SOU 2015:52

Rapport från Bergwallkommissionen

Till statsrådet Anders Ygeman

Den 28 november 2013 beslutade regeringen (dir. 2013:107) att ge en särskild utredare i uppdrag att utreda och redovisa rättsväsendets och vårdens agerande i samband med de brottmålsprocesser som ledde till att Sture Bergwall dömdes för åtta mord. Även advokaters och sakkunnigas agerande i samband med de aktuella processerna omfattades av uppdraget. I uppdraget ingick även att analysera om det förekommit brister i rättsväsendets och vårdens agerande i samband med brottmålsprocesserna och om bristerna i sådant fall var strukturella. Slutligen ingick i uppdraget att ta ställning till om det var nödvändigt att genomföra förändringar av något slag. Genom tilläggsdirektiv den 30 oktober 2014 förlängdes den ursprungliga redovisningstiden till den 5 juni 2015 (dir. 2014:138).

Professor emeritus Daniel Tarschys förordnades den 28 november 2013 till särskild utredare. Att som experter biträda den särskilde utredaren förordnades samma dag professorn vid Stockholms universitet Petter Asp, professor emeritus Kjell Asplund, lagmannen vid Solna tingsrätt Mari Heidenborg, rättssakkunnige vid Justitiedepartementet Mikael Kullberg och spesialrådgiver i Domstoladministrajonen Tor Langbach.

Som sekreterare i utredningen anställdes från och med den 15 december 2013 hovrättsassessorn Cecilia Ahlström och från och med den 16 juni 2014 hovrättsassessorn Carolina Granlund. Kommittéadministratören Suzanne Gyllenswärd har varit utredningen behjälplig med administrativa göromål och textredigering.

Utredningen har antagit namnet Bergwallkommissionen (Ju 2013:18).

Härmed överlämnas betänkandet Rapport från Bergwallkommis-

sionen (SOU 2015:52). Arbetet har bedrivits i nära samråd med

experterna som i allt väsentligt har ställt sig bakom den redovisade granskningen, liksom analysen och övervägandena. Betänkandet är därför skrivet i vi-form. Skilda uppfattningar i enskildheter och beträffande formuleringar kan dock ha förekommit utan att detta har behövt komma till uttryck i något särskilt yttrande.

En underlagspromemoria av Kjell Asplund har fogats till betänkandet.

Utredningens uppdrag är med detta slutfört.

Stockholm i juni 2015

Daniel Tarschys

/Cecilia Ahlström

Carolina Granlund

Sammanfattning

Vårt uppdrag har varit att utreda och redovisa rättsväsendets och vårdens agerande i samband med de brottmålsprocesser som ledde till att Sture Bergwall blev dömd för åtta mord. Uppdraget har även omfattat advokaters och sakkunnigas agerande i samband med de aktuella processerna. Härutöver har vi haft att analysera om det förekommit brister i agerandet och, om bristerna varit strukturella, ta ställning till om det föreligger ett förändringsbehov.

Vid vår granskning av de olika aktörernas agerande har vi bland annat gått igenom förundersökningar och tingsrättsakter, vallnings- och rekonstruktionsfilmer, Sture Bergwalls journal från Säters sjukhus och därutöver träffat ett stort antal inblandade aktörer.

Inledningsvis bör framhållas att brottmålsprocesserna har inneburit stora utmaningar för såväl rättsväsendet som vården. Det har varit fråga om en misstänkt som varit psykiskt sjuk och som redan tidigare var dömd för våldsbrott när han började erkänna mord som skett för länge sedan. Vår bedömning sker efter återtagna erkännanden och upphävda domar.

Vår granskning och analys utvisar i huvudsak följande. En grundförutsättning för det efterföljande händelseförloppet var att Sture Bergwall själv berättade om morden, gick in i rollen som oberäknelig och hänsynslös mördare samt erkände morden vid huvudförhandlingarna. Att en psykiskt sjuk person erkänner mord utgör dock inte en tillräcklig förutsättning för fällande domar. Vid vår granskning har vi iakttagit ett flertal bristfälliga ageranden som i olika grad bidrog till att Sture Bergwall blev misstänkt, åtalad och dömd.

I utredningsarbetet tog polis och åklagare stor hänsyn till Sture Bergwalls särart och särskilda förutsättningar, något som bland annat påverkade hur utredningsarbetet bedrevs och hur man ställde sig till de uppgifter han lämnade. En allt för okritisk anpassning

skedde till Sture Bergwalls egen förklaring till varför han hade så svårt att lämna korrekta och utförliga uppgifter, nämligen att det var svårt att närma sig och berätta om minnena från morden och att han, som en följd av det, även kunde lämna avsiktligt felaktiga uppgifter, så kallade ”medvetna avvikelser”. Förklaringen tycks inte ha ifrågasatts av utredarna. En bidragande orsak till det var sannolikt den legitimitet som förklaringsmodellen, i vart fall indirekt, fick av såväl Sture Bergwalls psykoterapeuter som den psykolog som anlitades som rådgivare till polis och åklagare. Utredarnas tilltro till förklaringsmodellen innebar att knapphändiga eller felaktiga svar inte behövde betyda annat än att Sture Bergwall hade svårt att berätta eller att det handlade om ”medvetna avvikelser”.

Den rådgivande psykologen förespråkade dessutom en kognitiv förhörsmetod för att hjälpa Sture Bergwall att minnas. Metoden anpassades dock inte till att det, i de specifika fallen, var av stor betydelse att utredningsfynd inte förmedlades till Sture Bergwall vars erkännanden skulle kontrolleras mot faktiska fynd och omständigheter. Följden blev att man i flera avseenden frångick sedvanliga förhörs- och utredningsmetoder och att Sture Bergwall på olika sätt kom att bli vägledd i sitt berättande. Han fick även kännedom om vissa omständigheter som hans erkännande egentligen borde kontrollerats mot.

Även under rättegångarna togs särskild hänsyn till Sture Bergwalls särskilda förutsättningar vilket innebar att tingsrätterna godtog ett sämre underlag för sin bedömning. Tingsrätterna avsade sig även delar av det kontrollsystem som finns inbyggt i processordningen till skydd för den enskildes rättssäkerhet. Bland annat tilläts åklagaren att höra förhörsledaren och andra poliser om vad Sture Bergwall hade berättat under förundersökningen. Detta tycks ha skett utan någon kontroll mot det bakomliggande förhörsmaterialet.

Förundersökningarna bedrevs inte tillräckligt brett och förutsättningslöst och med beaktande av alternativa händelseförlopp. Utredarna och åklagaren måste i flera fall anses ha frångått den lagstadgade objektivitetsprincipen. En bidragande orsak till det var sannolikt att de mer tongivande aktörerna – det vill säga förhörsledaren, åklagaren, Sture Bergwalls psykoterapeut från våren 1994 och den rådgivande psykologen – bibehöll sina roller under hela den tid som utredningarna pågick. Inom denna grupp tycks det ha utvecklats ett grupptänkande och en strävan efter samsyn. För-

utom ett stort antal kontakter mellan utredarna och psykoterapeuten kring hanteringen av Sture Bergwall närvarade psykoterapeuten vid flera förhör samt vid flertalet vallningar, rekonstruktioner och domstolsförhandlingar. Den viktigaste förmedlande länken mellan brottsutredningarna och psykoterapin var dock Sture Bergwall själv.

Härutöver påverkades utgången av att tingsrättsförhandlingarna inte var kontradiktoriska till sin karaktär eftersom såväl åklagaren som försvaret argumenterade för fällande domar. Med undantag för den sista rättegången, där målsägandebiträdet argumenterade för en fällande dom, ifrågasattes varken erkännandets riktighet eller det sätt som utredningarna lades fram inför domstolen. Vår bedömning är att åklagaren inte presenterade utredningarna på ett tillräckligt objektivt och rättvisande sätt. Det faktum att Sture Bergwalls advokater inte särskilt uppmärksammade bristerna i åklagarens presentation eller andra brister i utredningsarbetet kan förklaras utifrån advokatens lojalitetsplikt mot klienten. Så länge advokaterna inte var övertygade om Sture Bergwalls oskuld hade de att utgå från Sture Bergwalls erkännande av morden och dennes önskan att bli dömd.

Tingsrätterna bedömde inte tillräckligt noggrant utredningarnas fullständighet och analyserade inte heller hur eventuella brister inverkade på bevisvärderingen. Vidare tycks tingsrätterna inte ha ställt tillräckligt höga krav på vilken bevisning som krävs för att kunna döma någon för mord. Avsaknaden av kontradiktion kan ha varit en bidragande orsak även till det.

Trots att rättegångsbalken föreskriver att domstolssakkunniga ska vara ojäviga hade samtliga som förordnades i varierande grad anlitats av åklagaren redan under förundersökningarna och i de flesta fall även avgett utlåtanden till denne. Därmed uppstod en risk för jäv. Jävsproblematiken var särskilt påtaglig för den rådgivande psykologen och för den rättsläkare som återkommande anlitades i utredningarna.

Vi ser anledning att ifrågasätta om den rådgivande psykologen i sin roll som domstolssakkunnig i alla delar förmedlade kunskap som var grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vidare tydliggjorde han inte att uppgiften om att Sture Bergwall hade varit utsatt för övergrepp som barn, en uppgift som utgjorde en förut-

sättning för hans utlåtande vid vissa av rättegångarna, inte hade stöd i något annat än Sture Bergwalls egna uppgifter.

Under hela den period som Sture Bergwall erkände och dömdes för mord medicinerades han med bensodiazepinpreparat. Kunskapen om att bensodiazepiner kan leda till att hämningar släpper var vid den aktuella tiden begränsad. Däremot var det välkänt att preparaten var beroendeframkallande, något som i sig borde ha föranlett en större försiktighet från vården. Sture Bergwall kom att utveckla ett svårt läkemedelsberoende.

Teorierna om bortträngda minnen och om att traumatiska barndomsupplevelser kunde återgestaltas i senare händelser – i Sture Bergwalls fall mord – var vid tiden omdiskuterade och i viss mån kontroversiella. Det tycks som om den psykoterapi som Sture Bergwall fick på Säters sjukhus bland annat syftade till att hjälpa Sture Bergwall att ta fram bortglömda minnen dels om barndomshändelser, dels om de mord som antogs återgestalta barndomshändelserna. Psykoterapeuterna förefaller inte i tillräcklig utsträckning ha beaktat risken för att falska minnen kunde skapas eller att Sture Bergwall uppmuntrades att fabulera. Visserligen behöver psykoterapi inte syfta till annat än att patienten ska må bättre. Psykoterapeuterna kände dock väl till att uppgifter som kom fram under terapin användes i mordutredningarna.

Mot denna bakgrund har vi gjort följande överväganden. Flera av de brister vi iakttagit har varit en följd av enskilda aktörers förhållningssätt och bedömningar. Den tid som nu förflutit sedan utredningsarbetet genomfördes och morddomarna meddelades innebär att tidsandan i dag är en annan och att samhället delvis ser annorlunda ut. Flera av de områden vi granskat har utvecklats och vissa förändringsbehov som vi uppmärksammat har därför redan tillgodosetts eller är på väg att tillgodoses.

Vi anser att vikten av polisers och åklagares objektivitetsplikt bör betonas starkare. Vi ansluter oss därför till Förundersökningsutredningens förslag (SOU 2011:45) om att objektivitetsprincipen bör regleras i lag även för åtgärder som vidtas innan en förundersökning har inletts samt efter att åtal har väckts.

Det är en strukturell brist att en och samma åklagare tilläts ansvara för flera omfattande och svårbedömda mordutredningar samt åtalsbeslut avseende samma misstänkt. Detsamma gäller frånvaron av granskning och kontroll av utredningsarbetet. Dessa bris-

ter har föranlett riksåklagaren att inleda ett omfattande förändringsarbete. Eftersom det föreliggande förändringsbehovet kräver detaljerade regleringar anser vi att förändringsarbetet även fortsättningsvis bör bedrivas inom Åklagarmyndigheten.

Rikspolisstyrelsens instruktioner för rekonstruktioner vid förundersökning om brott (RPS Rapport 1994:12) bör kompletteras och eventuellt omarbetas. Ett sådant utvecklingsarbete hör naturligen hemma inom Polismyndigheten, som bör få ett särskilt regeringsuppdrag.

Poliser i brottsutredande tjänst bör kontinuerligt uppdateras om förhörs- och utredningsmetoder, rådande kunskapslägen och nya forskningsrön. Objektivitetsprincipen och efterlevnaden av den bör återkommande diskuteras i organiserad form. Polismyndigheten bör få ett särskilt regeringsuppdrag att överväga om stödet till metod- och kunskapsutveckling är rätt avvägt.

Vi vill framhålla vikten av att domstolar alltid behåller ett självständigt förhållningssätt till parterna och att domstolarna utövar processledning med särskilt beaktande av den enskildes rättssäkerhet och en strävan efter bästa möjliga bedömningsunderlag. Såvitt gäller domstolens ansvar för utredningens fullständighet ansluter vi oss till Straffprocessutredningens förslag (SOU 2013:17) som innebär en begränsning av domstolens materiella processledning och att svagheter i bevisningen i stället ska gå ut över åtalet och leda till att åtalet ogillas.

Trots att sakkunnigutlåtanden vanligtvis får stort genomslag i domstolarnas bevisvärdering kvalitetssäkras inte sakkunnigutlåtanden som åberopas i domstol. Möjligheten att inrätta ett system för kvalitetssäkring av sakkunnigutlåtanden bör utredas.

Vi anser att staten och landstingen behöver ägna ökad uppmärksamhet åt rättspsykiatrin och den psykiatriska tvångsvården. Kunskapsutvecklingen behöver förstärkas. Regeringen bör ge Vetenskapsrådet i uppdrag att göra en översyn av den rättspsykiatriska forskningen i Sverige utifrån ett internationellt perspektiv. Regeringen bör även ge Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) i uppdrag att se över på vilka områden inom rättspsykiatrin som det finns behov av systematiska kunskapsöversikter.

Till betänkandet har även fogats en underlagspromemoria av Kjell Asplund.

Summary

Our remit has been to investigate and report on the conduct of the judicial and health care systems in connection with the criminal proceedings that led to Sture Bergwall being convicted for eight murders. The remit also included investigating the conduct of lawyers and experts in connection with the proceedings in question. In addition, we were to analyse whether there were flaws in this conduct and, if such flaws were structural in nature, determine whether changes need to be made.

In examining the conduct of the various actors we have analysed preliminary investigations and district court files, films of visits to the crime scenes and of reconstructions, and Sture Bergwall’s medical records from Säter Hospital. We have also met with a large number of the actors involved.

By way of introduction, it should be emphasised that these criminal proceedings posed great challenges for both the judicial and health care systems. They concerned a suspect who was mentally ill and had previous convictions for violent crimes when he began confessing to murders committed a long time ago. Our assessment was made at a point in time after confessions had been retracted and the judgments set aside.

Our examination and analysis primarily show the following. A key factor in the events that subsequently unfolded was that Sture Bergwall himself brought up the murders, assumed the role of an unpredictable and ruthless killer, and confessed to the murders in the main hearings. A mentally ill person confessing to murder is not, however, sufficient reason for convictions to be made. In our examination we have observed a number of flawed forms of conduct that, to varying extents, contributed to Sture Bergwall being suspected, prosecuted and convicted.

During the investigative process, police and prosecutors gave great consideration to Sture Bergwall’s distinctive character and particular circumstances, which affected how the investigation was conducted and the approach to the information he provided. There was overly uncritical adjustment to Sture Bergwall’s own explanation for why he had such difficulty providing correct and detailed information, namely that it was difficult to revisit and recount memories of the murders and that, as a result of this, he might provide intentionally incorrect information – “deliberate deviations”. This explanation does not seem to have been questioned by investigators. One probable contributing factor was the legitimacy given to this explanatory model, at least indirectly, by both Sture Bergwall’s psychotherapists and the psychologist engaged as an adviser to police and prosecutors. The investigators’ faith in this explanatory model meant that scant or incorrect responses did not necessarily have any significance other than that he had difficulty talking about them or that they were “deliberate deviations”.

The advising psychologist also advocated a cognitive interview method to help Sture Bergwall to remember. However, the method was not tailored to the fact that, in the individual cases, it was very important that investigative findings were not conveyed to Sture Bergwall, whose confessions were to have been checked against actual findings and circumstances. As a result, departures were made in several respects from regular interview and investigation methods, and Sture Bergwall’s account became directed in various ways. He also learned about certain circumstances with which his confessions should actually have been compared.

During the trials, too, special regard was given to Sture Bergwall’s particular circumstances, which meant that the district courts accepted a less sound basis for their assessment. The district courts also waived parts of the control system that is built into the procedures to protect the legal security of the individual. For example, the prosecutor was allowed to question the interrogator and other police officers about what Sture Bergwall had said during the preliminary investigation. This seems to have taken place without any checks against the underlying interrogation materials.

The preliminary investigations were not sufficiently broad and unbiased and did not take sufficient account of alternative courses of events. The investigators and prosecutor must be considered to

have deviated on several occasions from the statutory principle of objectivity. One contributing factor was probably the fact that leading figures – the interrogator, the prosecutor, Sture Bergwall’s psychotherapist as of spring 1994, and the psychologist engaged as an adviser by the police and prosecutor – maintained their roles throughout the course of the investigations. It appears that groupthink and a pursuit of consensus developed within this group. In addition to a great deal of contact between the investigators and the psychotherapist concerning the handling of Sture Bergwall, the psychotherapist was present at several interviews, and at most of the visits to the crime scenes, reconstructions and court proceedings. However, the most important intermediary link between the criminal investigations and the psychotherapy was Sture Bergwall himself.

In addition, the outcome was influenced by the fact that the district court proceedings lacked the element of opposition, as both the prosecutor and the defence argued for convictions. With the exception of the last trial, at which the injured party counsel argued for a conviction, the correctness of the confessions and the way in which the investigations were presented to the court were never questioned. Our assessment is that the prosecutor did not present the investigations in a sufficiently objective and fair manner. The fact that Sture Bergwall’s lawyers did not specifically draw attention to the shortcomings in the prosecutor’s presentation or other flaws in the investigative process may be explained by a lawyer’s duty of loyalty to the client. As long as the lawyers were not convinced of Sture Bergwall’s innocence, the only possible basis for their conduct was Sture Bergwall’s confessions to the murders and his desire to be sentenced.

The district courts did not assess the completeness of the investigations sufficiently carefully, nor did they analyse the impact of any flaws in the investigations on the evaluation of evidence. Moreover, the district courts do not seem to have set sufficiently high standards for the evidence required to be able to convict a person for murder. The absence of opposition may also have been contributing factor in this.

Although the Swedish Code of Judicial Procedure requires court experts to be unbiased, all of those appointed had, to varying degrees, been engaged by the prosecutor during the preliminary

investigations and, in most cases, also issued opinions to the prosecutor. This meant that there was a risk of a conflict of interest. The issue of conflict of interest was particularly evident in the case of the advising psychologist, and of the forensic doctor who was repeatedly engaged in the investigations.

We find reason to question whether the advising psychologist, in his role as court expert, consistently provided knowledge that was based on science and tried and tested experience. Furthermore, he did not make it clear that the claim that Sture Bergwall had suffered abuse as a child – a claim that was a basis of his testimony at some of the trials – was not supported by anything other than Sture Bergwall’s own account.

Throughout the period during which he confessed to and was convicted of murder, Sture Bergwall was being treated with benzodiazepines. At that time, there was limited awareness of the fact that benzodiazepines can lead to disinhibition. It was, however, well known that the medication was addictive, a fact that in itself should have prompted greater caution on the part of the health care services. Sture Bergwall subsequently became heavily addicted to medication.

At the time, the theories concerning repressed memories and the idea that traumatic childhood experiences could be re-enacted in later events – murder, in Sture Bergwall’s case – were much debated and, to some extent, controversial. It seems that the psychotherapy that Sture Bergwall received at Säter Hospital aimed, among other things, to help him to recover repressed memories both of childhood events and of the murders that were assumed to be a reenactment of those events. The psychotherapists do not appear to have sufficiently considered the risk of false memories being created, or of Sture Bergwall being encouraged to make up stories. It is true that psychotherapy need have no other aim than to improve the patient’s wellbeing. Nonetheless, the psychotherapists were well aware that information that emerged during the therapy was used in the murder investigations.

Against this backdrop, we have come to the following conclusions.

Several of the flaws we have observed were a result of the approaches and judgements of individual actors. Times have changed since the investigations were conducted and the murder convictions

handed down and, in some ways, society is now different. Several of the areas we have examined have developed and some of the changes for which we have observed a need have therefore already been realised, or are under way.

We consider that the importance of police officers’ and prosecutors’ duty of objectivity should be more strongly emphasised. We therefore endorse the proposal of the inquiry on preliminary investigations (SOU 2011:45) that the principle of objectivity should also be regulated in law for measures taken before a preliminary investigation is initiated and after prosecution proceedings have commenced.

It is a structural flaw for the same prosecutor to be allowed to be responsible for several comprehensive and difficult murder investigations and decisions on whether to prosecute with respect to the same suspect. The same goes for the absence of scrutiny and controls of the investigative process. These flaws have led the Prosecutor-General to initiate a process of comprehensive change. Because this change requires detailed regulation, we consider that the change process should continue to be conducted at the Swedish Prosecution Authority.

The National Police Board’s instructions for reconstructions in preliminary investigations of crimes (RPS Rapport 1994:12) should be supplemented, and possibly reworked. A development process of this kind naturally belongs within the Police Authority, which should receive a special mandate from the Government.

Police officers engaged in criminal investigations should be continuously updated on interview and investigation methods, the current state of knowledge and the latest research findings. The principle of objectivity and compliance with it should be discussed in a regular and organised way. The Police Authority should receive a special mandate from the Government to consider whether the support for method and knowledge development is properly attuned.

We want to stress how important it is that courts always maintain an independent attitude to the parties, and that they direct proceedings with particular attention to the legal security of the individual, seeking the best possible basis for assessment. With respect to the courts’ responsibility for the completeness of investigations, we concur with the proposals of the criminal proceedings inquiry (SOU 2013:17) to limit the courts’ material direction

of proceedings, and that weaknesses in the evidence should lead to the prosecution being dismissed.

Despite the fact that expert statements usually have a major impact on the courts’ assessment of the evidence, expert statements cited in court are not quality-assured. The possibility of establishing a system of quality assurance of expert statements should be investigated.

We consider that central government and the county councils need to devote greater attention to forensic psychiatry and compulsory psychiatric care. Knowledge development needs to be reinforced. The Government should instruct the Swedish Research Council to review forensic psychiatric research in Sweden from an international perspective. The Government should also instruct the Swedish Council on Health Technology Assessment to look at the areas of forensic psychiatry in which there is a need for systematic knowledge reviews.

A background memorandum by Kjell Asplund is also attached to the report.

1. Inledning

Sture Bergwall dömdes 1991 för stöld, grov stöld och grovt rån till sluten psykiatrisk vård. Under vårdtiden på Säters sjukhus berättade han om ett flertal mord som han påstod sig ha utfört. Erkännandena lämnade han till psykoterapeuterna i psykoterapin, till annan vårdpersonal samt i polisförhör. I vissa fall inleddes och fullföljdes förundersökningar med efterföljande åtal. I några fall inleddes förundersökningar som senare lades ned när Sture Bergwall valde att inte längre medverka i brottsutredningarna. I något fall var mordet preskriberat och i andra fall var uppgifterna om begångna mord så diffusa att formella förundersökningar inte inleddes. Enligt en sammanställning som polisen upprättade över personer som Sture Bergwall påstått sig ha mördat och som presenterades vid en av huvudförhandlingarna rörde det sig om totalt 29 mord i Sverige, Norge och Finland mellan åren 1964 och 1993.

I samband med att Sture Bergwall började erkänna mord bytte han namn till Thomas Quick. Enligt Sture Bergwall kom förnamnet från hans första påstådda offer, Thomas Blomgren, och efternamnet var moderns flicknamn. Han återtog sitt gamla namn 2002.

I samtliga fall erkände Sture Bergwall morden och en stor del av bevisningen utgjordes av hans egna uppgifter. Detta resulterade i att han under perioden 1994–2001 blev dömd för åtta mord till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Under den aktuella tiden gick Sture Bergwall i regelbunden psykoterapi inom ramen för den rättspsykiatriska vården på Säters sjukhus.

Det massmediala intresset för Sture Bergwall och hans berättelser var redan från början stort. Polisutredningarna bevakades intensivt och i tidningarna skrevs ofta om fallen och om Sture Bergwall, som också kallades Sätermannen. Redan vid den första huvudförhandlingen fanns det de som ifrågasatte hans erkännanden. De flesta

som framträdde i media verkar dock ha varit av uppfattningen att han var rätt gärningsman. Under åren har ett flertal böcker om Sture Bergwall och brottsutredningarna getts ut, både sådana där hans erkännanden betraktades som riktiga och sådana där det påstods att erkännandena var falska. Sture Bergwall har själv skrivit en bok i vardera kategorin.

Mot slutet av 1990-talet blev ifrågasättandena fler och de kritiska rösterna starkare. I samband med att några personer på framträdande plats i massmedia kraftigt ifrågasatte erkännandena och kallade Sture Bergwall för mytoman meddelade han i november 2001 att han tog ”time out”. Han beskrev i en debattartikel i Dagens Nyheter att han inte längre tänkte medverka i några polisutredningar eftersom han kände sig sviken och allt för ifrågasatt för att kunna fortsätta berätta om mord han begått. De läkemedel som Sture Bergwall hade haft under den tid som brottsutredningarna pågick fasades ut och han avslutade psykoterapin under 2002. Han gick in i det som han senare har kallat för ”de sju tysta åren”.

I november 2006 lämnade anhöriga till Johan Asplund och Charles Zelmanovits in en anmälan om allvarliga brister vid genomförandet av förundersökningarna och huvudförhandlingarna mot Sture Bergwall till Justitiekanslern. De begärde att Justitiekanslern skulle utreda påstådda missförhållanden och tjänstefel som begåtts när Sture Bergwall dömdes för åtta mord. Justitiekanslern beslutade att inte inleda förundersökning och inte heller i övrigt vidta någon ytterligare åtgärd i ärendet.

I december 2008 sände Sveriges Television i programmet Dokument inifrån två dokumentärer av journalisten Hannes Råstam. I dokumentärerna återtog Sture Bergwall sina erkännanden av morden.

I februari 2009 meddelade riksåklagaren att han inte inledde någon förundersökning mot den åklagare och förhörsledare som varit inblandade i samtliga mordärenden sedan de polisanmälts för tjänstefel för hanteringen av mordutredningarna. Riksåklagaren hänvisade till att de påstådda tjänstefelen begåtts mer än tio år tidigare och därmed var preskriberade. I samma beslut överlämnade han dock till Riksenheten för polismål i Malmö att granska om det fanns anledning för riksåklagaren att ansöka om resning till Sture Bergwalls förmån.

Två månader senare, i april 2009, ansökte Sture Bergwall om resning för mordet på Yenon Levi. I några av de efterföljande ärendena ansökte Sture Bergwall om resning, i andra fall ansökte åklagaren om resning till förmån för honom. Resning beviljades i samtliga fall. Åklagarna lade därefter ned åtalen varefter tingsrätterna meddelade friande domar. Den sista friande domen vann laga kraft den 26 november 2013.

Under hösten 2013 genomgick Sture Bergwall en rättspsykiatrisk undersökning och i mars 2014 beslutade förvaltningsrätten att den slutna rättspsykiatriska vården skulle övergå till att bedrivas i öppen form, det vill säga utanför sjukhuset. Den 16 april 2015 upphörde den rättspsykiatriska vården med särskild utskrivningsprövning helt.

Det har nu gått drygt tjugo år sedan den första morddomen mot Sture Bergwall meddelades, fjorton år sedan Sture Bergwall valde att inte längre medverka i ytterligare utredningar, sju år sedan Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden och ett och ett halvt år sedan den sista frikännande domen meddelades. Nu finns även Bergwallkommissionens rapport om vad som hände.

2. Utredningens uppdrag och arbete

2.1. Utredningens uppdrag

Direktiven för vårt uppdrag beslutades vid regeringssammanträde den 28 november 2013 (dir. 2013:107). Av direktiven framgår att utredningens uppdrag har varit att utreda och redovisa rättsväsendets, advokaters, sakkunnigas och vårdens agerande i samband med de brottmålsprocesser som ledde till att Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick, blev dömd för åtta mord. I uppdraget har även ingått att mot bakgrund av vår utredning analysera om det har förekommit brister i rättsväsendets och vårdens agerande i samband med brottmålsprocesserna, och i sådant fall bedöma om bristerna har varit strukturella. Slutligen har i uppdraget ingått att ta ställning till om det är nödvändigt att genomföra förändringar i något avseende och, om sådana behov identifieras, att lämna fullständiga ändringsförslag.

Vårt uppdrag har inte varit att bedöma eller uttala oss om enskildas ansvar för eventuella brott eller annat som kunnat eller kan komma att prövas av domstol. Vi ska inte heller överpröva domstolars, myndigheters eller andra offentliga organs beslut.

Utredningen har genom regeringsbeslut den 30 oktober 2014 fått förlängd tid för uppdraget till senast den 5 juni 2015 (dir. 2014:138). Direktiven bifogas i bilaga 1 och 2.

2.2. Utredningens arbete

Vårt arbete påbörjades i december 2013 och har bedrivits i nära samråd med experterna. Vi har haft tio sammanträden, varav ett tvådagarssammanträde. Det har också förekommit omfattande underhandskontakter med experterna i olika frågor.

Under arbetet har vi tagit del av en stor mängd skriftligt material. Vi har med stöd av en för uppdraget utfärdad förordning (SFS 2014:7) även fått del av sekretesskyddat material som vi har behövt för vår granskning.1 Vi har emellertid varit återhållsamma med att redovisa sådana uppgifter i betänkandet.

Vi har inhämtat tingsrätternas akter i de sex ursprungliga brottmålsärendena och hovrätternas akter i resningsärendena. I ett av fallen var tingsrättens akt arkiverad hos landsarkivet i Härnösand och vi lånade därför in motsvarande handlingar från åklagarkammaren i Luleå. Tingsrättsakterna innehåller bland annat förundersökningsprotokollen inklusive vallnings- och rekonstruktionsfilmer, olika utlåtanden och yttranden, domstolarnas handläggningsbeslut och huvudförhandlingsprotokoll. I ett fall har det dock saknats en vallningsfilm i tingsrättens akt. Vi har även haft tillgång till vissa av de oredigerade vallningsfilmer som inte varit ingivna till tingsrätterna. Vi har inte haft tillgång till polisens sidomaterial, den så kallade slasken, utöver sådant som förekommit i resningsprocesserna. Hovrätternas akter i resningsärendena innehåller bland annat resningsansökningarna och förklaringarna jämte bilagor samt hovrätternas beslut.

Vi har vidare haft tillgång till Sture Bergwalls journal och andra handlingar från Säters sjukhus och rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö samt utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen som Sture Bergwall genomgick 2013. Härutöver har vi haft tillgång till domar, journalhandlingar och andra dokument som rör Sture Bergwall innan han kom till Säters sjukhus 1991.

Vi har, utöver sedvanlig och för uppdraget relevant fack- och vetenskaplig litteratur, tagit del av de böcker som har publicerats om Sture Bergwall. Enskilda personer har dessutom försett utredningen med skriftligt material med anknytning till vårt uppdrag. Vi

1 Regeringen har även i offentlighets- och sekretessförordningen infört en bestämmelse (11 a §) om att den sekretess som enligt 42 kap.14 §§offentlighets- och sekretesslagen gäller hos JK även ska gälla i den verksamhet som bedrivs av Bergwallkommissionen.

har också tagit del av den omfattande medierapporteringen rörande Sture Bergwall från den tiden då brottmålsprocesserna pågick och från debatten under 2000- och 2010-talen.

Vi är medvetna om att det skriftliga materialet i sig innebär en begränsning när det gäller att få klarhet i vad som förevarit vid till exempel huvudförhandlingarna eller i psykoterapin. För att få ett så brett underlag som möjligt för vår granskning, analys och bedömning har vi därför varit angelägna om att sammanträffa med personer som varit direkt inblandade i brottmålsprocesserna. Vi har därför träffat bland annat Sture Bergwall, åklagaren, några av förhörsledarna, två av de sakkunniga, de flesta av domarna, advokaterna och några anhöriga till offren. Härutöver har vi träffat personer direkt inblandade i vården av Sture Bergwall, såsom båda psykoterapeuterna, läkare och annan vårdpersonal vid Säters sjukhus. Vi har även besökt Säters sjukhus. Dessa möten har syftat till att få del av bedömningar av det inträffade och få en bredare bild av skeendena än vad som framgår av det skriftliga materialet. Vi har även samtalat med åklagare och en advokat som varit inblandade i resningsprocesserna.

Härutöver har vi genomfört ett stort antal möten med andra enskilda personer samt företrädare för myndigheter, organisationer och yrkesföreningar med erfarenheter och kunskap om de frågor som aktualiserats i vårt arbete, såsom Polishögskolan, Sveriges advokatsamfund, riksåklagaren, Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket och Styrgruppen för rättspsykiatrisk regionvård (SARV).

Under flera av avsnitten i betänkandet återger vi vad som framkommit vid de möten vi genomfört. Vi har också utbytt erfarenheter med den norska arbetsgruppen som har Riksadvokatens uppdrag att gå igenom norska myndigheters behandling av Sture Bergwallsaken.

De flesta möten har genomförts av ordföranden, en eller båda sekreterarna samt några eller alla experter. Sekreterarna har inhämtat vissa uppgifter genom telefonsamtal med enskilda aktörer. En förteckning över personer som vi har samtalat med under utredningsarbetet finns i bilaga 3.

För att få ett bredare underlag för våra bedömningar arrangerade vi i oktober 2014 två seminarier. Vid det första seminariet behandlades frågor med anknytning till rättspsykiatrin med företrädare för

bland annat Socialdepartementet, rättspsykiatriska vårdgivare, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), myndigheter och yrkesföreningar. Vid det andra seminariet diskuterades frågor med anknytning till förundersökningsarbetet, advokatens roll och sakkunnigbevisning med åklagare och advokater. En förteckning över seminariedeltagare finns i bilaga 4.

2.3. Betänkandets disposition och utformning

Betänkandet är indelat i 14 kapitel.

Kapitel 1 innehåller en inledning med introduktion och bakgrundsbeskrivning till den aktuella saken och vad som har hänt. I kapitel 2 behandlas utredningens uppdrag och arbete.

I kapitel 3 redovisas några allmänna utgångspunkter som är av betydelse för den fortsatta framställningen. Kapitlet innehåller dels ett avsnitt som beskriver gällande rätt, dels ett avsnitt som tar särskilt sikte på rättspsykologi och psykoterapi samt en kortare historisk beskrivning psykiatrivården vid Säters sjukhus.

I kapitel 4 redovisas Sture Bergwalls bakgrund, tidigare brottslighet, tidigare kontakter med rättspsykiatrisk vård och tidigare diagnoser. Därefter följer en beskrivning och granskning av den rättspsykiatriska vård som Sture Bergwall fick på Säters sjukhus från 1991 och framåt, det vill säga parallellt med de aktuella brottmålsprocesserna.

Kapitel 5 innehåller en inledning till redogörelserna för vår granskning av mordutredningarna och domstolsprocesserna. I kapitel 6–12 återfinns dessa redogörelser. Varje mordutredning med efterföljande domstolsprocess har fått ett eget kapitel. Utöver de olika förundersökningarna innehåller dessa kapitel även en redogörelse för tingsrättsförhandlingarna, tingsrätternas bedömningar samt mer kortfattat de efterföljande resningsprocesserna. Dessa kapitel innehåller också de iakttagelser och bedömningar som vi gjort i respektive ärende.

Fallredogörelserna är kronologiskt redovisade utifrån domsdatum. Två av mordutredningarna, rörande mordet på Trine Jensen och Gry Storvik, behandlades vid samma rättegång men är redovisade i två olika kapitel, kapitel 10 och 11.

Utredningens sammanfattande analys finns i kapitel 13.

I det sista kapitlet, kapitel 14, finns utredningens överväganden om behovet av förändringar.

Till betänkandet har fogats en underlagspromemoria av Kjell Asplund.

I betänkandet har vi valt att genomgående använda namnet Sture Bergwall eftersom detta är det namn som han använder i dag. I de citat från domar, utlåtanden och anteckningar som återges i betänkandet står dock namnet Thomas Quick, det namn som Sture Bergwall hade vid tiden för morderkännandena. Även Sture Bergwalls första psykoterapeut Kjell Långbergs har bytt namn (han hette tidigare Kjell Persson). I betänkandet använder vi genomgående namnet Kjell Långbergs, med undantag för de fall där hans tidigare namn är återgivet i citat.

3. Allmänna utgångspunkter

3.1. Inledning

Innan vi presenterar vår granskning finns det skäl att erinra om några viktiga utgångspunkter. Först sammanfattas relevant gällande rätt avseende brottmålsprocessen och påföljden rättspsykiatrisk vård. Därefter ges en kort beskrivning av några teman i den debatt som under senare tid har förts kring rättspsykologi och psykoterapi. Avslutningsvis ges en kortare beskrivning av vårdmiljöns utveckling på Säters sjukhus.

3.2. Gällande rätt

3.2.1. Förundersökningsarbetet och åklagarens roll under huvudförhandlingen

Förundersökningen

Allmänt

Reglerna om förundersökningsarbetet återfinns dels i 23 kap. rättegångsbalken, dels i förundersökningskungörelsen (1947:948).

Förundersökning är den rättsliga beteckningen på den utredning som bedrivs av polis eller åklagare när det finns skäl att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts. Det primära syftet med en förundersökning är att utreda om det har begåtts ett brott och vem som i så fall kan misstänkas för brottet. Utredningen ska skapa underlag för åklagaren att besluta om det föreligger tillräckliga skäl för att väcka åtal.

En förundersökning ska inledas så snart det finns anledning att anta att ett brott har begåtts, som hör under allmänt åtal. Beslutet fattas av Polismyndigheten/Säkerhetspolisen eller åklagaren, men om förundersökningen har inletts av Polismyndigheten/Säkerhets-

polisen och saken inte är av enkel beskaffenhet ska ledningen av förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. När någon skäligen misstänks för ett brott ska denne bli underrättad om det.

Förundersökningen ska bedrivas så skyndsamt som möjligt. Skälen för skyndsamhetskravet är dels att utredningen ska bedrivas effektivt, dels att ett eventuellt straff ska följa snarast efter brottet.

Den som är misstänkt för allvarlig brottslighet blir under utredningstiden ofta häktad. Det är domstolen som, efter ansökan av åklagaren, beslutar om det finns skäl att häkta den misstänkte. Om det finns risk för att den misstänkte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning kan domstolen även ge åklagaren tillstånd att begränsa den häktades kontakter med omvärlden. Åklagarens beslut om sådana begränsningar kallas för restriktioner. Vanliga restriktioner kan innebära att den häktade inte får ta emot besök, post eller telefonsamtal från någon annan än försvararen och inte heller läsa dagstidningar eller se på TV.

Vid förundersökningen ska protokoll föras över vad som förekommit av betydelse för utredningen. Protokollet ska ge en trogen och rättvisande bild av allt som förekommit i samband med de olika utredningsåtgärderna som är av betydelse för målet. Det utredningsmaterial som inte redovisas i det slutgiltiga förundersökningsprotokollet kallas för sidomaterial (”slask”). Sådant material kan bestå av uppgifter som åklagaren inte anser har någon betydelse för utredningen. Det kan även vara uppgifter om brottsmisstankar som inte har lett till åtalsbeslut.

Det färdiga protokollet bildar underlag för åtalsfrågans bedömning och, om åtal väcks, för planeringen av huvudförhandlingen vid domstolen.

Innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan ska den misstänkte och dennes försvarare få ta del av den slutförda utredningen i dess helhet och dessutom få skäligt rådrum för att ta ställning till om förundersökningen behöver kompletteras.

När åklagaren väl fattar beslut i åtalsfrågan anses förundersökningen också vara avslutad.

Om åklagaren väcker åtal ska åklagaren samtidigt ge in ett exemplar av förundersökningsprotokollet till domstolen. Även den misstänkte och dennes försvarare har rätt att få ett exemplar av protokollet.

Förundersökningsledarens ansvar

Som tidigare nämnts leds förundersökningen i mål som inte är av enkel beskaffenhet av en åklagare. Förundersökningsledaren är ansvarig för förundersökningen och ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas tillvara.

Förundersökningar bedrivs olika beroende på brottets karaktär och omständigheterna i övrigt. Det saknas därför en detaljreglering av förundersökningsledarens uppdrag. Juristkommissionen, som tillsattes med anledning av mordet på statsminister Olof Palme, uttalade dock att förundersökningsledarens uppgifter är att dra upp riktlinjer för utredningsarbetet, att besluta om tvångsmedel och andra åtgärder som ankommer på förundersökningsledaren, att fortlöpande följa utredningsarbetet, att göra bedömningar och ge direktiv för fortsatta åtgärder, att avsluta utredningsarbetet helt eller delvis så snart förhållandena ger anledning till det samt att utöva kontroll över att utredningen bedrivs objektivt och på ett sätt som tillgodoser enskildas rättssäkerhetsintressen (SOU 1987:72 Del 2 s. 296).

Även om åklagaren formellt leder förundersökningen anses polisen ha ett ansvar för det praktiska genomförandet av utredningsarbetet (a.a. s. 112).

I omfattande mål har det under senare tid blivit vanligt att två eller flera åklagare arbetar tillsammans under förundersökningen och domstolsprocessen. Det är dock alltid endast en åklagare som är ansvarig för förundersökningen och för att fatta beslut i åtalsfrågan. Det är inte tillåtet att dela på det ansvaret. Om den ordinarie förundersökningsledaren av något skäl under en period är frånvarande kan dock en annan åklagare tillfälligt överta ledningen (JO 2006/07 s. 54). Frågan om delat förundersökningsledarskap har utretts av Förundersökningsutredningen. Utredningen har i sitt slutbetänkande Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (SOU 2011:45), bland annat föreslagit att det i förundersökningskungörelsen (1947:948) införs en bestämmelse som innebär att om det finns synnerliga skäl ska två eller flera åklagare tillfälligt kunna dela på ledningen av förundersökningen. Enligt utredningen är det framför allt vid vissa speciella situationer, till exempel vid så kallade massgripanden eller större polisiära tillslag,

som delat förundersökningsledarskap kan bli aktuellt. Förslaget bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Objektivitetsprincipen

För all brottsutredande verksamhet gäller ett antal grundläggande principer som ska trygga den enskildes rättssäkerhet och bland annat säkerställa att en oskyldig person inte ska kunna dömas för brott. En sådan princip är objektivitetsprincipen. I rättegångsbalken regleras objektivitetsprincipen under förundersökningen. Enligt bestämmelsen ska inte bara de omständigheter som talar emot den misstänkte utan även de som är gynnsamma för honom eller henne beaktas under förundersökningen. Vidare ska bevis som är till den misstänktes förmån tas tillvara.

Bestämmelsen ställer krav på att en brottsutredning ska bedrivas brett, allsidigt och förutsättningslöst. Omständigheter och bevis ska tas till vara oavsett om de är till den misstänktes nackdel eller fördel. Förundersökningsledaren får således inte vara ensidigt inriktad på att säkra material som kan leda till en fällande dom. Tvärtom måste han eller hon under hela förundersökningen vara uppmärksam på möjligheten att den misstänkte kan vara oskyldig och därför undersöka allt material som pekar i den riktningen. Detta gäller även för det fall den misstänkte har erkänt brottet.

För att objektivitetsprincipen ska uppfyllas är det viktigt att förundersökningsledaren och de som deltar i utredningen inte från början låser sig vid en viss hypotes, utan bedriver utredningen brett.

Under den senaste tiden har man inom polisen börjat uppmärksamma risken för så kallad konfirmeringsbias i utredningsarbetet. Konfirmeringsbias är ett allmänmänskligt fenomen som innebär att man har en tendens att söka efter information som ger stöd för egna tidigare uppfattningar eller hypoteser. Tvetydig information tenderar att tolkas som stöd för den uppfattning man redan har i stället för som bevis mot den uppfattningen. Faktorer som tidspress, polisens yrkeskultur och det personliga engagemanget anses öka risken för konfirmeringsbias. Utredare och förundersökningsledare som är medvetna om risken för konfirmeringsbias kan aktivt motverka de negativa effekterna genom att medvetet söka, kon-

struera och utreda alternativa hypoteser i förhör och förundersökningar.

Objektivitetsprincipen innefattar även en redovisningsplikt för förundersökningsledaren. Om förundersökningsledaren låter hämta in viss utredning som talar till den misstänktes förmån, får denna utredning inte hållas utanför förundersökningen. JO har påtalat vikten av att objektivitetsprincipen beaktas vid bedömningen av vad som kan antas vara utan betydelse och därför inte ska tas med i protokollet (JO 2007/08 s. 87, ”Fallet Ulf”). Även JK har uttalat sig om detta och uppgett att det faktum att en åklagare underlåter att i en förundersökning ta in för denne kända uppgifter som kan vara till förmån för en misstänkt är allvarligt och medför en risk för felaktiga bedömningar (JK beslut 2006-09-21, dnr 3704-04-21).

Objektivitetsprincipen anses utöver vad som ovan sagts gälla dels innan en förundersökning har inletts, dels sedan åtal har väckts. Detta utvecklas närmare nedan.

Vissa utredningsåtgärder under förundersökningen

Förhör. Förhör är en av de viktigaste informationskällorna under en

förundersökning. Förhör hålls som huvudregel vid ett personligt möte, men kan även hållas per telefon.

Vid förhör med den misstänkte har försvararen i princip alltid rätt att närvara. Vid förhör ska dessutom, om möjligt, ett så kallat förhörsvittne närvara. Till förhörsvittne bör utses en person som är trovärdig och opartisk, och syftet är att denne senare ska kunna vittna om vad som förevarit under förhöret.

I dag utbildas poliser till att hålla förhör i enlighet med en brittisk modell som kallas för PEACE-modellen. Akronymen PEACE står för P: Plan and Prepare, E: Engage and Explain, A: Account and Challenge, C: Closure och E: Evaluation. Denna modell användes inte på nittiotalet, men strukturen återspeglar i huvudsak vad många inom polisen även på nittiotalet ansåg kännetecknade ett bra förhör. PEACE-modellen innebär i korthet följande. Inför förhöret bör förhörsledaren förbereda sig noga och ta reda på så mycket som möjligt om händelsen och den person som ska höras. Förhörsledaren ska även skapa en god relation med den hörde och minimera oros- och distraktionsmoment. Med hjälp av

öppna frågor ska den hörde först få tillfälle att med egna ord berätta. Detta för att inte styra den hörde åt något specifikt håll. Därefter ska förhörsledaren ställa kontrollfrågor och ge den hörde möjlighet att förtydliga eller fördjupa sin framställning.

Förhörsuppgifter som motsägs av utredningen eller av uppgifter som den hörde tidigare har lämnat ska uppmärksammas och den hörde ska konfronteras med det. Ledande frågor bör som huvudregel undvikas eftersom de kan uppfattas som försök av förhörsledaren att styra in den hörde på ett visst svar. Svar på ledande frågor har dessutom lågt bevisvärde. Däremot kan ledande frågor användas för att kritiskt granska den hördes berättelse. På det sättet kan den hördes trovärdighet och uppgifternas tillförlitlighet prövas. JO har uttalat att det under ett polisförhör med en misstänkt är tillåtet att ställa ledande frågor på samma sätt som det är tillåtet att göra det under ett korsförhör vid en huvudförhandling (JO 2013-02-22, dnr 2959-2011). Mot bakgrund av att även vittnen och målsäganden i en rättegång kan få sina utsagor noggrant prövade ansåg JO att det kan finnas skäl att ställa ledande frågor även till dem under polisförhör men att det kan strida mot kraven på saklighet och objektivitet att söka frammana uttalanden på det sättet. Enligt JO får bedömningen av vad som är tillåtet göras från fall till fall och med beaktande av de skäl förhörsledaren haft för att ställa sina frågor på det sätt han eller hon gjort.

Förhörsledaren får inte använda medvetet oriktiga uppgifter och inte heller löften om förmåner, hot, tvång eller utmattning. En förutsättning för att hålla förhör är dessutom att förhörspersonen är i sådan kondition att ett förhör kan genomföras. Enligt uppgifter från Polishögskolan är rekommendationerna i dag att förhör inte bör hållas med personer som är drog- eller medicinpåverkade. Polishögskolan lär även ut att bensodiazepiner kan leda till att den hördes funktioner mattas av, att den hörde får svårt att minnas detaljer och att empatin försvinner. Denna kunskap är dock förhållandevis ny och kan inte ens i dag anses allmänt känd bland poliser.

En särskild förhörsteknik, som i dag även ingår i polisutbildningen, är den kognitiva förhörsmetodiken, även kallad kognitiv intervju. Metoden bygger på forskning om hur det mänskliga minnet är organiserat och består av flera olika komponenter som anses underlätta för den hörde att minnas. En del av den kognitiva för-

hörsmetodiken går ut på att hjälpa den hörde att mentalt återetablera de yttre och inre förutsättningar som rådde vid den aktuella tidpunkten för att på det sättet lättare minnas det som hänt. Metoden anses i första hand lämpad för målsäganden och vittnen som är villiga att försöka bidra med så mycket minnesinformation som möjligt, men kan även användas för gärningsmän som bestämt sig för att försöka berätta så sanningsenligt som möjligt om vad som inträffat.

