JK 172-97-21

Inledningsvis vill jag erinra om vad som anfördes då reglerna om hemlig telefonavlyssning ändrades år 1989. I propositionen (prop. 1988/89:124 s. 36 ff.) uttalades bl.a. följande. Telefonavlyssning är ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Den innebär att avlyssnaren kan höra förtroliga samtal och meddelanden mellan människor utan dessas medgivande eller vetskap. Rätten att fritt och utan obehörigt intrång använda telefonen för meddelanden ingår bland de medborgerliga fri- och rättigheterna enligt RF.

Sekretesslagens bestämmelser och straffbudet mot brytande av telehemlighet skyddar telekommunikationer från utomstående. Skall telefonavlyssning tillåtas, måste den reserveras för sådana fall då medborgarna i gemen är beredda att godta det allvarliga ingreppet med hänsyn till det intresse som utgör motiv för åtgärden. Det framstår som särskilt angeläget att ha regler som inte är tänjbara och att eftersträva ett beslutsförfarande som såvitt möjligt garanterar en korrekt tillståndsgivning. Alla överväganden beträffande telefonavlyssning som tvångsmedel måste ske mot denna bakgrund.

Som framgår av det anförda är det alltså ett oavvisligt krav ur rättssäkerhetssynpunkt att avlyssning av samtal inte får godtas när det framstår som oklart om förfarandet ryms inom gällande lagstiftning.

Av bestämmelsen i 27 kap. 18 § rättegångsbalken framgår att det är telemeddelanden som får avlyssnas. De aktuella samtalen har visserligen förmedlats via telenätet till avlyssningsanläggningen. Jag ställer mig ändå tvivlande till om lagstiftaren avsett att ett förmedlande på så sätt som är aktuellt här - nämligen utan något som helst samband med att en förbindelse mellan en uppringande och en uppringd kommer till stånd - kan anses som ett telemeddelande. Som också Rikspolisstyrelsen är inne på i sitt yttrande får det i begreppet telemeddelande anses ligga att det finns både en sändare och en mottagare av meddelandet. För egen del är jag, i brist på vägledande uttalanden i annan riktning, av uppfattningen att något telemeddelande inte förmedlas i den situation som är aktuell i detta ärende. Det ligger också i sakens natur med hänsyn till teleavlyssningens integritetskänsliga karaktär att avlyssning inte skall komma ifråga när det är tveksamt om ett förfarande är tillåtet inom ramen för bestämmelserna på området. Enligt min mening förelåg således i de aktuella fallen inga telemeddelanden som fick avlyssnas.

Det nu anförda ger mig anledning att överväga även de metoder som för närvarande används vid hemlig teleavlyssning. Utredningen om telefonavlyssning har i sitt betänkande Telefonavlyssning (SOU 1975:95) redogjort för iakttagelser rörande den praktiska tillämpningen. I betänkandet anges bl.a. följande angående handläggningsrutiner (betänkandet intaget som bilaga 1 till prop. 1975/76:202).

Sedan inkoppling skett har polisen under tillståndstiden direktförbindelse med aktuella telefonapparater. Varje gång luren lyfts på den avlyssnade telefonapparaten startar en bandspelare, som tar upp samtalet på fonetisk väg samtidigt som exakt tid för samtalet registreras (a.a. s. 116).

Av Rikspolisstyrelsens yttrande i ärendet framgår att tekniken vid teleavlyssning fortfarande är densamma.

Det kan konstateras att det beskrivna förfarandet leder till att avlyssningen/registreringen startar oberoende av om en kontakt mellan två parter kommer till stånd eller inte. Med den metod som för närvarande används kan alltså även andra samtal än sådana som förs på telefon avlyssnas/registreras på sätt som skett i detta ärende. Mot bakgrund av vad jag ovan sagt ställer jag mig i princip avvisande till utnyttjandet av en sådan teknik. Jag saknar dock närmare kännedom om det för närvarande finns tekniska medel som möjliggör att avlyssningen eller registreringen startas först när ett samtal eller annan kommunikation över telenätet verkligen kommer till stånd. Den nuvarande tekniken synes också ha använts under lång tid utan att sättas i fråga och får därmed anses vara praxis på området. Med hänsyn härtill och till det utredningsarbete som pågår på området har jag inte ansett mig ha anledning att gå vidare i denna fråga.

Även om det nuvarande förfarandet vid teleavlyssning alltså får godtas innebär det emellertid inte att man bör avstå från att försöka undanröja de nackdelar från integritetssynpunkt som kan vara förenade med risken att också andra samtal än sådana som förs över telenätet avlyssnas eller registreras. Visar det sig att samtalen inte definitionsmässigt är telemeddelanden bör det vara möjligt att omedelbart avbryta avlyssnandet eller att radera gjorda inspelningar. I 27 kap. 22 § rättegångsbalken har föreskrivits att hemlig teleavlyssning inte får ske av telefonsamtal och andra telemeddelanden mellan en misstänkt och hans försvarare. Framkommer det under avlyssningen att det är fråga om en sådan kommunikation skall avlyssningen avbrytas. Upptagningar och uppteckningar skall vidare omedelbart förstöras. Enligt min mening bör motsvarande tillämpas när teleavlyssningen omfattat andra samtal än telemeddelanden. I föreliggande ärende borde således avlyssningen ha avbrutits respektive registreringen raderats.

För tydlighetens skull vill jag tillägga att jag i ärendet inte tagit ställning till de brottsutredande organens möjligheter att utnyttja information som erhållits vid den typ av avlyssning som påtalats i ärendet.

Sammanfattningsvis är jag således kritisk mot att avlyssning/registrering sker i fall som här är aktuellt. Med hänsyn till att detta förfarande synes vara i överensstämmelse med en sedan lång tid rådande praxis finner jag inte anledning till kritik mot någon enskild tjänsteman eller att vidta vidare åtgärder mot någon tjänsteman. Däremot anser jag det angeläget att de myndigheter som handlägger teleavlyssningsfrågor underrättas om mitt beslut. Jag överlämnar därför en kopia av beslutet till Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen.

Som jag konstaterat ovan övervägs den aktuella lagstiftningen för närvarande. Jag finner anledning att också överlämna kopior av detta beslut till utredningen respektive till Justitiedepartementet för att beaktas i detta sammanhang.

Med anledning av att advokat K kritiserat handläggningen av ärendet här vill jag avslutningsvis erinra om att 11 kap. 2 § regeringsformen föreskriver att ingen myndighet får bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. Med hänsyn till den bestämmelsen anser sig Justitiekanslern regelmässigt förhindrad att granska ärenden som alltjämt är föremål för handläggning i domstol. I detta ärende har jag därför funnit anledning att avvakta att den aktuella brottmålsdomen har vunnit laga kraft.

Ärendet är därmed avslutat här.