JK 1811-05-40

Bakgrund

Den 22 oktober 2002 anmäldes en cykel med ramnummer WN43112R stulen. I maj 2003 lämnade en person in en cykel med angivet ramnummer för reparation hos Haga Nygatan Cykel AB (bolaget). Trots påstötningar från bolaget hämtade personen inte cykeln efter reparationen. Sedan det hade uppdagats att cykeln var stöldanmäld togs den i beslag från bolaget den 25 september 2003. I samband med att cykeln skulle transporteras till Polismyndigheten i Västra Götaland (polismyndigheten) bistod en av bolagets anställda med att laga polismyndighetens s.k. transportställ. Efter att den person som hade lämnat in cykeln till bolaget för reparation hade hörts av polisen lades förundersökningen ned den 22 oktober 2003. Beslaget hävdes och den 5 november samma år lämnades cykeln ut till den person som hade gjort stöldanmälan och som, vilket får anses ostridigt, även var ägare till cykeln. 

Anspråket m.m.

Bolaget har begärt skadestånd av staten med 1 500 kr, varav 1 200 kr inklusive mervärdesskatt avser reparationskostnader för cykeln, 50 kr reparation av polismyndighetens transportställ och 250 kr utlägg (ränta, kostnader för porto, telefonsamtal m.m). 

Rikspolisstyrelsen har avgett ett yttrande. Rikspolisstyrelsen har tillstyrkt att bolaget tillerkänns ersättning med 50 kr med anledning av telefonsamtal som har föranletts av polismyndighetens dröjsmål med att lämna ut en kopia av beslagsprotokollet på cykeln. I övrigt har Rikspolisstyrelsen avstyrkt anspråket. 

Allmänna utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för. 

När det gäller en myndighets tillämpning och tolkning av lag räcker det inte för att staten skall bli skadeståndsskyldig att myndigheten har gjort en bedömning som kan ifrågasättas. För att det i ett sådant fall skall anses röra sig om fel eller försummelse i skadeståndslagens mening krävs nämligen att myndigheten har gjort en uppenbart oriktig bedömning (jfr NJA 1994 s. 654 och 2003 s. 285). 

För att skadestånd skall utgå krävs – förutom att skadeståndsskyldighet föreligger i och för sig – att en ersättningsgill skada har uppstått samt att det finns ett adekvat orsakssamband mellan den skadeståndsgrundande handlingen (eller underlåtenheten) och skadan. Det ankommer på den skadelidande att visa att även dessa förutsättningar är uppfyllda (se Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar, andra upplagan, s. 41). 

Ersättning för reparation av cykeln

Den fråga som Justitiekanslern först har att ta ställning till när det gäller anspråket i denna del är om polismyndigheten har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i samband med beslaget av den i ärendet aktuella cykeln och/eller hävande av beslaget. Om så anses vara fallet uppstår frågan om bolaget har lidit någon ersättningsgill skada. 

Inledningsvis konstaterar Justitiekanslern att bolaget i första hand synes ha att vända sig till den som lämnade in cykeln för reparation och av honom begära ersättning på avtalsrättsliga grunder. Det kan även diskuteras om bolaget med framgång skulle kunna vända sig med ett anspråk mot den person som polismyndigheten lämnade ut cykeln till och begära ersättning av honom enligt någon allmän rättsprincip såsom negotiorum gestio (ersättning för en tjänst som har utförts utan uppdrag). Som bolaget får förstås gör det gällande att utsikten att på frivillig väg få betalt av någon annan än staten får anses utesluten och att det med hänsyn till det tämligen ringa belopp som det rör sig om inte rimligen bör krävas att bolaget vidtar rättsliga åtgärder mot nämnda personer innan ett anspråk på ersättning framställs mot staten. 

Med hänsyn till omständigheterna i detta fall anser Justitiekanslern att det inte bör krävas att bolaget vidtar ytterligare åtgärder för att få betalt för kostnaderna för att reparera cykeln av någon annan än staten. Om staten har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i skadeståndslagens mening är således utgångspunkten att staten skall ersätta bolaget för reparationskostnaderna. 

Vad först gäller frågan om polismyndigheten har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i samband med beslutet att beslagta cykeln gör Justitiekanslern följande bedömning. 

Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) får föremål som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara någon avhänt genom brott tas i beslag. Vad som har framkommit i ärendet talar inte för att beslutet att beslagta den aktuella cykeln vilade på en uppenbart oriktig bedömning. Staten har därför inte gjort sig skyldig till fel eller försummelse i skadeståndslagens mening genom beslutet att beslagta cykeln. 

