Prop. 1992/93:32

om samerna och samisk kultur m.m.

Regeringens proposition 1992/93: 32

om samerna och samisk kultur m.m.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade ut- drag ur regeringprotokollet den 1 oktober 1992 för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar Bengt Westerberg

Per Unckel

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag om inrättande av en särskild statlig myndighet — ett Sameting - med uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur. Ledamöterna i tinget utses genom val bland den sa- miska befolkningen. Grundläggande bestämmelser om Sametingets upp- gifter och om hur det utses och organiseras föreslås bli givna i en sär- skild lag — sametingslagen.

I den föreslagna lagen ges bl.a. en definition av vem som är same i sa- metingslagens mening och därigenom har rösträtt vid val till Sametinget och är valbar till tinget. Sametinget föreslås bestå av 31 ledamöter. Med hänsyn till att tinget föreslås bli en statlig myndighet kommer regering- en att på förslag av Sametinget förordna ordförande i tinget. För att skö- ta den löpande verksamheten föreslås Sametinget utse en styrelse. Vida- re skall en valnämnd utses som skall svara för valet till Sametinget. I övrigt får tinget tillsätta de nämnder som kan behövas för beredning, förvaltning och verkställighet.

] Riksdagen 1992/93. ] saml. Nr 32

&

EE &

Prop. 1992/93: 32

Val till Sametinget skall hållas vart fjärde år. Valdag är den tredje sön- dagen i maj. Landet bildar en valkrets. Rösträtt till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd.

Val till Sametinget kan ske på två sätt, antingen genom röstning i val- lokal eller genom brevröstning.

Särskilda föreskrifter om att sameröstlängden får föras med hjälp av automatisk databehandling föreslås bli intagna i sametingslagen.

Sametingslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1993 och det första valet till Sametinget hållas den 16 maj 1993. En särskild organisations- kommitté' får i uppgift att planera och genomföra det första valet till Sa- metinget och i övrigt förbereda bildandet av den nya myndigheten.

I propositionen behandlas vidare frågan om reglering av samernas rättsliga ställning som den framgår av regeringsformen. I denna ges i dag skydd för samerna som etnisk minoritet i Sverige. Någon ändring av nuvarande grundlagsreglering föreslås inte.

Frågan om ratificering av ILO:s konvention (nr 169) om ursprungs- folk och stamfolk i självstyrande länder behandlas. I propositionen före- slås att Sverige inte bör tillträda konventionen.

Inom Jordbruksdepartemenlets ansvarsområde föreslås ett flertal änd— ringar i rennäringslagen (1971:437).

Lagens inledande bestämmelser ändras så att det framgår att rensköt- selrätten är en för den samiska befolkningen kollektiv rätt som bygger på. urminnes hävd. Renskötselrätten skall bara kunna upphävas av rege- ringen om det behövs för att tillgodose något av de i expropriationsla- gen uppräknade expropriationsändamålen. På åretruntmarkerna för— bjuds ingrepp som innebär avsevärd olägenhet för renskötseln även om ingreppet inte innebär en ändrad markanvändning.

När högsta renantal fastställs för en sameby skall hänsyn tas till andra intressen. Länsstyrelsen skall vid vite kunna förelägga en sameby att minska antalet renar till det tillåtna, att hålla årlig renräkning och att upprätta renlängd. Länsstyrelsen ges befogenhet att kontrollera att ren- räkningen sker på ett korrekt sätt. Om renar förekommer på område där renskötsel inte är tillåten skall länsstyrelsen kunna vid vite förelägga samebyn att driva bort renarna. Länsstyrelsens möjlighet att besluta om slakt försvinner utom vad gäller koncessionssamebyarna.

Rätten till barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel pre- ciseras. '

Möjligheterna till upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetestjällen utökas kraftigt. Hälften av upplåtelseavgiften för fisket skall tillfalla samebyn. Kostnaden för ad- ministrationen, bevakningen samt viltvården och fiskevården skall täck- as genom en särskild avgift.

En same som utan att vara medlem i sameby i en inte oväsentlig ut— sträckning ägnar sig åt sameslöjd skall kunna få tillstånd att utan kost- nad ta slöjdvirke på kronomark.

Prop. 1992/93: 32

lx)

Väglagen (1971:948) och lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter ändras för att klargöra att när det i lagen talas om särskild rätt till fastig- het avses också renskötselrätt.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1993. I propositionen förordas vidare att rennäringen årligen skall få dispo- nera ett belopp motsvarande skäligt värde av de renar som rivits av rov- djur. Sametinget skall besluta om hur medlen skall användas.

Principer för ett nytt prisstöd till rennäringen som innebär att ersätt- ningen per slaktad ren ersätts med ett stöd som baserar sig på slaktvikt.

När det gäller den samiska kulturen föreslås inom Kulturdepartemen- tets ansvarsområde bl.a. att medel avsätts för att trygga den samiska slöj- dens fortlevnad och utveckling samt säkra den samiska bibliotekskonsu- lentservicen.

Prop. 1992/93: 32

Propositionens lagförslag 1 Förslag till Sametingslag

Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser

1 5 I denna lag ges bestämmelser om en särskild myndighet — Same- tinget - med uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige.

2 5 Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och

1. gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hem- met, eller

2. gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller

3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sa— metinget.

2 kap. Sametinget Sametingets uppgifter

1 & Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kul- tur. Till Sametingets uppgifter hör särskilt att

1. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Same- fonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra me- del som ställs till samernas gemensamma förfogande,

2. utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 5 skollagen (1985:1100),

3. leda det samiska språkarbetet,

4. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov be- aktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten,

5. informera om samiska förhållanden.

Sametingets sammansättning m.m.

2 & Sametinget skall bestå av 31 ledamöter, utsedda genom val. För le- damöterna skall det utses ersättare. I fråga om antalet ersättare och hur de skall utses gäller bestämmelserna i 14 kap. 18 & vallagen (1972z620) rörande landstingsvalen. Ledamöterna skall vara svenska medborgare.

Efter förslag av Sametinget förordnar regeringen ordförande i Same- tinget. Ordföranden skall utses bland tingets ledamöter. Sametinget väl- jer vice ordförande bland ledamöterna.

Prop. 1992/93: 32

3 & Sametinget bestämmer när ordinarie sammanträden skall hållas.

Sammanträde skall hållas också om styrelsen eller minst en tredjedel av tingets ledamöter begär det eller om ordföranden anser att det be- hövs.

Styrelse och nämnder

4 & Sametinget skall bland tingets ledamöter utse en styrelse om högst sju ledamöter och lika många ersättare som skall sköta den löpande verksamheten för Sametinget. En av ledamöterna skall därvid utses att vara ordförande.

Styrelsen skall

1. bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av Sametinget,

2. handha den ekonomiska förvaltningen,

3. verkställa Sametingets beslut om verkställigheten inte uppdragits åt någon annan, 4. fullgöra de uppdrag som Sametinget överlämnat till styrelsen.

S & Sametinget skall tillsätta en valnämnd som skall svara för valet till Sametinget.

Sametinget kan därutöver tillsätta de nämnder som i övrigt behövs för beredning, förvaltning och verkställighet.

Ärendenas handläggning

6 & Sametinget får handlägga ärenden endast om mer än hälften av le- damöterna är närvarande. Varje ledamot har en röst.

En ledamot i Sametinget får inte delta i handläggningen av ärenden som rör ledamoten personligen eller ledamotens make, föräldrar, barn eller syskon eller annan närstående. Inte heller får en ledamot delta i handläggningen av ärenden som särskilt rör en sameby i vilkens styrelse han ingår.

Vid sammanträde i Sametinget skall protokoll föras. Vad som i första, andra och tredje styckena sägs om Sametinget gäller även dess styrelse och nämnder.

7 & Sametingets samt dess styrelses och nämnders beslut får överklagas endast om det finns särskilda föreskrifter om det.

Bestämmelser om överklagande av Sameskolstyrelsens beslut medde- las med stöd av skollagen (1985:1100).

3 kap. Val till Sametinget

1 5 Val till Sametinget skall hållas vart fjärde år (valåret). Valdag är tredje söndagen i maj.

Prop. 1992/93: 32

U|

Valkrets och valnämndens uppgifter

2 5 För valet till Sametinget utgör landet en valkrets. Valnämnden ut— ser valförrättare och förbereder valet samt har i övrigt de uppgifter som framgår av detta kapitel.

Rösträtt m.m.

3 & Rösträtt till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd.

I sameröstlängden tas den same upp som anmäler sig till valnämnden och som är svensk medborgare och på den samiska valdagen fyllt eller fyller 18 år.

Under de förutsättningar som i andra stycket anges för svenska med— borgare skall i röstlängden tas upp även de utlänningar som enligt folk- bokföringsregistret har varit folkbokförda i landet den 1 november de tre åren närmast före valåret och som anmäler sig till valnämnden.

4 & Anmälan till valnämnden för att tas upp i sameröstlängden skall ha inkommit senast den 15 januari valåret.

Den som har förts upp i sameröstlängden skall strykas från längden, om han begär det eller avlider.

55 Valnämnden beslutar om den person som anmält sig enligt 4 5 skall tas upp i sameröstlängd. Valnämnden skall ha upprättat en preli- minär sameröstlängd senast den 10 februari valåret. Den som anmält sig men inte upptagits i den preliminära sameröstlängden skall genast un- derrättas om beslutet. Han har rätt att överklaga beslutet hos länsstyrel- sen i det län där Sametinget har sitt säte senast den 25 februari valåret. Anmärkning mot röstlängden prövas vid offentligt sammanträde hos länsstyrelsen den 10 mars eller om denna dag är en lördag eller söndag, närmast följande måndag. Länsstyrelsens beslut över anmärkning mot röstlängd får inte överkla- gas.

6 5 Efter det att förekommande överklaganden har avgjorts av länssty- relsen skall valnämnden senast den 20 mars valåret upprätta en slutlig sameröstlängd som skall uppta

1. samer som på grund av valnämndens eller länsstyrelsens beslut skall tas upp i röstlängd och

2. samer som tidigare varit upptagna i sameröstlängd, om de fortfa- rande fyller villkoren för rösträtt enligt 3 5 och om de inte begärt att bli aviörda ur sameröstlängden.

7 5 Den som är upptagen i sameröstlängd skall genom valnämndens försorg erhålla ett röstkort i form av ett ytterkuvert samt ett innerkuvert och ett omslagskuvert. Röstkorten och kuverten skall sändas till de röst- berättigade senast 30 dagar före valdagen.

Om en röstberättigad har förlorat sitt röstkort/ytterkuvert eller om röstkortet/ytterkuvertet inte har kommit honom tillhanda, är han berät- tigad att efter framställning till valnämnden få ett duplettröstkort/du—

Prop. 1992/93: 32

plettytterkuvert. Sådant kort skall vara tydligt märkt som duplettröst- kort.

Kandidater

8 5 Den som har rösträtt till Sametinget och är svensk medborgare är valbar till Sametinget om inte annat följer av 9 5.

95 Kandidater till Sametinget skall anmälas till valnämnden senast den 25 mars valåret. Av anmälan skall framgå vilken grupp, vilket parti eller liknande sammanslutning som kandidaterna tillhör. Anmälan skall också innehålla uppgift på namn på minst tre kandidater i be- stämd ordningsföljd. Till anmälan skall fogas skriftlig förklaring från varje kandidat att han givit sitt tillstånd att anmäla honom. Valnämnden beslutar om registrering av grupper, partier eller liknan- de sammanslutningar och kandidater. Nämndens beslut får inte över- klagas. Andra än kandidater för registrerade grupper, partier eller liknande sammanslutningar är inte valbara.

Valsedlar

10 & Valnämnden utfärdar valsedlar. På valsedel skall anges grupp, parti eller liknande sammanslutning samt minst tre kandidater för gruppen, partiet eller sammanslutningen. För en registrerad grupp, ett parti eller en sammanslutning får finnas valsedlar med olika kombinationer av kandidater.

11 & Valsedlarna skall vara lika till storlek och material.

12 5 Varje registrerad grupp, parti eller sammanslutning tilldelas valsed- lar till det antal valnämnden beslutar, lika för alla. Finns det olika val- sedlar för samma grupp, parti eller sammanslutning, gäller detta varje sådan variant av valsedeln.

Valsedlar till större antal tillhandahålles av valnämnden om beställa— ren betalar valsedlarna i förskott.

Röstning

13 5 Den som har rösträtt till Sametinget får rösta antingen i vallokal eller genom att sända sin valsedel till valnämnden med posten (brev- röstning).

14 5 Valnämnden beslutar på vilka orter röstning kan ske i vallokal. Vallokaler skall hållas öppna mellan klockan 8 och 20 valdagen.

Prop. 1992/93: 32

Röstning i vallokal

15 5 Vid röstning i vallokal lägger väljaren själv in sin valsedel i ett in- nerkuvert och tillsluter det. Väljaren lämnar innerkuvert och det ytter- kuvert som också är röstkort till valförrättaren. Denne kontrollerar att väljaren ställt i ordning bara ett innerkuvert och att kuvertet inte är för- sett med obehörig märkning. Därefter lägger valförrättaren i väljarens närvaro in innerkuvertet i ytterkuvertet och tillsluter det. Valförrätta- ren tar slutligen hand om ytterkuvertet samt antecknar på en särskild förteckning väljarens namn.

Den som saknar det ytterkuvert som också är röstkort får inte rösta. Väljare som inte är känd för röstmottagaren skall legitimera sig. Gör han inte det får han inte rösta.

16 5 Är innerkuvertet försett med obehörig märkning får det inte tas emot. Har väljaren lämnat mer än ett innerkuvert får endast ett av dem tas emot. Om väljaren begär det, skall samtliga innerkuvert återlämnas till honom.

17 & Beträffande röstning i vallokal gäller också 8 kap. 10 5, 11 5 första stycket och 14 5 vallagen (1972:620).

Avbryts röstningen skall mottagna ytterkuvert förvaras på betryggande sätt.

18 & Valförrättaren skall omgående sända de mottagna förslutna ytter- kuverten till valnämnden tillsammans med förteckningen över de välja- re som röstat i vallokalen. Försändelsen skall sändas som värdepost.

Brevröstning

19 & Vid brevröstning lägger väljaren själv in sin valsedel i ett innerku- vert och tillsluter det. I närvaro av två vittnen lägger väljaren sedan in- nerkuvertet i det ytterkuvert som också är röstkort och tillsluter det. Därefter skriver väljaren på ytterkuvertet en försäkran på heder och samvete att han gjort på detta sätt. Vittnena intygar skriftligen att välja- ren egenhändigt undertecknat försäkran och att de inte känner till nå- got förhållande som strider mot de uppgifter väljaren lämnat på ytter- kuvertet. Vittnenas adresser anges på ytterkuvertet. Vittnena skall ha fyllt. 18 år. Väljarens make eller barn får inte vara vittne.

Sedan brevröstningsförsändelsen har gjorts i ordning enligt första stycket lägger väljaren in försändelsen i ett omslagskuvert och tillsluter detta. Därefter lämnas försändelsen för postbefordran till valnämnden.

En väljare som på grund av kroppsligt fel inte kan avge sin röst i före- skriven ordning får vid röstningen anlita biträde som han utsett.

20 & Brevröstningsförsändelse skall avges senast på valdagen.

21 5 Vid varje tillfälle då brevröstningsförsändelser kommer in till val- nämnden skall antalet antecknas i ett särskilt protokoll. I väntan på den slutliga sammanräkningen och mandatfördelningen skall försändelserna förvaras på ett betryggande sätt.

Prop. 1992/93: 32

Sammanräkning

22 5 Vid en offentlig förrättning, som skall påbörjas så snart det kan ske sedan en vecka förflutit från valdagen, skall valnämnden granska och räkna de avgivna rösterna.

Vid sammanräkningen prövar valnämnden valsedlarnas giltighet och meddelar de beslut som denna prövning föranleder. Härvid gäller för valnämnden i tillämpliga delar vad som enligt 14 kap. 2 6 andra stycket och 3-5 55 vallagen (1972:620) gäller för länsstyrelsen vid slutlig sam— manräkning och mandatfördelning.

Vid förrättningen skall protokoll föras.

23 & Granskningen inleds med att de ytterkuvert som kommit in från vallokalerna räknas. Antalet kuvert jämförs med antalet avgivna röster enligt förteckningarna från vallokalerna. Därefter antecknas i röstläng— den vilka väljare som har röstat i vallokal.

Har någon väljare röstat mer än en gång i vallokal, skall hans röster förklaras ogiltiga och ytterkuverten med hans röster obrutna läggas åt sidan.

24 5 Sedan de röster som skall förklaras ogiltiga enligt 23 5 andra styck- et har lagts åt sidan och anteckning om ogiltigförklaringen har gjorts i protokollet, kontrolleras att övriga ytterkuvert är tillslutna.

Är ytterkuvertet tillslutet, bryts det och innerkuvertet granskas. Där- vid kontrolleras att innerkuvertet är av föreskriven beskaffenhet och att väljaren har ställt i ordning endast ett innerkuvert samt att innerkuver- tet inte är försett med obehörig märkning.

25 & Föreligger inte någon brist vid den granskning som skall göras en- ligt 24 5 läggs innerkuvertet i en valurna. I annat fall förklaras rösten ogiltig och ytter- och innerkuvert läggs åt sidan. Därvid skall innerku- vertet ligga i ytterkuvertet. Anteckning om ogiltigförklaringen görs i protokollet.

26 5 Sedan rösterna från vallokalerna har behandlats enligt 23—25 55, fortsätter granskningen med de röster som har avgivits genom brevröst- ning och som har kommit in till valnämnden före förrättningens bör- jan.

Brevröster som kommer in efter förrättningens början läggs utan vi- dare åtgärd åt sidan.

27 & Granskningen av brevröstningsförsändelserna inleds med att om- slagskuverten räknas, varefter antalet antecknas i protokollet. Därefter kontrolleras att

1. omslagskuverten inte har blivit öppnade efter tillslutandet, och

2. försändelsen inte har avgetts senare än på valdagen. Föreligger inte någon brist vid den granskning som avses i första stycket skall de godkända försändelserna behandlas vidare enligt vad som föreskrivs i 28 5. I annat fall läggs försändelserna åt sidan. Antalet försändelser som har lagts åt sidan antecknas i protokollet.

Prop. 1992/93: 32

28 5 När kontrollen enligt 27 5 är avslutad, öppnas de godkända om- slagskuverten.

Därefter kontrolleras att samma väljare inte har lagt mer än ett ytter— kuvert i omslagskuvertet och att väljaren inte har röstat i vallokal eller mer än en gång genom brevröstning.

Föreligger inte någon brist vid den granskning som avses i andra stycket behandlas ytterkuvertet vidare enligt 29 5. I annat fall förklaras rösterna i försändelsen ogiltiga, anteckning härom görs i protokollet och försändelsen läggs åt sidan.

295 När kontrollen enligt 28 5 är avslutad, granskas ytterkuverten till de försändelser som inte då har lagts åt sidan. Därvid kontrolleras att försändelsen är i föreskrivet skick. Om så är fallet, bryts ytterkuvertet och innerkuvertet granskas på samma sätt som är föreskrivet i 24 å andra stycket beträffande innerkuvert för röstning i vallokal.

30 & Föreligger inte någon brist vid den granskning som skall göras en- ligt 29 5 läggs innerkuvertet i en valurna tillsammans med de godkända innerkuverten från röstningen i vallokalerna. I annat fall förklaras rös- ten ogiltig och ytter- och innerkuvert läggs åt sidan. Därvid skall inner- kuvertet ligga i ytterkuvertet. Anteckning om ogiltigförklaringen görs i protokollet.

31 & Försändelser, ytterkuvert eller innerkuvert som skall läggas åt si- dan skall sedan förrättningen i övrigt är klar läggas i ett eller flera om- slag som förseglas och förses med anteckning om innehållet.

32 5 Vid mandatfördelningen mellan grupper, partier och liknande sammanslutningar skall reglerna i 14 kap. 15 d och 17 55 vallagen (1972:620) tillämpas. Dock gäller att jämförelsetalet innan något man- dat har tilldelats skall vara detsamma som röstetalet för gruppen, partiet eller motsvarande.

Sedan valnämnden fördelat mandaten-i Sametinget skall resultatet av valet offentliggöras genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.

Valnämnden skall utan dröjsmål till regeringen redovisa resultatet av valet samt utfärda bevis till valda ledamöter och ersättare.

33 & Valnämndens beslut enligt 22 och 32 55 får överklagas hos Val- prövningsnämnden. Ett beslut får överklagas av den som enligt röstläng- den var röstberättigad vid valet. Det får också överklagas av en grupp, ett parti eller en liknande sammanslutning som har deltagit 1 valet.

Överklagandet skall ges in till Valprövningsnämnden och vara nämn- den till handa inom tio dagar efter det att resultatet av valet offentlig- .orts enligt 32 5.

Vid Valprövningsnämndens prövning av överklaganden som avses i denna paragraf får nämnden upphäva valet eller föranstalta om andra mindre ingripande åtgärder enligt de grunder som anges i 15 kap. 7 & vallagen (1972:620).

Prop. 1992/93: 32

10

4 kap. Särskilda föreskrifter om sameröstlängden

1 & Sametinget får föra sameröstlängden med hjälp av automatisk data- behandling. Bestämmelserna i 2-5 55 gäller röstlängd som förs på det sättet.

2 & Sameröstlängden får, förutom som röstlängd, användas för att skicka ut röstkort, valsedlar och information om sametingsvalet till de röstberättigade samerna. Den får också användas för framställning av statistik kring valen till Sametinget.

3 5 Samcröstlängden får förutom namnuppgifter på de samer som har rösträtt till Sametinget innehålla uppgift om personnummer, adresser och medborgarskap för de röstberättigade.

45 Till sameröstlängden får inhämtas uppgifter om namn, person- nummer, adress och medborgarskap för aktualisering, komplettering och kontroll från register hos skattemyndigheterna avseende uppgifter i folkbokföringen.

5 5 Uppgift som inte längre behövs för ändamålet med registret skall gallras om inte något annat följer av andra stycket.

Den slutliga sameröstlängden från varje sametingval skall bevaras för det ändamål som framgår av 1 kap. 2 5 3. Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får föreskriva om ytterligare bevarande.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Det första valet till Sametinget hålls den 16 maj 1993 i enlighet med bestämmelserna i denna lag. Sametingets första sammanträde skall hållas i augusti eller september 1993.

3. De uppgifter som enligt denna lag ankommer på valnämnden skall vid det första valet fullgöras av en av regeringen särskilt förordnad orga- nisationskommitté. Organisationskommitténs beslut enligt 3 kap. 5 5 att någon inte skall tas upp i röstlängd får överklagas till Länsstyrelsen i Norrbottens län.

4. Anmälan till sameröstlängden för deltagande i sametingsvalet 1993 skall ha inkommit till organisationskommittén senast den 25 januari 1993.

Prop. 1992/93: 32

11

2 Förslag till Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)1

dels att 2 5 skall upphöra att gälla, dels att 1, 3, 11, 12, 14, 15, 17, 26, 30, 35, 59, 65, 66, 68, 71, 85, 86, 89, 94 och 99 55 och rubriken närmast före 1 5 skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 65 a och 66 a 55 samt närmast före 3 5 en ny rubrik av följande lydelse,

dels att det i lagen närmast före 31 5 skall införas en ny rubrik som skall lyda ”Upplåtelse av mark och vatten m.m.”.

Nuvarande lydelse

Renskötsel m.m.

Rätt att enligt denna lag begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar (renskötselrätt) har den som är av samisk härkomst, om hans fader eller moder eller någon av hans far— eller morföräldrar ha]? ren- skötsel som stadigvarande yrke.

Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge person med sa- misk härkomst renskötselrätt, även i annat fall än som avses i första stycket.

Föreslagen lydelse Renskötselrätt

15

Den som är av samisk härkomst (same) får enligt bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar.

Rätten enligt första stycket (ren- skötselrätten) tillkommer den sa- miska befolkningen och grundas på urminnes hävd.

Renskötselrätten får utövas av den som är medlem i sameby.

Renskötselområdet m.m.

352

Renskötsel får bedrivas

I. hela året i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför od- lingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark) och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrives un- der våren, sommaren eller hösten,

på renbetesfjälleni Jämtlands län, inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången

1Lagen omtryckt 1985:919.

2 Senaste lydelse 1992z785.

Renskötsel får bedrivas inom föl- jande områden (renskötselområdet)

1. hela året (året-runt—markema) i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför od- lingsgränsen, dels nedanför.. denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, som- maren eller hösten och marken an- tingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (krono- mark) eller utgör renbetesland,

på renbetesfj ällen i Jämtlands län,

inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången

Prop. 1992/93:32

12

Nuvarande lydelse

av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete, 2. den 1 oktober—den 30 april

i övriga delar av lappmarkerna ne- danför odlingsgränsen,

inom sådana trakter utanför lapp- markerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrives vissa ti- der av året.

Föreslagen lydelse

av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete,

2. den 1 oktober—den 30 april (vinterbetesmarkerna)

i övriga delar av lappmarkerna ne- danför odlingsgränsen,

inom sådana trakter utanför lapp- markerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa ti- der av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra ren- betesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid awittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

115

Medlem i sameby är

1. renskötselberättigad som deltar i renskötseln inom byns betesom- råde,

2. renskötselberättigad som har deltagit i renskötsel inom byns be- tesområde och haft detta som stadig- varande yrke samt ej övergått till an- nat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. renskötselberättigad som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 el- ler som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.

Medlem i sameby är 1. same som deltar i renskötseln inom byns betesområde,

2. same som har deltagit i rensköt- sel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke och inte övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. den som är make eller hemma- varande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som är efterle- vande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.

1255

Sameby kan som medlem antaga annan renskötselberättigad än som anges i 11 &, om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.

Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde, om särskilda skälfö- religger.

Sameby kan som medlem anta an- nan same än som anges i 11 5, om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.

Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde, om det finns sär- skilda skäl.

145

Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen be- drivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är renskötselberättigad dödsbodelägare under 18 år, räknas tiden från det han fyller 18 år.

Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen be- drivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är dödsbodelägare un- der 18 år, räknas tiden från det han fyller 18 år. Kravet i 1 & tredje stycket om medlemskap i sameby gäller inte för rätt till renskötsel som avses här.

Prop. 1992/93:32

13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 53

Sameby får för medlemmarnas ge- mensamma behov begagna byns be- tesområde för renbete.

Länsstyrelsen bestämmer det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns betesområde.

Om det behövs för att bevara ren- betet eller eljest främja renskötseln, kan länsstyrelsen förordna om in- skränkning i betesrätten.

Sameby får för medlemmarnas ge- mensamma behov använda byns be- tesområde för renbete.

Länsstyrelsen bestämmer det högsta antal renar som får hållas på bete'inom byns betesområde. Hän- syn skall därvid tas till andra intres- sen.

Om det behövs för att bevara ren- betet eller annars främja rensköt- seln, kan länsstyrelsen förordna om inskränkning i betesrätten.

Om samebyn bryter mot ett beslut enligt andra eller tredje stycket får länsstyrelsen vid vite förelägga byn att följa beslutet. Har samebyn med stöd av 35 5 första stycket bestämt hur många renar en medlem högst får inneha, får ett förelägande att minska antalet renar även riktas mot en medlem som inte följer samebyns beslut.

17 54

Behövs virke till anläggning eller byggnad som avses i 165 första eller andra stycket, får skog awerkas på de delar av betesområdet som hör till lappmarkerna, renbetesfjällen eller de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete. Inom samma delar av betesområdet får medlem i samebyn för eget behov taga bränsle och slöjdvirke.

3Senaste lydelse 199021490. 4Senaste lydelse l992:785.

Om det behövs virke till en anlägg- ning eller en byggnad som avses i 16 5 första eller andra stycket, får- skog awerkas på de delar av betes- området som hör till lappmarkerna, renbetesfjällen eller de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete. Inom samma delar av be- tesområdet får medlemmar i same- byn för eget behov ta bränsle och slöjdvirke.

Länsstyrelsema i Jämtlands, Väs- terbottens och Norrbottens län får ge en i länet bosatt same som inte är medlem i någon sameby tillstånd att inom länet ta slöjdvirke för eget be- hov på renbetesfjällen eller på mark inom lappmarkerna som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten. Länsstyrelsen iJämtIands län får ge en i detta län bosatt same så- dant tillstånd även såvitt avser de om- råden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992

Prop. 1992/93:32

14

Nuvarande lydelse

Växande barrträd får awerkas en- dast efter anvisning av markens ägare eller brukare, om ej denne medger annat.

På sådan mark utanför lappmar- kerna och renbetesfjällen som hör till samebys betesområde får byn el- ler medlem i byn för ändamål som anges i första stycket taga endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och grantjur eller, för tillfälligt behov, på utmark växande lövträd.

Föreslagen lydelse

tillhörde staten och var särskilt upp- låtna till renbete. Tillstånd får bara ges samer som i en inte oväsentlig ut- sträckning ägnar sig åt sameslöjd. Tillståndet får återkallas när förut- sättningar för tillståndet inte längre föreligger.

Växande barrträd får awerkas en- dast efter anvisning av markens ägare eller brukare, om denne inte medger något annat.

På sådan mark utanför lappmar- kerna och renbetesfjällen som hör till en samebys betesområde får byn eller medlemmar i byn för det ända- mål som anges i första stycket ta en- dast torra träd, vindfällen, skogsav- fall, tall- och grantjur eller-, för till- fälligt behov, lövträd som växer på utmark.

265

Regeringen kan förordna om upp- hävande av renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses i 2 kap. ex- propriationslagen (1972:719) eller för annat ändamål av väsentlig bety- delse jrån allmän synpunkt. För om- råde som väsentligen är utan bety- delse för renskötseln får sådant för- ordnande meddelas, när området be- hövs för allmänt ändamål.

Regeringen kan förordna om upp- hävande av renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses i 2 kap. ex- propriationslagen (1972:719).

Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrät- ten ingående befogenheter.

30 55

Den som inom område som avses i 3 5 1 äger eller brukar mark där renskötsel bedrives får ej ändra an- vändningen av marken på sätt som medför avsevärd olägenhet för ren- skötseln i annan mån än som följer av förordnande enligt 26 5.

Den som inom året-runt—markema äger eller brukar mark där rensköt- sel bedrivs får inte vid användningen av marken vidta åtgärder som med- för avsevärd olägenhet för rensköt- seln i annan mån än som följer av förordnande enligt 26 5.

Första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en detaljplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

355

Om det är påkallat med hänsyn till vad som bestämts om högsta renan- talet enligt 155 andra stycket eller om det behövs för att främja ren-

5 Senaste lydelse 1987: 154.

Om det behövs med hänsyn till vad som bestämts om högsta renan- talet enligt 15 ä andra stycket eller om det behövs för att främja ren-

Prop. 1992/93:32

Nuvarande lydelse

skötseln, kan sameby bestämma hur många renar medlem högst får in- neha eller meddela andra föreskrifter om innehavet.

Föreskrifter enligt första stycket får ej ges sådant innehåll att renskö- tande medlems fortsatta verksamhet omöjliggöres eller väsentligt försvå- ras.

Föreslagen lydelse

skötseln, kan sameby bestämma hur många renar medlem högst får in- neha eller besluta om andra villkor för innehavet.

Sameby får undanta visst område från medlemmarnas begagnande för jakt eller fiske, om det behövs av hänsyn till jakt- eller jiskevården eller av andra särskilda skäl.

Beslut enligt första eller andra stycket får inte ges sådant innehåll att renskötande medlems fortsatta verksamhet omöjliggörs eller vä- sentligt försvåras.

59 & I fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat följer av särskild bestämmelse i denna lag,

1. att varje myndig medlem har en röst i fråga som rör utseende av ordfö- rande på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen eller ändring av sådan föreskrift i stadga som avses i 38 5 andra stycket 1—6,

2. att i övriga frågor rösträtt till- kommer endast renskötande med- lem, som därvid har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av ho- nom,

2. att i övriga frågor rösträtt till- kommer endast renskötande med- lem, som därvid har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av ho- nom, dock inte för fler renar än som

samebyn bestämt för honom enligt 35 5,

3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom ombud,

4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet,

5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stämmans

beslut,

6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning och i andra frågor den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om även antalet röstande är lika, av stämmans ordfö- rande,

7. att beslut om ändring av stad- garna ej är giltigt, om det ej biträdes av minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande medlem- mar företrädda röstetalet och dess- utom, såvitt gäller föreskrift som av- ses i 385 andra stycket 1 —6, av fler- talet av byns myndiga medlemmar.

6. att vid lika röstetal val avgörs genom lottning och i andra frågor den mening gäller som biträds av de flesta röstande eller, om även antalet röstande är lika, av stämmans ordfö- rande,

7. att beslut om ändring av stad— garna inte är giltigt, om det inte bi- träds av minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande med- lemmar företrädda röstetalet och dessutom, såvitt gäller föreskrift som avses i 38 å andra stycket 1—6, av flertalet av byns myndiga med- lemmar.

655

Vid renskötselns utövande skall skälig hänsyn tagas till andra intres- sen.

Vid renskötselns utövande skall hänsyn tas till andra intressen.

Prop. 1992/93:32

16

Nuvarande lydelse

Renarna skall såvitt möjligt hind- ras från att komma utanför same- byns betesområde eller att eljest vålla skada eller olägenhet.

Flyttning av renarna skall ske i samlade flockar. Väg skall tagas där minsta skada vållas. Vid flyttning skall tillses att renar icke lämnas kvar på område där renskötsel icke är tillåten.

Föreslagen lydelse

Renarna skall såvitt möjligt hind- ras från att komma utanför same- byns betesområde eller att annars vålla skada eller olägenhet.

Flyttning av renarna skall ske i samlade flockar. Väg skall tas där minsta skada vållas. Vid flyttning skall tillses att renar inte lämnas kvar på område där renskötsel inte är till- låten.

Flyttning som äger rum utanför samebys betesområde skall ske utan onö- dig tidsutdräkt.

65a5

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter orn den hänsyn som vid renskötseln skall tas till naturvår- dens och kultunniljövårdens intres- sen. Föresknftema får dock inte vara så ingripande att pågående markan- vändning avsevärt försvåras.

Länsstyrelsen får meddela de före- lägganden eller förbud som behövs för att föreskrifter som har meddelats med stöd av första stycket skall efter- levas.

Förelågganden eller förbud får meddelas först sedan det har visat sig att länsstyrelsens råd och anvisningar inte har följts. I brådskande fall eller när det annars finns särskilda skäl, får länsstyrelsen dock omedelbart meddela förelägganden eller förbud.

1 beslut om föreläggande eller för- bud får länsstyrelsen sätta ut vite.

66 56 Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma tidpunkt. Om sameby begär det, kan länsstyrelsen medge att räkningen får ske med

större tidsmellanrum.

Länsstyrelsen kan på begäran av renskötande medlem förordna om extra renräkning, om denne gör san- nolikt att resultatet av räkning enligt första stycket är oriktigt och kostna- derna för den extra renräkningen ej är oskäliga i förhållande till den be- tydelse det kan ha för medlemmen att rättelse kommer till stånd.

lsSenaste lydelse 1990:1490.

2 Riksdagen 1992/"93. I saml. Nr 32

Länsstyrelsen kan på begäran av renskötande medlem besluta om ex- tra renräkning, om denne gör sanno- likt att resultatet av räkning enligt första stycket är oriktigt och kostna- derna för den extra renräkningen inte är oskäliga i förhållande till den betydelse det kan ha för medlem- men att rättelse kommer till stånd.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga

Prop. 1992/93:32

17

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

sameby att genomföra sådan räkning av byns renar som avses i första eller andra stycket.

66a9'

En sameby skall underrätta läns- styrelsen om tid och plats för byns renräkning. Länsstyrelsen kan utse någon att närvara vid renräkningen. Finns anledning anta att samebyn inte följt meddelade föreskrifter; kan länsstyrelsen besluta om komplette- rande renräkning.

Den som av länsstyrelsen förord- nats att närvara vid renräkningen har

.rätt att få tillträde till områden och

anläggningar där renar hålls samt rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för att

fullgöra uppdraget.

68 5 På grundval av renräkning enligt 66 5 första stycket skall renlängd upprät- tas. Fel i längden som påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.

I renlängden skall upptagas ägarna till de renar som hålles på byns betesområde, det räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare och, om föreskrift meddelats om reninnehavet enligt 35 &, förhål- lande som är av betydelse för kon- troll av att föreskriften efterföljts.

I renlängden skall tas upp ägarna till de renar som hålls på byns betes- område, det räknade eller uppskat- tade antalet renar för varje ägare och, om beslut meddelats om ren- innehavet enligt 35 å, förhållande som är av betydelse för kontroll av att beslutet följts.

Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse däri.

Regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer; får meddela närmare föreskrifter om använd- ningen av renlängd som underlag för ett företagsregister och om skyldighet att lämna renlängden och andra upp- gifter om renskötseln till den myndig- het som för registret.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga sameby att upprätta och fastställa renlängd samt att överlämna kopia av längden till myndighet som avses i fjärde stycket.

71 57

Uppehåller sig renar utanför ren- skötselområdet eller på mark inom detta område under tid då rensköt-

7Senaste lydelse 1990:1490.

Uppehåller sig renar utanför ren- skötsclområdet eller på mark inom detta område under tid då rensköt-

Prop. 1992/93:32

18

Nuvarande lydelse

sel inte får bedrivas där, kan länssty- relsen på framställning av den som därigenom lider skada eller olägen- het av någon betydelse förordna att renarna skall slaktas och säljas.

Är det känt till vilken sameby re- narna här, får förordnande enligt första stycket meddelas endast om samebyn underlåter att inom skälig tid efter anmaning taga hand om re- nama.

Kostnaden för renamas omhän- dertagande, slakt och försäljning skall uttagas ur köpeskillingen. Åter- stoden tillfaller renamas ägare, om han är känd, och annars den eller de samebyar till vilka renarna kan anta- gas ha hört.

Föreslagen lydelse

sel inte får bedrivas där, kan länssty- relsen, på framställning av den som därigenom lider skada eller olägen- het av någon betydelse vid vite före- lägga samebyn att föra bort renarna.

Vitesföreläggande enligt första stycket får meddelas endast om sa- mebyn underlåter att inom skälig tid efter anmaning ta hand om renarna.

855

Den som är renskötselberättigad kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder före- kommer under hela året. Konces- sion innefattar rätt för koncessions- havaren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör

1. den som äger eller brukar jord- bruksfastighet, vilken helt eller del- vis år belägen inom koncessionsom- rådet, om han är bosatt på fastighe- ten eller inom området,

2. den som tidigare har haft kon- cession inom området, om han är bosatt där och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. efterlevande make eller efterle— vande underårigt barn till konces— sionshavare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessions— havare som vid tidpunkten för döds- fallet ägde skötesrenar, om den ef- terlevande är bosatt inom konces— sionsområdet. '

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för orten och

Den som är same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lapp- marksgränsen inom område där ren- skötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession innefattar rätt för koncessionshavaren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör

1. den som äger eller brukar jord- bruksfastighet, vilken helt eller del- vis är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedri- vas, om han är bosatt på fastigheten eller inom området,

2. den som tidigare har haft kon— cession inom området, om han är bosatt inom den del av länet där kan- cessionsrenskötsel får bedrivas och inte har övergått till annat huvud- sakligt förvärvsarbete,

3. efterlevande make eller efterle- vande underårigt barn till konces- sionshavare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessions- havare som vid tidpunkten för döds- fallet ägde skötesrenar, om den ef- terlevande är bosatt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för orten och

Prop. 1992/93:32

19

Nuvarande lydelse

endast om den som söker konces- sion kan antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.

Föreslagen lydelse

endast om den som söker konces- sion kan antas komma att driva ren- skötseln på ett ändamålsenligt sätt.

Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.

865

För renskötseln inom konces- sionsområde skall finnas sameby. Medlem i sådan sameby är konces- sionshavare, dennes make och hem- mavarande barn, renskötselberätti- gad som biträder koncessionshavare i renskötseln och som inte har annat huvudsakligt förvärvsarbete samt ägare av skötesrenar inom konces- sionsområdet.

För renskötseln inom konces- sionsområde skall finnas sameby. Medlem i sådan sameby är konces- sionshavare, dennes make och hem- mavarande barn, annan same som biträder koncessionshavare i ren- skötseln och som inte har annat hu- vudsakligt förvärvsarbete samt ägare av skötesrenar inom konces- sionsområdet.

Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel med följande awikelser: 1. Agare av skötesrenar anses som renskötande medlem.

2. Renskötande medlem har i frå- gor som avses i 595 2 en röst för varje påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom.

2. Koncessionshavare har i frågor som avses i 59 ä 2 en röst för varje påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av ho- nom, dock inte för fler renar än som länsstyrelsen enligt 88 5 första stycket 3 bestämt för honom. För ägare av skötesrenar är rösträtten begränsad till en röst, oavsett antalet skötesrenar som han innehar.

3. Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall vara ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn och an- ställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.

89 53

Har förutsättningama för konces- sionen ändrats, kan länsstyrelsen återkalla koncessionen eller före- skriva nya villkor.

8Senaste lydelse 1990:1490.

Bryter en sameby eller konces- sionshavare mot villkor som gäller för verksamheten kan länsstyrelsen vid vite förelägga byn eller konces- sionshavaren att vidta rättelse. Om en koncessionshavare innehar fler egna renar än vad länsstyrelsen med stöd av 88 5 första stycket 3 medgivit honom, eller om en ägare av skötes- renar har fler renar i koncessionsha- varens vård än vad som följer av 88 5 andra stycket, eller samebyns beslut, får länsstyrelsen vid vite förelägga renägaren att minska renantalet till det tillåtna.

Efter ansökan av samebyn får länsstyrelsen besluta om slakt och

Prop. 1992/93:32

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

försäljning av de övertaliga renarna om renägaren inte efter anmaning själv låter minska renantalet.

Kostnaden för slakten och försälj- ningen skall tas ut ur köpeskillingen medan återstoden av köpeskillingen tillfaller renamas ägare.

Har förutsättningama för konces- sionen ändrats, kan länsstyrelsen återkalla koncessionen eller besluta om nya villkor.

945

Till böter dömes den som uppsåtli- gen eller av oaktsamhet

1. avstänger fastställd eller eljest gällande flyttningsväg för renar eller vidtager åtgärd på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentli- gen försämras,

2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på område där renskötsel då är tillåten,

3. obehörigen driver bort renar från område där renskötsel då är till- låten eller hindrar renar från att heta på sådant område,

4. bryter mot 73 5 tredje stycket,

5. i andra fall än som avses i 81 el- ler 825 vid märkning av egna renar använder renmärke som ej är regi- strerat för honom,

6. utför ommärkning eller av- brottsmärkning i strid mot 81 5,

7. märker renkalv i strid mot 83 5 första eller andra stycket,

8. bryter mot 93 5 första eller tredje stycket.

Till böter döms den som med upp- såt eller av oaktsamhet

1. stänger av fastställd eller annars gällande flyttningsväg för renar eller vidtar åtgärder på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligt försämras,

2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på ett område där renskötsel då är tillå- ten,

3. obehörigen driver bort renar från ett område där renskötsel då är tillåten eller hindrar renar från att heta på ett sådant område,

4. inte följer ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har medde- lats med stöd av 65 a 5, om inte före- Iäggandet eller förbudet förenats med vite,

5. bryter mot 735 tredje stycket,

6. i andra fall än som avses i 81 el- ler 82 5 vid märkning av egna renar använder renmärke som inte är regi- strerat för honom,

7. utför ommärkning eller av- brottsmärkning i strid mot 81 5,

8. märker renkalvar i strid mot 83 5 första eller andra stycket,

9. bryter mot 93 5 första eller tredje stycket.

99 59

Länsstyrelsens beslut enligt 1, 2, 12, 21, 39, 43, 50, 62 och 7155, 72 5 andra och tredje styckena samt 74, 79, 80, 93 och 97 55 denna lag får överklagas hos kammarrätten. Länsstyrelsens beslut att bevilja re-

9Senaste lydelse 1991:387.

Länsstyrelsens beslut enligt 1, 2, 12, 17, 21, 39, 43, 50, 62, 65a och 71 55, 72 5 andra och tredje styckena samt 74, 79, 80, 93 och 97 55 denna lag får överklagas hos kammarrät- ten. Länsstyrelsens beslut att bevilja

Prop. 1992/93:32

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gistrering av renmärken får dock registrering av renmärken får dock inte överklagas. inte överklagas.

länsstyrelsens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos Statens jordbruksverk.

Jordbruksverkets beslut får över- Jordbruksverkets beslut får över- klagas hos regeringen. klagas hos regeringen. Verkets beslut

i en överklagad fråga som avser upp- låtelse av rätt till jakt efter älg får dock överklagas endast av sameby.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

2. Äldre bestämmelser om renskötselrätt gäller fortfarande ifråga om äk- tenskap som ingåtts före lagens ikraftträdande.

3. Äldre bestämmelser tillämpas i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

Prop. 1992/93:32

lx.) rd

3 Förslag till Lag om ändring iväglagen (1971:948) Härigenom föreskrivs att 55 5 väglagen (1971:948)'skall ha följande ly- delse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

555

Har väghållare erhållit vågrätt, är fastighetens ägare berättigad att av väghållaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller be- gagnande, om det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersätt- ning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits in- nan marken togs i anspråk.

Har väghållare erhållit vägrätt, är fastighetens ägare berättigad att av väghållaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller be- gagnande, om det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersätt- ning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av nytt- j anderätt eller annan särskild rätt till fastighet, såvida rätten inte upplåtits efter det att marken togs i anspråk.

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3 5 nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det

talan väcktes vid domstol.

På ersättningen utgår ränta enligt 5 5 räntelagen (1975:635) från den dag då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och enligt 6 5 räntelagen för tiden därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

1Lagen omtryckt 1987z459.

Prop. 1992/93:32

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 42 5 lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter skall ha följ ande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

42 5 Med särskild rätt till fastighet för- Med särskild rätt till fastighet för- stås i denna lag nyttjanderätt, servi- stås i denna lag nyttjanderätt, servi- tut och rätt till elektrisk kraft samt tut, renskötselrätt och rätt till elekt- liknande rätt. risk kraft samt liknande rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

Prop. 1992/93:32

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1992 Prop. 1992/93: 32

Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, och statsråden Frigge- bo, Johansson, Laurén, Olsson, Svensson, Hörnlund, af Ugglas, Din- kelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson, Odell, Lund- gren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsråden Unckel, Olsson och Friggebo

Proposition om samerna och samisk kultur m.m.

Statsråden Unckel, Olsson och Friggebo anmäler sina förslag. Anföran- dena och förslagen redovisas i underprotokoll för Utbildnings—, Jord- bruks— och Kulturdepartementen.

Statsrådet Unckel hemställer att regeringen i en proposition föreläg- ger riksdagen vad han och statsråden Olsson och Friggebo har anfört för de åtgärder och ändamål de har hemställt om.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har an- fört för de åtgärder och de ändamål de har hemställt om.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i un- derprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1, 2 och 3.

Bilaga 1

Utbildningsdepartementet

Utdrag ur Utbildningsdepartementets underprotokoll vid regeringssam- manträde den 1 oktober 1992.

Föredragande: statsrådet Unckel

Anmälan till proposition om samerna och samisk kultur m.m.

1 Ärendet och dess beredning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 september 1982 tillkalla- de dåvarande chefen för Justitiedepartementet en kommitté med upp- drag att utreda vissa frågor om samernas ställning i Sverige. Utredning- en, som antog namnet samerättsutredningen, avgav i maj 1986 delbetän- kandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning, i juni 1989 hu- vudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting och i november 1990 slutbetänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk.

Betänkandena har remissbehandlats. En förteckning över remissin- stanserna och en sammanställning av remissyttrandena i vad avser del- betänkandet och huvudbetänkandet har lagts fram i promemorian (Ds 1989:72) Remissyttranden över samerättsutredningens betänkanden (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning och (SOU 1989:41) Sa- merätt och sameting samt i vad avser slutbetänkandet i promemorian (Ds 1992:40) Remissyttranden över samerättsutredningens slutbetänkan- de (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk.

Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 1.1, 1.2 och 1.3 med un- derbilagor fogas dels en sammanfattning av delbetänkandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning, dels en sammanfattning av hu- vudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting såvitt avser frå- gor rörande grundlagsbestämmelse, samelag och sameting, dels en sam- manfattning av slutbetänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk i vad avser samiskt språk, dels de lagförslag som läggs fram i be- tänkandena i dessa delar.

Datainspektionen har den 18 september 1992 avlämnat ett yttrande enligt 2a 5 datalagen (1973:289). Yttrandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.4.

Prop. 1992/93: 32 Utbildningsdep.

Bilaga 1

2 Allmän bakgrund 2.1 Samerna i Sverige, ett nordiskt folk

Samerna har bebott de norra delarna av Skandinavien innan de nuva- rande nordiska staterna växte fram. Såvitt gäller de delar som nu hör till Sverige synes någon mer omfattande inflyttning av annan befolkning inte ha skett förrän i början av 1500—talet. Behov av att rättsligt reglera förhållandet mellan samer och annan befolkning i området uppstod un— der det århundradet. Det äldsta kända dokumentet i saken är ett kung— ligt brev från år 1542.

Samerna gav själva aldrig upphov till någon statsbildning i vedertagen mening, Det samiska samhället var uppbyggt kring den s.k. siidan som var en sammanslutning av familjer som flyttade mellan olika jakt-, fis- ke— och fångstområden alltefter årstidernas växlingar. Senare kom sii- dan att arbeta med och följa en viss sammanhållen renhjord mellan de olika årstidsbundna betesområdena.

Samernas traditionella levnadssätt i förfluten tid präglas av ett liv nära naturen, De viktigaste näringarna har varit jakt, fiske och renskötsel. På vissa håll har man också bedrivit jordbruk. I dag finns samer i många andra näringar. Samerna har också i betydande grad lämnat sina traditionella bosättningsområden. Endast en minoritet av den samiska befolkningen i Sverige ägnar sig numera åt renskötsel. Av en total sa- misk befolkning på omkring 17 000 personer är endast ca 2 500 syssel- satta inom renskötseln. En lika stor andel uppskattas vara bosatt söder om Dalarna och Gästrikland.

En allmänt vedertagen definition av vem som skall räknas som same saknas. I allmänhet anses den vara same som har samiska som moders- mål eller uppfattar sig själv som same. Samernas antal kan uppskattas till mellan 50 000 och 75 000 i världen. Som nyss nämnts finns av dem mellan 15 000 och 20 000 här i landet. De övriga fördelar sig med 4 000— 5 000' 1 Finland, 30 000— 50 000 1 Norge och 2 000' 1 Ryssland.

Samerna är sålunda spridda över fyra länder. Även om de som med- borgare i resp. land deltar i samhällslivet där har de samtidigt bevarat en egen kultur, särskilt bland de samer som ännu ägnar sig åt de gamla samiska näringarna. Till denna kultur hör också samiskt språk. Visserli- gen finns bland samerna olika grenar av detta språk, vilka i sina ytter- ligheter uppenbart skiljer sig mycket åt. I vissa fall förstår man inte var- andra. Likväl anses det fmnas fog för att uppfatta samiskan som ett språk.

Inflyttningen söderifrån till Norrlands inland inleddes som förut nämnts under 1500-talet. Allt eftersom jordbruken därmed växte fram trängdes samerna tillbaka. Det uppstod ett behov av gränsdragning mot samernas områden. Lappmarksgränsen, dvs. gränsen till nuvarande Lappland, fastlades år 1751. Syftet med gränsen var inte att hindra nyin- flyttning, utan att skydda samernas tillgång till jakt och fiske. Nybyggan- de i övre Norrland uppmuntrades av staten ända fram till mitten av 1800—talet. Bestämmelserna om uppdragandet av en odlingsgräns år

Prop. 1992/93: 32 Utbildningsdep.

1867 och den första renbeteslagen år 1886 innebar att ett visst skydd för rennäringen infördes. Nu gällande rennäringslag från år 1971 bygger till stora delar på den lagen. Syftet med odlingsgränsen var att trakterna norr och väster därom skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. Gränsen fick emellertid inte så stor betydelse. Samerna erkänns dock i dag ha sina starkaste rättigheter ovanför gränsen. Förhållandena är emellertid något annorlunda i Jämtland.

Med renbeteslagstiftningen följde en uppdelning av samerna i Sverige i renskötande och icke renskötande samer, en uppdelning som fortfa— rande har stor betydelse. Endast samer som är medlemmar i en sameby får utöva rennäring. Dessa samer som i dag uppgår till omkring 2 500 har också vissa andra rättigheter, t.ex vad gäller jakt och fiske. Övriga samer, som är i klar majoritet, har däremot inga särskilda rättigheter enligt gällande lag. De har haft svårare att upprätthålla sin samiska identitet och många har assimilerats i det svenska samhället.

Det område inom vilket-rennäringen utövas i Sverige i dag sträcker sig från Idre i Dalarna i söder till Treriksröset i norr och från riksgrän- sen mot Norge i väster till kustlandet i öster. Detta område är i princip uppdelat på 51 samebyar. Härtill kommer vissa områden i Norge 1 an- slutning till riksgränsen, inom vilka svenska samer har rätt att driva renskötsel sommartid. Inom det nämnda svenska området finns vissa enklaver inom vilka norska samer äger rätt till renbete vintertid.

En sameby är dels ett geografiskt område, dels en ekonomisk och ad- ministrativ sammanslutning. Samebyn har enligt 9 5 rennäringslagen (1971:437) bl.a. till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln. Samebyn företräder medlemmarna i frågor som rör renskötseln och medlemmarnas gemensamma intressen inom ren- näringen i övrigt (10 5). Samebyn är sakägare vid konflikter med mot- stående intressen om markanvändning m.m. Det åligger vidare samebyn att bevaka rennäringens intressen i olika samråd med t.ex. statliga myn- digheter. Också i kontakterna med kommunerna, t.ex. vad gäller plan- läggning och planarbete företräder samebyn rennäringsintresset.

2.2 Det nordiska samarbetet på sameområdet i modern tid

Under 1950-talet inrättades Nordiska samerådet. Samerådet är de nordi- ska samernas gemensamma organ som har att tillvarata samernas eko- nomiska, sociala och kulturella intressen.

Vart tredje år anordnas den nordiska samekonferensen, som är same- rådets högsta beslutande organ. Samerådets sekretariat finns i Utsjoki i Finland. Nordiska ministerrådet finansierar samerådets verksamhets— kostnader.

Nordiskt samiskt institut i Kautokeino i Norge inrättades år 1973 efter en rekommendation av Nordiska rådet till regeringarna i Norge, Fin- land och Sverige. Enligt institutets statuter är institutets mål att tjäna

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

28

Bilaga 1

den samiska befolkningen i de nordiska länderna i syfte att förbättra be- folkningens ställning socialt, kulturellt, rättsligt och ekonomiskt.

Nordiska samarbetsorganet för same- och rennäringsfrågor bildades år 1964 med anledning av en rekommendation av Nordiska rådet. I syf- te att stärka och bevara den samiska kulturen skall samarbetsorganet be- handla för samebefolkningen i Finland, Norge och Sverige gemensam- ma frågor som rör rennäringen, kulturen, språken samt skol- och un- dervisningsförhållandena.

Samarbetsorganet består av en delegation med fyra tjänstemän från vardera Finland, Norge och Sverige. Delegationerna utses av resp. lands regering, som även utser ordförande i delegationen. Hos varje lands de- legation finns en sekreterare. Hos samarbetsorganet finns en gemensam sekreterare.

Samarbetsorganet bör regelbundet och minst en gång per år samman- trätfa med företrädare för Nordiska samerådet för information och dis- kussion om gemensamma nordiska same— och rennäringsfrågor.

Nordiskt organ för renforskning upprättades av regeringarna i Fin- land, Norge och Sverige den 1 juli 1980. Grönland blev medlem år 1988. Organet svarar för samordning av forskning om ren och rensköt- sel i Norden och har ett övergripande ansvar för prioritering och för- delning av forskningsprojekt.

2.3 Internationellt arbete avseende urbefolkningar

Det internationella arbetet avseende urbefolkningarnas situation och rättigheter aktualiseras ofta i samband med behandlingen av mänskliga rättigheter, företrädesvis inom FN, men också inom Europarådet och Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK).

Sverige är anslutet till ett antal konventioner om mänskliga rättighe- ter med stöd av vilka urbefolkningarnas situation och rättigheter beva- kas, exempelvis 1966 års rasdiskrimineringskonvention. De frågor som aktualiseras är bland annat förbud mot diskriminering och rätten till ett eget kulturliv.

FN:s arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor

FN tillsatte år 1982 en särskild arbetsgrupp för urbefolkningfrågor (Working Group on Indigenous Populations). Arbetsgruppen, som sam- manträder i Geneve, är öppen för urbefolkningar och deras organisatio— ner. Frånsett att underlätta och uppmuntra dialog mellan regeringar och urbefolkningar har gruppen till uppgift "att granska nationell ut- veckling beträffande främjande och skydd för urbefolkningarnas mänsk- liga rättigheter, och att utarbeta internationella normer på området.

År 1985 påbörjade arbetsgruppen utarbetandet av ett utkast till en de- klaration om urbefolkningsrättigheter. En viktig fråga i arbetsgruppen är definitionen av begreppet "self—determination", dvs. rätten till själv- bestämmande. Meningarna går isär såväl mellan de olika internationella

Prop. 1992/93: 32 Utbildningsdep.

urbefolkningsorganisationerna som mellan dessa och regeringsrepresen- tanterna om förekomsten och utsträckningen av en sådan rätt, och hur den skall komma till uttryck i förklaringen. En annan omdiskuterad fråga är urbefolkningarnas landrättigheter. Sannolikt återstår mycket ar- bete innan texten kan vinna allmänt gillande.

Generalförsamlingen etablerade år 1985 FN:s frivilliga fond för urbe- folkningar. Fonden, som får sina medel från regeringar och frivilligor- ganisationer, tillhandahåller ekonomiska bidrag till urbefolkningsrepre— sentanter för att möjliggöra för dem att delta i arbetsgruppens möten.

Det finns också kopplingar mellan urbefolknings— och minoritetsfrå— gor, vilka tas upp i en arbetsgrupp inom FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Det internationella året för urbefolkningar 1993

FN:s generalförsamling beslöt den 18 december 1990 att förklara år 1993 som det internationella urbefolkningsåret. Temat är ”Indigenous peoples — a new partnership”. Syftet med året är att stärka internatio- nellt samarbete för att lösa urbefolkningarnas problem på sådana områ- den som exempelvis mänskliga rättigheter, miljö, utveckling, utbildning och hälsa. Generalförsamlingen har utsett FN:s center för mänskliga rättigheter att vara samordnare för de aktiviteter som skall äga rum un- der året samt uppmanat regeringar, FN—organ och andra relevanta orga- nisationer att genom särskilda åtgärder uppmärksamma världens urbe— folkningar under det internationella året. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna har inbjudit medlemsstaterna att informera om de anstalter de vidtar med anledning av året samt att föreslå teman och aktiviteter.

I anledning av detta har den svenska regeringen uppdragit åt chefen för Utbildningsdepartementet att tillkalla en delegation med uppgift att i samråd med urbefolkning och frivilligorganisationer, föreslå teman och aktiviteter under urbefolkningsåret.

3 Samerna i regeringsformen

Min bedömning: I regeringsformen ges redan i dag skydd för sa- merna som etnisk minoritet i Sverige. Någon ytterligare grund- lagsreglering i syfte att stärka samernas rättsliga ställning är där- för inte nödvändig.

Samerättsutredningens förslag: Utredningen konstaterar att det i 1 kap. 2 & fjärde stycket regeringsformen sägs att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget sam- fundsliv bör främjas. Samerna utgör en sådan minoritet som omfattas av bestämmelsen. De intar emellertid en särskild ställning bland minorite- terna i sitt eget land i egenskap av ursprunglig befolkning. Utredningen

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

30

Bilaga 1

anser därför att samernas särskilda ställning i egenskap av urbefolkning bland vårt lands minoriteter bör markeras genom ett tillägg till den nämnda bestämmelsen i regeringsformen.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De som avstyrker försla- get om en grundlagsreglering anser att regeringsformens nuvarande ly- delse ger samerna ett fullgott skydd som etnisk minoritet. De samiska organisationerna, bl.a. Svenska samernas riksförbund (SSR), anser det föreslagna tillägget till regeringsformen vara otillräckligt och anser att grundlagen bör tillföras en bestämmelse om kollektivt skydd för mark och vatten. Några instanser, som visserligen tillstyrker utredningens för- slag, anser att det föreslagna tillägget till regeringsformen mer har sym- boliskt än reellt värde.

Skälen för min bedömning: 1 kap. 2 & regeringsformen (RF) innehål- ler ett antal program- eller målsättningsstadganden. Bestämmelsen är inte rättsligt bindande utan anger mål för den samhälleliga verksamhe- ten. Som sådan kan den ha eller få politisk betydelse och frågan om dess effekt kan bli föremål för politisk kontroll.

I 2 kap. RF finns bestämmelser om skydd för våra fri— och rättigheter. Föreskrifterna är rättsligt bindande och gäller i princip förhållandet mellan enskilda och ”det allmänna”. Med ”det allmänna” avses i detta sammanhang dels det allmännas verkställande organ, t.ex. förvaltnings- myndigheter, dels de normgivande organen när dessa beslutar för en- skilda betungande, offentligrättsliga föreskrifter (prop. 1975/76:209 s. 86, 140).