Enligt Polisens metodstöd för grova våldsbrott (version 3, maj 2014) bör regelmässigt två förhörsledare samarbeta vid förhören med den misstänkte. Någon sådan rekommendation fanns dock inte på nittiotalet, även om det redan då förekom att man använde sig av två eller flera förhörsledare i utredningar av grövre våldsbrott.

Förhör ska protokollföras och återges så nära det talade ordet som möjligt. En exakt återgivning av förhöret i dialogform, det vill säga en oredigerad utskrift från en ljudupptagning av förhöret, ger ett bättre underlag jämfört med ett referat. Å andra sidan innebär det ett avsevärt merarbete både vid utskrift och genomläsning. Nedteckning i dialogform bör därför ske framför allt när tillförlitligheten i uppgifterna kan komma att ifrågasättas eller när förhörsuppgifterna utgör den huvudsakliga bevisningen.

Den hörde ska ges tillfälle att ta del av uppteckningen för att godkänna eller korrigera den.

Förhörsprotokollen redovisas som huvudregel inte under huvudförhandlingen eftersom det endast är de förhör som genomförs i domstolen som får beaktas i processen. Undantag från regeln kan göras exempelvis om den hörde har avlidit eller är långvarigt sjuk. Delar av ett förhörsprotokoll får även läsas upp om den som hörs vid rättegången avviker från vad han eller hon tidigare har berättat eller inte kan eller vill yttra sig.

Rekonstruktion och vallning. Det saknas uttryckligt författnings-

stöd för rekonstruktioner och vallningar. Reglerna för förhör anses dock vara tillämpliga på vallningar och den typ av rekonstruktion som här är av intresse, så kallad utsagerekonstruktion (JO 2010-05-21, dnr 5353-2008).

Vid en rekonstruktion ska den misstänktes försvarare tillåtas att närvara och även, såvitt möjligt, ett förhörsvittne. Förundersökningsledaren beslutar vilka som därutöver får närvara.

År 1994 gav Rikspolisstyrelsen ut en rapport om rekonstruktioner vid förundersökning om brott (RPS Rapport 1994:12). I rapporten anges bland annat hur rekonstruktioner och vallningar ska genomföras. Rapporten anses fortfarande relevant och i Polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott hänvisas till rapporten. Av dessa texter framgår bland annat följande.

En rekonstruktion är ett försök att återskapa ett händelseförlopp eller en brottsplats och syftar till att ge en tydligare bild av vad som hänt och underlätta bedömningar av förhörsuppgifter och kriminaltekniska fynd. En rekonstruktion som innebär att den hörde får framföra sin personliga och normalt slutliga version av händelseförloppet kallas för utsagerekonstruktion. I rapporten beskrivs även andra typer av rekonstruktioner, däribland platsrekonstruktion, som är ett logiskt återskapande av en brottsplats med utgångspunkt från spår, andra omständigheter, tidigare fotografier av platsen eller förhör med personer som varit på platsen före eller efter händelsen.

Om utsagerekonstruktion anges bland annat följande. Den förhörsledare som hållit de tidigare förhören ska även hålla i rekonstruktionsförhöret. Visserligen påtalas att det finns en risk för att den förhörsledaren ställer ledande frågor och korrigerar den misstänktes uppgifter utifrån vad den misstänkte tidigare har berättat. Om en ny förhörsledare håller i rekonstruktionen finns å andra sidan risken för att den hörde låser sig och känner sig osäker. Enligt rapporten överväger fördelarna med att använda samma förhörsledare som tidigare, särskilt eftersom en erfaren och välutbildad polis får anses vara väl medveten om påverkansriskerna.

En utsagerekonstruktion bör genomföras vid den ursprungliga brottsplatsen, vid samma tidpunkt och under samma förhållanden som rådde vid gärningstillfället. Figuranterna ska likna den person de ska spela och vara klädda i samma slags kläder som bars vid den verkliga händelsen. Även rekvisitan ska likna den ursprungliga. I rapporten behandlas dock inte särskilt huruvida detta även bör gälla när rekonstruktionen genomförs för att kontrollera uppgifterna från en misstänkt som självmant har erkänt ett brott.

Rekonstruktionen ska inledas med en intervju av den hörde. Under intervjun ska den hörde ange var rekvisitan och figuranterna ska vara placerade och berätta om händelseförloppet i kronologisk ordning. Därefter ska hela skeendet spelas upp. Påverkansfaktorer ska undvikas och förhörsledaren får inte korrigera sådant som verkar felaktigt i sak. Figuranterna får inte ta egna initiativ utan enbart agera efter anvisningar från huvudpersonen. Avslutningsvis ska förhörsledaren komplettera med frågor.

En rekonstruktion bör dokumenteras på film, och normalt ska ett skeende återspeglas endast en gång. Om huvudpersonen av någon anledning blir passiv ska rekonstruktionsledaren avbryta inspelningen.

Förundersökningsledaren, försvararen och eventuella sakkunniga som närvarar ska vara placerade så att de kan se och höra vad som sker utan att störa. Dessa kan sedan begära kompletteringar via förundersökningsledaren som, efter prövning, underrättar förhörsledaren om vilka detaljer som behöver klarläggas.

Vallning innebär att den hörde från ett visst utgångsläge förväntas kunna leda förhörsledaren till en plats av betydelse för utredningen och där peka ut vad han sett och gjort. En vallning ska i tillämpliga delar gå till på samma sätt som en utsagerekonstruktion. Även vallningar kan spelas in på film. Om en vallning innebär långa sekvenser av eftersökning kan det ibland vara lämpligare att en ljudupptagning görs och att den kompletteras med exempelvis karta, skisser och fotografier.

Genomförandet av en rekonstruktion eller vallning kan presenteras vid en huvudförhandling genom uppspelning av filmen. Eftersom en sådan uppspelning innebär ett undantag från omedelbarhetsprincipen och principen om bevisomedelbarhet är det viktigt att rätten ges möjlighet att kontrollera hur genomförandet har gått till. Sådana uppgifter bör framgå av protokollet. Eftersom utsagerekonstruktioner och vallningar anses vara en form av förhör, ska filmen visas för rätten först sedan förhöret med den tilltalade har genomförts. Efter uppspelningen av filmen bör dock den hörde ges möjlighet att kommentera rekonstruktionen och svara på frågor från rätten eller parterna.

Kriminalsökhund. Polisens hundverksamhet regleras i Rikspolis-

styrelsens författningssamling 2011:2, Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet 214-1, och behandlas även i Polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott.

En kriminalsökhund kan användas vid utredningar av allvarliga brott och är en polishund med spetskompetens för att leta efter döda kroppar och kroppsdelar. Kriminalsökhunden kan medverka vid brottsplatser för kriminaltekniska undersökningar och söka efter kroppsdelar, spår av kroppsvätska eller brända kroppsdelar. Den kan användas för sökning inomhus, utomhus, i fordon och i vatten, från båt eller fritt simmande och på isbelagda sjöar.

Åklagarens roll under huvudförhandlingen

Regleringen av objektivitetskravet i rättegångsbalken gäller enligt sin ordalydelse bara vid förundersökningen. Objektivitetsprincipen anses dock gälla även under brottmålsrättegången. I 1949 års kommentar till rättegångsbalken (Gärde m.fl. s. 294) föreskrivs att åklagaren vid fullföljande av sin uppgift är målsman för de allmänna intressen som är förknippade med straffrättskipningen och att hänsynen till dessa intressen kräver inte enbart att den som förövat brott fälls till ansvar utan även att inte någon oskyldig drabbas av straff. Att objektivitetsprincipen gäller för åklagaren under hela rättsprocessen framgår även av annan doktrin och uttalanden av JO. I ”Fallet Ulf” (JO 2007/08 s. 87) uttalade JO att i och med att åklagaren fattar beslut om att väcka åtal har denne tagit ställning i skuldfrågan och att det därför är naturligt att åklagaren under huvudförhandlingen främst argumenterar för en fällande dom. JO påpekade vidare att det givetvis i första hand är försvararen som har till uppgift att belysa de förhållanden som talar till förmån för den tilltalade. Trots det får det enligt JO anses vara ett krav att åklagaren även under huvudförhandlingen förhåller sig objektiv och griper in för att undvika att en person felaktigt döms för ett brott. Vidare har åklagaren alltid – oavsett om försvarare är närvarande eller inte – en redovisningsplikt till följd av objektivitetsprincipen. Fakta som gynnar försvaret och som kommer fram under förundersökningen eller därefter kan därför, enligt JO, inte undan-

hållas försvaret eller domstolen. JO har även tidigare gjort liknande uttalanden, se bland annat JO 1976/77 s. 94.

Förundersökningsutredningen har, i betänkandet Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (SOU 2011:45), bland annat föreslagit att det i rättegångsbalken ska föras in bestämmelser om att objektivitetsprincipen även gäller dels innan en förundersökning inletts, dels sedan åtal har väckts. Förslaget bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

3.2.2. Domstolens ansvar

Straffprocessuella utgångspunkter

Enligt Europakonventionen (artikel 6.2) gäller som grundläggande princip att den som blivit anklagad för ett brott ska betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen har fastställts (oskyldighetspresumtionen). Det är åklagaren som har bevisbördan för alla omständigheter som är av betydelse för åtalet. För att en tilltalad ska dömas för ett brott ska domstolen vid sin prövning komma fram till att det, genom den framlagda bevisningen, är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till brottet. Detta kan uttryckas så, att domstolen ska komma fram till att det framstår som så osannolikt att det gått till på annat sätt än vad åklagaren gjort gällande att det kan betraktas som uteslutet.

Domstolen har en oberoende ställning gentemot parterna i en rättegång. Domstolens roll är inte utredande (inkvisitorisk). Rättegången är i stället ackusatorisk, vilket i princip betyder att parterna själva ansvarar för utredningen och att domstolen ska värdera det som parterna har lagt fram inför domstolen. Domstolen är bunden av det material som parterna har presenterat och får i sin bevisvärdering inte gå utöver detta.

Huvudförhandlingen präglas av muntlighet (muntlighetsprincipen) och omedelbarhet (omedelbarhetsprincipen). Muntlighetsprincipen (46 kap. 5 § rättegångsbalken) innebär att parterna ska framställa sin sak muntligt inför rätten. Skriftliga inlagor eller skriftliga anföranden får ges in eller läsas upp endast om domstolen anser att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handläggningen. Skriftlig bevisning och annat skriftligt processmaterial ska föredras muntligt såvida inte

rätten, efter parternas medgivande och en lämplighetsbedömning, anser att en hänvisning i stället kan göras till handlingen i målet. Materialet anses då upptaget utan att det läses upp. Omedelbarhetsprincipen (30 kap. 2 § rättegångsbalken) innebär att det endast är sådant som har förekommit vid huvudförhandlingen som får läggas till grund för domen. Domstolen får därför i sin bedömning till exempel inte beakta sådant som förekommer i förundersökningsmaterialet men som inte har behandlats under huvudförhandlingen. Avsikten är att skapa goda förutsättningar för en värdering av hela materialet i ett sammanhang och att underlätta för parterna att avgöra vilka omständigheter som rätten får grunda sin dom på.

Domstolens processledning

Domarens möjlighet att vara självständigt verksam i brottmålsprocessen regleras i 46 kap. 4 § första och andra stycket rättegångsbalken. I det första stycket, som avser rättens formella processledning, anges att rätten ska se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen och att rätten kan bestämma i vilken ordning olika frågor eller delar av målet ska behandlas. Den formella processledningen innebär bland annat att domaren ska se till att reglerna om förfarandet i rättegången följs. Ett exempel på en sådan regel är att ett vittne som huvudregel inte får närvara vid huvudförhandlingen innan förhöret med honom eller henne äger rum.

I paragrafens andra stycke, som reglerar rättens skyldighet att bedriva materiell processledning, anges att rätten vid huvudförhandlingen ska se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden ska rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs. Rätten får även självmant inhämta bevisning och förelägga åklagaren att komplettera utredningen.

Domstolens ansvar för utredningens fullständighet är omdiskuterad av flera skäl, men framför allt på grund av risken för att sådana åtgärder skulle bli till nackdel för den tilltalade. Med tiden har domstolens utredningsansvar också i praktiken kommit att tunnas ut. Vid den översyn av rättegångsförfarandet som gjordes i betänkandet SOU 1982:26 berördes frågan om domstolens ansvar för utredningens fullständighet. Rättegångsutredningen konstate-

rade först att man, när rättegångsbalken kom till på 1930- och 1940-talen, ännu inte fullt vågade lita på att åklagare och försvarare skötte sina åligganden på ett helt betryggande sätt. Lagstiftaren ansåg sig därför tvungen att låta domstolarna ha kvar betydligt större befogenheter för brottmåls utredande än vad som kom att stadgas för tvistemålens del (s. 105). Rättegångsutredningen ansåg dock att utvecklingen på åklagarsidan och den ökade förekomsten av offentliga försvarare hade gjort att utredningen i större utsträckning än vad som förutsattes vid rättegångsbalkens tillkomst kunde överlåtas åt parterna. Utredningen anförde även att det numera torde råda en ganska bred enighet mellan domare, åklagare och advokater om att domstolen normalt borde spela en mottagande roll och i första hand låta parterna själva stå för utredningen (s. 108). Rättegångsutredningen föreslog att möjligheten för rätten att förelägga åklagaren att komplettera utredningen skulle tas bort. Så skedde dock inte, även om departementschefen uttalade att möjligheten torde komma till användning endast i extrema undantagsfall och att domaren i första hand borde göra parterna uppmärksamma på frågan och överlåta åt någon av dem att föra in det nya materialet i målet (prop. 1986/87:89 s. 109).

I betänkandet Brottmålsprocessen del 1 (SOU 2013:17) har Straffprocessutredningen på nytt utrett frågan om domstolens ansvar för den materiella processledningen (s. 213 ff.). Straffprocessutredningen uppger bland annat att det i dag är få domare som utnyttjar möjligheten att fullständiga utredningen och att det finns en bred enighet bland domare, advokater och åklagare om att möjligheten för rätten att förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen är obsolet och bör tas bort. Beträffande rättens möjlighet att inhämta bevisning anser utredningen att detta kan leda till att domarens opartiskhet kan bli ifrågasatt, samt att det inte i förväg går att utesluta att ett inhämtat bevis blir till nackdel för den tilltalade. Straffprocessutredningen anser att brister i utredningen i stället ska leda till att rätten ogillar åtalet och har föreslagit författningsändringar som innebär begränsningar i domstolens materiella processledning. De föreslagna ändringarna innebär att rättens möjlighet att inhämta bevisning begränsas till att enbart gälla påföljdsfrågor och att det krävs yrkande från part för att rätten ska få förelägga åklagaren att komplettera utredningen.

Ändringsförslagen bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Bevisprövning

Bevisföring

I svenska domstolar tillämpas fri bevisföring. Detta innebär att det inte finns någon begränsning av vilka bevis som får läggas fram under rättegången och inte heller av vilka bevis som får beaktas av domstolen, förutsatt att de har presenterats under rättegången. Däremot har parterna och domstolen att förhålla sig till två principer som kommer till uttryck i rättegångsbalken, nämligen ”principen om det bästa bevismaterialet” och ”principen om bevisomedelbarhet”.

Principen om det bästa bevismaterialet innebär att om en och samma kunskapskälla utan svårighet kan utnyttjas på flera olika sätt ska det bevismedel användas som medför den säkraste bevisningen. Härav följer exempelvis att man ska sträva efter att höra ett vittne som själv iakttagit eller varit med om ett händelseförlopp i stället för ett vittne som fått kännedom om händelseförloppet genom hörsägen.

Principen om bevisomedelbarhet innebär bland annat att tilltalade, vittnen och målsäganden ska höras direkt inför rätten. Förfarandet är även ett uttryck för principen om det bästa bevismaterialet eftersom det är svårare för rätten att bedöma berättelsens bevisvärde och vad vittnet egentligen menar om rätten inte får se eller höra vittnet. Om förhörspersonen inte är närvarande finns inte heller någon möjlighet för rätten och parterna att ställa kompletterande och klargörande frågor. Vissa undantag från regeln kan dock göras bland annat om förhörspersonen har avlidit eller är långvarigt sjuk. I en sådan situation kan uppgifter som förhörspersonen tidigare lämnat läggas fram genom uppläsning eller uppspelning av förhöret. Det finns även särskilda regler om bevisupptagning utom huvudförhandling som dock inte närmare behöver beröras här.

Delar av ett tidigare förhör får även läsas upp när den som hörs vid rättegången avviker från vad han eller hon tidigare har berättat inför domstol, polis eller åklagare, eller inte kan eller vill yttra sig. En part kan i det läget uppmärksamma rätten på avvikelsen och få tillåtelse att läsa upp och åberopa den del av det tidigare förhöret som avviker från den muntliga utsagan. De delar av förhöret som har lästs upp och åberopats får läggas till grund för domen.

Utredningens robusthet

För att domstolens prövning ska kunna ske på ett fullgott sätt krävs att det underlag som domstolen ska värdera, det vill säga åklagarens utredning och den åberopade bevisningen, är tillräckligt fullständigt eller, med ett annat ord, tillräckligt robust. En fullständig utredning är nödvändig för att domstolen ska kunna utesluta alternativa såväl händelseförlopp som gärningsmän och ta ställning till om det finns någonting i utredningen som väcker ”rimliga tvivel” om riktigheten i åklagarens gärningspåstående och den tilltalades skuld. Domstolen måste därför, som ett led i sin bedömning, undersöka och ta ställning till bland annat i vad mån åklagarens påståenden om händelseförloppet i tillräckligt hög grad är kontrollerade mot kända fakta och om övrig utredning är så noggrant genomförd att eventuell ytterligare utredning inte skulle riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärningspåståendet. Genom prövningen kan domstolen bedöma uppgifternas tillförlitlighet. Prövningen av utredningens robusthet hänger därmed nära samman med domstolens bevisvärdering och ställningstagande till om beviskravet är uppfyllt. I praktiken sker prövningen av utredningens robusthet ofta parallellt med bevisvärderingen.

Om utredningen är utförligt genomförd kan domstolen känna sig tillräckligt säker på att bedömningen inte skulle förändras om ytterligare material skulle tillföras. Om utredningen däremot inte är tillräckligt robust kan det innebära att åtalet ogillas eftersom domstolen då inte kan veta vad ytterligare utredning skulle kunna leda till.

Som vi redovisat ovan har domstolen enligt rättegångsbalken en möjlighet att inhämta bevisning och domstolen kan även förelägga åklagaren att komplettera utredningen. Den allmänt rådande uppfattningen i dag är dock (och var så även under 1990-talet) att detta endast bör ske i undantagsfall och att brister i utredningen i stället bör leda till att åtalet ogillas.

Beviskrav och bevisvärdering

Det är åklagaren som har bevisbördan i brottmål och som därmed ska lägga fram tillräckligt stark bevisning till stöd för åtalet. Om åklagaren inte lyckas med det ska den tilltalade frikännas.

Den styrka som bevisningen måste ha för att ett brottspåstående ska anses bevisat kallas beviskrav. Vilken nivå som krävs finns inte uttryckligen angivet i lagen. Av praxis följer dock att det för en fällande brottmålsdom ska vara ”ställt utom rimligt tvivel” att en tilltalad har begått det åtalade brottet. Detta kan uttryckas så, att domstolen ska komma fram till att det framstår som så osannolikt att det gått till på annat sätt än vad åklagaren gjort gällande att det kan betraktas som uteslutet. Det uppställda beviskravet är strängt för att undvika felaktigt fällande domar.

I svenska domstolar tillämpas fri bevisvärdering. Fri bevisvärdering innebär att det inte finns några lagregler som anger vilken betydelse olika slags bevis ska tillmätas. Den rättsliga regleringen av domstolarnas bevisvärdering återfinns i 35 kap. 1 § rättegångsbalken, och innebär att rätten efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit ska avgöra vad i målet som är bevisat. Av förarbetena (SOU 1938:44 s. 377378) följer att regeln inte innebär att domaren får grunda sitt avgörande på en rent subjektiv uppfattning rörande de olika bevisens värde. Övertygelsen ska i stället vara objektivt grundad och stödjas på skäl som kan godtas av andra. Även omständigheter som är allmänt veterliga och kända erfarenhetssatser får beaktas. Varje bevis ska värderas för sig och sedan läggas samman med övrig utredning i målet. Grunderna för bedömningen ska klargöras i domskälen. Av domskälen ska även kunna utläsas hur domstolen har värderat eventuella omständigheter och bevis som talar i en annan riktning än mot det slut som tingsrätten slutligt har kommit fram till.

Särskilt om betydelsen av ett erkännande

Om en tilltalad erkänner den åtalade gärningen är erkännandet inte bindande för rätten. Ett erkännande tillmäts större vikt ju lindrigare brottet är. Vid bagatellartade förseelser som exempelvis hastighetsöverträdelser godtas i princip ett erkännande utan ytterligare prövning. Vid allvarlig brottslighet krävs å andra sidan en noggrann prövning av erkännandets riktighet.

Det går inte att utesluta att ett erkännande i vissa fall kan vara falskt. Rätten måste därför i varje enskilt fall bedöma vilket bevisvärde erkännandet har. Enligt 35 kap. 3 § rättegångsbalken ska

rätten pröva erkännandet och med hänsyn till omständigheterna ta ställning till vilken verkan erkännandet har som bevis. I förarbetena till rättegångsbalken (SOU 1938:44 s. 380) uttrycks detta så att erkännandet inte har annan betydelse än andra upplysningskällor, och att domaren sålunda har att pröva erkännandets sanning.

3.2.3. Advokatens roll

Av 21 kap. rättegångsbalken följer att den som är anhållen, häktad eller misstänkt för ett brott som det inte är stadgat lindrigare straff för än fängelse i sex månader, har rätt till en offentlig försvarare. En offentlig försvarare utses av rätten. Till offentlig försvarare ska förordnas en advokat som är lämplig för uppdraget.

En advokat är ledamot av Sveriges advokatsamfund och skyldig att följa de regler för advokatyrket som återfinns i dels rättegångsbalken, dels Sveriges advokatsamfunds Vägledande regler om god advokatsed. En advokat står under tillsyn av advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd och kan bli utesluten ur advokatsamfundet eller tilldelas en varning eller erinran om reglerna inte följs.

Enligt 8 kap. 4 § rättegångsbalken ska en advokat utföra sina uppdrag redbart och nitiskt och iaktta god advokatsed. Advokaten har tystnadsplikt avseende det som anförtrotts advokaten inom ramen för advokatverksamheten.

Enligt 21 kap. 7 § rättegångsbalken ska en advokat som utför uppdrag som försvarare med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Innebörden av god advokatsed utvecklas i första hand genom advokatsamfundets regler och disciplinnämndens praxis (se NJA 2003 s. 403). Av advokatsamfundets Vägledande regler om god advokatsed med kommentar, de genomgångar av disciplinnämndens praxis som gjorts av Holger Wiklund (1973), Lars Bentelius och Kristian Agneklev (1998) och Claes Peyron (2010), samt litteratur på området framgår, såvitt här är av intresse, följande om god advokatsed.

En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten. Advokaten ska företräda och tillvarata klientens intressen inom ramen för gällande rätt och god advokatsed. En advokat får

inte främja orätt och ska, inom ramen för lojalitetsplikten, handla på ett rättrådigt och hederligt sätt.

Advokaten har en absolut sanningsplikt mot klienten, vilket innefattar såväl så kallad negativ som positiv sanningsplikt. Negativ sanningsplikt innebär att advokaten inte får lämna felaktiga uppgifter till klienten och positiv sanningsplikt innebär att advokaten dessutom är skyldig att upplysa klienten om allt som denne bör få veta.

När en advokat är ombud i en rättegång (till exempel offentlig försvarare) är advokaten skyldig att iaktta vad rättegångsbalken och andra författningar om processen föreskriver. Han eller hon bör dessutom, såväl under förundersökningen som under huvudförhandlingen, tillse att gällande regler och föreskrifter följs så att klientens rättigheter tillvaratas på bästa sätt. Advokaten ska ordentligt sätta sig in i saken och driva denna med sådan omsorg och på det sätt som god rättsskipning kräver.

En advokat får inte vilseleda motparten genom att medvetet lämna en felaktig uppgift om ett faktiskt förhållande eller innehållet i rättsregel. En advokat får inte heller till domstol lämna en uppgift som advokaten vet är osann och inte bestrida en uppgift som advokaten vet är sann. Gentemot motparter och domstol har advokaten med andra ord en negativ sanningsplikt.

En advokat får inte medverka till att bevis undertrycks eller förvanskas. En advokat är dock inte skyldig att lägga fram eller åberopa bevis eller lämna uppgift som talar till klientens nackdel om det inte finns en laglig skyldighet att göra det. Detta innebär att advokaten inte har någon positiv sanningsplikt gentemot någon annan än sin klient. De lagliga skyldigheter som utgör undantag från regeln saknar betydelse för vår genomgång.

Om inte särskilda skäl föranleder det är en advokat inte skyldig att kontrollera att de uppgifter som klienten lämnar är riktiga. Om uppgifterna är av mer uppseendeväckande art bör dock advokaten ha viss skyldighet att göra vad som med rimliga kontroller är möjligt för att undersöka uppgiftens riktighet. Som exempel på uppgifter som kan behöva kontrolleras anger Curt Blomkvist, Försvararen (1987), sådana uppgifter som, om de är oriktiga, lätt skulle kunna motbevisas till skada för klienten eller oförskyllt medföra skada för någon annan.

Som framgått ovan har alltså advokaten gentemot motparter och domstolar en negativ, men ingen positiv, sanningsplikt. Advokaten får med andra ord inte lämna uppgifter som han eller hon vet är osanna, men har därutöver ingen skyldighet att föra fram sådant som talar mot den misstänkte. Den tilltalade har dock å sin sida ingen sanningsplikt, vilket innebär att han eller hon kan lämna oriktiga uppgifter utan att riskera någon påföljd eller sanktion för det. Om advokaten vet att klientens uppgifter är oriktiga får han eller hon inte stödja dem. Det som avses är dock absolut vetskap hos advokaten, och en advokat är inte skyldig att verka för att få fram sanningen från klienten. Att klientens uppgifter verkar osannolika, eller att advokaten har bildat sig en uppfattning om verkliga förhållanden som avviker från vad klienten påstår, innebär inte att advokaten måste ta avstånd från vad klienten vill göra gällande.

När en klient exempelvis har psykiska störningar eller funktionsnedsättningar, är ung eller befinner sig i ett missbruk kan lojalitetsplikten innefatta svåra avvägningar. För närvarande pågår det en diskussion inom advokatsamfundet om hur en advokat bör förhålla sig till lojalitetsplikten i sådana situationer.

Om klienten inför domstol vill göra gällande någonting som advokaten med säkerhet vet är osant, till exempel om klienten vill erkänna ett brott som advokaten vet att denne inte begått, bör advokaten inledningsvis diskutera saken med sin klient och konfrontera denne med de motsägelser som finns. Om klienten trots det vill erkänna får advokaten, på grund av lojalitetsplikten gentemot klienten, som huvudregel inte agera i strid mot klientens önskemål vid huvudförhandlingen. Samtidigt måste advokaten hålla sig till sanningsplikten gentemot domstolen.

En lösning som ofta förespråkas för denna situation är att advokaten frånträder uppdraget. Risken är dock stor att även nästa försvarare hamnar i samma dilemma, varför frånträdandet inte medför någon slutlig lösning på problemet. Frånträdandet riskerar dessutom i sig att i viss mån skada klienten eftersom advokaten inte får ljuga om skälen för sitt avträdande, utan i stället får försöka att ge ett mer undvikande besked.

En annan lösning som förespråkas är att advokaten fullföljer uppdraget men förhåller sig passiv för att inte bryta mot sanningsplikten gentemot domstol och motpart.

I promemorian Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter (2015) behandlar advokatsamfundet den situationen att försvararen identifierar omständigheter som gör att han eller hon misstänker att klienten är oskyldig. Advokatsamfundet har i det sammanhanget uttalat att det kan finnas grund att påstå att det inte ligger i rollen som försvarare att genom passivitet medverka till att en oskyldig fälls till ansvar. Enligt advokatsamfundet borde försvararen kunna ha en viss möjlighet att göra rätten uppmärksam på omständigheter som talar för att klientens erkännande kan vara oriktigt. Om klienten lider av en psykisk sjukdom är försvararens handlingsutrymme sannolikt mer omfattande än annars. Stor försiktighet är dock enligt advokatsamfundet påkallad så att försvararens handlingssätt inte kommer i konflikt med lojalitetsplikten mot klienten.

3.2.4. Sakkunnigbevisning

Allmänt om sakkunnigbevisning och sakkunniga

Sakkunnigbeviset är ett av flera bevismedel, skilt från till exempel vittnesbeviset. Det huvudsakliga syftet med sakkunnigbeviset är att tillföra målet erfarenhetssatser och omdömen som inte gemene man har, som förutsätter särskilda erfarenheter och kunskaper av den som lämnar uppgiften. Reglerna om sakkunnigbevisning återfinns i 40 kap. rättegångsbalken. Sakkunnigbevisning presenteras för rätten antingen som en muntlig utsaga av en sakkunnig eller genom ett skriftligt sakkunnigutlåtande.

Sakkunniga kan utses av rätten eller av parterna. Det senare är det vanligaste. Man skiljer mellan det som brukar kallas för domstolssakkunnig, som förordnas av domstolen, och partssakkunnig som anlitas av en part utan att vara förordnad av rätten. Terminologin finns inte i rättegångsbalken men är numera väl etablerad. I princip kan alla sorters experter komma ifråga som sakkunniga men de vanligaste är läkare, tekniker och psykologer. En sakkunnig kan vara både en fysisk person eller en myndighet, till exempel Rättsmedicinalverket eller NFC (Nationellt forensiskt centrum, tidigare SKL).

En sakkunnig är, till skillnad från ett vittne, utbytbar. Det finns som regel flera fackmän som har samma sakkunskap, medan vittnet är unikt på det viset att han eller hon är ensam om sin iakttagelse.

Att huvudsyftet med sakkunnigbevisning är att tillföra sakkunskap hindrar dock inte att en sakkunnig även kan användas för att tillföra målet bevisfakta. Till exempel kan en rättsläkare anlitas som sakkunnig i syfte att uttala sig om de iakttagelser som rättsläkaren har gjort vid en rättsmedicinsk obduktion.

Vad den sakkunnige ska uttala sig om är beroende av hur uppdraget ser ut. Att endast tillföra erfarenhetssatser är sällan tillräckligt utan ofta krävs sakkunskapen även för att tillämpa en erfarenhetssats både på befintliga bevisfakta och på sådana som den sakkunnige själv iakttagit, till exempel att en skada såg ut på ett visst sätt. Därutöver tillför den sakkunnige ofta en erfarenhetssats, till exempel att skador av den iakttagna typen orsakas av en viss sorts händelser.

Sakkunnigutredningens karaktär av bevis innebär att domstolen ska pröva dess bevisvärde. Högsta domstolen har uttalat att ett utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning ”till sin natur” är ett sakkunnigutlåtande ”som kan bemötas” (NJA 2004 s. 702). Detta gäller både bevisfakta och erfarenhetssatser. När den sakkunnige tillämpar erfarenhetssatser på bevisfakta och drar en slutsats gör den sakkunnige själv en bevisvärdering av materialet. I rättens bevisvärdering ingår sedan att bedöma om materialet tillåter den slutsats som den sakkunnige dragit. Trots att det kan vara svårt för domstolen att ta ställning till bevisvärdet av såväl den sakkunniges iakttagelser som erfarenhetssatser och slutsatser som denne tillfört, är det alltid domstolen som ensam har ansvaret för bevisvärderingen i det enskilda fallet.

Högsta domstolen har uttalat att domstolarna inte okritiskt kan utgå från vad som sägs av anlitade psykologiska experter och när det är fråga om att bedöma någons trovärdighet måste domstolen alltid göra en självständig bedömning som grundar sig på utredningen i målet i dess helhet (NJA 1992 s. 446). Vidare framhöll Högsta domstolen att när domstolen värderar ett expertutlåtande bör den utgå från att, även om utlåtandet har avgetts av en person med vetenskaplig skolning, det inte är fråga om tillämpning av någon exakt vetenskap. Domstolen måste också alltid beakta risken för att en expert, möjligen omedvetet, identifierar sig med en av parterna.

Domstolssakkunnig

En domstolssakkunnig utses på begäran av part eller på domstolens eget initiativ. Förutsättningen för anlitande av domstolssakkunnig är att det anses nödvändigt för prövning av en fråga som kräver särskild fackkunskap. Med särskild fackkunskap avses sådan kunskap som endast specialister eller experter har. Att rätten på eget initiativ kan förordna en sakkunnig hänger bland annat samman med principerna för rättens materiella processledning. Det har ansetts särskilt påkallat för rätten att förordna en domstolssakkunnig när flera partssakkunniga har kommit till motstridiga slutsatser. En åklagare kan dessutom begära att en domstolssakkunnig förordnas av rätten redan under förundersökningsstadiet. I vissa situationer saknar förundersökningsledaren befogenhet att själv anlita en sakkunnig, åklagaren kan till exempel inte besluta om rättspsykiatrisk undersökning.

Om en domstolssakkunnig förordnas redan under förundersökningsstadiet kan dock reglerna om jäv aktualiseras beroende på när under förundersökningsstadiet frågan uppstår. En domstolssakkunnig ska nämligen vara ojävig och opartisk. Detta uttrycks på sådant sätt att en domstolssakkunnig inte får stå i sådant förhållande till saken eller endera parten att tillförlitligheten kan anses förringad. En person som på en parts begäran redan har avgett ett sakkunnigutlåtande, till exempel innan åtal väckts, bör endast undantagsvis kunna förordnas som domstolssakkunnig. Om en domstolssakkunnig förordnas trots att jäv föreligger, kan det kompenseras genom att rätten tillmäter expertens utsaga ett lågt bevisvärde.

Innan en domstolssakkunnig förordnas bör rätten samråda med parterna, även i fråga om vem som ska utses, men det är domstolen som tar ställning till vilken expert som ska förordnas. Rätten ska då pröva om experten är lämplig.

De kvalifikationer som kan ställas på en domstolssakkunnig är vagt angivna i rättegångsbalken. Det framgår dock att en offentlig domstolssakkunnig, det vill säga myndigheter och offentligt anställda som har att bistå med yttranden, förutsätts vara tillräckligt kvalificerade för att kunna förordnas som domstolssakkunniga. För privata domstolssakkunniga (privatanställda eller privata institutioner) krävs, utöver redbarhet, en skicklighet i ämnet. Rimligen bör även en offentlig domstolssakkunnig vara skicklig i ämnet för att

kunna förordnas även om det inte direkt framgår av lagtexten. I vissa fall är kvalifikationskravet inskrivet i lag eller förordning. Så är det till exempel beträffande kompetenskravet för läkare som avger rättspsykiatriska utlåtanden (7 § tredje stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning).

Om rätten i tid får reda på brister i en sakkunnigs kvalifikationer kan bevisvärdet påverkas. Det är därför viktigt att rätten gör en viss förhandsprövning av den sakkunniges kvalifikationer innan ett förordnande. Enligt Henrik Edelstam (Sakkunnigbeviset s. 273) bör detta gälla både domstolssakkunniga och partssakkunniga på grund av deras ”funktionslikhet” trots att särskilda kvalifikationskrav inte finns för partssakkunniga, se nedan.

I förordnandet av den domstolssakkunnige bör rätten noggrant ange ramarna för uppdraget och vilken fråga den sakkunnige ska uttala sig om. Uppdraget bör ges skriftligen, även om det inte uttryckligen anges i lagtexten.

I regel bör rätten begära att en domstolssakkunnig avger ett skriftligt utlåtande och när det gäller en privat domstolssakkunnig ska det ske om inte rätten bestämmer något annat. I utlåtandet ska den sakkunnige bland annat ange ”de skäl och omständigheter” som ligger till grund för gjorda bedömningar.

En sakkunnig som avgett ett skriftligt utlåtande kan höras muntligen vid huvudförhandlingen om någon av parterna begär det och rätten inte finner att ett muntligt förhör uppenbart saknar betydelse. En domstolssakkunnig som hörs inför rätten avlägger en särskild sakkunniged. Sakkunnigeden omfattar bara det som den sakkunnige uppger vid förhöret och inte vad som framgår av eventuellt tidigare lämnade skriftliga utlåtanden. Om en domstolssakkunnig muntligen lämnat oriktiga uppgifter kan denne dömas för ovarsam utsaga (15 kap. 3 § brottsbalken).

Partssakkunnig

En sakkunnig som anlitas av en part, till exempel åklagaren eller den tilltalade, kallas partssakkunnig. Att en part åberopar egen sakkunnig är betydligt vanligare än att rätten förordnar en domstolssakkunnig. Utrymmet för tillåtandet av partssakkunnig är vidare än för utseende av domstolssakkunnig, bland annat gäller inget krav på

att det ska vara nödvändigt eller att det ska röra sig om en fråga som kräver särskild fackkunskap.

I lagen uppställs inte några kvalifikationskrav, såsom särskild fackkunskap, på den partssakkunnige. Rätten skulle dock, i sällsynta fall, kunna avvisa en partssakkunnig om rätten anser att bevisningen inte behövs eller att den skulle bli verkningslös (35 kap. 7 § rättegångsbalken).

Även för partssakkunniga gäller reglerna om skriftligt utlåtande och om skyldighet att medverka i förhör vid huvudförhandlingen.

Däremot har reglerna om jäv för domstolssakkunniga inte någon motsvarighet i rättegångsbalken när det gäller partssakkunniga. Den kritik som finns mot avsaknaden av jävsregler för partssakkunniga rör bland annat att även en åklagare kan åberopa ”jäviga” partssakkunniga, vilket rimmar illa med att förundersökningen ska bedrivas objektivt. Att en partssakkunnig är jävig bör dock få betydelse vid bevisvärderingen.

För vissa partssakkunniga, som till exempel rättsläkare, finns det dock jävsregler. För läkare som får i uppdrag att som partssakkunnig avge ett rättsintyg gäller lagen om rättsintyg i anledning av brott (2005:225). I den lagen hänvisas till förvaltningslagens bestämmelser om jäv. Av dessa jävsregler följer bland annat att det föreligger jäv om det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till opartiskhet i ärendet. Av kommentaren till förvaltningslagen framgår att ett sådant jävsförhållande kan föreligga om någon är engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning.

Före 2005 fanns det inte någon särskild lag som reglerade rättsintygens utformning. Av förarbetena till lagen framgår dock att läkare i allmän tjänst och de som kontrakterats av Rättsmedicinalverket för utfärdande av rättsintyg redan före lagens tillkomst omfattades av förvaltningslagens jävsregler. Dessa jävsregler är i sig ett uttryck för den objektivitetsprincip som är grundlagsfäst och som innebär att myndigheter ska iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 § regeringsformen).

Av Rättsmedicinalverkets riktlinjer för expertrollen i rättsprocessen från 2014 framgår att expertens bedömningar ska vara grundade på tidsaktuell vetenskap och beprövad erfarenhet samt att expertrollen ska präglas av integritet. Detta förhållningssätt är obero-

ende av om experten förordnas som domstolssakkunnig eller anlitas av till exempel åklagaren som partssakkunnig.

I övrigt ska reglerna om vittnen tillämpas på partssakkunniga. Som en konsekvens av det ska den partssakkunnige inte vara närvarande i rättssalen före det egna förhöret om det inte föreligger särskilda skäl. Den partssakkunnige avlägger också vanlig vittnesed.

Det utlåtande som en partssakkunnig lämnar disponeras av parten som således kan avstå från att åberopa ett ogynnsamt utlåtande. Den som avgivit ett utlåtande åt en part bör därför inte utan dennes medgivande underrätta motparten om utlåtandets innehåll. Åklagaren måste emellertid beakta objektivitetsprincipen, vilken torde begränsa möjligheten för åklagaren att fritt avgöra hur utlåtandet ska disponeras.

Det finns inte någon skyldighet att åta sig uppdrag som partssakkunnig men flera statliga myndigheter har möjlighet att åta sig sakkunniguppdrag åt enskilda. Dock har bland annat Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet) ställt sig avvisande till sådana uppdrag, trots att det inte finns något rättsligt hinder för dem att åta sig sådana uppdrag.1 Det sistnämnda innebär att misstänkta och åtalade som har önskat så kallade ”second opinions” för bemötande av åklagarens utlåtanden har haft svårigheter med att få sådana till stånd via de myndigheterna. Den enskilde kan dock alltid vända sig till utländsk expertis för att få ett sakkunnigutlåtande, vilket dock kan vara förenat med stora kostnader.

Som framgått ovan kan förundersökningsledaren redan under förundersökningen inhämta yttrande från en sakkunnig. Denne blir då som utgångspunkt partssakkunnig. Som exempel på partssakkunniga under förundersökningen kan anges rättsläkare och kriminaltekniker eller att NFC anlitas för att analysera spår från en brottsplats. Sådana utlåtanden kan sedan åberopas som bevisning och läggas fram under huvudförhandlingen. Av polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott (PUG) framgår att rättsläkaren, utöver att genomföra rättsmedicinsk undersökning efter förordnande av till exempel förundersökningsledaren, även kan lämna biträde

1 Se även Henrik Edelstam i JT 1997/98, s. 96, om ett fall där en rättsläkare utsattes för kritik från Rättsmedicinalverket för att ha åtagit sig uppdrag som partssakkunnig direkt från en försvarare och inte via verket.

vid brotts- och fyndplatsundersökningar. Åklagaren kan också besluta att den sakkunnige får närvara vid förhör som hålls under förundersökningen.

JK har uttalat att det är förundersökningsledaren som bestämmer vilken utredning som ska tillföras målet och den sakkunnige har att iaktta följsamhet till principerna för förundersökningen även om han eller hon givetvis i sin utredning och bedömning av dess resultat är helt självständig (JK beslut 2000-06-21, dnr 2491-98-21, ”Osmo Vallo-ärendet”). Osmo Vallo-utredningen har i sitt betänkande (SOU 2002:37) bland annat uttalat att rättsläkaren ansvarar för den enskilda undersökningen och behöver för det uppdraget ha vetskap om alla relevanta uppgifter om det aktuella fallet. I annat fall, menade utredningen, kunde det medföra att den rättsmedicinska undersökningen inte genomfördes på ett adekvat sätt. Samtidigt är rättsläkaren en del av förundersökningen och underordnad dess ledning. Även JK var i ”Osmo Vallo-ärendet” kritisk mot att allt relevant förundersökningsmaterial inte hade lämnats till rättsläkarna.

Med beaktande av bland annat JK:s beslut uttalade Osmo Valloutredningen att det utöver tillgång till allt relevant material är nödvändigt att det finns en muntlig kontakt mellan förundersökningsledaren och rättsläkaren, så att rättsläkaren informeras om de uppgifter som framkommit under förundersökningen. En ensidig fokusering på det skriftliga materialet i utredningen riskerar, enligt utredningen, att ge rättsläkaren en roll där denne förväntas värdera vittnenas utsagor. Denna uppgift ska förbehållas först åklagaren och sedan domstolen. Vidare påpekades att rättsläkaren som princip bör ha tillgång till alla kända hypoteser om händelseförloppet och ha möjlighet att gå tillbaka för att kontrollera dessa genom ytterligare undersökningar. Det är förundersökningsledaren som ansvarar för detta, men även rättsläkaren ska kunna vända sig till brottsutredningen med frågor som undersökningen aktualiserar.

3.2.5. Resningsprocessen i brottmål

Inledning

När en brottmålsdom inte längre kan överklagas utan har vunnit laga kraft kan frågan om den tilltalades ansvar för gärningen inte tas upp till ny rättslig prövning (30 kap. 9 § rättegångsbalken). Principen

om lagakraftvunna domars slutgiltighet brukar benämnas orubblighetsprincipen. Av den principen följer att en dom inte påverkas av omständigheter och bevis som kommer fram efter att den vunnit laga kraft. Orubblighetsprincipen är av grundläggande betydelse för rättsordningens stabilitet och för den enskildes personliga trygghet; var och en ska veta när det rättsliga förfarandet kring en rättssak är över.

Mot denna princip står intresset av att ett avgörande är materiellt riktigt, den så kallade sanningsprincipen. Orubblighetsprincipen är därför inte undantagslös. Det finns situationer då bland annat resning av en dom kan komma ifråga. Det kan till exempel vara fråga om att nya viktiga omständigheter eller nya bevis som inte tidigare varit kända har kommit fram och dessa, om de varit kända, sannolikt hade lett till att utgången hade blivit en annan. Resning till förmån för den tilltalade enligt den så kallade tilläggsregeln får beviljas om det finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Av rättsfallet NJA 1995 s. 187 framgår att enbart den omständigheten att någon som dömts för brott har tagit tillbaka sitt erkännande inte utgör skäl att bevilja honom resning, inte ens när domen väsentligen grundats på erkännandet.

Ansökan om resning och förfarandet i resningsdomstolen

De som är behöriga att ansöka om resning är som utgångspunkt samma parter som hade rätt att överklaga den ursprungliga domen. Åklagaren kan ansöka om resning både till förmån och till nackdel för den tilltalade. En resningsansökan ska vara skriftlig och för att resning ska kunna beviljas krävs som regel att motparten har förelagts att lämna ett svarsyttrande, en så kallad förklaring.

Det är hovrätten som prövar resningsansökan om domen meddelats av tingsrätten, och i annat fall prövas den av Högsta domstolen. Innebörden av att resning beviljas är att den avgjorda saken tas upp på nytt. Beslutet om resning undanröjer dock inte domen i sig, men innebär att domens rättskraft inte längre hindrar att målet tas upp till fortsatt prövning i sak. Den domstol som beviljar resning ska enligt huvudregeln förordna att målet tas upp av den domstol som sist dömt i målet (58 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken). Om det är uppenbart vilken utgång målet ska få, kan dock

den resningsbeviljande domstolen redan i resningsärendet ändra domen och till exempel ogilla åtalet. Det är emellertid ovanligt att saken bedöms som uppenbar och i de allra flesta fall där resning beviljas beslutar resningsdomstolen att målet ska tas upp till ny prövning.

Utredningsåtgärder i resningssyfte

Till skillnad från den ordinarie brottmålsprocessen, där det är åklagaren som har bevisbördan för att ett brott är begånget, är det den som ansöker om resning som har bevisbördan för att skäl för resning föreligger. I de flesta fall är det dock bara åklagaren som har utredningsresurser och som kan vidta utredningsåtgärder. Åklagaren kan dock i princip bara vidta brottsutredande åtgärder, såsom att hålla förhör eller besluta om teknisk undersökning, inom ramen för en förundersökning. Sedan 2013 är åklagarens möjlighet att återuppta en förundersökning i resningssyfte lagreglerad och innebär bland annat att åklagaren under vissa förhållanden ska återuppta en förundersökning i syfte att utreda om det finns grund för resning.

Handläggningen efter att resning har beviljats

När resning har beviljats och resningsdomstolen beslutat att målet ska återupptas vid en angiven domstol ska denna domstol påbörja handläggningen. Domstolen förelägger normalt parterna att yttra sig över målets fortsatta handläggning. Åklagarens yttrande kan föregås av att åklagaren genomfört förundersökningsåtgärder inom ramen för den återupptagna förundersökningen, se ovan. Som utgångspunkt sätts målet därefter ut till en ny huvudförhandling vid vilken åtalet prövas.

Av 20 kap. 9 § rättegångsbalken framgår att ett allmänt åtal inte får läggas ned sedan en dom har meddelats. I förarbetena till bestämmelsen anges att när en dom fallit bör åklagaren inte genom ett ensidigt nedläggande av åtalet kunna göra att den meddelade domen går om intet (se NJA II 1943 s. 267). Bestämmelsen omfattar dock inte uttryckligen resningssituationen. I doktrinen har den uppfattningen förts fram att åklagaren, trots att någon uttryck-

lig regel inte finns, bör ha möjlighet att lägga ned ett åtal efter det att målet återupptagits efter resning (Thorsten Cars, Om resning i

rättegångsmål, s. 271 f.). Den ordningen synes även ha accepterats i

praxis. Om åklagaren anser att åtalet inte längre kan styrkas får det således anses möjligt för åklagaren att antingen vidhålla åtalet och biträda den tilltalades ändringsyrkande eller lägga ned åtalet. Om åklagaren lägger ned åtalet undanröjs det tidigare avgörandet och målet avskrivs från vidare handläggning eller, om den tilltalade yrkar det, meddelas en frikännande dom.

Om åklagaren vidhåller åtalet prövar domstolen åtalet mot den bevisning som åberopas. Domstolens prövning resulterar i att den tidigare domen ändras eller fastställs, beroende på utgången. Domen kan således ändras även på annan grund än den som föranlett resning liksom domslutet kan fastställas med en annan motivering än den som angavs i den ursprungliga domen.

