JK 1812-05-40

Bakgrund

I september 2001 meddelade Svea hovrätt dom i ett mål mellan YT och RV om vårdnad m.m. Enligt domen skulle parterna ha gemensam vårdnad om två barn, bl.a. sonen A som var född år 1987, och skulle A bo hos YT. Advokaten SS var ombud och biträde enligt rättshjälpslagen (1996:1619) åt YT i det målet. 

I april 2002 gav SS in en ansökan om stämning till Stockholms tingsrätt (mål nr T 5930-02). Enligt ansökningen var YT kärande och SS ombud och biträde enligt rättshjälpslagen. Svarande i målet var RV. I stämningsansökningen angavs att saken gällde underhåll till A. Enligt ansökningen yrkade YT att rätten skulle förplikta RV att till henne utge underhåll för A med 2 500 kr per månad fr.o.m. februari 2001 till dess A fyllt 18 år, att utges för förfluten tid genast och i övrigt förskottsvis per kalendermånad. Till stämningsansökningen var fogat ett besked från Rättshjälpsmyndigheten. Enligt beskedet hade AT som rättssökande beviljats rättshjälp i en angelägenhet rörande underhållsbidrag och var SS biträde. 

Tingsrätten förelade SS att komplettera stämningsansökningen i vissa hänseenden. Efter viss ytterligare skriftväxling utfärdade rätten i maj 2003 stämning på RV och, i november 2003, genstämning på YT. Sedan tingsrätten hade hållit sammanträde för muntlig förberedelse i målet, meddelade SS i en skrivelse i mars 2004 att hon hade frånträtt uppdraget som ombud åt YT ”i genkäromålet” och att hon hemställde om att entledigas från sitt förordnande som biträde enligt rättshjälpslagen åt AT mot RV. En kostnadsräkning var fogad till skrivelsen. Enligt räkningen fordrade SS ersättning med 7 500 kr för arbete och 1 150 kr för tidsspillan, eller totalt 8 650 kr. I beloppet ingick mervärdesskatt om 1 730 kr. 

Den 28 juni 2004 beslöt tingsrätten att entlediga SS som biträden enligt rättshjälpslagen ”för YT”, att ”YT:s” rättshjälp skulle upphöra och att ersättning enligt rättshjälpslagen skulle utgå till SS med 8 650 kr. – YT överklagade tingsrättens beslut i den del det avsåg ersättning enligt rättshjälpslagen för SS. I ett beslut som meddelades den 20 augusti 2004 avslog hovrätten överklagandet. 

Anspråk m.m.

Genom en skrivelse den 3 mars 2005 till Domstolsverket har SS yrkat skadestånd av staten med 8 650 kr. I skrivelsen har hon anfört följande. 

”Jag har av Rättshjälpsmyndigheten den 7 januari 2002 i rubricerat mål blivit förordnad såsom biträde enligt rättshjälpslagen för parternas son AT. 

Tingsrätten stämde RV men angav felaktigt modern YT som kärande och gensvarande. I beslut 2004-06-28 entledigades jag som biträde enligt rättshjälpslagen för YT trots att jag var biträde för AT. Jag har därefter blivit kontaktad av rådmannen CGS på Stockholms tingsrätt och även av SS på Rättshjälpsmyndigheten varvid tingsrättens felaktiga handläggning påpekats för mig. Rättshjälpsmyndigheten har inte kunnat göra en utbetalning av det arvode som beslutats av Stockholms tingsrätt i protokoll 2004-06-28 p.g.a. att Stockholms tingsrätt felaktigt uppfattat YT som både kärande och gensvarande. Jag bifogar kopia på mitt förordnande från Rättshjälpsmyndigheten 2002-01-07, kopia på min kostnadsräkning 2004-03-02 och slutligen Stockholms tingsrätt protokoll 2004-06-28 (bilagorna har uteslutits här; Justitiekanslerns anm.). 

P.g.a. tingsrättens felaktiga handläggning yrkar jag ett skadestånd från staten på beloppet 8 650 kronor.” 

Domstolsverket har beslutat att lämna över SS:s skadeståndsanspråk till Justitiekanslern. 

