JK 1188-99-21

Sture N har i en skrivelse som kom in hit den 22 mars 1999 anmält att Sametingets högsta beslutande organ, plenum, satts ur spel genom att tingets ordförande vägrar att sammankalla plenum (JK:s dnr 1188-99-21). I skrivelsen hemställer Sture N att Justitiekanslern utreder ansvars- och missförhållandena vid Sametinget och beslutanderätten för styrelse och kulturråd samt frågan om vänskapskorruption vid fördelningen av organisations- och kulturbidrag.

Till skrivelsen har fogats en kopia av en uppställning över av kulturrådet beviljade medel under tiden juni 1998 - januari 1999.

Sametinget har avgett yttrande över Sture N:s anmälan.

Därefter har Nils W i en skrivelse som kom in hit den 26 maj 1999 anmält vissa förhållanden hos Sametinget och hemställt att Justitiekanslern utreder saken och att regeringen vidtar nödvändiga ändringar och åtgärder så att demokratin återställs i Sametinget (JK:s dnr 2069-99-21).

Sture N har i sin anmälan gjort gällande att tidigare fastställt sammanträde den 23-25 februari 1999 inte kom till stånd. Han har också klagat på att Sametingets ordförande vägrat att inkalla extra plenum trots att 19 av tingets 31 ledamöter begärt att ett sådant skulle hållas. Han har även anfört i huvudsak följande.

Sametingets styrelse har genom beslut den 24-26 februari 1999 begärt plenums godkännande i efterhand av årsredovisningen och bokslutet för 1998 samt även av till regeringen inlämnat budgetunderlag för tiden 2000-2002. Styrelsen har utan plenums mandat fastställt Sametingets budget för år 1999. Enligt regleringsbrevet skall Sametinget fastställa en programplan för år 1999. Frågan var uppe till behandling i plenum i oktober månad 1998 men bordlades på förslag av styrelseordföranden.

Sametinget har enligt sametingslagen i uppgift att fördela bidrag ur det statliga anslaget för samisk kultur och ur Samefonden. För denna uppgift har Sametinget inrättat ett kulturråd. En motion har lämnats till Sametinget om att kulturrådets ledamöter skall utses av plenum. På grund av att plenum inte inkallats har plenum inte fått besluta i ärendet. Inte heller har plenum fått ta ställning till förändringar i kulturrådets reglemente.

Nils W har i sin anmälan klagat på Sametingets ordförandens arbetssätt och på ärendebehandlingen vid tinget. Klagomålen går också ut på att presidiet och styrelsen förhindrat majoriteten att få frågor behandlade på plenum, att plenum ställts in och att motioner inte kommit upp till beslut inom ett år. Även Nils W menar att det förhållandet att plenum ställts in lett till att budget, budgetunderlag för 2000-2002 och årsredovisning m.m. inte behandlats av Sametinget. Han har också klagat på att Sametingets ordförande avslagit majoritetens begäran om extra plenum och att presidiets genomgång av tingets arbetsordning inte beslutats av plenum.

Av Sametingets yttrande framgår i huvudsak följande.

Sametingets plenum har den 20-22 oktober 1998 bestämt att under 1999 hållasammanträden den 23-25 februari, 1-3 juni och 26-28 oktober 1999. Sametingets ordförande har ansett att regeringen uttalat misstroende mot honom och har den 5 januari 1999 hos jordbruksministern begärt att regeringen skriftligen godkänner hans rätt att utfärda kallelse till sammanträde. Begäran om extra sammanträde den 26 mars hade den 11 mars kommit in från minst 11 ledamöter. Efter överläggningar med jordbruksministern den 29 mars 1999 har Sametingets ordförande vid presidiemöte den 16 april 1999 beslutat att planenligt kalla till Sametingets sammanträde den 1-3 juni 1999. Begäran om extra plenum med uppgivna ärenden har avvisats jämlikt arbetsordningens §§ 117 och 118.