Såväl 1 kap. 2 5 som 2 kap. RF är av betydelse för samerna som be- folkningsgrupp.

I 1 kap. 2 & fjärde stycket RF slås fast att etniska, språkliga och religi- ösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Genom den bestämmelsen har enligt 1973 års Fri— och rättighetsutredning (SOU 1975:75 s. 183) grundvalen för svensk invandrings— och minoritetspolitik programmatiskt förankrats i grundlagen. I propositionen framhöll föredraganden (prop. l975/76:209 s. 138) att ordet kultur i detta sammanhang skulle ges en vidsträckt tolkning och därmed innefatta bl.a. samernas renskötsel.

I 2 kap. 15 & RF föreskrivs att lagar eller andra föreskrifter inte får in- nebära att en medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Eftersom samerna tillhör en etnisk minoritetsgrupp omfattas de av bestämmelsen.

2 kap. 18 & RF innebär att den vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande är tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Samernas bruksrätt till renbetesmarkerna, vilken regleras i rennäringslagen (1971:437), omfat- tas av bestämmelsen på samma sätt som gäller för äganderätt. Rättighe- ten skulle visserligen kunna upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas kan den inte fråntas samerna, vare sig i lag eller i annan form, utan ersättning enligt 2 kap. 18 & RF (jfr NJA 1981 s. 1).

Prop. 1992/93: 32 Utbildningsdep.

Bilaga 1

Dessa regler står i god samklang med Sveriges folkrättsliga förpliktel- ser när det gäller minoritetsskydd. Av särskilt intresse här är artikel 27 i 1966 års FN—konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som syftar till ett skydd för rätten att ha ett eget kulturliv. Kulturbe- greppet bör härvid tolkas i vid mening och även innefatta materiella förutsättningar för kulturen, t.ex. samernas rennäring.

Det jag nu har redovisat talar enligt min mening för att gällande be- stämmelser i RF, sedda mot bakgrund av Sveriges folkrättsliga förplik- telser, ger samerna som etnisk minoritet ett fullgott grundlagsskydd. En ytterligare markering i RF av samernas särskilda ställning finner jag därför sakna betydelse. RF bör således inte ändras.

Samerna har emellertid i egenskap av urbefolkning i detta land gente- mot övriga minoritetsgrupper en särskild ställning. Samerna har funnits i de nordliga delarna av Skandinavien innan dessa områden i någon större utsträckning befolkades av andra och innan den nuvarande svens- ka nationalstaten växt fram. Den samiska kulturen är därför sedan länge en betydelsefull del av vårt svenska kulturarv, på samma sätt som arvet från den befolkning söm på motsvarande sätt kan ses som urbefolkning i landets övriga delar. Till detta kommer att samerna till skillnad från nära nog samtliga andra minoritetsgrupper i Sverige inte kan förlita sig på något stöd för sin kultur och sitt språk från något annat land där de utgör folkflertalet eller har en stabil kulturell och språklig bas. Särskil— da åtgärder kan därför anses påkallade för att vårda och utveckla det svenska kulturarv som det samiska inslaget utgör. Ett betydelsefullt in- strument i detta sammanhang kan vara en officiell samisk institution. Jag kommer i det följande att lägga fram ett förslag om en sametingslag i syfte att genom en ny statlig institution ge samerna ett betydande infly- tande i frågor som berör den samiska kulturen och de samiska näring- arna.

Ett annat önskemål om grundlagsreglering som samernas företrädare har framfört avser rätten till mark och vatten. Jag kan inte biträda detta önskemål. Som samerättsutredningen framhållit skulle en sådan grund- lagsbestämmelse kunna utformas som ett skydd mot markägarnas ensi- diga förfogande över mark och vatten inom renskötselområdet i strid mot samiska intressen. Det skulle alltså bli fråga om en reglering av det rättsliga förhållandet mellan markägarna och samerna. Bestämmelsen skulle enligt samerättsutredningen också kunna ges formen av ett skydd mot ingrepp av offentligrättslig karaktär i den samiska bruksrätten ge- nom lagstiftning, myndighetsbeslut-etc.

Det skydd som RF ger för fri- och rättigheter gäller - som jag tidigare anfört - i princip endast gentemot det allmänna. Orsaken till detta är i första hand att ett rättighetsskydd som skall gälla gentemot lagstiftaren, riksdagen, måste ges i en form som binder denna, nämligen i grundlag, medan det däremot för att skydda en enskilds rättigheter mot angrepp från andra enskilda i de flesta fall är tillräckligt med vanlig lag. Därtill kommer att det inte är praktiskt möjligt att låta rättighetsskyddet gene- rellt avse även förhållandet mellan enskilda, eftersom man då även nöd—

Prop. 1992/93: 32 Utbildningsdep.

gas att i grundlagen detaljerat ange vilka rättighetsinskränkande beteen- den som är förbjudna för den enskilde och vilka rättsverkningar som följer på överträdelser av förbuden. En grundlagsreglering av rättsför- hållandet mellan enskilda skulle vidare kunna leda till konflikter med civilrättsliga regler i vanlig lag på t.ex. avtalsrättens område. (Jfr prop. 1975/76:209 s. 85 f.). I likhet med samerättsutredningen anser jag därför att det rättsliga förhållandet mellan markägarna och samerna inte bör regleras i grundlagen.

Frågan är då om det finns skäl att föreslå en grundlagsregel som regle- rar skyddet för samernas rätt till mark och vatten i förhållande till det allmänna. Företrädare för samerna har framhållit att vad man önskar reglera inte är den enskilde individens rätt utan det samiska folkets kol- lektiva rätt till mark och vatten. Det bör då framhållas att de i 2 kap. RF angivna rättigheterna i överensstämmelse med den uppfattning Sve- rige hävdar i fråga om mänskliga rättigheter tar sikte på individuella rättigheter. Principiella skäl talar därför mot att införa en bestämmelse om kollektiva rättigheter i kapitlet om fri— och rättigheter i RF. Dessut- om ger bestämmelsen 'i 2 kap. 18 & RF redan samerna ett egendoms- rättsligt skydd i grundlagen.

I detta sammanhang kan även nämnas att Fri- och rättighetskommit- tén (Ju 1992:01) har i uppdrag att utreda bl.a. frågan om grundlags- skydd för äganderätten och överväga preciseringar som ytterligare för- stärker den enskildes rätt till ersättning vid expropriation och liknande förfoganden. '

Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Laurén.

4 Ett sameting som statlig myndighet

Mitt förslag: I syfte att förbättra de svenska samernas möjlighe- ter att som en minoritet bland landets befolkning hålla sin kul- tur levande inrättas en särskild statlig myndighet - Sametinget - vars ledamöter utses genom val bland den samiska befolkning-

en.

Grundläggande bestämmelser om Sametingets uppgifter och om hur det utses och organiseras ges i en särskild lag - same- tingslagen.

Samerättsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Utredningen föreslår dock att lagen också skall innehålla vissa deklara- tioner om faktiska förhållanden samt om statens ansvar för samerna. Utredningen föreslår att lagen benämns samelag.

Remissinstanserna: Förslaget har i allmänhet tillstyrkts av remissin- stanserna. Några remissinstanser avstyrker eller uttalar tveksamhet be- träffade förslaget om Sametingets status som statlig förvaltningsmyndig— het. Justitiekanslern ser t.ex. inte några avgörande hinder mot att Same- tingets fullmäktigeförsamling likställs med en beslutande kommunal

3 Riksdagm 1992/93. I saml. Nr 32

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

33

församling. Härigenom skulle tinget ges en ställning som är sedvanlig för svensk rätt i vad avser folkvalda beslutande församlingar. Riksdagens ombudsmän (JO) påpekar att frågan om Sametingets ställning har bety- delse för bl.a. förvaltningslagens (1986:223) tillämplighet i ärenden som handläggs hos Sametinget och menar att frågan förtjänar ytterligare överväganden.

Skälen för mitt förslag: Jag vill börja med att erinra om att riksdagen år 1977 vid behandlingen av propositionen om insatser för samerna re- dovisade sin syn på samernas ställning som etnisk minoritet i Sverige (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43 s. 4, rskr. 1976/77:289):

”De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag som läggs fram utgår från den grunduppfattningen att samerna är en et- nisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särställning. Utskottet ansluter sig till denna grundsyn och anser det värdefullt att den uttalas så klart. I proposi- tionen framhålls vidare att denna grundsyn innebär att man vid ut- byggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att det är naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska mino- riteten har sin utgångspunkt i de mål som slagits fast för minoritets- politiken i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Ut- skottet kan ansluta sig även till dessa uttalanden liksom till vad som i övrigt i propositionen anförts i detta sammanhang." Riksdagen har alltså klart uttalat sig för att samerna, såsom en del av Sveriges ursprungliga befolkning intar en särskild ställning i förhållan- de till andra minoriteter i landet.

Samerna utgör en förhållandevis liten del av Sveriges nutida befolk- ning. Som förut nämnts kan, även med en generös definition av vem som är att anse som same, antalet beräknas till mellan 15 000 och 20 000 personer. Av dem sysslar endast en minoritet med den näring som traditionellt förknippas med samisk kultur, renskötsel. Någon ex- pansion av renskötseln torde inte vara praktiskt möjlig. Tvärtom råder betydande samstämmighet om att antalet renar för närvarande är i över- kant. Samisk kultur odlas emellertid också av samer utanför de renskö- tande familjerna, även av sådana personer som lämnat de trakter där sa- mer traditionellt varit bosatta eller stadigvarande rört sig inom.

Även om många som räknar sig som samer har ett betydande intresse för den samiska kulturen är gruppen samer totalt sett så liten att detta speciella inslag i landets kulturarv kan riskera att utplånas, om inte sär- skilda åtgärder vidtas för att stödja en levande samisk kultur. Skälet att statsmakterna särskilt skall verka för den samiska kulturen är, som för- ut har berörts, att samerna, som en del av den ursprungliga befolkning- en i landet, får anses inta en särställning i förhållande till andra, i sen tid till landet invandrade minoriteter.

Samerna har själva skapat olika organisationer för att bevaka vad de ser som samiska intressen. Ett mer kraftfullt instrument för främjandet

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

34

Bilaga 1

av den samiska kulturens utveckling bör dock kunna skapas genom en särskild statlig myndighet med överblick över de samiska frågorna, för- utsatt att samerna själva engageras i denna myndighets verksamhet.

För att få ett verkligt engagemang från den samiska befolkningen bör denna myndighet göras annorlunda än ett traditionellt statligt verk. Ut- redningen har till den delen föreslagit att myndigheten får formen av ett sameting, vars ledamöter utses bland samerna genom val. Tinget skulle sedan inom sig forma en styrelse för de löpande göromålen.

Jag anser att utredningens förslag om en myndighet i form av ett sa- meting bör följas. Denna lösning ger grund för ett engagemang från sa- mernas sida, den har bred uppslutning från samerna och en sådan lös- ning har framgångsrikt introducerats i Norge. Det är också sannolikt att samerna själva med ett sådant organ bättre än för närvarande kan hante- ra de motsättningar mellan olika samiska grupperingar som finns. Framför allt gäller det mellan renskötande och icke renskötande samer.

Jag är medveten om att lösningen är okonventionell när det gäller en statlig myndighet. Den ryms dock inom de legala ramar som gäller. Det förhållandet att ledamöter i statliga myndigheters beslutande organ utses av enskilda subjekt har förekommit i inte helt ringa omfattning. Sådant utseende av statliga befattninghavare utgör myndighetsutövning genom enskild och kräver stöd i lag. Det senare tillgodoses genom att den grundläggande regleringen av Sametinget ges helt i lagform.

Jag vill understryka den principiella betydelse det har att detta organ för samiska frågor offentligrättsligt får ställning som en statlig myndig- het under regeringen. Trots benämningen ”ting” är det inte fråga om något organ för självstyre, som skall verka i stället för riksdag eller kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa organ. Samer som är svenska medborgare deltar i riksdags— och kommunalval som alla andra svenska medborgare. Det vore enligt min mening ytterligt olyckligt om en del av Sveriges ursprungsbefolkning skulle skiljas ut från landets sty- relse och politiska liv.

5 Definitionen av vem som är same

Mitt förslag: Med same avses i sametingslagen den som anser sig vara same och

1. gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hemmet eller

2. gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far— eller mor- föräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet eller

3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.

Samerättsutredningens förslag: Avviker delvis från mitt förslag på så sätt att krav ställs att personen ifråga eller någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar lärt sig samiska som första språk.

Prop. 1992/93: 32 Utbildningsdep.

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker samerättsutredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Den definition av begreppet same, som jag fö- reslår, får betydelse vid tillämpning av sametingslagen när det gäller att avgöra vilka som skall ha rösträtt till Sametinget och vilka som är valba- ra till Sametinget.

Det finns flera olika sätt att definiera en minoritet. Man kan välja ob- jektiva kriterier såsom härstamning, ras, språk, bosättning och yrke. Man kan också utgå från personens egen uppfattning om sig själv. En— ligt en sådan, subjektiv, definition tillhör de personer minoriteten som själva anser sig göra det. I Sverige har den subjektiva minoritetsdelini- tionen förespråkats under senare tid (jfr SOU 1984:58, lnvandrar— och minoritetspolitiken s. 55). Såväl minoriteten som samhället har emeller- tid intresse av att förena det subjektiva kriteriet med objektiva kriterier. Det gäller särskilt om en minoritet har särskilda rättigheter. När krite- rierna väl är fastlagda torde det främst vara en angelägenhet för minori- teten själv att göra bedömningen om en viss person uppfyller kriterier- na.

Allt talar enligt min mening för att utgångspunkten även i sametings- lagen bör vara den subjektiva minoritetsdefmitionen - envar måste självfallet ha rätt att avstå från att räknas som tillhörande en minoritet. Det finns emellertid, som också samerättsutredningen framhåller, skäl för att förena den subjektiva definitionen med något eller några objekti- va kriterier. Jag har för min del i likhet med utredningen fastnat för att språket bör vara ett sådant objektivt kriterium i en defintion av begrep— pet same i sametingslagen.

Det främsta skälet till att även jag väljer språket som ett kriterium är att Finland och Norge använder det kriteriet. Om språket inte vore ett kriterium i en svensk definition skulle den situationen kunna uppstå att en person kan anses som same i Norge och Finland men inte i Sverige och vice versa. I Finland definieras same som den person som lärt sig samiska som första språk eller haft föräldrar, far— eller morföräldrar som lärt sig samiska som första språk. I Norge anses den person vara sa- me som förklarar att han uppfattar sig själv som same och har samiska som hemspråk eller att han har eller har haft någon förälder, far- eller morförälder med samiska som hemspråk.

Samerättsutredningens förslag i fråga om det språkliga kriteriet stäm- mer närmast överens med den finska definitionen. Jag har för min del lagt den norska definitionen till grund för mitt förslag. Jag anser att den av mig föreslagna definitionen återspeglar en något generösare inställ- ning från statsmakternas sida till vem som bör anses som same i same- tingslagens mening. Den lägger inte avgörande vid i vilken ordning sa- miska och svenska har lärts i hemmet. Det avgörande är att samiska har använts som språk i hemmet.

I likhet med samerättsutredningen föreslår jag ett alternativt objektivt kriterium när det gäller att definiera begreppet same.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

36

Om det godtas att den skall anses som same som känner sig som så- dan och fyller språkkravet, bör också avkomlingar till denne kunna an- ses som samer, även om de inte själva fyller språkkravet. De har ju dock klart ett samiskt påbrå. Mot den bakgrunden vill jag föreslå att även den där någon av hans föräldrar är eller har varit upptagen i röstlängden till Sametinget skall anses som same.

Detta kriterium kan få betydelse för senare generationer, för vilka an- vändningen av det samiska språket har försvagats. Genom bestämmelsen kan ättlingar i rakt nedstigande led till den som en gång fyllt språkkrite- riet i led efter led kvalificera sig som samer genom att varje generation utnyttjar sin möjlighet att antecknas i röstlängden.

6 Sametingets uppgifter och ansvarsområde

Mitt förslag: Sametinget skall verka för en levande samisk kul- tur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. Till Sametingets uppgifter skall sär- skilt höra att

1. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma för- fogande,

2. utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 & skollagen (1985:1100),

3. leda det samiska språkarbetet,

4. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten,

5. informera om samiska förhållanden.

Samerättsutredningens förslag: Överensstämmer i väsentliga delar med mitt förslag. Utredningen har dock sett främjandet av samiskt kul- turliv och samiskt samhällsliv som skilda saker.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker försla- get. De samiska_organisationerna anser dock att Sametinget måste få re- ella befogenheter att besluta i frågor då mark och vatten skall användas för andra ändamål än samiska.

Skälen för mina förslag: Allmänt

Den särskilda myndigheten för samiska frågor är, som jag nyss nämnt, avsedd att bli ett instrument för att behålla en levande samisk kultur i landet. Uppgiften förutsätter givetvis att det finns ett tillräckligt engage- mang för detta hos dem som räknar sig som samer. Vilka frågor som är

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

37

viktiga och den inbördes prioriteringen mellan dem är med detta syn- sätt i väsentliga delar en uppgift för Sametinget att ta ställning till.

Sametinget bör sålunda stå fritt att ta upp och ställa förslag i alla de olika frågor som tinget finner vara av särskilt intresse med hänsyn till en levande samisk kultur i landet. De medel som ställs till tingets förfo- gande bör tinget få använda för de ändamål det finner mest angelägna, förutsatt givetvis att det inte rör sig om medel anslagna för ett bestämt ändamål.

Den generella och grundläggande uppgift för Sametinget som jag nu har angivit bör i författningstexten kunna anges så att tinget skall verka för en levande samisk kultur och'därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur.

Det av mig nu förordade ordvalet avviker från utredningens förslag till lagtext. Utredningen föreslår sålunda att tinget skall verka för både samiskt kulturliv och samiskt samhällsliv samt att initiativen skall kun- na avse såväl samisk kultur som samiska näringar.

För egen del ser jag svårigheter att dra en gränslinje mellan samisk kultur och samiskt samhällsliv. Samisk kultur framstår som det vidare begreppet. Till en befolknings kultur räknas inte bara dess konst, musik och liknande utan även dess språk, seder, förhållningssätt och sådana specialiserade näringar som ger ett särskilt underlag för kulturyttringar- na.

När jag i den föreslagna lagtexten talar om en levande samisk kultur är det kultur i denna vida bemärkelse som jag avser. Den bör då rimli— gen inbegripa det som är samiskt särpräglat i samhällslivet. I den mån ett näringsfång ger en speciell grund för samisk kultur ingår givetvis detta näringsfång i kulturen. Den vidare innebörd som jag i detta sam- manhang vill ge åt begreppet kultur överensstämmer också med den tolkning av begreppet som avsetts vid avfattandet av 1 kap. 2 & fjärde stycket RF. När propositionen som behandlade det stadgandet (prop. 1975/76:209) lades fram, framhöll föredraganden, att samernas kultur skulle innefatta bl.a. den renskötsel som är ett centralt inslag i deras lev-' nadssätt (s. 138).

Jag vill gärna betona att uppgiften skall vara att verka för en levande samisk kultur. Det är alltså inte fråga om ett musealt bevarande av för- hållanden som de var vid en viss tidpunkt. För samernas del måste gi- vetvis få ske en utveckling av kulturen. Det-är en annan sak att som en bas för denna utveckling bära med sig kunskap om och från gången tid.

Att en utveckling är ofrånkomlig är tydligt på flera områden, inte minst då det gäller språket. Annan utveckling kan ge andra effekter, t.ex. att det speciellt samiska inslaget i människornas dagliga liv i vissa hänseenden minskar och att intresset förskjuts till andra delar av det sa- miska kulturarv de fått. Så kan bli fallet vid förändringar i sysselsätt- ningen. Om exempelvis samer i större omfattning skulle inrikta sig på en sådan verksamhet som bedrivs även av andra än samer, kan inte där- med den branschen i sig börja betraktas som en speciell samisk näring.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

38

Däremot kan givetvis en sådan verksamhet drivas på ett sådant sätt att den lyfter fram samisk tradition och samisk kultur i övrigt.

En levande samisk kultur har sålunda inte ett en gång för alla givet innehåll. Den beror i varje generation på vad den befolkning som kän- ner sig som samer gör av det samiska kulturarv som lämnats den. Det är därför naturligt att Sametingets huvuduppgift blir att värna den sami- ska kultur som den verksamma samiska befolkningen i landet själv vill slå vakt om.

Vid sidan om sin breda uppgift att verka för en levande samisk kultur bör Sametinget ockSå tilläggas vissa speciella uppgifter av mer gängse typ för en förvaltningsmyndighet. Vilka dessa uppgifter skall vara kan knappast besvaras en gång för alla. Utvecklingen får visa vad som är lämpligt. Jag anser att man kan börja med ett begränsat antal uppgifter, som tydligt är av den karaktären att de ägnar sig för tinget att pröva och avgöra.

Främst kommer då sådant som fördelning av statsmedel för samisk kultur, sameskolans verksamhet och arbetet med utveckling av det sa- miska språket. Exempel på ytterligare konkreta uppgifter som bör kun- na läggas på Sametinget är användningen av de medel som kan komma att anvisas för ersättning av rovdjursrivna renar.

Jag skall nu något närmare behandla några av de speciella uppgifter som jag anser bör läggas på Sametinget från början och som bör anges i sametingslagen.

Bidrag till samisk kultur m.m.

Enligt beslut av 1943 års riksdag sammanfördes Jämtländska renbe- tesfjällens skogsfond, Jämtländska lappväsendets fond samt Västerbot- tens och Norrbottens lappfonder till en gemensam fond, kallad Statens lappfond. 1971 års riksdag omvandlade Statens lappfond till Samefon— den (prop. 1971:51, bet. 1971:JoU37, rskr. 1971:216). Beslutet innebar att man behöll systemet med en särskild fond, vars medel används till gagn för samerna. Medel utgår sålunda för att främja och stödja rennä- ringen, den samiska kulturen och samiska organisationer i enlighet med bestämmelser i rennäringsförordningen (1971:438). Fondmedlen består bl.a. av ersättningar för intrång i renskötseln och olika slag av upplåtel- seavgifter.

Styrelsen för Samefonden är en statlig myndighet. Den består av sex ledamöter som regeringen utser. Tre av ledamöterna skall utses efter förslag av de samiska organisationerna. Inom Samefondens styrelse finns en kulturdelegation med tre ledamöter varav två sameföreträdare.

Enligt bestämmelserna i rennäringsförordningen skall Samefondens medel, som förvaltas av Kammarkollegiet, användas för följande ända- mål (19 5):

1. kostnad för inköp eller arrende av mark för renskötseländamål och för förvaltning av renbetesfjällen,

2. kostnad för fiske— och jaktvårdande åtgärder på mark Ovan odlings- gränsen och på renbetesfjällen samt för fiske— och jaktbevakning,

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

39

3. bidrag till rennäringens rationalisering enligt 40 och 41 55,

4. bidrag till andra kostnader för åtgärder till främjande av rennäring- en,

5. kostnad till främjande av den samiska kulturen och samiska orga- nisationer, '

6. förvaltningskostnad för Samefondens styrelse. Fondmedel utbetalas av Kammarkollegiet. Regeringen fastställer efter förslag av Samefondens styrelse det belopp som får utgå ur Samefonden. Under budgetåret 1992/93 får högst 3 600 000 kr samt 85 procent av det belopp som enligt 3 & rennärings- förordningen tillfaller fonden disponeras för den med fondmedel finan- sierade verksamheten. Av detta belopp får högst 3 500 000 kr disponeras för främjande av den samiska kulturen och för samiska organisationer. Samefondens kulturdelegation prövar ärenden om bidrag för ändamål som angesi 19 ä 5.

Med anledning av förslag i prop. 1976/77:80 (bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/771289) änns i statsbudgeten ett särskilt anslag för bidrag till satirisk kultur. Anslaget uppgår budgetåret 1992/93 till 6 872 000 kr. Även dessa medel fördelas av Samefondens kulturdelegation. Härutöver disponerar kulturdelegationen under budgetåret 1992/93 595 000 kr un- der anslaget Forsknings— och utvecklingsinsatser inom kulturområdet.

Enligt min mening bör Sametinget överta ansvaret för fördelningen av de medel som utgår ur Samefonden för åtgärder enligt 19 5 5 rennä- ringsförordningen, det under elfte huvudtiteln upptagna anslaget B 3. Bidrag till samisk kultur samt de medel som Samefondens kulturdelega- tion för närvarande disponerar under elfte huvudtiteln anslaget B 41. Forsknings— och utvecklingsinsatser inom kulturområdet. Övriga i 19 & rennäringsförordningen omnämnda ändamål bör tills vidare alltjämt ankomma på den särskilda Samefondsstyrelsen. Enligt min mening kan det emellertid finnas skäl att efter någon tids erfarenhet av Sametingets verksamhet pröva lämpligheten av att överföra hela ansvaret för Same- fonden på tinget.

Senare i dag (bilaga 3 till denna proposition) lägger chefen för Kul- turdepartementet fram vissa förslag om samisk slöjd, samisk biblioteks- konsulentservice samt sameradio och -TV som ytterligare förstärker Sa- metingets roll inom det samiska kulturområdet.

Mitt förslag innebär att samerna nu själva får ett samlat-och övergri- pande ansvar för stödet till samiska organisationer och för stödet till sa- misk kultur. Mitt förslag innebär också att Sametinget förutom att handlägga olika anslags— och bidragsårenden skall ha ett ansvar för att följa och utvärdera verksamheten, bedriva viss utredningsverksamhet och rådgivning.

Denna uppgift att hantera det ekonomiska stödet ligger mycket väl i linje med den generellt angivna huvuduppgiften att främja en levande samisk kultur. I likhet med samerättsutredningen anser jag att den ställ- ning som Sametinget får som ett centralt kulturellt organ för samerna i Sverige bör leda till samordningSVinster och större effektivitet i vid be—

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

40

märkelse. Ett samarbete mellan Sametingen i Sverige och Norge samt Sameparlamentet i Finland inom kulturområdet bör också underlättas genom mitt förslag och kunna innebära en bredare bas för olika kultu- rella aktiviteter och därigenom skapa goda möjligheter att effektivt ut- nyttja resurserna.

Sameskolan

Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att samerna, så länge de själva önskar detta, skall ha tillgång till två likvärdiga utbildningsalternativ på det obligatoriska skolstadiet, sameskola och grundskola. Verksamheten i sameskolan regleras i skollagen (1985:1100), i sameskolförordningen (1967:216) och i förordningen (SKOLFS 1991:23) om försöksverksam— het med sameskola i Kiruna. Sameskolan är, till skillnad från grundsko- lan, en skola med staten som huvudman.

Sameskolor finns i Karesuando, Iannavaara, Gällivare, Jokkmokk och Tärnaby. I Kiruna anordnas sameskola på försök. Läsåret 1991/92 förekommer undervisning i årskurserna 1-6. Integrerad samisk under- visning bedrivs vid grundskolan i Gällivare, Härjedalens, Jokkmokks, Kiruna, Krokoms, Storumans, Strömsunds och Åre kommuner. Elevan- talet vid sameskolorna uppgår läsåret 1991/92 till 137. Därutöver deltar 130 elever i den integrerade sameundervisningen.

Vid sameskolan sker undervisning på svenska och samiska. Ämnet sa- miska förekommer i samtliga årskurser.

Sameskolorna leds av en styrelse, vars kansli är förlagt till Jokkmokk. Styrelsen består fr.o.m. den 1 juli 1992 av fem ledamöter, som utses av regeringen för bestämd tid. Ledamöterna utses efter förslag från olika samiska organisationer. Närmast under styrelsen finns en skolchef, som också förordnas av regeringen. Kostnaderna för sameskolan beräknas budgetåret 1992/93 uppgå till närmare 25 milj.kr.

Enligt min mening bör Sametinget ges ett ansvar för att genomföra utbildningen inom sameskolan inom ramen för de föreskrifter stats- makterna meddelar. Mitt förslag innebär att Sametinget får uppgiften att utse ledamöterna i sameskolstyrelsen och att tillsätta tjänsten som skolchef. Med hänsyn till att Sametinget avses vara en statlig myndighet ändras emellertid inte skolans status som en skola med statligt huvud- mannaskap.

Mitt förslag föranleder inte någon ändring i skollagen. Där finns så- lunda endast föreskrifter om det statliga huvudmannaskapet (1 kap. 7 5), om att det skall finnas en särskild styrelse för sameskolan och om denna styrelses uppgifter (8 kap. 6 5). Däremot kommer det att krävas ändringar i sameskolförordningen. Jag avser att återkomma till rege- ringen i den frågan, om riksdagen godkänner förslaget om Sametingets ansvar för sameskolan.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att det inte behöver tas för självklart att samiska skolor måste ha staten som huvudman. Med de förbättringar i de fristående skolornas ställning som nyligen genomförts kan det mycket väl bli så att samerna föredrar att driva sameskolor som

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

41

fristående skolor, med de starkare möjligheter att självständigt värna och utveckla den samiska skolan som följer därav. Det är emellertid en fråga som måste ankomma på samerna själva att ta initiativ till. Beroen- de på vad som kan komma ut av sådana initiativ får man sedan taställ- ning till om sameskolan skall bibehållas som en särskild statlig skol- form.

Språkarbetet

Jag kommer i det följande (avsnitt 9) att mer ingående behandla frågan om det samiska språket. Jag vill dock redan här nämna att mina slutsat- ser i den frågan har lett till att ytterligare en naturlig uppgift för Same- tinget blir att leda det samiska språkarbetet.

Sametinget i samhällsplaneringen

Med Sametinget som en central statlig förvaltningsmyndighet och med dess speciella förankring hos landets samiska befolkning är det naturligt att tinget får en roll i samhällsplaneringen i stort.

Dess uppgift bör här vara att bevaka att de specifikt samiska behoven beaktas i planeringen. Utredningen har föreslagit den mer långtgående formuleringen att tinget skall bevaka att samiska behov tillgodoses. Jag kan inte ställa mig bakom en sådan bestämmelse. Den skulle innebära att Sametinget kom att intaga en överordnad ställning i förhållande till andra myndigheter samt utgöra en indikation på att vid motstående in- tressen de samiska alltid i första hand skulle tillgodoses. Ett sådant för- steg för en befolkningsgrupps intressen i förhållande till andras är inte rimligt som generell regel. Därtill kommer att det inte alltid kan vara helt lätt att avgöra vad som bör anses som ett samiskt intresse för samer- na som befolkningsgrupp och vad som kan vara personliga ekonomiska intressen för enskilda samer.

Om Sametinget däremot, i enlighet med vad jag föreslagit, får i upp- gift att bevaka att de samiska behoven beaktas finns det anledning tro att tinget kommer att koncentrera Sig på frågor som är av principiell el- ler eljest stor betydelse för samerna och deras kultur. Därmed får myn— dighetens inskridanden den tyngd de bör ha.

Med hänsyn till den vikt för samiskt kulturliv som rennäringen har haft och ännu har finns det anledning att särskilt markera ansvaret för att rennäringens intressen beaktas vid utnyttjande av mark och vatten.

Länsstyrelsen och dess rennäringsdelegation utgör den regionala ren- näringsmyndigheten medan dessa frågor på central nivå handhas av Sta- tens jordbruksverk. Som jag nyss redogjort för kommer Sametinget att få ett särskilt ansvar för att rennäringens intressen beaktas i olika sam- manhang. Sametinget kommer att få en viktig uppgift som remissinstans innan frågor som är viktiga för rennäringen avgörs på regional och cen- tral nivå. På några års sikt och sedan erfarenhet vunnits av Sametingets verksamhet kan det finnas skäl att överväga om inte Sametinget kan överta vissa myndighetsuppgifter inom rennäringens område.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

42

Utredningen har föreslagit att utöver en föreskrift i lagen om beva- kande av samiska behov skulle anges också att tinget skulle samverka med andra myndigheter och samhällsorgan och yttra sig i frågor som rör samiska intressen. Enligt min mening ligger dessa uppgifter väsentli- gen redan i den huvuduppgift jag föreslagit för tinget och därtill själv- klart också i den föreslagna specialuppgiften när det gäller samhällspla- neringen. En sådan föreskrift om samverkan och yttrande som utred- ningen har föreslagit fyller därför inte något självständigt syfte.

Däremot anser jag, i likhet med utredningen, att det kan finnas skäl att särskilt markera tingets informerande verksamhet. Den uppgiften kan lämpligen anges så att Sametinget skall informera om samiska för- hållanden. Däri ligger givetvis både information om kulturen i allmän- het och om de förhållanden som uppfattas som problematiska för sa- merna.

7 Sametingets organisation och arbete

Mitt förslag: Sametinget organiseras som en vald ledamotsför- samling om 31 ledamöter. Till sitt förfogande för den löpande verksamheten har Sametinget en styrelse som tinget utser. Rege- ringen förordnar ordförande för tinget efter förslag från Same- tinget. Sametinget skall också utse en valnämnd med uppgift att under tinget svara för valet till tinget. Sametinget beslutar om de nämnder som i övrigt behövs för beredning, förvaltning och verkställighet. Sametinget beslutar också om kansliort för Same-

tinget.

Samerättsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Remissinstanserna: Förslagen lämnas i allmänhet utan erinran eller tillstyrks. Bland de remissinstanser som yttrat sig i frågan om kansliort för Sametinget är uppfattningen splittrad.

Skälen för mina förslag: Jag har här tidigare förordat inrättande av ett Sameting som en statlig förvaltningsmyndighet. Dess ledamöter skulle utses genom val bland den samiska befolkningen. Ledamöterna måste, eftersom det rör sig om en statlig myndighet som lyder omedelbart un_- der regeringen, vara svenska medborgare. Tinget får därmed samma drag av kollegial myndighet som exempelvis s.k. nämndmyndigheter el- ler myndigheter som organiseras som råd med ledamöterna som det egentliga beslutande organet.

När antalet ledamöter i tinget skall bestämmas måste, enligt min me- ning, utgångspunkten vara att församlingen blir tillräckligt stor för att kunna vara representativ för den samiska befolkningen i landet. Som jag förut framhållit torde myndighetens framgång med sina uppgifter i mycket bero på det engagemang som finns från samernas sida. Det är därför viktigt att representationen i tinget inte blir för smal.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

43

En utgångspunkt vid bestämmandet av tingets storlek kan, såsom ut- redningen visat på, vara föreskrifterna i kommunallagen om fullmäkti— ge. Jag stannar då för 31 ledamöter i tinget. Det motsvarar det lägsta an— talet ledamöter i kommunfullmäktige i sådana kommuner som har 12 000 röstberättigade invånare eller därunder.

Med tanke på att det totala antalet personer i landet som uppfattar sig som samer ligger omkring 17 000 torde röstlängden knappast komma att uppta mer än 12 000 namn. Med erfarenheterna från det norska sa- metingsvalet är det sannolikt att antalet blir åtskilligt lägre. Därmed får också anses att tingets storlek blir fullt tillräcklig för att tinget skall bli representativt för de samer som engagerar sig i tinget.

Antalet ledamöter i tinget bör regleras i sametingslagen. Det är givet att en representativ församling av den storlek det nu är fråga om inte kan vara samlad allt för ofta och omedelbart handlägga de löpande ärendena. För den löpande förvaltningen bör tinget till sitt för- fogande ha en styrelse som tinget själv utser. Styrelsen bör bestå av sju ledamöter och utses bland tingets ledamöter. Styrelsen bör ha till upp- gift att bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av Sameting- et. Den bör också ha hand om den ekonomiska förvaltningen. Dessut- om bör det ankomma på styrelsen att verkställa Sametingets beslut och i övrigt fullgöra de uppdrag som tinget lämnat över till styrelsen.

Det är vanskligt att i förväg avgöra hur ofta tinget behöver samlas. Det är en sak som lämpligen kan överlåtas på tinget att besluta när det gäl- ler ordinarie sammanträden. Sammanträde bör dock också hållas om styrelsen eller minst en tredjedel av Sametingets ledamöter begär det el- ler om ordföranden anser att det behövs.

Sametinget bör enligt min mening också tillsätta en valnämnd som skall svara för valet till Sametinget. I övrigt bör Sametinget kunna till- sätta de nämnder som utöver styrelsen och valnämnden behövs för att fullgöra Sametingets uppgifter och för verksamheten i övrigt. Sådana nämnder kan t.ex. bli aktuella inom kulturområdet, det samiska språk- området och inom de samiska näringarna.

Som jag förut nämnt i samband med redogörelsen för Sametingets uppgifter anser jag att Sametinget också skall tillsätta den styrelse för sa- meskolan som föreskrivs i skollagen samt skolchef för sameskolan. Var- ken styrelsen för sameskolan eller sameskolchefen är dock därmed av- sedda att bli organ som ingår i Sametinget. Sameskolstyrelsen förblir så— lunda en egen statlig myndighet med skolchefen under sig.

Jag anser att frågan om var Sametinget skall ha sitt kansli bör avgöras av samerna själva. Det får bli en av de första frågorna för det nystartade Sametinget att ta ställning till.

Grundläggande regler om myndigheternas ställning finns i regerings- formen. För myndigheterna gäller att de är skyldiga att följa de före- skrifter som meddelas av regeringen och i förekommande fall av över- ordnad myndighet. För ärenden som innefattar myndighetsutövning gäller särskilda regler. Vidare gäller att beslutsformerna inom en myn- dighet regleras i förvaltningslagen (1986z223), att dess handlingar är all-

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

44

männa och offentliga - om de inte skall vara hemliga enligt sekretessla- gen (1980:100) — och att de som berörs av myndighetens beslut i princip kan överklaga beslutet. För anställda vid myndigheter gäller vidare att de är underkastade disciplinansvar enligt lagen (l976:600) om offentlig anställning. Särskilda regler finns om myndigheters arkiv. Sådana all- männa regler som nu givits exempel på skall givetvis gälla för Sameting- et och dess organ.

Den allmänna regeln är att en statlig förvaltningsmyndighets chef till- sätts av regeringen. Har en myndighet en styrelse utser regeringen ock- så ledamöterna i styrelsen. För att åstadkomma en parallellitet mellan Sametinget och andra statliga förvaltningsmyndigheter har samerättsut- redningen föreslagit att ledamöterna i Sametingets fullmäktigeförsam- ling, som väljs i särskilda val, formellt skulle förordnas av regeringen. Jag finner en sådan ordning mindre tilltalande. Jag föreslår i stället att vad som bör förbehållas regeringen är att utse ordförande för Sameting- et efter förslag från tinget. En liknande ordning finns när det gäller för- ordnande av rektorer för våra universitet och högskolor. De utses efter förslag från en valförsamling och lärosätets styrelse.

Intill dess det valda tinget har hunnit föreslå ordförande och regering- en fatta sitt beslut bör den till levnadsåldern äldste ledamoten kunna fungera som ordförande.

Föreskrifter om att Sametinget skall utse en styrelse och en valnämnd liksom om de grundläggande uppgifterna för dessa organ bör tas in i sa- metingslagen. Där bör också anges hur ordföranden för Sametinget ut- ses. I övrigt bör av lagen tydligt framgå att tinget får tillsätta de ytterliga- re nämnder det finner behövligt att ha.

Ramarna för arbetet i en statlig myndighet anges i ett flertal författ- ningar, såsom förvaltningslagen, sekretesslagen och verksförordningen (1987:1100).

Vissa grundläggande bestämmelser rörande arbetet i Sametinget bör av principiella skäl regleras i sametingslagen, t.ex. bestämmelser om be— slutsförhet och jäv. Jag återkommer till detta i min specialmotivering till sametingslagen.

I övrigt bör regeringen genom en instruktion kunna ge närmare före- skrifter. En sådan instruktion får givetvis ta hänsyn till den speciella ställning Sametinget intar som statlig förvaltningsmyndighet.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

45

8 Valet till Sametinget Pmp- 1992/93: 32 Bilaga 1

Mitt förslag: Sametingets ledamöter skall väljas av samerna ge- Utbildningsdep. nom direkta val i ett proportionellt valsystem. Landet utgör en valkrets. Val till Sametinget hålls vart fjärde år den tredje sönda- gen i maj månad. Valet sker antingen genom röstning i vallokal eller genom brevröstning. Sametinget blir ansvarigt för att orga- nisera valet. Inför det första valet får dock uppgiften ankomma på en särskild organisationskommitté.

Samerättsutredningens förslag: Utredningens förslag avviker från mitt förslag i vad avser antalet valkretsar, där utredningen föreslagit att lan- det indelas i sex valkretsar, valperiodens längd och valdagen, där utred- ningen föreslagit att valet hålls vart tredje är samtidigt med valet till kyrkofullmäktige samt tillvägagångssättet vid röstning, där utredningen räknat med att röstning på postanstalter blir det vanligaste sättet för röstning till Sametinget. '

Remissinstanserna: I allmänhet tillstyrks förslagen eller lämnas utan erinringar. Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om det inte bör finnas en möjlighet att överpröva huruvida valet har ägt rum på ett kor- rekt sätt. En sådan möjlighet till överprövning kan enligt hovrättens mening lämpligen tillskapas genom att valprövningsnämnden tilläggs befogenhet att — efter överklagande — överpröva valet till Sametinget. Riksskatteverket (RSV) pekar på den omständigheten att belastningen på de valadministrerande myndigheterna är avsevärd i samband med va- len till riksdag, landsting och kommunfullmäktige. SSR konstaterar att valet till Sametinget är något helt nytt och att det därför inte går att gö- ra jämförelser av detta val med något annan beprövat. Risk finns att den föreslagna modellen kan ha sina brister. Så är det i dag t.ex. svårt att av- göra om den föreslagna valkretsindelningen ger mest rättvisa vid fördel- ning av mandaten. Om det visar sig att den föreslagna modellen inte på ett rättvist sätt tillgodoser alla landsdelar med representation, utgår SSR från att Sametinget skall ha rätt att göra de förändringar som kan vara nödvändiga. Sametinget måste under alla förhållanden ges en oin- skränkt frihet att göra förändringar.

Skälen för mina förslag: Valkrets

Samerättsutredningen har i syfte att tillgodose olika landsdelars repre- sentation föreslagit att landet delas in i sex valkretsar. Enligt förslaget följer valkretsindelningen länsgränser utom i Norrbottens län, där in- delningen följer kommungränser. Valkretsarna bör vidare enligt försla- get vara ungefär lika stora vad gäller antalet samer. De bör också anpas- sas till de samiska regioner som kan urskiljas med hänsyn till näringsut- övning, dialekter m.m. En särskild, sydlig valkrets behövs för de samer som har lämnat de samiska kärnområdena. 46

Samerättsutredningen föreslår vidare att antalet ledamöter per val- krets bör vara minst två för att den lokala förankringen skall säkerstäl- las.

Jag har i det föregående föreslagit att antalet ledamöter i Sametingets fullmäktigeförsamling skall vara 31. Jag har då gjort jämförelser med kommuner som har 12 000 röstberättigade invånare eller därunder. Min utgångspunkt är att även om antalet röstberättigade samer skulle uppgå till fler än 12 000 anser jag det osannolikt att röstlängden för valet till Sametinget tillnärmelsevis kommer att uppta så många namn. Jag base- rar detta bl.a. på erfarenheterna från Norge. I det första sametingsvalet år 1989 i Norge, som troligen har omkring 30 000 samer, kom ca 5 500 samer att anmäla sig som röstberättigade. Ett av huvudproblemen vid genomförandet av sametingsvalet i Norge var att de bestämmelser som reglerade sametingsvalet tog för liten hänsyn till att det i många kom- muner (valkretsar) var få eller ibland inga registerade röstberättigade sa- mer. Detta medförde att själva valarrangemangen på många håll blev överdimensionerade och kostsamma i förhållande till antalet röstande samer. Valhemligheten blev inte heller tillfredsställande. Bland annat mot den bakgrunden och under hänsynstagande till att valsystemet bör göras så enkelt som möjligt och kunna genomföras inom rimliga ekono- miska ramar föreslår jag att hela landet får utgöra en valkrets vid val till Sametinget.

Samerättsutredningen har i sitt förslag till indelning av landet i sex valkretsar velat säkerställa den lokala förankringen. Jag menar att det förhållandet att landet blir en valkrets inte hindrar att Sametinget får le- damöter från de olika delar av landet där samer bor liksom att de repre- senterar olika inressen i samiska sammanhang. Jag har också i detta fall förtroende för att de olika intressegrupper som representerar samerna i landet kommer att vid nomineringen av kandidater till Sametinget se till att både den lokala förankringen liksom balansen mellan olika sa- miska intressen kommer att tillgodoses vid valet till Sametinget.

Jag anser deSSutom att ett val med hela landet som en valkrets blir rättvisare än ett flervalkretssystem. Det underlättar också de röstande sa- mernas möjligheter att se resultatet av sin röstning. Om hela landet ut- gör en valkrets kan också ett proportionellt valsystem tillämpas rakt ut. Blir det fråga om flera valkretsar måste frågan om utjämningsmandat övervägas.

Jag finner alltså att inte minst hanteringsmässiga och ekonomiska skäl talar för att landet bör utgöra en valkrets. I likhet med SSR utgår jag ifrån att Sametinget vid sin utvärdering av den första sametingsvalet kommer att aktualisera erforderliga ändringar i valsystemet, om det vi- sar sig att detta behövs.

I likhet med samerättsutredningen föreslår jag ett proportionellt valsy- stem. Proportionella val förutsätter i princip listor med kandidater som sätts upp av partier. Några partibildningar i egentlig mening änns emel- lertid inte specifikt bland samerna. Däremot änns riksorganisationer och andra intressegrupperingar bland samerna som har program som i

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

47

vissa avseenden påminner om politiska partiers. [ sametingslagen bör man därför tala inte enbart om partier utan om grupper och samman- slutningar som likvärdiga grupperingar i valsammanhang.

För att Sametinget skall kunna representera alla samer bör det vara så uppbyggt att även mindre samiska sammanslutningar skall kunna no- minera sina kandidater. Någon spärr mot s.k. småpartier bör därför inte komma ifråga.

Varje valsedel måste dock förses med en beteckning på grupp, parti eller liknande sammanslutning för att den lätt skall kunna särskiljas från andra. Det är då givetvis inget som hindrar att vissa valsedlar med olika kandidater har samma beteckning för att markera samhörighet. Jag föreslår också att varje valsedel skall uppta minst tre kandidater i ordningsföljd.

Vid fördelningen av mandaten bör den rena uddatalsmetoden med 1,0 som första divisor tillämpas.

Valperiod, valsystem, valnämnd m.m.

Samerättsutredningen har föreslagit att Sametinget skall väljas vid sam- ma tidpunkt som kyrkofullmäktige väljs, dvs. den tredje söndagen i ok- tober. En konsekvens härav är att mandatperioden för ledamöterna i Sametinget skulle bli tre år.

För att inte sametingsvalet helt skall komma i bakgrunden för de all- männa valen i Sverige föreslår jag att sametingsvalet tidsmässigt inte på något sätt kopplas ihop med dessa val. Jag föreslår därför att valet till Sametinget skall ske den tredje söndagen i maj månad. För detta talar också praktiska skäl. Som RSV pekat på i sitt remissyttrande är belast- ningen på de valadministrerande myndigheterna avsevärd i samband med valen till riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Även om va- let till Sametinget i huvudsak skall ombesörjas av Sametinget självt är det rimligt att anta att tinget behöver biträde av varierande slag av de myndigheter som på olika sätt har att administrera de allmänna valen.

Med den frikoppling från de allmänna valen i Sverige som jag har fö- reslagit i fråga om sametingsvalet finns det också förutsättningar att överväga valperiodens längd. Övervägande skäl talar då enligt min upp- fattning för en längre period än tre år. Jag föreslår därför en valperiod för Sametinget som omfattar fyra år.

Samerättsutredningen har räknat med att poströstning blir det vanli- gaste sättet för röstning till Sametinget. Jag har för min del, inte minst i syfte att förenkla valsystemet, funnit anledning att pröva ett alternativ som för närvarande står till buds för svenska väljare i Förbundsrepubli- ken TySkland och Schweiz, dvs. röstning genom att sända valsedeln med post till valnämnden", s.k. brevröstning. Ett sådant förfarande går i kort- het till på följande sätt.

Väljaren lägger själv in sin valsedel i ett innerkuvert och tillsluter det. Detta bör väljaren givetvis få göra i avskildhet så att skyddet för valhem- ligheten upprätthålls. I närvaro av två vittnen lägger han därefter in det iordningställda innerkuvertet i ett särskilt ytterkuvert för brevröst-

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

48

ningsförsändelse och tillsluter detta. Därefter undertecknar väljaren på ytterkuvertet en försäkran på heder och samvete att han själv har lagt in en valsedel i innerkuvertet, att han i närvaro av vittnena har lagt in in- nerkuvertet i ytterkuvertet och därefter tillslutit detta.

Därefter intygar de två vittnena på ytterkuvertet att väljaren egenhän- digt undertecknat den nämnda försäkran och att något förhållande som strider mot de uppgifter som väljaren har lämnat på ytterkuvertet inte är känt för vittnena. På ytterkuvertet anges även vittnenas adresser. Yt— terkuvertet, som jag i det följande kommer att föreslå också skall utgöra röstkort, läggs därefter i ett omslagskuvert, som förseglas och lämnas för postbefordran till valmyndigheten.

Vid brevröstning liksom vid röstning i övrigt får en väljare, som på grund av något kroppsligt fel inte kan avge sin röst i föreskriven ord— ning anlita ett biträde som han utsett (8 kap. 14 & vallagen).

Det hittills beskrivna förfarandet överensstämmer mycket nära med det nuvarande budröstningsförfarandet enligt 11 kap. 3 & vallagen. Vid budröstning är det vittnet och budet som skall underteckna ett intyg motsvarande det som de båda vittnena undertecknar vid brevröstning.

Nästa led i valförfarandet är överbringandet av valsedlarna från välja- ren till valmyndigheten. Enligt vallagens bestämmelser kan mottagaren alltid, antingen det är en valförrättare eller en röstrnottagare på postan- stalt osv., kontrollera identiteten på den person som överlämnar valku- vert eller valsedelsförsändelse. Någon motsvarande kontrollmöjlighet kan knappast åstadkommas i ett brevröstningsförfarande. Emellertid kan man på annat sätt skapa tillfredsställande garantier för att brevröst- ningsförsändelsen härrör från den person som uppges vara väljaren och för att försändelsen har avlämnats till postbefordran med hans vilja. Ett sådant sätt är att föreskriva att väljaren alltid skall bifoga sitt röstkort. Jag kommer att föreslå att ytterkuvertet utformas så att det också kan utgöra röstkort.

Även om brevröstningsförsändelse måste iordningsställas av väljaren själv står det naturligtvis väljaren fritt att uppdra åt en annan person att lämna försändelsen till posten.

Erfarenheterna från brevröstningen i Förbundsrepubliken Tyskland utvisar att det inte "är något större administrativt problem att hantera brevrösterna. Andelen underkända röster (11 % år 1982, 8 % år 1985 och 13 % år 1988) har dock varit stor. Riksskatteverket har i en prome- moria om erfarenheter m.m. från 1988 års allmänna val som exempel på ofta förekommande fel nämnt att röstkort saknas, att ytterkuvertet inte varit igenklistrat och att datum på ytterkuveret saknats eller varit felaktigt. Detta är en typ av fel som vid brevröstning upptäcks först vid rösträkningen och därför inte kan korrigeras. Motsvarande fel vid röst- ning med valsedelsförsändelse i Sverige upptäcks normalt av röstmotta- garen eller valförrättaren och kan därför rättas till.

Jag ser för min del stora fördelar med ett system med brevröstning till sametingsvalet i Sverige. Även om poströstning naturligtvis är ett full- gott och prövat alternativ vill jag ändå föreslå ett system med brevröst-

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

49

Bilaga 1

ning till Sametinget. Inte minst kostnads— och effektivitetsskäl talar för detta liksom det förhållandet att antalet röstande samer kommer att va— ra förhållandevis litet. Samtidigt kan ett enkelt valsystem stimulera och öka valdeltagandet. De problem som sammanhänger med att antalet un- derkända röster vid brevröstning i Tyskland varit stort är jag naturligtvis medveten om. Jag bedömer dock att möjligheterna att informera de sa- miska väljarna om brevröstningsförfarandet m.m. är betydligt bättre än det är för väljare i Tyskland.

För att ytterligare förenkla brevröstningsförfarandet i syfte bl.a. att minimera olika felkällor föreslår jag att ytterkuvertet för brevröstnings- försändelse också utgör röstkort. Genom förtryckta anvisningar på de olika kuverten bör riskerna för fel vid brevröstningen än mer kunna minskas.

Utöver brevröstning bör det naturligtvis finnas möjligheter att på de orter där det änns en stor samebefolkning rösta i vallokal. Det bör vara Sametingets valnämnd som beslutar var sådan röstning får ske. Om röst- ning i vallokal ordnas bör dock till undvikande av alla oklarheter före- skrivas att lokalen skall vara öppen viss tid, förslagsvis mellan kl. 8—20.

Med hänsyn till att röstning i vallokal blir ett kompletterande förfa- rande, som valnämnden kan anordna efter egen bedömning är det inte rimligt att binda vissa väljare vid en viss vallokal, om de vill rösta på det viset. Med en gemensam röstlängd för hela landet vore en sådan uppdel- ning inte heller särskilt praktisk. I stället bör gälla att de röstberättigade samer som väljer ett eventuellt tillgängligt alternativ att rösta i särskild vallokal skall få välja lokalen på den ort som passar dem bäst på valda— gen.

Med en sådan ordning kan någon avprickningi röstlängden inte göras i vallokalen utan förfarandet där blir snarast detsamma som vid röst- ning på postanstalt. Förfarandet underlättas genom arrangemanget att alla röstberättigade får sig tillsänt ett röstkort som också är ytterkuvert för brevröstningen. Detta kombinerade röstkort och ytterkuvert kan då vid röstning i vallokal användas på ett sätt som motsvarar användningen av fönsterkuverten vid vanlig poströstning.

Röstning i vallokal skulle sålunda gå till så att väljaren i vallokalen på avskild plats lägger sin valsedel i det innerkuvert han fått och förslu- ter detta. Därefter lämnar väljaren sitt innerkuvert och röstkortet/ytter- kuvertet till valförrättaren. Denne kontrollerar dels att innerkuvertet är i ordning, dels att den röstandes identitet stämmer med den person som röstkortet är utställt för. Är allt i ordning lägger valförrättaren, inför väljaren, innerkuvertet i ytterkuvertet och tillsluter det. Inga anteck- ningar eller förklaringar lämnas här på ytterkuvertet. Valförrättaren an— tecknar också den röstande i en särskild längd. Efter valförrättningen sänds valförsändelserna skyndsamt till valnämnden.

Prop. 1992/93: 32 Utbildningsdep.

Granskning, sammanräkning m.m.

All granskning, utom den som valförrättaren skall göra av innerkuver- tet vid röstning i vallokal, bör ankomma på valnämnden. Den bör ock- så svarar för sammanräkning och mandatfördelning.

Med röstning både i vallokal och genom brevröstning samt rätt att få ut duplettröstkort för den som anmäler sig ha förlorat det ursprungliga finns en möjlighet att rösta dubbelt. Skulle det inträffa, bör den i vallo- kalen på valdagen avgivna rösten vara den som gäller. Detta samt det förhållandet att ytterkuverten kommer att se olika ut vid brevröstning och röstning i vallokal gör att granskningen, intill ett visst stadium, måste ske separat för brevröster och röster från vallokal.

Granskningen bör inledas med rösterna från vallokalerna. Dessa kommer in med obrutna röstkort/ytterkuvert. Först kontrolleras att an- talet inkomna röster från vallokalen stämmer med dem som antecknats som röstande där. Sedan sker, med ledning av röstkorten, avPrickning i röstlängden. Har någon röstat flera gånger i vallokal måste rimligen alla hans röster förklaras ogiltiga.

Nästa moment blir att bryta de godkända ytterkuverten och granska att varje kuvert innehåller endast ett innerkuvert och att det är i före- skriven ordning. De innerkuvert som godkänns läggs sedan i en valur- na, där de senare blandas med de godkända innerkuverten från brev- röstningen.

Sedan granskningen av rösterna från vallokalerna kommit så långt övergår valnämnden till brevrösterna.

Där börjar granskningen med omslagskuverten som använts för post- befordran. Godkända omslagskuvert bryts och det kontrolleras att de in- te innehåller mer än ett röstkort/ytterkuvert från en och samma väljare samt att väljaren inte har röstat i vallokal. Det senare framgår ju av de avprickningar i längden som redan gjorts vid granskningen av rösterna från vallokalerna.

Ytterkuvert, som inte fått läggas åt sidan vid den nu nämnda kontrol- len granskas sedan vidare. Härvid kontrolleras att de påskrifter och för- säkringar som skall lämnas på kuvertet är i sin ordning. Brister det blir rösten ogiltig och läggs åt sidan. I annat fall bryts ytterkuvertet och in- nerkuvertet granskas. Är det i ordning läggs kuvertet i samma valurna som de godkända innerkuverten från vallokalerna.

Vad som härefter återstår är att bryta innerkuverten, granska valsed- larna samt göra sammanräkning och mandatfördelning. För denna del av förrättningen bör valnämnden kunna tillämpa de regler som enligt vallagen gäller för länsstyrelsens slutliga sammanräkning och mandat- fördelning. De regler jag här åsyftar är 14 kap. 2 5 andra stycket och 3- 5 55 vallagen.

Regler om det röstningsförfarande och det granskningsförfarande som jag här har beskrivit bör tas in i sametingslagen. I fråga om sammanräk— ning och mandatfördelning bör det vara tillräckligt med en hänvisning till vallagens allmänna regler.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

51

Bilaga 1

Valnämndens beslut bör kunna överklagas. Jag har stannat för att fö- reslå att överprövningen skall få ankomma på Valprövningsnämnden.

Information om valet

En viktig uppgift som bör läggas på valnämnden är informationen till de samiska väljarna om hur valet rent praktiskt går till. Denna informa- tion är viktig dels när det gäller anmälan till röstlängd, dels när det gäl- ler förfarandet vid brevröstning. Jag har därför, som jag återkommer till i det följande, räknat med att Sametinget behöver förfoga över särskilda resurser för valen till Sametinget. I detta sammanhang vill jag också framhålla att informations— och resursbehoven torde vara extra stora vid det första valet till Sametinget.

Upprättande av röstlängd

Jag har i avsnitt 5 föreslagit en definition av begreppet same och där ut- talat att definitionen främst får betydelse för att avgöra vilka som skall ha rösträtt till Sametinget och vilka som är valbara till tinget. Mitt för- slag utgår från att det är valnämnden som skall avgöra frågan om en person är att anses som same.

Den som anser sig vara same måste alltså före valet till Sametinget an- mäla sig till valnämnden, om han inte gjort det inför ett tidigare val och då blivit upptagen i röstlängden. Det här innebär att den vars förälder är upptagen i sameröstlängden själv också måste anmäla sig till val- nämnden för att kunna upptas i röstlängden. Självfallet måste den som införts i röstlängden när som helst på egen begäran kunna avföras från den.

Jag föreslår att anmälan till röstlängden för ett val skall göras senast den 15 januari det år då valet skall hållas. Jag vill dock understryka att har en person en gång blivit upptagen i röstlängden för val till Same- tinget skall han inte på nytt behöva anmäla sig vid senare val. De som har förts upp i röstlängden står alltså kvar till dess de avlider eller begär att bli strukna.

Den som anmält sig men av valnämnden inte bedöms uppfylla kraven för att anses som same skall erhålla besked om detta i samband med att valnämnden upprättar en preliminär sameröstlängd. Detta bör ske se— nast den 10 februari valåret. Om vederbörande inte nöjer sig med val- nämndens beslut bör han få överklaga det till länsstyrelsen i det län där Sametinget har sitt säte. Överklagandet bör ha kommit in senast den 25 februari.

Sedan eventuella överklaganden avgjorts skall valnämnden upprätta en slutlig sameröstlängd senast den 20 mars valåret.

De närmare anvisningarna om hur anmälan för att tas upp i röstlängd skall göras, vilka undersökningar och kontroller som erfordras osv. bör utfärdas av Sametinget. Jag bedömer det inte sannolikt att man behöver befara att personer som inte är samer kommer att påstå sig vara det. Jag

Prop. 1992/93: 32 Utbildningsdep.

menar därför att det inte behöver ställas särskilt höga krav på bevisning-

en. Inför det första valet till Sametinget måste särskilda arrangemang träf-

fas för att upprätta röstlängd och i övrigt organisera valet. Jag återkom— mer till detta i samband med att jag skall behandla ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

9 Samiskt språk

Mitt förslag och min bedömning: Sametinget ges ett ansvar för att leda det samiska språkarbetet och tilldelas särskilda resurser för detta ändamål. Någon lagstadgad rätt att använda samiska i offi- ciella sammanhang bör inte införas. Inte heller bör någon lag- stadgad rätt för äldre samer att få undervisning i sitt språk infö- ras.

Samerättsutredningens förslag: Utredningen föreslår en särskild sa- misk språklagstiftning, som skulle göra det möjligt att använda samiska i vissa officiella sammanhang. Förslaget innebär att samiska skall få an- vändas vid kontakt med vissa statliga myndigheter som arbetar med sa- mefrågor. De myndigheter det gäller är i ett initialskede rennäringsad- ministrationen regionalt och centralt, dvs. Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Statens jordbruksverk i deras befattning med rennäringsfrågor och andra ärenden enligt rennäringsla- gen. Styrelsen för Samefonden och Sameskolstyrelsen omfattas också av förslaget. Vid Sametinget föreslås samiska och svenska bli jämställda språk.

