreligga några restriktioner för rättssubjekt i ett EFTA- eller EG-land att fritt etablera sig inom EES. Denna rätt innebär även möjlighet att upprätta agenturer, filialer eller dotterbolag. Rättssubjekt får också bilda och driva företag på de villkor etableringslandet föreskriver för egna rättssubjekt. Artikel 34 i avtalet, som hänför sig till artikel 58 i Romfördraget, likställer bolag som bildats enligt lagstiftningen i ett av avtalsländerna och som har sitt säte. huvudkontor eller huvudanläggning inom avtalsparternas område med fysiska personer, som är medborgare i något avtalsland.

EG:s bolagsrätt utgörs av elva direktiv och en förordning. De direktiv som utfärdats är i huvudsak tillämpliga endast på bolagsformer utan personligt ansvar. Direktivens syfte är att underlätta bolagens verksamhet och samarbete inom den gemensamma marknaden och att skapa ett likvärdigt skydd för olika intressenter, såsom delägare, borgenärer och anställda.

8.7. DEL VI Samarbete vid sidan av de fyra friheterna Artiklarna 78—88

Utöver de i föregående kapitel nämnda frågorna reglerar EES-avtalet även andra former av samarbete mellan parterna, i första hand EFTA-ländernas deltagande i EG-program.

Inom EG:s ram har en omfattande flora av samarbetsaktiviteter vuxit fram vid sidan av de som bygger på lagstiftning. Aktiviteterna växlar från dialog mellan medlemsländerna och kommissionen till regelrätta samar- betsprogram. EFTA-länderna har sedan tidigare haft möjlighet att på vissa villkor delta i en del av dessa aktiviteter. Längst har samarbetet kommit på - utbildnings- och FoU-områdena. Samarbete har vidare etablerats omkring hälsofrågor och åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för små och medelstora företag. På ad hoc-basis har samarbete också förekommit inom en rad andra områden, exempelvis sysselsättningsområdet.

Karakteristiskt för samarbetet har emellertid hittills varit att EFTA- länderna som regel inte kunnat delta i aktiviteterna på samma villkor som EG:s medlemsländer. Deltagandet har i de flesta fall förhandlats fram på grundval av Romfördragets artikel 228, en process som visat sig mycket ' - 87

• Sida 88
•  Original

tidsödande. Särskilt påtagligt har detta varit på utbildnings- och FoU- Prop. 1991/92:170 områdena. Bilaga 1

Mot denna bakgrund har parterna varit eniga om att i EES-avtalet lägga fast en effektivare struktur för det framtida samarbetet. EES—avtalet avses ge en fast grund för en förstärkt dialog mellan EFTA-länderna och EG. Dialogen skall syfta till att identifiera de aktiviteter där ett fördjupat samarbete är önskvärt. Men avsikten är också att på ett eller annat sätt utsträcka den kontinuerliga dialog som pågår inom EG, t.ex. vad gäller utbildningsfrågor, till att omfatta EFTA-länderna. Dessa nätverk utnyttjas flitigt, inte minst av kommissionen.

Avtalet ger hög grad av flexibilitet i valet av samarbetsstruktur. Den vanligaste formen blir sannolikt att EFTA-länderna deltar i ett EG- program. Men avtalet ger också möjlighet för andra former som gemen- samma projekt eller nära samordning av aktiviteter som olika parter bedriver.

I den senare kategorin faller ett åtagande om att parterna skall när så betraktas som önskvärt agera samordnat i internationella organisationer eller gentemot tredje land.

En särskild fråga under förhandlingen har gällt hur lagstiftning som inte ' hänför sig till de fyra friheterna skall behandlas. Inom EG finns exempelvis direktiv om naturskydd som inte har någon inverkan på den inre markna- den. Där krävs inte samma strikta harmonisering som på t. ex. varuområ- det. Å andra sidan är samordning önskvärd och avtalet stadgar därför att parterna skall eftersträva att införa likartad lagstiftning också i dessa fall.

I avtalets allmänna bestämmelser regleras de övergripande villkor som skall gälla för det framtida samarbetet. Där regleras frågor om EFTA- ländernas medinflytande vid utformningen av framtida EG-aktiviteter, deltagande i styrningen och finansiella åtaganden i aktiviteter där man deltar.

I artikel 78 uppräknas de sakområden där parterna skall söka uppnå ett fördjupat samarbete i enlighet med den samarbetsstruktur som läggs fast i avtalet. Dessa är forskning och utveckling, informationstjänster, miljö, undervisning, utbildning och ungdomsfrågor, sociala frågor. konsument- skydd, små och medelstora företag, turism och audiovisuella tjänster samt räddningstjänst. Samarbetet skall ske inom ramen för gemenskapens akti- viteter. Skulle, allt eftersom samarbetet utvecklas, nya områden kvalificera sig för ett fördjupat samarbete ger artikel 87 parterna möjlighet att föra in dessa. En sådan ändring förutsätter godkännande av EG-parlamentet och parlamenten i EG:s och EFTA:s medlemsländer.

Artikel 79 lägger fast ramen för samarbetet. Dialogen mellan EFTA- länderna och EG skall intensifieras för att fördjupa samarbetet. Parterna ges genom artikel 79.2 möjlighet att när som helst inleda en informations- och konsultationsprocedur som ytterst syftar till att skapa förutsättningar för närmare samarbete. Denna informations- och konsultationsprocedur är mindre långtgående men samtidigt mer flexibel än den som kommer att gälla för avtalet i övrigt (jfr de institutionella bestämmelserna).

Om parterna beslutat att EFTA-länderna skall delta i enskilda EG- aktiviteter, finns det i många fall anledning att tillämpa en mer långtgående 88

• Sida 89
•  Original

informations- och konsultationsprocedur. Detta gäller i synnerhet i de fall Prop. 1991/92: 170 EFTA-länderna gör finansiella åtaganden. Artikel 79.3 ger därför parterna Bilaga 1 möjlighet att i tillämpliga delar använda avtalets allmänna informations- och konsultationsprocedur.

Artikel 80 räknar upp de sex former för samarbete som förutses. Dessa är EFTA-länders deltagande i olika EG-aktiviteter. gemensamma EFTA- - EG-aktiviteter, informationsutbyte, gemensamma insatser för att stödja speciella aktiviteter inom EES—området, parallell lagstiftning samt samord- ning i internationella organisationer och gentemot tredje land.

Artikel 81 slår fast de allmänna principer som skall vara styrande för EFTA-ländernas deltagande i EG:s aktiviteter. EFTA-länderna skall få tillträde till alla delar av ett aktuellt program. På projektnivå skall deltagare från EFTA-länderna få samma rättigheter och skyldigheter som deltagare från EG:s medlemsländer. Vidare skall EFTA-länderna ges samma möjlig- heter som EG:s medlemsländer att använda resultaten från programmet i fråga. Parterna åtar sig också att underlätta programdeltagares möjligheter att röra sig mellan de olika länderna.

En fråga som särskilt regleras i artikel 81 är EFTA-ländernas deltagande i kommittéer som är knutna till administrationen av EG:s program och andra aktiviteter. Artikel 81 b föreskriver att EFTA-ländernas deltagande i dessa kommittéer skall spegla EFTA-ländernas finansiella bidrag till pro- grammet eller aktiviteten i fråga. Detta innebär vid fullt finansiellt delta- gande att EFTA-länderna också kommer att fullt ut delta i den aktuella kommitténs överväganden. I vissa av kommittéerna finns möjligheten att ytterst fatta beslut genom röstning, något som hittills utnyttjats sällan. Avtalet förutser ej att EFTA-länderna är deltagare i själva omröstningen. Däremot kan de till skillnad från EG:s medlemsländer gemensamt besluta sig för att avstå från att delta i aktiviteten i fråga.

Av artikel 81 framgår vidare att framtida beslut rörande aktiviteter där EFTA-länderna deltar skall följa den mer krävande ordning som gäller för avtalet i övrigt (jfr art. 79.3).

Enligt artikel 82 skall storleken på EFTA-ländernas ekonomiska bidrag till EG-aktiviteter i vilka man deltar i första hand beräknas på grundval av en proportionalitetsfaktor. Faktorn skall för varje EFTA-land beräknas som förhållandet mellan EFTA-landets BNP och summan av EG- ländernas och EFTA—landets BNP uttryckt i marknadspriser. Storleken på EFTA-ländernas finansiella åtaganden erhålls genom att faktorn för varje EFTA—land multipliceras med den samlade budgeten för den aktuella aktiviteten.

Som alternativ ger artikel 82 också parterna möjlighet att var för sig svara för de egna kostnaderna vid samarbete omkring en aktivitet. For- merna för utbetalning av EFTA-ländernas bidrag regleras i en särskild bilaga. Det bör i detta sammanhang noteras att artikel 82 uttryckligen slår fast att EFTA-länderna inte kan bli betalningsansvariga för betalningsåta- ganden som beslutats innan EFTA-länderna börjat delta i aktiviteten i fråga.

Artikel 83 reglerar formen för informationsutbyte mellan parternas myndigheter. 89

• Sida 90
•  Original

Redan existerande samarbete skall enligt artikel 85 följa de former som Prop. 1991/92: 170 lagts fast i EES-avtalet. om parterna inte beslutar annorlunda. Detta Bilaga 1 innebär att t.ex. EFTA—ländernas deltagande i utbildningsprogrammen COMETT och ERASMUS efter den 1 januari 1993 skall regleras genom EES-avtalet.

Enligt artikel 86 skall den gemensamma EES-kommittén fatta alla nöd- vändiga beslut vad gäller implementeringen av artiklarna 78 till 85. Där- igenom kommer framtida beslut om samarbete inom de områden som uppräknats i artikel 78 att fattas utan den betungande och tidsödande procedur som föreskrivs i artikel 228 i Romfördraget.

Avtalet innebär inte bara åtaganden om framtida samarbete. Vid av- talets ikraftträdande inleds samarbete inom en rad EG-program och andra EG-aktiviteter. I ett särskilt protokoll (nr 31) anges omfattningen och innehållet i detta samarbete. Avsikten är att komplettera protokollet allt efter det samarbetet utvecklas.

8.8. DEL VII Institutionella bestämmelser

Med EES-avtalets institutionella uppbyggnad avses organ och procedurer för utveckling, administration, samråd, beslutsfattande, övervakning och tvistlösning.

En grundläggande förutsättning för att EES-avtalet skall vara rättsligt effektivt är att den institutionella formen för samarbetets olika delar bygger på gemensamma samrådsmekanismer. Det gäller inte minst beslutsproces- sen där utgångspunkten för förhandlingarna varit att åstadkomma ett medinflytande som står i proportion till de åtaganden som görs av avtalets parter. främst vad avser avtalets materiella innehåll.

Mot den bakgrunden har parterna enats om inrättandet av ett antal EES-institutioner. På ministernivå tillskapas ett EES-råd mellan samtliga EFTA: s och EG: s medlemsländer och EG—kommissionen för politisk vägledning och utveckling av EES. En gemensam EES-kommitté inrättas på hög tjänstemannanivå med ansvar för avtalets löpande administration. Den blir också central instans för den gemensamma beslutsprocessen i EES. Samarbete mellan såväl parlamentariker som samhällslivets parter i EES-länderna sker i särskilda organ och bygger till formen på ett konsulta- tivt samrådsförfarande.

När det gäller EFTA-ländernas efterlevnad av avtalet skall ett särskilt övervakningsorgan inrättas på EFTA-sidan med funktioner som till stor del motsvarar de som EG-kommissionen har. Ärenden från EFTA:s över- vakningsorgan skall kunna föras till en domstol som upprättas genom avtal mellan EFTA-länderna. Denna skall bl. a. också kunna lösa tvister mellan EFTA-länderna, medan uppkomna tvister mellan EFTA-sidan och EG skall lösas politiskt och i vissa fall genom skiljeförfarande.

• Sida 91
•  Original

Kapitel 1 Sammanslutningens struktur . Prop. 1991/92: 170 Avsnitt 1 EES-rådet Bllaga ] Artiklarna 89— 91

EG:s högsta politiska organ är det europeiska rådet. i vilket medlemslän- dernas stats- eller regeringschefer samt EG-kommissionens president ingår. Rådet, som vanligtvis sammanträder två gånger per år. traktatfastes - genom enhetsakten år 1986 och har till uppgift att fastlägga allmänna riktlinjer för EG:s utveckling.

I EES motsvaras det europeiska rådet närmast av EES-rådet. som skall ge allmän vägledning för fortsatt utveckling av samarbetet och svara för den politiska styrningen beträffande avtalets genomförande (art. 89). Däri inbegrips också politiska beslut till grund för ändringar och tillägg till EES-avtalet. Vidare skall EES-rådet behandla frågor på begäran av en eller flera avtalsslutandc parter. Detta kan ske på direkt begäran av en avtals- slutandc part eller efter behandling i EES-kommittén (se art. 92).

EES-rådet skall bestå av medlemmar av EG:s ministerråd och EG- kommissionen samt en regeringsmedlem från vart och ett av EFTA- länderna (art. 90). Beslut skall fattas enhälligt av EG å ena sidan och EFTA-länderna å den andra. I en protokollsanteckning fastställs att EFTA- länderna skall tala med en röst när EES-rådet fattar beslut.

EES-rådet fastställer självt sin arbetsordning. inkl. behovet av särskilda underkommittéer eller arbetsgrupper. I artikel 91 föreskrivs dock att ord- förandeskapet skall växla halvårsvis mellan en medlem av EG:s minister- råd och en regeringsmedlem från ett EFTA-land samt att EES-rådet skall sammanträda två gånger per år och därutöver vid behov.

I en protokollsanteckning klargörs innebörden av vad som skall avses med behov. Den praktiska innebörden är att rådet när som helst skall kunna inkallas på begäran av en enskild avtalsslutande part för att be- handla en viss fråga eller ett visst problem. Detta följer en central princip. nämligen att en part äger rätt att när som helst ta upp en fråga (jfr. art. 5).

Avsnitt 2 Gemensamma EES-kommittén Artiklarna 92 —- 94

Ministerrådet är EG:s lagstiftande och beslutande organ. Rådsmedlem- marna företräder EG-ländcrnas regeringar. Utrikesministerrådet, som är den centrala beslutsinstansen. möts vanligtvis en gång per månad. Råds- möten mellan EG-ländernas fackministrar äger rum efter behov. Beslut i ministerrådet fattas med enkel majoritet, kvalificerad majoritet eller enhäl- ligt. Ordförandeskapct i rådet cirkulerar halvårsvis mellan medlemslän- derna.

I EES skall en gemensam kommitté, EES-kommittén. ansvara för sam- arbetets löpande administration. artikel 92. Detta innebär att EES- kommittén är den centrala beslutsinstansen vad avser utarbetandet av gemensamma regler. Arbetet i kommittén bygger på en löpande informations- och konsultationsprocedur. På samma sätt som föreskrivs 91

• Sida 92
•  Original

för EES-rådet äger en avtalsslutandc part rätt att när som helst i EES- Prop. 1991/92:170 kommittén begära konsultationer om en fråga eller ett problem som rör Bilaga 1 samarbetet, artikel 92.2.

Beslut skall fattas med enhällighet av EG å ena sidan och EFTA- länderna gemensamt å den andra. Besluten får karaktär av internationella överenskommelser. I motsats till vad som gäller inom EG, där beslut i EG:s ministerråd i allmänhet är bindande för medlemsländerna, blir beslut i EES-kommittén bindande för EFTA-länderna endast i enlighet med gäll- ande nationella procedurer. Som tidigare redovisats är det såledesiinte fråga om överförande av beslutanderätt till en EES-instans.

De avtalsslutandc parterna skall representeras i EES-kommittén på hög tjänstemannanivå. Den skall själv fastställa sin arbetsordning. Ordföran- deskapet i kommittén skall växla halvårsvis mellan EG:s representant och en representant från ett av EFTA-länderna. Möten skall vanligtvis äga rum minst en gång per månad. Därutöver kan EES-kommittén inkallas på initiativ av dess ordförande eller någon av de avtalsslutande parterna. Kommittén fattar beslut om upprättandet av underkommittéer eller ar- betsgrupper och fastställer samtidigt arbetsmandat för dessa. I EES- kommitténs uppgifter ingår även att utarbeta en årlig rapport rörande samarbetets funktion och utveckling. Rapporten skall föreläggas det ge— mensamma parlamentarikerorganet.

Avsnitt 3 Parlamentariskt samarbete Artikel 95

Genom artikel 95 inrättas EES gemensamma parlamentarikerkommitté med lika antal ledamöter från EG-parlamentet och ledamöter från EFT A- ländernas parlament. Den skall vara en mötesplats för ledamöter av Europaparlamentet och parlamentariker från EFTA-ländernas nationella parlament. Protokoll 36 reglerar samarbetet närmare.

Avsnitt 4 Samarbete mellan samhällslivets parter A rtikel 96

Redan i dag förekommer gemensamma möten mellan EFTA:s och EG:s organ för samhällslivets parter. Genom artikel 96 inrättas som ett fullföl- jande härav en rådgivande kommitté inom EES. Den skall bestå av lika många ledamöter från vardera EG:s ekonomiska och sociala kommitté och EFTA: s konsultativa kommitté.

Den rådgivande kommittén skall liksom parlamentarikerkommittén kunna anta rapporter och uttalanden.

Kapitel 2 Förfarandet vid beslutsfattande Artiklarna 97— 104

En utgångspunkt vid utarbetandet av den gemensamma beslutsprocessen i EES har varit att samarbetet inte skall få inkräkta på de enskilda parternas 92

• Sida 93
•  Original

interna beslutsautonomi. Ytterligare en utgångspunkt har varit att åstad- Prop. 1991/92: 170 komma ett samarbete som medger ett inflytande som står i proportion till Bilaga 1 de åtaganden som görs.

I EES-avtalets inledande artikel om beslutsprocessen (art. 97) läggs således fast att varje part äger rätt att ändra i sin interna lagstiftning inom de områden som omfattas av samarbetet. Detta skall ske utan förfång för principen om icke-diskriminering och efter det att övriga parter informe- rats härom. Förutsättningen för en ändring är att EES-kommittén finner att ändringen inte negativt påverkar avtalets funktion, eller att beslutsproces- sen i EES fullföljts utan att enighet kunnat uppnås.

Ändringar i avtalets bilagor liksom vissa protokoll skall kunna göras i enlighet med avtalets beslutsprocedur. .

De olika stegen i beslutsprocessen framgår av artikel 99. Processen inleds med att EG-kommissionen påbörjar beredning av förslag till ny lagstiftning. I den mån sådant förslag rör EES, dvs. utgör ändring eller tillägg till rättsakt i avtalets bilagor eller eljest är av betydelse för samarbe- tet, skall EG-kommissionen inbjuda experter från EFTA-länderna att på samma sätt som EG-experter delta i beredningsarbetet.

När det gäller intern lagstiftning inom EG har kommissionen enligt Romfördraget unik initiativrätt. dvs. enskilda EG-länder äger inte rätt att lägga fram förslag till nya regler. Inom EES har däremot såväl kommissio- nen som EFTA-länderna initiativrätt; de senare bl.a. genom att utnyttja rätten att när som helst och på vilken nivå som helst ta upp en fråga till diskussion (art. 89 och 92). Detta gäller alltså även rätten att ta initiativ till nya förslag rörande samarbetet. Ett villkor som måste vara uppfyllt för att ett förslag skall tas upp till beredning och så småningom föreläggas EES- kommittén är att samtliga parter ställer sig bakom initiativet.

Samtidigt som EG-kommissionen överlämnar ett färdigbehandlat för- slag till EG: s ministerråd, skall det också överlämnas till EFTA-länderna. I anslutning härtill kan endera av de avtalsslutandc parterna begära en första diskussion om förslaget. Därefter och under den period som föregår beslut i EG:s ministerråd med anledning av förslaget, skall parallell beredning ske i EES-processen genom en fortlöpande informations— och konsultations- procedur.

De regler som utarbetas gemensamt inom EES kommer i vad avser det materiella innehållet också att utgöra intern EG-lagstiftning. I händelse parterna i EES inte kan uppnå enighet kring ett förslag, har de enskilda parterna rätt att gå vidare med ikraftträdandet av förslaget i enlighet med vad som nyss nämnts. De synpunkter som förs fram av experter och/eller representanter för EFTA- resp. EG-länderna under beredningsprocedu- rerna såväl inom EG som i EES får avgörande betydelse för den slutliga utformningen av varje enskilt förslag.

Den övervägande delen av EG:s rättsutveckling sker genom ändringar i existerande rättsakter. För att underlätta beredningsarbetet har EG:s mi- nisterråd överlämnat visst ansvar till kommissionen, som med hjälp av experter från medlemsländerna beslutar om sådana ändringar. Dessa ex- pertkommittéer tillmäts därmed stor betydelse för beredning och utveck- ling av EG:s sekundärlagstiftning. Mot den bakgrunden och för att åstad- 93

• Sida 94
•  Original

komma effektivast möjliga informations— och konsultationsprocess i EES. Prop. 1991/92: 170 har de avtalsslutandc parterna lagt fast regler för hur experter/represen- Bilaga 1 tanter för EFTA-länderna skall samverka med expertkommittéerna på EG-sidan. Formen för denna samverkan beror på karaktären av det sam— arbete som diskuteras i de olika expertkommittéerna. I—Iärvidlag skiljer EES-avtalet på tre typer av samverkan.

EFTA-ländernas samverkan med de expertkommittéer som bereder förslag rörande de 5. k. fyra friheterna, dvs. fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och personer, regleras allmänt i artikel 100 och mer detaljerat i en viljeyttring som skall utfärdas av EG-kommissionen i samband med slut- akten. I enlighet härmed skall experter, som utses av resp. EFTA-land, delta på samma sätt som experter från EG-ländernas regeringar i den informella diskussionsfas som föregår EG-kommissionens formella sam- mankallande av expertkommittén. Den informella fasen av expertsamar- betet varierar från någon vecka till över ett år. EG-kommissioncn avgör när tiden är mogen för att nå fram till ett gemensamt ställningstagande kring ett enSkilt förslag. Först då inkallas expertkommittén formellt. För att medge en uttömmande diskussion om det aktuella förslaget, åtar sig kommissionen att förlänga den informella diskussionsfasen på bekostnad av EG:s formella kommittéarbete. För EG:s vidkommande är det vanligt- vis samma experter/representanter som deltar såväl i det informella arbetet som i den formella kommittén.

Det är först i detta senare skede, dvs. i den formella expertkommittén, som de enskilda förslagen kan bli föremål för beslut. I händelse EG:s expertkommitté inte kan enas om ett förslag, kan ärendet hänskjutas till ministerrådet för avgörande. Några gemensamma EES-beslut fattas inte i anslutning till detta kommittéarbete. Samtliga beslut i dessa delar fattas gemensamt av de avtalsslutandc parterna i EES-kommittén. '

Vad gäller EFTA-ländernas samverkan med de expertkommittéer som är knutna till administrationen av EG:s program och andra aktiviteter, skall detta inbegripa fullt deltagande även i det formella kommittéarbetet i de fall EFTA-länderna bidrar finansiellt till samarbetet. I avsnitt 8.7 har denna typ av samverkan närmare beskrivits.

Avtalet reglerar även formen för samverkan med en tredje typ av kommittéer, nämligen sådana som inte direkt är knutna till de fyra frihe- terna eller EG:s programverksamhet (art. 101 ). Det rör sig om ett begrän- sat antal expertkommittéer, vanligtvis med rådgivande funktion. I denna typ av kommittéer skall EFTA-länderna i princip delta fullt ut. även om formen för samverkan skall regleras i varje enskilt fall i enlighet med vad som föreskrivs i berörda bilagor till avtalet. l protokoll 37 anges ett antal av de expertkommittéer som berörs samt fastställs att EES-kommittén skall kunna behandla frågor om EFTA-samverkan med andra liknande expert- kommittéer.

Sedan ett förslag beretts färdigt i en av EG:s expertkommittéer. före- läggs det EG: s ministerråd för slutligt beslut. Genom beslutet lagfästs det för EG-ländcrna i enlighet med vad som föreskrivs i Romfördraget. l nära anslutning härtill skall förslaget föreläggas EES-kommittén för gemensamt beslut av de avtalsslutande parterna (art. 102 och 103). Dessa beslut får, 94

• Sida 95
•  Original

som redan framgått, karaktären av internationella överenskommelser. Här Prop. 1991/92: 170 föreligger således en väsentlig skillnad mellan beslut i EG:s ministerråd Bilaga 1 och beslut fattade av EES—kommittén. Avsikten med att beslut i dessa två institutioner Skall ligga nära varandra i tiden är att tillämpningen av den interna lagstiftning som följer beslut i EG:s ministerråd skall kunna inledas samtidigt med tillämpningen i EES av motsvarande regler.

Det bör särskilt noteras att EG snarast möjligt skall meddela EES- kommittén om beslut i ministerrådet som rör bilagor till EES-avtalet. EES-kommittén skall därefter bedöma vilka delar i sådana bilagor som berörs av beslutet i EG:s ministerråd. Detta är av betydelse i händelse EES-kommittén inte kan enas om ett gemensamt beslut rörande ett sådant förslag till regel som redan varit föremål för beslut av EG:s ministerråd. I följande avsnitt beskrivs hur samarbetet skall regleras i händelse av sådan oenighet. .

I första hand skall EES-komrnittén undersöka alla ytterligare möjligheter att vidmakthålla avtalets goda funktion och kan besluta om åtgärder för att åstadkomma detta. Det kan t.ex. bli fråga om att besluta om särskilda övergångsperioder. Ett sådant beslut måste fattas senast inom sex månader från den dag då saken fördes till kommittén eller allra senast den dag då de motsvarande gemenskapsreglerna träder i kraft. Om något beslut om ändring av den aktuella bilagan ännu inte fattats vid utgången av denna tidsperiod. skall den ifrågavarande delen av bilagan anses provisoriskt suspenderad, om inte EES-kommittén beslutar om motsatsen. En sådan suspension börjar att gälla sex månader efter utgången av den ovan angivna tidsperioden men under inga förhållanden tidigare än motsvarande reglers införande inom gemenskapen. Även under tiden som suspensionen gäller skall EES-kommittén fortsätta sina ansträngningar att nå en gemensam lösning för att suspensionen skall kunna upphöra.

Slutligen anges att de praktiska konsekvenserna av en suspension av detta slag skall diskuteras i EES-kommittén samt att sådana rättigheter och skyldigheter för enskilda och näringsidkare som redan uppnåtts genom avtalet skall bestå.

I artikel 103 finns bestämmelser om iakttagande av de avtalsslutande parternas olika konstitutionella krav och om att avtalet i vissa fall kan tillämpas provisoriskt i avvaktanpå sådan konstitutionell behandling. Bestämmelserna innebär i korthet följande. Ett beslut av EES-kommittén som är bindande för någon av avtalsparterna först efter det att konstitutio- nella förfaranden slutförts. dvs. efter ratifikation, skall gälla från den dag som anges i beSItrtet under förutsättning att avtalsparten i fråga då under- rättat övriga avtalsparter om att erforderliga konstitutionella förfaranden genomförts. Om någon sådan underrättelse saknas vid tiden för ikraft— trädandet enligt beslutet, skall detta träda i kraft den första dagen i den andra månaden efter det att den sista underrättelsen gjorts. Om det fortfarande sex månader efter EES-kommitténs beslut saknas sådan under- rättelse, Skal] begiutet tillämpas provisoriskt i avvaktan på att de konstitu- tionella kraven uppfylls, om inte någon av de avtalsslutandc parterna anmäler att en sådan provisorisk tillämpning inte kan äga rum.

För svenskt vidkommande finns inte möjligheter att tillämpa regler som 95

• Sida 96
•  Original

ligger inom riksdagens kompetensområde provisoriskt. Skulle Sverige inte Prop. 1991/92: 170 ratificera ett beslut inom fastställda tidsramar, får Sverige således anmäla Bilaga 1 att någon provisorisk tillämpning inte kan äga rum. 1 det senare fallet eller

om en avtalsslutande part anmäler att ett beslut av EES-kommittén inte kunnat ratificeras. skall sådan suspension som angetts i det föregående börja gälla en månad efter en sådan anmälan men aldrig tidigare än dagen

för motsvarande besluts genomförande inom gemenskapen.

Kapitel 3 Homogenitet, övervakningsförfarande och tvistlösning Avsnitt 1 Homogenitet Artiklarna 705— 107

En viktig fråga vid skapandet av ett enhetligt EES har varit att finna former som möjliggör en enhetlig tolkning och tillämpning inom EES av de gemensamma reglerna.

Möjligheterna att åstadkomma en enhetlig tolkning kan naturligtvis sägas vara i första hand beroende av att de gemensamma reglerna införli- vas hos avtalsparterna och att detta sker på ett sätt som främjar en enhetlig tillämpning.

Övergripande samarbete m.m.

Redan i ingressen till avtalet finns uttalanden som tar sikte på att åstad- komma en enhetlig tolkning och tillämpning inom EES av gemensamma regler. Där sägs att — med beaktande av principen om domstolars obero- ende ställning — avtalet syftar till att uppnå och vidmakthålla en enhetlig tolkning och tillämpning av avtalet och sådana bestämmelser i EG-rätten som motsvaras av bestämmelser i avtalet. Det anges i anslutning härtill att målet är att åstadkomma en likvärdig behandling av enskilda och ekono- miska aktörer såvitt angår de fyra friheterna och konkurrensreglerna.

Vidare sägs i ingressen att ett dynamiskt och enhetligt EES förutsätter förekomsten av ett gemensamt regelsystem och en ordning som gör att detta system kan upprätthållas på bl. a. rättslig nivå.

Avtalet innehåller också vissa allmänt hållna regler om samarbete mel- lan parterna som har betydelse i det här sammanhanget. Enligt en sådan bestämmelse (art. 3) skall parterna vidta alla allmänna eller särskilda åtgärder som kan säkerställa uppfyllandet av de förpliktelser som följer av avtalet samt avhålla sig från alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet av avtalets mål.

A vtalsbestämme/ser om enhetlig tolkning och tillämpning Implementering och tolkning av befintliga EG-regler

Artikel 6 i avtalet tar. som framgått av avsnitt 8.2, direkt sikte på en enhetlig tillämpning och tolkning av gemensamma EES-regler. Bestärnmel- sen innebär att EES-regler som i och med avtalet införlivas i den svenska rättsordningen — och som har sin motsvarighet i regler i EG-rätten — skall 96

• Sida 97
•  Original

när det gäller det materiella innehållet ha den tolkning som de har fått Prop. 1991/92: 170 genom relevanta avgöranden av EG-domstolen fram till tidpunkten för Bilaga 1 undertecknandet av avtalet. I en bestämmelse i avtalet (att. 105) anges hur EES-kommittén skall agera för att en så enhetlig tolkning som möjligt skall kunna uppnås beträffande EES-regler som har sin motsvarighet i EG-rätten. EES- kommittén skall fortlöpande hålla uppsikt över hur rättspraxis utvecklas vid EG-domstolcn och EFTA-domstolen. Därför skall avgöranden från dessa domstolar tillhandahållas EES-kommittén som skall vidta åtgärder i syfte att vidmakthålla en enhetlig tolkning av avtalet. Härmed avses främst beslut om sådana nationella regler som kan behövas. Sådana beslut skall — liksom andra beslut avseende nya EES-regler — behandlas i enlighet med parternas konstitutionella förfaranden. Om kommittén inom två månader från det att en skiljaktighet i rättstillämpningen kommit till kommitténs kännedom inte har lyckats lösa frågan, skall tvistlösningsmekanismen i artikel 111 tillämpas.

Informationsutbyte om domstolspraxis m.m.

Med sikte på den framtida rättsutvecklingen krävs även andra instrument för att åstadkomma enhetlig tolkning. Ett system för utväxling av domar skall därför upprättas (art. 106). Enligt detta skall EG-domstolarna, EFTA- domstolen och de slutliga domstolsinstanserna i EFTA-staterna sända relevanta avgöranden till registratorn vid EG-domstolen. De insända av- görandena skall systematiseras och klassificeras av registratorn som i erforderlig utsträckning också skall ombesörja att översättningar och sam- manfattningar av avgörandena skrivs ut och publiceras. Vidare skall re- gistratorn svara för att relevanta handlingar tillställs de nationella myndig- heter som. enligt varje avtalsparts bestämmande. skall ansvara för att informationen sprids vidare till berörda nationella domstolar.

I EES-förhandlingarna har det diskuterats om det inom EES bör finnas en ordning med tolkningsbesked liknande den som finns inom EG. Den lösning som slutligen valts innebär att det skall finnas möjlighet för de EFTA-länder som så önskar att erbjuda sina nationella domstolar att inhämta tolkningsbesked från EG-domstolen. Beskeden skall vara bin- dande för de nationella domstolarna. Frågan regleras i ett särskilt protokoll (nr. 34).

Varje EFTA-stat får själv avgöra om den skall låta sina domstolar använda sig av möjligheten att inhämta tolkningsbesked eller ej.

EFTA-domstolen skall enligt övervakningsavtalet mellan EFTA- länderna ha kompetens att avge rådgivande yttranden om tolkningen av EES-avtalet.

7 Riksdagen 1991/92. ! saml. Nr 170. Bilaga 1

• Sida 98
•  Original

Avsnitt2 Övervakningsförfarande Prop. 1991/92:170 Artiklarna 108— 110 Bllaga 1

Inledning

Med övervakning förstås den av avtalsparterna överenskomna kontrollen av att de avtalade reglerna följs. Kontrollen kan rikta sig mot alla som är skyldiga att följa dessa regler. Det kan vara såväl stater och gemensamma institutioner som enskilda rättssubjekt.

Övervakningsmekanismen i ett internationellt avtal kan vara mer eller mindre utvecklad. Medan tidigare svenska frihandelsavtal innehållit mer allmänna regler om tvistlösning mellan staterna efter samrådsförfaranden och behandling i blandade kommittéer som ytterst endast kunnat fatta enhälliga beslut. innebär EES-avtalet bl. a. att det skall skapas självständiga övervakningsorgan vars beslut kan prövas av domstol samt att övervak- ningen också omfattar enskilda rättssubjekt.

Med allmän eller generell övervakning avses sådan övervakning som syftar till att kontrollera att avtalsparterna — staterna eller de folkrättsliga subjekten -— följer de överenskomna reglerna medan med särskild eller speciell övervakning avses kontroll avseende enskilda rättssubjekt.

I artiklarna 108— 1 10 behandlas den allmänna övervakning som är inriktad på Sveriges och övriga avtalsparters efterlevnad av EES-reglerna i allmänhet. Övervakning i fråga om offentligt stöd, offentlig upphandling och konkurrensregler behandlas i samband med den särskilda kontrollen.

Inom EG har kommissionen till uppgift att fortlöpande kontrollera och se till att EG:s regler efterlevs (art. 155 i Romfördraget). Kommissionen kan också vid EG-domstolen föra talan mot en medlemsstat för brott mot dess förpliktelser (art. 169 i Romfördraget). En sådan fråga kan också bringas inför EG-domstolen efter initiativ från en annan medlemsstat (art. 170 i Romfördraget).

Om domstolen finner att en medlemsstat brustit i sina förpliktelser enligt EG-rätten. leder detta till en dom där så fastställs vara fallet. Enligt artikel 171 i Romfördraget är medlemsstaterna skyldiga att vidta de åtgärder som krävs för att efterkomma domen. Det finns inte några sanktioner mot den felande medlemsstaten enligt Romfördraget men om rättelse inte vidtas, kan staten i fråga bli instämd på nytt.

Avsikten har varit att i EES-avtalet skapa en övervakningsstruktur som så långt möjligt överensstämmer med EG:s. Detta skall ske genom ett s.k. tvåpelarsystem; EES-reglernas efterlevnad kommer att övervakas av kommissionen såvitt avser EG:s medlemsstater och av EFTA: s övervak- ningsmyndighet såvitt avser EFTA: s medlemsstater. EFTA-myndigheten. som skall vara oberoende. skall ha motsvarande kompetens som kommis- sionen. För att detta system skall bli rättsligt enhetligt och fungera väl krävs ett nära och förtroendefullt samarbete mellan EG-kommissionen och EFTA: s övervakningsmyndighet.

] de aktuella artiklarna anges bl. a. att EFTA-länderna skall upprätta en oberoende övervakningsmyndighet samt skapa förfaranden som överens- stämmer med dem som finns inom EG för att säkerställa att förpliktelserna enligt EES-avtalet uppfylls. Vidare anges att övervakningen av att förplik- 98

• Sida 99
•  Original

telsernaenligt EES-avtalet iakttasåliggeråena sidan EFTA:sövcrvaknings- Prop. 1991/92: 170 myndighet och å andra sidan kommissionen. Bilaga 1

Den övervakningsmyndighet och den domstol som förutsätts i artikel 108 upprättas genom det tidigare nämnda avtalet mellan EFTA-länderna i dessa frågor (se närmare avsnitt 9.1). Avtalet innehåller inte bara bestäm- melser om upprättande av den nya myndigheten och den nya domstolen. I—Iär återfinns också bestämmelser bl.a. om rätten för EFTA:s övervak- ningsmyndighet att infordra all nödvändig information från EFTA- länderna samt en direkt motsvarighet till artikel 169 i Romfördraget.

I artikel 109 andra till fjärde punkterna finns bestämmelser om samar- betet mellan de båda övervakningsorganen. De skall bl.a. samråda och informera varandra om klagomål som framställts samt undersöka klago- mål inom sina resp. områden eller vidarebefordra klagomål till rätt över- vakningsorgan.

I artikelns femte punkt finns en bestämmelse om att. om övervaknings- organen inte kommer överens i en fråga. saken kan föras vidare till EES-kommittén för behandling enligt de allmänna tvistlösningsreglerna i artikel 111.

Möjligheterna för EFTA: s övervakningmyndighct att upptäcka brister i EFTA-ländernas tillämpning av EES-avtalets bestämmelser förutsätts säk- ras på samma sätt som inom EG. EFTA-ländernas skyldighet att samarbeta enligt EES-avtalet innefattar en skyldighet för dem att förse övervaknings- myndigheten med all relevant information. EES-avtalet innebär dessutom att motsvarigheten till en stor del av de sekundära EG-rättsakterna skall tillämpas även inom EES-området. Det medför att många bestämmelser om informationsskyldighet på en rad områden också kommer att gälla för EFTA-länderna i förhållande till ESA.

Även i övrigt förutsätts att EFTA:s övervakningsmyndighet agerar på samma sätt som kommissionen enligt vad som tidigare beskrivits. Det innebär att den förberedande proceduren med klagomöjligheter. formella underrättelser och motiverade yttranden också skall tillämpas av EFTA: s övervakningsmyndighet.

Av artikel 108.2 framgår att EFTA-länderna sinsemellan skall upprätta en EFTA-domstol samt denna domstols huvudsakliga uppgifter.

Verkställighetsfrågor

På konkurrensområdet kan förekomma avgöranden som riktar sig inte till staterna utan till enskilda och har verkningar som innebär att de innefattar myndighetsutövning i regeringsformens mening. Sådana avgöranden kan komma att fattas både av kommissionen. förstainstansen och EG— domstolen. och av ESA och EFTA-domstolen. beroende på vad reglerna om fördelning av ärenden medför i det aktuella fallet. Det kan t.ex. röra tillåtligheten av avtal mellan företag m.fl. åtgärder som omfattas av artiklarna 53 och 54 samt av företagskoncentrationer enligt artikel 57.1. Så länge det här är fråga om endast civilrättsliga verkningar uppkommer det inte frågor om verkställighet. Sådana frågor 99

• Sida 100
•  Original

uppkommer inte heller i egentlig mening genom beslut som enbart har Prop. 1991/922170 karaktär av vitesförelägganden. Bilaga 1

En annan kategori av avgöranden gäller skyldigheten för enskilda att underkasta sig inspektioner och att lämna upplysningar. Dessa beslut har rättsverkan mot den enskilde på det sättet, att denne är skyldig att under- kasta sig beslutet.

Enligt EES-avtalet skall, beträffande beslut och domar om betalnings- skyldighet. en motsvarande ordning gälla som den som gäller inom EG. Frågan har reglerats i avtalets artikel 110.

Verkställigheten skall följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den stat där verkställigheten sker. Den enda förutsättningen för verkställighet är en kontroll av beslutets äkthet genom en myndighet som varje avtals- slutande part skall utse i detta syfte. Underrättelse om vilken myndighet som har utsetts skall lämnas till de övriga avtalsparterna, EFTA: s övervak- ningsmyndighet. EG-kommissionen. EG-domstolarna och EFTA- domstolen.

Verkställigheten får skjutas upp endast genom beslut av EG-domstolen vad gäller beslut av kommissionen, förstainstansen eller EG-domstolen eller genom beslut av EFTA-domstolen vad gäller beslut av ESA eller EFTA-domstolen. Domstolarna i de berörda staterna skall dock vara behöriga att pröva klagomål om att verkställigheten inte genomförs på regelrätt sätt.

Avsnitt 3 Tvistlösning Artikel ]]I

Förfarandet vid tvister mellan ett eller flera EFTA-länder och EG-sidan regleras i artikel 111. Enligt detta förfarande kan EG eller en EFTA-stat föra en tvist till EES-kommittén. Kommittén har befogenhet att avgöra tvisten. Den skall förses med all information som behövs för en grundlig undersökning av situationen. i syfte att finna en godtagbar lösning. EES- kommittén skall undersöka alla möjligheter att bibehålla avtalets goda funktion.

Om tvisten rör tolkningen av avtalsbestämmelser som i sak är identiska med motsvarande regler i Romfördraget och Kol- och stålfördraget samt med rättsakter som antagits med tillämpning av dessa fördrag gäller dessutom följande förfarande.

Om inte tvisten har lösts inom tre månader efter det att den lagts fram för EES-kommittén. har de avtalsslutandc parterna i tvisten möjlighet att komma överens om att begära ett besked om tolkningen av de relevanta reglerna från EG-domstolen.

Om EES-kommittén i en tvist av det här slaget inte har lyckats komma överens om en lösning inom sex månader från den dagen då förfarandet inleddes eller om de avtalsslutandc parterna i tvisten då inte beslutat att be EG-domstolen om ett besked, får en avtalsslutande part vidta följande åtgärder för att motverka eventuella brister i balansen: — antingen kan parten i fråga utlösa en skyddsåtgärd i enlighet med bestämmelserna i artikel 112.2 och förfarandet i artikel 113. eller 100 — aktualisera förfarandet enligt artikel 102 om provisorisk suspension.

• Sida 101
•  Original

Slutligen finns i artikel 1 11 en bestämmelse om att vissa tvister kan föras Prop. 1991/92: 170 vidare till skiljeförfarande enligt följande. Bilaga 1

Om tvisten rör omfattningen eller varaktigheten av en skyddsåtgärd enligt nyss angivna förfarande eller en skyddsåtgärd enligt artikel 1 12. eller proportionerna av motåtgärder som har vidtagits enligt artikel 1 14. och om EES-kommittén efter tre månader från dagen då saken lades fram för den inte lyckats lösa tvisten. får varje avtalsslutandc part hänskjuta tvisten till skiljedom i enlighet med ett förfarande som anges i protokoll 33. I skilje- förfarandet får dock inte behandlas frågor om tolkning av bestämmelser i EES-avtalet som i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i Romfördraget och Kol- och stålfördraget och rättsakter som antagits med tillämpning av dem. Skiljedomen är bindande för parterna i tvisten.

Närmare bestämmelser om skiljeförfarandet återfinns sålunda i proto- koll 33. I detta läggs fast att skiljenämnden skall bestå av tre skiljemän. om inte parterna bestämmer annorlunda. Parterna skall inom 30 dagar utse var sin skiljemän. De två utsedda skiljemännen skall i samförstånd utse den tredje. som skall vara medborgare i annat land. Om de inte kan komma överens inom två månader efter det att de utsågs. skall den tredje skilje- männen väljas från en lista som EES-kommittén har upprättat. Kommittén skall upprätta och se över denna lista i enlighet med sin arbetsordning. Om inte de avtalsslutande parterna bestämmer annorlunda, skall skilje- nämnden själv anta sina procedurregler.

Kapitel 4 Skyddsåtgärder Artiklarna 112 — I I 4

I händelse allvarliga ekonomiska. samhälleliga eller miljömässiga svårighe— ' ter skulle uppstå inom en viss sektor eller region. äger en avtalspart rätt att vidta åtgärder för att komma tillrätta med dessa svårigheter (art. 112). Någon motsvarande allmän klausul finns inte i Romfördraget. Däremot finns specifika skyddsklausuler som är direkt kopplade till EG: s rättsregler. I den mån dessa regler också ligger till grund för EES, omfattas i princip även berörda specifika skyddsklausuler av samarbetet. De berörs i resp. rättsakt, dvs. i bilagorna till EES-avtalet.

Innebörden av den allmänna skyddsklausulen är att en avtalspart själv kan besluta att under en viss tidsperiod sätta avtalet ur spel inom ett klart definierat område. Formuleringen i avtalet är allmän och ger medvetet möjlighet till vittgående tolkning av hur den enskilda avtalsparten be- dömer omfattning och effekt av eventuella svårigheter samt behov av nödvändiga åtgärder. I klausulen finns samtidigt en inbyggd uppmaning om att den skall åberopas och tillämpas med återhållsamhet (art. 112.2). Detta gäller såväl omfattningen av tillgripna åtgärder som den tid avtals- parten anser behövlig för att komma till rätta med den aktuella svårighe- ten. Prioritet skall ges åt den typ av åtgärder som minst stör avtalets funktion och de skall ha en generell omfattning. dvs. de kan inte åberopas selektivt mot enskilda avtalsparter.

Proceduren vid åberopande av den allmänna skyddsklausulen föreskri- 101

• Sida 102
•  Original

ver att en avtalspart som avser att vidta en skyddsåtgärd skall underrätta Prop. 1991/92: 170 EES-kommittén härom utan dröjsmål och dessutom redogöra för skälen till Bilaga 1 beslutet. Efter underrättelse skall EES-kommittén inleda konsultationer i syfte att försöka nå en ömsesidigt godtagbar lösning på det uppkommna problemet. Skulle detta inte visa sig möjligt. kan skyddsåtgärden träda i kraft tidigast en månad efter underrättelsen och tidigare om konsultatio- nerna i EES-kommittén slutförts..Ett viktigt undantag från dessa tidsbe- gränsningar gäller vid s.k. extraordinära omständigheter. dvs. om en uppkommen svårighet är av sådan natur att den kräver omedelbara insat- ser. I en sådan situation räcker det med att avtalsparten i efterhand underrättar EES-kommitten om vilka åtgärder som tillgripits samt skälen härför.

Efter det att skyddsåtgärder vidtagits, skall de vara föremål för konsul- tationer i EES-kommittén var tredje månad räknat från notifieringstillfäl- let. Därtill kan en avtalspart när som helst i EES-kommittén begära en översyn av åtgärderna. Syftet är att avtalsparterna skall ges tillfälle att gemensamt diskutera om det föreligger grund för att åtgärderna skall upphöra. eller begränsas. Det slutliga beslutet att häva åtgärderna åvilar emellertid alltid den part som har tillgripit dem.

EES-avtalet bygger på en balans mellan skyldigheter och rättigheter. Om en avtalspart vidtar en skyddsåtgärd. kan denna balans komma att ändras. För att kompensera detta, medger avtalet motåtgärder av de parter som anser att de drabbats av en eventuell obalans (art. 114). I händelse sådana motåtgärder vidtas, skall dessa vara proportionerliga i förhållande till den aktuella skyddsåtgärden samt begränsas till vad som är strikt nödvändigt. Prioritet skall också ges sådana motåtgärder som minst påverkar avtalets funktion. Det ovan beskrivna underrättelse- och konsultationsförfarandet skall tillämpas även på motåtgärderna.

8.9. DEL VIII Finansiella bestämmelser Artiklarna 115 — II 7

I syfte att bidra till att minska regionala, ekonomiska och sociala skillnader inom EES skall en EES-fond upprättas. Förmånstagare skall vara Grek- land. Irland, Portugal och vissa regioner i Spanien med stöd av de princi- per som gäller i den Europeiska investeringsbanken (EIB).

Strategin går ut på att bevilja lån inom områdena miljö. utbildning. infrastruktur samt små och medelstora företag.

Fonden skall bestå av en lånefacilitet, s.k. mjuka lån, om totalt 1.5 miljarder ecu över fem år samt 500 miljoner ECU i gåvodel, dvs. totalt motsvarande 15 miljarder kr. För Sveriges del innebär detta ett årligt budgetåtagande om ca 250 milj.kr. under fem år.

• Sida 103
•  Original

8.10. DEL IX Allmänna bestämmelser och Prop. 1991/92: 170 slutbestämmelser Bilaga 1

Artiklarna ] 18 — 129

I artikel 118 behandlas formerna för ett framtida fördjupat samarbete mellan avtalsparterna på områden som nu ligger utanför det egentliga avtalsområdet. En liknande utvecklingsklausul finns i det nuvarande svenska frihandelsavtalet med EG.

I artikel 119 fastslås att de protokoll och bilagor som fogats till avtalet utgör en integrerad del av avtalet.

Artikel 120 reglerar EES-avtalets förhållande till befintliga avtal mellan EG och en eller flera EFTA-stater. Huvudregeln är att EES-avtalets bestäm- melser tar över inom områden som regleras där om inte annat framgår av andra bestämmelser i EES-avtalet. Befintliga avtal varken upphävs eller suspenderas; till den del de ligger inom områden som regleras av avtalet. skall de dock inte tillämpas om detta inte uttryckligen sagts. En lista på sådana avtal som skall tillämpas även efter EES-avtalets ikraftträdande finns i protokoll 41.

Artikel 121 föreskriver att EES-avtalets bestämmelser inte skall utgöra hinder för samarbetet mellan de nordiska staterna eller mellan Italien och Österrike. i den utsträckning sådant samarbete inte motverkar EES- avtalets goda funktion. Vidare anges att EES-avtalets bestämmelser inte heller skall utgöra hinder för den regionala unionen Schweiz-Liechtenstein. i den utsträckning målen för denna union inte uppnås vid tillämpning av EES-avtalet och dess goda funktion inte äventyras.

Artikel 122 innehåller en regel om tystnadsplikt för information som är underkastad sekretess.

[ artikel 123 behandlas vissa möjligheter till undantag från avtalet, bl. a. i säkerhetssyfte.

I artikel 124 föreskrivs att avtalsparterna skall tillerkänna medborgarna i EG- och EFTA—staterna samma rättigheter som sina egna medborgare med avseende på kapitalplacering i de bolag och juridiska personer som avses i artikel 34, om inte annat föreskrivs i EES-avtalets övriga bestäm- melser. Artikeln överensstämmer med artikel 221 i Romfördraget.

Artikel 125 föreskriver att EES-avtalets bestämmelser inte på något sätt skall ingripa i avtalsparternas egendomsordning. Artikeln motsvarar Rom- fördragets artikel 222.

Artikel 126 innehåller bestämmelser om avtalets territoriella tillämp- ning. Avtalet är tillämpligt på de territorier för vilka Romfördraget och EKSG-avtalet gäller samt på EFTA-staternas territorier. Särskilda regler gäller dock för Svalbard och Åland; dels enligt ett särskilt protokoll avse- ende Svalbard. dels för Åland enligt vissa närmare bestämmelser som finns i artikel 126.

Artikel 127 anger att parterna kan säga upp avtalet med tolv månaders varsel. Samma frist gäller t. ex. enligt EFTA-konventionen och det svenska frihandelsavtalet med EG.

Artikel 128 stipulerar att varje europeisk stat som blir medlem av EG 103

• Sida 104
•  Original

skall. och som blir medlem av EFTA får. ansöka om anslutning till Prop. 1991/92:170 EES-avtalet och innehåller vidare bestämmelser om förfarandet för detta. Bilaga 1

Artikel 129 innehåller bestämmelser om avtalets språkversioner. ratifi- kation samt ikraftträdande.

Beträffande språkversionerna anges att hela avtalet — såväl huvudavta- let som protokoll och bilagor — skall upprättas i ett original på samtliga tretton språk. Var och en av dessa versioner skall ha samma giltighet. De EG-rättsakter som integreras i EES-avtalet genom den s.k. hänvisningstek- niken skall ha samma giltighet i de versioner som publicerats på de nio EG-språken i Europeiska Gemenskapernas Officiella Tidning samt skall upprättas även på de nordiska språken för att få samma giltighet också på dessa språk.