I styrelsens handhavande av den ekonomiska förvaltningen ingår att i enlighet med förordningen om myndigheternas årsredovisning m.m. senast den 1 mars varje år bereda och expediera en årsredovisning och ett budgetunderlag till regeringen. Detta har gjorts och av styrelsens beslut den 24-26 februari 1999 framgår att styrelsen begärt plenums godkännande i efterhand av styrelsens åtgärder avseende årsredovisningen och budgetunderlaget. Det bestrids att styrelsen skulle ha fastställt budgeten för 1999. Av styrelsens beslut den 24-26 februari 1999 framgår att den föreslår Sametingets plenum att fastställa budget för år 1999.

Enligt regleringsbrevet skall Sametinget redovisa programplanen den 1 maj 1999. Plenum beslutade den 22-23 oktober 1998 bordlägga styrelsens förslag att uppdra åt styrelsen att till nästa plenum framlägga en programplan för år 1999. Oavsett vad plenum därefter beslutar har styrelsen skyldighet att redovisa uppdraget till regeringen före den 1 maj 1999.

Sametingets plenum har den 28 februari 1997 beslutat att inrätta Samernaskulturråd, att anta de principer som anges i organisationskommitténs förslag till utformningen av kulturrådet den 24 januari 1997 och att ge styrelsen i uppdrag att utforma och besluta om föreskrifter för rådet. Styrelsen har den 13-15 oktober 1997 beslutat fastställa kriterier och metoder för sametingets bidragsgivning till samisk kultur, utbildning och forskning samt den 24-26 februari 1999 fastställt nytt reglemente för kulturrådet. Sametingets plenum har den 19 februari 1998 behandlat kulturrådet, val av ledamöter och mandattid. Valberedningen föreslog tinget att besluta att mandattiden är fyra år och att välja viss ordförande jämte ersättare och vissa ordinarie ledamöter jämte ersättare. Sametingets plenum beslutade att val av ledamöter och mandattid för kulturrådet delegeras till styrelsen. Styrelsen beslutade den 26-28 mars 1998 att utse viss ledamot och ordförande och ersättare för denne samt vissa ledamöter och ersättare för dessa under mandattiden den 28 mars 1998 - 31 december 2001. En motion om val av ledamöter till kulturrådet har den 4 maj 1998 lämnats in till Sametinget. Styrelsen har den 24-26 februari 1999 berett motionen och föreslår Sametingets plenum att motionen är besvarad på närmare angivet sätt.

Inget i anmälan eller bilagan antyder vad som skulle kunna föranleda en utredning om vänskapskorruption.

Sture N har gett in visst kompletterande material och synpunkter på Sametingets yttrande. Härvid har han anfört i huvudsak följande.

I och med att plenum den 23-25 februari 1999 inte kom till stånd har ärenden som utgör viktiga styrinstrument för sametingets verksamhet inte blivit behandlade av plenum. Programplanen har lämnats in till regeringen. Sametinget har och har haft problem när det gäller att på demokratisk väg tillsätta kulturrådet. Problemen kvarstår enär en motion i ärendet ännu inte har blivit behandlad i plenum fast över ett år har gått sedan motionen lämnades in. Det har dock inte lagt hinder i vägen för kulturrådet att fördela bidrag. Avsikten med anmälan om vänskapskorruption är inte att Justitiekanslern ser närmare på formerna för hur ledamöterna har valts utan att det faktiskt förekommer. Till anmälan har bifogats en lista på de bidrag som fördelats till organisationer tillhörande styrelsens ledamöter och närstående personer till ledningen i Sametinget. Kulturrådets protokollet från den 18-19 mars 1999 ger en talande bild av hur personer/ledamöter går in och avlöser varandra i beslutsfunktionen för att bidrag skall kunna fördelas.

Justitiekanslern skall enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn vaka över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar och i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen över den offentliga verksamheten är i huvudsak inriktad på en rättslig efterhandskontroll av hur olika uppgifter har fullgjorts. Däremot är det inte en uppgift för Justitiekanslern att ompröva eller överpröva de beslut som en myndighet fattar inom sitt kompetensområde eller att i allmänhet göra uttalanden om de bedömningar som har legat till grund för en myndighets ställningstaganden. När det gäller klagomål från enskilda finns det en särskild begränsning av Justitiekanslerns tillsynsuppgifter. Den innebär att Justitiekanslern endast skall pröva klagomål från enskilda om frågans beskaffenhet ger anledning att ta upp saken till prövning, se 15 § andra stycket förordningen (1998:1304) med instruktion för Justitiekanslern.