Samerättsutredningen föreslår vidare att statliga myndigheters före- skrifter, allmänna råd och information i övrigt som huvudsakligen rik- tar sig till samer skall översättas till samiska.

För att undersöka om det är lämpligt att lagstifta om rätt att använda samiska vid kontakt även med de kommunala förvaltningsmyndigheter- na inom det samiska kärnområdet föreslär utredningen en femårig för- söksverksamhet i en eller flera kommuner. Statsbidrag förutsätts utgå till verksamheten. Försöksverksamheten föreslås .bli reglerad i en sär- skild lag. '

Samerättsutredningen föreslår vidare att det i samelagen föreskrivs en rätt för samer att erhålla en grundläggande undervisning i sitt språk. Förslaget avser samer som inte erhållit en sådan undervisning i same- skola eller genOm hemspråksundervisning. Någon form av vuxenstudie— stöd bör då utgå.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat även om en majoritet tillstyrker utredningens förslag. De som avstyrker förslagen eller är tveksamma ifrågasätter dels behovet av en lagfäst rätt att få använda det samiska språket vid myndighetskontakter då de samisktalande i Sverige även behärskar svenska, dels om förslagen och de resurser som krävs

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

53

för att genomföra förslagen utgör det mest effektiva stödet till det samis- ka språket.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Samerättsutredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att föreslå insatser för att bevara och utveckla det samiska språket och därvid utreda möjligheterna att stärka det samiska språkets ställning genom ökad användning av samiskan i olika officiella sammanhang. I samband därmed har utredningen även haft att se över behovet av utökad tolkservice på samiska och att i övrigt överväga vad som kan göras för att stärka det samiska språkets ställning.

Samerättsutredningen har i sitt slutbetänkande redovisat ett omfattan- de material som på ett förtjänstfullt sätt belyser det samiska språket: språkets ursprung, de olika dialekterna, språkets struktur, det samiska skriftspråkets framväxt liksom samernas arbete med att utveckla sitt språk. Utredningen har också redovisat vad som är känt om kunskaper- na i samiska bland samerna i Sverige.

I rapporten (SOU 1990:84) ”Språkbyte och språkbevarande i ett inter- nationellt perspektiv med särskilt beaktande av situationen för samiskan i Sverige” har utredningen redovisat vissa frågeställningar kring det sa- miska språkets framtid. I rapporten, som sammanställts av docenten Kenneth Hyltenstam och fil.kand. Christopher Stroud, redogörs bl.a. för de faktorer som bidrar till att ett minoritetsspråk antingen bevaras eller överges till förmån för ett konkurrerande språk. Dessutom görs en bedömning av de svenska samernas möjligheter att bevara sitt språk.

Innan jag går in på att behandla samerättsutredningens förslag vill jag erinra om att riksdagen vid behandling av 1990 års budgetproposition anslagit icke obetydliga belopp för olika ändamål i syfte att stödja olika projekt och andra insatser som kan stärka det samiska språket. Riksda- gens beslut år 1990 innebar bl.a. i det närmaste en fördubbling av det särskilda anslaget till samisk kultur. Som jag tidigare har anfört uppgår anslaget till samisk kultur budgetåret 1992/93 till 6 872 000 kr. Jag har i det föregående föreslagit att detta anslag, som i dag disponeras av Same- fonden, i fortsättningen skall disponeras av Sametinget.

Jag har vidare erfarit att Universitetet i Umeå beslutat inrätta ytterli- gare en lektorstjänst för att bygga upp och bredda kompetensen i de oli- ka samiska dialekterna. Jag räknar med att återkomma till denna fråga i 1993 års budgetproposition.

Det samiska språket är en viktig del av den samiska kulturen sådan den gestaltar sig för närvarande. Språket ger uttryck åt folkets levnads- betingelser, värderingar, synsätt och traditioner. Den samiska kulturen och därmed det samiska språket är en del av Sveriges kulturarv. Det är därför en nationell angelägenhet att på olika sätt se till att det ges möj- ligheter att utvecklas. Självfallet ligger det i samernas egna händer om det samiska språket skall kunna fortleva och utvecklas. Även om allt färre talar det och än färre nyttjar det i skrift är samiskan alltjämt ett le- vande språk i landet. Det är dock, som bl.a. samerättsutredningens arbe- te visar, så att det sedan en tid pågår en språkbytesprocess bland samer- na i Sverige. Hur långt denna process har framskridit har inte doku-

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

54

menterats. Det finns för närvarande inga aktuella undersökningar som belyser den samiska befolkningens kunskaper i det samiska språket. Up- penbart tycks dock vara att samiskan företrädesvis användes i den när- maste miljön för dem som talar samiska medan de i övrigt använder svenska.

I syfte att stärka det samiska språkets status och att öka dess bruksvär- de föreslår samerättsutredningen en särskild samisk språklagstiftning, som gör det möjligt att använda samiska i vissa officiella sammanhang. Förslaget innebär bl.a. att samiska skall få användas vid kontakt med vissa statliga myndigheter som arbetar med samefrågor. En försöksverk- samhet med motsvarande inriktning föreslås få ske i ett antal kommu- ner. En utgångspunkt för utredningens förslag har varit att söka lös- ningar i samnordisk anda. Både Finland och Norge har nyligen antagit en samisk språklagstiftning.

Även om jag delar utredningens uppfattning om det önskvärda i att på olika områden åstadkomma en så stor harmonisering som möjligt mellan de nordiska länderna när det gäller olika samiska frågor är jag för närvarande inte beredd att lägga fram ett förslag om en särskild sa- misk språklagstiftning. Jag vill dock framhålla att förhållandena i Sveri- ge är något annorlunda än i Finland och Norge. I det samiska kärnom- rådet i Finland och Norge finns en större andel samisktalande bland be- folkningen än i motsvarande område i Sverige. I båda våra grannländer finns också kommuner där de samisktalande är i majoritet. I Sverige, som visserligen har större kommuner, torde det inte finns någon kom- mun där andelen samisktalande överstiger tio procent av befolkningen.

Jag är inte övertygad om att en lagstiftning av den karaktär, som ut- redningen föreslår utgör det bästa alternativet för att främja det samiska språket. En sådan lagstiftning innebär också en låsning av resurserna som kan lägga hinder för att pröva andra lösningar och alternativ om utvecklingen så skulle visa. Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört om det samiska språkets betydelse för den samiska kulturen i vid be- märkelse och samernas eget ansvar för att värna om det samiska språ- kets fortbestånd och utveckling föreslår jag att Sametinget ges ett uttalat ansvar för att leda det samiska språkarbetet. Jag anser det också befogat att föreslå att Sametinget, utöver de resurser som tinget kommer att för- foga över bl.a. för samisk kultur, skall tilldelas ytterligare medel för att på det sätt Sametinget finner mest ändamålsenligt stödja det samiska språkarbetet. Jag avser att återkomma till frågan om resurser till detta ändamål i mitt förslag i 1994 års budgetproposition. Jag vill redan nu nämna att ett anslag i storleksordningen 2 000 000 kr per år i årets pen- ningvärde enligt min mening bör utgöra ett verksamt medel att stärka det samiska språket.

Det bör stå Sametinget fritt att pröva olika vägar för att stärka och ut- veckla det samiska språket. Finner Sametinget då att samerättsutred- ningens förslag t. ex. i de delar som rör användningen av samiska i kon— takter med statliga och kommunala myndigheter är en framgångsrik väg att utveckla och stödja det samiska språket skall Sametinget självfallet

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

55

genom överenskommelser med berörda myndigheter kunna göra det. Därvid måste Sametinget givetvis vara berett att finansiera de dryga kostnader sådant översättningsarbete drar. Någon lagstiftning för att ge- nomföra en sådan verksamhet krävs inte.

Jag övergår nu till frågan om en lagstadgad rätt till undervisning i sa- miska. Enligt samerättsutredningens förslag skulle en sådan rätt innebä- ra att kostnadsfritt och med någon form av vuxenstudiestöd få genomgå en grundutbildning i samiska på en nivå som motsvarar Davvin— och Sämäskurserna. Enligt utredningens uppfattning finns i dag ett tämligen rikt kursutbud för den som vill skaffa sig en grundläggande utbildning i nordsamiska. Däremot saknas i praktiken möjligheter till motsvarande undervisning i lule- och sydsamiska. I denna fråga pekar utredningen på möjligheten att finna förutsättningar och former för ett svenskt- norskt samarbete. Vidare visar utredningen på de möjligheter som finns att producera läromedel som kan distribueras via TV och video.

Jag är inte heller i denna fråga beredd att lägga något lagstiftningsför- slag. De möjligheter som samerättsutredningen visar på i fråga om nor- diskt språksamarbete liksom olika sätt att stödja en samisk läromedel- produktion förstärks genom inrättandet av ett Sameting och genom att Sametinget ges en ledande roll i det samiska språkarbetet. Jag vill också erinra om de möjligheter som för närvarande redan finns i fråga om undervisning i samiska som hemspråk i det allmänna skolväsendet.

Sametinget kan vidare med de medel som ställs till tingets förfogande bekosta framställning av material som kan användas för undervisning i samiska i skolorna. Utbildning i samiska i den offentliga gymnasiesko- lan kan ske inom ramen för det utrymme för individuellt val och lokalt tillägg som finns för de treåriga nationella programmen. En kommun kan ta på sig ansvaret för att anordna sådan utbildning i samiska för den egna kommunens elever och genom samverkansavtal även för andra kommuners elever.

10 Användning av ADB för sameröstlängden

Mitt förslag: I sametingslagen föreskrivs att Sametinget får föra sameröstlängden med hjälp av automatisk databehandling

(ADB). I lagen lämnas också vissa föreskrifter om registrets använd— ning och om gallring av registret.

Samerättsutredningens förslag: Utredningen har i anslutning till sina diskussioner om röstlängden uttalat att röstlängderna lämpligen bör fö- ras med hjälp av ADB.

Remissinstanserna: Förslaget om ADB-hantering har i stort sett läm- nats utan kommentarer.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

56

Datainspektionen: Inspektionen har jämlikt föreskrifterna i 2 a & data- lagen (1973:289) avgivit yttrande över förslaget att föra sameröstlängden med ADB.

Inspektionen har mot bakgrund av att den enskilde själv har att an- mäla sig för registrering i röstlängden ingen erinran mot att röstlängden förs med hjälp av automatisk databehandling. Inspektionen anför vidare att det är angeläget med hänsyn till förslaget om EG-direktiv att regle- ringen av sameröstlängden sker i lag. Något behov av att meddela före- skrifter utöver de föreslagna för att förebygga risk för otillbörligt intrång i personlig integritet synes inte föreligga. I lagen bör det dock preciseras från vilket annat personregister uppgifter får hämtas. Inspektionen vill avslutningsvis peka på den skyldighet att anmäla registret som enligt 7 & dataförordningen kommer att åligga Sametinget som registeransvarig myndighet.

Skälen för mitt förslag: De förslag som jag har lagt fram om valförfa- randet innebär bl.a. att det för val av Sametingets ledamöter kommer att finnas en röstlängd. Denna avses ligga till grund för att förse alla röstbe- rättigade samer med röstkort och annat material inför varje val. Även om antalet personer som kan förväntas bli upptagna i röstlängden san- nolikt stannar en god bit under 10 000 är det ändå en så stor p0pulation att det inte är rimligt att föra röstlängden annat än med hjälp av ADB.

Av särskild vikt är ett ADB-register vid framställning och utsändning av de röstkort som också är ytterkuvert för rösterna i valen, vare sig de avges i vallokal eller genom brevröstning.

I sametingslagen bör mot den nu angivna bakgrunden föras in be- stämmelser om att röstlängden får föras med hjälp av ADB. Röstläng- dema blir därmed ett s.k. statsmaktsregister. Registeransvarig myndighet bör självfallet vara Sametinget.

I lagen bör också ges vissa föreskrifter rörande registret. Huvudända- målet är givetvis att som röstlängd kunna användas för att avgöra vem som har rösträtt samt för att pricka av de som har röstat så att dubbel röstning inte förekommer. En sådan användning torde vara klar redan av det förhållandet att registret är en röstlängd. Härutöver bör emeller- tid röstlängden få användas för att framställa och sända ut röstkort till de röstberättigade. Vidare bör längden få användas för att sända ut val- sedlar samt information om valet. I praktiken torde sådana utskick ske samtidigt med utsändandet av röstkorten.

Sametinget måste rimligen följa valsystemet och se hur pass väl det fungerar. Röstlängden bör då också få användas för att få fram erforder- liga statistiska uppgifter om valet, t.ex. antalet röstberättigade, antal som röstat och geografisk fördelning.

För att fylla sitt ändamål enligt vad jag nu har angivit måste röstläng- den givetvis innehålla personnummer och adresser till de röstberättiga- de. För tydlighets skull bör då i lagen anges att personnummer och ad- ressuppgifter får finnas.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

57

För att enkelt hålla röstlängden aktuell med hänsyn bl.a. till adressby- ten och dödsfall är det lämpligt att registret får sambearbetas med regis- ter hos skattemyndigheten avseende uppgifter i folkbokföringen.

Datainspektionen har i sitt yttrande anfört att det i lagen bör precise- ras från vilket annat personregister uppgifter får hämtas. Jag delar Data— inspektionens uppfattning. I lagen har en precisering gjorts så att det framgår med vilket register sameröstlängden får sambearbetas.

Beträffande gallring av röstlängden bör föreskrivas att uppgift som in- te längre behövs för ändamålet med längden skall gallras, om inte rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver nå- got annat. Ett undantag bör dock föreskrivas redan i lagen. Det bör så- lunda föreskrivas att den slutliga sameröstlängden för varje sametingsval skall bevaras. Skälet till detta är att den som anser sig vara same kan som grund för att bli upptagen i sameröstlängden åberopa att någon av hans föräldrar är eller har varit upptagen i sameröstlängden. Om val- nämnden skall kunna kontrollera detta, måste den slutliga sameröst- längden från varje val bevaras.

En sådan gallringsföreskrift överensstämmer med den huvudprincip som knäsattes i samband med tillkomsten av 1991 års arkivlag. I den mån särskilda föreskrifter om bevarande inte finns, skall inaktuella uppgifter gallras ut. Möjligheten att föreskriva om bevarande har dikte- rats av kulturarvsaspekten. En motsvarande reglering finns i flera andra lagar med föreskrifter om statsmaktsregister. Riksdagen har under stor enighet hävdat den så angivna principen för reglering av gallringsfrågan.

11 Genomförande och kostnader

Sametingslagen bör träda i kraft den 1 januari 1993 och det första valet till Sametinget bör hållas i maj 1993. Detta innebär att ett Sameting kan tidigast inleda sitt arbete under hösten 1993. En första uppgift för tinget blir då att organisera verksamheten och börja uppbyggandet av ett kan- sli för Sametinget. Mina förslag innebär vidare att Sametinget självt skall svara för valet till Sametinget. Det första valet till Sametinget mås- te dock organiseras på ett annat sätt.

Då detta val behöver börja förberedas redan nu avser jag att senare i dag föreslå regeringen att ge mig ett bemyndigande att tillkalla en sär- skild organisationskommitté med uppdrag att planera och genomföra det första valet till Sametinget och i övrigt förbereda bildandet av det nya organet. I avvaktan på riksdagens ställningstagande bör de förslag som jag nu lägger fram ligga till grund för arbetet.

I en övergångsbestämmelse till lagen bör ges bemyndigande till rege- ringen att efter lagens ikraftträdande organisera det första valet av Same- tinget, eftersom någon valnämnd då ännu inte finns.

Även om en organisationskommitté har förberett upprättandet av en sameröstlängd bör anmälningstiden första gången sträckas ut efter den 15 januari valåret. Gränsen bör kunna sättas till den 25 januari 1993.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

58

Driften av Sametinget torde dra en årlig kostnad av drygt 7 000 000 kr beräknat i 1992 års penningvärde. Härtill kommer kostnader för valet till Sametinget vart fjärde år. Dessa kostnader har jag beräknat till 1 500 000 kr i 1992 års penningvärde. Inrättandet av en ny myndighet ger naturligen också upphov till vissa engångskostnader främst till an- skaffande av lokaler och utrustning. Jag har beräknat dem till omkring 1 500 000 kr i 1992 års penningvärde. Då Sametinget inte kan vara i gång förrän under hösten 1993 avser jag återkomma till dessa frågor i samband med mina förslag i 1993 års budgetproposition.

Det första valet till Sametinget skall förberedas och genomföras under budgetåret 1992/93. Utöver själva kostnaderna för valet kommer det att krävas rätt betydande resursinsatser från organisationskomittén för att på olika sätt informera om Sametinget och om det första valet till Same- tinget. Jag avser att vid behov återkomma till dessa frågor i mitt förslag till tilläggsbudget för 1992/93.

12 ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder

Bakgrund till min bedömning: Genom en skrivelse den 20 december 1990 (Skr. 1990/91:101) förelade den dåvarande regeringen riksdagen ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i självstyran- de länder. I skrivelsen anfördes att Sverige inte då borde tillträda kon- ventionen. Den hade vid den tiden ratificerats endast av två länder, nämligen Norge och Mexico.

Som en omständighet som gjorde det svårt för Sverige att tillträda konventionen anfördes bestämmelserna i artikel 14 om landrättigheter. Frågan om sådana rättigheter skulle ha varit en av de mest tidskrävande och svåraste vid konventionens tillkomst. Ett svenskt förslag att föra in begreppet "bruksrätt" som alternativ till äganderätt och besittningsrätt hade avvisats.

Vid behandlingen i riksdagen 'ordes inte något tillkännagivande med anledning av skrivelsen (1991/92:UU7).

Konventionen ifråga utgör en revision av äldre konvention i ämnet, 1957 års konvention och rekommendation om skydd för och integra- tion av infödda och andra i stammar levande folkgrupper. Enligt sin preambel utgår konventionen bl.a. från de mänskliga rättigheterna och det uttalas i preambeln att de folk det är fråga om i många delar av värl- den inte åtnjuter grundläggande mänskliga rättigheter.

Konventionen är tillämplig bl.a. på folk i självstyrande länder, vilka betraktas som ursprungsfolk på grund av att de härstammar från folk- grupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område, som landet

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

59

tillhör, vid tiden för erövring eller kolonisation eller fastställandet av nuvarande gränser och vilka har behållit en del av sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner (artikel 1). Konven- tionen torde vara tillämplig på samerna, vilka tveklöst fanns etablerade inom vad som nu är norra Sverige redan då det moderna Sverige fick sina gränser.

Konventionen har inte vunnit någon bredare anslutning. Den har till dags dato tillträtts endast av fyra stater.

Även om Sverige uppfyller flera av de krav som konventionen ställer, kvarstår emellertid problemet med den fundamentala bestämmelsen om rätt till land.

I konventionens engelska text — en av de två textversioner som äger vitsord vid tolkning av konventionen — heter det i den förut berörda ar- tikel 14 att ”The rights of ownership and possession of the peoples con- cerned over lands which they traditionally occupy shall be recogni- sed.———”

Denna bestämmelse är uppenbart inte förenlig med svenska rättsför- hållanden. Den torde som utgångspunkt ha helt andra förhållanden än de som gällt och gäller beträffande de svenska samerna.

Enligt min mening kan det med denna bestämmelse inte bli aktuellt för Sverige att tillträda konventionen.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för Arbetsmarknadsdeparte— mentet.

13 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom Utbildningsdepartementet upprättats förslag till sametingslag.

Lagförslaget har upprättats efter samråd med statsrådet Laurén. Lagförslaget gäller i grunden inrättande av en ny statlig myndighet. Som sådant kräver det inte lagrådets hörande. Däremot finns ett inslag i förslaget som principiellt faller inom det lagrådspliktiga området. Det gäller det förhållandet att enskilda samer tilläggs uppgiften att utse leda- möterna i den statliga myndigheten Sametinget. Jag anser emellertid att det skulle sakna betydelse att höra lagrådet i detta avseende.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

60

14 Specialmotivering Förslag till sametingslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 & I denna lag ges bestämmelser om en särskild myndighet — Sameting- et — med uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur i Sveri- ge.

Den allmänna motiveringen till bestämmelsen i första paragrafen återfinns i avsnitt 4. Begreppet kultur avser samekulturen i vid mening och överensstämmer i huvudsak med bl.a. kulturbegreppet i 1 kap. 2 & fjärde stycket RF. Med samisk kultur avses sålunda, som redan har be- handlats i avsnitt 6, också det samiska språket och de kulturbärande sa- miska näringarna, såsom rennäringen.

2 5 Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och

1. gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hem- met, eller

2. gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller

3. har en förälder som är eller har varit upptagen i- röstlängd till Sa- metinget.

I paragrafen definieras vem som enligt denna lag anses vara same. I avsnitt 5 har redovisats de överväganden som ligger bakom bestämmel- sen.

Det bör understrykas att definitionen inte är allmängiltig. Den gäller endast vid tillämpning av denna lag och får betydelse när det gäller att avgöra vilka som skall ha rösträtt i valet till Sametinget och vilka som är valbara till Sametinget.

Tillämpningen av bestämmelsen ankommer i första hand på Same- tingets valnämnd. I 3 kap. 3-5 55 finns ytterligare bestämmelser om vad som krävs för rösträtt till Sametinget.

Med föräldrar i paragrafens mening avses inte bara biologiska föräld- rar utan också adoptivföräldrar, däremot inte vad som förr kallades fos- terföräldrar.

2 kap. Sametinget Sametingets uppgifter

1 & Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kul- tur. Till Sametingets uppgifter hör särskilt att

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

61

1. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Same- fonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra me- del som ställs till samernas gemensamma förfogande,

2. utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 & skollagen (1985:1100),

3. leda det samiska språkarbetet,

4. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov be- aktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten,

5. informera om samiska förhållanden.

I paragrafen redovisas Sametingets uppgifter. Den grundläggande upp- giften anges i paragrafens första mening. Vad den innefattar har utveck- lats i avsnitt 6 i den allmänna motiveringen.

Till denna grundläggande uppgift ansluter sig ett antal mer specifika uppgifter, angivna under numrerade punkter. Vad som nämns under punkterna ], 2, 4 och 5 har närmare behandlats i avsnitt 6. Språkarbe- tet under punkten 3 har behandlats i avsnitt 9.

Den grundläggande uppgiften, att verka för en levande samisk kultur, ger tinget en stor frihet att ta upp skilda frågor som har samband med samiska intressen.

Någon särskild bestämmelse om skyldighet för Sametinget att avge verksamhetsberättelse eller motsvarande redovisning har inte förts in i lagen. Då Sametinget blir en anslagsfinansierad myndighet följer härav att tinget i likhet med andra statliga myndigheter kommer att omfattas av de regler som gäller arbetet med anslagsframställningar och resultat- redovisningar.

Sametingets sammansättning m.m.

2 5 Sametinget skall bestå av 31 ledamöter, utsedda genom val. För le- damöterna skall det utses ersättare. I fråga om antalet ersättare och hur de skall utses gäller bestämmelserna i 14 kap. 18 & vallagen (1972:620) rörande landstingsvalen. Ledamöterna skall vara svenska medborgare.

Efter förslag av Sametinget förordnar regeringen ordförande i Same- tinget. Ordföranden skall utses bland tingets ledamöter. Sametinget väl- jer vice ordförande bland ledamöterna.

Bakgrunden till bestämmelserna i denna paragraf har utvecklats dels i avsnitt 4, dels i avsnitt 7.

Sametinget blir som statlig förvaltningsmyndighet en unik företeelse, främst därigenom att myndighetens beslutande organ, själva tinget, i sin helhet utses av enskilda och inte avregeringen. Valet av ledamöter blir en myndighetsutövning genom enskilda. Med hänsyn till att sametinget blir en statlig myndighet som lyder omedelbart under regeringen måste ett krav på att ledamöterna är svenska medborgare finnas. Tingets ord- förande, som kommer att inta samma ställning som ordföranden i råds- eller nämndmyndigheter, utses dock av regeringen. Regeringen måste

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

62

därvid ta någon av de valda ledamöterna, men är inte formellt bunden vid tingets förslag. Vice ordförande har det däremot lämnats till tinget att utse. Det skall ske genom val.

Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten bestämma för vilken pe- riod som ordförande och vice ordförande skall utses. Det naturliga är att de utses för hela mandatperioden.

3 & Sametinget bestämmer när ordinarie sammanträden skall hållas. Sammanträde skall hållas också om styrelsen eller minst en tredjedel av tingets ledamöter begär det eller om ordföranden anser att det be— hövs. Den allmänna motiveringen till stadgandet finns i avsnitt 7. Den före- slagna lagtexten stämmer överens med vad som enligt 5 kap. 7 5 kom- munallagen gäller för fullmäktige i kommun.

Styrelse och nämnder

4 & Sametinget skall bland tingets ledamöter utse en styrelse om högst sju ledamöter och lika många ersättare som skall sköta den löpande verksamheten för Sametinget. En av ledamöterna skall därvid utses att vara ordförande.

Styrelsen skall

1. bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av Sametinget,

2. handha den ekonomiska förvaltningen,

3. verkställa Sametingets beslut om verkställigheten inte uppdragits åt någon annan,

4. fullgöra de uppdrag som Sametinget överlämnat till styrelsen.

Såsom framhållits i den allmänna motiveringen kan en församling som Sametinget inte vara samlad i den omfattning som krävs för att den skulle kunna handlägga de löpande ärendena. Till sitt förfogande ges därför tinget en styrelse, som skall sköta den löpande verksamheten. Styrelsens ledamöter skall utses bland tingets ledamöter.

De uppdrag som avses under punkt 4 kan avse såväl enskilda frågor som en viss grupp av ärenden.

Med hänsyn till att Sametinget blir en statlig myndighet bör antalet styrelseledamöter regleras i lagen. Däremot har det inte reglerats hur styrelsen skall utses. Detta, liksom hur ordförande skall utses, har läm- nats till tinget att besluta. Tinget kan sålunda välja mellan att placera tingets ordförande också som styrelsens ordförande eller att utse en sär- skild ordförande.

5 & Sametinget skall tillsätta en valnämnd som skall svara för valet till Sametinget.

Sametinget kan därutöver tillsätta de nämnder som i övrigt behövs för beredning, förvaltning och verkställighet.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

63

Enligt första stycket skall en valnämnd obligatoriskt tillsättas av Same- tinget. Behovet av en sådan nämnd följer av förslaget att Sametinget får huvudansvaret för valet till tinget. Sametingets valnämnd bör, liksom valnämnder för allmänna val, kunna samråda med t.ex. Riksskattever- ket samt skattemyndigheten och länsstyrelsen i det län där tinget har sitt säte och få viss hjälp t.ex. med utfärdande av anvisningar om brevröst- ning och röstning i vallokal liksom med den praktiska hanteringen av röstkort och valsedlar samt när det gäller ADB—stöd.

Enligt andra stycket kan Sametinget tillsätta andra nämnder. Det an- kommer på Sametinget att bestämma vilka dessa skall vara. Sådana nämnder kan t.ex. behövas inom kulturområdet, det samiska språkom- rådet eller inom de samiska näringarna.

Det kan anmärkas att även om Sametinget enligt 2 kap. 1 ä 2 utser Sameskolstyrelsen är den styrelsen inte att betrakta som en nämnd un- der Sametinget. Sameskolstyrelsen förblir en egen myndighet reglerad i skollagen.

Ärendenas handläggning

6 & Sametinget får handlägga ärenden endast om mer än hälften av le- damöterna är närvarande. Varje ledamot har en röst.

En ledamot i Sametinget får inte delta i handläggningen av ärenden som rör ledamoten personligen eller ledamotens make, föräldrar, barn eller syskon eller annan närstående. Inte heller får en ledamot delta i handläggningen av ärenden som särskilt rör en sameby i vilkens styrelse han ingår.

Vid sammanträde i Sametinget skall protokoll föras. Vad som i första, andra och tredje styckena sägs om Sametinget gäller även dess styrelse och nämnder.

Även om Sametinget är en statlig förvaltningsmyndighet är det med hänsyn till syftet med denna myndighet lämpligt att den lämnas bety- dande frihet att finna sina egna arbetsformer. Vissa grundläggande reg- ler bör emellertid ges. De har tagits upp i förevarande paragraf.

I första stycket stadgas om Sametingets beslutförhet. Vidare fastslås att varje ledamot har en röst.

Andra stycket innehåller jävsbestämmelser. De har utformats med kommunallagens bestämmelser som förebild. Därutöver har särskilt stadgats om jäv för ledamot vid handläggning av ärende som särskilt rör en sameby i vilkens styrelse han ingår. För att bestämmelsen skall vara tillämplig fordras att ärendet speciellt avser den sameby i vilkens styrel- se ledamoten vid tidpunkten för handläggningen ingår. Jävsbestämmel- sen blir alltså inte tillämplig när tinget t.ex. bestämmer normer för för- delning av medel mellan samebyar. Den som är erSättare i en samebys styrelse får anses ingå i styrelsen och därmed omfattas av jävsbestämmel- sen.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

64

Bilaga 1

Självfallet kan det ibland bli aktuellt för en ledamot av Sametinget att avstå från att delta i handläggningen av ett ärende när han av andra skäl än de i paragrafen angivna anser sig jävig, s.k. delikatessjäv.

I tredje stycket sägs att det vid sammanträde i Sametinget skall proto- koll föras. Vad protokollet skall innehålla bör anges i en arbetsordning för tinget. Även här kan kommunallagens bestämmelser vara till led- ning. Enligt 5 kap. 59 & kommunallagen (1991:900) skall av protokollet bl.a. framgå vilka ledamöter och ersättare som varit närvarande. Proto- kollet skall vidare, för varje ärende redovisa vilka förslag och yrkanden som har lagts fram och inte tagits tillbaka, genomförda omröstningar och hur de har utfallit samt beslutet i ärendet. Har omröstning ägt rum skall protokollet innehålla en uppgift om hur omröstningen har utfallit. När omröstning har skett öppet, skall i protokollet anges hur var och en röstat. Om reservation har anförts, skall detta redovisas i protokollet.

Bestämmelserna i paragrafen gäller enligt fjärde stycket även Same- tingets styrelse och nämnder.

Vid handläggning och avgörande av konkreta förvaltningsärenden hos Sametinget, dess styrelse eller nämnder gäller givetvis förvaltningslagen (19862223). I detta hänseende skiljer sig inte tinget från andra myndig- heter. Likaledes gäller naturligen förekommande föreskrifter om hur myndigheters beslut och skrivelser skall vara avfattade samt regler om myndigheters arkiv.

7 & Sametingets samt dess styrelses och nämnders beslut får överklagas endast om det finns särskilda föreskrifter om det.

Bestämmelser om överklagande av Sameskolstyrelsens beslut meddelas med stöd av skollagen (1985:1100).

Inom förvaltningsrätten är huvudregeln den att beslut av statliga eller kommunala myndigheter får överklagas. I fråga om statliga myndigheter gäller denna regel även om det saknas författningsföreskrifter om beslu- ten och möjligheten att överklaga.

Med hänsyn till Sametingets uppgifter är det inte rimligt att ha en så- dan generell möjlighet att överklaga beslut som fattas av tinget eller dess organ. Överklaganderätt bör föreligga endast när särskilda bestämmelser finns om det. Sådana bestämmelser kan finnas i olika författningar, vil— kas tillämpning har lagts på tinget.

Enligt 2 kap. 1 5 2 skall Sametinget utse styrelse för sameskolan. Som förut påpekats förblir sameskolstyrelsen en egen statlig myndighet vid sidan om Sametinget. Verksamheten regleras i skollagen och i same- skolförordningen (1967z216). Bestämmelser om överklagande av Same— skolstyrelsens beslut finns i dessa författningar.

3 kap. Val till Sametinget

1 5 Val till Sametinget skall hållas vart fjärde år (valåret). Valdag är tredje söndagen i maj.

5 Riksdagen [ 992.193. [ rum/. Nr.?j'

Prop. 1992/93: 32 Utbildningsdep.

De allmänna motiveringarna till valperiodens längd och valdag har lämnats i avsnitt 8.

Valkrets och valnämndens uppgifter

2 5 För valet till Sametinget utgör landet en valkrets. Valnämnden ut- ser valförrättare och förbereder valet samt har i övrigt de uppgifter som framgår av detta kapitel.

De allmänna motiven för att landet utgör en valkrets har redovisats i avsnitt 8.

En viktig utgångspunkt är att valet till Sametinget i stort sett skall skötas av tinget. För att genomföra sametingsvalet skall Sametinget en- ligt 2 kap. 5 & tillsätta en valnämnd. Det ankommer på denna nämnd att förbereda valet och utse valförrättare.

Rösträtt m.m.

3 & Rösträtt till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd.

I sameröstlängden tas den same upp som anmäler sig till valnämnden och som är svensk medborgare och på den samiska valdagen fyllt eller fyller 18 år.

Under de förutsättningar som i andra stycket anges för svenska med- borgare skall i röstlängden tas upp även de utlänningar som enligt folk- bokföringsregistret har varit folkbokförda i landet den 1 november de tre åren närmast före valåret och som anmäler sig till valnämnden.

I paragrafen anges vem som har rösträtt till Sametinget. För att ha rösträtt till kommunfullmäktige erfordras enligt 2 kap. 3 9 kommunallagen (19912900) att vederbörande är kyrkobokförd i kom- munen och pä valdagen fyllt eller fyller 18 år. Något krav för en svensk medborgare att vara folkbokförd i en kommun bör inte gälla för att få delta i sametingsvalet. Däremot har den som inte är svensk medborgare rösträtt endast om han varit folkbokförd i landet den 1 november de tre åren närmast före valåret.

4 5 Anmälan till valnämnden för att tas upp i sameröstlängden skall ha inkommit senast den 15 januari valåret.

Den som har förts upp i sameröstlängden skall strykas från längden om han begär det eller avlider.

Anmälningstiden för att tas upp i röstlängden måste förläggas till en så tidig tidpunkt så att det valtekniska förberedelsearbetet kan hinnas med.

Reglerna för att anmäla sig som röstande till sametingsvalet bör göras så enkla som möjligt. I normalfallet bör det vara tillräckligt att den som vill anmäla sig fyller i ett formulär och där anger vilka omständigheter som åberopas för att han skall anses vara same. Vem som skall anses va—

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

66

ra same i detta sammanhang framgår av 1 kap. 2 & denna lag. På formu- läret kan också den som anmäler sig uppge om han är svensk medbor- gare eller om han är utländsk medborgare som varit folkbokförd i lan- det de tre åren närmast före valåret.

I sameröstlängden skall endast tas upp de som är röstberättigade. När en person avlider skall han således strykas från längden. Eftersom det är frivilligt att anmäla sig för att bli upptagen i längden finns det även en möjlighet att efter anmälan bli struken ur röstlängden.

5 & Valnämnden beslutar om den person som anmält sig enligt 4 5 skall tas upp i sameröstlängd. Valnämnden skall ha upprättat en preliminär sameröstlängd senast den 10 februari valåret. Den som anmält sig men inte upptagits i den preliminära sameröstlängden skall genast underrät- tas om beslutet. Han har rätt att överklaga beslutet hos länsstyrelsen i det län där Sametinget har sitt säte senast den 25 februari valåret.

Anmärkning mot röstlängden prövas vid offentligt sammanträde hos länsstyrelsen den 10 mars eller om denna dag är en lördag eller söndag, närmast följande måndag.

Länsstyrelsens beslut över anmärkning mot röstlängd får inte överkla- gas.

Valnämnden skall enligt första stycket fatta beslut om den som anmält sig till valnämnden skall anses vara en röstberättigad same. Detta beslut knyts till upprättandet av röstlängden. De närmare anvisningarna om hur anmälan skall göras, vilka undersökningar och kontroller som er- fordras etc. utfärdas av Sametinget.

Enligt 1 kap. 2 5 erfordras endast att den som anser sig vara same gör sannolikt att han uppfyller något av de objektiva rekvisiten. I normal- fallet bör uppgifterna på det ingivna anmälningsformuläret vara till fyl- lest för bedömningen. Om valnämnden skulle finna att ytterligare un- dersökning är nödvändig bör den infordra kompletterande uppgifter från den som gjort anmälan och eventuellt från annan som kan lämna upplysning i ärendet eller kontrollera med folkbokföringsmyndigheten. Det senare kan särskilt bli aktuellt när det gäller medborgarskapet.

Valnämndens beslut kan på begäran av den som inte blivit upptagen i den preliminära röstlängden överprövas av länsstyrelsen i det län där Sametinget har sitt säte. Klagorätt tillkommer alltså inte den som anser att någon annan felaktigt blivit upptagen i röstlängden. Länsstyrelsens beslut över anmärkning mot röstlängd får inte överklagas.

Anmärkningar mot röstlängden skall i likhet med anmärkningar mot röstlängden till allmänna val prövas vid ett offentligt sammanträde. Den som har framfört anmärkning mot längden kan framföra sina synpunk- ter muntligen vid detta sammanträde.

6 5 Efter det att förekommande överklaganden har avgjorts av länssty- relsen skall valnämnden senast den 20 mars valåret upprätta en slutlig sameröstlängd som skall uppta

Prop. 1992/93: 32 Bilaga ] Utbildningsdep.

67

1. samer som på grund av valnämndens eller länsstyrelsens beslut skall tas upp i röstlängd och

2. samer som tidigare varit upptagna i sameröstlängd, om de fortfa- rande fyller villkoren för rösträtt enligt 3 5 och om de inte begärt att bli avförda ur sameröstlängden.

Det bör inledningsvis noteras att valnämndens beslut att en person skall anses vara en röstberättigad same är slutligt på det sättet att stryk- ning inte kan göras därför att det senare visade sig brista i de objektiva kriterierna. Däremot kan den som tagits upp själv begära att bli stru- ken. Som framgår av 5 5 är det endast beslut att någon inte har uppta- gits i den preliminära sameröstlängden som kan överklagas till länssty— relsen i det län där Sametinget har sitt säte.

Inför det första valet till Sametinget måste alla de samer som vill rösta anmäla sig till valnämnden. I efterföljande val behövs ingen ny anmä— lan. De som har förts upp i röstlängden står alltså kvar till dess de avli- der eller begär att bli strukna.

7 5 Den som är upptagen i sameröstlängd skall genom valnämndens försorg erhålla ett röstkort i form av ett ytterkuvert samt ett innerkuvert och ett omslagskuvert. Röstkorten och kuverten skall sändas till de röst- berättigade senast 30 dagar före valdagen.

Om en röstberättigad har förlorat sitt röstkort/ytterkuvert eller om röstkortet/ytterkuvertet inte har kommit honom tillhanda, är han berätti- gad att efter framställning till valnämnden få ett duplettröstkort/duplett— ytterkuvert. Sådant kort skall vara tydligt märkt som duplettröstkort.

Varje röstberättigad person skall erhålla ett röstkort, ett innerkuvert och ett omslagskuvert av valnämnden. Röstkortet skall användas vid röstning både i vallokal och vid brevröstning men utgör samtidigt ytter- kuvert för brevröstningsförsändelse. Motiven för detta har redovisats under avsnitt 8.

Kandidater

8 5 Den som har rösträtt till Sametinget och är svensk medborgare är valbar till Sametinget om inte annat följer av av 9 5.

I paragrafen anges vem som år valbar till Sametinget. Indirekt fram- går alltså att endast den som enligt denna lag är att anse som röstberätti- gad same är valbar till Sametinget. Dessutom krävs att den som vill komma ifråga som ledamot i Sametinget skall vara svensk medborgare. Skälet härför har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 7. Yt- terligare krav finns i följande paragraf, 9 5.

9 & Kandidater till Sametinget skall anmälas till valnämnden senast den 25 mars valåret. Av anmälan skall framgå vilken grupp, vilket parti el- ler liknande sammanslutning som kandidaterna tillhör. Anmälan skall

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

68

också innehålla uppgift på namn på minst tre kandidater i bestämd ord- ningsföljd. Till anmälan skall fogas skriftlig förklaring från varje kandi- dat att han givit sitt tillstånd att anmäla honom.

Valnämnden beslutar om registrering av grupper, partier eller liknan- de sammanslutningar och kandidater. Nämndens beslut får inte överkla- gas.

Andra än kandidater för registrerade grupper, partier eller liknande sammanslutningar är inte valbara.

Anmälan av kandidater skall ske senast den 25 mars valåret. Vid den- na tidpunkt år det enligt lagen slutligt avgjort om vederbörande år att anse som röstberättigad same. Valnämnden har fattat sitt beslut över an- mälningarna till röstlängden den 10 februari. Om kandidaten inte an- setts vara röstberättigad same av valnämnden måste han den 25 februari _ha överklagat det beslutet. Länsstyrelsens beslut i den frågan skall ske senast den 10 mars och den slutliga sameröstlängden skall vara färdig- ställd senast den 20 mars.

När anmälningstiden gått ut bör valnämnden inte godkänna att kandi- dater drar tillbaka sin kandidatur, om inte särskilda skäl föreligger. För att undvika onödiga missförstånd och liknande problem bör till anmä- lan fogas skriftlig förklaring från varje kandidat att han givit sitt till- stånd till att han anmäls som kandidat till tinget.

Enligt andra stycket skall valnämnden besluta om registrering av grupper, partier eller liknande sammanslutningar och kandidater samt om valsedlar. Dessa beslut innebär i realiteten inget annat än ett god- kännande av de valsedlar som får förekomma i sametingsvalet.

Valsedlar

10 & Valnämnden utfärdar valsedlar. På valsedel skall anges grupp, par- ti eller liknande sammanslutning samt minst tre kandidater för gruppen, partiet eller sammanslutningen. För en registrerad grupp, ett parti eller en sammanslutning får finnas valsedlar med olika kombinationer av kandidater.

En valsedel skall uppta namn på minst tre kandidater i bestämd ord- ningsföljd. Ett mindre antal namn på en valsedel skulle kunna förorsaw ka problem om valsedeln samlar röster för mer än ett mandat eller en kandidat måste avsäga sig uppdraget.

11 & Valsedlarna skall vara lika till storlek och material.

12 & Varje registrerad grupp, parti eller sammanslutning tilldelas val- sedlar till det antal valnämnden beslutar, lika för alla. Finns det olika valsedlar för samma grupp, parti eller sammanslutning, gäller detta var- je sådan variant av valsedeln.

Valsedlar till större antal tillhandahålles av valnämnden om beställa- ren betalar valsedlarna i förskott. _

Prop. 1992/93: 32 Bilaga ] Utbildningsdep.

69

Av bestämmelserna i 11 & framgår att valsedlarna, i likhet med valsed- lar till exempelvis riksdagsvalet, skall ha lika utseende. Avvikande val- sedlar godkänns inte vid valet.

Av 12 å framgår att valnämnden tilldelar alla registrerade grupper, partier och liknande sammanslutningar valsedlar. Valnämnden skall be- stämma hur många valsedlar som skall delas ut till varje gruppering. Alla grupper, partier eller sammanslutningar skall oavsett storlek tillde- las lika många valsedlar. Om en grupp, parti eller motsvarande har an- mält flera olika varianter av kandidatgrupper skall varje gruppvariant tilldelas så många valsedlar som en grupp tilldelas.

För den gruppering som anser att det fritt erhållna antalet valsedlar är för litet ges möjlighet att mot betalning få fler valsedlar.

Röstning 13 5 Den som har rösträtt till Sametinget får rösta antingen i vallokal el-

ler genom att sända sin valsedel till valnämnden med posten (brevröst- ning).

Det finns två möjligheter att som röstberättigad delta i sametingsvalet antingen på det sätt som är mest vanligt vid de allmänna valen, dvs. i vallokal, eller genom att den röstberättigade sänder sin valsedel med posten, s.k. brevröstning. Skälen härför har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 8. Det har förutsatts att en betydande andel av rösterna kommer att avges genom brevröstning.

14 & Valnämnden beslutar på vilka orter röstning kan ske i vallokal. Vallokaler skall hållas öppna mellan klockan 8 och 20 valdagen.

Bestämmelserna om röstning anknyter i största möjliga utsträckning till vallagen. Även om brevröstning sannolikt kommer att bli det vanli- gaste sättet för röstning till Sametinget är det angeläget att, på de orter där det finns en någorlunda stor samebefolkning, möjlighet finns att rösta i vallokal. Det bör ankomma på valnämnden att inför varje val be- sluta på vilka orter röstning kan ske i vallokal och att utse valförrättare på dessa orter och i övrigt arrangera valet.

Det åligger valnämnden att ge de närmare anvisningarna om_hur valet skall organiseras.

Vallokalen skall vara öppen mellan kl. 8 och 20 på valdagen. Något undantag från detta öppethållande får — i motsats till vad som gäller en— ligt vallagen - inte ske. Eftersom de röstberättigade inte är hänvisade till en bestämd vallokal skall de alltid kunna lita på att vallokalen är öppen till kl. 20.

Röstning i vallokal

15 & Vid röstning i vallokal lägger väljaren själv in sin valsedel i ett in- nerkuvert och tillsluter det. Väljaren lämnar innerkuvert och det ytter-

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

70

kuvert som också är röstkort till valförrättaren. Denne kontrollerar att väljaren ställt i ordning bara ett innerkuvert och att kuvertet inte är för- sett med obehörig märkning. Därefter lägger valförrättaren i väljarens närvaro in innerkuvertet i ytterkuvertet och tillsluter det. Valförrättaren tar slutligen hand om ytterkuvertet samt antecknar på en särskild för- teckning väljarens namn.

Den som saknar det ytterkuvert som också är röstkort får inte rösta. Väljare som inte är känd för röstmottagaren skall legitimera sig. Gör han inte det får han inte rösta.

I denna paragraf regleras hur röstning i vallokal går till väga. Bestämmelserna ansluter till vad som enligt 8 kap. 5 5 och 10 kap. 4 5 vallagen gäller för röstning på postkontor. Skälen för att välja detta tillvägagångssätt framgår av avsnitt 8.

Det bör här framhållas att väljaren vid röstning i vallokal, till skillnad från vad som gäller vid brevröstning, inte själv skall lägga ned innerku— vertet i ytterkuvertet.

Den förteckning som föreskrivs i första stycket sista meningen har sin motsvarighet vid poströstning. Behövliga noteringar torde kunna föras med hjälp av röstkortet.

16 & Är innerkuvertet försett med obehörig märkning får det inte tas emot. Har väljaren lämnat mer än ett innerkuvert får endast ett av dem tas emot. Om väljaren begär det, skall samtliga innerkuvert återlämnas till honom.

Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med 10 kap. 5 & valla- gen. Av bestämmelsen framgår att ett märkt innerkuvert inte får tas emot. Det åligger valförrättaren att kontrollera att innerkuvertet inte är märkt på något sätt och att vägra att ta emot det om så är fallet.

17 & Beträffande röstning i vallokal gäller också 8 kap. 10 5, 11 5 första stycket och 14 & vallagen (1972:620).

Avbryts röstningen skall mottagna ytterkuvert förvaras på betryggan- de sätt.

Första stycket i denna paragraf reglerar genom sin hänvisning till 8 kap. 10 & vallagen bl.a. att vallokalen skall vara anordnad med ett an- tal enskilda platser, så att väljaren utan insyn kan lägga in sin valsedel i innerkuvertet och att väljare, som på grund av kroppsligt fel icke kan avge sin röst i föreskriven ordning, vid röstningen får anlita biträde som han utsett (8 kap. 14 & vallagen).

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 8 kap. 11 5 andra stycket val- lagen.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

71

Bilaga 1

18 & Valförrättaren skall omgående sända de mottagna förslutna ytter- kuverten till valnämnden tillsammans med förteckningen över de väljare som röstat i vallokalen. Försändelsen skall sändas som värdepost.

Bestämmelserna är utformade med 10 kap. 6 & vallagen som förebild. Då försändelsen skall sändas som värdepost innebär detta att ytterkuver- ten skall sändas till valnämnden första vardagen efter valdagen.

Brevröstning

19 5 Vid brevröstning lägger väljaren själv in sin valsedel i ett innerku- vert och tillsluter det. I närvaro av två vittnen lägger väljaren sedan in- nerkuvertet i det ytterkuvert som också är röstkort och tillsluter det. Därefter skriver väljaren på ytterkuvertet en försäkran på heder och samvete att han gjort på detta sätt. Vittnena intygar skriftligen att välja- ren egenhändigt undertecknat försäkran och att de inte känner till något förhållande som strider mot de uppgifter väljaren lämnat på ytterkuver- tet. Vittnenas adresser anges på ytterkuvertet. Vittnena skall ha fyllt 18 år. Väljarens make eller barn får inte vara vittne.

Sedan brevröstningsförsändelsen har gjorts i ordning enligt första stycket lägger väljaren in försändelsen i ett omslagskuvert och tillsluter detta. Därefter lämnas försändelsen för postbefordran till valnämnden.

En väljare som på grund av kroppsligt fel inte kan avge sin röst i före- skriven ordning får vid röstningen anlita biträde som han utsett.

I denna paragraf regleras hur väljaren går tillväga vid brevröstning. Den allmänna motiveringen till att välja ett brevröstningsförfarande lik— som tillvägagångssättet vid brevröstning har redovisats under avsnitt 8. Som tidigare har anförts är det viktigt att valet till Sametinget så långt det över huvud taget är möjligt präglas av samma säkerhet och tillgår på i stort sett samma sätt som vid allmänna val. Den föreslagna lagtex- ten bygger därför i sina huvuddrag på lagen (1991:189) om brevröstning i Förbundsrepubliken Tyskland och Schweiz.

Bestämmelserna i första stycket överenstämmer i sina huvuddrag med bestämmelserna i 11 kap. 3 5 andra stycket vallagen om hur en valför— sändelse ställs i ordning.

För att stävja missbruk föreskrivs att väljaren på ytterkuvertet skall skriva en försäkran att han själv har lagt in en valsedel i innerkuvertet, att han i närvaro av vittnena har lagt in innerkuvertet i ytterkuvertet och därefter tillslutit detta. Vittnenas intyg omfattar de uppgifter som väljaren lämnar i sin försäkran.

En väljare som medvetet eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig upp- gift i en sådan försäkran som anges i första stycket gör sig skyldig till osann resp. vårdslös försäkran (15 kap. 10 & brottsbalken). Även ett vitt- ne gör sig skyldigt till brott, om han i samband med brevröstning läm- nar medvetet oriktiga uppgifter i intyget (osant intygande, 15 kap. 11 & första stycket brottsbalken). En förutsättning härför är naturligtvis att han förstår innebörden av texten på ytterkuvertet.

Prop. 1992/93: 32 Utbildningsdep.

I andra stycket finns närmare bestämmelser om hur försändelsen görs färdig för postbefordran. Det krävs inte att väljaren personligen lämnar försändelsen till postbefordran. När han har gjort i ordning försändel— sen enligt första stycket är det inget som hindrar att han låter någon an- nan posta den.

Enligt bestämmelserna i tredje stycket får, i likhet med vad som gäller vid röstning i vallokal och vid de allmänna valen, en handikappad per- son anlita biträde för att få hjälp med att exempelvis stoppa ner valse- deln i innerkuvertet. Den som har agerat som biträde bör sedan inte va- ra vittne.

20 5 Brevröstningsförsändelse skall avges senast på valdagen.

I paragrafen anges tidsfristen för röstning med brevröstningsförsändel- se. Någon bestämmelse om tidigaste dag när brevröstningsförsändelse får vara iordninggjord föreslås inte. Brevröstningsförsändelse skall dock va- ra avgiven senast på valdagen. Som regel kan detta avgöras med ledning av poststämpeln.

21 5 Vid varje tillfälle då brevröstningsförsändelser kommer in till val- nämnden skall antalet antecknas i ett särskilt protokoll. I väntan på den slutliga sammanräkningen och mandatfördelningen skall försändelserna förvaras på ett betryggande sätt.

Omslagskuverten med brevröstningsförsändelser som anländer till val— nämnden förvaras hos valnämnden på ett betryggande sätt i väntan på rösträkningen. Det är viktigt att omslagskuverten inte öppnas eller på något annat sätt manipuleras.

Sammanräkning

22 & Vid en offentlig förrättning, som skall påbörjas så snart det kan ske sedan en vecka förflutit från valdagen, skall valnämnden granska och räkna de avgivna rösterna.

Vid sammanräkningen prövar valnämnden valsedlarnas giltighet och meddelar de beslut som denna prövning föranleder. Härvid gäller för valnämnden i tillämpliga delar vad som enligt 14 kap. 2 5 andra stycket och 3—5 && vallagen (1972:620) gäller för länsstyrelsen vid slutlig sam- manräkning och mandatfördelning. -

Vid förrättningen skall protokoll föras.

Då sammanräkningen enligt första stycket skall ske vid offentlig för- rättning skall valnämnden kungöra tid och plats för sammanräkningen. Närmare föreskrifter om hur detta skall ske har inte lämnats. Sedan Sa- metinget väl etablerats och fått sina lokaler torde det vara ett minimi- krav att kungörelse om tid och plats anslås där. Vidare bör en kungörel- se föras in i pressen, minst i en ortstidning där tinget har sitt säte.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

73

Vid avbrott i förrättningen skall valsedlarna och övriga valhandlingar läggas i säkert förvar. Innan förrättningen återupptas skall valnämnden" se till att någon obehörig åtgärd inte vidtagits med valhandlingarna.

Enligt andra stycket har valnämnden bl.a. att pröva valsedlarnas gil- tighet. Härvid hänvisas till bestämmelser i 14 kap. vallagen. Det rör sig här om den sista fasen i granskningsarbetet, nämligen då innerkuverten bryts och själva valsedlarna granskas. Ur dessa regler kan noteras bl.a. följande:

— Har avgivna valsedlar inte förvarats på föreskrivet sätt, skall de för- klaras ogiltiga, om det inte kan antas att obehörig åtgärd inte vidtagits dem.

— Valsedel är ogiltig, om den saknar beteckning på grupp, parti eller liknande sammanslutning eller upptar mer än en sådan beteckning el- ler är försedd med kännetecken som uppenbarligen blivit anbragt på valsedeln med avsikt.

— Finns i innerkuvertet mer än en valsedel, är valsedlarna ogiltiga. Innehåller kuvertet två eller tre valsedlar som bär samma beteckning på grupp, parti eller sammanslutning skall dock en valsedel räknas som giltig. Uppvisar i sådant fall valsedlarna olikheter i fråga om kandidat- namn, skall namnen på sedlarna anses obefintliga.

_ Namn på valsedel skall också anses obefintligt om kandidaten inte är valbar eller det inte framgår klart vem som avses. Detsamma gäller om ordningen mellan namnet och annat namn inte framgår klart eller om valsedeln upptar andra än enligt 9 5 andra stycket registrerade grup- per, partier eller liknande sammanslutningar och kandidater.

23 & Granskningen inleds med att de ytterkuvert som kommit in från vallokalerna räknas. Antalet kuvert jämförs med antalet avgivna röster enligt för-teckningarna från vallokalerna. Därefter antecknas i röstläng- den vilka väljare som har röstat i vallokal.

Har någon väljare röstat mer än en gång i vallokal, skall hans röster förklaras ogiltiga och ytterkuverten med hans röster obrutna läggas åt sidan.

24 5 Sedan de röster som skall förklaras ogiltiga enligt 23 5 andra styck- et har lagts åt sidan och anteckning om ogiltigförklaringen har gjorts i protokollet, kontrolleras att övriga ytterkuvert är tillslutna.

Är ytterkuvertet tillslutet, bryts det och innerkuvertet granskas. Där- vid kontrolleras att innerkuvertet är av föreskriven beskaffenhet och att väljaren har ställt i ordning endast ett innerkuvert samt att innerkuver- tet inte är försett med obehörig märkning.

25 & Föreligger inte någon brist vid den granskning som skall göras en- ligt 24 & läggs innerkuvertet i en valurna. I annat fall förklaras rösten ogiltig och ytter— och innerkuvert läggs åt sidan. Därvid skall innerku- vertet ligga i ytterkuvertet. Anteckning om ogiltigförklaringen görs i protokollet.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

74

I 23—25 55 regleras förfarandet vid valnämndens granskning av de rös- ter som avgivits i vallokal. Denna granskning genomförs i huvudsak på samma sätt som granskningen av valsedelsförsändelser enligt 13 kap. 3— 5 55 vallagen. I 23 & föreskrivs att granskningen skall inledas med att antalet ytter- kuvert jämförs med antalet avgivna röster enligt de förteckningar som upprättats i varje vallokal. Genom avprickning i röstlängden sker däref- ter en kontroll av att en väljare inte röstat mer än en gång i vallokal.

I 24 & ges regler för granskningen av innerkuverten sedan valnämn- den kontrollerat att de godkända ytterkuverten inte är brutna.

Proceduren med rösterna från vallokalerna sköts separat från hante- ring av brevrösterna fram till och med det steg som anges i 24 5. Är allt i ordning så långt, läggs det obrutna innerkuvertet i en valurna för att senare i det skicket blandas med de godkända obrutna innerkuverten från brevröstningen.

26 & Sedan rösterna från vallokalerna har behandlats enligt 23-25 55, fortsätter granskningen med de röster som har avgivits genom brevröst- ning och som har kommit in till valnämnden före förrättningens början.

Brevröster som kommer in efter förrättningens början läggs utan vida- re åtgärd åt sidan.

27 & Granskningen av brevröstningsförsändelserna inleds med att om- slagskuverten räknas, varefter antalet antecknas i protokollet. Därefter kontrolleras att

1. omslagskuverten inte har blivit öppnade efter tillslutandet, och

2. försändelsen inte har avgetts senare än på valdagen. Föreligger inte någon brist vid den granskning som avses i första stycket skall de godkända försändelserna behandlas vidare enligt vad som föreskrivs i 28 5. I annat fall läggs försändelserna åt sidan. Antalet försändelser som har lagts åt sidan antecknas i protokollet.

28 5 När kontrollen enligt 27 5 är avslutad, öppnas de godkända om- slagskuverten.

Därefter kontrolleras att samma väljare inte har lagt mer än ett ytter- kuvert i omslagskuvertet och att väljaren inte har röstat i vallokal eller mer än en gång genom brevröstning.

Föreligger inte någon brist vid den granskning som avses i andra stycket behandlas ytterkuvertet vidare enligt 29 5. I annat fall förklaras rösterna i försändelsen ogiltiga, anteckning härom görs i protokollet och försändelsen läggs åt sidan.

29 5 När kontrollen enligt 28 5 är avslutad, granskas ytterkuverten till de försändelser som inte då har lagts åt sidan.

Därvid kontrolleras att försändelsen är i föreskrivet skick. Om så är fallet, bryts ytterkuvertet och innerkuvertet granskas på samma sätt som

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

75

är föreskrivet i 24 å andra stycket beträffande innerkuvert för röstning i vallokal.

30 & Föreligger inte någon brist vid den granskning som skall göras en- ligt 29 5 läggs innerkuvertet i en valurna tillsammans med de godkända innerkuverten från röstningen i vallokalerna. I annat fall förklaras rös- ten ogiltig och ytter— och innerkuvert läggs åt sidan. Därvid skall inner- kuvertet ligga i ytterkuvertet. Anteckning om ogiltigförklaringen görs i protokollet. '

I 26—30 55 regleras förfarandet vid valnämndens granskning av brev— röster. Paragraferna har även här utformats efter mönster av 13 kap. 3—5 && vallagen med de ändringar som krävs av hänsyn till den särskilda valmaterielen för brevröstning.

Hanteringen av brevrösterna måste hållas separat av två skäl. Dels måste först kontrolleras vilka som röstat i vallokal, eftersom vid dubbel röstning det är rösten från vallokalen som gäller. Dels gäller andra reg- ler om ytterkuvertet än vid röstning i vallokal.

Enligt 26 5 andra stycket är en brevröst som kommer in'till valnämn- den efter förrättningens början ogiltig. Med hänsyn till att förrättningen inte får påbörjas förrän en vecka efter valet och brevröstning får ske se- nast på valdagen bör brevrösterna med normal postgång komma in i god tid innan förrättningen börjar.

I 27 & föreskrivs de kontrollåtgärder som skall vidtas innan omslags- kuvertet öppnas. I detta skede kontrolleras att omslagskuvertet inte bli- vit öppnat efter tillslutandet. Vidare kontrolleras att försändelsen inte avgetts senare än på valdagen.

Nästa etapp i kontrollen regleras i 28 5 och genomförs efter det att omslagskuvertet öppnats. Nu skall nämnden kontrollera att samma väl- jare inte har avgett flera brevröstningsförsändelser och att han inte har röstat i vallokal under valdagen. Skulle samma väljare ha avgett två el— ler flera brevröster är alla rösterna ogiltiga. Har någon röstat både i val— lokal och genom brevröstning, är brevrösten ogiltig. Det är dock inget i lagen som hindrar att flera väljare har lägger ner sina ytterkuvert i sam- ma omslagskuvert.

I 29 & ges regler för granskningen av ytterkuvert och innerkuvert. Granskningen av innerkuverten genomförs på samma sätt som är före- skrivet beträffande innerkuvert för röstning i vallokal i 24 5.

De godkända obrutna innerkuverten samlas sedan tillsammans med innerkuverten från vallokalsröstningen i en valurna. Därefter är hante- ringen gemensam, nämligen den hantering då innerkuverten bryts och valsedlarna granskas. De allmänna bestämmelserna om denna fas finns i 3 kap. 22 å i form av hänvisningar till 14 kap. vallagen.

3,1 & Försändelser, ytterkuvert eller innerkuvert som skall läggas åt si- dan skall sedan förrättningen i övrigt är klar läggas i ett eller flera om- slag som förseglas och förses med anteckning om innehållet.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

76

Paragrafen reglerar hur försändelser, ytterkuvert och innerkuvert som inte har godkänts utan lagts åt sidan skall behandlas efter det att val— nämnden räknat de godkända rösterna. Reglerna syftar till att göra möj- lig den kontroll som kan krävas vid ett överklagande av valet.