Ratifikation skall ske i enlighet med avtalsparternas resp. konstitutio- nella bestämmelser. EES-avtalet och ratifikationsinstrumenten skall deponeras hos EG:s råd, som skall förse avtalsparterna med bestyrkta kopior av avtalet och underrätta dem om deponerade ratifikationsinstru- ment.

EES-avtalet skall träda i kraft den 1januari 1993, under förutsättning att ratifikationsinstrumenten då deponerats. Efter denna dag gäller att EES- avtalet skall träda i kraft den första dagen i den andra månaden efter den sista underrättelsen. Sista dagen för sådan underrättelse skall vara den 30 juni 1993. Om detta datum passeras utan att tiden för avtalets ikraft- trädande bestämts. skall avtalsparterna sammankalla en diplomatisk kon- ferens för attöverväga situationen.

En protokollsanteckning innehåller bestämmelser om vad som skall hända om någon av avtalsparterna inte ratificerar avtalet. De övriga avtalsparterna skall då sammankalla en diplomatisk konferens. Konferen- sens syfte skall vara att anta ett protokoll som innehåller de ändringar som krävs och som förutsätter nödvändiga interna förfaranden. En konferens av detta slag skall sammankallas så fort det står klart att någon av avtals- parterna inte kommer att ratificera avtalet eller senast då dagen för ikraft- trädande inte respekteras.

8.1 1 Protokoll till EES-avtalet

Protokoll I är ett generellt anpassningsprotokoll som innehåller anvis- ningar om hur vissa EG-interna bestämmelser i de i de olika bilagorna identifierade rättsakterna skall anpassas till de förhållanden som råder inom EES. Det gäller bl.a. ingresser till EG-rättsakterna. bestämmelser om EG-kommittéer, utbyte av information och notifieringsprocedurer samt referenser till bl.a. territorier och språk.

Protokoll 2 preciserar vilka produkter som är uteslutna från avtalets tillämpningsområde enligt artikel 8.3 a) i EES-avtalet.

I artikel 8.3 a) sägs att om inte annat bestämts i avtalet skall detta tillämpas på produkter som är hänförliga till kap. 25—97 i HS- konventionen, med undantag för sådana produkter som listats i protokoll 2. I protokollet upptas vissa produkter hänförliga till kap. 35 i HS- nomenklaturen (vissa livsmedelsprodukter). 104

• Sida 105
•  Original

Protokoll 3. Enligt artikel 8.3 b) skall avtalet tillämpas på sådana varor Prop. 1991/92: 170 (beredda livsmedelsindustriprodukter) som specificeras i protokoll 3 i Bilaga I enlighet med de särskilda arrangemang som regleras i det protokollet.

Genom protokollet införs ett system för råvaruprisutjämning för be- redda livsmedelsindustriproduktcr. I vissa fall, nämligen om villkoren för tillämpningen av protokollet inte har uppfyllts eller om varan inte är uppräknad i bilaga I till protokollet skall i stället bestämmelserna i proto- koll 2 och 3 i frihandelsavtalen mellan varje EFTA-land och den Europe- iska ekonomiska gemenskapen gälla.

Protokoll 4 behandlar ursprungsreglerna som i förhållande till nu gäll- ande ordning kommer att förenklas och förbättras på en rad punkter.

Protokoll 5 rör tullar av fiskal natur — och berör endast Island. Schweiz och Liechtenstein.

Protokoll 6 rör Schweiz och Liechtensteins import av vissa produkter som har med uppbyggandet av bl. a. obligatoriska reservlager att göra.

Protokoll 7 rör kvantitativa restriktioner på vissa produkter och berör endast Island.

Protokoll 8 innehåller regler om vissa statliga handelsmonopol. nämligen österrikiskt saltmonopol, isländskt gödselmonopol. schweiziskt och liech- tensteinskt salt- och krutmonopol. Det innehåller också en regel om att avtalets artikel 16 om förbud mot diskriminering på grund av statliga monopol av affärsmässig karaktär skall tillämpas avseende vin.

Protokollets andra punkt utsäger att artikel 16 också skall tillämpas beträffande vin (nr 22.04 i HS-nomenklaturen).

Protokoll 9 rör fiskeprodukter. I artikel 20 i avtalet hänvisas till att bestämmelser och arrangemang som skall tillämpas beträffande fisk och andra marina produkter finns i detta protokoll.

Protokoll 10 och 1] innehåller bestämmelser om tullsamarbete! mellan EG, EG:s medlemsländer och EFTA:s medlemsländer. Detta samarbete förstärks dels genom ett samarbetsprotokoll om förenkling av gränsforma- liteter (10). dels genom ett samarbetsprotokoll (1 1) om multilateralt tullsa— marbete för att bekämpa den internationella brottsligheten.

Protokollen kan hänföras till artikel 21 i kapitel 3 i avtalet (Samarbete i tullrelaterade frågor och underlättandet av handel). I artikel 21 sägs att parterna skall förenkla gränskontroller och gränsformaliteter och att arran- gemang för detta finns i protokoll 10. Vidare skall parterna hjälpa varandra när det gäller den korrekta tillämpningen av tullagstiftningen. Arrange- mang för detta finns i protokoll 11. Slutligen skall parterna öka sitt samarbete i syfte att underlätta och förenkla handelsprocedurerna i enlig- het med bestämmelserna i avtalets del VI (samarbete utanför de fyra friheterna).

Protokoll 12 innehåller bestämmelser om avtal med tredje länder om s.k. Conformity assessment (ett system för ömsesidigt erkännande av provning och bevis om överensstämmelse m.m. av varor). I protokollet sägs att EG kommer att ta initiativ till att EFTA-länderna — på samma sätt som EG ämnar göra — ingår sådana avtal med tredje länder.

Protokoll 13 anger närmare när artikel 26 i avtalet (antidumpningsregler) skall tillämpas. Enligt artikel 26 skall de avtalsslutandc parterna inte 105

• Sida 106
•  Original

tillämpa antidumpningsåtgärder. övervakningstullar och åtgärder mot il- Prop. 1991/92: 170 lojala affärsmetoderi förhållande till varandra. om inte annat sägs i avtalet. Bilaga 1 I protokollet sägs att tillämpningen av artikel 26 är begränsad till de områden som täcks av avtalet och på vilka EG-regler tagits in i avtalet. Dessutom sägs i protokollet att artikel 26, om inte parterna kommer överens om annat. inte utgör hinder för parterna att vidta åtgärder för att motverka kringgåendet av antidumpningsåtgärder m.m. i förhållande till tredje länder.

Protokoll 14 gäller handel med kol- och stålvaror och innebär bl.a. att frihandelsavtalen mellan EFTA-länderna och Kol- och stålgemenskapen och dess medlemsländer med dess institutionella bestämmelser som hu- vudregel skall gälla. Det konstateras i protokollet att ursprungsreglerna i protokoll 4 till EES—avtalet skall tillämpas i stället för ursprungsreglerna i frihandelsavtalen mellan EEG och resp. EFTA-land vilka nu är tillämpliga.

I fråga om konkurrensbestämmelser på kol- och stålområdet hänvisas i protokollet till protokoll 21 och bilaga XIV. I protokollet finns bestämmel- ser om att de avtalsslutande parterna skall rätta sig efter EG:s regler om stöd till stålindustrin. Av protokoll 26 framgår att de allmänna statsstöds- bestämmelserna också skall tillämpas på kol- och stålvaror.

Protokoll 15 innehåller bestämmelser om övergångsperioder beträffande fri rörlighet för personer. Det ger Schweiz och Liechtenstein möjlighet att anpassa sin invandringslagstiftning till avtalets regler under övergångspe- rioden. Det gäller framför allt rätten för Schweiz och Liechtenstein att under fem år kvantitativt begränsa antalet utländska arbetstagare.

Protokoll 16 gäller vissa åtgärder inom socialförsäkringsområdet som anknyter till övergångsbestämmelserna i protokoll 15.

Protokoll 17 ger fördragsslutande part rätt att vidta åtgärder för att hindra att regler som begränsar etableringsrätten eller tillträde till markna- den från tredje land kringgås via andra kontraktsslutande parters territo- rium. Vidare innehåller protokollet en närmare definition av vilka rättssu- bjekt som omfattas av artikel 34 och innehåller härvidlag en hänvisning till ett EG-program för avskaffande av hinder mot etableringsfriheten.

Protokoll 18 handlar om interna procedurer för tillämpningen av skyddsklausuler om störningar i kapitalrörelserna uppstår. Protokollet hänvisar till de procedurer som skall iakttas av EFTA-länderna i enlighet med avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna.

Protokoll 19 behandlar frågan om förhållandet till tredje land och upp- trädandet i internationella organisationer i fråga om sjötransporter. I protokollet sägs bl. a. att de avtalsslutandc parterna inte sinsemellan skall tillämpa vissa uppräknade rättsakter förutsatt att den sekundärrätt som tagits in i avtalet och som gäller sjötransporter implementeras fullständigt. I övrigt riktar sig protokollet enbart till staterna som sådana.

Protokoll 20 behandlar tillträde till inre vattenvägar. Protokollet reglerar ikraftträdandet av en viss bestämmelse i en EG-förordning som intagits i bilaga XIII och som har anknytning till rätten till fritt tillträde och etableringsfriheten vad gäller inre vattenvägar.

Protokollen 21—25 rör konkurrensreglerna och behandlas närmare i avsnitt 8.5. 106

• Sida 107
•  Original

Protokoll 21 — EFTA-länderna åtar sig i detta protokoll att i ett särskilt Prop. 1991/92: 170 avtal mellan dem ge EFTA: s övervakningsmyndighet samma befogenheter Bilaga 1 som EG-kommissionen har vid tillämpningen av EG:s konkurrensregler.

Protokoll 22 rör tillämpningen av artikel 56. I protokollet anges vad som menas med ”företag” och "omsättning" (tillämpas också på kol- och stålområdet).

Protokoll 23 innehåller regler för samarbete mellan de övernationella organen som syftar till att uppnå en enhetlig tillämpning av de gemen- samma konkurrensreglerna.

Protokoll 24 gäller samarbetet för kontroll av företagsfusioner. Protokoll 25 behandlar konkurrensregler på kol- och stålområdet. Protokoll 26. I protokollet åtar sig EFTA-länderna att anförtro EFTA: s övervakningsmyndighet befogenheter som motsvarar EG-kommissionens när det gäller området offentligt stöd.

Protokoll 27 innehåller bestämmelser om samarbete mellan ESA och kommissionen när det gäller offentligt stöd.

Protokoll 28 reglerar vissa immaterialrättsliga frågor. Parterna förbinder sig genom protokollet att införa lagstiftning på det immaterialrättsliga området som innebär såväl att en viss skyddsnivå upprätthålls som möj- ligheter att ingripa mot intrång i olika typer av immaterialrättsligt skydd- ade ensamrättcr.

Protokoll 29 rör samarbetsåtaganden beträffande yrkesutbildning och utbyte inom detta område.

Protokoll 30 innehåller särskilda regler om organiserandet av samarbete rörande statistikutbyte.

Protokoll 31 lägger fast omfattningen och innehållet av andra former av samarbete mellan avtalsparterna än sådant samarbete som rör de fyra friheterna.

Protokoll 32 innehåller bestämmelser i vissa avseenden rörande fi- nansiella teknikaliteter i fråga om de procedurer som skall tillämpas för EFTA-ländernas finansiella medverkan.

Protokoll 33 innehåller bestämmelser om närmare procedurer i fall som avses i artikel 111 punkt 4 och som gäller tvister som kan bli föremål för bindande skiljedom. Protokollet behandlar själva skiljeförfarandet.

Protokoll 34 reglerar möjligheten för nationella domstolar i EFTA- staterna att inhämta bindande yttrande från EG-domstolen om tolkningen av EES-regler som motsvarar EG-regler.

Protokoll 35. I detta protokoll har EFTA-länderna åtagit sig att för fall av konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författningsbestämmel- ser. om nödvändigt. införa en författningsbestämmelse av innebörd att EES-regler skall ta över i sådana fall.

Protokoll 36 innehåller bestämmelser om stadga för den gemensamma parlamentarikerkommitte'n.

Protokoll 37, som anknyter till artikel 101 i avtalet, redovisar de kom- mittéer som inte direkt är knutna till de fyra friheterna eller EG:s program- verksamhet. Det rör sig om ett begränsat antal expertkommittéer. vanligt- vis med rådgivande funktion.

• Sida 108
•  Original

Bilaga 1

Protokoll 38 innehåller bestämmelser om finansiella bidrag från EFTA- länderna till vissa regioner.

Protokoll 39 innehåller en definition av begreppet ECU. I protokollet sägs att i alla rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till avtalet skall uttrycket ”European unit of account” ersättas med ECU. Protokollet innebär därför en s.k. horisontell anpassning av samma typ som förekom- mer i protokoll 1 till EES-avtalet.

Protokoll 40 rör EES-avtalets tillämpning på Svalbard. Protokoll 41 som anknyter till artikel 120 i avtalet rör befintliga avtal mellan två eller fler avtalsslutandc parter som skall fortsätta att tillämpas efter EES-avtalets ikraftträdande.

Protokoll 42 erinrar om att samtidigt som EES-avtalet undertecknas har bilaterala avtal på jordbruksområdet undertecknats.

Protokollen 43 och 44 hänvisar till avtalen mellan EG och Österrike resp. EG och Schweiz om transittrafik.

Protokoll 45 innebär att de avtalsslutandc parterna är överens om att EES-avtalet inte skall påverka de övergångsperioder som det stadgas om i anslutningsavtalen mellan EG och Spanien resp. EG och Portugal och som fortfarande kan gälla vid tidpunkten för ikraftträdandet av EES-avtalet. Om det vid denna tidpunkt inte har införts fullständig tullfrihet mellan Spanien och Portugal i förhållande till övriga EG skall de aktuella tullni- våerna gälla även för varor från de övriga EG-länderna och från EFTA- länderna oavsett vad som sägs i EES-avtalet.

Protokoll 46 gäller den territoriella tillämpningen av speciella regimer inom vissa territorier i EG:s medlemsländer. Protokollet anknyter till artikel 132 i vilken sägs bl. a. att avtalet skall tillämpas på de territorier på vilka Romfördraget och EKSG-fördraget är tillämpliga och på de villkor som fastställs i desa fördrag. I protokollet klargörs vidare att i fråga om sådana territorier där det i stället för gemenskapsrätt gäller speciella bestämmelser sådana bestämmelser skall behållas.

Protokoll 47 anger att avtalsparterna skall tillåta import och marknads- föring av vinprodukter som producerats i ett EES-land.

Protokoll 48 som rör artiklarna 105 och 111 i avtalet lägger fast att EES-kommitténs beslut enligt dessa bestämmelser inte skall påverka EG- domstolens rättspraxis.

Protokoll 49 avser särskilda förhållanden rörande Ceuta och Melilla.

8.12. Förklaringar och protokollsanteckningar m. m.

Till slutakten till avtalet är fogade ett trettiotal förklaringar jämte ett antal överenskomna protokollsanteckningar. Därtill kommer viss skrift- växling i skilda ämnen.

8.13. Bilagor

Avtalet innehåller 22 bilagor som upptar de EG-rättsakter som utgör integrerade delar av avtalet. Varje bilaga innehåller de sektoriella och för varje rättsakt specifika anpassningar som är nödvändiga för EES-ändamål.

• Sida 109
•  Original

9. Närmare om EFT A-avtalen 1; Flop- 11991/931 170 1 a a 9.1 Avtalet mellan'EFTA-staterna om upprättande av en g

övervakningsmyndighet och en domstol

Artikel 108.1 i EES-avtalet anger. som tidigare redovisats under avsnitt 8.8. att EFTA-staterna skall upprätta en oberoende övervakningsmyndig- het. ESA, samt skapa förfaranden, som överensstämmer med dem som finns inom EG, för att säkerställa att förpliktelserna såväl enligt EES- avtalet som enligt övervakningsavtalet efterlevs.

För att uppfylla det åtagandet undertecknade som tidigare nämnts EFTA-staterna ett avtal om inrättande av en övervakningsmyndighet och en domstol i anslutning till undertecknandet av EES-avtalet.

I praktiken innebär detta avtal att ESA har uppgifter som motsvarar EG-kommissionens. En viktig skillnad är emellertid att ESA inte kommer att delta i beslutsprocessen inom EES på samma sätt som kommissionen inom EG.

Enligt artikel 108.2 skall EFTA-staterna också inrätta en särskild dom- stol, EFTA-domstolen.

Avtalet omfattar 53 artiklar. sju protokoll och två bilagor.

Del I Artiklarna 1— 3

Artikel 1 innehåller definitioner. Artikel 2 anger att EFTA-staterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att skyldigheter enligt över- vakningsavtalet uppfylls. Samma artikel föreskriver att EFTA-staterna skall avstå från åtgärder som kan äventyra att fördragsmålen nås.

Liksom i EES-avtalet finns i övervakningsavtalet en bestämmelse (art. 3) enligt vilken bestämmelserna i avtalet. dess protokoll och bilagor. i den mån de är identiska med EG-regler i materiellt hänseende. skall tolkas i enlighet med EG-domstolens rättspraxis före undertecknandet av avtalet. För tiden därefter skall EFTA-domstolen ta vederbörlig hänsyn till EG- domstolens avgöranden.

Del II Artiklarna 4 — 21

Artikel 4 föreskriver att en oberoende övervakningsmyndighet. ESA. skall upprättas. Artikel 5 anger ESA:s uppgifter. I syfte att säkerställa att EES-avtalet fungerar väl skall ESA säkerställa att (i) EFTA-staterna upp- fyller sina skyldigheter enligt EES-avtalet och övervakningsavtalet. (ii) EES-avtalets konkurrensregler tillämpas. (iii) övervaka att EES-avtalet tillämpas av de övriga avtalsslutandc parterna till EES-avtalet. I detta syfte skall ESA fatta beslut i de fall som föreskrivs i EES-avtalet och övervakningsavtalet. avfatta rekommendationer i frågor som be- handlas i EES—avtalet. genomföra samarbete. informationsutbyte och sam- råd med EG—kommissionen samt fullgöra de uppgifter som följer av 109

• Sida 110
•  Original

protokoll 1 till EES-avtalet och som närmare anges i protokoll 1 till Prop. 1991/92: 170 övervakningsavtalet. Bilaga 1

För att kunna fullgöra sina uppgifter krävs att ESA har tillgång till information. Artikel 6 anger att ESA får begära in all nödvändig informa- tion från EFTA-staterna och deras myndigheter samt från enskilda företag.

Artiklarna 7 —21 innehåller bestämmelser om ESA:s organisation. ESA:s medlemmar skall vara sju till antalet. De skall vara medborgare i någon av EFTA-staterna (art. 7). De skall utses på grund av allmän duglighet och vara personer vars oberoende inte kan ifrågasättas. ESA:s medlemmar och tjänstemän skall vara helt oavhängiga av EFTA-staterna. Vid fullgörandet av sina skyldigheter får de inte söka eller ta emot instruk- tioner från någon regering eller något annat organ (art. 8 och 14).

Medlemmarna skall tillsättas av EFTA-staternas regeringar i samför- stånd för en period av fyra år (art. 9). ESA skall själv anta sin arbetsordning (art. 13).

Vidare anges att myndigheten fattar majoritetsbeslut och att ordföran- den har utslagsröst (art. 15). Besluten skall vara motiverade och delges dem de riktas till (art. 16 och 17) samt publiceras i de fall det anges i avtalen (art. 18). Beslut om betalningsskyldighet för andra än stater skall vara verkställ- bara i enlighet med artikel 110 EES-avtalet (art. 19). I artikel 20 finns en bestämmelse om vilka språk som enskilda och företag har rätt att kräva skall användas i övervakningsförfarandet. Enligt artikel 21 skall ESA årligen publicera en rapport om sina aktiviteter.

Del [II Artiklarna 22 — 26

Här finns grundläggande bestämmelser om ESA:s övervakningsuppgifter som kan delas in i fyra olika delområden beroende på de olika procedurer som tillämpas. Dessa områden är allmän övervakning (art. 22). offentlig upphandling (art. 23). offentligt stöd (art. 24) och konkurrensrätt (att. 25). Dessa grundläggande bestämmelser på de tre sistnämnda områdena hän- visar till materiella regler i EES-avtalet och anger att ESA i enlighet med procedurregler. som finns angivna i protokollen 2. 3 och 4 till övervaknings- avtalet. skall övervaka att de materiella bestämmelserna i EES-avtalet på resp. område tillämpas av EFTA-staterna. Konkurrensreglerna berör en— skilda och företag och således inte i första hand EFTA-länderna som sådana.

Proceduren för den allmänna övervakningen motsvarar den som kommissionen följer enligt artikel 169 i Romfördraget och kan i korthet beskrivas enligt följande.

Då ESA på eget initiativ eller efter klagomål finner att en EFTA-stat har underlåtit att uppfylla sina förpliktelser enligt EES-avtalet. sänds en för- mell underättelse härom till den berörda EFTA-staten.

Om staten inte inkommer med uppgifter som övertygar ESA om att någon bristande fördragsuppfyllelse inte föreligger. kan ESA avge ett mo- tiverat yttrande till EFTA-staten. Detta yttrande anger den påstådda bris- 1 10

• Sida 111
•  Original

ten samt grunderna för ESA:s bedömning och innehåller en uppmaning till Prop. 1991/92: 170 EFTA-staten att inom viss tid vidta rättelse. Om inte rättelse vidtas inom Bilaga 1 den angivna tiden. kan ESA föra saken inför EFTA-domstolen (art. 31 ). Artikel 26 reglerar samarbetet mellan ESA och EG-kommissionen och hänvisar till olika bestämmelser i EES-avtalet som närmare anger samar— betets form. ESA och kommissionen skall bl. a. samarbeta. utbyta informa— tion och samråda i frågor som rör övervakningen och enskilda frågor.

Del IV A rtiklarna 2 7 — 41

Artikel 27 anger att en EFT-4-domstol skall upprättas. Domstolen skall enligt artikel 28 bestå av sju ledamöter.

Artiklarna 31 —41 klargör domstolens kompetens. Domstolen har bl. a. kompetens i fall som anhängiggörs av ESA gentemot ett EFTA-land för bristande fördragsuppfyllnad. Vidare kan talan föras vid EFTA-domstolen beträffande åtgärder som ESA vidtagit eller underlåtit att vidta. Domstolen kan härvid ogiltigförklara ett beslut av ESA. Enligt artikel 34 kan en domstol i en EFTA-stat inhämta ett rådgivande yttrande från EFTA- domstolen vad gäller tolkningen av EES-avtalet.

I artikel 39 regleras frågor om skadeståndskrav gentemot ESA.

Del V A rtiklarna 42 — 53

Avdelningen tar upp allmänna bestämmelser och slutbestämmelser. Av- talet avses träda i kraft samtidigt med EES-avtalet.

9.2. Protokoll och bilagor till övervakningsavtalet

Till övervakningsavtalet hör sju protokoll och två bilagor som utgör integrerade delar av avtalet.

Protokoll 1

Protokoll 1 anger vilka uppgifter ESA skall utföra till följd av tillämp- ningen av protokoll 1 till "EES-avtalet. Som tidigare redovisats ger inte EES-avtalets huvuddel besked om vilka procedurregler och institutionella bestämmelser som skall tillämpas mellan EFTA-staterna i de fall de i bilagorna refererade rättsakterna innehåller bestämmelser som berör EG:s interna förhållanden. Därför har protokoll 1 till EES-avtalet om övergri- pande anpassningar utarbetats.

En del av de funktioner som kommissionen utför enligt de refererade rättsakterna skall enligt protokoll 1 till EES-avtalet fullgöras antingen av ESA eller den ständiga kommittén.

För att etablera procedurer på EFTA-sidan som motsvarar de som gäller inom EG till följd av EG-rättsakterna har protokoll 1 till övervakningsav- 1 1 1

• Sida 112
•  Original

talet och protokoll 1 till kommittéavtalet utarbetats som komplement till Prop. 1991/92: 170 protokoll 1 till EES-avtalet (se avsnitt 11). Bilaga 1

Då rättsakterna som det hänvisas till anger funktioner som kommissio- nen skall ha gentemot EG:s medlemsstater. anger protokoll ] till övervak- ningsavtalet vilka av dessa uppgifter som ESA skall utföra gentemot EFTA- staterna. Protokoll 1 till övervakningsavtalet innehåller en katalog med uppgifter som ESA skall utföra då rättsakterna anger att kommissionen skall utföra en särskild uppgift. Detta kan exempelvis röra tillämpningen av s.k. skyddsklausuler. När en bestämmelse anger att kommissionen skall godkänna om ett medlemsland får tillämpa en skyddsklausul eller kontrol- lera hur ett medlemsland tillämpat en skyddsklausul. skall motsvarande uppgift utföras av ESA gentemot EFTA-staterna. Andra uppgifter som ESA skall utföra är att samråda med de berörda EF TA-staterna i syfte att bilägga tvister. göra platskontroller på det veterinära området. underrätta EFTA- staterna om nationella tekniska föreskrifter som antas motsvara de väsent- liga säkerhetskravcn. etc.

Artikel 2 i protokollet anger att ESA skall ta emot information som enligt protokoll 1 till EES-avtalet skall överlämnas till ESA från EFTA-staterna. Denna information skall sedan vidarebefordras till kommissionen. ESA skall å sin sida ta emot motsvarande information från kommissionen som denna tagit emot från EG:s medlemsländer och sedan överlämna denna information till EFTA-staterna.

Vissa av rättsakterna i bilagorna anger att ett beslut av kommissionen angående t.ex. tillämpningen av en skyddsklausul måste föregås av samråd med en expertkommitté. Om enighet inte kan uppnås. kan ärendet hän— skjutas till EG:s ministerråd för beslut.

I dessa fall skall en liknande EFTA-procedur tillämpas med samråd mellan ESA och en EFTA-kommitté. I artikel 3 anges att Ständiga kom- lmittén närmare skall fastställa förfarandena för detta.

Protokoll 2

Protokoll 2 behandlar ESA:s uppgifter i fråga om ojlcntlig upphandling. Protokollet omnämns i artikel 23 i övervakningsavtalet som även hänvisar till artikel 65.1 och bilaga XVI till EES-avtalet.

Protokollet innehåller två artiklar med bestämmelser om ESA:s upp- gifter och kompetens i fråga om offentlig upphandling. Om ESA uppmärk- sammar en klar och konkret överträdelse av EES-avtalets upphandlingsbe- stämmelser, kan ESA vända sig till den berörda staten och begära rättelse. I samband därmed skall de skäl anges som ligger till grund för en sådan begäran. Staten i fråga har då tre alternativa svarsmöjligheter. nämligen en bekräftelse att överträdelsen har korrigerats. en motiverad förklaring till varför någon rättelse inte gjorts eller en uppgift om att upphandlingen har skjutits upp.

• Sida 113
•  Original

Protokoll 3 Prop. 1991/92: 170 I protokoll 3 finns bestämmelser om ESA:s uppgifter och befogenheter i Bilaga I fråga om offentliga stödåtgärder. Motsvarande bestämmelser om EG- kommissionens uppgifter och befogenheter på stödområdet återfinns i Romfördraget (art. 93).

Protokoll 3 anknyter till artikel 24 i övervakningsavtalet, vari bl.a. hänvisas till artiklarna 61 —64 i EES-avtalet liksom dess protokoll 14. 26 och 27 samt dess bilagor XIII och XV.

I artikel 1 föreskrivs att ESA i samarbete med EFTA-länderna skall hålla alla existerande stödsystem i EFTA-länderna under permanent uppsikt.

Vidare skall alla nya stöd anmälas till ESA. Skulle ESA efter att ha notifierats om ett planerat stöd besluta att inleda undersökning med avseende på stödets förenlighet med artikel 61 i EES-avtalet, får stödet inte betalas ut innan ESA meddelat slutligt beslut i ärendet.

För det fall ESA finner att en EFTA-stat lämnat ett EES-stridigt stöd och EFTA-landet i fråga inte rättar sig efter ESA:s beslut kan frågan anhängig- göras vid EFTA-domstolen.

Stöd kan också med avvikelse från artikel 61 förklaras vara förenligt med EES-avtalet, om exceptionella förhållanden föreligger. Beslut härom måste dock fattas av samtliga EFTA-länder gemensamt.

Artikel 2 i protokollet föreskriver inrättandet av en rådgivande kom- mitté som skall bistå ESA i fråga om stöd på transportområdet.

Protokoll 4

I protokoll 4 finns intagna bestämmelser på konkurrensområdet. Protokol- let. som anknyter till artikel 25 i övervakningsavtalet (i vilken det bl.a. hänvisas till artiklarna 53—60 i resp. protokoll 21—25 och bilaga XIV till EES-avtalet) innehåller bestämmelser som syftar till att ge ESA samma befogenheter vad gäller tillämpningen av EES-avtaletskonkurrensbestäm- melser som EG-kommissionen har vid tillämpningen av EG:s konkurrens- regler.

Protokollet innehåller 16 kapitel. Kapitel I innehåller allmänna bestäm- melser om tillämpningen av protokollet. Kapitel II—V anger grundläg- gande procedurregler för ESA vid tillämpning av artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet samt detaljföreskrifter beträffande klagomål. ansökningar och anmälningar etc. Motsvarande bestämmelser på transportområdet finns i kapitel VI—XII. Kapitlen XIII och XIV innehåller procedurregler och detaljföreskrifter beträffande klagomål, ansökningar och anmälningar etc. vad gäller företagsfusioner. Kapitel XV innehåller liknande bestämmelser vad gäller kol- och stålområdet. Kapitel XVI innehåller slutligen övergång- sbestämmelser.

Protokoll 5

Protokoll 5 till övervakningsavtalet innehåller EFTA-domstolens statuter. Protokollet består av 44 artiklar och är indelat i fyra delar. 113

• Sida 114
•  Original

Del I (art. 2 — 7) innehåller bestämmelser om EFTA-domstolens domare. Prop. 1991/92: 170 Varje domare skall. innan han tillträder sitt ämbete. avlägga ed att opar- Bilaga 1 tiskt och samvetsgrant utöva sitt ämbete. Domarna får inte inneha någon politisk eller administrativ funktion och de får inte utöva avlönad eller oavlönad yrkesverksamhet. om inte EFTA-staterna i samråd tillåter detta. De skall vid sitt tillträde avge en försäkran att såväl under som efter sin ämbetstid respektera de förpliktelser som följer av ämbetet. En domares ämbete skall. frånsett normala nytillsättningar och dödsfall, upphöra ge- nom att domaren begär sitt entledigande.

Domare får annars endast skiljas från sitt ämbete om han enligt domsto- lens övriga domares enhälliga beslut inte längre uppfyller de förutsätt- ningar som krävs eller fullgör de skyldigheter som följer av ämbetet.

Domstolens organisation regleras i del II (art. 8— 16). Beslut av dom- stolen fattas av en majoritet av de domare som deltar i domstolens överläggningar i enlighet med procedurreglerna.

Domstolen skall tillsätta en registrator som skall utöva sitt ämbete opartiskt och samvetsgrant. Både domarna och registratorn är skyldiga att vara bosatta där domstolen har sitt säte. Domstolen skall tjänstgöra per- manent. Semesterperioden skall fastställas med tanke på domstolens ålig- ganden.

Domare får inte delta i behandlingen av ett ärende i vilket de tidigare uppträtt som parts ombud. rådgivare eller advokat m.m. Om en domare av särskilda skäl inte anser att han bör delta i avgörande eller undersökning av visst ärende skall han informera ordföranden om detta. Om ordföranden anser att en domare av särskilda skäl inte bör delta i behandlingen eller beslut i ett ärende, skall han informera vederbörande om detta.

En part får inte åberopa en domares nationalitet eller den omständighe- ten att en domare av hans egen nationalitet inte tillhör domstolen som skäl för att begära ändring i sammansättningen av domstolen.

I del III (art. 17 —42) finns vissa rättegångsregler för domstolen. EFTA— staterna, ESA, EG och kommissionen skall företrädas vid domstolen av ett ombud som utses för varje ärende. Ombudet får biträdas av en rådgivare eller av en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i land som är anslutet till EES-avtalet. Övriga parter skall företrädas av en advokat som är behörig att uppträda inför en domstol i land som är anslutet till EES-avtalet.

Förfarandet består av en skriftlig och en muntlig del. Talan anhängig- göres genom att en ansökan inges till registratorn. Den skall innehålla grunderna för talan samt yrkanden. Ansökningen jämte därvid fogade handlingar skall därefter delges svaranden genom registratorns försorg.

När talan anhängiggjorts vid domstolen utser ordföranden en av dom- arna att vara referent. Sedan skriftväxlingen avslutats utsätts målet till muntlig förhandling. Då får parternas ombud framföra sina muntliga anföranden. Även vittnen kan höras.

Därefter beslutas domen. Det skall ske vid en enskild överläggning mellan de domare som deltagit i den muntliga förhandlingen. Som under- lag har referenten då lagt fram ett förslag till dom.

Domen skall ange skälen för domslutet och innehålla namnen på de 114

• Sida 115
•  Original

domare som har deltagit i överläggningarna. I domslutet skall domstolen Prop. 1991/92: 170 också fatta beslut i fråga om rättegångskostnaderna i målet. Bilaga 1 EFTA-staterna, ESA. EG och kommissionen får intervenera i tvister inför domstolen. Samma rätt har varje person som har ett berättigat intresse av tvisten. Detta gäller inte i tvister mellan EFTA-länder eller mellan EFTA-länder och ESA. EFTA-länderna och alla övriga fysiska ellerjuridiska personer kan i vissa fall i egenskap av tredje part föra talan mot en dom som har meddelats utan att de har blivit hörda. om domen berör deras rätt. Del IV (art. 43 och 44) innehåller slutligen allmänna bestämmelser. Där anges bl. a. vad arbetsordningen skall innehålla. Dessutom anges att EFTA- länderna. på begäran av. eller efter att ha hört domstolen, i samråd kan ändra bestämmelserna i protokoll 5.

Protokoll 6 och 7

Protokoll 6 och 7 till övervakningsavtalet innehåller bestämmelser om rättskapacitet. privilegier och immuniteter för ESA och EFTA-domstolen.

I protokollen föreskrivs att ESA och EFTA-domstolen skall äga ställning avjuridiska personer med därtill hörande rättshandlingsförmåga. De skall som regel åtnjuta immunitet mot rättsliga förfaranden och verkställighets- åtgärder. Vissa specifika undantag förekommer. Anställda vid ESA och EFTA-domstolen åtnjuter ockå vissa privilegier och immuniteter i fråga om handlingar vidtagna i tjänsten. Detta gäller också i viss utsträckning ledamöter av ESA:s rådgivande organ och experter som bistår ESA.

Vidare finns bl.a. regler om skattebefrielse. Sådan skattebefrielse åtnjuts endast av den som har ett fast kontrakt för sin tjänstgöring. Liksom vad fallet är i dag inom EFTA omfattas dock inte de som utför uppdrag under kortare tid.

Bilaga]

Bilagan innehåller en förteckning av icke-bindande akter på statsstödsom- rådet som ESA till följd av artikel 24 skall anta vid ikraftträdandet av övervakningsavtalet. Dessa icke-bindande akter kommer att motsvara meddelanden m.m. som utfärdats av kommissionen till EG:s medlems- länder om hur kommissionen kommer att tillämpa statsstödsbestämmel- serna i Romfördraget.

Bilaga 11

Bilagan innehåller en förteckning av icke-bindande akter på konkurrens- området som ESA till följd av artikel 25 skall anta vid ikraftträdandet av övervakningsavtalet. Dessa icke-bindande akter kommer att motsvara meddelanden m.m. som utfärdats av kommissionen om hur kommissio- nen kommcr att tillämpa konkurrensbestämmelserna i Romfördraget. 1 15

• Sida 116
•  Original

9.3 Avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna Prop. 1991/92: 170 Bilaga 1 I samband med att EES-avtalet undertecknades har som tidigare nämnts EFTA-länderna också undertecknat ett avtal om en ständig kommitté för EFTA-staterna (kommittéavtalet). Avtalet omfattar 14 artiklar. två protokoll, en bilaga och ett bihang.

Artikel 1 är en allmän bestämmelse om den ständiga kommitténs upp- gifter. Där stadgas bl.a. att den ständiga kommittén skall fullgöra uppgifter som avser beslutsfattande. administration. förvaltning och samråd mellan EFTA-länderna.

Som tidigare nämnts skall EFTA—länderna ”tala med en röst” då beslut fattas i Gemensamma EES-kommittén. Därför anger artikel 2 att EFTA- staterna skall, när så är lämpligt. samråda i den Ständiga kommittén i syfte att fatta beslut inom EES-rådet och Gemensamma EES-kommittén.

Artikel 3 anger vilka beslut den ständiga kommittén skall fatta och vilka uppgifter den skall fullgöra. Dessa är huvudsakligen uppgifter som. med tillämpning av protokoll 1 till EES-avtalet. följer av de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till EES-avtalet.

Vidare stadgas i artikel 4 att varje EFTA-land skall vara företrädd i den ständiga kommittén samt att kommittén kan sammanträda på minister- eller hög ämbetsmannanivå. I artikel 5 möjliggörs bl.a. för den ständiga kommittén att upprätta underkommittéer för att bistå kommittén vid fullgörandet av sina uppgifter.

När den ständiga kommittén fullgör sina uppgifter. kan den fatta beslut som skall vara bindande för alla stater samt ge rekommendationer till EFTA-staterna (art. 5).

Enligt artikel 6 är huvudregeln att beslut skall fattas med enhällighet av kommittén.

I vissa särskilda fall kan dock den ständiga kommittén fatta majoritets- beslut. Dessa fall är närmare angivna i en bilaga till avtalet med tillhörande bihang. Bl.a. kan den ständiga kommittén i vissa fall enligt övervaknings- avtalet och kommittéavtalet pröva ett beslut av ESA om ett EFTA-lands tillämpning av en skyddsklausul.

Genom artikel 9 får en kommitté bestående av de parlamentsledamötcr från EFTA-länderna som är ledamöter i "EES Gemensamma parlamentari- kerkommitté möjlighet att ta del i den ständiga kommitténs arbete. Samma möjlighet gäller också för EFTA:s konsultativa kommitté. Dessa två kom- mittéer kan rådfrågas av den ständiga kommittén. De kan dessutom ge uttryck för åsikter i alla frågor som är relevanta för att EES skall fungera och utvecklas.

Artiklarna 10— 14 innehåller slutbestämmelser som bl. a. stadgar att avtalet skall träda i kraft samtidigt som EES-avtalet.

• Sida 117
•  Original

9.4. Protokoll, bilaga och bihang till kommittéavtalet Prop. 1991/92: 170 Protokoll ] Bilaga 1

Protokoll 1 till kommittéavtalet har utarbetats för att komplettera proto- koll 1 till EES-avtalet och motsvarar protokoll 1 till övervakningsavtalet. Skillnaden är att det nu aktuella protokollet anger vilka uppgifter som den ständiga kommittén skall utföra gentemot EFTA-länderna.

Sålunda innehåller detta protokoll på samma sätt som protokoll ] till övervakningsavtalet en katalog med uppgifter som den ständiga kom- mittén skall fullgöra till följd av protokoll 1 till EES-avtalet. I protokollet anges bl.a. att den ständiga kommittén skall utföra uppgifter som berör standardiseringar. t. ex. utfärdande av bemyndigandcn till europeiska stan- dardiseringsinstitutioner, s.k. standardiseringsmandat. Den ständiga kommittén skall vidare inleda förfaranden avseende harmoniserade stan- darder som inte överensstämmer med de väsentliga säkerhetskraven.

Andra uppgifter som skall utföras av ständiga kommittén är att hand- lägga administreringen av förteckningar. såsom förteckningar över an- mälda organ. utbildnings- och examensbevis m.m., handlägga admini- streringen av bedömningar om överensstämmelse, etc.

Protokoll 2

Protokoll 2 till kommittéavtalet innehåller bestämmelser om interna EFTA-procedurer för tillämpningen av skyddsåtgärder i enlighet med artikel 43 i EES-avtalet. Ett EFTA-land som vill tillämpa skyddsåtgärder enligt artikel 43 i EES-avtalet. skall underrätta den ständiga kommittén. Den ständiga kommittén skall bevaka införandet av skyddsåtgärder och kan med majoritetsbeslut utfärda rekommendationer om ändring, suspen- sion m.m. av skyddsåtgärder.

Bilagan

Bilagan knyter an till artikel 6 i kommittéavtalet. Där anges att den ständiga kommittén i vissa särskilt nämnda fall kan fatta majoritetsbeslut. Bilagan anger närmare dessa fall. Bl.a. kan den ständiga kommittén fatta majoritetsbeslut i vissa fall då en EFTA-kommitté och ESA inte kan komma överens om en åtgärd och saken därför hänskjuts till den ständiga kommittén (jfr. avsnittet 5.2.3). Den ständiga kommittén kan också fatta majoritetsbeslut vid tillämpningen av protokoll 2 till kommittéavtalet.

Andra fall där den ständiga kommittén kan fatta majoritetsbeslut är då kommittén kan tillåta undantag för vissa krav vad gäller särskilda pro- dukter som nämns i kapitel I i bilaga 1 till EES-avtalet, eller då kommittén skall behandla tvister mellan EFTA-länderna enligt bilaga XIII till EES- avtalet. etc.

• Sida 118
•  Original

Bihang Prop. 1991/92: 170 l bihanget till kommittéavtalet anges närmare de ärenden som enligt den Brlaga 1 nyss nämnda bilagan kan avgöras med majoritetsbeslut av den ständiga kommittén då en EFTA-kommitté och ESA inte kan komma överens om en åtgärd.

9.5. Avtalet om en kommitté med ledamöter från EFTA— ländernas parlament

I anslutning till övervakningsavtalet och kommittéavtalet har EFTA- länderna också undertecknat ett avtal om en kommitté med ledamöter från EFTA-ländernas parlament. Av avtalet, som omfattar en ingress och sex- ton artiklar. framgår att kommittén huvudsakligen skall fungera som ett rådgivande organ till EFTA-länderna i frågor som rör EES.

Artikel 1 föreskriver att parlamenten i EFTA-länderna skall utse ett antal av sina ledamöter att delta i EES Gemensamma parlamentarikerkommitté som upprättas genom artikel 95 i EES-avtalet. Schweiz, Sverige och Öster- rike skall utse sex ledamöter, Finland och Norge fem ledamöter, Island tre ledamöter och Liechtenstein två ledamöter. Dessa ledamöter skall tillsam- mans utgöra en kommitté med ledamöter från EFTA-ländernas parlament.

Artikel 3 anger att kommittén skall vara ett rådgivande organ till EFTA-länderna i ärenden som är av relevans för EES. Kommittén skall fungera som en informationskanal när det gäller EES-frågor, dels mellan EES Gemensamma parlamentarikerkommitté och EFTA-ländernas parla- ment dels mellan de senare.

Kommittén kan uttrycka sin åsikt till EFTA: s ständiga kommitté i frågor som är relevanta för hur EES fungerar och utvecklas. Kommittén skall också fullgöra de uppgifter som anges i artikel 9.1 i kommittéavtalet (Ständiga kommittén får rådfråga en kommitté bestående av de parlament- sledamötcr från .EFTA-länderna som är ledamöter i EES Gemensamma parlamentarikerkornmitté) samt artikel 47.1 i övervakningsavtalet (EFTA- staternas regeringar skall bl. a. efter samråd med EFTA-staternas kommitté av parlamentsledamötcr upprätta en budget).

Kommittén med ledamöter från EFTA—ländernas parlament som inrät- tas enligt det här behandlade avtalet skall, om inte annat anges, fatta beslut med en absolut majoritet av sina ledamöter (art. 4). Kommittén kan anta rekommendationer och resolutioner (art. 5).

Ledamöterna skall bland sig utse ordförande och viceordförande för en tid av ett år. Ordföranden kan sammankalla kommittén dels på eget initiativ. dels när en tredjedel av ledamöterna begär det eller slutligen på begäran av den ständiga kommittén (art. 6).

Kommittén får hålla gemensamma möten med EFTA-ministrar i sam- band med att den ständiga kommittén möts på ministernivå. Vid andra EFTA-möten på ministernivå kan kommittén inbjudas för att presentera sina synpunkter (art. 8).

På inbjudan av kommittén får ordföranden i den ständiga kommittén och medlemmar av EFTA: s övervakningsmyndighet närvara vid kommit- téns möten för att höras (art. 9). 1 18

• Sida 119
•  Original

Kostnaden för att delta i kommittén skall bäras av det parlament som Prop. 1991/92: 170 utsett resp. ledamöter (art. 11). Bilaga 1 Kommittén skall själv anta sin arbetsordning (art. 12). Vad gäller kom- mitténs arbetsuppgifter kan parterna till avtalet komma överens om att kommittén skall utföra ytterligare uppgifter utöver dem som angivits i avtalet (art. 13). Artiklarna 15 och 16 innehåller slutbestämmelser som i praktiken inne- bär att avtalet skall träda i kraft samtidigt som EES-avtalet.

• Sida 120
•  Original

10. Närmare om förhållandet mellan EES-avtalet Prop. 1991/921170 och befintliga avtal Bilaga 1

Som tidigare redovisats innehåller EES-avtalet bestämmelser om förhål- landet mellan detta avtal och tidigare ingångna avtal som slutits mellan avtalssparterna eller vissa av dem. Huvudprincipen är att EES-avtalet vid en eventuell konflikt skall ha företräde framför befintliga avtal i samma ämne. om inte annat anges. De befintliga avtalen upphävs således inte. De är tillämpliga i de delar de inte står i konflikt med EES-avtalet. Detta överensstämmer i huvudsak med vad som redan gäller enligt folkrätten och Wien-konventionen om traktaträtten.

Artikel 120 avser avtal som binder EEG å ena sidan och ett eller flera EFTA-länder å den andra. Beträffande sådana avtal skall således EES- avtalet ha företräde i den utsträckning samma fråga regleras i detta. EFTA-ländernas frihandelsavtal med EEG regleras följaktligen av denna bestämmelse. I detta sammanhang kan nämnas att det i vissa av protokol- len till EES-avtalet finns bestämmelser som hänvisar till frihandelsavtalen och delvis anger hur dessa skall behandlas i EES-sammanhang. Exempelvis anges i artikel 7 i protokoll 14 till EES-avtalet att avtalsparterna beaktar att ursprungsbcstämmelserna i protokoll 3 till frihandelsavtalen mellan EEG och EFTA-länderna ersätts med EES-avtalets ursprungsregler i dess proto- koll 4.

Artikel 121 behandlar, som tidigare redovisats, befintliga avtal inom vissa regioner. bl.a. såvitt avser det nordiska samarbetet. Enligt bestäm- melsen skall EES-avtalet inte hindra sådant samarbete i den utsträckning det inte hindrar EES-avtalets goda funktion. Detta innebär att nordiskt samarbete som går utöver EES—avtalets bestämmelser kan fortsätta så länge det inte hindrar EES-avtalets funktion.

De nu behandlade bestämmelserna reglerar emellertid inte avtal som exempelvis ingåtts mellan samtliga EFTA-länder eller avtal i vilka EFTA- länder som inte deltar i det nordiska samarbetet ingår. Inte heller regleras där frihandelsavtalen som EFTA-länderna slutit med EKSG. EFTA- ländernas frihandelsavtal med EKSG behandlas dock särskilt i EES- avtalets protokoll 14. Bestämmelserna i protokollet ansluter till de all- männa folkrättsliga reglerna. I artikel 2 anges att dessa frihandelsavtal skall kvarstå om inte annat anges i protokollet. För andra avtal av detta slag torde de allmänna folkrättsliga reglerna i Wien-konventionen bli tillämp- liga. Det medför att de finns kvar men inte skall tillämpas när de står i konflikt med EES-avtalet. Exempelvis kommer EFTA-konventionen och Tampere-avtalet mellan EFTA-länderna att tillämpas som förut i den mån de inte står i konflikt med EES-avtalet.

Det bör också tilläggas att de avtalsslutandc parterna i en gemensam förklaring till EES-avtalet uttalat att EES-avtalet inte skall påverka rättig- heter som uppnåtts i befintliga avtal mellan en eller flera EG-stater och en eller flera EFTA-stater. eller mellan flera EFTA-stater. till dess motsva- rande rättigheter uppnåtts genom EES-avtalet.

• Sida 121
•  Original

11. Närmare om anpassning av EG:s sekundära Pt0p- 1991/921170 rättsakter till EES Bilaga 1

Som tidigare angetts ingår ett stort antal EG-rättsakter. främst direktiv och förordningar i EES—avtalet. Den fördragstekniska metod som härvidlag används är att i bilagorna till EES-avtalet hänvisa till dessa EG-rättsakter. Genom dessa hänvisningar blir bestämmelserna i rättsakterna till delar av EES-avtalet. Bilagorna innehåller därutöver dels specifika anpassningar hänförliga till enskilda rättsakter. dels anpassningar av sektoriell karaktär som är giltiga för flera rättsakter. I många fall innehåller rättsakterna också institutionella bestämmelser och procedurregler hänförliga till interna EG- förhållanden, vilka inte kan tillämpas inom EES. Detta gäller t. ex. bestäm- melser om beslutsprocedurer. informations- och meddelandeprocedurer. rapporteringsskyldigheter och publicering.

För att klargöra vilka bestämmelser som skall tillämpas inom EES — i stället för de regler som avser EG-förhållanden som berörs i rättsakterna — har som tidigare angivits protokoll ] till EES-avtalet angående övergri- pande anpassningar utarbetats. Protokoll 1 anger bl.a. hur ingresseri de i bilagorna till EES-avtalet angivna rättsakterna skall anpassas till EES- förhållanden i ovan angivna hänseenden.

För att förstå vilka materiella EES-bestämmelser som skall tillämpas inom ett specifikt område måste alltså tre olika dokument konsulteras:

1) EG-rättsakten. 2) bilagan där rättsakten är refererad med i förekom- mande fall specifika och sektoriella anpassningar samt 3) protokoll 1 till EES-avtalet med övergripande anpassningar.

I ett antal EG-rättsakter finns bestämmelser som avser relationen mellan kommissionen och EG:s medlemsstater. Sålunda skall kommissionen t. ex. konsulteras av ett medlemsland i vissa frågor. Kommissionen har också i ett stort antal fall att fatta beslut i olika avseenden. Detta kan gälla t.ex. beslut huruvida en skyddsåtgärd som vidtagits av ett medlemsland var berättigad, godkännande av åtgärder t.ex. inom området för tekniska handelshinder, utfärdande av standardiseringsmandat, o.d. Kommissio- nen verkar här dels i sin egenskap av oberoende övervakningsorgan, dels i sin funktion som medverkande i lagstiftningsprocessen inom EG.

Motsvarande funktioner skall enligt avtalen finnas på EFTA-sidan. Emellertid skiljer sig — som tidigare framhållits — ESA:s roll från komrnis- sionens i så måtto att ESA inte har anförtrotts uppgifter som mera har samband med politiska överväganden och normgivning. De uppgifter som hör till den senare kategorin måste därför omhänderhas av ett politiskt organ nämligen den ständiga kommittén som består av representanter för EFTA-länderna.

En fördelning av ifrågavarande uppgifter har därför gjorts mellan ESA och den ständiga kommittén. Fördelningen framgår av protokoll 1 till övervakningsavtalet och protokoll ] till kommittéavtalet.

• Sida 122
•  Original

C. INFÖRLIVANDE AV EES-AVTALET OCH PFOD- 1991/92: 170 EFTA-AVTALEN MED SVENSK RATT B'laga 1

12. Överväganden

12.1. Allmänt om internationella avtal

Effekten av en internationell överenskommelse är att den tillträdande staten eller organisationen har att fullgöra de åtaganden som framgår av överenskommelsen. Parterna är folkrättsligt förpliktade att se till att överenskommelsens bestämmelser följs. Underlåtenhet härutinnan utgör folkrättsbrott. Folkrätten säger dock i allmänhet inte något om hur parterna skall se till att deras förpliktelser enligt överenskommelsen full- görs av deras institutioner bortsett från den grundläggande principen att en internationell överenskommelse skall tolkas med gott uppsåt (”in good faith”). Hur förpliktelserna skall fullgöras beror på parternas konstitutio- nella bestämmelser och praxis.