I sametingslagen (1992:1433) finns bestämmelser om en särskild myndighet -Sametinget - med uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige. För Sametingets verksamhet gäller dessutom förordningen (1993:327) med instruktion för Sametinget. Sametinget har den 16 december 1993 antagit en arbetsordning för verksamheten (reviderad den 27 september 1995, den 18 juni 1996 och den 13 november 1997).

Sametinget är en statlig förvaltningsmyndighet och samtidigt ett samiskt folkvalt organ. Sametinget är organiserat som en vald ledamotsförsamling. Sametinget beslutar om de nämnder som utöver valnämnd som behövs för beredning, förvaltning och verkställighet. Till sitt förfogande för den löpande verksamheten har Sametinget en styrelse som tinget utser.

Sametinget består av 31 ledamöter, utsedda genom val och ett visst antal ersättare. Ordförande i tinget förordnas av regeringen, efter förslag av tinget, och skall utses bland tingets ledamöter. Tinget väljer vice ordförande bland ledamöterna (2 kap. 2 § sametingslagen).

Sametinget bestämmer när ordinarie sammanträden skall hållas. Sammanträde skall också hållas om styrelsen eller minst en tredjedel av tingets ledamöter begär det eller om ordföranden anser att det behövs. (2 kap. 3 § sametingslagen)

I arbetsordningen finns bestämmelser om bl.a. sammanträdestider och om kallelse till sammanträde (§§ 5-12 och §§ 13-18). Av dessa bestämmelser framgår bl.a. att en begäran om extra sammanträde skall göras skriftligen hos ordföranden och skall innehålla uppgift om det eller de ärenden som önskas bli behandlade, att ordföranden bestämmer, efter samråd inom presidiet och med styrelsen, tid och plats för det extra sammanträdet samt att ordföranden utfärdar kallelse och att kallelse och handlingar skall sändas ut senast två veckor före sammanträdesdagen.

Enligt sametingslagen har Sametinget följande grundläggande uppgifter. Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. Till Sametingets uppgifter hör särskilt att bl.a. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande. (2 kap. 1 § ).

Sametinget skall tillsätta en valnämnd som skall svara för valet till tinget och kan därutöver tillsätta de nämnder som i övrigt behövs för beredning, förvaltning och verkställighet (2 kap. 5 §).

Sametingets styrelse skall enligt sametingslagen bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av Sametinget, handha den ekonomiska förvaltningen, verkställa Sametingets beslut om det inte uppdragits åt någon annan samt fullgöra de uppdrag som Sametinget överlämnat till styrelsen (2 kap. 4 §).

Av 3 § förordningen med instruktion för Sametinget framgår att Sametinget har det ansvar för verksamheten och de uppgifter som anges i 13 och 15 §§verksförordningen (1995:1322). Sametinget i plenum har alltså de uppgifter som i andra myndigheter ankommer på styrelsen och skall besluta om bl.a. myndighetens årsredovisning, delårsrapport och budgetunderlag samt om åtgärder med anledning av Riksrevisionsverkets revisionsrapporter. Om Riksrevisionsverkets revisionsberättelse över myndighetens årredovisning innehåller någon invändning, skall Sametinget, inom en månad efter berättelsens överlämnande, till regeringen redovisa de åtgärder myndigheten har vidtagit eller avser att vidta med anledning av invändningen.

Enligt förordningen (1996:882) om myndigheters årsredovisning m.m. skall myndigheten senast den 1 mars varje år lämna en årsredovisning till regeringen avseende det senast avslutade räkenskapsåret (5 §). Årsredovisningen skall skrivas under av myndighetens chef och i de fall myndigheten har en styrelse, av samtliga styrelseledamöter (8 §). Myndigheten skall senast den 1 mars varje år lämna ett budgetunderlag till regeringen vilket bl.a. skall innehålla myndighetens förslag till finansiering av verksamheten de tre närmast följande räkenskapsåren (15 §).

