JK 1838-16-40

Bakgrund

Den 7 november 1980 försvann ACLs och BAs son, J, spårlöst från sitt hem i Sundsvall. En omfattande polisutredning inleddes men vad som hänt J kunde inte klarläggas. En tidigare partner till ACL delgavs misstanke om olaga frihetsberö­vande, men misstanken avskrevs efter en tid av åklagare med motiveringen att brott inte kunde styrkas. ACL och BA väckte senare enskilt åtal rörande människorov mot mannen. I april 1985 dömdes han av Sundsvalls tingsrätt till två års fängelse för olaga frihetsberövande. Sedan domen överklagats och åtalet utvidgats till att även omfatta bland annat mord ogillade Hovrätten för Nedre Norrland åtalet i en dom den 9 april 1986.

År 1992 lämnade SB (vid den tiden TQ), som då var intagen för rättspsykiatrisk tvångsvård, uppgifter om att han hade mördat flera personer. En förunder­sökning angående misstänkt mord på J inleddes år 1993 och pågick sedan till år 2001, då SB i enlighet med sitt erkännande dömdes för att år 1980 ha mördat J. Påföljden bestämdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. SB ålades också att betala skadestånd med 150 000 kr vardera till ACL och BA. SB hade dessförinnan, från år 1994 och framåt och även då i enlighet med vad han erkänt, dömts för sju andra mord.

ACL och BA överklagade den fällande domen mot SB. I ett beslut den 17 december 2001 avvisade Hovrätten för Nedre Norrland deras överklagande med motiveringen att både åtalet, som de hade biträtt, och deras skadeståndsanspråk hade bifallits och att ett yrkande från deras sida om frikännande dom därför inte objektivt sett kunde anses vara till deras förmån.

År 2006 gjorde ACL och BA (tillsammans med en annan person) en anmälan till Justitiekanslern om tjänstefel och allvarliga brister vid genomförandet av förundersökningarna och rättegångarna mot SB. Efter granskning av domar, förundersökningsprotokoll och videoupptagningar från rekonstruktioner m.m. beslutade Justitie­kans­lern att inte inleda någon förundersökning och att inte heller i övrigt vidta någon åtgärd med anledning av deras anmälan.

År 2008 återtog SB sina erkännanden av de mord som han hade dömts för. Han har därefter beviljats resning och frikänts i samtliga fall.

År 2013 tillsattes en utredning för att utreda och redovisa rättsväsendets, advokaternas, de sakkunnigas och vårdens agerande i samband med de brott­målsprocesser som ledde till att SB blev dömd för åtta mord. Utredningen, som tog namnet Bergwallkommissionen, redovisade resultatet av sin granskning i en omfattande rapport (SOU 2015:52) som presentera­des i juni 2015. I rapporten framför kommissionen kritik mot rättsväsendets och vårdens agerande i bl.a. följande avseenden. 

SBs särart och särskilda förutsättningar tilläts i alltför stor utsträckning påverka utredningsarbetet. Detta ledde till en allt för okritisk anpassning till SBs egen förklaring till varför han hade svårt att lämna korrekta och utförliga uppgifter, nämligen att det var svårt att berätta om minnena från morden och att han, som en följd av det, även kunde lämna avsiktligt felaktiga uppgifter.

SBs särart och särskilda förutsättningar tilläts i alltför stor utsträckning påverka utredningsarbetet. Detta ledde till en allt för okritisk anpassning till SBs egen förklaring till varför han hade svårt att lämna korrekta och utförliga uppgifter, nämligen att det var svårt att berätta om minnena från morden och att han, som en följd av det, även kunde lämna avsiktligt felaktiga uppgifter.

I flera avseenden frångicks sedvanliga förhörs- och utrednings­meto­der till förmån för en kognitiv förhörsmetod som innebar att SB på olika sätt kom att bli vägledd i sitt berättande. Han fick även kännedom om vissa omständigheter som hans erkännande egentligen borde ha kontrollerats mot.

I flera avseenden frångicks sedvanliga förhörs- och utrednings­meto­der till förmån för en kognitiv förhörsmetod som innebar att SB på olika sätt kom att bli vägledd i sitt berättande. Han fick även kännedom om vissa omständigheter som hans erkännande egentligen borde ha kontrollerats mot.

