AFS 2013:3

Xxxxx

Arbetsmiljöverkets föreskrifter om ändring i Arbetsmiljöverkets

föreskrifter (AFS xxxx:xx) om

Arbetsmiljöverkets författningssamling

AFS 2013:XX

Arbetsplatsens utformning

Arbetsmiljöverkets föreskrifter om ändring i Arbetsmiljöverkets

föreskrifter (AFS 2009:2) om arbetsplatsens utformning

Arbetsmiljöverkets författningssamling

AFS 2013:3

3

Arbetsmiljöverkets föreskrifter om ändring

i Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2009:2)

om arbetsplatsens utformning samt allmänna råd

om tillämpningen av föreskrifterna;

beslutade den 23 april 2013.

Arbetsmiljöverket föreskriver följande med stöd av 18 § arbetsmiljöförord­

ningen (1977:1166) och beslutar följande allmänna råd i fråga om Arbets­

miljöverkets föreskrifter (AFS 2009:2) om arbetsplatsens utformning

dels att 24 § ska ha följande lydelse

dels att de allmänna råden under avsnittet ”Regler och myndigheter” samt

kommentarerna till 2, 16, 18 och 75 §§ ska ha följande lydelse.

24 § Föroreningar från process, hantering eller dylikt får inte via återluft

eller överluft föras till lokaler där sådan förorening normalt inte alstras.

Frånluft som innehåller

– ämnen som är upptagna i grupp A eller B i bilaga 1 till Arbetsmiljö­

verkets föreskrifter om kemiska arbetsmiljörisker,

– biologiska agens i riskklass 3 eller 4 enligt Arbetsmiljöverkets föreskrif­

ter om mikrobiologiska arbetsmiljörisker – smitta, toxinpåverkan, överkäns­

lighet eller

– svetsrök från fast installerat utsug

får inte återföras via återluft eller cirkulationsluft.

Denna författning träder i kraft den 1 juni 2013.

MIKAEL SJÖBERG

Bernt Nilsson

Anna Middelman

Arbetsmiljöverkets författningssamling

AFS 2013:3

Utkom från trycket

den 10 maj 2013

AFS 2013:3

4

Regler och myndigheter

Flertalet regler om byggande är samlade i byggnadsförfattningarna. All­

männa bestämmelser om byggande finns i plan­ och bygglagen, PBL (SFS

2010:900) och i plan­ och byggförordningen, PBF (SFS 2011:338). Lagarna

kompletteras av föreskrifter och råd i Boverkets byggregler, BBR (BFS

2011:6) och i Boverkets föreskrifter och allmänna råd om avhjälpande av

enkelt avhjälpta hinder till och i lokaler dit allmänheten har tillträde och på

allmänna platser, HIN2 (BFS 2011:13).

Vissa regler som rör byggande finns i arbetsmiljölagen (SFS 1977:1160)

och i olika detaljföreskrifter till lagen i Arbetsmiljöverkets författningssam­

ling (AFS).

Byggnadslagstiftningens krav riktas till byggherren och fastighetsägaren

och tillämpas av byggnadsnämnden vid tillsyn.

Byggherren har det fulla ansvaret för att kraven i bygglagstiftningen blir

uppfyllda och att byggnaden får goda kvaliteter. Byggherren ska också se

till att kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning under byggandet

och att alla nödvändiga tillstånd finns. Byggnadsnämnden har tillsyn över

byggnadsverksamheten i kommunen. Tillsynen omfattar bl.a. att bevaka att

gällande bestämmelser följs samt att genom information förekomma brister

i byggandet.

Arbetsmiljölagstiftningens krav riktas i första hand till arbetsgivaren, som

har ansvaret för att arbetsmiljöreglerna följs, och kontrolleras av Arbetsmil­

jöverket vid tillsyn. Arbetsmiljöverket stöder sina krav på arbetsmiljölagen

och Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Vid bedömningen i det enskilda fallet

kan inspektionen även välja att ta ledning av t.ex. Boverkets Byggregler

(BBR) eller av kunskapsmaterial från handböcker i ämnet.

Med stöd av arbetsmiljölagen finns möjlighet att kräva förbättringar av

arbetsmiljön även i fråga om befintliga byggnader, oavsett om någon ny­

eller ombyggnad är aktuell eller ej.

Byggnads­ och arbetsmiljöförfattningarna är skrivna med inbördes sam­

ordning. Om en arbetslokal är utförd så att ett krav enligt byggreglerna är

uppfyllt är i allmänhet även arbetsmiljöreglernas motsvarande krav på loka­

len uppfyllda, men undantag förekommer.