Efter remiss från Justitiekanslern har Stockholms tingsrätt (tf. lagmannen IA) yttrat följande. 

”Det aktuella målet har handlagts på avdelning 2. Yttranden har inhämtats från chefsrådmannen JÖ och den domare som handlägger målet, rådmannen CGS. [– – –] 

Tingsrättens beslut att entlediga SS som biträde enligt rättshjälpslagen för YT samt tillerkänna henne ersättning var felaktigt eftersom SS inte var förordnad som rättshjälpsbiträde för YT utan för hennes son AT. 

Av handlingarna i tingsrättens akt framgår att AT, enligt ett besked från Rättshjälpsmyndigheten, beviljats rättshjälp i angelägenhet rörande underhållsbidrag med fadern RV som motpart samt att SS utsetts som biträde för honom. SS har i stämningsansökan emellertid betecknat YT som kärande samt angett att hon var ombud och biträde enligt rättshjälpslagen för henne. I komplettering till stämningsansökningen har SS vidare angett att YT yrkade att RV skulle utge underhåll till henne. Yrkandet inskränktes vid den tidpunkten till att endast avse underhållsbidrag för förfluten tid. I samband med detta förelades SS att ange skäl för att underhåll skulle utgå retroaktivt. Sedan svar i denna del inkommit utfärdade tingsrätten stämning mot RV. AT var då sedan relativt lång tid tillbaka bosatt hos RV. 

Tingsrätten uppmärksammade inte att SS var förordnad som rättshjälpsbiträde för AT varför det inte vidtogs några åtgärder för att reda ut partsförhållandena i målet. Detta är givetvis beklagligt och medförde att tingsrätten fattade det felaktiga beslutet. Jag delar den uppfattning som framförts av JÖ att SS är berättigad till skadestånd av staten. Jag anser emellertid att det kan finnas anledning att överväga om skadeståndet skall jämkas på grund av medvållande eftersom SS i sina inlagor till tingsrätten har angett att hon var ombud och biträde enligt rättshjälpslagen för YT trots att så inte var fallet. 

Beträffande frågan om rättelse delar jag den uppfattning som framförts av JÖ.” 

Chefsrådmannen JÖ:s yttrande har följande lydelse. 

”Beträffande redogörelsen för de omständigheter som rubricerat anspråk hänför sig till får jag hänvisa till bifogat yttrande av rådmannen CGS. 

Efter att ha tagit del av handlingarna i målet (T 5930-02) ser jag till en början att YT felaktigt har angetts som kärande i den ansökan om stämning som advokaten SS upprättat och ingivit till tingsrätten. I stämningsansökningen har SS vidare angett att hon är ombud och rättshjälpsbiträde för YT, trots att Rättshjälpsmyndigheten förordnat henne som rättshjälpsbiträde åt AT. Nämnda felaktigheter uppmärksammades dessvärre inte av tingsrätten, vilket resulterade i att stämning utfärdades med angivande av fel kärande. Det korrekta hade varit att AT angetts som kärande och YT som ställföreträdare för honom. 

Av handlingarna i målet framgår vidare att rådmannen CGS i beslut den 28 juni 2004 (aktbilaga 118) felaktigt angett YT som kärande och gensvarande och att han entledigat SS som rättshjälpsbiträde för YT. Dessa felaktigheter har sedermera vid handläggning av Rättshjälpsmyndigheten och Domstolsverket fått till följd att SS inte har erhållit den ersättning enligt rättshjälpslagen som hon är berättigad till för sitt uppdrag som rättshjälpsbiträde åt AT. 

Vid sådana förhållanden bör SS enligt min mening tillerkännas skadestånd av staten med yrkat belopp, dvs. den ersättning som såväl tingsrätten som hovrätten funnit vara skälig. 

När det slutligen gäller frågan om rättelse enligt 17 kap. 15 § rättegångsbalken har jag följande uppfattning. Enligt första stycket nyssnämnda bestämmelse krävs för rättelse av ett beslut att detta till följd av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende innehållit uppenbar oriktighet. Avfattningen av bestämmelsen visar att den är avsedd att ha en begränsad räckvidd. De intressen som bär upp rättskraftsinstitutet och instansordningen talar också för att bestämmelsen tolkas restriktivt (se NJA 1990 s. 208). 