Som tidigare redovisats är Justitiekanslerns tillsyn över den offentliga förvaltningen främst inriktad på en rättslig kontroll av hur myndigheter och andra organ samt deras anställda fullgör sina uppgifter. Tillsynsuppgifterna omfattar däremot normalt inte bedömningsfrågor. Redan av det sagda följer att vissa av de klagomål som riktats mot Sametinget och dess ordförande ligger utanför mina egentliga tillsynsuppgifter. Jag är inte heller skyldig att i detalj utreda varje klagomål utan har frihet att ta upp de frågor som jag anser vara väsentliga. Vid en bedömning av de nu aktuella klagomålen anser jag mig också böra ta hänsyn till Sametingets speciella status. Sametinget är visserligen en myndighet men dess organisation avviker i många avseende från den vanliga myndighetsstrukturen. Sametinget är ett forum för den samiska befolkningen och dess uppgift är att tillvarata samernas kulturella intressen. Myndighetens styrelse utgörs av en politiskt vald församling och de uppgifter som i vanliga fall fullgörs av myndighetschefen vilar på en styrelse som Sametinget utsett bland sina ledamöter. Sametinget har också givits en förhållandevis stor frihet att inom de ramar som dragits upp författningsvägen besluta om bl.a. sin organisation.

Flera frågor som tagits upp i klagomålen rör vad som kan karaktäriseras som den politiska delen av Sametingets arbete. Det gäller exempelvis behandlingen av motioner. Sådana frågor faller inte inom ramen för mina tillsynsuppgifter. Även i andra avseenden berör klagomålen förhållanden som jag knappast har anledning att uttala mig om. I det följande tar jag därför upp de delar av klagomålen som jag från mera formella aspekter funnit anledning att uppmärksamma.

Sammanträden

Enligt sametingslagen bestämmer tinget när ordinarie sammanträden skall hållas. Sammanträden skall också hållas om styrelsen eller minst en tredjedel av tingets 31 ledamöter begär det eller om ordföranden anser att det behövs. Av den arbetsordning som antagits av Sametinget följer att det är ordförandens uppgift att kalla till sammanträden. I arbetsordningen har ordföranden dock givits möjlighet att undantagsvis och om särskilda skäl föreligger att besluta om att ett i förväg bestämt sammanträde skall hållas på annan tid och plats än som bestämts. Under samma förutsättningar kan ordföranden också ställa in ett sammanträde. Enligt arbetsordningen skall i dessa fall samråd ske med presidiet och styrelsen.

Av utredningen framgår att Sametinget bestämt att under 1999 hålla ordinarie sammanträden den 23-25 februari, den 1-3 juni och den 26-28 oktober. Någon kallelse till februarisammanträdet utfärdades dock inte och sammanträdet kom inte till stånd. Enligt det yttrande som kommit in från Sametinget synes orsaken ha varit att ordföranden inte ansett sig ha regeringens förtroende och därför begärt att regeringen skulle godkänna att han utfärdade en kallelse till sammanträdet.

Att utfärda kallelse till ett ordinarie sammanträde med Sametinget får enligt min mening anses som en ren verkställighetsåtgärd som det ankommer på ordföranden att effektuera. Genom sametingslagen har nämligen tinget givits en exklusiv rätt att besluta om de ordinarie sammanträdena och någon möjlighet för ordföranden att frångå tingets beslut har inte öppnats. De befogenheter ordföranden tillagts genom arbetsordningen kan inte leda till att ordföranden skall anses behörig att helt underlåta att kalla till ett sammanträde. Vad som angivits som orsak till att kallelsen inte utfärdades kan inte medföra att underlåtenheten anses ursäktlig. Redan på grund av det anförda ställer jag mig kritisk till vad som förevarit.

Än mer anmärkningsvärd är emellertid underlåtenheten i ljuset av vad som gäller enligt instruktionen för Sametinget jämförd med verksförordningen och förordningen om myndigheternas årsredovisning. Enligt dessa författningar skall Sametinget besluta om bl.a. myndighetens årsredovisning och budgetunderlaget för kommande budgetår och handlingarna skall senast den 1 mars lämnas till regeringen. Det fanns alltså en författningsenlig skyldighet för Sametinget att senast under februari 1999 besluta om årsredovisningen för det föregående året och om budgetunderlaget för kommande år. Genom att inte utfärda en kallelse har ordföranden omöjliggjort för tinget att fullgöra sin skyldighet i dessa avseenden.