En internationell överenskommelse kan dock innehålla bestämmelser om vilka åtgärder som skall vidtas för att trygga genomförandet av överenskommelsen och på vilket sätt detta skall ske. Exempel på sådana överenskommelser är konventionerna om gemensam växellag (SÖ 1933: 26). gemensam checklag (SÖ 1933: 29) och uniform lag för avtal om internationella köp (SÖ 1987: 87). I dessa konventioner har parterna så- lunda förbundit sig att i sin lagstiftning införa resp. lag antingen i någon av originaltexterna eller i översättning till ett eller flera av parternas egna språk.

Enligt en uttrycklig bestämmelse i Haagkonventionen om lagvalet vid internationella lösöreköp (SÖ 1964: 12) skall likaså vissa artiklar införas i parternas lagstiftning.

Avsikten med sådana överenskommelser om uniform lag är att alla konventionsländerna skall ha i stort sett likalydande lagtexter och att domstolarna i olika länder skall tolka och tillämpa lagtexten på samma sätt.

12.2. Olika metoder för införlivande i nationell rätt av internationella avtal

I Sverige. liksom i vissa andra EFTA-länder, fordras ett införlivande i den nationella rättsordningen för att bestämmelserna i en internationell överenskommelse skall kunna tillämpas. Om åtagandena i en överens- kommelse inte redan överensstämmer med den interna rättsordningen. måste denna ändras eller kompletteras. Det finns olika sätt för detta. I Sverige har två olika metoder kommit till användning. Vid transformation omarbetas de delar av överenskommelsen som be- höver införlivas till svensk författningstext med den systematik och det språkbruk som brukar användas vid svenskt lagstiftningsarbete. Denna metod har ofta använts när det gäller straff-, process- och civilrättsområ- 122

• Sida 123
•  Original

dena. Vidare förekommer en variant på denna metod. nämligen att be- Prop. 1991/92: 170 stämmelserna i ett avtal i så gott som oförändrat skick tas in i en svensk Bilaga 1 författning (transformation genom översättning).

Vid inkorporering däremot föreskrivs det i stället i en författning (lag, förordning eller myndighetsföreskrift) att hela avtalet eller delar av avtalet skall gälla i Sverige och därmed tillämpas av bl.a. svenska myndigheter. Vid inkorporering blir avtalet gällande svensk författningstext på de språk på vilka den är avfattad (de autentiska språken, som äger lika giltighet). Detta medför att svenska författningar kan föreligga även på utländska språk. Ibland förekommer det en kombination av transformations- och inkorporeringsmetoderna.

Valet av metod har behandlats bl.a. av utredningen om författningspub- licering m.m. i betänkandet (SOU 1974: 100) Internationella överens- kommelser och svensk rätt. Införlivandemetoder har på senare år också diskuterats i olika lagstiftningsärenden. som exempelvis lagen (1985: 193) om internationell järnvägstrafik, genom vilken det internationella järn- vägsfördraget. COTIF, införlivades med svensk rätt (prop. 1984/85: 33 s. 203 ff. 268 ffoch 279 ff. samt LU 17 5. 5—7). Ett annat exempel är lagen (1987: 822) om internationella köp. Genom den lagen införlivades 1980 års FN-konvention om internationella köp (prop. 1986/87: 128 s. 90 ffoch LU 162).

Att införliva internationella avtalsbestämmelser genom inkorporering har blivit allt vanligare under senare år. Inkorporeringsmetoden valdes som nämnts för införlivandet av det internationella järnvägsfördraget och konventionen om internationella köp. En nackdel med inkorporering är emellertid att författningstexten inte alltid kan bli lika klar och tydlig som vid transformering.

När det gäller EES-avtalet finns det också, som skall framgå närmare i det följande, begränsade möjligheter till val av införlivandemetod dels på grund av avtalets speciella natur, dels på grund av uttryckliga förpliktelser i avtalet.

12.3. Införlivande av EES-avtalet

12.3.1 Allmänt om införlivandet av avtalet

De grundläggande avtalsbestämmelserna — de som i stor utsträckning har sin motsvarighet i Romfördraget — har samlats i avtalets huvuddel. Denna del omfattar ingressen och avdelningarna I — IX. Till avtalets huvuddel är också fogade ett antal bilagor. med hänvisningar till de EG-rättsakter som omfattas av avtalet.

Till avtalet hör vidare ett antal protokoll som även de utgör integrerade delar av avtalet. Härutöver regleras vissa frågor genom överenskomna protokollsanteckningar. Slutligen har i samband med avtalet också upprät- tats förklaringar i olika ämnen, vilka utgör gemensamma eller ensidiga uttalanden av parterna om tolkningen och tillämpningen av avtalet.

Som angetts i översikten över EG:s rättsliga system (avsnitt 7) tillhör det EG-rättens särdrag att den griper in i de nationella rättsordningarna och 123

• Sida 124
•  Original

utgör intern rätt i medlemsländerna. Många av dess bestämmelser, inte Prop. 1991/92: 170 minst sådana som har motsvarigheter i EES-avtalet, skall tilllämpas av Bilaga 1 nationella myndigheter i EG:s medlemsländer i deras EG-rättsliga form, och många sådana bestämmelser medför rättigheter och även skyldigheter för medborgarna och andra enskilda rättssubjekt.

En utgångspunkt för att i så stor utsträckning som möjligt åstadkomma rättslikhet och enhetlighet inom EES är att EES—avtalets bestämmelser införlivas i EFTA-ländernas rättssystem på ett sådant sätt att det resulterar i en tillämpning som i största möjliga utsträckning är likvärdig med den ordning som gäller inom EG. Tekniken för att uppnå detta skiljer sig mellan de olika EFTA-länderna. bl.a. beroende på olika konstitutionella system. Uppgiften får alltså lösas på ett sätt för EFTA-länder som har en monistisk uppfattning (Schweiz. Liechtenstein och Österrike) där interna- tionella överenskommelser kan tillämpas utan mellankommande lagstift- ning. och på ett annat för de nordiska länderna, vilkas uppfattning på denna punkt är dualistisk.

Enligt det dualistiska synsättet blir som nyss nämnts enskilda eller myndigheter inte bundna genom att staten som sådan ikläder sig en internationell förpliktelse. vare sig det skett under folkrepresentationcns medverkan eller ej. De folkrättsliga åtagandena måste därför införlivas med den nationella rätten genom statsmakternas beslut om exempelvis lagstiftning.

12.3.2. EES-avtalets införlivande med svensk rätt

E FIS—avtalets htn'udbestämmelser

Mitt förslag: EES-avtalets huvudbestämmelser (artiklarna 1 —129) införlivas i svensk rätt genom inkorporering. Detta sker i en lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). i fortsättningen kallad EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker inkorpore- ring och förordar att bestämmelserna samlas i en EES-lag. Några få förordar transformering. Vissa. som i princip förordar transformering. vill emellertid inte motsätta sig att inkorporeringsmetodcn används. Många anser att inkorporering är den metod som är mest ändamålsenlig. Från något håll framhålls att denna metod främjar förutsättningarna för en enhetlig tillämpning.

När det gäller frågan om vilka bestämmelser som bör införlivas med Svensk rätt finns olika uppfattningar. Några ifrågasätter om inte avtalet i sin helhet bör införlivas under det att andra anser att de artiklar som enbart riktar sig till de avtalsslutandc parterna inte bör införlivas. Vissa pekar på grundlagsmässiga konsekvenser av att vissa artiklar införlivas med svensk rätt och andra efterlyser över huvud taget en bättre analys av vilka artiklar som bör införlivas. Några anser att EES-avtalets konkurrensbestämmelser 124

• Sida 125
•  Original

bör regleras i en särskild lag. skild från EES-lagen, eller i vart fall i ett Prop. 1991/92: 170 särskilt avsnitt av EES-lagen. Bilaga 1

Skälen för mitt förslag: Kärnan i EES-avtalets huvuddel utgörs av dels allmänna bestämmelser om i första hand de fyra friheterna och de angrän- sande områdena, dels bestämmelser i avtalets inledning som är av övergri- pande betydelse för tillämpningen av de allmänna reglerna. Dessa grund- läggande bestämmelser måste införlivas med svensk rätt. Vissa andra bestämmelser. t. ex. slutbestämmelserna, berör däremot endast de fördragsslutande staternas inbördes rättigheter och skyldigheter och behö- ver därför inte nödvändigtvis införlivas.

Som jag nyss har nämnt kan bestämmelserna i en internationell överens- kom melse införlivas med den svenska rättsordningen på i princip två olika sätt. nämligen genom inkorporering eller transformation. Lagstiftning ge— nom inkorporering har hittills inte använts särskilt ofta i Sverige men metoden har blivit allt vanligare under senare år. Ett aktuellt exempel härpå är införlivandet nyligen hos oss av luftfartsavtalet mellan Sverige, Norge och EEG, vilket skedde huvudsakligen genom inkorporering (se prop. 1991/92:29, TU4, rskr. 111). Ett annat exempel är den tidigare nämnda Luganokonventionen, som föreslås bli i sin helhet införlivad genom inkorporering (prop. 1991/92: 128). Det sist nämnda förslaget be- handlas för närvarande i riksdagen.

Ett grundläggande mål för förhandlingarna om EES-avtalet har varit att åstadkomma en ordning som möjliggör en enhetlig tolkning och tillämp— ning av de gemensamma EES-bestämmelserna. Detta mål har påtagligt kommit att sätta sin prägel på avtalet. Sålunda finns det flera bestämmelser där principen om enhetlig tolkning och tillämpning kommer till direkt uttryck, t.ex. i artiklarna 6 och 7 liksom i ingressen till avtalet.

Sverige torde enligt min mening knappast kunna leva upp till dessa åtaganden om avtalets huvuddel transformeras till svensk rätt på sed- vanligt sätt med avseende på lagstiftningsteknik. systematik och språk- bruk. Till nackdelarna med inkorporering hör naturligtvis att lagtexten inte alltid blir så klar och tydlig som den kan bli vid transformation. Det gäller inte minst i fråga om systematiken. Många formuleringar i avtalet utgör emellertid resultatet av kompromisser mellan olika ståndpunkter, och med en annorlunda, mer preciserad formulering i den svenska lagen än i avtalet skulle man löpa risken att lagtexten avviker från avtalets framförhandlade innehåll.

Redan vad jag nu har sagt talar enligt min mening starkt för att EES- avtalets huvuddel inkorporeras med svensk rätt. dvs. att avtalets huvudbe- stämmelser förklaras gälla som lag här. Ett ytterligare argument för inkor— poreringstekniken är den nordiska rättslikheten. Enligt vad jag har erfarit kommer sålunda de övriga tre nordiska EFTA—staterna att införliva EES- avtalets huvudbestämmelser genom inkorporering.

Lagrådet har i sitt yttrande funnit dessa skäl övertygande. Jag anser mot denna bakgrund att EES-avtalets huvudbestämmelser bör införlivas med svensk rätt genom inkorporering och att det således i lag föreskrivs att denna del av avtalet skall gälla som lag häri landet. Lagrådet har som jag tidigare nämnt anslutit sig till denna princip. Som ett förtyd- 125

• Sida 126
•  Original

ligande har lagrådet föreslagit att det i lagen anges vilka artiklar som Prop. 1991/922170 sålunda inkorporeras. Även jag finner att lagen på så sätt skulle vinna i Bilaga 1 tydlighet.

En fråga som måste besvaras i det här sammanhanget —- och som har berörts av såväl lagrådet som flera remissinstanser — är om samtliga artiklar skall inkorporeras eller om de delar som inte behöver införlivas med svensk rätt. exempelvis slutbestämmelserna. vilka riktar sig till med- lemsstaterna, bör uteslutas. Det vore naturligtvis mest korrekt att inte inkorporera sådant som inte har en naturlig plats i svensk rätt. En selektiv inkorporering kräver dock en noggrann genomgång artikel för artikel som inte framstår som särskilt angelägen. Strikt tillämpad skulle en sådan teknik kräva att ett stycke i en artikel inkorporeras medan ett annat inte gör det. Lagstiftningen skulle därigenom bli mycket splittrad och svåröver- skådlig. Härtill kommer att man i Finland. Norge och Island har siktet inställt på att inkorporera huvuddelen av avtalet i dess helhet.

Också i promemorians förslag har denna metod att inkorporera huvud- avtalet valts. Ett par remissinstanser har särskilt berört frågan om omfatt- ningen av inkorporeringen av huvuddelen av avtalet och därvid haft synpunkter på lämpligheten av att inkorporera enskilda bestämmelser. Även lagrådet har i denna del funnit anledning till vissa anmärkningar av principiell natur.

Jag kan till en början instämma i att det visserligen kan synas som om vissa av huvudavtalets bestämmelser lämpar sig mindre väl för inkorpore- ring därför att de exempelvis rör institutionella frågor som inte på något sätt kan sägas kräva författningsform. Några avgörande nackdelar med att inkorporera även sådana bestämmelser kan-jag dock inte finna. Som hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller vidgar man visserligen lagbegreppet på detta sätt. något som emellertid inte heller det framstår som avgörande hinder mot att inkorporera bestämmelserna. Jag vill erinra om att ett liknande förfaringssätt har föreslagits för Sveriges införlivande av Luganokonventionen.

Lagrådet har konstaterat att flera av de genom EES-lagen inkorporerade artiklarna i EES-avtalet innehåller hänvisningar till protokoll och bilagor vilka i sin tur inte föreslås bli inkorporerade. Enligt lagrådets mening är det i vissa fall inte möjligt att dra någon säker slutsats om i vad mån de bestämmelser till vilka det sålunda hänvisas också blir svensk lag. Att osäkerhet föreligger på en sådan grundläggande punkt måste enligt lagrådet betecknas som otillfredsställande. Lagrådet finner det därför nödvändigt att ökad klarhet i saken skapas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Jag håller självfallet med lagrådet om att det vore otillfredsställande om det skulle råda någon osäkerhet om vilka avtalsbestämmelser som skall gälla som svensk lag. 1 2—4 55 EES-lagen anges emellertid vilka artiklar resp. protokoll som inkorporeras genom den lagen. Sett mot denna bak- grund kan den omständigheten att det i olika artiklar hänvisas även till protokoll och till bilagor inte innebära att också dessa inkorporeras. Med anledning av vad lagrådet har sagt i denna del finns skäl att starkt under- stryka detta.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om ett lagfästande av 126

• Sida 127
•  Original

artiklarna 83 och 97 kan innefatta en överlåtelse till internationellt organ Prop. 1991/92: 170 av rätten att besluta föreskrifter, med de konsekvenser detta kan få i Bilaga 1 konstitutionellt hänseende. Lagrådet väcker samma fråga beträffande arti- kel 97. och förordar att artikeln inte inkorporeras.

Jag vill framhålla att inte någon artikel i EES-avtalet innebär att ett EES-organ ersätter någon av de avtalsslutandc parternas organ i fråga om befogenheten att besluta om nationell normgivning på olika nivåer. Detta framgår bl.a. av ingressen till protokoll 35 där det sägs att avtalet inte fordrar att någon normgivningskompetens överlåts till EES-institutioner. Detta har för övrigt varit uteslutet redan av den anledningen att Romför- draget inte tillåter en sådan överföring till mellanstatligt organ av de befogenheter som tillagts EG:s institutioner.

De nämnda artiklarna 83 och 97 innebär inte — även om de lagfästs i Sverige — att EES-kommittén träder i stället för svenska organ med normgivningskompetens. De sekretesskrav som enligt artikel 83 skall fast- ställas av EES-kommittén är att anse som folkrättsligt bindande beslut som såvitt avser svenska myndigheter måste införlivas utifrån den svenska sekretesslagstiftningen. Artikel 97 har inte den innebörden att svensk lagstiftning på EES-området i och för sig inte kan ändras eller att ny lagstiftning inte kan beslutas. EES-kommittén kan däremot uttala sig om den ändrade eller nya lagstiftningen påverkar avtalets funktion. Då kan givetvis den situationen uppstå att en svensk lagstiftning anses innebära ett åsidosättande av våra folkrättsliga förpliktelser. Detta skiljer sig emellertid inte från vad som kan bli fallet i fråga om svensk lagstiftnings förhållande till andra folkrättsliga avtal som Sverige har ingått. Med anledning av vad lagrådet anför vill jag framhålla att artikeln inte innefattar vare sig någon normgivningsfunktion för EES-kommittén eller vetorätt för kommittén när det gäller nationella lagstiftningsåtgärdcr.

Stockholms tingsrätt anser att bl. a. artikel 11 1.3 och 4 bör undantas vid inkorporeringen. Denna artikel avser det internationella tvistlösningsför- farandet och förändrar. som jag ser det, inte karaktär av den anledningen att artikeln inkorporeras genom EES-lagen.

När det gäller frågan huruvida avtalets konkurrensbestämmelser bör samlas i en särskild lag har jag viss förståelse för de synpunkter som framförts om att detta skulle kunna förbättra möjligheterna att överblicka och tillämpa det komplicerade regelkomplex som det här är fråga om. Å andra sidan är det utmärkande för Romfördraget. och därmed också för huvudbestämmelserna i EES-avtalet, att konkurrensbestämmelserna utgör komplement till och förutsättningar för ett upprätthållande av de fyra friheterna. De är enligt min mening så intimt förbundna med bestämmel- serna om dessa att man inte bör frigöra dem från detta sammanhang. För övrigt kan det förtjäna att påpekas att vissa remissinstanser, som hör till kategorin konkurrensvårdande myndigheter, inte har något att invända mot att konkurrensbestämmelserna tas in i EES-lagen. Jag skall åter- komma till denna fråga under avsnitt 14.8.1.

• Sida 128
•  Original

Injö'rli vande av protokollen till EES-avtalet Prop. 1 99 l / 92: 1 70 Bilaga 1 Mitt förslag: Protokoll 1—2. 8 andra punkten, 13. 14. 17, 21 —25 samt 39 till EES-avtalet införlivas genom inkorporering i EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmeri stort sett med mitt. Remissinstanserna: Flera remissinstanser som anser att hela EES-avtalet bör införlivas med svensk rätt inbegriper i denna syn även protokollen till EES-avtalet. Några efterlyser en mera övertygande motivering för det urval av protokoll som skett, och någon efterfrågar en redogörelse för på vilken konstitutionell nivå motsvarande svenska bestämmelser har utfärdats eller i framtiden bör utfärdas. Också synpunkter beträffande vissa enskilda protokoll framförs. Sålunda förordar kommerskollegium t.ex. att också protokoll 14 angående handel med kol— och stålprodukter som innehåller ett centralt förbud mot exportrestriktioner bör införlivas genom lagen.

Skälen för mitt förslag: Till EES-avtalet hör 49 protokoll. Vissa av dessa innehåller bestämmelser som är materiellt viktiga för enskilda och som därför måste införlivas med svensk rätt. Andra protokoll innehåller be- stämmelser som över huvud taget inte berör Sverige utan enbart förhållan- det mellan andra avtalsslutande parter. Sådana protokoll bör inte införli- vas med svensk rätt.

En del protokoll har dock på något sätt direkt betydelse för Sverige, men det är därmed inte givet att de också måste införlivas. Frågan får bedömas från fall till fall. Därvid bör beaktas att ett protokoll med bestämmelser som i förstone synes enbart rikta sig till de avtalsslutandc parterna som sådana, i framtiden kan ges direkt betydelse även för enskilda och myndig- heter. De protokoll som enbart innehåller uppmaningar till de avtals- slutande parterna att agera på visst sätt bör emellertid inte införlivas.

Andra frågor är naturligtvis huruvida protokollen bör införlivas genom EES-lagen eller i annan författning eller om någon annan lagstiftningsåt- gärd erfordras till följd av de internationella åtagandena.

Promemorian föreslog att protokollen l, 2. 8 andra punkten, 13. 17, 21 -25 samt 39 skall införlivas genom EES-lagen. Jag delar denna uppfatt- ning. Med anledning av vad kommerskollegium anfört harjag dock kom- mit till slutsatsen att också protokoll 14 skall införlivas genom lagen. Förslaget har i denna del inte föranlett någon erinran av lagrådet.

Vissa protokoll innehåller bestämmelser som måste införlivas men ge- nom föreskrifter som regeringen har att besluta om. Detta gäller t.ex. ursprungsreglerna i protokoll 4 liksom bestämmelser på jordbruksområdet som tas upp i protokoll 3. I vissa fall erfordras viss kompletterande lagstiftning. Detta är fallet beträffande protokoll l 1 som rör samarbete på tullområdet och som bl.a. förutsätter att bemyndigandet för regeringen att meddela förskrifter om tullsamarbete i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag ändras så att detta blir tillämpligt på överenskommelse inte bara med främmande stat utan också med mellan- folklig organisation. Detsamma gäller lagen (1969: 200) om uttagande av 128

• Sida 129
•  Original

utländsk tull, annan skatt. avgift eller pålaga. Jag återkommer till frågor Prop. 1991/92: 170 som dessa under avsnitt D. Bilaga 1 Införlivande av bilagorna till EES-avtalet

Min bedömning: De avtalsbestämmelser som upptas i bilagorna till EES-avtalet och de i dessa bilagor refererade bindande rättsakterna införlivas med svensk rätt inte genom EES-lagen utan genom författ- ningar på resp. sakområde.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar uppfattningen att bilagorna till avtalet bör behandlas genom normgivning på resp. sakområ- den.

Skälen för min bedömning: Som har framgått av det föregående hör till avtalet 22 bilagor i vilka hänvisningar görs till de för EES relevanta delarna av EG:s sekundära regelverk. Det gäller ca 1 500 EG-rättsakter som har anpassats för EES-ändamål och som har beslutats av EG:s institutioner före den 31 juli 1991.

Det rör sig här främst om direktiv och förordningar. men också i vissa fall om beslut. Som tidigare redovisats är direktiven inom EG bindande, såvitt avser det resultat som skall uppnås genom åtgärder på nationell nivå, medan förordningarna är direkt tillämpliga utan mellankommande natio- nell rättsbildning.

Artikel 7 i avtalet innehåller bestämmelser om hur de regler som mot- svarar EG:s sekundärrätt skall införlivas. De delar som motsvarar EG- förordningar skall som sådana göras till en del av den nationella rättsord- ningen. medan beträffande de delar som motsvarar EG-direktiv det lämnas åt de avtalsslutandc parterna själva att välja form och metod för införli- vandet i den egna rättsordningen. Även om det inte är utsagt i avtalet gäller detta också beslut, dvs. det ankommer på de avtalsslutandc parterna att införliva dessa som det befinns lämpligt.

Detta innebär för vår del att motsvarigheter till direktiv skall transfor- meras till svenska regler. medan motsvarigheter till EG-förordningar skall införlivas genom inkorporering. I bägge fallen bör detta ske genom författ- ningsreglcring på den konstitutionella nivå som de materiella reglernas innehåll kräver. Åtskilliga av dessa regler ligger på myndighetsnivå och bör således införlivas genom myndighetsföreskrifter. Det är viktigt att myndig— heterna deltar i detta arbete i nära samråd med resp. fackdepartement.

I ett hänseende bör emellertid en avvikelse från principen om separat införlivande göras. Detta gäller vissa delar i den konkurrensrättsliga bila- gan (bil. XIV) till EES-avtalet. Av skäl som skall framgå senare. anserjag att några av rättsakterna i den bilagan samt de för dessa avsedda anpass- ningsbestämmelscrna bör införlivas genom EES-lagen.

Här skall tilläggas att under de gångna åren en viss anpassning av svensk rätt redan skett såvitt gäller en del av de i EES-avtalet ingående rättsak- 1 to 'D

• Sida 130
•  Original

terna. Vår lagstiftning tillgodoser sålunda till viss del EES-avtalets krav. Prop. 1991/92: 170 När så är fallet behöver naturligtvis som regel några ytterligare lagstiftnings- Bilaga 1 åtgärder inte vidtas med anledning av EES-avtalet. Jag vill också nämna att det förekommer att i avtalets bilagor anges s.k. icke-bindande rättsakter. dvs. rekommendationer och yttranden m.m.. vilka utfärdats av rådet eller kommissionen och som inte ger upphov till rättigheter eller skyldigheter för enskilda. I vissa fall kan dock sådana rättsakter utgöra riktlinjer för hur EG-organen skall handla och som därför på olika sätt kan beröra enskilda. I bilagorna till avtalet anges att avtals- parterna på olika sätt skall beakta sådana icke-bindande rättsakter. Slutligen villjag i detta sammanhang nämna att även EG-rättsakter som beslutats efter den 31 juli 1991 har betydelse för att uppnå ett enhetligt EES. Avsikten är att överenskommelser om sådana rättsakter skall träffas i särskild ordning.

12.4. Införlivande av EFTA-avtalen

12.4.1 Avtalet om upprättande av en övervaknings myndighet och en domstol (övervakningsavtalet)

Mitt förslag: Huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet (ar- tiklarna 1—53) och protokollen 1—4 inkorporeras genom EES- lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot förslaget. Ett antal instanser påpekar dock att de inte kan uttala någon mening eftersom avtalet i samband med remissen ännu inte var färdigjus- terat och därför inte kunde publiceras.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av beskrivningen av övervaknings- avtalet skall ESA övervaka att EFTA-länderna fullgör sina allmänna för- pliktelser enligt EES-avtalet och övervakningsavtalet. Vidare kommer myndigheten att ha övervakningsuppgifter i förhållande till EFTA- länderna på områdena för offentlig upphandling. offentligt stöd och kon- kurrens. På det sistnämnda området innebär befogenheterna att ESA kommer att fatta förvaltningsbeslut som innebär myndighetsutövning mot enskilda.

Genom övervakningsavtalet upprättas också EFTA-domstolen med kompetens att döma i ärenden om bl. a. övervakningen av EFTA-ländernas efterlevnad av EES-avtalets bestämmelser. att överpröva beslut av ESA i konkurrensärenden samt att lösa tvister mellan EFTA-länderna.

Genom övervakningsavtalet överlåter EFTA-länderna till ESA och EFTA-domstolen förvaltnings- resp. rättskipningsuppgifter på konkurrens- området. Sådan överlåtelse som innefattar myndighetsutövning regleras i 10 kap. 5 & tredje stycket regeringsformen. Denna överlåtelse sker ytterst genom EES-avtalets fördelningsrcgler på konkurrensområdet.

På samma sätt som i EES-avtalet finns åtskilliga bestämmelser i över- 130

• Sida 131
•  Original

vakningsavtalet som endast riktar sig till de avtalsslutandc staterna och Prop. 1991/92: 170 sålunda enbart har folkrättslig verkan. Liksom när det gäller införlivandet Bilaga 1 av EES-avtalet föreslårjag emellertid att samtliga bestämmelser i huvud- delen av övervakningsavtalet inkorporeras. Lagrådet har inte haft något att erinra mot denna lösning men liksom beträffande EES-avtalet förordat att det i lagen anges vilka artiklar som inkorporeras. Jag delar denna uppfatt- ning.

Protokoll 1 rör som tidigare redovisats speciellt funktioner som tillagts ESA genom tillämpningen av protokoll 1 till EES-avtalet. Protokollet bör inkorporeras genom EES-lagen eftersom det är av betydelse för införlivan- det av sådana bestämmelser i avtalet som motsvarar EG-förordningar.

Protokoll 2 och 3 avser ESA:s roll på områdena offentlig upphandling och offentligt stöd. Bestämmelserna rör ESA:s förhållande till EFTA- länderna. Det är således inte nödvändigt att dessa protokoll införlivas i EES-lagen. Emellertid behövs — som jag skall återkomma till — särskilda tilläggsbestämmelser i lagen såvitt avser området för offentligt stöd. Jag anser det därför vara mest ändamålsenligt och överskådligt att inkorporera också det grundläggande protokollet (nr 3). I fråga om protokoll 2 om offentlig upphandling menarjag att också detta protokoll bör inkorporeras för att därmed bidra till att ge en sammanhållen bild av ESA:s uppgifter på dessa specifika områden.

Protokoll 4 rör konkurrensområdet. Som jag nyss sagt innefattar de befogenheter som här ges ESA rätten att meddela förvaltningsbeslut som . riktar sig mot enskild. Dessa bestämmelser liksom protokollet i dess helhet bör därför inkorporeras genom lagen.

Inte heller när det gäller protokollen har lagrådet haft något att erinra mot den författningstekniska lösningen.

Jag kommeri det följande (avsnitten 14.7 och 14.8) att redovisa ytterli- gare överväganden och lämna förslag till ytterligare lagstiftning beträffande dessa områden.

I fråga om protokoll 4 vill jag här nämna att det till protokollet kommer att fogas sammanlagt sju bilagor. Dessa avses innehålla bl. a. vissa formulär i konkurrensärenden liksom uppgifter om vilka helgdagar som råder i de länder där ESA resp. EFTA-domstolen skall vara belägen. Hur dessa bilagor som avses beslutas i ett senare skede kommer att behandlas i införlivandehänseende kommer att tas upp vid senare tidpunkt.

Protokoll 5 till övervakningsavtalet som innehåller stadgar för EFTA- domstolen är enligt min mening inte av den beskaffenheten att det bör inkorporeras genom EES-lagen. Däremot krävs andra lagstiftningsåtgärdcr för införlivande av vissa bestämmelser i detta protokoll. Jag skall åter— komma till detta i det följande (avsnitt 14.3).

De två återstående protokollen (nr 6 och 7) rör — som tidigare redo- visats — immunitet och privilegier för ESA, EFTA-domstolen jämte dess personal m.fl. En hänvisning till dessa protokoll bör göras i bilagan till lagen (1976: 661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Jag skall återkomma till denna fråga senare (avsnitt D).

Jag har förståelse för de remissinstanser som anmält att de inte kan uttala sig om förslaget i denna del eftersom de inte har haft tillgång till det 131

• Sida 132
•  Original

ifrågavarande avtalet. Emellertid hade såväl i den grönbok som publicera- Prop. 1991/92: 170 des i samband med remissen som i departementspromemorian avtalet Bilaga 1 beskrivits, i synnerhet på de punkter som är av särskild betydelse för inkorporeringen. Vidare vill jag här nämna att företrädare för flera av de instanser som inte haft invändningar mot förslaget har deltagit i förhandlingarna om detta och således varit väl insatta i avtalets bestämmelser. Detta gäller särskilt på konkurrensområdet. Jag vill här också hänvisa till min redogö- relse för vad lagrådet anfört i fråga om remissbehandlingen (avsnitt 6).

12.4.2 Avtalet om en ständig kommitté för EF TA-staterna (kommittéavtalet)

Mitt förslag: Bestämmelserna i avtalet införlivas inte i svensk rätt,

utom såvitt avser protokoll 1 till avtalet som inkorporeras genom EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Liksom när det gäller övervakningsavtalet har fler- talet remissinstanser inga invändningar. Några framhåller dock att de inte kunnat ta ställning till förslaget eftersom de inte haft tillgång till avtalet.

Skälen för mitt förslag: Kommittéavtalet reglerar organisation och upp- gifter för en ständig kommitté mellan EFTA-länderna. Ständiga kom- mittén kan i förhållande till EFTA-länderna besluta i ärenden som den skall handha enligt vissa av bestämmelserna i EES-avtalet. Här är det inte fråga om beslut som direkt gäller enskilda utan om beslut som rör EFTA- staterna. Till kommittéavtalet hör två protokoll, en bilaga och ett bihang. Skäl att införliva kommittéavtalet i dess helhet föreligger inte. Emellertid har protokoll 1 som tidigare sagts sådan betydelse för införlivandet av sekundära rättsakter att detta protokoll bör inkorporeras genom EES- lagen. Mitt förslag i denna del har inte föranlett någon invändning från lagrådet. Vad beträffar det förhållandet att remissinstanserna inte haft tillgång till avtalet vill jag framhålla vad jag nyss anfört om övervakning- savtalet i detta avseende.

12.4.3 Avtalet om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas parlament (parlamentarikeravtalet)

Avtalet reglerar samverkan mellan parlamentarikerna på EFTA-sidan i EES-arbetet. Frågan om val av svenska ledamöter till denna kommitté kan behöva regleras i riksdagsordningen. Det ankommer på riksdagen att utforma dessa regler.

• Sida 133
•  Original

13. Beslut om nya EES-regler m.m. - Ego!)- 11991/921170 1 aga Några remissinstanser har i samband med de frågor jag nyss har berört

bl.a. ifrågasatt om avtalsbestämmelserna om provisorisk tillämpning och tvistlösning står i överensstämmelse med grundlagen. Andra har haft vissa allmänna synpunkter på det fortsatta beslutsfattandet inom EES.

Sålunda ifrågasätter Folksam om bestämmelserna om provisorisk till- lämpning av nya regler utan att konstitutionella krav uppfyllts är förenliga med regeringsformen. Universitetet i Uppsala å sin sida anför att av beslutsproceduren framgår att ju mer lagstiftning EG utfärdar. desto fler områden kommer att suspenderas från tillämpning eller tillämpas enligt gammal lydelse. såvida inte EFTA-staterna i EES-kommittén accepterar den nya EG-lagstiftningen. Det mått av rättslikhet som kan uppnås vid avtalets ingående kan därför enligt fakultetsstyrelsen antas komma att successivt minska med tiden. Justitieombudsmannen slutligen ifrågasätter. mot bakgrund av att det i promemorian anförs att beslut om nya EES- regler till övervägande del kommer att avse ändringar i bilagorna till EES-avtalet, om det inte av 9å EES-lagen klarare bör framgå att de däri uppräknade EG-bestämmelserna inkorporeras enligt sin nuvarande lydelse och inte enligt sin vid varje senare tidpunkt gällande lydelse.

De bestämmelser i EES-avtalet som remissinstanserna tar upp rör hu- vudsakligen de avtalsslutande parternas folkrättsliga skyldigheter och med- för normalt inga omedelbara förpliktelser för enskilda eller för svenska myndigheter.

Huvuddelen av de materiella regler som EES-avtalet omfattar finns i de rättsakter till vilka bilagorna hänvisar. Den bärande tanken med EES- avtalet är att — även för framtiden — skapa så enhetliga regler som möjligt inom hela EES—området. Detta förutsätter att EES-reglerna utvecklas pa- rallellt med nya EG-regler.

Ytterst är det naturligtvis en politisk fråga om man önskar gå vidare i samarbetet eller ej. Avtalet bygger emellertid på att ansträngningar skall göras av avtalsparterna för att behålla EES så enhetligt som möjligt även i framtiden.

Beslut om nya regler fattas av avtalsparterna i EES-kommittén. Besluten har karaktär av internationella överenskommelser. Om beslutet avser ett ämne som skall godkännas av riksdagen. är beslutet givetvis inte bindande förrän sådant godkännande skett. Det är således inte fråga om överlåtelse av beslutsfunktioner till något internationellt organ. För svensk del innebär varje sådant beslut av EES-kommittén om ändring i EES-reglerna med andra ord en ny internationell överenskommelse som kan kräva införli- vande i svensk rätt. Artikel 7 i avtalet anger samma tillvägagångssätt för genomförande av nya EES-regler som när det gäller bestämmelser som övertas genom bilagorna till EES-avtalet.

Till helt övervägande del kommer besluten i EES-kommittén om nya EES-regler troligen att avse ändringar i bilagorna till avtalet. Om EG och EFTA-sidan inte kan komma överens beträffande en sådan ändring, kan detta enligt artikel 102 i avtalet ytterst leda till att den berörda delen av bilagan tills vidare suspenderas provisoriskt. De rättigheter och skyldighe- 133

• Sida 134
•  Original

ter som redan uppnåtts för medborgarna inom EES skall dock enligt artikel Prop. 1991/92: 170 102.6 kvarstå. Enligt en överenskommen protokollsanteckning till avtalet Bilaga 1 skall med uppnådda rättigheter avses endast sådana som faktiskt uppnåtts och inte sådana som förväntas. Som exempel ges bl. a. att ett upphävande av regler som rör investeringar, t.ex. i fastigheter. inte skall påverka investeringar som gjorts innan upphävandet trädde i kraft.

Jag vill här också erinra om den tidigare nämnda protokollsanteck- ningen till artikel 111 enligt vilken parterna uttalat att suspension inte tjänar avtalets goda funktion och att alla ansträngningar skall göras för att undvika en sådan situation.

De svenska bestämmelser som föranletts av reglerna i en aktuell bilage- del innan dessa upphävdes kan i sådana här situationer behållas. Inget hindrar att de fortsätter att tillämpas i Sverige även om detsamma i full utsträckning inte kan krävas av övriga avtalsparter. Skulle en viss del av en bilaga till avtalet bli suspenderad, skall följderna av detta närmare disku- teras i EES-kommittén. Om det härvid skulle visa sig att suspensionen kräver svenska lagstiftningsåtgärdcr. får dessa övervägas då.

Ett beslut av EES-kommittén om att nya EES-regler skall träda i kraft en viss dag förutsätter att de nationella konstitutionella kraven då uppfyllts. Saknas efter sex månader efter EES-kommitténs beslut ratifikation av någon avtalspart. kan beslutet komma att tillämpas provisoriskt i avvaktan på att kraven uppfylls, såvida inte en avtalspart meddelar att en sådan provisorisk tillämpning inte kan äga rum. Skulle det inträffa att Sverige inte ratificerat avtalet vid ifrågavarande tidpunkt ankommer det således på regeringen att meddela att någon provisorisk tillämpning inte kan äga rum för svenskt vidkommande. En följd av ett sådant förhållande kan bli att de regler som de tilltänkta ändringarna bygger på suspenderas provisoriskt.

De artiklar som remissinstansernas synpunkter berör gäller således folk- rättsliga förpliktelser för Sverige som avtalspart. Vad artiklarna innehåller är enligt min mening inte oförenligt med grundlagen, något som har ifrågasatts av ett par av remissinstanserna.

JO säger i sitt remissyttrande att det av 95 EES-lagen tydligare bör framgå att det är nuvarande lydelse av de aktuella rättsakterna som avses och inte också den senare lydelse som dessa kan komma att få. Även lagrådet är inne på denna fråga när det ifrågasätter om inte en inkorpore- ring av artikel 98 i EES-avtalet innebär att även framtida ändringar automatiskt skall gälla här i riket. Enligt artikel 98 kan nämligen bilagorna till avtalet liksom flertalet protokoll ändras av "EES—kommittén i enlighet med vissa andra artiklar. Den osäkerhet som enligt lagrådets uppfattning synes föreligga på denna punkt skulle enligt lagrådet kunna undanröjas genom ett avstående från att inkorporera de bestämmelser som tar sikte på ändringar i avtalet.

Som jag tidigare framhållit skulle det vara förenat med betydande svårigheter att välja ut vilka artiklar som måste inkorporeras och beträf- fande vilka detta inte skulle vara nödvändigt.

Den omständigheten att det i artikel 98 anges att EES—kommittén kan fatta beslut om ändringar av protokoll och bilagor innebär inget annat än att parterna där kommer samman för att i enighet träffa nya överens— 134

• Sida 135
•  Original

kommelser. Ett folkrättsligt bindande beslut som förutsätter enhällighet Prop. 1991/92:170 kanjämställas med en överenskommelse, eftersom de berörda staterna har Bilaga ] frihet att anta eller förkasta förslag till sådana beslut. Att Sverige biträder ett sådant beslut måste också statsrättsligt sett betraktas som ingående av ett avtal (se prop. 1973: 90 s. 357).

Det är regeringen som enligt 10 kap. l & regeringsformen ingår interna- tionella överenkommelser. Regeringen får dock enligt reglerna i 10 kap. 2 5 inte ingå sådana överenskommelser utan riksdagens godkännande bl. a. om överenskommelsen förutsätter lagändringar. Enligt artikel 93.2 i EES- avtalet fattar EES-kommittén sina beslut genom överenskommelser och enligt artikel 103 träder beslut som kan vara bindande för en avtalspart först efter uppfyllandet av nationella konstitutionella krav inte i kraft förrän parten anmält att dessa krav uppfyllts.

EES-avtalet behandlar inte vilka nationella förfaranden som kan behöva vidtas för att möjliggöra beslut i kommittén. Detta är heller inte brukligt vid internationella avtal där parterna kommit överens om att beslut kan fattas i olika organ. I de fall ett beslut av EES-kommittén rör ett sådant ämne att det enligt svenska regler kräver riksdagens godkännande skall beslutet också underställas riksdagen liksom förslag till den lagstiftning som kan erfordras för svensk del. För att framtida ändringar av EES- reglerna skall bli gällande som svensk rätt erfordras alltså beslut i varje särskilt fall av ett behörigt svenskt organ och 10 kap. 5 & regeringsformen blir inte tillämplig på EES-kommitténs beslut.

Mot denna bakgrund kanjag inte se att det finns någon risk för missför- stånd på den punkt JO och lagrådet berört.

• Sida 136
•  Original

14. Ytterligare lagstiftningsfrågor ETIOP- l991/921 170 _ r aga ]

l4.l Inledning

I det föregående har föreslagits att EES-avtalets huvuddel och vissa av protokollen till EES—avtalet samt'övervakningsavtalet och protokoll 1—4 liksom protokoll 1 till kommittéavtalet bör inkorporeras genom EES-lagen. I de följande avsnitten behandlas vissa ytterligare lagstiftningsfrågor.

14.2. Lagval

Mitt förslag: [ EES-lagen införs en lagvalsregel enligt vilken före- skrifter i EES-lagen eller annan lag som har meddelats till uppfyl- lande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall tillämpas utan hinder av vad som annars föreskrivs i lag. Motsvarande skall gälla också i förhållandet mellan föreskrifter i annan författning än lag.

Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med mitt. Bestämmel- sen hade dock i promemorian en annan formulering.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som berör frågan om en lagvalsregel tillstyrker eller godtar att en sådan regel förs in i lagen. Flera av dem har dock synpunkter på utformningen av regeln. Vad remissinstan- serna anfört i olika delfrågor framgåri det följande.

Bakgrunden till mitt förslag: Vissa bestämmelser av Romfördraget har givits direkt effekt inom EG. En betydande del av EG:s sekundära rättsak- ter är — som tidigare angetts (avsnitt 7) — också direkt tillämpliga och har givits direkt effekt i medlemsländerna. Att en EG-regel är direkt tillämplig innebär att den automatiskt utgör en del av medlemsländernas interna rätt i och med att den har beslutats av ett behörigt EG-organ. EG:s medlems- länder har alltså förbundit sig att låta sådana regler tillämpas internt utan någon mellankommande nationell rättsbildning.

Enligt EG-domstolens praxis har EG-reglerna dessutom företräde fram- för nationella regler och skall tillämpas oavsett vad som må vara föreskri— vet i den nationella rättsordningen. Genom att skapa en gemenskap med egna institutioner som har självständiga befogenheter har medlemslän- derna enligt EG-domstolens synsätt i motsvarande mån begränsat sin egen suveränitet och sina egna befogenheter; man har avstått från normgivnings- kompetens på de områden EG-rätten reglerar. Följaktligen är det inte möjligt för ett medlemsland att internt lagstifta på ett område där EG- institutionerna utnyttjat sin kompetens eller att ge företräde åt sin natio- nella lagstiftning.

EES-avtalet vilar på folkrättslig grund. Avtalsparterna har inte överlåtit någon normgivningskompetens till EES-organen utan också framtida nya EES-regler kommer att ha folkrättslig karaktär. Samtidigt skulle den enhet- liga rättstillämpningen kunna äventyras. om EES-reglerna inte får ett genomslag i EFTA-staterna på ett sätt som motsvarar ordningen inorn EG.

I detta syfte har till avtalet fogats ett protokoll. protokoll 35, om 136

• Sida 137
•  Original

eventuella konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författnings- Prop. 1991/92: 170 bestämmelser. Protokollet inleds med en ingress i vilken det erinras om att Bilaga ] EES-avtalet syftar till att uppnå ett enhetligt EES grundat på gemensamma regler utan att kräva att avtalsparterna överlåter lagstiftningsmakt till någon "EES-institution och att detta (dvs. enhetligheten) därför måste åstadkommas genom nationella åtgärder. I själva protokollstexten åtar sig sedan EFTA-staterna att för fall av möjliga konflikter mellan införlivade

EES—regler och andra författningsbestämmelser _ om nödvändigt — in- föra en författningsbestämmelse av innebörd att EES-regler skall ta över i

. sådana fall.

Schweiz och Österrike har förklarat att internationella avtal, som ju enligt deras monistiska system blir nationellt tillämpliga i och med att de träder i kraft på det folkrättsliga planet. redan intar en överordnad ställ- ning i förhållande till vanlig lagstiftning.

Skälen för mitt förslag: Enligt svensk rätt har grundlag företräde framför vanlig lag, lag framför förordning osv. Det finns däremot inga regler om att lagar som grundar sig på internationella avtal har företräde framför andra lagar. En allmän tolkningsprincip är dock att vår lagstiftning är förenlig med våra internationella åtaganden och att lagarna därför skall tolkas i fördragsvänlig anda.

Den självklara utgångspunkten är naturligtvis att Sverige skall följa sina folkrättsliga åtaganden. Samtidigt med att EES-avtalet tillträds måste därför gällande lag vid behov korrigeras för att stå i överensstämmelse med de avtalade reglerna. Detsamma måste ske när nya ”EES-förordningar" inkorporeras i nationell rätt. "EES-direktivens” bestämmelser kan trans- formeras till nationell rätt genom lag eller annan författning. Det ingår som ett naturligt moment i lagstiftningsarbetet att se till att ny lagstiftning är förenlig med ingångna avtal. Den lagrådsgranskning som ingår som ett led i det svenska lagstiftningsarbetet fyller en viktig funktion i detta hänse- ende.

I den svenska normhierarkin intar föreskrifter som grundar sig på internationella avtal som jag tidigare nämnt inte någon särskild ställning. Eftersom EES — till skillnad från EG — inte bygger på någon överlåtelse av normgivningsmakt, kan det inte heller förväntas att en utveckling i rätts- praxis skulle komma att ge EES-reglerna en hierarkisk ställning motsva- rande EG-rättens i EG:s medlemsländer. För att i Sverige leva upp till åtagandet i protokoll 35 fordras därför att en författningsbestämmelse införs.

Lagrådet har mot detta förordat att lagvalsregeln i första hand utgår ur förslaget till EES-lag. För det fall att en regel likväl skulle anses nödvändig. bör den enligt lagrådets mening omformuleras. Lagrådet grundar detta sitt ställningstagande främst på att regeln till följd av regeringsformens olika regler om normgivningsmakten får ett väsentligt mindre tillämpningsom— råde än vad dess ordalydelse ger intryck av. Redan av hänsyn till det åtagande som protokoll 35 innebär kan jag emellertid inte ansluta mig till lagrådets förslag att helt avstå från en lagvalsregel. Däremot bör som lagrådet ansett i andra hand regeln omformuleras. Jag återkommer i det följande till hur detta bör ske. 137

• Sida 138
•  Original

En lagvalsregel innebär inte någon principiell nyhet. Som exempel på en Prop. 1991/92: 170 liknande lagstiftningteknik kan nämnas lagen (1976:661) om immunitet Bilaga 1 och privilegier i vissa fall. Där sägs i 1 åatt vad som i den lagen föreskrivs i fråga om immunitet och privilegier skall gälla utan hinder av bestämmel- ser i andra författningar. I specialmotiveringen till paragrafen (prop. 1975/76:205 s. 21) förklarar föredraganden att bestämmelsen innebär att de genom lagen inkorporerade konventionsbestämmelserna tar över även en senare tillkommen författning, om inte annat uttryckligen sägs.

Om det skulle konstateras att en inhemsk regel strider mot en EES-regel, skulle det med den utformning paragrafen bör ges alltså inte bli fråga om lagprövning utan om ett slags lagval', domstolar och rättstillämpande myndigheter har olika regler att välja mellan och reglerna svarar själva på frågan vilken av dem som skall tillämpas.

Denna lagvalsregel skapar alltså inte någon ny konstitutionell nivå för EES-reglerna utan innebär i stället att regler som avviker från vad som skall gälla i EES inte tillämpas på sådana förhållanden som EES-avtalet reglerar.

Paragrafen innebär inte heller någon formell begränsning av riksdagens. regeringens eller föreskrivande myndigheters normgivningskompetens. En sådan begränsning hade krävt grundlagsform för att träffa riksdagen och — såvitt avser verkställighetsföreskrifter och den s.k. restkompetensen -— regeringen.

Vissa remissinstanser har förklarat att en grundlagsreglering av EES- reglernas ställning hade varit att föredra. En förutsättning för det protokoll 35 till EES-avtalet. där åtagandena gjorts. har emellertid varit att de lösningar som skulle åstadkommas inte skulle behöva medföra grundlags- ändringar för EFTA-staterna. Jag vill samtidigt framhålla att en bättre lösning knappast hade kunnat nås genom en grundlagsändring.

Om en införlivad EES-regel mot förmodan skulle komma att strida mot en grundlagsregel kommer grundlagsregeln självfallet att ta över i sådana fall. Vissa remissinstanser har efterlyst ett klarläggande av detta för- hållande i lagtexten. Att en regel i vanlig lag inte kan ta över grundlag borde enligt min mening vara så självklart att det egentligen inte skulle behöva utsägas. Lagrådet har emellertid i detta sammanhang berört frågan om lagvalsregelns tillämpningsområde och konstaterat att den synes kunna användas endast när lagregel står mot lagregel, regeringsförordning mot regeringsförordning eller om föreskrifter på myndighetsnivå sinsemellan är oförenliga. [ övriga fall framstår lagvalsregeln enligt lagrådet som antingen obehövlig eller stridande mot regeringformens normgivingssystem. Om en lagvalsregel anses nödvändig bör den enligt lagrådets uppfattning omfor- muleras så att dess grundlagsbetingade begränsningar kommer till direkt uttryck i lagtexten.

Jag kan hålla med lagrådet om att lagvalsregeln inte i sig har några effekter mellan regler på olika konstitutionella nivåer utan att valet av tillämplig regel där styrs av normhierarkins principer. Som jag tidigare framhållit anser jag dock att en lagvalsregel är nödvändig för att Sverige skall kunna sägas ha uppfyllt sina förpliktelser enligt protokoll 35 till EES-avtalet. Genom att i EES-lagen ange lagvalsregelns tillämpningsom- råde till i första hand konflikter mellan regler i lag borde lagrådets syn- 138

• Sida 139
•  Original

punkter kunna tillgodoses i betydande utsträckning. Vidare bör i regeln Prop. 1991/92: 170 anges att konflikter mellan två regeringsförordningar eller mellan myndig- Bilaga 1 hetsföreskrifter skall lösas enligt samma princip.

Det är i detta sammanhang att märka att protokoll 35 behandlar möjliga konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författningsbestämmel- ser. Om två nationella föreskrifter står i konflikt med varandra och en av dem har EES-urSprung, skall alltså den senare ta över. Protokollet behand- lar däremot inte vad som skall hända om en EFTA-stat skulle ha underlåtit eller brustit i att införliva EES-reglerna. Någon motsvarighet till vad som i EG benämns direkt effekt av inte genomförda direktiv har Sverige alltså inte åtagit sig att införa genom protokoll 35. Lagvalsregeln är inte heller avsedd att åstadkomma ett sådant resultat. För tydlighetens skull vill jag också här säga att om Sverige skulle brista i sina åtaganden att införliva EES-regler. detta skulle innebära ett folkrättsligt brott mot avtalet. En sådan fråga kan komma att prövas av såväl ESA som senare EFTA- domstolen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förordat att lagvalsregeln i EES-lagen begränsas till att gälla just .EES-lagen och att man i varje författning som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet inför en motsvarande regel för den författningen. Jag kan ha förståelse för att man på det sättet skulle vinna i tydlighet om vilka regler som skall tillämpas men menar ändå att detär värdefullt att en gång för alla slå fast principen om att EES-reglerna skall tillämpas vid normkonflikter. Jag räknar med att det skall vara möjligt att på annat sätt klargöra vilka regler som är EES-regler. Jag vill dock säga att ingenting torde hindra att det i andra författningar görs en hänvisning till EES-lagen i detta hänse- ende.