32 5 Vid mandatfördelningen mellan grupper, partier och liknande sam- manslutningar skall reglerna i 14 kap. 15 d och 17 && vallagen (1972:620) tillämpas. Dock gäller att jämförelsetalet innan något mandat har tillde- lats skall vara detsamma som röstetalet för gruppen, partiet eller mot- svarande.

Sedan valnämnden fördelat mandaten i Sametinget skall resultatet av valet offentliggöras genom kungörelse i Post— och Inrikes Tidningar.

Valnämnden skall utan dröjsmål till regeringen redovisa resultatet av valet samt utfärda bevis till valda ledamöter och ersättare.

Sammanräkningen bör vara. avslutad i vart fall inom en månad efter valet. Detta gör det möjligt, även med beaktande av att valet eventuellt kan komma att överklagas hos Valprövningsnämnden, att det nyvalda Sametingets första sammanträde kan hållas i augusti eller senast i sep- tember valåret och att tinget då kan föreslå vem som skall utses till ord- förande i Sametinget.

Sammanfattningsvis ser tidschemat för valåret ut på följande sätt:

15 januari Sista dag för röstlängdsanmålan (3 kap. 4 5) 10 februari Preliminär röstlängd upprättad (3 kap. 5 5) 25 februari Sista dag för att överklaga valnämndens beslut om den preliminära röstlängden (3 kap. 5 5)

10 mars Länsstyrelsen beslutar om ev. anmärkningar mot röstlängden (3 kap. 5 5)

20 mars Valnämnden upprättar den slutliga röstlängden (3 kap. 6 5) 25 mars Anmälan av kandidater (3 kap. 9 &) Mitten av april Röstkort, ytterkuvert och information sänds ut till väljarna (3 kap. 7 5) Brevröstningen kan påbörjas Tredje söndagen Valdag, brevröstningen avslutas (3 kap. 1 och 20 55) 1 maj

33 & Valnämndens beslut enligt 22 och 32 55 får överklagas hos Val- prövningsnämnden. Ett beslut får överklagas av den som enligt röstläng- den var röstberättigad vid valet. Det får också överklagas av en grupp, ett parti eller en liknande sammanslutning som har deltagit' I valet.

Överklagandet skall ges in till Valprövningsnämnden och vara nämn- den till handa inom tio dagar efter det att resultatet av valet offentlig- gjorts enligt 32 &.

Vid Valprövningsnämndens prövning av överklaganden som avses i denna paragraf får nämnden upphäva valet eller föranstalta om andra

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

77

mindre ingripande åtgärder enligt de grunder som anges i 15 kap. 7 5 vallagen (1972:620). '

Ambitionen att låta valet till Sametinget tillgå i stort sett på samma sätt som de allmänna valen och i huvudsak med samma regelsystem som grund gör det befogat att skapa möjligheter att överpröva huruvida valet till Sametinget har ägt rum på ett korrekt sätt. Överprövningsin- stans bör vara Valprövningsnämnden. Rätten att överklaga valnämndens beslut bör tillkomma röstberättigad same och en grupp, ett parti eller en liknande sammanslutning som har deltagit i valet.

Om det vid planeringen och genomförandet av sametingsvalet före- kommit avvikelse från i denna lag föreskriven ordning eller om någon har hindrat röstningen, förvanskat avgivna röster eller otillbörligen ver- kat vid valet på något annat sätt, skall Valprövningsnämnden, om det med fog kan antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången, vid prövning av ett överklagande upphäva valet. Kan rättelse åstadkom— mas genom förnyad sammanräkning eller annan sådan mindre ingri- pande åtgärd, skall nämnden dock i stället för att förordna om omval uppdra åt valnämnden att vidta sådan rättelse.

4 kap. Särskilda föreskrifter om sameröstlängden '

1 5 Sametinget får föra sameröstlängden med hjälp av automatisk data- behandling. Bestämmelserna i 2—5 55 gäller röstlängd som förs på det sättet.

I den allmänna motiveringen under avsnitt 10 har skälen till att same- röstlängden får föras med ADB" behandlats. Registeransvarig blir Same- tinget.

25 Samcröstlängden får, förutom som röstlängd, användas för att skicka ut röstkort, valsedlar och information om sametingsvalet till de röstberättigade samerna. Den får också användas för framställning av statistik kring valen till Sametinget.

I denna paragraf redovisas för vilka ändamål sameröstlängden får an- vändas. Alla de redovisade ändamålen har samband med sametingsvalet. Att använda adresserna från sameröstlängden för att skicka ut annan in— formation än sådan som rör sametingsvalet är inte tillåtet. Vidare är det inte tillåtet att framställa annan statistik än den som rör sametingsvalet.

3 5 Sameröstlängden får förutom namnuppgifter på de samer som har rösträtt till Sametinget innehålla uppgift om personnummer, adresser och medborgarskap för de röstberättigade.

Av denna paragraf framgår att sameröstlängden får innehålla namn, personnummer, adresser och medborgarskap för de röstberättigade. Ing— et hindrar dock att den pappersutskrift som görs för t.ex. valförrättning—

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

78

en endast innehåller uppgift om namn och personnummer om dessa uppgifter anses tillräckliga för ändamålet med utskriften.

4 5 Till sameröstlängden får inhämtas uppgifter om namn, personnum- mer, adress och medborgarskap för aktualisering, komplettering och kontroll från register hos skattemyndigheterna avseende uppgifter i folk- bokföringen.

Röstlängden får samköras med register hos skattemyndigheterna avse- ende uppgifter i folkbokföringen. Skälet till detta är att röstlängden på så sätt på ett enkelt sätt kan uppdateras såvitt gäller adresser, vilket är viktigt när röstkorten och annan information om valet skall skickas ut. Några föreskrifter om att dödsfall och flyttningar skall anmälas till Sa- metinget behövs inte heller i och med att registret får samköras med re- gister som innehåller uppgifter om folkbokföring. Någon samkörning med andra register får inte ske.

55 Uppgift som inte längre behövs för ändamålet med registret skall gallras om inte något annat följer av andra stycket. ' Den slutliga sameröstlängden från varje sametingsval skall bevaras för det ändamål som framgår av 1 kap. 2 5 3. Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får föreskriva om ytterligare bevarande.

Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen under av- snitt 10. Huvudregeln är att uppgifterna i röstlängden skall förstöras när de inte längre behövs. Den slutliga sameröstlängden måste dock bevaras eftersom den som anser sig vara same kan åberopa som grund för att bli upptagen i sameröstlängden är någon av hans föräldrar har varit uppta- gen i sameröstlångden. För att valnämnden skall kunna kontrollera det- ta påstående måste de slutliga sameröstlängderna finnas bevarade. Vida- re kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer be- sluta att andra utdrag av röstlängden, t.ex. den preliminära röstlängden, skall bevaras. Den myndighet som företrädesvis blir aktuell är Riksarki- vet eftersom det i detta fall rör sig om en statlig myndighet som företrä- der samer från hela landet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Det första valet till Sametinget hålls den 16 maj 1993 i enlighet med bestämmelserna i denna lag. Sametingets första sammanträde skall hål- las i augusti eller september 1993.

3. De uppgifter som enligt denna lag ankommer på valnämnden skall vid det första valet fullgöras av en av regeringen särskilt förordnad or- ganisationskommitté. Organisationskommitténs beslut enligt 3 kap. 5 5 att någon inte skall tas upp i röstlängd får överklagas till Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Prop. 1992/93: 32 Bilaga 1 Utbildningsdep.

79

4. Anmälan till sameröstlängden för deltagande i sametingsvalet 1993 skall ha inkommit till organisationskommittén senast den 25 januari 1993.

Sametinget skall enligt lagen själv bestämma tiderna för sammanträde men för det första sammanträdet erfordras en särskild bestämmelse.

Enligt sametingslagen skall valet till Sametinget i huvudsak skötas av Sametinget, men det första valet måste organiseras och genomföras på ett annat sätt. Förslaget innebär att regeringen tillsätter en organisa— tionskommitté som har att förbereda och ansvara för det första valet till Sametinget. Detta har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen under avsnitt 11.

15 Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen fö- reslår riksdagen att anta förslaget till sametingslag. Jag hemställer vidare att regeringen samtidigt bereder riksdagen till- fälle att ta del av vad jag har anfört om samiskt språk (avsnitt 9), samt genomförande och kostnader (avsnitt 11).

Prop. 1992/93: 32 Bilaga ] Utbildningsdep.

80

J ordbruksdepartementet Prop. 1992/93:32 . ' . ._ Bilaga 2 Utdrag ur protokoll Vld regeringssammantrade den loktober 1992 Jordbruksdep.

Föredragande: statsrådet Olsson

Anmälan till proposition om samerna och samisk kultur m.m.

1 Ärendet och dess beredning

Samerättsutredningens förslag

Samerättsutredningen har i huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting bl.a. behandlat frågan om renskötselns rättsliga ställning och i slut- betänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk behandlat bl.a. frå- gor om fiskesamerna och andra utövare av traditionella samiska näringar utanför samebyn.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av huvud- betänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting såvitt avser renskötselns rättsliga ställning som bilaga 2.1, dels de lagförslag som läggs fram i den de- len som bilaga 2.2, dels en sammanfattning av slutbetänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk såvitt avser fiskesamerna och andra ut- övare av traditionella samiska näringar utanför samebyn som bilaga 2.3, dels det lagförslag som läggs fram i den delen som bilaga 2.4.

,Naturvårdslagsutredningens förslag

Med stöd av regeringens bemyndigande den 9 juni 1988 tillkallade chefen för dåvarande Miljö- och energidepartementet en särskild utredare att göra en översyn av naturvårdslagen. Utredningen (generaldirektören Arne Kar- dell), som antog namnet Naturvårdslagsutredningen, avgav i april 1990 be- tänkandet (SOU 1990:38) Översyn av naturvårdslagen m.m. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstanser som yttrat sig har fogats till prop. 1990/91:90 En god livsmiljö som bilaga 16.2. En sam- manställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Miljö- och naturresurs- departementet.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betän- kandet såvitt avser naturvårdshänsyn vid renskötsel som bilaga 2.5, dels det lagförslag som läggs fram om ändring i rennäringslagen som bilaga 2.6, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissytt- randena såvitt avser naturvårdshänsyn vid renskötsel som bilaga 2.7.

Lantbruksstyrelsens rapport om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi

Lantbruksstyrelsen beslutade den 14 februari 1986 att tillsätta en arbets- 81 grupp med uppgift att se över vissa frågor som sammanhänger med same—

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

Bilaga 2

byarnas organisation, funktion och ekonomi. Arbetsgruppen, som antog namnet Rennäringsgruppen, överlämnade i april 1989 sitt förslag till Lant- bruksstyrelsen. Förslaget, Frågor om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi, (Lantbruksstyrelsens rapport 1989z4), överlämnades till rege- ringen ijuni 1989. Rapporten har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av rappor- tcn som bilaga 2.8, dels de lagförslag som läggs fram som bilaga 2. 9, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttran- dena som bilaga 2.10.

Statens naturvårdsverks förslag om körning på barmark

År 1985 redovisade regeringen i en skrivelse till riksdagen en översyn av terrängkörningslagstiftningen (skr. 1984/85z203). Statens naturvårdsverk har därefter i en framställning den l4januari 1987 till regeringen föreslagit vissa ändringar i lagstiftningen. Förslaget avsåg bl.a. en ändringi tcrrängkörnings- fi'irordningen (1978594) så att körning på barmark på kalfjäll förbjuds.

Framställningen har fogats till prop. 1988/89:128 om ändring i bilavgasla- gen (1986: 1386), m.m. som bilaga ]. Naturvårdsverkets framställning har re- missbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställ— ning av remissyttrandeim har fogats till den nämnda propositionen som bi- laga 2.

Tidigare propositioner

I prop. 1990/9114 om ändring i rennäringslagen (1971:437), m.m. föreslog den dåvarande regeringen ett flertal ändringar i rennäringslagen (1971:437). Förslagen grundade sig på Samerättsutredningens huvudbetänkande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting såvitt avsåg renskötselns rättsliga ställning samt Lantbruksstyrelsens rapport Frågor om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi. Riksdagen beslutade emellertid att avslå propositio- nen och hegära ett nytt förslag där de frågor som omfattas av propositionen behandlas inom ramen för ett mer sammanhållet förslag angående samernas ställning och där förslagen från Samerättsutredningen kan bli föremål för en samlad bedömning (bet. l99(.)/91:JOU12, rskr. 1990/91:46).

Regeringen föreslog vidare i prop. 1991/92:134 om riktlinjer för överfö- ringen av verksamheten vid Domänverket till aktiebolagsform, förutom vissa av överföringen föranledda ändringar, även vissa redaktionella änd- ringar i rennäringslagen (197lz437). Sådana ändringar föreslogs bl.a. i 3 och 17 55 lagen. Riksdagen beslutade att de föreslagna ändringarna i rennärings- lagen skulle genomföras såvitt de avser att även framgent ge den mark som nu förvaltas av Domänverket ställning som kronomark, oavsett i vems ägo den är. Däremot skulle enligt beslutet de i propositionen föreslagna redak- tionella ändringarna i lagen inte genomföras utan i stället tas upp till pröv- ning i samband med nu ifrågavarande proposition (bet. l991/92:NU33, rskr. 1991/92351).

Prop. 1992/93:32

Jordbruksdep.

Bilaga 2

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 maj 1990 att inhämta Lagrådets yttrande ifråga om dels de förslag till ändringar i rennäringslagen (1971:437) som avser att 25 skall upphöra att gälla, ändringar av lydelsen av 1, 3, 11, 12, 14, 15, 26, 30, 35, 59, 66, 68, 71, 85, 86 och 8955 samt rubriken närmast före 1 5, infö- randet av en ny 66a5 och rubrikerna närmast före 3 och 31 55, dels en änd- ring av 55 5 väglagen (1971:948), dels en ändring av 425 lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter. De till Lagrådet den 17 maj 1990 remitterade lagför- slagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.11 .

Lagrådet har den 18 juni 1990 yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fo- gas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.12.

Efter Lagrådets yttrande har vissa ändringar gjorts i regeringens förslag. De avser bl.a. 1, 15 och 65 55 rennäringslagen (1971:437). I övrigt har jag i allt väsentligt följt Lagrådets förslag.

Regeringen beslutade vidare den 23 april 1992 att inhämta Lagrådets ytt- rande över det förslag om ändring i rennäringslagen (1971:437) som avser ändrad lydelse av 17, 94 och 99 55 samt införandet av en ny 65a5. Det till Lagrådet den 23 april 1992 remitterade lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.13.

Lagrådet har den 29 april 1992 yttrat sig över förslaget. Yttrandet bör fo- gas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.14. Efter Lagrådets yttrande har en ändring skett i 65 a 5 rennäringslagen (1971:437). I övrigt harjag följt Lagrådets förslag.

Regeringen beslutade vidare den 5 mars 1992 att inhämta Lagrådets ytt- rande över dct lagförslag som utarbetats i anledning av Domänverkets om- bildning till aktiebolag. Förslaget avsåg bl.a. ändrad lydelse av 3, 16—18, 21 och 25 55 rennäringslagen (1971:437). De till Lagrådet remitterade lagförsla- gen har fogats till den nämnda propositionen som bilaga 1. Lagrådet läm- nade iyttrande den 12 mars 1992 lagförslaget utan erinran. Regeringen lade, som nyss 'nämnts, i prop. 1991/92: 134 om riktlinjer för överföringen av verk- samheten vid Domänverket till aktiebolagsform fram bl.a. de förslag till ändringar i rennäringslagen som utarbetats i den nämnda lagrådsremissen. Lagrådets yttrande har fogats till den nämnda propositionen som bilaga 2.

Jag återkommer till Lagrådets yttranden i den allmänna motiveringen i avsnitten om renskötselrätten (2.2), om ökat skydd för renskötselrätten (2.4), om företagsregister för rennäringen (2.10) och om rätt att ta slöjdvirke för same som inte är medlem i sameby (2.20) samt i specialmotiveringen till rennäringslagen. Härutöver bör vissa redaktionella ändringar göras i lagtex- ten.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens och J ämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands län. Brut- toarealen av de svenska samernas renbetesmarker uppgår till ca 165 000 km2,

Prop. 1992/93:32

Jordbruksdep.

Bilaga 2

varav ungefär 12 000 km2 ligger i Norge. lbruttoarealen är inte inräknat vissa större sjöar och inte heller vattendrag som bildar gräns mellan samebyar. När bruttoarealen reducerats med vattenområden, högfjällsimpediment samt bebyggd och odlad mark återstår en nettoareal på ca 137000 kmz. Ren- betesmarkerna omfattar i runda tal en tredjedel av Sveriges totala yta. Vin- terbetesmarkernas omfattning är omtvistad inom vissa delar av området.

De renskötande samernas antal i Sverige uppgår till ca 2 500 personer. Det finns ca 900 rennäringsföretag. Det är emellertid svårt att göra en rättvisande beräkning av antalet renskötande samer. Ett av skälen till detta är att ren- skötseln ofta bedrivs i kombination med andra näringar. Det saknas dess- utom enhetliga bedömningsgrunder för att avgöra vem som skall anses vara renskötande medlem i en sameby.

Renantalet växlar starkt mellan perioder av goda och dåliga renbetesår. Vid renräkningar och i renlängder registreras vinterrenhjorden, dvs. den renhjord man i huvudsak förfogar över mellan slaktsäsong och kalvningssä- song. Enligt renlängderna fanns det 292000 renar år 1988.

Rennäringen i Sverige regleras i rennäringslagen (1971:437). Lagen trädde i kraft den 1 juli 1971 och ersatte lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och lagen (1960:144) om renmärken.

Samernas rättigheter enligt rennäringslagen har i lagen fått den samman- fattande beteckningen renskötselrätt. Denna beskrivs som en rätt för samer att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I rätten in- går bl.a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Rätten tillkommer främst sådana personer av samisk härkomst som kan åberopa att någon av deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel som stadigva- rande yrke.

I rennäringslagen finns bestämmelser om vilka områden som får användas för renbete och om betestidens längd. Renskötseln får bedrivas hela året på de s.k. året-runt-markerna i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogs- renskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten om marken antingen utgör renbetesland eller tillhör eller vid utgången av juni 1992 till- hörde staten (kronomark). Renskötsel får vidare bedrivas hela året på ren- betesfjällen i Jämtlands län och inom de områden i Jämtlands och Koppar- bergs län som vid utgången avjuni 1992 tillhörde staten och var särskilt upp— låtna till renbete.

De s.k. vinterbetesmarkerna, där renskötsel får bedrivas under tiden den 1 oktober—den 30 april, omfattar dels övriga delar av lappmarken nedanför odlingsgränsen, dels sådana trakter utanför lappmarken och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

För renskötseln finns samebyar mcd renskötselberättigade samer som medlemmar. Den mark där renskötsel får bedrivas hela året är fördelad mel- lan sådana byar i särskilda byområden. Samebyarna ombesörjer renskötseln inom byns betesområde och företräder medlemmarna i bl.a. frågor som rör renskötselrätten.

Samebyn har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa sköta renskötseln. Samebymedlems rätt att delta i beslut om hur byn skall styras utövas på bystämman. För att leda renskötseln inorn byn och ombesörja de

Prop. 1992/93:32

J ordbruksdep.

gemensamma arbeten som behövs finns en styrelse som utses av bystämman. Byns kostnader för renskötseln fördelas mellan renägarna efter reninneha- vet.

Regeringen kan besluta om upphävande av renskötselrätten för visst om- råde. Det kan ske om området behövs för ett sådant ändamål som omfattas av expropriationslagens ändamålsbeskrivning eller för något annat ändamål som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Är området väsentligen utan betydelse för renskötseln, får sådant beslut meddelas så snart området behövs för ett allmänt ändamål. Vid beslut om upphävande av renskötselrätt skall det bestämmas ersättning för skada eller olägenhet som drabbar ren- skötseln eller samernas jakt- eller fiskerätt. Ersättning för skada eller olä- genhet som inte drabbar någon bestämd person fördelas mellan berörd sa- meby och samefonden.

I andra fall än när renskötselrätten upphävs, får den som äger eller brukar mark där renskötsel får bedrivas under hela året inte ändra markanvänd- ningen på ett sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Mark får dock användas i enlighet med fastställd detaljplan eller för företag vars tillåt- lighet skall prövas i särskild ordning. I inte obetydlig omfattning har renbe- tesmark mot ersättning tagits i anspråk för företag som prövats enligt vatten- lagen eller gruvlagstiftningen. Genom bestämmelserna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. har renskötseln getts en starkare ställ- ning vid avvägningar mot andra intressen vid intressekonflikter om markens användning.

Som huvudregel gäller att varken samebyn eller en medlem i samebyn får upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten. Upplåtelse på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ombesörjs av länsstyrelserna. Den avgift som tas ut delas i allmänhet lika mellan samebyarna och Samefon- den. Inom nationalparkerna är det Statens naturvårdsverk som svarar för markupplåtelserna.

Rennäringslagen bygger inte på någon utredning om samernas rättigheter utan utgår i huvudsak från det innehåll dessa rättigheter hade enligt 1928 års renbeteslag. I lagstiftningsärendet konstaterades att samerna ansåg sig ha en starkare rätt till renbetesmarken än vad som kommit till uttryck i renbetesla- gen. I avbidan på domstolsprövning av tvistefrågorna fick man emellertid godta att lagstiftningen byggde på samma grund som dittills. Den domstols- prövning man syftade på var det s.k. skattefjällsmålet som ledde fram till en dom avkunnad av Högsta domstolen (HD) först år 1981 (NJA I 1981 s. 1).

Samerna yrkade i målet i första hand att de framför staten ägde fjällområ- den, skattefjäll, i norra Jämtland. De yrkade i andra hand vissa närmare an- givna rättigheter till områdena, rättigheter som går utöver vad rennäringsla- gen anger. _

Högsta domstolen fann att äganderätten till skattefjällen tillkommer sta- ten samt att samernas bruksrätt är uttömmande reglerad i rennäringslagen. Samerna fick således inte bifall till sin talan.

Enligt HD har samerna dock en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag som ytterst är grundad på urminnes hävd. I domen anför HD att en på civil- rättslig grund bestående bruksrätt av ifrågavarande slag enligt 2kap. 185 re- geringsformen (RF) är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning på

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

85

samma sätt som äganderätten. Den omständigheten att rätten i detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd. Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller annan form, utan ersättning enligt 2kap. 185 RF.

Rennäringslagen år 1971 innebar genomgripande förändringar i de tidi- gare lappbyarnas organisatoriska och ekonomiska situation. Lappfogdeor- ganisationen avskaffades och samebyarna fick själva ta ansvar för hur ren- skötselarbetet skulle organiseras och hur byarnas ekonomiska angelägenhe- ter skulle hanteras. Ansvaret för att lösa interna konflikter och stävja miss- förhållanden inom renskötseln flyttades över från lappfogden och länsstyrel- sen till samebyarna och deras styrelser.

De med rennäringen sammanhängande frågorna handhadcs tidigare av lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Den 1 juli 1991 övertog länsstyrelsen lantbruksnämndens uppgifter. Beslut i ren- näringsfrågor fattas inorn länsstyrelsen av en särskild rennäringsdelegation.

Till skillnad mot de strikt myndighetsreglerade lappbyarna har same- byarna en självständig ställning, samtidigt som ansvaret för renskötseln har överförts från de enskilda ägarna till samebyn. Medlemmarnas renar skall vara sammanförda till ett lämpligt antal rationella driftsenheter med gemen- sam arbetsledning. Samebyns styrelse eller de förmän styrelsen utser skall leda verksamheten. Samebyarna själva bestämmer hur man vill organisera sin verksamhet.

Staten ger ekonomiskt stöd till rennäringen. För innevarande budgetår an- visas sålunda drygt 11 miljoner kronor, varav drygt 6,5 miljoner kronor för- delas av Statens jordbruksverk på olika användningsområden efter överlägg- ningar med Svenska samernas riksförbund. Dessa medel används bl.a. för upplysning och rådgivning, katastrofskadeskydd vid svåra renbetesförhål- landen och trygghetsförsäkring för renskötande samer. Förutom dessa bi- drag har 38 miljoner kronor anvisats för prisstöd till rennäringen. Detta stöd betalas ut som ett visst belopp per slaktad ren. Statens kostnader för ersätt- ning för rovdjursrivna renar uppgår till drygt 20 miljoner kronor. För forsk- ning på rennäringens område har efter förslag i prop. 1989/90:90 skett en förstärkning inom ramen för ett nytt samlat program. Bidrag till rennäringen betalas dessutom ut från anslaget till ersättningar på grund av radioaktivt nedfall och från Samefonden.

År 1984 avslutade Rennäringskommittén sitt arbete och presenterade sina förslagi betänkandet (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi. Vissa av dessa förslag behandlades i budgetpropositionen år 1985 där också en sammanfatt- ning av förslagen och en sammanställning av remissyttrandena återgavs (prop. 1984/85:100 bil. 11, bet. 1984/85zJoU25, rskr. 1984/85:186). De av kommitténs förslag som då togs upp var de som direkt hängde samman med det statliga ekonomiska stödet till rennäringen och frågan om formaliserade överläggningar mellan staten och företrädare för rennäringen. Kommitténs förslag i övrigt spände över ett brett område. Flera av dem var under bered- ning i regeringskansliet eller hos myndigheter. Några rymdes inom det upp- drag som Samerättsutredningen hade. De frågor som rör beskattning och forskning har sedermera aktualiserats i riksdagen. Organisationsfrågor har

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

86

behandlats i anslutning till den nyligen genomförda" länsstyrelsercformen. Flera frågor tas efter hand upp av Statens jordbruksverk. Frågan om ersätt- ning för rovdjursrivna renar har utretts av Statens naturvårdsverk. Samernas jakträtt behandlades i prop. 1986/87:58 omjaktlag, m.m. Flera av de återstå- ende frågor som kommittén aktualiserade är nu möjliga att behandla när- mare sedan Samerättsutredningens och Lantbruksstyrelsens förslag förelig- ger. Det gäller t.ex. vissa frågor om samebyarna, strövrenar, renräkning och förhållandet till motstående intressen. Bl.a. dessa frågor tar jag upp i det följande. I prop. 1990/91:3 om skogsbruket i fjällnära skogar har behandlats skyddet för rennäringen vid skötsel av skog.

Rennäringskommittén behandlade även frågor om skattereglernas till- lämpning för rennäringen. I fråga om beskattningen av rennäringen vill jag anföra följande. Genom skattereformen åstadkoms en synnerligen genom- gripande förändring av de mest väsentliga delarna av det svenska skattesys- temet. Det gäller inte minst på företagsbeskattningens område. Utform- ningen av det nya systemet ansluter till en fortgående internationell utveck- ling.

Reformen innebar att skattesatserna sänktes samtidigt som skattebasen breddades. Möjligheten till resultatreglering genom avsättning till investe- ringsreserver och investeringsfonder togs bort. En annan begränsande åt- gärd var att slopa den generella rätten till nedskrivning av lager. Enligt de nya reglerna får lagret inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaff- ningsvärdet och verkliga värdet. Alternativt får lagret tas upp till lägst 97 % av det samlade anskaffningsvärdet. För djur ijordbruk och renskötsel finns särskilda regler. Sådant lager får inte tas upp till lägre belopp än 85 % av den genomsnittliga produktionskostnaden för djur av det slag och den ålders- sammansättning som det är fråga om. Djuren behöver dock inte tas upp till ett högre belopp än som motsvarar djurens sammanlagda allmänna salu- värde.

I skattereformen infördes en allmän reserveringsmöjlighet, avsättning till skatteutjämningsreserv (s.k. surv). Enskilda näringsidkare får göra avdrag för avsättning till surv med antingen 30 % på ingående eget kapital och 20 % av den egna inkomsten eller med 15 % av lönesumman.

Vidare infördes ett system med ersättningsfonder. Det finns fyra olika er- sättningsfonder. Avdrag medges för belopp som avsatts till ersättningsfond. En av ersättningsfonderna avser djurlager i jordbruk och renskötsel. För djurlager medges avdrag om det har skadats genom brand eller annan olyckshändelse. Ersättningsfond för djurlager får sedan tas i anspråk när djur anskaffas.

Genom skattereformen behölls reglerna om beräkning av statlig inkomst- skatt vid ackumulerad inkomst. De särskilda skatteberäkningsreglerna mins- kar progressiviteten för en intäkt som hänför sig till flera år, t.ex. intäkt vid avyttring av djur i jordbruk och renskötsel i samband med upphörande av djurskötsel. _

Rennäringskommittén utgick i sina förslag från de mål för rennäringspoli- tiken som lades fast i anslutning till att 1971 års rennäringslag beslutades samt från det samepolitiska mål som presenterades år 1977 i prop. 1976/77:80 om insatser för samerna. Enligt kommittén bör den sålunda be-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

87

slutade same- och rennäringspolitiken ligga fast. Kommitténs förslag avsåg att avhjälpa de brister i tillämpningen av politiken som ansågs föreligga.

Även jag anser att grunden för rennäringspolitiken bör ligga fast. De ut- redningsförslag som nu finns från Samerättsutredningen och Lantbrukssty- relsen samt remissyttrandena över dem bildar enligt min mening ett gott un- derlag för de ytterligare beslut som behövs och som i stora delar aktualisera- des redan av Rennäringskommittén. Mina förslag i det följande innebär en komplettering av tidigare beslut och därmed en fortsatt angelägen förstärk- ning av rennäringens ställning. Bl.a. mot bakgrund av domen i skattefjälls- målet finns det nu anledning att se över rennäringslagstiftningen.

Som helhet betraktad har rennäringslagen genom den nya organisation som beslutades år 1971 inneburit väsentliga förbättringar i fråga om samord- ning och fördjupat samarbete mellan medlemmarna. Förändringar i fråga om driften och när det gäller renägarnas inbördes förhållanden har emeller- ' tid inte skett i den utsträckning som avsågs med lagen. Att det har gått lång- samt att genomföra rennäringslagens intentioner kan förklaras med de svå- righeter som är förbundna med att, på grundval av den begränsade naturre- surs som betesmarkerna utgör, kombinera enskilt företagande med en ge- mensam driftsuppläggning. Av betydelse i sammanhanget är också den kon- kurrens om markutnyttjandet som finns mellan rennäringen och andra in- tressen. Jag vill i detta sammanhang betona att rennäringen, i likhet med andra areella näringar, har att ta hänsyn till bl.a. naturvårdens intressen.

Den utveckling som skett inom rennäringen och som alltså inte till alla delar varit den önskade har bl.a. lett till problem med att det faktiska renan- talet är för högt inom vissa områden. Det finns också anledning att överväga åtgärder för att skapa större rättvisa mellan de enskilda renskötselföretagen inom samebyarna.

I det följande behandlar jag i olika avsnitt bl.a. följ ande frågor, nämligen olika aspekter på renskötselrätten, det folkrättsliga skyddet för rennäringen, frågor om ersättningsbestämmelser, åtgärder vid för högt renantal och mot strövrenar, vissa rösträttsfrågor, företagsregister, några preciseringar vad gäller koncessionsrenskötseln, hänsynen vid renskötseln till naturvårdens in- tressen, barmarkskörning i terräng, upplåtelser av jakt- och fiskerätt, vissa åtgärder för vilt- och fiskevården, samebyarnas verksamhetsområde, ersätt- ningssystemet för rovdjursrivna renar, renforskning, prisstöd till rennä- ringen, rätt att ta slöjdvirke för annan än samebymedlem samt fiskesamerna.

2.2 Renskötselrätten

Mitt förslag: Rennäringslagens inledande bestämmelser ändras så att det av lagen framgår att renskötselrätten är en för den samiska befolk- ningen kollektiv rätt som bygger på urminnes hävd.

Samerättsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. En- ligt utredningen bör det i rennäringslagen dessutom föras in att renskötsel- rätt utgör en särskild rätt till fastighet.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

88

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De som tillstyrker försla- get, däribland de samiska organisationerna, anser att det genom Högsta domstolens dom i skattefjällsmålet klarlagts att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastighet. De som motsätter sig förslaget påpekar att domen endast avser förhållandena på viss statlig mark i Jämtlands län. Kammarrät— ten i Sundsvall anser att utredningens konstaterande att renskötselrätten är en kollektiv rätt som tillkommer alla samer i Sverige snarast strider mot Högsta domstolens bedömning i målet att rätten vilar på urminnes hävd. Svea hovrätt anser att uttrycket ”särskild rätt” till fastighet endast bör använ- das för servitut, nyttjanderätt och annan begränsad sakrätt till fastighet än fordringsrätt. Enligt hovrätten är i dessa fall, till skillnad från vad som gäller i fråga om renskötselrätten, den särskilda rätten så preciserad att dess an- knytning till fastigheten är lätt att konstatera.

Skälen för mitt förslag:

Umzinnes hävd

Omfattningen och beskaffenheten av de renskötande samernas ursprungliga rättigheter inom renskötselområdet är sedan gammalt en omtvistad fråga. Samernas anspråk på en starkare rätt till sina områden än den som följer av rennäringslagen har, som jag redan nämnt, varit föremål för domstolspröv- ning i det s.k. skattefjällsmålet.

Högsta domstolen fann i skattefjällsdomen att samernas särskilda bruks- rätt till renbetesmarkerna, renskötselrätten, bygger på urminnes hävd.

HD har till grund för sina överväganden, som endast avser förhållandena i Jämtland, lagt den omständigheten att samerna utnyttjat markerna för sina näringar innan områdena började tas i anspråk av den söderifrån inflyttande befolkningen. Vidare konstaterar HD att samerna härefter fortsatt att ut- nyttja markerna på i princip samma sätt. Samerna på skattefjällen hade en- ligt HD vid tiden för freden i Brömsebro år 1645 på grund av sin långvariga användning av fjällområdena en starkt skyddad bruksrätt som i vart fall torde ha omfattat rätt till renbete, jakt och fiske samt skogsfång till husbe- hov.

Samma förhållanden gällde alltjämt när 1789 års förordning om krono- hemmans försäljning till skatte infördes. Genom förordningen fick skatte- bönderna en sådan trygghet i rätten till sina hemmanatt det därefter finns skäl att betrakta denna rätt som äganderätt i modern mening. Domstolen konstaterar att förordningen inte omfattar samernas rätt till brukade fjäll- områden. Samernas rätt till renbete, jakt och fiske torde emellertid då ha varit skyddad mot intrång av enskilda. Även härefter förblev rättsläget oför- ändrat. Man kan därför enligt HD vid tillkomsten av den första svenska ren- beteslagen år 1886 säga att de befogenheter som samerna sammantaget hade utgjorde en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag.

Flera remissinstanser påpekar att skattefjällsdomen endast rör förhållan- dena på de skattefjäll i Jämtland som var aktuella i målet. I så måtto är in- vändningen befogad att skattefjällsdomen självfallet inte är prejudicerande utanför de jämtländska skattefjällen. Beträffande grunden för samernas rät-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

89

tigheter görs emellertid i domskälen uttalanden som rör också andra delar av renskötselområdet. I den lagrådsremiss som den dåvarande regeringen beslöt den 17 maj 1990 anfördes bl.a. att vad HD uttalat fick anses innebära att 1886 års renbeteslag i huvudsak innebar att det dåvarande rättsläget lag- fästes. Lagen skulle sålunda grundas på uppfattningen att samernas rättighe- ter inom renskötselområdet, bl.a. rätten till renbete, utgörs av en bruksrätt som vilar på urminnes hävd.

Lagrådet har i sitt yttrande den 18juni 1990 anfört att en försiktig tolkning av domskälen måste anses motsäga de nyss nämnda uttalandena i lagrådsre- missen. Enligt Lagrådets mening har HD lämnat öppet huruvida 1886 års lag innebar en kodifiering av faktiskt gällande rättsläge i andra delar av landet än skattefjällen. Lagstiftningen kan enligt Lagrådet ändå nu sägas vila på en betydligt stabilare grund vad gäller såväl det rättsliga underlaget som förank- ringen inom den samiska folkgruppen. Lagrådet anmäler inte heller någon tvekan i fråga om den principiella utgångspunkten för den föreslagna lag- stiftningen. Om nya processer rörande renskötselrätten inom andra delar av landet skulle bli aktuella och leda till andra bedömningar av renskötselrät- tens natur kan det enligt Lagrådet förutsättas att lagstiftningen prövas om, i den mån det är påkallat.

Lagrådets yttrande i den här delen föranleder inte några särskilda syn- punkter från min sida.

Samernas rättigheter när det gäller att låta sina renar beta över stora områ- den liksom rätten att jaga och fiska grundas alltså inte primärt på lagstiftning eller på upplåtelser i särskilda avtal. Däremot är renskötselrättens utövande reglerad och preciserad genom den vid varje tid gällande lagstiftningen. I det avseendet påminner alltså renskötselrätten om äganderätten som består även utan lagstiftning men vars innehåll och utövande regleras genom be- stämmelser i olika lagar. Konstaterandet att renskötselrätten i grunden byg- ger på urminnes hävd och inte på upplåtelser eller lagstiftning är av betydelse för de renskötande samernas ställning och trygghet i sin näring. Det är också av betydelse för hela det samiska folket med hänsyn till att dess kulturtradi— tioner i så hög grad är knutna till renskötseln. Tidigare oklarheter om arten av samernas rättigheter har haft negativa konsekvenser för rennäringen. Många missförstånd och konflikter kan troligen härledas till det tidigare oklara rättsläget. Renskötselrättens ursprung är enligt min mening så bety- delsefullt att renskötselrättens natur bör komma till uttryck i rennäringsla- gen. Jag föreslår därför att det i lagen skall anges att renskötselrätten bygger på urminnes hävd.

I detta sammanhang villjag ta upp frågan om hur allmänheten kan tillhan- dahållas information om vilken mark som renskötsel får bedrivas på. Någon fullständig redovisning av på vilka marker renskötselrätt föreligger går vis- serligen inte att åstadkomma. Vissa av de i renskötselrätten ingående befo- genheterna är emellertid beroende av om marken har karaktär av krono- mark. I fråga om sådan mark är möjligheterna till redovisning större.

Med kronomark avses numera enligt rennäringslagen mark som tillhör el- ler vid utgången avjuni 1992 tillhörde staten. Den nya innebörden i begrep- pet kronomark medför att det kan vara svårt för den enskilde att få kunskap om huruvida marken utgör kronomark. Riksdagen uttalade i samband med

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

90

behandlingen av prOpositionen angående Domänverkets bolagisering att frågan om bestämmelser om anteckning i fastighetsbok borde övervägas (bet. 1991/92zNU33 s. 14, rskr. 1991/921351).

Inom regeringskansliet har därefter övervägts om anteckningar rörande kronomark lämpligen bör föras in i den fastighetsredovisning som inskriv- ningsmyndigheterna eller fastighetsregistermyndigheterna tillhandahåller. Inskrivningsmyndigheternas redovisning sker i fastighetsbok eller, där fas- tighetsdatareforrnen är genomförd, i inskrivningsregister. Denna redovis- ning avser i huvudsak lagfarts- och inteckningsförhållanden. I fastighetsbo- ken och inskrivningsregistret kan också nyttjanderätter och servitut skrivas in under förutsättning att de grundar sig på avtal. Fastighetsregistermyndig- heterna redovisar fastighetsindelningen ijordregistret eller, där fastighetsda- tareformen är genomförd, i fastighetsregistrct. Jord- och fastighetsregistren upptar emellertid också information om marks användning såsom bestäm- melser meddelade med stöd av plan- och bygglagen och naturvårdslagen. Ef- tersom anteckningar om vad som utgör kronomark inte avser avtalade rättig- heter och därför principiellt skiljer sig från de uppgifter som i övrigt anteck- nas i fastighetsboken och inskrivningsregistret har det ansetts att sådana an- teckningar i stället bör tas in i fastighets- resp. jordregistren. Den som vill ha uppgift om innehållet i fastighetsregistret kan få det i form av s.k. fastighets— bevis.

Regeringen har därför den 3 september 1992 beslutat om förordningsänd- ringar som möjliggör en löpande redovisning i jord- resp. fastighetsregistren av vilken mark som utgör kronomark. Redovisningen kommer inte att uppta sådan mark som fortfarande ägs av staten och den kommer endast att avse de landsdelar där frågan är av betydelse, nämligen Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Älvdalens kommun i Kopparbergs län.

Renskötselrätten får utövas enligt bestämmelserna i rennäringslagen

De rättigheter som enligt rennäringslagen tillkommer samerna har i lagen fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Renskötselrätten be- skrivs i 1 & rennäringslagen som en rätt för vissa personer av samisk härkomst att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I rätten in- går bl.a. renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Renskötseln får bedrivas på såväl statlig och kommunal som på privat mark. Rätten tillkommer perso- ner av samisk härkomSt som kan åberopa att någon av deras föräldrar, far- föräldrar eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Sådan person benämns i lagen renskötselberättigad.

Om det finns särskilda skäl kan länsstyrelsen enligt 15 andra stycket ut- vidga kretsen av dessa ”renskötselberättigade” personer. Också den som gif- ter sig med en renskötselberättigad person förvärvar renskötselrätt. Uppdel- ningen i samer med och samer utan renskötselrätt tillkom genom 1928 års renbeteslag. Enligt tidigare renbeteslagar hade ”envar lapp” rätt att syssla med renskötsel.

Renskötselrätten som sådan medför emellertid ingen given rätt att bedriva renskötsel. Av 6 & rennäringslagen följer att det för renskötseln finns same-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

91

byar och att i princip all den mark inom vilken renskötsel får bedrivas är uppdelad mellan dessa byar. Enligt 15 5 får samebyns betesområde användas för renbete av samebyn för medlemmarnas gemensamma behov. Jakt och fiske får enligt 25 & endast utövas av den som är medlem i sameby. Utövandet av renskötselrätten kräver således medlemskap i sameby. Denna begräns- ning är betingad av näringsmässiga skäl och har funnits sedan den första ren- beteslagen år 1886.

Även i fortsättningen bör rätten att bedriva renskötsel förutsätta medlem- skap i en sameby. Renantalet begränsas av tillgången på bete och bestämmer därmed det antal personer som kan försörja sig på renskötsel. Rennäringsla- gens bestämmelser om att renskötseln skall bedrivas inom samebyar innebär följaktligen en nödvändig begränsning av renskötselrätten. Att utöver kra- vet på medlemskap i sameby kräva viss kvalifikation för renskötselrätten an- ser jag däremot inte vara nödvändigt.

Den gränsdragning som nu görs i rennäringslagens inledning mellan ren- skötselberättigade samer och samer som saknar sådan rätt anser jag kunna undvaras. Enligt min mening är det från principiell synpunkt riktigare att beskriva renskötselrätten som en rätt som tillkommer den samiska befolk- ningen och konstatera att varje medlem av den befolkningen, dvs. varje same, får bedriva renskötsel enligt rennäringslagens bestämmelser. Det sist- nämnda innebär bl.a. krav på medlemskap i sameby.

Det synsätt jag nu har redovisat innebär att renskötselrätten är förbehål- len den som är same och är en rätt som varken kan överlåtas eller upplåtas. Några undantag som innebär avsteg från ett sådant betraktelsesätt behöver enligt min mening inte göras. Jag anser därför att man kan slopa de nuva- rande reglerna om förvärv av renskötselrätt genom giftermål. Däremot bör den som har gift sig med en same och inte själv är same kunna bli delaktig i renskötseln genom att han antas som medlem i en sameby.

Mitt förslag innebär att rennäringslagen liksom hittills inleds med en be- skrivning av renskötselrätten och en erinran om att rätten får utövas enligt bestämmelserna i lagen.

Lagrådet har i sitt yttrande den 18 juni 1990 framhållit att medlemskap i en sameby har en så central betydelse för utövandet av renskötselrätten att detta villkor bör anges i lagtexten. Jag biträder förslaget.

Mitt förslag innebär också att den som är same — inte bara samer vars släk- tingar i föregående led ägnat sig åt renskötsel — kan komma i fråga som med- lem i sameby. Frågan om medlemskap skall liksom hittills avgöras av same- byn och vara beroende av om den som avser att bedriva renskötsel inom byns betesområde är eller har varit knuten till renskötseln inom byn. Samebyns ställningstagande försvåras knappast av att det inte längre kommer att krä— vas att den som vill bli medlem är barn eller barnbarn till renskötare. Själv- fallet kan det alltid diskuteras vad som skall krävas för att någon skall anses ha styrkt sig vara same. Samerättsutredningen har inte föreslagit någon defi- nition av vem som är same i rennäringslagens mening. Någon allmänt accep- terad definition av begreppet same har hittills inte funnits i svensk lagstift- ning. Det bör enligt min meningi detta sammanhang inte ställas något annat krav än att vederbörande skall tillhöra den samiska folkgruppen, en tillhö- righet som kan ha sitt ursprung i ett avlägset led. I enlighet med vad Lagrådet

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

92

Bilaga 2

har anfört bör det av lagtexten framgå att med same menas den som är av samisk härkomst.

Chefen för Utbildningsdepartementet har i sitt nu framlagda förslag till sametingslag en definition av vem som skall anses som same vid tillämp- ningen av den lagen. De som uppfyller kriterierna enligt sametingslagen får utan vidare anses vara samer också i rennäringslagens mening. I övrigt måste det överlämnas till rättspraxis att avgöra vad som skall krävas för att någon skall anses ha styrkt att han är same. Som jag anfört kommer emellertid möj- ligheten till medlemskap i sameby att vara begränsad med hänsyn till det an- tal renar som det är möjligt att hålla i samebyn, varför frågan inte bör bli aktuell särskilt ofta.

Renskötselrättens karaktär

Renskötselrätten är i sin egenskap av bruksrätt enligt skattefjällsdomen ut- tömmande reglerad i rennäringslagen. Detta gäller enligt HD ”även de rät- tigheter till grustäkt och liknande för husbehov, till annat bete än renbete och till slåtter, vilka inte omtalas i lagen” men vilka rättigheter enligt HD ingår i renskötselrätten.

I lagstiftningen finns bestämmelser som direkt tar sikte på att skydda ren- skötselrätten, men också bestämmelser som mera indirekt får betydelse för innehavarna av renskötselrätt. Till den senare kategorin hör bestämmel- serna i skogsvårdslagstiftningen som kräver hänsyn till rennäringen.

I skattefjällsmålet uttalar HD att den samiska bruksrätten står på civil- rättslig grund och, på samma sätt som äganderätten, är skyddad mot tvångs- förfoganden utan ersättning. Enligt HD belastar renskötselrätten de fastig- heter där den får utövas och den företer även i övrigt stora likheter med nytt- janderätt och annan liknande rätt till fast egendom.

Renskötselrätten belastar fastigheterna inom drygt en tredjedel av Sveri- ges yta men innebär i allmänhct ett extensivt utnyttjande av marken. Rennä- ringen utnyttjar olika markområden mer eller mindre intensivt. Vissa områ- den är synnerligen betydelsefulla och används regelbundet medan andra är av ringa betydelse och används mer sporadiskt, i vissa fall med flera års mel- lanrum. Renskötselrätten är starkast på året-runt-markerna. Den varierar emellertid i styrka från trakt till trakt, och även över tiden, beroende på hur renskötseln bedrivits. Enligt 3 & punkten 2 rennäringslagen får renskötsel be- drivas under tiden den 1 oktober—den 30 april bl.a. inom sådana trakter utan- för lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. Mot den bakgrunden är det knappast möjligt att med generell giltighet ange hur renskötselrätten belastar de enskilda fastigheterna och vilka inskränkningar i förfogandet som rätten förorsakar ägarna av dessa fas- tigheter eller att ens ange vilka fastigheter som belastas av renskötselrätt.

Som HD framhållit är renskötselrätten således i flera avseenden av ett spe- ciellt slag. Samerättsutredningen har föreslagit att det i bl.a. rennäringslagen skall föras in en bestämmelse om att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastighet. Enligt utredningen är det av stor betydelse för bl.a. ersättnings- frågorna att renskötselrätten behandlas som ett enskilt intresse, en särskild rätt till fastighet, och inte enbart ett allmänt intresse till vilken hänsyn skall tas.

Prop. 1992/93:32

Jordbruksdep.

Ett konstaterande i rennäringslagen av att renskötselrätten utgör en sär- skild rätt till fastighet skulle enligt min mening inte medföra någon föränd- ring vad gäller förhållandet mellan rennäringen och motstående intressen. Renskötselrätten skulle även fortsättningsvis regleras i rennäringslagen. En rättighet som utgör särskild rätt till fastighet kan varken helt eller delvis tas ifrån innehavaren utan ersättning. Enligt 285 rennäringslagen lämnas ersätt- ning för skada eller olägenhet för renskötseln och för samebymedlems rätt till jakt och fiske vid upphävande av renskötselrätt. Jag kommer närmare att redogöra för detta i avsnitt 2.6. Som jag kommer att visa i avnitt 2.4 kan i princip varje intrång i renskötselrätten grunda rätt till skadeersättning. Av förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 126) framgår klart att ren- skötselrätten är att betrakta som en särskild rätt till fastighet. Denna sär- skilda rätt kan visserligen tas i anspråk eller inskränkas genom förfoganden antingen med stöd av rennäringslagen eller med stöd av annan lagstiftning, t.ex. vattenlagen (1983z291), minerallagen (1991:45) eller väglagen (1971:948). Sådana förfoganden förutsätter emellertid att ersättning lämnas för intrånget. Enligt min mening visar varken den hittillsvarande rättstill- lämpningen eller några andra omständigheter på något behov av förtydli- gande av rennäringslagens lagtext i det här avseendet.

Däremot finns det motiv för att göra vissa förtydliganden i två andra lagar, nämligen lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter och väglagen. I den förstnämnda lagen finns en exemplifiering av vad som vid tillämpningen av den lagen skall anses vara särskild rätt till fastighet. När i annat sammanhang en sådan exemplifiering görs, nämligen i minerallagen, finns renskötselrätt med bland exemplen. För att undanröja varje anledning till missförstånd bör exemplifieringen i de båda lagarna bringas att överensstämma. Detta sker lämpligen genom en ändring i lagen om vissa torvfyndigheter. Att också väg- lagen behöver ändras beror på att ersättningsbestämmelsen i 55 5 lagen bara behandlar sådan särskild rätt till fastighet som grundar sig på upplåtelse. Dit hör inte renskötselrätten. Den nämnda paragrafen bör därför ges en ny ut- formning.

2.3 Upphävande av renskötselrätt

Mitt förslag: Renskötselrätten skall bara kunna upphävas om det be- hövs för att tillgodose något av de i expropriationslagen (1972:719) uppräknade expropriationsändamålen.

Samerättsutredningens förslag: Utredningen föreslår att rennäringslagens bestämmelser om förutsättningama för att upphäva renskötselrätt och om hur ersättningen då skall bestämmas ersätts med hänvisningar till expropria- tionslagen.

Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.

Skälen för mitt förslag: Regeringen kan enligt 265 rennäringslagen upp- häva renskötselrätten helt eller delvis när ett område behövs för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen eller för annat ändamål av väsentlig

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

94

betydelse från allmän synpunkt. Är området väsentligen utan betydelse för renskötseln får renskötselrätten dessutom upphävas när området behövs för allmänt ändamål.

Av lkap. 1 & expropriationslagen (1972:719) följ er att särskild rätt till fas- tighet kan upphävas genom expropriation. Enligt 1 kap. 25 avses med sär- skild rätt till fastighet nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att uttrycket ”lik- nande rätt” omfattar även renskötselrätt (prop. 1972:109 5. 268). I paragra- fen sägs dock att bestämmelsen i lä om särskild rätt inte gäller renskötsel- rätt. Det innebär att renskötselrätt inte kan bli föremål för självständig rät- tighetsexpropriation. Ett upphävande eller en begränsning av renskötselrät- ten sker i stället, som jag nyss nämnt, med tillämpning av 2655 rennäringsla- gen. Exproprieras en fastighet inom renskötselområdet kan emellertid ren- skötselrätten exproprieras tillsammans med fastigheten. Renskötselrätten kan alltså vara föremål för osjälvständig rättighetsexpropriation. För att ren- skötselrätten skall påverkas när en fastighet exproprieras krävs att man be- slutar särskilt om detta.

I motiven till rennäringslagen (prop. 1971:51) diskuterades möjligheten att slopa de då gällande särskilda bestämmelserna i renbeteslagen om undan- tagande av mark från renskötsel. I stället skulle man göra bestämmelserna om expropriation av särskild rätt till fast egendom tillämpliga på renskötsel- rätten. Föredragande statsrådet ansåg dock att denna lösning var mindre till- fredsställande. Som skäl för sitt ställningstagande anförde föredraganden att renskötselrätten inte på samma sätt som andra särskilda rättigheter är lokali- serad till vissa fastigheter och att en tillämpning av expropriationsreglerna skulle sakna expropriationens avtalsstimulerande funktion. Föredraganden påpekade att rätten till renskötsel inte är överlåtbar och att rättighet som ingår i renskötselrätten inte får upplåtas av same åt annan. Inte heller borde enligt föredraganden möjligheten att upphäva renskötselrätt begränsas till att gälla bara sådana ändamål för vilka expropriation kan ske. Föredragan- dcn hänvisade bl.a. till de speciella förhållandena inom renskötselområdet och till att samerna inte genom avtal kan avstå från renskötselrätten. Lagrå- dets majoritet anslöt sig till departementschefens uppfattning medan minori- teten föreslog en begränsning till expropriationsändamålen. En majoritet i Jordbruksutskottet (bet. JoU 1971:37 s. 43) ansåg att renskötselrätten bara borde få upphävas för sådana ändamål som kan tillgodoses genom expro- priation. Riksdagen beslutade emellertid i enlighet med minoritetens förslag som innebar den lösning som förordades i propositionen (rskr. 1971:216).

Upphävande av renskötselrätten för något av cxpropriationsändamålen eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt har en- dast skett i ett fåtal fall. Renskötselrätten har aldrig upphävts med stöd av den bestämmelse som gör det möjligt att för andra allmänna ändamål upp- häva renskötsclrätten inom område som väsentligen är utan betydelse för renskötseln.

Enligt min mening bör renskötselrätten kunna upphävas bara om något av expropriationsändamålen är för handen. Därigenom ges renskötselrätten samma skydd mot tvångsvisa ingripanden som övrig särskild rätt till fastig- hct. Med anledning av vad jag nyss redovisat om motiven till den nuvarande

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

95

bestämmelsen vill jag peka på att det i praxis utvecklats ett alternativ till ett formellt upphävande av renskötselrätten. Det är inte ovanligt att mark tas i anspråk sedan samebyn mot ersättning godtagit det intrång i betesrätten och renskötselrätten i övrigt som den aktuella exploateringen innebär. Ersätt- ning kan i sådana sammanhang också lämnas för ökade kostnader i rensköt- seln, t.ex. kostnaderna för ökad bevakning av renarna. En sådan frivillig uppgörelse påverkar inte renskötselrätten som sådan men kan givetvis leda till att det faktiskt inte längre är möjligt att hålla renarna inom det område som tagits i anspråk.

Jag ansluter mig följaktligen till utredningens förslag när det gäller de än- damål för vilka renskötselrätten skall kunna upphävas. Till skillnad från ut- redningen anser jag emellertid att regler om detta och för bestämmande av ersättningen även i fortsättningen skall finnas i rennäringslagen. Ett skäl för en sådan ordning är att de ersättningsbestämmelser som finns i rennäringsla- gen enligt min mening bättre tillgodoser samernas intressen än vad enbart expropriationslagens betämmelser skulle göra. Sålunda ersätts enligt 28?) rennäringslagen inte bara skada utan också olägenhet som kan följa av att renskötselrätten upphävs. Någon ersättning för olägenhet lämnas inte enligt expropriationslagen. Bestämmelsen i 27ä rennäringslagen, som ger rege- ringen möjlighet att besluta om skadeförebyggande åtgärder, kan också tän- kas innebära en för samerna fördelaktigare skadereglering än den som kan ske med tillämpning av enbart expropriationslagen. Enligt den sistnämnda lagen förutsätter nämligen sådana åtgärder åtaganden av den exproprie- rande. Det bör understrykas att utöver dessa bestämmelser gäller enligt 295 rennäringslagen reglerna i expropriationslagen om bl.a. ersättning vid ex- propriation av särskild rätt till fastighet (bet. JoU 1971:37 s. 44—45).

Med anledning av vad jag nu har anfört förordar jag att 265 rennäringsla- gen ändras så att renskötselrätt kan upphävas bara om det behövs för sådant ändamål som avses i 2kap. expropriationslagen. Bestämmelserna i 27—29 && rennäringslagen bör kvarstå oförändrade.

Jag utgår från att renskötselrätt även fortsättningsvis kommer att upp- hävas ytterst sällan. Det kan förutsättas att den åtgärden tillgrips först sedan överenskommelse med berörd sameby inte kunnat träffas.

2.4 Ökat skydd för renskötselrätten

Mitt förslag: Den nuvarande bestämmelsen i rennäringslagen som på året-runt-markerna förbjuder ingrepp som innebär avsevärd olägen- het för renskötseln skärps till att gälla också andra åtgärder än sådana som innebär en ändrad användning av marken.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en ändring i skogsvårdslagen som innebär att viss slutavverkning och därmed sammanhängande åtgärder inte får vidtas inom året-runt-markerna utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Tillståndskravet föreslås gälla awerkningar på brukningsenheter större än 500 ha, om awerkningen omfattar mer än 20 ha skog eller ansluter till kal-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

96

mark eller plantskog som tillsammans med awerkningen kommer att om- fatta mer än 20 ha. Oavsett brukningsenhetens storlek och awerkningens omfattning skall tillståndskravet också gälla slutawerkningar som berör rastställe, arbetshage eller flyttled. Tillstånd skall enligt förslaget ges, om inte awerkningen medför bortfall av renbete som inte kan ersättas av alter- nativa betesområden eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av ren- hjord.

Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. Flera remissinstanser av- styrker förslaget, bl.a. med hänvisning till att utredningen överbetonat skogsbrukets negativa verkningar för renskötseln. Av de remissinstanser som tillstyrker den föreslagna tillståndsprövningen är det flera som ifrågasät- ter det lämpliga i att låta skogsvårdsstyrelsen bli tillståndsmyndighet. Svenska samernas riksförbund anser att det av utredningen framlagda försla- get utgör ett minimikrav för vad som erfordras för att förhållandet mellan de olika näringarna skall kunna lösas vid konfliktsituationer.

Skälen för mitt förslag: Som framgår av min redogörelse i det föregående kan en markägare, som avser att använda sin mark för ett ändamål som är oförenligt med fortsatt renskötsel, under vissa förutsättningar få renskötsel- rätten upphävd. För att en markägare inte skall kunna kringgå bestämmel- serna om upphävande av renskötselrätten och den därmed förenade ersätt- ningsskyldigheten finns en särskild skyddsregel i 305 rennäringslagen. Be- stämmelsen förbjuder markägaren att genom ensidigt handlande vidta åtgär- der som gör värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete.

För bestämmelsen i 305 gäller vissa begränsningar. Regeln gäller bara på året-runt-markerna och avser enbart sådan mark som faktiskt används för renskötsel. Det som förbjuds är bara sådana åtgärder som innebär avsevärda olägenheter för renskötseln. Uttryckligt undantag görs också för sådana företag som prövas i särskild ordning. Enligt vissa lagar t.ex. vattenlagen, väglagen och gruvlagen prövas markanvändningen genom ett särskilt förfa- rande, i vissa fall av domstol, i andra fall av andra myndigheter. Genom un- dantagen undviks en dubbelprövning. ] dess nuvarande lydelse innebär 305 ett förbud mot att ändra använd-

ningen av marken på ett sätt som är till men för renskötseln. Bestämmelsen kan emellertid inte utan vidare tolkas med hjälp av den innebörd som be- greppen ”pågående markanvändning” och ”ändrad markanvändning” har fått i senare lagstiftning. Det är därför oklart i vilken utsträckning bestäm- melsen är tillämplig på olika åtgärder som vidtas inom skogsbruket. I förar- betena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 130) uttalades att t.ex. införan- det av nya metoder i skogsavverkningen inte borde drabbas av förbudsre- geln. När Jordbruksutskottet (bet. JoU 1971:37) behandlade propositionen förelåg ett motionsyrkande att riksdagen skulle uttala att kalhuggning, hyg- gesbränning och växtbekämpning skulle omfattas av förbudsregeln. I motio- nen framhölls att dagens moderna skogsbruk kunde medföra betydande in- grepp i renskötseln och att framför allt stora kalhyggen, hyggesbränning och giftbesprutning hade gett upphov till avsevärda inskränkningar i t.ex. vinter- bctesmarkerna. Utskottet ansåg det emellertid vara svårt att generellt fastslå att en viss form av markanvändning innebär avsevärd olägenhet för rensköt- seln. Utskottet menade därför att frågan vad som är sådan olägenhet måste

7 Riksdagen 1992/93. ] saml. Nr 32

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

97

avgöras från fall till fall och avstyrkte därför bifall till motionerna. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag.

Justitieombudsmannen (JO) har behandlat frågan om vad som skall anses innebära ändrad markanvändning i ett uttalande från år 1973, Enligt JO kan en hyggesplöjning i princip innebära att förbudet mot ändrad markanvänd- ning överträds. Avgörande är enligt JO om renbetet förstörs för lång tid framåt och detta medför avsevärd olägenhet för renskötseln.