Tingsrätterna avsade sig delar av det kontrollsystem till skydd för enskildas rättssäkerhet som finns inbyggt i processordningen, bl.a. genom att åklagaren tilläts höra poliser om vad SB hade berättat under förundersökningen utan att de uppgifter som lämnades kontrollerades mot bakomliggande förhörsmaterial.

Tingsrätterna avsade sig delar av det kontrollsystem till skydd för enskildas rättssäkerhet som finns inbyggt i processordningen, bl.a. genom att åklagaren tilläts höra poliser om vad SB hade berättat under förundersökningen utan att de uppgifter som lämnades kontrollerades mot bakomliggande förhörsmaterial.

Förundersökningarna bedrevs inte tillräckligt brett och förutsätt­nings­löst och med beaktande av alternativa händelseförlopp. I flera fall måste den lagstadgade objektivitetsprincipen anses ha frångåtts. Flera av de professionella aktörer inom rättsväsendet och vården som hade en central roll behöll sina roller under hela den tid som utredningarna pågick och det tycktes enligt kommissionen inom den gruppen ha utvecklats ett grupptänkande och en strävan efter samsyn.

Förundersökningarna bedrevs inte tillräckligt brett och förutsätt­nings­löst och med beaktande av alternativa händelseförlopp. I flera fall måste den lagstadgade objektivitetsprincipen anses ha frångåtts. Flera av de professionella aktörer inom rättsväsendet och vården som hade en central roll behöll sina roller under hela den tid som utredningarna pågick och det tycktes enligt kommissionen inom den gruppen ha utvecklats ett grupptänkande och en strävan efter samsyn.

Tingsrättsförhandlingarna var inte kontradiktoriska till sin karaktär eftersom både åklagaren och försvaret argumenterade för fällande domar.

Tingsrättsförhandlingarna var inte kontradiktoriska till sin karaktär eftersom både åklagaren och försvaret argumenterade för fällande domar.

Tingsrätterna bedömde inte tillräckligt noggrant utredningarnas fullständighet och analyserade inte heller hur eventuella brister inverkade på bevisvärderingen.

Tingsrätterna bedömde inte tillräckligt noggrant utredningarnas fullständighet och analyserade inte heller hur eventuella brister inverkade på bevisvärderingen.

Det förelåg en jävsproblematik i det att de personer som förordnades som domstolssakkunniga – bl.a. en psykolog och en rättsläkare – hade anlitats av åklagaren redan under förundersökningarna.

Det förelåg en jävsproblematik i det att de personer som förordnades som domstolssakkunniga – bl.a. en psykolog och en rättsläkare – hade anlitats av åklagaren redan under förundersökningarna.

Under hela den tid som SB erkände och dömdes för mord medicinerades han med bensodiazepinpreparat och han kom att utveckla ett svårt läkemedelsberoende.

Under hela den tid som SB erkände och dömdes för mord medicinerades han med bensodiazepinpreparat och han kom att utveckla ett svårt läkemedelsberoende.

Psykoterapeuterna föreföll inte i tillräcklig utsträckning ha beaktat risken för att den psykoterapi som SB fick kunde leda till att falska minnen skapades eller att SB uppmuntrades att fabulera.

Psykoterapeuterna föreföll inte i tillräcklig utsträckning ha beaktat risken för att den psykoterapi som SB fick kunde leda till att falska minnen skapades eller att SB uppmuntrades att fabulera.

Samtidigt som man lyfte fram bl.a. ovan angivna brister i rättsväsendets och vårdens agerande framhöll Bergwallkommissionen att brottmåls­processerna hade inneburit stora utmaningar för såväl rättsväsendet som vården och att kommissionens egen bedömning var gjord efter det att SB hade återtagit sina erkännanden och de tidigare fällande domarna hade upphävts. Kommissionen betonade vidare att en grundförutsättning för det efter­följande händelseförloppet var att SB, som var psykiskt sjuk och som redan tidigare var dömd för våldsbrott, själv berättade om morden, gick in i rollen som oberäknelig och hänsynslös mördare samt erkände morden vid huvudförhandlingarna.

Anspråket m.m.