Från arbetsmiljösynpunkt ska en arbetslokal bedömas med hänsyn till

den verksamhet som bedrivs eller avses bedrivas då bedömningen görs.

Andra och strängare krav än vid bygglovsprövningen kan därför bli aktu­

ella, t.ex. om verksamhet, utrustning eller installationer ändrats sedan dess.

Vissa säkerhetsfrågor regleras genom andra författningar och med tillsyn

av andra organ. Samordning kan därför behövas.

Regler om skydd mot fara orsakad av elektrisk ström finns i Ellagen (SFS

5

AFS 2013:3

1997:857) och om elektromagnetisk kompatibilitet i lagen om elektromag­

netisk kompatibilitet (SFS 1992:1512) och i tillämpningsföreskrifter. Ansva­

rig myndighet för dessa frågor är Elsäkerhetsverket. Verket har tillsyn över

elektriska starkströmsanläggningar, och sådana anläggningar kontrolleras

också genom att särskild behörighet krävs för installatörer.

Ett flertal regler om skydd mot fara från brand finns i byggnadslagstift­

ningen med dess tillämpningsregler, lag om skydd mot olyckor, LSO (SFS

2003:778) och förordningen om skydd mot olyckor (SFS 2003:789) samt i

lagen och förordningen om brandfarliga och explosiva varor (LBE) och dess

tillämpningsföreskrifter. Därutöver finns råd, anvisningar o.d. till skydd

mot fara från brand, som utgivits av t.ex. Brandskyddsföreningen, Svensk

Försäkring och olika branschorganisationer.

Frågor om lag om skydd mot olyckor handläggs centralt av Myndigheten

för samhällsskydd och beredskap MSB och lokalt av kommunernas rädd­

ningsnämnder och räddningstjänster.

Ansvaret för tillsyn av skydd mot brand faller i första hand på kommu­

nen och dess nämnd för räddningstjänsten. Nämnden kan som sakkunnig

i räddningstjänstfrågor medverka i byggnadsnämndens plan­ och byggä­

renden samt ska som myndighet vid tillsyn kontrollera brandskyddet (orga­

nisation, byggnadstekniskt brandskydd, egenkontroll, personalutbildning

m.m. som påverkar brandskyddet) i byggnader eller andra anläggningar.

Nämnden är även tillsynsmyndighet enligt LBE.

Även arbetsmiljölagstiftningen innehåller regler till skydd mot fara från

brand. Arbetsmiljölagens 2 kap. 4 § föreskriver att betryggande skyddsåt­

gärder ska vidtagas mot skada genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk

ström eller liknande. Det ligger dock i sakens natur att tillsynsmyndigheten

samverkar med kommunens räddningstjänst för att åstadkomma ett fullgott

skydd för arbetstagare vid brand.

Tillsyn utförs enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor (LSO) av

särskilda förrättare som utses av den kommunala nämnden för räddnings­

tjänst. Med tillsyn avses kontroll att ägare eller nyttjanderättshavare till

byggnader eller andra anläggningar vidtagit skäliga brandskyddsåtgärder

med avseende på bl.a. organisatoriskt och byggnadstekniskt brandskydd i

syfte att eliminera risker för brand och skador till följd av brand.

Den kommunala miljö­ och hälsoskyddsnämnden har tillsyn över bl.a.

skolor och daghem vad gäller hälsoskydd och hygien enligt regler från

Socialstyrelsen, och över livsmedelslokaler vad gäller livsmedelshantering

enligt regler från Statens livsmedelsverk. För vissa personalutrymmen finns

även regler utfärdade av Statens livsmedelsverk. Dessa regler kan ställa

andra krav på personalutrymmen än vad som krävs i dessa föreskrifter, som

endast anger minimikraven sett från arbetsmiljösynpunkt.

AFS 2013:3

6

När det gäller arbetsplatser inom hälso­ och sjukvård samt tandvård finns

krav på god hygienisk standard i hälso­ och sjukvårdslagen (1982:763) res­

pektive tandvårdsförordningen (SFS 1998:1338).

I 2 kap. 1 § arbetsmiljölagen anges att arbetsmiljön ska vara tillfredsstäl­

lande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utveck­

lingen i samhället. Av lagens motiv framgår att arbetsmiljön ska förbättras

i takt med de möjligheter utvecklingen ger. Samtidigt förutsätts enligt för­

arbetena till lagen att en avvägning sker vid tillämpningen när det gäller

rimligheten av behövliga insatser.