Rennäringslagen innehåller inte några sanktionsbestämmelser knutna till förbudsregeln i 305. Om inte markägaren självmant iakttar förbudet mot åtgärder som skadar renskötseln, måste följaktligen den berörda samebyn vända sig till domstol för att få frågan prövad. Rättspraxis är, som utred- ningen konstaterat, mycket sparsam.

Tillämpningen av 305 rennäringslagen har föranlett vissa uttalanden av domstol i två rättegångar som ännu inte är avslutade. I ett av fallen hävdar den berörda samebyn att en skogsawerkning strider mot 305 och byn har yrkat att awerkning inte får ske förrän lagakraftägande dom föreligger. Frå- gan om denna säkerhetsåtgärd har prövats av tingsrätt och hovrätt. Tingsrät- ten fann att samebyn inte visat sannolika skäl för sin fastställelsetalan och lämnade begäran om awerkningsförbud utan bifall. Beslutet fastställdes av hovrätten. Hovrätten uttalade att samebyn inte visat sannolika skäl för på- ståendet att de aktuella awerkningarna innebar ändrad markanvändning en- ligt 305 rennäringslagen. Hovrätten påpekade att ”nya awerkningar eller awerkningsmetoder i och för sig kan innebära ändring av markanvänd- ningen i rennäringslagens mening”. ] detta fall var dock awerkningarna, i förhållande till samebyns sammantagna betesarealer, av mycket begränsad storlek. Högsta domstolen gav inte prövningstillstånd. Målet är i huvudsa- ken inte avgjort i tingsrätten.

Jag har i avsnitt 2.2 pekat på svårigheterna att precisera det skydd rensköt- selrätten ger gentemot markägaren. Det är angeläget att understryka att be- stämmelsen i 305 rennäringslagen inte ger något uttömmande svar på den frågan. Enligt förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51) är bestäm— melsen inte avsedd att fungera som en materiell regel som fastslår vilka in- trång de renskötande samerna är skyldiga att tåla utan ersättning. Man måste enligt uttalandena i propositionen skilja mellan frågan huruvida det är tillåtet att ändra markens användning eller inte och den vidare frågan om och i vad mån rätt till ersättning för intrång i renskötselrätten föreligger.

Som jag redan har nämnt är 305 rennäringslagen närmast att se som ett komplement till bestämmelsen i 265 om upphävande av renskötselrätten. Tillsammans ger bestämmelserna dc renskötande samerna ett skydd mot ett markutnyttjande som är till hinder för fortsatt renskötsel. Därutöver kom- mer emellertid, utan att frågan är reglerad i rennäringslagen, att åtgärder av mindre ingripande slag kan leda till att markägaren blir skadeståndsskyldig gentemot renägarna.

Renskötselrätten framstår efter Högsta domstolens dom i skattefjällsmå- let som en betydligt mer konkret och påtaglig bruksrätt än den gjorde vid tiden för rennäringslagens tillkomst. Det har till följd att samerna som bä- rare av bruksrätten på civilrättslig grund kan göra anspråk på ett bättre skydd mot ingrepp i deras rätt än det som hittills förelegat. Det är emellertid,

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

98

som jag redan har påpekat, en vansklig uppgift att reglera förhållandet mel- lan de båda rättighetshavarna, dvs. markägaren och utövaren av renskötsel- rätten.

Det förekommer att renbetesmark tas i anspråk för företag som innebär att mark exploateras och därmed permanent undandras renskötseln. Regel- mässigt prövas sådana företag enligt särskild lagstiftning som är anknuten till skyddsreglerna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL). Bestämmelserna innebär i allmänhet att företagets tillåtlighet prö- vas med avseende bl.a. på det intrång företaget kan innebära för rensköt- seln. Tillåts företaget bestäms ersättning för det intrång som uppstår.

Skogsbruket kan inte jämställas med sådana exploaterande företag. Vissa åtgärder i skogsbruket kan emellertid innebära att de naturliga förutsätt- ningarna för att utöva renskötselrätten på en fastighet omintetgörs för en mycket lång tid. Den som utövar renskötselrätten måste då ges en möjlighet att få komma till tals och hävda sin rätt gentemot markägaren. Det ligger då nära till hands att hänvisa till 305 rennäringslagen. Som framgår av min redogörelse i det föregående är emellertid den bestämmelsen utformad på ett sätt som gör den mindre väl ägnad att vara skyddsregel mot åtgärder i skogsbruket.

Regeringen lade i prop. 1990/91:3 om skogsbruket i fjällnära skogar fram ett förslag om lagstadgad samrådsskyldighet när det gäller skogsbruket inom året-runt-markerna. Förslaget, som överensstämde med Samerättsutred- ningens förslag, godtogs av riksdagen. Enligt 19d5 skogsvårdslagen (1979z429) gäller sedan den 1 juli 1991 att inom område där renskötsel enligt rennäringslagen får bedrivas hela året skall innan awerkning får ske berörd sameby beredas tillfälle till samråd enligt föreskrifter som meddelas av rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt 19g5 skogsvårdsförordningen (1979z791) får Skogsstyrelsen med- dela föreskrifter om samråd före slutawerkning inom renskötselns året- runt-marker. Om parterna inte kommit överens om annat innebär Skogssty- relsens föreskrifter och allmänna råd till 19 d 5 skogsvårdslagen följande för de samrådsmöten som skall hållas. För samrådet bör finnas en översiktskarta kompletterad med en skogskarta och en markanvändningsredovisning för samebyn. Vid samrådsmötena, som bör ske minst en gång om året för större skogsägare med årligen återkommande skogsbruksåtgärder, bör ett proto- koll upprättas som justeras av båda parter. Av protokollet bör klart framgå vilka områden och åtgärder som berörts vid samrådet, vad som överenskom- mits och vilka skiljaktiga uppfattningar som kvarstår. Förutom aktuella åt- gärder bör samrådet mer översiktligt behandla planerade åtgärder för en 3— 5 årsperiod. Avser samrådet byggandet av skogsbilväg bör för den närmaste S-årsperioden även planerade awerkningar och skogsvårdsåtgärder inom vägens båtnadsområde redovisas. Part kan till samråd kalla personal från skogsvårdsstyrelsen.

När det gäller utredningens förslag att skogsvårdsstyrelsen bör pröva till- låtligheten av vissa awerkningar lades i lagrådsremissen den 17maj 1990 fram ett förslag som skiljer sig från utredningens. Där förordades i stället en ändring av 305 av innebörd att paragrafen i fortsättningen skall gälla också annat markutnyttjande än sådant som innebär att användningen av marken

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

99

ändras. Förslaget syftade till att undanröja varje tvivel om bestämmelsens tillämplighet när det gäller åtgärder i skogsbruket. För att ytterligare förtyd- liga tillämpningsområdet förordades att paragrafen i ett andra stycke kom- pletteras med exempel på vad som skall anses vara otillåtet. Exemplet for- mulerades till att gälla skogsawerkning och därmed sammanhängande åt- gärder som antingen medför ett sådant väsentligt betesbortfall att möjlighe- terna påverkas att hålla tillåtet renantal eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renar. I den samma dag framlagda lagrådsremissen om skogsbruket i fjällnära skogar föreslogs en ny bestämmelse i skogsvårdsla- gen. Enligt den bestämmelsen skall skogsvårdsstyrelsen i beslut om tillstånd till awerkning i svårföryngrad skog närmare ange vilka hänsyn som skall tas till rennäringen som allmänt intresse när tillståndet tas i anspråk.

Lagrådet har i sitt yttrande den 18 juni 1990 haft invändningar mot försla- gen i den här delen. Lagrådet har inte godtagit tankegången att den nyss- nämnda föreslagna bestämmelsen i skogsvårdslagen, i motsats till 30 5 rennä- ringslagen, kan sägas röra enbart rennäringen som ett allmänt intresse. Be- stämmelserna måste enligt Lagrådet som helhet främst anses innebära en gränsdragning mellan två enskilda intressen, skogsbruksintresset och rennä- ringsintresset. Från den utgångspunkten finns det alltså inte någon anledning att splittra bestämmelserna om skogsawerkningar på de två skilda lagarna. Lagrådet framhåller att det därför måste vara en stor fördel om en bedöm- ning enligt det föreslagna andra stycket i 305 rennäringslagen kan göras i tillståndsärendet i stället för att samebyn skall vara hänvisad till att väcka talan vid domstol, ivärsta fall sedan awerkningen redan skett. Lagrådet har förklarat sig dela uppfattningen att det kan ifrågasättas om skogsvårdsstyrel- sen är den lämpliga myndigheten att göra en civilrättslig bedömning av vad renskötselrätten innefattar. Efter att ha övervägt också ett annat alternativ har Lagrådet emellertid funnit att den bästa lösningen i en svår lagstiftnings— fråga är att anförtro skogsvårdsstyrelsen uppgiften att i tillståndsärendena göra den prövning som är förutsatt i det föreslagna andra stycket i 30 5 rennä- ringslagen. Enligt Lagrådet beskriver bestämmelsen åtgärder som är så in- gripande att det inte gärna kan röra sig om några mer komplicerade awäg- ningar. Lagrådet har hänvisat till att de skogsvårdande myndigheterna up- penbarligen utöver sin ingående skogliga kompetens också har en stor erfa- renhet av hur naturvårds- och rennäringsintressena skall beaktas i skogssköt- seln. Lagrådet påpekar också att det är av betydelse att en under våren 1990 beslutad ändring i skogsvårdslagen innebär att Skogsstyrelsens beslut i en- skilda ärenden i fortsättningen kan överklagas till förvaltningsdomstol. En- ligt Lagrådet bör följaktligen det föreslagna andra stycket i 305 rennärings- lagen utgå och ändring i enlighet med Lagrådets förslag i stället göras i skogs- vårdslagen.

I lagrådsremissen den 17 maj 1990 om skogsbruket i fjällnära skogar före- slogs en hänsynsregel i skogsvårdslagen till förmån för rennäringen utformad efter mönster av bestämmelsen i 215 skogsvårdslagen om hänsyn till natur— vården. Förslaget innebar att regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till rennäringens intressen vid skötsel av skog, såsom i fråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

l00

skogsbilvägars sträckning. Bemyndigandet skulle inte medföra befogenhet att meddela föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Enligt Lagrådet var den föreslagna regeln inte förenlig med regeringsfor- mens regler om normgivningen. En föreskrift om vilken hänsyn som skall tas till rennäringens intressen vid skötseln av skog är enligt Lagrådet till sin karaktär privaträttslig, dvs. den berör väsentligen enbart förhållandet mel- lan den som driver rennäringsverksamheten och den som äger eller arrende- rar skogsmarken. En sådan föreskrift hör till lagområdet enligt 8 kap. 25 re- geringsformen. Det kan alltså inte överlåtas till regeringen eller någon myn- dighet att meddela den. Att hänsyn till rennäringen också kan ha inslag av allmänintresse kan enligt Lagrådet inte ändra detta förhållande. Exemplifie- ringen av vad föreskrifterna avsetts innehålla — bestämmelser om hyggens storlek och utläggning, skogsbilvägars sträckning m.m. — illustrerar att det är fråga om ingrepp i en privatekonomisk sfär till förmån för en annan.

Med hänsyn till vad Lagrådet anförde avstod den dåvarande regeringen från att lägga fram det förslag som togs upp i lagrådsremissen om skogsbru- ket i fjällnära skogar. Regeringen anmärkte emellertid i prop. 1990/9lz3 om skogsbruket i fjällnära skogar att den inte i alla avseenden kunde ansluta sig till Lagrådets synpunkter när det gäller karaktären av de aktuella hänsyns- föreskrifterna. Det är självfallet riktigt att tillämpningen av sådana föreskrif- ter är av betydelse för rennäringsidkarna i den berörda samebyn. Föreskrif- terna har emellertid enligt regeringens mening också till syfte att bevara de grundläggande förutsättningama för en fortsatt rennäring inom renskötsel- området. Det är följaktligen fråga om ett skydd av samma slag som det skydd rennäringen tillförsäkrats genom bl.a. naturresurslagen. I den lagen skyddas som ett riksintresse områden som har avgörande betydelse för möjligheten att varaktigt bedriva renskötsel i en viss sameby.

Den dåvarande regeringen delade följaktligen inte till alla delar Lagrådets uppfattning om karaktären av de föreslagna hänsynsreglerna till förmån för rennäringen. Förslagen omformades emellertid med beaktande av Lagrå- dets synpunkter vilket ledde till att det i skogsvårdslagen infördes dels en bestämmelse (21 a 5) som direkt i lagen anger vilken hänsyn som skall tas till rennäringen vid skötsel av skog, dels en bestämmelse (19e5) som innebär att det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att pröva om en awerkning i svår- föryngrad skog medför ett sådant ingrepp i rennäringen att det inte kan tillå- tas. Enligt den sistnämnda paragrafen får tillstånd till awerkning inom ren- skötselns året-runt-marker inte meddelas om awerkningen medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal på- verkas eller att sedvanlig samling och flyttning av renhjord omöjliggörs. N är tillstånd till awerkning ges skall skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen, exempelvis i fråga om hyggets stor- lek och förläggning samt tillåten awerkningsforrn. Villkoren får dock inte avse annat än som uppenbart påkallas med hänsyn till renskötselrätten.

Den ändring som nu bör göras i 30 5 rennäringslagen är följaktligen endast att det bör klarläggas att paragrafens tillämpningsområde inte är begränsat till att gälla ändrad markanvändning. Detta är befogat mot bakgrund av den innebörd begreppet fått i senare lagstiftning. Eftersom bestämmelsen i öv-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

101

rigt lämnas oförändrad kommer den liksom hittills bara att gälla allvarligare intrång som rubbar förutsättningama för fortsatt renskötsel. Paragrafen skall också fortsättningsvis vara ett komplement till reglerna om upphävande av renskötselrätten. Bestämmelsen skall liksom hittills inte gälla företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Till sådana företag får i fortsätt- ningen räknas slutawerkningar inom den del av året-runt-markerna som lig- ger inom området för svårföryngrad skog. Tillåtligheten när det gäller dessa awerkningar, även med avseende på rennäringens intressen, prövas, som jag nyss redogjort för, enligt skogsvårdslagen av skogsvårdsstyrelsen. När det gäller skogsbruket kan 30 5 rennäringslagen därför i fortsättningen när- mast bara få aktualitet inom den del av året-runt-markerna som ligger utan- för det svårföryngrade området. De bestämmelser som gäller för skogsvårds- styrelsens prövning bör kunna vara till ledning vid en domstolsprövning en- ligt 305 när det gäller den nyssnämnda delen av året-runt-markerna.

2.5 Rennäringens folkrättsliga skydd

Min bedömning: Rennäringen har i gällande lagstiftning ett starkare skydd än vad som kan anses följa av folkrätten. Lagstiftningen behö- ver därför inte ändras med hänsyn till Sveriges folkrättsliga förpliktel- ser.

Samerättsutredningens förslag: Utredningen föreslår att det i rennärings- lagen, naturresurslagen och expropriationslagen tas in bestämmelser som er- inrar om att det finns ett absolut folkrättsligt skydd mot intrång som äventy- rar det fortsatta utövandet av rennäringen.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De som avstyrker förslaget anser att rennäringens intressen vid planläggning eller tillståndsprövning re- dan i dag beaktas på ett sätt som torde gå längre än vad den folkrättsliga skyddsregeln kräver. Svenska samernas riksförbund anser att resurser måste tillföras samebyarna så att markanvändningsplaner och konsekvensbeskriv— ningar kan göras inför aktuella exploateringar. Det bör enligt förbundet också räcka med att samebyn gör sannolikt att angiven effekt uppstår för att skyddsregeln skall kunna tillämpas.

Skälen för min bedömning: FN antog år 1965 en konvention om avskaf- fande av alla former av rasdiskriminering (rasdiskrirnineringskonventionen) och år 1966 dels konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, dels konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 1 kon- ventionerna finns regler om skydd för minoritetsgrupper. Sverige har ratifi- cerat dessa även för samerna viktiga konventioner. Särskilda kommittéer har upprättats enligt konventionerna med uppgift att övervaka att konventions- staterna fullgör sina åtaganden enligt konventionerna. De kommittéer som har upprättats enligt rasdiskrimineringskonventionen och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter kan också pröva klagomål från en- skilda över påstådda konventionsbrott i den mån konventionsstaten erkänt sådan klagorätt. Detta är fallet med bl.a. Sverige.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

l02

Rasdiskrimineringskonventionens huvudsakliga ändamål är att förhindra alla former av diskriminering på grund av bl.a. etniskt ursprung. Samerna är en etnisk grupp som skyddas av konventionen. Konventionen ålägger också staterna en skyldighet till positiv särbehandling. Konventionsstaterna skall således vidta ”särskilda och konkreta åtgärder på sociala, ekonomiska, kul- turella och andra områden för att åstadkomma tillfredsställande utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill hörande enskilda personer i syfte att tillförsäkra dem fullt likaberättigat åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter”. Den positiva särbehandlingen enligt konven- tionen kan upphöra först när syftet med åtgärden uppnåtts.

Artikel 1 i 1966 års båda konventioner ger uttryck för principen om fol- kens självbestämmanderätt. Samerna i Sverige torde inte utgöra ett ”folk” i konventionens mening. Genom artikel 27 i 1966 års konvention om politiska och medborgerliga rättigheter ges emellertid ett skydd åt sådana minorite- ter — folkgrupper — som inte kan åberopa artikel 1. Enligt artikeln får et- niska, religiösa eller språkliga minoriteter inte förvägras rätten att i gemen- skap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

Artikel 27 innebär ett skydd för rätten att ha ett eget kulturliv. Kulturbe- greppet bör härvid tolkas i vid mening och även innefatta materiella förut- sättningar för kulturen, t.ex. samernas rennäring. Det är enligt Samerättsut- redningen svårt att närmare ange vilket skydd artikel 27 ger för t.ex. rennä- ringen.

FN:s kommitté, upprättad enligt konventionen om medborgerliga och po- litiska rättigheter, har också bl.a. haft att pröva klagomål enligt artikel 27 mot Sverige från enskild same som nekats medlemskap i sameby, och där- med även rätten att bedriva renskötsel enligt rennäringslagen. Kommittén ansåg dock inte att någon kränkning av artikeln skett (Målet Kitok ./. Sve- rige, No. 197/1985). Kommittén uttalade emellertid betänkligheter över av- saknaden i lagstiftningen av objektiva kriterier för fastställande av vem som skall anses som same, dvs. tillhörig en etnisk minoritet. Frågan om vem som skall anses vara same och därmed ha renskötselrätt har jag berört i det före- gående (avsnitt 2.2).

Enligt Samerättsutredningen är det också svårt att närmare ange hur långt det folkrättsliga skyddet sträcker sig. Det som skyddas är förutsättningama för den samiska kulturen. Samekulturen är emellertid inte homogen i den meningen att den tar sig likadana uttryck inom hela det samiska bosättnings- området. De olika samiska språken eller dialekterna är exempel på samekul- turens mångfald. Samekulturens känslighet för yttre störningar kan därför variera från ett område till ett annat. Exempelvis kan ingrepp i det sydsa- miska området, vars kultur redan utsatts för stora prövningar, mycket snart utgöra ett hot mot den kulturen. Man kan därför inte säga att samekulturen som sådan tål att rennäringen i ett visst antal samebyar slås ut.

Sammanfattningsvis gör utredningen den bedömningen att folkrättsligt skydd enligt artikel 27 gäller den samiska kulturen och förutsättningama för denna, vilket även torde innefatta rennäringens markutnyttjande. Detta skydd bör kunna påräknas först vid så stora intrång att rennäringens fortbe- stånd äventyras.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

] 03

Samerättsutredningen föreslår mot bakgrund av det anförda att det i för- fattning bör slås fast att det finns ett absolut folkrättsligt skydd mot intrång som hotar rennäringens existens. Utredningen föreslår därför en bestäm- melse som anger att åtgärder som äventyrar förutsättningama för det fort- satta utövandet av rennäringen inte får tillåtas. Bestämmelsen bör enligt ut- redningen tas in i rennäringslagen, expropriationslagen och lagen om hus- hållning med naturresurser, m.m. (NRL).

Själv gör jag följande bedömning. Enligt Samerättsutredningen går det inte att generellt uttala sig om hur stora markförlusterna måste vara innan ett folkrättsligt skydd kan påräknas, eftersom känsligheten för ingrepp varie- rar från område till område. Jag delar uppfattningen att det är svårt att preci- sera det folkrättsliga skydd samerna har i egenskap av urbefolkning och in- hemsk minoritet. Statsmakterna har emellertid i olika sammanhang slagit fast sambandet mellan den samiSka kulturen och rennäringens fortlevnad. Detta har även kommit till uttryck i lagstiftningen.

I prop. 1976/77:80 om insatser för samerna slås fast att samerna utgör en etnisk minoritet i Sverige som, i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land, intar en särskild ställning både gentemot majoritetsbefolkningen och mot andra minoritetsgrupper. I propositionen uttalades vidare att en av- görande förutsättning för att den samiska kulturen skall kunna bevaras är att rennäringen kan fortleva som samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen.

Enligt 1 kap. 25 fjärde stycket regeringsformen bör etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. I förarbetena till stadgandet uttalas att ordet kultur i detta sammanhang skall ges en vidsträckt tolkning och även innefatta den renskötsel som är ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt (prop. 1975/76:209).

Enligt 2 kap. 55 lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) skall mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Område som är av riksintresse för rennäringen skall skyddas mot sådana åtgärder. I förarbetena till lagen konstateras att rennäringen är en förutsättning för den samiska kulturen. Det erinras om att riksdagen i olika sammanhang har uttalat att den samiska kulturens fortlevnad måste garanteras. Detta innebär att det måste finnas grundläggande förutsätt- ningar för rennäringen inom i princip varje sameby, nämligen en säker till- gång till sådana områden inom både året-runt-markerna och vinterbetes- markerna som har avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva ren- skötsel. Det kan gälla bl.a. flyttningsleder, särskilt sådana avsnitt där på grund av terränghinder m.m. alternativa framkomstvägar saknas. Det kan också gälla viktiga kalvningsland och områden med särskilt goda betesför— hållanden. De viktigaste delarna av renskötselmarkerna bör därför enligt förarbetena till lagen ges ett starkt skydd i NRL mot exploatering. Det är därvid av största betydelse att beakta de funktionella samband som måste finnas mellan olika delområden för att renskötsel skall vara möjlig och same- kulturens fortbestånd därmed garanteras. Departementschefen anförde vi- dare att med hänsyn härtill sådana områden som har avgörande betydelse

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

104

för möjligheten att varaktigt bedriva renskötsel i en viss sameby får anses vara av riksintresse. I NRL borde därför föreskrivas att dessa områden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Här- igenom kan, enligt departementschefen, staten också ingripa i den kommu- nala planläggningen om den skulle strida mot denna föreskrift.

I sammanhanget bör också påpekas att i 3 kap. 5 & NRL skyddas de 13 s.k. obrutna fjällområdena mot åtgärder som kan förändra områdenas karaktär. Dessa områden omfattar såväl året-runt-marker som vinterbetesmarker. Be- stämmelserna i NRL skall iakttas vid prövning av exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön enligt andra lagar. I 3 kap. 6 & NRL räknas dessutom ett antal vattenområden upp där vattenföretag i princip inte får utföras. Fler- talet av vattenområdena är helt eller delvis belägna inom renskötselområdet.

Enligt min mening innebär de nu redovisade bestämmelserna och uttalan- dena i förarbetena till NRL ett skydd för rennäringens markanvändning som är betydligt starkare än det som får anses följa av landets folkrättsliga för- pliktelser. Det är därför inte nödvändigt att införa någon erinran i NRL om de folkrättsliga reglerna.

Expropriationslagen är inte anknuten till NRL. Föredragande statsrådet anförde i prop. 1985/863 att de ändamål för vilka expropriation kan ske som regel kräver att tillstånd söks enligt någon av de lagar som är anknutna till NRL. Tillståndsprövningen i expropriationsärendet inrymmer en allmän prövning av lämpligheten av och möjligheterna att genomföra expropria- tionsändamålet, vilket gör det naturligt att NRLzs regler vägs in i pröv- ningen. De markanvändningsförändringar som expropriationen leder till kommer att mera i detalj prövas enligt de lagar som reglerar själva verksam- heten. Mot bakgrund av vad jag tidigare uttalat om det skydd NRL ger för rennäringen, anser jag det inte nödvändigt att i expropriationslagen införa något stadgande om ett sådant folkrättsligt skydd.

Samerättsutredningen anför vad gäller den föreslagna folkrättsliga skyddsregeln i rennäringslagen att tillämpningsområdet blir begränsat. Ut- redningen ser huvudsakligen regeln som en garanti mot framtida författ- ningsändringar som kan förta effekten av den folkrättsliga skyddsregeln i NRL.

En prövning enligt N RL ger visserligen inte något absolut skydd för rennä- ringen när rennäringsintresset ställs mot något annat intresse. För egen del har jag dock svårt att föreställa mig vilka ingrepp som skulle kunna vara av så allvarligt slag att samekulturens förutsättningar äventyras utan att ingreppet skulle behöva prövas enligt NRL eller plan- och bygglagen, vilken är anknu- ten till NRL. Jag kan därför inte finna att en folkrättslig skyddsregel i rennä- ringslagen skulle få någon praktisk betydelse. Inte heller delar jag uppfatt- ningen att den skulle ha någon självständig betydelse som garanti mot fram- tida författningsändringar. Sveriges folkrättsliga förpliktelser enligt in- gångna mellanstatliga överenskommelser gäller oavsett om det i någon in- hemsk författning finns någon erinran därom.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

l(l5

2.6 Ersättningsbestämmelser m.m.

Min bedömning: Särskilda bestämmelser om rätt till ersättning för in- trång i renskötselrätten införs inte i rennäringslagen.

Samerättsutredningens förslag: Några särskilda ersättningsregler föreslås inte, men däremot särskilda bestämmelser för hur rättegångskostnaderna skall fördelas i mål om ersättning för skada på renskötselrätten. Som huvud- regel skall gälla att den skadeståndsskyldige skall svara för kostnaderna i en- lighet med expropriationslagens regler. Särskilda regler föreslås för att för- hindra okynnesmål. När det gäller mål om skada till följd av skogsawerk- ning eller annan skogsbruksåtgärd föreslås att vardera parten skall bära sina kostnader.

Remissinstanserna delar bedömningen att några särskilda ersättningsreg- ler inte behövs i rennäringslagen. Hovrätten för Övre Norrland anser att det bör klarläggas i vad mån skadeståndsskyldighet föreligger för bl.a. sådana ingrepp som inte är så långtgående att de omfattas av förbudsregeln i 305 rennäringslagen. Vad gäller frågan om rättegångskostnader i mål om skada på renskötselrätten är meningarna delade bland det fåtal remissinstanser som uttalat sig i frågan.

Skälen för min bedömning: Enligt 28?) rennäringslagen lämnas ersättning för skada eller olägenhet för renskötseln och för samebymedlems rätt till jakt eller fiske vid upphävande av renskötselrätt. Även när renbetesmark tas i anspråk enligt andra lagar är sameby eller medlem i sameby berättigad till ersättning för skadan.

Ersättningen vid upphävande av renskötselrätt bestäms enligt 295 med stöd av expropriationslagens bestämmelser om expropriation av särskild rätt till fastighet i tillämpliga delar. Enligt 285 andra stycket tillfaller ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person den drabbade samebyn och Samefonden med hälften vardera, om det inte finns särskilda skäl för annan fördelning. Detta innebär att, när regeringen har förordnat om upphävande av renskötselrätt, den för vars skull renskötselrätten upp— hävs skall, på samma sätt som vid expropriation, fullfölja saken genom att väcka talan vid fastighetsdomstolen och där skall ersättningsfrågan prövas. Det innebär också att den som får renskötselrätten upphävd får svara för samtliga rättegångskostnader i fastighetsdomstolen. Om den som exproprie- rar överklagar till högre rätt får han svara för motpartens kostnader där; sina egna kostnader får han under alla förhållanden svara för.

Ersättning för intrång i renskötselrätten kan även bestämmas enligt de la- gar där tillåtligheten av en åtgärd prövas i särskild ordning, exempelvis enligt vattenlagen. I rättspraxis tillämpas i dessa fall en fördelning av ersättningen enligt 285 andra stycket, så att berörd sameby och Samefonden erhåller er- sättningen med hälften vardera.

När det gäller ersättning för intrång av nyttjanderättsupplåtelser på sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara dis- position och på renbetesfjällen har en annan lösning valts i rennäringslagen.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2 Jordbruksdep.

106

Enligt 3255 rennäringslagen får en nyttjanderättsupplåtelse ske på dessa om- råden om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Om upplåtel- sen inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsawerkning skall den ske mot avgift om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar skall staten betala ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. Före- dragande statsrådet anförde iförarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 111) att kompensation till samerna för upplåtelsen bör utgöras av avgiften för nyttjanderättsupplåtelsen. Kan samerna visa att de lidit större förlust ge- nom upplåtelsen än som svarar mot nämnda belopp, bör de kunna få förlus- ten ersatt. Enligt min mening finns det inget skäl att ändra eller precisera dessa bestämmelser.

Den fråga som Samerättsutredningen behandlar gäller frågan om ersätt- ning för sådant intrång som inte prövas enligt någon särskild lagstiftning och som sker utan att renskötselrätten upphävs. Som jag redan nämnt kan varje intrång i renskötselrätten i princip grunda rätt till skadeersättning (avsnitt 2.4). En åtgärd som medför skada på renskötselrätten behöver alltså inte vara så ingripande att den omfattas av förbudsregeln i 305 rennäringslagen för att vara skadeståndsgrundande.

I förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 136) konstaterades att självklart också andra konfliktsituationer än de som reglerades i de före- slagna lagbestämmelserna kunde uppkomma. Föredraganden uttalade att det lika självklart står öppet för en sameby eller renägare som lider skada genom ingrepp i renskötselrätten att väcka talan vid domstol. Sådan talan kan gå ut på ersättning, förbud eller skadeförebyggande åtgärder. Föredra- ganden förklarade att man övervägt om det var möjligt att i lagen ta in en bestämmelse som anger att förhållandet mellan fastighetsägare eller nyttjan- derättshavare å ena sidan och sameby eller dess medlemmar å andra sidan bör bygga på principen om strikt ansvar, alltså ansvar oberoende av uppsåt eller vårdslöshet. Någon sådan bestämmelse föreslogs emellertid inte. Som skäl till detta hänvisade föredraganden bl.a. till svårigheterna att avgränsa och precisera en regel av det angivna slaget. Frågorna överlämnades till rättspraxis.

Samerättsutredningen har alltså på nytt tagit upp frågan om en särskild skadeståndsregel i rennäringslagen men avstått från att lägga fram något så- dant förslag. Utredningen anför som motiv för detta att det möter stora svå- righeter att utforma regler för hela renskötselområdet, eftersom renskötsel- rätten uppvisar olika sårbarhet på olika områden och toleransnivån gent- emot motstående intressen också med nödvändighet varierar. Det naturliga är då enligt utredningen att de olika situationer som kan uppstå får sin belys- ning genom rättspraxis.

För min egen del gör jag följande bedömning. Jag har i det föregående pekat på svårigheterna att precisera det skydd renskötselrätten ger gentemot markägare och nyttjanderättshavare. Det är enligt min mening inte möjligt att med någon generell giltighet konkret ange arten och graden av det in- trång i renskötselrätten som kan medföra ersättningsskyldighet.

Jag delar därför Samerättsutredningens uppfattning att rennäringslagen inte bör innehålla några bestämmelser om ersättning för sådana fall. Det får

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

107

i stället ankomma på domstolarna att avgöra när ett intrång har skett i ren- skötselrätten och hur stor ersättningen då skall vara.

Jag är emellertid inte beredd att ansluta mig till Samerättsutredningens förslag om särskilda rättegångskostnadsregler i skadeståndsmål som rör in- trång i renskötselrätten. Utredningens förslag innebär med en viss modifie- ring att en markägare eller en nyttjanderättshavare i rättegångskostnadshän- seende jämställs med den som sökt och fått tillstånd till expropriation. Enligt min mening finns det inte någon grund för en sådan särreglering av tvister mellan olika rättighetshavare till en fastighet. Jag anser inte heller att det finns tillräckliga motiv för att införa någon särskild kostnadsregel för skade- ståndstvister i anledning av åtgärder i skogsbruket.

Jag vill i detta sammanhang även ta upp frågan om s.k. faktiskt förfogande vad gäller statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Som jag nyss anfört skall en upplåtelse av dessa marker i princip ske mot en avgift. Regeringen medgav emellertid i ett beslut år 1977 Länsstyrelsen i Norrbot- tens län rätt att utan avgift disponera viss staten tillhörig mark ovanför od- lingsgränsen för parkerings- och rastplatser efter Graddisvägen i Arjeplogs kommun. Regeringen anförde att upplåtelsereglerna i 32—34 55 rennärings- lagen inte är tillämpliga i sådana fall då annan statlig myndighet än den som förvaltar marken önskar ta marken i anspråk för visst ändamål. Detta ian- språktagande får dock inte stå i strid med bestämmelserna i 305 rennärings- lagen. Om berörd sameby anser att den ändrade markanvändningen kom- mer att innebära skada eller olägenhet kan byn enligt beslutet söka åstad- komma en frivillig överenskommelse i ersättningsfrågan med den ianspråk- tagande myndigheten eller väcka talan vid domstol. Den av regeringen upp- ställda principen har kallats regeln om faktiskt förfogande.

Det faktiska förfogandet är enligt min mening närmast att se som en förfa- randeregel när statlig mark ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen behöver tas i anspråk av statlig myndighet. Vad jag i det föregående har an- fört om samebys och samebymedlems rätt till ersättning för intrång i rensköt- selrätten gäller självfallet också när det är fråga om faktiskt förfogande. Jag har i det föregående (avsnitt 2.4) föreslagit ändringar i 305 rennäringslagen för att öka skyddet för renskötselrätten. Även dessa bestämmelser är till- lämpliga i fråga om faktiskt förfogande. Jag anser mot den bakgrunden att" några preciseringar i rennäringslagen inte behöver göras vad gäller en statlig myndighets förfogande av dessa marker.

Avslutningsvis vill jag klargöra vilka som enligt min mening kan vara be- rättigade till ersättning vid intrång i renskötselrätten. Efter beslut av 1943 års riksdag sammanfördes Jämtländska renbetesfjällens skogsfond, Jämt-— ländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfond till en gemensam fond som fick namnet Statens lappfond. Fonden erhöll ge- nom 1971 års rennäringslagstiftning namnet Samefonden. Enligt 285 andra stycket rennäringslagen erhåller Samefonden hälften av ersättningen för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person när renskötselrätt upphävs. Bestämmelsen tillämpas i rättspraxis så, att hälften av intrångser- sättningen tillfaller Samefonden även när det inte är fråga om upphävande av renskötselrätt. Bakgrunden till bestämmelsen är den, att renskötselrätten tillkommer samer i allmänhet som en för folkgruppen kollektiv rätt och inte

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

108

enbart en särskild sameby eller dess medlemmar. Detta är av grundläggande betydelse för frågan om vem som är skadelidande och vem som är rätt motta- gare av ersättningen. Den del som tillfaller Samefonden blir enligt förarbe- tena till rennäringslagen ett skydd för den kollektiva folkgruppsrätten, me- dan den del som tillfaller samebyn tjänar som personlig ersättning för dem som vid skadetillfället driver renskötsel inom en sameby. Jag avser inte att föreslå någon förändring i detta avseende. Sakägare i fråga om intrång i ren- skötselrätten är därför även i fortsättningen sameby och enskild samebymed- lem samt i fråga om ersättning för intrånget även Samefonden.

2.7 Åtgärder vid för högt renantal

Mitt förslag: Länsstyrelsen skall vid fastställande av högsta renantal för en sameby ta hänsyn till andra intressen. Länsstyrelsen skall kunna förelägga en sameby att vid vite minska antalet renar om byn håller fler renar på bete än vad som bestämts. Ett vitesföreläggande skall även kunna riktas mot en enskild renägare som har fler renar än vad samebyn bestämt. En sameby skall vid vite kunna föreläggas att hålla årlig renräkning och att upprätta renlängd. Länsstyrelsen skall under- rättas om tid och plats för renräkning samt ges befogenhet att kontrol- lera att renräkningen sker på ett korrekt sätt.

Lantbruksstyrelsens förslag överensstämmer med mitt förslag utom såvitt avser skyldighet att underrätta länsstyrelsen om tid och plats för renräkning.

Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran eller tillstyrks av re- missinstanserna. Flera remissinstanser har efterlyst möjligheten att kontrol- lera att det uppgivna renantalet är korrekt. Svenska samernas riksförbund anser att högsta tillåtna renantal bör bestämmas med utgångspunkt i till- gängliga betesresurser, varför betesinventeringarna måste få hög prioritet.

Skälen för mitt förslag: 1 rennäringslagen finns flera bestämmelser om hur renantalet skall bestämmas och kontrolleras. Länsstyrelsen bestämmer en- ligt 15 5 andra stycket det högsta antal renar som får hållas på bete inorn byns betesområde. Länsstyrelsen kan enligt 155 tredje stycket förordna om in- skränkningar i betesrätten om det behövs för att bevara renbetet eller i övrigt främja renskötseln. Samebyn kan enligt 355 första stycket bestämma hur många renar en medlem högst får inneha eller meddela andra föreskrifter om innehavet. Räkning av samebyns renar skall enligt 665 ske årligen vid ungefär samma tidpunkt. Länsstyrelsen kan på samebyns begäran medge att räkningen får ske med större tidsmellanrum. Enligt 685 skall renlängd upp- rättas på grundval av renräkningen. Den skall fastställas av bystämman, som kan besluta om rättelser av renlängden. Medlem i sameby kan enligt 955 dömas till böter om han uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter vid renräkningen eller vid upprättande av renlängd.

Som framgår av min redogörelse finns det i rennäringslagen inte några di- rekta sanktionsbestämmelser som kan användas mot en sameby som inte föl- jer länsstyrelsens beslut om högsta renantal. Samebyn kan inte heller vidta

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

l09

några åtgärder mot den enskilde renägare som inte följer byns föreskrifter om renantalet. Länsstyrelsen kan inte framtvinga en renräkning. Samebyn har ingen skyldighet att överlämna renlängden till länsstyrelsen. Länsstyrel- sen kan därför inte kontrollera renantalet och har inte heller rätt att kontrol- lera uppgifterna i renlängden genom egen renräkning eller liknande kontrol- låtgärd. Rennäringslagen innehåller dock en bestämmelse som något när- mare bör beröras i detta sammanhang. Det gäller förordnande av syssloman för sameby.

Är renskötseln inom samebyns betesområde bristfällig och har överens— kommelse inte träffats om rättelse, kan enligt 725 andra stycket länsstyrel- sen förordna en syssloman. Dennes uppgift är bl.a. att omhänderta rensköt- seln i byn. Sysslomannens ställning blir närmast jämförlig med en konkurs- förvaltares. Han övertar huvuddelen av både bystämmans och styrelsens be- fogenheter. Sysslomannen kan således besluta om begränsningar i en ren- ägares reninnehav. Men lika litet som bystämman kan han tillgripa några sanktionsmedel mot den renägare som inte följer beslutet.

Länsstyrelsen kan vidare enligt 715 besluta om slakt av renar som uppe- håller sig utanför renskötselområdet eller inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där. Slakt kan alltså inte tillgripas enbart av det skälet att renantalet är högre än föreskrivet. Vanligtvis för dock ett för stort renantal med sig det slag av olägenheter som nämns i paragrafen. Sådan slakt kan därför sägas vara ett indirekt sanktionsmedel vid för högt renantal. Det bör noteras att slakt inte kan tillgripas mot enskild renägares renar.

I 1928 års renbeteslag fanns bestämmelser som gjorde det möjligt för läns- styrelsen att vid vite förelägga enskild renägare att minska renantalet. I lagen fanns vidare bestämmelser om s.k. civilrättsligt vite. Lappbyn kunde t.ex. vitesförelägga renägare att reducera sin renhjord i enlighet med föreskrift om högsta renantal i byordningen. Som ett yttersta korrektionsmedel kunde en försumlig renägare förlora rätten att bedriva näringen. Nämnda bestäm- melser i renbeteslagen utmönstrades emellertid ur lagstiftningen vid till- komsten av 1971 års rennäringslag.

Fastställande av högsta tillåtna renantal

Det högsta antal renar som får hållas på bete inom samebyns område be- stäms alltså av länsstyrelsen. Denna regel har kommit till av främst två orsa- ker. Ett skäl är att rennäringen utövas jämsides med annat nyttjande av mar- kerna. Därtill kommer att renbetesrätten inom samebyn är gemensam för flera näringsutövare av vilka ingen kan sägas ha rätt att utnyttja betet i större omfattning än de övriga. Beslut om rationellt renantal grundar sig på den indelning av byområden, som enligt 7 5 rennäringslagen skall göras av läns- styrelsen. Myndighetens beslut om bygränser och högsta tillåtna renantal är inte bindande för all framtid utan kan omprövas med hänsyn till inträdda förändringar. I betänkandet (SOU 1966:12) Renbetesmarkema beräknas det uthålligt högsta lämpliga renantalet för det svenska renbetesområdet till 260 000 djur. Inom Norrbottens län beräknas 179 000 djur (varav 16 000 inom koncessionsområdet) kunna födas uthålligt, inom Västerbottens län 45 000 och inom Jämtlands län med Idre i Dalarna 36000 djur. Enligt (SOU

Prop. 1992/93: Bilaga 2 Jordbruksdep.

32

110.

1983:67) Rennäringens ekonomi uppgår det högsta tillåtna renantalet till sammanlagt 270 200 renar. I allt väsentligt bestäms den svenska renstam- mens storlek av tillgången till ett väl samlat och åtkomligt vinterbete.

Det är endast i Jämtlands län som länsstyrelsen bestämt högsta renantal med stöd av 155 rennäringslagen. För de flesta samebyarna är renantalet bestämt i byordningar från mitten av 1940-talet. Det är därför tämligen osä- kert i vilken mån de bestämda högsta renantalen ger ett riktigt uttryck för vad markerna egentligen tål.

Det är angeläget att högsta tillåtna renantal bestäms med utgångspunkt i de aktuella förhållandena. I Jämtlands län gjordes på 1970-talet en betesin- ventering som låg till grund för beslut om högsta renantal. ] Norrbottens län har i ett tiotal samebyar betesinventering skett, men resultatet har ännu inte lett till ändrade beslut om högsta renantal.

Ett i förhållande till betesresurserna för högt renantal kan för en sameby få en mängd negativa konsekvenser såsom överbetning av markerna och problem med att styra renamas betning. Det är även till men för naturvår- dens intressen. En utgångspunkt vid bestämmandet av högsta renantalet måste också vara vad naturen tål för att den biologiska mångfalden skall kunna behållas. Renantalet måste begränsas till vad de naturgivna förutsätt- ningama för bete medger för att ett uthålligt nyttjande av betesresurserna inte skall äventyras. Nyetableringar i samebyn försvåras också om antalet renar totalt sett är för stort.

Utövandet av renskötselrätten innebär att markägare och innehavare av särskild rätt till fastighet måste tåla att marken tas i anspråk för renbete och annat markutnyttjande som ingår i renskötselrätten. Samebymedlemmarna måste å sin sida tåla att markägaren eller nyttjanderättshavaren brukar mar- ken med stöd av sin rätt. Ingen rättighetshavare kan därför räkna med att utnyttja mark och vatten inom renskötselområdet för egna ändamål utan hänsyn till andra rättighetshavare.

I rennäringslagen och dess förarbeten anges inte vilka faktorer som skall ligga till grund vid fastställandet av en samebys högsta tillåtna renantal.

Ett första steg vid fastställandet av högsta renantalet för en sameby är att fullfölja betesinventeringarna och att sedan i den markanvändnings- och ut- vecklingsplanering, som nu pågår i flertalet samebyar, planera och ta ställ- ning till lämpligt antal renskötselföretag och renantal. Det är därför angelä- get att Statens jordbruksverk, vid överläggningarna mellan staten och rennä- ringen om användningen av de medel som anslås för främjande av rennä- ringen, bl.a. beaktar behovet av att erforderliga medel avsätts för slutför— ande av betesinventeringarna. Produktionsrådgivningen från länsstyrelsen och Svenska samernas riksförbund, med inriktning bl.a. på slaktuttag och urval för avel, har också stor betydelse. Bidrag till sådan planering, liksom till produktionsrådgivning, kan lämnas av statsmedel.

Resultatet av betesinventeringen bör enligt min mening kunna ligga till grund för att fastställa det högsta antal renar som en sameby får ha. Invente- ringen kan dock bara grovt ange hur många renar som långsiktigt kan hållas. Uppgifter om hur många renar som tidigare betat inom byns område samt om djurens ålder och vikt bör också ingå i beslutsunderlaget. Som jag nyss anfört förutsätts emellertid inom renskötselområdet ett sambruk av mar—

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

lll

kerna. Vid faställandet av högsta tillåtna renantal måste därför beaktas att även andra näringar skall kunna bedrivas inom renskötselområdet. Enligt min mening bör även hänsyn tas till faktorer av betydelse för djurskyddet. Jag tänker därvid speciellt på risken för svält till följd av bl.a. överbetning av markerna. Den hänsyn rennäringen har att ta till naturvårdens intressen kommer jag att behandla senare (avsnitt 2.12).

Det går enligt min uppfattning inte att närmare precisera den hänsyn som måste tas till motstående intressen. Vid fastställandet av högsta tillåtna ren- antal måste dock beaktas att reservbetesområden måste finnas i rimlig ut- sträckning. En skogsawerkning kan medföra ett temporärt bortfall av ren- bete. Å andra sidan uppkommer nytt bete på äldre föryngringsytor. Det högsta tillåtna renantalet måste därför anpassas till bl.a. denna varierande tillgång på bete så att normala awerkningar kan genomföras. Jag föreslår därför att det i rennäringslagen tas in en föreskrift att vid fastställande av högsta tillåtna renantal hänsyn skall tas till andra intressen.

Övers/aidande av högsta tillåtna renantal

Som jag nyss nämnt finns det i rennäringslagen inte några direkta sanktions- bestämmelser mot en sameby som överskrider det högsta tillåtna renantalet. Möjligheten att förordna syssloman är inte något särskilt effektivt sätt att komma till rätta med problemen.

Ett sätt för samebyn att lösa frågan om ett för högt renantal är att samebyn med stöd av 35 5 beslutar hur många renar en medlem högst får ha eller med- delar andra föreskrifter om innehavet. Sådana bestämmelser har tillämpats i några fall, när byarna bedömt renantalet vara för stort i förhållande till be- tesresurserna eller till de praktiska möjligheterna att behärska renbeståndet. I praktiken har dock byns beslut inte fått någon nämnvärd betydelse, bl.a. därför att byn inte har några sanktionsmedel att ta till mot medlemmar som inte rättar sig efter beslutet.

Det bör enligt min mening skapas möjlighet att använda något ytterligare sanktionsmedel. Vad som kan övervägas är då föreläggande av vite mot sa- meby, eller i vissa fall mot enskild medlem, för att få till stånd rättelse.

Ett vitesföreläggande bör enligt min mening kunna användas mot en sa- meby som håller fler renar än vad som bestämts enligt äldre bestämmelser eller av länsstyrelsen enligt 155 eller som inte följer en enligt samma para- graf beslutad inskränkning i betesrätten. Har en sameby med stöd av 355 bestämt hur många renar en medlem högst får inneha, eller meddelat andra föreskrifter för innehavet, bör ett vitesföreläggande även kunna riktas mot en enskild medlem som inte följer samebyns beslut.

En förutsättning för att kunna avgöra om renantalet är för högt är självfal- let att samebyn räknat renarna och upprättat renlängd. Om räkningen av samebyns renar inte sker årligen i enlighet med 665 eller om av länsstyrelsen förordnad extra renräkning enligt samma paragraf inte sker, bör samebyn därför vid vite kunna åläggas att företa sådan räkning. Det finns i dag ingen skyldighet för samebyn att lämna renlängden till myndighet. Eftersom den upprättas på grundval av renräkningen, utgör den fastställda renlängden en viktig handling bl.a. vid myndighets kontroll av en samebys renantal. Jag

Prop. 1992/93: Bilaga 2 J ordbruksdep.

32

kommer i det följande (avsnitt 2.10) att föreslå skyldighet för en sameby att lämna kopia av renlängden och andra uppgifter om renskötseln som under- lag för ett företagsregister. Med tanke på den centrala betydelse renlängden har för myndigheterna, bör en sameby vid vite kunna åläggas att upprätta och till myndighet överlämna kopia av den fastställda renlängden. Jag åter- kommer senare till mina överväganden i fråga om regler för samebys renräk- ning.

Möjligheten att förelägga vite behöver inte alltid utnyttjas så snart en sa- mebys handlande strider mot någon av de ovan nämnda bestämmelserna. Av stor betydelse är givetvis i vad mån det uppkommer någon skada eller olägenhet för tredje man, t.ex. för grannbyn eller för andra areella näringar. Ett ingripande kan emellertid vara påkallat också för att förhindra en över- betning till skada för den framtida renskötseln.

I fråga om föreläggande och utdömande av vite bör lagen (1985:206) om viten tillämpas. Enligt min mening är det lämpligt att länsstyrelsen blir vites- föreläggande myndighet.

Ett vitesföreläggande bör i första hand riktas mot samebyn, som då t.ex. föreläggs att inom viss tid minska antalet renar till ett bestämt antal. Det blir sedan samebyns sak att besluta hur reduktionen skall ske och se till att denna genomförs. I allmänhet torde frågan kunna lösas på frivillig väg. I den mån samebyn bestämt hur många renar en medlem får ha, bör, i enlighet med vad jag nyss anfört, länsstyrelsen även kunna rikta ett vitesföreläggande mot den som inte följer byns beslut i detta avseende. Ett föreläggande bör vid behov samtidigt eller senare kunna ges även mot samebyn. Frågan om ett vite bör riktas mot enskild medlem bör i allmänhet vara beroende av om samebyn själv föreslår detta. En ytterligare förutsättning för att ett vite skall kunna riktas mot en enskild medlem är att det i ärendet är utrett att samebymed- lemmen verkligen har flera renar än vad samebyn bestämt. Att så är fallet kan exempelvis styrkas genom att byn överlämnar utdrag ur den renlängd som enligt 685 skall upprättas av byn.

För att inför länsstyrelsen styrka att den fordrade åtgärden har vidtagits kan samebyn resp. den enskilde medlemmen exempelvis visa upp avräk- ningsnota från slakteri.

Om vitet mot samebyn döms ut skall samebyn betala det till staten. Sker inte detta kan beloppet tvångsvis utmätas t.ex. i samebyns tillgodohavanden på upplåtelseavgifter. Därmed torde det solidariska ansvar för byns renskö- tande medlemmar som i och för sig finns enligt 45 5 inte behöva aktualiseras.

Renräkning

Enligt 665 rennäringslagen skall räkning av samebyns renar ske årligen vid ungefär samma tidpunkt. Om särskilda skäl föreligger kan länsstyrelsen medge större tidsmellanrum efter begäran från samebyn. Det ekonomiska regelsystemet i rennäringslagen bygger i stor utsträckning på att man känner till de enskilda renägarnas reninnehav. Det gäller i första hand rösträttsreg- lema och fördelningen av kostnaderna. Dessutom utgör renantalet, styrkt genom renräkning, underlag för eventuell katastrofskadeersättning åt en- skilda renägare. Vidare är det viktigt att känna till det totala renantalet i sa-

R Riksdagen ”192193. ] sum/. Nr32

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

113

mebyn, både för byns egen planering och för länsstyrelsen, som har att be- vaka att samebyarna inte överskrider det fastställda maximala renantalet. Enligt min mening är det därför angeläget att ha en så effektiv registrering av renantalet som är praktiskt möjligt. '

Rennäringskommittén uppger i sitt betänkande att allt färre samebyar de senaste åren genomfört årliga renräkningar. Vissa byar har enligt betänkan- det helt upphört att räkna renar, i andra har renräkning av tradition aldrig fått någon egentlig genomslagskraft. De renlängder som upprättas baserar sig i dessa fall på djurägarnas egna uppgifter men ibland också genom sköns- mässiga uppskattningar. Vissa byar har egna system för uppskattning av ren- antalet som bygger på en slags nettometod där man utgår från inmärkta re- nar, beräknad förlust och slakt. En ny individmärkningsmetod börjar också tas i bruk på sina håll. Där den tillämpas kommer en kontinuerlig uppfölj- ning av renantalet att underlättas.

Med tanke på den centrala betydelse vetskapen om renantalet har, både för samebyns planering och från rättvisesynpunkt, går det enligt min mening inte att undvara regelbundet återkommande renräkningar. Det är mot bak- grund av vad jag har anfört angeläget att ge myndigheterna möjlighet att kontrollera samebyns renantal.

Ifråga om myndighets möjligheter att kontrollera om det uppgivna renan- talet i samebyn är korrekt vill jag anföra följande. Enligt 66 5 andra stycket kan länsstyrelsen på begäran av renskötande medlem under vissa villkor för- ordna om extra renräkning. Länsstyrelsen eller annan myndighet saknar i övrigt möjlighet att kontrollera en samebys renantal. De uppgifter som en enskild medlem lämnar om sitt renantal och som ligger till grund för renläng- den lämnas dock under straffansvar. Enligt 955 kan nämligen medlem i sa- meby dömas till böter om han uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande av renlängd. Under utredningen av om brott begåtts mot 955 har polismyndigheten möjlighet att med stöd av 965 begära att samebyns styrelse låter samla ihop och skilja ut renar som tillhör den eller dem som misstänks ha lämnat oriktig uppgift om renantalet. Jag har i det föregående föreslagit att en sameby vid vite skall kunna åläggas att företa årlig renräkning. Enligt min uppfattning är det däremot inte nöd- vändigt att införa någon ytterligare befogenhet att besluta om renräkning. En extra renräkning är kostnads- och arbetskrävande samt utgör ett hinder för samebyn i renskötselarbetet. Jag anser därför inte att de fördelar som kan finnas att i kontrollsyfte kunna förordna om extra renräkning överväger de nackdelar som är förbundna med en myndighets förordnande om detta. Däremot anser jag att en sameby skall underrätta myndighet om tid och plats för byns renräkning. Anmälan om förestående renräkning bör ske till läns- styrelsen. Länsstyrelscn bör kunna förordna annan myndighet, exempelvis polisen, att kontrollera en samebys renräkning. Detta ger myndigheten möj- lighet till kontroll av samebyns renantal. Det är givetvis viktigt att erforder- liga resurser avsätts för kontroll av renantalet i länet, men det bör inte vara någon skyldighet att närvara vid alla samebyars renräkning. Detta får bedö- mas bl.a. med hänsyn till personalresurserna. En anledning till närvaro vid en renräkning kan vara att företrädare för andra areella näringar gör sanno— likt att byns renantal är högre än det uppgivna.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

114

För att möjliggöra en effektiv kontroll måste den som länsstyrelsen för- ordnat ges rätt att få tillträde till område eller anläggning där renräkningen äger rum, liksom rätt att få upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för kontrollen.

Det bör enligt min mening finnas möjlighet att meddela närmare föreskrif- ter om hur renräkning skall gå till. Sådana föreskrifter kan exempelvis avse det sätt på vilket räkningen skall dokumenteras eller om färgmärkning av räknade renar. Det ankommer på regeringen, eller myndighet som rege- ringen bestämmer, att meddela sådana föreskrifter.

Vad jag nu har anfört bör föranleda vissa tilläggsbestämmelser i rennä- ringslagen.

2.8 Åtgärder mot s.k. strövrenar

Mitt förslag: Länsstyrelsen skall vid vite kunna förelägga en sameby att driva bort renar från marker utanför renskötselområdet eller från mark inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där. Den nuvarande möjligheten för länsstyrelsen att förordna om slakt tas bort.

Lantbruksstyrelsens förslag överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Förslaget om vite lämnas utan erinran eller tillstyrks av remissinstanserna. Flera remissinstanser, bland dem berörda länsstyrel- ser, anser att möjligheten att förordna om slakt skall finnas kvar. Svenska samernas riksförbund anser däremot att bestämmelsen om slakt skall upp- hävas och att de bakomliggande orsakerna till att renar stannar kvar på vin- terbetesmarkerna bör klarläggas.

Skälen för mitt förslag: I 3 5 rennäringslagen anges var och under vilken tid renskötsel får bedrivas. Renar som uppehåller sig utanför renskötselom- rådet eller på mark inom detta område under tid då renskötsel inte får bedri- vas där brukar benämnas strövrenar. Andra areella näringar upplever före- komsten av strövren, tillsammans med vad som anses vara ett för högt renan- tal, som de största olägenheterna av dagens renskötsel.

Som jag nyss framhållit (avsnitt 2.7) kan länsstyrelsen enligt 715 rennä- ringslagen förordna om slakt av renar som uppehåller sig utanför renskötsel- området eller inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där. En förutsättning för beslut om sådan slakt är att renarna vållar skada eller olägenhet av någon betydelse.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förordnat om slakt av strövrenar åren 1982 och 1989. Släkten har skett genom att utsedda jägare skjutit renar och levererat kropparna till kontrollslakteri. Kostnaderna har varit avse- värda utan att antalet renar på otillåten mark egentligen minskat nämnvärt. I Norrbottens län genomfördes en sådan slakt på 1970-talet i Bodens kom- mun och år 1988 i Kalix kommun. Den senare slakten hade enligt länsstyrel- sen god effekt för efterlevnaden av gällande bestämmelser.

Förekomsten av strövren har flera orsaker. Det är givetvis oundvikligt att

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

115

ett visst antal renar blir kvar på vinterbetesmarkerna vid flyttningen på vå- ren. Det är emellertid en allmän uppfattning bland motstående intressen till rennäringen att antalet strövrenar ökat starkt under senare år. Detta beror huvudsakligen på att renantalet ökat på grund av goda betesförhållanden, att motstående intressens markanvändning försvårar flyttningen, att renarna oftare transporteras per bil och att antalet verksamma i samebyarna minskar genom pågående rationaliseringar. Intrången i renskötselmarkerna spelar ofta en viss ron. Transport med lastbil, som åtminstone delvis är ett resultat av samhällsutvecklingen, gör renen dcsorienterad och leder till strövrens- förekomst. Stora kalhyggen vid uppflyttningen till fjällområdet försvagar el- ler kan t.o.m. helt släcka ut flyttningsinstinkten. Om en renhjord blir skrämd, om tillgången på bete är för dålig inom de områden hjorden flyttar till eller om hjorden stöter på alltför besvärliga flyttningshinder är risken stor att den vänder. En hjord som vänt är rent allmänt svår att hantera och mycket svår att få att återuppta uppflyttningen. Förekomst av strövren kan emellertid också bero på underlåtenhet från renskötarens sida.

Det kan genom en utbyggnad av flyttningsvägarna, utslaktning av särskilt strövningsbenägna djur, ökad tillskottsutfodring och intensifierad rådgiv- ning vara möjligt att minska antalet strövrenar. Det är viktigt att särskilt sa- mebyar med långa flyttningar kan upprätthålla ett väl fungerande system av flyttningsvägar. Varje nytt hinder innebär ökad risk för strövren vilket måste beaktas i samhällsplaneringen. Dessa olägenheter kan lindras genom kom- pletteringar av flyttlederna med övernattningshagar kombinerade med stöd- utfodring. Samtidigt innebär detta ökade investerings- och underhållskost- nader för renskötseln. Att få till stånd välfungerande flyttningar är emeller- tid särskilt besvärligt för fjällsamebyarna i Västerbottens och Norrbottens län, som har mycket långa flyttningsvägar, upp till 40 mil. 1 Norrbotten är området mellan lappmarksgränsen och odlingsgränsen i stor utsträckning året-runt-marker för skogssamebyarna. Eventuellt kvarvarande fjällrenar blir därför i hög grad ett internt näringsproblem. I Västerbotten framstår däremot strövrensförekomsten enligt chnäringskommitténs betänkande som mera uppenbart otillåten.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit att det bör införas en möjlighet till före- läggande vid vite att driva bort renarna från mark där renskötsel inte får be- drivas. Huvuddelen av Lantbruksverkets representanter i Rennäringsgrup- pen anser dessutom att möjligheten att förordna om slakt bör finnas kvar till dess att man genom praktisk erfarenhet kunnat konstatera att vitesföreläg- gande är ett mera effektivt medel än slakt. Det fordras enligt dessa ledamö- ter inte sällan snabba åtgärder vid en förekomst av strövrenar. Ett förord- nande om slakt bör därför kunna tillgripas sedan det visat sig att ett vitesföre- läggande inte ger önskat resultat. Det bör kunna genomföras först sedan ti- den för vitesföreläggande gått ut eller återkallats. De övriga ledamöterna i gruppen anser däremot att det inte finns anledning tro att ett vitesföreläg- gande skulle vara mindre effektivt och att det dessutom kan uppstå praktiska och formella komplikationer om man har två sanktionsmedel för samma företeelser, förutom att det kan uppfattas som inkonsekvent.

Möjligheten att tillgripa tvångsslakt för att få bort strövrenar från otillåtet område bör enligt min mening utmönstras ur rennärinslagcn. Lantbrukssty-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

116

relsens förslag om vitesföreläggande utgör enligt min uppfattning ett tillräck- ligt instrument för att komma till rätta med strövrensförekomsten. En be- stämmelse om sådant föreläggande bör föras in i rennäringslagen. Jag har i avsnitt 2.7 redogjort för hur vitesinstitutet bör användas inom renskötseln. Samebyn kan genom exempelvis intyg från polismyndighet visa att renarna bortförts från otillåten plats.