3.2.6. Påföljden rättspsykiatrisk vård

Strafflagstiftningen om psykiskt sjuka lagöverträdare

Om den som har begått ett brott lider av en allvarlig psykisk störning och har behov av psykiatrisk tvångsvård får rätten som påföljd överlämna honom eller henne till rättspsykiatrisk vård (31 kap. 3 § första stycket brottsbalken). Det finns inte något krav på orsakssamband mellan brottet och den psykiska störningen, men om sådant samband finns och om det finns risk för att den enskilde till följd av störningen återfaller i allvarlig brottslighet får rätten föreskriva om särskild utskrivningsprövning från den rättspsykiatriska vården. Det innebär att det är förvaltningsrätten som prövar frågan om vårdens upphörande (utskrivning) till skillnad från vad som gäller vid rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Då är det i stället i normalfallet chefsöverläkaren vid den avdelning där den intagne vårdas som fattar beslut om utskrivning. Det är rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som här är av intresse.

Det rättspsykiatriska underlaget

För att rätten ska kunna överlämna en person till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning krävs att en rättspsykiatrisk undersökning (RPU) har gjorts i målet eller, om den misstänkte redan genomgår sådan vård, att ett utlåtande har inhämtats från den chefsöverläkare som är ansvarig för vården (3 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning). Det är vanligt att domstolen innan förordnande om rättspsykiatrisk undersökning först inhämtar ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Ett sådant så kallat § 7intyg utgörs av en mindre omfattande bedömning som bland annat kan peka på behovet av en rättspsykiatrisk undersökning.

Rätten får meddela ett beslut om att rättspsykiatrisk undersökning ska genomföras enbart om den misstänkte har erkänt gärningen eller om övertygande bevisning har lagts fram om att han eller hon har begått gärningen. Om den misstänkte har erkänt gärningen kan en rättspsykiatrisk undersökning beslutas redan innan eller i samband med att åtal väcks. I annat fall krävs att rätten först håller huvudförhandling.

Rättspsykiatriska undersökningar utförs vid rättspsykiatriska avdelningar inom Rättsmedicinalverket men kan även utföras vid särskilda enheter inom hälso- och sjukvården. Vid en sådan undersökning deltar rättspsykiatriker, psykolog, kurator och vårdpersonal i ett team. Det är rättspsykiatrikern som ansvarar för det slutliga utlåtandet.

Utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen är ett sakkunnigutlåtande som främst innehåller en bedömning av förekomsten av allvarlig psykisk störning vid tiden för den aktuella gärningen och vid tiden för undersökningen. Även en bedömning av förutsättningarna för överlämnande till rättspsykiatrisk vård görs. Rätten måste inte följa utlåtandet utan prövar det tillsammans med övrigt underlag. Precis som är fallet med andra sakkunniga kan rätten välja att också höra den rättspsykiatriker som utfärdat utlåtandet inför rätten. Rätten kan också begära att Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet) avger ett yttrande över utlåtandet från den rättspsykiatriska undersökningen (12 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning).

Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning

Bestämmelser som rör vården av den som dömts till rättspsykiatrisk vård finns i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Dessa lagar trädde i kraft den 1 januari 1992. De delar som nu är relevanta har i huvudsak samma innehåll som den lagstiftning som gällde 1991.

Den rättspsykiatriska vården ges inledningsvis i sluten form på särskilda sjukvårdsinrättningar och innebär vård på sjukhus dygnet runt. Den slutna rättspsykiatriska vården kan senare under vårdtiden övergå i öppen rättspsykiatrisk vård. Det är de olika landstingen som ansvarar för och driver vården.

Vid rättspsykiatrisk vård får tvångsåtgärder användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och mindre ingripande åtgärder ska användas om de är tillräckliga. Tvånget ska utövas med största möjliga hänsyn till patienten. Varje patient ska ha en egen vårdplan som innehåller bland annat de behandlingsåtgärder som ska användas. Det är chefsöverläkaren som ytterst avgör frågor om behandlingen men samråd ska ske med patienten både i fråga om vårdplanen och i fråga om behandlingen.

En patient som står under rättspsykiatrisk vård har vissa inskränkningar i sin rörelsefrihet och får bland annat inte lämna sjukhusets område utan tillstånd. Patienten kan även få brev undersökta. Utgångspunkten är att patienten ska ges möjligheter till besök men vårdgivaren kan besluta om vissa besökstider enligt lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård. Om en patient är häktad och står under rättspsykiatrisk vård är det Kriminalvården som i särskilda fall får besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka brev, att ta emot besök eller samtala med utomstående i telefon om det behövs ur ordnings- eller säkerhetssynpunkt.

Frågor som rör tillstånd för en patient att vistas utanför sjukhuset genom permission beslutas av förvaltningsrätten, som dock kan överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om permission för en viss patient.

Även frågan om utskrivning från rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning prövas av förvaltningsrätten efter anmälan av chefsöverläkaren eller efter ansökan av patienten. Chefsöverläkaren ska göra en sådan anmälan till förvaltningsrätten var sjätte

månad under hela vårdtiden. Förvaltningsrätten kan besluta att vården ska upphöra eller ges i form av öppen rättspsykiatrisk vård. Det är vårdbehovet och risken för återfall i brottslighet av allvarligt slag som styr när vården ska upphöra.

Psykiatrilagsutredningen har, i betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällskydd (SOU 2012:17), bland annat föreslagit att ett krav på tillräknelighet införs för att en gärning ska utgöra brott och att överlämnade till rättspsykiatrisk vård avskaffas som självständig påföljd. För psykiskt sjuka lagöverträdare som inte är otillräkneliga ska normala bestämmelser om påföljdsbestämning gälla. Förslaget bereds för närvarande i Socialdepartementet.

3.2.7. Övrigt

Inom vården råder som utgångspunkt tystnadsplikt och sekretess för uppgifter om enskilda. I vissa fall får vårdpersonal trots det lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess till polis och åklagare. Det är bland annat tillåtet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter som angår misstankar om begångna brott om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda någon annan påföljd än böter. Någon allmän skyldighet att underrätta polis eller åklagare angående misstankar om begångna brott finns dock inte.

3.3. Rättspsykologi och psykoterapi

3.3.1. Allmänt om rätts- och minnespsykologi

Vittnespsykologi, utsagespsykologi och minnespsykologi

Vittnespsykologi är en gren inom den akademiska psykologin. Ibland används det snävare uttrycket utsagespsykologi, då det primära syftet är att bistå rättsväsendet med att bedöma trovärdigheten av förhör och vittnesmål under förundersökning och huvudförhandling. Till vittnespsykologin räknas också frågor som gäller metoder för förhör av vittnen.

Utsagespsykologin utvecklades under 1950-talet under ledning av professor Arne Trankell. Utsagespsykologerna gjorde en rad uppmärksammade insatser i bland annat mord- och incestutred-

ningar, till exempel i samband med utredningen kring mordet på Olof Palme. Utsagespsykologen och docenten i rättspsykologi Nils Wiklund uppgav vid möte med kommissionen att utsagespsykologernas bedömningar bygger på ingående undersökningar som kan ta månader i anspråk. Enligt Nils Wiklund bygger tanken om bortträngning av svåra minnen på felaktiga teorier som omsätts i psykodynamiska terapier. Nils Wiklund framhöll att man möjligen kan tala om bortdöende minnen men då inte av riktigt svåra händelser. Att utsagespsykologins anseende sjönk under 1990-talet berodde enligt Nils Wiklund främst på att det då uppträdde ”pseudovittnespsykologer” som fullt ut litade på barns utsagor i sexualbrottmål. Pär Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet och forskare inom det rättspsykologiska fältet, menade vid kommissionens möte med honom att det sjunkande anseendet troligen även berodde på en strid mellan Arne Trankell och hans elever, till exempel vittnespsykologen Astrid Holgersson, å ena sidan och akademiska minnespsykologer å den andra. I dag anlitas knappast alls utsagespsykologer som sakkunniga av åklagare och domstolar. Däremot förekommer det att minnespsykologer anlitas. De uttalar sig då mer generellt om hur minnet fungerar och om olika psykologiska mekanismer.

I flera av förundersökningarna och domstolsprocesserna kring Sture Bergwall anlitades Sven-Åke Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet. Han uttalade sig huvudsakligen som minnespsykolog men agerade även som vittnespsykolog, särskilt när han gav anvisningar under förundersökningarna inför vallningarna och rekonstruktionerna samt när han bedömde trovärdigheten i Sture Bergwalls uppgifter. Sven-Åke Christiansons insatser berörs närmare i kapitel 6–7 och 9–12.

Enligt Pär Anders Granhag saknas i svenska domstolar i dag i allt för hög utsträckning kunskap om grundläggande minnespsykologiska mekanismer men det finns ett ökat intresse för utbildning i dessa frågor hos såväl polis som åklagare och domstolar.

Olika typer av minnen

Inom minnespsykologin förekommer en rad olika klassifikationer och definitioner. För framställningen är framför allt fyra typer av minnen relevanta. Kontinuerliga minnen och bortträngda minnen bygger på faktiska händelser medan falska minnen och påhittade

(fabulerade) minnen saknar verklighetsbakgrund.

Kontinuerliga minnen är sådana som alltid finns tillgängliga, även om personen kan välja aktivt att inte tala om eller ens tänka på dem. Bortträngning är en psykologisk försvarsmekanism som innebär att psykiska trauman och ångestframkallande tankar, önskningar och erfarenheter trängs undan från det medvetna till det omedvetna. I psykiatriska diagnossystem benämns tillståndet numera dissociativ amnesi, vilket innebär att en person helt eller delvis saknar förmåga att minnas händelser och situationer som de varit med om. Ofta ses detta som en psykologisk försvarsmekanism som gör att man saknar minne av svåra traumatiska händelser, särskilt under barndomen.

Falska minnen är sådana minnen som saknar verklighetsbakgrund men som individen ändå upplever som verkliga. Påhittade minnen är just påhittade och saknar verklighetsbakgrund. När man har vissa äkta minnen men fyller ut minnesluckorna med påhittat material brukar man tala om konfabulerande.

Termen återskapat minne är mer övergripande. Det kan gälla en verklig händelse som varit bortträngd eller på annat sätt inte varit tillgänglig, men kan också gälla ett falskt minne.

Fabulerande

Inom psykologin talar man om fabulerande (eller konfabulerande) när någon berättar om minnen om sig själv eller omvärlden som är fabricerade, förvrängda eller misstolkade. Gränsdragningen mellan fabulerande och lögn är otydlig. I teorin har avsikten framhållits som det särskiljande. Medan lögnen har ett tydligt syfte att föra någon bakom ljuset, behöver avsikten med fabulerande inte nödvändigtvis vara detta – påhittade uppgifter kan uppstå på ett mer omedvetet plan.

Fabulerande kan täcka in ett brett spektrum av avvikelser från sanningen. Typiska exempel i ena änden av detta spektrum brukar

återfinnas i memoarer, där minnen feltolkats eller visat sig vara direkt felaktiga. I den andra änden av spektrumet finns det fabulerande som är centralt vid vissa sjukdomstillstånd i hjärnan.

Det finns en lång rad olika teorier för att förklara fabulerande. Flera av teorierna utgår från att fabulerandet är en del av sjukdomsbilden vid vissa typer av hjärnskador orsakade av trauma, demens, vitaminbrist eller alkoholmissbruk – det handlar då om neuropsykologiska mekanismer. Andra teorier betonar den inneboende strävan att ge sammanhållna minnesbilder. Minnesluckor fylls då ut med påhittade minnen. Mer övergripande teorier lyfter fram samspelet mellan medvetna och omedvetna processer när osanna berättelser växer fram. Fram till sju–åtta års ålder är fabulerande mycket vanligt. Det förekommer att fabulerandet kvarstår i påtagligt hög omfattning in i vuxen ålder. Vissa psykologer ser vuxenfabulerande som en utvecklingsstörning.

Debatten om bortträngda och falska minnen

Synen på bortträngda minnen

Den svenska debatten kring minnen av traumatiska händelser är en spegling av den internationella, framför allt amerikanska, debatten om bortträngda minnen som förts sedan 1990-talets början. Debatten har framför allt handlat om bortträngda minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Begreppet memory war (minneskrig) myntades i USA i mitten av 1990-talet för att beskriva kampen för och emot teorierna om bortträngda minnen.

Begreppet bortträngning härstammar från Freud och är en av flera försvarsmekanismer som är centrala i psykoanalysen – man tränger bort traumatiska händelser från medvetandet för att kunna handskas med den psykiska smärta som traumat innebär. Som framgått ovan ska bortträngning skiljas från kontinuerliga minnen, falska minnen och fabulerande.

Minneskriget utvidgades till att omfatta också andra grundstenar av psykoanalysen. Boken The Myth of Repressed Memory (1994) av den amerikanska psykiatriprofessorn Elissa Benedek, liksom den forskning om falska minnen som bedrevs av psykologen Elizabeth Loftus, fick stort inflytande på den amerikanska debatten. Enligt dessa båda är flertalet bortträngda traumatiska

minnen falska och inplanterade under terapeutisk behandling. Många terapeuter bestred detta, medan uppfattningen vann stöd hos minnesforskare. Skiljelinjerna följde till stora delar professionsgränserna. Även om intensiteten i minneskriget var som allra högst på 1990talet är frågan fortfarande aktuell i USA.

I den internationella debatten kring bortträngda minnen fanns flera kritiska röster. Under åren 1996–2004 publicerade en rad professionella organisationer för såväl psykologer och psykiatriker i USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Nederländerna rapporter och riktlinjer kring återkallade minnen. Gemensamt för dessa rapporter och styrdokument var att de framhöll hur kontroversiella frågorna kring återkallade minnen var. Detta gällde särskilt sexuella övergrepp i tidiga barnaår.

Den svenska debatten kring bortträngda minnen nådde inte samma intensitet som i USA. I boken Traumatiska minnen (1995) beskrev Sven-Åke Christianson bortträngning av traumatiska barndomsminnen, framför allt minnen av incest. Boken låg till stora delar till grund för den kvalitetsstandard för traumatiska minnen som Psykologförbundet antog 1999 (Sveriges Psykologförbund Kvalitetsstandard – Traumatiska minnen). Dokumentet togs bort från Psykologförbundets hemsida 2013.

Sven-Åke Christiansons uppfattning ifrågasattes av Germund Hesslow, numera professor i neurofysiologi vid Lunds universitet, som 1996 framförde att minnen som återuppväcks i terapi oftast är ett resultat av själva terapin. Även psykologen Rickard L Sjöberg har framhållit det svaga vetenskapliga stödet för att bortträngda traumatiska barndomsminnen kan återuppväckas i terapi.

Vid möten med kommissionen har företrädare för Svensk Psykiatrisk Förening och psykoterapeuten Anna Gerle påpekat att en person under en förtroendefull terapirelation kan börja berätta om traumatiska minnen. I regel rör det sig då inte om bortträngda minnen utan om minnen som hela tiden funnits tillgängliga – kontinuerliga minnen – men som personen inte velat tänka på eller valt att inte redovisa i tidiga faser av terapin. Även psykologen Magnus Brolin, som på 1990-talet arbetade på Säters sjukhus, framhöll vid möte med kommissionen att hans erfarenhet av arbete med patienter med svåra psykiska trauman var att smärtsamma minnen medvetet kan läggas åt sidan, däremot inte bortträngas. Vid sexuella

övergrepp är det, enligt Magnus Brolin, vanligt att man förstår händelsens hela vidd först i vuxen ålder.

Psykodynamiskt inriktade terapeuter vi talat med, som professor Johan Cullberg och professor Per Magnus Johansson, har framhållit att bortträngda minnen kan förekomma, om än i mycket mindre omfattning än vad gruppen kring psykoterapeuten Margit Norell ansåg, se nedan 4.4.1. Enligt Johan Cullberg och Per Magnus Johansson trängs inte traumatiska minnen av mycket brutala händelser, som till exempel svår misshandel och våldtäkt, bort. Enligt dem är det viktigt att inte leta efter enskilda bortträngda minnen eftersom en snäv fixering vid sådana är kontraproduktiv. En terapeut hamnar fel om han eller hon frågar sig vad patienten har för bortträngda minnen.

Det i dag kraftfullaste stödet för att bortträngda minnen existerar verkar komma från den nederländska psykologen och psykoterapeuten Ellert Nijenhuis. Han har med stöd av neurofysiologiska studier framfört att dissociativa störningar (han undviker begreppen bortträngda minnen och multipla personligheter) kan vara genuina och inte resultatet av suggestiv psykoterapi.

Enligt den av Robert Bellis redigerade boken True and False

Recovered Memories. Toward a Reconciliation of the Debate (2012)

finns numera en samsyn på tre punkter:

  • Återkallande av bortträngda minnen av traumatiska händelser förekommer.
  • De bortträngda minnen som återkallas spontant (det vill säga inte under terapi) är i regel sanna.
  • Falska minnen kan uppkomma under psykoterapi.

Fortfarande finns emellertid kraftigt skilda uppfattningar om de bortträngda traumatiska minnen som återkallas under psykoterapi. Mycket förenklat ser terapeuter dessa som oftast sanna, medan minnesforskarna menar att de oftast är falska och skadliga, orsakade av terapin. Enligt Pär Anders Granhag saknas det bland akademiska minnespsykologer i Sverige stöd för uppfattningen om bortträngda minnen, i motsats till situationen på 1990-talet. Han framhåller att det är främmande för den mänskliga naturen att glömma mycket traumatiska och hotfulla minnen som behövs för att skydda sig mot faror, för överlevnaden.

De representanter för Psykoanalytiska föreningen som vi har samtalat med har framhållit att den första reaktionen vid traumatiska händelser ofta är skam. Skammen kan leda till att man skyddar minnet men inte till att man kan tränga bort det.

Vi har här redogjort för de olika positionerna i debatten om bortträngda minnen internationellt och i Sverige. Vi har däremot inte sett som vår uppgift att ta ställning i de vetenskapliga och professionella tvisterna kring begreppet bortträngda minnen.

Synen på falska minnen

Ett falskt minne är inte detsamma som ett falskt erkännande, men falska minnen kan vara en av många orsaker till ett falskt erkännande. I mitten av 1990-talet fanns visst stöd för att man i experimentella situationer kunde skapa falska minnen. Viktiga studier inom detta område publicerades 1995–1997 av bland annat Elizabeth Loftus. Forskningen visade att ju närmare kontakt med experimentatorn, det vill säga personen som utförde experimentet, desto större möjlighet att skapa falska minnen. Det har ifrågasatts i vad mån man kan dra generella slutsatser av de experimentella studierna. Kritiker har menat att en laboratoriesituation knappast är av relevans för vad som händer i det verkliga livet.

De flesta konkreta exemplen på falska minnen gäller sexuellt utnyttjande under barndomen. Minnena är inte alltid konstanta och såväl offer som förövare kan växelvis förneka eller acceptera minnena.

Elizabeth Loftus har vid möte med kommissionen berättat om flera amerikanska rättsfall där falska minnen spelat en stor roll. Enligt henne är nästan alla återskapade bortträngda minnen falska, orsakade av psykoterapi. Spontant återkallande av tidigare bortträngda traumatiska minnen förekommer knappast enligt Elizabeth Loftus. Hennes forskning visar samtidigt att falska traumatiska minnen kan orsaka lika starka känslor hos en person som äkta traumatiska minnen gör.

De minneskrig som beskrivits ovan utspelades inte bara i den vetenskapliga litteraturen utan också i media och i domstolarna. Allt fler återtaganden av falska minnen, av så kallade retractors, dök upp. Enligt Elizabeth Loftus berodde återtagandena bland annat på

att när terapin hade upphört, ofta av ekonomiska skäl, började patienterna ifrågasätta om de minnen de återkallat verkligen var sanna. Enligt hennes uppfattning kan det kring en kärna av faktiska övergrepp som avsatt ett kontinuerligt minne finnas många med så kallade bortträngda minnen som kan vara falska.

Såväl i den internationella forskningen som bland kliniskt verksamma psykologer och psykiatriker i Sverige som vi mött finns en samsyn om att risken för att framkalla falska minnen är särskilt stor om man använder suggestiva psykoterapeutiska tekniker som hypnos, visualiseringsteknik och återgestaltningsterapi. Det finns större risk att minnen av sexuella övergrepp i barndomen är falska om de framkallas under terapi än om de kommer fram spontant.

Vid ett möte med kommissionen framhöll Pär Anders Granhag att förespråkarna för regressionsterapi och liknande psykoterapeutiska metoder hävdar att extraordinärt svåra situationer kräver extraordinära metoder. Men dessa metoder kan enligt Pär Anders Granhag vara farliga.

Synen på minnen av sexuella övergrepp i barndomen

Redan under 1980-talet och hela 1990-talet var frågorna kring sexuella övergrepp i barndomen aktuella både i den vetenskapliga och i den offentliga debatten. Det fanns ett ökande intresse för sexuella övergrepp i barndomen, särskilt incest, som orsak till psykiska problem under vuxenlivet.

Detta var också huvudtemat i den inflytelserika boken The

Courage to Heal: A Guide for Women Survivors of Child Sexual Abuse (1988) av Ellen Bass och Laura Davis. I bokens senare upp-

lagor infogades även ett kapitel om satanism vid övergrepp mot barn. Med stöd av Folkhälsoinstitutet översattes boken 1996 till svenska och fick då titeln Incest och andra sexuella övergrepp: hand-

bok för överlevare. Bokens grundläggande teser har ifrågasatts bland

annat för risken att falska minnen skapas och att familjerelationer ogrundat kan brytas sönder.

En bok som fick stor roll i den svenska debatten var La de små

barn komme til meg: barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep

(1994) av Eva Lundgren, professor i sociologi. Boken utsattes för kritisk granskning, sammanfattad av journalisten Lilian Öhrström i

boken Sex, lögner och terapi (1996). Året därpå publicerade psykologen och författaren Lena Hellblom-Sjögren boken Hemligheter

och minnen: att utreda tillförlitlighet i sexualbrottsmål där hon bland

annat varnade för falska minnen av incest, frammanade av terapeuter.

I en debattartikel i Läkartidningen 2009 framförde Rickard L Sjöberg och Torun Lindblom, båda docenter i psykologi, att det saknades vetenskapligt stöd för att bortträngda minnen av incest kunde återuppväckas. De citerade studier som visade att ju obehagligare ett övergrepp är, desto mer minns man av dem. Bland de psykologer vi mött i vårt utredningsarbete finns dock även uppfattningen att bortträngda minnen, särskilt av incest och andra sexuella övergrepp i barndomen, är vanliga.

Rickard L Sjöberg gjorde 2011 en bredare genomgång av hur minnespsykologin används i det svenska rättväsendet där han varnade för att en okritisk tillämpning av dessa teorier riskerar att leda till felbedömningar i brottmål. Han pläderade för att jurister bör vinnlägga sig om att med kritiskt sinnelag hantera och värdera sakkunnigbedömningar från forskare.

Synen på multipel personlighet

Multipla personligheter har ansetts vara ett extremt uttryck för dissociation, där en individ avskärmar sig från sina upplevelser . Detta tillstånd innebär att man, oftast abrupt, skiftar från en personlighet till en annan. Från 1991 och under de närmast följande åren ökade det vetenskapliga intresset för detta fenomen dramatiskt. Påfallande många av de vetenskapliga artiklar som publicerades under dessa år handlade om sexuella övergrepp i barndomsåren, särskilt incest, som bakomliggande orsak till multipel personlighet.

Det finns i dag psykodynamiskt inriktade terapeuter som anser att det finns personer med ”äkta” multipla personligheter, även om dessa är sällsynta. De flesta psykologer och psykiatriker som vi samtalat med, inklusive representanter för Psykoanalytiska föreningen, säger sig dock aldrig ha träffat på någon patient med multipel personlighet. Det vetenskapliga underlaget har aldrig varit starkt. Det har med åren blivit allt vanligare med rapporter om att patienter kan simulera dissociativa sjukdomstillstånd, inklusive multipel personlighet.

3.3.2. Allmänt om psykoterapi

Psykoterapi är ett brett begrepp som innefattar alla psykologiska metoder för att hantera psykiska, relationella och existentiella problem. Dagens psykologutbildning innefattar två huvudlinjer: kognitiv beteendeterapi (KBT) respektive dynamisk psykoterapi. En psykoterapeut kan ha grundutbildning till psykolog eller annat vårdande yrke, till exempel läkare, socionom, sjuksköterska eller präst. Påbyggnadsutbildningen till psykoterapeut innefattar teoretiska studier, psykoterapeutiskt arbete under handledning samt att man själv går i terapi. Psykoterapeut är en skyddad yrkestitel. Legitimation utfärdas av Socialstyrelsen. Inom psykoterapin finns flera olika inriktningar. Den terapi Sture Bergwall erhöll under åren 1992–2002 kan hänföras till den psykodynamiska kategorin.

Psykodynamisk terapi

Psykodynamisk terapi är ett paraplybegrepp för en rad psykologiska behandlingsmetoder som alla influerats av den klassiska psykoanalysen men inte nödvändigtvis strikt följer psykoanalysens teoribildningar och tillämpningar.

Fram till 1960-talet kan psykoanalysen beskrivas som auktoritetsbunden, med Freud som centralgestalt. Det fanns också mycket strikta regler kring hur terapin skulle bedrivas. Till exempel fick terapeuten inte alls blanda in något ur sitt eget liv. När psykoanalysen inleddes upprättades en form av muntligt kontrakt mellan terapeut och patient där villkoren för terapin klargjordes, till exempel rollfördelning.

I slutet av 1960-talet framträdde i USA de så kallade neoanalytikerna eller neofreudianerna som ifrågasatte många av Freuds grundsatser och begrepp. En tidig företrädare i Sverige för denna skola blev Gösta Harding, överläkare och föreståndare för Ericastiftelsens läkepedagogiska institut. I den klassiska psykoanalysen hade man tydliga gränser mellan terapi och handledning av psykoterapeuter under utbildning men Gösta Harding och hans efterföljare upprätthöll inte strikt denna rollfördelning.

Objektrelationsteorin ligger till grund för många av dagens psykoterapier. Den har sin grund i psykoanalysen och lanserades redan på 1930-talet som en komplettering till Freuds teorier om

drifternas och ”detets” betydelse för psykisk hälsa. Teorin innebär en förskjutning av den klassiska analysens fokus från ”detet” till ”jaget”. Den betonar att människor utvecklas till att känslomässigt relatera till och interagera med andra. Hur man reagerar i nya kontakter beror i hög grad på tidigare erfarenheter av samspel med andra människor (objekt). Ofta är det de objekt man möter i tidiga barnaår, särskilt föräldrarna, som avses.

Det bör betonas att många ser objektrelationsteorin inte som en behandlingsmetod utan just som en teori, och att det i varierande grad finns inslag av objektrelationsteori i många av dagens psykodynamiska terapier.

Regressionsterapi (recovered memory therapy)

I debatten kring Sture Bergwalls psykoterapi har den terapi han fick betecknats som regressionsterapi alternativt återgestaltningsterapi. Mot den bakgrunden beskrivs här debatten kring dessa terapier. Det ska dock påpekas att psykoterapeuterna vid Säters sjukhus inte själva betecknat sin terapi som regressions- eller återgestaltningsterapi.

Begreppet regression myntades av Freud och är fortfarande ett centralt begrepp i klassisk psykoanalys. Regression ses som en form av psykologisk försvarsmekanism. Jaget återgår tillfälligt eller långvarigt till ett tidigare utvecklingsstadium (regredierar). Det finns i dag någorlunda samsyn inom psykologin och psykiatrin om att de flesta människor i pressande situationer kan regrediera, dock i varierande omfattning.

Regressionsterapi (recovered memory therapy) handlar inte om en enda specifik metod utan om flera olika metoder att försöka återskapa minnen som är bortträngda. Flera av de tekniker som använts i regressionsterapi är kontroversiella, särskilt när minnen av sexuella övergrepp i barndomen återkallas. Det gäller till exempel hypnos, guidad visualisering där patienten ombeds spela med i scenarier som skapas av terapeuten, drömtydning och tydning av kroppsminnen där terapeuten tolkar en viss typ av psykisk ohälsa och vissa kroppsliga symtom som omedvetna minnen av sexuella övergrepp. Att dessa tekniker är kontroversiella framhölls i den vetenskapliga litteraturen redan på 1990-talet.

Det finns en betydande vetenskaplig litteratur kring regressionsterapi. Terapiformen är starkt ifrågasatt inom skolpsykiatrin liksom inom klassisk psykoanalys. En anledning till att regressionsterapi betraktas med stor skepsis av dagens psykiatriker och psykoterapeuter är att terapin är dåligt definierad och avgränsad samt att innehållet ständigt har omformulerats. I de svenska och norska läkartidningarna har det påpekats att det saknats vetenskapligt underlag för terapier som bygger på återskapande av bortträngda minnen. Begreppet regressionsterapi används inte i dagens psykiatri och kliniska psykologi, och behandlingen finns inte listad i det diagnossystem som tillämpas i svensk psykiatri.

Psykoterapeuten Per Magnus Johansson med flera personer har vid möte med kommissionen framhållit att regressionsterapi kan skada patienten och försämra det psykiska tillståndet. Utöver att falska minnen kan uppkomma är dock eventuella risker med regressionsterapi dåligt belysta i den vetenskapliga litteraturen.

Återgestaltningsterapi

I debatten kring Sture Bergwalls terapi har termen återgestaltningsterapi förekommit, ibland överlappande eller som identisk med regressionsterapi. I Anna Dådermans utlåtande i anslutning till resningsprocesserna använde hon termen återgestaltningsterapi som den engelska översättningen till recovered memory therapy. Begreppet förekommer inte i den vetenskapliga litteraturen och förefaller vara okänt bland svenska psykologer och psykiatriker. Återgestaltningsterapi saknas i det klassifikationssystem som tillämpas i svensk psykiatri.

Även begreppet återgestaltning verkar betraktas med stor skepsis bland de flesta svenska psykologer och psykiatriker. I psykodynamisk teori och i psykoterapi används dock begreppet återgestaltning (re-enactment) för att beskriva hur tidigare konflikter återskapas antingen i relation till andra människor eller under psykoterapin. Bland de som kommissionen samtalat med finns det psykoterapeuter som framhåller att det inom psykodynamisk terapi är ett accepterat synsätt att våldshandlingar i barndomen kan iscensättas senare i livet genom ett slags återupprepningstvång.

3.3.3. Diskussionen kring grupptänkande

I debatten kring Sture Bergwalls vård på Säter, men också i debatten kring rättsprocesserna, har en rad mekanismer för att förklara de olika aktörernas roller och samarbeten diskuterats. Ett återkommande tema i dessa diskussioner har varit begreppet groupthink, försvenskat till grupptänkande. Vid kommissionens möte med företrädare för Svensk Psykiatrisk Förening diskuterades att det inom psykiatrin, särskilt då psykoterapin, mycket länge funnits ett visst mått av grupptänkande och sekterism. Utmärkande drag för en sådan sekterism brukar, enligt dessa psykiatrikers uppfattning, vara instängda miljöer, informella ledare, grupper som sluter sig och värjer sig mot omgivningen och mot utomståendes synpunkter och ovilja till att bli berörda av forskningsresultat. Gruppmedlemmar som inte delar majoritetens åsikter riskerar uteslutning. Mot denna bakgrund refererar vi här kort vad grupptänkande rör sig om och den vetenskapliga bakgrunden.

Grupptänkande är ett väl etablerat psykologiskt fenomen där strävan efter harmoni eller likformighet inom en grupp resulterar i irrationella och rentav felaktiga beslut. Begreppet lanserades ursprungligen i början av 1970-talet för att beskriva vissa händelser i amerikansk utrikespolitik. Janis (1972) undersökte ett antal fatala felsteg i amerikansk utrikespolitik – från Pearl Harbour till Grisbukten och Vietnamkriget – där den gemensamma nämnaren hade varit att en strävan efter samförstånd trängt ut konkurrerande information. Deltagarna i beslutsgruppen hade genom sin sammanhållning blivit mer eller mindre immuna mot underrättelser som talade emot valda perspektiv och ställningstaganden. Denna undersökning blev startpunkten för två olika slags studier: dels historiskpolitiska analyser byggda på vittnesmål och iakttagelser av deltagare i olika beslutsprocesser, dels experimentell psykologisk forskning inriktad på att genom laboratorietester undersöka samspelet mellan gruppdynamik och kognitiva strategier (Esser 1998). Begreppet grupptänkande har sedan kommit att tillämpas bredare på bland annat företeelser i företag och arbetsliv. Den vetenskapliga litteraturen om grupptänkande i rättssalar och inom sjukvården är relativt sparsam. Det finns dock amerikansk forskning som visar att det i familjedomstolar förekommer betydande inslag av grupptänkande

mellan advokater, domstolstjänstemän, utredare och domare (Breger 2010).

Vid grupptänkande försöker gruppens medlemmar minimera konflikter och man når samsyn genom att avvikande uppfattningar undertrycks och att gruppen isolerar sig från fakta och synpunkter utifrån, som inte underkastas en kritisk värdering. Kraven på lojalitet inom gruppen gör att medlemmarna undviker att ta upp kontroversiella frågor eller söka alternativa lösningar. Grupptänkande medför att man tappar i kreativitet, originalitet och oberoende tänkande. Genom gruppens inre dynamik får medlemmarna en förvissning om att besluten är rätta och en känsla av osårbarhet uppstår .

3.4. Vårdmiljön och vårdens inriktning på Säters sjukhus

År 1912 etablerades Säters fasta paviljong på det då nybyggda mentalsjukhuset Säters hospital. Den hade särskilt anpassade säkerhetsavdelningar och var en av två kliniker i landet som var avsedda för psykiskt sjuka personer som begått allvarliga vålds-, hot- eller sexualbrott. Den fasta paviljongen stängdes 1989 och ersattes då av den nybyggda rättspsykiatriska kliniken.

Den nya kliniken skulle präglas av god vård och god säkerhet. Detta skulle säkras bland annat genom små avdelningar med högst sex patienter och hög personaltäthet. Vården kännetecknades av stort engagemang från personalens sida och färre restriktioner än vid en del andra rättspsykiatriska kliniker i landet. En grundtanke var att ju närmare personalen kom patienterna desto mer skulle man lära känna deras speciella behov och kunna anpassa säkerheten och vården därefter. Bland personalen fanns ett stort mått av entusiasm och professionell stolthet, något som har verifierats i flera av kommissionens samtal med läkare, psykologer, terapeuter och annan vårdpersonal.

Den rättspsykiatriska kliniken framstod som öppen för nya behandlingsidéer inom rättspsykiatrin. Vården hade, jämfört med annan rättspsykiatrisk vård i Sverige, en tydligt humanistisk profil. I början på 1990-talet erhöll nästan alla patienter på den rättspsykiatriska kliniken samtalsterapi av den art som i dag kallas stödkontakt och brottsbearbetning. Långt fler än i dag fick också regel-

rätt psykoterapi med psykodynamisk inriktning. Kuratorn Barbro Sandin började under handledning av psykologen Margit Norell att behandla schizofrenipatienter med psykoterapi vilket var en radikal ansats. Psykiatriprofessorn Johan Cullberg publicerade 1991 en genomgång av säkerställda fall av schizofreni som i Sverige till synes botats genom intensiv dynamisk psykoterapi. Han gjorde en jämförande studie mellan dessa och patienter som inte botats trots psykoterapi; av de åtta framgångsrikt behandlade patienterna hade sju vistats på Säter.

Psykoterapeutisk behandling av schizofreni kom att i Sverige benämnas Sätermodellen. Denna terapi rönte stort intresse och Säter kom att framstå som ett sjukhus i den nya psykiatrins frontlinje. Andra beteckningar för Sätermodellen vid denna tid var ”progressiv” och ”radikal”. Liknande omorienteringar skedde på andra håll inom svensk psykiatri. Denna omorientering hade påbörjats redan på 1970-talet men gick på de flesta kliniker mycket långsammare än på Säters sjukhus. Förändringarna sammanföll med att fler psykologer och socionomer/kuratorer började anställas i den psykiatriska vården. Många av dessa hade haft psykoanalytiker som lärare. Som Johan Cullberg påpekat i sin memoarbok Mitt

psykiatriska liv kom kuratorerna ofta att i samtalsserier ägna sig åt

frågor kring den tidiga barndomen i stället för att stödja och bekräfta patienterna i nutid.

Mycket av vad som hände på Säters sjukhus betraktades emellertid med stor skepsis av ledande personer inom skolpsykiatrin under slutet av 1980- och början av 1990-talet. Det fanns debattörer som betraktade Säters sjukhus som antipsykiatrins starkaste fäste i Sverige. Antipsykiatrin hade uppstått under 1960-talet då den utmanade de grundläggande antagandena och praktikerna inom psykiatrin. Man sökte utveckla alternativa vårdmiljöer och alternativa behandlingar vid svår psykisk sjukdom, främst psykoterapier. I dag har denna strömning inget eller mycket litet stöd i svensk psykiatri.

4. Sture Bergwalls bakgrund, vård och diagnoser

4.1. Inledning

Sture Bergwall föddes i april 1950 i Falun som tvåäggstvilling och barn nummer fem i en syskonskara om sju barn. Föräldrarna tillhörde en frikyrkoförsamling och var yrkesarbetande under Sture Bergwalls uppväxt. Fadern avled under hösten 1977 och modern i september 1983.

Som sjuåring vårdades Sture Bergwall för lungtuberkulos (tbc) på sanatorium i åtta månader, skild från familjen. Sture Bergwall har genomfört grundskolan men utan slutbetyg från högstadiet. Han har senare avbrutit påbörjade försök till kompletterande skolgång och saknar formell yrkesutbildning. Han har haft några kortare anställningar och har i längre perioder erhållit sjukbidrag för sin försörjning. Under några år på 1980-talet var han delägare i två kioskrörelser och arbetade även en kort period i en bingohall. Han hade ett stort intresse för cykling och deltog i cykeltävlingar i såväl Sverige som Norge.

Under 1970-talet växlade Sture Bergwall mellan att bo i föräldrahemmet och på psykiatriska sjukhus (Sidsjön i Sundsvall och Säters sjukhus). Under tre terminer i början av 1970-talet vistades han i Jokkmokk där han bedrev studier vid folkhögskolan. Han hade under vissa perioder på 1980-talet en egen bostad. Från 1991 till mars 2014 undergick han sluten rättspsykiatrisk vård på rättspsykiatriska kliniken på Säters sjukhus. Därefter bedrevs den rättspsykiatriska vården i öppen form. Den 16 april 2015 upphörde den rättspsykiatriska vården av Sture Bergwall.

4.2. Sture Bergwalls tidigare brottslighet och rättspsykiatriska undersökningar

I slutet av 1969 åtalades Sture Bergwall för flera sexualbrott mot barn. Enligt åtalet hade Sture Bergwall gjort sig skyldig till vad som då benämndes som otukt med barn, grovt brott, otuktigt beteende, försök till otukt med barn men också försök till dråp. Samtliga brott var begångna under 1969 och riktades mot fyra pojkar i 9–13årsåldern. När det gäller dråpförsöket hade Sture Bergwall enligt åtalet nattetid gått in till en pojke som var inlagd på lasarettet där Sture Bergwall arbetade och utövat oralsex på pojken. När pojken hade stretat emot hade Sture Bergwall genom ett strupgrepp försökt döda honom.

Falu domsagas norra tingslags häradsrätt förordnade om en rättspsykiatrisk undersökning. I utlåtandet över undersökningen, daterat den 16 mars 1970, uttalade den tidigare överläkaren Otto Brundin att Sture Bergwall led av en grav sexuell perversion i form av paedophilia cum sadismus, det vill säga sadistisk pedofili. Detta kunde jämställas med sådan själslig abnormitet som avsågs i brottsbalken och enligt Otto Brundin var gärningarna begångna under inflytande av den själsliga abnormiteten. Han förordade sluten psykiatrisk vård. Vidare uttalade Otto Brundin att Sture Bergwall under vissa förhållanden kunde vara utomordentligt farlig för annans personliga säkerhet. Han konstaterade att Sture Bergwall missbrukade alkohol, läkemedel och narkotika men att detta inte hade haft särskild betydelse för brottsligheten. Otto Brundin beskrev det dråpförsök som Sture Bergwall var åtalad för som ett lustmordsförsök.

Domstolen lät Socialstyrelsen yttra sig över utlåtandet. Socialstyrelsen anslöt sig till det yttrande som styrelsen hade hämtat in från Yngve Holmstedt, vetenskapligt råd i Socialstyrelsen och överläkare vid den rättspsykiatriska kliniken i Stockholm. Yngve Holmstedt uttalade i yttrandet daterat den 8 maj 1970 att Sture Bergwall sedan förpuberteten präglats av svår sexuell problematik och att han sedan dess pendlat mellan perioder av ”ångest, depression och kamp mot böjelsen, och recidiv av hans böjelse för pojkar, med å ena sidan spänningslättnad, å andra sidan ökande samvetsångest som konsekvens”.

Enligt Yngve Holmstedt var Sture Bergwall en svårt neurotisk person med konstant ångestspänning. Yngve Holmstedt menade att Sture Bergwall sannolikt inte hade haft något uppsåt att döda pojken på lasarettet utan att det rört sig om en paniksituation för att tysta pojken. Han avvisade helt tanken på att övergreppet rört sig om ett lustmordsförsök. Yngve Holmstedt menade vidare att det i Sture Bergwalls agerande inte fanns mer av ”sadomasochistisk komponent” än hos andra sexuellt perverterade. Yngve Holmstedt delade Otto Brundins uppfattning att Sture Bergwall begått övergreppen under inflytande av psykisk abnormitet som var jämställd med sinnessjukdom och att han var i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård.

Domstolen dömde den 26 maj 1970 Sture Bergwall för ofredande, otukt med barn och otuktigt beteende men ogillade åtalet för försök till dråp. Beträffande dråpförsöket uttalade domstolen bland annat att det var utrett att Sture Bergwall haft könsligt umgänge med pojken och att han tagit struptag på honom när denne gjorde motstånd och skrikit men att det, bland annat med hänsyn till Yngve Holmstedts utlåtande, inte var bevisat att han avsett att döda pojken. Gärningen bedömdes i stället som otukt med barn av grov beskaffenhet. Domstolen överlämnade Sture Bergwall till sluten psykiatrisk vård. En månad senare överfördes Sture Bergwall till Sidsjöns mentalsjukhus i Sundsvall där han vårdades fram till dess att han försöksutskrevs i maj 1971. Han flyttade därefter till Jokkmokk för studier vid Samernas folkhögskola men omhändertogs hösten 1972 på grund av berusning och återfördes till psykiatriska kliniken i Sundsvall, se nedan 4.3. I januari 1973 flyttades Sture Bergwall till Säters sjukhus varifrån han försöksutskrevs i maj 1973. Han flyttade då till Uppsala.

I mars 1974 misstänktes Sture Bergwall för försök till dråp på en man som han hade en tillfällig homosexuell kontakt med i Uppsala. Sture Bergwall hade enligt förundersökningsprotokollet slagit en stekpanna i huvudet på mannen och tilldelat honom ett flertal knivhugg mot kroppen. Av protokollet framgår vidare att mannen blödde från flera sår på kroppen och att han hade fått mycket allvarliga skador på ena lungan, levern och magsäcken. Åklagaren beslutade om åtalsunderlåtelse med motiveringen att brottet hade begåtts under inflytande av själslig abnormitet och att Sture Bergwall stod

under sluten psykiatrisk vård. Åtal var därmed inte påkallat av särskilda skäl.

Under senare delen av 1970-talet beslutade åklagare vid flera ytterligare tillfällen om åtalsunderlåtelse för bland annat bedrägerier och narkotikaförseelser.

Den 17 april 1991 dömde Falu tingsrätt Sture Bergwall för bland annat grovt rån, mordbrand, grovt bedrägeri och grov stöld till sluten psykiatrisk vård. Av domen framgår att han tillsammans med MA, som han senare skulle ange som medgärningsman vid två av morden, i december 1990 hade trängt in hemma hos en bankdirektör och dennes familj. Medan Sture Bergwall stannade kvar i bostaden med bankmannens hustru och den 11-årige sonen tog MA med sig bankmannen till banken och tvingade denne att lämna över pengar. Sture Bergwall hade under tiden dödshotat familjen och varit aggressiv. Han hade bland annat huggit med en kniv i bankfamiljens möbler och väggar. Brottet bedömdes som grovt rån.

Av domen framgick även att Sture Bergwall i november 1988 anlagt eld i den kiosk han ägde tillsammans med MA:s mor i syfte att få ut försäkringspengar, vilket bedömdes som mordbrand och grovt bedrägeri. Slutligen hade Sture Bergwall i februari 1990 stulit 145 000 kronor från sin arbetsgivare, en bingohall i Falun. Av domen framgår att Sture Bergwall påstod att det i själva verket var MA som maskerad hade rånat Sture Bergwall efter ett arbetspass i bingohallen. Tingsrätten satte emellertid ingen tilltro till Sture Bergwalls uppgifter och dömde honom för grov stöld.

Inför påföljdsbestämningen inhämtade domstolen ett så kallat § 7-intyg daterat den 23 januari 1991. I intyget uttalade överläkaren Göran Fransson att Sture Bergwall hade en homosexuell beroendeproblematik i förhållande till MA och att Sture Bergwall hade ”sadistiska bisarra sexuella fantasier”. Enligt Göran Fransson hade Sture Bergwall en påfallande svårighet att ange händelser i både nutid och dåtid. Med hänvisning till den brottslighet som Sture Bergwall hade dömts för 1970 uttalade Göran Fransson att det var ”anmärkningsvärt att han inte åtalats på nytt för sådana brott”. Göran Fransson ansåg att det förelåg en grav personlighetsstörning och förordade en rättspsykiatrisk undersökning, vilket tingsrätten beslutade om.

I utlåtandet över undersökningen daterat den 25 mars 1991 uttalade överläkaren Marianne Kristiansson vid Statens rättspsykia-

triska klinik i Stockholm att Sture Bergwall var svår att diagnostiskt kategorisera utifrån de psykopatologiska mekanismer han företedde men att hans grundpersonlighet bar drag av organisation på så kallad borderlinenivå. Han ansågs allvarligt depressiv med självmordstankar. Sture Bergwall led enligt Marianne Kristiansson av ett sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska drag i kombination med allvarlig impulskontrollstörning samt tendens till regression. I samband undersökningen beskrev Sture Bergwall fantasier om sexuellt våld mot sonen i bankfamiljen. Sammantaget bedömde Marianne Kristiansson att det i vissa situationer kunde föreligga ”en icke obetydlig farlighet”. Enligt Marianne Kristiansson hade Sture Bergwall begått gärningarna under inflytande av psykisk abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Han var i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård och behövde långvarig psykoterapi. Tingsrätten bestämde, i enlighet med slutsatserna i utlåtandet, påföljden till sluten psykiatrisk vård.

Sedan Sture Bergwall överklagat tingsrättens dom beträffande mordbrand, grovt bedrägeri och stölden mot bingohallen ändrade Svea hovrätt den 14 juni 1991 tingsrättens dom på sådant sätt att åtalet för mordbrand och grovt bedrägeri ogillades då det inte ansågs styrkt att Sture Bergwall hade orsakat branden.

Det finns efter denna dom inte några andra domar mot Sture Bergwall förrän morddomarna. Däremot har Sture Bergwall under vårdtiden gjort sig skyldig till vissa brott, såsom tillgreppsbrott, olovlig körning och vapenbrott, vilka synes ha avskrivits med hänvisning till Sture Bergwalls själsliga abnormitet. Vid en visitation av Sture Bergwalls rum på vårdavdelningen på Säters sjukhus i början av 1994 beslagtogs barnpornografiska filmer. Det kan noteras att sådant innehav vid den tidpunkten inte var straffbart.

4.3. Sture Bergwalls kontakter med psykiatrisk vård och psykoterapi före 1991

Sture Bergwalls psykiatriska sjukhistoria sträcker sig tillbaka till tonåren. Vår redogörelse i denna del bygger i huvudsak på journaluppgifter, domstolshandlingar och andra handlingar som till exem-

pel utlåtandena över rättspsykiatriska undersökningar 1991 och 2013.

I 14-årsåldern började Sture Bergwall missbruka lösningsmedlet trikloretylen. Han remitterades 1966 av skolläkaren till Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Falun efter att ha ”chockerat sina skolkamrater med homosexuellt uppträdande” och varit mycket olycklig över detta. Vid testning bedömdes han bland annat vara normalbegåvad, ha vissa anpassningssvårigheter, ha ett självhävdelsebehov samt ”viss dramatik”. Man bedömde att Sture Bergwall hade neurotiska besvär till följd av homosexualiteten, lämpliga för psykoterapi, och han remitterades för sådan behandling. Av Sture Bergwalls journaler framgår att samtalen i huvudsak rörde hans homosexualitet. Efter fyra samtal bröts psykologkontakten på Sture Bergwalls initiativ.

Under 1967 accelererade missbruket av trikloretylen och kombinerades med alkohol och sporadiskt med cannabis. Sture Bergwall vårdades under tre perioder kring årsskiftet 1967–1968 på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, första gången efter att själv ha sökt hjälp för depressiv sinnesstämning med självmordstankar. Ett bakomliggande huvudproblem uppgav han själv vara homosexualitet med dragning till yngre pojkar, något som bland annat lett till polisingripande. Han erhöll under den här tiden samtalsterapi. Han studerade vid tidpunkten vid pojkinternatet Fjellstedska skolan.