Frågan om avvägning av arbetsmiljökrav mot andra intressen kan upp­

komma bl.a. i äldre byggnader med kulturhistoriskt värde. Kulturmin­

neslagstiftningen och byggnadslagstiftningen innehåller regler om skydd

för särskilt värdefulla byggnader. I sådana fall bör tillämpningen av dessa

föreskrifter och avvägningen med hänsyn till vad som är möjligt och rimligt

göras genom att särskild omsorg ägnas dels organisationen av arbetet som

utförs i lokalen och dels valet av tekniska lösningar, för att undvika onödiga

ingrepp i byggnaden. När åtgärder är nödvändiga för att nå en godtagbar

arbetsmiljö bör sådant utförande väljas som innebär minsta möjliga skada

för de kulturhistoriska värdena, lämpligen i samråd med länsantikvarien

och inspektionen.

Till 2 § Exempel på vad som i dessa föreskrifter avses med en stadigva­

rande arbetsplats är datorarbetsplats, kassaarbetsplats, arbetsplatsen vid

en svarv eller den enskilda arbetsplatsen i ett callcenter. Exempel på vad

som normalt räknas som tillfällig arbetsplats är driftrum eller soprum. Med

annan anläggning avses broar, flygfält, bergrum, tunnlar, kajer, idrottsplat­

ser, radio­ och telemaster m.m.

En bostad räknas normalt inte som en arbetslokal, utan utgör oftast en

tillfällig arbetsplats för exempelvis vårdpersonal.

Samtliga uppräknade personalutrymmen behövs inte på alla arbetsstäl­

len. Vilka som behövs avgörs med ledning av bestämmelserna under res­

pektive avsnitt i föreskrifterna och den övergripande bestämmelsen i 90 §.

Skolgården räknas som pausutrymme för elever men kan också utgöra

arbetsplats för elever och personal.

Ett personalutrymme kan utgöras antingen av ett helt rum eller i vissa fall

en del, t.ex. en avskärmning av ett rum. Vid arbete utanför ett fast driftsstäl­

le kan personalutrymmet också inrymmas i t.ex. en personalbod, en särskilt

iordningställd bil eller tillfälligt i en befintlig byggnad.

Se även ”Ordförklaringar”.

7

AFS 2013:3

Till 16 § En lokal ska vara så ordnad att den inte orsakar hälsobesvär som

beror på byggnaden. När det i större utsträckning än normalt förekommer

att människor får symptom som

– irritation i ögon, näsa och hals,

– torrhetskänsla i slemhinnor och hud,

– hudutslag, trötthet, huvudvärk och illamående

när de vistas i en byggnad brukar den beskrivas som en problembyggnad

eller ett sjukt hus. Orsakerna till problemen är inte tydliga men det finns ett

samband mellan vistelse i fuktskadade byggnader och hälsobesvär. Fuktska­

dor i byggnaden kan medföra både kemiska reaktioner och mögel­ och bak­

terietillväxt som i sin tur kan orsaka dålig luftkvalitet. Även dålig ventila­

tion, bristande underhåll av ventilationssystemen, bristfällig städning eller

felaktiga städmetoder kan ha betydelse för uppkomsten av hälsobesvären.

Mycket talar för att problemen beror på en samverkan mellan flera olika fak­

torer (fysikaliska, kemiska, biologiska, medicinska och psykosociala). Det

är därför viktigt med en helhetssyn när man utreder problemen och att en

handlingsplan med lämpliga åtgärder upprättas samt att åtgärderna genom­

förs.

Luft inomhus kan innehålla upp till flera hundra olika luftföroreningar.

Som regel är koncentrationen av respektive ämne låg i förhållande till de

hygieniska gränsvärden som Arbetsmiljöverket fastställt, men när någon

samtidigt exponeras för många ämnen uppkommer ofta samverkande effek­

ter. Det saknas dock tillfredsställande kunskap för att fastställa riktvärden

för blandningar av låga halter luftföroreningar.

Verksamheten i en arbetslokal kan ibland vara sådan att speciella åtgär­

der krävs för att hålla luftföroreningarna på en acceptabel nivå. Man kan

t.ex. behöva byta ut kemikalier som ingår i tillverkningen, göra processtek­

niska förändringar, maskintekniska åtgärder eller införa processventilation.

Regler om förebyggande åtgärder och åtgärder mot risker vid inandning av

luftföroreningar finns i Arbetsmiljöverkets föreskrifter om kemiska arbets­

miljörisker.