2.9 Begränsning av rösträtt i vissa fall för renskötande medlem i sameby

Mitt förslag: Renskötande medlem skall i frågor som rör renskötseln inte få rösta för fler renar än han enligt samebyns beslut får inneha.

Lantbruksstyrelsens förslag överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt 59 5 rennäringslagen har varje myndig med- lem i samebyn en röst i fråga som rör utseende av ordförande på bystämma eller revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen eller ändring av vissa föreskrifter i samebyns stadgar. Enligt samma paragraf har endast renskö- tande medlem rösträtt i övriga frågor. Rösträtten är då graderad på det sättet att den renskötande medlemmen har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom. Detta innebär att en sådan medlem kan få beräkna sitt antal röster på fler renar än som samebyn med stöd av 35 5 kan ha beslutat att han får inneha.

Jag delar Lantbruksstyrelsens uppfattning att renskötande medlem inte bör få rösta för fler renar än vad han tillåts inneha enligt samebyns beslut. Förslaget föranleder en ändring i 595 rennäringslagen.

2.10 Företagsregister för rennäringen

Mitt förslag: Ett företagsregister för rennäringen skall inrättas. Re- gistret skall bygga på samebyns fastställda renlängd. En sameby skall därför vara skyldig att lämna kopia av sin renlängd till länsstyrelsen eller till annan myndighet som regeringen bestämmer.

Lantbruksstyrelsens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran. Enligt Svenska samernas riksförbund utgör renlängden ett tillräckligt underlag för företagsregistret.

Skälen för mitt förslag: Det föreslogs i förarbetena till 1971 års rennärings- lag (prop. 1971:51) att ett företagsregister inorn rennäringen skulle införas. Det skulle bli ett värdefullt hjälpmedel i rationaliseringsverksamheten. Se- dan riksdagen godtagit förslagct förordnade regeringen att ett företagsregis- ter skulle upprättas och att det skulle ankomma på Lantbruksstyrelsen att

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

"117

utfärda närmare föreskrifter om registret. Frågan om utformningen av re- gistret har därefter diskuterats flera gånger mellan Statens jordbruksverk och rennäringsutövarna utan att frågan har lösts.

Lantbruksstyrelsen föreslår i sin rapport att ett företagsregister upprättas som baseras på innehållet i renlängderna. De uppgifter som i sammanhanget är mest viktiga, såväl i samhällsplaneringen som i diskussioner med t.ex. länsmyndigheter, kommuner och skogsföretag samt vid stödgivning, är upp- gifter om samebyns samlade renantal, fördelningen av antalet renar på de olika företagen och åldersstrukturen inom samebyn. Det bör vara tillräckligt att uppgifterna redovisas i grupper (1—100, 101—200, 201—300 renar etc.). Möjligheten att identifiera de enskilda företagen skall så långt möjligt ute- slutas.

De uppgifter som behövs för ett sådant register finns enligt rapporten i allmänhet tillgängliga i renlängderna. Även om renlängderna inte innehåller alla de uppgifter som ett företagsregister bör innehålla, skulle det kunna vara tillräckligt att länsstyrelsen fick del av längderna, i likhet med vad som gällde före år 1972. Uppgifterna i renlängden kan dock behöva kompletteras t.ex. med uppgifter om företagarnas födelseår. Sådana uppgifter torde lätt kunna införas som standard i renlängderna.

I de flesta fall där rennäringens intressen skall redovisas torde det enligt rapporten räcka att uppgifterna om antal renar och antal företag tas fram. I en del fall kan mera preciserade uppgifter behövas. Länsstyrelsen kan då sammanställa uppgifterna så att exempelvis antalet renskötare i ett visst ål- dersintervall redovisas.

Själv gör jag följande bedömning. Rennäringen är den enda av de areella näringarna för vilka det saknas tillförlitliga uppgifter om verksamheten. Det är mycket angeläget att rättvisande uppgifter finns tillgängliga om samebyar- nas renantal och företagsstruktur. Detta gäller inte minst för samebyarna i diskussioner med skogsföretag orn intrång och för länsstyrelsen i olika delar av samhällsplaneringen. På sikt är det önskvärt att företagsregistret kan byg- gas ut med fler uppgifter. Jag tänker då närmast på att det i samhällsplane- ringen är viktigt att rennäringens sysselsättningseffekt och dess regionaleko- nomiska betydelse kan dokumenteras genom ett relevant material. I dessa och liknande frågor som kan röra konkurrensen om marken kan ett utbyggt företagsregister få ett stort värde både för samebyn och för samhället, bl.a. på så sätt att frågor om intrång bör kunna bedömas enklare och säkrare.

Eftersom renlängderna i sig innehåller identifierbara personliga uppgifter bör det finnas möjlighet att hos myndigheten skydda vissa uppgifter med sekretess. I och med att renlängderna lämnas in för att användas för myndig- hetens verksamhet för framställning av statistik kommer de att skyddas av den sekretess som gäller för statistiskt material enligt 9kap. 4 5 sekretessla- gen (19801100) på samma sätt som t.ex. lantbrukets företagsregister. Som Lagrådet har påpekat i sitt yttrande den 18 juni 1990 kommer samma sekre- tessregler också att skydda ett företagsregister för rennäringen. Med sekre- tessen följer också tystnadsplikt för den som i tjänsten tar del av uppgifterna. Renlängden bör också, liksom nu, kunna användas i samband med ärenden om statligt stöd. Bestämmelser om sekretess i sådana ärenden finns i sekre-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

118

tessförordningen (1980:657). Gäller sekretess inom en verksamhetsgren hos en myndighet, får inte uppgiften lämnas ut till en annan verksamhetsgren.

Varje sameby bör vara skyldig att till myndighet som regeringen bestäm- mer överlämna en kopia av den fastställda renlängden. Det bör ankomma på regeringen eller på myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om detta och om skyldigheten att lämna ytterligare uppgifter till företagsregistret. Ett bemyndigande att meddela sådana före- skrifter bör tas in i rennäringslagen. Jag har i det föregående (avsnitt 2.7) föreslagit att en sameby skall kunna föreläggas vid vite att upprätta renlängd och att överlämna kopia av den till myndigheten.

2.11 Koncessionsrenskötseln

Mitt förslag: Den som äger eller brukar jordbruksfastighet som helt eller delvis är belägen inom den del av Norrbottens län där konces- sionsrenskötsel bedrivs skall, om han är bosatt inom den delen av lä- net, få lämna skötesrenar i koncessionshavarens vård. Även för andra som har rätt att äga skötesrenar skall det vara tillräckligt att ägaren är bosatt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs.

En koncessionshavare skall i frågor som rör renskötseln inte få rösta för fler renar än som länsstyrelsen bestämt att han får inneha. En ägare av skötesrenar skall i fråga om beslut på bystämma ha en röst.

_ Om sameby eller koncessionshavare bryter mot villkor som gäller för verksamheten skall länsstyrelsen vid vite kunna förelägga byn eller koncessionshavaren att vidta rättelse.

Länsstyrelsen skall ha möjlighet att besluta om slakt och försäljning av skötesrenar i den mån renarna överstiger det tillåtna antalet.

Lantbruksstyrelsens förslag- överensstämmer i huvudsak med mitt, utom såvitt gäller det s.k. bostadsbandet, där något förslag inte lämnats. Lant- bruksstyrelsen har vidare föreslagit att samebyn själv skall kunna besluta om slakt eller försäljning av övertaliga skötesrenar.

Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit den ändringen av bostadsban- det som överensstämmer med mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: Koncessionsrenskötseln, som regleras i 85—89 55 rennäringslagen, är en särskild form av renskötsel som bedrivs i Kalix och Torne älvdalar. Koncession kan meddelas den som är renskötselberättigad (koncessionshavare). Ägare eller brukare av jordbruksfastighet kan få in- neha renar (skötesrenar) som vårdas av koncessionshavaren.

Jag har i avsnitt 2.2 föreslagit att alla samer skall ha renskötselrätt. Enligt 855 rennäringslagen kan renskötselberättigad få koncession att driva ren- skötsel. I fortsättningen bör den som innehar renskötselrätt kunna få kon- cession. Det innebär att alla samer i princip kan komma i fråga som konces- sionshavare. Enligt den nämnda paragrafen får koncession lämnas endast

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

119

Bilaga 2

om sökanden kan antas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt. Utvidgningen av kretsen av möjliga koncessionshavare innebär därför inte någon förändring vad gäller förutsättningama för att driva en bra kon- cessionsrenskötsel.

Riksdagen beslutade år 1985 om vissa ändringar vad gäller koncessions- renskötseln (prOp. 1984/85:226, bet. JoU 1985/862, rskr. 1985/86:11). Av re- gionalpolitiska skäl begränsades antalet skötesrenar till högst trettio för samma hushåll. Rätten för fastighetsägare att inneha skötesrenar förbehölls dem som äger eller brukar jordbruksfastighet inom samebyns koncessions- område och som är bosatta inom området eller på fastigheten. Vid röstning i ekonomiska frågor tillerkändes renskötande medlem en röst för varje på- börjat tjugotal renar. Både koncessionshavare och ägare av skötesrenar an- ses som renskötande medlem.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt remissvar anfört att det år 1985 återinförda s.k. bostadsbandet medfört att många skötesrenägare har fått sina villkor försämrade. I Kalix och Torne älvdalar har många tvingats att flytta till centralorter på grund av arbetsmarknaden. Man behåller därvid ofta jord- och skogsbruksmark för att samtidigt kunna äga skötesrenar.

Själv gör jag följande bedömning. Innan rennäringslagen ändrades år 1985 kunde alla som ägde eller brukade jordbruksfastighet inom det område där koncessionsrenskötsel får bedrivas få lämna renar i koncessionshavares vård. Många skötesrenägare var bosatta utanför detta område. Med hänsyn till de speciella arbetsmarknadsförhållanden som råder i regionen delar jag länsstyrelsens uppfattning att den som bor inom den del av länet där konces- sionsrenskötsel bedrivs, skall kunna lämna renar i koncessionshavares vård. Sysselsättningseffekten och andra positiva effekter från regionalpolitisk syn- punkt kvarstår enligt min uppfattning även om man ökar möjligheterna att inneha skötesrenar.

Som jag nämnt i det föregående (avsnitt 2.7) finns det för närvarande inte några direkta möjligheter att vidta åtgärder mot renägare som har för stort antal renar. I fråga om koncessionssamebyarna gäller detta även de skötes- renägare som efter 1985 års lagändring inte längre uppfyller bosättningskra- vet och därför inte längre har rätt att lämna skötesrenar i koncessionshavares vård. Vid bystämmor har dessa skötesrenägare haft rösträtt på grundval av sitt reninnehav och i vissa fall på ett avgörande sätt påverkat och utformat samebyarnas beslut i olika frågor. Jag har i det föregående (avsnitt 2.9) före- slagit att medlem i sameby i fråga som rör renskötseln inte skall få rösta för fler renar än vad samebyn bestämt för honom. När det gäller koncessions- renskötseln har renskötande medlem enligt 865 rennäringslagen en röst för varje påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av ho- nom. Före 1985 års lagändring gällde samma röstberäkning som för de van- liga samebyarna. Ändringen genomfördes för att stärka koncessionshava- rens ställning. Deras röstinflytande ställdes i bättre relation till deras renan- tal än vad som var fallet med tidigare regler. I Lantbruksstyrelsens rapport föreslås att en ägare av skötesrenar i fortsättningen bara skall ha en röst på bystämman. Förslaget innebär att koncessionshavarens ställning i samebyn stärks ytterligare. Eftersom antalet skötesrenägare i en sameby är stort får

Prop. 1992/93:32

Jordbruksdep.

dessa även efter den föreslagna ändringen ett tillfredsställande inflytande på renskötseln i byn. Jag ansluter mig till Lantbruksstyrelsens förslag.

Jag har i det föregående (avsnitt 2.9) föreslagit att renskötande medlem i frågor som rör renskötseln inte skall få rösta för fler renar än som samebyn enligt 355 rennäringslagen kan ha beslutat att han får inneha. Enligt 885 bestämmer länsstyrelsen det antal renar som varje koncessionshavare får hålla inom området. Inte heller en koncessionshavare bör enligt min mening få rösta för fler renar än som han enligt länsstyrelsens beslut får inneha.

Länsstyrelsen anger med stöd av 885 i beslutet om koncession de villkor som gäller för tillståndet. I beslutet skall bl.a. anges det högsta antal renar som varje koncessionshavare får hålla inorn koncessionssamebyn och det högsta antal skötesrenar som han får ta emot. Jag har i det föregående (av- snitt 2.7) föreslagit att länsstyrelsen vid vite skall kunna förelägga en sameby att minska antalet renar om fler renar hålls på bete än vad länsstyrelsen be- stämt. Jag anser att länsstyrelsen även vad gäller koncessionssamebyarna skall ha möjlighet att förelägga en by att vid vite minska antalet renar om det överstiger det tillåtna. Eftersom länsstyrelsen i beslutet om koncession även anger andra villkor under vilka renskötseln får bedrivas, anser jag att läns- styrelsen dessutom skall ha möjlighet att förelägga vite för att få samebyn eller renägaren att följa sådant villkor.

Renarna i en koncessionssameby ägs, som jag nyss nämnt, av koncessions- havaren och ett antal fastighetsägare, skötesrenägare. De senares renantal är begränsat till högst trettio renar i vinterhjord. Jag har i det föregående (avsnitt 2.7) föreslagit att ett vitesföreläggande skall kunna riktas mot en en- skild medlem om han äger fler renar än vad samebyn kan ha bestämt att han får inneha. Även en sameby för koncessionsrenskötsel kan besluta hur många renar en enskild skötesrenägare får lämna i koncessionshavarens vård. För koncessionsrenskötseln gäller dessutom, som jag nyss nämnt, att det inte får finnas fler än trettio skötesrenar för samma hushåll hos konces- sionshavare. Om en koncessionshavare eller en skötesrenägare har fler renar än vad han får ha enligt 88 5 eller enligt fattade beslut, bör koncessionshava- ren eller skötesrenägaren enligt min mening kunna föreläggas att vid vite minska sitt renantal till det tillåtna.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit att koncessionssamebyn skall ha rätt att låta slakta och sälja övertaliga renar. Koncessionsrenskötseln bedrivs under hela året på marker där renskötel av hänsyn till jordbruket annars får bedri- vas endast vintertid. Med hänsyn till dessa förhållanden delar j ag Lantbruks- styrelsens uppfattning att det även bör finnas möjlighet att besluta om ut- slaktning och försäljning av övertaliga renar. Ett sådant beslut, liksom beslut om föreläggande av vite, bör fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör kunna besluta om utslaktning av renarna efter ansökan av samebyn. Detta bör dock få ske först om renägaren inte efter anmaning själv låter minska sitt renantal. Kostnaderna för slakten bör tas av avräkningspriset varefter återstoden tillfaller renägaren.

Mina förslag innebär att vissa ändringar bör göras i rennäringslagen.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

121

Bilaga 2

2.12 Hänsynen vid renskötseln till naturvårdens intressen

Mitt förslag: För att skydda naturvårdens och kulturmiljövårdens in- tressen får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilken hänsyn som vid renskötseln skall tas till dessa intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att

pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Om det behövs för att föreskrifterna skall efterlevas får länsstyrel- sen meddela förelägganden eller förbud. Länsstyrelsen får sätta ut vite i beslut om förelägganden eller förbud. Den som underlåter att följa ett föreläggande eller bryter mot ett förbud kan dömas till böter.

Naturvårdslagsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Utredningen föreslår dock att föreskrifterna inte får medföra att avse- värd olägenhet uppkommer för renskötseln.

Remissinstanserna: Lantbruksstyrelsen, Statens naturvårdsverk, Länssty- relsen i Norrbottens län och Svenska turistföreningen tillstyrker förslaget. Plan- och bostadsverket anser att lagändringen bör anstå till dess det på- gående arbetet med samebyarnas markanvändnings- och utvecklingsplaner _ är färdigt. Svenska samernas riksförbund anser att enkla jämförelser inte kan göras mellan rennäringslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark och skogsvårdslagen. Enligt förbundet utgör de samiska näringarna en hel- het i vilken ingår sådana delar som renskötsel, jakt och fiske och där ingrepp i den ena delen påverkar förutsättningama för den andra. Inskränkningar för ett visst moment i renskötseln påverkar andra moment och funktioner i renskötseln. Den föreslagna preciseringen i rennäringslagen behöver därför överarbetas och sättet för hur prövningen skall ske måste anges. Konse- kvensbeskrivningar är nödvändiga.

Skälen för mitt förslag: Enligt 655 första stycket rennäringslagen skall vid renskötselns utövande skälig hänsyn tas till andra intressen. I paragrafens andra och tredje stycke preciseras närmare på vilket sätt bevakning och flytt— ning skall ske för att renarna inte skall vålla skada eller olägenhet.

Naturvårdslagsutredningen gör den bedömningen att det vid renskötselns utövande kan förekomma konflikter med naturvårdens intressen, särskilt med hänsyn till den rationalisering och mekanisering som skett inom rennä- ringen under de senaste decennierna. Därtill kommer att renskötseln i stor utsträckning bedrivs på marker som är särskilt känsliga för påverkan. Enligt utredningens uppfattning finns skäl att i fråga om naturvården utveckla och förtydliga den skyldighet som rennäringen liksom andra näringar har när det gäller att ta skälig hänsyn till andra intressen. Detta bör enligt utredningen ske genom att det i lagen — efter förebild från lagen om skötsel av jordbruks- mark och skogsvårdslagen— införs en ny paragraf som ger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigande att meddela föreskrif- ter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen vid renskötselns utövande, såsom i fråga om skyddet av växt- och djurlivet. Detta bemyndi- gande bör dock inte få medföra befogenhet att meddela föreskrifter som är så ingripande att avsevärd olägenhet för renskötseln uppkommer.

Prop. 1992/93:32

Jordbruksdep.

Enligt 1 5 skogsvårdslagen (19791429) skall vid skötseln av skogsmark hän- syn tas till naturvårdens och andra allmänna intressen. Vid skötsel av jord- bruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket skall enligt 6 a 5 la- gen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark hänsyn tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Den hänsyn som skall tas till de olika intres- sena preciseras i föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndiganden i de båda lagarna. Enligt 215 skogsvårdslagen och 6 a 5 lagen om skötsel av jordbruksmark får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kul- tunniljövårdens intressen vid skötseln av skog resp. skötseln av jordbruks- mark och vid annan markanvändning i jordbruket. I 215 skogsvårdslagen exemplifieras denna hänsyn till att avse frågan om hyggens storlek och ut- läggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar, dikning och skogsbilvägars sträckning. Jordbrukets hänsyn exemplifieras i 6 a 5 lagen om skötsel av jordbruksmark till att avse skyddet av odlings- och kulturlandska- pet samt växt- och djurlivet.

För båda lagarna gäller att föreskrifterna inte får vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Föreskrifter om den hänsyn som vid skötseln av skog skall tas till naturvår- dens och kulturmiljövårdens intressen meddelas enligt 215 skogsvårdsför- ordningen (1979:791) av Skogsstyrelsen efter samråd med Statens natur- vårdsverk, Riksantikvarieämbetet och annan central förvaltningsmyndighet som kan beröras. Föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötsel av jordbruksmark och vid an- nan markanvändning i jordbruket meddelas enligt 5 5förordningen (1979:426) om skötsel av jordbruksmark av Statens jordbruksverk efter sam- råd med Naturvårdsverket samt Riksantikvarieämbetet och Statens histo- riska museer.

För att föreskrifter som har meddelats med stöd av de angivna bestämmel- serna skall efterlevas får föreläggande eller förbud meddelas. I beslut om föreläggande eller förbud får vite sättas ut. Den som underlåter att följa ett föreläggande eller bryter mot ett förbud kan dömas till böter. Den som över- trätt ett vitesföreläggande eller vitesförbud skall dock inte dömas till ansvar för gärning som omfattas av ett föreläggande eller ett förbud.

I 655 första stycket rennäringslagen finns, som jag redan nämnt, en be- stämmelse om att skälig hänsyn skall tas till andra intressen vid utövande av renskötseln. I förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51) anges inte vilka intressen som avses i paragrafen. Till dessa intressen hör emellertid bl.a. naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Utvecklingen inom rennäringen med olika tekniska hjälpmedel och ett stort antal renar leder till ett ofta intensivt utnyttjande av mark- och vattenområdena. Denna utveck- ling kan främst i fjällvärldens känsliga natur medföra konsekvenser för det långsiktiga nyttjandet av naturresurserna. Det måste därför även för rennä- ringen ställas krav på en allmän hänsyn som inte är knuten till tillståndspröv- ning eller liknande.

Som jag nyss redogjort för ingår hänsynen till naturvårdens och kulturmil- jövårdens intressen som ett normalt led i jordbruket och skogsbruket. Det är angeläget att även vid rennäringens bedrivande hänsyn tas till dessa intres-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

123

sen. Genom bestämmelsen i 655 lagen har näringen också skyldighet att ta sådan hänsyn. Ordet ”skälig” bör emellertid tas bort ur bestämmelsen för att överensstämmelse skall nås med bestämmelserna i skogvårdslagen och i la- gen om skötsel av jordbruksmark. Rennäringslagen innehåller däremot ingen bestämmelse som gör det möjligt att meddela föreskrifter om den hän- syn som skall tas till olika intressen.

Jag delar därför Naturvårdslagsutredningens uppfattning att bestämmel- sen bör kompletteras med en bestämmelse motsvarande den i skogsvårdsla- gen och lagen om skötsel av jordbruksmark som gör det möjligt att meddela föreskrifter om den hänsyn som vid renskötseln skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna bör meddelas av Statens jordbruksverk efter samråd med Statens naturvårdsverk. Även om förutsätt- ningarna för att bedriva rennäring skiljer sig från förutsättningama för att bedriva t.ex. skogsbruk bör rennäringen således i likhet med andra areella näringar ta den hänsyn som är betingad av vad naturen tål. Begränsande för verksamheten måste enligt min mening alltså vara vad marken, vattnet och vegetationen faktiskt tål. De anspråk naturvården och kulturmiljövården ställer på samernas intresseområden torde i de flesta fall vara tämligen blyg- samma i förhållande till andra näringars, t.ex. skogsbrukets, anspråk. Före- skrifterna kan avse exempelvis den hänsyn som skall tas till växt- och djurli- vet vid uppförande av anläggningar eller stängsel för renskötseln och vid an- vändningen av motorfordon och helikopter.

Utredningen har föreslagit att befogenheten att meddela naturvårdsföre- skrifter skall begränsas på det sättet att föreskrifterna inte får vara så ingri- pande att det uppkommer avsevärd olägenhet för renskötseln. Enligt min mening bör emellertid samma begränsning gälla för föreskrifterna för ren- skötseln som för motsvarande föreskrifter för skötseln av skog eller jord- bruksmark, dvs. föreskrifterna skall inte få vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Föreskrifterna som gäller för jordbru- ket och skogsbruket får inte föranleda annat intrång än sådant som en mark- innehavare enligt gällande principer är skyldig att tåla utan ersättning. Ut- trycket ”pågående markanvändning avsevärt försvåras” härrör från ersätt- ningsregeln i 265 naturvårdslagen.

Jag tar först upp frågan om vad som i renskötseln skall anses ingå i begrep— pet "pågående markanvändning”. Med detta uttryck bör enligt min uppfatt- ning avses markanvändningen för en renskötsel som bedrivs med stöd av rennäringslagens bestämmelser. Det innebär bl.a. att det för varje sameby finns bestämt hur många renar som får hållas på bete. Ett intrång i markan— vändningen som innebär att en sameby måste minska sitt renantal kan inte anses försvåra pågående markanvändning så länge naturbete vid normala vä- derleksförhållanden fortfarande finns för det tillåtna renantalet. I prop. 1972:111 bil. 2 anförs att begreppet pågående markanvändning bör ges en relativt generös tillämpning. Frågan hur gränsen skall dras kan enligt före- draganden inte entydigt besvaras och bedömningen måste ske från fall till fall med utgångspunkt ivad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen. Mot bakgrund av det utta- landet anser jag att naturliga drifts- eller rationaliseringsåtgärder liksom an-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

1. 24

Bilaga 2

vändningen av bl.a. motorfordon och helikoptrar i renskötseln bör anses som pågående markanvändning.

Vad beträffar uttrycket ”avsevärt försvåras” uttalades i prop. 1972:111 bil. 2 att ett någorlunda kvalificerat intrångi den faktiska markanvändningen krävs. Ett bagatellartat intrång borde enligt föredraganden inte grunda nå- gon ersättningsrätt. Ersättningsregeln i 265 naturvårdslagen fick sin nuva- rande utformning år 1987 som en följd av den nya plan- och bygglagen. Re- geln innebär t.ex. att rätt till ersättning föreligger om en reservatsföreskrift medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom den del av fastigheten som berörs av föreskriften.

Utformningen har sin grund i ett av riksdagen godkänt betänkande av Bo- stadsutskottet. Utskottet gjorde följande uttalande om regelns tillämpning. En fastighetsägare skall endast behöva tolerera ett intrång som är bagatellar- tat för honom. lntrånget skall sättas i relation till den behandlingsenhet, dvs. ett skogsbestånd eller flera mindre bestånd, som avses bli behandlade med samma åtgärder samtidigt. En toleransgräns på 10 % inom berörd del av en fastighet är den högsta som i något fall skall behöva tålas om den berörda delen representerar ett i pengar litet belopp. Om den berörda delen repre- senterar ett högt värde, är det en i relativa tal väsentligt mindre värdened- sättning som fastighetsägaren behöver tåla.

Arbetsgruppen för naturvårdshänsyn har i betänkandet (Ds 1991:87) Na- turvårdshänsyn och de areella näringarna nyligen övervägt frågor om in- trångsersättning och naturvårdshänsyn i jord- och skogsbruket.

Riksdagens uttalande om tillämpningen avser skogsbruket. För rennä- ringen är förhållandena annorlunda. Renskötselns behov av mark styrs av ett samspel mellan renen, människan och miljön. De olika delarna av betes- området kan sällan ersätta varandra. Särskilt känsliga områden är exempel- vis kalvningsland, flyttleder, snöfattiga vinterbetcsland och lavrika hedar.

Renskötsel bedrivs i 51 samebyar som totalt omfattar en tredjedel av Sve- riges yta. En sameby sträcker sig över ett stort antal fastigheter. Som jag nyss redogjort för kan de olika delarna av betesområdet oftast inte ersätta var- andra. Att då avgöra vad som skall avses med berörd del av en samebys betesområde är inte särskilt enkelt. Med berörd del bör emellertid avses ett område som i samebyns markanvändningsplan eller motsvarande anges ha en viss funktion. Det ligger i sakens natur att dessa områden är av mycket olika storlek och att ett intrång av en viss storlek har olika stor betydelse för renskötseln i olika områden. Klart är emellertid att föreskrifterna inte får inverka på de grundläggande förutsättningama för fortsatt renskötsel med tillåtet renantal.

Föreskrifter om hänsyn till naturvården och kulturmiljövården kan ställa krav på verksamheten så att den bedrivs på det sätt som naturen tål i ett långsiktigt perspektiv. Föreskrifterna kommer också att bidra till att göra rennäringens utövare medvetna om det ansvar var och en har att se till att en verksamhet förorsakar minsta möjliga skada på mark, fauna och flora även om verksamheten eller åtgärden inte är reglerad. Vid lokalisering av broar och andra anläggningar bör hänsyn tas till områden av betydelse för floran och för djurlivet. t.ex. boplatser och yngelplatser. Fisket bör bedrivas på ett sådant sätt att reproduktionen av naturligt förekommande bestånd

Prop. 1992/93:32

Jordbruksdep.

inte riskeras. Flygtrafiken bör bedrivas på ett sådant sätt att buller och stör- ningar på djurlivet minimeras. När det gäller körning i terräng kommer jag senare att föreslå att det i terrängkörningsförordningen (1978z594) skall tas in en föreskrift om att vid körning på barmark särskild försiktighet skall iakt- tas vid färd på kalfjäll (avsnitt 2.13). I stället för förbud kan komma att före- skrivas krav på tillstånd eller samråd. För arbetsföretag som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön skall enligt 205 naturvårdslagen samråd redan i dag ske med länsstyrelsen. För andra arbetsföretag kan det inom känsliga Områden bli fråga om samrådsplikt eller tillståndsprövning. Särskilt utsatta fiskevatten bör kunna undantas från fiske. Föreskrifterna kan därför komma att innebära merarbete eller på annat sätt ökade kostnader för renskötseln. När det i fråga om sådana föreskrifter gäller att dra en gräns för tillåten på- verkan på renskötseln är utrymmet för ingripande föreskrifter ganska snävt.

Sammanfattningsvis anser jag att de föreskrifter om den hänsyn till natur- vårdens och kulturmiljövårdens intressen som kan komma i fråga för ren- skötseln inte får vara så ingripande att de avsevärt försvårar en från praktisk och ekonomisk synpunkt fortsatt rationell renskötsel med det tillåtna antalet renar. Förslaget föranleder ändringar i rennäringslagen.

2.13 Barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel

Mitt förslag: Det nuvarande undantaget från förbudet mot barmarks- körning som gäller körning i direkt samband med renskötseln behålls men preciseras till att avse bevakning av renar samt drivning och sam- ling av renar inför omedelbart förestående märkning, slakt eller flytt- ning. Särskild försiktighet skall iakttas vid barrnarkskörning på kal- fjäll.

Statens naturvårdsverks förslag: Naturvårdsverket föreslog år 1987 att rätten till barmarkskörning begränsas till att avse annan mark än kalfjäll.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrktes i allmänhet. Lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län samt Svenska samernas riks- förbund avstyrkte förslaget.

Lantbruksstyrelsen ansåg att rätten att under yrkesutövning färdas i ter- räng inte enbart är en fråga om rationella arbetsmetoder utan även gäller kraven på en bra arbetsmiljö. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhöll att det är omöjligt att kräva att just rennäringen inte skall få möjlighet att i viss ut- sträckning använda motordrivna fordon i direkt samband med sin näring. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrkte förslaget under förutsättning att dispens för näringar kan meddelas efter de varierande förhållanden som rå- der inom olika delar av fjällområdet. Svenska samernas riksförbund ansåg att förslaget bygger på förmodanden och lösa antaganden. Rennäringens be- hov av att kunna utvecklas genom användningen av ny teknik kan inte åsido- sättas utan dokumentation av vilka skador barrnarkskörningen medfört eller kan medföra.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

126

Skälen för mitt förslag: Enligt 15 första stycket terrängkörningslagen (197521313) är körning i terräng med motordrivet fordon förbjuden på bar- mark om körningen sker för annat ändamål än jordbruk och skogsbruk. En- ligt 25 lagen får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer emellertid föreskriva undantag från förbudet i fråga om körning i bl.a. viss näringsutövning. Regeringen har i 15 första stycket 5 terrängkörningsför- ordningen (1978z594) bestämt att terrängfordon och motorfordon får använ- das på barmark i direkt samband med renskötsel.

I mars 1984 redovisade Naturvårdsverket till regeringen ett uppdrag rö- rande översyn av terrängkörningslagen. För att minska skadorna på mark och vegetation föreslog verket att rätten till barmarkskörning i rennäringen endast skulle få omfatta färd över barmarksfläckar. Enligt redovisningen hade under senare år i rennäringen tagits i bruk fordon som är avsedda för transport av personer och material. Det var främst fråga om två- och trehju- liga motorcyklar samt s.k. allterrängfordon. Enligt verket kunde terrängkör- ning på barmark inte ske utan skador på mark och vegetation. Skadorna blir mer eller mindre bestående, beroende på i vilken terrängtyp körningen sker. I fj ällområdet förekommer spår efter körningar med bl.a. motorcykel, vilka spår kommer att vara bestående lång tid framöver. Utvecklingen under de senaste åren inom renskötselområdet talade enligt verkets uppfattning inte för någon minskning av barmarkstrafiken. Snarare torde en fortsatt ökning vara sannolik. Verket ansåg att en möjlighet att förbjuda sådan körning lo- kalt inte undanröjde olägenheterna i tillräcklig omfattning. Renskötselns barmarkskörning borde regleras generellt. Förutom det generella undanta- get för färd över barmarksfläckar borde behovet av övrig barmarkskörning i rennäringen enligt verket prövas av länsstyrelsen sedan varje sameby redo- visat sina behov. Undantag från förbudet borde enligt verket kunna ges om särskilda skäl föreligger och då i första hand för körning längs angivna stråk till särskilda mål.

Föredragande statsrådet anförde i skrivelse (skr. 1984/85:203) till riksda- gen med redogörelse för en översyn av terrängkörningslagstiftningen att så- dan körning som är nödvändig för renskötseln liksom hittills inte bör omfat- tas av det allmänna förbudet mot barmarkskörning. Körningen bör i stället behandlas på motsvarande sätt som den körning som är nödvändig i jordbru- ket och skogsbruket. Föredraganden förutsatte att Naturvårdsverket vid ut- formningen av sina föreskrifter och allmänna råd för tillämpning av lagen beaktar de skador som är förbundna med barmarkskörning och erinrade om den hänsyn till naturmiljön som skall tas enligt bestämmelserna i 15 natur- vårdslagen. Föredraganden ansåg att problemet kan lösas inom ramen för nuvarande lagstiftning. I de fall det kan bli aktuellt att av hänsyn till natur- miljön begränsa nyttokörningen i de areella näringarna kan även naturvårds- lagens skyddsinstrument användas.

Naturvårdsverket har i framställning till regeringen den 14 januari 1987 föreslagit bl.a. att rätten att köra på barmark i samband med renskötsel bör begränsas till att avse annan mark än kalfjäll. Verket anförde som skäl för förslaget att ökningen av antalet barmarksfordon varit mycket stor. Den tidi- gare förrnodade ökningstakten av antalet barmarksfordon har överskridits markant. Ökningen beror enligt verket till största delen på att antalet motor—

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

127

cyklar i rennäringen ökat. Utvecklingen när det gäller barmarkstrafiken stri- der mot de fastlagda syftena med terrängtrafiklagstiftningen. Barmarkskör- ningen inom renskötseln sker enligt verket med stöd av en bestämmelse som enbart avsåg att underlätta den snöskoterkörning som erfordras inom nä- ringen under vårvintern. I dag är det allmänt accepterat att varje näring skall ta hänsyn till naturvårdens intressen. Genom förändringar i lagstiftningen har detta bekräftats för såväl jordbrukets som skogsbrukets verksamhet. Mot denna bakgrund anser verket det vara orimligt att acceptera en föränd- ring inom rennäringen som innebär så påtagliga olägenheter för naturvården som barmarkskörningen utgör. Verket menar att denna utveckling aktualise- rar behovet av hänsynsregler även inom rennäringslagstiftningen.

Regeringen hänvisade i prop. 1988/89:128 om ändring i bilavgaslagen (1986zl386), m.m. till att frågor som rör bl.a. användningen av olika meto- der för renskötselns utövande i nationalparker och andra naturskyddade om- råden behandlades av Naturvårdslagsutredningen. Regeringen ansåg det därför lämpligt att ta ställning till Naturvårdsverkets förslag i denna del först sedan utredningen fullgjort sitt uppdrag. '

Naturvårdslagsutredningen tog i betänkandet (SOU 1990:38) Översyn av naturvårdslagen m.m. endast upp renskötselns barmarkskörning såvitt avser nationalparker. Enligt 65 första stycket naturvårdslagen (1964z822) i dess ly- delse före den 1 augusti 1991 gällde beträffande nationalpark att föreskrifter inte fick innebära inskränkningar i redan uppkommen enskild rätt. I para- grafens andra stycke angavs att föreskrifter inte heller får föranleda in- skränkning i rättigheter som tillkommer samerna enligt rennäringslagen till bete, skogsfång, fiske eller viss jakt eller innebära hinder för samer att an- nars uppehålla sig inom nationalparker eller att där medföra hundar för be- vakning av renhjordar.

Utredningen gjorde den bedömningen att de befogenheter som tillkom- mer samerna enligt 65 andra stycket naturvårdslagen inte är inskränkta jäm- fört med de befogenheter som ingår i renskötselrätten enligt rennäringsla- gen, med undantag för begränsningar i jakträtten. Det var därför enligt ut- redningen inte möjligt att i föreskrifter som meddelas med stöd av 5 5 lagen inskränka renskötande samers rättigheter enligt rennäringslagen att exem- pelvis bygga broar, utföra andra anläggningar eller färdas med motorcykel på barmark.

Den dåvarande regeringen ansåg i prop. 1990/91:90 om en god livsmiljö att övervägande skäl talade för att 65 naturvårdslagen upphävs. Det sakna- des enligt regeringen skäl att för nationalparker tillämpa en annan ordning när det gäller möjligheten till inskränkningar i en nyttjanderätt än den som gäller för exempelvis naturreservat. Rätten enligt 55 andra stycket natur- vårdslagen att för nationalpark meddela de föreskrifter, beträffande bl.a. rätten att färdas över nationalpark eller annars vistas där, som behövs för att tillgodose ändamålet med nationalparker föreslogs även gälla inskränk- ningar i renskötselrätten. Samtidigt föreslogs genom ändring i 265 lagen en rätt till ersättning om föreskrifter enligt bl.a. 55 andra stycket medför att utövandet av renskötselrätten väsentligt försvåras. Riksdagen godtog försla- get (bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338).

Naturvårdsverket har i rapport 3598 Barmarkskörning i fjällen studerat de

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

128

olägenheter från naturvårdssynpunkt som kan orsakas av barmarkskörning med terrängfordon och motorfordon. Enligt rapporten har körning på bar- mark i fjällområdet med s.k. terränghjulingar fått allt större omfattning un- der senare år. Det är främst inom rennäringen som terränghjulingar kommit till användning. Antalet fordon som brukas inom samebyarna ökade från 32 enheter år 1981 till 245 år 1986. I dag uppskattas antalet fordon som används inom rennäringen till ca 500. Merparten eller ca 80 % utgörs av motorcyklar. Under senare år har terränghjulingar, i huvudsak fyrhjulingar, börjat använ- das av kraftbolag, skogsbolag, armén, fjällräddningen, vid alpina anlägg- ningar och fjällhotell. Mot bakgrund av de senaste årens försäljningsuppgif— ter torde det enligt rapporten finnas totalt ca 5 000 fordon i trafik, de allra flesta i Norrland.

Flera undersökningar som utförts tidigare visar enligt rapporten att fjäll- trakterna. i synnerhet kalfjällen, är särskilt känsliga för slitage. Känsligheten beror i hög grad på vegetationens låga produktionsförrnåga, vilket i sin tur är betingat av klimat- och markförhållanden. Om vegetationen nöts bort och mineraljorden blottläggs, kan en körskada förvärras genom indirekta verk- ningar av vind och vatten. En långvarig mekanisk påverkan av hög intensitet och av areell omfattning kan innebära risker då förekomsten av arter som tål både förändrade förhållanden och slitage är låg.

Körskador har enligt verket rapporterats från fjällområden med relativt flack terräng och där renskötseln har stor omfattning. I Norrbottens län an- ses att problemen främst finns längs lederna, där det dessutom lätt uppstår konflikter med turisterna. Slitaget märks framför allt i myrmarker, på s.k. vindblottor och i branta sluttningar.

En översiktlig studie av körskador i tre avgränsade fjällområden visar att skadorna uppkommer mest vid kanaliserad körning från platser i fjällbjörk- skogen upp till den lågalpina regionen. Högre upp på kalfjället blir påverkan ofta av tillfällig och diffus karaktär genom att körningen där är mera spridd. Enstaka körningar kan vid vissa förhållanden lämna spår, som blir mycket synliga i landskapet och bestående under lång tid.

Frekvent körning med terränghjulingar har enligt rapporten destruktiv påverkan på alla vegetationstyper i fjällen. Den mest omfattande körningen pågår i den lågalpina regionen där de slitagesvagaste vegetationstyperna har stor utbredning. Dessa omständigheter utgör dåliga förutsättningar från ekologisk synpunkt för barmarkskörning i fjällen i största allmänhet och i den lågalpina regionen i synnerhet. »

I rapporten föreslås tre var för sig eller kombinerade sätt att komma till rätta med de problem som barmarkskörningen orsakar, nämligen 1. att all körning förbjuds, 2. att inskränkningar görs i rätten att färdas med terräng- hjulingar, 3. att positiva motåtgärder vidtas. Det sistnämnda innebär i prin- cip fri körning under eget ansvar. Detta förslag synes dock enligt verket orea- listiskt, då inget tyder på att de som utövar terrängkörning är villiga att ändra körmönster frivilligt. Naturvårdsverket förordar allmänt förbud med möjlig- het till dispenser för vissa näringar. Detta förutsätter dessutom att hänsyns- regler utformas för den allt mer mekaniserade rennäringen och att större re- surser avsätts för bevakning. Med nuvarande körning inom rennäringen kommer markskadornas omfattning enligt verket att successivt byggas upp.

9 Riksdagen I 992/93. ] saml. Nr 3.3

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

129

De begränsningar som i dag gäller för rennäringen respekteras enligt rappor- ten inte i alla fjällområden.

Själv gör jag följande bedömning. Som jag nyss nämnt har renskötselns körning på barmark reglerats inorn nationalparker och naturreservat med stöd av naturvårdslagen. Inom övriga områden är renskötselns terrängkör- ning på barmark inte reglerad. Inom rennäringen har barmarksfordonen un- der senare år fått stor betydelse vid samling och drivning av renar i samband med kalvmärkning, slakt och skiljning samt för bevakning. I allmänhet an- vänds motorcyklar, som medger en snabb och smidig förflyttning. En annan fördel från renskötselsynpunkt med motorcyklar är att renarna kan samlas och drivas i mindre grupper än tidigare. Det går också snabbt och enkelt att skilja ut och hämta nya renar utan att behöva driva en enda stor hjord. Rät- ten att under yrkesutövning färdas i terräng är inte endast en fråga om ratio- nella arbetsmetoder utan gäller även kraven på acceptabla arbetsförhållan- den. Det kan i detta sammanhang röra sig om platser som ligger miltals från närmaste väg.

Samtidigt är det just motorcyklarna som mest påverkar det känsliga mark- skiktet på kalfjället. Från allmän natuwårdssynpunkt vore det därför i och för sig önskvärt att förbjuda barmarkskörning i samband med renskötseln. Rennäringen behöver emellertid i likhet med andra näringar utvecklas och rationaliseras bl.a. genom användning av modern teknik. För att arbetsför— hållandena inom renskötseln skall förbättras och bli jämförbara med vad som numera anses normalt inom arbetslivet måste enligt min mening kör- ning på barmark få ske även inom renskötseln. Det är naturligt att rensköt- seln ges samma möjligheter som jordbruket och skogsbruket att rationali- sera sin verksamhet.

Jag är mot bakgrund'av det anförda för närvarande inte beredd att förorda ett förbud mot körning på barmark i samband med renskötsel. Även om an- vändningen av exempelvis motorcyklar i vissa fall har fördelar framför andra terrängfordon, är det emellertid angeläget att renägarna i så stor utsträck- ning som möjligt väljer att använda fordon som åstadkommer så liten skada som möjligt på kalfjällets markskikt. Jag vill också poängtera att den nu gäl- lande rätten till barmarkskörning endast gäller i direkt samband med ren- skötseln. Med detta avses i huvudsak bevakning samt drivning och samling av renar inför omedelbart förestående märkning, slakt eller flyttning av re- nar. I terrängkörningsförordningen bör rätten till barmarkskörning vid ren- skötsel därför preciseras till att avse dessa ändamål. Det kommer därigenom att framgå klarare att det inte är tillåtet att köra på barmark i övrigt, exem- pelvis i samband med transporter till renvaktarstugor och visten samt vid fiske, jakt, bärplockning eller vid transport av turister. Självfallet är inte hel- ler nöjesåkning tillåten.

Enligt 1 5 första stycket terrängkörningsförordningen får körning i terräng på barmark även ske för vissa andra ändamål än renskötsel. Mot bakgrund av Naturvårdsverkets rapport bör i terrängkörningsförordningen tas in en föreskrift som innebär att det vid all körning på barmark skall iakttas särskild försiktighet vid färd på kalfjäll. Därmed avses de försiktighetsmått som krävs för att motverka skador på naturmiljön samt buller och andra stör- ningar av betydelse.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

130

Jag har i det föregående (avsnitt 2.12) föreslagit att det i rennäringslagen skall införas en särskild bestämmelse om den hänsyn vid renskötseln som skall tas till naturvårdens intressen. I de föreskrifter som Jordbruksverket föreslås få utfärda efter samråd med Naturvårdsverket kan ytterligare preci- seringar göras om barmarkskörning på bl.a. kalfjäll.

Chefen för Miljö- och naturresursdepartementet avser att i annat sam- manhang föreslå regeringen de ändringar i terrängkörningsförordningen som föranleds av vad jag nu har anfört om terrängkörning i renskötseln.

2.14 Upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen

Mitt förslag: Den som är bosatt ovanför odlingsgränsen eller på ren- betesfjällen och som är beroende av jakt eller fiske för sin försörjning skall kunna påräkna upplåtelse av rätt till jakt eller fiske på statens mark.

Upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark skall utvidgas till att i princip omfatta all mark där inte någon olägenhet av betydelse uppkommer för rennäringen eller där samebymedlems rätt till jakt el- ler fiske inte träds för när. Länsstyrelsens administration förenklas ge- nom att marken delas in i områden där i princip alla får lösa ett jakt- kort för jakt på småvilt. För kommuninnevånarnas småviltsjakt kan särskilda områden avsättas. De skall dessutom ha rätt att mot en lägre avgift jaga inom alla områden inom kommunen. För den som är bero- ende av jakt för sin försörjning kan särskilda områden komma att av- sättas.

Den som för sin försörjning jagar eller fiskar långt från körbar väg bör kunna få tillstånd av länsstyrelsen att uppföra en enklare koja och att ta ved för uppvärmningen av den.

Hälften av upplåtelseavgifterna för fisket skall tillfalla berörd sa- meby.

Kostnaderna för jakt- och fiskebevakningen samt för vilt— och fiske- vården skall inte täckas med Samefondens medel. I stället införs en avgift för varje jakt- och fiskeupplåtelse för att täcka dessa kostnader och kostnaderna för länsstyrelsens administration av upplåtelserna.

Jordbruksverkets beslut i en överklagad fråga som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg skall endast kunna överklagas av sameby.

Lantbruksstyrelsens förslag: Lantbruksstyrelsen föreslår att den utpräg- lade glesbygdsbefolkningen boende i området ovanför odlingsgränsen och på eller i anslutning till renbetesfjällen skall ha företrädesrätt till jakten och fisket. Vid upplåtelser till övriga ortsbor och andra bör särskilt beaktas möj- ligheterna att främja service och sysselsättning i glesbygd. Underupplåtelser, dvs. tillstånd från länsstyrelsen att vidareförmedla jakt- och fiskeupplåtelser bör endast förekomma då samordningsfördelar vinns, då verksamheten kan tillföras ytterligare moment i form av exempelvis uthyrning och då stör-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep. .

131

Bilaga 2

ningar för renskötseln minskas genom en bättre styrning avjakten. Inkoms- terna för fiskeupplåtelser bör fördelas med hälften vardera för samebyn och Samefonden.

Remissyttrandena över Lantbruksstyrelsens förslag: Lantbruksstyrelsens förslag tillstyrks i allmänhet eller lämnas utan erinran.

Lantbrukarnas riksförbunds och Svenska jägareförbundets förslag inne— bär att all statens mark ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen skall vara öppen för jakt efter småvilt. Jägarna föreslås indelade i tre kategorier. De som är bosatta inom en kommun i dessa områden skall ha rätt att lösa ett årsjaktkort som innebär rätt till jakt efter småvilt på all statlig mark inom den del av kommunen som är belägen ovanför odlingsgränsen eller på renbe- tesfjällen. Övriga svenska medborgare skall efter ansökan hos länsstyrelsen kunna lösa ett dag- eller vcckokort som gäller inom vissa delar av denna stat- liga mark. För utländska medborgare föreslås slutligen att det nuvarande sy- stemet med upplåtelser består.

Remissyttrandena över Lantbrukarnas riksförbunds och Svenska jägare- förbundets förslag: Statens jordbruksverk anser att förslaget inte har beaktat diskussionen om samernas förstahandsrätt till jakten och att förslaget inte innebär någon lösning av den komplicerade frågan om samernas egendoms- skydd. I stället bör jaktresurserna utnyttjas inom den ram som angavs i prop. 1990/91:4.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det inte är möjligt att förena utred- ningens förslag till kortjakt med samernas rättigheter och intressen. Länssty- relsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget och anser att särskilda sport- jaktsområden bör avsättas och att underupplåtelserna till samebyarna ökas. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att småviltsjakten ovanför odlings- gränsen kan utnyttjas i större omfattning än i dag, men att delar av området är jaktligt impediment. Länsstyrelsen hänvisar vidare till utredningen Små- viltsjakt på statens mark ovanför odlingsgränsen i Norrbottens län. Nuläge — analys — förslag.

Svenska samernas riksförbund (SSR) anser att möjligheten till ytterligare j akttillfällen bör utvecklas tillsammans med samebyarna och av samebyarna etablerade jakt- och fiskeföreningar.

Skälen för mitt förslag: Fastighetsägaren har enligt 10 5 första stycket jakt- lagen (1987:259) jakträtten på den mark som hör till fastigheten. Enligt 55 lagen (1950:596) om rätt till fiske får i enskilt vatten fiske enbart bedrivas av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattlägg- ning eller på annan särskild grund har fiskerätt. Medlem i sameby har emel- lertid enligt 25 5 rennäringslagen (1971:437) rätt att jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lapp- markerna, när renskötsel är tillåten där. Samebymedlems rätt till jakt och fiske ingåri renskötselrätten. Denna rätt är, som jag tidigare redogjort för, en bruksrätt som är grundad på urminnes hävd. Samebymedlems rätt till jakt och fiske, som gäller både statlig och privat mark, innebär att jakten och fisket får ske även till avsalu. Medlem i sameby har enligt paragrafens andra stycke dessutom rätt att jaga och fiska för husbehov, när han tillfälligt uppe- håller sig inom annan samebys betesområde, om han vistas där med anled- ning av renarnas skötsel. Det finns således en dubbel jakt- och fiskerätt på

Prop. 1992/93:32

Jordbruksdep.

utmark inom renbetesfjällen och lappmarkerna under den tid renskötsel är tillåten där. Markägaren har den jakt- och fiskerätt som följer av äganderät- ten och samernas jakt- och fiskerätt ingår i renskötselrätten. På sådan krono- mark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får enligt 325 rennäringslagen nyttjanderätt upplåtas endast om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser upplå- telsen rätt till jakt eller fiske krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i sameby- ..medlemmarnas rätt till jakt och fiske. Upplåtelse av hela fisket i ett visst vat- ten får bara ske om samebyn medger det. Länsstyrelsen, som förvaltar sta- tens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, beslutar enligt 1 & rennäringsförordningen (1971:438) om dessa upplåtelser. Enligt 105 förord- ningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion skall det inom var och en av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län finnas en de- legation för rennäringsfrågor. Rennäringsdelegationen skall enligt 215 för- ordningen avgöra frågor inom sitt ansvarsområde. Dit hör bl.a. upplåtelse av nyttjanderätt på dessa markområden. Nedanför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen samt på privatägd mark ovanför odlingsgränsen gäller inte de angivna bestämmelserna för nyttj anderättsupplåtelser. Upplåtelse av rätt till bl.a. jakt och fiske skall enligt 34 & rennäringslagen ske mot avgift om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften fördelas mellan Samefon- den och samebyn enligt bestämmelser som meddelas av regeringen. Enligt 35 rennäringsförordningen tillfaller avgiften för upplåtelse av rätt till fiske till tre fjärdedelar Samefonden och till en fjärdedel samebyn samt för annan upplåtelse Samefonden och samebyn med hälften vardera.

Inkomsterna av jakt och fiske är för många samebymedlemmar viktiga. Upplåtelseavgifterna utgör en viktig inkomstkälla för åtskilliga samebyar. Jakt och fiske på egen mark eller efter upplåtelse av länsstyrelsen utgör även för många andra som är bosatta inom området ett viktigt bidrag till deras försörjning. Jag tar till en början upp frågan om hur jakten på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör utnyttjas.

Småviltsjakten

I prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. betonar föredragande statsrådet den stora betydelse jakten och viltvården har som rekreationskälla. Det är därför önskvärt att möjligheterna till j aktutövning tas till vara. Föredraganden kon- staterar att ytterligare upplåtelser av jakt kan ske genom att nya jägare tas in i etablerade jaktlag eller genom att jakt erbjuds i form av korttidsupplåtel- ser. Som exempel på marker för ytterligare upplåtelser anges i propositionen . de stora arealer där enbart älgjakt bedrivs. Jag vill mot den bakgrunden ta upp några förslag om hur småviltsjakten på statens mark ovanför odlings- gränsen och på renbetesfjällen bör upplåtas och organiseras. Lantbruksstyrelsen har 1 rapporten Frågor om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi lämnat ett förslag till upplåtelse av rätt till jakt och fiske som i korthet innebär följande. Ortsbor, med vilka avses den utpräg- lade glesbygdsbefolkningen som bor ovanför odlingsgränsen eller i anslut- ning till renbetesfjällen, skall ha förtur till upplåtelser av jakt och fiske. Öv-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

133

riga som bor inom eller i anslutning till områdena ges tillstånd med i huvud- sak samma avgifter och villkor som för personer från andra delar av landet. De bör dock ha företräde om begränsningar måste göras i antalet upplåtel- ser. Underupplåtelser, dvs. tillstånd från länsstyrelsen att vidareförmedla jakt- och fiskeupplåtelser, bör förekomma endast då samordningsfördelar vinns, då verksamheten kan tillföras ytterligare moment i form av t.ex. guid- ning, uthyrning av båtar och stugor eller transporter eller då "förfarandet medför bättre styrning av jakten så att störningen för renskötseln minskar.

Underupplåtelser bör enligt rapporten i första hand ges till sammanslut- ning av samebymedlemmar. För sin administration får ”upplåtaren” behålla 10—30 % av avgiften, vartill kommer den ersättning som kan tas ut för kring- verksamheten. Enligt rapporten bör den verksamhet som nu bedrivs inom några samebyar fortsätta. I stort sett samma möjligheter att styra t.ex. små- viltsjakten har en sameby som ges rätt att sälja jaktkort. Denna form av medverkan i upplåtelserna kräver _ingen kringverksamhet och kan ske utan att någon särskild förening eller liknande bildas. Denna typ av medverkan kan enligt rapporten därför rekommenderas för samebyar som vill begränsa sitt engagemang i upplåtelseverksamheten. '

Upplåtelser till sammanslutningar kan avse småvilt samt fiske. Innan upp- låtelsen ges måste enligt rapporten ortsbornas intressen ha tillgodosetts. Vid upplåtelse av fiske är det angeläget att de resulterar i ett sammanhängande större utbud av fiskemöj ligheter på så sätt att även vissa vatten ställs till för- fogande som annars är undantagna från upplåtelse.

Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet har vidare den 19 december 1989 lämnat ett förslag till ny policy och organisation för små- viltsjakten på statens mark inom renskötselområdet. Organisationerna har därefter den 3 mars 1992 lämnat ett överarbetat och aktualiserat förslag. Det överarbetade förslaget innebär att all kronomark ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län samt på renbetesfjällen i Jämtlands län skall vara öppen för jakt efter småvilt. Jakt skall dock inte få ske i områden där jaktförbud införts med stöd av naturvårdslagstiftningen samt inom områ- den som är särskilt känsliga för rennäringen. Dessa områden kan avse exem- pelvis slaktanläggningar, rengärden, bosättningar och mark i direkt anslut- ning till annan samlad bebyggelse. Inskränkningen i jakten inom undantags- områdena kan avse hela året eller begränsas till den tid en anläggning'an- vänds. '

Jägarna föreslås indelade i fyra kategorier. Kommuninnevånama skall ha rätt att lösa ett årsjaktkort som innebär rätt till jakt efter småvilt på all statlig mark inom den del av kommunen som är belägen ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen med undantag av de områden som generellt är un- . dantagna från jakt.

Övriga svenska medborgare bosatta utanför den kommun där de vill jaga skall efter ansökan hos länsstyrelsen kunna lösa ett dag- eller veckojaktkort som gäller inom vissa delar av den statliga marken ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen. Enligt förslaget torde ansökningsförfarandet kunna ' slopas efter några år eftersom de jägare som jagat i ett speciellt område un- der några säsonger i regel vill återvända dit varje år. Om det för ett visst område uppstår stor efterfrågan på jaktkort bör de som bor inom länet ha

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

134

Bilaga 2

företräde till jakten framför övriga sökande. För utländska medborgare fö- reslås att det nuvarande ansökningsförfarandet bibehålls.

För att tillgodose ortsbefolkningens behov av småviltsjakt och för att kunna sprida jakttrycket över den aktuella marken föreslås en indelning i olika jaktområden. Varje område bör helst omfatta minst" 100 000 ha. Sprid- ningen av jakttrycket uppnås genom att länsbor, övriga svenska medborgare resp. utländska medborgare jagar i var sitt område.

I vissa kommuner har jakt- och fiskevårdsföreningar arrenderat småvilts- jakt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Enligt förslaget skall dessa föreningar få fortsatt arrende och de nyss nämnda jakt- korten skall inte gälla för de utarrenderade områdena. Varje kommuninne- vånare skall dock ha rätt att av föreningen lösa jaktkort som gäller för för— eningens område. Föreningen skall även ha rätt att sälja dag- och veckojakt- kort till jägare bosatta utanför kommunen. Föreningen betalar in en del av avgifterna från försålda jaktkort till staten som arrende. Resterande del av avgifterna disponerar föreningen för administration samt för jakt- och vilt- vård, eftersom föreningen skall ansvara för jakt- och viltvården inom områ- det.

Ansvaret för administrationen av jakten bör enligt förslaget ligga på läns- styrelsen. För att få en lokal förankring av besluten och för att inte rennä- ringen skall påverkas negativt föreslås att den kommunvisa hanteringen skall skötas av kommittéer i varje kommun, bestående av representanter för läns- styrelsen, kommunen, berörda samebyar och jaktvårdskretsar. Kommitténs uppgift skall vara att ange inom vilka områden jakt inte skall få äga rum av hänsyn till rennäringen, under vilken tid inskränkningen skall gälla, föreslå lämpligt antal upplåtelser inom varje område, priset för upplåtelserna samt att lämna förslag till de hänsynsregler som skall gälla för jaktens bedrivande.

Prissättningen för upplåtelse av rätt till småviltsjakt föreslås i huvudsak ansluta till vad som gäller i Norge. Detta innebär att ett årsjaktkort för en kommuninnevånare bör kosta 70—200 kr och för jakt inom en kommun där jägaren inte är bosatt 200—400 kr. Rätt till småviltsjakt i hela länet föreslås kosta 100—200 kr för tre dygn, 175—350 kr per vecka och 275—470 kr för ett årskort. För utländska medborgare skall avgiften vara 50 % högre än för landets medborgare som är bosatta utanför den kommun där jakten sker. Priset bör variera mellan olika kommuner och län. Priset på dag- och vecko- jaktkort bör vara högre i början av jaktsäsongen. Genom detta system sprids jakttrycket över hela området och över säsongen.

Småviltsjakt bedrivs i stor utsträckning med hjälp av hund. Några restrik- tioner vad gäller användningen av hund vid småviltsjakt i det aktuella områ- det bedöms inte som nödvändiga. Hundägaren är nämligen ansvarig för den skada hans hund orsakar, varför det ligger i hans intresse att förhindra ska- dor. Användningen av hund underlättar möjligheten att finna skadskjutet vilt. Erfarenheter från Norge och Finland samt från jakt- och fiskevårdsföre- ningar i Norrbottens län påvisar inte några problem eller konflikter mellan rennäring och småviltsjakt med hund. Skulle det ändå uppstå störningar på renskötseln vid jakt med hund kan detta enligt förslaget lösas genom krav på användande av hundar som inte driver ren.

Statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen uppgår till ca

Prop. 1992/93:32

Jordbruksdep.

6,4 miljoner ha exkl. nationalparkerna. Ca 700 000 ha är upplåtna till jakt- och fiskevårdsföreningar. Därmed återstår det enligt förslaget ca 5,7 miljo- ner ha mark som i huvudsak är disponibel för småviltsjakt.