Flera remissinstanser har vänt sig mot att beteckningen lagval används på paragrafen och i stället förordat rubriken företräde. Termen lagval används inom den internationella privaträtten som beteckning för valet mellan olika tillämpliga rättsordningar. I detta fall rör det sig som jag tidigare nämnt om ett val mellan svenska regler. Eftersom regeln behandlar valet mellan regler som befinner sig på samma konstitutionella nivå är enligt min uppfattning begreppet företräde inte heller helt rättvisande.

Den föreslagna lagvalsregeln innebär självfallet att EES-reglerna tilläm- pas framför andra regler av äldre datum. Att så blir fallet följer emellertid redan av den allmänna principen om att äldre lag får vika för yngre. Det speciella med lagvalsregeln är i stället att den innebär ett avsteg från denna princip i så måtto att yngre regler får vika för äldre EES-regler.

I promemorian uttalades att lagvalsregeln skulle ha verkningar också mellan de olika konstitutionella nivåerna. Enligt allmänna principer gäller ju att oberoende av ålder får myndighetsföreskrifter vika för regeringens förordningar, vilka i sin tur får vika för av riksdagen beslutade lagar. Genom lagvalsregeln i EES-lagen skulle riksdagen enligt vad som sades i promemorian emellertid ha förklarat att en senare tillkommen lag skulle stå tillbaka för EES-regler i en äldre förordning, om inget annat sades i lagen. På motsvarande sätt skulle äldre myndighetsföreskrifter med EES- regler tillämpas framför yngre regeringsföreskrifter. om det inte i regering— 139 ens förordning angavs att så inte skulle vara fallet.

• Sida 140
•  Original

Några remissinstanser har ifrågasatt det konstitutionellt riktiga i detta Prop. 1991/92: 170 resonemang och särskilt pekat på att behörighet för regeringen att besluta Bilaga 1 föreskrifter i ett visst ämne enligt 8 kap. 14 & regeringsformen inte hindrar riksdagen från att genom lag meddela föreskrifter i samma ämne. Den lag som riksdagen beslutar skulle i ett sådant fall i stället göra en regeringsfö- reskrift verkningslös även om regeringens förordning är en EES- anpassning.

Jag kan hålla med om att principen om riksdagens suveränitet som lagstiftare gör att regler i lag som huvudregel sätter alla andra föreskrifter ur spel. Om riksdagen lagstiftat på ett område där regeringen med stöd av ett bemyndigande i lag eller med utnyttjande av sin direkt på regeringsfor- men grundade normgivningskompetens redan meddelat föreskrifter i för- ordning tar alltså lagen i princip över. Om det i ett sådant fall skulle uppkomma konflikter mellan en lag och EES-regler i förordningsform torde dessa i flertalet fall kunna lösas genom en fördragskonform tolkning. Det måste nämligen, om inget annat framgår av lagstiftningsärendet, kunna förutsättas att riksdagen inte avsett att bryta mot Sveriges förplik- telser enligt EES-avtalet.

Som konstitutionsutskottet uttalat (1989/901KU30 s. 89) är det en grundläggande princip att regeringen och myndigheter skall känna till förekomsten av och innehållet i såväl de regler de har att tillämpa som de konventioner och andra internationella åtaganden som har betydelse för handläggningen.

Som det påpekats i promemorian kan regeringsförordningar eller myn- dighetsföreskrifter som införlivar EES-regler med svensk rätt inte tilläm- pas framför äldre föreskrifter som meddelats på högre konstitutionell nivå. En sådan konfliktsituation skulle emellertid endast kunna uppträda om EES-reglerna införlivats i svensk rätt av ett organ som saknat behörighet att besluta om ett sådant införlivande. eftersom regeringen eller en myndighet inte kan besluta i en fråga som är lagbunden. Att även i ett sådant fall ge EES-reglerna ”företräde" skulle strida mot regeringsformens regler om normgivningskompetensens fördelning mellan olika organ och skulle också kunna komma i konflikt med den s.k. formella lagkraftens princip i 8 kap. 17 g" regeringsformen, enligt vilken lag inte får ändras eller upphävas annat än genom lag. Alltså anser jag att det inte finns anledning att reglera situationen att en nyare EES-föreskrift i annan författning än lag strider mot en äldre lagregel om samma förhållande.

För att det skall bli möjligt att tillämpa en ordning som den nu förordade måste det framgå vilka regler som är EES-regler och vilka som inte är det. Vid inkorporering medför den införlivandeteknik som används att det av författningen tydligt framgår att det är fråga om EES-regler. Vid transfor- mering bör införlivandetörfattningen lämpligen utformas så att det fram- går att den innefattar genomförandet av regler som har sin grund i "EES- direktiv". där så är möjligt. Jag återkommer till denna fråga i avsnittet Publiceringsfrågor.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga som berörts av ett antal remissinstanser. På många områden har svensk rätt redan anpassats till vad som gäller inom EG. De åtaganden som EES-avtalet innebär är då 140

• Sida 141
•  Original

redan uppfyllda och några nya lagstiftningsåtgärdcr behövs inte. En på Prop. 1991/92: 170 detta sätt redan beslutad lag kan dock inte sägas vara beslutad ”till Bilaga 1 uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet" och skulle därige- nom inte träffas av lagvalsregeln. Det skulle också ställa sig svårt att så här i efterhand och utan ändring av dem förläna dessa lagar en ny status i förhållande till alla andra. Detta problem kan dock inte uppstå beträffande de EG-förordningar som är direkt tillämpliga i EG. När sådana omvandlas till svensk rätt skall deju inkorporeras med de anpassningar som föranleds av EES-avtalet och någon sådan anpassning har inte redan genomförts. Det är alltså enbart beträffande direktiv som detta problem uppstår. Min uppfattning är emellertid att det måste vara möjligt att lösa eventuellt uppkommande sådana med hjälp av en fördragskonform tolkning.

En annan fråga som berörs av ett antal remissinstanser är hur lagvalsre- geln skall tillämpas beträffande regler som är grundade på fakultativa bestämmelser i direktiv. Jag kan för egen del inte se annat än att om vi vid införlivandet av ett direktiv valt en lösning som detta anvisar som fakul- tativ. den införlivade regeln får företräde framför en regel som inte är grundad på direktivet. Om vi skulle hamna i en konflikt mellan två regler som båda är förenliga med direktivet, måste en sådan lösas med tillämp- ning av allmänna tolkningsprinciper. Oavsett vilken av reglerna som väljs blirju resultatet EES-enligt.

14.3. EFTA-domstolen

Mitt förslag: Huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet inkorpo- reras genom 3 (5 EES-lagen. Därmed blir de grundläggande bestäm- melserna om EFTA-domstolen gällande som lag här i landet. Härut- över krävs lagstiftning endast för att reglera ett par speciella åtagan- den som följer av avtalet. Det gäller bl.a. möjligheten för EFTA- domstolen att höra vittnen i Sverige och vilka regler som skall gälla för åtal i Sverige mot den som är domare i EFTA-domstolen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Remissinstanserna: Ett par remissinstanser berör frågor som är aktuella här. Vad remissinstanserna anför framgår i det följande.

Skälen för mitt förslag: Inledningsvis vill jag lämna några allmänna synpunkter på behovet av en domstol på internationell nivå i ett interna- tionellt samarbete av den typ som EES utgör.

Den traditionella folkrätten karaktäriseras av att rättskipningen är fri- villig. En stat kan inte lagföras för folkrättsöverträdelser vid en internatio- nell domstol annat än om staten själv har samtyckt till det. Känneteck- nande för EG är att dess medlemsstater i samband med anslutningen till EG:s grundfördrag har accepterat att underkasta sig en obligatorisk rätt- skipning av EG: sjudiciella organ.

Detta hänger först och främst samman med behörigheten för EG att lagstifta. dvs. det överstatliga inslaget i EG. Att majoritetsbeslut används i 141

• Sida 142
•  Original

ökande omfattning inom EG -— särskilt i och med enhetsakten — gör också Prop. 1991/92: 170 att kommissionens och domstolens kontroll av att medlemsstaterna följer Bilaga 1 de gemensamma reglerna numera har blivit än mera betydelsefull, efter- som en medlemsstat kan bli bunden av en rättsakt som den vid beslutsfat- tandet har varit emot. EG skiljer sig vidare från andra internationella organisationer genom att ha kompetens att lägga förpliktelser på medlems- staternas medborgare. Rådet och kommissionen utövar därmed befo- genheter som före 15st tillkomst uteslutande tillkom medlemsstaternas egna myndigheter. Det har också av den anledningen ansetts nödvändigt att kringgärda rådets och kommissionens myndighetsutövning med vissa begränsningar, och därvid har domstolskontroll ansetts särskilt betydelse- full.

I förhandlingarna om EES-avtalat har parterna varit överens om att det måste finnas möjligheter till judiciell prövning också inom EES. Den slutliga lösningen har — som jag har nämnt tidigare — blivit att det för detta syfte inte skall finnas några gemensamma EES-domstolar. I stället skall EG-domstolcn vara judiciell instans på EG-sidan även i EES-frågor medan det för EFTA-staterna skall finnas en särskild EFTA-domstol. I EES-avtalet har EFTA-staterna sålunda förbundit sig att inrätta en sådan domstol. I ett tidigare skede av förhandlingarna var parternas uppfattning att det borde finnas gemensamma EES-domstolar. Situationen förändrades i och med att EG—domstolen i sitt första yttrande över avtalet uttalade att EES-domstolarna var oförenliga med Romfördraget.

I själva EES-avtalet anges endast att en EFTA-domstol skall inrättas av EFTA-staterna och vilka uppgifter som det särskilt skall ankomma på den domstolen att fullgöra (art. 1082). I en gemensam deklaration till avtalet har EFTA-staterna förklarat sig beredda att — om det visar sig nödvändigt _ inrätta också en första domstolsinstans för överprövning av konkurrens- ärenden.

Som nämnts har alltså EFTA-staterna i övervakningsavtalet kommit överens om att inrätta en EFTA—domstol (art. 27). Förutom i övervaknings- avtalet finns, som tidigare redovisats, bestämmelser om EFTA-domstolen också i två protokoll till detta avtal. ett med stadgar för domstolen (prot. 5) och ett med regler om immunitet och privilegier (prot. 7).

Bestämmelserna i övervakningsavtalet om EFTA-domstolen bör, som jag tidigare föreslagit, inkorporeras genom 3 5 EES-lagen. Härutöver krävs Särskilda lagstiftningsåtgärder i ett par hänseenden. Innan jag berör dem vill jag kortfattat erinra om innehållet i de grundläggande avtalsbestäm- melserna om domstolen.

Enligt övervakningsavtalet skall EFTA-domstolen:

- pröva frågor där ESA har ansett att en EFTA-stat inte har fullgjort sina åligganden (art. 31), _- slita tvister mellan två eller flera EFTA-stater (art. 32), -— på begäran av domstolar i EFTA-staterna avge rådgivande yttranden om tolkningen av EES-avtalet (art. 34), —— överpröva påföljder som ESA har förordnat om (art. 35), _— på talan av en EFTA-stat, eller — under vissa förutsättningar — en enskild, pröva om ESA har överskridit sina befogenheter eller handlat i ' 142

• Sida 143
•  Original

strid med eller underlåtit att vidta åtgärd enligt EES-avtalet eller Prop. 1991/92: 170 övervakningsavtalet (art. 36 och 37). Bilaga 1

- pröva mål där talan om skadeståndsansvar har riktats mot ESA (art. 39). I domstolen skall finnas sju domare (art. 28). Det är EFTA-staternas regeringar som enhälligt skall utnämna domarna för en tidsperiod om sex år (art. 30). I likhet med vad som gäller i EG-domstolen skall den som utses till domare i EFTA-domstolen vara en person vars oavhängighet är oom- tvistad och som uppfyller sitt hemlands krav för innehav av de högsta domarämbetena eller som är jurist med allmänt erkända kvalifikationer (art. 30). Domstolen skall avgöra sina mål och ärenden i plenum, men EFTA-staterna kan — på begäran av domstolen —— besluta att den skall vara indelad och döma i avdelningar (art. 29).

Som jag nyss nämnde kräver inrättandet av EFTA-domstolen särskilda lagstiftningsåtgärdcr i ett par hänseenden. I stadgarna för EFTA-domstolen (prot. 5 till övervakningsavtalet) finns två sådana bestämmelser. 1 en av dessa (art. 25) föreskrivs att EFTA-domstolen skall kunna förordna att förhör med ett vittne eller en sakkunnig skall äga rum vid en domstol i det land där vittnet eller den sakkunnige har sitt hemvist. I likhet med vad som har föreslagits i promemorian anserjag att detta bör lösas genom att det i EES-lagen anges att lagen (1946: 818) om bevisupptagning åt vissa interna- tionella organ är tillämplig i sådana fall. Inte någon av remissinstanserna har invänt mot en sådan lösning.

Enligt en annan bestämmelse i stadgarna (art. 26) skall en EFTA-stat behandla tredskande vittnen och sakkunniga eller vittnen och sakkunniga som begår mened inför EFTA-domstolen på sam ma sätt som om förseelsen hade begåtts vid en domstol i EFTA-staten. I ett sådant fall skall EFTA- staten enligt stadgarna låta åtala ifrågavarande vittne eller sakkunnig vid behörig nationell domstol. För uppfyllande av denna avtalsförpliktelse krävs vissa ändringar i brottsbalken. Dessa förutsätter närmare över- väganden i olika hänseenden, vilka enligt min uppfattning inte bör göras i detta sammanhang.

I det protokoll (prot. 7) som innehåller regler om immunitet och privi- legier för EFTA-domstolen finns en bestämmelse (art. 7.1) som anger att lagföring för brott av en domare i EFTA-domstolen får ske endast enligt särskilda regler. Avtalsbestämmelsen innebär att — om en sådan lagföring äger rum i Sverige — den måste ske inför den domstol som hos oss är behörig att dömajustitieråd och regeringsråd (3 kap. 3 & rättegångsbalken).

l promemorian har föreslagits att detta bör tillgodoses genom en före- skrift i EES-lagcn om att 3 kap. 3 & rättegångsbalken skall tillämpas vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen. En remissinstans anser att en sådan bestämmelse inte hör hemma i EES-lagen utan att regleringen i stället bör göras direkt i rättegångsbalken. Jag kan i viss mån dela den uppfattningen, eftersom bestämmelsen otvivelaktigt framstår som perifer i sammanhanget. Enligt min uppfattning kan emellertid det- samma anföras mot att den placeras i rättegångsbalken. Att reglera denna fråga för sig, i en särskild lag, är som jag ser det mindre lämpligt. Vid valet mellan de två alternativ som sålunda står till buds harjag stannat för att 143

• Sida 144
•  Original

promemorians förslag ändå är att föredra. Dock bör. som en remissinstans Prop. 1991/92: 170 har påpekat. i bestämmelsen hänvisas också till reglerna i 20 kap. 105 Bilaga 1 rättegångsbalken om inskränkning i målsägandens åtalsrätt.

Som en remissinstans påtalar bör rubriken före de avslutande bestäm- melserna i EES-lagen ändras. I stället för promemorians förslag ”Övriga bestämmelser” föreslår jag ”Vissa särskilda bestämmelser om EFTA- domstolen”.

Jag har i de frågor som jag nu har redogjort för samrått med chefen för justitiedepartementet. Hon har beträffande de erforderliga ändringarna i brottsbalken förklarat sig ha för avsikt att inom kort återkomma till regeringen med förslag i ämnet.

14.4. Enhetlig tolkning

Min bedömning: Relevanta avtalsbestämmelser om enhetlig tolk- ning inkorporeras genom 2 och 355 EES-lagen. Några särskilda bestämmelser härutöver i lag behövs inte.

Promemorians bedömning: Överensstämmer delvis med min. Remissinstanserna: Flera remissinstanser har synpunkter på artikel 6 i EES-avtalet. dvs. den bestämmelse som anger att regler i EES-avtalet som har sin motsvarighet i EG-rätten skall tolkas i enlighet med relevanta avgöranden av EG-domstolen. Likaså har flera remissinstanser kommen- tarer — från olika utgångspunkter — till den i promemorian föreslagna bestämmelsen om att domstolar här i landet kan inhämta tolkningsyttran- den från EFTA—domstolen. Ett par av dessa remissinstanser anser att bestämmelsen är obehövlig. Några remissinstanser har synpunkter på det system för utväxling av domar som avtalet innehåller.

Skälen för min bedömning: En viktig fråga i förhandlingarna har varit att inom ramen för det samarbete mellan parterna som avtalet förutsätter finna former som möjliggör en enhetlig tolkning och tillämpning inom EES av de gemensamma reglerna. I det följande lämnarjag först en översiktlig redogörelse för de bestämmelser härom som finns i avtalet. På grund av det innehåll avtalet slutligen har fått skiljer sig denna redogörelse på ett par punkter från motsvarande redogörelse i promemorian. Därefter redovisar jag mina överväganden.

Redan i ingressen till EES-avtalet sägs att avtalsparternas strävan är att uppnå och vidmakthålla en enhetlig tolkning och tillämpning av såväl avtalet som sådana bestämmelser i EG-rätten som materiellt har sin motsvarighet i avtalet och att enskilda skall behandlas lika såvitt avser de fyra friheterna och förutsättningarna för en fri konkurrens.

Som har nämnts innehåller avtalet också vissa grundläggande regler om samarbete som har betydelse i det här sammanhanget. Enligt en sådan bestämmelse (art. 3) skall parterna vidta alla allmänna eller särskilda åtgärder som kan säkerställa uppfyllandet av de förpliktelser som följer av avtalet samt avhålla sig från alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet av avtalets mål. 144

• Sida 145
•  Original

En bestämmelse i avtalet som är av särskild betydelse i det här samman- Prop. 1991/92: 170 hanget är artikel 6, som tar direkt sikte på en enhetlig tillämpning och Bilaga 1 tolkning av gemensamma EES-regler. Den har följande lydelse:

”Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestäm- melserna i detta avtal, i den mån de i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen samt med rättsakter som antagits med tillämpning av dessa två fördrag, vid genomförande och tillämpning tolkas i enlighet med relevanta avgöranden av Europeiska gemenskapernas domstol sommed- delats före dagen för undertecknandet av detta avtal.”

Jag vill här skjuta in att det sedan förslaget remitterades till lagrådet har gjorts vissa språkliga justeringari den svenska översättningen av artikel 6. Den nyss redovisade lydelsen — som är den slutgiltiga — överensstämmer sålunda i några hänseenden inte med den som fanns angiven i lagrådsre- missen. Självfallet har därmed inte den sakliga innebörden av artikeln förändrats, men den slutliga versionen är enligt min uppfattning ägnad att bättre klargöra bestämmelsens innehåll och därmed undanröja bl.a. den möjlighet till felaktig tolkning av artikeln som lagrådet har påpekat. Jag återkommer strax till den frågan.

Artikel 6 innebär att en EES-regel som i och med avtalet införlivas i den svenska rättsordningen — och som materiellt har sin motsvarighet i EG- rätten — skall ges det innehåll som denna regel har fått genom EG- domstolens praxis. För tolkning och tillämpning av sådana EES-regler är det således nödvändigt för svenska domstolar och myndigheter att göra sig närmare förtrogna med innehållet i avgöranden som EG-domstolen har meddelat. En motsvarande reglering finns i artikel 3 punkt 1 i övervaknings— avtalet.

I syfte att underlätta en enhetlig tolkning och tillämpning av gemen- samma regler finns vidare en bestämmelse i avtalet (art. 106) om att ett system för utväxling av domar skall upprättas. Enligt detta skall EFTA- domstolen och de slutliga domstolsinstanserna i EFTA-staterna sända relevanta avgöranden till registratorn vid EG-domstolen. De insända av— görandena skall — liksom avgöranden från EG-domstolen — systematise- ras av registratorn som i erforderlig utsträckning också skall ombesörja att det görs översättningar och sammanfattningar av avgörandena och att de publiceras. Vidare skall registratorn svara för att denna information distri- bueras till de nationella myndigheter som, enligt varje avtalsparts bestäm- mande, skall ansvara för att den sprids vidare till berörda nationella domstolar.

För att uppnå en så enhetlig tolkning som möjligt har EES-kommittén fått i uppgift att fortlöpande hålla praxisutvecklingen vid EG-domstolen och EFTA-domstolen under uppsikt (art. 105). Om det visar sig uppstå skillnader i de båda domstolarnas rättstillämpning. som kommittén inte lyckas komma till rätta med inom en viss tid. skall tvistlösningsmekanis- men i artikel 111 tillämpas.

Vidare skall nämnas en bestämmelse i ESA-avtalet (art. 3.2), enligt vilken EFTA-domstolen i sin tillämpning av EES-avtalet och övervaknings- 145

• Sida 146
•  Original

avtalet skall — för tiden efter undertecknandet av EES—avtalet — ta Prop. 1991/922170 vederbörlig hänsyn till vissa avgöranden av EG-domstolen. Det gäller Bilaga I sådana avgöranden av EG-domstolen som avser tolkningen av EES-avtalet eller regler i EG-rätten som är materiellt identiska med bestämmelser i EES-avtalet.

Enligt EES-avtalet (art. 107. prot. 34) kan EFTA-staterna låta sina nationella domstolar inhämta besked från EG-domstolen om hur bestäm- melser i EES-avtalet skall tolkas. Ett sådant tolkningsbesked skall vara bindande för den nationella domstolen.

I en av bestämmelserna i övervakningsavtalet (art. 34) föreskrivs, som jag har nämnt tidigare, att EFTA-domstolen skall ha till uppgift att avge rådgivande yttranden om tolkningen av EES-avtalet. Om en sådan tolkningsfråga uppkommer vid en domstol i en EFTA-stat, får domstolen — om den anser det nödvändigt — be EFTA-domstolen att yttra sig i frågan. Vidare sägs i bestämmelsen att en EFTA-stat i sina nationella regler får begränsa rätten att inhämta yttranden till sådana domstolar vars avgöranden inte kan överklagas.

Jag har även i de frågor som berörs i detta avsnitt samrått med chefen för justitiedepartementet.

Bestämmelsen i artikel 6 i EES-avtalet, om att EG—regler som ingår i EES-avtalet skall ges den tolkning som de har fått genom avgöranden av EG-domstolen. blir införlivad i svensk rätt genom EES-lagen. Ytterligare lagstiftning är inte nödvändig. Från remisshåll framförs inte någon annan uppfattning.

Flera remissinstanser lämnar mera allmänna synpunkter på artikel 6. Ett par av dessa remissinstanser framhåller behovet av att EG-domstolens praxis i relevanta delar görs tillgänglig för domstolar och myndigheter. Jag delar denna uppfattning och frågan, som för övrigt också har uppmärksam- mats i riksdagen (mot. 1991/92: U701), övervägs för närvarande i rege- ringskansliet. Det är möjligt att därvid erfarenheter från Danmarks inträde i EG kan tas till vara.

Lagrådet påpekar att artikel 6, som riktar sig till nationell domstol eller annan nationell myndighet, kan läsas så att hänsyn inte får tas till EG- domstolens avgöranden efter dagen för EES-avtalets undertecknande sam- tidigt som EFTA-domstolen enligt artikel 3.2 i övervakningsavtalet skall beakta sådan praxis. Enligt lagrådet framstår artiklarna som i sak mot- stridiga. I anslutning härtill påpekar lagrådet att ett yttrande från EFTA- domstolen i en tolkningsfråga visserligen inte är bindande för den natio- nella myndigheten. men att det innehåller viktig information om EG- domstolens praxis. Därför finner lagrådet det angeläget att framhålla att artikel 6 i EES-avtalet inte bör ses som ett förbud mot att beakta avgöran- den av EG-domstolen efter avtalets undertecknande.

Jag delar lagrådets uppfattning. Nationella domstolar och myndigheter skall Självfallet vara oförhindrade att i sin rättstillämpning beakta även sådan praxis från EG-domstolen som hänför sig till tiden efter EES-avtalets undertecknande. Som lagrådet säger skulle ett förbud mot att på det nationella planet beakta sådan praxis direkt strida mot en av grundtan- karna i avtalet, nämligen den att skapa en rättslig enhetlighet inom EES— 146

• Sida 147
•  Original

området. Jag kommer avslutningsvis i detta avsnitt att något ytterligare Prop. 1991/92: 170 beröra frågan om betydelsen av EG-domstolens avgöranden och då särskilt Bilaga 1 mot bakgrund av det förhållandet att det till EG:s lagstiftning — och därmed till EES—regler — kommer att saknas förarbeten av det slag som vi är vana vid.

Systemet för utväxling av domar berörs av ett par remissinstanser. Jag delar den uppfattning som uttrycks i promemorian att samordningen av systemet bör ske centralt. Som anförs av en av remissinstanserna är det angeläget att informationen får så stor spridning som möjligt. dvs. inte bara till domstolar och myndigheter utan även till allmänheten. Det kan dessutom, som särskilt påpekas av en remissinstans. finnas ett nationellt behov av att inte bara informera om avgöranden av de högsta instanserna utan information också om avgöranden av domstolar på lägre nivå kan vara värdefull. Med anledning av vad samma remissinstans påtalar vill jag framhålla att jag delar uppfattningen att det är den ifrågavarande dom- stolen som själv skall svara för urvalet av de avgöranden som skall sändas till EG-domstolen. De närmare formerna för denna verksamhet kan regle- ras i förordning.

Beträffandc den möjlighet till inhämtande av bindande tolkningsbesked från EG-domstolen som EES-avtalet innehåller harjag samma uppfattning som den som kommer till uttryck i promemorian. Eftersom stöd för en sådan ordning saknas i regeringsformen, kan vi inte utnyttja den. Och enligt vad jag har erfarit så lär inte heller någon av de andra EFTA-staterna komma att begagna sig av denna möjlighet.

Flera remissinstanser berör systemet med rådgivande tolkningsyttran- den från EFTA-domstolen.

Ett par remissinstanser anser att den i promemorian föreslagna bestäm- melsen i EES—lagen om dessa tolkningsyttranden (18 &) är obehövlig, efter- som övervakningsavtalet — där EFTA-domstolens uppgifter anges — inkorporeras genom 35 EES-lagen. Promemorians förslag synes ha sin utgångspunkt närmast i en önskan att —- utöver vad som kan utläsas av 3 5 och det bakomliggande avtalet —- ge mera direkt information om möjlig- heten att inhämta yttranden från EFTA-domstolen. Jag kan hysa en viss förståelse för det,men i likhet med den nämnda remissuppfattningen anser jag att bestämmelsen inte behövs och därför bör utgå. Det behov av ytterligare information om möjligheten att inhämta tolkningsyttranden som eventuellt kan föreligga. bör kunna tillgodoses på andra sätt.

I ett remissyttrande ifrågasätts om inte vissa frågor av processrättslig natur -— bl. a. om vem som får överklaga och om s.k. litis pendens — bör regleras närmare.

Ett beslut av en domstol att inhämta yttrande från EFTA-domstolen utgör — med processrättslig terminologi — ett beslut under rättegången. Ett annat exempel på ett sådant beslut är inhämtande av yttrande från socialnämnden i vårdnadsmål och ännu ett annat. mera näraliggande. inhämtande av yttrande om innehållet i utländsk rätt. Något behov av speciella regler — utöver dem som redan finns, i främst rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen— synes inte föreligga. Skulle det efter en tid — när vi har erfarenheter av den nya ordningen — visa sig att det behövs 147

• Sida 148
•  Original

särskilda regler i något hänseende för inhämtande av yttranden från Prop. 1991/92: 170 EFTA-domstolen. kan frågan tas upp till förnyade överväganden. Tilläggas Bilaga 1 kan att det, enligt vad jag har fått berättat för mig, i den danska motsvar- igheten till rättegångsbalken -— rettsplejelovcn — inte finns några speciella bestämmelser som tar sikte på danska domstolars inhämtande av tolknings- besked från EG-domstolen.

Ett par remissinstanser påpekar att formuleringen av andra meningen i 18% i promemorieförslaget kan ge intryck av att regeringen skall ge före- skrifter också om annat än formerna för en domstols inhämtande av tolkningsyttrande. Även om jag, som sagt, anser att den ifrågavarande bestämmelsen helt bör utgå vill jag ändå framhålla att det naturligtvis är domstolen själv som skall avgöra om och i vilka hänseenden den anser sig behöva fråga EFTA-domstolen till råds. Eventuella föreskrifter skall alltså, som remissinstanserna har påtalat, avse endast formerna för domstolens inhämtande av yttrande. Det kan exempelvis av praktiska skäl vara lämp- ligt att en begäran om yttrande vidarebefordras till EFTA-domstolen av en central myndighet, t.ex. ett departement. Detta kan — som föreslås i promemorian — regleras i förordningsform. varvid bestämmelserna i förordningen (1981z366) om rätt att i vissa fall begära upplysningar om innehållet i utländsk rätt kan tjäna som förebild i tillämpliga delar. Efter- som sådana föreskrifter endast skulle avse formerna för inhämtande av yttrande — yttranden som dessutom skall vara blott rådgivande — kan jag inte dela uppfattningen. som en remissinstans ger uttryck för, att föreskrif- terna måste ges i form av lag.

Som har nämnts lämnar övervakningsavtalet utrymme för att en EFTA- stat i sina nationella regler begränsar möjligheten att inhämta yttranden från EFTA-domstolen till domstolsinstanser vars avgöranden inte kan överklagas. Några av remissinstanserna har beretts tillfälle att i särskild ordning lämna sina synpunkter på denna fråga. Jag har härvidlag samma uppfattning SOm de remissinstanser som uttalar sig i frågan. nämligen att någon sådan begränsning inte bör ske. Det får anses ligga ett värde i sig att så många domstolar som möjligt kan vända sig till EFTA-domstolen, och en sådan ordning är dessutom ägnad att främja en enhetlig tillämpning av EES-reglerna. Någon fara för att handläggningen av ett mål skulle komma att onödigt fördröjas på grund av att yttrande inhämtas från EFT A- domstolen torde inte föreligga. Som en remissinstans har påpekat torde nämligen EFTA-domstolens arbetsbörda inte komma att vara påtagligt stor, åtminstone inte till en början.

Ett par remissinstanser anser att det behövs klarlägganden beträffande vilka andra organ som vid sidan om rena domstolar skall kunna inhämta tolkningsyttranden. Några sådana klarlägganden är det emellertid inte möjligt att göra i det här sammanhanget, eftersom det är EFTA-domstolen som själv skall avgöra om den myndighet som begår ett yttrande är behörig eller ej. Vad som kan sägas är att det framstår som sannolikt att EFTA- domstolen kommer att beakta EG-domstolens praxis i sådana frågor, och att enligt denna praxis domstolsbegreppet har utsträckts till att omfatta också andra, domstolsliknande organ. EG-domstolens praxis härvidlag

• Sida 149
•  Original

finns beskriven i gängse litteratur på området (set.ex. EF-Karnov, 1990, s. Prop. 1991/92: 170 988 ff). Bilaga 1

Avslutningsvis vill jag här något beröra en fråga som har viss anknytning till vad jag nyss sade om att det inte är möjligt att uttala sig om hur EFTA-domstolen kommer att tolka en viss bestämmelse i avtalet. Det gäller frågan om uttalanden i förarbeten till lagstiftning på områden som omfattas av EES—avtalet. Jag tänker också något beröra vilken betydelse som EES-avtalet rent allmänt kommer att ha för de dömande instanserna. Båda dessa frågor har berörts även av lagrådet.

Till EG: s lagstiftning finns inte förarbeten av den typ som vi är vana vid. Beslut om ny lagstiftning i EG utgör inte sällan kompromisser inom rådet och kommissionen, beslut som dessutom är framförhandlade utan offentlig insyn. De enda officiella motiv som finns till EG-lagstiftning är de relativt kortfattade och allmänt hållna ingresser som vanligen inleder varje förord- ning eller direktiv. Dessa ingresser är inte av den resonerande eller argu- menterande karaktär som vi hos oss finner i propositioner och utskottsbe- tänkanden. och några uttalanden om hur en viss bestämmelse i en förord- ning eller ett direktiv skall tolkas förekommer inte där. Inte heller i några andra dokument eller uttalanden från kommissionen eller ministerrådet i samband med att nya regler antas ges någon sådan vägledning. Detta beror på att det är EG-domstolen som enligt EG:s rättsordning är exklusivt behörig att göra auktoritativa uttalanden om innebörden av EG:s rättsreg- ler.

Redan den omständigheten att vi i EES—avtalet har regler om en enhetlig tolkning och tillämpning av EES-regler som materiellt motsvaras av regler i EG-rätten omöjliggör i princip att vi i propositioner eller utskottsbetän- kanden i samband med implementeringen av sådana regler gör uttalanden om hur dessa regler skall tolkas. Härtill kommer att vi enligt avtalet skall införliva förordningar som sådana, dvs. utan några som helst ändringar eller tillägg, och att vi när det gäller direktiv har valfrihet endast i fråga om formerna för och sättet för införlivande.

Den här synen på motivuttalanden till sådan svensk lagstiftning som har sin grund i EG-regler kan för övrigt numera sägas ha lagts fast av riksdagen. I samband med behandlingen för en tid sedan av regeringens förslag till ny lagstiftning om produktansvar (prop. 1990/91: 197) — ett förslag som grundade sig på ett EG-direktiv i ämnet -— gjorde lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (1991/92:LU14, rskr. 78) bl.a. följande uttalande (s. 9):

”Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att övervägande skäl talar för att ett sådant restriktivt utformat undantag för utvecklingsskador. som återfinns i EG-direktivet, bör införas även i den svenska produktansvarsla- gen.

Ifråga om tillämpningen av den nu förordade undantagsregeln anser sig utskottet inte böra göra några uttalanden härom. Det bör ankomma på domstolarna att med utgångspunkt i EG-direktivet och med vägledning av den rättspraxis som bildats inom EG och som kan komma att utvecklas inom EES-området avgöra hur den ifrågavarande bestämmelsen skall tillämpas." 149

• Sida 150
•  Original

Även lagrådet anför i sitt yttrande att rättsutvecklingen inom EG i stor Prop. 1991/92: 170 utsträckning sker genom domstolspraxis, ytterst genom EG-domstolens Bilaga 1 avgöranden. Lagrådet framhåller därvid att frånvaron av egenliga förar- beten eller motiv till EG:s rättsakter innebär att det vid sidan av själva författningstexten ges liten vägledning för domstolar och andra berörda hur en bestämmelse är avsedd att tolkas. Enligt lagrådet innebär detta att det finns anledning anta att också svensk lagstiftningsteknik kommer att i vissa hänseenden förändras med ett EES-avtal och lagrådet hänvisar där- vid till uttalanden i ett nyligen avlämnat regeringsförslag (prop. 1991/92: 135 s. 8) som är av huvudsakligen samma innebörd som det riksdagsuttalande som jag nyss redovisade.

Även för min egen del blir slutsatsen att det i framtida lagförarbeten på de områden som omfattas av EES-avtalet inte kommer att finnas något utrymme för sådana motivuttalanden om hur vissa regler bör tolkas som hos oss av tradition har tillmätts stor betydelse i domstolarnas rättstillärnp- ning. Detta innebär emellertid inte att motivuttalanden helt kommer att saknas på dessa områden. Bl.a. kan det vara lämpligt att i en lagrådsremiss eller en proposition som gäller införlivande av ett EG-direktiv göra uttal- anden om varför en viss föreslagen reglering kan anses överensstämma med vad det ifrågavarande direktivet kräver.

Jag delar lagrådets uppfattning att vad som nu har sagts innebär att domstolarnas betydelse över huvud torde komma att öka samtidigt som det kommer att ställas stora krav på de dömande instanserna.

En följd av den nya regleringen kan som lagrådet anför antas vara att det framdeles blir svårare än för närvarande att tillägna sig vad som är gällande svensk rätt. SärSkilt för enskilda personer och företag — men även för domstolar. myndigheter, advokater och andra berörda — kan det vara komplicerat att i en uppkommen fråga skaffa sig en tillförlitlig överblick över EES-rättens innehåll och dess förhållande till interna svenska bestäm- melser och svensk rättspraxis. Jag vill därför i likhet med lagrådet under- stryka vikten av att publicerings- och informationsfrågor i anslutning till EES-avtalet och framtida ändringar däri ägnas den största uppmärksamhet liksom att det är påkallat med en omfattande utbildningsverksamhet. Jag återkommer senare till dessa frågor men vill redan i detta sammanhang framhålla att en omfattande utbildnings- och informtionssverksamhet i rättsliga frågor redan pågår på olika håll. Som exempel kan nämnas den relativt omfattande utbildning för personal inom rättsväsendet. särskilt vid domstolarna, som under det senast året har skett i bl.a. domstolsverkets regi.

• Sida 151
•  Original

14.5 Överväganden om EES-avtalets natur m.m. Prop. 1991/92: 170 Bilaga 1 Min bedömning: Skyddet för enskildas rättigheter enligt EES-avtalet främjas dels genom det sätt varpå avtalet föreslås införlivas, dels genom bestämmelserna om enhetlig tolkning och dels genom lag- valsregeln. Det måste överlämnas åt rättstillämpningen att med beaktande av gemenskapsrättslig praxis tolka avtalets bestämmelser i särskilda fall.

Promemorian: Bedömningen i promemorian stämmer i sak med min. Promemorian går dock inte närmare in på samspelet mellan de olika bestämmelserna eller på frågor om räckvidden av avtalsåtagandena när det gäller enskildas rättigheter.

Remissinstanserna: Åtskilliga remissinstanser har efterlyst en närmare rättslig analys av avtalets konsekvenser, särskilt vad gäller sådana bestäm- melser som har nära EG-rättsliga motsvarigheter. Till det som remissin- stanserna har tagit upp hör särskilt frågan om tillämpningen av sådana bestämmelser som motsvarar EG-rättsliga bestämmelser med s.k. direkt effekt.

Skälen för min bedömning: Såsom framgått av redogörelsen i det föregå- ende uppkommer i rättstillämpningen inom EG-länderna skilda konflikter mellan gemenskapsrätt och nationell rätt, vilka löses genom principerna om EG-rättens direkta effekt och företräde framför nationell rätt. Konflik- ter av detta slag uppkommer exempelvis när en nationell åtgärd, såsom en författningsföreskrift eller en förvaltningsåtgärd, medför ett hinder för varors fria rörlighet över gränserna eller för någon annan av de grundläg- gande rättigheter som Romfördraget skall tillgodose. Romfördragets grundläggande bestämmelser i fråga om enskildas rättigheter har mer eller mindre ordagranna motsvarigheter bland EES-avtalets huvudbestämmel- ser.

Till följd av EES-avtalets artikel 6 skall alla slags bestämmelser i avtalet i den mån de till sitt materiella innehåll är likadana (”identical in substan- ce”) som motsvarande EG-regler tolkas i överensstämmelse med EG- domstolens avgöranden fram till avtalets ingående. Huruvida en bestäm- melse är av den arten att den grundar rättigheter för enskilda är en fråga om bestämmelsens materiella innebörd. Regeln i artikel 6 medger däremot naturligtvis inte i och för sig några slutsatser som rör EES-avtalets grund- läggande natur, vilken ju inte kan härledas ur EG-rätten, endast ur EES- avtalet.

Hur frågor om konflikter mellan gemensamma och nationella bestäm- melser löses inom EG-rätten har vad beträffar varuområdet gjorts till föremål för utredning i särskild ordning genom den inledningsvis nämnda s.k. Cassis-utredningen (Ds 1990: 76 Romfördragets artikel 30). Såsom utredningen kunde konstatera, uppkommer i grunden likartade problem i fråga om andra fördragsregler som rör den fria rörligheten.

Cassis-utredningens redovisning av rättsläget på varuområdet visar att EG-domstolens praxis innefattar avvägningar mellan vikten av å ena sidan 151

• Sida 152
•  Original

de nationella intressen (regleringshänsyn) som måste tillgodoses och å Prop. 1991/922170 andra sidan fördragets principer om fri rörlighet. Med eller utan uttryckligt Bilaga 1 stöd i Romfördraget godtar domstolen att tungt vägande offentliga in- tressen, såsom hänsyn till allmän ordning och säkerhet, leder till inskränk- ningar i den fria rörligheten under förutsättning att inskränkningarna inte går utöver vad som är nödvändigt och rimligt för att tillgodose reglering- sändamålet. I princip bortfaller emellertid möjligheten att upprätthålla de hindrande åtgärderna när regleringshänsynen tillgodosetts genom sekun- därrättsliga gemenskapsregler, s.k. harmonisering. EES-avtalet består till mycket betydande del av sådana harmoniserande regler, hämtade ur EG- direktiv, anpassade för detta avtal. Genom ett effektivt genomförande av direktivens krav i svensk normgivning elimineras i motsvarande mån utrymmet för konflikter mellan svensk rätt och de grundläggande förplik- telser som avtalet medför.

Jag vill till förekommande av varje missförstånd på denna punkt här upprepa. att avsikten med lagvalsregeln inte är att införa EG-rättsliga principer om gemenskapsrättens företräde till förmån för enskilda. Proto- koll 35, som utgör grunden för den föreslagna lagvalsregeln, är upprättat under full ömsesidig medvetenhet om detta. Protokollet tar sikte på sådana fall, där olika nationella föreskrifter kan tänkas leda till skilda resultat, och någon sådan föreskrift innefattar en införlivad EES—bestämmelse. Den senare föreskriften skall då tillämpas. Varken protokollet eller lagvalsre- geln ger någon ledning för sådana fall där genomförandet av fördragsbe- stämmelserna i svensk rätt uteblivit eller skett ofullständigt eller felaktigt. Det är i det senare slaget av situationer som det inom EG under vissa förutsättningar kan uppstå fråga om direkt effekt av direktivets bestämmel- ser. Att direktivbestämmelser kan användas på sådant sätt beror bl.a. på principen om gemenskapsrättens företräde.

Bland bestämmelserna i EES-avtalet finns också sådana som har mot- svarigheter i de inom EG alltid direkt tillämpliga förordningarna. Eftersom en sådan bestämmelse till följd av EES-avtalets artikel 7 skall med sitt sammanhang inkorporeras i den svenska rätten på sin rätta konstitutio- nella nivå, och det alltid kommer att framgå att föreskrifterna har EES- ursprung. har jag svårt att se att det här skall kunna uppstå några särskilda problem.

Den s.k. lagvalsreglen får därmed enligt mitt bedömande sin främsta betydelse i fråga om de grundrättigheter som EES-avtalet är avsett att garantera enskilda. Det är med andra ord fråga om sådana situationer där en enskild kan stödja sin talan på någon sådan huvudbestämmelse i avtalet som i gemenskapsrättslig praxis tillerkänts direkt effekt och där det mot denna bestämmelse endast står någon svensk föreskrift som inte innefattar genomförande av sekundärrättsliga bestämmelser enligt avtalet. Rätts— tillämparen har då att tolka avtalet med beaktande bl. a. av dess artikel 6. Konkret handlar det, förutom om fria varurörelser, framförallt om rätten till fri rörlighet för arbetskraft, etableringsfrihet, fritt tjänsteutbyte. fria kapitalrörelser, närmast fria betalningar, samt rätten till lika lön för män och kvinnor.

EES-avtalets grundläggande bestämmelser på konkurrensområdet mot- 152

• Sida 153
•  Original

svarar också EG-regler med direkt effekt. På detta område torde det Prop. 1991/921170 emellertid knappast uppkomma särskilda konflikter med andra svenska Bilaga ] regler. eftersom avtalets konkurrensregler i princip har ett annat tillämp- ningsområde än den svenska rättens konkurrensregler.

Såsom framgått i det föregående. avsnitt 7, utfaller EG—domstolens avvägningar inte helt likartat på olika rättsområden. Rättsläget beror bl. a. på vilken grundläggande frihet det är fråga om och på det nationella regleringsintressets natur. Särskilt i fråga om fria varurörelser väger in- tresset av öppna gränser mycket tungt.

I rättstillämpningen får sålunda från fall till fall med ledning av EG- domstolens praxis undersökas hur det förhåller sig med fördragsbestäm- melsernas tolkning. Många remissinstanser har efterlyst närmare upplys- ningar om EG-rättens innebörd. Jag är medveten om att det kommer att krävas mer omfattande och ingående information än det är möjligt att ge inom ramen för lagstiftningsärendet. Som juridiska forskningsnämnden vid Universitetet i Lund har framhållit kömmer utarbetade kommentarer och anvisningar till stöd för tolkning och tillämpning att bli nödvändiga och oumbärliga.

Samtidigt är det emellertid, som juridiska fakultetnämnden vid Univer- sitet i Uppsala varit inne på, inte alltid givet att en bestämmelse i EES- fördraget under alla förhållanden för till samma resultat som en likaly- dande bestämmelse i Romfördraget. Varje bestämmelse måste tolkas i sitt sammanhang.

Intc heller denna omständighet är något som varit okänt vid förhand- lingarna om EES-avtalet eller vid avtalets ingående. Redan i Cassis- utredningen fastslogs att utfallet vid tolkningen och tillämpningen av en bestämmelse i EES-fördraget kunde bli annorlunda än i fråga om en motsvarande bestämmelse i Romfördraget (Ds 1990: 76 s. 110 ff). Detta sammanhängde enligt utredningen med att de båda fördragens mål inte sammanföll. Samma förhållande hade, som fakultetsnämnden påpekat. vid avtalets ingående uttryckligen framhållits av EG-domstolen i yttrandet 1/91.

Jag menar emellertid för min del att betydelsen av den nu nämnda skillnaden mellan fördragen i detta sammanhang inte skall överdrivas. Romfördraget har visserligen en integrationsmålsättning som EES- fördraget saknar, och EG:s institutionella förhållanden är helt annorlunda än de som kommer att råda inom EES. Det centrala syftet med EES-avtalet har emellertid från första början varit just att skapa ömsesidigt marknads- tillträde för enskilda rättssubjekt på likvärdiga rättsliga villkor. En grund- läggande målsättning är också att under fortsatt samarbete inom ett enhet- ligt och dynamiskt samarbetsområde behålla och utveckla den skapade rättslikheten. Detta är bakgrunden till samtliga de bestämmelserjag berört i det föregående, liksom till det grundläggande förbudet mot särbehandling på grund av nationalitet inom EES-avtalets tillämpningsommråde. Detta syfte kommer också till uttryck i avtalets ingress. som skall tjäna till ledning vid bestämmelsernas tolkning. Jag vill i detta sammanhang särskilt under- stryka att parternas i ingressen uttalade mål att åstadkomma en enhetlig tolkning och tillämpning av avtalets bestämmelser och motsvarande EG- 153

• Sida 154
•  Original

bestämmelser just tillkom efter EG-domstolens yttrande i december 1991 Prop. 1991/92: 170 för att ytterligare understryka vikten av att upprätthålla detta mål, trots Bilaga 1 avsaknaden av en gemensam EES—domstol.

För sådana fall, där det i rättstillämpningen kan uppkomma tvekan om innebörden och räckvidden av avtalets nu ifrågavarande bestämmelser. fyller det i övervakningsavtalets artikel 34 angivna förfarandet med tolk- ningsbesked från EFTA-domstolen en viktig funktion. Tolkningsbeskeden är inte bindande, och det kan hända att det visar sig ej vara möjligt att lösa uppkomna problem i enlighet med deras innehåll. I sådana fall får det ankomma på regeringen att ta de initiativ som kan erfordras. Det kan t. ex. bli fråga om utarbetande av förslag till lämpliga ändringar av gällande svenska föreskrifter.

Det kunde övervägas att genom ytterligare föreskrifter i EES—lagen ge anvisningar för rättstillämpningen utöver lagvalsregeln och de anvisningar själva avtalet ger. Förtydliganden har t.ex. efterlysts av Folksam. Frågan övervägdes av C assis-utredningen, vars uppgift just var att på ett så centralt område som varuområdet överväga hur de nu behandlade frå- gorna kring konflikter mellan gemensamma regler och nationella regler skulle kunna lösas. Utredningen, som slutfördes nära den tidpunkt då egentliga förhandlingar om EES-avtalet påbörjades, kunde inte lägga fram något förslag till lagtext men uppehöll sig från sina utgångspunkter utförligt vid problemen. I flera avsnitt tecknade utredningen konturerna av en tänkbar närmare reglering för att styra rättstillämpningen kring de bestäm- melser som nu återfinns i EES-fördragets artiklar 11— 13 (Ds 1990: 76 s. 150 ff.). Utredningen kan emellertid knappast sägas för egen del ha föror- dat bestämmelser av sådant slag (s. 151).

Vid remissbehandlingen av betänkandet anmälde ett par remissinstan- ser uttryckliga betänkligheter mot att närmare söka styra rättsutvecklingen på det sätt utredningen skisserat (jfr Ds l99l:46 s. 63 ff.). För min del ansluterjag mig till den meningen, att några sådana närmare bestämmelser inte skulle fylla någon funktion. De skulle med nödvändighet få ges en så allmänt hållen utformning att de inte skulle vara till någon egentlig ledning. Mer preciserade bestämmelser skulle lätt kunna komma att stå i strid med målsättningen om ett enhetligt och dynamiskt samarbetsområde. Jag vill i detta sammanhang också erinra om vad jag tidigare sagt om utrymmet för motivuttalanden (avsnitt 14.4).

Jag är medveten om att den svenske rättstillämparen i många fall kommer att ställas inför delvis nya uppgifter. Han ställs inför ett val mellan olika regler. där nya, gemenskapsrättsligt präglade tankegångar måste ges utrymme. Samtidigt vill jag som min mening framhålla att utpräglade konfliktsituationer knappast kan förutses bli vanligt förekommande. Här- till bidrar till att börja med den förut berörda, mycket omfattande anpass- ning av materiella svenska föreskrifter som delvis redan ägt rum, delvis nu genomförs eller kommer att genomföras såsom en följd av EES-fördraget. Men också den i svensk rätt sedan länge etablerade principen om fördrags- trogen tolkning av lagar och andra författningar ger rättstillämparen instru- ment att undvika konflikter. Enligt min mening torde det med ökande internationalisering över huvud taget komma att framstå som alltmera 154

• Sida 155
•  Original

naturligt att söka sådan vägledning i skilda rättsliga frågor, vare sig dessa Prop. 1991/92: 170 har merkantil anknytning eller inte. Bilaga 1

14.6. Offentlig upphandling

Min bedömning: Särskild författningsreglering i tillägg till den ovan föreslagna inkorporeringen av protokoll 2 till övervakningsavtalet är inte påkallad i detta sammanhang.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har lämnat bedömningen utan erinran.

Skälen för min bedömning: EES-avtalets materiella regler på området offentlig upphandling, vilka direkt motsvarar ett antal EG-direktiv. har kort beskrivits i den i inledningen nämnda grönboken.

Inom finansdepartcmentet har med anledning av EES-avtalet utarbetats departementspromemorian (Ds 1992: 4) Offentlig upphandling och EES — ett lagförslag. I promemorian lämnas förslag till den lagstiftning som erfordras för att införliva EES-avtalets bestämmelser om offentlig upp- handling såvitt avser de olika rättsakter till vilka det hänvisas i bilaga XVI till EES-avtalet. Lagen avses träda i kraft samtidigt med EES-lagen.

EES-avtalets huvuddel innehåller inte någon bestämmelse som särskilt tar sikte på offentlig upphandling utom att det i artikel 65.1 hänvisas till den nyssnämnda bilagan XVI till avtalet. Övervakningsavtalet däremot innehåller i artikel 23 som framgår av den tidigare redovisningen en bestämmelse om att ESA skall tillförsäkra att EES-avtalets bestämmelser om offentlig upphandling tillämpas av EFTA-länderna. Vidare föreskrivs i protokoll 2 till övervakningsavtalet särskilt om ESA:s uppgifter i fråga om offentlig upphandling. Som tidigare sagts bör övervakningsavtalet och dess protokoll 1—4 inkorporeras genom EES-lagen. Dessa bestämmelser kom- mer härigenom att gälla som svensk lag.

Den övernationella övervakningen av upphandling inom EES — vilken inom EG handhas av kommissionen — ligger delvis inom ramen för det allmänna övervakningsförfarandet (art. 109 i EES-avtalet och art. 5 och 22 i övervakningsavtalet) avseende de avtalsslutandc parternas efterlevnad av avtalsförpliktelserna. Inom ramen för denna övervakning ligger framför allt granskning av de avtalsslutande parternas implementering, tillämpning och efterlevnad av reglerna.

