JK 1569-03-28

Tingsrätten tillämpar ett arbetssätt med en s.k. storrotel på vilken lagmannen och de två rådmännen tjänstgör. En av domarna är beredningsdomare. Detta uppdrag växlar enligt en inbördes fördelning mellan de ordinarie domarna.

Samtliga mål och ärenden lottas på storroteln. Lagmannen ansvarar för handläggningen av de mål som har tilldelats storroteln i den mån inte någon åtgärd beslutats, dom meddelats eller beslut fattats av en annan domare i målet.

I beredningsorganisationen, vars uppgift är att bereda målen inför avgörande, ingår beredningsdomaren, tingsnotarierna och domstolssekreterarna. Beredningsdomaren är chef för beredningsorganisationen och leder arbetet inom denna.

På förfrågan från Justitiekanslern angavs följande inställning till det nya arbetssättet. Samtliga personalkategorier har skriftligen redogjort för sin syn.

Domarna anser att de främsta fördelarna med storrotelsystemet är att det innebär en mindre sårbar organisation som på ett flexibelt sätt klarar av att någon är frånvarande utan att målen blir liggande. Effekten blir att de anhopningar av akter som tenderar att finnas efter bortovaro i det klassiska rotelsystemet elimineras. Som storrotelsystemet tillämpas i tingsrätten kräver det en långt driven samsyn i handläggningsfrågor, vilket i sin tur förutsätter ett ökat samarbete och en utvidgad diskussion mellan domarna. Effekten har blivit en större likformighet i handläggningen. Det upplevs också som en fördel att flera domare tittar på målen. Handläggningen av besvärliga mål kan underlättas genom att de "ses av flera ögon". En konsekvens är emellertid att möjligheten till kontroll i varje enskilt mål för domarna har minskat. Anledningen uppges dock inte primärt vara storrotelsystemet utan den ökade delegation som sker till kanslipersonal och notarier. Man har inte märkt att det uppstått fler fel eller andra brister i handläggningen på grund av organisationsförändringen.

Domstolssekreterarna-beredningssekreterarna anser att storrotelsystemet innebär att det inte går att ha kontroll på målen på samma sätt som i ett traditionellt rotelsystem. De upplever emellertid inte att de förlorat överblicken. Organisationen ställer större krav på samarbete, såväl sekreterarna emellan som mellan sekreterarna och notarierna. - Ibland upplevs att det finns en konflikt mellan å ena sidan att snabbt hantera inkommande post och å andra sidan att läsa igenom handlingarna och ge genomarbetade förslag till notarier-beredningsdomare, alternativt att själv fatta beslut. Det utvidgade ansvar som sekreterarna fått är roligt men innebär samtidigt en anspänning. Generellt sett har organisationsförändringen inte lett till en ökad arbetsbelastning.

Notarierna anser att det är positivt att kunna fördela arbetsuppgifterna löpande mellan sig. Ibland förekommer det att tre domare samtidigt ger notarien uppdrag, vilket ställer krav på notarien att själv kunna "sätta gränser och säga ifrån". Det ligger en svårighet i att samtidigt arbeta för tre domare som inte fullt ut har samma uppfattning om formuleringar m.m. Det utökade ansvar och den vidgade delegation som följer med storrotelsystemet upplevs som något positivt.

Aktörer utanför domstolen, främst ombud, har ibland uttryckt irritation över att tingsrätten under målets handläggning inte kan peka ut någon av domarna som ansvarig för målets avgörande.

Vid inspektionen framkom att tingsrätten inte har några balanser att tala om. Samtliga färdigberedda dispositiva tvistemål, där det normalt kan bli balanser, var utsatta till huvudförhandling. Någon annan grund för prioriteringar av mål än vad lagstiftningen innehåller finns inte.

Medborgarperspektivet tillgodoses på tingsrätten genom bl.a. utbildning i ett program för vittnesstöd, särskilda partsrum och generösa expeditionstider.