ACL och BA framförde genom ombud i en skrivelse i november 2015, ställd till bl.a. regeringen, klagomål mot och synpunkter på rättsväsendets hantering av förundersökningarna och rättegångarna mot SB. De riktade även kritik mot den dåvarande justitiekanslerns granskning av dessa frågor. De begärde att regeringen skulle agera ex officio och ge dem en offentlig ursäkt och/eller ekonomisk ersättning.

Efter underhandskontakter med tjänstemän på regeringskansliet har ACL och BA – i en skrivelse som ställts direkt till Justitiekanslern – preciserat sin begäran och yrkat att regeringen ska vidgå att de har utsatts för ett extraordinärt och långvarigt lidande och därför, antingen via Justitiekanslern eller ex gratia, tillerkänna dem ersättning med en miljon kr (eller annat skäligt belopp) vardera. För det fall regeringen skulle anse sig vara förhindrad att betala ut någon ersättning har de begärt att regeringen i vart fall ska uttala en ursäkt för de handläggningsbrister som förekommit. De har även begärt ersättning för ombudskostnader.

Under handläggningen av deras krav har det klargjorts att ACLs och BAs begäran om ersättning ex gratia enbart riktar sig till regeringen, som har för avsikt att fatta beslut i den delen efter det att Justitiekanslern har tagit ställning till frågan om ACL och BA har rätt till skadestånd. I det följande kommer Justitiekans­lern därför endast att pröva frågan om ACL och BA har rätt till skadestånd enligt skadeståndslagen eller på annan grund.

ex gratia

Något om förutsättningarna för Justitiekanslerns skadereglering

Justitiekanslern har till uppgift att bevaka statens rätt när skade­stånds­­anspråk riktas mot staten. Uppgiften fullgörs bl.a. genom att Justitiekanslern vid s.k. frivillig skadereglering i det enskilda fallet tar ställning till en begäran om ersättning. Den skadereglering som sker hos Justitiekanslern innefattar en strikt rättslig bedömning av om staten har ådragit sig skade­ståndsansvar. Det är endast regeringen som har rätt att – i vissa sällsynta undantagsfall – besluta att ersättning ska utgå ex gratia, dvs. trots att skadeståndsskyldighet inte föreligger för staten.  

ex gratia

För att Justitiekanslern ska kunna pröva ett skadeståndsanspråk måste det ha ett sådant innehåll att det kan läggas till grund för en skadereglering. Detta innebär bl.a. att den som begär ersättning ska kunna lägga fram utredning som klart anger på vilket sätt en myn­dig­het enligt hans eller hennes mening har gjort fel eller varit för­sum­lig. Det ska också framgå att felet eller för­sum­ligheten har lett till skada, hur stor denna skada är och hur den har beräk­nats. Det är alltså den som framställer ett skadeståndsanspråk som ska visa att förutsättningar­na för skadeståndsskyldighet är uppfyllda. Det nu sagda har sin förklaring i de förutsättningar som gäller för Justitiekanslerns pröv­ning, bl.a. att handläggningen i princip är rent skriftlig och att det saknas möj­lig­het till muntlig bevisupptagning.

Det som nu sagts innebär att alltför allmänt hållna skadeståndsanspråk eller oklarheter i dessa grundläg­gande hänseenden kan begränsa möjligheten till skaderegle­ring.

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta person­skada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Polisens, åklagarnas och domstolarnas handläggning av och beslut under förunder­sökningar och i brottmål är sådan verksamhet. Justitiekanslerns tillsynsverk­samhet innefattar däremot i princip inte någon myndighetsutövning i den mening som avses i skadeståndslagen.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. I vissa fall kan skade­stånd för ideell skada även utgå på den grunden att den skadelidandes fri- eller rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts.  

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myn­dig­­het eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställ­ningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedöm­ningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrun­dande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är som ovan beskrivits den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning.

Preskription

Huvudregeln i preskriptionslagen (1981:130) är att fordringar preskriberas tio år efter fordringens tillkomst. När det gäller skadeståndsanspråk innebär det att preskriptionsfristen i princip räknas från den skadegörande hand­lingen och att ett anspråk måste framställas inom tio år från den tidpunkten för att inte preskriberas.

Något om hur Justitiekanslern har uppfattat anspråket och vad som ska prövas i detta skaderegleringsärende

Rättsväsendets hantering av förundersökningarna och rättegångarna mot SB har under lång tid debatterats och utretts i olika samman­hang.

