ARN 1995-0908

Fråga om uppsägning av kreditavtal skett i strid med konsumentkreditlagens tvingande regler. Sedan den frågan besvarats nekande har nämnden prövat om det förelegat grund för uppsägningen.

Fråga om uppsägning av kreditavtal skett i strid med konsumentkreditlagens tvingande regler. Sedan den frågan besvarats nekande har nämnden prövat om det förelegat grund för uppsägningen. Avgörande 1995-11-28; 95-0908

M och A hade sedan i december 1992 ett checkkonto med kredit hos Banken. Som säkerhet för krediten hade banken ett pantbrev i en fastighet. Banken sade i oktober 1994 upp kontot och krediten med motiveringen att det fanns skälig anledning anta att M och A inte skulle komma att fullgöra sina förpliktelser mot banken. Banken riktade i anledning härav krav på betalning mot M och A. M och A ansåg att Banken saknat fog för uppsägningen.

M yrkade att banken skulle utge ersättning för ekonomisk skada med 10 000 kr och ersättning för ideell skada med 15 000 kr.

Banken, som yrkade att nämnden skulle avvisa M:s anmälan, anförde att banken sagt upp krediten enligt avtal, att bankens krav på betalning följt god inkassosed samt att M:s krav på ersättning var föremål domstols prövning.

Nämndens bedömning:

Den 23 december 1992 träffade M och A avtal med Banken om checkkonto med kredit.

I avtalsformuläret finns under rubriken Kredittid två fält. I det ena har under den förtryckta texten Fr o m - t o m antecknats "1992-12-29 93.12.31". I det andra fältet har under den förtryckta texten Ev. förlängningstid (antal månader) antecknats "12". I villkoren sägs vidare: "Om banken medger förlängning av kredittiden och annat därvid inte anges, förlängs kredittiden med det antal månader som anges på sid 1 varje gång sådant medgivande lämnas".

Banken sade upp krediten i en skrivelse till M och A den 14 oktober 1994.

Tvisten gäller i första hand om denna uppsägning skett i strid med konsumentkreditlagens tvingande regler. Om uppsägningen inte har skett i strid med gällande rätt gäller tvisten om det förelegat grund för uppsägningen. Tvisten gäller även ett inkassokrav på 140 kr.

Innan nämnden prövar nu nämnda sakfrågor har den dock att ta ställning till bankens yrkande att tvisten skall avvisas då grunden för M:s skadeståndsanspråk hänför sig till omständigheter som är föremål för process.

Nämnden gör den bedömningen att de två tvisterna inte gäller samma sak. Den till nämnden anmälda tvisten gäller i huvudsak om banken haft rätt att säga upp A:s och M:s checkkonto medan den vid tingsrätt anhängiggjorda processen gäller M:s borgensansvar för krediter tagna av ett byggbolag som numera försatts i konkurs.

Nämnden avslår således bankens yrkande om avvisning.

Nämnden går härefter över till frågan om uppsägningen står i strid med konsumentkreditlagens

tvingande regler.

Den 1 januari 1993 trädde den nya konsumentkreditlagen (1992:830) i kraft. I 21 § i den lagen finns bestämmelser som begränsar kreditgivarens rätt att säga upp ett kreditavtal. Det mellan parterna träffade kreditavtalet innehåller uppsägningsregler som inte är förenliga med den nya lagen.

Enligt övergångsbestämmelserna till den nya lagen gäller äldre föreskrifter i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.

M har i denna fråga gjort gällande att det ursprungliga avtalet, som träffades när den äldre lagen gällde, inte var ett tillsvidareavtal utan endast löpte under ett år. Krediten har inte förlängts automatiskt utan ett aktivt agerande av banken har varit nödvändigt. Till stöd för att det inte varit fråga om ett tillsvidareavtal har åberopats att avtalet saknat uppsägningsklausul vilket krävs enligt 2 kap. 19 § bankrörelselagen om kredit lämnas för mer än ett år. Banken har invänt att kreditavtalet träffades när den äldre konsumentkreditlagen gällde. Att krediten förlängts i enlighet med villkoren innebär inte att det blir fråga om en ny kredit.

Nämnden anser inte att avtalet är entydigt när det gäller kredittiden utan att det finns utrymme för skilda tolkningar.

En avgörande fråga vid avtalstolkning är vad parterna kan ha avsett när de slöt avtalet. Någon utredning eller argumentation kring detta finns inte i ärendet. Med detta konstaterande anser nämnden att parternas agerande efter avtalstillfället men innan tvist uppkom kan ge viss vägledning om vad de åsyftade och således vara en omständighet värd att beakta vid tolkningen av avtalet.

Det har inte gjorts gällande i nämnden att M erbjudit banken eller banken krävt betalning den 31 december 1993 eller att parterna inför detta datum fört några förhandlingar kring lånet. Detta talar enligt nämnden för att parterna inte åsyftat en kredit, begränsad till viss tid utan en tillsvidare kredit.

En sådan tolkning av avtalet leder enligt nämndens bedömning inte till att avtalet strider mot bankrörelselagen.

Nämnden fäster också avseende vid att varken ändamålet, förutsättningarna eller villkoren för krediten förändrats. Detta är omständigheter som i praxis tillmäts betydelse när det är fråga om ett kreditavtal har förlängts eller ersatts av ett nytt avtal.