Det nu aktuella beslutet, liksom den dessförinnan utfärdade stämningen, tyder på att tingsrätten inte har uppmärksammat att AT var kärande och att detta i sin tur lett till att tingsrätten inte heller noterat att SS var rättshjälpsbiträde för AT. Tingsrättens missuppfattning, som torde ha förelegat under lång tid av målets handläggning och som lett till det felaktiga beslutet, kan inte anses som ett sådant skrivfel eller med räknefel jämförbart förbiseende som avses i 17 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken. Jag anser därför, i likhet med rådmannen CGS, att det inte varit möjligt att rätta beslutet med stöd av nämnda bestämmelse.” 

Rådmannen CGS, slutligen, har anfört följande. 

”Med anledning av SS:s anspråk har jag blivit ombedd att lämna en redogörelse för tingsrättens handläggning. 

Den 11 april 2002 inkom stämningsansökan i målet. I den ansökte YT om stämning på RV. Hon yrkade att RV skulle förpliktas att till henne utge underhåll för deras gemensamma son A med 2 500 kr per månad fr.o.m. februari 2000 till dess betalning skedde. I ansökan angavs att SS var ombud och biträde enligt rättshjälpslagen för YT. Till ansökan var fogat ett beslut från rättshjälpsmyndigheten. Av detta beslut framgick att rättshjälpsmyndigheten hade beviljat AT rättshjälp i ärendet och att SS hade förordnats som biträde för honom. 

Tingsrätten förelade SS att komplettera ansökan med vissa uppgifter, tingsrättens aktbil. 4. Föreläggandet avsåg partsbehörigheten och uppgifter om kärandens ekonomiska förmåga. I föreläggandet ställdes inga frågor angående rättshjälpen. Jag drar därför slutsatsen att min företrädare inte hade uppmärksammat att rättshjälpsbeslutet inte överensstämde med stämningsansökan. 

SS ansökte och beviljades anstånd med att besvara föreläggandet till den 24 maj 2002. Hon hänvisade till att tingsrätten borde avvakta ett verkställighetsförordnande som avsåg A och som var föremål för länsrättens prövning. 

När jag tog över målet sommaren 2002 var det aktuellt att ta ställning till en ny anståndsbegäran från SS. Jag beviljade henne anstånd till den 30 september 2002. Därefter fick SS ytterligare anstånd vid några tillfällen till dess att hon inkom med efterfrågade kompletteringar. Skälen till att anstånd beviljades var handläggningen av verkställighetsförordnandet vid länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten. När kompletteringarna getts in beslutade jag den 13 maj 2003 att stämning skulle utfärdas. Vid den tidpunkten uppmärksammade jag inte att partsställningen i stämningsansökan inte överensstämde med rättshjälpsbeslutet. 

Målet handlades på sedvanligt sätt. Efter det att sammanträde för muntlig förberedelse hade hållits den 22 januari 2004 uppstod en konflikt mellan YT och SS. Jag beslutade därför den 28 juni 2004 att entlediga SS som rättshjälpsbiträde för YT samt att hennes rättshjälp skulle upphöra. Vidare tillerkände jag SS ersättning enligt rättshjälpslagen med totalt 8 650 kr. 

YT klagade på beslutet om ersättning. Hon ansåg inte att SS skulle tillerkännas någon ersättning. 

Den 6 juli 2004 uppmärksammade Rättshjälpsmyndigheten tingsrätten på att det inte fanns någon rättshjälpsansökan avseende YT. Detta skedde under min semester. När jag gick igenom målet efter semestern kunde jag konstatera att det inte fanns något beslut som innebar att YT beviljats rättshjälp. Jag kunde då konstatera att mitt beslut var felaktigt. Med hänsyn till att beslutet var överklagat av YT till hovrätten och till att det byggde på felaktiga förutsättningar ansåg jag att det var uteslutet med någon form av rättelse. Enligt min bedömning borde en eventuell ändring av beslutet göras av hovrätten efter överklagande av Domstolsverket. Jag tog kontakt med Domstolsverkets juridiska sekretariat och vi kom överens om att jag skriftligen skulle redogöra för den uppkomna situationen. Jag skrev ett brev till Domstolsverket, vilket bifogas (uteslutes här; Justitiekanslerns anm.). Jag känner inte till vilka åtgärder Domstolsverket vidtog med anledning av mitt brev. 