Ventilation är ett sätt att hålla halten av luftföroreningar på en låg nivå

för att få tillfredsställande luftkvalitet i en lokal. Även städning är ett sätt att

hålla nere partikelhalten, då damm fungerar som en partikelreservoar ifrån

vilken nya partiklar ständigt virvlar upp. Ventilationsbehovet bestäms uti­

från personbelastning, radonhalt, material i byggnader, interiörer och appa­

rater samt arbetet eller processerna. Luftföroreningar bör alltid tas om hand

så nära källan som möjligt, dvs. i första hand med processventilation.

Allmänventilation dvs. ventilation som späder ut föroreningarna i lokalen

eller tränger undan förorenad luft kan användas som ventilationsmetod då:

AFS 2013:3

8

– små mängder föroreningar utvecklas och sprids i någorlunda jämn has­

tighet,

– avståndet från föroreningskällan till arbetstagares andningszon är långt

vid normalt arbete eller

– föroreningarna är lågtoxiska.

Ofta kan lokaler och lokaldelar delas upp i utrymmen som nyttjas mer

eller mindre ofta. Behovet av klimathållning är naturligtvis större för de mer

frekvent utnyttjade utrymmena. I t.ex. större industrihallar kan det vara

utrymmena kring arbetsplatserna.

Utrymmena bör ventileras så effektivt som möjligt. Det är viktigt att pla­

cera tilluftsdon och frånluftsdon så att det inte uppstår kortslutning mellan

tilluft och frånluft. Luftutbyteseffektiviteten bör vara minst 40 %. För att få

tillfredsställande luftkvalitet, temperatur, hastighet, renhet och fuktighet är

det ofta nödvändigt med ett ventilationssystem med fläktstyrd från­ och till­

luft.

Enligt tobakslagen (1993:581) är rökning inte tillåten där barn vistas. I

övriga arbetslokaler eller liknande utrymmen ska ingen mot sin vilja behö­

va utsättas för tobaksrök. I lokaler där tobaksrökning förekommer behöver

frånluftsflödet normalt uppgå till minst 20 l/s och person. Frånluft från rum

som är särskilt avsedda för rökning får enligt 24 § inte återföras som återluft.

För följande utrymmen kan lämpliga frånluftsflöden vara:

Toaletter

15 l/s och toalett (liter per sekund och toalett).

Städutrymme

3 l/s och m² golvarea, dock lägst 15 l/s.

Duschrum

15 l/s och dusch. Om duschrummet saknar öppningsbart

fönster är det lämpligt att ventilationen kan forceras till

30 l/s och dusch.

I personalutrymmen i bodar och där el finns att tillgå, bör det finnas fläkt­

styrd frånluftsventilation. Luftväxlingen för en personalbod med blandad

användning kan lämpligen vara 1–3 omsättningar per timme. Bodar med

självdrag som ventilation kan lämpligen vädras via taklucka.

Koldioxid som indikator

Människor avger både luktande föroreningar och koldioxid. De luktande

föroreningarna vill man ventilera bort men de är svåra att mäta. Koldioxid

är däremot ett ämne vars koncentration lätt kan mätas. I icke­industriella

arbetslokaler kan den användas som indikator på hur bra ventilationen är

i förhållande till antalet personer i lokalen. Koldioxidhalten 1 000 ppm ska

inte ses som ett värde som aldrig får överskridas. Däremot är det ett värde

som man inte bör ligga över mer än tillfälligt under korta stunder. Det inne­

9

AFS 2013:3

bär också att ett medelvärde på 1 000 ppm över en dag inte är accepta­

belt om nivån är högre under längre perioder. Utomhus är halten normalt

300–400 ppm.

En koldioxidhalt under 1 000 ppm är dock ingen garanti för att luftkvali­

teten kommer att uppfattas som tillfredsställande då även faktorer som t.ex.

temperatur och städnivå påverkar upplevelsen av luftkvaliteten.

Förutom att öka uteluftflödet kan också organisatoriska åtgärder använ­

das för att sänka koldioxidhalten. Minskat antal personer i lokalerna eller

kortare arbetspass med mellanliggande vädring är några exempel på sådana

åtgärder.