Det intryck som Justitiekanslern fick vid inspektionen var att arbetet på tingsrätten fungerar mycket effektivt och att rättssäkerheten upprätthålls trots ett högt arbetstempo. I vad mån detta beror på den nya arbetssituationen går inte att säga, men arbetsmodellen tycks i vart fall verksamt ha bidragit.

En genomgång av de äldsta målen resp. ärendena och av balansläget i stort tyder på att handläggningstiderna vid tingsrätten är korta.

Justitiekanslern uppmärksammade dock vid granskningen ett mål där handläggningen synes ha stannat av. Det gäller ett mål om äktenskapsskillnad m.m. (T 320-00). Målet inleddes den 11 april 2000 genom att en kvinna yrkade äktenskapsskillnad, rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad tills bodelning skett och förordnande av en bodelningsförrättare. Mannen medgav yrkandena om äktenskapsskillnad och bodelningsförrättare men bestred yrkandet om kvarsittanderätt. Han yrkade för egen del att han interimistiskt skulle tillerkännas rätt att bo kvar i den gemensamma bostaden. Efter viss skriftväxling hölls den 21 juli 2000 sammanträde för muntlig förberedelse. I samband härmed avkunnade tingsrätten deldom på äktenskapsskillnad och utsåg en bodelningsförrättare. Den 28 juli 2000 beslutade tingsrätten interimistiskt att kvinnan skulle ha rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst till dess bodelning hade skett.

Därefter synes tingsrätten inte ha vidtagit någon åtgärd i målet förrän den 7 november 2001 då ordföranden i samband med ett edgångssammanträde i en konkurs träffade bodelningsförrättaren. Denne informerade därvid ordföranden om handläggningen av bodelningsärendet. Av dagboksbladet i målet framgår att bodelningsförrättaren under första halvåret 2002 vid tre tillfällen lämnade ytterligare muntliga uppgifter till tingsrätten om ärendets handläggning.

I augusti 2002 förelade tingsrätten parterna att yttra sig i frågan om rätten kunde avgöra målet. Parterna yttrade sig och gavs därefter på begäran tid för att försöka träffa en uppgörelse i fråga om bl.a. den gemensamma bostadsfastigheten. Den 23 december 2002 meddelade mannens ombud tingsrätten att det inte fanns några förutsättningar för en frivillig uppgörelse. Tingsrätten kallade den 8 april 2003 parterna till huvudförhandling den 19 maj 2003.

Enligt 14 kap. 5 § äktenskapsbalken får en domstol i ett mål om äktenskapsskillnad pröva bl.a. en fråga om rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad till dess att bodelning sker. I 14 kap. 7 § äktenskapsbalken ges domstolen dessutom en möjlighet att interimistiskt besluta om bl.a. kvarsittanderätten för tiden till dess att denna fråga har avgjorts genom en dom som har vunnit laga kraft.

Som nyss redovisats blev målet i fråga om kvarsittanderätt liggande i två år utan att några egentliga handläggningsåtgärder vidtogs. Något hinder mot att handläggningen drevs vidare och målet sattes ut till huvudförhandling synes enligt Justitiekanslerns mening inte ha funnits. Ett beslut om kvarsittanderätt kan sägas vara av tillfällig karaktär genom att det reglerar boendefrågan fram till bodelningen. Det får därför anses ligga i sakens natur att en domstol bör ta slutlig ställning i en sådan fråga ganska snabbt. Å andra sidan kan man hävda att domstolen redan genom att fatta ett interimistiskt beslut i saken har reglerat kvarsittanderätten och att ett slutligt beslut därefter inte ter sig lika angeläget. Mot detta kan man invända att en interimistisk prövning regelmässigt är mer summarisk än en slutlig prövning och ofta sker i ett inledande skede av en rättegång och på ett ofullständigt underlag. Åtminstone den part som det interimistiska beslutet har gått emot kan normalt anses ha ett befogat intresse av att frågan prövas slutligt och att han eller hon bereds tillfälle till en huvudförhandling med bl.a. möjlighet till bevisupptagning. Härtill kommer att frågor om kvarsittanderätt sällan är juridiskt komplicerade.