Jag kan konstatera att hovrätten har prövat YT:s överklagande och lämnat det utan bifall.” 

Justitiekanslern har gett SS tillfälle att lämna synpunkter på yttrandena från tingsrätten. Det har inte kommit in någon komplettering. 

Justitiekanslern har haft tillgång till akten i tingsrättens mål. 

Vissa utgångspunkter

SS bygger sitt skadeståndsanspråk på uppfattningen att Stockholms tingsrätt har handlagt det aktuella målet om underhållsbidrag och då närmast frågan om rättshjälp på ett sådant sätt att staten har blivit skadeståndsskyldig gentemot henne. Som framgått fordrar hon skadestånd med ett belopp som svarar mot den ersättning enligt rättshjälpslagen som tingsrätten genom sitt beslut den 28 juni 2004 avsåg att tillerkänna henne men Rättshjälpsmyndigheten inte har betalat ut. Hon gör alltså anspråk på ersättning för en ren förmögenhetsskada. 

Innan jag går in på en prövning av skadeståndsfrågan lämnar jag en kortfattad redogörelse för några bestämmelser som bedömningen skall utgå från. 

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vilken staten svarar. På grund av den bestämmelsen har staten ett ersättningsansvar bl.a. för sådan ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse i domstolarnas dömande verksamhet. 

Som anges i den juridiska litteraturen bör bedömningen av vad som skall anses utgöra fel eller försummelse vid myndighetsutövning vara objektiv. Bedömningen bör alltså ha sin utgångspunkt i vad den enskilde har rätt att vänta sig vid en verksamhet av det aktuella slaget, oavsett om det i det enskilda fallet finns fog för klander av någon, t.ex. beslutsfattaren. När det gäller domstolarna finns det skäl att ställa höga anspråk på noggrannhet etc. Vid bedömningen av frågan om fel eller försummelse bör hänsyn tas även till felets art. (Om bl.a. det här sagda, se t.ex. Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl., s. 65 f.) 

Bestämmelser om jämkning av skadestånd finns i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Enligt dessa regler kan en ersättning för ren förmögenhetsskada jämkas om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Jämkning sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. 

Grundläggande bestämmelser om föräldrarnas skyldighet att svara för underhåll åt sina barn finns i 7 kap.föräldrabalken. 

Frågan om staten är skadeståndsskyldig

Av bl.a. yttrandena från Stockholms tingsrätt framgår att rätten förbisåg att AT, inte hans moder YT, var kärande i det aktuella målet och att det var han som hade beviljats rättshjälp med SS som biträde. Det kan även nämnas att rätteligen AT, inte fadern RV, var genkärande i det mål – genkäromål – som initierades av RV. 

Att barnet är part i ett mål om underhållsbidrag framgår enligt min mening tydligt av bestämmelserna i 7 kap.föräldrabalken. Redan mot bakgrund av dessa regler borde därför tingsrätten ha reagerat när det i stämningsansökningen angavs att YT var kärande i målet. Även Rättshjälpsmyndighetens besked om rättshjälp, vilket gavs in tillsammans med stämningsansökningen, borde ha fått tingsrätten att redan då reflektera över frågan om vem som var kärandepart och den därtill knutna frågan om för vem SS var förordnad till rättshjälpsbiträde. 

Det finns inte något som tyder på att frågan om vem som rätteligen var part uppmärksammades av tingsrätten i tiden fram t.o.m. rättens beslut den 28 juni 2004 bl.a. att fastställa ersättning enligt rättshjälpslagen till SS. 

