1 §  Syftet med denna förordning är att förhindra utsläpp i miljön av kadmium, kvicksilver och bly från batterier.

Med batterier avses även batteripaket och ackumulatorer.

2 §  Med miljöfarliga batterier avses i denna förordning batterier med mer än

1. 0,0005 viktprocent kvicksilver, 2. 0,025 viktprocent kadmium, eller 3. 0,4 viktprocent bly. Förordning (1999:260).

3 §  Batterier som innehåller mer än 0,0005 viktprocent kvicksilver får inte saluföras eller överlåtas yrkesmässigt. Detta gäller även batterier som är inbyggda i varor.

Förbudet gäller inte batterier av knappcellstyp som innehåller högst 2 viktprocent kvicksilver. Förordning (1999:260).

4 §  Ett miljöfarligt batteri får överlåtas yrkesmässigt endast om det har märkts tydligt på ett sådant sätt som anges i bilaga 1 till denna förordning av tillverkaren eller den som har fört in det till Sverige.

I stället för skyldigheten att märka batteriet gäller i fråga om enstaka knappceller att förpackningen till ett sådant batteri skall vara tydligt märkt på ett sådant sätt som anges i bilaga 1.

7 §  Kasserade batterier skall sorteras ut och hanteras skilt från annat avfall. Om ett batteri är inbyggt eller på annat sätt ingår i en annan kasserad vara och batteriet med lätthet kan avlägsnas från den andra varan, skall batteriet avlägsnas från den andra varan. Förordning (2005:212).

8 §  Kommunen skall ta hand om kasserade batterier och för det ändamålet tillhandahålla lämpliga insamlingssystem.

Kommunen skall se till att batterier som samlats in enligt första stycket transporteras bort, sorteras samt återvinns eller bortskaffas. Förordning (2005:212).

9 §  Den som yrkesmässigt överlåter eller saluför batterier och i samband med den verksamheten tar emot kasserade batterier skall lämna de kasserade batterierna till kommunens insamlingssystem eller, om batterierna innan dess har sorterats, till en anläggning för bortskaffande eller återvinning.

Den som yrkesmässigt överlåter batterier skall i samband med överlåtelsen på lämpligt sätt informera konsumenterna om var de kan lämna kasserade batterier. Förordning (2005:212).

10 §  Vad som sägs i 8 och 9 §§ gäller inte blybatterier över tre kilogram eller öppna nickel-kadmiumbatterier. Förordning (1998:954).

11 §  Den som yrkesmässigt tillverkar, till Sverige för in, överlåter eller saluför blybatterier med en vikt över tre kilogram är skyldig att ta emot kasserade sådana blybatterier och att transportera dem till en anläggning för bortskaffande eller återvinning.

14 §  Den som yrkesmässigt tillverkar eller till Sverige för in miljöfarliga batterier, för vilka en avgift skall betalas enligt 16 §, skall till Naturvårdsverket lämna uppgifter om den mängd batterier som har överlåtits eller förts in för eget bruk i yrkesmässig verksamhet. Skyldigheten gäller även dem som yrkesmässigt tillverkar eller till Sverige för in varor som innehåller miljöfarliga batterier eller varor med bipackade sådana batterier.

Naturvårdsverket får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten. Förordning (1999:260).

15 §  Den som är uppgiftsskyldig enligt 14 § skall betala en avgift som avser kostnader för

1. bortskaffande eller återvinning av miljöfarliga batterier,
2. information som behöver spridas för att uppnå det syfte som anges i denna förordning,
3. kommunernas sortering av miljöfarliga batterier,
4. insamling av blybatterier,
5. Naturvårdsverkets handläggning av de uppgifter som skall lämnas och som avser miljöfarliga batterier. Förordning (1999:260).

16 §  För miljöfarliga batterier som överlåts på den svenska marknaden eller förs in till Sverige för eget bruk i yrkesmässig verksamhet skall avgift tas ut med

• 500 kronor per kilogram miljöfarliga alkaliska brunstensbatterier,
• 500 kronor per kilogram miljöfarliga silveroxidbatterier,
• 500 kronor per kilogram miljöfarliga zinkluftbatterier,
• 300 kronor per kilogram för slutna nickel-kadmiumbatterier
• 30 kronor per startbatteri som innehåller bly,
• 1 krona 70 öre per kilogram övriga blybatterier.

Batteriernas vikt skall inkludera elektrolyt samt i fråga om batteripaket vikten av hela paketet. Förordning (1999:260).

17 §  Avgiften skall betalas kvartalsvis efter beslut av Naturvårdsverket som skall ta emot och redovisa betalningen.

Naturvårdsverket får meddela närmare föreskrifter om betalning av avgiften. Förordning (1998:954).

18 §  Om det finns särskilda skäl, får Naturvårdsverket besluta att avgiften skall sättas ned eller efterskänkas. Förordning (1998:954).

19 §  Beslut om betalning av avgift får verkställas enligt utsökningsbalken. Naturvårdsverket får förordna att ett sådant beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas.

Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och i indrivningsförordningen (1993:1229). Förordning (1998:954).

20 §  Kommunernas ersättning för sortering av batterier skall bestämmas i förhållande till levererad mängd utsorterde miljöfarliga batterier och kostnad för sortering enligt taxa som fastställs av Naturvårdsverket. Förordning (1998:954).

21 §  I förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken och förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken finns bestämmelser om tillsyn och avgifter. Förordning (1998:954).

22 §  För transport av kasserade blybatterier och nickelkadmiumbatterier gäller inte vad som föreskrivs i 26 och 27 §§avfallsförordningen (2001:1063). För sådana batterier som avses i 11 § gäller inte 15 § avfallsförordningen (2001:1063).

Bestämmelser om att tillstånd krävs för viss hantering av förbrukade miljöfarliga batterier finns i förordningen (1995:701) om gränsöverskridande transporter av avfall och i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Förordning (2001:1071).

23 §  I 29 kap.miljöbalken finns bestämmelser om straff och förverkande. Förordning (1998:954).

24 §  I 19 kap. 1 § miljöbalken finns bestämmelser om överklagande. Förordning (1998:954).

25 §  Ytterligare föreskrifter för verkställighet av denna förordning får meddelas av Naturvårdsverket. Förordning (1998:954).