Med utgångspunkt i vad som framkommit bl.a. i de olika resningsärendena och vid Bergwallkommissionens granskning står det klart att olika aktörer både inom rättsväsendet och vården har begått misstag i flera avseenden. Vid prövningen av det nu framställda skadeståndsanspråket ska Justitie­kanslern emellertid inte på ett allmänt plan granska eller recensera hand­läggningen av de olika förundersökningarna eller brottmålsrätte­gångarna. Justitiekanslerns uppgift är att ta ställning till om det har förekommit några skadeståndsgrun­dande fel, försummelser eller konventionsöverträdelser i något avseende och om detta i så fall har orsakat någon ersättningsgill skada. Den bedömningen måste ta sin utgångspunkt i hur grunderna för det framställda skadestånds­anspråket har preciserats och är en rent juridisk prövning med tillämpning av gällande skade­stånds­rättsliga regelverk.

Till en början kan det konstateras att det framställda skadeståndsanspråket är oklart i flera avseenden, vilket torde ha sin förklaring i att det initialt och framförallt har utformats som en begäran om ersättning ex gratia. Det framstår som oklart vilken typ av skada den begärda ersättningen avser att kompensera för. Närmast till hands ligger att uppfatta anspråket som en begäran om ersättning för ideell skada (kränkning eller sveda och värk).

ex gratia

För att ersättning för sveda och värk ska komma ifråga krävs det att den skadelidande, till följd av ett i sig skadeståndsgrundande agerande, har drabbats av en medicinskt påvisbar fysisk eller psykisk skada. Det är alltså inte tillräckligt med allmänna känsloyttringar, såsom naturlig vrede, rädsla, oro eller sorg, som vanligen uppkommer i samband med skadegörande hand­lingar (prop. 2000/01:68 s. 17 f.). Det är uppenbart att ACL och BA har drabbats av ett oerhört lidande till följd av sonens försvinnande. Inte heller finns det anledning att betvivla att deras lidande har förstärkts som en följd av först förundersök­ningen och det ogillade enskilda åtalet mot en misstänkt gärningsman i mitten av 80-talet och därefter den utdragna förundersök­ningen och efter­följande rättegången mot SB åren 1993–2001. De har emellertid inte lämnat några uppgifter eller något underlag som visar att de, till följd av någon handling eller underlåtenhet som skulle kunna läggas staten till last, har drabbats av sådana medicinskt påvisbara fysiska eller psykiska skador som skulle kunna ge rätt till ersättning för sveda och värk. Justitiekanslern uppfattar därför deras skadeståndsanspråk som att det snarare avser ersättning för ideell skada i form av kränkning.

Som framgått ovan kan ersättning för kränkning lämnas endast om den skadelidande har utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott eller fått sina rättigheter enligt Europakonventionen kränkta. ACL och BA har inte preciserat grunderna för sina anspråk närmare, men det finns skäl att uppfatta dem som att de gör gällande att det vid tidigare utredningar och rättegångar avseende SB – och särskilt då utredningen angående deras sons försvinnande – har förekommit skadeståndsgrundande fel eller försummelser hos bl.a. polis, åklagare och domstolar. De har emellertid inte uttryck­ligen angett att de fel och försum­melser som de anser förekommit skulle innefatta något brott. Med hänsyn till vad som anfördes i ACLs och BAs anmälan till Justitie­kanslern år 2006 utgår dock Justitiekanslern från att de även nu gör gällande att personer inom rätts­väsendet har gjort sig skyldiga till tjänste­fel och möjligen även mened.

Exakt vilka fel och försummelser som påstås grunda skadeståndsansvar har inte preciserats närmare. Eftersom det inte finns något uttryckligt påstående om brott har av naturliga skäl inte heller några konkreta brottsliga gärningar som kan grunda rätt till kränkningsersättning preciserats.

Trots att de rättsliga grunderna för det framställda skadeståndsanspråket i olika avseenden således är oklara har Justitiekanslern valt att, med utgångspunkt i den utredning och argumentation som har lagts fram, ta ställning till ersättnings­yrkandet. Bedömningen blir dock med nödvändighet mera övergripande och generell än vad som hade varit fallet om yrkande och grunder hade preci­serats närmare.