Justitiekanslern anser att frågan om kvarsittanderätt borde ha tagits upp till slutlig behandling betydligt tidigare än som skedde och inte - som synes ha blivit fallet - avvaktat bodelningen.

Justitiekanslern gick under inspektionen som nämnts ovan igenom samtliga akter för de ungdomsmål (tilltalade under 18 år) som avgjordes under år 2002.

Någon särskild ungdomsdomare har inte utsetts vid Gotlands tingsrätt utan tingsrättens samtliga tre domare handlägger ungdomsmål.

Inspektionen genomfördes i denna del med inriktning på frågan huruvida de särskilda processregler som gäller för ungdomsmål hade iakttagits av tingsrätten. Granskningen visade att målen i allt väsentligt hade handlagts på ett korrekt och tillfredsställande sätt. Det kunde bl.a. konstateras att tingsrätten i samtliga fall där så krävts hade förordnat offentlig försvarare, kallat den unges vårdnadshavare och inhämtat yttrande från socialtjänsten. Vidare hade samtliga granskade domar avkunnats omedelbart efter enskild överläggning.

När det gäller frågan om huruvida målen handlagts enligt gällande tidsfrister kan följande nämnas.

Enligt 29 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) skall huvudförhandling i mål avseende brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader hållas inom två veckor från det att åtal väckts om den misstänkte inte fyllt 18 år. Undantag kan göras om uppskov är nödvändigt.

Justitiekanslern fann vid sin granskning att huvudförhandling i sammanlagt sju mål hade hållits senare än två veckor efter det att åtal hade väckts. I tre av målen framgår tydligt av akten varför detta ansetts nödvändigt (komplettering av förundersökningen på den tilltalades begäran i två fall och brister i socialnämndens yttrande i ett fall). Det var emellertid fyra mål som hade satts ut en eller två dagar efter tvåveckorsfristen utan att det av akten framgick av vilket skäl uppskov ansetts nödvändigt (mål B 43-02, B 51-02, B 86-02 och B 694-02).

Vid samtal med domarna vid tingsrätten framgick att det kan finnas olika skäl till att fristen i några fall överskridits. Det kan t.ex. förekomma att den offentlige försvararen inte har tid att delta i en förhandling inom tidsfristen och att den tilltalade inte vill byta försvarare. I en sådan situation kan det enligt Justitiekanslerns uppfattning visserligen vara befogat att med någon eller några dagar överskrida tidsfristen. Skälet härtill bör emellertid framgå av akten. Tingsrätten kan inte undgå viss kritik för underlåtenheten i detta avseende.

Justitiekanslern har också funnit att tingsrätten i några fall brustit i utformningen av domsluten när påföljden bestämts till överlämnande till vård inom socialtjänsten.

Genom ändringar i 31 kap. 1 § brottsbalken, som trädde i kraft den 1 januari 1999, har reglerna om överlämnande till vård inom socialtjänsten justerats för att ge principerna om förutsägbarhet, proportionalitet och konsekvens ökat genomslag. Enligt första stycket i bestämmelsen får rätten överlämna åt socialnämnden att föranstalta om nödvändig vård inom socialtjänsten enligt en för den tilltalade av nämnden uppgjord vårdplan. Om det av vårdplanen framgår att den tilltalade skall bli föremål för vård eller annan åtgärd med stöd av socialtjänstlagen, skall rätten meddela föreskrift om att den tilltalade skall genomgå sådan vård eller åtgärd. Av förarbetena framgår att det är viktigt att rätten utformar föreskriften i domslutet så att det klart framgår vad som förväntas av den unge (prop. 1997/98:96 s. 199).

Vid genomgång av de domar som meddelats under år 2002 och de fyra första månaderna år 2003 har konstaterats att tingsrätten i fyra fall hade underlåtit att i domslutet meddela en föreskrift om att den unge skulle följa den av socialnämnden upprättade vårdplanen (mål B 881-01, B 87-02, B 916-02 och B 994-02). Justitiekanslern utgår från att tingsrätten i fortsättningen ser till att sådana brister inte förekommer.