Frågan är då om polismyndigheten har gjort sig skyldig till fel eller försummelse genom att lämna ut cykeln till den person som hade gjort stöldanmälan (målsäganden) i stället för till bolaget. I denna del gör Justitiekanslern följande bedömning. 

Enligt 27 kap. 4 a § RB får undersökningsledaren eller åklagaren besluta att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut till en målsägande om han eller hon har framställt ett anspråk på det beslagtagna föremålet och det är uppenbart att målsäganden har bättre rätt till detta än den hos vilken beslaget gjordes. Enligt andra stycket nämnda lagrum skall en underrättelse om beslutet genast sändas till den som beslaget gjordes. Enligt 27 kap. 8 § andra stycket får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har sänts till den hos vilken beslaget har gjorts. 

En begäran från målsäganden om utlämnande av ett beslagtaget föremål anses även kunna bifallas när den hos vilken beslaget har gjorts har avsagt sig alla anspråk på egendomen. I sådant fall kan egendomen omedelbart lämnas ut till målsäganden (se Fitger, Rättegångsbalken, s. 27:17, och prop. 2002/03:17 s. 30). 

Enligt en utskrift av ett telefonförhör med bolagets ställföreträdare CW har hon angett att bolaget inte gör anspråk på cykeln men att man gärna vill ha betalt för reparationerna. Polismyndigheten har uppfattat detta uttalande så att bolaget har avsagt sig alla anspråk på cykeln, medan bolaget får uppfattas på sådant sätt att det har gjort gällande bolaget har haft s.k. retentionsrätt i cykeln. Det är staten som har bevisbördan för att bolaget har avsagt sig alla anspråk på cykeln (jfr Justitiekanslerns beslut den 10 september 2004 i ärendet med dnr 2226-03-40). Bolagets uttalande om att det gärna vill ha betalt för reparationerna måste rimligen tolkas som ett påstående om retentionsrätt. Vid sådant förhållande kan bolaget inte anses ha avsagt sig anspråket på cykeln. 

Fråga uppstår då om det har förelegat förutsättningar för polismyndigheten att lämna ut cykeln till målsäganden med stöd av bestämmelsen i 27 kap. 4 a § RB. Av den i ärendet aktuella stöldanmälan framgår att målsäganden har framställt ett anspråk på att få tillbaka cykeln. Av beslagsprotokollet och stöldanmälan framgår vidare att den beslagtagna cykelns ramnummer överensstämmer med det ramnummer som målsäganden uppgav för polismyndigheten när cykeln anmäldes stulen. Det är därmed utrett att målsäganden vid den aktuella tidpunkten hade äganderätten till cykeln. Frågan är då om bolaget har haft någon rätt till cykeln vid sidan av målsägandens äganderätt. Som tidigare nämnts måste bolaget förstås på sådant sätt att det gör gällande att det har haft en sådan rätt i form av retentionsrätt. 

Justitiekanslern har således att ta ställning till om bolaget har haft retentionsrätt i cykeln. Retentionsrätt innefattar en rätt att innehålla annans lösa egendom till säkerhet för en fordran mot honom eller henne. Retentionsrätten utgör alltså en rätt vid sidan av äganderätten. En näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet har tagit emot en annans sak för att utföra arbete på denna har retentionsrätt i saken och får under vissa förhållanden sälja saken enligt lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har avhämtats. Enligt 6 § nämnda lag får näringsidkaren, om han känner till eller har anledning att anta att annan än beställaren är ägare till saken, sälja den endast om ägaren i god tid före försäljningen har underrättats om att saken kan komma att säljas och efter vilken tid detta kan ske. För retentionsrätt enligt detta lagrum krävs dock att näringsidkaren senast då hans fordran uppstod var i god tro beträffande beställarens dispositionsrätt (se NJA II 1985 s. 570). Retentionsrätt kan även enligt allmänna rättsprinciper uppstå i vissa fall när en näringsidkare är i ond tro beträffande beställarens dispositionsrätt, t.ex. då det rör sig om en nödvändig reparation av en sak (jfr NJA 1987 s. 312). 