ESA, som anförtros uppgifter och befogenheter motsvarande EG- kommissionens, ansvarar för övervakningen av offentlig upphandling inom EFTA-länderna. medan kommissionen sålunda svarar för övervak- ningen inom EG. Kriterium för ärendefördelning är den upphandlande enhetens säte. Samarbete mellan kommissionen och ESA skall äga rum enligt EES-avtalets allmänna bestämmelser härom (art. 109).

Utöver det allmänna övervakningsförfarandet tillkommer för offentlig upphandling ett särskilt rättelseförfarande på överstatlig nivå enligt ett 155

• Sida 156
•  Original

inom EG antaget s.k. rättsmedelsdirektiv avseende varor samt bygg- och Prop. 1991/92: 170 anläggningsarbeten (direktiv 89/665/EEG). Ett i stort sett identiskt rättel- Bilaga 1 seförfarande förekommer i ett nyligen antaget rättsmedelsdirektiv för sektorerna vatten. energi, transport och telekommunikationer (direktiv 92/ l 3/ EEG).

Nyssnämnda rättelseförfarande enligt direktiv 89/665/EEG, som såvitt avser ESA regleras i protokoll 2 till övervakningsavtalet, kan initieras efter anmälan eller ex officio av kommissionen resp. ESA för det fall att det under en pågående upphandling uppmärksammas en klar och konkret (”clear and manifest") överträdelse av upphandlingsbestämmelserna.

Förfarandet innebär i korthet att kommissionen resp. ESA vänder sig till den berörda staten med en begäran om rättelse. Även den upphandlande enheten skall underrättas. I samband därmed skall anges de skäl som ligger till grund för en sådan begäran. Staten i fråga har då att inom 21 dagar lämna en bekräftelse att överträdelsen har korrigerats, en motiverad för- klaring till varför någon rättelse inte gjorts eller en uppgift om att upphand- lingen har skjutits upp.

Den ovan beskrivna proceduren enligt protokoll 2 till övervakningsav- talet, vilken lämnar utrymme för staterna att själva avgöra vilka åtgärder en begäran från ESA föranleder i det enskilda fallet, torde enligt min mening inte påkalla någon ytterligare författningsreglering.

14.7. Offentliga stödåtgärder

Vissa särskilda införlivandefrågor såvitt beträffar området för offentliga stödåtgärder redovisas i det följande.

En redogörelse för EES-avtalets bestämmelser om offentliga stödåtgär- der samt övervakningen av deras efterlevnad harjag lämnat i det föregå- ende (avsnitt 8.5).

Av skäl som tidigare redovisats bör EES-avtalets huvudbestämmelser rörande offentligt stöd liksom övervakningsavtalet och dess protokoll 3 inkorporeras genom EES-lagen. Härigenom kommer dessa bestämmelser att gälla som svensk lag.

Några remissinstanser har ifrågasatt om artikel 61 i EES-avtalet, vilken således föreslås bli inkorporerad genom EES-lagen. omfattar stödåtgärder som lämnas av kommuner och landsting. En remissinstans anser att det särskilt bör anges i EES-lagen att så är fallet. Några remissinstanser har också ifrågasatt om Sverige kan fortsätta att lämna regionalpolitiskt stöd till företag i samma utsträckning som hittills.

Om detta vill jag säga följande. I artikel 61 talas om ”statliga medel, av vilket slag det än är". En strikt bokstavstolkning skulle möjligen kunna ge vid handen att stöd från lokala och regionala organ inte skulle omfattas av reglerna. Sverige är emellertid genom artikel 6 i EES-avtalet förpliktat att tolka sådana bestämmelser i EES-avtalet som är identiska med motsva- rande artiklar i Romfördraget i enlighet med relevanta avgöranden av EG-domstolen. [ flera för detta sammanhang relevanta avgöranden från EG-domstolen har slagits fast att alla former av offentligt stöd från såväl statliga. regionala och lokala organ omfattas av reglerna i artikel 61 (se 156

• Sida 157
•  Original

t. ex. fall 248/84, Tyskland mot kommissionen). Mot bakgrund därav Prop. 1991/92: 170 måste även stödåtgärder från kommuner och landsting anses omfattas av Bilaga 1 bestämmelserna i artikel 61. Eftersom artikel 6 föreslås bli inkorporerad med svensk rätt genom EES-lagen torde det inte därutöver vara erforderligt med en särskild bestämmelse i denna fråga i EES-lagen.

Som tidigare framhållits kan även skilda former av stöd som lämnas av andra slag av institutioner omfattas av bestämmelserna. Ett grundläggande kriterium är emellertid alltid att stödet utgår av offentliga medel. Som exempel kan nämnas olika former av stöd som lämnas av Fonden för industriell utveckling (Industrifonden) och de regionala utvecklings- fonderna.

Beträffande det svenska regionalpolitiska stödet till företagen vill jag framhålla följande. Som framgått av min redogörelse i det föregående har EFTA-länderna genom en gemensam deklaration, fogad till avtalets grund- läggande bestämmelser om offentligt stöd, tillförsäkrats möjlighet att även fortsättningsvis bedriva en regionalpolitik där också sådana kriterier som låg befolkningstäthet skall kunna åberopas. Denna fråga får därigenom enligt min mening anses ha fått en tillfredsställande lösning.

Beslut av ESA på området för offentligt stöd riktar sig, som tidigare berörts, till Sverige som avtalsslutandc part. Någon särskild lagreglering i detta sammanhang torde inte erfordras.

Jag vill här också beröra frågan om återbetalning av redan lämnade stöd. Som framgått av den tidigare redovisningen avseende offentligt stöd har ESA befogenhet att vända sig till en EFTA-stat med en begäran om återvinning från mottagaren av ett redan utbetalat stöd som befunnits fördragsstridigt. För att tillhandahålla ett instrument härför såvitt beträffar statligt stöd utarbetas för närvarande inom regeringskansliet bl. a. tilläggs- bestämmelser till förordningen (1988: 764) om statligt stöd till näringslivet. Innebörden av dessa tillkommande bestämmelser är att det som generellt villkor för utgivandet av sådant stöd skall gälla att ett utbetalat stöd får återkrävas om det befunnits strida mot EES-avtalets regler. l—lar stödet givits som lån med fördelaktiga villkor, skall det återbetalas eller konver— teras till marknadsmässiga villkor. Någon särskild bestämmelse därutöver i EES-lagen om återbetalningsskyldighet torde såvitt jag kan bedöma inte erfordras (jfr HD:s resonemang i NJA 1984 s. 648).

Beträffande kommuner och landsting gäller enligt 2 kap. 85 andra stycket kommunallagen (19911900) att individuellt inriktat stöd till en- skilda näringsidkare bara får lämnas om det finns synnerliga skäl för det. Kommunernas och landstingens kompetens att utge sådant stöd är följakt- ligen mycket begränsad. Mot denna bakgrund finnerjag inte anledning att nu lägga fram något förslag utöver dem som jag kommer att ta upp i det följande; nämligen upplysningsskyldighet för kommuner och landsting i fråga om planerade stöd och möjlighet för regeringen att i vissa fall upphäva beslut om stödåtgärder. Skulle undantagsvis en fråga om återbe- talning av ett kommunalt stöd aktualiseras får denna lösas inom ramen för en sedvanlig tillämpning av offentligrättsliga och civilrättsliga regler. Jag kan tillägga att dessa frågor ännu inte fått någon entydig eller slutgiltig

• Sida 158
•  Original

lösning inom EG. bl. a. eftersom EG-kommissionens beslut skall verkstäl- Prop. 1991/92: 170 las i enlighet med nationell lag. Bilaga 1

Begränsning av svensk myndighets prövningsrätt

Mitt förslag: En särskild bestämmelse som anger en begränsning i visst hänseende av svenska myndigheters prövningsrätt av offentligt stöd införs i EES-lagen. Begränsningen innebär att svenska myndig- heter endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av offentliga stödåtgärder som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har anmält till ESA enligt artikel 62 i EES- avtalet och protokoll 3 till övervakningsavtalet innan ett lagakraft- vunnet beslut av övervakningsmyndigheten eller EFTA-domstolen föreligger i saken.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt, dock att promemorians förslag inte medger rätt för myndigheterna att vid särskilda skäl pröva stödåtgärderna.

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. En remissinstans har anfört att en svensk myndighet är oförhindrad att — även sedan ESA:s prövning ägt rum — självständigt ta ställning till om det aktuella stödet står i strid med artikel 61 och att myndigheten vid sitt avgörande inte får styras av ESA:s bedömning. En annan ordning skulle enligt denna remissinstans komma i konflikt med 11 kap. 2 och 7 åå regeringsformen. Det är således inte uteslutet, fortsätter nämnda remissinstans, att myndigheten godkänner stödet trots att ESA funnit stödet strida mot artikel 61.

Skälen för mitt förslag: 1 lagstiftningsärendet rörande införlivandet av luftfartsavtalet mellan Sverige, Norge och EG (Godkännande av ett avtal mellan Sverige. Norge och EEG om civil luftfart, m.m.. prop. 1991/92: 29) förekommer ett övervakningsförfarande som företer påtagliga likheter med det som föreskrivs enligt EES-avtalet. En viktig skillnad är dock att övervakningen enligt luftfartsavtalet är uppbyggd enligt en s.k. enpelarmo- dell, vilket innebär att EG-kommissionen ensam handhar övervakningen.

EES-avtalet bygger i stället på en s.k. tvåpelarmodell. Vad som i prop. 1991/92:29 uttalas om kommissionen i nu aktuella hänseenden har här relevans för ESA. Lagrådet anförde i det lagstiftningsärendet (prop. s. 297) att frågan om tillåtligheten av statliga och kommunala stödåtgärder får anses underkastad kommissionens kontroll. Denna kontroll, fortsatte lag- rådet. utgörs av en efterhandsgranskning såvitt avser stödåtgärder som finns vid avtalets ikraftträdande och av en förhandsprövning när det gäller åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet. Lagrådet ansåg därför att ut- rymmet för svensk domstolsprövning — närmast laglighetsprövning av kommunala beslut efter kommunalbesvär — är begränsat innan den av kommissionen initierade kontrollen fullföljts.

Departementschefen ansåg dock (prop. s. 47) att den aktuella ordningen 158

• Sida 159
•  Original

enligt luftfartsavtalet inte hindrar en svensk domstolsprövning efter kom- Prop. 1991/92: 170 munalbesvär annat än om grunden för överklagandet är den som anges i 10 Bilaga 1 kap. 85 första stycket kommunallagen (1991: 900), nämligen att beslutet strider mot lag eller annan författning och att den bestämmelse som motsvarar artikel 61 i EES-avtalet åberopas. Är detta fallet. anförde de- partementschefen, måste domstolen avvakta kommissionens prövning. Har stödet inte anmälts till kommissionen torde dock enligt departements- chefen domstolen kunna konstatera att stödet är otillåtet. då reglerna om anmälan i sådant fall åsidosatts (jfr EF-Karnov, 1990, avsnitt 7.2, s. 620). En särskild bestämmelse i _frågan intogs mot bakgrund därav i förslaget till den lag som införlivar luftfartsavtalet med svensk rätt (lag (1992: 138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart).

En motsvarande bestämmelse som anger en begränsning i visst hänse- ende av svensk myndighets prövningsrätt av stödåtgärder som anmälts till ESA bör enligt min mening införas i EES-lagen.

Lagrådet har i detta sammanhang anfört att det finns skäl att ge bestäm- melsen en något mindre kategorisk utformning än vad som skett i det remitterade förslaget. Enligt lagrådet föreligger annars en påtaglig risk att den rättsliga prövningen i Sverige av kommunala stödåtgärder blir onödigt fördröjd. Något egentligt behov av att invänta övervakningsmyndighetens uppfattning synes enligt lagrådet föreligga endast då utgången i målet är beroende av hur artikel 61 skall tolkas. Är omständigheterna sådana att ett kommunalt stöd skall upphävas av en annan anledning — till följd exem- pelvis av att beslutet inte tillkommit i laga ordning eller att den kommu- nala kompetensen har överskridits — är det enligt lagrådet inte påkallat att invänta ett beslut från övervakningsmyndigheten. Detsamma gäller enligt lagrådet, när talan mot det kommunala beslutet uppenbarligen är ogrun- dad. Lagrådet har därför föreslagit att det i bestämmelsen anges att svenska myndigheter endast om särskilda skäl föreligger får pröva ett till ESA anmält stöd innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger i anmälnings- ärendet.

Jag kan instämma i vad lagrådet har anfört i denna fråga. 1 bestämmel- sen bör följaktligen föreskrivas, såsom lagrådet föreslagit, att svenska myndigheter endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av ett till ESA anmält stöd, innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger i anmälningsärendet. Sådana särskilda skäl kan i enlighet med vad lagrådet anfört vara att ett överklagande uppenbarligen är ogrundat eller att det kommunala beslutet vid sidan av ett eventuellt brott mot artikel 61 har sådana brister att det under alla omständigheter skall upphävas.

Lagrådet har vidare påpekat att ESA:s beslut kan komma att överklagas till EFTA-domstolen. Enligt lagrådet synes det i ett sådant fall inte lämpligt att det kommunala besvärsmålet avgörs förrän talan mot ESA:s beslut färdigbehandlats av EFTA-domstolen. Jag delar lagrådets uppfattning i denna fråga. Enligt min mening bör detta också tydligare komma till uttryck i lagtexten.

Därutöver vill jag göra ytterligare ett förtydligande. Som tidigare sagts följer av bestämmelserna i artikel 62 och protokoll 3 till övervakningsav- talet att Sverige skall underrätta ESA om såväl befintliga som planerade 159

• Sida 160
•  Original

stödåtgärder. I bestämmelsen bör enligt min mening uttryckligen anges att Prop. 1991/92: 170 det är anmälningar från regeringen eller den myndighet som regeringen Bilaga 1 bestämmer som avses.

En remissinstans har påpekat att svensk domstol eller myndighet — närmast kammarrätt efter kommunalbesvär — formellt är oförhindrad att även efter ESA:s resp. EFTA-domstolens prövning göra en självständig bedömning av stödets tillåtlighet. Man får emellertid enligt min mening anta att domstolarna kommer att fästa stort avseende vid ESA:s resp. EFTA-domstolens bedömning. Som ovan redovisats framhöll lagrådet vid införlivandet av luftfartsavtalet att frågan om tillåtligheten av stödåtgärder fick anses underkastad kommissionens (läs ESA:s) kontroll. Här måste också framhållas möjligheten för svenska domstolar att begära ett rådgi- vande yttrande från EFTA-domstolen rörande tolkningen av en EES-regel. Det synes vara lämpligt att den svenska domstolen i förekommande fall och. om det bedöms vara av betydelse för domstolens prövning, utnyttjar sig av denna möjlighet. Sammanfattningsvis bör enligt min mening inte några vägande olägenheter uppstå.

Upplysningsskyldiglzet

Mitt förslag: En särskild bestämmelse som föreskriver en skyldighet för kommunerna och landstingen att lämna upplysningar till reger- ingen om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål för ESA:s prövning införs i EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt, dock att försla- get inte angav att upplysningsskyldigheten omfattar även landstingen.

Remissinstanserna: Så gott som alla remissinstanser har lämnat försla- get utan erinran. Några remissinstanser, däribland Svenska kommunför- bundet och Landstingsförbundet, har avstyrkt förslaget under anförande av att artikel 61 inte omfattar stödåtgärder lämnade av kommuner och landsting. Ett par andra remissinstanser har förordat att även landstingen uttryckligen införs i lagförslaget.

Skälen för mitt förslag: Lagrådet uttalade i det ovan berörda lagstiftnings- ärendet (se prop. 1991/92:29 s 297) att den där aktuella lagen borde innehålla en regel om skyldighet för kommunerna att upplysa regeringen om stöd som planeras och som kan bli föremål för kommissionens pröv- ning.

En bestämmelse av motsvarande innehåll som tar sikte på ESA:s pröv- ning bör enligt min mening införas även i EES-lagen. Svenska kommun- förbundets och Landstingsförbundets invändningar har bemötts tidigare och föranleder ingen ändring i förslaget. Såsom ett par remissinstanser föreslagit bör landstingen uttryckligen omnämnas i förslaget.

Såvitt beträffar det statliga stödet bör här nämnas att det inom närings- departementet för närvarande utarbetas en förordning som bl. a. kommer 160

• Sida 161
•  Original

att ålägga statliga myndigheter att på begäran av regeringen lämna de Prop. 1991/92: 170 uppgifter som ESA behöver för sin övervakning. . Bilaga 1

Rätt att upphäva kommunala stödbeslut

Mitt förslag: En särskild bestämmelse som ger regeringen möjlighet att upphäva sådana stödåtgärder som beslutats av kommuner och landsting och som ESA genom lagakraftvunnet beslut eller EFTA- domstolen funnit strida mot artikel 61 i EES-avtalet införs i EES-

lagen. Bestämmelsen skall inte tillämpas om en svensk myndighet har funnit att kommunens eller landstingets beslut är förenligt med artikel 61, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan pröv- ning.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag, dock att stödåtgärder från landstingen inte uttryckligen angavs i förslaget. Inte heller innehöll förslaget att bestämmelsen inte skall tillämpas om en svensk myndighet har funnit att beslutet är förenligt med artikel 61, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. En remissinstans har särskilt ifrågasatt förslagets förenlighet med regeringsformens 11 kap. 2 och 7 55 och anfört bl. a.: Kommunala bidrag till företag liksom kommunala låne- och kreditgarantier kan i vissa fall anses som myndighetsutövning. Kommunfullmäktige är inte en förvalt- ningsmyndighet i regeringsformens mening. Om stödåtgärden beslutas av kommunfullmäktige skyddar således inte 1 1 kap. 7 5 regeringsformen mot att myndighet bestämmer hur beslutet skall fattas eller lag tillämpas (jfr prop. 1991/92: 29 s. 53). Det är emellertid inte ovanligt att kommunfull- mäktige delegerar beslutanderätten i sådana här frågor till kommunsty- relsen eller till någon annan nämnd (jfr SOU 1989: 64 bilagan). Kommun- styrelse och andra kommunala nämnder är förvaltningsmyndigheter och åtnjuter därför skydd enligt 11 kap. 75 regeringsformen. Kommunalt beslut om stödåtgärd kan överklagas till kammarrätt och regeringsrätten. Dessa domstolar är i sin dömande verksamhet skyddade av 11 kap. 25 regeringsformen.

Ytterligare några remissinstanser har avstyrkt eller ifrågasatt förslaget mot bakgrund av den kommunala självstyrelsen. Slutligen har några re- missinstanser föreslagit att landstingen uttryckligen omnämns i förslaget.

Skälen för mitt förslag: Genom EES-lagen inkorporeras artikel 61 med svensk rätt och kommer därigenom att gälla som svensk lag. En allmän utgångspunkt måste vara att kommuner och landsting avstår från att lämna stödåtgärder som kan komma att bedömas som olagliga och EES-stridiga. Vidare måste beaktas att det i 2 kap. 85 andra stycket kommunallagen (1991 : 900) föreskrivs att kommuner och landsting endast får lämna indi- viduellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare om det finns synnerliga skäl som talar för det. Som tidigare framhållits är således kommunernas ' 161

11 Riksdagen 1991/92. ] saml. Nr 170. Bilaga 1

• Sida 162
•  Original

och landstingens kompetens att utge sådant stöd mycket begränsad. Man Prop. 1991/92: 170 kan därför också allmänt utgå från att kommunala stödåtgärder som strider Bilaga 1 mot artikel 61 under alla förhållanden blir sällsynt förekommande. Det kan emellertid inte uteslutas att en sådan situation ändå kan komma att uppstå. Mot bakgrund därav bör det enligt min mening tillskapas en möjlighet för regeringen att upphäva beslut om stödåtgärder av kommuner och landsting som ESA funnit strida mot artikel 61 i EES-avtalet. Man skulle här i och för sig alternativt kunna tänka sig att lägga sådana frågor under någon form av domstolskontroll. I stället för att införa en sådan ordning anser jag dock att befogenheten att upphäva det kommunala beslutet — i likhet med vad som gäller enligt lagen (1992: 138) om tillämp- ning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart — bör ligga hos regeringen. Denna ordning ter sig också naturlig när det som här rör sig om fullgörandet av Sveriges folkrättsliga förpliktelser.

Några remissinstanser har i anslutning till förslaget hävdat att det innebär ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Här måste dock framhållas att denna självstyrelse aldrig kan vara total. I motiven till regeringsformen (prOp. 1973: 90 s. 190) underströks således att arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun i ganska vid omfattning måste kunna ändras i takt med samhällsutvecklingen. Termen kommunal självstyrelse kan anses ge uttryck för principen om en självständig och inom vissa ramar fri bestämmanderätt. Såsom anges i motiven till kom- munallagen (prop. 1990/91:117 s. 23) ger regeringsformen stöd för att riksdagen genom lag bestämmer grunderna för kommunernas och lands- tingens organisation och verksamhetsformer och för den kommunala be- skattningen. Vidare är det riksdagen som genom lag bestämmer deras befogenheter och åligganden. Graden av självstyrelse avgörs följaktligen ytterst av formerna för samverkan mellan staten och den kommunala sektorn. I likhet med vad lagrådet uttalat ifråga om inskränkningar i den kommunala beskattningsrätten (se prop. 1989/90:150, bil. 4:4, 5. 32 f) anser jag att inskränkningar i den kommunala självstyrelsen bl.a. får bedömas med hänsyn till arten och omfattningen av inskränkningarna. Inom vissa ramar är gränsdragningen — såsom lagrådet anförde — snarare en politisk än en rättslig fråga.

Mot bakgrund av det sagda kan enligt min mening den föreslagna ordningen för upphävande av beslut om stödåtgärder som befunnits stå i strid med våra folkrättsliga åtaganden och med svensk lag inte anses utgöra en oacceptabel inskränkning av den kommunala självstyrelsen.

Under remissbehandlingen har vidare vissa grundlagsfrågor tagits upp i anslutning till bestämmelserna i 11 kap. 2 och 755 regeringsformen. Bestämmelsen i 11 kap. 7 5 regeringsformen tar emellertid sikte på en helt annan situation än den som nu är i fråga, nämligen att en myndighet ger direktiv om hur en förvaltningsmyndighet skall besluta i ett individuellt ärende. En sådan ordning som föreslås i promemorian träffas inte av 11 kap. 7 5 regeringsformen. Det ter sig också alltför långsökt att regeringsfor- men skulle hindra att regeringen upphäver nämndbeslut men tillåta att regeringen upphäver fullmäktigbeslut.

Lagrådet har godtagit min bedömning att regeringsformens bestämmel- 162

• Sida 163
•  Original

ser inte utgör något hinder mot ett genomförande av den i 8 5 föreslagna Prop. 1991/92: 170 ordningen. Lagrådet har emellertid ifrågasatt om ett ingripande från rege- Bilaga ] ringens sida är motiverat. i fall där talan rörande det aktuella stödets förenlighet med artikel 61 redan anförts i form av kommunalbesvär. Enligt lagrådets uppfattning framstår det som olämpligt om regeringen med tillämpning av förevarande paragraf skulle kunna föregripa den normala domstolsprövningen. Tillämpningsområdet för 8 5 bör därför enligt lagrå- det begränsas till att omfatta endast sådana fall då tolkningen av artikel 61 inte kommit under svensk domstols prövning.

Lagrådets uppfattning att regeringen inte bör föregripa den gängse domstolsprövningen har enligt min mening fog för sig. Jag kan därför biträda lagrådets förslag att det i lagtexten inflyter en uttrycklig begräns- ning av innebörd att bestämmelsen inte skall tillämpas om frågan om stödets förenlighet med artikel 61 är föremål för prövning av svensk domstol.

Det förtjänar att framhållas att bestämmelsen inte heller skall tillämpas efter en domstolsprövning som lett till att kammarrätt eller regeringsrätten i motsats till ESA, eller EFTA-domstolen. funnit att en stödåtgärd är förenlig med artikel 61. Enligt min mening bör även denna begränsning i bestämmelsens tillämpningsområde direkt framgå av lagtexten.

Lagrådet har vidare understrykit att ESA:s beslut kan komma att över- klagas till EFTA-domstolen och därför förordat att det i lagtexten uttryck- ligen anges att det skall föreligga ett lagakraftvunnet beslut av övervaknings- myndigheten eller ett avgörande av EFTA-domstolen. Enligt min mening vinner bestämmelsen i tydlighet genom lagrådets förslag, varför jag biträ- der detta.

Jag vill här också slutligen nämna att bestämmelsen inte kan tillämpas beträffande kommunala företag. Dessa lämnar dock som regel inget stöd, varför frågan saknar praktisk betydelse.

En bestämmelse med ifrågavarande innehåll bör mot bakgrund av vad ovan anförts enligt min mening införas i EES-lagen.

Skyddsåtgärder enligt artikel 64 i EES-avtalet

Min bedömning: De nuvarande bestämmelserna om vissa bemyn- diganden för regeringen i lagen (1987: 1069) om tullfrihet m.m. och i lagen (1975: 85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor ger regeringen möjlighet att vidta åtgärder som kan bli erforderliga i detta sammanhang. Ytterligare bemyndigan- den torde inte vara påkallade.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min. Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat bedömningen utan erinran. Skälen för min bedömning: I artikel 64 i- EES-avtalet föreskrivs en särskild procedur för införande av skyddsåtgärder på området för offent- 163

• Sida 164
•  Original

liga stödåtgärder. Regeln utgår från att en tillämpning av stödbestämmel- Prop. 1991/92: 170 serna som inte är i enlighet med ett upprätthållande av lika konkurrensvill- Bilaga 1 kor inom EES kan ge upphov till snedvridning av konkurrensen. Enligt artikel 64 äger därför de avtalsslutande parterna att under vissa förutsätt- ningar vidta lämpliga interimistiska och slutliga åtgärder för att motverka aktuella och potentiella snedvridningar av konkurrensen. Regeringen har redan i dag möjlighet att vidta åtgärder som kan bli aktuella i detta sammanhang. Således äger regeringen enligt 45 lagen (1987: 1069) om tullfrihet m.m. rätt att under vissa förutsättningar med- dela de föreskrifter som kan behövas. Vidare bör erinras om lagen (1975: 85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Ytterligare bemyndiganden torde enligt min mening inte vara påkallade i denna fråga.

14.8. Konkurrensområdet

Jag har i dessa frågor samrått med chefen för näringsdepartementet.

14.8.1. Övergripande frågor Omfattningen av EES-lagen

Min bedömning: EES-lagen bör innehålla de delar av avtalskom- plexet som innefattar de gemensamma materiella konkurrensre- glerna och de bestämmelser som reglerar övervakningsorganens myndighetsutövning i den mån de behöver lagform.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet godtagit den i promemorian gjorda avgränsningen av EES-lagen så vitt gäller konkurrens- området. Från några håll har dock ifrågasatts om inte det som rör konkur- rensområdet borde behandlas i särskild lag. Också ett fullständigt införli- vande av övervaknings- och kommittéavtalen har förespråkats. I ytterlig- are något fall har framförts önskemål om en mer förklarande disposition av konkurrensavsnittet.

Skälen för min bedömning: Under avsnitt 7 har en översiktlig redogö- relse lämnats för EG:s grundläggande konkurrensregler. EES-avtalets in- nehåll i denna del har redovisats i avsnitt 8.5.

Konkurrensområdet är i olika hänseenden särpräglat, även inom EG- rätten. Det rör sig om ett mycket omfattande rättsområde, väl utvecklat genom bindande sekundärrättsliga regler och icke-bindande vägledande uttalanden av olika slag från kommissionen samt en rik praxis i form både av kornmissionsavgöranden som publicerats i EGT (Official Journal) och avgöranden av EG-domstolen. Det finns också en mycket omfattande litteratur. I svenskt offentligt tryck återfinns redogörelser, förutom i de grönböcker som publicerats av utrikesdepartementet och vilkas innehåll i stort sett återfinns i de inledningsvis angivna avsnitten av denna bilaga, 164

• Sida 165
•  Original

bl.a. i förarbetena till lagen (1992: 138) om tillämpning av avtal mellan Prop. 1991/92: 170 Sverige, Norge och EEG om civil luftfart (prop. 1991/92: 29, TU4, rskr. lll) Bilaga 1 samt i konkurrenskommitténs huvudbetänkande (SOU 1991: 59), Konkur- rens för ökad välfärd Del 1 (s. 245 ff) och departementspromemorian (Ds 1992: 18) Ny konkurrenslag. Det bör nämnas att några av EG:s centrala sekundärrättsakter på området finns som bilagor till nyssnämnda lag. Det gäller bl.a. rådsförordningen (EEG) nr 17/62 om tillämpningen av Rom- fördragets artiklar 85 och 86, jämte senare ändringsförordningar, nämligen (EEG) nr 59/62, (EEG) nr 1 18/63 och (EEG) nr 2822/71, rådsförordningen (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpningen av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn samt rådsförordningen (EEG) nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer.

Konkurrensreglerna är marknadsregler, komplementära till fördragsreg- lerna om den fria rörligheten. Medan de senare i princip har karaktären av förbud mot olika hinder för den fria rörligheten, primärt riktade till staterna, ehuru med verkningar till förmån för enskilda, riktar sig de grundläggande konkurrensreglerna till företagen och ingriper sålunda i deras verksamhet. Reglernas syfte kan sägas vara att tillsammans med övriga marknadsregler frigöra de marknadskrafter som inom gemenskapen skall alstra den välståndsutveckling som tillhör fördragets övergripande mål.

Inte heller EES-avtalets syften kan tillgodoses utan ett enhetligt system av konkurrensregler som tillämpas likformigt och effektivt inom hela samarbetsområdet. Detta kommer till uttryck i EES-avtalets artikel 1.2 (e). En bristande enhetlighet på detta område skulle även rubba konkurrensför- utsättningarna mellan å ena sidan företag i EFTA-länderna och å den andra företag inom EG. En nödvändig konsekvens är att EES-avtalet innefattar bestämmelser som inom fördragets tillämpningsområde i alla hänseenden motsvarar EG:s konkurrensrätt.

Inom EG är framförallt konkurrensrätten det område där kommissionen utövar förvaltande verksamhet med direkta rättsliga verkningar, ofta av ingripande natur, för enskilda rättssubjekt. Det är alltså fråga om verksam- het som i svensk rätt klassificeras som myndighetsutövning.

Till följd av den s.k. tvåpelarlösning som vuxit fram under förhandling- arna om EES fördelas denna förvaltande verksamhet, liksom därmed förbundna rättskipningsuppgifter, mellan å ena sidan de berörda EG- institutionerna, dvs. kommissionen, EG—domstolens förstainstans samt EG-domstolen, och å andra sidan de på EFTA-sidan för bl.a. detta ända- mål inrättade organen, ESA samt EFTA-domstolen. Grunden för de nämnda organens kompetens på konkurrensområdet utgör fördelningsreg- lerna i EES-avtalets artiklar 56 och 57.2. Införlivandet av dessa bestäm- melser med svensk rätt genom EES-lagens 2 5 medför sålunda att rättskipnings- och förvaltningsuppgifter, som innefattar myndighetsutöv- ning, överlämnas till internationella inrättningar. Vilka närmare befo- genheter som sålunda överlåts på övervakningsorganen och domstolarna och vad som skall gälla för utövandet av dessa bestäms i olika hänseenden av de materiella bestämmelser och handläggningsregler som finns i över-

• Sida 166
•  Original

vakningsavtalet och i den sekundärrättsliga materia som tillhör EES- Prop. 1991/92:170 avtalet. Bilaga 1

En följd av konkurrensärendenas uppdelning på EG- resp. EFTA- organen är att på detta rättsområde avtalsinnehållet. som inom EG mot- svaras av sammanhållna rättsakter, delvis splittras upp och fördelas på olika håll i fördragsmaterian. Det finns för konkurrensområdet relevanta regler, förutom i EES- och ESA—avtalens huvudbestämmelser samt proto- koll till dessa avtal, också i en bilaga XIV till EES-avtalet där samma s.k. referensteknik som på andra rättsområden används. Därutöver anger protokoll 21 vilken kompetens som ESA skall ges vid tillämpning av konkurrensreglerna. Som närmare kommer att framgå i det följande är det på bilaga XIV och protokoll 4 till övervakningsavtalet som innehållet i vissa rättsakter har fördelats. Denna avtalsstruktur kan försvåra överblic- ken över cn komplicerad materia. Det är givet att det återspeglas i EES- lagens utformning. I sak motsvarar likväl, som nyss sagts, regleringen genomgående den inom EG gällande.

Remissinstanserna har haft varierande meningar om hur man skulle kunna komma till rätta med frågan om införlivande av konkurrensbestäm- melserna. De remissinstanser som representerar särskild sakkunskap på det konkurrensrättsliga området och som har haft insyn i förhandlingarna om avtalet hör till dem som förordat den lösning som föreslagits i prome- morian. Lagrådet har inte heller haft något att erinra mot den valda tekniken för införlivande av konkurrensbestämmelserna även om det i systematiskt hänseende enligt lagrådet uppstår en obalans i EES-lagen genom att en så utförlig reglering av konkurrensrätten tas in där. För egen del ansluter jag mig till promemorians förslag i detta hänseende. Det kan enligt min bedömning inte komma i fråga att ur avtalens huvudbestämmel- ser till särskild behandling bryta ut de bestämmelser som gäller konkur- rens. och jag fäster vikt vid att man i detta lagstiftningsärende kan samla hithörande frågor. Konkurrensområdet är det enda i avtalskomplexet. där förvaltnings- och rättskipningsuppgifter överlåts på internationella organ.

ESA och EG-kommissionen — liksom domstolarna — kan bl.a. besluta om tillåtligheten av förfaranden enligt artiklarna 53.1 och 54 i EES-avtalet, förbjuda eller godkänna företagskoncentrationer enligt artikel 57.1, ålägga företag att upphöra med konkurrensbegränsande förfaranden samt besluta om böter och viten. Det kan också gälla inspektioner och uppgiftsläm nade.

Vid införlivandet måste sålunda, såsom även lagrådet understrukit. 10 kap. 5 5 regeringsformen utnyttjas.

Jag betvivlar också att större överskådlighet kan vinnas på något annat sätt än det i promemorian föreslagna. Tekniken för införlivandet kommer under alla förhållanden att till stor del bestämmas av åtagandet att inkor- porera förordningstexter. Detta utesluter självfallet inte att de förbätt- ringar i förhållande till promemorieförslaget görs, som kan visa sig vara möjliga. Jag kommer i det följande att med utgångspunkt i avtalens struktur redogöra för vad som enligt min bedömning skall omfattas av lagen.

• Sida 167
•  Original

Konkurrensregler):asjörhållande till annan svensk rätt Prop. 1991/92: 170 Bilaga 1 '

Min bedömning: På konkurrensområdet finns det knappast någon risk för konflikt med annan svensk rätt. Däremot uppkommer det som en följd av bestämmelsernas införande bl.a. frågor om den

civilrättsliga verkan av att en rättshandling omfattas av ett konkur- rensrättsligt förbud. Ytterst ankommer det på rättstillämpningen att ta ställning till sådana frågor.

Promemorian har inte tagit upp hithörande spörsmål. Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge är en remissin- stans som särskilt tagit upp frågorna om förhållandet mellan avtalens konkurrensregler och svensk rätt. Hovrätten som anser att de största svårigheterna med inkorporering av vissa artiklar i EES-avtalet gäller i vad mån bestämmelserna skall ha effekt för andra än statsmakterna, anger särskilt artiklarna 53 och 54 som exempel på bestämmelser i EES-avtalet, som det torde vara meningen att myndigheterna skall tillämpa. Hovrätten konstaterar att det uppkommer frågor. huruvida en artikel skall kunna åberopas av enskilda direkt vid domstol eller annan myndighet och anför att exempelvis artikel 53.2 skall uppfattas så. trots att tvekan kan föreligga med hänsyn till att konventionsorganen har tillagts befogenhet att ingripa vid överträdelser. '

Skälen för min bedömning: Jag anser att det som hovrätten har tagit upp är viktigt och vill därför redogöra för min allmänna syn därpå. Samtidigt vill jag dock understryka att det måste ankomma på rättstillämpningen att med beaktande av EG-rättslig praxis ta ställning i många fall.

Vad gäller förhållandet mellan gemensamma konkurrensregler och na- tionell konkurrensrätt och därmed också frågan om avgränsningen av uppgifter mellan övervakningsmyndigheterna och nationella myndigheter, får man enligt min mening skilja mellan nationella konkurrensmyndighe- ter och domstolar. Vad beträffar konkurrensmyndigheter är utrymmet för tillämpning av kartellförbudet och förbudet mot missbruk av dominerande marknadsställning ringa. Det är en annan sak. att konkurrensmyndighe- terna skall bistå övervakningsmyndigheterna i olika hänseenden. Jag åter- kommer till det.

På konkurrensområdet träder inte den gemenskapsrättsliga regleringen in i stället för motstridande nationell rätt på samma sätt som kan bli fallet i fråga om reglerna för den fria rörligheten på marknaden, där det kan föreligga konflikt mellan den nationella regleringen och gemenskapsrättens krav på fri rörlighet. Nationell konkurrensrätt och gemenskapsrättslig kan finnas vid sidan av varandra, därför att reglerna tillgodoser skilda skydds- objekt. vilka inte är oförenliga. Gemenskapsrätten skyddar den mellanstat- liga konkurrensen, den nationella rätten den inomstatliga. De bägge rätts- systemen kan därför tänkas tillämpliga samtidigt och vid sidan om var- andra, om det är fråga om förfaranden som på en gång riktar sig mot bägge skyddsintressena. Omvänt kan man inte därav. att ett förfarande är god— 167

• Sida 168
•  Original

tagbart enligt det ena systemet, utan vidare sluta sig till att det är legitimt Prop. 1991/92: 170 också enligt det andra. Bilaga 1

Det anförda gäller likaså förhållandet mellan det gemensamma regelsy- stem som EES-rätten utgör och nationell rätt. I vad mån ett visst förfarande skall kunna drabbas av ingripanden inte bara på grund av de gemensamma bestämmelserna utan också på grund av våra egna föreskrifter är i princip en fråga för den svenska konkurrensrätten. Denna får dock givetvis inte tillämpas på sådant sätt att den enhetliga och effektiva tillämpningen av EES-avtalets konkurrensregler äventyras. Särskilt när det gäller ingripan— den mot förfaranden som omfattas av undantag enligt artikel 53.3 kan problem uppstå. Därmed förknippade frågor är ännu inte helt lösta inorn gemenskapsrätten och det kan inte komma i fråga att föregripa kommande ställningstaganden.

Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att en proposition med förslag till ny konkurrensrättslig lagstiftning är under utarbetande inom regeringskansliet på grundval av förslagen i konkurrenskommitténs betän- kande (SOU 1991:59) Konkurrens för ökad välfärd samt departements- promemorian Ds 1992: 18, vilka har varit föremål för remissbehandling i särskild ordning. Sådana gränsdragningsfrågor som jag nyss har berört torde få övervägas i det sammanhanget. Det är då möjligt att ta hänsyn till problemet och söka utforma den svenska rättens regler så att konflikter så långt möjligt förebyggs. Nu är det emellertid endast fråga om de föreskrif- ter som följer av EES-åtagandena och som skall tillgodose skyddet för den gränsöverskridande konkurrensen inom EES.

Vad gäller domstolarna är situationen annorlunda än för konkurrens- myndigheterna. Artikel 53 i EES-avtalet motsvarar materiellt artikel 85 i Romfördraget. Den skall därför uppfattas i enlighet med EG-domstolens praxis rörande denna artikel. Artikel 85 har inom EG direkt effekt. Det- samma gäller förbudet mot missbruk av dominerande marknadsställning i artikel 54 i EES-avtalet. Förbuden kan med andra ord åberopas av parterna i skilda slags mål, och bestämmelserna skall då användas av domstolen. Det är särskilt att märka att sådana rättshandlingar (dvs. överenskommel- ser och beslut men vanligen ej samordnade förfaranden, eftersom sådana i sig torde sakna rättsverkningar), som är otillåtna enligt artikel 53.1 EES- avtalet enligt artikelns andra stycke skall vara verkningslösa i vad de strider mot kartellförbudet. Denna civilrättsliga verkan inträder enligt bl. a. auk- toritativa tyska kommentarer (jfr Koch i Grabitz; Kommentar zum EWG- Vertrag; paragraf 138 vid art. 85) när artikelns rekvisit är uppfyllda, och skall i princip av domstolen självmant tas i betraktande när det står klart att så är fallet. Verkan enligt artikeln är begränsad till de delar av rätts- handlingen som träffas av förbudet. Vilka konsekvenser detta i övrigt får på verkningarna av rättshandlingen är att bedöma enligt vanliga regler. Det ankommer på domstolen att i det särskilda fallet ta ställning härtill, varvid bedömningen mycket väl kan tänkas utfalla så att rättshandlingen behåller sin verkan i andra hänseenden.

Domstolens uppgift kan dock kompliceras av att artikel 53 i EES-avtalet. liksom artikel 85 i Romfördraget. utgör en helhet. Det kan därför givetvis vålla problem hur man Skall förfara när det inte föreligger något ställnings- 168

• Sida 169
•  Original

tagande från övervakningsorganens sida enligt artikel 53.3. Denna proble- Prop. 1991/92: 170 matik kan inte behandlas nu. Den får liksom inom EG angripas av de Bilaga 1 nationella myndigheterna vid deras tillämpning av bestämmelsen.

Vad angår avtalets artikel 54, som motsvarar artikel 86 i Rom fördraget, gäller likaledes att den skall användas i nationell rättstillämpning. Natio- nella myndigheter kan sålunda ha rätt att ingripa mot missbruk av domi- nerande marknadsställning. Här uppkommer dock inte de nyss omnämnda civilrättsliga verkningarna, och artikeln torde därför knappast bli aktuell vid domstol på samma sätt som den föregående artikeln. Om t.ex. miss- bruket manifesteras i form av ingångna avtal, kan dock uppkomma civil- rättsliga konsekvensfrågor av samma slag som nyss berörts. Det är inte uteslutet att missbruk av dominerande marknadsställning yttrar sig just genom ingåendet av sådana avtal som omfattas av kartellförbudet. Man kan också tänka sig fall där ogiltighet av en rättshandling kan inträda enligt exempelvis 36 & avtalslagen.

Vad slutligen gäller EES-avtalets artikel 57 skall endast sägas att dess tillämpning väsentligen är en fråga för övervakningsmyndigheterna. Av artikel 9 i rådsförordningen (EEG) nr 4064/89 framgår dock att kommis- sionen under vissa förutsättningar kan överlämna handläggningen av ett koncentrationsärende till behörig nationell myndighet. Vidare framgår av artikel 22 att prövningen av en företagskoncentration, som inte uppfyller förordningens krav på s.k. gemenskapsdimension, i visst fall kan överläm- nas av ett medlemsland till kommissionen.

14.8.2. Särskilda införlivandefrågor Bi ridande rättsakter som omfattas av bilaga Xthill EES-avtalet

Mitt förslag: De delar av förordningar med materiella regler som anges i bilaga XIV och som behöver lagform vid införlivandet inkorporeras jämte anpassningsbestämmelser genom EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: I fråga om remissyttrandena hänvisas till vad som tidigare sagts om omfattningen av EES-lagen.

Skälen för mitt förslag: Genom bilagan XIV till EES-avtalet infogas i avtalet med s.k. referensteknik bl. a. sådana delar av vissa EG- förordningar som innehåller materiella konkurrensregler. Det rör sig dels om bestämmelserna om tillåtligheten av företagskoncentrationer, dels om bestämmelser ur rättsakter på särskilda sektorer, vilka ansluter till och materiellt kompletterar de grundläggande konkurrensreglerna. Andra delar av dessa rättsakter med bestämmelser om påföljder samt olika slags förfa— randeregler för övervakningen m.m., ingår i EFTA-anpassad form i olika kapitel i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Protokollet inkorporeras med svensk lag genom EES-lagens 3 5. Jag tar upp behovet av kompletterande föreskrifter senare under avsnitt 14.8.3. 169

• Sida 170
•  Original

Bilaga XIV till EES-avtalet hänvisar sålunda till ett antal bindande och Prop. 1991/92: 170 icke bindande rättsakter. Flera av de bindande rättsakterna utgör s.k. Bilaga 1 gruppundantagsförordningar. Dessa behandlar jag i följande avsnitt. I övrigt gäller det de bestämmelser som anges nedan.

Förordningar

rättsakt nr [ (artiklarna 1 —5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer i EES— version),

ra'ttsak! nr 10 (artiklarna 1—5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på trans- porter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar i EES-version),

rättsakt nr 11 (avdelning I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 december 1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten i EES-version) och

rättsakt nr 14 (artiklarna 1—3 i höga myndighetens beslut nr 24—54 av den 6 maj 1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett företag enligt fördragets artikel 66.1 i EES-version).

Bestämmelserna i dessa rättsakter utgör en del av de gemensamma konkurrensbestämmelserna och kan enligt min mening inte gärna ses isolerade från de övriga konkurrensbestämmelser som inkorporeras genom EES-lagen. Med hänsyn till att det är fråga om förordningstexter kommer endast inkorporering i fråga som införlivandemetod. Eftersom bestämmel- serna avser ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden, skall inkorpore- ringen ske genom lag.

Direktiv Bilaga XIV hänvisar också till två direktiv. nämligen

rättsakt nr 12 kommissionsdirektiv 88/301/EEG om konkurrens på marknaderna för teleterminalutrustning och

rättsakt nr 13 kommissionsdirektiv 90/388/EEG om konkurrens på marknaderna för teletjänster.

Direktiven får enligt min bedömning i vanlig ordning införlivas med svensk rätt genom erforderliga anpassningar av de föreskrifter som gäller på teleområdet. De föranleder inga särskilda åtgärder i detta sammanhang.

Mot den i det remitterade förslaget valda lagtekniska lösningen. som innebar att hela bilagan XIV skulle fogas som bilaga till lagen, har lagrådet haft invändningar. Enligt lagrådets mening är bilagan alltför svåröverskåd- lig och onödigt omfattande i sammanhanget. Jag delar denna mening. Lagförslaget har därför i denna del utformats med beaktande av lagrådets synpunkter.

• Sida 171
•  Original

Gruppundantag Prop. 1991/92: 170 Bilaga 1 Min bedömning: De s.k. gruppundantagsförordningarna kan inför-

livas med svensk rätt genom regeringsförordning med användande av inkorporeringsmetoden.

Promemorians bedömning: Överensstäm mer med min bedömning. Remissinstanserna: Marknadsdomstolen har ifrågasatt promemorians bedömning att de s.k. gruppundantagsförordningarna bör kunna ses som verkställighetsföreskrifter till EES-lagen och därför skulle kunna enligt 8 kap. 13 & regeringsformen inkorporeras genom regeringsförordning.

Skälen för min bedömning: De 5. k. gruppundantagsförordningarna (rätts- akterna nr. 2 —9 i bilaga XIV till EES-avtalet) vilka i sin EG-rättsliga form tillkommit med tillämpning av Romfördragets artiklar 85.3 och 87 angeri generella termer bestämda typer av avtal som på vissa villkor undantas från kartellförbudet i artikel 85.1. Det är i avtalet fråga om följande rättsakter i deras gällande lydelse och i EES-anpassad form.

Rältsakt nr 2 kommissionens förordning (EEG) nr 1993/83 om tillämp- ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av ensamåterförsäljaravtal.

rättsakt nr 3 kommissionens förordning (EEG) nr 1984/83 om tillämp- ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av exklusiva inköpsavtal.

rättsakt nr 4 kommissionens förordning (EEG) nr 123/85 om tillämp- ning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av försäljnings- och service- avtal för motorfordon,

rättsakt nr 5 kommissionens förordning (EEG) nr 2349/84 om tillämp- ning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av patentlicensavtal,

rättsakt nr 6 kommissionens förordning (EEG) nr 417/85 om tillämp- ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av specialiseringsavtal,

rättsakt nr 7 kommissionens förordning (EEG) nr 418/85 om tillämp- ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av avtal om forskning och utveckling.

rättsakt nr 8 kommissionens förordning (EEG) nr 4087/88 om tillämp- ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av franchiseavtal samt

rättsakt nr 9 kommissionens förordning (EEG) nr 556/89 om tillämp- ning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av know-how-licensavtal.

Enligt marknadsdomstolen är promemorians lösning från praktiska syn- punkter lämplig och ännu bättre vore om förordningarna. såsom sker i EG. utfärdades på myndighetsnivå. Frågan är dock enligt marknadsdomstolen om förordningarna kan anses vara verkställighetsföreskrifter i regerings- formens mening. Bl.a. bör uppmärksammas att föreskrifter om gruppun- dantag har viktiga civilrättsliga verkningar på avtal mellan enskilda rätts- subjekt. Det kan enligt marknadsdomstolen hävdas att de med den utform- ning 8 kap 2 5 regeringsformen har kräver lagform.

För egen del gör jag följande bedömning. Gruppundantagen har i stort sett likartad uppbyggnad. De innehåller som regel listor över avtalsvillkor som medför att avtal inte omfattas av undantaget samt exemplifierande uppräkningar av sådana villkor som godtas. Gruppundantag kan sättas ur 171

• Sida 172
•  Original

kraft i särskilda fall, om avtal befinns ha verkningar som är oförenliga med Prop. 1991/92: 170 förutsättningarna för undantag enligt artikel 85.3. I sådana fall kan dock Bilaga 1 inte påföljd ifrågakomma för den tid företaget åtnjutit undantaget. Ingen- ting hindrar att ett avtal, oavsett huruvida det kan anses falla under ett gruppundantag, anmäls till övervakningsmyndighetcn för prövning.

Gruppundantaget såsom rättsfigur torde sakna egentlig motsvarighet i tidigare svensk rätt. Det synes närmast kunna karakteriseras som en form av generell dispens från skyldigheten att till övervakningsmyndigheten för prövning anmäla konkurrensbegränsande avtal.

Gruppundantag ingår emellertid också bland de rättsakter som Sverige har förbundit sig att följa enligt det s.k. luftfartsavtalet med EG, vilket införlivats med svensk lag genom den tidigare nämnda lagen (1992: 138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. I det avtalet ingår såsom artikel 4.3 en motsvarighet till EES-fördragets artikel 53.3. vilken har införlivats genom den lagstiftningen. I frågan om införlivandet av de rättsakter som utgjorde gruppundantag anförde före- dragande statsrådet (prop. 1991/92:29 s. 42 f.) att bestämmelserna var av den karaktären, att de kunde ses som utfyllnad av bestämmelsen i artikel 4.3 i avtalet, dvs. som föreskrifter om verkställighet av lag enligt 8 kap. 13 5 första stycket i regeringsformen. De kunde därför införlivas genom förord- ning med användande av inkorporeringsmetoden. Denna bedömning läm- nades utan erinran i lagstiftningsärendet. Lagrådet har inte gått in på frågan om införlivandet av gruppundantagen.

Jag kan för egen del inte finna att de ifrågavarande undantagen egentli— gen tillför något materiellt nytt i förhållande till vad som föreskrivs i EES-avtalets artikel 53, vilken jag nu föreslagit skall inkorporeras med svensk rätt genom EES-lagen. Förutsättningarna för undantag är tydligt angivna i artikel 53.3. Att det inte är fråga om att tillföra något väsentligt nytt till artikelns innehåll framgår bäst av att en rättshandling kan göras till föremål för övervakningsmyndighetens prövning enligt artikelns första och tredje stycken, oavsett huruvida den omfattas av gruppundantaget. Om något ytterligare åläggande för enskilda eller eljest om något ingrepp i deras personliga eller ekonomiska förhållanden utöver vad huvudbestämmelsen medför är det inte fråga. I denna mening medför sålunda inte dessa rättsakter några civilrättsliga verkningar för enskildas avtal. Att de är av stor praktisk betydelse i affärslivet och därigenom faktiskt inverkar på utformningen av många avtal mellan enskilda är en annan sak.