1 Norrbotten disponerar varje jägare inom jakt- och fiskevårdsföreningar- nas områden ca 230 ha. I renskötselområdet i Finland disponerar varje jä- gare ca 390 ha medan motsvarande siffra i Norge är 960 ha. Med den sist- nämnda arealen som beräkningsunderlag skulle de aktuella markerna i Sve- rige ge utrymme för ca 7 000 jägare. Med den areal som gäller för jakt- och fiskevårdsföreningarna skulle marken i stället räcka till för närmare 28 000 jägare. Enligt förslaget borde utan olägenhet antalet jägare kunna beräknas till 15 000—20 000 personer. Ett annat alternativ för att beräkna jakttrycket är enligt förslaget att beräkna 2—4 jaktdagar per 100 ha som rimlig upplåtel- senivå. Detta innebär 127 000—254 000 j aktdagar per år. Om varje jaktkorts- havare jagar 10 dagar per år, innebär det att 12 700—25 400 årsjaktkort kan säljas inom området. Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet anför att syftet med förslaget är att ge ett större antal jägare tillgång till småviltsjakt i fjäll och fjällnära områden. Enligt de båda organisationerna är småviltsjakten inom dessa områden i Sverige, jämfört med liknande områden i våra grann- länder, kraftigt underutnyttjad. I ett läge där efterfrågan och behovet av re- kreation och naturupplevelser i form av jakt är i ökande, kan det därför inte vara riktigt att så dåligt utnyttja den jaktliga resurs som dessa statligt ägda marker har att erbjuda. Ett ökat jakttryck inom dessa områden kommer en- ligt förslaget inte att medföra några negativa konsekvenser för viltstam- marna. Avskjutningen av ripa i Norge är uthålligt ca tio gånger större än i Sverige trots att ripjaktsarealen är mindre. Den föreslagna nyordningen kommer enligt organisationerna inte att innebära något intrång eller någon inskränkning i den jaktutövningsrätt som tillkommer samebymedlem enligt 25 & rennäringslagen. Med stöd av såväl norska och finska som svenska erfa- renheter kan också fastläggas att det inte finns någon risk för att den före- slagna nyordningen skulle utgöra någon avsevärd olägenhet för renskötseln. Ett genomförande av förslaget skulle ge turistnäringen inom området stora möjligheter att utvecklas. Detta skulle få stora positiva effekter för näringsli- vet i norra Norrland. Ett tillvaratagande av dessa j aktresurser ansluter enligt förslaget väl till statsmakternas uttalade målsättning att jakttillfällen så långt möjligt bör medges för marklösa jägare. Slutligen har Länsstyrelsen i Norrbottens län låtit utreda småviltsjakten på statens mark ovanför odlingsgränsen i länet. Utredningen Småviltsjakt på statens mark ovan odlingsgränsen i Norrbottens län, nuläge — analys — förslag redovisades i november 1991. Upplåtelseforrnen föreslås bli en annan än vad Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet föreslår. Huvudmannaskapet och huvudansvaret för upplåtelseverksamheten av småviltsjakt bör enligt utredningen ligga kvar på länsstyrelsen. Den ord- ningen utgör en garanti för att alla berörda intressen skall kunna beaktas vid upplåtelsefrågorna. Det kan inte ankomma på vare sig sameby eller jägarnas organisationer att göra den avvägningen. De jaktliga resurserna som statens markinnehav ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen inrymmer skall utnyttjas så optimalt som möjligt med erforderligt hänsynstagande till rennä-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

136

ringen. Verksamheten skall organiseras så att i första hand ortsbor och boende i fjällkommunerna bereds möjligheter till småviltsjakt. Småviltsjak- ten skall dessutom i mån av utrymme vara ett instrument för att utveckla turistnäringen i fjällkommunerna och bisysselsättningar inom samebyarna. För hela området föreslås en ny områdesirrdelning. Indelningen sker i olika områden för samebyarnas upplåtelsej akt, övriga ortsbors upplåtelsejakt, tu- ristföretagens upplåtelsejakt samt områden där länsstyrelsen kan ge direkt- upplåtelser för korttidsjakt till en bred krets av jägare. Särskild hänsyn skall tas till fjällägenhetsinnehavare och andra utpräglade glesbygdsbor som är beroende av jakten för sin försörjning. Det antal jaktdygn inom resp. om- råde som kan upplåtas och tidpunkten för upplåtelserna bestäms med syfte att minimera störningarna för renskötseln. För att underlätta handlägg- ningen och uppföljningen av verksamheten föreslås att ADB-stöd införs. Ett förslag till prissättningen av upplåtelserna är under utarbetande.

Jag har nu redovisat tre olika förslag till hur jakten på statens mark ovan- för odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör utnyttjas. Mot bakgrund av dessa förslag och de övriga förhållanden jag redovisat anser jag att det nu är dags att ta nästa steg i utvecklingen av jakten på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Jag vill för riksdagens kännedom re- dovisa min syn på hur denna utveckling bör ske. Det upplåtelsesystem som jag förordar har inslag från såväl Lantbruksstyrelsens som Lantbrukarnas riksförbunds och Jägareförbundets förslag.

Som jag tidigare redogjort för ansvarar länsstyrelsen för upplåtelse av rätt till jakt och fiske på den aktuella marken. Upplåtelserna avser olika typer av tillstånd. Direkta upplåtelser sker till den enskilde jägaren eller fiskaren för kortare eller längre tid. Lokal jakt- eller fiskeförening kan efter länsstyrel- sens upplåtelse av visst område sälja exempelvis jakträttsbevis till sina med- lemmar. Föreningar och företag kan också ges tillstånd att till ett bestämt pris förmedla ett visst antal jakt- eller fiskedygn inom ett bestämt område. För vissa områden har upplåtelse skett till jakt- och fiskevårdsföreningar, ho- tell, sammanslutningar av samebymedlemmar och liknande. Jakten och fis- ket upplåts därefter till enskilda genom s.k. underupplåtelser. Jag återkom- mer strax till detta. Åtskilliga jägare och fiskare får Också upplåtelser efter ansökan direkt till länsstyrelsen. Det gäller inte minst fjällägenhetsinneha- vare och andra glesbygdsbor som ofta är beroende av jakten och fisket för sin försörjning.

De enskilda jägare och fiskare som ansöker om upplåtelse av nyttjande- rätt under en speciell tid och på ett bestämt område upplever ofta den nuva- rande tillståndsgivningen som godtycklig och länsstyrelsens hantering av an- sökningarna som irrationell. Orsakerna till detta är flera. Ansökningarna kommer ofta till länsstyrelsen kort före den tilltänkta jakttidens början. Be- rörd sameby skall innan beslut kan meddelas ges tillfälle att yttra sig över varje ansökan. Handläggningstiden blir därför lång. Om samebyn avstyrker ansökningen anges sällan skälet härför. Om samebyn avstyrkt ansökningen måste länsstyrelsen ta ställning till om tillstånd ändå kan meddelas. Detta kräver ofta kontakter med byn. Är ärendet av principiell karaktär behandlas det dessutom i länsstyrelsens rennäringsdelegation. Den som å andra sidan erhållit en upplåtelse inom ett visst område kan normalt påräkna att upplå-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

137

telsen förnyas. Denna ordning upplevs av jägarna och fiskarna som orättvis. Länsstyrelsernas resurser att inom rimlig tid avgöra om en upplåtelse skall få ske är ibland för små. Administrationen av den nuvarande upplåtelseverk- samheten måste i allmänhet betraktas som omständlig, dyrbar och tidskrä- vande för såväl jägare och samebyar som länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas till Jordbruksverket och dess beslut till regeringen. Regering- ens och ibland även Jordbruksverkets beslut kan komma att meddelas först sedan den tid för jakten som avses i ansökningen redan har förflutit. I 325 rennäringslagen finns bestämmelser om när nyttjanderätt inte får upplåtas på den aktuella kronomarken. Lagstiftningen innebär däremot inte någon skyldighet för länsstyrelsen att upplåta nyttjanderätt när det inte finns något hinder mot upplåtelse. Detta innebär att en jägare eller fiskare inte alltid kan påräkna en nyttjanderättsupplåtelse även om den skulle vara förenlig med 325 lagen. De förhållanden som jag nu har beskrivit kan självfallet medföra att det hos jägarna och fiskarna uppstår missnöje vad gäller förvalt- ningen av statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Handläggningen av enskilda ansökningar om upplåtelser av rätt till jakt och fiske medför kostnader för i första hand länsstyrelsen och är administrativt betungande. Det finns därför redan av vad jag nu har anfört skäl att se över upplåtelsesystemet på dessa områden.

Vissa åtgärder har börjat vidtas för att öka i första hand jaktupplåtelserna och för att förenkla administrationen. Så har i Jämtlands län införts en ny policy för ripjaktsupplåtelser. De tidigare förekommande långtidsupplåtel- serna har awecklats och dagjaktkort introducerats. Inom vissa områden för- medlar länsstyrelsen jaktkorten medan det i ungefär två tredjedelar av om- rådet är samebyar, jaktföreningar, hotell m.fl. som getts möjlighet att för- medla jakten. Länsstyrelsens egen verksamhet omfattar ett sextiotal rip- jaktsområden. Ripjakten inom dessa delar av renbetesfjällen har därmed blivit tillgänglig på i princip samma villkor för alla jägare. Den ripjakt som upplåts i denna form omfattar ca hälften av renbetesfjällens totala areal av 1,1 miljoner ha. Antalet ripjägare har under de två senaste jaktsäsongerna varit drygt 3 200 som jagat under närmare 10 000 dagar. Störningarna i ren- skötseln har varit måttliga. Den utvidgade ripjakten har vidare medfört vä- sentligt ökade inkomster för samebyarna och Samefonden samt för hotell, stugbyar och andra i länets glesbygd. Upplåtelsesystemet har stora likheter med det som föreslås av Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareför- bundet. Länsstyrelsen i Norrbottens län upplåter i'liten omfattning korttids- jakt på småvilt inom Arjeplogs och Gällivare kommuner. I Arjeplogs kom-- mun sker upplåtelse till totalt 36 jägare inom fem områden och i Gällivare kommun till totalt 100 jägare i två områden. För dessa upplåtelser gäller att skriftlig ansökan skall ges in till länsstyrelsen som lottar ut tillstånden bland de sökande. Tillståndet gäller tre på varandra följ ande dagar under tiden den 25 augusti—den 31 oktober. Jakten får bara ske inom ett av områdena, men tidpunkten för jaktstarten inom den tillåtna tiden bestäms av jägaren. Kost- naden för jakten är 75 kr per dag. Till jakten inom Arjeplogs kommun ansö- ker ca 200 personer om tillstånd medan antalet jägare i Gällivare, där hund inte får användas, endast uppgår till ett trettiotal. I Västerbottens län upplå- ter länsstyrelsen ripjakt till drygt 50 jägare inom fyra områden under den

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

138

Bilaga 2

första ripjaktsveckan. Fyra föreningar anknutna till samebyar upplåter dess- utom ripjakt genom underupplåtelse från länsstyrelsen till ytterligare 200 jä- gare. Den senare jaktupplåtelsen utbjuds iform av ett ”paket” där exempel- vis logi ingår. Vid de nu nämnda korttidsjakterna får hund användas. I övrigt är småviltsjakten i länet upplåten endast vad avser ripa och då till ca 1 100 personer som bor ovanför odlingsgränsen eller på annat sätt har anknytning till området. Upplåtelsen gäller vanligen tills vidare. Hund får inte använ- das.

Jaktutövningen begränsas av bestämmelserna i jakt- och rennäringslag- stiftningen. Jaktlagstiftningens bestämmelser om jakt och viltvård lägger inget hinder i vägen för en ökad jakt i enlighet med de olika förslag som presenteras om småviltsjakten ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjäl- len. Jag kommer senare (avsnitt 2.15) att närmare redogöra för viltvården. Som jag nyss redogjort för innehåller däremot rennäringslagen bestämmel- ser om skyddet för rennäringsintresset. Jag är inte beredd att förorda någon ändring av rennäringslagens bestämmelser i det avseendet. En ändring av det nuvarande systemet för upplåtelser av rätt till jakt får därför inte med- föra att det skydd rennäringslagen i dag ger renskötseln och samebymedlems egen rätt till jakt träds för när. Däremot bör den möjlighet till upplåtelse av rätt till bl.a. jakt som rennäringslagen ger utnyttjas på ett bättre sätt än i dag.

Rennäringen bedrivs i Norge och Finland under förhållanden som liknar de svenska. Jag redogör därför till en början för motsvarande regler i Norge och Finland. Det norska renskötselområdet omfattar den mellersta och norra delen av Norge vilket motsvarar ungefär halva fastlandsarealen. På statens mark är i princip småviltsjakt tillåten för alla norska medborgare och för andra som varit bosatta i Norge under det senaste året. Andra utländska medborgare kan efter ansökan få tillstånd till småviltsj akt om de har särskild anknytning till området. En avgift tas ut för det jaktkort som måste lösas. Avgiften tillfaller staten. Årsavgiften för jakt inom den kommun där jägaren är bosatt är 75 norska kr. För övriga är årsavgiften för jakt inom en kommun 210 kr. Jaktkort som omfattar en skogsförvaltnings område säljs också. Då är avgiften 110 kr för tre dygn, 200 kr per vecka och 440 kr för hela jaktsä- songen. I Finnmarks Skogsförvaltning, som omfattar hela länet, kostar dock ett årskort 330 kr. De renskötande samerna har, utan att behöva betala nå- gon avgift, samma rätt att jaga småvilt som en kommuninnevånare. Den som löst jaktkort har förutom rätt att använda skjutvapen även rätt att använda fällor och ripsnaror. Vid användning av ripsnara och vissa fällor skall en skriftlig anmälan ske till kommunens viltnämnd. Några speciella regler eller begränsningar i övrigt för jakten av hänsyn till rennäringen finns inte. I de föreskrifter om viltförvaltningen som beslutats av Direktoratet för naturför- valtning ges dock möjlighet till begränsning av antalet jägare. Inom större förvaltningsområden får en uppdelning ske i mindre områden och skilda jakttider. Användningen av hund får begränsas. Lokala tidsbegränsade in- skränkningar får ske efter samråd med länsstyrelsen. Möjligheterna att be- gränsa jakten har tillkommit av hänsyn till viltvården, renskötseln och kom- muninnevånarnas egen jakt. Dessa möjligheter till inskränkning av småvilts- jakten har endast använts i Sör-Helgelands förvaltningsområde där ripjak- ten med hund av hänsyn till renskötseln begränsats till ca 200 jägare den

Prop. 1992/93:32

Jordbruksdep.

första ripjaktsveckan. Enligt den norska rennäringslagstiftningen skall hund- förare se till att hund inte onödigtvis oroar eller skrämmer ren. Den som färdas i område där ren betar skall visa hänsyn och uppträda med sådan för- siktighet att ren inte onödigtvis oroas eller skräms under exempelvis betning och flyttning. Särskild hänsyn skall visas under brunsttid, kalvning, märk- ning, skiljning och slakt.

Inom den del av Finland som omfattas av renskötselområdet har alla i en kommun boende rätt att jaga småvilt på staten tillhörig mark inom kommu- nen. Särskild ansökan erfordras inte och någon avgift tas inte ut. Det finns inte några särskilda bestämmelser om jakträtt för samer eller andra ren- ägare. Den som inte är bosatt i kommunen kan hos den finska Forststyrelsen ansöka om jakttillstånd inom ett visst jaktområde. Jaktområdenas storlek varierar mellan ca 1 000 ha och 100 000 ha. Vid utfärdande av jakttillstånd tas hänsyn till kommuninnevånarnas rätt till jakt samt vilttillgången. Där- emot finns inga särskilda bestämmelser om hänsyn till rennäringen. Ett jakt- tillstånd kostar 50 finska mark för ett dygn, 100 mark för tre dygn och 150 mark för en vecka. Avgiften tillfaller staten. Inom renskötselområdet kan länsstyrelsen besluta att hund skall hållas i band från den 1 februari om sär- skilda skäl föreligger. I övrigt saknas bestämmelser om användning av hund vid jakt. Hundförare ansvarar dock för den skada hans hund åstadkommer på bl.a. renskötseln.

Bestämmelserna i de olika länderna varierar således vad avser samernas rätt till jakt liksom vad gäller upplåtelser av rätt till jakt på statens mark. De norska och finska bestämmelserna medför, jämfört med vad som gäller i Sverige, betydligt större möjligheter till jakt på statens mark för i synnerhet kommuninnevånama, men även för andra medborgare. Några olägenheter av betydelse för renskötseln i Norge och Finland har enligt vad jag erfarit inte uppkommit på grund av de bestämmelser som gäller i dessa länder. Det som i första hand kan vålla problem är användningen av hund. Jag återkom- mer strax till frågan om användningen av hund vid jakt. Ett förändrat system i Sverige för upplåtelse av rätt till jakt på statens mark ovanför odlingsgrän- sen och på renbetesfjällen måste självfallet ha sin utgångspunkt i de bestäm- melser som gäller i svensk lagstiftning. Ett främjande av jaktintresset får inte leda till att andra viktiga intressen påverkas negativt. Helt uppenbart är emellertid att småviltsjakten inom de aktuella områdena i Sverige utgör en viktig utvecklingspotential som kan utnyttjas i väsentligt större omfattning än i dag utan att renskötselintresset träds för när.

De områden som av länsstyrelserna upplåts till jakt och fiske anges i Lant- bruksstyrelsens rapport ha varit i stort sett desamma under lång tid. Genom en större flexibilitet och anpassning till renskötselns skiftande förhållanden bör möjligheter finnas till betydligt utökade upplåtelser. Detta kan enligt rapporten ske genom att korttidsupplåtelser av jakt lämnas inom särskilt av- satta större eller mindre områden och genom att upplåtelsetiden anpassas efter bl.a. renskötselns förutsättningar.

Förutsättningarna för att öka upplåtelserna är enligt rapporten störst i fråga om upplåtelser för sportfiske under vinterhalvåret och korttidsupplå- telser för småviltsj akt, särskilt jakt på ripa. Även om nyttjanderättsupplåtel- ser i framtiden i viss ökad omfattning sker genom utarrenderingar till jakt-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

140

och fiskeorganisationer, turistorganisationer eller samebyar i form av under- upplåtelser kommer enligt rapporten merparten av upplåtelserna ändå att ske genom länsstyrelsen, som ju har att svara för de övergripande awägning- arna gentemot rennäringsintressena.

De jaktliga resurserna på statens mark ovanför odlingsgränsen och på ren- betesfjällen bör enligt min mening utnyttjas i så stor utsträckning som möj- ligt inom den ram som gällande lagstiftning medger. Jag delar uppfattningen att det är möjligt att upplåta väsentligt större områden än i dag för jakt och fiske. Enligt min uppfattning kan det av Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet föreslagna systemet för upplåtelser av småviltsj akt med modifieringar genomföras utan att renskötselintresset träds för när. Inte minst den nya policyn för upplåtelse av ripjakt i Jämtlands län visar detta.

En förutsättning för att renskötseln inte skall störas är att vissa för rensköt- seln mycket känsliga områden undantas från de områden som upplåts för småviltsjakt. De områden det närmast är fråga om att utesluta från småvilts- jakt är platser där samling, skiljning och slakt sker under hösten samt käns- liga avsnitt av flyttleder. Inom länsstyrelsen finns sådan kännedom om ren- skötselns markanvändning att en lämplig avgränsning av områdena lätt bör kunna ske. Det får avgöras från fall till fall om jaktförbudet skall gälla hela året eller endast under viss tid. Även vissa andra områden bör undantas från jakt, i första hand mark runt byar och annan samlad bebyggelse. De områ- den som i dag är undantagna från upplåtelse av småviltsjakt är väsentligt större än vad som från de angivna synpunkterna är erforderligt. Jag räknar således med att de områden som behöver undantas från jakt endast är av begränsad omfattning. Inom övriga områden bör i princip rätt till jakt alltid upplåtas om olägenhet av någon betydelse inte uppkommer.

I likhet med Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet an- ser jag att jakten bör ske inom avgränsade bestämda områden. Som framgått av min tidigare redogörelse för de nuvarande förhållandena sker också detta. Storleken av områdena bör enligt min uppfattning vara mer beroende av de naturgivna förutsättningama än vad organisationerna föreslagit. Rip- jaktsområdena i Jämtland har en areal av ca 2 500 ha och upplåts till 2—4 jägare åtgången under högst fem dagar. I Västerbottens län har marken de- lats in i 60 områden. Områdena bör emellertid enligt min mening vara så stora att i princip alla jägare som så önskar samtidigt kan utnyttja ett om— råde. Genom ett sådant förfarande blir länsstyrelsens administration mindre och jägarnas valmöjligheter vid jakten större. Det bör ankomma på länssty- relsen att fastställa en lämplig avgränsning.

Samhällsutvecklingen har medfört att behovet av tillgång till jakt och fiske för befolkningens försörjning är mindre än tidigare. Det finns emellertid en mindre grupp personer som i större eller mindre omfattning är beroende av jakt och fiske för sin försörjning. Det gäller t.ex. fiskesamer och fjällägen- hetsarrendatorer samt sådana personer som bor i väglöst land eller som be- hållit en livsföring utan större påverkan av utvecklingen i samhället. I Lant- brukarnas riksförbunds och Jägareförbundets förslag föreslås att särskilda områden avsätts för kommuninnevånarna. Så har även skett i Jämtland vad gäller den utpräglade glesbygdsbefolkningen. Jag delar uppfattningen att särskilda jaktområden kan behöva avsättas för kommuninnevånarna. Det är

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

141

då viktigt att områdena får en sådan storlek att möjligheterna till försörjning inte äventyras för de personer som i det avseendet är beroende av jakten. I den mån någon är beroende av exempelvis ripjakt för sin försörjning skall det vid behov övervägas att i det särskilda fallet säkerställa denna jakt genom att upplåta ett visst område till en sådan person. Området kommer därige- nom att undantas från jakt för andra. Det är enligt Lantbruksstyrelsens rap- port svårt att avgränsa denna speciella grupp med entydiga kriterier. Av- gränsningen bör emellertid grundas på ålder, inkomst, bostadsort, tillgång till egna jaktmarker och fiskevatten m.m. En generell beskrivning kan med- föra att gruppen endera blir för liten eller vidgas på ett inte önskvärt sätt. Bedömningen måste vara flexibel, men ha sin grund i behovet av jakt för försörjningen. Det är enligt min mening mycket angeläget att de personer som helt eller delvis är beroende av jakten eller fisket för sin försörjning er- håller erforderliga upplåtelser. Det är självfallet så att jakten eller fisket av hänsyn till samebymedlemmarnas egen jakt och fiske eller andra skäl inte alltid kan ske på den plats sökanden själv önskar. Det viktiga är emellertid att möjligheterna till försörjning inte äventyras. Den grupp det är fråga om torde i första hand omfatta fjällägenhetsarrendatorer och fiskesamer och en- dast avse ett ringa antal personer inom renskötselområdet.

Jag vill i detta sammanhang även ta upp frågan om upplåtelseavgifterna för de personer som är beroende av jakten för sin försörjning. Enligt 345 rennäringslagen skall avgift utgå för upplåtelserna om det inte finns särskilda skäl för avgiftsfrihet. I förarbetena till lagen (prop. 1971:51) anges som ex- empel på fall där det kan vara befogat med avgiftsfrilret att upplåtelsen sker till en fiskesame som är beroende av fisket för sin försörjning. För den kate- gori personer det nu är fråga om bör, om inte särskilda skäl för avgiftsfrihet kan anses föreligga, avgiften ofta kunna sättas lägre än vad som gäller vid upplåtelse till andra. Så är i exempelvis Jämtlands län avgiften för ripjakten för ortsbor ca 30 % lägre än för andra.

Förhållandena är olika i de tre berörda länen vad gäller boende- och mark- ägarstruktur. Upplåtelser till ortsbor har därför kommit att få olika omfatt- ning och inriktning beroende på de olika krav och resurser som förelegat. I Norrbottens län har en väsentlig del av ortsbefolkningens behov av jakt- och fiskemöjligheter tillgodosetts genom utarrenderingar till föreningar i tätor- terna. I Västerbottens län förekommer i stort sett endast personliga upplå- telser till ortsbor. Som jag tidigare nämnt har ca 1 100 personer där erhållit upplåtelse av rätt till jakt efter ripa. I Jämtlands län har efterfrågan från orts- befolkningen varit relativt liten, då det i fjällområdet finns stora privata mark- och vattenområden. För de boende i glesbygden som inte är beroende av jakt och fiske för sin försörjning har jakten och fisket främst betydelse som en källa för rekreation. I fjällkommunerna är utbudet av fritids- och kulturaktiviteter ofta mindre, varför jakten och fisket där har större bety- delse än i andra delar av renskötselområdet. Lantbrukarnas riksförbunds och Jägareförbundets förslag om att alla i kommunen fast bosatta skall ha rätt attjaga på den statliga marken inom kommunen innebär enligt min me- ning att ortsbornas behov av jakt beaktas på ett rimligt sätt.

Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet har föreslagit att kommunvisa kommittéer skall ange undantagsområden, föreslå ett lämpligt

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

142

Bilaga 2

antal upplåtelser för varje jaktområde samt priset för upplåtelserna. De föreslagna kommittéerna medför enligt min uppfattning en onödigt långt- gående administration. Länsstyrelsen har från den 1 juli 1991 övertagit lant- bruksnämndens uppgifter. Detta innebär att det hos länsstyrelsen finns en mycket god kännedom om hur renskötseln bedrivs i olika delar av länet. I den till länsstyrelsen knutna länsviltnämnden, som är länsstyrelsens rådgi- vande organ i frågor om viltvården, finns genom den sammansättning nämn- den har god kunskap om jakten och viltvården i olika delar av länet. Länssty- relsen har enligt jaktlagstiftningen även att ta befattning med åtskilliga andra jaktliga frågor. I de tre nordligaste länsstyrelserna finns en rennäringsdelega- tion med företrädare för renägarna. Delegationen har bl.a. till uppgift att ta ställning till de övergripande och principiella frågorna om upplåtelser i de aktuella områdena. I delegationen ingår dessutom valda politiker från olika delar av länet som har att tillvarata ortsbefolkningens intressen. I dessa läns- styrelsers länsviltnämnder finns dessutom en ledamot som representerar renägarna i länet. Länsstyrelsens kompetens i de frågor som de föreslagna kommittéerna skall ägna sig åt är således god. De renägande samerna är re- presenterade oeh kan därmed föra fram sina synpunkter till länsstyrelsen. Mot denna bakgrund anser jag att de föreslagna kommittéerna inte bör in- föras utan att länsstyrelsen och därtill knutna organ även svarar för dessa awägningar.

Huvudmannaskapet och huvudansvaret för upplåtelserna av rätt till jakt och fiske på statens mark inom de berörda områdena måste enligt min me- ning ligga kvar på länsstyrelsen. Det kan inte komma i fråga att överlämna ansvaret för awägningen mellan de renskötande samerna och andra befolk- ningsgruppers intressen i fjällområdet till en sameby eller intresseorganisa- tion. Inte heller bör en sådan uppgift läggas på det nu föreslagna Sametinget. Även om tinget intar ställningen som statlig förvaltningsmyndighet, har det en uppgift som gör det olämpligt att tinget avgör frågor där det finns direkta motstående intressen mellan samisk befolkning och andra. Genom att läns- styrelsen även i fortsättningen har huvudansvaret för upplåtelserna garante- ras att alla berörda intressen beaktas vid besluten om upplåtelse.

Jag föreslår således att upplåtelse av småviltsjakt på staten tillhörig mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall ske inom alla områden där olägenhet av någon betydelse inte uppkommer för rennäringen. Mar- kerna delas in i jaktområden vars storlek är beroende av terrängförhållan- dena och vilttillgången. De som bor inom en kommun får lösa ett jaktkort som ger rätt attjaga inom alla sådana områden i kommunen. Vid behov kan vissa områden avsättas'där enbart kommuninnevånarna har rätt att jaga. Övriga får lösa ett jaktkort för varje område, kommun eller län. Jaktområ- dena bör ha sådan storlek att i princip alla som önskar skall kunna jaga där den tid de önskar. Som jag tidigare redogjort för är efterfrågan på småvilts- jakt störst i början av jaktsäsongen, men varierar även mellan olika områ- den. lntresset från utländska medborgare att jaga i dessa delar av Sverige är litet. Jag bedömer det därför inte nödvändigt att avsätta särskilda områden för utländska medborgare. Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägare- förbundet har föreslagit att dejakt- och fiskevårdsföreningar som arrenderat småviltsjakt på statens mark skall få fortsatt arrende. De av länsstyrelsen

Prop. 1992/93:32

J ordbruksdep.

utfärdade j aktkorten skall inte gälla för dessa områden. Varje kommuninne- vånare skall däremot ha rätt att lösa ett jaktkort för föreningens område. Enligt min uppfattning blir föreningarnas verksamhet med försäljning av jaktkort i allmänhet överflödig genom den nya policyn för småviltsjakten som jag föreslår. Dessa upplåtelser bör därför i huvudsak awecklas. För- eningarna lägger visserligen ned ett stort arbete med viltvård, men enligt min uppfattning är det från jakt- och viltvårdssynpunkt bättre att upplåtelserna sker samlat av länsstyrelsen.

Områdesindelningen skall göras av länsstyrelsen. Arbetet bör ske i. sam- råd med berörda samebyar och lokala jaktvårdssammanslutningar. Det är angeläget att det i denna och andra frågor sker ett samarbete mellan länssty- relserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län vad gäller övergri- pande frågor om upplåtelser. Det bör också ske ett erfarenhetsutbyte i mer praktiska detaljer. Olika försök till uppskattningar av det nuvarande jakt- trycket har gjorts. På de ripjaktsområden som upplåtits i Jämtlands län mot- svarar jakttrycket ca ett jaktdygn per 100 ha och år, medan det i de områden som upplåts av Länsstyrelsen i Norrbottens län uppgår till 3—4 jaktdygn per 100 ha. I Troms fylke i Norge motsvarar jakttrycket ca två jaktdygn per 100 ha och år. Det är i det närmaste ogörligt att bedöma hur stort jakttrycket kommer att bli med det föreslagna upplåtelsesystemet. Jakttrycket får inte tillåtas bli för högt av i första hand hänsynen till rennäringen. Begränsningar kan också vara befogade i början av jaktsäsongen i vissa områden liksom i jaktområden som är populära hos jägarna. Jag återkommer strax till detta. Viltbiotoperna och därmed vilttillgången skiljer sig avsevärt mellan olika områden. Tillgången på ripa och annat småvilt bestäms i första hand av vä- derförhållandena och predationstrycket, medan jakten endast har en obe- tydlig inverkan på vilttillgången. Från viltvårdssynpunkt finns det därför en- dast mera sällan anledning att begränsa jakttrycket. Det bör ankomma på länsstyrelsen att avgöra vad som är ett lämpligt jakttryck inom olika områ- den. Av hänsynen till viltvården och renskötseln kan det ibland bli nödvän- digt att kvotera antalet jakttillstånd i attraktiva områden. En sådan kvote- ring bör ankomma på länsstyrelsen att avgöra. Så har erfarenheten från rip- jakten i Jämtlands län visat att efterfrågan på jakt överstiger utbudet den första jaktveckan. Det kan vara svårt att till en början veta vilka områden som är mest attraktiva. Klart är dock att jaktintresset är som störst i början av jaktsäsongen. Det kan därför finnas anledning att inledningsvis ha en kvo- tering av jakttillstånden inom de områden där stor tillströmning av jägare väntas. Enligt Länsstyrelsen i Jämtlands län är det problem med att utforma ett rationellt och rättvist bokningssystem för de områden där det råder stort jakttryck. I Jämtlands län används ett system med telefonkö för bokning av jaktkorten, medan det i Västerbottens och Norrbottens län sker en utlott- ning. Det bör vara en uppgift för de tre berörda länsstyrelserna att tillsam- mans och i samråd med Jordbruksverket utforma ett kösystem som med minsta möjliga administration ger ett så rättvist resultat som möjligt. Ett an- nat sätt att styra jakttrycket kan då vara att ha högre avgifter inom attraktiva områden. Efter några år torde sådana erfarenheter ha vunnits att styrningen av jakttrycket till olika jaktområden kan ske enbart genom differentiering av avgifterna.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2 Jordbruksdep.

144

Vid småviltsjakt används ofta hund. En lös hund som börjar jaga ren kan i värsta fall spoliera flera dagars sarnlingsarbete för renägarna. De allvarli- gaste störningarna torde kunna inträffa om en hund efter jakten blir kvar i område där det finns ren. Som jag nyss redogjort för har det i Norge endast i ett förvaltningsområde införts begränsning av användningen av hund och då endast under den första ripjaktsveckan. De svenska bestämmelserna om användning av hund innebär följande. När renar befinner sig inom betesom- råde där renskötsel är tillåten skall enligt 93 5 första stycket rennäringslagen hund i trakten hållas i band eller instängd om inte länsstyrelsen medger an- nat. Om hund anträffas medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom sådant område får hunden enligt paragrafens andra stycke dödas av den som äger eller vårdar ren om hunden inte låter sig upptas. Den som bryter mot bestämmelsen om att hålla hund iband eller instängd kan enligt 94 5 punkten 8 lagen dömas till böter. Enligt 65 lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter svarar ägaren eller den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande för den skada som hund orsakat även om något vållande inte före- ligger. Som framgår av min redogörelse är den svenska lagstiftningen betyd- ligt strängare än den norska och finska vad gäller användningen av hund i renskötselområdet. Enligt Länsstyrelsen i Jämtlands län har användningen av hund under ripjakten inte inneburit några påtagliga problem. Som jag nyss redogjort för är intresset för småviltsjakt mycket litet i de områden i Gällivare kommun där länsstyrelsen upplåter korttidsjakt. Detta torde bero på att hund inte får användas där. Det är svårt att under höstjakten på ripa bedriva en effektiv jakt utan tillgång till en fågelhund. Behovet av en hund för eftersök av skadat vilt bör också uppmärksammas. Enligt min uppfatt- ning är det inte erforderligt att vid ett införande av det föreslagna systemet för småviltsjakt ändra de nuvarande bestämmelserna om användning av hund. Som jag redogjort för skall de från renskötselsynpunkt känsligaste områdena inte ingå i de områden där småviltsj akt generellt upplåts. Skulle det även inom andra områden undantagsvis finnas risk för störningar på ren- skötseln får som villkor för jakten där gälla att hund inte får användas. En annan möjlighet är att i likhet med det norska systemet begränsa antalet jä- gare med hund i känsliga områden. Inskränkningarna skall självfallet endast gälla under den tid det är nödvändigt från renskötselsynpunkt. Det får an- komma på länsstyrelsen att överväga de inskränkningar i fråga om använd- ningen av hund som kan behövas i olika områden.

Underupplåtelser, dvs. tillstånd från länsstyrelsen att vidareförmedla j akt- och fiskeupplåtelser, sker vanligen som en direkt förmedling av jaktkort som ställts ut av länsstyrelsen och avser jakt inom ett bestämt område. Denna möjlighet att förmedla jaktkort innebär att exempelvis ett hotell eller en stugby kan få en högre beläggning och längre säsong än normalt. Jägarna slipper ansökningsförfarandet hos länsstyrelsen. Jakten kan emellertid bli dyrare eftersom den ibland är förenad med exempelvis obligatoriskt logi.

Förmedlingsverksamheten ger självfallet samebymedlemmarna och andra boende i glesbygd sysselsättning. Den kan också öka utbudet av jakt och fiske genom att områden som av hänsyn till renskötseln kan vara svåra att upplåta då kan bli tillgängliga för jakt åtminstone under delar av jaktsä- songen. Lantbruksstyrelsen har föreslagit att underupplåtelser bör få före-

10 Riksdagen 1992/"93. [ sam/. Nr 32

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

145

komma då samordningsfördelar kan vinnas, om verksamheten kan tillföras ytterligare moment i form av exempelvis stuguthyrning eller då störningarna för renskötseln minskas. Genom mitt förslag till ny policy för jaktupplåtel- serna försvinner i stort sett behovet av underupplåtelser utom vad gäller jakt- och fiskevårdsföreningarna samt i undantagsfall i de områden som är så störningskänsliga för renskötseln att upplåtelse enligt det föreslagna syste- met inte kan ske. Inom de senare områdena kan det vara lämpligt att under- upplåtelser sker till samebymedlem eller sammanslutning av samebymed- lemmar. Därigenom kan även störningskänsliga områden i viss utsträckning utnyttjas för jakt. Länsstyrelsen bör vid sådana underupplåtelser besluta om prisnivå och andra villkor för verksamhetens bedrivande. Däremot bör sär- skilda områden avsedda enbart för underupplåtelser inte avsättas. De under- upplåtelser som förekommer i dag är ofta kombinerade med obligatoriska transporter, logi eller guidning. Underupplåtelser till olika personer eller bo- lag försvårar en samlad och effektiv marknadsföring och fördyrar ofta jakten i onödan. Sysselsättningseffekten av själva förmedlandet av jakttillstånd är dessutom mycket låg. Däremot kan självfallet samebymedlemmarna och andra erbjuda transporter, logi och annan service som jägare och fiskare kan utnyttja om de så vill. Sådan verksamhet kan vara ett viktigt bidrag för att skapa sysselsättning och att utveckla turistnäringen. Om kvotering av jakt- tillstånd skulle erfordras inom något område bör hotell och andra som arbe- tar med kringverksamhet till jakten få möjlighet att förmedla en del av dessa tillstånd.

Som jag tidigare redogjort för skall upplåtelse av nyttjanderätt ske mot avgift. Avgiften fördelas mellan berörd sameby och Samefonden. Enligt 195 första stycket punkten 2 rennäringsförordningen (1971:438) betalas ur Sa- mefonden kostnad för fiske- och jaktvårdande åtgärder på mark ovanför od- lingsgränsen och på renbetesfjällen samt för fiske- och jaktbevakning. För budgetåret 1991/92 beslutade Styrelsen för Samefonden att anslå totalt 3,4 miljoner kronor för jakt- och fiskevård, jakt- och fiskebevakning samt för driftskostnader för anläggningar m.m. i renskötseln. Någon uppdelning av beloppet på olika ändamål skedde inte. Styrelsen för samefonden beslutade den 3 juni 1991 att för de nämnda ändamålen länsstyrelserna i de tre nordli- gaste länen ur Samefonden i fortsättningen skall erhålla bidrag med 85 % av de avgifter som länsstyrelsen enligt 35 förordningen skall betala till fonden för jakt- och fiskeupplåtelser. Under budgetåret 1991/92 uppgick de tre läns- styrelsernas intäkter avjakt- och fiskeupplåtelser till knappt 8 miljoner kro- nor, varav 3,3 miljoner kronor för jakten och 4,7 miljoner kronor för fisket. Inkomsterna var högst i Norrbottens län och lägst i Jämtlands län.

Hälften av inkomsterna av jaktupplåtelserna tillförs Samefonden, dvs. drygt 1,6 miljoner kronor budgetåret 1991/92. Av detta belopp erhåller läns— styrelserna 85 % för bl.a. viltvård och jaktbevakning. Vid upplåtelse av rätt till jakt eller fiske bör i fortsättningen länsstyrelsen ta ut en särskild avgift för vilt- och fiskevårdsåtgärderna samt för jakt- och fiskebevakningen. Den avgiften bör även täcka länsstyrelsernas kostnader för arbetet med de en- skilda upplåtelserna. Länsstyrelsen bör själv få besluta om hur viltvårdsåt- gärderna och jaktbevakningen bäst skall genomföras. Jag utgår från att såväl samebymedlemmar som annan glesbygdsbefolkning kommer att engageras i

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

146

det arbetet. Mitt förslag innebär att inkomsterna ökar för samebyarna och Samefonden. Länsstyrelsen får i fortsättningen täckning för sina administra- tionskostnader vad gäller själva upplåtelseverksamheten och får genom av- giften särskilda medel till vilt- och fiskevård liksom för bevakningen. Avgif- ten bör också användas för att framställa behövliga kartor och annat infor- mationsmaterial. Jag avser att i ett annat sammanhang återkomma till rege- ringen med förslag om dessa avgifters storlek.

När det gäller avgifterna för upplåtelserna vill jag anföra följande. Det är vanligt att jägare inte disponerar mark som de själva eller någon i deras fa- milj äger. Det är därför av stor betydelse för jägarna att jaktmark finns till- gänglig för upplåtelse och att upplåtelserna sker till överkomliga priser. Länsstyrelsen har således ett ansvar för att inte enbart beakta intresset av att upplåtelserna ger inkomster för samebyarna och Samefonden utan även att jakten blir tillgänglig på rimliga ekonomiska villkor. Länsstyrelserna bör själva bestämma upplåtelseavgifternas storlek. De avgifter som tas ut i Norge kan vara till vägledning vid fastställandet av avgifterna. I Jämtlands län är upplåtelseavgiften för ripj akt under år 1992 för icke ortsbor 340 kr per dag under de tre första jaktveckorna, 230 kr per dag under de påföljande tre veckorna och därefter 115 kr per dag. Det är naturligt att avgifterna kommer att variera mellan olika områden och under olika tider av jaktsäsongen. Så kan exempelvis avgiften för småviltsj akt vara högre under de första ripj akts- veckorna eller i områden som ligger nära väg. Som jag tidigare redo-ort för bör kommuninnevånarna kunna köpa ett jaktkort som gäller hela året. I öv- rigt bör det ankomma på länsstyrelsen att besluta vilka former av jaktkort som skall finnas.

Sammanfattningsvis anser jag att småviltsjakt bör upplåtas i väsentligt större omfattning än i dag. I princip bör all statens mark ovanför odlings- gränsen och på renbetesfjällen upplåtas för småviltsjakt, om olägenhet av någon betydelse inte uppkommer för rennäringen eller när samebymedlems rätt till jakt eller fiske inte träds för när. Undantag bör således endast göras för sådana mindre områden som är belägna vid samlad bebyggelse och där samling, skiljning eller slakt av ren pågår under hösten samt vid känsliga av- snitt av flyttleder. Marken delas in i områden vars storlek bestäms av länssty- relsen. I princip skall alla som så önskar kunna jaga småvilt inom ett område. De fast boende skall kunna lösa ett årskort som ger rätt till småviltsjakt på all upplåten statlig mark inom kommunen. Fjällägenhetsarrendatorer och andra som är beroende av jakten för sin försörjning skall ges företräde till jakten. Behovet av underupplåtelser försvinner i stort sett genom den nya upplåtelsepolicyn. Länsstyrelsen har även i fortsättningen ansvaret för upp- låtelse av jakt inom de aktuella områdena. Samebymedlemmar och andra glesbygdsbor får ökade sysselsättningsmöjligheter genom anordnande av logi, transporter och annan service till jägarna.

Fisket

Möjligheterna att fiska med krok på renbetesfjällen och på statens mark ovanför odlingsgränsen är i dag betydligt större än vad gäller möjligheterna att bedriva småviltsjakt. Länsstyrelserna har infört sportfiskekort som om-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

147

fattar sjöari hela länet, en kommun eller en sameby. Avgiften är normalt 30 kr per dygn, 120 kr per vecka och 200—250 kr per år. I vissa älvar och åar är sportfisket kvoterat varför upplåtelse av fiske där sker genom ansökan hos länsstyrelsen. Upplåtelsetiden är i dessa vatten vanligen begränsad till tre dygn och avgiften är högre.

Intrånget i renskötseln vid sportfiske är i stort sett begränsat till den stör- ning som kan uppstå vid skoterkörning till och från fiskevattnen. Förbud mot körning med snöskoter råder emellertid inom stora delar av fjällvärlden. Körning får där endast ske längs särskilt inrättade skoterleder. Genom att använda dessa leder minimeras störningarna för renskötseln.

För att trygga samebymedlemmarnas rätt till fiske har länsstyrelsen un- dantagit ett antal sjöar inom varje sameby från upplåtelse av fiske, s.k. un- dantagsvatten. Även ett antal andra fiskevatten är av olika anledningar un- dantagna från sportfiske.

I Norge får alla norska medborgare bedriva sportfiske med krok i samtliga sjöar på statens mark sedan fiskekort betalats. Detta kan ske på varje post- kontor. Genom att lösa det s.k. Nordnorgekortet får fiske ske i drygt 50 000 sjöar. Detta kort kostar 60 norska kr för tre dygn, 120 kr per vecka och 240 kr per år. Den som är under 16 år eller äldre än 70 år behöver inte lösa fiske- kort. Fisket i de laxförande älvarna på statens mark är däremot utarrenderat till jakt- och fiskevårdsföreningar. Där gäller därför andra villkor och priser. Nätfiske är i Finnmarks förvaltningsområde förbehållet ortsbefolkningen medan i andra områden nätfisket upplåts i vissa sjöar. De renskötande sa- merna har rätt att fiska utan att lösa fiskekort. Som framgår av min redogö- relse finns det tämligen stora likheter mellan det norska och det svenska sy- stemet vad gäller sportfisket på statens mark.

Själv gör jag följande bedömning. Även när det gäller upplåtelse av rätt till fiske är det angeläget att i första hand tillgodose behovet av upplåtelser till dem som helt eller delvis är beroende av fisket för sin försörjning. Fisket kan ske både till avsalu och för husbehov. Det gäller exempelvis fiskesamer, fjällägenhetsarrendatorer och licensierade yrkesfiskare. Dessa personer skall kunna påräkna upplåtelse av rätt till fiske. Tillståndet bör i allmänhet komma att avse fiske med nät. Självfallet kan de av fiskevårdsskäl eller av hänsynen till samebymedlemmarnas eget fiske inte alltid påräkna en upplå- telse just i den sjö där de själva önskar bedriva fisket. Berörda samebyar och länsstyrelser bör dock enligt min mening kunna lösa frågan om dessa upplåtelser på ett för alla parter tillfredsställande sätt.

När det gäller fisket i övrigt gör jag följande bedömning. Upplåtelse av sportfiske med krok bör kunna ske i betydligt större omfattning än för närva- rande utan att olägenheter av någon betydelse uppkommer för rennäringen. Fisket är till sin natur mindre störande och omgivningsbelastande än jakten, även bortsett från säkerhetsaspekterna. Grundförutsättningen bör vara att alla vatten upplåts om inte hinder föreligger. Förutom hänsynen till rennä- ringen kan hinder finnas från naturskyddssynpunkt eller andra allmänna in- tressen. Sportfiske bör inte medföra besvärande intrång i fisket genom kon- kurrens om fångsten. Någon olägenhet av betydelse för renskötseln uppstår inte genom själva fisket. Däremot kan trafik och annan verksamhet i anslut- ning till fisket medföra störningar. Olägenheterna kan undvikas eller mini-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

148

meras genom att upplåtelserna regleras i tid och rum genom att upplåtelseti- der och övriga villkor anpassas.

Förutsättningarna för fiskeupplåtelser bestäms genom att reservera vatten i erforderlig omfattning för samebymedlemmarnas eget behov, s.k. undan- tagsvatten. Alla vatten som inte reserverats för samebymedlemmarnas fiske bör delas in i grupper efter om de kan upplåtas hela året, endast sommar eller vinter eller endast under en kortare period som kan tillkännages med kort varsel. I motsats till vad jag nyss förordat för jakten bör det inte avsättas särskilda områden för kommunbor. Kommuninnevånare bör ges företräde endast i sådana fall där en begränsning av fisket måste göras inom särskilt känsliga områden där störningar kan uppstå genom skotertrafik, flygverk- samhet m.m.

De flesta vattnen tål ett krokfiske med handredskap i en omfattning som tillgodoser efterfrågan på sådant fiske. Undantag kan dock gälla för vissa strömmande vattendrag där fisket måste begränsas. Särskilt vid ett stort ut- bud av fiskevatten blir fisketrycket självreglerande. Om fångstmöjligheterna minskar avtar fisket långt innan någon långvarig negativ påverkan på fiskbe- ståndet uppstår. Nödvändig styrning och begränsning av fisket bör göras ge- nom en begränsning av tiderna för upplåtelser och bestämmelser om tillåtna redskap, fiskemetoder, minimimått, maximerad fångstmängd m.m. När det däremot gäller nätfiske för rekreation bör sådan upplåtelse endast ske i större sjöar och i sådan omfattning att ett uthålligt fiske är möjligt. Mot bak— grund av vad jag nu redogjort för bör i första hand övervägas att införa eller utveckla fiskekort som omfattar hela eller större delar av länet. Det är vidare angeläget att överväga om inte ytterligare fiske kan upplåtas i de sjöar som av olika anledningar i dag är undantagna från fiske. Antalet undantagsvatten varierar kraftigt mellan olika samebyar. Det är naturligt att så är fallet efter- som fisktillgång och den tid som ägnas åt fiske är olika inom skilda delar av renskötselområdet. Det finns dock enligt min mening anledning för länssty- relserna att närmare överväga om inte upplåtelse av fiske i stor del av de nuvarande undantagsvattnen bör kunna tillåtas. Sådant arbete pågår också. Länsstyrelsen i Jämtlands län ser för närvarande över sin policy för fiskeupp- låtelser. Av de drygt 1 600 sjöar på renbetesfjällen som är större än 5 ha får sportfiske bedrivas i 265. Länsstyrelsen räknar med att drygt 1 000 av dessa sjöar från år 1993 skall kunna upplåtas för sportfiske och ingå i ett länsfiske- kort. För egen del anser jag att det borde kunna tillämpas en enkel regel för hur många sjöar som av hänsynen till samebymedlemmarnas eget fiske bör undantas från upplåtelse. Länsstyrelsen kan exempelvis ha som riktmärke att varje renskötande familj bör för sitt eget fiske disponera ett par medel- stora sjöar om inte särskilda skäl talar för annat.

I likhet med vad jag nyss anfört om jakten bör underupplåtelser endast förekomma inom de områden där upplåtelse annars inte kan ske genom att olägenheter skulle uppstå om inte verksamheten kan styras i detalj och ske under kontroll av samebyn. Detta bör endast bli aktuellt inom mycket be- gränsade områden och för vatten som inte redan upplåts.

Förmedlingen av fisketillstånd bör kunna ske för områden där kraven på styrning är mindre. Sådan förmedling kan göras även av sammanslutningar och företag utanför samebyn. I likhet med vad jag nyss föreslagit för jakten

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

149

bör en upplåtelse fritt kunna utnyttjas utan samtidigt krav på logi eller trans- port.

Som jag tidigare redogjort för uppgick länsstyrelsernas intäkter av fiske- upplåtelser budgetåret 1991/92 till totalt 4,7 miljoner kronor. Av detta be- lopp tillfaller tre fjärdedelar Samefonden och en fjärdedel samebyn. Detta innebär att samebyarnas inkomster av fiskeupplåtelser uppgick till knappt 1,2 miljoner kronor medan Samefonden erhöll drygt 3,5 miljoner kronor. Föredragande statsrådet anförde i prop. 1971:51 med förslag till rennärings- lag, m.m. att efterfrågan på sportfiskevatten ökar. Detta gäller enligt före- draganden inte minst beträffande vattnen ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. För samerna kan en ökning av fiskeupplåtelserna betyda vä- sentligt förbättrade inkomster och starka skäl talade enligt föredragandens mening för att byarna själva i betydande utsträckning bör få förfoga över inkomsterna från fiskeupplåtelser. Å andra sidan måste en god fiskevård vara en av förutsättningama för att fiskeupplåtelserna skall kunna ge sa- merna goda inkomster. Därför borde av ifrågavarande inkomster en inte oväsentlig del avsättas för fiskevårdande åtgärder. Hur stor del av dessa in- komster som skall tillföras fonden resp. vederbörande by bör omprövas från tid till annan. Föredraganden ansåg att fiskeinkomstema i inledningsskedet bör fördelas med 75 % på fonden och 25% på berörd by. Föredraganden underströk vikten av att de aktuella fiskevattnen görs till föremål för en ge- nomgripande upprustning samt att avgifterna för fiske och övriga upplåtelser bestäms efter marknadsmässiga grunder. Det bör enligt föredraganden an- komma på Lantbruksstyrelsen att följa verkningarna av den förordade för- delningen och så snart det visar sig möjligt föreslå att en större andel av in- komsterna från fiskerättsupplåtelser tillförs byn.

Lantbruksstyrelsen anser i sin rapport att en fortsatt genomgripande upp- rustning av fiskevattnen, som framhålls i den nyss nämnda propositionen, inte är möjlig med anslag enbart från Samefondens intäkter av fiskerättsupp- låtelser vid nu rådande kostnadsläge om krav finns på att fonden tillförs net- totillskott av någon bedydelse. Betydande insatser har enligt Lantbrukssty- relsen gjorts genom åren med anslag från annat håll. Serviceåtgärder har ut- förts som beredskapsarbeten med full kostnadstäckning av AMS-medel. Di- rekt fiskevårdande åtgärder har genomförts med anslag av särskilda villkors- medel ivattenregleringsmål, med vattenavgiftsmedel och på senare år även med statligt fiskevårdsbidrag. Även i fortsättningen måste möjligheterna till extern finansiering av åtgärder noga bevakas. De aktuella vattnen är av så stor betydelse för fritidsfisket och turismen att anslag ur allmänna medel en- ligt Lantbruksstyrelsen rätteligen borde kunna påräknas när behov av mera omfattande åtgärder uppstår.

Från samebyarna har enligt Lantbruksstyrelsen framförts att en andel av 25 % av intäkten för fiskeupplåtelser är för låg. Det framhålls ibland att sa- mebyn om möjligt hellre avstod från upplåtelse då byns andel inte anses kompensera de olägenheter som upplevs. En ökning av samebyns andel till hälften av intäkten kan därför enligt Lantbruksstyrelsen anses motiverad. Bättre kompensation direkt till berörd sameby är rättvisare än transfcrcring via Samefonden. Det är dessutom troligt att en ökad intäktsandel till same- byarna mcdför att fler vatten ställs till förfogande för sportfiske, vilket i sin

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

150

tur medför ökade intäkter till Samefonden. Lantbruksstyrelsen föreslår där- för att inkomsterna av fiskeupplåtelser skall delas lika mellan samebyn och Samefonden.

Som jag nyss redogjort för uppgick länsstyrelsernas intäkter för fiske- upplåtelserna till 4,7 miljoner kronor budgetåret 1991/92. Samebyarna er- höll knappt 1,2 miljoner kronor medan Samefondens andel av upplåtelseav- gifterna uppgick till 3,5 miljoner kronor. Jag delar Lantbruksstyrelsens upp- fattning att i fortsättningen hälften av upplåtelseavgifterna för fisket hör till- falla berörd sameby och den andra hälften tillfalla Samefonden. Som jag nyss redogjort för bör kostnaderna för bl.a. fiskevårdsåtgärderna och fiske- bevakningen inte längre utgå ur Samefonden. Även när det gäller fisket bör således länsstyrelsen ta ut en särskild administrationsavgift för att täcka dessa kostnader liksom kostnaden för administrationen av själva upplåtel- serna.

Jakt- och jiskekojor

Jakten och fisket bedrivs ofta långt från körbar väg och inte sällan under då- liga väderleksförhållanden. De längre jakttiderna efter bl.a. älg och kraven på en ökad och effektivare avskjutning medför att jägare uppehåller sig längre tid inom avlägset belägna ödemarksområden. I första hand nätfis- karna använder sig ofta av tung och otymplig utrustning. Detta kan enligt min mening tala för att jägare och fiskare under vissa omständigheter skall kunna få tillstånd att inneha enklare kojor på statens mark ovanför odlings- gränsen och på renbetesfjällen. Samtidigt har det genom dagens moderna transportmedel som exempelvis snöskoter blivit lätt att ta sig långa sträckor även i svår terräng och dåligt väder. Viss ökad möjlighet att få tillstånd att uppföra koja bör enligt min mening ändå övervägas.

Ett tillstånd att uppföra jakt- eller fiskekoja bör i första hand ges till de personer som helt eller delvis är beroende av jakt elleri första hand nätfiske för sin försörjning. Tillståndet bör vara personligt och endast avse den tid som jakt- eller fiskeupplåtelsen omfattar. Vidare bör gälla att jakt- eller fis- keområdet är beläget på långt avstånd från körbar väg. Länsstyrelsen i Norr- bottens län beviljar exempelvis tillstånd att uppföra en koja per älgjaktslag samt till yrkesfiskare. En förutsättning för tillstånd är att avståndet mellan jaktområdet och bilväg överstiger 5 km. Denna sträcka kan enligt min upp- fattning utgöra en lämplig norm för när tillstånd bör beviljas. För yrkesfis- kare kan det finnas skäl att medge upplåtelse även i närheten av en väg. Ett tillstånd får självfallet inte beviljas i strid mot exempelvis bestämmelserna i 325 rennäringslagen, bestämmelserna i plan- och bygglagen om uppförande av byggnader eller mot naturresurslagens bestämmelser om bebyggelse och anläggningar i vissa fjällområden. Tillståndet bör endast avse byggandet av enklare kojor. 1 den mån kojan har en vedeldad uppvärmningsanordning bör tillståndet även kunna innefatta rätt att på statens mark ta ved för uppvärm- ningen. Det är angeläget att länsstyrelsen i sin tillstånds- och tillsynsverk- samhet beaktar att byggnaderna inte får karaktär av fritidsbebyggelse. När jakt- eller fiskeupplåtelsen upphör skall kojan avlägsnas från platsen.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

151

Överklagande av upplåtelsebeslut

Länsstyrelsens beslut med stöd av 325 rennäringslagen i ärenden om upplå- telse av jakt eller fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbe- tesfjällen får överklagas till Statens jordbruksverk. Jordbruksverkets beslut kan överklagas till regeringen. Under senare år har ifråga om flertalet ären- degrupper inom Jordbruksdepartementets område beslut fattats om lag— och förordningsändringar som innebär att regeringen befriats från att pröva överklaganden i förvaltningsärenden. Starka skäl talar för att så borde ske också när det gäller ärenden om upplåtelser inom renskötselområdena. Frå- gan behöver beredas ytterligare men i ett avseende är jag beredd att redan i det här sammanhanget föreslå en ändring. Enligt 335 första stycket jaktla- gen (1987:259) gäller som huvudregel att jakt efter älg endast får ske efter licens av länsstyrelsen och inom ett område som länsstyrelsen registrerat, li- censområde. Enligt 54 5 jaktlagen får beslut om registrering av licensområde överklagas hos kammarrätten. Länsstyrelsens beslut i övriga frågor, exem- pelvis vad gäller det antal älgar som får fällas inom ett licensområde, får där- emot inte överklagas. Som jag tidigare redogjort för krävs för att annan än samebymedlem skall få jaga på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen även länsstyrelsens upplåtelse med stöd av 325 rennäringsla- gen. Länsstyrelsens beslut i detta avseende får alltså överklagas till Jord- bruksverket och därifrån till regeringen.

De överklaganden över länsstyrelsens beslut som prövas av J ordbruksver- ket avser mestadels frågan om upplåtelse av älgjakt till enskild person, jakt- områdets storlek, det antal älgar som får fällas och tiden för upplåtelsen. Möjligheterna att ändra ett överklagat beslut till den klagandes fördel i dessa avseenden är små efter det att länsstyrelsen bestämt hur många älgar som får fällas. Regeringens prövning av ett från Jordbruksverket överklagat ärende hinns ofta inte med före älgjaktens början. Jag anser mot denna bakgrund att möjligheten att överklaga Jordbruksverkets beslut i en dit överklagad fråga som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg bör begränsas. När en sameby överklagar dessa beslut är anledningen att upplåtelsen anses med- föra avsevärd olägenhet för renskötseln eller besvärande intrång i sameby- medlems rätt till jakt. Regeringen bör ha möjlighet att pröva överklagade beslut av denna karaktär. Jag föreslår således att Jordbruksverkets beslut i en överklagad fråga som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg endast får överklagas av sameby. Förslaget föranleder en ändring i rennäringslagen.

Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag till de ändringar i rennäringslagstiftningen som föranleds av vad jag nu har anfört om upplåtelserna inom renskötselområdet.

2.15 Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevården

Mitt förslag: En sameby skall kunna undanta visst område från med- lemmarnas användning för jakt eller fiske om det behövs av hänsyn till vilt- eller fiskevården eller av annat särskilt skäl.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

Ur I”.)

Lantbruksstyrelsens förslag överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: För att jakten och fisket på renbetesfjällen och ovanför odlingsgränsen skall ge en optimal avkastning krävs en effektiv vilt- och fiskevård.

Viltvården

Viltvården har behandlats i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. och prop. 1991/92:9 om jakt och viltvård. I 4 5 jaktlagen (1987:259) anges bl.a. att viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveck- ling av viltstammarna. I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd. Jakten skall anpassas efter tillgången på vilt. Jaktlagstiftningen är således uppbyggd på principen att jakt är tillåten om den är försvarlig från viltvårdssynpunkt.

De särskilda åtgärder för viltet som närmast kommer i fråga ovanför od- lin gsgränsen och på renbetesfjällen är mink- och mårdfångst, avskjutning av mås- och kråkfågel samt bränning av ris. Sådan viltvård sker framför allt inom de områden som arrenderas av jakt- och fiskevårdsföreningarna. Inom övriga områden ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen får viltvårds- arbetet betraktas som eftersatt.

De tillstånd till småviltsjakt som utfärdas av länsstyrelsen innefattar vanli- gen även en förpliktelse att till länsstyrelsen rapportera skjutet vilt. För att få en lämplig utveckling av viltstammarna är det viktigt att en avskjutnings- statistik som grundas på dessa rapporter tas fram. Det bör enligt min mening ankomma på länsstyrelsen att i samråd med jägarnas organisationer och be- rörda samebyar utveckla ett program för det framtida viltvårdsarbetet.

F iskevården

Möjligheten att bedriva en effektiv fiskevård på statens vatten ovanför od- lingsgränsen och på renbetesfjällen är starkt beroende av ett direkt bestäm- mande över fiskerättsupplåtelsema. Grunden för fiskevården måste vara att så långt det är möjligt anpassa fisket till de biologiska förhållandena. Fiskbe- stånden skall skyddas och bevaras så att en hög och jämn avkastning blir möjlig både kvantitativt och kvalitativt. Detta sker genom reglering av fisket med avseende på total beskattning av fiskbestånden, beskattningens inrikt- ning pä fiskarter och årsklasser och fredande av fiskens lek och uppväxt. Därtill kommer åtgärder för att förbättra fiskens livsmiljö, s.k. biotopför- bättrande åtgärder. Dessa kan bestå i undanröjande eller byggande av vand- ringshinder, anläggande av lekplatser, uppväxtområden och ståndplatser, ve- getationsbckämpning m.m. Först därefter kommer inplantering av fisk och näringsorganismer.