Mot angiven bakgrund utgår Justitiekanslern vid den fortsatta bedöm­ningen från att den begärda ersättningen avser ideell skada i form av kränkning och att anspråket grundar sig på påståenden om fel eller försum­melser (som även innefattar brott) vid dels rättsväsendets hantering av förund­ersök­ningarna och rättegångarna mot SB, dels Justitie­kanslerns handläggning av ACLs och BAs anmälan år 2006. Justitiekanslern kommer även att pröva om befintlig utredning ger stöd för slutsatsen att det har förekommit någon skadestånds­grundande kränkning av ACLs och BAs rättig­heter enligt Europakonventionen.

Frågan om skadeståndsansvar med anledning av Justitiekanslerns handläggning av tillsynsärendet år 2006

Justitiekanslern har till uppgift bl.a. att granska att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar och att de även i övrigt fullgör sina åligganden. Enligt Justitiekanslerns instruktion ska emellertid ett klagomål prövas bara om frågans beskaffenhet ger anledning till det och Justitiekanslern är i princip fri att avgöra vad som ska tas upp till prövning och vad tillsynen ska inriktas på. Justitiekanslern avgör alltså själv om ett klagomål ska föranleda någon åtgärd och ett beslut från Justitiekanslern att inte inleda någon tillsyn eller att begränsa sin tillsyn i något avseende kan inte överklagas.

Den tillsynsverksamhet som bedrivs av Justitiekanslern innefattar inte myndighetsutövning i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen, vilket innebär att eventuella brister vid handläggningen av ett tillsynsärende hos Justitiekanslern inte kan grunda skadeståndsansvar enligt den nämnda bestämmelsen.

Eftersom Justitiekanslerns tillsynsverksamhet inte innefattar myndighets­utövning kan beslut eller åtgärder inom ramen för ett tillsynsärende inte heller utgöra grund för skadestånd p.g.a. brottet tjänstefel. Det brottet förutsätter nämligen att någon åsidosätter vad som gäller för en uppgift vid myndighetsutövning.

vid myndighetsutövning

Till den del ACLs och BAs anmälan till Justitie­kanslern år 2006 innefattade påståenden om att personer inom åklagar- och polisväsendet hade gjort sig skyldiga till brott skulle det i och för sig kunna hävdas att Justitiekanslern handlade ärendet i egenskap av särskild åklagare och att det, i dessa delar, därför i något avseende skulle kunna vara fråga om myndighetsutövning. Oavsett hur det förhåller sig med den saken kan jag emellertid inte finna några omständigheter som ger stöd för slutsatsen att Justitiekanslerns beslut att inte inleda förundersökning och de överväganden som låg bakom det beslutet har innefattat något brott eller någon konven­tions­överträdelse som kan grunda skadeståndsansvar för staten.

Till den del yrkandet om skadestånd grundar sig på påståenden om brister vid handläggningen av den anmälan som gjordes till Justitiekanslern år 2006 finns det alltså inte förutsättningar att bifalla anspråket.

Frågan om skadeståndsansvar med anledning av rättsväsendets hantering av förundersökningarna och rättegångarna mot SB

Som framgått ovan har Justitiekanslern uppfattat att ACLs och BAs skadeståndsanspråk grundar sig på påståenden om fel och försummelser vid förundersökningarna och rättegångarna mot SB och att den begärda ersättningen avser ideell skada i form av kränkning.

Det finns inte anledning att ifrågasätta de slutsatser som Bergwallkommis­sionen har redovisat i sin rapport. En utgångspunkt för min bedömning är därför att det har förekommit brister hos rättsväsendets aktörer i de avseen­den som kommissionen har lyft fram. Att det finns skäl att ha synpunkter på eller kritisera handläggningen hos en myndighet eller domstol är dock, som ovan beskrivits, inte i sig tillräckligt för att det ska anses ha förekommit fel eller försummelser i skade­ståndslagens mening. I detta fall, där anspråket avser ersättning för ideell skada i form av kränkning, är det dessutom inte tillräckligt att konstatera förekomsten av fel eller försummelser enligt 3 kap. 2 § skade­ståndslagen eftersom kränkningsersättning kan utgå bara om den skade­lidande har utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott. Den fort­satta bedöm­ningen får därför koncentreras till frågan om tillgänglig utred­ning ger stöd för slutsatsen att ACL och BA har utsatts för något sådant brott, vilket i detta fall skulle kunna handla om tjänstefel eller möjligen mened.