Vid kontroll av luftkvaliteten genom mätning av koldioxidhalten är det

viktigt att tänka på att

– välja ett representativt antal rum med normalt antal personer,

– välja mätutrustning som är specifik för koldioxid, mäta kontinuerligt

och registrera värdena,

– övervaka mätningarna under hela perioden,

– placera mätsonden i andningshöjd och inte närmare än 2 m från när­

maste person,

– utföra mätningen under verksamhetens normala tidsrymd (arbetsda­

gen, lektionen eller annan period) eller till dess koldioxidhalten inte ökar

mer, eller kraftigt överstiger 1 000 ppm,

– mäta koldioxidhalten utomhus vid något tillfälle och

– dokumentera andra faktorer som kan påverka mätresultatet som per­

sonbelastning, vädring, temperatur, etc.

Till 18 § Uteluft tillförs lokaler för att späda ut de föroreningar som alstras

inomhus och ersätta förorenad inneluft. Det är därför väsentligt att denna

uteluft är så ren som möjligt.

I mer förorenad miljö, t.ex. i stadskärnor, bör uteluftintag placeras på tak

eller mot en innergård och på en sådan höjd att föroreningar från marken

inte sugs in. I sådana miljöer behöver uteluften vanligen filtreras.

Det är viktigt att uteluftsintag är så placerade att kortslutning från t.ex.

ventilationssystemens avluftsskorstenar och spillvattenledningarnas luft­

ningsledningar undviks. Man bör även ta hänsyn till var kyltorn är place­

rade, då det finns risk för spridning av legionellabakterier om aerosol från

kyltorn sugs in i ventilationssystem.

Temperaturförhållandena är också väsentliga. Uteluftsintag bör placeras

där luften är så kall som möjligt och inte värms upp av t.ex. svarta tak eller

soluppvärmda fasader.

Råd om placering av uteluftsintag och avluftsöppningar finns t.ex. i R1

AFS 2013:3

10

– Riktlinjer för specifikation av inneklimatkrav utgiven av Miljö­ och energi­

tekniska föreningen.

Till 75 § Det är särskilt viktigt att vid planering beakta konsekvenserna av

en brand, gasutströmning eller annan händelse som inträffar på från utrym­

ningssynpunkt ogynnsam plats.

Behovet av åtgärder kan variera väsentligt och påverkas av många fak­

torer, t.ex. verksamhetens art och omfattning, byggnadens och lokalens

storlek, utformning och belägenhet, räddningstjänstens insatstid samt om

en brand lätt får snabbt förlopp och spridning och om gasutströmning kan

innebära explosionsrisk.

Vid arbete i t.ex. en behållare bör en manhålsöppning ha sådana mått att

det är möjligt att ta sig in och ut iförd personlig skyddsutrustning – om inte

en riskbedömning visar att detta är onödigt. Kraven i svensk standard SS

1797, Inspektionsöppningar och manhål ­ mått, kan i dessa sammanhang

fungera som vägledning.

Situationen för arbetstagare kan påverkas av antalet ”icke­arbetstagare” i

en lokal, t.ex. sjukhus, varuhus, restaurang. Sådana personer har ofta dålig

lokalkännedom och kan av olika skäl behöva hjälp för att komma ut vid en

utrymning. Även barn är en specifik grupp då det gäller utrymning.

För att underlätta för arbetstagare med funktionsnedsättning att utrymma

arbetsplatserna innan kritiska förhållanden uppstår (egenutrymning) bör

utrymningsvägarna utformas utan trappor eller andra hinder för rullstols­

burna och synskadade och förses med lätthanterliga öppningsanordningar

till dörrar i utrymningsvägen.

Om egenutrymning för en rörelsehindrad inte är möjlig är en tillfällig

utrymningsplats, inom egen brandcell, där man kan invänta hjälp i anslut­

ning till trappan en lösning. Se även handboken Utrymning för alla från

Svensk Byggtjänst.

Tidpunkten för när kritiska förhållanden vid brand uppstår är beroende

av bl.a. värmestrålning, lufttemperatur, rökgasnivå och koncentration av

giftiga gaser.

Termen utrymningsväg används i föreskrifterna så som den definierats

för brandtekniska sammanhang i Plan­ och byggtermer 1994, utgivna av

Terminologicentrum. Med utrymningsväg avses där väg från en brandcell

till det fria eller till en annan säker plats.

Annan säker (flykt­)plats kan utgöras av mobil eller fast räddningskam­

mare. (Se föreskrifterna om berg­ och gruvarbete).

Utrymningsfrågor behandlas även i andra föreskrifter från Arbetsmiljö­

verket.

Arbetsmiljöverket ^· 112 79 Stockholm ^· Tel 010-730 90 00 ^· www.av.se

Utgivare: Anna Middelman

ISBN 978-91-7930-574-1 · ISSN 1650-3163