Det finns inte något som tyder på att lagstiftaren har avsett att ändra på retentionsrättens ställning i förhållande till äganderätten i samband med att bestämmelsen i nuvarande 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv trädde i kraft den 1 juli 2003. Enligt nämnda bestämmelse är det inte möjligt att göra ett godtrosförvärv av stöldgods eller annan olovligt tillgripen egendom. Om lagstiftaren hade ansett att även retentionsrätten skulle inskränkas till förmån för äganderätten i samband med ändringen i lagen om godtrosförvärv, skulle 6 § lagen om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har avhämtats rimligen samtidigt ha ändrats. Eftersom så inte skedde – och då förarbetena till 2003 års lagändring inte ger uttryck för någon annan syn – får rättsläget anses oförändrat såvitt gäller retentionsrättens ställning i förhållande till äganderätten. Retentionsrätt skall därför anses som en sådan rätt i ett föremål som enligt 27 kap. 4 a § RB föranleder att det inte är uppenbart att målsäganden har bättre rätt till ett beslagtaget föremål än den som beslaget har gjorts hos och som anses ha retentionsrätt i föremålet. 

I detta fall är inte annat visat än att bolaget var i god tro om beställarens dispositionsrätt över cykeln när fordran för reparationskostnaderna uppstod. Vid sådant förhållande har bolaget haft retentionsrätt även mot målsäganden när det senare uppdagades att cykeln var stulen. Det var alltså inte uppenbart att målsäganden hade bättre rätt till cykeln än bolaget när beslaget hävdes. Cykeln skulle därför rätteligen ha lämnats ut till bolaget så att det hade kunnat utöva sin retentionsrätt gentemot målsäganden. Med hänsyn till att lagstiftningen och rättspraxis på det aktuella området får anses klar, måste det anses som fel eller försummelse av polismyndigheten att lämna ut cykeln till målsäganden. Även övriga förutsättningar för skadestånd är uppfyllda. 

Bolagets uppgift att reparationskostnaderna har uppgått till 1 200 kr inklusive mervärdesskatt får tas för god. Det får även antas att bolaget hade kunnat sälja cykeln för åtminstone detta belopp. Eftersom felet har lett till att bolaget inte har kunnat utöva sin retentionsrätt – och då det som tidigare har nämnts i detta fall inte kan krävas ytterligare ansträngningar från bolaget för att få betalt av beställaren eller målsäganden – skall bolaget tillerkännas skadestånd av staten med begärt belopp. Ett skadestånd utgör emellertid inte en mervärdesskattepliktig ersättning (se t.ex. Forssén, Momshandboken, andra uppl., s. 33). Skadeståndet i denna del skall därför beräknas på den ersättning exklusive mervärdesskatt som bolaget har gått miste om genom att inte kunna utöva sin retentionsrätt, dvs. 960 kr. 

Ersättning för utlägg

Vad gäller bolagets begäran om ersättning för telefonsamtal m.m. har Rikspolisstyrelsen vidgått att polismyndigheten har dröjt med att lämna ut beslagsprotokollet till bolaget trots att bolaget hade begärt det. 

Som Rikspolisstyrelsen har konstaterat skall den som drabbas av ett beslag på begäran erhålla bevis om beslaget (se 27 kap. 13 § andra stycket RB). Det får anses utrett att polismyndigheten inte inom rimlig tid har uppfyllt sin skyldighet att lämna ett bevis om beslaget till bolaget. Detta måste anses som fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Även övriga förutsättningar för att skadestånd skall kunna utgå får anses uppfyllda, varför bolaget skall erhålla ersättning för den skada som det har lidit på grund av polismyndighetens förbiseende i aktuellt avseende. I avsaknad av annan utredning instämmer Justitiekanslern i Rikspolisstyrelsens bedömning att ersättningen skäligen bör bestämmas till 50 kr. 

Ersättning för reparation av ett transportställ

Justitiekanslern kan inom den s.k. frivilliga skaderegleringen endast pröva anspråk på skadestånd mot staten. Som det får förstås är den rättsliga grunden för bolagets begäran om ersättning för reparation av polismyndighetens transportställ att bolaget och polisen har träffat ett avtal om detta, alternativt att staten skulle göra en obehörig vinst om staten inte betalade för de kostnader som bolaget har haft med anledning av reparationen. Anspråk av ifrågavarande slag skall rätteligen prövas av den myndighet som påstås ha företrätt staten gentemot den enskilde. Justitiekanslern tar därför inte ställning till anspråket i denna del. 

Sammanfattningsvis skall bolaget tillerkännas ersättning av staten med 1 010 kr.