Det sagda torde också gälla rättsakt nr 15, Höga myndighetens beslut 25 —67/EKSG med en förordning om befrielse från kravet på förhandsgod- kännande enligt fördragets artikel 66.3. Denna rättsakt utgör ett gruppun- dantagsbeslut på kol- och stålområdet. Förutsättningarna för undantag är på kol- och stålområdet tillräckligt tydligt angivna i artikel 2.2 i protokoll 25 till EES—avtalet.

Jag finner sålunda inte skäl till annan bedömning än den som har gjorts i det tidigare lagstiftningsärendet och i promemorian utan anser att grupp- undantagsförordningarna kan inkorporeras genom regeringsförordning.

• Sida 173
•  Original

Protokoll 4 till övervakningsavtalet Prop. 1 99 l / 92: 1 70 Som föreslagits i avsnitt 12.4.1 inkorporeras protokoll 4 till övervaknings- Bilaga I avtalet om ESA:s uppgifter och befogenheter på konkurrensområdet ge- nom EES-lagen.

EFTA-ländernas åtagande att ge ESA samma befogenheter som EG- kommissionen har redan inledningsvis nämnts. De EG-rättsakter som reglerar kommissionens befogenheter på konkurrensområdet finns i ett antal förordningar. I artikel 3 av protokoll 21 till EES-avtalet anges dessa rättsakter och de artiklar däri som återspeglar kommissionens befogenhe- ter och uppgifter. Rättsakterna är, i sin efter senare ändringar gällande lydelse, följande

i fråga om företagskoncentrationer den grundläggande rådsförordningen (EEG) nr 4064/89 den 21 december 1989 samt kommissionsförordningen (EEG) nr 2367/90 den 25 juli 1990 om anmälningar, tidsfrister och munt- ligt uppgiftslämnande i detta sammanhang,

i fråga om allmänna jörfaranderegler den grundläggande rådsförord- ningen (EEG) nr 17/62 den 6 februari 1962, kommissionsförordningen (EEG) nr 27/62 av den 3 maj 1962 med tillämpningsföreskrifter rörande form, innehåll och andra enskildheteri fråga om ansökningar och anmäl- ningar samt kommissionsförordningen (EEG) nr 99/63 den 25ju1i 1963 om det muntliga uppgiftslämnande som regleras i artiklarna 19.1 och 19.2 i nyssnämnda grundläggande förordning 17.

Vidare anges i protokollets artikel 3 på motsvarande sätt relevanta EG-bestämmelser på transport- resp. kol- och stålområdena. För kol- och stålområdet finns det liknande bestämmelser dels i artiklarna 65 och 66 i EKSG-fördraget, dels i olika beslut av kommissionen.

I protokoll 4 till övervakningsavtalet har dessa bestämmelser anpassats och gjorts tillämpliga på ESA.

Innehållet i protokollet

Protokollet innehåller sålunda de mellan EFTA-länderna överenskomna bestämmelserna om genomförandet av EES-avtalets konkurrensregler för företag, särskilt innehållet i protokoll 21 till EES-avtalet. Protokoll 4 består av fem delar med sammanlagt 16 kapitel i löpande numrering I-XVI. Varje kapitel är artikelindelat för sig. Till helt övervägande del motsvarar denna artikelnumrering den i EG-rättsakterna.

Kapitlen I -- starar till innehållet mot rådsförordning (EEG) nr 17/62 (kap. 11), kommissionsförordning (EEG) nr 27/62 (kap. III), kommissions- förordning (EEG) nr 99/63 (kap. IV) och rådsförordning (EEG) nr 2988/74 (kap. V).

Kapitlen VI —XIl gäller transport och svarar till innehållet mot de delar av rådsförordning (EEG) nr 1017/68, vilka inte såsom materiella regler införlivats redan enligt EES-avtalets bil. XIV, nämligen artiklarna 6 och 10 — 31 (kap. VI), kommissionsförordning (EEG) nr 1629/69 (kap. VII), rådsförordning (EEG) nr 1630/69 (kap. VIII), avsnitt II med förfarandereg- ler i rådsförordning (EEG) nr 4056/86 (kap. IX), kommissionsförordning 173

• Sida 174
•  Original

(EEG) nr 4260/88 (Kap. X), kommissionsförordning (EEG) nr 3975/87 Prop. 1991/92: 170 (kap. XI) och kommissionsförordning (EEG) nr 4261/88 (kap. XII). Bilaga ]

Kapitlen XIII — Xl V gäller företagskoncentrationer och svarar till inne- hållet mot de delar av rådsförordning (EEG) nr 4064/89 vilka inte såsom materiella regler införlivats redan enligt EES—avtalets bil. XIV, nämligen artiklarna 6 — 24 (kap. XIII) och kommissionsförordning (EEG) nr 2367/90 (kap. XIV).

Kapitel XV gäller kol- och stålsektorn och svarar till innehållet bl. a. mot relevanta delar av artiklarna 65 och 66 fördraget om upprättande av Kol- och stålunionen samt artikel 47 samma fördrag rörande rätten att inhämta upplysningar och utföra undersökningar, påföljd för brott mot plikten att uppfylla sådana förpliktelser, sekretesskydd samt skadeståndskyldighet vid bristande sekretess. artikel 36.1 samma fördrag om skyldighet att bereda berörd part tillfälle att yttra sig före åläggande av sanktion, innebärande betalningsförpliktelse, eller av viten samt artikel 82 samma fördrag om den omsättning som skall utgöra underlag för beräkning av viten och påföljder (kap. XV, avsnitt 1), del av Höga myndighetens beslut 26—/54 med tillämpningsföreskrifter till nyssnämnda fördragsartikel 66 i fråga om uppgiftsskyldighet för företag (kap. XV, avsnitt II), kommissionsbeslut 715/78 EKSG med preskriptionsbestämmelser på kol- och stålområdet (kap. XV. avsnitt 111) samt kommissionsbeslut 379/84 EKSG om befo- genheter för tjänstemän vid undersökningar m.m. (kap. XV. avsnitt IV).

I det avslutande kapitlet XVI finns övergångsbestämmelser beträffande kapitlen II — XII och XV (kap. XVI, avsnitt 1) samt beträffande kapitlen XIII och XIV (kap. XVI, avsnitt II).

Till protokollet hör vissa bilagor.

"14.8.3 Behovet av särskilda svenska föreskrifter

Behörig svensk konkarrensmyndighet

Mitt förslag: Lagen skall innehålla upplysningar om att regeringen utser den myndighet som skall vara behörig här i landet vid tillämp- ning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och övervakningsavtalet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna har inte tagit upp frågan. Skälen för mitt förslag: Som framgått tidigare bör EES-avtalets huvud- bestämmelser och de protokoll till avtalet som rör konkurrensfrågor inkor- poreras genom EES-lagen. Detsamma gäller övervakningsavtalet och protokoll 4 till detta avtalet. För att de gemensamma konkurrensbestämmelserna skall fungera såsom avtalat fordras därutöver vissa andra lagstiftningsåtgärdcr. EES-avtalet kräver att varje avtalsslutande stat utser ett organ att vara behörig nationell myndighet med de uppgifter som framgår av de gemen- . samma konkurrensbestämmelserna. Vilken myndighet som uppgifterna 174

• Sida 175
•  Original

skall läggas på här i landet bör lämpligen bestämmas av regeringen i Prop. 1991/921170 förordning. EES-lagen bör innehålla en upplysning om detta. Bilaga 1 Jag vill i sammanhanget erinra om att regeringen i budgetpropositionen för budgetåret 1992/93 (prop. 1991/92: 100 bil 13 s. 133) i enlighet med konkurrenskommitténs förslag föreslagit att en ny konkurrensmyndighet skall inrättas den 1 juli 1992 genom att uppgifter från nuvarande Statens pris- och konkurrensverk (SPK) och Näringfrihetsombudsmannen (NO) förs samman till en ny myndighet. Förberedelserna för inrättandet av det nya konkurrensverket pågår för närvarande.

Ramen för den behöriga myndighetens befogenheter

Mitt förslag: 1 EES-lagen införs en föreskrift som klargör den svenska konkurrensmyndighetens befogenheter vid undersökningar som skall utföras på begäran av ESA.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Flera remissinstanser har riktat kritik mot prome- morians förslag från i huvudsak samma utgångspunkter. De har ansett att den i promemorian föreslagna 12 å i EES-lagen kan kritiseras från rättssä- kerhetssynpunkt.

Skälen för mitt förslag: Det är riktigt. såsom flera remissinstanser an- märkt, att den i promemorian föreslagna paragrafen inte anger de närmare förutsättningar, under vilka undersökningen får äga rum. Det är inte heller paragrafens funktion. Den anger endast vilka åtgärder som kommer i fråga inom ramen för en sådan undersökning som övervakningsorganen får besluta om.

Enligt EES-avtalet skall ESA kunna besluta om undersökningar hos företag här i landet för att utreda eventuella överträdelser av konkurrens- bestämmelserna. Undersökningarna skall utföras antingen av ESA eller av den behöriga svenska myndigheten på begäran av ESA. ESA är, liksom å sin sida kommissionen, enligt artikel 8.3 i protokoll 23 till EES-avtalet skyldigt att på begäran av den andra övervakningsmyndigheten föranstalta om en undersökning inom sitt område. Företagen skall vara skyldiga att underkasta sig undersökningarna, och dessa skall ytterst kunna genomföras med tvång.

Det är sålunda inte den svenska myndigheten som beslutar om åtgär- derna, utan konventionsorganen. Dessa tillämpar därvid de gemensamma reglerna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att den ilpromemorian före- slagna 129" knappast fyller de krav på tydlighet som brukar ställas på en författning som reglerar användning av tvångsmedel. Enligt hovrätten är det t. ex. oklart hos vem undersökning egentligen får ske.

Promemorian kan ha varit otydlig i denna del. Jag har i det föregående förklarat bakgrunden till att innehållet i övervakningsavtalet inte kunnat ställas till förfogande i samband med remissen. Jag finner det därför så 175

• Sida 176
•  Original

mycket mera angeläget att här lämna en översiktlig redogörelse för det Prop. 1991/92: 170 system för inhämtande av upplysningar från företag och företagssamman- Bilaga 1 slutningar samt för undersökningar som protokoll 4 till övervakningsavta- let bygger på. Riktlinjerna för ESA:s användning av konkurrensreglerna framgår av kapitel 2 i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Detta ger behörighet för ESA dels att inhämta upplysningar, dels att företa undersökningar. Vidare innehåller kapitlet bestämmelser om samarbetet mellan ESA och natio- nella myndigheter i konkurrensärenden. De hänvisningar till artiklar som ges i det följande avser kapitel 2 i protokoll 4 som motsvarar förordning (EEG) nr 17/62 till sitt sakliga innehåll. Även artikelindelningen är samma. De följande kapitlen i protokollet som innehåller bestämmelser för sär- skilda sektorer innehåller såvitt nu är i fråga motsvarande regler, varför dessa inte särskilt berörs i det följande. ESA kan inleda ett förfarande på eget initiativ lika väl som efter klagomål eller på grund av ett ansökningsårende. Staterna samt fysiska och juridiska personer, som har ett berättigat intresse i saken, får begära undersökning. Finner ESA, att det inte finns tillräcklig grund för ingri- pande, skall den som framställt sådan begäran underrättas om skälen och ges tillfälle att Skriftligen framlägga synpunkter.

Upplysningar

ESA får inhämta alla nödvändiga upplysningar hos medlemsstaternas regeringar och behöriga myndigheter samt hos företag och företagssam- manslutningar (art. 11.1). Ett företag är då inte skyldigt att lämna några upplysningar. Men om det inte sker inom fastställd tid, eller ofullständiga uppgifter lämnas, kan ESA begära upplysningarna genom ett formligt beslut.

Beslutet, av vilket en kopia skall översändas till behörig nationell myn- dighet, skall innehålla besked om de upplysningar som begärs, den tid inom vilken de skall lämnas samt påföljd för lämnande av oriktig upplys- ning. I beslutet skall också anges att det är möjligt att få till stånd en prövning av det hos EFTA-domstolen (art. 11.5).

ESA är således förpliktigad att följa ett tvåstegsförfarande. Först skall den begära upplysningar och sedan, om inte begäran efterkornmes. besluta i frågan.

Undersökningar

Artikel 14 ger övervakningsorganet rätt att till uppfyllande av sina upp- gifter vidta alla nödvändiga undersökningar hos företag och företagssam- manslutningar (i det följande ”företag"). En undersökning kan utföras av en tjänsteman vid övervakningsorganet antingen med stöd av en skriftlig fullmakt (art. 14.2) eller enligt ett formligt beslut (art. 14.3). Undersök- ningen kan i bägge fallen föregås av en underrättelse till företaget, men det är inte något krav. S. k. tillslag utan föregående varning har inom EG blivit 176

• Sida 177
•  Original

vanligare. Valet mellan de båda undersökningsformerna beror av omstän- Prop. 1991/92: 170 digheterna. t.ex. risken för att bevisning eller annat utredningsmaterial Bilaga 1 förstörs eller undanhålls.

I en fullmakt enligt 14.2 skall anges syftet med undersökningen och vilka omständigheter den avser. Numera förekommer i praxis inom EG att fullmakten kompletteras med ytterligare en handling som innehåller be- sked om kommissionens befogenheter och företagets rättigheter. Det är viktigt att här framhålla, att företaget inte är skyldigt att ställa sig till förfogande för en undersökning i dessa fall. I den mån företaget frivilligt lämnar sin medverkan. får emellertid detta den följden, att påföljder enligt artikel 15.1 c kan åläggas företaget, ifall detta uppsåtligen eller av oaktsam- het skulle förete böcker eller andra affärshandlingar som är ofullständiga. Vägrar företaget att medverka vid undersökningen, uppkommer självfallet fråga om att i stället företa denna med stöd av ett formligt beslut därom.

En undersökning som grundas på ett beslut är företaget däremot skyldigt att underkasta sig. Skyldigheten är påföljdssanktionerad. Enligt artikel 16.1 kan också en vitesliknande påföljd åläggas för att framtvinga efterrät- telse. Beslut om undersökning skall enligt artikel 14.4 föregås av samråd med den nationella myndigheten.

Tjänstemän hos den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium undersökningen skall genomföras kan. på begäran av myndig- heten eller ESA, ge de tjänstemän som utför undersökningen den hjälp som behövs för att genomföra uppgifterna (art 14.5). ESA kan också anmoda de behöriga nationella myndigheterna att företa undersökningar å dess väg- nar.

Rätten enligt artikel 14 för övervakningsorganct att genomföra alla nödvändiga undersökningar hos företag och företagssammanslutningar avser

a) att granska räkenskaper och andra affärshandlingar,

b) att ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar,

e) att begära muntliga förklaringar på platsen, och

d) att få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel (art. 14.1).

Föreskrifter om skyldighet att underkasta sig undersökningarna kräver lagform. Genom att protokoll 4 till ESA-avtalet inkorporeras genom EES- lagen är detta krav uppfyllt såvitt gäller ESA:s egna undersökningar. Däremot saknas i protokollet bestämmelser om den behöriga nationella myndighetens befogenheter, när denna på uppdrag av ESA skall genomföra undersökningar eller hjälpa ESA vid undersökningar. Detta är en fråga för den nationella rätten att reglera i enlighet med avtalets innehåll. Bestäm- melser om detta bör därför tas in i EES-lagen.

Den myndighetsutövning som ESA och kommissionen enligt det föregå- ende får rätt att utöva mot företag i Sverige är underkastad samma rättsäkerhetsgarantier som EG-rätten uppställer fråga om de befogenheter som kommissionen utövar med stöd av EG:s motsvarande bestämmelser. Rätten till domstolsprövning är enligt avtalettillgodosedd genom möjlig— hctcn att klaga till EFTA-domstolen resp. EG:s förstainstans. Vad beträffar undersökningsbcslut, vilka endast kan fattas av ESA när det gäller företag 177

• Sida 178
•  Original

i Sverige, finns det en skyldighet för ESA enligt artikel 8 i bilaga 23 till Prop. 1991/92: 170 EES-avtalet att tillmötesgå en framställning därom från kommissionen. I Bilaga 1 ett sådant fall torde talan få föras mot kommissionens beslut att begära undersökningen hos ESA. Skulle det emellertid röra sig om en mera underhandsbetonad kontakt mellan övervakningsmyndigheterna, så att ESA självständigt genomför prövningen och beslutar om åtgärden, lär talan skola föras mot det beslutet. Såsom jag i det föregående redogjort för skall i samband med förrättningen företaget underrättas om möjligheten att få en prövning till stånd. Av beslutet skall självfallet framgå vem det riktar sig till.

Lagrådet har haft vissa synpunkter på utformningen av det remitterade förslaget i denna del. Dels har lagrådet föreslagit att bestämmelsen i likhet med artikel 14 i bilaga 11 utformas med angivande av adressat, dels har det haft vissa synpunkter på översättningen av den engelska protokollstextens ”books”. Lagrådet har föreslagit att paragrafen utformas så. att det uttryck- ligen framgår att skyldigheten att underkasta sig åtgärderna gäller för företag och att termen "bokföring” används i stället för ”böcker”. Enligt lagrådet ger termen "bokföring" ett mer adekvat uttryck för vad som torde vara avsett. Jag delar lagrådets uppfattning att föreskriften bör utformas med angivande av adressat. Vad gäller terminologin är jag däremot inte ense med lagrådet. Det kan enligt min mening ligga en fara i att vid översättning av EG-rättsliga termer ge orden en alltför precis, av den svenska rättsordningen fixerad, innebörd. Termerna skall när reglerna används tolkas utifrån sitt eget sammanhang och inte utifrån den svenska juridiska begreppsapparaten. Jag anser att ordet ”böcker”. som för övrigt använts vid den slutliga översättningen av protokollet, är att föredra. Av samma skäl anser jag i motsats till lagrådet att också kretsen av adressater bör anges på samma sätt som i de EG—rättsliga texterna med orden ”företag och företagssammanslutningar”.

Handräckning vid undersökning

Mitt förslag: Konkurrensmyndigheten skall vid behov kunna på- kalla handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra en undersökning.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Endast rikspolisstyrelsen har berört ämnet. Skälen för mitt förslag: EES-avtalet medför också behov av en bestäm- melse om att den behöriga svenska myndigheten får vända sig till exekutiv myndighet, om tvångsmedel skulle användas för att genomföra undersök- ningarna. Detta behov bör enligt min mening tillgodoses genom en bestäm- melse i EES-lagen om att myndigheten får begära handräckning. Reglerna i 16 kap. 10— 12 åå utsökningsbalken kommer att bli tillämpliga på detta handräckningsförfarande. Handräckningsmöjligheten måste stå till förfogande för att de förpliktel- 178

• Sida 179
•  Original

ser Sverige har åtagit sig skall uppfyllas. Jag har dock svårt att föreställa Prop. 1991/92: 170 mig att den i realiteten skall behöva tas i anspråk i förevarande situationer. Bilaga 1 Den bör därför mera betraktas som ett stöd åt den nationella konkurrens-

myndigheten. Vid all tvångsmedelsanvändning gäller som en allmän prin- cip att tvångsmcdlet inte får tillgripas om samma resultat kan uppnås på frivillig väg eller med lindrigare tvångsmedel.

14.9 Verkan i Sverige av domar och beslut som gäller enskilda

Mitt förslag: I EES-lagen införs en bestämmelse av innebörd att avgöranden som avses i artikel 1 10 första stycket EES-avtalet skall verkställas på samma sätt som en svensk lagakraftägande dom, om inte verkställigheten har skjutits upp genom beslut av EG-domstolen eller EG-domstolens första instans eller av EFTA-domstolen." Be-

stämmelsen bör innehålla ett bemyndigande för regeringen att utse den myndighet som avses i artikel 1 10 andra stycket.

Vidare införs en bestämmelse i EES-lagen om att andra avgöran- den av EG-kommissionen samt domar och beslut av EG-domstolen och EG-domstolens första instans skall gälla här i landet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Promemo- rians förslag innehåller dock inget bemyndigande.

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. En remissinstans anser att syftet med 17 å i lagför- slaget närmare bör preciseras. En annan remissinstans efterlyser ett be- myndigande i EES-lagen för regeringen att utse den myndighet som har att bekräfta avgörandets äkthet och förse det med beslut om att det får verkställas.

Skälen för mitt förslag: Övervakningen av att EES-reglerna cftcrlcvs kommer. såvitt gäller EFTA: s medlemsländer såsom fördragsslutande parter, att skötas av ESA. Beslut från ESA kommer att riktas till länderna.

På konkurrensområdet förekommer det andra slag av avgöranden som riktar sig direkt mot enskilda fysiska och juridiska personer i EFTA- länderna. Det är här fråga om avgöranden som innefattar myndighetsutöv- ning i regeringsformens mening. Sådana beslut kommer att fattas både inom EG, dvs. av kommissionen. förstainstansen och EG-domstolen, och inom EFTA, dvs. av ESA och EFTA-domstolen, beroende på vad reglerna om fördelning av konkurrensärenden medför för det aktuella fallet.

Som framgår av avsnittet är de rättsliga verkningarna av dessa avgöran- den av olika slag. Till att börja nred kan ett beslut röra en åtgärds förenlighet med konkurrensbestämmelserna. Därmed kan följa bl. a. civil— rättsliga verkningar, men verkställighetsfrågor behöver inte uppkomma. Inte heller i fråga om beslut som enbart har karaktär av vitesföreläggandcn uppkommer det verkställighetsfrågor.

En annan kategori av avgöranden gäller skyldigheten att underkasta sig 179

• Sida 180
•  Original

inspektioner och att lämna upplysningar. Dessa beslut har rättsverkan mot Prop. 1991/92: 1 70 den enskilde på det sättet. att denne är skyldig att underkasta sig beslutet. Bilaga 1 När det gäller kommiSSionens beslut i sådana fall. uppkommer det fortfa- rande inte frågor om verkställighet. Det kan emellertid också vara fråga om att betala böter, viten och rättegångskostnader, liksom om att utge ränta. Jag kommer här först att ta upp frågan om hur verkställighet av dessa beslut förhåller sig till det svenska regelsystemet. Frågan om verkställighet av betalningsförpliktelser har reglerats i EES- avtalets artikel 1 10. som har följande lydelse.

Beslut enligt detta avtal av EFTA:s övervakningmyndighct och EG- kommissionen, som medför betalningsskyldighet för andra än stater, skall vara verkställbara. Detsamma skall gälla domar som enligt detta avtal har meddelats vid Europeiska gemenskapernas domstol. Europeiska gemen- skapernas första instans och EFTA-domstolen.

Verkställigheten skall följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den stat på vilkens territorium den sker. Beslut om att verkställighet skall ske skall bifogas avgörandet utan andra formaliteter än kontroll av avgöran- dets äkthet genom den myndighet som varje avtalsslutandc part skall utse i detta syfte och meddela de övriga avtalsslutandc parterna, EFTA:s övervakningsmyndighet. EG-kommissionen. Europeiska gemenskapernas domstol. Europeiska gemenskapernas första instans och EFTA-domstolen.

När dessa formaliteter har uppfyllts på begäran av den berörda parten, får denna part fullfölja verkställigheten i enlighet med lagen i den stat på vilkens territorium verkställigheten skall äga rum genom att direkt hän- skjuta ärendet till den behöriga myndigheten.

Verkställigheten får skjutas upp endast genom beslut av Europeiska gemenskapernas domstol. vad gäller beslut av EG-kommissionen, Europe- iska gemenskapernas första instans eller Europeiska gemenskapernas dom- stol, eller genom beslut av EFTA-domstolen vad gäller beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet eller EFTA-domstolen. Domstolarna i de berörda staterna skall dock vara behöriga beträffande klagomål om att verkställig- heten inte genomförs på regelrätt sätt.

För att en utländsk exekutionstitel skall kunna verkställas i Sverige krävs en bestämmelse i lag. se 3 kap. 2 & utsökningsbalken. Detta krav uppfylls genom att artikel 110 i avtalet inkorporeras genom EES-lagen. Av artikel 110 andra stycket framgår att någon prövning i sak inte skall ske före verkställighet, endast en formell bekräftelse göras av urkundens autentici- tet. Det får ankomma på regeringen att utse härför ansvarig myndighet. I likhet med vad som framförts under remissbehandlingen anser jag att EES-lagen bör innehålla ett särskilt bemyndigande om detta.

För förfarandet vid verkställigheten blir utsökningsbalkens regler till- lämpliga. EES-lagen bör därför förses med en föreskrift om att dessa avgöranden skall verkställas på samma sätt som en svensk domstols laga- kraftvunna dom. Som framgått kan vid fullföljd mot sådant avgörande som avses i artikel 110 enligt artikelns fjärde stycke verkställigheten avbry- tas efter särskilt beslut av EG-domstolen eller EFTA-domstolen. Därför bör undantag göras för detta fall.

• Sida 181
•  Original

Vad sedan gäller de övriga fall. då beslut och domar medför rättsliga Prop. 1991/92: 170 verkningar, blir sådana beslut av ESA som rör enskilda företag gällande här Bilaga 1 i landet genom att EES-avtalet och övervakningsavtalet med protokoll inkorporeras i svensk rätt genom EES-lagen. Detsamma gäller EFTA- domstolens avgöranden efter överklagande av ESA:s beslut. För att de övriga beslut inom EG som inte medför behov av särskilda verkställighetsåtgärder men har andra rättsverkningar mot enskilda skall bli gällande här i landet krävs en särskild bestämmelse i EES-lagen därom.

• Sida 182
•  Original

15. Sekretessfrågor Prop. 1991/92: 170 Bilaga 1

Min bedömning: De sekretessfrågor som kan föranledas av EES- avtalet tas upp i ett annat sammanhang.

Promemorian berör inte frågan. Remissinstanserna: Några remissinstanser. däribland statens pris- och konkurrensverk. statistiska centralbyrån och tra/iksäkerhetsverket, påpekar att de tystnadspliktsregler som finns på olika håll i de regler som omfattas av EES-avtalet behöver tranformeras till svensk rätt.

Skälen till min bedömning: Enligt 2 kap. 25 tryckfrihetsförordningen skall en begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar noga anges i en särskild lag eller annan lag som den särskilda lagen hänvisar till. Den särskilda lag som avses i bestämmelsen är sekretesslagen (1980: 100). Detta innebär att de sekretessregler som kan finnas i de olika rättsakter som skall införlivas med svensk rätt bör införlivas genom ändringar i sekretesslagen. Jag har vid samråd med statsrådet Laurén erfarit att frågan om sådana ändringar är under beredning i justitiedepartementet och att hon avser att i annat sammanhang återkomma med förslag till nödvändiga lagändringar. Dessa förslag kommer att presenteras i sådan tid att de kan träda i kraft samtidigt med EES—avtalet.

Jag vill här också nämna att lagrådet särskilt understrukit behovet av att sekretesslagstiftningen ses över och särskilt pekat på konkurrensområdet.

• Sida 183
•  Original

16. Publiceringsfrågor Prop. 1991/92:170 Bilaga 1

16.1. Inledning

De publiceringsfrågor som aktualiseras av EES-avtalet är av två slag. Det gäller dels publiceringen i informationssyfte av EES-avtalets alla delar och av framtida beslut m.m. inom ramen för EES, dels kungörandet av de lagar och andra föreskrifter som behövs för att införa avtalsbestämmelserna i svensk rätt. I det följande lämnas först en redogörelse för de nuvarande svenska bestämmelserna på området.

16.2 1990 års förordning om publicering av Sveriges internationella överenskommelser m.m.

Enligt förordningen (1990: 1070) om publicering av Sveriges internatio- nella överenskommelser, m.m. som trädde i kraft den 1 januari 1991 skall överenskommelser som Sverige ingår med andra stater eller mellanfolkliga organisationer offentliggöras i publikationen Sveriges internationella överenskommelser (SÖ) i den utsträckning som närmare anges i förord- ningen. I anslutning till förordningen har regeringen beslutat särskilda förordningsmotiv (regeringens förordningsmotiv 199013).

Tidigare fanns inte några bestämmelser i svensk rätt om det sätt på vilket publiceringen skulle ske av internationella överenskommelser som Sverige tillträtt. Sådana överenskommelser har dock publicerats sedan år 1912 i publikationen Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ) utgiven av utrikesdepartementet (numera benämnd Sveriges internatio- nella överenskommelser). Riktlinjer för vilka överenskommelser som skall — publiceras och på vilket sätt publiceringen skall ske har under åren ut- vecklats genom praxis.

Enligt 4 & nyssnämnda förordning är huvudregeln vid publiceringen att överenskommelser, reservationer och förklaringar samt beslut publiceras i sin helhet. Utgivaren av SÖ kan dock bestämma att publicering i stället skall ske i notisform. I detta fall skall det i SÖ anges var man kan erhålla texten (8 5). De internationella överenskommelser som Sverige har ingått finns tillgängliga på utrikesdepartementets rättsavdelning.

Frågan om på vilket språk en överenskommelse skall publiceras regleras i förordningens 5 &. Där sägs bl. a. att en bilateral överenskommelse skall publiceras på de två språk den är avfattad på, dvs. originalspråken. Om en bilateral överenskommelse endast är avfattad på ett språk, t. ex. engelska, skall överenskommelsen enligt huvudregeln publiceras med svensk över- sättning (6 å). Nordiska multilaterala överenskommelser publiceras endast med svensk text. Detta överensstämmer med vad som för motsvarande fall gäller i de övriga nordiska länderna.

Andra multilaterala överenskommelser publiceras på" engelska och franska, om båda dessa språkversioner är autentiska. samt en svensk översättning. Om en multilateral överenskommelse är avfattad på engelska eller franska, publiceras den autentiska texten med en svensk översättning. 183

• Sida 184
•  Original

Ett avtal som ingås mellan exempelvis EG och ett EFTA-land och som är Prop. 1991/92: 170 avfattat på flera språk jämställs i detta hänseende med ett multilateralt Bilaga 1 avtal. Om en utländsk textversion utelämnats, skall i SÖ anges var texten finns tillgänglig (8 5). Samtliga språkversioner finns tillgängliga på utrikes- departementets rättsavdelning. När det gäller bilagor kan enligt 75 bestämmas att en bilaga till en överenskommelse inte skall publiceras eller att den skall publiceras utan svensk översättning. Även i detta fall skall i SÖ anges var texten finns

tillgänglig (8 5).

16.3 1976 års kungörandelag

Den grundläggande bestämmelsen om utfärdande och kungörande av författningar finns i 8 kap. 19 & regeringsformen. Närmare bestämmelser om kungörande av författningar finns i lagen (1976: 633) om kungörande av lagar och andra författningar (kungörandelagen. omtryckt 1989: 935). Denna kompletteras i sin tur av författningssamlingsförordningen (1976:725, omtryckt 1984:212, senast ändrad 19922116).

I kungörandelagen sägs i 15 att författningar som har beslutats av riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller av en myndighet under rege- ringen, riksdagen eller kyrkomötet skall — med visst undantag —- kungöras enligt bestämmelserna i kungörandelagen. Detsamma gäller de internatio- nella överenskommelser och de ändringar i sådana som enligt författning skall gälla som svensk rätt.

För kungörande av författningar finns bl. a. Svensk författningssamling (SFS) och författningssamlingar för centrala myndigheter under regeringen (se vidare 3 & kungörandelagen). Författningar som utfärdas av regeringen skall kungöras i SFS (4 5). SFS utges genom regeringens försorg. Reger- ingen får — under vissa förutsättningar — dock bestämma att en av regeringen beslutad författning i stället skall kungöras i någon annan angiven författningssamling. Författningar som beslutas av centrala myn- digheter under regeringen kungörs antingen i SFS eller i någon myndighets författningssamling (6 5).

Om det i en författning föreskrivs att en internationell överenskommelse eller en ändring i en sådan skall gälla som svensk rätt, skall överens— kommelsen eller ändringen kungöras på samma sätt som författningen (14å). Lagrummet öppnar emellertid möjlighet även till en alternativ kungörandeform. I första hand åsyftas därvid att regeringen efter en lämplighetsprövning får bestämma att överenskommelsen eller ändringen skall kungöras i någon annan författningssamling än författningen i övrigt. Den alternativa kungörandeformen medger vidare publicering i någon annan publikation exempelvis i SÖ, som inte är någon författningssamling. Har ett alternativt kungörandcförfarande använts, skall i den författnings- samling där själva inkorporeringsförfattningen tas in finnas uppgift om var den inkorporerade texten publiceras (se vidare härom prop. 1984/85: 61 s. 27).

Det är vanligt att överenskommelser avfattas på flera språk. Till följd av bl. a. det västeuropeiska integrationsarbetet kommer fler sådana överens- 184

• Sida 185
•  Original

kommelser att slutas. För att undvika att författningssamlingar och andra Prop. 1991/92: 170 publikationer där överenskommelser kungörs, tyngs av texter på olika Bilaga 1 språk med samma innehåll gjordes en lagändring i 14 & kungörandelagen härom året (prop. 1989/90: 12, KU18, rskr. 45, SFS 1989: 935). Där stad- gas numera att om en överenskommelse är avfattad på mer än ett språk får den myndighet som utfärdar författningen besluta att endast en text skall kungöras. Om det finns en svensk text skall denna kungöras. En text som enligt överenkommelsen skall ha vitsord framför de andra. får inte uteläm- nas. Har en utländsk text utelämnats vid kungörandet av en överens- kommelse skall det anges var denna finns tillgänglig. Om det inte finns en svensk text till en överenskommelse. skall överenskommelsen som regel kungöras tillsammans med en svensk översättning.

16.4. Publicering av EES-avtalet m.m.

Min bedömning: I anslutning till att riksdagen föreläggs propositio- nen om godkännande av EES-avtalet och antagande av lagstiftning i skilda hänseenden skall hela avtalet inklusive bilagorna presenteras i ett sammanhang. Dessutom kommer en särskild utgåva med de integrerade rättsakterna att ges ut. Huvuddelen av EES-avtalet bör också publiceras i SÖ.

Promemorians bedömning: Överensstäm mer i stort sett med min bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser delar den i departementspro- memorian gjorda bedömningen om sättet för publicering. Många under- stryker vikten av information om EES-rättens innehåll. Några remissin- stanser anser att det bästa vore att publicera hela EES-avtalet inklusive bilagor och bakomliggande rättsakter i SFS. Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Stockholm anser att om allt EES-material samlas i riksdagstrycket behöver inte hela materialet kungöras i SFS. I så fall måste i SFS hänvisningar göras till riksdagstrycket. Samma remissinstans efter- lyser också cn heltäckande publicering i SÖ med hänsyn till att EES-avtalet är Sveriges hittills viktigaste avtal.

Skälen för min bedömning: I samband med att riksdagen föreläggs propositionen om godkännande av EES-avtalet måste hela avtalet inklu- sive bilagorna presenteras för riksdagen i ett sammanhang. I anslutning till riksdagsbehandlingen av propositionen kommer också de integrerade rätts- akterna (sekundärrätten) att ges ut i en svensk version i samma format som i Europeiska gemenskapernas officiella tidning EGT (Official Journal). Utgåvan beräknas omfatta femton band.

Huvuddelen av EES-avtalet avses publiceras i SÖ. Däremot bör inte bilagorna med uppräkningen av de olika rättsakterna som ingår i avtalet eller de bakomliggande rättsakterna publiceras där. Enligt 76 SÖ- förordningen kan utgivaren av SÖ, om det finns särskilda skäl. bestämma att en bilaga till en överenskommelse inte skall publiceras. Ett sådant 185

• Sida 186
•  Original

särskilt skäl att underlåta publicering i SÖ är bl.a. att texten är mycket Prop. 1991/92: 170 omfattande och att denna del av EES-avtalet såsom ovan nämnts kommer Bilaga 1 att föreligga i en särskild utgåva. I SÖ kommer att publiceras uppgift om att texten finns tillgänglig där (8 & SÖ-förordningen).

Frågan om vilka språkversioner som skall publiceras i SÖ får bedömas med ledning av bestämmelserna i dels avtalet, dels SÖ-förordningen.

I anslutning till riksdagsbehandlingen får man alltså en samlad överblick av allt som omfattas av EES-avtalet.

Flera remissinstanser anser som nyss nämnts att det även krävs en heltäckande publicering i SFS av allt som omfattas av EES-avtalet. Som skäl härför anges bl. a. att detta är en så genomgripande förändring av hela det svenska rättssystemet. Vidare anförs att SFS är en av allmänheten känd publikation som också många abonnerar på. Jag delar inte denna bedöm- ning. SFS är en författningssamling och skall därför som huvudregel inte innehålla något annat än författningar. I den mån EES—avtalet inkorpore- ras med svensk rätt kommer de delar som därigenom skall gälla direkt här i landet också att kungöras på samma sätt som andra författningar. Detta innebär för den inkorporering som beslutas av riksdagen och regeringen att kungörandet kommer att ske i just SFS. Jag kan däremot inte se något skäl att i en författningssamling publicera sådana delar av EES-avtalet m.m. som inte skall gälla som svensk rätt.

16.5. Kungörande av författningar genom vilka EES-avtalet införlivas med svensk rätt

Min bedömning: En lag eller förordning som transformerar ett direktiv bör om möjligt redan i författningstexten ange EG- ursprunget. Under alla förhållanden bör det finnas en not i SFS som — direkt eller via riksdagstrycket — hänvisar till den bakomliggande EG-rättsakten. Det är lämpligt att också myndigheterna använder ett sådant notsystem.

Promemorian behandlade inte denna fråga. Remissinstanserna: Några remissinstanser tar upp frågan om hur man. skall veta att en viss författning har transformerat genom EES-avtalet övertagna EG-regler. Juridiska fakultetsstyrelsen vid universitetet i Uppsala säger bl.a. att EES-regler måste utmärkas för att inte bli ”överkörda” av senare tillkomna författningar. Juridiska fakultetsnämnden vid universite- tet i Stockholm anser att alla autentiska språkversioner i en överens- kommelse som skall införlivas med svensk rätt genom inkorporationsme- toden måste kungöras. Enligt nämndens mening är 14 & kungörandelagen, som tillåter undantag. i detta avseende inte grundlagskonform.

Skälen för min bedömning: Huvuddelen av EES-avtalet med vissa proto- koll m.m. liksom övervakningsavtalet och protokoll ] till kommittéavtalet bör, som framgår av vad som tidigare sagts, inkorporeras i svensk rätt. Den lag varigenom så sker kungörs i SFS liksom de inkorporerade delarna av avtalen. 186

• Sida 187
•  Original

Motsvarigheten till EG-förordningar som ingår i olika bilagor till EES- Prop. 1991/92: 170 avtalet och som alltså utgör del av avtalet bör också inkorporeras och Bilaga 1 kommer då enligt huvudregeln också att kungöras i SFS.

Frågan om vilka språkversioner av en inkorporerad EES-förordning som måste kungöras i SFS regleras i 14 å andra stycket kungörandelagen. Eftersom den svenska versionen skall ha samma giltighet som övriga språkversioner räcker det med den svenska texten. Jag delar alltså inte den i ett remissyttrande framförda uppfattningen att alla språkversioner måste kungöras i SFS för att regeringsformens krav på kungörande skall vara uppfyllt. Däremot skall i SFS uppgift lämnas om var övriga språkversioner finns tillgängliga.

När det gäller motsvarigheten till EG-direktiv som ingår i olika bilagor till EES-avtalet skall dessa, i enlighet med vad som tidigare sagts, transfor- meras till svensk rätt. Sådana författningar kungörs i SFS eller någon annan författningssamling.

En särskild fråga som då uppkommer är hur man bör markera att det rör en transformeringsförfattning. Lagrådet har i detta sammanhang under- strukit vikten av att kunna fastställa vilka bestämmelser som är grundade på EES-avtalet och vilka som inte är det. De förra skall ju — enligt den föreslagna lagvalsregeln i EES-lagen — ges företräde. Lagrådet har ansett att det direkt av författningstexten borde framgå att en författningsbestäm- melse föranletts av EES-avtalet. Att tillerkänna notapparaten till en författ- ning den avsedda rollen vid företrädesprövningen — såsom blir fallet med den lösning som valts i lagrådsremissen — framstår enligt lagrådet inte som god lagstiftningsteknik. Notapparaten är ju en informationskälla över vilken normgivaren saknar inflytande. Lagrådet har förordat en ordning — att tillämpas i största möjliga utsträckning — där det direkt av författnings- texten framgår att en bestämmelse föranletts av EES-avtalet. Emellertid har lagrådet inte motsatt sig att tekniken med notsystem används i de fall då annan lösning ter sig alltför komplicerad.

Jag delar i stort lagrådets synpunkter. 1 fall då det är möjligt och lämpligt bör man sträva efter att låta sambandet med EG-rätten komma till uttryck redan i författningstexten. Detta bör inte hindra att man behåller och i viss mån bygger vidare på det system med noter som SFS-utgivaren sedan länge tillämpar. Om det är en lag som transformerar ett direktiv får man redan med det nu tillämpade notsystemet en hänvisning till förarbetena och därifrån vidare till EG-rätten. Om det är en förordning som transformerar ett direktiv, kan man genom en not hänvisa direkt till exempelvis det ställe i EGT (Official Journal) där direktivet finns publicerat på EG-språken.

Myndigheterna bör i sitt arbete med införlivande av EES-regler på myndighetsnivå också kunna använda ett sådant notsystem med hänvis- ning till EGT.

Till de lagar och förordningar varigenom man inkorporerat en överens- kommelse (förordning) kommer den bakomliggande EES-rättsakten finnas med som bilaga varför ett notsystem här inte är aktuellt. Lagrådet har konstaterat att det normalt inte torde uppkomma problem i dessa fall med avseende på lagvalsregeln.

I de fall harmonisering redan tidigare skett av EG-regler i rättsakter som 187

• Sida 188
•  Original

nu omfattas av EES-avtalet vore det naturligtvis praktiskt att ha en fotnot Prop. 1991/92: 170 som hänvisar till aktuell EG-rättsakt. Det skulle dock innebära att man Bilaga ] måste gå igenom bestämmelser område för område och försöka se vilken EG-rättsakt som låg bakom den aktuella normgivningen. I vissa fall är det ju möjligt att man t.ex. lagstiftat i en viss fråga och resultatet blivit en harmonisering men att man skulle gjort så oavsett EG-rcgeln. Därför bör systemet med hänvisning till bakomliggande överenkommelse (rättsakt) inte gälla de fall där harmoniseringen redan tidigare skett.

16.6. Internationell publicering av nya regler m.m. Inledning

Avsikten är att för de länder som ingår i EES åstadkomma ett samordnat system för publicering i framtiden av bl.a. nya regler, olika beslut och meddelanden samt olika slag av information. Sådan publicering avses ske dels i EGT. dels i en särskild EES-bilaga till EGT. EGT kommer att vara publiceringskälla för de tre gemensamma EG/EFTA-språken (franska, italienska och tyska) när den information som skall publiceras för EG resp. EFTA-länderna är identisk. Information på de återstående fyra språken finska, isländska. norska och svenska avses att publiceras i EES-bilagan till EGT.

EFTA-staterna kommer att ha ansvaret för att i rätt tid tillhandahålla de översättningar som behövs på de språk som inte redan är representerade inom EG.

Beslut av EES-kommittén, andra beslut in. in.

När det gäller nya EES-regler motsvarande förordningar och direktiv eller ändringar av sådana kommer dessa att ske genom folkrättsliga avtal. På det nationella planet finns inte skäl att låta publicera dessa i sin helhet i SÖ lika litet som det finns skäl att publicera bilagorna till huvudavtalet (och de uppräknade rättsakterna). Beslut av EES-kommittén som rör EG:s regel- verk avses publiceras på de nio officiella EG-språken i en särskild EES-del i EGT. Den publiceringen avses också att vara publiceringskälla för de tre gemensamma EG/EFTA-språken (franska, italienska och tyska). Dessa beslut kommer också att publiceras på de nordiska EFTA-staternas offi- ciella språk i EES-bilagan. Möjligen kommer i EES-bilagan besluten också att publiceras på det arbetsspråk EFTA—länderna använder sig av.

Samma publiceringssystem är tänkt för andra beslut, rättsakter och meddelanden som tagits av EES-organ särskilt vad gäller EES-rådet och gemensamma EES-kommittén.

Vad beträffar beslut av EES-kommittén som rör EG:s regelverk kommer i innehållsförteckningen att göras hänvisningar till var relevanta EG-texter finns.

Enligt SÖ-förordningen skall internationella överenskommelser publice- ras där men publicering kan även ske i notisform (45 SÖ-förordningen) med angivande av var texten finns tillgänglig. Nya förordningar kommer 188

• Sida 189
•  Original

att inkorporeras och då finns i regel den bakomliggande överenskommel— Prop. 1991/92: 170 sen med som bilaga. Också när det gäller t.ex. direktiv är det viktigt att Bilaga 1 kunna ta del av den överenskommelse som ligger till grund för en transfor- merad författning. Dessa kommer alltså att finnas tillgängliga i EES- bilagan till EGT. I SÖ liksom i SFS görs en hänvisning till den. Att på detta sätt redan nu använda sig av en internationell publikation innebär en mjuk övergång till medlemskapssituationen dåju förordningar, direktiv m. m. skall publiceras i EGT. Till skillnad från vid ett medlemskap kommer dock de EES-regler som skall vara direkt tillämpliga i Sverige att behöva kungöras i en svensk publikation.

Information

Även information som härrör från EFTA-staterna, EFTA: s övervaknings- myndighet. EFTA-staternas ständiga kommitté och EFTA-domstolen måste publiceras. Som exempel på information som avses kan nämnas konkurrensområdet. statsstöd. offentligupphandling och tekniska standard- er. Även här avses en EES-del i EGT vara publiceringskälla.

Enligt bestämmelser i olika direktiv om offentlig upphandling skall t. ex. i EGT publiceras meddelanden om dels planerad upphandling, dels före- stående upphandling och dels hur upphandlingen avslutats. I bilagor till direktiven finns närmare angivet hur meddelandena skall utformas. I protokoll till avtalet finns vidare bestämmelser om att varje upphandlare skall presentera detta meddelande på förhand, i Sverige på svenska och på något av de officiella EG—språken. Detta skall vidarebefordras till Byrån för EGT i Luxemburg som ombesörjer ytterligare översättningar. Inom tolv dagar skall sedan meddelandet publiceras i EGT. Här kan också nämnas att byrån sköter den databas TED (Tenders Electronic Daily) där olika meddelanden om offentlig upphandling förs in och som man kan vara abonnent på. Databasen förs på engelska.

Inom konkurrens- och statsstödsområdet torde publicering av övervak- ningsorgancts beslut i enskilda ärenden krävas för att tredje man skall kunna hävda sina intressen. EFTA: s övervakningsmyndighet skulle därför behöva publicera samma information som kommissionen är skyldig att publicera enligt EG:s konkurrensregler.

• Sida 190
•  Original

17. Ikraftträdande Prop. 1991/92:170 Bilaga 1

Mitt förslag: Regeringen skall bestämma om ikraftträdandet av den

föreslagna EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinsinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inte uttalat sig om ikraftträdandet av den föreslagna lagen. I fråga om ikraftträdandet av avtalet har dock två remissinstanser framhållit att artikel 129 p 3 i EES-avtalet bör ändras så att avtalet kan träda i kraft när EG, EG:s medlemsländer och minst fyra EFTA-länder har ratificerat det. En före- skriftsgivande myndighet har påpekat att förseningen av avtalet med därav följande försening av riksdagsbehandlingen av avtalet påverkar myndig- hetens författningsanpassning på det sättet att det inte är möjligt för myndigheten att besluta om de författningsändringar som krävs så att dessa kan träda i kraft den 1januari 1993.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet skall (art. 129.3) träda i kraft den 1 januari 1993. under förutsättningen att alla avtalsslutandc parter har deponerat sina ratitikations- eller godkännandeinstrument. Efter denna dag träder avtalet i kraft den första dagen av den andra månaden som följer efter den sista notifikationen. Den senaste tidpunkten för en sådan notifi- kation är den 30juni 1993. Efter den dagen skall avtalsparterna samman- kalla en diplomatkonferens för att bedöma läget.

Avtalet har undertecknats den 2 maj. Samtidigt med EES-avtalet skall övervakningsavtalet och kommitté-avtalet träda i kraft. Jag är självfallet angelägen om att EES-avtalet skall kunna träda i kraft den 1 januari 1993 i samband med att EG:s inre marknad fullbordas. De avtalsslutande parterna har emellertid enats om att det är angeläget att alla EFTA- länderna ratificerar avtalet så att det Europeiska ekonomiska samarbet- sområdet verkligen kan omfatta alla EG- och EFTA-länder. Mot bakgrund av det nu sagda anser jag det varken möjligt eller lämpligt att Sverige skulle söka åstadkomma en sådan förändring av avtalstexten som förordas av två remissinstanser.

I fråga om myndigheternas utfärdande av föreskrifter i anledning av EES-avtalet hyser jag den största förståelse för de förhållanden som påta- lats av en remissinstans. Det är naturligtvis olyckligt om inte alla myndig- hetsföreskrifter som måste utfärdas kan träda i kraft samtidigt med avtalet och den föreslagna EES-lagen. Om ingen annan lösning står till buds finns det dock enligt min mening i vissa fall den möjligheten att myndigheten. även om en författning måste träda i kraft senare än EES-avtalet, föreskri- ver att författningen får tillämpas från och med dagen för EES-avtalets ikraftträdande. Detta förutsätter givetvis att det inte är fråga om för enskilda betungande föreskrifter.

Det kan inte uteslutas att avtalet träder i kraft senare än den 1 januari 1993. Regeringen bör därför bestämma tidpunkten för EES-lagens ikraft- trädande.

• Sida 191
•  Original

18. Utbildnings- och informationsfrågor II;-TIO!)- 11991/921170 1 aga Flera remissinstanser liksom lagrådet har understrukit behovet av en

omfattande utbildningsverksamhet inför EES-lagens ikraftträdande. I detta ämne vill jag säga följande.

EES-avtalet spänner över i stort sett hela samhällsområdet och har därför betydelse för de flesta människor. Det kommer att påverka arbets- uppgifterna och rutinerna hos ett stort antal myndigheter.

Under EES-förhandlingarnas gång har utrikesdepartementets handels- avdelning fortlöpande gett ut information om Sverige och den europeiska integrationen med inriktning på EG och EES. Som exempel kan nämnas den årliga publikationen Sverige-EFTA-EG Det västeuropeiska integra- tionsarbetet och de s.k. grönböcker som har utgivits vid skilda tillfällen under de senaste åren. Vidare har seminarier och andra informationsmö- ten anordnats samt en omfattande föredrags- och kursverksamhet ägt rum.

Inför ikraftträdandet av EES—lagen krävs att dessa informations- och utbildningsinsatscr intensifieras. Det föreligger ett omfattande informa- tionsbehov till allmänheten och det krävs stora utbildningsinsatscr för tjänstemän och andra som hos myndigheter och på andra håll har att tillämpa EES-reglerna.

Det förhållandet att EES-avtalet innebär en anpassning till regler och principer som gäller inom EG gör att kraven är särskilt stora när det gäller personalen vid domstolar och andra myndigheter. inte minst därför att bestämmelsernas innebörd i många fall måste utrönas med ledning av EG-domstolens rikhaltiga praxis. Som Juridiska jbrskningsnämnden vid universitet i Lund fram hållit torde det bli nödvändigt att kommentarer och anvisningar till stöd för tolkning och tillämpning utarbetas. .

Eftersom en stor del av EES-avtalets regler ligger på myndighetsnivå, är myndigheternas medverkan väsentlig vid både införlivandet och tillämp- ningen av EES-reglerna. Det krävs också förbättrade språkkunskaper med hänsyn till avtalets internationella inrikting.

Naturligtvis finns det också ett omfattande informationsbehov hos den breda allmänhet som berörs av EES-avtalet. Bestämmelserna i avtalet grundar i viktiga hänseenden rättigheter och skyldigheter för enskilda och det är, som vissa remissinstanser och även lagrådet har varit inne på, därför av vikt att information når ut till alla som omfattas. För att tillgodse detta behov är det som Sveriges köpmannafö'rbund har påpekat viktigt att inte bara regeringskansliet och de berörda myndigheterna utan också näringslivets olika organisationer tar sitt ansvar när det gäller att sprida information om EES-avtalet.