Nämnden finner således att något nytt avtal inte har träffats utan att parternas rättigheter och skyldigheter skall bedömas med utgångspunkt i det avtalsformulär som undertecknades den 23 december 1992.

Nämnden har emellertid också ställt sig frågan hur övergångsbestämmelsen till den nya konsumentkreditlagen skall tolkas.

Det skulle kunna hävdas att en tolkning som knyter an till om avtalet förnyats eller förlängts är alltför formalistisk. Det skulle ligga mer i linje med det konsumentsskyddsintresse som den nya lagen är avsedd att tillgodose om bestämmelsen kunde förstås så, att det är fråga om ett nytt avtal om parterna efter lagens ikraftträdande kommer överens om att sträcka ut kredittiden, dvs. förlänga krediten.

Nämnden anser inte att övergångsbestämmelsens ordalydelse ger utrymme för en sådan tolkning. Nämnden vill också understryka att en sådan tolkning inte har stöd i förarbetena till lagen. Den skulle få omfattande och svåröverskådliga konsekvenser då tillsvidareavtal är mycket vanliga inom kreditväsendet men också utformade på skiftande sätt.

Sammanfattningsvis innebär detta att nämnden anser att den nya konsumentkreditlagen inte är tillämplig när det gäller det omtvistade avtalet.

M har i andra hand gjort gällande att uppsägningen är oriktig även enligt den äldre konsumentkreditlagen (1977:981). Enligt 12 § i den lagen föreligger rätt att säga upp en kredit till förtida betalning endast om kredittagaren på visst sätt befinner sig i dröjsmål. M har inte kommit i dröjsmål.

Den äldre konsumentkreditlagen gällde rent generellt alla typer av krediter. Flera bestämmelser i lagen hade dock ett inskränkt tillämpningsområde, bl.a. 12 § som endast gällde vid kreditköp. Med kreditköp avsågs köp av vara vid vilken säljaren lämnat köparen anstånd med någon del av betalningen.

Nämnden finner således att inte heller den äldre konsumentkreditlagen hindrat banken att åberopa de uppsägningsbestämmelser som tagits in i kreditavtalet.

Bankens rätt att säga upp krediten regleras i punkt 12 i avtalet. Sådan rätt föreligger bl.a. om det finns skälig anledning att anta att kredittagaren inte kommer att fullgöra sina betalningsförpliktelser mot banken.

Enligt 36 § avtalslagen (1915:218) får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till bl.a. avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Särskild hänsyn skall tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

Det har inte i ärendet förts fram några omständigheter som enligt nämnden kan utgöra skäl att med stöd av 36 § avtalslagen jämka uppsägningsbestämmelsen.

Banken har beviljat A och M en checkräkningskredit som senare på M:s initiativ begränsats till 70 000 kr. Bankens uppsägning riktas mot såväl A som M. I uppsägningen anges inte annan grund än att "Det finns anledning anta att Ni inte kommer att fullgöra Era betalningsförpliktelser mot banken".

Nämnden är mycket kritisk mot att banken i uppsägningen inte närmare preciserat grunderna för uppsägningen. Med hänsyn till den utredning som senare presenterats kan nämnden dock godta att skäl för uppsägning i och för sig förelåg med avseende på M. Emellertid var det fråga om en förhållandevis begränsad kredit - 70 000 kr - för vilken M och A svarade solidariskt. Krediten har skötts utan anmärkningar. Banken har inte gjort gällande att det funnits anledning att anta att A inte skulle komma att fullgöra sina betalningsförpliktelser. Med hänsyn till det anförda finner nämnden att banken saknat saklig grund för uppsägning och att banken bör ersätta den ekonomiska skada som uppstått till följd av den felaktiga handläggningen. Det saknas utredning om skadans omfattning och den får därför uppskattas till skäligt belopp. Nämnden vill rekommendera banken att i denna del ersätta M med 2 000 kr.

Vad slutligen gäller den omtvistade inkassokostnaden gör nämnden följande bedömning. Enligt lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. är en gäldenär bl.a. skyldig att ge ut ersättning för dels skriftlig betalningspåminnelse, dels krav rörande skulden om kravbrev, utformat på det sätt som anges i inkassolagen (1974:182), lämnats över till gäldenären. Enligt förordningen (1981:1057) om ersättning för inkassokostnader m.m. gäller att högre ersättning än 45 kronor inte får tas ut för betalningspåminnelse och 140 kr för inkassokostnader.

Banken har i uppsägningen av lånet, dvs. i det första kravet på betalning, begärt ersättning för inkassokostnader med 140 kr. Någon situation där banken ägt rätt till ersättning för betalningspåminnelse eller inkassokostnader har inte förelegat vid det tillfället. Enligt 18 § inkassolagen är banken skyldig att ersätta skada till följd av otillbörlig inkassoverksamhet. Hänsyn skall även tas till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Nämnden anser inte att utredningen visar att någon ekonomisk skada uppkommit. Däremot har M tillfogats en ideell skada. Ersättningen härför kan skäligen bestämmas till 1 000 kr. Banken bör vidare betala tillbaka den oriktigt uttagna inkassokostnaden, 140 kr.

Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg inte M berättigad till ersättning för ideell skada.