Sture Bergwall uppgav i samtalsterapin initialt att man i familjen under hans uppväxtår aldrig hade talat om känslor och upplevelser. Senare under vårdtiden modifierade han sin familjeskildring till att bli mer positiv. I journalen beskrevs hans vilja att suggerera och hypnotisera andra pojkar på avdelningen. Det noterades även att han hade makabra fantasier. I samband med en behandlingskonferens beskrevs han som falsk, dubbelnatur, ljugande och med ett behov att befinna sig i centrum. Under och mellan vårdtillfällena missbrukade han alkohol och lösningsmedel. Han arrangerade även en rituell självmordsscen som avbröts av vårdpersonalen. Jämfört med tidigare bedömningar, där neuros relaterad till homosexualiteten dominerade, fokuserade Uppsalakliniken i sin bedömning mer på Sture Bergwalls missbruk, personlighetsstörning och makabra fantasier.

Behandlingen bestod av insulinterapi, fentiaziner (antipsykotiskt läkemedel) och samtalsterapi. Utskrivningsdiagnosen var depressiv reaktion av neurotisk art. Han överfördes till fortsatt öppenvård på hemorten.

Efter att Sture Bergwall i maj 1970 dömts till sluten psykiatrisk vård, se ovan 4.2, överfördes han till Sidsjöns mentalsjukhus i Sundsvall där han vårdades fram till 1973. Under de åren försöksutskrevs han vid flera tillfällen. Vid en sådan försöksutskrivning 1971 påbörjade han studier vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Under nästan ett års tid behandlades han med kvinnligt könshormon för att dämpa sexualdriften. I samband med förundersökningen i Stegehuis-ärendet framkom att Sture Bergwall under den här tiden hade attackerat en skolkamrat med strypgrepp men att detta aldrig polisanmäldes. Under hösten 1972 noterades att han hade missbrukat alkohol, hasch, sömnmedel och lösningsmedlet trikloretylen på folkhögskolan. Sedan han vid ett tillfälle under hösten hittats medvetslös till följd av missbruket återfördes han till psykiatriska kliniken i Sundsvall. I januari 1973 överfördes han till hemlandstinget och till Säters sjukhus för fortsatt psykiatrisk tvångsvård. Utskrivningsdiagnosen från Sundsvalls sjukhus var en ospecifik diagnos om avvikande och omogen personlighet.

Vid inskrivningen på Säters sjukhus i januari 1973 noterades i inläggningsjournalen bland annat att Sture Bergwall hade uppgett att han haft goda uppväxtförhållanden och ett gott förhållande till såväl föräldrar som syskon. Han påbörjade vid Säters sjukhus psykoterapi tre gånger per vecka, åtminstone under delar av den efterföljande vårdtiden. Flera olika terapimetoder användes. I journalen anges Leuners tekniker (där patienten får föreställa sig mentala bilder), hypnoterapi (där patienten under terapin försätts i hypnos), avslappning samt rationell insiktsterapi (som kan ses som en föregångare till dagens kognitiva beteendeterapi). Av journalerna framgår att behandlingen ledde till minskad ångest och färre homosexuella drömmar. I senare journalanteckningar uppges att psykoterapin väckte så starka känslor hos Sture Bergwall att samtalen fick begränsas till att bli mer ytliga.

Under våren 1973 försöksutskrevs Sture Bergwall från Säters sjukhus och började samma höst på vuxengymnasiet i Uppsala. Efter dråpförsöket i mars 1974, se ovan 4.2, togs han åter in på Säters sjukhus. Han uppgav att han under Uppsalatiden hade använt

centralstimulerande läkemedel samt sniffat. Ett år senare blev han på nytt försöksutskriven men försöksutskrivningen avbröts 1975 sedan Sture Bergwall gjort ett självmordsförsök.

Under åren 1974–1976 gick Sture Bergwall också i regelbunden psykoterapi. Hans terapeut bedömde att homosexualiteten fyllde en viktig funktion i Sture Bergwalls neuros men att han under terapin förbättrades och att ångesten och självmordsbenägenheten minskade.

Efter en ny period med försöksutskrivning, nu utan större problem, skrevs Sture Bergwall ut från Säters sjukhus 1977. Utskrivningsdiagnosen blev persona pathologica (avvikande personlighet, att jämställa med personlighetsstörning enligt dagens diagnossättning).

Under 1980-talet hade Sture Bergwall under en längre och en kortare period psykoterapeutisk behandling i öppenvård vid Säters sjukhus. Han försämrades psykiskt under slutet av 1980-talet med ökad ångest, överförbrukning av det lugnande medlet Sobril och drogmissbruk, framför allt amfetamin men även beroendeframkallande läkemedel.

Under 1989 tog han kontakt med en av överläkarna på Säters sjukhus på grund av ökande ångest och rädsla för att inte kunna behärska sig i samband med att han känt dragning till en yngre pojke. Läkaren rekommenderade Sture Bergwall att avsluta medicineringen med Sobril och i stället återgå till psykoterapi. 1990 remitterades Sture Bergwall till den psykiatriska öppenvården i Falun för ställningstagande om fortsatt Sobrilmedicinering och samtal av stödkaraktär. Sture Bergwalls medicinering ändrades inte.

4.4. Den rättspsykiatriska vården efter 1991

4.4.1. Psykoterapins omfattning och inriktning

Sedan Sture Bergwall 1991 dömts till sluten psykiatrisk vård, se ovan 4.2, togs han på nytt in på Säters sjukhus. Han uttryckte tidigt efter intagningen att han önskade psykoterapi. I augusti 1991 inledde överläkaren Kjell Långbergs regelbundna läkarsamtal med Sture Bergwall en gång per vecka. Fyra månader senare utökades samtalen till två gånger per vecka. Sessionerna betecknades initialt

som läkarsamtal, men benämns från april 1992 som psykoterapi, något som tyder på att sessionerna då hade fått en annan karaktär.

Någon specifik psykoterapeutisk metod angavs inte i journalanteckningarna. Vid kommissionens möte med Kjell Långbergs berättade han att ingen specifik metod användes utan att det huvudsakligen handlade om att han som psykoterapeut lyssnade på Sture Bergwalls berättelser under cirka två sessioner per vecka. Ett genomgående tema för den psykoterapi som Sture Bergwall erhöll var att psykoterapeuten skulle ha tillit till patienten och dennes berättelse. Tilliten grundade sig på uppfattningen att terapins syfte var att skapa insikt och förståelse. Sture Bergwall hade ett stort behov av att både i tal och skrift dela med sig av sina tankar, drömmar och fantasier. Sture Bergwall har i boken Kvarblivelse beskrivit hur minnesbilderna ”vällde fram”.

I journalanteckningarna från 1991–1994 redogjorde Kjell Långbergs huvudsakligen för Sture Bergwalls framtoning under samtalen och hans reaktioner. Ett återkommande tema var Sture Bergwalls känsla av utanförskap, ett annat hans ”dubbelnatur” präglad av tillmötesgående respektive underliggande stormande känslor. I mars 1992 omnämndes första gången att Sture Bergwall ”granskat sina barndomsminnen”, då beskrivna som starka spänningar inom den stora syskonkretsen. Sture Bergwalls självmordsbenägenhet diskuterades. Kjell Långbergs psykoterapi med Sture Bergwall fortsatte i samma omfattning fram till mars 1994. För att psykoterapin skulle kunna fortsätta med Kjell Långbergs trots att denne skulle lämna Säters sjukhus, överfördes Sture Bergwall till den rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Denna lösning fungerade dock inte. Bland annat ansåg Kjell Långbergs att vårdklimatet i Växjö var sådant att psykoterapin inte kunde bedrivas på ett optimalt sätt. Även Sture Bergwall var kritisk, bland annat mot Växjöklinikens stora restriktivitet gällande psykofarmaka. Sture Bergwall valde att återvända till Säters sjukhus. Av Växjöklinikens journalanteckningar framgår att man tyckte det var anmärkningsvärt att Kjell Långbergs terapisessioner var så långvariga – ”flera timmar”.

Det kan noteras att Kjell Långbergs vid ett senare tillfälle, sommaren 1994, erbjöd Sture Bergwall att flytta över till den rättspsykiatriska verksamheten i Malmö, detta för att kunna återuppta den tidigare psykoterapeutiska kontakten. Sture Bergwall avböjde detta. Överläkare Göran Fransson ska enligt en journalanteckning

ha kommit med ett liknande erbjudande till Sture Bergwall om att följa med honom till Sundsvall när han började arbeta där.

Vid återkomsten till Säters sjukhus fick Sture Bergwall en ny psykoterapeut, psykologen Birgitta Ståhle. Hon berättade vid möte med kommissionen att hon motvilligt accepterade detta uppdrag från chefsöverläkaren. Birgitta Ståhles psykoterapiutbildning var grundad på objektrelationsteorin, se avsnitt 3.3.2. Sture Bergwall hade själv starka önskemål om att fortsätta den psykoterapi som inletts av Kjell Långbergs, ett önskemål som kliniken nu tillgodosåg. Hans motiv var framför allt att han behövde bearbeta sina sexuella perversioner, något som kontakterna med psykologen i samband med den rättspsykiatriska utredningen 1991 fått honom att inse.

Under långa perioder bedrevs psykoterapisessionerna tre gånger per vecka. Enligt journalen varade varje session i 90 minuter, ibland längre. Psykologen Magnus Brolin, som vid några tillfällen vikarierade för Birgitta Ståhle, berättade vid kommissionens möte med honom att det var Sture Bergwall som styrde terapisessionerna både i fråga om frekvens och längd – åtminstone när Birgitta Ståhle inte fanns på plats. Många av sessionerna ordnades i hast, vilket kunde gå ut över andra patienter.

Samtalen byggde ofta på utförligt skriftligt material som Sture Bergwall producerat mellan sessionerna. Redan från de första månaderna med Birgitta Ståhle började Sture Bergwall kontakta henne per telefon i hemmet för att tala om den stora hopplöshet han kände. Under de kommande sju åren förekom det att Sture Bergwall kontaktade henne per telefon vid anfall av till exempel ångest, multipel personlighet eller när hade gjort självskadeförsök, ofta nattetid. Likaså förekom telefonkontakter under Birgitta Ståhles semestrar. Birgitta Ståhle upplevde, enligt vad hon uppgett vid möte med kommissionen, Sture Bergwall som en synnerligen krävande patient som saknade förståelse för att andra patienter också kunde ha behov av psykoterapeutens insatser.

I ett tillsynsärende 1994 beskrev Birgitta Ståhle hur psykoterapin på Säter ”bygger på en psykodynamisk tradition där framför allt den engelska så kallad Independent tradition eller Middlegroup influerar det teoretiska tänkandet. […] Kontakterna kan vara av både stödjande karaktär och mer insiktsbetonade och de flesta terapier med våra patienter är en kombination av dessa båda”.

Ungefär hälften av patienterna på kliniken hade då någon form av individuell samtalskontakt.

Innehållet i Birgitta Ståhles terapeutiska samtal med Sture Bergwall beskrivs endast översiktligt i den medicinska journalen. Birgitta Ståhle förde därutöver anteckningar som hon förstörde sedan hon använt dem i den handledning som psykologen Margit Norell gav henne inom ramen för utbildningen till legitimerad psykoterapeut. Margit Norell lät skriva ut delar av Birgitta Ståhles anteckningar. Av utskrifterna framgår att Sture Bergwall berättade om olika mord han utfört, också sådana som han aldrig åtalades för, och om gömslen. Han återförde morden till barndomsupplevelserna kring den döde brodern Simon, som aldrig existerat enligt vad som senare framkommit. Han beskrev utförligt sin ångest, depression, sitt vemod och andra känslor i anslutning till morden och han talade ofta i bilder.

Mot bakgrund av att både Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle gick i handledning hos Margit Norell under den tid de var Sture Bergwalls psykoterapeuter finns det anledning att beröra Margit Norell och hennes roll i Sture Bergwalls psykoterapi. Birgitta Ståhle gick i egen terapi hos Margit Norell, som var psykolog med en så kallad neofreudiansk inriktning. Margit Norell betonade betydelsen av barndomstrauman, framför allt sexuella övergrepp, som orsak till psykiska problem i vuxenlivet. Hon ansåg att djupliggande, bortträngda minnen kunde tas fram i terapi och förespråkade en psykoanalytisk behandlingsmetod i det syftet. Margit Norell framhöll dåliga föräldrar som orsak till psykiska problem i vuxenlivet och att psykoterapeutens uppgift var att lösa upp banden till de dåliga objekten/föräldrarna. Hon talade vidare om regression under den terapeutiska processen där den sjuka personen återknyter till den tidiga barndomens upplevelser.

Margit Norell var aldrig anställd eller på annat sätt formellt knuten till Säters sjukhus men hade genom handledningen av psykoterapeuterna en stark anknytning dit. I sin handledning av Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle intresserade hon sig för det hon kallade Simonillusionen. Denna handlade om föräldrarnas makabra hantering av ett dödfött barn, Simon, där Sture Bergwall som barn tvingades delta i ritualen. Kjell Långbergs har vid möte med kommissionen berättat att när Sture Bergwall hösten 1992 började berätta om mord betonade Margit Norell under handledningen

vikten av att i psykoterapin ta upp traumatiska barndomsupplevelser. Margit Norell besökte vid några tillfällen Säters sjukhus och Sture Bergwall. Baserat på det skriftliga material som Margit Norell fick från Sture Bergwall och Birgitta Ståhle samt ett par telefonsamtal som hon hade med Sture Bergwall skrev hon ett bokmanuskript med titeln Thomas Quicks värld. Avsikten med boken var att visa hur den terapeutiska processen fungerade, hur den fördjupades och hur tidigare omedvetna sammanhang framträdde allt tydligare. Boken publicerades aldrig.

Ett fördjupningsarbete vid psykologiska institutionen på Stockholms universitet av Eva Sivertsson (vid den tiden hette hon Wolf) 1994 ger viss inblick i hur man i mitten av 1990-talet på Säters sjukhus såg på psykoterapin. Hon arbetade under en period som psykolog på Säters sjukhus och hade bland annat under Birgitta Ståhles semester samtal med Sture Bergwall. I sitt fördjupningsarbete beskrev Eva Sivertsson att en central uppfattning var att de som begått svåra våldshandlingar som vuxna kunde ses både som offer – genom tidiga traumatiska upplevelser – och förövare. Aggressivitet är ett uttryck för rädsla och vanmakt. Psykoterapins syfte var att minska förövarens behov av våld som uttrycksmedel för att återgestalta barndomstrauman. Därigenom skulle patienten bli mindre farlig.

I ett den 31 mars 2009 daterat sakkunnigutlåtande, som använts i resningsprocessen, beskriver docenten Anna Dåderman hur man i Sture Bergwalls behandling använt den kontroversiella terapiformen recovered memory therapy. Vid kommissionens möten med Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle framhöll de dock att de aldrig hade hört talas om denna terapiform. Enligt dem användes inte heller återgestaltningsterapi (re-enactment therapy) eller regressionsterapi som specifika psykoterapeutiska tekniker.

Vid kommissionens samtal med läkare och vårdpersonal vid den rättspsykiatriska kliniken i Säter fick vi också höra att dessa specifika terapibenämningar aldrig användes. En medpatient, som kommissionen samtalat med och som genom terapin med Birgitta Ståhle ansåg sig ha fått stor hjälp med att utveckla strategier för att på ett konstruktivt sätt hantera personliga relationer och situationer, uppgav likaledes att termerna bortträngda minnen, återgestaltning eller recovered memory therapy aldrig användes i behandlingen. Däremot talade Birgitta Ståhle om psykiska försvarsmekanismer.

I journalen använde vårdpersonalen ofta termerna regression och återgestaltning. När det i journalerna antecknades att Sture Bergwall regredierade avsågs förmodligen att han fick kontakt med sidor hos sig själv som han inte ville känna till. Med återgestaltning avsåg man ett sätt att uttrycka sig. När ord inte räcker till visar man det man vill uttrycka i till exempel aggressiva handlingar. Detta synsätt var vanligt på Säters sjukhus. Även Sture Bergwall själv använde i boken Kvarblivelse termerna förträngda minnen, regression och återgestaltning för att beskriva sina psykologiska reaktioner och symtom.

4.4.2. Olika teman som behandlades i psykoterapin

Terapiuppgifter om skräckupplevelser under barndomen

De tidiga journaluppgifterna om Sture Bergwalls uppväxt- och familjeförhållanden saknar tydliga skuggsidor. Det finns före 1993 inga påståenden om att han skulle ha utsatts för sexuella övergrepp av vare sig föräldrarna eller något av syskonen under barndomen.

I en journalanteckning i maj 1993 betecknades terapin av överläkaren Kjell Långbergs som ”stormande” med starka och plågsamma känsloupplevelser samt minnen av skräckupplevelser under barndomen. Det beskrevs hur det i familjen hade funnits en sexuell gränslöshet och att Sture Bergwall och flera av syskonen hade utsatts för sexuella övergrepp av båda föräldrarna och en äldre bror. Sture Bergwall berättade i terapin också om att modern hade gjort flera försök att ta livet av honom.

Kjell Långbergs uppfattade att Sture Bergwall under våren 1993 var inne i en mycket intensiv bearbetningsfas, fylld av svår ångest. Han ansåg att avtäckandet av barndomsminnena hade inneburit ”en klar framgång för den terapeutiska processen”.

I journalanteckningar under de kommande åren berättas återkommande om de traumatiska barndomsupplevelserna. Som ett led i terapin överlämnade Birgitta Ståhle till Sture Bergwall viss litteratur, till exempel en bok om en mottagning för pojkar som hade varit utsatta för sexuella övergrepp. I november 1996 skrev Sture Bergwall själv en notis, som bifogats journalen, om hur han hade läst Margit Norells sammanställning av Simonillusionen. I notisen vävde han samman Simon med en av de alternativa personligheter

han hade vid denna tid, Nana, och med sina erfarenheter av de båda föräldrarna. Han kopplade också dessa upplevelser till ”de pojkar jag dödade”. Enligt Sture Bergwall frammanades dessa tankar av Margit Norells analyserande text. Mot slutet av terapisamtalen fem år senare (hösten 2001) handlade samtalen bland annat om hur Simonillusionen hade ”avtäckts och avslöjats”.

I Sture Bergwalls egen skildring av barndomsupplevelser, begångna mord och psykoterapi i boken Kvarblivelse spelar Simonillusionen en central roll. Vid kommissionens möte med Sture Bergwall uppgav han att boken skrevs som ett led i psykoterapin. Den byggde på anteckningar som han själv och hans psykoterapeut förde i anslutning till terapisessionerna. I boken beskrev Sture Bergwall hur relationen till terapeuten präglades av ”närhet” och ”levande kontakt”. Under semesteruppehåll uttryckte Sture Bergwall sin intensiva längtan till nästa session. Han beskrev att terapin handlade om ett gemensamt arbete. I en senare bok han skrev tillsammans med sin bror Sten-Ove Bergwall 2009 har han dock beskrivit boken Kvarblivelse på följande sätt.

Jag skrev den hög på Rohypnol. I ett rasande tempo, mellan terapisessioner, polisförhör och vallningar kom den till […] Kvarblivelse beskriver ingenting annat än lögnen. Är en del av den. Är den.

Vid kommissionens möten med Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle har de båda beskrivit hur Sture Bergwall uppenbarligen upplevde ett oerhört stort behov av att frekvent och länge tala om sina tidigare och aktuella upplevelser. För båda var det uppenbart att Sture Bergwall delvis fabulerade och det var svårt att skilja på fantasier och verklighet. Båda beskriver sin roll som huvudsakligen lyssnande och ingen av dem ansåg att deras roll som terapeut var att reda ut vad i Sture Bergwalls berättelser som var sant och inte. När morderkännandena kom var det i stället polis och åklagare som hade denna uppgift.

Även andra som kommissionen samtalat med har berättat att de inte trodde på Sture Bergwalls mest dramatiska historier om sin uppväxt, framför allt inte om Simonhändelsen. Claes Borgström uppgav till exempel att denna berättelse möjligen kunde symbolisera andra problem i relationerna till föräldrarna. Seppo Penttinen sade sig inte heller ha trott på Simonberättelsen eller andra traumatiska barndomsberättelser.

Regression och återkallande av minnen under psykoterapin

Under det första året som Sture Bergwalls terapeut refererade Birgitta Ståhle till hur Sture Bergwall under terapisamtalen många gånger hade regredierat kraftigt och därigenom fått ökad kontakt med tidigare händelser i sitt liv. Termerna ”regrediera” och ”regression” återkommer sedan ofta under de kommande åren och det beskrevs hur Sture Bergwall ofta lyckades regrediera under terapisessionerna. Under regressionen frigjorde han minnen av dels traumatiska barndomsupplevelser, dels brottsliga gärningar begångna som vuxen. Minnena beskrevs som ”oerhört intensiva”. Birgitta Ståhle noterade en vilja hos Sture Bergwall att forcera fram material till terapin och förhören. Själv sade han sig vara psykotisk under regressionerna.

Om återgestaltning i psykoterapin

Kjell Långbergs tolkning av det första morderkännandet 1993 (Johan Asplund) var att dådet hade handlat om en ”en psykologisk återgestaltning av barndomssituationen med ett flertal infallsvinklar”. I sina första journalanteckningar från maj–juni 1994 refererade Birgitta Ståhle till att samtalen bland annat handlade om hur Sture Bergwalls traumatiska barndomsupplevelser hade återgestaltats i Sture Bergwalls vuxna liv genom de övergrepp han begått.

Den terapi som beskrevs i patientjournalen handlade mycket om Sture Bergwalls barndomserfarenheter av att föräldrarna försökte döda honom och hur detta var tätt sammankopplat med morden som han själv hade begått i vuxen ålder. Själva dödandet av pojkar hade en ”funktion utifrån hans egen inre död”. Den skräck han upplevde som barn hanterade han genom att försätta andra pojkar i dödsskräck och sedan döda dem. Därigenom skedde ”en tillfällig ångestreduktion och en känsla av att behålla illusionen om liv”. Samtidigt hade Sture Bergwall starka fantasier om att stycka sin egen kropp, något som också sågs som en återgestaltning av tidigare upplevelser.

År 1998 utgick terapin delvis från skriftligt material från Sture Bergwall. Där beskrevs att han redan som 9-åring hade sexualsadistiska återgestaltningar riktade mot sig själv och att han som 12-åring hade ”skamfyllda fantasier riktade mot pojkar”. Sture

Bergwall funderade även över manipulation riktad dels mot sig själv som barn, dels mot andra personer (medbrottslingar).

4.4.3. Framsteg i psykoterapin

I en journalanteckning hösten 1993 bedömdes risken för förnyad brottslighet och självmord vara mycket liten, eftersom den terapeutiska bearbetningen hade gett ökad verklighetskontakt och Sture Bergwall fått ”verklig tillgång till sin aggressivitet”, vilken tidigare hade varit helt isolerad och bortträngd.

När Sture Bergwall återkallade allt fler minnen från barndomen och kring morden beskrevs detta som ”ökad verklighetsförankring” och som en tydlig progress i terapin. Framstegen medförde att Sture Bergwall successivt blev ”mer integrerad som person”.

I journalanteckningarna talades återkommande om hur bilderna och minnesfragmenten kring barndomstrauman och mord hade klarnat allt mer och hur sammanhangen hade blivit tydligare. Hans tidigare känslomässiga instängdhet bröts när han kunde återuppleva känslor av ursinne och hat. Vid flera tillfällen uppfattades att terapin kommit in i en ny fas. De återuppväckta minnena uppfattades som uttryck för ökad verklighetskontakt. Termen ”självutveckling” användes i flera av journalanteckningarna.

Att mord lades till mord beskrev Sture Bergwall som en multiplikationstabell av gemensamt lidande, något som genererade stark ångest. Under 1998 uppgav Sture Bergwall att han hade börjat använda kognitiva strategier som han själv hade utvecklat för att kunna hantera vardagssituationer.

Enligt en journalanteckning våren 2002 hade Sture Bergwall beskrivit att han hade bättre tillgång till sig själv som person, sin kropp och sitt inre psykiska liv, allt i en positiv bemärkelse. Han tillskrev detta dels det psykoterapeutiska arbetet, dels medicinfriheten. Eftersom Sture Bergwall trots detta var mycket trött och sliten kom han och psykoterapeuten överens om en paus i psykoterapin.

4.4.4. Sture Bergwalls kontakter med psykoterapeuten efter 2001

I augusti 2002 hade Birgitta Ståhle ett avslutningssamtal med Sture Bergwall. De båda hade därefter vissa fortsatta kontakter, till exempel inför behandlingskonferenser.

Hösten 2006 återupptogs på initiativ av Sture Bergwall regelbundna samtal en gång per månad mellan Birgitta Ståhle och Sture Bergwall. Samtalen förefaller ha varit av stödjande karaktär. Av journalhandlingar framgår det inget som tyder på någon psykoterapeutisk dimension. Man talade bland annat om de ifrågasättanden av Sture Bergwalls trovärdighet som hade presenterats i media samt om hans reaktioner på aktuella seriemord som han läst om. Samtalen handlade också om hans upplevelse av att framställas som ”monster”, hans ensamhet och hans nattliga drömmar.

I början av 2008 uppgav Sture Bergwall att hans psykiska hälsa var ”tillräckligt god”. I slutet av september samma år avslutades samtalsserien på hans eget initiativ. Vid denna tidpunkt bad han Birgitta Ståhle att medverka i Hannes Råstams TV-dokumentär om honom, men hon avböjde.

Därefter finns inga journaluppgifter om att Sture Bergwall fått någon form av psykoterapi. Sture Bergwall begärde i januari 2009 att få ta del av Birgitta Ståhles anteckningar från terapisessionerna och i ett mejl i mars 2009 befriade han Birgitta Ståhle från sekretess beträffande vad som hade framkommit i terapin.

4.4.5. Vårdplaneringen vid Säters sjukhus

Det finns delvis motsägelsefull information om huruvida Säters sjukhus planerade att skriva ut Sture Bergwall redan 1992 eller inte. Att denna fråga tillmätts betydelse beror på att Sture Bergwall själv har framhållit att han började erkänna mord i syfte att få stanna kvar i den tryggare Sätermiljön.

I samband med den rättspsykiatriska undersökningen 2013 angav Sture Bergwall att ”diskussion om utskrivning kommit på tal” 1992. Sture Bergwall sökte bostad i Hedemora i augusti 1992 och enligt notering från Hedemora kommun skulle utskrivning då ha varit aktuell. Sture Bergwall bekräftade detta vid kommissionens möte med honom och uppgav vid mötet att han var på väg att skrivas ut men att han kände sig mycket osäker på hur han skulle

klara livet ute i samhället, bland annat på grund av risken för återfall i missbruk.

Att den rättspsykiatriska vården av Sture Bergwall var på väg att upphöra 1992 motsägs dock av ett utlåtande av avdelningens överläkare till åklagarmyndigheten från början av 1992. I utlåtandet angavs att ”vården beräknas bli mycket långvarig”. Journalen från den här tiden innehåller inte heller några anteckningar om att Sture Bergwall var på väg att bli utskriven. Vid kommissionens möte med överläkaren Göran Fransson, som var ansvarig för Sture Bergwalls vård, uppgav han att utskrivning över huvud taget inte var aktuell vid denna tidpunkt och inte heller senare under Göran Franssons tid på Säters sjukhus. En bidragande orsak till att detta var att han tog del av vad Sture Bergwall skrev under vårdtiden om våldsorienterade och kannibalistiska fantasier. Göran Fransson beskrev också att han för vårdpersonalen tidigt framhöll att Sture Bergwall var en synnerligen svår patient och mycket farlig med tanke på de brott han utfört. Denna beskrivning överensstämmer med den bild som Birgitta Ståhle förmedlade vid möte med kommissionen. Av ett yttrande från Hedemora kommun framgår att Sture Bergwall fick en lägenhet men att han i september 1992 återtog sin ansökan.

Från det att Sture Bergwall 1993 började erkänna mord fram till att den sista resningsprocessen var slutförd 2013 utgick de regelbundna vårdplaneringarna från att Sture Bergwall misstänktes för mycket allvarliga brott och var dömd till rättspsykiatrisk vård. Risken för återfall i brott bedömdes genomgående som hög. Fortsatt rättspsykiatrisk slutenvård ansågs vara motiverad och förvaltningsrätten beslöt löpande i enlighet med dessa bedömningar.

I början av 2010 innefattade vårdplaneringen, som Sture Bergwall avstod från att delta i, att relationerna med anhöriga skulle stärkas. Det noterades också att han då började få bättre kontakt med sina syskon.

Sedan samtliga åtal mot Sture Bergwall hade lagts ned och frikännande domar meddelats, gjordes en vårdplanering som utgick från de nya rättsliga förhållandena. Sture Bergwall fick frigång och obevakade permissioner. Man bedömde nu att psykiatrisk tvångsvård i öppen form kunde vara ett alternativ och började planera utifrån det. I januari 2014 gjordes en omfattande samordnad vårdplanering med kommun och primärvård där Sture Bergwall ville bo.

4.4.6. Utflykter, frigång och permissioner

Från 1992 och framåt började länsrätten bevilja Sture Bergwall permissioner för motionslöpning i sjukhusets närhet, under perioder på delegation till chefsöverläkaren. Under perioden juni 1992– oktober 1993 beviljade länsrätten arton dag-permissioner till Avesta, Hedemora, Borlänge och Stockholm samt en tvådagars-permission till Stockholm. Av dessa permissioner beviljades sex dag-permissioner efter det att Sture Bergwall i februari 1993 hade erkänt mord.

När chefsöverläkaren Göran Källberg i januari 1994 återvände till kliniken drog han in all frigång för Sture Bergwall med hänvisning till att Sture Bergwall då hade erkänt sex mord. Göran Källberg bedömde att det förelåg risk för förnyade impulsgenombrott samt att det fanns en självmordsrisk. Det hade dessutom hittats barnpornografiska filmer i Sture Bergwalls rum och Göran Källberg bedömde att det var högst olämpligt med utevistelser i miljöer med barn i närheten. Sture Bergwall, liksom Christer van der Kwast, ifrågasatte att frigången drogs in, se även 13.2.4. Åklagaren ansåg att detta kunde få en negativ inverkan på Sture Bergwalls vilja att berätta om morden.

4.4.7. Besök

Sture Bergwall mottog ett stort antal besök av anhöriga och dessutom av journalister från flera länder. Ibland förekom kontroverser kring avdelningens restriktioner kring besöken.

Utöver anhöriga och journalister tog Sture Bergwall dessutom emot besök av flera andra som var intresserade av hans fall. Sven-Åke Christianson samlade material till en bok om seriemördare och intervjuade Sture Bergwall vid ett flertal tillfällen. Margit Norell, handledare för Sture Bergwalls psykoterapeuter, besökte honom vid minst ett tillfälle och hade ett par kortare telefonkontakter med honom.

4.4.8. Särskilda vårdhändelser

I december 1991 avvek Sture Bergwall tillsammans med en medpatient från kliniken, enligt journaluppgift efter att ha intagit amfetamin. Sture Bergwall återvände på eget initiativ till kliniken. Under avvikandet gjorde han sig skyldig till tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovlig körning, brott som dock avskrevs av åklagaren med hänvisning till Sture Bergwalls själsliga abnormitet, se ovan 4.2.

Sture Bergwall avvek på nytt från Säters sjukhus sommaren 1994. Avvikandet uppmärksammades mycket i media och Sture Bergwall återvände på eget initiativ efter ett dygn. Efter avvikandet delgavs han misstanke om olaga vapeninnehav som åklagaren avskrev med samma motivering som efter brotten 1991.

4.4.9. Relationer till vårdpersonal och medpatienter

Av journalerna från hela perioden 1991–2014 får man intrycket att relationerna till vårdpersonalen varit högst varierande. I brev till vårdpersonalen har Sture Bergwall ofta uttryckt sin uppskattning över deras och psykoterapeutens insatser. I boken Kvarblivelse, skriven under mordutredningarnas år, talar Sture Bergwall återkommande om hur mycket han uppskattade vårdpersonalen och den terapi han fick.

Samtidigt finns journalanteckningar som visar mindre goda relationer. 1995 angrep Sture Bergwall i en tidningsintervju Göran Fransson. Under 1996 beskrevs Sture Bergwall ha våldsfantasier mot personalen. Han upplevdes även av personalen som mer explicit hotfull. Från samma år finns journalanteckningar om att personalen upplevde kontakterna med Sture Bergwall som mycket påfrestande och man önskade mer handledning.

Enligt vad som framkommit vid kommissionens möten med personal och en medpatient på Säters sjukhus föreföll Sture Bergwall oftast ha haft fungerande relationer till sina medpatienter. Enligt en uppgift förekom det dock att han utnyttjade sina medpatienter för sina egna syften, i ett fall för att hämnas på personalen när han upplevde att han behandlades orättfärdigt eller för att sända hot. I ett brev till Christer van der Kwast den 27 december 2008 beskrev en medpatient hur Sture Bergwall hade skrivit hotbrev till minnespsykologen Astrid Holgersson och till en annan psykolog som i

den offentliga debatten ifrågasatt hans morderkännanden. Breven skrevs och hanterades så att risken för DNA-spårning skulle minimeras. Medpatienten, som hade frigång under övervakning, postade breven.

En ny fas i relationerna till vårdpersonalen inleddes med Hannes Råstams bok, TV-dokumentärer och de efterföljande resningsprocesserna. I journalen refererades återkommande hur besviken Sture Bergwall var över att personalen, och i synnerhet överläkaren, inte kommenterade boken, TV-dokumentärerna eller de olika faserna i resningsansökningarna, inte gratulerade honom till de rättsliga framgångarna och mer allmänt inte gav honom den erkänsla som han tyckte var berättigad. Det dokumenterades också i journalen att personalen reagerade mot den negativa bild som Sture Bergwall hade förmedlat till media av dem och deras arbete, såsom att de skulle trakassera honom.

Enligt journalanteckningarna uppfattade Sture Bergwall ofta att avdelningens allmänna restriktioner var riktade mot honom personligen. Han ifrågasatte starkt rutinerna och deltog från 2009 och framåt inte i vårdplaneringar och riskbedömningar. Han upplevde de visitationer som ingick i avdelningens rutiner som kränkande. Han vägrade tala med överläkaren, och under någon period också med vårdlaget, och drog sig tillbaka från avdelningens gemensamma aktiviteter. Vid kommissionens möte med personal som på olika nivåer varit involverad i Sture Bergwalls vård förmedlades en tämligen enhetlig uppfattning om hans ambitioner att styra vården och den bild som gavs av honom i media.

4.4.10. Anmälningar och tillsyn

I februari 1994 anmälde Sture Bergwall överläkaren Göran Källberg till Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro. Anmälan rörde bland annat de skärpta kontroller av brev och dator som Göran Källberg hade infört. I ett yttrande motiverade Göran Källberg de åtgärder han hade vidtagit. Socialstyrelsen fann att åtgärderna hade varit motiverade och rimliga.

Med anledning av att Sture Bergwall hade avvikit från Säters sjukhus i juli 1994 genomförde Socialstyrelsen en tillsyn av hans vård. Av Socialstyrelsens utredning framgår att vårdpersonalen upp-

gett att Sture Bergwall var ”den mest specielle patient som någonsin vårdats vid Säter”. Det beskrevs att flera läkare hade varit inblandade i vården, att byte av psykoterapeut hade skett och att det hade funnits en dragkamp om patienten där flera ”ville göra karriär” på fallet. I beslutet den 14 februari 1995 skrev Socialstyrelsen följande.

[…] anmärkningsvärt att man med den kunskap och erfarenhet som finns på denna specialenhet i Säter inte tagit större hänsyn till ovannämnda omständigheter vid olika beslut […] som föregick avvikningen.

Vidare noterade Socialstyrelsen en ”förvånande aningslöshet” när det gällde rutinerna kring ledsagade promenader utanför sjukhuset och krävde skärpta rutiner. Socialstyrelsen uttalade viss kritik mot att Sture Bergwalls psykoterapeut Birgitta Ståhle inte var legitimerad, men ansåg det acceptabelt att terapin bedrevs eftersom en kompetent psykoterapihandledare fanns tillgänglig.

I en skrivelse den 10 oktober 1995 kommenterade Göran Fransson Socialstyrelsens beslut och reagerade bland annat på påståendet om att flera i personalen ville göra karriär på fallet. Han var dessutom kritisk mot Socialstyrelsens bedömning att en kompetent psykoterapihandledare hade varit inkopplad och kritiserade Margit Norell.

Hösten 2009 genomförde Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro en större granskning av Sture Bergwalls vård sedan advokaten Thomas Olsson hade anmält brister i Sture Bergwalls behandling och utredning sedan 1994. Ärendet föranledde flera år av korrespondens mellan myndigheten och kliniken samt flera anmälningar från Sture Bergwall. I flera beslut 2012 fann Socialstyrelsen ingen anledning att kritisera vårdplaneringar och diagnostiska bedömningar. Man konstaterade dessutom att den läkemedelsbehandling som anmälan omfattade låg för långt tillbaka i tiden (mer än två år) för att bedömas av tillsynsmyndigheten.

I juni 2009 vände sig Sture Bergwall genom Thomas Olsson till verksamhetsledningen på Säters sjukhus och begärde att få byta klinik. Ledningen hänvisade dock till Socialstyrelsen och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd om man ville klaga på vården vid Säters sjukhus.

Under åren 2012–2013 gjorde Sture Bergwall flera anmälningar till Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro (senare IVO). Anmäl-

ningarna handlade bland annat om byte av vårdavdelning och villkoren kring besök från journalister. Anmälningarna föranledde inte någon åtgärd. Förutom de tillsynsaktiviteter som specifikt har rört Sture Bergwalls vård har Socialstyrelsen vid upprepade tillfällen genomfört mer övergripande verksamhetstillsyn vid den rättspsykiatriska kliniken i Säter.

4.5. Sture Bergwalls läkemedelsbehandling

4.5.1. Termer och begrepp

Termen psykofarmaka innefattar en bred grupp av läkemedel som har som syfte att lindra psykiska symtom och/eller psykisk sjukdom.

Med neuroleptika avses läkemedel primärt avsedda att behandla vissa psykotiska sjukdomar som schizofreni. Neuroleptika används ibland även vid icke-psykotiska psykiska sjukdomar.

Bensodiazepiner är en stor grupp kemiskt närbesläktade läke-

medel med rogivande, ångestdämpande och – för vissa preparat – sömngivande egenskaper.

Antidepressiva är läkemedel primärt avsedda att användas för

behandling av depression, men de används även vid vissa andra sjukdomstillstånd.

Läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk är två delvis över-

lappande begrepp. Ett läkemedelsberoende kan vara fysiskt eller psykologiskt. Ett fysiskt beroende innebär att fysiska symtom uppträder vid utsättning av läkemedlet. Vid ett psykologiskt beroende vill patienten fortsätta behandlingen trots den förskrivande läkarens avrådan. Vid missbruk används läkemedlet i högre doser än vad som avsetts eller för ett annat ändamål än det tänkta vid förskrivningen. Beroende är inte alltid identiskt med missbruk – man kan missbruka utan att vara beroende och vice versa.

Tabellen nedan visar både det generiska preparatnamnet och handelsnamnet för de psykofarmaka och andra preparat som varit relevanta vid vården av Sture Bergwall.

Psykofarmaka och andra relevanta preparat

Generiskt namn Handelsnamn Typ av preparat Huvudsaklig verkan

Alprazolam Xanor Bensodiazepin Ångestdämpande Buspriron Buspar Egen läkemedelsgrupp Ångestdämpande Diazepam Diazepam Stesolid Bensodiazepin Ångestdämpande Flunitrazepam Karisoprodol

Rohypnol Somadril

Bensodiazepin Egen läkemedelsgrupp

Sömnmedel Smärtstillande, muskelavslappande

Kodein

Citodon Panocod Treo comp

Kombinationspreparat där kodein är en av komponenterna

Smärtlindrande

Nitrazepam Nitrazepam Bensodiazepin

Sömnmedel

Oxazepam Sobril Bensodiazepin Ångestdämpande Triazolam Halcion Bensodiazepin Sömnmedel Heminevrin Klometiazol Egen läkemedelsgrupp Ro- och sömngivande Venlafaxin Efexor Antidepressivt Mot depression

Underlag

I anslutning till resningsansökan skrev docent Anna Dåderman efter förfrågan från advokaten Thomas Olsson ett utlåtande om Sture Bergwalls läkemedelskonsumtion, med särskild inriktning mot bensodiazepiner. Anna Dåderman hade disputerat i ämnet rättspsykiatri på en avhandling om just bensodiazepiner. Hon hade undervisat i psykologi på Polishögskolan och är numera professor i psykologi vid Högskolan Väst.

I utlåtandet uttalade Anna Dåderman att Sture Bergwall medicinerades med extremt höga doser bensodiazepiner och att han drabbades av svåra biverkningar av läkemedlen. Anna Dådermans utlåtande baseras på uppgifter om läkemedel från den löpande journaltexten och omfattar vårdhändelser under åren 1966–2001 samt läkemedelsintag mellan 1973–2002. Vi har granskat hennes sammanställning och finner den i huvudsak vara korrekt. Eftersom hon sammanställt alla läkemedel som givits över en tidsperiod, till exempel årsvis, kan man som läsare få ett något överdrivet intryck av läkemedelskonsumtionen under ett givet tillfälle (dygn). Med denna reservation har vi här utgått från Anna Dådermans sammanställning. Vi har dessutom haft tillgång till läkemedelslistor för avgränsade perioder av Sture Bergwalls vårdtid.

4.5.2. Läkemedelsbehandlingen fram till 1992

Under åren 1967–1977 behandlades Sture Bergwall i perioder med psykofarmaka, till exempel i samband med vård på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Uppsala och på rättspsykiatriska kliniken i Säter. Det handlade då om bensodiazepiner, sömnmedel, neuroleptika (psykosläkemedel), antidepressiva läkemedel och andra psykofarmaka.

Under åren 1974–1991 stod han på oxazepam, ett bensodiazepinpreparat i doseringen högst 10 mg 3 gånger dagligen. Det finns också en notering från slutet av 1980-talet att han under en period överkonsumerade oxazepam. Hans psykiatriker föreslog omkring 1990 att han skulle avsluta denna medicinering, något som motiverades med att han i stället borde behandlas med psykoterapi. Sture Bergwall valde att fortsätta med oxazepam.

Under den första tiden på Säters sjukhus från 1991 fram till det första morderkännandet under psykoterapi (hösten 1992) stod han på två ångestdämpande läkemedel, varav ett var av bensodiazepintyp (oxazepam). Båda förskrevs i konventionella doser. Vid kommissionens möte med Anna Dåderman och psykiatrisk expertis framkom att det knappast är troligt att läkemedlen i dessa doser hade orsakat biverkningar utöver läkemedelsberoende.

4.5.3. Läkemedelsbehandlingen från 1992 till 2001

Efter de första morderkännandena i februari 1993 började Sture Bergwall få en allvarligare symtombild präglad av svåra ångestattacker. Detta möttes med ökande läkemedelsdoser och man prövade nya preparat. Dessa var i huvudsak hämtade ur klassen bensodiazepiner, medan han bara vid enstaka tillfällen erhöll neuroleptika (läkemedel mot schizofreni och andra psykoser).

Läkemedelsförskrivningen ökade gradvis både när det gäller antalet preparat som prövades (ofta i kombinationer) och de doser som användes. Särskilt påfallande är den frekventa användningen av vid behovs-medicinering. I rutinbehandlingen av ångestattackerna och episoderna av självskadande beteende ingick extra tilldelning av bensozepinpreparat. Sture Bergwall hade även påfallande stor konsumtion av smärtlindrande läkemedel med innehåll av bland annat kodein och karisoprodol, substanser som på 1990-talet inte betraktades som beroendeframkallande men som numera är narkotika-

klassade. Sture Bergwalls medicinering ökades ytterligare vid svåra attacker av ångestliknande symtom, framträdande med multipel personlighet och självskadande beteende.

Vid kommissionens möte med Sture Bergwall uppgav han att bensodiazepinerna behövdes för att han skulle våga minnas och att de gjorde honom hämningslös.

Vid behovs-medicineringen skedde i regel i enlighet med de ordinationer som på förhand getts. När de ordinerade maximaldoserna överskreds skedde det såvitt framkommit efter samråd med läkare. Det finns motsägelsefulla uppgifter huruvida Sture Bergwall under tiden på vårdavdelningen hade tillgång till vid behovs-medicinering utöver vad som hade ordinerats. Avdelningsföreståndaren Bengt Eklund uppgav dock vid möte med kommissionen att alla läkemedel som Sture Bergwall fick dokumenterades i journalen. Sture Bergwall uppgav vid möte med kommissionen att hans vid behovs-läkemedel förvarades i en skrivbordslåda och inte i läkemedelsförrådet. Detta för vara lättillgängliga.

Vid kommissionens möte med Kjell Långbergs uppgav han att det inte förekom någon extra tilldelning av läkemedel vid de första polisförhör där han närvarade. Det förefaller dock som om Sture Bergwall i samband med senare polisförhör fick extra tilldelning av lugnande mediciner. Vårdpersonalen har till kommissionen uppgivit att Sture Bergwall i samband med vallningar och rättegångar hade i det närmaste obegränsad tillgång till medicinering när han sade sig ha behov. En medföljande sjuksköterska hade då hand om medicineringen.

I journalhandlingarna finns flera journalanteckningar och en rad listor över nedtrappningslistor av läkemedlen. Flera av nedtrappningsförsöken var kortvarigt framgångsrika men efter några veckor och ibland månader ökade läkemedelskonsumtionen åter.

4.5.4. Läkemedelsbehandlingen från 2001 och framåt

År 2001 bedömde den nytillträdde chefsöverläkaren att det förelåg ett uppenbart läkemedelsmissbruk och att alla beroendeframkallande läkemedel, bland annat bensodiazepiner, skulle trappas ut. Nedtrappningen förfaller ha skötts strikt och över en tillräckligt lång period för att bli långsiktigt framgångsrik. Från 2003 och framåt har inga psykofarmaka förskrivits.

4.6. Sture Bergwalls personlighetsdrag och psykiatriska symtom

4.6.1. Sture Bergwalls personlighet

Intellektuell och verbal förmåga

Vid de psykologiska tester som Sture Bergwall har genomgått i samband med de rättspsykiatriska undersökningarna har han genomgående presterat väl beträffande intellektuell och verbal förmåga. Han har publicerat debattartiklar, dikter och två böcker. Den egna bloggen speglar ett starkt naturintresse.

Manipulation och fabulerande

Ett återkommande tema i beskrivningarna av Sture Bergwall som person har varit hans manipulativa och fabulerande förmåga. I boken Min bror Thomas Quick skildrade Sten-Ove Bergwall hur Sture Bergwall redan som barn var särskilt manipulativ. Samma drag återkommer i uppgifterna om hans vård på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Uppsala, vid 17 års ålder. Han beskrevs ha en vilja att suggerera och hypnotisera andra pojkar på avdelningen.

Under vården på Säters sjukhus 1991–2014 uppfattade delar av vårdpersonalen Sture Bergwall som manipulerande och fantiserande. Sten-Ove Bergwall beskrev i sin bok om Thomas Quick hur familjen Bergwall hade känt sig sviken av Sture Bergwall. Sten-Ove Bergwall kommenterade psykoterapin på följande sätt.

I själva verket var detta perfekt för min bror som med sin intellektuella läggning och verbala begåvning i stor utsträckning kunde manipulera vårdlaget.

Han frågade sig hur förhörsledningen kunde hantera ”min brors komplicerade fantasivärld”. Även Sture Bergwall själv har talat om hur han spelat olika roller, hur han haft förmåga att läsa av andra människor, anpassat sig och manipulerat ”sig själv och andra”. En medpatient som kommissionen samtalat med fann att det var omöjligt att värja sig mot Sture Bergwalls manipulerande sida. Jan Olsson uppgav vid mötet med kommissionen att han undvek samtal på tu man hand med Sture Bergwall i samband med brotts-

rekonstruktionerna för att inte utsätta sig för risken för manipulation. Sven-Åke Christianson beskrev för kommissionen Sture Bergwall som manipulativ. Seppo Penttinen karaktäriserade vid mötet med kommissionen Sture Bergwall som ”jättemanipulativ”.

I intervjuboken Gåtan Thomas Quick sade sig Sture Bergwall själv vara en skicklig manipulatör och refererade till att han hade lyckats begå ett trettiotal mord utan att åka fast. Bokens författare Janne Mattsson fann inget som tydde på att Sture Bergwall skulle vara mytoman eller att han utnyttjade honom för egna syften.

Vid kommissionens möte med Sture Bergwall berättade han att han under den aktuella perioden ibland insåg att han ljög och fantiserade, ibland inte. Han tillskrev detta sin medicinering med bensodiazepiner men sade samtidigt att han hade haft en särskild benägenhet för fabulerande.

Sadism

I § 7-intyget från januari 1991 beskrev Göran Fransson de sadistiskt färgade sexuella fantasier som Sture Bergwall hade berättat om i samband med undersökningen. Även i utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen i mars 1991 skrev Marianne Kristiansson om ett sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska inslag.