Även mer långsiktiga utbildnings- och informationsinsatscr behövs. Som Sveriges Akademikers Centralorganisation framhållit ställer den ökade europeiska integrationen stora krav på kunskaper i språk samt kännedom om andra kulturer. Det är också nödvändigt med en EG- inriktad fortbildning av personer som arbetar inom rättsväsendet.

I årets budgetpropostion (prop. l99l/92: 100, bil. 4, s. 20) anfördes bl. a. att integrationsarbetet kommer att ställa stora krav på den svenska stats- förvaltningen. Betydelsefulla insatser kommer att krävas inte bara från 191

• Sida 192
•  Original

departementcns utan också från myndigheternas sida. Myndigheterna Prop. 1991/92: 170 måste dock själva ta ansvaret för utvecklingen av sin kompetens, både när Bilaga 1 det gäller att behärska tillämpningen av de nya reglerna och när det gäller deltagandet i beslutsprocessen. Detta måste emellertid ske inom ramen för tillgängliga resurser, vilket kan innebära att omprioriteringar blir nödvän- diga på sina håll.

Behovet av informationsinsatser om europeisk integration tas upp också i regeringens förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93. m.m., kompletteringspropositionen (prop. 1991/92:150 Bilaga l:2). Där sägs — mot bakgrund av vad bl.a. riksdagen har uttalat om ytterligare informationsinsatser om Sveriges Europasamarbete — att det är av stor betydelse att det under de närmaste två budgetåren utgår särskilda medel för dels regeringskansliets information, dels sådan verksamhet i enskilda organisationers regi. Regeringen föreslår därför att medel motsva- rande totalt 100 milj. kr. anslås på ett nytt anslag (E 7) fördelade med 50 milj. kr. på ettvart av de kommande två budgetåren. Beträffande budget- åren 1992/93 sägs bl. a. att bidrag är tänkta att utgå för allsidiga och seriösa informations- och utbildningsprojekt som behandlar den europeiska inte- grationsprocessen, EES-avtalet samt EG — dess institutioner och verksam- het. Förslaget behandlas för närvarande i riksdagen (1991/92: KU35).

Vidare har regeringen nyligen beslutat att en interdepartemental arbets- grupp skall inrättas med uppgift att ta fram underlag för en bedömning av kompetensutvecklingsfrågor inom statsförvaltningen inför det väntade ikraftträdandet av EES-avtalet och ett senare svenskt medlemskap m.m.

Frågor som rör information och utbildning om Sveriges närmande till EG är således också enligt min uppfattning utomordentligt viktiga och jag förutser att det på många områden även i fortsättningen kommer att göras stora insatser för att se till att de krav på kompetens och kunskap som detta närmande till EG innebär blir tillgodosedda. Som jag har nämnt tidigare förekommer också redan på flera håll utbildning och information i detta syfte.

• Sida 193
•  Original

19 Upprättat lagförslag Prlop. 1991/92: 170 Biagal I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom utrikesdeparte-

mentet upprättats förslag till

lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES).

Förslaget har. som framgått, granskats av lagrådet.

Lagförslaget bör fogas till detta protokoll som bilaga 1.5.

13 Riksdagen 1991/92. ] saml. Nr 170. Bilaga 1

• Sida 194
•  Original

20. Specialmotivering grlop. 11991/92: 170 ' 1 a a Förslag till lag om ett europeiskt ekonomiskt g

samarbetsområde (EES)

EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet

lå

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.

Bestämmelser i avtalen som skall gälla som svensk lag

2—455

Genom paragraferna inkorporeras dels huvudbestämmelserna i EES- avtalet (artiklarna l — 129) och de till detta avtal hörande protokollen 1, 2, protokollet 8 andra punkten samt protokollen 13. 14, 17, 21 —25 och 39, dels huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet (artiklarna 1 — 53) och de till detta avtal hörande protokollen 1—4 samt protokoll ] till kommittéav- talet.

Avtalsbestämmelserna fogas som bilagorna l —3 till lagen. Såvitt avser EES-avtalet framgår redan av avtalet självt att samtliga språkversioner som avtalet är upprättat på äger lika giltighet. Någon motsvarande bestäm- melse finns inte i övervakningsavtalet och kommittéavtalet.

Lagval 5 &

Paragrafen har behandlats i avsnitt 14.2.

Regler om statliga och kommunala stödåtgärder

Begränsning av svenska myndigheters prövningsrätt

65

I paragrafen anges en begränsning i visst hänseende av svenska myndig- heters prövningsrätt av stödåtgärder. Begränsningen tar sikte på att en svensk myndighet endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtlighe- ten avstödåtgärder som avses i artikel 61 och som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har anmält till ESA enligt bestäm- melserna i artikel 62 i EES-avtalet och protokoll 3 till övervakningsavtalet innan saken slutligt avgjorts av ESA genom beslut som vunnit laga kraft eller av EFTA-domstolen. Bestämmelsen utgör en erinran om den be- tydelse som ESA har vid tillämpningen av bestämmelserna om offentligt stöd i EES-avtalet. Bestämmelsen syftar till att förhindra att svenska myndigheter — i praktiken kammarrätt och regeringsrätten — tillämpar artikel 61 på annat sätt än ESA. Av den allmänna motiveringen framgår att 194

• Sida 195
•  Original

sådana särskilda skäl som anges i bestämmelsen kan vara att överklagandet Prop. 1991/92: 170 uppenbarligen är ogrundat eller att det kommunala beslutet har sådana Bilaga 1 brister vid sidan av ett eventuellt brott mot artikel 61 att det under alla omständigheter skall upphävas. Ett mer utförligt resonemang kring paragrafens tillämpning finns i den allmänna motiveringen (se avsnitt 14.7).

Upplvsningsskyldighetför kommuner och landsting 7 5

I paragrafen föreskrivs en skyldighet för kommunerna och landstingen att lämna upplysningar till regeringen om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål för ESA:s prövning.

Upphävande av kommunala beslut

85

Om ESA har funnit att en statlig stödåtgärd ståri strid med EES-avtalet och med anledning därav begär att den skall ändras eller upphävas, skall frågan prövas av regeringen. Något lagstöd torde inte erfordras för det ändamålet. Har stödet bestämts av riksdagen, kan beslutet inte ändras utan ett nytt riksdagsbeslut.

Regeringen bör, av skäl som närmare utvecklats i den allmänna motive- ringen, i motsvarande fall kunna pröva om en stödåtgärd som lämnats av en kommun eller ett landsting skall upphävas. I paragrafens första stycke har därför tagits in en bestämmelse som ger regeringen en möjlighet att upphäva sådana av kommuner eller landsting beslutade stödåtgärder som ESA genom lagakraftvunnet avgörande eller EFTA-domstolen funnit strida mot artikel 61. Bestämmelsen skall enligt andra stycket dock inte tillämpas om en svensk myndighet -— i praktiken kammarrätt eller rege- ringsrätten — har funnit att beslutet är förenligt med artikel 61 i EES- avtalet. eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall enligt tredje stycket i paragrafen regeln i 10 kap. 15 & kommunallagen (19911900) gälla. Detta innebär att det åligger det organ som fattat det upphävda beslutet att, om beslutet redan verkställts, se till att verkställigheten rättas i den utsträckning som det är möjligt.

Ett utförligare resonemang kring paragrafens tillämpning finns i den allmänna motiveringen.

Konkurrensregler

95

Genom denna paragraf införlivas med svensk lag de i bilaga XIV till EES-avtalet angivna delarna av bindande EG-rättsakter som innehåller materiella konkurrensregler. Det rör sig dels ( 95 I ) om bestämmelser om 195

• Sida 196
•  Original

Bilaga 1

tillåtligheten av företagskoncentrationer (rådsförordning (EEG) nr 4064/89), dels (9 &” 2—4) om sådana bestämmelser ur rättsakter på sär- skilda sektorer, nämligen landtransporter (rådsförordning (EEG) nr 1017/68), sjötransporter (rådsförordning (EEG) nr 4056/86) och kol- och stålsektorn (höga myndighetens beslut 24—54/EKSG). vilka materiellt kompletterar de grundläggande konkurrensreglerna. Andra delar av inne— hållet i dessa rättsakter med bestämmelser om påföljder samt olika slags förfaranderegler för övervakningen m.m. ingår i EFTA-anpassad form i olika kapitel i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Hela protokoll 4 inkor— poreras med svensk lag genom lagens 3 &.

I enlighet med lagrådets förslag anger paragrafen att de angivna bestäm- melserna skall gälla med den anpassning som framgår av bilaga XIV till EES—avtalet.

105

Paragrafen, som erhållit sin slutliga utformning på förslag av lagrådet. anger iförsla stycket att den svenska texten till de i föregående paragraf angivna rättsakterna finns i bilagorna 4—7 till lagen. I bilaga 8 finns EES-avtalets bilaga XIV i de delar den innehåller anpassningar av nämnda rättsakter.

Av andra stycket framgår att texterna skall ha lika giltighet på avtalspar- ternas samtliga språk.

Behörig myndighet

115

EES-avtalet kräver att varje fördragsslutande stat utser ett organ att vara behörig nationell myndighet med de uppgifter som framgår av de gemen- samma konkurrensbestämmelserna. Myndigheten skall bistå övervaknings- organen med utredningar och upplysningar samt på begäran medverka vid eller verkställa undersökningar hos företag eller företagssammanslut- ningar. Myndigheten skall också yttra sig innan övervakningsmyndigheten fattar beslut om sådana undersökningar.

Vilken svensk myndighet som uppgifterna skall ankomma på bör lämp- ligen bestämmas av regeringen i förordning. Paragrafen innehåller en upplysning om detta. 1 de följande paragraferna hänvisas till denna myn- dighet.

Den behöriga myndighetens [Je/egenheter 12 5

I kapitel 11 artikel 13 i protokoll 4 till övervakningsavtalet. som motsvarar samma artikel i den grundläggande rådsförordningen (EEG) nr 17/62, föreskrivs att medlemsstaternas behöriga myndigheter skall på begäran av övervakningsmyndigheten genomföra de undersökningar som övervak- ningsmyndigheten anser nödvändiga enligt artikel 14.1 eller som den har

• Sida 197
•  Original

beslutat om enligt artikel 14.3. En sådan begäran eller ett sådant beslut kan Prop. 1991/92: 170 också grundas på de motsvarande bestämmelserna i protokollets kapitel VI Bilaga 1 artikel 20, kapitel IX artikel 17. kapitel Xl artikel 10 och kapitel XIII artikel 12.

Paragrafen ger den behöriga myndigheten rätt att inom den angivna ramen vidta de åtgärder som behövs för att åtagandet i avtalet skall kunna uppfyllas. Det skall understrykas att uppgiften inte innefattar befogenheten att besluta om åtgärderna. Skyldigheten för företaget eller företagssam- manslutningen att underkasta sig dessa följer av det genom lagens 3å inkorporerade protokollet 4 till övervakningsavtalet och av övervaknings- myndighetens med stöd därav fattade beslut.

Undersökningar enligt artikel 14.1 är företagen aldrig skyldiga att under- kasta sig. Om de frivilligt samtycker till att medverka är de emellertid underkastade skyldigheten att lämna fullständig och korrekt information. Denna skyldighet är sanktionerad genom övervakningsavtalets påföljdssy- stem. Ett beslut om undersökning enligt protokollets kapitel 11. artikel 14.3. är däremot förpliktande. Sådant beslut kan komma till stånd, oavsett om det först har förekommit någon begäran om undersökning, som före- taget har avböjt att frivilligt ställa sig till efterrättelse. Valet att gå fram på det ena eller det andra sättet ligger i övervakningsmyndighetens skön. Vid behov skall det kunna verkställas av svensk myndighet. se vid 13 5 nedan. Övervakningsmyndigheten har rätt att själv genomföra undersökningen och behÖVer alltså inte anmoda den behöriga myndigheten att ombesörja denna. Den kan däremot inte själv företa verkställighetsåtgärder.

Det till grund för åtgärderna liggande avgörandet av ESA skall uppvisas vid undersökningen. Det skall innehålla upplysning om ESA:s begäran om undersökningen och dess föremål och syfte.

I kapitel II artikel 13 i protokoll 4 till övervakningsavtalet föreskrivs också att de tjänstemän som har till uppgift att genomföra undersökning- arna skall utöva sina befogenheter efter uppvisande av en skriftlig fullmakt utfärdad av den behöriga myndigheten. Fullmakten skall ange föremålet för och syftet med undersökningen. Motsvarande bestämmelse finns i de andra kapitlen.

135

Bestämmelsen anger att den behöriga myndigheten har rätt att få hand- räckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som avses i 125 1, 2 och 4 när övervakningsmyndigheten har beslutat om undersökning. Reglerna i 16 kap. 10— 12 55 utsökningsbalken kommer att bli tillämpliga på detta handräckningsförfarande. Paragrafen skiljer sig till sin utformning något från det till lagrådet remitterade förslaget. Syftet därmed har endast varit att klargöra att handräckningsmöjligheten bara skall stå till buds i sådana fall där för företagen bindande beslut föreligger. Handräckningsmöjligheten måste stå till förfogande för att de förpliktel- ser Sverige har åtagit sig genom EES-avtalet skall uppfyllas. Det är dock svårt att föreställa sig att den i realiteten skall behöva tas i anspråk i förevarande situationer. Den bör därför mera betraktas som ett stöd åt den 197

• Sida 198
•  Original

nationella konkurrensmyndigheten. Vid all tvångsmedelsanvändning gäl- Prop. 1991/92: 170 ler som en allmän princip att tvångsmedlet inte får tillgripas om samma Bilaga 1 resultat kan uppnås på frivillig väg eller med lindrigare tvångsmedel.

Verkan av domar och beslut

14 och 15 55

Paragraferna har behandlats i avsnitt 14.9.

Genom att EES-avtalets artikel 110 införlivas med svensk rätt genom lagens 2 & kommer svensk rätt att innehålla den lagbestämmelse som behövs för att exekutionstitlar från de övervakningsmyndigheter och dom- stolar som tillämpar EES-reglerna skall kunna verkställas i Sverige. För förfarandet vid verkställigheten blir utsökningsbalkens regler tillämpliga.

14 ä' anger att avgörandena skall verkställas som svensk domstols laga- kraftägande dom, om inte annat följer av EG-domstolens eller EFTA- domstolens beslut. Andra stycket anger att regeringen utser den myndighet som enligt artikel 1 10, andra stycket, skall kontrollera avgörandenas äkt- het.

15 &” anger att andra domar och beslut av EG—kommissionen. EG- domstolen och dess första instans enligt EES-avtalets konkurrensregler än sådana som föranleder verkställighetsåtgärder gäller här i landet. Det är då fråga om andra rättsliga verkningar mot enskilda än sådana som innefattar betalningsförpliktelser. Vad gäller EFT A-organens motsvarande avgöran- den följer av inkorporeringen enligt 2 och 3 55 att dessa blir gällande.

Vissa särskilda bestämmelser om EFT A-domstolen

16 och 17 55

Paragraferna har behandlats i avsnitt 14.3.

• Sida 199
•  Original

D ÖVRIGA LAGSTIFTNINGSFRÅGOR M.M. Erlen- 11991/92 170 1 aga Införlivande av vissa protokoll till EES-avtalet aktualiserar ett par lagänd-

ringar som jag finner det motiverat att ta upp i anslutning till införlivandet av de grundläggande avtalen. Det gäller framförallt tullområdet samt de ändringar som behövs i fråga om immunitet och privilegier. Sistnämnda ändringsförslag föranleds av protokollen 6 och 7 till övervakningsavtalet. Jag har på resp. område samrått med chefen för utrikesdepartementet samt statsråden Lundgren och Laurén. Innan jag går in på dessa frågor vill jag emellertid nämna frågan om upphävande av vissa kvantitativa exportrestriktioner.

E HEMSTÄLLAN

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

dels att godkänna l . avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen och deras medlemsstater samt medlemsstaterna i Europeiska frihandelssammanslutningen om Europeiska ekonomiska sa- marbetsområdet.

2. avtalet mellan EFTA-länderna om upprättande av en övervaknings- myndighet och en domstol.

3. avtalet mellan EFTA-länderna om en ständig kommitté,

4. avtalet mellan EFTA-länderna om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas parlament.

dels att anta förslagen till

5. lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EE-S),

6. lag om upphävande av lagen (19821736) om ursprungsmärkning av kläder,

7. lag om ändring i lagen (l973z43l) om utredning angående brott mot utländsk tullag,

8. lag om ändring i lagen (1969: 200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga,

9. lag om ändring i lagen (1991: 435) med vissa bestämmelser om inter- nationellt samarbete på brottmålsområdet,

10. lag om ändring i lagen (1976: 661) om immunitet och privilegieri vissa fall.

• Sida 207
•  Original

Lag Prop. 1991/92: 170

. , '1 om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) 311222 ; l Härigenom föreskrivs följande. ' Promemorians lagförslag

Tillämpningsområde

lå Denna lag gäller tillämpningen av avtalet den 00 (månad) 1992 mellan den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Kol- och stålgemenskapen (EKSG) och dess medlemsstater samt medlemsstaterna i den Europeiska Frihandelssammanslutningen (EFTA) om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), nedan kallat EES-avtalet.

Denna lag gäller också tillämpningen av avtalet den 00 (månad) 1992 mellan medlemsstaterna i EFTA om dels en övervakningsmyndighet och en EFTA-domstol, nedan kallat ESA-avtalet och dels en ständig kommitté. nedan kallat SC-avtalet.

25 Huvudbestämmelserna i EES-avtalet (artiklarna 1—129) och de till avtalet hörande protokollen 1—2, 8 andra punkten, 13, 17, 21 —25 samt 39 skall gälla som lag här i landet. EES-avtalets huvudbestämmelser och de protokoll som avses i första stycket finns intagna som bilaga 1 till denna lag.

35 Huvudbestämmelserna i ESA-avtalet (artiklarna 1—53) och de till avtalet hörande protokollen ] —4 skall gälla som lag här i landet. ESA-avtalets huvudbestämmelser och de protokoll som avses i första stycket finns intagna som bilaga 2 till denna lagz.

45 Protokoll ] till SC-avtalet skall gälla som lag här i landet. Protokollet finns intaget som bilaga 3 till denna lag3.

Lagval

5 5 Om det i en författning finns föreskrifter som avviker från denna lag eller från föreskrifter som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktel- ser enligt EES-avtalet, skall de avvikande föreskrifterna tillämpas endast om så särskilt har angetts.

Statliga stödåtgärder m. m.

Begränsning av svensk myndighets prövningsrätt

6 5 När en stödåtgärd som avses i artikel 6] i EES-avtalet har anmälts till EFTAs övervakningsmyndighet (ESA). får svensk myndighet inte pröva tillåtligheten av stödet innan ESA har meddelat beslut i saken.

' SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets trak- tatcnhet. 2 SFS-utgivarens not: Ovriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets trak- tatcnhet. 3 SFS-utgivarens not: Ovri a texter finns till än liga hos utrikesdepartementets trak- 5 g g tatcnhet. 207

• Sida 208
•  Original

UPP/ys"ingsskyldighez Prop. [ 99 l / 92: 1 70 75 En kommun är skyldig att upplysa regeringen om stöd som planeras Bilaga 1 och som kan bli föremål för ESAs prövning. Bilaga 1.1 ' Promemorians lagförslag Upphävande av kommunala beslut

85 Om ESA finner att en kommun har beslutat att lämna stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen upphäva det kommunala beslutet.

Konkurrensbestämmelser

95 Följande bestämmelser i de i bilaga XIV till EES-avtalet upptagna rättsakterna nr 1, 10, 11 och 14 skall med de anpassningar som framgår av bilagan gälla som lag här i landet.

1. Artiklarna l—5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (nr 1).

2. Artiklarna l—5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den l9juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter påjärnväg, landsväg och inre vattenvägar (nr 10).

3. Avdelningl i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 2 december 1986 om fastställande av detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten (nr 11).

4. Artiklarna 1—3 i höga myndighetens beslut nr 24/54 av den 6 maj 1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett företag enligt fördragets artikel 66.1 (nr 14). De angivna rättsakterna finns intagna som bilaga 4 till denna lag.

10 5 Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall vara behörig här i landet vid tillämpning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och ESA- avtalet. Denna myndighet skall ge ESA och EG-kommissionen det bistånd som föreskrivs enligt dessa regler.

"11 5 Den myndighet som regeringen bestämmer enligt 10 5 skall utföra ' sådana undersökningar som begärs av ESA enligt följande artiklar i proto- koll 3 till ESA-avtalet: 1. Kapitel Il. artikel 13, Kapitel VI. artikel 20. Kapitel IX. artikel 17. Kapitel XI. artikel 10, Kapitel XIII. artikel 12.

weww

12 5 Vid en undersökning enligt 11 5har myndigheten rätt att hos företag och företagssammanslutningar

l. granska böcker och andra affärshandlingar.

2. ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar,

3. begära muntliga förklaringar direkt på platsen, och

4. få tillträde till samtliga lokaler. markområden och transportmedel. Ett skriftligt beslut av myndigheten skall uppvisas vid undersökningen. Det skall innehålla upplysning om ESAs begäran om undersökningen och dess föremål och syfte. '

⁴ SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets trak- tatcnhct. [Anm.: Bilaga XIV till EES-avtalet och de i paragrafen angivna rättsakterna finns som bil. 4—8 lill pmmenwrian]. 208

• Sida 209
•  Original

13 5 Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig Prop. 199 I / 92: 170 sådana undersökningar som ESA har beslutat om enligt protokoll 3 till Bilaga 1 ESA-avtalet. Bilaga 1.1

Promemorians

145 Vad som föreskrivs i 12 och 13 55 gäller också när den myndighet lagförslag som regeringen bestämmer enligt 105 bistår ESA vid undersökningar enligt följande artiklari protokoll 3 till ESA-avtalet: 1. Kapitel II, artikel 14, Kapitel VI, artikel 21. Kapitel IX, artikel 18, Kapitel XI, artikel 11, Kapitel XIII, artikel 13.

wav»

155 Den myndighet som regeringen bestämmer enligt 105 får begära handräckning för att genomföra de åtgärder som avses i 12 5 1,2 och 4. Handräckning får också begäras beträffande åtgärder som ESA beslutar enligt de artiklar i protokoll 3 till ESA-avtalet som anges i 14 5.

Verkan av domar och beslut

16 5 Avgöranden som avses i artikel 1 10 första stycket EES-avtalet skall verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, såvida inte annat följer av beslut som avses i artikelns fjärde stycke.

17 5 Beslut av EG-kommissionen samt domar och beslut av EG- domstolen och EGs första instans enligt EES-avtalets konkurrensbestäm- melser i andra fall än de som anges i 16 5 gäller här i landet.

Övriga bestämmelser

185 Enligt ESA-avtalet kan en domstol inhämta yttrande från EFTA- domstolen om innebörden av bestämmelser i EES-avtalet. Närmare före- skrifter om sådant inhämtande beslutas av regeringen.

19 5 Beträffande ESA—avtalets bestämmelser om vittnesförhör här i lan- det skall lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella organ tillämpas.

205 Vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen skall 3 kap. 3 5 rättegångsbalken tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2. Genom lagen upphävs lagen (1992:000) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.

• Sida 210
•  Original

Förteckning över remissinstanser Prop. 1991/92: 170 Fullmäktige i Sveriges riksbank Bilaga 1 Riksdagens ombudsmän Bilaga 1'2 Domstolar

Arbetsdomstolen

Försäkringsöverdomstolen Hovrätten över Skåne och Blekinge Kammarrätten i Göteborg Marknadsdomstolen Stockholms tingsrätt

Statliga myndigheter m. m.

Arbetsmarknadsstyrelsen Arbetarskyddsstyrelsen

Boverket CECA-nämnden

Datainspektionen

Domstolsverket F inansinspektionen Fiskeriverket Generaltullstyrelsen Juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten i Lund, Stockholm och Uppsala Justitiekanslern Jämställdhetsombudsmannen

Kemikalieinspektionen Kommerskollegium

Konsumentverket Luftfartsverket

Läkemedelsverket

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län

Näringsfrihetsombudsmannen Närings- och teknikutvecklingsverket Patent- och registreringsverket Postverket Riksförsäkringsverket Rikspolisstyrelsen Riksrevisionsverket Riksskatteverket Sjöfartsverket Skogs- och jordbrukets forskningsråd Skogsstyrelsen Socialstyrelsen Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS)

Statens invandrarverk Statens jordbruksverk Statens livsmedelsvcrk

Statens maskinprovningar

Statens naturvårdsverk Statens pris- och konkurrensverk 210

• Sida 211
•  Original

Statens provningsanstalt Prop. 1991/92: 170 Statens räddningsverk Bilaga 1 Statens telenämnd Bilaga 1.2 Statens utsädeskontroll

Statens veterinärmedicinska anstalt Statens växtsortnämnd Statistiska centralbyrån Statskontoret Styrelsen för teknisk ackreditering

Sveriges exportråd Sveriges lantbruksuniversitet Televerket Trafiksäkerhetsverket Universitets- och högskoleämbetet Vägverket Överstyrelsen för civil beredskap

Bank» och försäkringsväsendet m. fl.

Aktiefrämjandet

AP-fonden Finansbolagens Förening Folksam Försäkringskasseförbundet Optionsmarknaden Sparbanksgruppen AB Stockholms fondbörs Svenska Bankföreningen Svenska Fondhandlareföreningen Svenska Försäkringsmäklares Förening Sveriges allmänna hypoteksbank Sveriges Försäkringsförbund

Näringslivs— och branschorganisationer Apotekarsocieteten Blomstergrossisternas riksförbund

Fiskbranschens riksförbund Föreningen Auktoriserade Revisorer Företagarnas Riksorganisation Företagens uppgiftslämnardelegation Grossistförbundet Svensk Handel Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor lndustriförbundet Institutet för utländsk rätt AB Landstingsförbundet Lantbrukarnas Riksförbund Läkemedelsindsutriföreningen Naturskyddsföreningen

Skogsindustrierna

Svenska arkitekters riksförbund Svenska kommunförbundet Svenska samernas riksförbund Sveriges Advokatsamfund Sveriges fiskares riksförbund 21 1

• Sida 212
•  Original

Bilaga 1.2

Sveriges frukt— och grönsaksdistributörers förening Sveriges kemiska industrikontor Sveriges köpmannaförbund Sveriges livsmedelsindustriförbund Sveriges Verkstadsindustrier Trädgårdsnäringens riksförbund Veterinärförbundet

Politiska organisationer

Centerns Kvinnoförbund Riksorganisationen Centerns Ungdomsförbund Riksorganisationen Folkpartiets Kvinnoförbund Riksorganisationen Grön Ungdom

Medborgarrättsrörelsen

Miljöpartiet de Gröna Riksorganisationen Moderata Kvinnoförbundet Ung Vänster

Arbetsmarknadsorganisationer

Landsorganisationen i Sverige Svenska arbetsgivareföreningen Sveriges Akademikers Centralorganisation Tjänstemännens centralorganisation

Miljöorganisationer

Fältbiologerna Greenpeace Jordens vänner

Remissinstanser som i särskild ordning beretts tillfälle att yttra sig beträffande frågan om EFTA-staternas rätt att begränsa nationella domsto- lars möjlighet att inhämta yttrande från EFT A-domstolen.

Justitiekanslern Hovrätten över Skåne och Blekinge Kammarrätten i Göteborg Stockholms tingsrätt Kommerskollegium Generaltullstyrelsen Marknadsdomstolen Näringsfrihetsombudsmannen Statens pris— och konkurrensverk Statens naturvårdsverk Juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten i Stockholm, Uppsala och

Lund Riksdagens ombudsmän Försäkringsöverdomstolen Domstolsverket Datainspektionen Arbetsdomstolen Sveriges Advokatsamfund Sveriges domareförbund

• Sida 213
•  Original

Förslag till Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1 Lag Bilaga 1.3 om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) Till lagrådet remitterat Härigenom föreskrivs följande. lagförslag

EES-avtalet. övervakningsavtalet och kommittéavtalet

] 5 Denna lag gäller tillämpningen av avtalet den 00 maj 1992 mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Kol- och stålgemenska- pen (EKSG) och dess medlemsstater samt medlemsstaterna i den Europe- iska frihandelssammanslutningen (EFTA) om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-avtalet).

Denna lag gäller också tillämpningen av avtalen den 00 maj 1992 mellan medlemsstaterna i EFTA om upprättandet av en övervakningsmyndighet och en domstol, (övervakningsavtalet), och om en ständig kommitté (kom- mittéavtalet).

Bestämmelser i avtalen som skall gälla som svensk lag

2 5 Följande bestämmelser i EES-avtalet skall gälla som svensk lag: — avtalets huvudbestämmelser, — protokoll 1 och 2, protokoll 8 punkt 2 samt protokoll 13, 14, 17, 21 —25 och 39. Bestämmelsernas svenska text finns intagen som bilaga I till denna lag.

3 5 Följande bestämmelser i övervakningsavtalet skall gälla som svensk lag: — avtalets huvudbestämmelser. — protokoll 1 —4.

Avtalets svenska text finns intagen som bilaga 2 till denna lag. De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska. svenska och tyska texterna skall ha samma giltighet.

4 5 Protokoll 1 till kommittéavtalet skall gälla som svensk lag. Protokollets svenska text finns intagen som bilaga 3 till denna lag. De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och tyska texterna skall ha samma giltighet.

Lagval

5 5 Om det i en författning finns föreskrifter som avviker från denna lag eller från föreskrifter som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktel- ser enligt EES-avtalet, skall de avvikande föreskrifterna inte tillämpas.

Regler om statliga och kommunala stödåtgärder

Begränsning av svenska myndigheters prövningsrätt

6 5 När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till EFTA: s övervakningsmyndighet, får svenska myndigheter inte pröva till- 213

• Sida 214
•  Original

låtligheten av stödet innan övervakningsmyndigheten har meddelat beslut i saken.

Upp/_vsningsskyldighetjö'r kommuner och landsting

75 Kommuner och landsting är skyldiga att lämna upplysningar till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål för övervakningsmyndighe- tens prövning.

Upphävande av kommunala beslut

85 Om EFTA: s övervakningsmyndighet har funnit att en kommun eller ett landsting lämnat stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen upphäva kommunens eller landstingets beslut att lämna stödet. I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall regeln i 10 kap. 15 5 kommunallagen (19911900) gälla.

Konkurrensregler

95 Följande bestämmelser i rättsakter. som det hänvisas till i bilaga XIV till EES-avtalet, skall gälla som svensk lag:

1. Artiklarna 1—5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer.

2. Artiklarna 1—5. 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter påjärnväg. landsväg och inre vattenvägar.

3. Avdelning I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 2 december 1986 om fastställande av detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten.

4. Artiklarna 1—3 i höga myndighetens beslut nr 24/54 av den 6 maj 1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett företag enligt fördragets artikel 66.1.

EES-anpassning av reglerna

105 Bestämmelserna skall gälla med den anpassning som framgår av EES-avtalets bilaga XIV.

Reglernas svenska text

11 5 Som bilaga 4—8 till denna lag finns den svenska texten till: 1. de fyra EG-förordningarna, 2. EES-avtalets bilaga XIV.

Den svenska texten skall ha samma giltighet som övriga texter

12 5 De danska, holländska. engelska, franska, tyska. grekiska, italienska. portugisiska. spanska. norska. finska. isländska och svenska texterna skall ha samma giltighet.

Prop. 1991/921170 Bilaga 1 Bilaga 1.3 Till lagrådet remitterat lagförslag

• Sida 215
•  Original

Behörig myndighet Prop. 1991/ 92: 170 13 5 Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall vara behörig här Bllaga ] i landet vid tillämpning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och övervak— Bllaga 1-3 ningsavtalet. Denna myndighet skall ge övervakningsmyndigheten och Till lagrådet Europeiska gemenskapernas (EG:s) kommission det bistånd som före- remitterat skrivs i dessa regler. . lagförslag

Den behöriga myndighetens befogenheter

145. När den behöriga myndigheten genomför en undersökning på begä- ran av övervakningsmyndigheten enligt protokoll 4 till övervakningsavta- let, har myndigheten rätt att

1. granska böcker och andra affärshandlingar,

2. ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar,

3. begära muntliga förklaringar direkt på platsen. och

4. få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel. Första stycket gäller också när den behöriga myndigheten bistår över- vakningsmyndigheten vid undersökningar enligt protokoll 4 till övervak- ningsavtalet.

155 Den behöriga myndigheten har rätt att få handräckning av kro- nofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som avses i 145 1, 2 och 4.

Verkan av domar och beslut

16 5 Avgöranden som avses i artikel 1 10 första stycket i EES-avtalet skall verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, såvida inte annat följer av beslut som avses i artikelns fjärde stycke. Regeringen utser den myndighet som avses i artikel 1 10 andra stycket.

175 Beslut av EG-kommissionen samt domar och beslut av EG- domstolen och dess första instans enligt EES-avtalets konkurrensregler i andra fall än de som avses i 19 5 gäller här i landet.

Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-domstolen

18 5 Vid tillämpningen av övervakningsavtalets bestämmelser om förhör med vittnen och sakkunniga här i landet skall lagen (1946: 818) om bevi- supptagning åt vissa internationella organ tillämpas.

195 Vid åtal häri landet mot den som är domare i EFTA-domstolen skall 3 kap. 3 5 och 20 kap. 10 5 rättegångsbalken tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2. Genom lagen upphävs lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.

• Sida 216
•  Original

LAGRÅDET Prop. 1991/92:170

, Bilaga 1 Utdrag ur protokoll vrd sammanträde 1992-05-15 Bilaga 14 N" d - ' t't' åd t B R d' ' ad t sr B h Lagrådets arvaran e. jus 1 ler e engt y rn, regerlngsr e rg von a r, yttrande

justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 april 1992 har reger- ingen på hemställan av statsrådet Dinkelspiel beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsom- råde (EES).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av rättschefen Pernilla Lindh. Hon har beträffande skilda avsnitt biträtts av departementsrådet Göran Schäder. hovrättsassessorn Bengt Sjöberg och rådmannen Kenny Carlsson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänt

Den föreslagna lagen om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), i fortsättningen kallad EES-lagen, har sin huvudsakliga grund i EES-avtalet. Detta avtal är formellt sett ett folkrättsligt avtal av traditio- nellt slag. Den anpassning av svensk rätt till EGs rättssystem som skall äga rum innebär emellertid en så genomgripande förändring av vår rättsord- ning att avtalet, i belysning även av de anslutande övervaknings- och kommittéavtalen, i sakligt hänseende kan betecknas som unikt.

EES-avtalet -— och därmed lagförslaget —- har föregåtts av ingående förhandlingar på det europeiska planet. Det interna beredningsarbetet på svensk sida har också varit mycket omfattande. Utöver vad som framgår härom av redogörelsen i remissprotokollet har vid föredragningen inför lagrådet lämnats kompletterande upplysningar av vilka framgår bl.a. att det i stor omfattning anordnats seminarier, kurser och informationsmöten i ämnet.

Vid remissbehandlingen av den till grund för lagförslaget liggande de- partementspromemorian har flera av remissinstanserna anmärkt att den föreskrivna remisstiden (en månad) varit alltför kort för att medge en närmare granskning av förekommande frågor. I anslutning härtill har vid föredragningen upplysts att den korta remisstiden varit en nödvändig följd av det planerade tidsschemat i lagstiftningsärendet men att remissinstan- serna såsom en motvikt bl. a. hade inbjudits att under remisstiden delta i ett informationsmöte, som kom att samla ett stort antal deltagare. Lagrådet finner med hänsyn till lagstiftningsärendets vikt och komplexitet att de framförda anmärkningarna ändå är befogade och att det alltså hade varit önskvärt med en längre remisstid. Mot bakgrund av vad som i övrigt har framgått om beredningen av det framlagda lagförslaget måste emellertid föreskrifterna i 7 kap. 2 5 regeringsformen anses vara uppfyllda.

Lagrådsremissen är huvudsaldigen inriktad på hur de grundläggande bestämmelserna i EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet skall införlivas med svensk rätt. Det rör sig med andra ord till stor del om frågor av konstitutionell och författningsteknisk natur. Det bör i detta 216

• Sida 217
•  Original

sammanhang hållas i minnet att vår lagstiftning på skilda områden i Prop. 1991/92:170 betydande omfattning redan har blivit anpassad till EG, bland annat som Bilaga 1 en följd av kommittédirektiv (Dir 1988: 43) enligt vilka nya lagförslag skall Bilaga 1.4 utformas så att de stämmer med EGs regelverk. När sådan anpassning Lagrådets redan har skett, har ytterligare lagstiftningsåtgärder naturligen inte ansetts yttrande behövliga. Lagrådet har i sin verksamhet också kunnat konstatera att regeringsförslag fortlöpande läggs fram på det ena rättsområdet efter det andra i syfte att en samordning med EG skall komma till stånd. l remissen har vidare förutskiekats att av EG-anpassningen föranledda lagförslag framdeles är att vänta på olika områden. Här kan särskilt pekas på förslagen till ny konkurrensrättslig lagstiftning och till nya sekretessregler. EES-lagen har till uppgift att inom sitt tillämpningsområde göra svensk rätt likformig med EGs rättsordning. Det har i olika sammanhang sagts att en på sådant sätt genomförd likformighet också kommer att vara av betydelse vid behandlingen av frågan om svenskt medlemskap i EG (jfr t.ex. grönboken EES-avtalet, februari 1992, s. 25). EG-perspektivet har också aktualiserats vid remissbehandlingen av promemorian. En remissin- stans har exempelvis ställt frågan, om det föreslagna sättet för införlivande av avtalen kan tillämpas även vid ett medlemskap i EG med tanke på att förordningar inom EG är direkt bindande utan någon mellankommande nationell rättsbildning. Och i remissprotokollet sägs i anslutning till publi- citetsfrågorna att användandet av en internationell publikation i före- varande sammanhang innebär en mjuk övergång till medlemskapssituatio- nen. Vad som här har anförts ger lagrådet anledning att för tydlighets skull framhålla att lagrådets granskning av det nu remitterade förslaget endast avser EES-situationen. EES-avtalet samt övervaknings— och kommittéavtalen medför att en synnerligen omfångsrik och delvis omvälvande ny lagstiftning kommer att införas i vår rättsordning. Med hänsyn till omfattningen och arten av den nya textmassa som sålunda skall gälla som svensk rätt får man räkna med att svårigheter kommer att uppstå vid den praktiska tillämpningen av avtalens materiella bestämmelser. Detta gäller inte bara bestämmelserna sedda för sig — många med en utformning och ett innehåll som ter sig främmande för nationell svensk lagstiftningsteknik — utan också deras förhållande till jämsides gällande svenska författningar. I sistnämnda hänseende aktualiseras den föreslagna lagvalsregeln, som lagrådet behand- lar särskilt i det följande. Också i andra hänseenden synes tveksamheter av principiell natur kunna uppkomma vid tillämpningen av den föreslagna EES-lagen. Osäker- het kan för det första råda, om inkorporeringen avser endast de i 2 och 3 55 lagförslaget uppräknade avtalsprotokollen eller om -— till följd av de hänvisningar som görs i införlivade artiklar och protokoll — jämväl andra delar av avtalen skall gälla som svensk lag. En annan fråga som synes behöva klarläggas är. om framtida ändringar i avtalen kan komma att bli automatiskt gällande eller om det dessutom erfordras särskild införlivnings- åtgärd. Det finns vidare anledning att ta upp spörsmålet, om en inkorpo- rering av EES-avtalet kan anses innebära att svensk normgivningskompe-

• Sida 218
•  Original

tens överlåtits till en internationell organisation. Även till nu nämnda Prop. 1991/92:170 frågor återkommer lagrådet senare i yttrandet. Bilaga 1 I remissen görs bedömningen att utpräglade konfliktsituationer mellan Bilaga 1.4 EES-anknutna föreskrifter och andra föreskrifter knappast kan förutses bli Lagrådets vanliga. Därvid hänvisas bl.a. till att den i svensk rätt sedan länge etable- yttrande rade principen om fördragstrogen tolkning av lagar och andra författningar ger rättstillämparen instrument att undvika konflikter. ] betraktande av den ökande internationaliseringcn antas det komma att framstå som allt- mer naturligt att söka sådan vägledning i skilda rättsliga frågor, vare sig dessa har merkantil anknytning eller inte. Lagrådet kan instämma i de anförda tankegångarna i vad de avser betydelsen av innehållet i utländsk rätt vid svensk rättstillämpning. Med hänsyn till den långtgående rättsliga och institutionella omstrukturering som skall ske enligt EES-lagen och som leder vår rättstillämpning in i ett för oss oprövat system finner lagrådet det emellertid vara vanskligt att göra någon uppskattning rörande frekvensen av blivande konfliktfall. Uppkom- mande tolkningsproblem får, liksom nu när det gäller intern svensk rätt. överlämnas åt rättstillämpningen. Efter vunna erfarenheter i ett inledande skede av den nya ordningen kan det också visa sig att lagstiftningen behöver kompletteras ellerjämkas. De tillämpningsproblem som sålunda kan befaras uppstå utgör inte något konstitutionellt hinder mot att den föreslagna lagstiftningen genomförs. Vad som nyss har sagts om överlämnande till rättstillämpningen föran- leder reflexionen att domstolarna över huvud torde komma att få en ökad betydelse i EES-perspektivet. Rättsutvecklingen inom EG sker i stor ut- sträckning genom domstolspraxis, ytterst genom EG-domstolens avgöran- den. Några egentliga förarbeten eller motiv till E65 rättsakter finns inte, vilket innebär att det vid sidan av själva författningstexten ges liten vägledning för domstolar och andra berörda hur en bestämmelse är avsedd att tolkas. Det finns anledning att anta att också svensk lagstiftningsteknik kommer att i vissa hänseenden förändras med ett EES-avtal (jfr uttalande härom i prop. 1991/92: 135 s. 8). Med det här anförda har lagrådet allmänt velat peka på att det kommer att ställas stora krav på de dömande instanserna i det blivande systemet. En följd av den föreslagna regleringen kan antas vara att det framdeles blir svårare än för närvarande att tillägna sig vad som är gällande svensk rätt. Särskilt för enskilda personer och företag — men även för domstolar. myndigheter, advokater och andra berörda — kan det vara komplicerat att i en uppkommen fråga skaffa sig en tillförlitlig överblick över EES-rättens innehåll och dess förhållande till interna svenska bestämmelser och svensk rättspraxis. Lagrådet vill därför understryka vikten av att de i remissen behandlade publicerings- och informationsfrågorna i anslutning till EES- avtalet och framtida ändringar däri ägnas största uppmärksamhet inför EES-lagens ikraftträdande. Det synes vidare vara påkallat med en om- fattande utbildningsverksamhet. Lagrådet behandlar i det följande det framlagda förslaget mer ingående i särskilda hänseenden. Som framgår där har lagrådet inte något att erinra mot att huvuddelen av de berörda avtalen införlivas med svensk rätt 218

• Sida 219
•  Original

genom inkorporering. Beträffande omfattningen av de införlivade reglerna Prop. 1991/92: 170 har lagrådet funnit anledning till vissa anmärkningar av principiell natur. Bilaga 1 Lagrådet framför kritiska synpunkter på den föreslagna lagvalsregeln och Bilaga 1.4 föreslår vidare att bestämmelserna om kommunala stödåtgärder skall Lagrådets preciseras. Vad som i remissen har föreslagits om konkurrensregler och yttrande publicitetsfrågor har endast föranlett påpekanden och kommentarer från lagrådets sida. Slutligen har lagrådet tagit upp en speciell tillämpningsfråga rörande anpassningen av svensk rätt till EG-rätten.

Sammanfattningsvis finner lagrådet att det remitterade lagförslaget, med beaktande av vad som sägs i detta yttrande, kan godtas och således antas som lag.

Införlivande av avtalen

EES-avtalet innebär som framgått ett folkrättsligt åtagande att införa avtalets bestämmelser i vår lagstiftning med verkan att svensk rätt så långt möjligt kommer att motsvara vad som gäller inom EG. I remissprotokollet diskuteras vilkendera av de båda tänkbara metoderna transformation och inkorporering som bör väljas för införlivande av EES-avtalet. De skäl som därvid har anförts till stöd för att avtalets huvuddel bör inkorporeras i den Svenska rätten är enligt lagrådets mening övertygande.

Många av bestämmelserna kan visserligen sägas vara i och för sig mindre väl lämpade för inkorporering. Detta är fallet t. ex. med de föreskrifter som riktar sig uteslutande till de avtalsslutandc staterna som sådana, dvs. avser deras rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra. För dessa föreskrifter krävs det inte några särskilda lagstiftningsåtgärdcr. Beträffande andra bestämmelser gäller att de inte behöver införlivas med riksdagens medverkan genom lag. Här avses sådana föreskrifter som ligger inom ramen för regeringens normgivningsmakt och följaktligen kan införlivas genom förordning. Även i övrigt finns i avtalet ett antal bestämmelser av ett slag som inte brukar återfinnas i svensk lag. Det är emellertid angeläget att ha en samlad och överskådlig reglering på det aktuella området. En uppstyckning av avtalsinnehållet i enlighet med vad som här har antytts skulle innebära att sammanhanget gick förlorat och skulle dessutom med- föra avsevärda praktiska komplikationer. Något konstitutionellt hinder mot den i remissen valda författningstekniska lösningen föreligger inte.

Lagrådet kan således ansluta sig till den i 2 5 EES-lagen valda principen att de grundläggande bestämmelserna i .EES-avtalet skall införlivas i vår rättsordning genom inkorporering. Regleringen innebär att de ifrågava- rande bestämmelserna i EES-avtalet utan någon omarbetning skall gälla som lag här i landet. Till förtydligande av vad som torde vara avsett att omfattas av regleringen föreslår lagrådet att orden "avtalets huvudbestäm- melser" i den remitterade lydelsen ersätts med ”artiklarna 1 —129”. Lagrå— det har då bortsett från att det — enligt vad som utvecklas i nästa avsnitt — kan finnas skäl att undanta vissa artiklar från inkorporering.

Vad härefter angår protokollen till EES-avtalet innebär förslaget att även några av dem skall införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Dessa protokoll har valts ut med hänsyn till att de innehåller bestämmelser av 219

• Sida 220
•  Original

materiell vikt för enskilda personer. Förslaget i denna del föranleder inte Prop. 1991/92: 170 någon erinran av lagrådet. Bilaga 1 I remissen anges att vissa av protokollen innehåller bestämmelser som Bilaga 1.4 skall införlivas genom regeringsförordning eller genom särskild lagstiftning Lagrådets i annat sammanhang. Någon granskning från lagrådets sida i den delen yttrande kommer således inte i fråga i detta ärende. När det slutligen gäller bilagorna till EES-avtalet synes det enligt remis- sen vara meningen att bestämmelserna i dem i allt väsentligt skall införli- vas med svensk rätt inte genom EES-lagen utan genom författningar på respektive sakområde. Inte heller dessa författningar är nu föremål för lagrådets prövning. Ett undantag utgör den konkurrensrättsliga bilagan (nr XIV) som enligt förslaget delvis skall omfattas av EES-lagen och sålunda bli inkorporerad i svensk rätt. Lagrådet hari stort inte något att invända mot förslaget härom, även om det i systematiskt hänseende uppstår en obalans i EES-lagen genom att en så utförlig reglering av konkurrensrätten tas in där. De särskilda konkurrensbestämmelserna föranleder dock vissa anmärkningar och påpekanden som lagrådet återkommer till. Beträffande den i 3 5 i lagförslaget gjorda inkorporeringen av huvudbe- stämmelserna i övervakningsavtalet och vissa anslutande protokoll kan hänvisas till vad som nyss har sagts i fråga om EES-avtalet. Lagrådet har med andra ord inte något att erinra mot den valda författningstekniska lösningen (jfr dock nästa avsnitt). Lagtexten bör här förtydligas på det sättet att orden "avtalets huvudbestämmelser” utbyts mot ”artiklarna 1-—53”. Övervakningsavtalet innebär att rättskipnings- och förvaltningsuppgif- ter överläts till övervakningsmyndigheten och EFTA-domstolen. Som framgår av remissprotokollet aktualiseras härigenom en tillämpning av 10 kap. 5 5 tredje stycket regeringsformen. Detta innebär att riksdagens för- ordnande skall ske genom ett beslut varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig. Förslaget i 45 att protokoll 1 till kommittéavtalet skall inkorporeras i svensk rätt föranleder inte någon invändning.

Omfattningen av införlivade regler Inledning

Ett antagande från riksdagens sida av den föreslagna EES-lagen medför att ett stort antal bestämmelser i EES-avtalet och övervakningsavtalet skall gälla som svensk lag. Vilka delar av avtalen som skall införlivas anges närmare i 2 och 355 lagförslaget (från konkurrensreglerna i 9—1555 bortses i det följande). Tvekan kan emellertid enligt lagrådets mening uppkomma, om uppräkningen i 2 och 3 55 är uttömmande eller om jämväl andra delar av avtalen kommer att gälla som svensk lag. En annan fråga som synes behöva klarläggas bättre är, om framtida ändringar i avtalen behöver konfirmeras genom beslut av behörigt lagstiftande svenskt organ eller om ändringarna automatiskt sätts i kraft utan sådant beslut. Det finns 220

• Sida 221
•  Original

också anledning att ta upp frågan, om artikel 97 i EES-avtalet kan anses Prop. 1991/92: 170 innefatta överlåtelse av svensk normgivningskompetens. Lagrådet behand- Bilaga 1 lar de tre nu nämnda spörsmålen var för sig. Bilaga 1.4 Lagrådets yttrande

Omedelbart införlivade regler

Som lagtexten är utformad får läsaren intryck av att de i 2 och 3 55 angivna avtalsbestämmelserna — men inga andra — skall gälla som svensk lag. Det är dock osäkert om en sådan tolkning av lagförslaget är riktig. De införli- vade bestämmelserna hänvisar nämligen ibland till andra delar av avtalen, vilka därigenom möjligen också avses gälla som svensk lag.

De nu nämnda hänvisningarna är av olika slag. En typ är artikel 119 i EES-avtalet. I denna artikel föreskrivs att avtalets bilagor och de rättsakter som det hänvisas till där — med anpassning för deras tillämpning inom ramen för avtalet —- skall, liksom protokollen, utgöra en integrerad del av avtalet. Artikel 42 i övervakningsavtalet innehåller en liknande bestäm- melse.

En annan hänvisningsmodell finns i exempelvis artiklarna 23, 29, 30, 48, 65 och 67 —- 70 i EES-avtalet samt artikel 24 i övervakningsavtalet. I artikel 23 i EES-avtalet sägs bl.a. att särskilda bestämmelser och arrangemang finns i bilaga 111 vad gäller produktansvar och att de skall tillämpas på alla varor, om inte annat anges. Liknande hänvisningar finns i artiklarna 29, 30. 65 och 67—70. I artikel 48 föreskrivs att vissa bestämmelser om transporter, vilka inte täcks av bilaga XIII, inte får diskriminera utländska transportföretag. Varken bilaga 111 eller bilaga XIII omfattas av uppräk- ningen i 2 5 lagförslaget. Enligt artikel 24 i övervakningsavtalet skall EFTAs övervakningsmyndighet, i enlighet med bl.a. vissa protokoll och bilagor till EES-avtalet, genomföra avtalets bestämmelser om statsstöd. Dessa bilagor och protokoll är inte angivna i 3 5 lagförslaget.

Ett tredje slag av hänvisning, som förekommer i ett stort antal införli- vade bestämmelser (t.ex. artiklarna 17, 24, 28. 31, 36, 72, 77 och 117 i EES-avtalet), innefattar en erinran om att särskilda bestämmelser i ämnet finns i ett protokoll eller en bilaga som inte införlivats. Ytterligare varian- ter på hänvisningar skulle kunna nämnas.

Vad först gäller bestämmelserna i artikel 1 19 i EES-avtalet och artikel 42 i övervakningsavtalet om att protokoll och bilagor utgör en integrerad del av avtalet, får anses framgå av sammanhanget att avsikten inte varit att samtliga protokoll och bilagor skall bli svensk lag. En tolkning innebärande att hela avtalet inkorporeras skulle nämligen få det i 2 och 3 55 lagförslaget gjorda urvalet av protokoll att framstå som meningslöst. Bestämmelserna i de nu berörda artiklarna synes alltså närmast vara av folkrättslig natur.