Vid inspektionen granskades de flesta brottmål (utom B 492-02, B 558-02, B 766-02, B 801-02 och B 61-02) som avgjorts under år 2002 och där någon av de tilltalade varit häktad. Utgångspunkten för granskningen var att kontrollera att de i rättegångsbalken uppsatta tidsfristerna hållits när det gäller utsättande av mål till häktnings- och huvudförhandling, doms meddelande m.m. Vidare kontrollerades att omhäktningsförhandlingar hållits när tiden för åtals väckande förlängts.

Vid granskningen kunde konstateras att gällande tidsfrister hade hållits i samtliga de granskade fallen och att omhäktningsförhandlingar ägt rum i de enstaka fall där förlängd tid för åtals väckande medgetts.

Justitiekanslern granskade under inspektionen tingsrättens avgöranden i tvistemål, brottmål och ärenden under de fyra första månaderna 2003 med inriktning på om reglerna för domförhet, rättelse av dom samt avräkningsunderlag hade följts.

Vid granskningen fann Justitiekanslern inte något att anmärka på vad gällde tillämpningen av domförhetsreglerna eller rättelseinstitutet. Granskningen av avräkningsunderlagen visade inte på några bristfälligheter till innehållet. Däremot fann Justitiekanslern att det ibland saknades hänvisning i domen till avräkningsunderlaget. När det gäller frågan om en sådan hänvisning skall göras kan följande noteras.

Av 16 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol följer att ett avräkningsunderlag som har upprättats i målet skall bifogas domen eller beslutet. Enligt 21 § samma förordning får Domstolsverket meddela föreskrifter om utformningen av tingsrätternas och hovrätternas domar och beslut i brottmål samt om utformningen av avräkningsunderlag enligt 16 §. Beträffande den nu aktuella frågan har Domstolsverket genom ändring i dess föreskrifter (1998:4) om utformning av dom och slutligt beslut i brottmål föreskrivit att en hänvisning till avräkningsunderlaget bör göras i domen och att en sådan hänvisning i sådant fall skall skrivas efter domens undertecknande och kan skrivas för hand (se bilaga 1 till DVFS 2000:7 vid punkten 22). Dessa föreskrifter trädde i kraft den 1 oktober 2000.

Av redovisningen kan konstateras att det inte finns någon skyldighet för tingsrätten att i domar eller beslut i brottmål alltid hänvisa till avräkningsunderlaget. Justitiekanslern anser emellertid att en sådan hänvisning alltid är av värde och därför bör finnas med. I de fall där avräkningsunderlaget av förbiseende inte bifogats domen kan eventuella skador av ett sådant misstag förhindras genom att det finns en upplysning i domen om att den tilltalade har varit frihetsberövad. En anteckning om avräkningsunderlag fyller i praktiken denna funktion och har därför stor betydelse för kriminalvården vid fastställande av straffverkställighetstiden.

Till offentlig försvarare skall enligt 21 kap. 5 § rättegångsbalken i första hand förordnas en advokat "som finnes lämplig därtill". Om den misstänkte har framställt önskemål om en särskild advokat skall denne förordnas, om det inte skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller det annars finns särskilda skäl emot. Om den misstänkte inte har något önskemål ankommer det på rätten att utse en offentlig försvarare. Det finns inte några närmare anvisningar i lagtexten om vilka principer som skall tillämpas vid detta val. I praktiken torde uppgiften i stor omfattning överlämnas åt domstolssekreterare.

Uppdragen från rätten är av stor ekonomisk betydelse för många advokater. Inte minst därför är det enligt Justitiekanslerns mening angeläget att tingsrätterna tillämpar någorlunda fasta principer för hur offentliga försvarare skall utses. Detta har betydelse för förtroendet för domstolens saklighet och oavhängighet. Det får inte finnas misstankar om att en advokat favoriseras eller missgynnas t.ex. därför att han eller hon är mer eller mindre populär hos domstolens personal.