Vid rättegångarna berättade Sture Bergwall i närvaro av anhöriga makabra detaljer om hur han hade hanterat offren före och efter döden. Under förutsättning att dessa handlingar var påhittade, kan berättelserna anses ha en sadistisk prägel riktad mot anhöriga, men det kan också vara ett utslag av något annat, till exempel en önskan om uppmärksamhet eller brist på empati. I Sture Bergwalls bok

Kvarblivelse finns också en rad exempel på makabra fantasier, delvis

med sadistiska inslag.

I utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen 2013 diskuterades i vad mån Sture Bergwalls ”tvångsmässigt sexuellt sadistiska beteende” handlade om faktiska handlingar eller fantasier. Vid den undersökningen tonade Sture Bergwall själv ner sina tidigare uppgifter om sadistiskt beteende.

4.6.2. Journaluppgifter om Sture Bergwalls psykiatriska symtom

Ångest

Av Sture Bergwalls journaler framgår att han såväl före som efter 1991 har behandlats för ångest och att de besvären kvarstod under många år, dock med varierande intensitet. Under långa perioder har ångesten varit hög eller mycket hög. Sture Bergwall beskrev enligt journalen själv den som fruktansvärd redan 1992.

Under den slutna psykiatriska vården på Säter efter 1991 utvecklade vårdpersonalen en rutin att ta hand om Sture Bergwall i samband med hans ångestattacker. I regel hämtade han sig snabbt efter attackerna. I journalen uttrycks detta till exempel på följande sätt. ”Alltid efter så här svåra ångestattacker mår Thomas förvånansvärt bra.”

Från 2002 finns det mycket få anteckningar om svåra ångestattacker. Den sista journalanteckningen om svår ångest är från februari 2004.

Existentiella problem, självskador och självmordsbenägenhet

Redan 1991 noterades att Sture Bergwall var grubblande men man bedömde att han inte hade egentlig depression. Han bar på en känsla av utanförskap och tyckte sig ha mycket litet existensberättigande. Också senare under vårdtiden har existentiella grubblerier beskrivits.

Vid intagningen 1991 beskrevs hur Sture Bergwall under många år hade burit på funderingar kring självmord men man bedömde att det inte fanns aktiva självmordstankar. När Sture Bergwall i slutet av 1991 avvek från kliniken lämnade han efter sig en bunt med avskedsbrev. När han efter ett dygn återvände angav han att syftet med avvikandet var att begå självmord. Även efter ett avvikande 1994 uppgav han att syftet hade varit att ta sitt eget liv.

Under åren 1993–1997 noterades i journalen en rad självskadande händelser. Även efter 1997 noterades att han kunde vara livstrött och självmordsrisken bedömdes ofta vara hög. Den sista noteringen om hög självmordsrisk är från 2001.

Multipel personlighet

Sture Bergwall uppträdde på 1990-talet på vårdavdelningen och vid ett par av rekonstruktionerna och vallningarna med multipel personlighet (dissociativ personlighetsstörning). Vid de tillfällena agerade han plötsligt som en annan person och återgick sedan lika plötsligt till sin vanliga personlighet. Sture Bergwall berättade även om sina multipla personligheter för polisen under Johan Asplundutredningen. När han 2001 återtog sina tidigare påståenden om att Sten-Ove Bergwall medverkat vid mordet, förklarade han sin tidigare berättelse med sin dissociativa störning med multipla personligheter. Han beskrev hur han hade övergått till att bli Cliff och att bilden av Sten-Ove Bergwall hade lagrats på Cliffgestalten. Genom att föra in brodern i historien hade Sture Bergwalls egen skuldbörda lättats.

Den första journalanteckningen om att Sture Bergwall hade framträtt med en alternativ personlighet är från juni 1994. Under de närmaste åren alternerade Sture Bergwall mellan åtminstone fem olika personligheter utöver den ursprungliga (Ellington, Mikael, Nana, Cliff, Jorma). Personlighetsbytena var förenade med ångestsymtom, innebar förändrad röst, mumlanden, morranden och skrik. Också i andra avseenden kunde beteendet förändras under dessa episoder – han kunde uppträda synnerligen arrogant och uttryckte sig nedlåtande mot sin vanliga person Sture Bergwall. När han bytte personlighet övergick han inte sällan till att tala engelska, norska eller, enligt journalen, ”allsköns dialekter”. Episoderna uppträdde oftast nattetid.

Episoderna tolkades i läkarnas och psykoterapeutens journalanteckningar initialt som psykotiska eller gränspsykotiska symtom. I slutet av 1994 och början av 1995 tolkades de i journalanteckningar i stället som uttryck för regression. Birgitta Ståhle beskrev då episoderna som tecken på ett nytt skede i terapisamtalen och att Sture Bergwall försökte förstå tidigare sammanhang och hur dessa, som en försvarsmekanism, tidigare dissocierats (splittrats upp). De alternativa personligheterna sågs som en möjlighet för Sture Bergwall att leva ut den skräck som han bar på.

Magnus Brolin berättade vid möte med kommissionen att han upplevde personlighetsbytena med djuriska ångestskrik som äkta och så fasansfulla att han drömde mardrömmar om dem. Däremot

har vårdare, som nattetid tog hand om Sture Bergwall när han uppträdde i en alternativ personlighet, vid mötet med kommissionen uppgett att det fanns en samsyn inom personalen om att attackerna var spelade.

Från 2001 är journalanteckningarna om episoder av multipel personlighet få. Den sista noteringen om denna symtombild är från maj 2003, då man skriver att gränspsykotiska tillstånd med multipel personlighet uppträder ”i stort sett aldrig”.

Vid kommissionens möte med Sture Bergwall tolkade han de multipla personligheterna som en biverkan av de läkemedel han fick. Han uppgav också att han inspirerades av tidnings- och tidskriftsartiklar om multipel personlighet.

Missbruk utöver läkemedel

I samband med att Sture Bergwall avvek från kliniken 1991 och 1994 anges i journalen att han hade tagit amfetamin. Vid en visitation 1993 påträffades kanyler i hans rum. 1995 gjorde Sture Bergwall en skriftlig framställan till överläkaren om att få tillgång till amfetamin för att dämpa sin ångest. I övrigt saknas under vårdtiden på Säters sjukhus hållpunkter för missbruk av annat än läkemedel.

4.7. Psykiatriska bedömningar

Under den rättspsykiatriska vården av Sture Bergwall har det löpande gjorts bedömningar av Sture Bergwalls psykiska status. Detta har skett inför förvaltningsrättens prövning var sjätte månad huruvida den rättspsykiatriska vården skulle fortsätta. Inför några av dessa prövningar har mer omfattande utredningar av Sture Bergwall också gjorts. Inför förvaltningsrättens prövning har vården gjort så kallade riskbedömningar. Sedan 2004 har femton riskbedömningar upprättats. Genomgående har risken för återfall i brott bedömts vara hög.

Därutöver har psykiatriska bedömningar inhämtats i anslutning till förundersökningarna om mord. Det förekommer även andra psykiatriska bedömningar av Sture Bergwall, såväl interna på Säters sjukhus som externa. Nedan redovisas vissa av dessa.

4.7.1. Psykiatriska bedömningar under åren 1991 till 2001

Utöver återkommande riskbedömningar finns journalanteckningar om fördjupade bedömningar. Under Sture Bergwalls första år vid Säters sjukhus bedömdes det föreligga en viss självmordsrisk. I ett utlåtande till länsrätten i januari 1991 beskrevs att Sture Bergwall hade skött sig exemplariskt men att han led av ett ständigt ångesttillstånd, en impulskontrollstörning samt att det fanns ”en icke försumbar suicidrisk”.

Under förundersökningen i Charles Zelmanovits-ärendet inhämtade åklagaren yttranden från Lars Lidberg, professor i rättspsykiatri och vetenskapligt råd vid Socialstyrelsen. Utlåtandena återfinns i förundersökningsprotokollet och åberopades av åklagaren vid huvudförhandlingen. Vid huvudförhandlingen hördes Lars Lidberg som partssakkunnig.

I det första utlåtandet daterat den 16 juni 1994 redogjorde Lars Lidberg för Sture Bergwalls uppgifter om föräldrarnas sexuella övergrepp mot honom, faderns misshandel och moderns försök att döda honom. Han beskrev berättelserna som mycket detaljrika och bedömde att Sture Bergwalls sexuella driftsystem tidigt syntes ha förvrängts genom barndomsupplevelser. Han refererade till beslag av barnpornografiska videofilmer som hade gjorts under vården på Säters sjukhus och fann att Sture Bergwall hade en psykosexuell störning med fixering vid barn. Han uttalade att Sture Bergwall hade en betydande ärftlighet för psykisk sjukdom och alkoholmissbruk. Han ansåg inte att Sture Bergwalls erkännanden hade karaktären av hysterisk manifestation eller att han ville dra uppmärksamhet till sig. Erkännandena var snarare förbundna med stark oro, ångest och obehag, framtvingad av en stark kraft och vilja att göra upp med det förflutna och att få frid och ro. I sammanfattningen skrev han bland annat att Sture Bergwall uppfyllde en sådan kriminell profil att han mycket väl kunde ha utfört de sexuella övergrepp med dödlig utgång som det här var fråga om och vilka han också erkänt.

Utlåtandet kompletterades med ett utlåtande daterat den 18 augusti 1994. I det utlåtandet redovisade Lars Lidberg bland annat sin uppfattning att Sture Bergwall hade gjort sig skyldig till de erkända pojkmorden och att det inte fanns något som tydde på

att han konfabulerade, överdrev, ville göra sig märkvärdig eller imponera genom att berätta vad han varit med om.

Efter byte av överläkare på vårdavdelningen gjordes 1995 en ingående bedömning av Sture Bergwalls tillstånd. Han uppfattades ha ”ett tillstånd som sannolikt är att jämställa med schizofreni”, samtidigt som det framhölls att han hade ett ytskikt av god funktion, verbal skicklighet och logiskt tänkande. I journalen beskrevs en personlighetsstörning med en ”fusion mellan aggressiva och libidinösa [sexualdriftdrivna] element”, ett ”kaotiskt känsloliv” samt att Sture Bergwall företedde en pseudopersonlighet, det vill säga han framträdde inte med sitt rätta jag.

I journalen beskrevs även hur det hade utvecklats en symbios mellan patient och massmedia. Diagnosmässigt fann överläkaren att tillståndet kunde ”jämställas med schizofreni” och att ”man kan tala om psykos”. Dessutom hade Sture Bergwall multiple personality disorder – han framträdde med flera olika personligheter. Överläkaren ansåg dock bedömningen vara svår och han rådfrågade Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro.

Den formella farlighetsbedömning som gjordes i anslutning till denna fördjupade kliniska bedömning utmynnade i att Sture Bergwall kunde tillåtas ta skogspromenader utanför sjukhuset, men då med fyra ur personalen och under andra specificerade villkor.

Senare under 1995 och i början av 1996 beskrevs Sture Bergwall ha ”regredierat till psykosnära eller defakto psykosnivå” samt att han ”i regressionerna [varit] åtminstone gränspsykotisk och suicidal”.

1996 undersöktes Sture Bergwall av psykologen Louise Crona vid Rättsmedicinalverkets enhet i Huddinge genom omfattande psykologiska tester. Hon jämförde med utlåtandet den 25 mars 1991 från den rättspsykiatriska undersökningen. Hon uttalade att Sture Bergwall var ”organiserad på borderlinenivå”, det vill säga höll sig kvar i gränszonen till ett psykotiskt tillstånd. Vidare uttalade hon att Sture Bergwall hade mer kontakt med sina känslor än tidigare och ett svagare försvar mot traumatiska upplevelser.

Överläkaren vid Säters sjukhus avgav i januari 2001 ett kortfattat utlåtande till Socialstyrelsen, där han angav diagnosen simplexschizofreni. I utlåtandet nämndes Sture Bergwalls känslomässiga avflackning, hans bristande sociala förmåga samt att han lämnade felaktiga uppgifter till media.

I juni 2001 bedömdes Sture Bergwall av den nytillträdde chefsöverläkaren ha ett läkemedelsmissbruk, huvudsakligen av bensodiazepiner. En nedtrappning av medicineringen började.

I samband med att målsägandena överklagade domen i Johan Asplund-ärendet anlitade de Thomas Eriksson, docent i psykiatri, som utfärdade ett utlåtande daterat den 31 oktober 2001. Utlåtandet var inte baserat på någon personlig kontakt med Sture Bergwall och gavs in till hovrätten av målsägandena i samband med överklagandet. I utlåtandet ifrågasatte Thomas Eriksson den bedömning som Erik Kall hade gjort i ett yttrande som hade åberopats av Claes Borgström i Johan Asplund-rättegången. Erik Kalls utlåtande var daterat den 30 april 1997 och åberopades vid flera av huvudförhandlingarna. Det som Thomas Eriksson särskilt ifrågasatte var att Erik Kall i sitt yttrande hade framhållit att det förelåg full samstämmighet mellan de gärningar som Sture Bergwall hade erkänt och hans tidigare symtombild. Thomas Eriksson ansåg att Erik Kalls påstående i denna del saknade belägg och uttalade följande. ”Påståenden om bortträngda minnen bör avvisas så länge detta fenomen inte fått stöd i vetenskaplig forskning.” Thomas Eriksson listade möjliga alternativa förklaringar till att Sture Bergwalls minnen hade dykt upp under psykoterapin och föreslog att hovrätten skulle inhämta yttrande från Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet). Eftersom överklagandet avvisades vidtogs det inte någon åtgärd med anledning av Thomas Erikssons utlåtande.

4.7.2. Psykiatriska bedömningar från 2002

År 2009 gjorde vårdavdelningens överläkare bedömningen att Sture Bergwall inte alls hade förändrat sig under vårdtiden. Sture Bergwall betecknades som extremt självcentrerad utan förmåga att tolerera att man satte gränser i hans vård. Den psykometriska bedömningsskala man använde (PCL-R) gav stöd för diagnosen psykopati. Fortsatt rättspsykiatrisk slutenvård bedömdes vara motiverad.

I utlåtanden från medarbetare inom flera olika professioner vid Säters sjukhus i november 2009 med anledning av ett tillsynsärende till Socialstyrelsen bedömdes Sture Bergwall fortfarande ha en personlighetsstörning. Av utlåtandena framgår bland annat vilka psyko-

metriska instrument som hade använts och vilket det sociala innehållet i vården hade varit.

I ett yttrande till Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro i januari 2010 uttalade Birgitta Ståhle följande om de tidigare rättspsykiatriska utredningarna.

[…] talar för att patienten inte uppvisar en personlighetsstil och beteende som skulle tala för att han underordnar sig en annan person under många år. Tvärtom finns skäl att anta en dominant läggning som har stort behov av bekräftelse och vara i centrum.

Upprepade bedömningar med PCL-R har genomgående visat att Sture Bergwall fallit utanför normalområdet, det vill säga indikerat psykopati. Utfallet har varit robust oberoende av vilken psykolog som genomfört testet.

När förvaltningsrätten den 6 maj 2010 beslutade att den slutna rättspsykiatriska vården av Sture Bergwall skulle fortsätta överklagade Sture Bergwall beslutet till kammarrätten som begärde in ett yttrande från Rättsliga rådet. Utifrån Sture Bergwalls journalhandlingar bedömde Rättsliga rådet att det fanns risk för återfall i grov brottslighet till följd av Sture Bergwalls psykiska störningar. Kammarrättens sakkunniga läkare gjorde motsvarande bedömning efter att ha samtalat med Sture Bergwall. Kammarrätten avslog överklagandet den 9 november 2010.

I ett yttrande till kammarrätten i juni 2010 konkluderade överläkaren att Sture Bergwall hade personlighetsstörning med impulskontrollstörning och med sadomasochistiska drag. Risken för återfall i brott bedömdes vara fortsatt hög. Likaså bedömde överläkaren i juni 2012 att de tidigare psykiatriska diagnoserna kvarstod, detta i ett utlåtande till Socialstyrelsen i ett nytt tillsynsärende.

I maj 2013 gjordes en ny detaljerad bedömning med samma utfall som tidigare. Diagnoserna pedofili och personlighetsstörning med dålig impulskontroll kvarstod. Bedömningen byggde på tidigare upprepade våldshandlingar. Man framhöll Sture Bergwalls negativa inställning till behandling. Risken för återfall i allvarligt brott bedömdes vara hög, något som baserades bland annat på att det vid detta tillfälle ännu kvarstod en morddom. Bedömningen ansågs dock vara svår och man föreslog att ett yttrande inhämtades från Rättsliga rådet.

En ny utförlig riskbedömning gjordes i augusti 2013 med anledning av att samtliga åtal mot Sture Bergwall då hade lagts ner. I denna bedömning noterade man bland annat Sture Bergwalls sexuella avvikelser med särskild tyngdpunkt på pedofili, personlighetsstörning, tidigare missbruk samt hans depressiva hållning. Slutsatsen blev att den rättspsykiatriska vården borde fortsätta men man uteslöt inte att den kunde bedrivas i öppen form.

I samband med att Sture Bergwall den 15 juli 2013 ansökte om att den rättspsykiatriska vården skulle upphöra begärde förvaltningsrätten att Rättsliga rådet skulle yttra sig. Vid den tidpunkten hade Sture Bergwall beviljats resning för samtliga morddomar. Rättsliga rådet bedömde i ett utlåtande i augusti 2013 att Sture Bergwall hade samma psykiatriska diagnoser som tidigare, att fortsatt rättspsykiatrisk vård behövdes men att denna på sikt kunde bedrivas i öppna former. Efter muntlig förhandling i ärendet förordnade förvaltningsrätten om en rättspsykiatrisk undersökning av Sture Bergwall. Han undersöktes av rättsmedicinalverkets enhet i Göteborg av bland andra överläkare Svend Otto Frederiksen och psykologen Olof Svensson. Av det rättspsykiatriska utlåtandet daterat den 13 december 2013 framgår sammanfattningsvis följande.

Sture Bergwall har en psykisk störning som inte är en allvarlig psykisk störning. Hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt medför risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag och gör det påkallat att han ges öppen rättspsykiatrisk vård.

I det diagnostiska resonemanget bedömde man att diagnosen pedofili kvarstod men att det pedofila beteendet fanns långt tillbaka i tiden. Under utredningen hade Sture Bergwall tonat ner sina tidigare berättelser om dragning till yngre pojkar. Till skillnad från tidigare diagnoser med olika varianter av personlighetsstörning fann man inget underlag för att Sture Bergwalls störningar var ”så dysfunktionella och genomgripande att han nu uppfyller diagnostiska kriterier för en personlighetsstörningsproblematik”.

Personlighetsstörningen bedömdes således vara reducerad jämfört med tidigare bedömningar. Risken för återfall i våldsbrott bedömdes vara låg, medan risken för återfall i sexualbrottslighet bedömdes vara medelhög. Man fann att Sture Bergwall var lättkränkt men att han i övrigt inte hade någon klar psykopati.

Vid möte med kommissionen uppgav Svend Otto Frederiksen att man i de rättspsykiatriska bedömningarna hade övergett sadistspåret redan i och med Yngve Holmstedts utlåtande 1970. Att Sture Bergwall vid den rättspsykiatriska utredningen 1991 hade uttryckt sadistiska tankar var något som han i samband med undersökningen 2013 förklarade med att han hade varit rädd för att dömas till fängelse i stället för till psykiatrisk vård. Den bedömning man gjort i den rättspsykiatriska undersökningen 1991 skulle alltså bygga på felaktig information från Sture Bergwall. Vid undersökningen 2013 fann man inga hållpunkter för sadomasochistiska inslag.

Enligt Svend Otto Frederiksen hade man vid den rättspsykiatriska undersökningen diskuterat mycket kring om Sture Bergwall i samband med undersökningen fabulerade och manipulerade. Man uppfattade honom som påläst och intellektualiserande och påtagligt van vid intervjusituationer. Både Svend Otto Frederiksen och Olof Svensson ställde sig vid kommissionens möte med dem avvaktande till de tidigare diagnoserna dissociation och multipel personlighet som Sture Bergwall hade fått under vården på Säters sjukhus. Svend Otto Frederiksen sade sig aldrig under mer än 30 års rättspsykiatrisk verksamhet ha träffat någon person med dissociativ personlighetsstörning. Enligt honom kan de höga läkemedelsdoserna möjligen ha bidragit till Sture Bergwalls beteende.

Olof Svensson påpekade att riskbedömningar har begränsad precision. Det faktum att Sture Bergwall själv inte alls, eller bara i liten utsträckning, medverkade i riskbedömningar på Säters sjukhus från 2009 och framåt gjorde att man fick lita till statistiskt underlag för bedömningar i förvaltningsrätten, något som ytterligare minskade precisionen.

Mordutredningar och domstolsprocesser

5. Redogörelsen för mordutredningar och domstolsprocesser

I kapitel 6–12 kommer vi att redogöra för resultatet av vår granskning av de förundersökningar som ledde till fällande domar. Vi kommer även att beskriva tingsrättsförhandlingarna, tingsrätternas bedömningar samt även mer kortfattat de efterföljande resningsprocesserna.

Vi har haft tillgång till det förundersökningsmaterial som ingivits till tingsrätterna, övrigt innehåll i tingsrätternas akter samt det material som legat till grund för resningsprocesserna. Genom resningsmaterialet har vi även fått tillgång till delar av det sidomaterial som funnits i utredningarna och som inte tagits med i förundersökningsprotokollen. Vår granskning av sidomaterialet är inte fullständig.

Det granskade förundersökningsmaterialet har inte enbart innehållit de utredningsåtgärder som genomförts med anledning av misstankarna mot Sture Bergwall. Materialet har även innehållit de omfattande utredningsåtgärder som vidtogs i tiden före Sture Bergwalls erkännanden.

Härutöver har vi granskat Sture Bergwalls journaler från Säters sjukhus och den rättspsykiatriska kliniken i Växjö. I redogörelserna har vi valt att återge delar av innehållet därifrån, i den mån det berört morderkännandena, förundersökningarna eller brottmålsprocesserna. Av integritets- och sekretesskäl har vi dock varit återhållsamma med vad vi valt att återge.

Det granskade materialet har varit oerhört omfattande. Våra redogörelser har därför behövt komprimeras och gör inte anspråk på att vara fullständiga. Inte desto mindre har det varit vår intention att presentera en så rättvisande bild som möjligt av hur mord-

utredningarna och domstolsprocesserna bedrevs samt hur de olika aktörerna agerade. Vissa delar av materialet återges dock mer detaljerat än andra. Anledningen till det är att vissa delar framstår som mer betydelsefulla för förståelsen för hur det kom sig att Sture Bergwall först dömdes för åtta mord och därefter friades från dem alla. I vissa delar har vi i redogörelserna även fört in uppgifter som vi fått vid våra möten med de olika aktörerna. I förekommande fall anges detta särskilt.

Så gott som samtliga polisförhör med Sture Bergwall nedtecknades i dialogform. Förhören med Sture Bergwall var många och dessutom ofta väldigt långa. Varje förhörsprotokoll omfattar inte sällan ett femtiotal sidor eller mer. Våra redogörelser för förhören har därför varit inriktade mot att fånga upp vilka uppgifter Sture Bergwall lämnade i de mer väsentliga delarna för mordåtalen och på vilket sätt dessa uppgifter kom att förändras över tid. Vi har däremot inte på ett rättvisande sätt kunnat förmedla vare sig den trevande osäkerhet och otydlighet som förhören ofta utvisat eller de många utsvävningar och varierande uppgifter som förekommit beträffande mer perifera delar.

De ljudupptagningar som gjordes vid huvudförhandlingarna raderades, i enlighet med gällande regler, när domarna vann laga kraft. Vi har därför inte haft tillgång till dessa. För vår redogörelse av vad som förekommit vid huvudförhandlingarna har vi därför utgått från tingsrätternas domar, huvudförhandlingsprotokoll, åberopad bevisning, övrigt material från tingsrätternas akter samt uppgifter från möten med de olika aktörerna. Vi anser att detta material har gett oss en tillräckligt god bild, även om vi är medvetna om att vi inte har kännedom om allt som föregick vid huvudförhandlingarna.

De personer som förekommer i våra redogörelser och som agerade i sin profession har vi valt att benämna med fullständiga namn. Övriga personer, exempelvis målsäganden, vittnen och utpekade medgärningsmän, benämns enbart med initialer. Undantag görs dock för personer som själva valt att framträda offentligt med anledning av Sture Bergwall-ärendena. Dessa benämns med fullständiga namn.

Varje redogörelse avslutas med ett avsnitt som heter Kommissionens iakttagelser och bedömningar. Iakttagelserna och bedömningarna är specifika för respektive fall, även om de i vissa avseenden

kommit att bli likartade. Vi har tillåtit oss en del upprepningar för att varje redogörelse i princip ska kunna läsas fristående.

Dessa iakttagelser och bedömningar utgör, tillsammans med övrigt genomgånget material, grunden för innehållet i den sammanfattande analysen.

6. Charles Zelmanovits

6.1. Inledning

Natten mellan fredagen den 12 november och lördagen den 13 november 1976 försvann 15-årige Charles Zelmanovits när han var på väg från en skoldans på Pitholms högstadieskola i Piteå. Skolan ligger sydost om centrala Piteå. Det var flera minusgrader ute och barmark.

I personefterlysningen beskrevs Charles Zelmanovits hårfärg som mörkblond. Hans klädsel bestod av en mörkbrun midjekort

SKUTHAMN

SÖDRA PITHOLM

NORRA PITHOLM

STRÖMNÄS

KLUBB-GÄRDET NORRMALM

Ringiusviken

Ögletjärnen

Hedtjärnen

Lillsjön

Halssjön

Storträsket

Sörfjärden

Inrefjärden

Nördfjärden

Fyndplats

Pitholms högstadieskola

Bostad

Centrum

1 km

skinnjacka, bruna låga mockaskor, bruna skinnhandskar, blå jeans, en grön flossad (luggig) tröja och en mörkblå skjorta.

Polisen behandlade ärendet som ett försvinnande. Trots ett intensivt sökande hittade man inga spår efter Charles Zelmanovits förrän den 19 september 1993 när en man som varit ute och jagat snubblade över ett människokranium i ett skogsområde. Fyndet av Charles Zelmanovits kvarlevor gjordes sydost om Pitholms högstadieskola, drygt tre kilometer från Charles Zelmanovits hem.

Av en undersökning som gjordes på platsen cirka en vecka efter att kraniet återfanns framgår att kraniet påträffades i en träddunge som bestod av barrskog. På platsen fanns en större mossbemängd sten och cirka 20 centimeter sydväst om stenen fann man en brun skinnjacka som låg med framsidan uppåt. Jackan låg ytligt under blåbärsris och ett mycket tunt lager med mossa. I jackan fanns, förutom rötter som vuxit in, även några kotor, revben och rester av en grön tröja. I jackans högra ärm fanns ett ben från en arm. I närheten hittade man även jackans dragkedja, som var så gott som helt igendragen samt ytterligare några skelettdelar. På platsen återfanns senare även bland annat en knapp med texten Wrangler som det satt en blå tråd i samt en brun låg mockasko.

De delar av skelettet som slutligen kom att saknas var i huvudsak båda fötterna, båda händerna, höger lårben, höger vadben, vänstra underbenets skenben och vadben samt höger strålben (en del av underarmen).

Såvitt kan utläsas av förundersökningsmaterialet förelåg ingen misstanke om brott förrän Sture Bergwall berättade att han hade tagit livet av Charles Zelmanovits. Sture Bergwall delgavs misstanke om mordet på Charles Zelmanovits den 11 februari 1994.

6.2. Sökandet efter Charles Zelmanovits och förundersökningen

6.2.1. Genomförda åtgärder före Sture Bergwalls erkännande

I samband med försvinnandet förhörde polisen flera ungdomar som Charles Zelmanovits inledningsvis hade haft sällskap med efter skoldansens slut. Dessa berättade förhållandevis samstämmigt att de tillsammans hade promenerat söderut från skolan cirka klockan 24.00

men att Charles Zelmanovits efter en stund hade gått vidare ensam och att de då hade trott att han gick hem. Av noteringar på en karta i förundersökningsprotokollet framgår att Charles Zelmanovits bostad låg cirka en kilometer söderut från den plats där han sist var sedd.

Förhör hölls även med MP, som bland annat berättade att hon hade varit på skoldansen, att hon och Charles Zelmanovits var förtjusta i varandra, men att det under kvällen hade uppstått viss osämja dem emellan. Hon lämnade skoldansen före Charles Zelmanovits.

I förundersökningsmaterialet återfinns inte uppgifter om ytterligare eftersökningsåtgärder förrän människokraniet upphittades den 19 september 1993.

Den 27 september 1993 genomfördes en undersökning av fyndplatsen. Vid undersökningen återfanns de fynd som redovisats ovan, se avsnitt 6.1, och det konstaterades att det inte fanns någonting som tydde på att fynden hade varit nedgrävda.

I ett utlåtande om de upphittade skelettdelarna av Håkan Mörnstad, docent, rättsodontolog vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska avdelningen, Stockholm, daterat den 8 december 1993, bedömdes att det inte fanns någonting som talade emot att de upphittade skelettdelarna härrörde från Charles Zelmanovits.

6.2.2. Polisförhör, vallningar och rekonstruktion med Sture Bergwall

Under perioden januari 1994 till augusti 1994 hölls sju förhör med Sture Bergwall. Därutöver kom ett av förhören i Johan Asplundutredningen att beröra Charles Zelmanovits och har därför medtagits transumt i förundersökningsprotokollet. Det första förhöret där Sture Bergwall nämnde mordet på Charles Zelmanovits är från den 26 januari 1994 och finns inte medtaget i förundersökningsprotokollet. Förhöret har återfunnits i utredningen om Johan Asplund och redovisas nedan. Såvitt annat inte särskilt anges under respektive förhör närvarade polisassistenten, sedermera kriminalinspektören, Seppo Penttinen, Sture Bergwall och den offentlige försvararen Gunnar Lundgren vid förhören. Förhören är nedtecknade i dialogform och omfattar över 200 sidor.

Under förundersökningen genomfördes dessutom en vallning i Säter och en vallning i Piteå. I samband med vallningen i Piteå genomfördes även en rekonstruktion vid fyndplatsen.

Den 26 januari 1994 hölls ett polisförhör med Sture Bergwall

som bland annat berörde Charles Zelmanovits. Förhöret kom till stånd med anledning av att Sture Bergwall ville visa utredarna ett dokument i sin dator. Dokumentet bestod, enligt Sture Bergwall själv, av terapianteckningar som gav namn och miljöbeskrivningar som han ansåg det angeläget för polisen att ta del av. Han uppgav att det handlade om starkt ”förträngda” minnen från barndomen och vuxenlivet. Charles Zelmanovits benämndes här som ”den mörka pojken”. Sture Bergwall berättade bland annat mycket osammanhängande att han hade kört en bil med en tunn, tunn bomullstråd fastknuten i bagageluckan. När han såg den mörka pojken komma gåendes bromsade han in så att tråden åkte av. Såvitt man får förstå det menade Sture Bergwall att bagageluckan därmed flög upp och att låset därför såg ut att ha gått sönder. Han stannade bilen vid pojken och de lagade låset tillsammans. Som tack för hjälpen skjutsade han pojken därifrån. De körde utanför staden och stannade vid en vändplan med en timmerstapel, där själva dödandet skedde. Kroppen lämnades inte långt från platsen.

I slutet av förhöret frågade Seppo Penttinen om Sture Bergwall mindes en tidningsartikel för inte så länge sedan om ett fall i Piteå. Sture Bergwall svarade nej och sade att namnet Charles Zelmanovits hade vuxit fram hos honom. När han och hans psykoterapeut Kjell Långbergs i terapin hade pratat om Charles Zelmanovits hade Kjell Långbergs berättat att han hade läst om pojken och nämnt pojkens efternamn.

Det första polisförhöret med Sture Bergwall i förundersökningsprotokollet är från den 9 februari 1994. Sture Bergwall berättade då bland annat följande. Han kunde inte påminna sig att han hade läst någonting i tidningarna om Charles Zelmanovits. Han reste till trakten på grund av en oplanerad bilresa från Falun. Han varken kunde eller ville gå in på vad för sorts bil han hade färdats i och inte heller om han var ensam i bilen eller hade sällskap. Han träffade Charles Zelmanovits på en villagata i en förortsmiljö i

västra utkanten av staden. Det skedde på senhösten tio år efter Alvar-händelsen 19671. Nedan följer ett citat ur förhöret.

F [Seppo Penttinen]: Vad är det som… vad är det som gör att du svarar på det viset? Är det en alldeles definitiv uppgift det här att det ska vara -77 eller kan det finnas nån form av differens där? H [Sture Bergwall]: Eh… det finns ju… öh… när det händer så-så dyker när det här händer så dyker Alvarminnet upp öh… och jag tänker alltså att-att att jag var sjutton år då och jag är tjugosju nu. F: När får du den associationen? Får du den i samband med att det här sker med… H: Ja. F: … med Charles då? Det är ingen annan omständighet som gör att du binder upp det på just årtalet -77 då? L [Gunnar Lundgren]: Det är väl också en grej som du egentligen skulle återkomma till eller hur? H: Hur menar du? L: Jo att-att spika tiden. H: Ja. Precis. L: Det var osäkert idag. F: Har ni diskuterat det sinsemellan? L: Ja, ja. F: Att årtalet kanske inte är riktigt korrekt? H: Ja. L: Men jag tror att du och jag kan klura ut på något sätt framöver här. F: Vi kan ju lämna det så länge så får vi se då.

Sture Bergwall berättade därefter att det var en vanlig vardag, men när Seppo Penttinen frågade om det mer var en hypotes svarade han ja. Han berättade vidare att det var mörkt och att det därför måste ha varit sen eftermiddag eller kväll. Han såg Charles Zelmanovits promenera och låtsades då ha fel på sin bagagelucka och bad om hjälp. Charles Zelmanovits var på väg åt nordväst från Piteå centrum.

Charles Zelmanovits var 14–15 år med ett ganska smalt ansikte och utan mössa. Håret var varken långt eller kort och rätt kraftigt. Han hade en fodrad jeansjacka men i den uppgiften fanns en risk för sammanblandning med en annan händelse. Han erbjöd Charles

1 Uppgiften om Alvar-händelsen avsåg ett mord som Sture Bergwall sade sig ha begått 1967 på en man vid namn Alvar Larsson.

Zelmanovits skjuts och sedan även pengar för att de skulle onanera åt varandra, varefter de åkte vidare en bit på den väg Sture Bergwall tidigare färdats. De svängde höger in på en vanlig skogsbilväg med en timmerstapel och stannade och onanerade. Därefter fortsatte de ytterligare en halv kilometer till en plats som var mer öppen, eventuellt en vändplats. Det var beckmörkt med undantag för bilens strålkastare. Efter ett förtroligt samtal mellan honom och Charles Zelmanovits utanför bilen ströp han honom. Efter strypningen lyfte han in Charles Zelmanovits i baksätet, vände nog bilen och körde sedan ett hundratal meter innan han lyfte ut honom igen och gick in i skogen. Bilen parkerades i en nerförslöpa som inte var brant och känslan var att han gick uppför in i skogen. Han bar inte kroppen så långt. Han upplevde skogen som ganska öppen med raka furor.

Han träffade Charles Zelmanovits vid cirka åtta–niotiden på kvällen och körde därifrån ungefär vid midnatt. Han bar kroppen mellan etthundra och femhundra meter. Det var snö på marken och det var svårt att täcka över kroppen. Han grävde i marken med händerna och med ett skohorn i metall för att få ett litet djup där han lade honom. Gropen blev grund som halva kroppsdjupet. Han lade kroppen i framstupa sidoläge. Han klädde inte av kroppen och det skedde inte heller någon styckning. Känslan var att Charles Zelmanovits hade på sig en svart täckjacka som kändes blank.

Under förhöret ritade Sture Bergwall en skiss där han placerade skogsbilvägen och timmerstapeln nordväst om Piteå stadskärna. Den plats där han hade träffat Charles Zelmanovits låg i samma riktning, men närmare stadskärnan. Seppo Penttinen kommenterade skissen i förhöret med att Sture Bergwall även hade sagt att skogsbilvägen och timmerstapeln kunde ligga ”på en annan del av stadskärnan”. Det framgår dock inte av förhöret att Sture Bergwall tidigare hade sagt så.

Charles Zelmanovits hade en slät collegetröja under jackan. Hans ansikte var mörkt och han hade mörkt, kraftigt hår och en synlig fjunrand på överläppen.

På fråga från Seppo Penttinen hur säker han var på att Charles Zelmanovits hamnade på mage i fördjupningen svarade han att det var hans känsla, men att det kunde vara tvärtom också.

På platsen där han lämnade Charles Zelmanovits var det ren skogsmark och lite ljung och det gick förvånansvärt lätt att göra

fördjupningen i marken. Det doftade myr. På fråga från försvararen hur stor risken var för sammanblandning med andra minnen uppgav Sture Bergwall att han i det behövde hjälp av Kjell Långbergs och att de två skulle bearbeta det som de pratat om i förhöret.

Den 14 april 1994 förhördes Sture Bergwall i Johan Asplund-

ärendet. Vid förhöret närvarade även Birgitta Ståhle, legitimerad psykolog och Sture Bergwalls psykoterapeut. Delar av det förhöret kom även att beröra Charles Zelmanovits och finns därför medtaget transumt i förundersökningsprotokollet. Seppo Penttinen inledde med att säga att han visste att Sture Bergwall hade diskuterat med sin försvarare vilket år händelsen hade skett och att det skulle ha viss anknytning till när hans pappa dog. Sture Bergwall kunde dock inte ge något nytt besked om årtalet.

Resan mellan Falun och Piteå skedde i ett svep. Syftet med resan var att söka efter en ung kille. Charles Zelmanovits gick på höger sida av vägen i bilens färdriktning.

Det var inte han själv som körde bilen till den plats där kroppen bars ut i skogen, utan någon som han i sina egna anteckningar kallade för ”SÖ”. Seppo Penttinen frågade om ”SÖ” var den som Sture Bergwall tidigare i veckan hade bett honom ta reda på avlidandedatum för, varpå Sture Bergwall nickade. ”SÖ” stod för ÖS [den angivne medgärningsmannens initialer]. I förundersökningsmaterialet återfinns dock inte någon handling som utvisar att någon sådan undersökning vidtagits.

Sture Bergwall berättade att det var ÖS som körde bilen från timmerstapeln och de hjälptes åt att bära Charles Zelmanovits in i skogen. Charles Zelmanovits hade svarta eller gröna finbyxor, men vilket material det var visste han inte. Seppo Penttinen konstaterade då att det väl inte var jeans han avsåg, vilket Sture Bergwall bekräftade. Det var ett tunnare tyg med en hake i byxlinningen.

I förhör den 19 april 1994 berättade Sture Bergwall att han hade

känt ÖS sedan början av 1970-talet. De färdades i ÖS:s bil som var blå och av mindre modell. Han var dock inte säker på att bilen var blå. När de stannade för att bära ut Charles Zelmanovits ur bilen parkerade de på höger sida av en smal väg, vid en dikeskant. De gick cirka 40–100 meter in i skogen. Härefter följer ett citat ur förhöret.

F [Seppo Penttinen]: När ni kommer fram till den här platsen i skogen här där du har beskrivit nu; Finns det snö på backen eller är det barmark? H [Sture Bergwall]: Nej, det är inte barmark det är det inte. Det är snö. F: Hur mycket snö kan det vara då? H: Jag tycker ju att det är… är en hel del snö – ohörbart – just när vi går ur bilen och går in i skogen… öh… öh… D-d-det är ett mera distinkt minne än-än hur mycket snö det är där vi stannar sen. [---] F: Vi har ju varit inne på det här i tidigare förhör lite grann hur du… Har du ett minne nu idag av vad du har sagt tidigare om det här? Hur det är på den här platsen där ni stannar? H: Ja-a. F: Hur beskrev du då? H: Öh… Att där var det inte så mycket snö. F: Om jag ställer en väldigt konkret fråga vad säger du är du helt övertygad om att det fanns snö på platsen? Är det uteslutet att det var barmark? H: Nej, det är inte uteslutet. Inte där vi stannar.

Sture Bergwall berättade sedan att han framför allt mindes Charles Zelmanovits ansikte och mörka gestalt. Charles Zelmanovits hade jeans, boots och en mörk tröja. Han ville även minnas att han hade en kavaj, men han trodde att det var fel. Seppo Penttinen sade då att alternativet om det inte var en kavaj ju var en jacka, och undrade om Sture Bergwall kunde ange någon färg på den. Sture Bergwall kunde dock varken säga vilken färg jackan hade eller om den hade dragkedja eller knappar. På frågan om kläderna fanns kvar på kroppen svarade han ja. Seppo Penttinen frågade trots det om det inte var något plagg som var avtaget, varvid Sture Bergwall svarade ”jo” och sade att jackan var på men att det var osäkert om byxorna och skorna var det.

Seppo Penttinen uppgav sedan att Sture Bergwall, innan de hade påbörjat förhöret, hade sagt att han tagit med sig någon kroppsdel och även att det hänt något med Charles Zelmanovits ben. Sture Bergwall berättade då att han avlägsnade ett ben och att det framför allt var det ena benet. Han tog med sig båda underbenen från platsen, och använde för det en såg som var medtagen från bilen. På fråga från Seppo Penttinen om man kunde göra detta om Charles Zelmanovits fortfarande hade byxorna på sig, svarade Sture Bergwall

att Charles Zelmanovits då var helt naken, men att de klädde på honom igen efteråt. Nedan följer ett citat ur förhöret.

F [Seppo Penttinen]: … styckningen då? Jaha. Tar du med dig båda… Är det ett underben och så hela det andra benet då? H [Sture Bergwall]: Ja och… F: Ytterligare någonting? Handen också? H: Ja. F: Ja, du visar tecken på att det kan vara handen. Vilken hand är det i så fall? H: I så fall är det den högra handen. [---] F: … Vilket ben är det som du har tagit därifrån som är så att säga hela benet? Är det hela vänstra benet? H: Ja. F: Är du helt övertygad om det? Så att det inte är en sammanblandning mellan höger och vänster?

Sture Bergwall svarade då att han hade en känsla av att det blev diagonalt, med höger hand och vänster ben. Den första sågningen skedde vid knät och den andra skedde högre upp. En del av delarna följde med hem. Han visste var handen fanns, men kunde inte säga var.

De var borta från Falun i två dygn och sov inte något på resan. Resan hade kommit till stånd för att de, under en åktur, skulle samtala eftersom ÖS ville ha lite råd om sin sexuella läggning.

På frågan om det inte var svårt att göra en styckning i mörkret svarade Sture Bergwall nej.

Samma dag som ÖS tog livet av sig träffades han och ÖS mitt på dagen i Korsnäs ungefär 500 meter från ÖS:s bostad. På frågan hur säker han var på att det var mitt på dagen svarade han att han var rätt så säker, och att klockan uppskattningsvis var mellan tio och två. ÖS sade sedan att han skulle gå hem och skjuta sig varpå Sture Bergwall svarade ”men gör det då”.

Vid förhör den 9 maj 1994 närvarade även överåklagaren och

förundersökningsledaren Christer van der Kwast. Sture Bergwall berättade att det i diket och passagen in i skogen var mycket snö. Han ombads att berätta vilka kroppsdelar som man inte skulle kunna hitta på platsen, och nämnde då vänster ben och vänster hand. Han hämtade sedan en ”fusklapp” som han hade skrivit i

samband med ett tidigare telefonsamtal. Han berättade att båda höftlederna var skadade. Den vänstra höftleden var skadad där lårbenet satt eftersom det ”hade skett en brytning” där. På vänster ben hade det även ”skett en brytning” vid knäleden och vänster underben var borta. Vänster nyckelben var brutet och något revben var skadat. Det fanns även en skada uppe vid axeln på vänster överarm. Lårben togs med, vilket eller vilka mindes han inte, men det kunde vara så att båda var borta. Han använde inte sågen när han bröt kroppsdelarna.

Han hade tagit med sig hela vänsterbenet och hela högerbenet från platsen men ingenting annat. Han mindes särskilt starkt att vänster lår fanns med. Kroppsdelarna hade han lagt i en grå plastsäck. Inför resan hade han tagit med sig plastsäcken och verktyg. Sedan slängde han verktygen och säcken med benen i soporna.

Först låg Charles Zelmanovits på rygg utan byxor och skor. Sedan skedde tudelningen, varefter kläderna lades på honom. Skärpet i byxorna drog han åt. Seppo Penttinen nämnde att Sture Bergwall tidigare hade sagt att skärpet var brett med stort spänne. Någon sådan uppgift återfinns dock inte i förhörsutskrifterna.

Det fanns en dragkedja på Charles Zelmanovits jacka och Charles Zelmanovits hade någon typ av boots på sig. När han ströp Charles Zelmanovits blev ÖS överraskad och hann inte gå emellan. Sture Bergwall tog efter strypningen av Charles Zelmanovits jeans och skor och förgrep sig på honom, varvid ÖS fick utlösning. ÖS, som därmed kände sig inblandad, hjälpte sedan till att gömma undan kroppen. De tog in Charles Zelmanovits i baksätet och lade byxorna över dennes ben. De körde upp till en T-korsning och svängde därefter vänster.

På fråga från Christer van der Kwast, som härefter var den som ställde frågorna, berättade Sture Bergwall att det var ÖS som körde bilen när de träffade Charles Zelmanovits. Bilen var en Opel Rekord, men han kunde inte säga om bilen hade två eller fyra dörrar. Han hade dock ett minne av att han vek fram sätet när de gick in. Det var trevlig stämning i bilen och han och Charles Zelmanovits onanerade åt varandra. När de gick ut ur bilen öppnade även ÖS sina byxor. Då blev Sture Bergwall psykotisk och aggressiv och tyckte att Charles Zelmanovits sade ”han lever, han lever”. Nedan följer ett citat ur förhöret.

K [Christer van der Kwast]: Jag menar själva strypningen är det en så att säga en traditionell typ av (ohörbart) om jag får uttrycka mig (ohörbart) eller på något annat sätt med armen eller? H [Sture Bergwall]: Ja, nej det är en… K: Är det rakt framifrån ansikte mot ansikte då eller? H: Ja. K: Och det gick fort? H: Ja en väldigt aggressiv strypning då om vi kan kalla det för det.

Sture Bergwall hade dessförinnan inte berättat hur strypningen hade gått till.

Charles Zelmanovits var smutsig på insidan av låren. Christer van der Kwast berättade då att det inte var ovanligt att tarmen släppte och frågade om det var det som hade hänt. Sture Bergwall nickade. När han förgrep sig på Charles Zelmanovits hade han tagit av denne byxor och skor samt lyft upp kroppen i midjan så att överkroppen hängde ned. De bar sedan in Charles Zelmanovits i bilen och Sture Bergwall hade honom i knät. Christer van der Kwast konstaterade att det måste ha varit ett bekymmer att Charles Zelmanovits var nedsölad och frågade om de gjort något åt det. Sture Bergwall sade först att de inte gjorde något speciellt. Efter en stunds tystnad ändrade han sig dock och sade att han hade gjort ren Charles Zelmanovits med sina händer.

ÖS körde till T-korsningen där de tog vänster. De stannade på en smal väg vid ett dike med snö. Sture Bergwall berättade att han lyfte ut Charles Zelmanovits ur bilen, men när Christer van der Kwast påpekade att Sture Bergwall suttit med Charles Zelmanovits i knät ändrade han sig och sade i stället att han hade baxat ut sig själv och Charles Zelmanovits ur bilen. Han bar själv ut kroppen i skogen och valde en plats där det fanns utrymme och mjukare mark. ÖS grävde en grop som var i kroppens storlek. Styckningen skedde under tiden som ÖS grät och grävde gropen.

Den slutliga platsen var öppen med gles skog. Det var mörkt men han såg ändå. Han bröt det vänstra benet bakåt. Det var viktigt att få med sig lårbenet och handen. Nedan följer ett citat ur förhöret.

K [Christer van der Kwast]: Får du loss benet så att säga från fästena då? H [Sture Bergwall]: Nja men det sker en, det sker en (ohörbart) brytning, det sker, eh eh, det går ju sönder alltså, det är en våldsam… K: Ja det kan jag förstå i och för sig men då blir det väl hängande fortfarande? H: Ja, ja. (Prat i munnen på varandra) K: Delar kroppsdelarna från varandra? H: Ja. Men kniven kommer ju fram i skedet efter benet (ohörbart) [---] K: Du beskrev tidigare hur du klädde på kroppen byxorna, var skorna också på? […] Minns du om det fanns några ben så att säga i byxorna eller (ohörbart) flera ben? [---] H: Nej jag minns just det här, det var ju tomt (ohörbart) K: Åtminstone på ena sidan? H: Ja precis. K: Jaha. Dom här byxorna nu då, hur var det med skorna? Var dom med på platsen dit? H: Ja det var dom. K: och hur hade dom kommit dit, vem hade så att säga fört med sig byxor och skor från bilen till den här platsen i skogen? H: Jag tror att jag hade det när jag bar honom. K: Att du plockade med dig det helt enkelt? H: Ja precis. K: Du har inget minne av att det var ÖS som… H: Nej det har jag inget minne, jag har ju inget minne av (ohörbart) K: Eller att ni gick tillbaka och hämtade? H: Ja, nej det har jag inte.