Som framgår av det anförda är jag alltså starkt kritisk till att ordföranden inte utfärdat någon kallelse till februarisammanträdet. I klagomålen har också påtalats att kallelser inte skett till två extra sammanträden som begärts av ledamöter i Sametinget. Av handlingarna i ärendet här framgår att en sådan begäran hade ingivits av 19 ledamöter som yrkade att frågan om entledigande av ordföranden och val av nytt presidium skulle tas upp på extra sammanträde. Den avvisades av Sametingets presidium genom ett beslut den 16 april 1999 med hänvisning till att de uppgivna ärendena enligt arbetsordningen inte kunde tas upp till prövning av tinget. En ytterligare begäran inkom i maj 1999 från sex ledamöter och innefattade yrkande om att bl.a. de frågor som tagits upp i den tidigare framställningen skulle tas upp på ett extra sammanträde. I ett brev den 6 maj till dessa ledamöter avvisade ordförande deras begäran eftersom de inte representerade en tredjedel av tingets ledamöter och arbetsordningen dessutom hindrade att ärendena togs upp till behandling vid det önskade sammanträdet.

Jag anser mig inte kunna uttala någon kritik mot att framställningen i maj inte ledde till något extra sammanträde. Antalet ledamöter som begärt sammanträdet var sålunda inte tillräckligt stort för att ordföranden skulle behöva tillmötesgå deras önskemål och frågan huruvida ordföranden på eget initiativ ändå skulle kalla samman tinget ankommer på honom själv att avgöra. Annorlunda ställer sig saken med den begäran som inkom i mars. I det fallet hade mer än en tredjedel av ledamöterna begärt ett extra sammanträde och sametingslagen föreskriver då att sammanträde skall hållas. Denna bestämmelse får anses utgöra en minoritetsskyddsregel och lika litet som när det gäller ordinarie sammanträden kan ordföranden anses ha något egentligt handlingsutrymme. Genom arbetsordningen har visserligen ordföranden bemyndigats att bl.a. bestämma vilka ärenden som skall behandlas på ett sammanträde men arbetsordningen kan inte medföra att föreskrifter i lag får sättas åt sidan. Inte heller kan enligt min mening det förhållandet att de uppgivna ärendena inte skulle kunna behandlas på sammanträdet leda till att ordföranden befriades från sin lagenliga skyldighet att utfärda en kallelse. Även om några formella ärenden inte kunde föras upp på dagordningen skulle alltså ordföranden ha kallat till sammanträdet. Jag vill i det sammanhanget påpeka att enligt arbetsordningen kan motioner väckas och remitteras vid ett sammanträde och ledamöterna har möjlighet att inför sammanträdet ställa frågor och interpellationer.

Sametingets ordförande kan alltså inte undgå allvarlig kritik för att också ha överträtt bestämmelsen om inkallande av extra sammanträde.

Organisatoriska frågor

Klagomålen aktualiserar även vissa organisatoriska frågor. Sametinget är visserligen en folkvald församling och bör av den anledningen ha ett visst utrymme att forma sin egen organisation men den är samtidigt en myndighet med vissa av statsmakterna föreskrivna uppgifter och anslagsfinansierad. Det är därför viktigt att reglerna om Sametingets organisation är så utformade att myndigheten kan fullgöra sina åligganden. Enligt min mening är det emellertid tveksamt om de organisatoriska reglerna är tillfredsställande i alla avseenden.

I föregående avsnitt har jag behandlat frågor om kallelser till sammanträden. Om en ordförande för tinget såsom skett i två fall inte fullgör sina skyldigheter att kalla samman tinget synes det egentligen inte finnas något sätt att åstadkomma rättelse. I realiteten innebär det att tinget dvs. myndighetens styrelse inte kan fullgöra de uppgifter som åligger den. Myndigheten kan alltså på grund av en ordförandes agerande drabbas av handlingsförlamning. Belysande är att Samtinget år 1999 betogs möjligheten att ta ställning till årsredovisningen och budgetunderlaget. En sådan ordning kan knappast anses godtagbar. Enligt min mening kan det därför finnas anledning att överväga om inte Sametinget skall ha möjlighet att hålla åtminstone sina i förväg bestämda ordinarie sammanträden utan någon kallelse från ordföranden. En sådan regel skulle kunna utformas så att tinget automatiskt skall sammanträda på den bestämda tiden och platsen om inte ordföranden viss tid i förväg sänt ut en kallelse.