De principer som tillämpas bör ha som utgångspunkt att det sker en jämn spridning av uppdragen över tiden mellan de advokater på orten som utan särskilda inskränkningar vill ha förordnanden som offentlig försvarare vid domstolen. Därvid bör dock de uppdrag som lämnas sedan den misstänkte önskat sig en viss advokat kunna behandlas för sig. Principen om en jämn spridning innebär inte att en helt rättvis eller slumpmässig fördelning av uppdragen måste upprätthållas. Rätten måste ha ett visst utrymme att beakta en advokats särskilda erfarenhet och skicklighet inom ett område. Även advokaternas tillgänglighet måste kunna inverka på domstolens val. Rätten måste t.ex. vara oförhindrad att erbjuda en advokat ett visst uppdrag under förutsättning att denne har möjlighet att inställa sig till huvudförhandling vid en viss tidpunkt som redan är bestämd. Vidare måste domstolen i det enskilda fallet kunna välja någon advokat som just då kan nås. Det viktigaste är sålunda inte fördelningen av det enskilda uppdraget utan en jämn spridning över tiden. Jfr JO 1967 s. 57 och 1970 s. 56.

Vid Gotlands tingsrätt fördelas uppdragen som offentlig försvarare med hjälp av en lista där alla uppdrag noteras under resp. advokats namn. Fördelningen sköts av domstolssekreterare. På listan skiljer man inte mellan uppdrag som tilldelas på grund av den misstänktes önskemål och andra uppdrag. Vissa advokater i Visby har hittills i år fått betydligt färre uppdrag än andra. Detta beror, enligt vad som uppgavs vid inspektionen, framför allt på att de misstänkta efterfrågar en del av advokaterna mer än andra, att somliga advokater är mindre intresserade av uppdrag och att någon är tillgänglig under endast en del av året. Man försöker se till att uppdragen fördelas någorlunda lika, men någon jämn utportionering över tiden eftersträvas inte. Vem som får ett visst uppdrag kan bero på tillfälligheter.

Det finns i och för sig inte någon anledning att tro att tingsrätten favoriserar eller missgynnar någon eller några advokater vid fördelningen av försvararuppdrag. De skäl som angetts för den ojämna fördelningen får också anses fullt godtagbara. Det system som används är dock sådant att det lämnar utrymme för omotiverad särbehandling och därmed också utrymme för den som kan känna sig missgynnad att ifrågasätta om det rör sig om en negativ särbehandling. Enligt Justitiekanslerns uppfattning är det onödigt och mindre lämpligt att lämna ett sådant utrymme i den utsträckning som sker vid Gotlands tingsrätt.

Av rättviseskäl och för förtroendets skull bör rutinerna vid fördelning av försvararuppdrag vara så utformade att uppdragen fördelas enligt tydliga kriterier där utrymmet för omotiverad särbehandling minimeras, och så att fördelningen vid behov kan kontrolleras i rimlig utsträckning i efterhand. En lämplig ordning bör vara att skilja ut de uppdrag som lämnas på grund av den misstänktes önskemål. Det synes också vara lämpligt att för resp. advokat anteckna eventuella särskilda förhållanden av betydelse, såsom att vederbörande är intresserad av enbart ett mindre antal uppdrag eller enbart uppdrag av ett visst slag. Däremot kan det knappast vara nödvändigt att i det enskilda fallet notera anledningen till att den valde advokaten utsetts.

Justitiekanslerns allmänna intryck är att tingsrätten är mycket välskött och att det råder god ordning. Vid genomgången av de akter som redovisats ovan noterade Justitiekanslern i några fall att flera aktbilagor fått samma nummer eller att det fattades någon bilaga i akterna. Här kan nämnas mål T 457-00 och B 712-99 där aktbilaga 139 resp. aktbilaga 10 inte återfanns i akterna. Vidare fanns i mål B 674-00 två olika handlingar som båda var betecknade aktbilaga 18. I mål B 91-02 hade försvararens kostnadsräkning och domen i målet samma aktbilagenummer.

-------

Slutligen vill Justitiekanslern uttrycka sin uppskattning för en väl fungerande dialog under inspektionen.

Ett utkast till detta beslut överlämnades till tingsrätten för synpunkter under hand.