Efter att ha lagt Charles Zelmanovits i gropen täckte de kroppen med det som var uppskyfflat på kanten. Kroppen täcktes och huvudet fick de ”bångla” till för att få ned det i jämnhöjd med kroppen, han tryckte till det med visst våld. Kroppen låg i framstupa sidoläge och två tredjedelar av bröstet låg mot marken. Hela ytan blev sedan jämn i förhållande till marken. Han trodde att skorna, åtminstone en av dem, placerades vid de tomma byxbenen. De körde sedan raka vägen hem. Bredvid sig i baksätet hade han kroppsdelarna samt en väska med kniven, sågen och hammaren. På fråga om ingenting var kvarlämnat svarade han nej.

På fråga från Christer van der Kwast om hur han förvarade kroppsdelarna innan han slängde dem svarade Sture Bergwall att han hade dem i ett vindsrum i hyreshuset där han bodde. Christer van der Kwast frågade om det inte var så att han tuggade på kroppsdelarna, och refererade till något Sture Bergwall hade skrivit. Sture Bergwall bekräftade det. Christer van der Kwast frågade varför han slängde kroppsdelarna när han i Johan Asplund-fallet gömde dem för att ”hålla det levande”. Sture Bergwall svarade att han kanske behöll någonting. Han kunde dock inte svara på var de sparade delarna låg.

Det blev överraskande lite blod från styckningen, men Charles Zelmanovits borde ha fått blod på kläderna.

Vid förhör den 25 maj 1994 närvarade inte Gunnar Lundgren.

I slutskedet av förhöret närvarade avdelningsföreståndaren på Säters sjukhus Bengt Eklund som förhörsvittne. Sture Bergwall berättade bland annat att Charles Zelmanovits hade skor av lättare typ, inte boots eller stövlar. Han upplevde sig nu minnesmässigt säkrare än tidigare eftersom han hade passerat vissa ångestrelaterade låsningar.

Den 25 maj 1994 genomfördes även en vallning i ett skogsom-

råde nära Säters sjukhus. Vid vallningen närvarade inte Gunnar Lundgren. Avsikten med vallningen var, enligt promemorian från vallningen, att Sture Bergwall skulle få visa omständigheter i naturen som överensstämde med den plats där han lämnat Charles Zelmanovits kropp.

Sture Bergwall berättade bland annat följande. Sträckan från bilen in i skogen var mellan 50–500 meter. Marken på den plats där Charles Zelmanovits lämnades var förhållandevis jämn och bestod av fuktig lågväxt mossa. Myrdoften var kraftigare i Piteå än i Säter. När han utförde styckningen satt han på en sten som såg ut som en sugga, eller möjligen på en stubbe, cirka tre meter från gropen. Hans föreställning var att platsen var ljus och öppen med uppvuxna trädstammar kring platsen. Det övervägande intrycket var barrskog.

Vid vår granskning har det framkommit uppgifter om att även Sven-Åke Christianson, legitimerad psykolog och docent vid Stockholms universitet, var med vid denna vallning. Detta framgår dock inte av vallningspromemorian. Enligt vad såväl Sture Bergwall som Sven-Åke Christianson har berättat vid möten med kommissionen skulle Sven-Åke Christianson hjälpa Sture Bergwall att minnas hur

han hade burit Charles Zelmanovits genom skogen till fyndplatsen. Enligt Sture Bergwall uppmanade Sven-Åke Christianson honom att andas och minnas hur mycket Charles Zelmanovits vägde samtidigt som de gick in i skogen. När de hade gått en stund sade Sven-Åke Christianson att ”nu är vi i mål och nu har vi gått 300 meter”. Enligt Sven-Åke Christianson var det dock Sture Bergwall själv som angav den sträcka han burit Charles Zelmanovits. Även Christer van der Kwast, som dock inte närvarade vid vallningen, har i boken Bortom rimligt tvivel: Thomas Quick och rättvisan (2015) beskrivit det på samma sätt. Inget av detta finns dock nedtecknat i protokollet. Vid vallningen i Piteå framgår det dock av utskriften från ljudupptagningen att Sture Bergwall, när han skulle bedöma avståndet från vägen in till fyndplatsen, hänvisade till en sträcka som de tidigare hade gått tillsammans med Sven-Åke Christianson.

I förhör den 14 juni 1994 nämnde Seppo Penttinen för Sture

Bergwall att utredarna hade varit uppe i Piteå och gjort en platsundersökning. Sture Bergwall berättade att där de parkerade bilen för att bära in kroppen lutade vägen nedåt i bilens färdriktning. När Seppo Penttinen frågade om han var helt på det klara med lutningen blev Sture Bergwall osäker, men sade ändå att när han gick ur bilen så var det som att han tittade uppåt från det håll de kom. Han tillade dock att det ju kunde vara tvärtom också. Det var en lång lutning snarare än en backe och bilen stod vid en raksträcka. Seppo Penttinen sade då att han tyckte att Sture Bergwall såg tveksam ut och påminde Sture Bergwall om att lämna utrymme för felsägningar när han var osäker.

När de hade lämnat platsen låg det efter en till tre kilometer en fastighet på höger sida. Seppo Penttinen frågade om det fanns utrymme för feltolkning när han sade höger sida, varvid Sture Bergwall svarade ja.

Sture Bergwall berättade nu att Charles Zelmanovits skor togs av där kroppen lämnades, men att han inte mindes om skorna hamnade i gropen.

På frågan om det fanns någon kroppsdel som han med säkerhet kunde säga inte skulle återfinnas på platsen svarade han en hand och ben. Han kunde dock inte med säkerhet säga om det var det högra eller det vänstra benet. Mest säker var han på att ett lårben saknades.

Med en kniv skadade han Charles Zelmanovits jacka vid vänster bröst upp mot axeln. På platsen fanns en sten som han satt på och som kroppsdelarna gömdes vid. Seppo Penttinen hänvisade till en diskussion som de hade haft över telefon om avståndet till stenen och att Sture Bergwall först hade sagt att det var tre meter men att han därefter hade ändrat sig. Något protokoll över detta telefonsamtal har vi dock inte återfunnit i förundersökningsmaterialet. Sture Bergwall svarade då att stenen kunde vara närmare än tre meter från gropen. Hans minnesbild var att kroppen lades längs med stenen, men att vinkeln ju kunde variera.

Han upplevde att det skedde ett benbrott när han gjorde ”brytningen” av benet. Sedan använde han kniven för att göra loss benet. På frågan om det blev några skador av kniven på bendelarna svarade han att det kunde ha blivit det. Sågen användes mot vissa mjukdelar men han trodde inte att det blev spår från den i de ben som blev kvar på platsen.

Charles Zelmanovits hade handskar på sig men han vet inte var de blev av. Charles Zelmanovits tog dock av sig en handske när Sture Bergwall ville känna på Charles Zelmanovits hand.

På fråga vad det var för såg han använde svarade han att det var en bågfil. Seppo Penttinen sade att han hade för sig att Sture Bergwall tidigare sagt bågsåg, vilket Sture Bergwall nekade till. Någon sådan uppgift återfinns inte heller i förhören i förundersökningsprotokollet. Seppo Penttinen beskrev skillnaderna mellan verktygen, något som slutade med att Sture Bergwall bekräftade att det var en mindre modell av en bågsåg, med mindre och tätare tandning. Han hade inte använt sågen tidigare och mindes inte var han hade skaffat den eller vad den hade för färg. Han sade att han borde ha tagit den med sig från platsen och tyckte inte att den kunde ha blivit kvar.

Av ett tillägg till förhöret framgår att slutet av förhöret inte kom med på bandinspelningen på grund av ett tekniskt fel och att Seppo Penttinen därför ringde upp Sture Bergwall två dagar senare för att komplettera de delar som inte kom med. Sture Bergwall sade då bland annat att han uteslöt användande av en såg med annat utseende än det han beskrev i förhöret den 14 juni 1994.

Den 21 augusti 1994 genomfördes en vallning och en rekonstruktion i Piteå. Vallningen påbörjades cirka klockan 19.00 och

den efterföljande rekonstruktionen avslutades klockan 21.15. Enligt promemorian närvarade, förutom Sture Bergwall och Seppo

Penttinen, även Sven-Åke Christianson, Birgitta Ståhle och en vårdare från Säters sjukhus. Uppräkningen har visat sig vara ofullständig och i vart fall Anders Eriksson, chefsöverläkare vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska institutet, Umeå, närvarande också. Gunnar Lundgren har vid möte med kommissionen uppgett att han inte närvarade vid vallningen och rekonstruktionen.

Från det att de anlänt till fyndplatsen spelades rekonstruktionen in på VHS-band. Filmen i tingsrättens akt har avmagnetiserats och saknar inledningsvis ljud. Ljudet återkommer dock bitvis. I förundersökningsprotokollet finns därutöver dels en promemoria upprättad av Seppo Penttinen, dels en redogörelse för rekonstruktionen vid fyndplatsen upprättad av Anders Eriksson. Härutöver finns det i tingsrättens akt en utskrift från ljudupptagningen. Utskriften omfattar inte bilfärden och inte heller promenaden genom skogen till fyndplatsen. Av nu nämnda dokumentation framgår bland annat följande.

Vid avfärd med bil från polishuset tillfrågades Sture Bergwall om han kunde visa hur de skulle köra. När Sture Bergwall sade att han var osäker på väderstrecken körde de direkt mot det för ärendet intressanta området.

När de var 500 meter från det skogsområde där Charles Zelmanovits kropp återfunnits fick Sture Bergwall veta att de befann sig i närheten. Han sade då att han kände igen strukturen på vägen. När de kom till en T-korsning svängde de vänster. Efter att ha kört två kilometer bad Sture Bergwall dem att vända. Sture Bergwall pekade sedan ut ”den första platsen” 250 meter från Tkorsningen. När de körde vidare sade Sture Bergwall att de skulle ta höger i T-korsningen, i riktning tillbaka mot Piteå. Efter att ha passerat några fastigheter på vänster hand ville Sture Bergwall stanna. Han var nu säker på att det var rätt vägavsnitt och ville vända och parkera vid T-korsningen.

Sture Bergwall promenerade sedan cirka 15–20 meter mot en kurva och en mindre uppförsbacke där han trodde de gått in i skogen. Han och ÖS hade dock parkerat längre fram. Han fortsatte att gå fram mot kurvan och backen. När han ombads visa åt vilket håll de skulle gå sade han ”i så fall ska vi in här.” Enligt utskriften från ljudupptagningen kunde han inte visa någon riktning in i skogen, men på fråga om det var i den riktning han tittade svarade han ja. I Seppo Penttinens promemoria står det dock att Sture Bergwall

visade med händerna i riktning in mot skogsområdet mot fyndplatsen.

Sture Bergwall uppgav att de inte skulle gå så fruktansvärt långt, men på frågan om det var 50, 100, 300 eller 500 meter svarade han:

Ja, det är ju… Det är hemskt svårt själv. Jag tycker ju att den där sträckan vi gick med Christianson bakom sjukhuset som från fotbollsplan räknat […] kändes ungefär…

Enligt promemorian gick promenaden in i skogen långsamt, och 20 meter från fyndplatsen ville Sture Bergwall vila sig. De hade då gått cirka 200–300 meter. Från den platsen kunde man, enligt Seppo Penttinens promemoria, med viss svårighet skönja markområdet där platsundersökningen hade förekommit.

Sture Bergwall orienterade sig sedan i området och på fråga om han kände igen den sten som fanns på platsen sade han att ”Den är ej olik”. Han sade att hans minnesbilder dock stördes av att marken var så pass uppgrävd. Han uppvisade kraftig ångest och ville göra pauser, röka, vila sig och dricka vatten. Förhörsutskriften är här svår att följa och uppgifterna som lämnas är röriga.

Filmen inleds när han sätter sig på stenen. Här saknas ljud på filmen, men såvitt framgår av utskriften från ljudupptagningen tycks han i detta skede berätta bland annat att han ibland hade Charles Zelmanovits kropp framför sig och ibland lyfte upp kroppen i knät. Han hade öppnat Charles Zelmanovits jacka så att Charles Zelmanovits var bar på överkroppen. Charles Zelmanovits hade inte några kläder på underkroppen och ingenting på fötterna. Både han och ÖS grävde gropen. När de hade täckt över kroppen var det möjligt att den vänstra armen låg utanför gropen.

Trots mörkret och trots att de inte hade någon belysning med sig hade han sett Charles Zelmanovits och ÖS tydligt. På fråga om de inte hade haft tändstickor, ficklampa eller någonting sådant med sig sade han dock att de nog hade tändstickor och tändare med sig och att de kanske hade använt det.

Sture Bergwall hade svårt att beskriva i vilken riktning han satt på stenen och provade därför, på uppmaning av Sven-Åke Christianson, olika sätt att sitta. Enligt Sture Bergwall var anledningen till osäkerheten att markvegetationen var annorlunda efter platsundersökningen. När Sture Bergwall återigen uppmanades av Sven-Åke Christianson att prova hur han skulle sitta suckade han och sade att

han tyckte att han satt rätt där han satt. Sven-Åke Christianson bad honom trots det att sitta på lite olika sätt. Efter ett tag föreslog Sven-Åke Christianson att Sture Bergwall skulle sitta som han suttit vid ett tidigare tillfälle. Sture Bergwall sade då att det inte kändes rätt. Sven-Åke Christianson vidhöll dock och uppmanade Sture Bergwall att sitta åt ett annat håll, samtidigt som Seppo Penttinen sade ”Ska vi lägga den där dockan där.” Sture Bergwall konstaterade då att ÖS i så fall hamnade på ett annat ställe än han först sagt, vilket bekräftades av Sven-Åke Christianson. Sture Bergwall kom då fram till att det kändes mer rätt. Intrycket är att dockan därmed hade lagts på plats, även om just denna sekvens saknas på vallningsfilmen. Efter ett klipp i filmen ligger dockan framför Sture Bergwall, som sitter på stenen. Dockan var placerad på rygg med vänster arm och ben mot Sture Bergwall. Dockan hade på sig en blank jacka med stängd dragkedja. Underkroppen var bar.

Sture Bergwall berättade att han först hade Charles Zelmanovits i knät med jackan öppen och tröjan uppdragen och att han bet upp bröstvårtan. Han tog därefter spjärn med foten mot framsidan av Charles Zelmanovits högra ben och bröt benet uppåt, något han även demonstrerade på dockan. Efter det hade han Charles Zelmanovits i famnen och bet i könsorganet. Sedan skar han i det vänstra benet runt höftpartiet, först på framsidan och därefter på baksidan. Han blev förvånad över att blodet inte forsade fram. Ibland fick han såga med kniven. Till slut kunde han rycka och kände att benet var på väg att lossna. På fråga från Anders Eriksson om det inte var svårt att göra detta i mörkret svarade han att det var svårt, men att det skedde med känsel och att kroppen var förhållandevis ljus.

När han fick loss benet kom det märkliga ljud från kroppen, ett mellanting av ett bubblande och suckande. Därefter tog han loss den högra armen. På fråga om han skar igenom jackan eller om han tog av den svarade han att han måste ha skurit genom jackan. Han hade inget minne av att han tagit av hela jackan.

Sture Bergwall ombads därefter att visa hur Charles Zelmanovits hamnade i gropen och var gropen var. Sture Bergwall uppgav att han inte kunde visa det eftersom markförhållandena var så annorlunda. Han berättade att kroppen hamnade bakom stenen och att han stängde Charles Zelmanovits jacka och drog på, alternativt lade över, byxorna [ett par blå jeans lämnades då över till Sture Bergwall]. Det vänstra benet var lagt åt sidan. På fråga var det benet sedan

hamnade svarade han först att han inte visste. När han fick frågan om skälet till det var att han hade tagit med sig vissa kroppsdelar svarade han ja. Han vände dockan så att den hamnade på mage och demonstrerade hur han hade tryckt till huvudet för att få ner det i gropen. Han visade sedan en alternativ placering av dockan som fortfarande innebar att den låg på mage alldeles intill stenen.

Armen hamnade vid sidan om gropen. Han var inte säker på att armen blev helt lös från kroppen. Han använde ett skärp för att hålla Charles Zelmanovits armar stilla när han skar runt benet och vände kroppen. Han trodde att det blev en skada på ett revben.

Vid möte med kommissionen har Sture Bergwall berättat att han inte hade några svårigheter med att hitta fram till fyndplatsen eftersom han kunde se en eller två personer stå inne i skogen när de parkerade bilen. När han kom fram till fyndplatsen var det väldigt tydligt var de hade grävt. Det, samt anvisningar från Sven-Åke Christianson, gjorde att han kunde ange var kroppen hade legat.

Seppo Penttinen har bemött dessa påståenden och uppgett att det inte stod någon vid fyndplatsen när de anlände. Såväl Seppo Penttinen som Sven-Åke Christianson har dessutom uppgett dels att det inte gick att se brottsplatsen från vägen, dels att Sven-Åke Christianson inte kunde ge anvisningar eftersom han inte kände till några detaljer från utredningen. Enligt Seppo Penttinen stämmer det dock att det var grävt vid fyndplatsen. Grävytan var emellertid betydligt större än själva fyndplatsen.

Den 30 augusti 1994 berättade Sture Bergwall att han bitvis fick

assistans av ÖS när det blev för tungt att bära Charles Zelmanovits kropp in i skogen. Han bar Charles Zelmanovits så att dennes bröst låg mot hans vänstra axel. Byxorna låg på Charles Zelmanovits mage och han förmodade att byxorna låg så hela vägen när han bar honom. Kniven hade han i fickan eller hängandes på sidan. ÖS hade med sig en såg och en skyffel. Han kunde inte svara på om sågen kom till användning. Beträffande sågens utseende ritade han en skiss. Skissen återfinns inte i förundersökningsprotokollet. Sture Bergwall hade även med sig en hammare. Verktygen förvarades i en väska. Han trodde inte att sågen kunde ha blivit kvar på platsen eftersom de gjorde en översyn av platsen innan de lämnade den. På fråga om han kunde utesluta möjligheten att sågen hade blivit kvar svarade han nej. Det var i så fall ÖS som tog med sig sågen från

platsen. På fråga om han kom ihåg vilken färg det var på sågen sade han:

Nä just nu idag så vill jag vill jag ha den åt… Jag skulle vilja säga att den var röd men det tror jag inte den var utan jag tror att den var blåaktig och att att den till och med var lite skavd så att säga. Öh… färgskavd.

Seppo Penttinen tog upp att de vid rekonstruktionen använde en docka som de hade klätt på och frågade Sture Bergwall hur han upplevde den klädseln. Sture Bergwall sade att han kände igen skomodellen, att det var mera som en innesko än en utesko. På fråga om han satte i samband de mockaskor som han hade sett vid rekonstruktionen i Piteå med att Charles Zelmanovits hade mockaskor svarade Sture Bergwall nej. Seppo Penttinen konstaterade dock att Sture Bergwall inte hade uteslutit möjligheten att Charles Zelmanovits hade mockaskor, vilket Sture Bergwall bekräftade. Han vågade inte ha någon uppfattning om tröjan eftersom bilden av dockan blev så stark att han inte visste om den gömde någon annan bild.

6.2.3. Övrig utredning

Övriga förhör

IZ, Charles Zelmanovits mor, förhördes den 15 februari 1994 och den 16 juni 1994 och berättade bland annat följande. Hon kunde inte utesluta att Charles Zelmanovits hade en antydan till en ljus fjunrand på överläppen. Han led av epilepsi, men hade inte haft något anfall de senaste tre åren. Charles Zelmanovits bror FZ hade haft ett brett läderskärp med stort spänne och det var troligt att även Charles Zelmanovits hade haft ett likadant.

Brodern FZ berättade i förhör den 26 april 1994 bland annat att han hade haft ett brett läderskärp med stort spänne och att även Charles Zelmanovits kunde ha haft ett sådant eller lånat hans.

BK, den dåvarande ägaren till det markområde där Charles Zelmanovits anträffades, förhördes den 15 juni 1994. Han berättade bland annat att han 1976 hade lämnat en del virke nära vägen vid fyndplatsen, men att han inte kunde minnas om det funnits timmervältor där. Han hade inte tappat någon liten bågsåg i området.

GS, ÖS:s änka, förhördes den 20 april 1994 och den 3 maj 1994. Hon berättade bland annat följande. Hon visste inte att ÖS kände Sture Bergwall. Hon var dock medveten om att ÖS hade homosexuella intressen. År 1976 hade de en tvådörrars Opel Rekord som var senapsgul. Dagen för makens självmord, den 15 augusti 1977, hade ÖS skjutsat dottern till arbetet som låg cirka fem minuter från bostaden. Dottern började arbetet klockan 09.00. När ÖS kom tillbaka till hemmet efter körningen var GS i badrummet. Från badrummet hörde hon en kraftig smäll. När hon gick ut på gårdsplanen såg hon sin make livlös på marken.

MS (tidigare MP), bekant till Charles Zelmanovits och förhörd i samband med Charles Zelmanovits försvinnande (se avsnitt 6.2.1), hördes även den 13 oktober 1994.

Teknisk undersökning

Den 5–8 juni 1994 genomfördes en teknisk undersökning på platsen. Fyndplatsen hade då varit avspärrad och skyddad med en presenning sedan september 1993, när den första undersökningen avslutades. Av undersökningsprotokollet framgår bland annat att fyndplatsen låg otillgängligt till, att fynden legat i eller under det övre mosslagret och att de inte visade tecken på att ha varit nedgrävda. Inga spår av grävning hade iakttagits på platsen. Utöver tidigare fynd på platsen hittades nu ytterligare skelettdelar, läderbitar från jackan samt metallknappar som troligtvis kom från jeansbyxor.

Väderförhållanden

Av metereologiska data som inhämtades från SMHI framgår det att det vid tiden var barmark och att temperaturen på kvällen den 12 november 1976 var sex minusgrader och morgonen därpå nio minusgrader.

Upphittad såg

Av en promemoria daterad den 14 juni 1994 framgår att det i anslutning till fyndplatsen hade anträffats en bågsåg av mindre modell med 50 centimeters bladlängd och mindre grov tandning än en ordinär såg. Sågen hade varit orange, men färgen var nu bleknad.

Rättsmedicinska undersökningar

De återfunna skelettdelarna undersöktes av Karin Schemschat, avdelningsläkare vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska institutet, Umeå. Av utlåtandet, daterat den 25 januari 1994, framgår bland annat att det inte fanns något som talade emot att skelettdelarna härrörde från Charles Zelmanovits, att det på kraniet, en del av halskotorna, bäckenet och de långa rörbenen fanns skador som sannolikt härrörde från förruttnelse och djurangrepp, men att det därutöver inte hade påvisats några övriga skador i skelettdelarna samt att dödsorsaken inte kunde fastställas.

Den 16 juni 1994 avgav Karin Schemschat ett kompletterande

utlåtande med anledning av dels ytterligare skelettfynd som gjorts på platsen, dels en kompletterande begäran från polisen om undersökning baserad på en gärningsbeskrivning och specifika frågor avseende den. Av utlåtandet framgår bland annat att inget av benen påvisade spår av våld i någon form från annan person, att det på skelettdelarna inte påvisades några tydliga verktygsspår tydande på att kniv eller såg hade använts, att benresterna kunde se ut på det sätt de gjorde efter beskriven styckning, och att det på de gjorda fynden inte kunde påvisas något som bestred den misstänktes berättelse.

På begäran av Rättsmedicinska institutet, Umeå, utförde Robert Grundin, docent och överläkare vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska avdelningen, Stockholm, en rättsmedicinsk laboratorieundersökning av skelettdelarna. Av utlåtandet, daterat den 29 augusti

1994, framgår bland annat att han i allt väsentligt instämde i vad

Karin Schemschat anfört, att vissa av benen företett rikligt av spår efter djurangrepp och att inga tecken till verktygsspår eller under livet eller kort efter döden uppkomna skador kunnat iakttas.

Efter en framställan gjord av Christer van der Kwast lämnade Anders Eriksson den 10 oktober 1994 en sammanfattande bedöm-

ning av Charles Zelmanovits kvarlevor. Även Karin Schemschats namn står på utlåtandet, men det är inte undertecknat av henne. Inför bedömningen hade Anders Eriksson tillgång till bland annat tidigare rättsmedicinska utlåtanden, platsundersökningen, förhören med Sture Bergwall den 9 maj 1994 och den 14 juni 1994 samt Seppo Penttinens och sin egen promemoria från vallningen och rekonstruktionen den 21 augusti 1994. Utlåtandet utmynnade i en bedömning av huruvida de uppgifter som Sture Bergwall lämnat kunde vara riktiga eller inte.

UTLÅTANDE att delning av extremitetsleder är fullt möjlig att utföra på det sätt som Quick har uppgivit, d.v.s. med kniv; att sådan delning kan utföras utan eller med endast minimala skador på det lednära skelettet; att avsaknaden av brosk och benändar på de långa rörbenen medför att det inte går att bedöma om det finns skador i det lednära skelettet på extremiteterna; att verktygsspår dock inte har påträffats på de återfunna skelettdelarna; att det således inte kan avgöras om delning på uppgivet sätt skett i någon eller några av Zelmanovits extremitetsleder […] ; att inga skador har noterats på nyckelbenen, skulderbladen eller något av revbenen, vilket talar emot att Quick har sågat, skurit eller brutit sönder något av dessa ben; att två halskotor, en ländkota, korsbenet, det högra strålbenet, båda händerna, det högra lårbenet, det vänstra underbenets skenben och vadben, det högra vadbenet och båda fötterna (till största delen) saknas; att avsaknaden av ett underben och ett lårben är förenlig med delar av Quicks berättelse, men motsäger att en av de nedre extremiteterna, eller båda, skulle ha avlägsnats i sin helhet från platsen; att den betydligt mera långtgående förmultningen av de nedre extremiteternas ben liksom av bäckenet kan vara förenlig med Quicks uppgift om att underkroppen har klätts av; att avsaknaden av stora delar av fötternas skelett kan vara förenlig med uppgifterna om att skobeklädnaderna har avtagits och/eller att det ena underbenet har avlägsnats; att avsaknaden av händernas skelett kan vara förenlig med antagandet att den ena eller båda händerna har avlägsnats;

att avsaknaden av händernas och delar av fötternas skelett dock också kan förklaras av att dessa relativt små skelettdelar har förflyttats av djur och därför ej har påträffats; att Quicks beskrivningar av iakttagelser och upplevelser i samband med de påstådda händelserna, såsom avgången av avföring och urin, svårigheterna med att dela kroppen i höftleden, det måttliga blodflödet vid delningen i höftleden, ljuden från Zelmanovits buk samt känslan av tung och stel men inte otymplig kropp, framstår som rimliga; att Quicks uppgivna placering av Zelmanovits kropp i terrängen är förenlig med det faktiska läget av Zelmanovits kropp vid anträffandet;

Sakkunnigutlåtande från SKL

Av ett sakkunnigutlåtande från SKL daterat den 19 augusti 1994 framgår att man undersökt upphittade klädrester och bågsåg. Ändamålet var väsentligen att undersöka om det på fynden fanns spår från kniv, såg eller liknande, om det på fynden fanns blod eller vävnadsrester, om fynden sammantaget verifierade eller motsade den misstänktes beskrivning av mordet och styckningen samt att bedöma åldern på bågsågen. Sture Bergwalls beskrivning av mordet redovisades enligt följande.

Strypt framifrån. Klätt av byxor och skor, eventuellt även överkroppskläder. Styckning med kniv och liten bågsåg. Oklart hur sågen har använts. Huvudet ej skilt från kroppen.

Utlåtandet utmynnade i slutsatsen att det inte kunde iakttas några spår av våld från kniv, såg eller liknande på klädresterna, att det inte fanns något blod eller några vävnadsrester på kläderna eller på sågen,

att det inte gick att fastställa åldern på sågen och att undersök-

ningen varken verifierade eller motsade den misstänktes beskrivning av mordet och den påföljande styckningen.

Sakkunnigutlåtande av Lars Lidberg

Lars Lidberg, överläkare, professor i rättspsykiatri och vetenskapligt råd vid Socialstyrelsen, avgav ett sakkunnigutlåtande rörande Sture Bergwall daterat den 16 juni 1994. Det framgår inte på vems uppdrag utlåtandet inhämtades, men det finns intaget i förundersökningsprotokollet. Inför bedömningen hade han enligt utlåtan-

det träffat Sture Bergwall vid två tillfällen, tagit del av rättspsykiatriska utlåtanden, tidigare domar, journalhandlingar, Sture Bergwalls egna anteckningar om erkända sexuella övergrepp samt samtalat med vårdpersonal vid Säters sjukhus.

Lars Lidberg redogjorde för Sture Bergwalls bakgrund inklusive tidigare domar, rättspsykiatriska utlåtanden och erhållen vård. Han uppgav bland annat att Sture Bergwall vid den rättspsykiatriska undersökningen som genomfördes 1970 bedömdes vara inte bara farlig utan ”under vissa förhållanden och omständigheter t o m utomordentligt farlig för annans personliga säkerhet till liv och lem”. Han redogjorde för Sture Bergwalls uppgifter om föräldrarnas sexuella övergrepp och kränkningar mot honom och bedömde att Sture Bergwalls sexuella driftsystem tidigt syntes ha förvrängts genom barndomsupplevelser. Han ansåg inte att Sture Bergwalls erkännanden hade karaktären av hysterisk manifestation eller att denne ville dra uppmärksamhet till sig. Erkännandena var snarare förbundna med stark oro, ångest och obehag, framtvingad av en stark kraft och vilja att göra upp med det förflutna och att få frid och ro. I sammanfattningen skrev han bland annat att Sture Bergwall uppfyllde en sådan kriminell profil att han mycket väl kunde ha utfört de sexuella övergrepp med dödlig utgång som det här var fråga om och vilka han också erkänt.

Utlåtandet kompletterades med ytterligare ett utlåtande daterat den 18 augusti 1994. I det utlåtandet redovisade Lars Lidberg bland annat sin uppfattning att Sture Bergwall hade gjort sig skyldig till de erkända pojkmorden och att det inte fanns något som tydde på att han konfabulerade, överdrev, ville göra sig märkvärdig eller imponera genom att berätta vad han varit med om.

6.2.4. Särskilt om advokaten, de sakkunniga och vården under förundersökningen

Advokaten

Gunnar Lundgren närvarade vid samtliga förhör med undantag för förhöret den 25 maj 1994. Han närvarade inte vid någon av vallningarna.

De sakkunniga

Sven-Åke Christianson närvarade vid vallningen och rekonstruk-

tionen den 21 augusti 1994 och var vid den mycket aktiv. Sven-Åke Christianson deltog dessutom vid vallningen i Säter och rekonstruerade tillsammans med Sture Bergwall färden genom skogen in till fyndplatsen. I förundersökningsmaterialet framgår detta inte annat än indirekt på det sättet att Sture Bergwall under vallningen i Piteå hänvisade till en sträcka som de hade gått bakom sjukhuset tillsammans med Sven-Åke Christianson.

Sven-Åke Christianson medverkade även som rådgivare åt polis och åklagare. Sven-Åke Christianson har vid möte med kommissionen berättat att han bland annat lärde ut en sanningssökande förhörsteknik.

Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen berättat att Sven-Åke Christianson anlitades för att informera om hur man bäst genomförde vallningar och rekonstruktioner. Han anlitades dessutom för att hjälpa till med hur den polisiära utredningssituationen bäst skulle arrangeras för att förhören skulle bli väl utförda och ge kontrollerbara uppgifter från Sture Bergwall.

Seppo Penttinen har vid möte med kommissionen berättat att Sven-Åke Christianson hjälpte till vid förberedelser inför förhören med Sture Bergwall, men att det inte var på hans initiativ som Sven-Åke Christianson var med vid vallningarna. Vilken roll han hade där kände Seppo Penttinen inte till.

Enligt vad såväl Sven-Åke Christianson som Christer van der Kwast och Sture Bergwall har berättat hade Sven-Åke Christianson dessutom egna samtal med Sture Bergwall i forskningssyfte. Detta skedde parallellt med polisutredningen. Jan Olsson, som vid tiden var kriminalkommissarie vid Rikskriminalpolisen, har vid möte med kommissionen berättat att Sven-Åke Christianson uppgav för honom att Sture Bergwall berättade saker för Sven-Åke Christianson som ingen annan fick reda på.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen uppgett att Sven-Åke Christianson spelade en viktig roll vid vallningarna och rekonstruktionerna. Enligt Sture Bergwall hade han och Sven-Åke Christianson dessutom många och långa samtal med varandra under tiden som polisutredningarna pågick. Under dessa samtal hände det enligt Sture Bergwall att Sven-Åke Christianson förmedlade upp-

gifter från förundersökningarna som han dessförinnan inte kände till. Sture Bergwall har även uppgett att Sven-Åke Christianson i sin rådgivande roll gentemot polis och åklagare förespråkade en metod som innebar att Sture Bergwall skulle få kännedom om vissa uppgifter från förundersökningen. Sven-Åke Christianson har dock tillbakavisat påståendena om att han förmedlade uppgifter och förespråkade en sådan metod.

Anders Eriksson upprättade det rättsmedicinska utlåtandet av

den 10 oktober 1994. Han deltog även vid vallningen och rekonstruktionen den 21 augusti 1994.

Vården

Birgitta Ståhle närvarade vid förhöret den 14 april 1994 och Bengt Eklund närvarade som förhörsvittne den 25 maj 1994. Birgitta Ståhle och Bengt Eklund närvarade även vid vallningen och rekonstruktionen den 21 augusti 1994.

Under förhöret den 9 februari 1994 uppgav Sture Bergwall att han skulle prata med Kjell Långbergs för att bearbeta det som de talat om i förhören. Av journalanteckningarna framgår att ett sådant samtal kom till stånd två dagar senare.

Kjell Långbergs har vid möte med kommissionen berättat att han under polisutredningarna enbart var med under enstaka förhör och då för att stötta Sture Bergwall. Birgitta Ståhle har vid möte med kommissionen berättat att hon närvarade vid rekonstruktioner och vallningar eftersom Sture Bergwall efterfrågade det. Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen uppgett att Birgitta Ståhles och vårdarnas roll vid rekonstruktioner och vallningar enbart var att sköta om och stötta Sture Bergwall.

Birgitta Ståhle har vidare berättat att hon tyckte att det var viktigt att det fanns en tydlig skiljegräns mellan brottsutredningarna och terapin och att hon tidigt gjorde det klart för Christer van der Kwast. Även Christer van der Kwast och Seppo Penttinen har understrukit att det inte fanns något samröre mellan brottsutredningen och terapiarbetet. Christer van der Kwast har därtill berättat att Birgitta Ståhle ansåg att det förelåg hinder för informationsutbyte på grund av sekretess.

Sture Bergwall har däremot å sin sida, vid möte med kommissionen, uppgett att det förelåg ett nära samarbete mellan vården och utredarna såväl när Kjell Långbergs som när Birgitta Ståhle var hans terapeut. Enligt Sture Bergwall förekom det dessutom att Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle under terapin berättade om detaljer i mordutredningen som han tidigare inte hade känt till men som Seppo Penttinen särskilt hade bett dem att behandla under terapin. Enligt Sture Bergwall var detta en metod som Sven-Åke Christianson förespråkade och som skulle hjälpa Sture Bergwall att minnas. Sture Bergwalls uppfattning var att Seppo Penttinen förde vidare uppgifterna i någon slags välvillighet. Dessa påståenden har dock tillbakavisats av Seppo Penttinen, Birgitta Ståhle, Kjell Långbergs och Sven-Åke Christianson.

Enligt Sture Bergwall förekom det även att han, Birgitta Ståhle och Seppo Penttinen hade egna möten som var en blandning mellan terapi och förhör. Ibland upprättade Seppo Penttinen en promemoria efter dessa möten, men inte alltid.

Enligt Sture Bergwall gick han alltid igenom förundersökningen när han fick tillgång till den i samband med att åklagaren väckte åtal. Genomgången gjordes ofta tillsammans med Birgitta Ståhle.

Av journalanteckningar från Säters sjukhus från den aktuella tiden framgår bland annat följande. Den 21 januari 1994 beslutade chefsöverläkaren Göran Källberg att Sture Bergwalls möjlighet till frigång skulle dras in. Göran Källberg antecknade att terapin, enligt Sture Bergwall, hade gjort det möjligt för Sture Bergwall att börja minnas, men att vissa minnen fortfarande var oklara och att Sture Bergwall inte hade kontakt med hela materialet. Eftersom det, enligt Göran Källberg, var uppenbart att Sture Bergwall saknade ”hel kontakt” med vad han hade gjort kunde förnyade impulsgenombrott inte uteslutas. Enligt Göran Källberg uttryckte Christer van der Kwast oro för att den indragna frigången skulle leda till att Sture Bergwall slutade berätta om han inte fick något i gengäld, vilket dock inte föranledde Göran Källberg att ändra sitt beslut.

I februari 1994 nämnde Sture Bergwall att han var beroende av att ha sin terapeut med sig vid förhören eftersom erkännandena avsåg sådant som tidigare hade kommit fram i terapin. Vid den här tiden hade Kjell Långbergs slutat sin anställning vid Säters sjukhus och försökte ordna plats för Sture Bergwall vid en klinik i närheten av sin nya arbetsplats i Skåne. Enligt journalanteckningarna var

skälet till förflyttningen att polisutredningen skulle kunna fortgå i nära samarbete med Kjell Långbergs. Det framgår även att Christer van der Kwast kontaktade Göran Källberg och påtalade vikten av en fortsatt nära kontakt med Kjell Långbergs för den fortsatta polisutredningens skull. Efter att Kjell Långbergs tagit kontakt med den rättspsykiatriska kliniken i Växjö meddelade chefsöverläkaren i Växjö Göran Källberg att Sture Bergwall var välkommen, men att den fortsatta terapin i så fall skulle bedrivas av psykologer på den egna kliniken. Av Göran Källbergs journalanteckningar framgår att det beskedet föranledde Christer van der Kwast att kontakta chefsöverläkaren i Växjö, varefter denne ändrade sig och gick med på att terapin med Kjell Långbergs kunde fortsätta.

I slutet av februari 1994 beslutades att Sture Bergwall skulle överflyttas till den rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Avgiftning av bensodiazepiner påbörjades. Efter att ha varit i Växjö under två veckor i mars 1994 återvände dock Sture Bergwall, av skäl som inte framgår av journalen, till Säters sjukhus. Den medicin som han tidigare fått vid Säters sjukhus återinsattes. Birgitta Ståhle övertog arbetet som Sture Bergwalls psykoterapeut och under våren träffades de mellan två och fyra gånger i veckan. Under terapisamtalen regredierade Sture Bergwall många gånger kraftigt, vilket enligt Birgitta Ståhle bland annat innebar att han fick kontakt med de tidiga barndomshändelser som hade återberättats genom de mord som nu utreddes av polisen.

Den 4 juli 1994 avvek Sture Bergwall från Säters sjukhus och återkom till kliniken två dagar senare efter att själv ha kontaktat personalen och polisen.

Enligt en journalanteckning av Birgitta Ståhle var perioden efter sommarsemestern mycket intensiv med tre terapisamtal i veckan. Den terapeutiska processen hade även påskyndats med anledning av åklagarens besked om en kommande vallning i Piteå. Även under hösten träffades Sture Bergwall och Birgitta Ståhle tre gånger i veckan.

Av Birgitta Ståhles journalanteckningar framgår att Sture Bergwall under hösten 1994 gick igenom förundersökningen avseende mordet på Charles Zelmanovits. Delar av innehållet synes ha behandlats under terapin.

6.3. Tingsrättsprocessen

6.3.1. Förberedelsen inför huvudförhandlingen

På åklagarens begäran förordnade tingsrätten, lagmannen Richard Brännström, Sven-Åke Christianson att såsom sakkunnig avge yttrande angående Sture Bergwalls allmänna minnesfunktioner och betingelserna för Sture Bergwalls utsaga i psykologiskt avseende.

Sven-Åke Christianson inkom med två yttranden till domstolen, dels ”Sakkunnigutlåtande rörande allmänna minnesfunktioner hos Thomas Quick” av den 3 oktober 1994, dels ”Sakkunnigyttrande angående betingelser för Thomas Quicks utsaga i psykologiskt avseende” av den 3 oktober 1994.

I utlåtandet rörande allmänna minnesfunktioner redovisades resultaten av ett minnestest med Sture Bergwall. I den sammanfattande kommentaren står det följande.

TQ medverkar väl vid de olika minnestesten. Han förstår snabbt instruktionerna och genomför testuppgifterna med god motivation. TQ:s korttidsminnesfunktion är mycket god. Resultaten visar också att TQ har en god förmåga att organisera språkligt material vid själva inlärningstillfället. TQ:s testvärden för att lära in verbal information över längre tid (jfr långtidsminnesfunktion) ligger inom den nedre delen av normalområdet. Mot bakgrund av TQ:s goda verbala förmåga, vilket dokumenterats i tidigare psykologutlåtande av leg psykolog Louise Crona (1991-03-04), är detta senare resultat något förvånande. En anledning till den relativt sett låga prestationsnivån för verbal inlärning kan bero på TQ:s dagsform. Denna var något nedsatt både vid testtillfället den 14 april och den 8 sept (bland annat på grund av medicinering och sömnlöshet natten innan). En annan anledning kan vara konsekvenser av långvarig medicinering och tidigare missbruk av alkohol och andra droger. TQ:s förmåga att snabbt plocka fram information som lagrats i minnet sedan lång tid tillbaka, dvs flera år, är god (se test av ordflöde, semantisk minnesinformation samt självbiografiska minnen). TQ visar också genom självskattningar att han inte upplever någon uttalad minnesproblematik i vardagslivet. Sammantagna visar de olika deltesten på en efter omständigheterna normal minnesfunktion.

Innehållet i sakkunnigyttrandet angående ”betingelser för Thomas Quicks utsaga i psykologiskt avseende” beskrevs som bakgrundsinformation om vad en gärningsman kunde tänkas uppfatta, minnas och återberätta från ett våldsbrott han begått. Informationen, som uppgavs vara baserad på aktuella forskningsrön och klinisk erfaren-

het, redovisade även handlingsmönster hos seriemördare samt bakgrundsfaktorer för denna typ av brott. I yttrandet står bland annat följande.

Negativa händelser är svårare att komma åt, särskilt om lång tid förflutit, men att minnas dessa händelser med hjälp av ledtrådar eller igenkänningsinformation tycks sällan vara något problem. Oftast finns de traumatiska händelserna representerade i form av minnen av tankar, känslor och kroppsliga upplevelser. Minnesinformationen kan vara svår att uttrycka i ord, men kan ses tydligt genom olika symptom. Vanligtvis finns ett starkt motstånd mot att rapportera eller medge traumatiska händelser, speciellt om det rör sig om sexuella övergrepp. […] En god intervjuteknik för att komma åt känsloladdade/traumatiska händelser är att fråga efter centrala detaljer (detaljer som väcker känslor), känslor i sig (vi minns via våra känslor), tankar, kroppsminnen och luktupplevelser. Genom att återskapa det inre och yttre sammanhanget för gärningsmannen då brotten begicks ökar möjligheten betydligt för att han korrekt ska kunna minnas vad som hände. [---] Frivilliga falska erkännanden […] sker utan yttre tryck från polisen. Individen kan erkänna ett aktuellt brott som uppmärksammats i massmedia eller erkänna även om något brott inte föreligger. Det finns ett flertal tänkbara orsaker till detta. Personen ifråga kan ha ett sjukligt intresse för att bli känd, ett slags behov av erkännande. Dålig självkänsla kan också ge upphov till ’generaliserad skuld’ som framtvingar ett erkännande. Det blir då någon form av självbestraffning för tidigare handlingar och är särskilt vanligt hos deprimerade personer och när offret är en anhörig. En annan orsak kan vara att individen är oförmögen att skilja på vad han faktiskt har upplevt och vad som har sitt ursprung i fantasier. (Detta kan förekomma när en individ går från ett schizofrent till ett normalt tillstånd.) Ytterligare en orsak kan vara att man vill skydda någon, vilket är vanligt vid mindre brott men ovanligt vid grova brott som mord. Ofta är det yngre personer som skyddar äldre och ofta rör det sig om anhöriga. [---] Morden kan utgöra berättelser om händelser, traumatiska upplevelser, som de har varit med om. Dessa minnen leder till primitiva föreställningar, vilka gärningsmannen inte förmår artikulera medvetet. Morden blir det språk genom vilka upplevelserna kan uttryckas. Denna typ av gärningsmän känner sig bestulna och måste röva tillbaka det som på olika sätt har berövats dem. Att prata om det gör för ont (leder till depression), istället utvecklas hämndbegär och återkrav. Symtomen, handlingarna kan ses som överlevnadsstrategier. Morden blir ett sätt att återfödas till ett bättre liv. Våldtäkterna och dödandet kan symboliskt ses som ett sätt att ta sitt eget liv och samtidigt bli befruktad med sig själv, dvs att återfödas. (Handlingarna kan också ses som en våldtäkt av mamman som han vill skända.) Gärningsmannen bygger upp en illusion om att han genom förstörelse av andras liv kan återskapa och återupprätta det som berövats ho-

nom. När han uppnått sitt mål och fått sinnesfrid, hemsöks och förföljs han dock av det han själv ödelagt, eftersom detta ger upphov till en skuld. Den förföljande skulden upplevs som en attack på hans eget jag, vilket får honom att hata sina offer än mer. Hans ’perverterade gottgörande’ handlingar ger således ingen varaktig lindring. Gärningsmannen drabbas av offren för sin egen verksamhet och han fortsätter att mörda. Ju mer han dödar desto närmare kommer han en psykologisk kollaps. Ju längre kollapsen fortskrider desto våldsammare blir dödandet.[---] Oftast har seriemördare mycket detaljerade minnen från morden. Dessa minnen fyller en funktion för att återuppleva den spänning som mördaren söker i själva dödandet. Vissa gärningsmän har ett behov av att jämföra sina fantasier med minnesbilderna. Fantasierna är således beroende av att det finns detaljerade minnen från morden. Att bevara kroppsdelar och fotografier utgör ledtrådar för att minnas det speciella offret men också för att återuppleva upphetsningen av dödandet. Kroppsdelarna skapar intimitet och ger sexuell upphetsning, d v s gärningsmännen tillfredsställer sig själva framför/med kroppsdelarna eller fotografierna av kropparna. [---] En seriemördare mindes inte själva mördandet, däremot mindes han styckningen av kropparna, vilket var det som skapade upphetsningen. Att berätta om dessa gärningar väcker oftast alltför starka konflikter hos gärningsmännen och de har därför mycket stora svårigheter att tala om dessa handlingar.

Tingsrätten, Richard Brännström, inhämtade ett utlåtande enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning från chefsöverläkaren vid Säters sjukhus, Erik Kall. Utlåtandet skulle enligt tingsrätten avse huruvida det fanns medicinska förutsättningar för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Någon ny rättspsykiatrisk undersökning inhämtades inte av tingsrätten.

Inför huvudförhandlingen inkom Gunnar Lundgren med en skrift där han upplyste rätten om att det fanns en risk för att Sture Bergwall skulle drabbas av ångest när han berättade om dramatiska detaljer. Gunnar Lundgren förklarade dock att det ganska snabbt kunde hävas med ”en lugn stund och några piller” och framställde önskemål om att en vårdare skulle få sitta bredvid Sture Bergwall under huvudförhandlingen.

6.3.2. Huvudförhandlingen

Huvudförhandlingen hölls vid Piteå tingsrätt den 1 och 2 november 1994. Domare vid rättegången var lagmannen Richard Brännström.

Vid huvudförhandlingen hördes, utöver Sture Bergwall, målsäganden och Charles Zelmanovits bror FZ samt vittnena Seppo Penttinen, Charles Zelmanovits vän MS, jägaren som hittade människokraniet FL, den tidigare markägaren BK och den påstådda medgärningsmannens änka GS. Som partssakkunniga hördes Anders Eriksson och Lars Lidberg. Som domstolssakkunnig hördes Sven-Åke Christianson.

Av domen och huvudförhandlingsprotokollet framgår väsentligen följande.

Åklagaren Christer van der Kwast framställde sina yrkanden och Sture Bergwall uppgav att han erkände gärningen. Åklagaren utvecklade sin talan, vilket redovisades på följande sätt i tingsrättens dom.

Charles hade under kvällen den 12 november 1976 bevistat en skoldans på Pitholmsskolan i Piteå och begav sig därefter iväg i riktning mot sitt hem i närheten av SCA-fabriken i Munksund. Under hemvägen försvann han spårlöst. Den 19 september 1993 påträffade en jägare, FL, ett kranium i ett skogsområde på Norra Pitholmen, Piteå. Efter närmare undersökning har på denna plats påträffats bl a ytterligare skelettdelar. Skelettet har visat sig vara från Charles kropp. Under psykiatrisk vård har Thomas Quick erkänt att han berövat, bland andra, Charles livet och den förundersökning som skett har gett stöd för att Quicks erkännande är riktigt.