Genom inventeringar och undersökningar finns kunskap om fiskbestån- dens beskaffenhet. Tillståndet präglas av stor variation. Några vatten är ut- armade genom alltför hårt fiske eller ensidigt fiske efter begärliga fiskarter. Andra åter beskattas inte alls eller i obetydlig omfattning med bestånd av

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

153

mager och i växten avstannad fisk som resultat. Det är sällan positivt från fiskevårdssynpunkt att ett vatten inte utnyttjas för fiske under någon längre tid. Ett alltför litet utnyttjande av bl.a. fjällsjöarna främjar framför allt dvärgbestånd av fisk. Det råder obalans i utnyttjandet av fiskevattnen.

En viktig del av fiskevården är en väl fungerande fiskebevakning. En så- dan bevakning är angelägen speciellt i de vatten som ofta drabbas av olovligt fiske med exempelvis nät.

En tilltagande och oroande faktor för fisket i framför allt Jämtlands län är försurningen. Skadorna av försurningen visar sig bl.a. i form av kraftigt minskade eller helt utslagna bottenorganismer. Kalkning av försurade vat- tendrag resulterar oftast i en klar förbättring av bottenfaunan.

Frågan om ett effektivt utnyttjande av fiskevattnen bör i första hand lösas genom en styrning av upplåtelserna. Den kan även tas upp i samebyarnas markanvändnings- och utvecklingsplaner.

Att uppnå en väl awägd beskattning av alla vatten är omöjligt. Mycket kan emellertid göras genom att styra och reglera fisket i olika hänseenden, t.ex. genom att iaktta fredningstider och minimimått.

Regleringen av fisket kan ske genom att fiskerättsägarna själva beslutar i fiskevårdsområdesföreningar eller samfällighetsföreningar. Samebyarna kan på motsvarande sätt besluta vad gäller bymedlemmarnas fiske. När det gäller fiske i samband med upplåtelser ankommer det på länsstyrelsen att efter hörande av samebyarna besluta om hur fisket får bedrivas.

Vid kostnadskrävande fiskevårdsåtgärder är det av avgörande betydelse att fiske inte bedrivs på ett sådant sätt att åtgärderna spolieras.

Speciella problem finns med vatten där både staten och enskilda äger fis- kerätt. I allmänhet bör det gå att få till stånd en överenskommelse med sa- mebyn om begränsning av fisket. Samebyn får då fatta beslut om hur bymed- lemmarna skall utnyttja fisket.

För att öka möjligheterna att bedriva en effektiv jakt- och fiskevård före- slår Lantbruksstyrelsen att en sameby skall kunna undanta visst område inom byn från medlemmarnas användning för jakt eller fiske. Mot bakgrund av vad jag har anfört om behovet av sådana vårdinsatser ansluter jag mig till styrelsens förslag. En bestämmelse om detta bör därför införas i 35 5 rennä- ringslagen.

Som jag redogjort för i det föregående (avsnitt 2.14) finansieras viltvården och fiskevården av medel från Samefonden. Jag har i det avsnittet föreslagit att länsstyrelsen i fortsättningen skall ta ut en avgift för att bl.a. täcka dessa kostnader. Länsstyrelsen får därigenom större möjligheter att bedriva en ef- fektiv vilt- och fiskevård.

2.16 Samebyns verksamhetsområde

Min bedömning: Annan verksamhet än renskötsel skall inte heller i fortsättningen få bedrivas i samebyns regi. De medlemmar i en sa- meby som vill bedriva annan verksamhet än renskötsel får göra det enskilt eller i exempelvis bolagsform.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

154

Rennäringskommitténs förslag: Konstruktionen med samebyn som ägare till en juridisk person bör prövas.

Lantbruksstyrelsens förslag: Frågan om samebyns rätt att bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel bör bli föremål för närmare utredning.

Remissinstanserna (såvitt avser Lantbruksstyrelsens förslag): Remissin- stanserna instämmer i Lantbruksstyrelsens bedömning om behovet av kom- pletterande Sysselsättning för samebymedlemmarna. Förslaget att samebyn skall få bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel tillstyrks i all- mänhet. Domänverket anser dock att bolag eller ekonomiska föreningar bör bildas för drift av andra verksamheter. Skogsägarnas riksförbund anser att det är viktigt att möjligheterna till kompletteringsverksamhet inte förbehålls en befolkningsgrupp. Svenska samernas riksförbund (SSR) anser att det är viktigt att samebyns möjligheter att driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel snarast blir föremål för närmare utredning.

Skälen för min bedömning: För renskötseln finns samebyar. En sameby har enligt 95 rennäringslagen till ändamål-att för medlemmarnas gemen- samma bästa sköta renskötseln inom byns betesområde. Samebyn får inte driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.

Medlem i sameby är enligt 115 rennäringslagen i den nuvarande lydelsen den som är renskötselberättigad och deltar i renskötseln inom byns betesom- råde, renskötselberättigad som har deltagit i renskötseln inom betesområdet om han har haft renskötsel som stadigvarande yrke och inte övergått till an- nat huvudsakligt förvärvsarbete samt den som är make eller hemmavarande barn, efterlevande make eller underårigt barn till avliden renskötselberätti- gad medlem. Sameby kan enligt 125 som medlem även anta annan rensköt- selberättigad om han avser att med egna renar driva renskötsel inom same- byns betesområde. Den som deltar i renskötseln inom samebyns betesom- råde är således automatiskt medlem i samebyn. Medlemskap i en sameby är en förutsättning för att driva renskötsel inom renskötselområdet.

Samebymedlems rätt att delta i beslut om hur byn skall styras utövas enligt 58 5första stycket rennäringslagen på bystämman. I fråga om rösträtt och beslut på bystämman gäller enligt 59 5 punkten 1 lagen att varje myndig med- lem har en röst i frågor som rör utseende av ordförande på bystämman, be- viljande av ansvarsfrihet för styrelsen och vid vissa beslut om stadgeänd- ringar. I övriga frågor tillkommer rösträtt endast renskötande medlem. Med renskötande medlem avses enligt 135 lagen den som själv eller genom sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde. Sådan medlem har enligt 595 punkten 2 en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom. Ingen får dock rösta för mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet. Den som inte i tid fullgjort sin betalningsskyldighet gentemot samebyn har enligt 585 andra stycket lagen inte rösträtt.

För att leda renskötseln inom byn och ombesörja de gemensamma arbeten som behövs skall det enligt 485 lagen finnas en styrelse. Styrelsen utses av bystämman.

Kostnaderna för renskötseln skall enligt 405 första stycket rennäringsla— gen fördelas mellan de renskötande medlemmarna efter reninnehavet. De renskötande medlemmarna skall enligt 42 5 första stycket lagen förskottera

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

155

de medel som behövs för renskötseln. Samebyns kostnader för renskötseln fördelas enligt 445 lagen slutligt mellan de renskötande medlemmarna för varje räkenskapsår. Kan medlemmen inte betala förskotts- eller slutlikviden skall bristen enligt 455 lagen fördelas mellan övriga renskötande medlem- mar i förhållande till deras inbördes skyldighet att svara för likviden. Sameby får enligt 465 första stycket lagen inte uppta lån som skall återbetalas senare än under nästa räkenskapsår om inte bystämman antagit en amorterings- plan. Lånetiden får dock inte uppgå till längre tid än tio år om inte statlig kreditgaranti för lånet har beviljats för längre tid. Ett beslut om att ta upp lån är enligt paragrafens andra stycke giltigt endast om flertalet av de renskö- tande medlemmarna biträder beslutet och de dessutom representerar minst två tredjedelar av det på bystämman företrädda röstetalet.

Rennäringskommittén har övervägt möjligheten att samebyn skall få äga ett aktiebolag eller ha aktiemajoritet i ett bolag som driver annan verksam- het än renskötsel. Genom ett bolag med egen redovisning skulle man enligt kommittén kunna skilja renskötseln från annan verksamhet och härigenom eliminera huvuddelen av de skäl som talar mot en utvidgad verksamhet. Ett bolag skulle kunna innefatta antingen en viss bestämd verksamhet som ex- empelvis stuguthyrning, fiskecarnping eller liknande verksamheter i syfte att förbättra sysselsättningssituationen för byns medlemmar.

Möjligheten att driva annan verksamhet i bolagsform öppnar således nya utvecklingsmöjligheter för samebyarna och bör enligt förslaget stå öppen som ett praktiskt alternativ för de samebyar som vill utveckla andra verk- samheter. Det bör enligt kommittén ankomma på Lantbruksstyrelsens ren- näringsgrupp att närmare utreda frågan.

Lantbruksstyrelsen anser i sitt förslag att i princip hela samebyn, dvs. alla medlemmar, skall vara delaktiga i en utvidgad verksamhet. Även om verk- samheten rent praktiskt sköts av en eller ett par medlemmar måste alla stå bakom den. Visserligen kan det inte krävas en 100-procentig anslutning, ef- tersom vanliga majoritetsregler skulle gälla. Men i praktiken kan enligt för- slaget ingen sidoverksamhet komma till stånd eller fungera om den inte stöds av en stark majoritet. Verksamheten drivs i byns namn och investeringar m.m. skall alltså göras av byn, inte av enskilda. En verksamhet som drivs av en enskild eller ett mindre antal medlemmar måste drivas som enskild firma eller i annan form, t.ex. som aktiebolag. Är det fråga om en mycket omfat- tande verksamhet med dyra investeringar kan detta också vara ett skäl att driva den verksamheten som ett särskilt bolag.

Rösträttsreglerna måste enligt Lantbruksstyrelsens förslag ses över. I de frågor som rör renskötseln har nu medlemmarna rösträtt efter antalet renar. I ekonomiska föreningar, som samebyarna i övrigt mest påminner om, är annars principen ”en man — en röst”. Så bör gälla även för samebyarnas ut- vidgade verksamhet. Att ha olika regler för olika delar av verksamheten kan leda till komplikationer. Så kan t.ex. diskussion uppstå om Skinnberedning eller rökerier skall anses vara en renskötselfråga där antalet renar bör avgöra röstetalets storlek. Mycket talar enligt förslaget för att i tveksamma fall ge s.k. tolkningsföreträde åt den mening som hävdar att det är en renskötsel- fråga. Skulle det solidariska ansvaret slopas, bör också rösträtten efter ren- antalet kunna avskaffas.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

156

Om samebyarna i egen regi skall kunna driva även annan verksamhet än renskötsel ger detta enligt förslaget möjlighet att behålla ett större antal medlemmar. Det kan t.o.m. medföra att medlemsantalet kan öka. Detta i sin tur får konsekvenser för jakten och fisket som alltså blir tillgängligt för flera. Skulle ett ökat medlemsantal få negativa följder, kan det bli aktuellt att överväga att ge samebyarna möjlighet att på olika sätt begränsa de enskilda medlemmarnas rätt till jakt och fiske. Begränsningen torde i första hand avse dem som blir medlemmar utan att delta i renskötseln.

En utvidgad samebyverksamhet enligt denna modell är enligt förslaget främst avsedd för ungdomar i samebyn som annars står inför valet att lämna byn på grund av att de saknar inkomstmöjligheter, men kanske också för hemvändande samer som en tid prövat andra yrken utanför orten. Ett krav för medlemskap i byn bör då vara att de berörda skall bo i samebyn och ha sin huvudsakliga sysselsättning inom något av byns verksamhetsområden. Någon större utökning av medlemskretsen lär därför sällan bli aktuell och därmed inte heller begränsningar i rätten till jakt och fiske.

En utvidgad samebyverksamhet enligt den nu skisserade modellen kräver ändringari 95 rennäringslagen samt i 125 om rätten att anta medlemi same- byn.

Lantbruksstyrelsen har den uppfattningen att den nu diskuterade frågan om breddad sysselsättning inom samebyns ram bör utredas ytterligare, bl.a. med beaktande av föreningsrättsliga och skattemässiga konsekvenser. En ut- veckling av samebyns funktion bör i första hand kunna gälla medverkan till upplåtelse av jakt och fiske samt kringverksamhet i anslutning till den.

Rennäringskommitténs tanke att låta samebyn ha aktiemajoriteten i ett aktiebolag eller äga ett bolag som i sin tur driver sidoordnade aktiviteter skulle likaledes fordra ändringar i 95 rennäringslagen och torde enligt Lant- bruksstyrelsen utgöra ett sämre alternativ än det som nu diskuteras. Enligt Lantbruksstyrelsen är ett bättre alternativ i stället att — som i olika samman- hang tillämpats — enskilda medlemmar i samebyn går samman och bildar ett särskilt bolag för denna typ av verksamhet. Själv gör jag följande bedömning. Frågan om samebys rätt att driva annan verksamhet än renskötsel har diskuterats åtskilliga gånger sedan rennärings- lagen trädde i kraft. Förespråkarna för en utvidgad verksamhet i samebyns regi menar att detta skulle öppna möjligheterna att bryta in på nya verksam- hetsområden, som visserligen inte tillhör den traditionella rennäringen, men som likväl har naturligt samband därmed. Genom att utnyttja samebyns be- fintliga administration skulle samordningsvinster kunna uppnås. Vissa same- byar med stora kapitaltillgångar skulle lättare kunna finansiera olika projekt än enskilda medlemmar eller grupper av medlemmar. Alternativet till utvid- gad verksamhet i samebyns regi är att sådan verksamhet drivs fristående från byn av de personer som visar intresse och engagemang för ett visst projekt. Nuvarande lagstiftning hindrar inte att sådana initiativ tas av enskilda med- lemmar eller grupper av enskilda medlemmar inom byn. En sådan samman- slutning av intressenter skulle då kunna välja den företagsfonn som befinns mest lämplig för ändamålet. En fördel med en sådan uppläggning är att den inte begränsar olika initiativ enbart till samebymedlemmarnas krets, utan

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

157

det finns då även möjligheter för andra personer att ingå som intressenter i olika projekt.

Den pågående rationaliseringen inom renskötseln går på sikt mot färre men större företag. Samebyarna tenderar att bli sammanslutningar av ett li- tet antal företagare som med avancerad teknikanvändning och liten perso- nalinsats sköter ett mycket stort antal renar. Risker föreligger således för en koncentration till ett fåtal renägare per sameby. Rennäringsföretagen blir färre, vilket i sin tur leder till minskad sysselsättning för samerna.

Rationaliseringen är visserligen nödvändig, men utvecklingen är inte en- bart positiv. Både för bygden som sådan, för samernas sociala liv och för den ungdom som vill stanna kvar i trakten är det viktigt att en minskad sysselsätt- ning i rennäringen kan kompenseras med annan sysselsättning som kan ge inkomster.

Det är mot denna bakgrund angeläget att åstadkomma kompletterande sysselsättning för medlemmar i samebyarna. Härvid är det viktigt att söka finna verksamheter som är naturliga komplement till renskötselutövningen. Närmast till hands ligger slakteriverksamhet, vidareförädling av renkött och naturprodukter som fisk, vilt och bär. En annan näraliggande verksamhet är turism såsom guidning i samband med jakt, fiske och renskötsel samt uthyr- ning av båtar m.m. Även annan verksamhet kan vara aktuell, t.ex. repara- tionsverkstäder och tillverkningsindustri, allt beroende på de särskilda förut- sättningama i den enskilda samebyn.

Det är i första hand samebyarnas sak att ta initiativ till en sådan utveck- ling. Samhället kan sedan driva på projekten genom t.ex. rådgivning.

Som jag nyss redogjort för ställer 95 rennäringslagen upp ett bestämt hin- der för en sameby mot att driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. I förarbetena till rennäringslagen diskuteras samebyarnas funktion och be- gränsningen av deras verksamhetsområde.

Förslaget från 1964 års Rennäringssakkunniga innebar att samebyns eko- nomiska verksamhet borde begränsas till sådan verksamhet som hade direkt samband med renskötseln. SSR kritiserade förslaget och ansåg att det måste finnas utrymme för kombinationsnäringsfång, som kunde ge både renskö- tande och inte renskötande medlemmar i byn en utkomst. Föredragande statsrådet framhöll i prop. 1971:51 med förslag till rennäringslag m.m. att det skulle vara mycket värdefullt om möjligheter gavs till alternativa syssel- sättningar. Föredraganden fortsatte (a. prop. s. 118) ”Bakom de sakkunni- gas förslag att samebyarna som sådana inte bör ägna sig åt annan ekonomisk verksamhet än sådan som direkt sammanhänger med renskötseln ligger främst farhågor för att en vidare verksamhet — t.ex. industrifiske med utnytt- jande av flyg i samebyns regi, något som SSR framfört önskemål om — skulle, hur väl verksamheten än planerades, innebära stora ekonomiska risker och kanske få ogynnsamma återverkningar på renskötseln. De sakkunnigas för- slag tar sikte på att med stöd av statliga insatser göra renskötselri ekonomiskt bärkraftig. För detta krävs en ekonomisk samverkan, som imiymmer vissa tvångsmoment. Sålunda föreslås att medlemskapet 1 samebyn blir obligato- riskt och att samtliga kostnader för renarnas skötsel och samebyns verksam- het' 1 princip fördelas mellan renägarna i proportion till det antal renar de har. Att låta ett sådant system, som har sin grund i att renbetesrätten inte

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

158

kan utövas individuellt utan kollektivt, omfatta andra aktiviteter av ekono- misk natur än renskötsel som vissa medlemmar i byn, renskötande eller icke renskötande, vill ägna sig åt låter sig svårligen göra. Jag förordar därför att samebys ändamål begränsas så som de sakkunniga föreslagit. Det står givet- vis medlemmar i en sameby fritt att bilda bolag eller ekonomisk förening, om de i samverkan vill bedriva annan verksamhet än renskötsel.”

Statsmakterna har i olika avseenden uttalat att rennäringen är en förut- sättning för bevarandet av den samiska kulturen. En förutsättning för att renskötseln skall kunna bedrivas lönsamt är att det sker ett rationellt utnytt- jande av betesmarkerna och arbetskraften. Genom det nuvarande systemet med obligatoriskt medlemskap i en sameby för alla som bedriver renskötsel inom ett visst område sker en rättvis fördelning av arbete och kostnader för renskötseln.

Enligt min uppfattning är frågan om vilka som skall vara medlemmar i en sameby och frågan om vilken verksamhet samebyn skall ägna sig åt två skilda saker. Den som är medlem i en sameby har visserligen rätt att bl.a. jaga och fiska inom delar av betesområdet, men medlemskapet saknar i övrigt bety- delse för den som inte driver renskötsel. Det avgörande i sammanhanget är att åstadkomma sysselsättning i en sådan omfattning att de boende i orten kan försörja sig. Det handlar alltså om frågan om försörjningen i glesbygden och inte i första hand om vilken verksamhet som skall bedrivas i samebyns regi.

Lantbruksstyrelsens förslag innebär att även den samebymedlem som en- bart vill ägna sig åt renskötsel kommer att mot sin vilja bli delaktig i en utvid- gad samebyverksamhet. Jag kan inte se någon fördel i detta. Att verksamhe- ten rent praktiskt sköts av andra medlemmar ändrar inte på detta förhål- lande. Jag delar visserligen Lantbruksstyrelsens mening att någon utvidgad verksamhet inom samebyn inte kan komma till stånd utan att den stöds av en stark majoritet av medlemmarna, men det ter sig för mig främmande att medlem i sameby mot sin vilja skall tvingas att delta i beslut och investe- ringar som rör exempelvis turismverksamhet inom byn. Det uppstår även svårigheter vad gäller finansieringen av den utvidgade verksamheten. Som jag tidigare redogjort för får sameby under vissa förutsättningar ta upp län. Om en utvidgad verksamhet finansieras genom att samebyn tar upp lån, in- nebär det att även de renägare som inte deltar i verksamheten kan komma att påverkas ekonomiskt. Lantbruksstyrelsen har föreslagit att någon form av fondbildning i samebyn skulle kunna fungera som säkerhet för lånet. Även i detta fall kan emellertid den enskilde renägarens ekonomi påverkas på ett sätt som inte är önskvärt för renskötselns bedrivande i byn. Går den utvidgade verksamheten dåligt kan renägaren i värsta fall tvingas sluta med renskötseln.

Jag kan mot den angivna bakgrunden inte biträda förslaget att en sameby skall kunna ägna sig åt annan verksamhet än renskötsel. Det är emellertid angeläget att betona att begränsningen av samebyns verksamhet inte hindrar samebymedlemmarna från att ägna sig åt annan sysselsättning. Det är såle— des inte fråga om något näringsförbud eftersom det självfallet står fritt för varje renägare som är intresserad av'det att vid sidan av renskötseln bedriva annan verksamhet.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

159

2.17 Ersättning för viltskador

Mitt förslag: Rennäringen får årligen disponera ett belopp motsva- rande det skäliga värdet av de renar som har rivits av rovdjur. Fördel- ningen av ersättningen skall baseras på rovdjursförekomst. Same- tinget svarar för administrationen och fördelningen i samverkan med' Statens naturvårdsverk.

För att ersätta de skador rovdjuren orsakar andra tamdjur än ren liksom skador som annat vilt åstadkommer anvisas ett fast belopp.

Skälen för mitt förslag: Jag tar först upp frågan om ersättning för rovdjurs- rivna renar. Enligt förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur lämnas ersättning av statsmedel om en ren dödas eller skadas genom angrepp av björn, varg, järv, 10 eller örn under förutsättning att renen har återfunnits. Ersättningen betalas till renens ägare. Om ägaren inte kan iden- tifieras lämnas hela ersättningen till den sameby inom vars betesområde re- nen har påträffats. Samebyn får dessutom ett visst belopp för varje ersatt ren som påträffats inom betesområdet. Ersättning lämnas inte om det visas att skadan beror på uppenbar vårdslöshet vid bevakningen av djuret eller på att det släppts inom område där det inte får komma in för att beta. Frågor om ersättning enligt förordningen prövas av länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen. Ansökan om ersättning skall enligt förordningen vara åtföljd av den utredning som Statens naturvårdsverk bestämmer. Verket har dock inte ut- färdat några sådana bestämmelser.

Ersättning lämnas således såväl till renägaren, om denne är känd, som till den sameby där renen har påträffats. Ersättningsbeloppens storlek fastställs med hänsyn till prisutvecklingen årligen av Naturvårdsverket efter samråd med Statens jordbruksverk. Olika ersättningsbelopp gäller för honrenar, hanrenar och kalvar. Honren ersätts med ungefär det dubbla slaktvärdet var- igenom renägarna också kompenseras för ett eventuellt framtida produk- tionsbortfall. Ersättningen till samebyn motsvarar i stort ett beräknat värde för en genomsnittlig ren. Naturvårdsverket har för budgetåret 1991/92 fast- ställt ersättningen för en vuxen hanren till 1495 kr, för en vuxen honren till 1 755 kr och för en årskalv till 915 kr. Ersättningen till samebyn är 1245 kr. Under budgetåret 1990/91 lämnades en sammanlagd ersättning på 22,3 mil- joner kronor för 9 030 anmälda rovdjursrivna renar. Närmare hälften av de rovdjursrivna renarna är honrenar och en dryg tredjedel är kalvar. Hälften av renarna rivs avjärv och en knapp tredjedel av lodjur.

Naturvårdsverket har sedan mitten av 1970-talet bedrivit fältarbete kring problemet renar och rovdjur. Undersökningar med individmärkta renar och renar med radiosändare bedrevs under åren 1982—1986 i Jåkkåkaska sa- meby i Norrbottens län och under åren 1980—1986 i Umbyns sameby i Väs- terbottens län. Resultaten av undersökningarna har publicerats i rapporten Renar och rovdjur, Rovdjurens effekter på rennäringen. Av undersökningen framgår bl.a. att rovdjuren i Jåkkåkaska sameby svarade för 12,1 % av död- ligheten under kalvarnas första levnadsår. Hos vuxna renar bedömdes den årliga förlusten orsakad av rovdjur vara ca 2%.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

160

Naturvårdsverket lämnade därefter ett förslag till nytt ersättningssystem för rovdjursdödade renar (rapport 3899). Enligt verket finns det ett antal olägenheter med det nuvarande ersättningssystemet. En grundläggande svaghet är att den rovdjursdödade renen måste hittas för att ersättning skall lämnas. De nämnda undersökningarna tyder på att närmare 95 % av de döda kalvarna inte återfinns utan särskilda sökinsatser. Det är svårt att entydigt fastställa dödsorsaken, vilket enligt gällande bestämmelser krävs för att er- sättning skall lämnas. En rovdjursdödad ren kan enligt verket redovisas vid två tillfällen genom skilda anmälningar. Naturvårdsverket anger att skillna- den i antalet anmälda rovdjursrivna renar mellan vissa angränsande same- byar är påtaglig. Genomförda rovdjursinventeringar i dessa samebyar visar inte på motsvarande skillnader vad avser rovdjursförekomst. Några same- byar i Jämtland redovisade under 1980-talet de högsta förlusterna i Sverige utan att något talar för att rovdjursförekomsten är större i dessa samebyar än på andra håll i landet. Det kan visserligen föreligga betydande skillnader i predationstryck mellan närbelägna områden. Bevakningen av renarna sker också olika intensivt. Enligt verket kan det emellertid ändå inte uteslutas att oegentligheter förekommer. En olägenhet med det nuvarande systemet är att det saknas ett kostnadstak. En olägenhet av administrativ art är att ersätt- ningsbeloppens storlek bestäms först sedan slaktpriserna under budgetåret är kända. Ersättningsbeloppen fastställs därför under senare delen av bud- getåret. Om crsättningsbeloppen då höjs måste retroaktiv ersättning betalas ut i varje enskilt fall. Det nuvarande ersättningssystemet är enligt Natur- vårdsverket behäftat med så uppenbara brister att ersättningsreglerna bör ändras. Två förslag bör då övervägas. Det ena är att övergå till ett helt nytt system där ersättningarna knyts till dokumenterad rovdjursförekomst. Det andra är att modifiera nuvarande ersättningsbestämmelser.

Verket föreslog därför i första hand att det införs ett nytt ersättningssy- stem som bygger på kunskap om rovdjurens antal, föryngring och utbred- ning. Avsikten är inte att rovdjursantalet skall anges exakt för landets alla samebyar. Ersättningen skall i stället främst grundas på tre nivåer för de vik- tigaste rovdjursarterna: 1. Om arten saknas inom samebyn, 2. Om arten finns men inte ynglar och 3. Om arten ynglar och i så fall antalet föryng- ringar.

Ersättningsbeloppen skall enligt förslaget inte enbart fastställas med hän- syn till rovdjursartens predationstryck utan också till dess naturvårdsvärde, dvs. bevarandevärdet, som skall vara beroende av hur hotad arten är. För varje art fastställs schematiskt hur stort predationstrycket är. Predations- trycket är inte helt antalsrelaterat eftersom exempelvis flera järvar inom samma område använder samma kadaver. Om järv eller 10 uppträder i gräns- området mellan två samebyar skall ersättningen fördelas mellan byarna. Det förekommer ibland att ett eller flera rovdjur på kort tid dödar många renar på samma ställe. Dessa fall särbehandlas och skall ersättas separat efter granskning av de föreslagna rowiltskonsulenterna.

Enligt Naturvårdsverket vinner man följande fördelar med detta ersätt- ningssystem. De döda renarna behöver inte hittas. Därmed behöver inte hel- ler dödsorsaken fastställas och några intyg behövs inte. Riskerna för oegent- ligheter minskar betydligt och därmed också motsättningarna både inom

11 Riksdagen 1992/93. 1 .ru/nl. Nr.?2

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

161

rennäringen och mellan den och andra intressen. Det kommer att löna sig att samla och bevaka renarna. Varje ren som räddas från predation innebär en verklig vinst. Rovdjuren ges ett riktigare värde från naturvårdssynpunkt. Det går även att fastställa ett tak för hur höga ersättningarna för rovdjursska- dorna får bli.

Grundprincipen för det föreslagna ersättningssystemet är att ersättning- arna för rovdjursrivna renar skall betalas ut för de områden där rovdjuren finns. De skall betalas ut till samebyn som själv beslutar om eventuell fördel- ning till renägarna. Rovdjursantalet skall enligt förslaget inte anges exakt för landets 51 samebyar. För att systemet skall fungera krävs emellertid rov- djursinventeringar inom varje sameby. Enligt verket går det att nå ett full- gott inventeringsresultat vad gäller varg, järv och 10 genom inventering vin- tertid. När det gäller förekomst av björn och kungsörn krävs däremot att rapporter om observationer av dessa arter sänds in och ställs samman. Inven- teringar måste i ett inledningsskede genomföras i samtliga samebyar. För in- venteringsarbetet behövs det 12 heltidsanställda rovviltskonsulenter. Ytter- ligare 12 pcrsoner behövs under tre vintermånader för spårningsarbete. Na- turvårdsverket beräknar personalkostnaderna för det nya systemet till 5,4 miljoner kronor per år exkl. administrationen. av utbetalningarna.

Enligt Naturvårdsverket kan antalet rovdjursdödade renar grovt beräknas till mellan 12 000 och 22000 renar. Det verkliga antalet kan enligt verkets bedömning ligga kring 17 000 renar. Av dessa är 75 % årskalvar. Ersättnings- beloppen skall enligt förslaget fastställas efter förhandlingar mellan staten och Svenska samernas riksförbund (SSR). Verket har emellertid som ett ex- empel värderat renen till 1000 kr oavsett ålder och kön. Med detta exempel blir ersättningen för renarna 17 miljoner kronor och de administrativa kost- naderna 5,9 miljoner kronor eller totalt 22,9 miljoner kronor.

Naturvårdsverket föreslog i andra hand att det görs en modifiering av nu- varande ersättningssystem. De renar som återfinns rovdjursdödade multipli- ceras med en faktor, olika för vuxen ren och för kalv samt olika för bar- markstid och under vintern, för att samtliga rovdjursdödade renar skall kunna ersättas. För att kontroll av antalet rovdjursdödade renar skall kunna ske, bör enligt verket anmälan ske senast dagen efter fyndet. Kontrollen av de anmälda rovdjursdödade renarna föreslås ske genom 12 helårsanställda och 12 tillfälligt anställda kontrollanter. Verket beräknar personalkostna- derna till 8,4 miljoner kronor per år.

Naturvårdsverkets förslag remissbehandlades. Mot bakgrund av de in- vändningar som framkom vid rernissbehandlingen fann regeringen i prop. 1991/92:96 om vissajordbrukspolitiska frågor, m.m. att förslaget inte kunde läggas till grund för ett ändrat ersättningssystem. Frågan om att införa ett nytt system för ersättning av rovdjursrivna renar behöver enligt propositio- nen övervägas ytterligare. Det nuvarande ersättningssystemet behålls därför tills vidare. Regeringen ansåg dock att Naturvårdsverkets förslag till kon- trollmöjligheter borde genomföras omgående. Riksdagen godtog förslaget (bet. 1991/92:BoU17, rskr. 1991/92:246).

Bakgrunden till regeringens ställningstagande i den nyssnämnda proposi- tionen är följande. Svenska naturskyddsföreningen ansåg i sitt remissvar att det är möjligt att göra tillfredsställande bedömningar av antalet rovdjur

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

162

inom avgränsade områden. Statens veterinärmedicinska anstalt ansåg där- emot att det måste betecknas som ett vågstycke att basera ersättningen på något så svårbestämt som närvaro av rovdjur, varför det borde övervägas att först pröva systemet i några samebyar. Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg att det knappast är möjligt för endast 12 personer att bedriva något menings- fullt inventeringsarbete. Länsstyrelsen i Jämtlands län ansåg att det krävs fyra och inte två rovviltskonsulenter för inventeringsarbetet i länet. Enligt SSR förutsätter förslaget kunskaper om rovdjuren som inte finns och enligt förbundet kommer kostnaderna för administrationen att uppgå till mer än hälften av det föreslagna ersättningsbeloppet.

Själv görjag följande bedömning. Jag delar i huvudsak Naturvårdsverkets kritik mot det nuvarande systemet för ersättning av rovdj ursrivna renar. Jag delar också Naturvårdsverkets och remissinstansernas uppfattning att alter- nativet med modifierade regler medför ökade kostnader för kontrollverk- samhetcn utan att ge någon egentlig ökad kunskap om rovdjurens utbred- ning och det verkliga antalet rovdjursrivna renar. Det nuvarande ersätt- ningssystemet är förenat med sådana brister att det bör ersättas med ett nytt.

Genom Naturvårdsverkets förlustundersökningar har det klarlagts att an- talet rovdjursrivna renar överstiger det antal som anmäls återfunna. Varia- tionerna i rovdjurstäthet mellan samebyarna förefaller dock inte återspeglas i antalet utbetalda ersättningar. Enligt min bedömning är det emellertid i det närmaste ogörligt att åstadkomma ett ersättningssystem som upplevs som rättvist av alla berörda. Jag delar remissinstansernas uppfattning att det ge- nom de föreslagna rowiltskonsulenternas verksamhet knappast är möjligt att åstadkomma Sådan kunskap Om rovdjursförekomsten att en från renägar- nas synpunkt sett rättvis ersättning kommer att kunna lämnas. Förslaget för- utsätter dessutom en dyrbar administration.

SSR har efter överläggningar med Naturvårdsverket intagit den stånd- punkten att ett principbeslut bör fattas om en övergång till ett ersättningssy- stem som baserar sig på rovdjursförekomst. Övergången bör dock ske först vid den tidpunkt då det efter fortsatta inventeringar finns tillräcklig kunskap om rovdjuren och deras beteendemönster liksom om renen och renskötseln. I avvaktan på detta har SSR föreslagit att 12 % av antalet födda kalvar i varje sameby ersätts. Som ett alternativ till denna ersättningsnorm föreslår SSR att schablonersättningcn baseras på ett genomsnitt av antalet anmälda rov- dj ursrivna kalvar de senaste åren. Ersättningen skulle i det alternativet läm- nas för det genomsnittliga antalet renar, multiplicerat med faktorn 4,8. Bc- loppet utbetalas till samebyn som fördelar det enligt renlängden eller på an— nat sätt som byn beslutar. För vuxna renar behålls tills vidare nuvarande er- sättningssystem. Den ersättning som lämnas till samebyn för varje återfun- nen rovdjursriven ren skall enligt förslaget lämnas som hittills för vuxna djur. Eftersom alla kalvar enligt förslaget ersätts och då en del av samebyersätt- ningen utgör kompensation för renar som inte återfunnits, föreslår SSR att samebyersättningen nedsätts till hälften för kalvarna.

Jag är för egen del inte beredd att förorda ett system som innebär schablonersättning för rovdjursrivna renkalvar och individuell ersättning för återfunna rovdjursrivna vuxna djur. Enligt min mening bör i stället ersätt- ningsbeloppet baseras på de förlustsiffror som har presenterats i Naturvårds-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 J ordbruksdep.

163

verkets undersökningar. Ersättningen bör vidare baseras på rovdjurföre- komst. Detta innebär att förändringar i rovdjursförekomsten skall ligga till grund för fastställande av anslagets storlek. Jag vill i detta sammanhang un- derstryka Naturvårdsverkets roll som faunavårdande myndighet, vilket be- tyder att verket har att svara för en samlad bedömning av de svenska rovd- jursstammarnas storlek. Denna bedömning, som bör göras årligen, bör ligga till grund vid fastställandet av det totala ersättningsbeloppet.

Efter en samlad bedömning som tar skälig hänsyn till renskötselns och na- turvårdens intressen och som dessutom utgår från att minimera administra- tionskostnaderna föreslår jag följande. Det bör årligen avsättas en samlad ersättningssumrna som motsvarar skäligt värde för de rovdjursrivna renarna. Som framgått av min redogörelse för Naturvårdsverkets förslag beräknas rovdjuren svara för högst 12% av dödligheten under kalvarnas första lev- nadsår. Hos vuxna renar bedöms den årliga förlusten orsakad av rovdjur vara ca 2 %. Verket har grovt beräknat antalet rovdjursdödade renar till mellan 12000 och 22000. Med utgångspunkt i de angivna procentsatserna bedömer jag antalet rovdjursdödade renar till för närvarande knappt 20000, varav 16 000 är kalvar. Ersättningsbeloppet bör baseras på de nu angivna för- lustsiffrorna. Beloppet bör få disponeras av rennäringen.

Chefen för Utbildningsdepartementet har tidigare denna dag föreslagit att ett Sameting skall införas. Jag anser att beslut om användningen av ifrågava- rande medel bör fattas av Sametinget. Beloppet skall användas till ersättning för rovdjursrivna renar, för åtgärder för att förebygga skador av rovdjur eller för kostnader för extra bevakning av en renhjord vid stor rovdjursföre- komst. Jag utgår från att ersättningen till renägare kommer att betalas ut till resp. sameby. Inte minst av administrativa skäl bör utbetalning till enskilda renägare från Sametinget eller från annan myndighet undvikas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har påtalat att det saknas förslag i Natur- vårdsverkets rapport om fördelningen av ersättningen inom samebyn. Läns- styrelsen i Norrbottens län ansåg i sitt remissyttrande över Naturvårdsver- kets förslag att en sameby bör vara ålagd att fördela minst en tredjedel av ersättningsbeloppet till enskilda renägare. Enligt min mening bör det emel- lertid ankomma på varje sameby att bestämma fördelningen mellan byn och renägarna.

Ett ersättningssystem som baserar sig på förekomsten av rovdjur och de- ras föryngring inom en sameby har den fördelen att renägarna blir mer be- nägna att acceptera en större rovdjursstam än i dag. Som jag tidigare redo- gjort för anscr jag att det inte ens genom rowiltskonsulenternas verksamhet är möjligt att åstadkomma sådan kunskap om rovdjursförekomsten att en från renägarens synpunkt rättvis ersättning kan lämnas. Det finns i dag viss begränsad kunskap om förekomsten av rovdjur. Det är angeläget att öka dessa kunskaper. De renskötande samerna spelar en viktig roll i detta ar- bete. Det är angeläget att de medverkar genom att rapportera rovdjursob- servationer till Sametinget. Sametinget ansvarar för att erforderlig informa- tion om rovdjursförekomsten sammanställs. Länsstyrelsernas rennäringsen- heter och naturvårdsenheter samt polisen bör också kunna bidra med ökade kunskaper om förekomsten genom att rapportera observationer till Same- tinget. Självfallet kan dessa uppgifter vara av mycket känslig natur och måste

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

] 64

då omfattas av sekretess. De regler om sekretess för uppgifter om utrot- ningshotade djur som finns i 10 kap. sekretesslagen (1980:100) är enligt min mening tillräckliga på denna punkt. Sametinget skall tillsammans med Na— turvårdsverket bearbeta och redovisa dessa Uppgifter. Jag förutsätter att Sa— metinget aktivt utnyttjar den kompetens inom faunavårdens område som finns i Naturvårdsverket och hos länsstyrelserna.

Det finns flera skäl för att låta Sametinget spela en central roll då det gäller sammanställandet av informationen. I framtiden kommer det att vara natur- ligt för de renskötande samerna att hålla tät kontakt med Sametinget. Det ter sig då naturligt att de rapporterar rovdjursobservationer till sin egen myndighet. Eftersom det föreslagna ersättningssystemet baseras på rov- djursförekomst ligger det i de renskötande samernas intresse att redovisa alla observationer som görs. Samtidigt är det värt att notera att om en sa- meby skulle rapportera för hög förekomst leder det, under förutsättning att den felaktiga rapporteringen inte uppdagades, till att denna by får för hög ersättning på de andra byarnas bekostnad. Det ligger således i de renskö- tande samernas eget intresse att lämna korrekta uppgifter. _

Ersättningssystemets konstruktion gör att de renägande samerna upp- muntras att redovisa alla observationer, vilket innebär att ett unikt under- lagsmaterial finns att tillgå. Detta är av stort värde inte minst för Naturvårds- verkets arbete med faunavården.

Naturvårdsverket har under en del av året viltspårare anställda. De utnytt- jas främst i områden där rovdjursförekomsten upplevs som ett problem av lokalbefolkningen. I Norrbottens län har viltinventeringar utförts av ett tio- tal naturbevakare vid Naturvårdsverkets fjällenhet i Jokkmokk. Naturbeva- karnas uppgift är främst att ansvara för nationalparkerna och naturreserva- ten i länet. Under sin tjänstgöring vistas de mycket i de områden där rovdju- ren finns. Deras kunskaper om rovdjursförekomsten kan utnyttjas bättre än i dag. Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt yttrande över Naturvårds- verkets förslag ansett att det är betydligt rationellare och effektivare att ut- nyttja den fältpersonal som redan finns inom länsstyrelserna för förvalt- ningen av nationalparker, reservat och fjälleder i området. Inventeringsar- betet bör enligt länsstyrelsen utan större svårigheter och med viss resursför- stärkning kunna kombineras med fältpersonalens andra uppgifter. Även ren- ägarnas rapporter om rovdjursförekomst bör ge värdefull kunskap om rov- djurens utbredning. Det går således att få fram åtskilliga kunskaper om rov- djuren inom renskötselområdet. Det exakta antalet rovdjur i varje sameby kan dock inte anges. Länsstyrelserna har numera ett regionalt ansvar för så- väl faunavården som rennäringen. Det bör därför ankomma på länsstyrelsen att tillsammans med samerna intensifiera inventeringsarbetet medan Same- tinget i samråd med Naturvårdsverket har ansvaret för att en sammanställ- ning sker av uppgifterna om rovdjursförekomsten inom renskötselområdet. Sammanställningen utgör beslutsunderlag för Sametingets fördelning av det disponerade beloppet för ersättning för rovdjursrivna renar.

Sammanfattningsvis anser jag att utgångspunkten vid fördelningen av medlen bör vara rovdjursförekomsten inorn samebyarnas områden. Särskild vikt skall läggas vid föryngringar så att rovdjurens långsiktiga överlevnad i landet garanteras. Härigenom skapas ett rättvist ersättningssystem samtidigt

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2 Jordbruksdep.

163

som behovet av skydd för de stora rovdjuren tillgodoses. Ett bra underlag för medelsfördelningen är de resultat som kommer fram successivt i de på- gående rovdjursinventeringarna. Det är angeläget att Sametinget håller en nära kontakt med Naturvårdsverket i dessa frågor så att de nya kunskaper som kommer fram fortlöpande kan utnyttjas i sammanhanget. Det bör an- komma på Sametinget att, efter samråd med Naturvårdsverket och renägar- nas organisationer, redovisa hur medlen använts och effekten härav.

Som jag nämnt lämnas ersättning även för skador som rovdjuren orsakar andra tamdjur. Utbetalad ersättning avser främst rovdjursrivna får. Enligt förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m.m. kan ersätt- ning dessutom lämnas för skador som annat vilt åstadkommer, om det är up- penbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som ska- dan föranleder. De ersättningar som utbetalas avser skador förorsakade av vilt där beståndens ringa storlek medför att jakt inte är tänkbar. Det gäller exempelvis skador förorsakade av sälar och tranor. För skadeförebyggande åtgärder disponerar Naturvårdsverket för innevarande budgetår 200000 kr. I fortsättningen bör ett fast belopp anvisas för ersättning av de skador som jag nu redogjort för. Liksom hittills bör viss del av detta belopp kunna använ- das för skadeförebyggande åtgärder.

Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till de ändringar i för- ordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur och förord- ningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m.m. som föranleds av mina förslag till ändrat ersättningssystem för viltskador.

Sametinget kan tidigast inleda sitt arbete under hösten 1993. Mot bak- grund härav, och för att ge tid till ytterligare arbete med rovdjursinvente- ringar, bör det nya ersättningssystemet gälla från den 1 juli 1995.

2.18 Renforskningen

Min bedömning: Det samlade renforskningsprogram som redovisades i den forskningspolitiska propositionen våren 1990 ger en bra grund för en sammanhållen renforskning. Genom ett utnyttjande av de sam- ordningsmöjligheter programmet ger kan en effektiv forskning åstad- kommas till gagn för en nödvändig anpassning och utveckling av ren-

näringen.

Regeringen uppdrog år 1987 åt Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR) att efter samråd med Lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksuniver- sitet, Statens veterinärmedicinska anstalt och andra berörda organ utarbeta ett sammanhållet program för den framtida renforskningen. Bakgrunden till uppdraget var bl.a. den splittring och dåliga samordning som rådde på områ- det. Uppdraget redovisadcs i en rapport i september 1988. I rapporten pe- kade SJFR på behovet av både grundläggande allmän biologisk forskning och produktionsinriktad forskning. Enligt rapporten behövdes också fördju- pade kunskaper inom områdena växtekologi, viltekologi och skogsskötsel. I rapporten föreslog SJ FR att en fältstation för provtagning och försök upprät-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

166

tas med SJ FR som huvudman och Svenska samernas riksförbund som ansva- rigt för den praktiska skötseln.

Remissinstanserna delade i huvudsak SJFst syn på behovet av och inne- hållet i detta forskningsprogram.

I den forskningspolitiska propositionen våren 1990 redovisade regeringen mot denna bakgrund ett samlat renforskningsprogram. Regeringen framhöll särskilt behovet av FoU-insatser för att skapa underlag för en positiv utveck- ling av rennäringen så att den kan bedrivas med rimlig ekonomisk avkast- ning. Syftet med programmet är att stärka renforskningen, att inrikta den mot för rennäringen angelägna frågor och att samordna de resurser som finns på området inom forskarvärlden.

SJFR har fått ansvaret för att genomföra programmet". Som ett extra till- skott till renforskningen anvisades som en följd av nämnda forskningspropo- sition 1 miljon kronor. Vidare har SJFR i enlighet med intentionerna i pro- positionen omfördelat 1 miljon kronor av befintliga medel. I dag står ca 2,2 miljoner kronor till förfogande särskilt för verksamheten. Därtill kommer de resurser hos skilda universitet, forskningsråd och andra forskningsfinan- sierade organ som kan utnyttjas och samordnas inom programmet. I propo- sitionen beräknades dessutom hyresmedel för en renförsöksstation motsva- rande en investering på högst 3 miljoner kronor.

SJFR har alltså huvudansvaret för samordningen av renforskningen. Här- igenom kan aktualiserade forskningsprojekt utvärderas och prövas i konkur- rens mellan forskare från olika högskolor och institutioner. Detta gynnar renforskningen eftersom det ger en möjlighet att kvalitetsmässigt väga olika insatser mot varandra. Rådet stöder forskningsprojekt av skilda karaktärer, allt från kulturgeografiska till mera grundläggande om urvalsmetoder för avelsarbetet. En stor del av de forskningsprojekt som pågår är inriktade på bete, foder och betesekologiska frågor. I den särskilda arbetsgrupp som be- dömer och beviljar medel till forskningsprojekt är rennäringen represente- rad.

SJFR beslutade i maj i år att inom ramen för renforskningsprogrammet finansiera en professur i renskötsel. Regeringen beslutade den 27 augusti 1992 att det vid SJ FR får finnas en tjänst som professor i renskötsel. Sveriges lantbruksuniversitet överväger att stödja professuren med basresurser. Rå- det och den lantbruksvetenskapliga fakulteten vid Lantbruksuniversitetet avser att tillsammans arbeta för att förstärka basresurserna genom bl.a. överläggningar med andra intressenter. Professuren avses få ett nationellt samordningsansvar för renforskningen. Detta ökar förutsättningama för en kvalitativt bättre renforskning och är en stimulans för nya forskningsinsatser inom området. Inrättandet av en professur i renskötsel aktualiserar frågan om en fältstation. SJFR, Lantbruksuniversitetet, Svenska samernas riksför- bund och Umeå universitet kommer att behandla frågan om en eventuell fältstation eller annan centrumbildning när professuren har tillsatts.

I sammanhanget bör även nämnas det nordiska samarbetet på renforsk- ningens område. Sedan år 1980 finns ett särskilt nordiskt organ för renforsk- ning (NOR) som bl.a. organiserar forskarseminarier, för register över veten- skapliga artiklar och utger en vetenskaplig tidskrift. Verksamheten finansie- ras med direktbidrag från Finland, Grönland, Norge och Sverige. NOR har

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

167

för avsikt att stimulera till ökat direkt projektsamarbete och har av den an- ledningen tagit initiativ till en starkare anknytning till övrigt nordiskt samar- bete som organiseras under Nordiska ministerrådet. Ministerrådet har i juni i år beslutat att NOR skall knytas till Nordisk ämbetsmannakommitté för jord- och skogsbruksfrågor inom vilken nordisk samordning sker av jord- bruks- och skogsforskningen.

De särskilda insatser som görs och som planeras inom programmet för renforskning ger bra grund för en sammanhållen forskning inom ämnet. Därtill kommer de resurser som finns inom institutioner som inte uteslu- tande är inriktade på vad som uppfattas som renforskning. Jag tänker då på grundläggande områden som ekologisk botanik, fysiologi, mikrobiologi, ge- netik och immunologi samt mera tillämpade delar av områdena utfodring, veterinärmedicin och ekonomi. Genom det samordnade forskningsprogram- met kan dessa resurser utnyttjas för renforskningens behov. Det är sålunda viktigt att de samordningsmöjligheter som programmet ger också utnyttjas. Endast härigenom kan en effektiv forskning åstadkommas till gagn för en nödvändig anpassning och utveckling av rennäringen.

2.19 Prisstödet till rennäringen

Mitt förslag: Det nuvarande prisstödet till rennäringen i form av ett fast belopp per slaktad ren ersätts med ett prisstöd som baserar sig på slaktvikt. Prisstöd lämnas inte till renägare som har mindre än 50 renar.

Skälen för mitt förslag: I prop. 1973:96 angående reglering av priserna på jordbruksprodukter, m.m. föreslog regeringen att ett prisstöd till rennä- ringen skulle införas. Med hänsyn till den stora osäkerheten om inkomstför- hållandena inom rennäringen ansåg föredraganden att prisstödet i första hand skulle ses som ett medel i rationaliseringsverksamheten. Detta krävde att stödet borde utgå som ett tillägg per slaktad ren och inte per kilo. En sådan stödforrn borde bidra till en bättre köns- och ålderssammansättning på renstammen och ett rationellare slaktuttag. Det ansågs svårt att bedöma konsekvenserna av denna form av stöd för exempelvis handeln med livdjur. Utvecklingen skulle därför noga följas. Enligt propositionen borde det an- komma på regeringen att ompröva frågan om stödet skall utgå per kilo.

Rennäringskommittén föreslog i betänkandet (SOU 1983:67) Rennäring- ens ekonomi att prisstödet även i fortsättningen borde utgå med ett fast grundbelopp per slaktat djur. Dessutom borde ett förhöjt prisstöd utgå för slakt av djur med slaktvikter under 30 kg. Regeringen föreslog emellertid i prop. 1985/86:100 bil. 11 att de medel som anvisades över anslaget Prisstöd till jordbruket i norra Sverige för särskilt pristillägg på renkött och i övrigt till främjande av rennäringen i fortsättningen borde anvisas över anslaget Främjande av rennäringen. Prisstödets storlek per ren borde i fortsättningen bestämmas av Jordbruksnämnden och Lantbruksstyrelsen gemensamt sedan det i de årliga överläggningarna mellan staten och rennäringen, företrädd av

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

168

Svenska samernas riksförbund, bestämts en ram för hur stort belopp som får användas för pristillägg. Stödet borde enligt förslaget främja en optimal avkastning av renhjorden. Riksdagen godtog förslaget och uttalade att pris- stödet bör justeras årligen (bet. 1985/86:JOU13, rskr. 1985/86:165). Vid de årliga överläggningarna mellan staten och rennäringen infördes inte något kilorelaterat eller differentierat prisstöd. Stödet utgick således även fortsätt- ningsvis som ett fast belopp per slaktad ren.

Riksdagen ansåg vid behandlingen av statsbudgeten för budgetåret 1989/90 att en viss eftersläpning skett i fråga om prisstödet till rennäringen jämfört med vissa andra stödformer. Anslagskonstruktionen gav inte heller rennäringens företrädare möjlighet att föra reella överläggningar med staten om nivån på prisstödet. Riksdagen ansåg att det förelåg starka skäl för en återgång till den anslagskonstruktion som gällde före budgetåret 1985/86 (bet. 1988/89zJoU12, rskr. 1988/89:156). Prisstödet till rennäringen har där- för från budgetåret 1990/91 anvisats över ett särskilt förslagsanslag och utgått som ett fast belopp per slaktad ren.

Nivån på prisstödet till rennäringen har höjts betydligt sedan det infördes i början av 1970-talet. Det utgår för innevarande budgetår med 379 kr per slaktad ren. Bidraget har fått en allt större betydelse för de totala intäkterna för renskötseln och ger därigenom större effekter på marknaden än tidigare.

Jag anförde i budgetpropositionen 1992 under nionde huvudtitelns anslag Främjande av rennäringen att vissa problem uppkommit med avsättningen av renköttet. Åtgärder för ökad avsättning av renkött bör därför prioriteras vid fördelning av det nämnda anslaget. Svenska samernas riksförbund (SSR) har inrättat Branschrådet för renkött, där företrädare för rennäringen lik- som företag verksamma med slakt, förädling och försäljning av renkött har inbjudits att ingå. Branchrådet skall verka för att samordna marknadsinsat— ser med särskild tyngdpunkt på konsumentmarknaden. Rådet avses få sär- skilda ekonomiska medel av näringen för att kunna genomföra dessa insat- ser. Företag skall kunna söka bidrag från rådet för sälj- och marknadsfö- ringsinsatser med ett belopp motsvarande det företaget självt ställer upp med.

Mot denna bakgrund anförde jag i prop. 1991/92:96 om vissa jordbrukspo- litiska frågor, m.m. att det är angeläget att effektiva marknadsåtgärder kan vidtas och att slakten sker på ett sådant sätt att renkött av bästa kvalitet er- hålls. De medel som anvisas över anslaget Prisstöd till rennäringen borde kunna användas även för dessa ändamål. Användningen av det prisstöd som utgår för varje slaktad ren borde därför beslutas efter årliga överläggningar mellan staten och företrädare för rennäringsutövarna. Genom överläggning- arna kan överenskommas exempelvis att viss del av beslutat prisstöd per ren används för marknadsföringsåtgärder eller att differentierat prisstöd utgår beroende på hur besiktningen av renkött skett. Därigenom kan önskemålen om en förändrad användning av prisstödet tillgodoses. Riksdagen godtog förslaget (bet. 1991/92zBoU17, rskr. 1991/92:246). Enligt förordningen (1986:255) om pristillägg på renkött skall pristillägget därför användas till de stödformer som Jordbruksverket beslutar efter överläggning med SSR. Vid dessa överläggningar har beslutats att under innevarande budgetår avsätta 15 kr av prisstödet per ren till marknadsföringsåtgärder.

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

169

Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att prisstödet till rennäringen årli- gen skall justeras i enlighet med de principer som fastställs för stödet till jordbruket i norra Sverige (senast bet. 1990/91:JOU22, rskr. 1990/912202). I betänkandet (Ds 1991:80) Jordbruket i norra Sverige föreslogs emellertid att stödet till rennäringen bör frikopplas från övrigt stöd till jordbruket i norra Sverige. Den tekniska utformningen av uppräkningsreglerna borde lösas ge- nom den översyn av prisstödet som pågår inom Jordbruksverket. Jag delade i den nämnda propositionen uppfattningen att justeringen av prisstödet till rennäringen inte skall ske enligt de principer som gäller för stödet till jord- bruket i norra Sverige. Riksdagen hade ingen annan uppfattning i frågan (bet. 1991/92:BOU17, rskr. 1991/92:246).

Vid övervägande om en ändrad utformning av prisstödet till rennäringen måste bl.a. följande faktorer beaktas. Ett av de svåraste problemen för ren- näringen har alltid varit att uppnå balans mellan renantal och betestillgång i ett mer långsiktigt perspektiv. Renantalet har en tendens att öka så länge betesresurserna medger detta. När betet inte längre räcker till uppstår ett labilt läge då renhjordar är sårbara för relativt små förändringar iväderläget. Förlusterna i dessa hjordar är allmänt sett högre och risken för svältdöd i stor omfattning är därför stor. Renantalet har av flera orsaker ökat kraftigt under senare år och är i stora delar av renskötselområdet mycket högt. Inte minst för att bevara renbetesresurserna och därmed skydda de långsiktiga produktionsförutsättningarna bör djurantalet minskas till det tillåtna antalet i de områden där antalet djur är för högt. Brist på bete ger magra djur och ett ökat antal djur med nedsatt kondition. Detta medför bl.a. förutom pro- blem från djurskyddssynpunkt ökade risker för försämrad köttkvalitet. Pris- stödet bör även mot denna bakgrund kunna användas för att dels förbättra det allmänna lönsamhetsläget i renskötseln, dels som ett styrmedel för att uppnå önskvärda förändringar i rennäringen. Prisstödet bör även bidra till en ökad slakt för att uppnå en bättre balans mellan renantalet och betestill- gången, ge en jämnare företagsstruktur, ökad avkastning och goda avsätt- ningsmöjligheter. Prisstödet måste dessutom vara enkelt att administrera och kontrollera.

I Norge utgör driftstillskottet en viktig del i det s.k. rendriftsavtalet. Det primära syftet är främst att höja inkomsterna för renskötselföretagarna till en nivå likvärdig med en industriarbetares. Den kraftiga ökningen av renan- talet har emellertid gjort att den norska staten ställer krav på en ökad slakt för att stöd skall kunna utgå. Samtidigt har man kopplat slaktuttagets storlek till reninnehavet på så vis att större reninnehav kräver större procentuell slakt för att stöd med en viss storlek skall kunna utgå. Genom denna kon- struktion vill man uppnå, förutom en ökad slakt, även en utjämning av ren- innehavet. En sådan konstruktion skulle för svensk del kräva en ändring av det nuvarande administrativt enkla och snabba utbetalningsystemet efter- som prisstödet inte kan betalas ut innan slaktsäsongen är avslutad. Det krä- ver vidare att slakteriföretagen i sin redovisning till J ordbruksverkct särskil- jer de djur för vilka extra stöd skall utgå. Genom mitt förslag i det före- gående (avsnitt 2.10) om inrättande av ett företagsregister och om årlig ren- räkning (avsnitt 2.7) samt möjligheten för länsstyrelsen att kontrollera ren-

Prop. 1992/93:32 Bilaga 2 Jordbruksdep.

170

räkningen, öppnas dock möjligheten för att rent praktiskt införa detta sy— stem.

Marknadsförändringar fr.o.m. mitten av 1980-talet, som bl.a. har sam- band med Tjernobylolyckan, samt lönsarnhetsproblem för renslaktföretagen har inneburit svårigheter att få en tillfredsställande avsättning av renkött. Det är därför angeläget att marknadsföringsåtgärder vidtas. Som jag nyss redogjort för har det nu införts en möjlighet att använda prisstödet till så- dana åtgärder. En satsning på marknadsföring skulle kunna innebära att köt- tet kan avyttras lättare och att det skapas förutsättningar för ökad slakt. Jag vill dock betona att det är näringen själv som har ansvaret för en effektiv avsättning av sina produkter.

Mot den bakgrundjag nu redogjort för är det önskvärt att se till att prisstö- det inte motverkar behovet av en bättre anpassning till produktions- och marknadsförutsättningarna.

Prisstödet till rennäringen bör så vitt möjligt stimulera till en optimal kött- produktion inom ramen för prodrrktionsförutsättningarna. Därmed främjas också rennäringens långsiktiga överlevnad. Stödet bör vidare gagna en god marknadsanpassning, inte motverka lrygien- och kvalitetssträvanden samt vara lätt att kontrollera och administrera. Det skall dessutom kunna fungera inom ramen för de överenskommelser som Sverige kan komma att träffa med t.ex. EG eller länderna inom GATT.

Det är nu närmare 20 år sedan prisstödet till rennäringen infördes. Stödet har hela tiden utgått per slaktad ren. Den uttalade ambitionen att åstad- komma ett ratiorrellare slaktuttag har enligt min mening inte uppnåtts. Inom många samebyar går utvecklingen i stället mot sjunkande slaktvikter och därmed risk för sämre köttkvalitet. Denna utveckling beror på att renantalet är för högt och ett därmed sammanhängande kraftigt betestryck.

Det nuvarande systemet innebär att kalvar och vuxna djur som har onor- malt låg vikt och därmed också dålig kvalitet får ett särskilt högt stöd omräk- nat per kilo medan tunga djur med hög köttkvalitet och därmed större efter- frågan på marknaden får ett jämförelsevis mycket lågt stöd per kilo. Ren- ägarna kan således sägas ha anpassat produktionen till prisstödets konstruk- tion med premiering av slakt av små renar. Detta gynnar i längden vare sig renägarna eller slakterierna. Det är enligt min mening nödvändigt att an- passa prisstödet bättre till produktions- och marknadsförutsättningarna.

Jag anser mot den nu angivna bakgrunden att prisstödet i fortsättningen bör utgå som ett stöd per kilo. Därigenom främjas produktionen av renar med hög köttkvalitet eftersom detta ger renägaren bästa ekonomiska utbyte. De små och magra renarna med lägre köttkvalitet kommer att slaktas ut ef- tersom de upplevs som olönsamma av renägaren. Det uppkommer vidare ett motiv för renägaren att minska sitt renantal för att få ett lägre betestryck, vilket ger bättre slaktdjur.

Tillsammans med mitt förslag i det föregående (avsnitt 2.7) om möjlighet att förelägga vite för att minska ett för högt renantal kommer ett kilorelate- rat prisstöd att medverka till ett lägre renantal och ett minskat betestryck. Detta säkerställer ctt uthålligt utnyttjande av den naturresurs som renbetet utgör.

Ett kilorelaterat prisstöd kan utgå antingen lika för alla slaktdjur eller med

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2 J ordbruksdep.

171