Förundersökningarna och rättegångarna mot SB beträffande andra misstänkta brott än det som avsåg Js försvinnande har inte innefattat någon myndighetsutövning i förhållande till ACL och BA. Oavsett vilka brister som kan ha förekommit vid dessa utredningar har de inte innefattat något brott som kan sägas vara riktat mot dem. Vad som förekommit vid andra förundersökningar och rättegångar än den som avsett Js försvinnande kan därför inte grunda en rätt till kränkningsersättning för ACL eller BA.

När det gäller förundersökningen och rättegången avseende Js försvinnande har ACL och BA emellertid varit direkt berörda.

Både tjänstefel och mened är brott som i och för sig kan föranleda ersättning för kränkning, men bara under förutsättning att brottet innefattat en allvarlig kränkning av en viss person. Detta anses endast undantags­vis kunna vara fallet (se t.ex. prop. 1972:5 s. 571 samt Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar m.m., 5 uppl., s. 74 och 129).

Bristfälliga eller tveksamma utredningsåtgärder etc. under en förunder­sökning eller i en rättegång kan normalt sett inte anses utgöra kränkande angrepp riktade mot enskilda (jfr i detta sammanhang Svea hovrätts dom den 15 november 2013 i mål nr T 3967-13). Tillgänglig utredning ger inte stöd för att någon av rättsväsendets aktörer har gjort sig skyldig till tjänstefel eller mened. Även om så skulle vara fallet kan detta emellertid i så fall inte anses utgöra sådana angrepp mot ACL eller BA som kan ge dem rätt till kränkningsersättning enligt skadeståndslagen.

Till den del ACLs och BAs skadeståndsanspråk grundas på påståenden om fel eller försummelser vid förundersökningarna och rättegångarna mot SB eller på att de skulle ha utsatts för brott vid dessa utredningar finns det därför inte förutsättningar att bifalla anspråken.

Skadestånd med stöd av Europakonventionen?

ACL och BA har inte uttryckligen gjort gällande att det har förekommit någon kränkning av deras rättigheter enligt Europa­kon­ventionen. Tillgänglig utredning ger inte heller stöd för att någon skade­ståndsgrundande sådan kränkning skulle ha ägt rum. Eftersom det inte fram­ställts några konkreta påståenden om konventionskränkningar avstår jag från att närmare utveckla skälen till varför det inte finns förutsättningar att bifalla ett eventuellt sådant anspråk.

Preskription

ACLs och BAs skadeståndsanspråk har fram­ställts mer än tio år efter det att de påstått skadeståndsgrundande hand­lingarna ägde rum. Det innebär att anspråket enligt gällande lag är preskri­berat.

Ersättning för ombudskostnader

Eftersom de framställda anspråken inte till någon del bifallits finns det inte förutsättningar att tillerkänna ACL och BA ersättning för ombudskostnader i detta skaderegleringsärende.

Sammanfattning

Det råder inte någon tvekan om att ACL och BA har fått utstå ett enormt lidande under den tid som förflutit sedan deras son försvann år 1980. Det står också klart att det har begåtts misstag i olika avseen­den vid rättsväsendets hantering av förundersökningarna och rätte­gångar­na mot SB. Detta har säkert förstärkt ACLs och BAs lidande.

Att det finns utrymme för kritik mot rättsväsendets aktörer är dock inte liktydigt med att det har begåtts några skadeståndsgrundande fel. I detta fall – där anspråket av allt att döma avser ersättning för ideell skada i form av kränkning – krävs det dessutom att ACL och BA har blivit utsatta för något typiskt sett integritetskränkande brott eller en kränkning av sina rättigheter enligt Europakonventionen för att skadestånd ska kunna utgå. Eftersom utredningen inte ger stöd för att de har blivit utsatta för något sådant brott eller någon sådan kränkning och då det dessutom står klart att deras eventuella fordran under alla förhållanden är preskriberad har jag kommit fram till att det inte finns förut­sättningar att bifalla deras anspråk på skade­stånd och ersättning för ombuds­kostnader.