Åklagaren åberopade och föredrog följande skriftliga bevisning. Undersökningsprotokoll, bilder på den upphittade sågen, sakkunnigutlåtande från SKL, väderdata från SMHI, dödsbevis och identifikation av kroppen, utlåtande av rättsodontolog, kartor samt foton över fyndplatsen. Åklagaren åberopade även, som skriftlig bevisning som skulle anses föredragen, de rättsmedicinska utlåtandena av Robert Grundin och Anders Eriksson samt sakkunnigutlåtandena av Lars Lidberg och Sven-Åke Christianson.

Åklagaren förevisade en brun mockasko, en såg, en uppdragen dragkedja och en ärm till en skinnjacka.

Förhör hölls med Sture Bergwall inom stängda dörrar. Nedan följer ett citat av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.

Han var bekant med en person i Falun vid namn ÖS och de hade ett gemensamt intresse för yngre pojkar. De bestämde sig för att göra en utflykt tillsammans och de åkte på förmiddagen den 12 november 1976 i ÖS:s bil, en tvådörrars Opel, från Falun norrut och kom sent på kvällen fram till Piteå. De visste vad de ville och arrangerade bilens baklucka så att den skulle vid en inbromsning åka upp. De åkte runt litet i Piteå. Deras tanke var att hitta ett diskotek eller något liknande i sin jakt på en pojke. Det var en ren tillfällighet att de kom ut mot Pitholm. Han minns att de kom ut från centrala Piteå till ett villaområde. Han såg Charles gå efter vägen, de körde ikapp honom och bromsade sedan in bilen så att bakluckan åkte upp. Quick gick ut och inledde samtal med Charles angående bakluckan. Ganska snart märkte han att Charles var ledsen eller bedrövad och arg över något, troligen var det något problem med en kamrat eller flicka. Quick visade sympati för Charles och utnyttjade dennes misstämning. Inledningsvis föreslog han att de skulle skjutsa hem honom, sedan blev det tal om en sväng in till Piteå. Charles hade handskar på händerna och Quick minns att Charles tog av sig dessa, eftersom Quick ville känna hans hand. Detta skedde utanför bilen. Det förekom inte något tvång för att få in Charles i bilen, utan denne steg självmant in och satte sig i baksätet tillsammans med Quick. ÖS förde bilen i en U-sväng tillbaka in mot Piteå. Quick pratade med Charles om orsaken till hans nedstämdhet och sökte svara upp mot dennes behov och en viss förtrolighet uppstod. Senare, när de kommit ut mot en skogsväg, började de onanera åt varandra i bilen och Quick märkte att Charles började bli ängslig och orolig men ändock spelade med i sin ängslan. Quicks minnesbild av vägen är att det blev glesare med hus och att de kom ut på en skogsbilväg sedan de passerat en T-vägskorsning. ÖS stannade bilen vid ett timmerupplag. Sedan Charles tillfrågats om han ville onanera åt ÖS också, vilket han svarade positivt på, uppfattade Quick i ett ögonblick av psykotiskt beteende att Charles uttalade ’Alvar lever’, vilket tände stark ilska och aggressivitet hos honom. De stod utanför bilen och han tog framifrån ett kraftigt strupgrepp runt Charles hals och höll kvar greppet till dess han kände att Charles var död. Charles hann ingenting göra. ÖS, som stod fyra–fem meter ifrån och förväntat sig att Charles skulle onanera åt honom, hann heller inte göra något och fick utlösning, vilket Quick sedan utnyttjade för att göra ÖS delaktig i det skedda. Quick utnyttjade själv den döda kroppen sexuellt. Kroppen lyftes sedan in i bilens baksäte, där Quick satt med kroppen framför sig. De åkte sedan iväg, men de åkte inte långt utan stannade på en plats där vägen var litet bredare. De tog ut kroppen ur bilen och Quick bar den över ett bredare dike. Han minns att han blev blöt om foten. Kroppen bars in i skogen, som inte var gles men inte heller snårig och han har ett minne av myrdoft. De verktyg, som funnits med i bilen, en kniv och en såg, togs med in i skogen. Han minns dock inte vem som bar dessa. Han hade för avsikt att stycka kroppen.

ÖS var handlingsförlamad och grät mycket; han var upprörd över att en pojke dödats. Quick bar kroppen ett par hundra meter in i skogen och lade ned kroppen vid en sten och började styckningen. Han styrs av en sexualitet, där speciella kroppsdelar har ett visst symbolvärde, och visste vilka kroppsdelar han ville ha med sig. Han minns att han satt på en sten under styckningen och att han såg ÖS i närområdet. Han minns med bestämdhet att han med hjälp av kniv tog lös ena lårbenet och en eller båda händerna. Han är osäker om han tog med sig ett underben, från det andra benet i så fall, och har en minnesbild av att han tog lös en arm. Under styckningen hörde han liksom suckande ljud från kroppen och kände en sötaktig doft. Charles hade jeans och en glättig jacka och någon sorts collegetröja. Han bet i bröstvårtorna och bröt i knäet. Detta var någon typ av aggressiv handling gentemot ÖS, vilkens gråt tände ilska hos honom. Charles hade en livrem med ett speciellt spänne. Han minns bältet eftersom han använde livremmen för att binda ihop armarna. Han vet inte vart bältet tog vägen. Det är möjligt att bältet följde med från platsen. Han tog hand om de delar han ville ha med sig och lade delarna i en grå plastsäck, som fanns i bilen. De lade sedan kroppen i övrigt nedsänkt i mossan och övertäckt av mossa. Innan mossan lades över kroppen, lade han byxorna över den och drog igen jackans dragkedja. Under färden tillbaka mot Falun kom han i gräl med ÖS om de medhavda kroppsdelarna. Han tror att de färdades tillbaka till Falun i stort sett utan avbrott. Han tror att han tvättade sig vid någon bensinstation. Det var dag när de kom fram och ÖS släppte av Quick vid hans bostad, varvid Quick tog med sig plastsäcken och kniven. Han minns inte sågen. Han kan inte svara på var kroppsdelarna tagit vägen. ÖS blev deprimerad och tungsint efter händelsen och deras kontakt blev glesare. Den sista gången han träffade ÖS var samma dag denne sköt sig. Det var en solig dag och ÖS sökte upp Quick, som befann sig utanför sitt bostadshus med sina hundar. ÖS sade att han inte orkade leva och påminde Quick om Charles. ÖS sade att han skulle ta livet av sig och Quick svarade på ett aggressivt sätt: ’Gör det!’ – Han har inte något minne av att han läst något om Charles försvinnande. Charles talade ren svenska utan utländsk accent.

Härefter spelades video- och ljudupptagningen från vallningen och rekonstruktionen den 21 augusti 1994 upp. Huruvida inspelningen spelades upp i sin helhet eller enbart i valda delar framgår inte.

Vittnesförhör hölls med Seppo Penttinen. Nedan följer ett citat av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.

Vid förhören med Quick i Säter åkte man ut i terrängen för att Quick skulle få visa arten av skog, utseende på dike, lutningsförhållanden, växtlighet, mosslager, fuktighet, stenar m m. Quick gav en detaljrik skildring bl.a. av mossan och upplevde under promenaden tydlig

ångest. Den skogsbilväg de åkte, stämmer väl med utseendet i Piteå; något dike fanns dock inte där men väl i Piteå. Markens lutning och markvegetationen stämde väl liksom den massvegetation som Quick utpekade och hans beskrivning av den sten som skulle finnas på platsen i Piteå. Vid besöket i Piteå fick Quick veta när de närmade sig ett område som var intressant ur hans berättelses synpunkt. De parkerade bilen vid T-korsningen, där skogsbilsvägen mot Raraholmen mynnar. Quick fick i samband med detta ångestsymptom men visade att det var borta vid vägens krökning i riktning in mot Piteå som bilen parkerats när kroppen skulle begravas. Vad Quick visade på fyndplatsen stämmer väl med vad Quick uppgivit vid tidigare förhör och Quick tvekade inte vid konkreta frågor om åt vilket håll de skulle gå. På platsen där kvarlevorna återfunnits sade Quick att han kände igen platsen, men han stördes av att markytan förändrats vid undersökningarna. Quick redogjorde sedan för sina åtgärder på platsen med kroppen. Den plats som Quick angav att kroppen lades på, stämmer helt med den plats där Charles Zelmanovits kvarlevor hittades.

Sakkunnigförhör hölls med Anders Eriksson. Nedan följer ett citat av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.

Eftersom så lång tid gått har det inte varit möjligt att konstatera om några styckningsskador uppkommit. Uppgiften att kroppens överdel varit omsluten av en jacka kan förklara att förmultningen av kroppens överdel gått mindre långt än förmultningen av underdelen, som inte varit omsluten av klädespersedlar utan endast övertäckt av jeansbyxor. Ena lårbenet saknas liksom ett skenben och båda handflatorna. Quicks uppgift att han haft svårigheter med att separera lårbenet förefaller mycket rimlig och hans uppgifter om ljud från kroppen och om blodflöde i samband med styckningen är även sannolika. Han kan inte uttala sig om dödsorsaken men strypning är fullt möjlig.

Förhör hölls därefter med målsäganden FZ och övriga vittnen, vilka i huvudsak berättade på samma sätt som i polisförhören.

Sakkunnigförhör hölls med Lars Lidberg. Nedan följer ett citat av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.

Det är belagt att Quick tidigt debuterat med sexuell störning och vid den första rättspsykiatriska undersökningen 1970 konstaterades att Quick led av en mycket grav sexuell perversion, riktad mot främmande yngre pojkar, och att han under vissa förhållanden är utomordentligt farlig för annans personliga säkerhet till liv och lem. – Vad som är väsentligt i Quicks fall är att Quick blivit utsatt för övergrepp av fadern och modern och att det uppstått en koppling mellan sexualitet och aggressivitet. Det har blivit en stark laddning som leder till en benägenhet att tvångsmässigt upprepa handlingar. På något sätt iscen-

sätter Quick den kränkning han utsatts för och denna är sammankopplad med en sexuell laddning av lustkänslor. Med detta stämmer det väl att Quick gömmer bitar av dödade personer och behåller delar som någon form av talisman. Lidberg tror inte att Quick ljuger om händelsen och det är fråga om så pass annorlunda beteenden att man inte kan tro att fråga är om confabuleringar. Vad som framkommit om Quicks person strider inte emot riktigheten av hans uppgifter utan stöder dem. Det finns ingenting i den profil man sökt göra av Quick som gör det orimligt att han utfört gärningen och det finns positiva tecken i profilen som stöder detta. – Quick har lämnat uppgifter om att han begått fem mord på unga pojkar och det kan ses som en effekt av pågående behandling att han inte vid ett avvikande från sjukhuset begick ett ytterligare mord.

Sakkunnigförhör hölls med Sven-Åke Christianson. Nedan följer ett citat av redogörelsen i tingsrättens dom.

Denna typ av brott är obegriplig för de flesta. Man måste därför försöka beskriva de mekanismer som ligger bakom agerandet. Det karakteristiska för sådant handlande är att gärningsmannen oftast blivit utsatt för fysiska eller psykiska övergrepp under uppväxttiden. Föräldrar har inte sett till barnets intressen och ett kränkt barn kan uppleva skuld och skam och total värdelöshet. Det barnet upplevt tidigt kan vara katastrofalt för barnet, om det inte kan hantera sina känslor. Morden kan ses som en form av berättelse, ett omedvetet berättande om sina upplevelser. – Quick har erkänt gärningen, vilket inte är så vanligt. Erkännanden kan dock vara falska. Man talar om framtvingade falska erkännanden och erkännanden i den situationen att man inte minns något men godtar de omständigheter andra framlägger. Så är det inte i Quicks fall. Det finns också frivilliga falska erkännanden, där erkännandet sker för att få uppmärksamhet i media, eller för att det föreligger någon form av allmän skuld. I sådana fall kan människan inte skilja på verklighet och fantasi. Så är det inte för Quick. Många gånger kan det dock vara svårt för en gärningsman att avgöra vad som är självupplevt. Det kan vara svårt att komma åt minnena och man kan uppleva svår ångest när minnena aktualiseras. Det behövs s k inkörsportar i form av centrala detaljer, känslor, tankar, kroppsminnen och luktintryck för att minnet skall aktiveras. Några exempel är att Quick minns att Charles hade handskar utifrån att denne tog av sig dessa för att Quick ville känna hans händer, att Quick minns jackans glatthet, Quicks starka känsloupplevelse vid besöket på fyndplatsen, Quicks minne av skärpet som haft en viss funktion i samband med att han bar kroppen, Quicks minnen av lukter – luktminnet är ett starkt minne – och ljud – ljudintrycken förstärks vid starka känsloupplevelser. Det bör också påpekas att Quick uttrycker vad han inte minns. För Quick har det varit viktigt att bevara minnet, att återskapa upplevelsen och ett led i detta har varit att medföra vissa kroppsdelar och bevara dessa som ett sätt att sammansmälta med offret. Brottslighet av denna typ är

naturligtvis planerad men det är inte nödvändigtvis så att gärningsmannen är medveten om att han kommer att begå brottet. Två saker har utifrån tidigare erfarenheter noterats vid flerbrottslighet av denna typ. Den ena är att gärningsmannen på något sätt dokumenterar brottet, t ex genom att spela in offren, spara kroppsdelar eller klädespersedlar, kanske för att bevara samhörigheten med offret och återuppleva händelsen. Den andra är att det ofta finns en blandning av aggressivitet och sexualitet. – Christianson betvivlar inte att Quicks uppgifter är riktiga. Ingenting i samtalen med Quick har bestyrkt det naturliga tvivel som uppstår vid uppgifter av denna allvarliga beskaffenhet. Quick har en typ av reaktionsmönster som kan uppkomma inom en familj, där barnet känner sig hotat. En människa kan bevara minnen av händelser under mycket lång tid, om minnet är känsloladdat. I detta fall är det dessutom så att det varit viktigt att bevara minnet och repetera händelserna.

Sture Bergwall hördes om sina levnadsomständigheter. Bakom stängda dörrar föredrogs rättspsykiatriska utlåtanden av Marianne Kristiansson daterat den 25 mars 1991 och av Otto Brundin daterat den 16 mars 1970. Vidare föredrogs utlåtandet av Erik Kall, som tingsrätten, enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning, inhämtat för bedömning av huruvida det fanns förutsättningar för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Erik Kall uttalade bland annat att Sture Bergwall bedömdes lida av en allvarlig psykisk störning och att han var i oundgängligt behov av rättspsykiatrisk vård.

IZ:s och FZ:s målsägandebiträde advokaten Krister Finnsson framställde målsägandenas enskilda anspråk, som medgavs av Sture Bergwall.

Parterna slutförde sin talan och förhandlingen förklarades avslutad.

6.3.3. Piteå tingsrätts dom

Tingsrätten, lagmannen Richard Brännström och tre nämndemän, meddelade dom den 16 november 1994. Nedan citeras tingsrättens bedömning.

Quick har erkänt gärningen och hans erkännande får stöd av de uppgifter han själv lämnat. Någon teknisk bevisning som binder Quick vid brottet föreligger dock inte. Den bevisning som förebringats avser att bestyrka de uppgifter Quick lämnat om omständigheterna vid gärningens begående. Quicks uppgifter om att han hade en medgärningsman

får stöd av den omständigheten att ÖS enligt ÖS:s hustrus uppgifter hade en bil av det utseende som Quick berättat om och att ÖS av allt att döma hade homosexuella intressen och varit deprimerad under de sista månaderna innan han begick självmord på sätt Quick berättat. Enligt Penttinens vittnesmål har Quick under skogsvandring i Dalarna lämnat uppgifter om vegetation, lukter och terrängförhållanden som stämmer väl med förhållandena på fyndplatsen. Quick har vid besök på fyndplatsen på ett sätt som stämmer med fynden kunnat ange hur den döda kroppen lagts i mossan. Quicks uppgifter om vilka kroppsdelar som han medfört från platsen stämmer väl med fynden på det sättet att dessa kroppsdelar saknas på fyndplatsen. Dessa omständigheter utgör ett mycket starkt stöd för riktigheten av Quicks uppgifter. Till vad nyss anförts bör fogas att vad Lidberg anfört om Quicks person och tidigare beteenden stämmer väl med Quicks uppgifter om sitt beteende vid det åtalade tillfället. Vad Christianson uppgivit om Quicks minnesfunktioner och om sina erfarenheter av minnets funktioner talar vidare med styrka för att de uppgifter Quick lämnat är riktiga. Vid en sammanfattande bedömning finner tingsrätten att det måste anses ställt utom varje rimligt tvivel att Quick begått den åtalade gärningen. Omständigheterna vid brottet har varit sådana att brottet bör bedömas som mord.

Tingsrätten dömde Sture Bergwall för mord till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och biföll målsägandenas skadeståndsyrkanden.

6.4. Resningsprocessen

6.4.1. Inledning

Efter att Sture Bergwall i juni 2001 dömts för mordet på Johan Asplund, och därmed genom sex domar var dömd för mord på åtta personer, valde han att inte medverka i ytterligare polisutredningar om erkända mord för vilka åtal ännu inte hade väckts. Han var fortsatt intagen på Säters sjukhus för rättspsykiatrisk vård men avböjde ytterligare terapisamtal. Den tid som följde har Sture Bergwall själv valt att kalla för ”de sju tysta åren”.

Efter att journalisten Hannes Råstam tagit kontakt med Sture Bergwall gjorde Hannes Råstam två uppmärksammade dokumentärer om Sture Bergwall som sändes i SVT:s Dokument inifrån i december 2008. I dokumentärerna tog Sture Bergwall tillbaka sina erkännanden av samtliga mord han tidigare erkänt. Kritik riktades mot såväl rättsprocesserna som mot vården av Sture Bergwall.

I april 2009 ansökte Sture Bergwall om resning avseende mordet på Yenon Levi. Resningsansökningen beviljades i december 2009. Resningsansökningar kom därefter att ges in för alla morddomarna, varav den sista gavs in den 12 juni 2012. Samtliga resningsansökningar beviljades. Två av resningsansökningarna gjordes av åklagare och resterande av Sture Bergwall.

6.4.2. Åklagarens resningsansökan

Den 5 juni 2012 gav chefsåklagare Bengt Landahl vid Riksenheten för polismål in en ansökan om resning till Hovrätten för Övre Norrland avseende mordet på Charles Zelmanovits. Han yrkade att hovrätten skulle bevilja Sture Bergwall resning i målet och förordna att målet skulle tas upp på nytt av Piteå tingsrätt.

Som grund anförde han att Sture Bergwall hade återtagit sitt erkännande och nu förnekade att han hade dödat Charles Zelmanovits. Det återtagna erkännandet fick enligt åklagaren stöd av nya uppgifter som framkommit och som var ägnade att framkalla tvivel om att Sture Bergwall var skyldig till brottet. I resningsansökan gavs ett flertal exempel på sådana uppgifter. Omfattande bevisning åberopades. Som skäl för resning anförde åklagaren följande.

Denna resningsansökan grundar sig ytterst på den omständigheten att Sture Bergwall återtagit sitt erkännande av mordet på Charles. Det kan ifrågasättas om inte Sture Bergwall redan vid förhandlingen i tingsrätten skulle ha frikänts om han då hade förnekat att han dödat Charles. Som åskådliggjorts ovan med exempel från förhören med Bergwall har hans förhörsuppgifter visat att han inte lämnat en klar och detaljerad redogörelse och den har inte heller varit sammanhängande. Frågorna har många gånger varit ledande. De kan uppfattas som att det funnits en avsikt att få Bergwall att lämna uppgifter som mer varit anpassade för ett kommande åtal än att beskriva ett verkligt händelseförlopp. Detta talar mot att hans uppgifter varit riktiga. Åklagaren har i rättegången hävdat att den förundersökning som skett ger stöd för att Bergwalls erkännande är riktigt. Redan resultatet av den tekniska utredningen är sådant att det starkt kan ifrågasättas om det alls finns underlag för ett påstående att ett brott har begåtts. Polisens utredning om försvunnen person som inleddes den 13 november 1976 och de förhör som hölls med Charles kamrater i samband därmed, talar i stället mycket starkt för att Charles frusit ihjäl på den plats hans kvarlevor nästan sjutton år senare anträffades. Under den tid förundersökning pågick i målet var Sture Bergwall svårt psykiskt sjuk. Han var på Säters sjukhus föremål för terapi. Medi-

cineringen var så stark att han kan beskrivas som neddrogad. Mot den bakgrunden kan försvarets agerande i den här aktuella brottsutredningen och rättegången beskrivas som passivt. Det finns inte mycket i utredningen som visar på ifrågasättande av Bergwalls uppgifter i förhör eller vid andra förundersökningsåtgärder som exempelvis vallningar. Såväl Bergwall som hans försvarare synes ha varit inriktade på att åtal skulle väckas mot honom och att han skulle bli dömd. Domen överklagades inte heller. Sture Bergwall stod åtalad för ett synnerligen allvarligt brott. Den påtalade passiviteten från parterna att peka på alternativa händelseförlopp talar för att åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande. Vid tidpunkten för tingsrättens prövning av åtalet mot Sture Bergwall hade domstolen att pröva det material åklagaren då lade fram. Omfattningen av falska erkännanden från Bergwalls sida var inte känd vid det tillfället. Än mindre kunde man då veta att Bergwall skulle komma att åtalas och dömas för ytterligare sju mord vid sammanlagt fem nya rättegångar. Sture Bergwall har hittills, på väsentligen samma material, beviljats resning i fyra av dessa fall.

6.4.3. Sture Bergwalls yttrande

Den 11 oktober 2012 inkom Sture Bergwall genom ombudet advokaten Thomas Olsson med ett yttrande, en så kallad förklaring, till resningsansökan. Han anslöt sig till yrkandet om resning och yrkade för egen del att hovrätten skulle bevilja honom resning och med undanröjande av tingsrättens dom ogilla åtalet och lämna de enskilda anspråken utan bifall alternativt återvisa målet till tingsrätten.

Sture Bergwall presenterade i förklaringen en stor mängd omständigheter som legat till grund för tingsrättens bedömning men som kunde ifrågasättas.

I förklaringen redogjordes också för att erkännandena i huvudsak uppkommit som en följd av den terapi och medicinering Sture Bergwall fått på Säters sjukhus. Slutligen presenterades ett antal fall i tiden efter det aktuella målet där Sture Bergwall lämnat falska erkännanden och även falskeligen tillvitat andra personer allvarlig brottslighet. Även Sture Bergwall åberopade omfattande bevisning.

6.4.4. Hovrättens för Övre Norrland beslut

Den 1 februari 2013 beviljade Hovrätten för Övre Norrland, hovrättspresidenten Margareta Bergström samt hovrättsråden Susanne Möller och Tom Madell, Sture Bergwall resning i såväl ansvarsdelen som skadeståndsdelen och förordnade att målet skulle tas upp på nytt av Luleå tingsrätt. Som skäl för bedömningen i ansvarsfrågan anförde hovrätten följande.

Det aktuella målet rör ett försvinnande som inträffade för 36 år sedan. Förundersökningen avseende Sture Bergwalls inblandning i det eventuella mordet inleddes först efter det att kvarlevorna efter Charles påträffats 1994. Det var fråga om en relativt omfattande utredning. Sture Bergwall var vid denna tid även föremål för utredningar angående andra mord. Tingsrätten prövade målet efter huvudförhandling, där Sture Bergwall erkände och medgav ansvar för det mord han åtalats för. Förutom Sture Bergwall hördes ett antal vittnen. Domen grundades i allt väsentligt på Sture Bergwalls uppgifter. Den omständigheten att Sture Bergwall erkände gärningen vid huvudförhandlingen måste ha påverkat hur utredningsmaterialet presenterades under huvudförhandlingen. I resningsärendet framgår att vissa delar av materialet, som i belysning av att han nu förnekar gärningen kan bedömas vara relevant, inte förebringades under huvudförhandlingen. Detta är förklarligt mot bakgrund av Sture Bergwalls inställning men det finns dock flera skäl att ifrågasätta den berättelse som Sture Bergwall lämnade vid tingsrätten. Hovrätten konstaterar att Sture Bergwall under utredningen lämnade olika och motstridiga uppgifter om mordplats, mordvapen och tillvägagångssätt. Av de förhör som hölls med honom framgår att han anpassade sina uppgifter allt eftersom och att hans berättelse växte fram successivt. Detta är ägnat att reducera bevisvärdet av hans utsaga. Det framgår varken av tingsrättens dom eller protokoll att Sture Bergwalls olika uppgifter redovisades för tingsrätten i en sådan utsträckning att tingsrätten, vid bedömningen av tillförlitligheten av hans uppgifter, fullt ut hade möjlighet att beakta hur dessa uppgifter utvecklats och förändrats under utredningens gång. Vid bedömningen av vilket värde det nu åberopade materialet ska tillmätas kan konstateras att frågan om tillförlitligheten av Sture Bergwalls uppgifter var avgörande för tingsrättens ställningstagande att han skulle dömas för gärningen. Tingsrätten slog också fast att det inte fanns någon teknisk bevisning som band Sture Bergwall vid brottet. Som såväl åklagaren som Sture Bergwall påpekat saknas bevisning i form av vittnesiakttagelser, tekniska undersökningar eller biologiska spår som visar att ett brott har begåtts. I dessa för målet centrala delar var tingsrätten hänvisad till enbart de uppgifter som Sture Bergwall lämnade om händelseförloppet. I resningsärendet har åklagaren och Sture Bergwall pekat på omständigheten att det av det rättsmedicinska

utlåtandet framgår att det inte finns någon teknisk bevisning som visar på att Charles bragts om livet. Parterna har också ur förundersökningsmaterialet lyft fram omständigheter som tyder på att den av Sture Bergwall utpekade medgärningsmannen (bilföraren) inte var närvarande vid tillfället. Sture Bergwall har under förhören varit kraftigt påverkad av narkotikaklassade mediciner och andra läkemedel. Av det rättspsykiatriska utlåtandet av den 31 mars 20092 framgår att risken för falska erkännanden är förhöjd hos en person som under påverkan av de aktuella preparaten genomgår en suggestiv psykoterapi vars syfte är att väcka bortträngda minnen, i synnerhet om de genomförs hos en sårbar tvångsvårdad person som lider av en allvarlig psykisk störning. Vidare framhålls att bensodiazepiner är kända för att [ge] psykiska biverkningar i form av depersonalisation, förvirring och hallucinationer. Nya uppgifter rörande Sture Bergwalls person och uppväxt gör att sakkunnigvittnenas utlåtanden måste ses i ett nytt perspektiv. Utlåtandena baserades på de uppgifter om hans barndomsförhållanden som då var kända. Efter det att Sture Bergwall dömts för mordet på Charles har, med anledning av de andra förundersökningar mot honom som pågick, under perioden 1995–2001 förhör hållits med Sture Bergwalls syskon angående förhållandena i hemmet under hans uppväxt. I dessa förhör framtonar en annan bild av hemförhållandena än den som Lars Lidberg lämnat och som redovisats i domen. Det finns därför anledning att ifrågasätta bevisvärdet av såväl Lars Lidbergs som Sven-Åke Christenssons uttalanden. Sture Bergwall dömdes under åren 1994–2001 vid sex tillfällen för totalt åtta mord. Efter ansökan från Sture Bergwall har resning hittills beviljats i fyra fall […]. I dessa fall har de mot Sture Bergwall inledda förundersökningarna lagts ned. Detta förhållande äger viss relevans för trovärdigheten av Sture Bergwalls uppgifter allmänt sett. För det fall att det som nu har framkommit i resningsärendet och här har redovisats hade varit känt för tingsrätten, är det sannolikt att det inte skulle ha förelegat tillräcklig bevisning för att fälla Sture Bergwall till ansvar för brotten. Resning bör därför beviljas i ansvarsdelen. Med hänsyn till att saken inte kan anses vara uppenbar ska målet återupptas i tingsrätt.

Hovrätten bedömde det därefter som sannolikt att utgången i skadeståndsdelen skulle ha blivit en annan om de nya omständigheterna som låg till grund för resningen i ansvarsdelen lagts fram i den tidigare rättegången. Resning beviljades därför även i skadeståndsdelen.

2 Det utlåtande som här avses är ett utlåtande av Anna Dåderman, docent i psykologi vid Stockholms universitet, se avsnitt 3.3.2, 4.4.1 och 4.5.1. Utlåtandet gavs in av Sture Bergwall under resningsprocessen.

6.5. Luleå tingsrätts frikännande dom

Sedan resningsbeslutet meddelats beslutade åklagaren att lägga ned åtalet mot Sture Bergwall med motiveringen att den samlade bedömningen av det bevisläge som nu förelåg gav vid handen att en fällande dom mot Sture Bergwall för mord inte längre kunde emotses. FZ, som i egenskap av bröstarvinge efter den nu avlidna IZ även övertagit hennes talan, bereddes tillfälle att överta åtalet och yrka att de enskilda anspråken skulle handläggas som särskilt mål. FZ inkom inte med något yttrande.

Som en följd av åklagarens beslut att lägga ned åtalet yrkade Sture Bergwall frikännande dom och att skadeståndsanspråken skulle lämnas utan bifall.

I dom den 4 november 2013 meddelade tingsrätten, rådmannen Katarina Lindgren, att åtalet ogillades och att skadeståndstalan avskrevs.

6.6. Kommissionens iakttagelser och bedömningar

6.6.1. Brottsutredningens och förhörens genomförande

Sture Bergwall har inte vid något förhör lämnat en längre sammanhängande redogörelse för hela händelseförloppet. Vid några få tillfällen har han fått helt öppna frågor som inbjudit till fritt berättande. Vid dessa tillfällen har han dock inte svarat med någon spontan, längre redogörelse utan i stället mer kortfattat berättat om en viss del av händelseförloppet. Förhörsledaren har därefter inte fortsatt att uppmuntra Sture Bergwall att berätta vidare, utan oftast övergått till att leda förhöret framåt med hjälp av mer detaljerade frågor.

Vid flera tillfällen har frågorna i förhören varit ledande. Särskilt framträdande är det i förhöret den 9 maj 1994, när frågorna ställdes av Christer van der Kwast. Förhöret präglas av otålighet och vid flera tillfällen blev Sture Bergwall avbruten i sitt berättande. När Sture Bergwall gav ett svävande eller ologiskt svar ställde Christer van der Kwast flera gånger frågor som kan uppfattas som förslag på hur Sture Bergwall borde svara eller korrigera sin berättelse. I vår redogörelse under avsnitt 6.2.2 ovan har vi tagit med några exempel på sådana frågor och även beskrivit hur Sture Bergwall anpassade

sig till dem. Som exempel kan nämnas hur strypningen gick till, hur Sture Bergwall i bilen hanterade att Charles Zelmanovits underkropp var bar och nersölad med avföring, hur Sture Bergwall fick ut Charles Zelmanovits ur bilen, hur Sture Bergwall fick loss Charles Zelmanovits ben från kroppen och hur Charles Zelmanovits kläder togs med till fyndplatsen.

Seppo Penttinen har i förhören vid flera tillfällen ställt frågor på ett sådant sätt att han gett Sture Bergwall en ny uppgift eller en indikation om att något Sture Bergwall tidigare hade sagt var fel, vilket föranledde Sture Bergwall att anpassa sin berättelse. Som exempel kan nämnas följande. Trots att Sture Bergwall vid flera tillfällen upprepade att det var snö på platsen frågade Seppo Penttinen om Sture Bergwall kunde utesluta att det var barmark. Sture Bergwall svarade då att han inte kunde utesluta det. När Sture Bergwall sade att han ville minnas att Charles Zelmanovits hade haft en kavaj, men att han trodde att det var fel, sade Seppo Penttinen att alternativet om det inte var en kavaj ju var en jacka, vilket Sture Bergwall anpassade sig till. När Sture Bergwall uppgav att han hade använt en bågfil sade Seppo Penttinen att Sture Bergwall tidigare hade sagt att han använt en bågsåg, en uppgift som dock inte återfinns i förhören. Sture Bergwall nekade först till att han sagt bågsåg, men kom så småningom att ändra sig till att han hade använt en sådan. I tiden efter att en såg hade återfunnits i terrängen kring fyndplatsen sade Sture Bergwall att han inte trodde att sågen hade blivit kvarlämnad på platsen. På fråga från Seppo Penttinen om Sture Bergwall kunde utesluta att sågen hade blivit kvarlämnad svarade Sture Bergwall dock nej. Efter att Sture Bergwall inledningsvis berättat att Charles Zelmanovits hade haft boots på sig och senare ändrat det till ”skor av lättare typ”, tillfrågades han om Charles Zelmanovits kunde ha haft sådana mockaskor som tagits med till rekonstruktionen i Piteå. När Sture Bergwall var tveksam konstaterade Seppo Penttinen att Sture Bergwall ändå inte hade uteslutit den möjligheten, vilket Sture Bergwall höll med om. När Sture Bergwall berättade att han hade tagit med sig hela det vänstra benet frågade Seppo Penttinen om han var övertygad om att det var på det sättet, så att det inte var en sammanblandning mellan höger och vänster. Frågan ställdes sannolikt eftersom delar av det vänstra benet hade återfunnits på platsen. Sture Bergwall vidhöll först sitt svar, men kom senare att bli osäker på vilket ben han hade tagit med sig.

Berättelsen om vilka kroppsdelar som tagits med från platsen blev till slut mycket svävande. Uppgiften om medtagna kroppsdelar var något som tingsrätten kom att fästa stor vikt vid i sin bedömning. När Sture Bergwall berättade att bilen hade parkerats längs en raksträcka i en nedförslutning sade Seppo Penttinen, som då hade varit och rekognoserat kring fyndplatsen, att han tyckte att Sture Bergwall såg tveksam ut och påminde honom om att han kunde lämna utrymme för felsägningar. Vid vallningen pekade Sture Bergwall i stället ut en uppförslutning i en kurva.

Även beträffande andra detaljer har Seppo Penttinen, när Sture Bergwall lämnade en uppgift som inte stämde med de faktiska förhållandena, på olika sätt ifrågasatt svaret, frågat om Sture Bergwall varit säker på uppgiften eller helt enkelt påstått att han förmedlat en osäkerhet. När Sture Bergwall trots det inte korrigerat sitt svar synes det ha fått till följd att saken lämnats därhän och det förefaller inte som att Sture Bergwall i tillräcklig mån behövde förklara hur det kom sig att uppgifterna inte stämde. Som exempel kan nämnas Sture Bergwalls uppgift att mordet skedde 1977 och inte 1976, att mordet skedde en vanlig vardag och inte natten mellan fredag och lördag, att mordplatsen låg nordväst och inte sydost om stadskärnan och att Charles Zelmanovits hamnade på mage och inte på rygg i fördjupningen. En anledning till att Sture Bergwall inte behövde förklara de felaktiga uppgifterna kan ha varit att Sture Bergwall under brottsutredningarna förmedlade att han hade svårt att minnas och berätta om morden och att han i vissa fall medvetet sade fel för att ”tygla sin ångest”. Sådana felaktiga uppgifter kallade han för ”medvetna avvikelser”, se avsnitt 13.1 och 13.2.2.

Ytterligare en iakttagelse beträffande förhören är att polisen även under förhörspauser och vid telefonsamtal förefaller ha fått uppgifter från Sture Bergwall om händelseförloppet utan att dessa samtal dokumenterades.

Av förhöret den 14 april 1994 framgår det att Sture Bergwall tidigare hade bett Seppo Penttinen att ta reda på när ÖS avled. Först efter erhållet svar verkar Sture Bergwall i förhör ha berättat att ÖS var medgärningsman. Det saknas uppgifter om när, hur och varför frågan ställdes och även hur det kom sig att Seppo Penttinen valde att utreda frågan. Det tycks inte heller som att denna upptakt till berättelsen om att ÖS var medgärningsman innebar att uppgiften i sig blev ifrågasatt.

Trots den betydelse det hade för utredningen att Sture Bergwall lämnade så många kontrollerbara uppgifter som möjligt vidtog åklagaren inte några åtgärder för att förhindra Sture Bergwalls tillgång till massmedia och externa kontakter. Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen uppgett att ett häktningsbeslut inte hade gynnat Sture Bergwalls vilja att berätta och att det dessutom, på grund av utredningarnas omfattning, hade blivit en allt för lång häktningstid. Med tanke på att Sture Bergwall redan var föremål för tvångsvård och därigenom begränsad i sin rörelsefrihet ifrågasätter vi inte åklagarens beslut att inte begära Sture Bergwall häktad, men konstaterar att det därmed inte fanns några egentliga begränsningar i Sture Bergwalls informationstillgång. Detta borde, liksom den omständigheten att det var känt att Sture Bergwall tog del av vad som rapporterades i massmedia, i högre grad än vad som tycks ha varit fallet ha påverkat åklagarens bedömning av vilken tilltro man kunde ha till Sture Bergwalls uppgifter.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen uppgett att han och Seppo Penttinen hade en förtroendefull relation. Enligt Sture Bergwall upplevde han aldrig att han behövde oroa sig inför förhör eller vallningar eftersom han visste att han skulle få hjälp med att få uppgifterna rätt. Under pågående förundersökningar förmedlade dessutom Seppo Penttinen, enligt Sture Bergwall, vid några tillfällen uppgifter till Sture Bergwall om gjorda fynd eller andra faktiska omständigheter som Sture Bergwall inte tidigare hade berättat om. Enligt Sture Bergwall hände det även att Seppo Penttinen förmedlade sådana uppgifter till Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle för att Sture Bergwall i terapin skulle kunna bearbeta uppgifterna där. Sture Bergwalls uppfattning är dock att Seppo Penttinen i grunden ville väl och att Seppo Penttinen agerade i enlighet med Sven-Åke Christiansons instruktioner för hur utredningsarbetet skulle gå till. Såväl Seppo Penttinen som Birgitta Ståhle och Kjell Långbergs har dock tillbakavisat påståendet att Seppo Penttinen förmedlade uppgifter och Sven-Åke Christianson har uppgett att han inte gav några sådana instruktioner.

6.6.2. Vallningen och rekonstruktionen den 21 augusti 1994

Trots att vallningen påbörjades vid Piteå polisstation lät man inte Sture Bergwall visa vägen därifrån till fyndplatsen. Anledningen uppgavs i protokollet vara att Sture Bergwall var osäker på väderstrecken och man valde att köra direkt mot fyndplatsen. Först när det återstod 500 meter berättade de för Sture Bergwall att man befann sig i närheten.

Bilresan därefter förefaller inte ha dokumenterats på annat sätt än i Seppo Penttinens promemoria. Detsamma gällde promenaden genom skogen till fyndplatsen. Utskriften från ljudupptagningen omfattar enbart Sture Bergwalls uppgifter om var de skulle gå in i skogen mot fyndplatsen och vad Sture Bergwall berättade när han befann sig vid fyndplatsen. Filmen visar enbart delar av vad som utspelade sig vid fyndplatsen.

Att väsentliga delar av vallningen och rekonstruktionen inte har dokumenterats eller i vart fall inte framgår av tillgängligt material är en stor brist. Såväl Sture Bergwalls anvisning om var de skulle gå in i skogen som hur Sture Bergwall hittade fram till fyndplatsen genom skogen borde ha framgått av filmen. Vi saknar kännedom om varför så inte är fallet. För det fall Sture Bergwalls uppgift är riktig om att en eller två personer stod synliga vid fyndplatsen kan det inte uteslutas att tingsrättens bedömning av Sture Bergwalls förmåga att hitta rätt hade blivit annorlunda om även denna sekvens hade funnits med på filmen. Lika anmärkningsvärt är det att filmen från fyndplatsen saknar just den sekvens när dockan föreställande Charles Zelmanovits placerades vid fyndplatsen. Inte heller av övrig vallningsdokumentation kan det med säkerhet utläsas hur dockan lades på plats. Den dialog som enligt utskriften från ljudupptagningen föregick dockans placering, bland annat Seppo Penttinens uttalande: ”Ska vi lägga den där dockan där”, talar emot att Sture Bergwall angav var den skulle ligga. Att detta väsentliga moment av vallningen och rekonstruktionen inte framgår av dokumentationen utgör en stor brist i utredningen, särskilt eftersom Seppo Penttinen i vittnesförhöret sade att den plats Sture Bergwall angav att kroppen lades på stämde helt med den plats där Charles Zelmanovits kvarlevor hittades. Tingsrätten lade vid sin bedömning stor vikt vid att Sture Bergwall hade kunnat ange hur den döda kroppen lagts i mossan.

I dokumentationen från rekonstruktionen saknas vidare en fullständig redogörelse för rekvisitan. Såvitt framgår av förhöret med Sture Bergwall den 30 augusti 1994 använde man bland annat sådana mockaskor som Charles Zelmanovits hade på sig när han försvann. Sture Bergwall hade inte berättat om sådana skor, varför förfarandet även i denna del måste anses strida mot hur vallningar och rekonstruktioner bör genomföras.

Trots att Charles Zelmanovits försvann en novembernatt och att mordet, utifrån Sture Bergwalls egna uppgifter, hade skett i direkt anslutning till försvinnandet, genomfördes vallningen i augusti och påbörjades när det fortfarande var ljust ute. Möjligheten att bedöma rimligheten i påståendet att han burit den döda kroppen 200–300 meter rakt in i en mörk skog och att han kunde lämna detaljerade beskrivningar av markförhållandena gick därmed delvis förlorad.

Härutöver kan det ifrågasättas varför Sture Bergwalls fysiska förmåga att, mitt i natten och i huvudsak ensam, bära en kropp de cirka 200–300 meterna genom skogen till fyndplatsen inte kontrollerades eftersom det var en avgörande förutsättning för att hans berättelse var riktig. Sture Bergwall led dock periodvis av ryggsmärtor vilket kan vara en förklaring till att det inte skedde.

Avslutningsvis är det vår uppfattning att Sture Bergwalls agerande på fyndplatsen präglades av stor osäkerhet och avsaknad av såväl spontanitet som fritt berättande. Hans egen förklaring till det var att markförhållandena var så förändrade, något även Seppo Penttinen hänvisade till i förhöret vid tingsrätten. Ingen tycks dock ha ifrågasatt rimligheten i att han påstod sig ha en så bestämd uppfattning om markförhållandena utifrån vad han hade kunnat se en mörk novembernatt långt ute i skogen.

6.6.3. Vad fick tingsrätten veta?

Den information som vi har om vad som framkom under huvudförhandlingen baseras i huvudsak på vad som framgår av tingsrättens dom, huvudförhandlingsprotokoll och övrigt aktmaterial. Vi har därtill fått viss information vid våra möten med de olika aktörerna. Såväl Christer van der Kwast som Seppo Penttinen har vid kommissionens möten med dem påtalat att mycket kom fram vid

huvudförhandlingarna som inte kan utläsas av tingsrättens dom och protokoll. Christer van der Kwast har dessutom varit av uppfattningen att domstolarna inte tillräckligt väl i domarna redovisade alla omständigheter som lades fram. Även om så varit fallet kan vi vid en genomgång av materialet inte dra någon annan slutsats än att tingsrätten fick en bristfällig och ensidig information om vad som förekommit under förundersökningen. Tingsrätten tycks inte heller ha informerats om att det funnits uppgifter i förundersökningen som talade mot Sture Bergwall som gärningsman. Information som hade kunnat få betydelse för rättens bedömning av Sture Bergwalls skuld har med andra ord inte förmedlats vid huvudförhandlingen.

Som exempel på uppgifter av betydelse som inte kommit till tingsrättens kännedom kan nämnas följande.

Under förhörens gång ändrade Sture Bergwall sin berättelse om händelseförloppet i flera avgörande delar. Från att från början ha berättat att han ensam, en vanlig vardag vid sen eftermiddag eller kväll, träffade Charles Zelmanovits och därefter begick gärningen utan att klä av eller stycka kroppen, kom han slutligen att berätta att han tillsammans med ÖS mötte Charles Zelmanovits sent på kvällen, att han utnyttjade Charles Zelmanovits sexuellt såväl när denne var i livet som efteråt och att han därefter styckade kroppen.

Beträffande Charles Zelmanovits kläder lämnade Sture Bergwall flera olika uppgifter. Sture Bergwall berättade först om en fodrad jeansjacka, sedan om en svart blank täckjacka, därefter om en eventuell kavaj och slutligen om en jacka med dragkedja. Byxorna beskrev han först som svarta eller gröna finbyxor med en hake i byxlinningen och senare som jeans. Skorna beskrev han först som boots men senare som skor av lättare typ. De mockaskor han fick se vid rekonstruktionen sade han dock att han inte kände igen.

Under förhörens gång gav Sture Bergwall dessutom högst varierande uppgifter om varför Charles Zelmanovits följde med i bilen, hur det såg ut på den plats där de parkerade, hur Charles Zelmanovits kropp och kläder bars in i skogen, hur lång sträckan till fyndplatsen var, vilka kroppsdelar han styckade och tog med sig, vilken typ av såg han använde, om sågen användes vid styckningen eller inte, huruvida sågen kunde ha blivit kvarglömd på platsen samt i övrigt diverse detaljerade beskrivningar om vägar och bebyggelse i anslutning till fyndplatsen.

Att Sture Bergwalls uppgifter förändrades på detta sätt tycks inte ha förmedlats till tingsrätten. Det framgår inte heller att tingsrätten informerades om den påtagliga osäkerhet som präglade Sture Bergwalls berättande såväl i förhören som vid vallningen och rekonstruktionen i Piteå. Härutöver förefaller tingsrätten inte ha fått kännedom om hur Sture Bergwall hade vägletts och främst fått följdfrågor på just de svar som stämde väl eller att en fråga ofta lämnades därhän så snart ett tillräckligt korrekt svar hade erhållits.

Under förhören har Sture Bergwall lämnat uppgifter som sedan aldrig ändrades och som motsades av de faktiska förhållandena och som därför i sig måste anses ha talat mot Sture Bergwall som gärningsman. Som exempel på sådana uppgifter som inte tycks ha kommit till tingsrättens kännedom kan nämnas följande. Sture Bergwall uppgav att mordet skedde 1977 trots att Charles Zelmanovits försvann året innan. Enligt Sture Bergwall låg fyndplatsen och platsen där de först mötte Charles Zelmanovits nordväst om Piteå centrum, trots att fyndplatsen och den plats Charles Zelmanovits sist var sedd låg sydost om Piteå centrum. Sture Bergwall berättade att det var mycket snö på platsen, trots att uppgifter från SMHI visade att det var barmark. Sture Bergwall sade att han trodde att bilen de färdades i var blå medan GS uppgav att ÖS:s bil var gul. Sture Bergwall beskrev att Charles Zelmanovits ansikte var mörkt och håret mörkt och kraftigt, vilket inte stämde med hur Charles Zelmanovits såg ut.

Vid huvudförhandlingen tycks vidare Sture Bergwall själv ha utelämnat ett flertal uppgifter om själva gärningen som han tidigare tämligen ingående hade berättat om men som inte stämde med de faktiska förhållandena. Som exempel kan anges att han vid huvudförhandlingen inte längre berättade att han tog med sig hela det vänstra benet och eventuellt även det högra, att han skar genom Charles Zelmanovits jacka och att han skadade något revben eller nyckelben. Enligt vad han själv har uppgett vid möte med kommissionen berodde detta på att han stämde av sina uppgifter mot förundersökningsmaterialet som han fick tillgång till efter att åtal väckts. Att Sture Bergwall gick igenom förundersökningen inför huvudförhandlingen framgår även av journalanteckningarna.

6.6.4. Advokaten

Av det material vi haft tillgång till har vi inte kunnat utläsa annat än att Gunnar Lundgren var relativt passiv under såväl förundersökningen som vid huvudförhandlingen. Han framförde inga invändningar mot förundersökningens genomförande, påtalade inte några skäl till varför Sture Bergwalls erkännande kunde vara falskt eller gjorde rätten uppmärksam på omständigheter eller bevis som åklagaren under huvudförhandlingen inte presenterade för rätten. Dessa iakttagelser stämmer även väl med hur Gunnar Lundgren själv, vid möte med kommissionen, har beskrivit att han utförde sitt uppdrag.

I enlighet med vad som redovisats ovan (avsnitt 3.2.3) är advokatens främsta skyldighet att visa trohet och lojalitet mot sin klient och att tillvarata dennes intressen, utan att främja orätt. Den negativa sanningsplikt som en offentlig försvarare har gentemot domstolen innebär inte annat än att advokaten inte får lämna eller stödja en uppgift som han eller hon med säkerhet vet är osann.

Gunnar Lundgren har vid möte med kommissionen uppgett att han ibland visserligen kunde tvivla på Sture Bergwalls uppgifter men att han mot slutet av utredningen blev ganska övertygad om att Sture Bergwall var rätt gärningsman. I utförandet av försvararuppdraget hade Gunnar Lundgren därmed att utgå från Sture Bergwalls erkännande av mordet och företräda Sture Bergwall med utgångspunkt i dennes önskan att bli dömd. Även om det finns utrymme för diskussion i fråga om hur lojalitetsplikten kan hanteras i de fall som klienten är exempelvis psykiskt sjuk, saknas det därför skäl att kritisera Gunnar Lundgrens agerande under förundersökningen och huvudförhandlingen.