Mot bakgrund av de nu nämnda omständigheterna finner jag att det har förekommit ett skadeståndsgrundande fel vid tingsrättens handläggning av målet inklusive frågan om rättshjälp. Slutsatsen att staten sålunda har blivit skadeståndsskyldig i och för sig bör enligt min mening inte påverkas av att SS kan ha bidragit till felet genom att ange YT som part i målet. 

Jag konstaterar vidare dels att YT:s överklagande i hovrätten av tingsrättens beslut om rättshjälpsersättning till SS inte har lett till någon ändring av beslutet och att tingsrättens beslut alltså har vunnit laga kraft, dels att tingsrätten har bedömt att dess beslut inte kan rättas enligt 17 kap. 15 § rättegångsbalken. Vidare noterar jag att Rättshjälpsmyndigheten för sin del har kommit till slutsatsen att den av tingsrätten fastställda rättshjälpsersättningen inte kan betalas ut (jfr 30 § rättshjälpsförordningen [1997:404]). I detta ärende har jag att utgå från dessa bedömningar av tingsrätten respektive Rättshjälpsmyndigheten. 

SS har alltså inte fått den ersättning som hon enligt tingsrättens, av hovrätten inte ändrade avgörande har ansetts berättigad till för sitt arbete som rättshjälpsbiträde. Tingsrättens fel får därmed anses ha vållat henne en förmögenhetsskada som svarar mot den beslutade rättshjälpsersättningen, dock med undantag för mervärdesskattebeloppet (jfr Forssén, Momshandboken, 2 uppl., s. 33 om att skadestånd inte anses utgöra en enligt mervärdesskattelagen [1994:200] skattepliktig omsättning). Jag menar att det föreligger adekvat kausalitet mellan felet och skadan. Med dessa utgångspunkter finner jag att skadan uppgår till (8 650 ./. 1 730 =) 6 920 kr. 

Frågan om skadeståndet skall jämkas

Även om jag alltså menar att staten har vållat SS en förmögenhetsskada om 6 920 kr är det därmed inte sagt att hon bör tillerkännas skadestånd med detta belopp. Det finns nämligen skäl att ställa frågan, om ersättningen bör jämkas på grund av medvållande från henne (om det som sägs i det följande, jfr Bengtsson, ovan a.a. s. 108 f., särskilt s. 114 f.).

 Den omständigheten att SS i inlagor till tingsrätten i allmänhet har uttryckt sig som om YT var part kan ha bidragit till att tingsrätten inte uppmärksammade frågan. Av utredningen får vidare anses framgå att frågan om det förelåg ett fel i tingsrättens beslut den 28 juni 2004 togs upp i vart fall vid kontakter mellan tingsrättens ordförande och SS i ganska nära anslutning till beslutstidpunkten, förmodligen under sensommaren samma år. SS tycks inte ha fört frågan vidare till hovrätten, som hade att pröva YT:s överklagande. Såvitt framgår har SS inte heller sökt få till stånd en rättelse genom att använda sig av något extraordinärt rättsmedel; här torde närmast en domvilloklagan hos hovrätten ha varit aktuell (jfr 59 kap.1, 2 och 4 §§rättegångsbalken). Enligt min bedömning hade det funnits goda möjligheter för SS att i vart fall via den senare vägen åstadkomma en rättelse av tingsrättens fel. Med beaktande bl.a. av att hon var och är medlem av advokatsamfundet framstår hennes underlåtenhet inte som helt ursäktlig – låt vara att det skulle kunna frågas huruvida YT:s överklagande borde ha föranlett hovrätten att självmant uppmärksamma partsställningen vid tingsrätten. 

Vid en samlad bedömning av de angivna och övriga omständigheter i ärendet, bl.a. det jämförelsevis blygsamma skadeståndsbeloppet, stannar jag för uppfattningen att skadeståndet bör jämkas med (omkring) 1/3. I enlighet härmed beslutar jag att tillerkänna SS skadestånd med 4 700 kr. 

Sammanfattning

Jag har funnit att staten är skadeståndsskyldig gentemot SS och att skadan uppgår till 6 920 kr. Vidare har jag bedömt att skadeståndet bör jämkas. Med dessa utgångspunkter har jag fastställt skadeståndet till 4 700 kr.