Konsekvenserna av övriga hänvisningar är mer ovissa. Enligt lagrådets mening är det i dessa fall inte möjligt att dra någon säker slutsats om i vad mån de bestämmelser till vilka införlivade delar av avtalen hänvisar också blir svensk lag. Att osäkerhet föreligger på en sådan grundläggande punkt måste betecknas som otillfredsställande. Lagrådet finner det nödvändigt att ökad klarhet i saken skapas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

lx) fx)

• Sida 222
•  Original

Framtida avtalsändringar Prop. 1991/92: 170

Utgångspunkten vid inkorporering av ett internationellt avtal är att de Bilaga 1 inkorporerade bestämmelserna blir gällande som svensk lag i den lydelse Bilaga 1'4 de hade vid avtalstidpunkten. Senare vidtagna ändringar i avtalen skall Lagrådets yttrande inte automatiskt tillämpas i Sverige utan härför krävs att även dessa införlivas genom beslut av behörigt svenskt organ. Från denna princip finns dock ett undantag. Med stöd av 10 kap. 5 5 andra stycket regerings- formen får riksdagen, såvida det i lag föreskrivs att en internationell överenskommelse skall gälla som svensk rätt, föreskriva att också en framtida, för riket bindande ändring i överenskommelsen skall gälla här i riket. Sådant beslut får endast avse framtida ändringar av begränsad omfattning. Ett riksdagsbeslut av nu nämnt slag måste vidare fattas an- tingen på det sätt som gäller i fråga om stiftande av grundlag eller med kvalificerad majoritet (minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter).

Enligt artikel 98 i EES-avtalet kan bilagorna till avtalet ävensom flertalet protokoll vid behov ändras av Gemensamma EES-kommittén i enlighet med artiklarna 93.2, 99, 100, 102 och 103. Av 25 lagförslaget följer att artikel 98 — liksom övriga artiklar i avtalet — skall gälla som svensk lag. Fråga uppkommer därmed om en av EES-kommittén beslutad ändring kan komma att gälla som svensk lag eller om det dessutom erfordras ett riksdagsbeslut om införlivande av ändringen.

l remissprotokollet har sambandet mellan de artiklar som reglerar änd- ringar i avtalet och bestämmelserna i 10 kap. 55 regeringsformen inte analyserats närmare. Det anförs dock att ett ändringsbeslut av EES- kommittén endast har karaktären av en folkrättslig förpliktelse och således inte automatiskt blir gällande som svensk lag. Enligt lagrådets mening är denna tolkning av EES-lagen inte helt given. Det förhållandet, att även bestämmelserna om hur avtalet kan ändras införlivats med svensk lag, synes nämligen ge utrymme för antagandet att jämväl framtida ändringar avsetts skola gälla här i riket.

Det är enligt lagrådets uppfattning önskvärt att den osäkerhet som synes föreligga vad gäller behovet av ett efterföljande riksdagsbeslut vid en framtida ändring av EES-avtalet i möjligaste mån undanröjs. En lösning på detta problem kan vara att avstå från att inkorporera de bestämmelser som tar sikte på ändringar i avtalet. Därigenom blir det uppenbart att dessa bestämmelser endast har folkrättslig karaktär. Samtidigt bortfaller de kom- plikationer som kan följa av en tillämpning av 10 kap. 5 5 regeringsformen.

Överlåtelse av svensk normgivningskompetens

I artikel 97 i EES-avtalet föreskrivs att artikeln inte inskränker någon avtalsslutandc parts rätt att — utan att det påverkar icke-dis- krimineringsprincipen — ändra sin interna lagstiftning på EES-området. förutsatt att Gemensamma EES-kommittén finner att ändringen inte mot- verkar avtalets goda funktion eller det förfarande som gäller för beslut av denna kommitté har fullföljts. 222

• Sida 223
•  Original

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har satts i Prop. 1991/921170 fråga. om ett lagfästande av artikel 97 innefattar en överlåtelse till interna- Bilaga 1 tionellt organ att meddela föreskrifter med därav följande konsekvenser. Bilaga 1.4 Enligt lagrådsremissen innebär emellertid inte någon artikel i EES—avtalet Lagrådets att ett EES-organ ersätter något av de avtalsslutandc parternas organ i fråga yttrande om befogenheten att besluta om nationell normgivning på olika nivåer. Den omständigheten att artikel 97 skall gälla som svensk lag medför således enligt remissprotokollet inte att EES-kommittén träder i stället för svenska organ med normgivningskompetens. Svensk lagstiftning anses alltså kunna beslutas eller ändras utan hinder av artikel 97. I remissproto- kollet anförs också att konsekvensen av att Sverige skulle vidta en lagstift- ningsåtgärd trots att EES-kommittén motsatt sig denna inte skulle vara någon annan än att Sverige åsidosatt en folkrättslig förpliktelse.

Lagrådet har för sin del inte någon bestämd mening om hur en svensk myndighet skulle förfara, om reglerna i artikel 97 förbisetts vid svensk normgivning eller om en författning införts eller ändrats trots att kom- mittén funnit den strida mot avtalets goda funktion. Det är naturligtvis tänkbart att myndigheten skulle ansluta sig till den uppfattning som utta- lats i remissprotokollet och tillämpa författningen — även om den klart skulle falla inom EES-områdets gränser — på vanligt sätt. Mot detta talar det faktum att en i lag meddelad förutsättning för normgivning inte iakttagits. Finner en myndighet att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid en föreskrifts tillkomst, får enligt 1 1 kap. 14 5 regeringsformen föreskriften i princip inte tillämpas. Det kan därför inte uteslutas att en inkorporering av artikel 97 får till följd att en myndighet efter lagprövning enligt 1 1 kap. 14 5 regeringsformen finner sig förhindrad att tillämpa en ny eller ändrad författning.

Vad som också kan inträffa är att myndigheten finner att den vetorätt, som enligt ordalagen i artikel 97 tillerkänts EES-kommittén, utgör en sådan överlåtelse av rätt att besluta om föreskrifter som avses i 10 kap. 5 5 första stycket regeringsformen. Med detta synsätt får bestämmelserna i artikel 97 tillämpas endast om överlåtelsen kan anses gälla normgivning av begrän- sad omfattning och beslutet om överlåtelsen fattats enligt vad som gäller för stiftande av grundlag eller med kvalificerad majoritet.

Lagrådet är medvetet om att risken för att svenska normgivningsorgan beslutar om föreskrifter på EES-området utan att det i artikel 97 angivna förfarandet iakttagits sannolikt är liten. Det finns därför skäl att utgå från att ett införlivande av artikeln i praktiken inte kommer att ge upphov till några större problem. Enligt lagrådets mening kan emellertid ett införli- vande av artikel 97 inte ses enbart som en tillämpningsfråga. Införlivandet har vittgående konstitutionella aspekter och gäller ytterst gränsen för svenska organs normgivningskompetens. Osäkerhet rörande nu föreslagna och framtida författningars förenlighet med regeringsformen bör undvikas. Härvid är också att beakta att den teknik som används vid inkorporering av EES-avtalet kan komma att bilda mönster vid inkorporering av andra internationella överenskommelser.

Mot bakgrund av det anförda vill lagrådet förorda att bestämmelserna i artikel 97 inte inkorporeras. Genom att artikel 97 begränsas till en folkrätt-

k) Ik) L»)

• Sida 224
•  Original

slig förpliktelse bortfaller den motsättning som kan föreligga mellan ar- Prop. 1991/92: 170 tikelns innehåll och vad som enligt remissprotokollet åsyftats med artikeln. Bilaga 1 Bilaga 1.4 Lagrådets Anpassningen till ISG-rättens utveckling yttrande

Enligt artikel 6 i EES—avtalet skall de bestämmelser i avtalet, som i materiellt hänseende överensstämmer med regler inom EG-rätten, vid införlivande och tillämpning tolkas i enlighet med sådana relevanta avgö- randen som EG-domstolen har meddelat före avtalets undertecknande. En motsvarande reglering finns i artikel 3 punkt 1 i övervakningsavtalet.

Om i ett mål vid svensk domstol -— liksom vid domstol i annat EFTA- land - uppkommer fråga om tolkningen av EES-avtalet får domstolen enligt artikel 34 i övervakningsavtalet, ifall den finner det nödvändigt för att döma i saken, begära EFTA-domstolens yttrande i frågan. Enligt artikel 3 punkt 2 i samma avtal skall EFTA-domstolen vid sin tolkning av EES-avtalet ta vederbörlig hänsyn till de principer som fastställts genom relevanta avgöranden av EG-domstolen, vilka fattats efter dagen för av- talets undertecknande och som avser tolkningen av bl. a. avtalet.

Ser man endast till ordalydelserna i artikel 6 i EES-avtalet och artikel 3 punkt 2 i övervakningsavtalet, framstår artiklarna som i sak motstridiga. Artikel 6 som riktar sig till nationell domstol eller annan nationell myndig- het kan läsas så, att hänsyn inte får tas till EG-domstolens avgöranden efter dagen för EES-avtalets undertecknande. EFTA-domstolen skall däremot i sina yttranden beakta sådan praxis.

Ett yttrande från EFTA-domstolen i en tolkningsfråga är inte bindande för den nationella myndigheten. Yttrandet innehåller emellertid viktig information om EG-domstolens praxis. Lagrådet finner det därför angelä- get att framhålla att artikel 6 i EES-avtalet inte bör ses som ett förbud mot att beakta avgöranden av EG-domstolen efter avtalets undertecknande. Ett sådant förbud skulle också strida mot grundtanken att skapa en rättslig enhetlighet inom EES-området.

Lagvalsregeln

Det remitterade lagförslaget innehåller en såsom lagval rubricerad regel (55). Enligt denna skall, om det i en författning finns föreskrifter som avviker från EES-lagen eller från föreskrifter som meddelas till uppfyllelse av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, de avvikande föreskrifterna inte tillämpas.

Den föreslagna lagvalsregeln har enligt sin ordalydelse ett mycket vid- sträckt tillämpningsområde. Tillämpad efter bokstaven synes således varje av EES föranledd föreskrift — oavsett konstitutionell nivå - ha företräde framför avvikande bestämmelser i andra författningar. Detta har emeller- tid inte varit avsikten. Som påpekas i remissen kan en regel i vanlig lag inte ta över grundlag. En införlivad EES-föreskrift som är oförenlig med en grundlagsbestämmelse får därför inte tillämpas (se 11 kap. 14 5 regerings- formen). En annan fråga är om — såsom det hävdas i remissprotokollet — ' 224

• Sida 225
•  Original

denna hierarkiska princip är så självklar att den inte behöver inflyta i Prop. 1991/92: 170 lagtexten. Lagrådet återkommer till detta spörsmål. Bilaga 1 Av remissen kan inte med säkerhet utläsas i vad mån det är avsett att Bilaga 1.4 bestämmelser i grundlag skall utgöra ytterligare spärrar mot att tillämpa Lagrådets den tilltänkta lagvalsregeln enligt dess ordalydelse. Av intresse i detta yttrande sammanhang är bl. a. bestämmelserna i 8 kap. 2 och 3 åå regeringsformen. Föreskrifter som gäller ämnen som avses i 8 kap. 25 och i betydande utsträckning även 8 kap. 35 — det obligatoriska lagområdet — måste meddelas genom lag. Det är således inte möjligt för riksdagen att genom bestämmelser i lag bemyndiga regeringen eller förvaltningsmyndighet att utfärda föreskrifter på detta område. Skulle sådana föreskrifter mot förmo- dan utfärdas. är de i princip ogiltiga. Av det anförda följer att det strider mot regeringsformen att utfärda föreskrifter som avser det obligatoriska lagområdet på lägre konstitutionell nivå än i lag. Motsvarande ogiltighet träffar föreskrifter som regeringen eller förvaltningsmyndighet utfärdar i ämnen som avses i 8 kap. 75 regeringsformen såvida utfärdandet skett utan stöd av ett i lag givet bemyndigande. Den omständigheten att föreskrifter av nu beskrivet slag syftar till att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet saknar be- tydelse vid denna prövning. Den föreslagna lagvalsregeln kan med andra ord inte läka den ogiltighet som hänför sig till att en föreskrift, som enligt regeringsformen krävt lagform, meddelats på lägre konstitutionell nivå. Vid bedömningen av lagvalsregelns genomslagskraft bör ytterligare en grundlagsbestämmelse uppmärksammas, nämligen föreskriften i 8 kap. 17 5 regeringsformen att lag inte får ändras eller upphävas annat än genom lag. Som anmärkts i remissprotokollet innebär denna föreskrift att bestäm- melser som utfärdats av regeringen eller förvaltningsmyndighet aldrig kan ta över en lagregel. Denna princip om s.k. formell lagkraft kan inte rubbas genom en i vanlig lag införd regel om att föreskrifter som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall ha företräde. Lagrådet kan mot den nu redovisade bakgrunden konstatera att den föreslagna lagvalsregelns tillämpningsområde blir avsevärt mindre än vad dess ordalydelse ger intryck av. Lagvalsregeln synes kunna användas en- dast när lagregel står mot lagregel, regeringsförordning mot regeringsfö- rordning eller om föreskrifter på myndighetsnivå sinsemellan är ofören- liga. I övriga fall framstår lagvalsregeln som antingen obehövlig eller stridande mot regeringsformens normgivningssystem. Detta måste anses minska angelägenheten av att i svensk rätt införa en så främmande förete- else som en särskild regel om lagval. Till det sagda kan läggas att med den väl utvecklade ordning för norm- givning som finns i vårt land det endast i sällsynta fall torde inträffa att mot varandra stridande föreskrifter utfärdas på samma konstitutionella nivå. För ett avstående från lagvalsregeln talar vidare att den ger upphov till betydande tillämpningsproblem. Som påpekats under remissbehandlingen är det inte lätt att finna säkra former för information om att en viss författningsföreskrift meddelats till uppfyllelse av Sveriges förpliktelser enligt EES—avtalet. Lagrådet återkommer till denna problematik vid be- handlingen av publiceringsfrågor. 225

• Sida 226
•  Original

Lagrådet förordar med hänvisning till det anförda i första hand att den Prop. 1991/92: 170 föreslagna lagvalsregeln utgår. De. problem som kan uppkomma vid en Bilaga ] eventuell konflikt mellan EES-grundade föreskrifter och andra föreskrifter Bilaga 1.4 synes kunna bemästras med anlitande av sedvanliga lagtolkningsprincipcr, Lagrådets däribland principen om fördragsvänlig tolkning. För det fall att en regel om yttrande lagval likväl skulle anses nödvändig bör den enligt lagrådets uppfattning omformuleras. De begränsningar i tillämpningsområdet som följer av bestämmelserna i 8 kap. och 11 kap. 14 & regeringsformen bör i tydlighe- tens intresse komma till direkt uttryck i lagtexten.

Kommunala stödåtgärder

Enligt punkt 1 av artikel 61 i EES-avtalet är - om inte annat föreskrivs i avtalet — stöd som ges av EGs medlemsstater och EFTA-stater eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är. som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss pro- duktion, oförenligt med avtalet i den utsträckning det påverkar handeln mellan de avtalsslutandc parterna. Av punkt 2 i den nämnda artikeln framgår att vissa sociala stöd ävensom stöd i samband med naturkata- strofer o.d. är förenliga med avtalet. [ punkt 3 anges vidare att vissa andra typer av stöd — bl.a. regionalpolitiska stöd — kan vara förenliga med EES-avtalet.

EES-avtalets huvudbestämmelser avses bli inkorporerade genom EES- lagen (2 5). Bestämmelserna i artikel 61 kommer härigenom att gälla som svensk lag. ] EES-lagen finns därutöver bestämmelser som tar sikte på offentliga stödåtgärder. Enligt 65 gäller således — för det fall att en stödåtgärd som avses i artikel 61 anmälts till EFTAs övervakningsmyndig- het — att svenska myndigheter inte får pröva tillåtligheten av stödet innan övervakningsmyndigheten meddelat beslut i saken. Av intresse är vidare bestämmelsen i 85 lagförslaget enligt vilken regeringen får upphäva en kommuns eller ett landstings beslut om stöd, såvida övervakningsmyndig- heten funnit att detta lämnats i strid med artikel 61.

Artikel 61 omfattar enligt sin lydelse stöd ”med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är”. Som påpekats av några remissinstanser är det osäkert om artikeln förutom statliga stöd på central, regional och lokal nivå gäller stöd som lämnas av kommun eller landsting. I remissprotokollet uttalas härom med hänvisning till EG-domstolens praxis att stödåtgärder från kommuner och landsting måste anses omfattade av bestämmelserna i artikel 61.

Enligt lagrådets uppfattning kan det inte uteslutas att övervakningsmyn- digheten eller EFTA—domstolen vid en framtida prövning av ett närings- stöd från kommun eller landsting skulle finna stödet vara oförenligt med artikel 61. Lagrådet har därför inget att erinra mot att den föreslagna regleringen av stödåtgärder i EES-lagen inkluderar även stöd från kom- muner och landsting. Däremot syncs vissa invändningar kunna riktas mot det sätt varpå 6 och 8 && utformats i nämnda lag.

Den i 65 föreslagna bestämmelsen innebär enligt sin ordalydelse att tillåtligheten av ett kommunalt stöd (för enkelhetens skull bortses här från 226

• Sida 227
•  Original

stödåtgärder som beslutats av landsting) inte får prövas av svensk myndig- Prop. 1991/92: 170 het, om stödet anmälts till övervakningsmyndigheten och denna ännu inte Bilaga 1 meddelat beslut i saken. Detta innebär enligt lagrådets mening en påtaglig Bilaga l.4 risk för att den rättsliga prövningen i Sverige av kommunala stödåtgärder Lagrådets blir onödigt fördröjd. Något egentligt behov av att inhämta övervaknings- yttrande myndighetens uppfattning i saken synes föreligga endast då utgången i målet är beroende av hur artikel 61 skall tolkas. Är omständigheterna sådana att ett kommunalt stöd skall upphävas av annan anledning — till följd exempelvis av att beslutet inte tillkommit i laga ordning eller att den kommunala kompetensen överskridits — är det meningslöst att invänta ett beslut från övervakningsmyndigheten. Detsamma gäller när talan mot det kommunala beslutet uppenbarligen är ogrundad. Regeln i 6 5 syftar till att förhindra att svenska myndigheter — i prakti- ken kammarrätt eller regeringsrätten - tillämpar artikel 61 på annat sätt än behörig instans enligt EES-avtalet. Fråga uppkommer därmed om vad som skall gälla om övervakningsmyndighetens beslut överklagas till EFTA- domstolen. Som lagtexten formulerats utgör ett sådant överklagande inte något hinder mot att den svenska domstolen avgör det hos den domstolen anhängiga målet. Är rättsfrågan oviss — någon möjlighet att i denna situation inhämta tolkningsbesked från EFTA-domstolen torde inte före- ligga — synes det dock inte lämpligt att det kommunala besvärsmålet avgörs förrän talan mot övervakningsmyndighetens beslut färdigbehand- lats av EFTA-domstolen. Vad nu sagts leder lagrådet till slutsatsen att det finns skäl att ge 6 5 en något mindre kategorisk utformning än vad som skett i det remitterade förslaget. Den åsyftade samordningen mellan svenska domstolars prövning av en kommunal stödåtgärds förenlighet med artikel 61 och motsvarande prövning hos övervakningsmyndigheten/EFTA-domstolen synes kunna uppnås med en bestämmelse av innehåll, att en svensk myndighet endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av ett till övervaknings- myndigheten anmält stöd, innan ett lagakraftvunnet beslut föreligger i anmälningsärendet. Sådana särskilda skäl kan — i enlighet med vad lagrådet nyss anfört — vara att överklagandet uppenbarligen är obefogat eller att det kommunala beslutet har sådana brister vid sidan av ett eventuellt brott mot artikel 61 att det under alla omständigheter skall upphävas. Mot regeln i 85 om rätt för regeringen att upphäva ett kommunalt stödbcslut har under remissbehandlingen invänts att förslaget strider mot dels bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 55 regeringsformen, dels regerings- formens bestämmelscr om kommunal självstyrelse. Lagrådet delar emel- lertid den i remissprotokollet hävdade uppfattningen att regeringsformens bestämmelser inte utgör något hinder mot ett genomförande av den i 85 föreslagna ordningen. Enligt lagrådets mening är det dock angeläget att förutsättningarna för regeringens beslutanderätt preciseras ytterligare. En första fråga som inställer sig är om ett ingripande från regeringens sida över huvud taget är motiverat, ifall talan rörande det aktuella stödets förenlighet med artikel 61 redan anförts i form av kommunalbesvär. Enligt lagrådets uppfattning framstår det som olämpligt om regeringen med stöd 227

• Sida 228
•  Original

av 8 5 skulle kunna föregripa den normala domstolsprövningen. Tillämp- Prop. 1991/92: 170 ningsområdet för 8 5 bör därför begränsas till att omfatta sådana fall då Bilaga 1 tolkningen av artikel 61 inte kommit under svensk domstols prövning. Bilaga l.4 På de skäl som lagrådet anfört i anslutning till 6 5 bör ställning vidare tas Lagrådets till konsekvenserna av att övervakningsmyndighetens beslut överklagas. yttrande Det synes inte böra komma i fråga att regeringen med stöd av 8 5 upphäver en av kommun beslutad stödåtgärd, om situationen är sådan att EFTA- domstolen efter ett överklagande kan finna att stödet är förenligt med artikel 61. Utrymmet för regeringen att upphäva kommunala stödbeslut bör därför begränsas till sådana fall då stödet genom ett lagakraftvunnet beslut av övervakningsmyndigheten eller genom ett avgörande av EFTA- domstolen befunnits strida mot artikel 61. Det skulle i och för sig kunna göras gällande att de av lagrådet nu förordade begränsningarna av tillämpningsområdet för 85 inte behöver föranleda någon ändring i den föreslagna lagtexten. I denna anges ju inte annat än att regeringen ”får” upphäva det kommunala stödbeslutet. Enligt lagrådets uppfattning kan det emellertid inte anses tillfredsställande om den avsedda samordningen mellan regeringen, svensk domstol och övervakningsmyndigheten/EFTA-domstolen vad gäller befattningen med kommunala stödåtgärder endast behandlas i motivuttalanden. Starka skäl talar för att regler av detta slag inflyter i själva lagtexten. ' Med hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att 65 och 8 5 första stycket får följande lydelse: ”6 5 När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till EFTA: s övervakningsmyndighet. får svenska myndigheter endast om särskilda skäl föreligger pröva tillåtligheten av stödet innan övervaknings- myndigheten har meddelat beslut i saken.” ”8 5 Har EFTA: s övervakningsmyndighet genom beslut som vunnit laga kraft eller EFTA-domstolen funnit att en kommun eller ett landsting lämnat stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen upphäva kommunens eller landstingets beslut att lämna stödet. om tillåt- ligheten av beslutet inte är föremål för prövning av svenska myndigheter.”

K ankurrensreglerna

Vad gäller de enskilda paragraferna i EES-lagen på konkurrensområdet anges till att börja med i 9 5 vilka bestämmelser som skall gälla som svensk lag, nämligen vissa artiklar och avsnitt i fyra olika rättsakter som det hänvisas till i bilaga XIV till EES-avtalet. I 10 5 sägs att bestämmelserna skall gälla med den anpassning som framgår av samma bilaga.

Bilaga XIV innehåller inte endast hänvisningar till de nämnda rättsak- terna och ett relativt stort antal anpassningsbestämmelser av såväl redak- tionell som saklig art. Till större delen omfattar den också EG-rättsakter som "visserligen utgör integrerade delar av EES-avtalet men som förutsätts införlivade med svensk rätt genom särskilda lagstiftningsåtgärder. Bilaga XIV blir därför i det nu aktuella sammanhanget svåröverskådlig och onödigt omfattande. En mer tillfredsställande metod skulle vara att endast de delar av bilagan som är direkt hänförliga till de i 9 5 angivna rättsakterna 228

• Sida 229
•  Original

och som utgör anpassningar till dessa fogades som bilaga till EES-lagen. Prop. 1991/92: 170 För tydlighetens skull bör även redan i samband med uppräkningen i 9 5 av Bilaga 1 de fyra rättsakterna anges att de skall gälla som svensk lag med de Bilaga 1.4 anpassningar som framgår av bilagan. Den inledande meningen i 9 5 kan Lagrådets då ges följande lydelse. yttrande ”95 Följande bestämmelser i rättsakter. som det hänvisas till i bilaga XIV till EES-avtalet. skall med de anpassningar som framgår av bilagan gälla som svensk lag: " Rubriken till den föreslagna 10 5 jämte paragrafen som sådan kan till följd av vad nu sagts utgå. Texten i remissförslagets 11 5. som enligt lagrådets förslag kommer att utgöra 10 5, bör för vinnande av klarhet och på grund av vad nyss föresla- gits beträffande bilaga XIV lämpligen ges denna lydelse: "10 5 I bilagorna 4—8 till denna lag finns den svenska texten till: 1. de rättsakter som anges i 9 5, 2. EES-avtalets bilaga XIV i de delar den innehåller anpassningar till nämnda rättsakter.” För att enhetlighet med 3 och 4 55 skall uppnås bör 12 5 i det remitterade förslaget vidare föras till den nya 10 5 som ett andra stycke. De tre följande paragraferna, 13— 15 55 i remissförslaget, om behörig myndighet, dess befogenheter samt rätt att få handräckning skall ses mot bakgrund av protokoll 4 till övervakningsavtalet. Detta protokoll, som föreslås inkorporerat och alltså skall gälla som svensk lag, innehåller kompletteringar till de materiella konkurrensregler som infogats i EES- avtalet genom bilaga XIV. Det innehåller bl. a. olika slag av förfarandere- gler för övervakningen och bestämmelser om de påföljder som kan drabba enskilda. Avsikten är att tillägga övervakningsmyndigheten befogenheter motsvarande dem som kommissionen har beträffande övervakningen inom EG. Kapitel 11 i protokoll 4 innehåller riktlinjerna för övervakningsmyndig- hetens användning av konkurrensreglerna, däribland tillsynen över företa- gens iakttagande av kartellförbudet och förbudet mot missbruk av domi- nerande ställning. Övervakningsmyndigheten ges behörighet att inhämta upplysningar från och att utföra undersökningar hos företag och företags- sammanslutningar. Undersökningarna utförs antingen med stöd av skrift- lig fullmakt eller enligt ett formligt beslut. Vidare finns i samma kapitel bestämmelser om bl. a. förhör med tredje man och sekretess. Enligt EES-avtalet skall varje fördragsslutande stat utse ett organ att vara behörig nationell myndighet med vissa befogenheter. Detta krav uppfylls genom 13 5 i lagförslaget (1 l 5 enligt lagrådets förslag). Den följande 14 5 (12 5 enligt lagrådets förslag) ansluter till artikel 14 i kapitel II, och de fyra punkter som specificerar myndighetens befogenheter har sin direkta motsvarighet i artikeln. I den svenska lagtexten har emel- lertid inte uttryckligen angivits någon adressat. I artikel 14 sägs däremot att undersökning genomförs ”hos företag och företagssammanslutningar” (i den engelska texten "undertakings and associations of undertakings”). Den hos vilken undersökning kan äga rum bör anges också i lagtexten. Det torde härvid vara tillräckligt att i bestämmelsens inledning omedelbart 229

• Sida 230
•  Original

efter orden "rätt att" tillfoga ”hos företaget". En sådan reglering får anses Prop. 1991/92: 170 innefatta även företagssammanslutningar. Bilaga 1 Den engelska protokollstexten har i sin första punkt uttrycket "books", Bilaga 1.4 vilket i den föreslagna lagtexten fått en ordagrann översättning till ”böck— Lagrådets er”. I den svenska översättningen av protokollet har i stället ordet "bokfö- yttrande ring” använts. Denna term ger ett mer adekvat uttryck för vad som torde vara avsett. I lagtexten bör därför ”bokföring" användas i punkterna [ och 7

Vid en undersökning av nu aktuellt slag enligt svensk rätt, såsom t.ex. taxeringsrevision enligt 3 kap. 8—14 55 taxeringslagen (l990:324). gäller särskilda bestämmelser som tar sikte på den enskildes integritet. Därjämte finns skyddande bestämmelser'i sekretesslagen (1980:100). I den före- slagna EES-lagen återfinns inte några sådana föreskrifter. Det är emellertid att märka att kapitel 11 i protokoll 4 innehåller bestämmelser om sekretess, vilka kommer att utgöra svensk lag. 1 artikel 20 i nämnda kapitel sägs bl. a. att upplysningar som inhämtats vid t. ex. en undersökning enligt artikel 14 får användas endast för det med undersökningen avsedda ändamålet.

Det är vid föredragningen inför lagrådet upplyst att en viss praxis rörande företagens skydd utvecklats vid EG-kommissionens undersök- ningar enligt samma konkurrensregler. Så har t. ex. företaget rätt att begära att en advokat får vara närvarande under förutsättning att undersökningen inte blir onödigt fördröjd i väntan på att han skall infinna sig. Vidare är korrespondens mellan företaget och en oberoende advokat skyddad från granskning av kommissionen. Information som inhämtats vid en under- sökning får. som nyss nämnts. enligt artikel 20 användas endast för det med undersökningen avsedda ändamålet och materialet får inte heller avslöjas för utomstående.

Oavsett de nu angivna avtalsbestämmelserna och den praxis som ut- vecklats inom EG är det nödvändigt, inte minst för att den enskilde skall tillförsäkras ett godtagbart skydd, att den svenska sekretesslagstiftningen ses över och att dess bestämmelser får en direkt verkan på åtgärder som vid tas i vårt land med stöd av EES-lagen. Vid föredragningen har upplysts att regeringen avser att senare i år lägga fram förslag om ändringar i sekretes- slagstiftningen på ett flertal områden, däribland konkurrensområdet.

Vad avser remissförslagets 155 om handräckning blir denna paragraf med lagrådets förslag till omdisponering av lagtexten i stället 13 5. Hänvis- ningen i paragrafen till "14 5 1. 2 och 4" skall då avse ” 1 2 5 första stycket 1. 2 och 4”.

Till sist vill lagrådet erinra om att den nya numreringen av lagtexten i konkurrensavsnittet medför att 16-19 55 i det remitterade förslaget i stället blir 14— 17 55. Vidare skall hänvisningen i 17 5 i remissförslaget med lagrådets uppläggning avse 14 5.

Publiceringsfrågor

Som lagrådet har framhållit i det allmänna avsnittet är det viktigt att publicerings- och informationsfrågorna löses på ett ändamålsenligt sätt. Vad som i denna del har anförts i remissen föranleder inte någon ytterlig- arc kommentar från lagrådets sida utom beträffande frågan om kungö- rande av författningar genom vilka EES-avtalet införlivas med svensk rätt.

I.) '.u O

• Sida 231
•  Original

Enligt Iagvalsregeln i 5 5 i lagförslaget gäller att, om det i en författning Prop. l99l/92: 170 finns föreskrifter som avviker från EES-lagen eller från föreskrifter som Bilaga 1 meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, de Bilaga 1.4 avvikande föreskrifterna inte skall tillämpas. Lagrådets inställning till Lagrådets denna bestämmelse som sådan har framgått i det föregående. Om lagvals- yttrande regeln — mot vad lagrådet i första hand har förordat — anses böra behållas i lagen. måste det vid tillämpningen av regeln kunna fastställas vilka bestämmelser som är grundade på EES-avtalet och vilka som inte är det.

De förra skall ju i en konfliktsituation ges företräde.

De föreskrifter som har inkorporerats genom EES-lagen och som alltså skall ha företräde framför avvikande nationella föreskrifter synes inte vålla några problem vid prövningen av företrädesfrågan. Deras dignitet av EES-föreskrifter framgår av själva lagen.

Inte heller när i andra fall en överenskommelse har blivit inkorporerad genom en lag eller förordning torde problem normalt behöva uppkomma. Som anges i remissprotokollet brukar nämligen den bakomliggande EG- rättsakten då finnas med som bilaga.

Annorlunda förhåller det sig med de fall då införlivandet sker genom transformation. Det måste då för rättstillämparen på något sätt göras klart att det är fråga om EES-regler. Enligt den lösning som har valts i remissen skall det till en lag eller förordning som transformerar ett direktiv fogas en not i Svensk författningssamling (SFS) som — direkt eller via riksdags- trycket — hänvisar till EG- rättsakten. Avsikten är att även myndigheterna skall använda ett sådant notsystem.

Att tillerkänna notapparaten till en författning. dvs. en information- skälla över vilken normgivaren saknar inflytande, den avsedda rollen vid företrädesprövningen framstår knappast som god lagstiftningsteknik. Om rättstillämparen genom noten leds fram till den bakomliggande EG- rättsaktcn. framgår det kanske ändå inte heller alltid klart att just den författningsbestämmelse som det är fråga om har föranletts av EES-avtalet. Detta borde enligt lagrådets mening helst framgå direkt av författningstex- ten. Lagrådct förordar således att denna ordning tillämpas i största möjliga utsträckning. Emellertid vill lagrådet inte motsätta sig att tekniken med notsystem används i de fall då annan lösning ter sig alltför komplicerad.

I remissprotokollet behandlas även de fall då harmonisering redan tidigare har skett av EG-regler i rättsakter som nu omfattas av EES-avtalet. Systemet med nothänvisning till bakomliggande överenskommelse (rätt- sakt) anses på anförda skäl inte böra gälla sådana fall. Såsom lagrådet har uppfattat EES-lagens innebörd skulle ett notsystem i de avsedda fallen inte ha någon funktion att fylla för tillämpningen av lagvalsregeln. De svenska bestämmelser som redan före EES-lagens ikraftträdande — till följd av särskild lagstiftningsåtgärd eller eljest — harmonierar med EG-rätten om- fattas i en konfliktsituation över huvud inte av nämnda regel. Denna syftar åtminstone enligt sin ordalydelse inte bakåt i tiden utan avser endast föreskrifter "som meddelas” till uppfyllande av Sveriges förpliktelser en- ligt EES-avtalet. En annan sak är att man i här berörda situationer ändå kan böra tillämpa den allmänna grundsatsen om fördragsvänlig tolkning.

lx) 'N .—

• Sida 232
•  Original

Propositionens lagförslag Prop. 1991/92: 170

.. . Bilaga 1.5 1 Förslag till

Lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)

Härigenom föreskrivs följande.

EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet

15 Denna lag gäller tillämpningen av avtalet den 2 maj 1992 mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och deras medlemsstater samt medlemsstaterna i Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) om Europeiska ekono- miska samarbetsområdet (EES—avtalet). Denna lag gäller också tillämpningen av avtalen den 2 maj 1992 mellan medlemsstaterna i EFTA om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervakningsavtalet) och om en ständig kommitté (kom- mittéavtalet).

Bestämmelser i avtalen som skall gälla som svensk lag

2 9 Följande bestämmelser i EES-avtalet skall gälla som svensk lag: 1. Artiklarna 1—129. 2. Protokollen 1 och 2, protokollet 8 punkt 2 samt protokollen 13, 14, l7, 21 —25 och 39. Bestämmelsernas svenska text finns i bilaga I till denna lag.

35 Följande bestämmelser i övervakningsavtalet skall gälla som svensk lag: I. Artiklarna l-53.

2. Protokollen 1—4. Bestämmelsernas svenska text finns i bilaga 2 till denna lag. De engelska, finska, franska, isländska. italienska, norska. svenska och tyska texterna skall ha lika giltighet.

4 5 Protokoll ] till kommittéavtalet skall gälla som svensk lag. Protokollets svenska text finns i bilaga 3 till denna lag. De engelska. finska, franska. isländska. italienska, norska, svenska och tyska texterna skall ha lika giltighet.

Lagval

5 & Föreskrifter i denna lag eller annan lag som meddelats till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall tillämpas utan hinder av vad som annars föreskrivs i lag. Motsvarande skall gälla också i förhållan- det mellan föreskrifter i annan författning än lag.

Regler om statliga och kommunala stödåtgärder

Begränsning av svenska myndigheters prövningsrätt

6 5 När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till EFTA: s övervakningsmyndighet av regeringen eller den myndighet som 232

• Sida 233
•  Original

regeringen bestämmer, får svenska myndigheter endast om särskilda skäl Prop. 1991/92: 170 föreligger pröva tillåtligheten av stödet innan saken slutligt avgjorts av Bilaga [_5 övervakningsmyndigheten genom beslut som vunnit laga kraft eller av EFTA-domstolen.

Uppl vsningsskyldighet för kommuner och landsting

7 & Kommuner och landsting är skyldiga att lämna upplysningar till rege— ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål för prövning av EFTA: s övervakningsmyndighet.

Upphävande av kommunala beslut

85 Har EFTA:s övervakningsmyndighet genom beslut som vunnit laga kraft eller EFTA-domstolen funnit att en kommun eller ett landsting lämnat stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen upphäva kommunens eller landstingets beslut att lämna stödet. Första stycket gäller dock inte om en svensk myndighet har funnit att kommunens eller landstingets beslut är förenligt med artikel 61 i EES- avtalet, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning. I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall regeln i 10 kap. 15 & kommunallagen (19911900) gälla.

Konkurrensregler

9 5 Följande bestämmelser i rättsakter, som det hänvisas till i bilaga XIV till EES-avtalet, skall med de anpassningar som framgår av bilagan gälla som svensk lag:

I. Artiklarna 1—5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer.

2. Artiklarna 1—5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den l9juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter påjärnväg, landsväg och inre vattenvägar.

3. Avsnitt I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 december 1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten.

4. Artiklarna 1 —3 i höga myndighetens beslut nr 24—54 av den 6 maj 1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett företag enligt fördragets artikel 66.1.

105. I bilagorna 4—8 till denna lag finns den svenska texten till

I. de rättsakter som anges i 9 &,

2. EES-avtalets bilaga XIV i de delar den innehåller anpassningar av nämnda rättsakter. De danska, engelska, finska, franska, grekiska, isländska, italienska, nederländska, norska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna skall ha lika giltighet.

Behörig myndighet

11 & Regeringen bestämmer vilken svensk myndighet som skall vara behö- rig vid tillämpning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och övervak- 233

• Sida 234
•  Original

ningsavtalet. Denna myndighet skall ge EFTA:s övervakningsmyndighet Prop. 1991/92: 170 och Europeiska gemenskapernas kommission det bistånd som föreskrivs i Bilaga 1_5 dessa regler.

Den behöriga myndighetens befogenheter

12 5 När den behöriga myndigheten genomför en undersökning på begäran av EFTA:s övervakningsmyndighet enligt protokoll 4 till övervaknings-- avtalet, har den rätt att hos företag och företagssammanslutningar

I. granska böcker och andra afiärshandlingar.

2. ta kopior av eller göra utdrag ut böcker och andra afiärshandlingar.

3. begära muntliga förklaringar på platsen. och

4. få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel. Första stycket gäller också när den behöriga myndigheten bistår över- vakningsmyndigheten vid undersökningar enligt protokoll 4 till övervak— ningsavtalet.

135 När EFTA:s övervakningsmyndighet har beslutat om en undersök- ning enligt protokoll 4 till övervakningsavtalet har den behöriga myndig- heten rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att genom- föra de åtgärder som avses i 125 1, 2 och 4.

Verkan av domar och beslut

14 5 Avgöranden som avses i artikel I 10 första stycket i EES—avtalet skall verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom. såvida inte annat följer av beslut som avses i artikelns fjärde stycke. Regeringen utser den myndighet som avses i artikel 1 10 andra stycket.

155 Beslut av Europeiska gemenskapernas kommission samt domar och beslut av Europeiska gemenskapernas domstol och dess första instans enligt EES-avtalets konkurrensregler i andra fall än dem som avses i 149' gäller här i landet.

Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-domstolen

165 Beträffande förhör med vittnen och sakkunniga här i landet enligt övervakningsavtalets bestämmelser skall lagen (19462818) om bevisupp- tagning åt vissa internationella organ tillämpas.

17 5 Vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen skall 3 kap. 3 5 och 20 kap. 10 5 rättegångsbalken tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2. Genom lagen upphävs lagen (19921138) om tillämpning av avtal mellan Sverige. Norge och EEG om civil luftfart.

• Sida 235
•  Original

AVTAL OM EUROPEISKA EKONOMISKA Prop. 1991/92: 170 SAMARBETSOMRÅDET Bilaga 1

EUROPEISKA EKONOMISKA GEMENSKAPEN, ”" EES'lage" ' EUROPEISKA KOL- OCH STÅLGEMENSKAPEN, KONUNGARIKET BELGIEN, KONUNGARIKET DANMARK, FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND, HELLENSKA REPUBLIKEN, KONUNGARIKET SPANIEN, FRANSKA REPUBLIKEN, IRLAND, ITALIENSKA REPUBLIKEN, STORHERTIGDÖMET LUXEMBURG, KONUNGARIKET NEDERLÄNDERNA, PORTUGISISKA REPUBLIKEN, FÖRENADE KONUNGARIKET STORBRITANNIEN OCH NORDIR- LAND SAMT REPUBLIKEN FINLAND, REPUBLIKEN ISLAND, FURSTENDÖMET LIECHTENSTEIN, KONUNGARIKET NORGE, SCHWEIZISKA EDSFÖRBUNDET, KONUNGARIKET SVERIGE, REPUBLIKEN ÖSTERRIKE, härefter kallade de AVTALSSLUTANDE PARTERNA, SOM ÄR ÖVERTYGADE OM att ett europeiskt ekonomiskt samarbets- område kommer att bidra till uppbyggnaden av ett Europa grundat på fred, demokrati och mänskliga rättigheter, SOM PÅ NY'IT BEKRÄFTAR den höga prioritet som givits åt det privili- gierade förhållandet mellan Europeiska gemenskapen, dess medlemsstater och EFTA—staterna och som är grundat på närhet, långvariga gemensamma värderingar och europeisk identitet, SOM ÄR FAST BESLUTNA att på grundval av marknadsekonomi med- verka tiII världsomfattande liberalisering av handeln och till samarbete, sär- skilt enligt Allmänna tull- och handelsavtalet och Fördraget om upprättande av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, SOM BEAKTAR målet att upprätta ett dynamiskt och homogent euro- peiskt ekonomiskt samarbetsområde, som är grundat på gemensamma reg- ler och lika konkurrensvillkor och som tillhandahåller lämpliga medel för verkställighet, också på den rättsliga nivån, och som kan uppnås på grundval av jämlikhet och ömsesidighet samt allmän jämvikt i fråga om fördelar, rät- tigheter och skyldigheter för de avtalsslutandc parterna,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att vidta åtgärder för att så långt det är möjligt

• Sida 236
•  Original

förverkliga fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital inom hela Prop, 1991/92; 170 Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, liksom ett ökat och breddat Bilaga I samarbete i fråga om de angränsande och övergripande politikområdena, till EES-lagen

SOM AVSER att främja en harmonisk utveckling av Europeiska ekono- miska samarbetsområdet och som är övertygade om behovet att genom till- lämpning av avtalet bidra till en minskning av de ekonomiska och sociala regionala olikheterna,

SOM ÖNSKAR bidra till att Stärka samarbetet mellan ledamöterna av Europaparlamentet och av EFTA-staternas parlament samt mellan arbets- marknadens parter inom Europeiska gemenskapen och i EFTA-Staterna,

SOM ÄR ÖVERTYGADE OM den betydelsefulla roll som enskilda kom- mer att spela inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet genom att ut- öva de rättigheter som de tillerkänns i avtalet och genom att rättsligt försvara dessa rättigheter,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att bevara, skydda och förbättra miljön samt att säkerställa ett varsamt och förnuftigt utnyttjande av naturresurserna, på grundval av särskilt principen om en varaktig utveckling samt av principen att försiktighetsåtgärder och förebyggande åtgärder bör vidtas,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att vid den vidare utvecklingen av regler bygga på en hög skyddsnivå vad gäller hälsa, säkerhet och miljö,

SOM ÄR MEDVETNA OM vikten av att utveckla den sociala dimensio- nen, däri inbegripet lika behandling av kvinnor och män, inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som önskar säkerställa ekonomiskt och socialt framåtskridande och främja förutsättningarna för full sysselsättning, en högre levnadsstandard och förbättrade arbetsvillkor inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att främja konsumenternas intressen och stärka deras ställning på marknaden genom att sträva efter en hög grad av konsumentskydd,

SOM HAR DE GEMENSAMMA MÅLEN att stärka den vetenskapliga och teknologiska grunden för europeisk industri och att stimulera den, så att den blir mer konkurrenskraftig på det internationella planet,

SOM ANSER att ingåendet av detta avtal inte på något sätt skall begränsa möjligheten för någon EFTA-stat att ansluta sig till Europeiska gemenska- perna,

SOM BEAKTAR A'IT de avtalsslutandc parternas mål, med full hänsyn till domstolarnas oberoende ställning, är att nå och upprätthålla en enhetlig tolkning och tillämpning av detta avtal och de bestämmelser i gemenskaps- lagstiftningen som i sak återges i detta avtal samt att nå lika behandling av enskilda och företag vad avser de fyra friheterna och konkurrensvillkoren,

SOM BEAKTAR ATT detta avtal inte inskränker de avtalsslutandc parter- nas självständiga beslutanderätt eller befogenhet att ingå avtal, om inte an- 236

• Sida 237
•  Original

nat följer av bestämmelserna i detta avtal och med de begränsningar som Prop. 1991/92: 170 följer av folkrätten, Bilaga 1 HAR BESLUTAT att träffa följande avtal: "” EES'lagen

• Sida 238
•  Original

DEL I MÅL OCH PRINCIPER Prop. 1991/92: 170

. Bilaga 1 Artikel 1 till EES-lagen

1. Detta associationsavtals syfte är att främja ett fortgående och balanserat stärkande av handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan de avtalsslu- tande parterna på lika konkurrensvillkor och med respekt för samma regler, i avsikt att skapa ett homogent Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, härefter kallat EES.

2. För att nå de mål som anges i punkt 1 skall associeringen i enlighet med bestämmelserna i detta avtal leda till

a) fri rörlighet för varor,

b) fri rörlighet för personer,

c) fri rörlighet för tjänster, (1) fri rörlighet för kapital,

e) upprättande av ett system som säkerställer att konkurrensen inte snedvrids och att reglerna därom respekteras lika, samt till

f) ett närmare samarbete på andra områden, såsom forskning och ut- veckling, miljö, utbildning och socialpolitik.

Anikel 2 I detta avtal avses med

a) avtal: huvudavtalet, dess protokoll och bilagor samt de rättsakter som det hänvisas till i dessa,

b) EF Dl-statema: de avtalsslutandc parter som är medlemmar av Europeiska frihandelssammanslutningen,

c) avtalsslutande parter, vad beträffar gemenskapen och EG-medlems- staterna: gemenskapen och EG-medlemsstaterna, eller gemenska- pen, eller EG-medlemsstaterna. Den innebörd som detta uttryck skall ges i varje enskilt fall skall härledas från de relevanta bestäm- melserna i detta avtal och från gemenskapens och EG-medlemssta- ternas respektive behörighet som den är bestämd i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördra— get Om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen.

Artikel 3

De avtalsslutandc parterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av detta avtal fullgörs.

De skall avstå från varje åtgärd som kan äventyra att avtalets mål uppnås. De skall dessutom underlätta samarbetet inom ramen för detta avtal.

Artikel 4

Inom detta avtals tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämp- ningen av någon särskild bestämmmelse i avtalet, skall all diskriminering på 2 38 grund av nationalitet vara förbjuden.

• Sida 239
•  Original

Am'keIS Prop. 1991/92: 170 Bilaga 1 till EES-lagen En avtalsslutandc part får när som helst ta upp ett problem i Gemensamma EES—kommittén eller i EES-rådet i enlighet med de bestämmelser som anges i artiklarna 92.2 och 89.2.

Artikel 6

Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestämmel- serna i detta avtal, i den mån de i sak är identiska med motsvarande bestäm- melser i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenska- pen och i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenska- pen samt med rättsakter som antagits med tillämpning av dessa två fördrag, vid genomförande och tillämpning tolkas i enlighet med relevanta avgöran- den av Europeiska gemenskapernas domstol som meddelats före dagen för undertecknandet av detta avtal.

Artikel 7

Rättsakter som det hänvisas till eller som ingår i bilagorna till detta avtal eller i beslut av Gemensamma EES-kommittén skall ..vara bindande för de avtalsslutandc parterna samt utgöra en del av, eller införlivas med deras in- terna rättsordning enligt följande:

a) En rättsakt som motsvarar en EEG-förordning skall som sådan in- förlivas med de avtalsslutandc parternas interna rättsordning.

b) En rättsakt som motsvarar ett EEG-direktiv skall ge de avtalsslu— tande parternas myndigheter rätt att välja form och metod för ge- nomförandet.

• Sida 240
•  Original

DEL II FRI RÖRLIGHET FÖR VAROR Prop. 1991/92:170

.. Bilaga 1 KAPITEL 1 GRUNDLAGGANDE PRINCIPER till EES-lagen Artikel 8

1. Fri rörlighet för varor mellan de avtalsslutandc parterna skall åstadkom- mas i enlighet med bestämmelserna i detta avtal.

2. Om inte annat anges, skall artildarna 10— 15, 19, 20 och 25 - 27 tillämpas endast på varor med ursprung i en stat som är avtalsslutandc part.

3. Om inte annat anges, skall bestämmelserna i detta avtal tillämpas endast på

a) varor som faller under kapitlen 25 —- 97 i systemet för harmoniserad varubeskrivning och kodifiering, med undantag för de varor som räknas upp i protokoll 2,

b) varor som anges i protokoll 3 i enlighet med de speciella arrange- mang som anges i protokollet.

Artikel 9

1. Ursprungsreglerna finns i protokoll 4. De skall inte inverka på något inter- nationellt åtagande som har gjorts eller kan komma att göras av de avtalsslu- tandc parterna i enlighet med Allmänna tull- och handelsavtalet,

2. I syfte att utveckla de resultat som nåtts i detta avtal kommer de avtalsslu- tande parterna att fortsätta sina ansträngningar att ytterligare förbättra och förenkla ursprungsreglerna i alla avseenden och öka samarbetet om tullfrå- gor.

3. En första översyn kommer att äga rum före utgången av år 1993. Ytterli- gare översyner kommer att ske med tvåårsintervaller. På grundval av dessa översyner åtar sig de avtalsslutandc parterna att besluta om lämpliga åtgär- der att regleras i avtalet.

Artikel 10

Tullar på import och export samt alla avgifter med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan de avtalsslutande parterna. Utan att det påverkar till- Iämpingen av arrangemangen i protokoll 5 skall detta också gälla tullar av fiskal karaktär.

Artikel ]]

Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan de avtalsslutandc parterna.

Artikel 12

Kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan de avtalsslutandc parterna. 240

• Sida 241
•  Original

Artike113 Prop. 1991/92: 170 Bilaga 1 till EES-lagen

Bestämmelserna i artiklarna 11 och 12 skall inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hän- syn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda na- tionella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restrik- tioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller inne- fatta en förtäckt begränsning av handeln mellan de avtalsslutandc parterna.

Artikel 14

Ingen avtalsslutandc part skall, direkt eller indirekt, på varor från andra av- talsslutandc parter lägga interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är, som är högre än de avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande in- hemska varor.

Vidare skall ingen avtalsslutandc part på varor från andra avtalsslutandc parter lägga sådana interna skatter eller avgifter som är av sådan att att de indirekt skyddar andra varor.

Artikel 15

För varor som exporteras till någon annan avtalsslutandc parts territorium får återbetalning av interna skatter eller avgifter inte ske med belopp som överstiger de skatter eller avgifter som direkt eller indirekt lagts på varorna.

Artikel 16

1. De avtalsslutandc parterna skall säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaff- nings- och marknadsförings-villkor föreligger mellan medborgare i EG-med- lemsstaterna och medborgare i EFTA-staterna.

2. Bestämmelserna i denna artikel skall tillämpas på varje organ genom vil- ket dc avtalsslutandc parternas behöriga myndigheter, rättsligt eller i prakti- ken, direkt eller indirekt kontrollerar, styr eller m