En annan organisatorisk fråga gäller val av Sametingets ordförande. Som framgått skall Sametingets ordförande utses bland tingets ledamöter och, till skillnad från vice ordförande, förordnas av regeringen efter förslag av tinget. Det betyder att ordförande behöver åtnjuta både tingets och regeringens förtroende. Sametingslagen föreskriver inte för vilken period som ordförande eller vice ordförande skall utses. Av förarbetena till lagen framgår dock att det naturliga är att de utses för hela perioden (se prop. 1992/93:32 Bilaga 1 s. 63). Enligt arbetsordningen väljer tinget på sitt första sammanträde efter nytt val till Sametinget en ordförande samt tre vice ordföranden som tillsammans utgör Sametingets presidium. Presidiet väljs för Sametingets löpande mandatperiod.

I sametingslagen finns inga bestämmelser om möjlighet för Sametinget att uttala misstroende mot ordförandens sätt att sköta sitt uppdrag och att utse ny ordförande under löpande mandatperiod. Det kan därför ifrågasättas om Sametinget kan framtvinga ordförandens avgång genom misstroendeförklaring och välja ny ordförande. I sametingslagen finns inte heller några bestämmelser som ger regeringen möjlighet att entlediga en ordförande och förordna en ny ordförande, i vart fall inte i andra fall än när Sametinget har utsett en ny ordförande. Regeringen är nämligen enligt lagen förpliktigad att förordna den ordförande som Sametinget bland tingets ledamöter utser. Förutsättningen för regeringen att förordna en ny ordförande för tinget är således lagbunden. Med hänsyn till att det trots de politiska inslagen i verksamheten rör sig om en myndighet kan lämpligheten av gällande ordning ifrågasättas.

Vad som genom ärendena här och under hand har kommit till min kännedom aktualiserar även frågorna om styrelsens roll och ställning. Av sametingslagen följer att Sametinget bland de valda ledamöterna skall utse en styrelse om högst sju ledamöter och lika många ersättare som skall sköta den löpande verksamheten för Sametinget. Enligt lagen är styrelsens uppgifter - förutom att handha den ekonomiska förvaltningen - att bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av Sametinget samt att verkställa Sametingets beslut och fullgöra uppdrag för tinget. Samtidigt har styrelsen tillagts sådana uppgifter som enligt verksförordningen tillkommer myndighetschefen vid andra förvaltningsmyndigheter.

Liksom i andra folkvalda församlingar kan majoritetsförhållandena i Sametinget ändras under en mandatperiod. Såvitt jag har förstått har detta också inträffat och tingets styrelseledamöter synes nu tillhöra tingets minoritet. Styrkeförhållandena i den valda församlingen skulle därmed inte avspeglas i styrelsen sammansättning. Att en situation som den nu beskrivna kan inverka menligt på verksamheten, och inte minst på arbetsklimatet i Sametinget, framgår bl.a. av de klagomål som kommit in hit. Liksom när det gäller ordföranden synes det inte finnas någon möjlighet för tinget att avsätta styrelsen och välja en ny.

Lämpligheten av denna ordning kan diskuteras från olika utgångspunkter. Å ena sidan kan det hävdas att utgången av ett val till Sametinget bör avspegla sig i sammansättningen inte bara av tingets ledamöter utan också av styrelsens. Förändringar som inträffar efter valet och som beror på exempelvis att ledamöter går ur ett parti och eventuellt också stöder ett annat parti bör därför inte kunna leda till att en ny majoritet i tinget framtvingar en annan sammansättning av styrelsen. Hur man skall se på denna fråga är främst en politisk och demokratisk fråga som jag inte som tillsynsorgan har anledning att uttala mig om. Å andra sidan går det inte att bortse från att frågan har nära samband med myndighetens förmåga att på ett effektivt sätt fullgöra sina uppgifter. I myndighetsperspektivet kan det därför finnas anledning att närmare överväga om inte det bör införas en möjlighet för tinget att avsätta styrelsen och utse en ny. I sammanhanget kan nämnas att det i kommunallagen (1991:900) har införts en bestämmelse som gör det möjligt för kommunfullmäktige att återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en kommunal nämnd, om den politiska majoriteten i fullmäktige ändrats (4 kap. 10 a §).

Det har kommit till min kännedom att Jordbruksdepartementet överväger att föreslå regeringen direktiv till en utredning om Sametinget. Jag föreslår att de förhållanden jag nu pekat på närmare belysas i ett sådant sammanhang.

Budgetfrågor

Jag har tidigare uttalat kritik mot Sametingets ordförande för att denne inte under februari 1999 kallade till ett ordinarie sammanträde och därmed gjorde det omöjligt för tinget att före den 1 mars ta ställning till årsredovisningen och budgetunderlaget. Härutöver finner jag inte anledning att närmare gå in på frågan. Utredningen visar visserligen att tinget inte heller senare under våren 1999 fattat beslut om årsredovisningen och budgetunderlaget men det kan ifrågasättas om ett godkännande av dessa dokument skulle fyllt någon egentlig funktion sedan handlingarna väl överlämnats till regeringen. I sammanhanget vill jag påpeka att enligt en kopia av Riksrevisionsverkets revisionsberättelse för Sametinget av den 31 mars 1999 som ingivits hit har Riksrevisionsverket haft den invändningen att årsredovisningen inte har beslutats av Sametinget. Frågan har alltså bringats till regeringens kännedom.

Med anledning av att Riksrevisionsverket även anmärkt på att årsredovisningens resultatredovisningsdel inte är till alla delar rättvisande vill jag erinra om den bestämmelse i verksförordningen som anger att en myndighets styrelse, dvs. i detta fall Sametinget i plenum, har att lämna en redovisning till regeringen om vilka åtgärder som vidtagits eller som planeras med anledning av invändningar i en revisionsberättelse. Det kan emellertid inte anses ingå i mina tillsynsuppgifter att utreda huruvida denna skyldighet iakttagits av Sametinget.

I klagomålen har också anförts att Sametinget vid sammanträde inte fått ta ställning till myndighetens budget för innevarande år och inte heller till en programplan som enligt regleringsbrevet skall lämnas till regeringen. När det gäller budgeten för en myndighets verksamhet saknas uttryckliga bestämmelser. Att en budget upprättas får emellertid anses nödvändigt för att myndighetschefen skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt verksförordningen (se 7 § verksförordningen). Budgeten blir därmed en fråga för myndighetschefen att ta ställning till och någon beslutanderätt har inte lagts på styrelsen dvs. Sametinget i plenum. En annan sak är huruvida det ändå kan anses lämpligt att tinget får behandla budgeten men det är en bedömningsfråga som jag inte går in på. Jag kan alltså inte rikta någon kritik mot att budgeten inte tagits upp på ett sammanträde med Sametinget. Inte heller kan jag finna att fastställande av programplanen är en sådan fråga som enligt verksförordningen och instruktionen för Sametinget ankommer på tinget.

Övriga frågor

I klagomålen har också tagits upp behandlingen av en motion som väckts om val av ledamöter i Samernas kulturråd och det av styrelsen beslutade reglementet för kulturrådet. Med hänsyn till vad jag sagt inledningsvis föranleder klagomålen i dessa delar inte några uttalanden från min sida. Det har också gjorts gällande att det skulle förekomma vänskapskorruption vid behandlingen av bidragsfrågor men Sametinget har i sitt yttrande bestritt att så skulle varit fallet. Jag anser inte att det genom ytterligare utredning går att klarlägga huruvida otillbörliga hänsyn tagits vid beslut om olika bidrag. Jag nöjer mig med att erinra om de särskilda jävsregler som finns i 6 § sametingslagen.

Jag vidtar i övrigt inte några åtgärder med anledning av klagomålen.

Ett exemplar av detta beslut bör överlämnas till Regeringskansliet (Jordbruksdepartementet) för de åtgärder som där kan anses behövliga.