När en advokat är ombud i en rättegång är han eller hon även skyldig att iaktta vad rättegångsbalken och andra författningar om processen föreskriver. Advokaten bör därutöver tillse att gällande regler och föreskrifter följs under förundersökningen och huvudförhandlingen så att klientens rättigheter tillvaratas på bästa sätt. Det har således funnits utrymme för Gunnar Lundgren att bland annat invända mot förordnandet av Sven-Åke Christianson som domstolssakkunnig på grund av gällande jävsregler för domstolssakkunniga, se avsnitt 3.2.4. och 6.6.5. Någon sådan invändning tycks dock inte ha gjorts, vilket visserligen även det kan ha varit en följd av överväganden utifrån lojalitetsplikten.

6.6.5. De sakkunniga

Anders Eriksson hördes som partssakkunnig i målet. Han skrev ett

utlåtande daterat den 10 oktober 1994. Utlåtandet bygger på rättsmedicinska bedömningar som i sig får förutsättas vara riktiga.

I utlåtandet konstaterade Anders Eriksson att Sture Bergwalls placering av Charles Zelmanovits kropp var förenlig med det faktiska läget av kroppen vid anträffandet. Att så var fallet har vi dock inte kunnat utläsa av dokumentationen från rekonstruktionen.

Sven-Åke Christianson hördes som domstolssakkunnig i målet.

Under förundersökningen var han anlitad som rådgivare åt polis och åklagare och närvarade även vid rekonstruktionen och vallningen. Inom ramen för den egna forskningen hade han dessutom egna samtal med Sture Bergwall. Redan dessa förhållanden är ägnade att inge vissa betänkligheter kring risken för sammanblandning med de olika roller han påtagit sig. Trots detta åtog han sig uppdraget som domstolssakkunnig, vilket måste anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga, se avsnitt 3.2.4. Även Christer van der Kwast, som initierade förordnandet, borde ha uppmärksammat jävssituationen och insett det olämpliga i förordnandet.

Vissa av Sven-Åke Christiansons råd innebar att man under förundersökningen frångick sedvanliga rutiner för hur vallningar och rekonstruktioner ska genomföras. Under vallningen och rekonstruktionen i Piteå interagerade han dessutom själv mycket aktivt med Sture Bergwall trots att hans roll i polisutredningen enbart beskrivits som rådgivande gentemot polis och åklagare. Av videofilmen och utskriften från ljudupptagningen framgår att han förmådde Sture Bergwall att placera sig på visst sätt vid fyndplatsen, något som fick betydelse för den efterföljande rekonstruktionen av förloppet. Hans agerande har därmed påverkat resultatet på ett avgörande sätt.

I närheten av Säters sjukhus genomförde Sven-Åke Christianson en rekonstruktion med Sture Bergwall där de provgick sträckan in i skogen till fyndplatsen. Möjligen förmedlade han även till Sture Bergwall hur lång den sträckan skulle vara eftersom vi, av utskriften från ljudupptagningen vid vallningen i Piteå, får uppfattningen att Sture Bergwall utgick från hur långt han och Sven-Åke Christianson hade gått när han bedömde hur långt in i skogen de skulle gå i Piteå. Om det förhöll sig på det sättet har Sven-Åke Christianson

även i detta avseende påverkat resultatet av vallningen. Sven-Åke Christianson har dock själv uppgett att det var Sture Bergwall som angav hur lång sträckan var.

När Sven-Åke Christianson hördes vid huvudförhandlingen uppgav han att han inte betvivlade att Sture Bergwalls uppgifter var riktiga och att ingenting i samtalen med Sture Bergwall bestyrkte det naturliga tvivel som uppstår vid uppgifter av denna allvarliga beskaffenhet. Han angav att gärningsmannen vid denna typ av brott oftast hade blivit utsatt för övergrepp under uppväxttiden och att morden kunde ses som ett omedvetet berättande om egna upplevelser. Denna uppfattning anses i vart fall i dag kontroversiell och det vetenskapliga stödet för slutsatsen kan därför möjligen ifrågasättas. I uttalandet låg underförstått även ett antagande om att Sture Bergwall hade varit föremål för övergrepp i barndomen, dock utan att han närmare preciserade vad han baserade den uppfattningen på.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen berättat att det hände att Sven-Åke Christianson under deras samtal förmedlade uppgifter från förundersökningarna till honom. Sture Bergwall har även uppgett att Sven-Åke Christianson i sin rådgivande roll gentemot polis och åklagare förespråkade metoden att låta Sture Bergwall få kännedom om uppgifter från förundersökningen. Detta har dock tillbakavisats av Sven-Åke Christianson.

Lars Lidberg hördes som partssakkunnig i målet. Han redo-

gjorde i sitt utlåtande bland annat för Sture Bergwalls egna uppgifter om föräldrarnas övergrepp. Han skrev även att erkännandena kom av en stark kraft och vilja att göra upp med det förflutna och att Sture Bergwalls sexuella driftssystem tidigt synes ha förvrängts genom barndomsupplevelser. Under huvudförhandlingen påtalade han att det som var väsentligt i Sture Bergwalls fall var att Sture Bergwall hade blivit utsatt för övergrepp som barn. Den enda informationskällan han hade om att Sture Bergwall varit utsatt för övergrepp tycks dock ha varit Sture Bergwall själv. I det rättspsykiatriska utlåtandet från 1970 ansågs tvärtom Sture Bergwalls hemförhållanden ha varit goda.

Lars Lidberg uppgav vidare att Sture Bergwall iscensatte den kränkning han utsatts för, utan att ange något närmare stöd för den slutsatsen. Lars Lidberg sade även att han inte trodde att Sture Bergwall ljög om händelsen och att han bedömde att det som fram-

kommit om Sture Bergwalls person stödde riktigheten i dennes uppgifter.

Av det ovan redovisade framgår att Lars Lidberg inför rätten lade fram uppgifter om sakförhållanden och presenterade slutsatser som i huvudsak inte hade annat stöd än Sture Bergwalls egna uppgifter. Det är oklart huruvida han tydligt klargjorde detta för rätten. Uppgifterna kom att få betydelse för tingsrättens bedömning.

6.6.6. Vården

Av tillgängligt material framgår att Sture Bergwall började berätta om mordet på Charles Zelmanovits i terapin med Kjell Långbergs och att polisutredningen inleddes som en följd av vad som framkommit under terapin. Birgitta Ståhle närvarade vid ett av förhören samt vid vallningen och rekonstruktionen i Piteå.

I enlighet med vad som redovisats ovan, avsnitt 6.2.4, har Birgitta Ståhle, Seppo Penttinen och Christer van der Kwast uppgett att det fanns en tydlig skiljelinje mellan brottsutredningen och terapin. Deras uppgifter motsägs av vad Sture Bergwall har berättat om bland annat hur uppgifter från förundersökningen förmedlades till honom via terapin. Ord står därmed mot ord.

Av innehållet i journalanteckningarna är det svårt att dra någon annan slutsats än att det i vart fall tycks ha förekommit kontakter mellan vården och brottsutredarna. Journalanteckningarna utvisar inte bara att de morderkännanden som för närvarande utreddes även behandlades i terapin. Brottsutredningens olika stadier tycks dessutom ha påverkat terapins utformning och omfattning, till exempel inför vallningen och rekonstruktionen i Piteå och huvudförhandlingen. Den information som fördes mellan brottsutredningarna och psykoterapin tycks emellertid i stor utsträckning ha förmedlats av Sture Bergwall själv.

6.6.7. Tingsrättens processledning och bevisprövning

Processledning

Vid huvudförhandlingen tillät tingsrätten åklagaren att, på ett sätt som torde stå i strid med principen om bevisomedelbarhet och principen om det bästa bevismedlet, höra Seppo Penttinen om hur Sture Bergwall hade berättat och agerat vid vallningarna i Säter respektive Piteå och hur detta stämde med tidigare förhörsuppgifter. Eftersom tingsrätten, på grund av målets speciella karaktär, behövde få kännedom om i vilken utsträckning Sture Bergwalls uppgifter redan från början överensstämde med faktiska fynd och omständigheter får det anses ha funnits visst fog för beslutet att tillåta bevisningen. Följden blev dock att tingsrätten fick en delvis tillrättalagd bild av såväl Sture Bergwalls tidigare förhörsuppgifter som hur han hade agerat vid vallningen i Piteå. Om tingsrätten, i samband med förhöret, hade begärt att få granska bakgrundsmaterialet till vissa för bevisvärderingen betydelsefulla uppgifter hade rätten inte enbart behövt förlita sig på Seppo Penttinens egen sammanfattande tolkning. Någon sådan granskning av bakgrundsmaterialet tycks dock inte ha skett.

Inför huvudförhandlingen förordnade tingsrätten, efter hemställan från åklagaren, Sven-Åke Christianson som domstolssakkunnig i målet. Som påpekats ovan, avsnitt 6.6.5, måste förordnandet anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga. Av det tillgängliga materialet framgår dock inte om tingsrätten, vid tiden för förordnandet, kände till Sven-Åke Christiansons rådgivande roll under förundersökningen eller det faktum att denne inom ramen för sin forskning hade haft egna samtal med Sture Bergwall. Det bör dock åligga den domare som förordnar en domstolssakkunnig att utreda lämpligheten i förordnandet. Om så hade skett torde följden ha blivit att Sven-Åke Christianson inte hade förordnats som domstolssakkunnig utan att åklagaren i stället hade åberopat honom som partssakkunnig.

Inför domstolens bedömning i påföljdsfrågan valde tingsrätten att inhämta ett yttrande från chefsöverläkaren vid Säters sjukhus i stället för att förordna om en ny rättspsykiatrisk undersökning. Lagen tillåter visserligen ett sådant förfarande. Det hade dock förflutit mer än tre år sedan det senaste rättspsykiatriska utlåtandet utfärdades. Den nya brottsligheten var dessutom av betydligt mer

allvarlig art och påstods ha en nära koppling till Sture Bergwalls psykiska hälsa. Härtill indikerade den externa rättspsykiatriska bedömningen av Lars Lidberg att det fanns ett behov av en ny rättspsykiatrisk undersökning. Det synes därför kunna ifrågasättas om det inte hade varit lämpligare att låta Sture Bergwall genomgå en ny rättspsykiatrisk undersökning.

Bevisprövning

Tingsrätten stod inför en ovanlig situation med en tilltalad som nästan 20 år efter gärningstillfället självmant erkände ett mord och med en åklagare och en försvarare som båda argumenterade för en fällande dom. Inte desto mindre hade tingsrätten att pröva om det var ställt utom rimligt tvivel att Sture Bergwall hade begått gärningen eller, med andra ord, om det framstod som så osannolikt att det gått till på annat sätt än vad åklagaren gjort gällande att det kunde betraktas som uteslutet.

Som ett led i den bedömningen hade rätten, för att kunna bedöma tillförlitligheten i åklagarens uppgifter, att ta ställning till huruvida åklagarens utredning och den åberopade bevisningen var tillräckligt robust. En sådan prövning är i många avseenden nära sammankopplad med bevisvärderingen men innebär i sig ett ställningstagande till om åklagarens påståenden om händelseförloppet i tillräckligt hög grad är kontrollerade mot kända fakta och om utredningen är så noggrant genomförd att eventuell ytterligare utredning inte kan riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärningspåståendet. Huruvida tingsrätten gjorde en sådan prövning, och hur tingsrätten i så fall resonerade, framgår inte av domen.

En viktig utgångspunkt för prövningen av utredningens robusthet borde dock ha varit att orsaken till Charles Zelmanovits död inte hade kunnat fastställas och att det saknades såväl teknisk bevisning som vittnen till stöd för åklagarens gärningspåstående. Den bevisning som fanns bestod huvudsakligen av kontroller av Sture Bergwalls egna uppgifter mot kända omständigheter och faktiska fynd. Den påstådde medgärningsmannen ÖS hade avlidit och kunde inte höras. Av utredningen framgick det därför inte vilken inställning ÖS själv hade till gärningspåståendet och det saknades möjlighet att fullständigt utreda dennes eventuella medverkan eller, för

den delen, den tänkbara möjligheten att ÖS hade varit gärningsman och Sture Bergwall medhjälpare.

Även utredningen beträffande Sture Bergwalls förmåga att hitta fram till fyndplatsen och själv visa hur kroppen låg hade stora brister eftersom dessa sekvenser inte fanns med på den vallningsfilm som visades för rätten.

Beträffande Lars Lidbergs utlåtande och uppgifter under sakkunnigförhöret var en viktig utgångspunkt att Sture Bergwall hade varit utsatt för allvarliga övergrepp som barn. Även i Sven-Åke Christiansons uppgifter under sakkunnigförhöret har ett antagande om övergrepp i Sture Bergwalls barndom varit underförstått. Någon utredning till stöd för att sådana övergrepp faktiskt hade skett, till exempel i form av journalanteckningar eller förhör med Sture Bergwalls syskon, förelåg dock inte i målet.

Den utredning som fanns om Sture Bergwalls livsföring och göranden vid den aktuella tiden var mycket begränsad, varför det inte kunde anses utrett huruvida han hade haft faktisk möjlighet att befinna sig i Piteå vid tiden för mordet.

Dessa brister borde tydligare ha uppmärksammats och analyserats i tingsrättens dom, och då särskilt utifrån hur bristerna inverkade på bevisvärderingen.

I tingsrättens redogörelse för värderingen av den framlagda bevisningen förde tingsrätten fram följande omständigheter till stöd för åklagarens gärningspåstående.

Sture Bergwalls uppgift om att han hade en medgärningsman fick enligt tingsrätten stöd av att ÖS hade haft en bil av det utseende Sture Bergwall berättat (en tvådörrars Opel) samt att ÖS hade homosexuella intressen och varit deprimerad före självmordet.

Tingsrätten presenterade även tre olika omständigheter som enligt tingsrätten utgjorde ett mycket starkt stöd för riktigheten i Sture Bergwalls uppgifter. Den första omständigheten var Seppo Penttinens uppgift om vad Sture Bergwall vid vallningen i Säter hade berättat om vegetationen, lukterna och terrängförhållandena på platsen. Den andra omständigheten var att Sture Bergwall vid fyndplatsen kunde berätta hur den döda kroppen lagts. Den tredje omständigheten var att Sture Bergwalls uppgifter om vilka kroppsdelar han tog med från platsen stämde med vad som saknades på fyndplatsen. Avslutningsvis konstaterade tingsrätten att Lars Lidbergs uppgifter om Sture Bergwalls person och tidigare beteende samt

vad Sven-Åke Christianson uppgett om Sture Bergwalls minnesfunktioner med styrka talade för att de uppgifter som Sture Bergwall lämnat var riktiga.

I redogörelsen för värderingen av den framlagda bevisningen förklarade tingsrätten inte närmare på vilket sätt de detaljer om ÖS som Sture Bergwall hade lämnat ansågs ge stöd för att ÖS var medgärningsman. Vidare presenterade tingsrätten inte vilket stöd den hade för slutsatsen att Sture Bergwall hade kunnat visa hur kroppen lagts eftersom detta inte framgick av rekonstruktionsfilmen. Samma sak gäller slutsatsen att Sture Bergwalls uppgifter om medtagna kroppsdelar stämde med gjorda fynd eftersom han inte detaljerat tycks ha redogjort för det vid huvudförhandlingen.

Tingsrätten redovisade inte i domen hur den värderade de uppgifter som i varierande grad talade mot åklagarens gärningspåstående. Som exempel på sådana uppgifter kan nämnas att orsaken till Charles Zelmanovits död inte hade kunnat fastställas, att det enligt utlåtandet från SKL inte fanns spår av våld på klädresterna och inte heller blod eller vävnadsrester på kläderna eller sågen samt att det inte, enligt Robert Grundins rättsmedicinska utlåtande av den 29 augusti 1994, fanns några tecken till verktygsspår på skelettdelarna. Därutöver synes Sture Bergwalls uppgift att han hade träffat ÖS samma dag som denne begick självmord inte vara förenlig med änkan GS:s uppgift om att självmordet inträffade på morgonen.

Slutligen tycks tingsrätten inte heller ha analyserat betydelsen av flera anmärkningsvärda omständigheter i Sture Bergwalls berättelse, som att till synes planlöst resa 70 mil för att hitta en pojke, sannolikheten för att han en mörk och kall novembernatt skulle bära en kropp flera hundra meter rakt ut i skogen för att stycka den samt möjligheten för honom att – trots mörkret – ha detaljerade minnen om vegetation och terrängförhållanden.

7. Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis

7.1. Inledning

Natten mellan den 12 och den 13 juli 1984 knivmördades de holländska makarna Marinus Stegehuis (mannen) och Janny Stegehuis (kvinnan) i ett tält på en rastplats vid sjön Appojaure i Gällivare kommun. Tältplatsen låg cirka 100 meter från väg 827, ”Vägen Västerut”, och tältet var uppställt knappt 30 meter från sjön. På platsen fanns även grön Toyota Carina parkerad.

Mordplatsen upptäcktes av turister på kvällen den 13 juli 1984. Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis låg då i tältet och hade båda en stor mängd knivhugg på olika delar av kroppen. Det fanns många genomstickningar i tältduken. På platsen återfanns bland annat en avbruten filékniv. Knivspetsen låg inne i tältet. En omfattande förundersökning inleddes, men någon gärningsman kunde inte bindas till brotten. Nio år efter morden inkom ett tips till polisen om en kamera som kunde ha tillhört Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. Utredningsarbetet intensifierades därefter återigen. Förundersökningen pågick alltjämt vid tiden för Sture Bergwalls erkännande av morden.

7.2. Förundersökningen

7.2.1. Polisutredningen före Sture Bergwalls erkännande

Tekniska och rättsmedicinska undersökningar

Av brottsplatsundersökningen framgår bland annat följande. Tältet bestod av ett gult innertält och ett brunt yttertält och tältöppningen, som var placerad mot sjön, vätte mot söder. Tältet hade rasat ihop och samtliga tio markförankringar var bortslitna. Tältöppningen och ett tillhörande insektsnät var stängda med dragkedjor. Innertältets baksida, som vätte mot norr, var uppriven och uppskuren lodrätt på två ställen. En av revorna var så stor att den bildade en öppning i tältet. På tältets västra långsida, nära tältåsen, fanns ett antal genomstickningar i både innertältet och yttertältet. På innertältets västra långsida, nära norrgaveln, fanns ett flertal genomstickningar nära marken.

Marinus Stegehuis låg i tältets västra del (den vänstra sidan sett från tältöppningen) och Janny Stegehuis låg mitt i tältet till höger om Marinus Stegehuis, med ryggen rakt under genomstickningarna i tältduken nära tältåsen. De låg med fötterna mot tältöppningen och med huvudena mot tältets norra gavel. Vid den norra gaveln fanns packningen och vid tältöppningen deras skor.

På platsen återfanns bland annat en avbruten filékniv med mörkt plasthandtag som sannolikt hade legat i ett veck på yttertältets ytterkant. Den avbrutna knivspetsen hittades inne i tältet.

Senare hittades dels en svart läderportfölj innehållande bland annat en brun läderhandväska och fodralet till filékniven, dels en kassettbandspelare som eventuellt hade tillhört Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. Portföljen anträffades intill väg 827, knappt två mil sydost om mordplatsen. Kassettbandspelaren anträffades drygt tio mil nordost om fyndplatsen.

På ett fotografi som vid den inledande brottsplatsundersökningen togs inifrån tältet mot den norra gaveln, kan man bland annat se en full soppåse med en ölburk högst upp. Soppåsen står i närheten av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis huvuden vid den större reva som bildade en öppning i tältduken. På ett fotografi som togs senare samma dag kan man se att soppåsen delvis hade vält och att ölburken hade ramlat ut.

En rättsmedicinsk obduktion genomfördes av Anders Eriksson, överläkare vid Statens rättsläkarstation. Av obduktionsprotokollet avseende Marinus Stegehuis framgår bland annat följande. Marinus Stegehuis var cirka 167 centimeter lång med en snarast något tunn kroppsbyggnad och kort mörkblont hår. Han hade cirka 25 olika knivhugg, främst kring höger axel, armhåla och bröst samt vänster skuldra. Han hade även en skada i nacken, en i halsen, några skador i bakhuvudet och en på baksidan av höger lår. Underarmarna hade skador som kunde vara så kallade avvärjningsskador. Det fanns tecken på trubbigt våld mot ansiktets vänstra del med bland annat krosskador inom överläppens vänstra del och en spricka i en överkäksprotes.

Av obduktionsprotokollet avseende Janny Stegehuis framgår bland annat följande. Janny Stegehuis hade kort, starkt gråsprängt hår. Hon hade cirka 20 olika knivhugg, främst kring fram- och baksida av vänster axel och på ryggen. Hon hade även en skada på halsen, en mitt på huvudet, en mitt på bröstkorgens framsida och en vid vänster höftben.

Av utlåtandena framgår därutöver gemensamt för Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis bland annat att det skärande och stickande yttre våldet hade orsakat döden, att fynden och omständigheterna angav att skadorna åsamkats av annan person samt att skadorna väl kunde ha uppkommit genom inverkan av i ärendet aktuell kniv.

Undersökningar gjordes av bland annat tältet, Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis kläder och övriga tillhörigheter, de upphittade

väskorna och kassettbandspelaren, cigarettfimpar samt fett- och blodfläckar på tältet.

Fingeravtryck, som inte kom från Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis, säkrades på bland annat den upphittade kassettbandspelaren och en av väskorna.

Fotografier tagna av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis framkallades och granskades och Janny Stegehuis dagboksanteckningar översattes.

I september 1993 beslagtogs i en lägenhet i Stockholm en kameraväska med diverse fotoutrustning som antogs ha tillhört makarna.

Den 17 mars 1994 genomförde Jan Olsson, kriminalkommissarie vid Rikskriminalpolisen, och Sture Pettersson, kriminalinspektör, en rekonstruktion på polisstationen i Luleå. Vid rekonstruktionen närvarade även bland annat Anders Eriksson, som då hade blivit chefsöverläkare, och underläkaren Christina Ekström, båda vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska institutet, Umeå.

Jan Olsson upprättade senare, den 28 juni 1995, en rapport över sina iakttagelser vid rekonstruktionen och övrig genomgång av materialet under åren 1993–1995. Under arbetet hade han, enligt rapporten, fört diskussioner med Sture Pettersson och Anders Eriksson. Jan Olsson drog bland annat följande slutsatser. Marinus Stegehuis skadebild gav intryck av att han under angreppet hade varit förhållandevis orörlig i kroppen, undantaget armar och ben, när han fick knivhuggen. Han fick först hugg mot framsidan av bålen och senare hugg mot ryggsidan. Under det senare angreppet borde tältet ha rasat ihop. Eftersom yttertältet inte var genomhugget där mannen låg pekade det på att yttertältet var undanvikt vid det angreppet eller att angriparen befunnit sig mellan innertältet och yttertältet. Såvitt gällde Janny Stegehuis hade yttertältet och innertältet genomstuckits 12–13 gånger uppe vid nocken vid platsen där hon låg. Detta hade skett sedan tältet rasat. Hon hade varit mer rörlig under angreppet än Marinus Stegehuis, vilket troligen betydde att Marinus Stegehuis angripits först. Omständigheter pekade på att tre knivar hade använts, varav filékniven var en.

Polisförhör

Diverse förhör hölls, bland annat med de personer som kom först till brottsplatsen, anhöriga till Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis, sådana som hade varit i kontakt med Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis under deras vistelse i trakten, personer som campade i närheten av deras tältplats samt de som sedermera kom att hitta väskorna och kassettbandspelaren. Förhör hölls även med en person som, efter att ha sett tv-programmet Efterlyst, kontaktade polisen och uppgav att han hade köpt en kameraväska som kunde ha tillhört Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. En fotokonfrontation gjordes för att få klarhet i vem han köpte kamerautrustningen av.

En man pekades ut som säljare av kamerautrustningen. I ett förhör som hölls den 15 februari 1994 förnekade den mannen inte att han sålt utrustningen, men kunde inte minnas hur han hade fått tag på kameran. Av skäl som inte framgår av förhöret frågade förhörsledaren mannen när han lärde känna en person vid namn JF och om han hade gjort några kameraaffärer med denne. Mannen svarade att han inte hade något minne av att han köpt någon kamerautrustning eller kameraväska av JF och att de enda affärer de hade haft ihop var knarkaffärer. Förhör hölls därefter bland annat med JF:s före detta flickvän och JF:s före detta hustru.

Förundersökningen pågick alltjämt vid tiden för Sture Bergwalls erkännande av mordet på Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis.

7.2.2. Polisförhör, vallning och rekonstruktion med Sture Bergwall

Under perioden november 1994 till augusti 1995 hölls 13 förhör med Sture Bergwall. Förhören är nedtecknade i dialogform och omfattar mer än 400 sidor. Därutöver förekom ett flertal telefonkontakter mellan Seppo Penttinen och Sture Bergwall, vilka huvudsakligen initierades av Sture Bergwall. De uppgifter som framkommit vid telefonkontakter har nedtecknats som referat i promemorior.

Såvitt annat inte särskilt anges nedan under respektive förhör närvarade polisassistenten, sedermera kriminalinspektören, Seppo Penttinen, Sture Bergwall och Sture Bergwalls offentlige försvarare. Advokaten Gunnar Lundgren var Sture Bergwalls offentlige försva-

rare fram till den 31 juli 1995 och i tiden därefter var advokaten Claes Borgström Sture Bergwalls offentlige försvarare.

Under förundersökningen genomfördes dessutom en rekonstruktion vid mordplatsen och en vallning i de närliggande trakter som Sture Bergwall hade lämnat uppgifter om i förhören.

Av en promemoria daterad den 21 november 1994 framgår att

Sture Bergwall sade att han nog borde konfronteras med uppgifter om dubbelmordet i svenska fjällvärlden eftersom han vid något tillfälle befunnit sig inom det aktuella området. Enligt Sture Bergwall hade tankarna på dubbelmordet uppkommit efter att journalisten Lennart Hård hade frågat honom om det pågick någon förundersökning mot honom angående detta. Denna promemoria är inte medtagen i förundersökningsprotokollet.

Den 23 november 1994 berättade Sture Bergwall bland annat

följande. Dagen före mordet anlände han ensam med tåg till Jokkmokk. Han handlade lite på Konsum men kände inte igen någon där. Utanför samemuséet stal han en herrcykel med tre växlar, av vilka bara två fungerade. Han cyklade hela vägen från Jokkmokk till sjön Appojaure [en sträcka på cirka tio mil] med avbrott för några timmars sömn i skogen på natten. Makarnas tält var ett grågult eller möjligen blått fyrmannatält med uppspända tvättlinor utanför. Tältet var placerat vid en tjärn ungefär 500–1 000 meter från bilvägen.

Han inledde angreppet mot makarna med att hugga mot tältets högra sida sett från tältöppningen. Makarna befann sig då i tältet. Mannen låg på den högra sidan och dog nog direkt av knivhuggen. Kvinnan låg på den vänstra sidan. Kvinnan hade långt mörkt hår och kom ut med överkroppen, som var bar, ur tältet. Eventuellt var hon ståendes på knä. Han började då hugga henne. Han makade sedan in henne i tältet igen, varefter han fortsatte att hugga från utsidan, in genom tältduken. Tältet rasade ihop och han såg kropparnas konturer under tältduken. De flesta knivhugg skedde på höger sida där mannen låg. Totalt rörde det sig om tio till tolv knivhugg. Nedan följer ett citat ur förhöret.

P [Seppo Penttinen]: 10–12. Sker det nåt annat än hugg emot tältduken eller jag tänker på det här infästningarna och så vidare. Hur pass stabilt det där tältet är?

Q [Sture Bergwall]: Öh.. men vad jag observerar det är ju att det här faller faller mot kroppen eller gö-gör kropp.. gör.. man ser kroppskonturerna. P: Mmm. Q: Öh.. så jag gör ingen observation vad jag minns nu i varje fall av.. av att nå fästen lossnar eller nånting sånt där.

Han berättade vidare att han högg med en kniv som var hans egen och som var större än en morakniv. När både mannen och kvinnan var döda skar han, av skäl som han inte kunde förklara, upp tältduken i längre repor på tre ställen. Efter morden cyklade han tillbaka till Jokkmokk och tog tåget till Falun.

Under förhöret fick Sture Bergwall frågan om han kände någon som heter JLAF. Sture Bergwall svarade då att han trodde att han hade träffat honom. [JLAF är samma person som JF, den man som sedan tidigare förekom i förundersökningen. På grund av att det visade sig att han inte längre använde efternamnen L och A kallas han framöver för JF, även om Sture Bergwall själv växlade mellan namnen JF och JL.]

Under förhöret ritade Sture Bergwall en skiss över tältplatsen och en skiss över tältet. Han placerade tältet nära en tjärn och bilen några meter längre bort från tjärnen. I tältet ritade han in skor och packning längst till vänster från öppningen sett. Kvinnan låg bredvid skorna. Mannen låg till höger om henne. En pil visade att huggen mot mannen skedde från tältets högra långsida. Tre inringade pilar visade var det kunde förekomma större revor av kniv. Pilarna pekade mot den vänstra långsidans båda hörn och längst till vänster på norrgaveln.

Av en promemoria daterad den 25 november 1994 framgår att

det vid en telefonkontakt mellan Seppo Penttinen och Sture Bergwall den 24 november 1994 uppkom en frågeställning om riktigheten i de uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat i förhöret. Sture Bergwall uppgav att han hade lämnat fel uppgifter om färgen på tältet, om att kvinnan var bar på överkroppen och om att det funnits uppspända tvättlinor på platsen. Sture Bergwall förklarade de felaktiga uppgifterna med att han försökte ”dra sig ur” misstanken.

Den 25 november 1994 tog Sture Bergwall del av innehållet i

promemorian av den 25 november 1994 och bekräftade att uppgifterna i den stämde.

Den 12 december 1994 närvarade även Birgitta Ståhle, legitime-

rad psykolog och Sture Bergwalls psykoterapeut. Enligt förhörsprotokollet kom förhöret till stånd eftersom Sture Bergwall under terapisamtalen hade lämnat uppgifter som Sture Bergwall ansåg var av betydelse för utredningen. Birgitta Ståhle skulle, enligt önskemål från Sture Bergwall och Gunnar Lundgren, redogöra för dessa uppgifter. Sture Bergwall skulle endast bekräfta uppgifterna eftersom han ”inte ånyo förmår att genomgå den ångest det skulle innebära att på nytt helt med egna ord berätta om händelsen”. De delar av förhöret som berörde terapisamtalen är borttagna genom så kallad maskering. Även i de läsbara delarna framgår dock att Birgitta Ståhle själv ibland redogjorde för eller ställde frågor till Sture Bergwall om sådant som han hade berättat för henne.

Sture Bergwall berättade bland annat följande. I Konsumbutiken såg han en kund som han kände igen och som han undvek. I Jokkmokk träffade han en bekant, JF, som han följde med hem. Därefter åkte de en tvåsitsig grå Folkvagnspickup till Porjus och hämtade sprit. Sedan åkte de vidare till Appojaure och begick morden. JF visste vart han skulle när de åkte till tältplatsen och han var den som startade det hela. Tältet var ett blått tvåmannatält. Sture Bergwall berättade att JF använde våld mot paret genom att lyfta en tung sak. Seppo Penttinen frågade om det var en sten, varvid Sture Bergwall nickade. Sture Bergwall berättade att stenen användes mot mannen, någonstans på överdelen av kroppen. JF slog med stenen men inte så att det blev några skador. Det var JF som skar i tältduken. Sture Bergwall uppgav att han var inne i tältet och utdelade hugg. Under hela angreppet högg han totalt mellan fyra och nio gånger. Kvinnan kom inte ut ur tältet med överkroppen, och han tror att dragkedjan till tältöppningen var stängd. Nio hugg utdelades mot kvinnan och fem mot mannen.

Av en promemoria daterad den 13 december 1994 framgår att

Seppo Penttinen och Sven-Åke Christianson, docent vid Stockholms universitet och legitimerad psykolog, samtalade över telefon och att Sven-Åke Christianson då befann sig på Säters sjukhus tillsammans med Sture Bergwall. När de avslutat sitt samtal lämnade Sven-Åke Christianson över telefonen till Sture Bergwall. Sture Bergwall berättade för Seppo Penttinen att han och JF hade glömt kvar den morakniv som JF hade använt på brottsplatsen.

Av en promemoria daterad den 15 december 1994 framgår att

Sture Bergwall, vid ett telefonsamtal med Seppo Penttinen ”om rent allmänt hållna förhållanden”, spontant nämnde bland annat att han lagt över mycket av sin egen aggressiva handling på medgärningsmannen och menade att han själv hade varit mer aktiv i gärningsmomentet. Han berättade även att alla knivhugg inte hade gått igenom tältduken. Vissa hade utdelats direkt mot personerna.

Den 19 december 1994 berättade Sture Bergwall bland annat att

JF inte utdelade så många hugg, om ens något. JF hade en morakniv och han själv en större kniv. Innan de lämnade platsen reste de ena gaveln på tältet så att det såg uppspänt ut, även om kroppskonturerna fortfarande syntes. Tältet var ungefär två och en halv meter högt. Mannen i tältet var mörk och nästan i hans egen längd. [Enligt uppgift är Sture Bergwall cirka 188 centimeter lång.]

Av en promemoria daterad den 21 december 1994 framgår att

Sture Bergwall dagen innan hade ringt till Seppo Penttinen och berättat att han hade hört på radio att det skulle ha försvunnit en transistorradio från platsen. Sture Bergwall sade att han egentligen hade haft ett minne av en radioapparat, men att han trots det inte tidigare hade kunnat få ur sig den uppgiften.

Den 17 januari 1995 sade Sture Bergwall bland annat att det nog

trots allt fanns uppspända tvättlinor utanför tältet och att han såg kvinnan i tältöppningen efter det att mannen hade träffats av de första huggen. På fråga från Seppo Penttinen om det fanns ytterligare någon kniv svarade Sture Bergwall att han tyckte att det var tre knivar som fanns med i det här. Den tredje kniven beskrev han sedan som tillhörande Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis och som ett av mordvapnen. Han berättade att mannen låg på samma ställe hela tiden medan kvinnan rörde sig runt i tältet och kämpade i tio minuter. Senare i förhöret beskrev Sture Bergwall hur han även hade varit inne med överkroppen i tältet och utdelat hugg mot mannens hals. Efteråt släpptes han av i Messaure och åkte rälsbuss därifrån till Jokkmokk.

I förhör den 31 januari 1995 berättade Sture Bergwall bland

annat att parets kniv hade ett olackerat handtag i ett ljusare träslag. Han trodde att det var JF:s kniv som blev kvar på platsen. Sture Bergwall nämnde att han vid något tillfälle hade träffat en bekant vid namn KR. Sture Bergwall ritade en skiss av tältet och placerade

revan på tältets vänstra sida från öppningen sett. Han markerade att den inledande attacken hade skett på tältets högra sida.

Den 9 februari 1995 sade Seppo Penttinen till Sture Bergwall att

Sture Bergwall i det första förhöret hade haft lite svårt att bestämma sig för om det var en dam- eller herrcykel som han tog. Sture Bergwall svarade då att han väl var ganska säker på att det var en damcykel. [Tre dagar tidigare hade ett förhör hållits med AH, som berättat att hon den 13 eller 14 juli 1984 blev bestulen på en grön treväxlad damcykel.]

Sture Bergwall berättade att cykeln togs med på bilresan till Appojaure och att den hamnade i Messaure. Han berättade att han träffade en bekant, KR, på muséet i Jokkmokk och att Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis också hade varit närvarande då. Han och JF hade även pratat med Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis när han och JF vid 20-tiden kom till Appojaure. Han blev arg på makarna eftersom han trodde att de felaktigt förnekade att de hade en son.

Mannen beskrevs återigen som i hans egen längd men kraftigare, dock med smal kroppsbyggnad. Kvinnan var ganska lång, men kanske ett huvud kortare än mannen och kraftigt byggd utan att vara tjock. I förhöret tog Seppo Penttinen upp att Sture Bergwall tidigare hade pratat om en större reva. Sture Bergwall bekräftade det och tillade att det var JF som hade åstadkommit den. Seppo Penttinen sade att han upplevde en liten osäkerhet hos Sture Bergwall i samband med att Sture Bergwall vid det förra förhöret skulle placera den större revan på en skiss. ”Ja, den finns.” svarade Sture Bergwall. Seppo Penttinen frågade då: ”Vad är det som gör osäkerheten, vilken, vilken, så att säga, sida eller gavel den ska finnas på?” Sture Bergwall svarade emellertid att han var ganska säker på att han hade placerat den på rätt sida. Efter det följde en utläggning av Sture Bergwall som är svår att följa, men som tycks innebära att det kunde vara tältöppningen i sig som var revan.

Om kvinnans skador berättade Sture Bergwall att han inte trodde att hon kunde ha fått någon skada på ryggen.

Tältet var jeansfärgat och det kunde möjligen ha funnits ett regnskydd över tältet. När han kom in i tältet kom han mot kvinnans högra sida och mannen fanns på hennes vänstra sida. Han var säker på att han inte hade kommit in vid makarnas huvudsida, men däremot kunde han ha kommit in från makarnas fotsida. Efter morden

åkte de tillbaka till den man som de tidigare köpt sprit av, för att byta kläder. De blodiga kläderna lämnade de hos mannen. Han trodde att cykeln togs med till Messaure, där han och JF skiljdes åt. Den person han träffade på Konsum hette HL.

Stenen låg inne i tältet och han såg inte mot vilken del av kropparna som stenen användes. Stenen användes nog mot båda makarna eller i vart fall mot kvinnan. Han såg inte JF inne i tältet och var ganska säker på att JF inte hade varit inne i tältet och att denne inte ens hade lyft på tältduken och tittat in.

Seppo Penttinen och Sture Bergwall diskuterade om det vore bra med ett rekonstruktionsförhör. Sture Bergwall sade att han i så fall ville ha ett ungefär likadant tält med dockor i, med samma typ av öppning för att kanske kunna skilja ut om det var en reva eller om det var öppningen som han hade gått in genom. Skadebilden och kropparnas placering skulle bli tydligare då, sade han.

Den 21 februari 1995 träffades Seppo Penttinen och Sture

Bergwall för att ”diskutera vissa omständigheter i den pågående utredningen”. Samtalet kom dock, enligt uppgift i protokollet, att utvecklas till ett förhör. Förhörsuppgifterna är nedtecknade i referatform. Bengt Eklund, avdelningsföreståndare vid Säters sjukhus, närvarade som förhörsvittne vid slutet av förhöret.

Sture Bergwall berättade bland annat att han först utdelade cirka tre knivhugg med en bredbladig jaktkniv mot mannen när denne låg invid tältväggen. Därefter flyttade han sig mot tältöppningen och utdelade ett eller två hugg mot kvinnan som då var i en slags upprättstående ställning. Han sträckte sig sedan över kvinnan och utdelade ytterligare knivhugg mot mannen, nu med parets kniv, som troligen träffade axelpartiets baksida. Han högg även mot mannens hals med parets kniv. Kvinnan rörde sig mer än mannen varför hennes skador borde vara mer spridda. Han sade även att han nu hade en bestämd uppfattning om att tältet hade ett slags regnskydd som markant avvek från tältets egen färg.

Av en promemoria daterad den 3 mars 1995 framgår att

Birgitta Ståhle ringde till Seppo Penttinen och berättade att Sture Bergwall under terapi hade lämnat uppgifter om de mord som han sade sig ha begått. Hon berättade att hon hade fört anteckningar om vad han hade sagt. Enligt promemorian berättade hon sedan, med Sture Bergwalls medgivande, för Seppo Penttinen vad Sture Bergwall hade sagt. Anteckningarna som hon förde skulle hon enligt prome-

morian lämna till Seppo Penttinen vid ett senare tillfälle. Anteckningarna återfinns dock inte i förundersökningsprotokollet. Av promemorian framgår att Birgitta Ståhle berättade att Sture Bergwall uppgett att han och JF hade tagit en kamera och en kameraväska.

Den 3 mars 1995 ringde Seppo Penttinen upp Sture Bergwall

med anledning av Birgitta Ståhles telefonsamtal tidigare samma dag. Sture Bergwall berättade bland annat att han under terapi kommit på att de i samband med morden tog en systemkamera. På fråga från Seppo Penttinen om Sture Bergwall hade läst om att en kamera hade försvunnit från tältet sade han att han inte hade något minne av det.

Den 9 mars 1995 berättade Sture Bergwall att han utdelade färre

än sex hugg mot kvinnan utanför tältduken.

Seppo Penttinen frågade vad syftet var med revan. Sture Bergwall svarade då att han trodde att det var JF:s sätt att demonstrera sin aggressivitet eller att revan gjordes för att träffa någon av kropparna. På Seppo Penttinens fråga om avsikten inte var att komma in och titta i tältet svarade Sture Bergwall nej. Sture Bergwall berättade att han trodde att han hade låtit bli att läsa om händelsen i tidningarna efter mordet. Seppo Penttinen frågade om Sture Bergwall hade sett någon uppgift i pressen om att det funnits en kamera. Sture Bergwall svarade då att han nu själv hade kontrollerat och läst och att kameran inte fanns nämnd. På fråga från Gunnar Lundgren om Sture Bergwall hade sett TV-programmet Efterlyst svarade han att han inte mindes det, men att det var möjligt.

Av en promemoria daterad den 16 mars 1995 framgår att Sture

Bergwall samma dag hade ringt upp Seppo Penttinen och bland annat berättat om ett ”spröt” till tältet som var i vägen och som han hade ryckt upp. Han hade då befunnit sig i ett psykotiskt tillstånd och uppträtt som fadersgestalten ”Ellington”. Tältduken föll därefter långsamt ihop. Detta skedde omedelbart innan de första huggen riktades mot mannen. Han hade dock samtidigt en bestämd känsla av att tältduken var spänd när de första knivhuggen gick in genom tältduken.

Den 22 mars 1995 berättade Sture Bergwall bland annat att han

och JF åkte mot Porjus efter morden och besökte en man i en bostad som han kallade för gammelmansbostaden. Därefter återvände de alla tre till Appojaure. Mannen tog med sig en väska från

platsen. Den väskan kastades sedan ut ur bilen. Hans känsla var att det var denna väska som hade omnämnts i pressen.

Av en promemoria daterad den 25 april 1995 framgår att Sture

Bergwall samma dag hade ringt upp Seppo Penttinen och berättat om något som vuxit fram under terapin med Birgitta Ståhle. Dessa uppgifter har dock tagits bort genom så kallad maskering.

Den 17 maj 1995 närvarade även Björn Jonasson som förhörs-

ledare tillsammans med Seppo Penttinen. Seppo Penttinen nämnde att det strax innan förhöret hade genomförts en fotokonfrontation vid vilken Sture Bergwall hade pekat ut JF. Seppo Penttinen påpekade att Sture Bergwall tidigare hade berättat att JF var tatuerad på armarna och frågade om Sture Bergwall kunde säga någonting om tatueringarna. Sture Bergwall kunde dock inte berätta någonting om motiven på tatueringarna. Anledningen till att han åkte till Jokkmokk vid tiden för gärningen var att JF hade ringt honom och ville träffas.

Den 10 juli 1995 genomfördes en rekonstruktion vid mord-

platsen. Enligt det protokoll som upprättades med anledning av rekonstruktionen närvarade, utöver Seppo Penttinen och Sture Bergwall, även Birgitta Ståhle, Sven-Åke Christianson, kriminalinspektör Thure Nässén och Bengt Eklund. Uppräkningen har visat sig inte vara fullständig och i vart fall Gunnar Lundgren, Jan Olsson och Anders Eriksson närvarade också. Inför rekonstruktionen införskaffades tält, bil, packning och annat som funnits på platsen. Av det protokoll som upprättades med anledning av rekonstruktionen framgår att platsen hade iordningsställts i det närmaste i samma skick som förhållandena var 1984. Detta uppgavs ha varit möjligt med hjälp av fotografier från platsen och övrigt utredningsmaterial.

Genomförandet av rekonstruktionen dokumenterades genom videoinspelning, ljudupptagning samt i det nyss nämnda protokollet. Vi har enbart haft tillgång till videoinspelningen i redigerat skick. Utskriften från ljudupptagningen är mer omfattande men inte heller den är helt komplett.

Innan rekonstruktionen påbörjades och förberedelserna med tältet pågick, framgår det av utskriften från ljudupptagningen att Sture Bergwall sade att han fick en spontan reaktion på kropparnas placering och uppgav att angreppet skedde från tältets vänstra långsida, det vill säga tvärtom mot vad han hade sagt innan. Han förkla-

rade dock inte närmare vad han menade med detta. Inom parantes görs i utskriften en förklaring som tycks ha tillkommit efteråt. Där står att Sture Bergwall i förhör hade beskrivit att angreppet börjat mot mannen och att det skett från höger sida, men att han nu på plats lämnade en spontan redogörelse för var angreppet hade startat.

Figuranter som skulle föreställa Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis placerades på den plats de hade legat när man fann dem. Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis placerades således med fötterna mot öppningen och huvudena mot norrgaveln. Mannen låg vid tältets vänstra långsida sett från öppningen och kvinnan till höger om mannen. Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis inbördes placering var tvärtemot vad Sture Bergwall hade berättat i förhören, men möjligen i överensstämmelse med vad han antytt strax före rekonstruktionens påbörjande.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen berättat att Seppo Penttinen och Sven-Åke Christianson, innan rekonstruktionen påbörjades, bland annat berättade för honom hur det hade sett ut på platsen, hur Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade legat i tältet samt att en viss del av tältduken hade varit uppvikt. Metoden att lämna information på det sättet ingick, enligt Sture Bergwall, i Sven-Åke Christiansons ”koncept” för hur en rekonstruktion skulle gå till. Dessa påståenden har dock tillbakavisats av såväl Seppo Penttinen som Sven-Åke Christianson.

Rekonstruktionen inleddes med att Sture Bergwall gick fram till figuranten JF. Sture Bergwall sade: ”Nu hugger vi ihjäl de jävlarna” varefter han aggressivt började hugga kraftigt mot yttertältets vänstra sida. Han lämnade sedan över kniven till JF och tog sig in i tältet via tältöppningen genom att dra upp dragkedjorna. Rekonstruktionen och inspelningen avbröts strax därefter på grund av Sture Bergwalls aggressivitet inne i tältet.

Om detta skeende har Sture Bergwall vid möte med kommissionen berättat att han var så medicinpåverkad att han hade glömt vad Seppo Penttinen och Sven-Åke Christianson hade berättat om förloppet och att han därför kom att göra på annat sätt. Under den paus som följde samtalade han dock återigen med både Seppo Penttinen och Sven-Åke Christianson som påminde honom om vad de tidigare hade berättat. Även Jan Olsson och Seppo Penttinen har vid möte med kommissionen berättat att Seppo Penttinen pratade med Sture Bergwall efter detta första rekonstruk-

tionsförsök. Såväl Seppo Penttinen som Sven-Åke Christianson har uppgett att de inte lämnade några uppgifter till Sture Bergwall om det faktiska förloppet.

När inspelningen återupptogs förklarade en speakerröst i den redigerade filmen att Sture Bergwall ville göra om rekonstruktionen eftersom den inte blev korrekt i början. Skälet till det angavs vara att han hade upplevt en så stark ångest över att det hela, i det korrekta fallet, ”skulle ha sett allt för planlagt ut”. När det första försöket avbröts hade han enligt speakerrösten upprepat: ”Det stämmer inte, det stämmer inte.”

Vid det andra rekonstruktionsförsöket började Sture Bergwall med att berätta att han och JF hade lossat på yttertältets markförankringar vid tältets västra och norra sida. Figuranten JF gick då fram och lossade på yttertältet och vek dessutom upp den nedersta yttertältduken en bit. Sture Bergwall visade sedan hur han och JF högg genom innertältets västra långsida nära marken och genom den norra gaveln. Han ställde sig därefter vid tältöppningen för att visa hur han tog sig in i tältet. Sture Bergwall sade att han skulle vilja ta sig in genom öppningen, antingen genom att öppna med kniv eller genom en öppen ingång. Seppo Penttinen frågade då om han var osäker på om det verkligen var så, varpå Sture Bergwall svarade ja. Kort därefter frågade Seppo Penttinen om han visste om angreppet mot kvinnan skedde från den sidan eller om det skedde från sidan där revan fanns. Sture Bergwall sade då att han blev osäker och ändrade sig till att han gick in från revan, det vill säga från tältets norra sida. Seppo Penttinen föreslog därefter att de skulle skära upp revan på tältets norra gavel. När Sture Bergwall tog sig in genom revan tyckte han inte att det stämde med kropparnas läge, bland annat eftersom mannens huvud kom så nära, och fortsatte att vara tveksam till hur han hade tagit sig in i tältet. Efter att ha skurit en ny reva längre österut på norrgaveln tog han sig in därifrån i stället. Han fick dock riva upp tältduken ytterligare för att komma in med hela kroppen. Inifrån tältet beskrev han hugg mot kvinnans överkropp, kvinnans buk och hals, mannens hals och kvinnans bäcken.

Därefter stod han utanför tältet vid den västra långsidan och utdelade ytterligare hugg mot Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis när tältet hade fallit ihop.

Avseende de inledande huggen på mannen, som skett genom tältduken på den västra långsidan nära marken, visade Sture Bergwall på Seppo Penttinen hur han högg mot magtrakten. Sture Bergwall var tydlig med att han inte stördes av revbenen.

Sture Bergwall berättade att JF använde en sten mot någon av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis genom tältduken. Sture Bergwall visste inte mot vem stenen hade använts och sade att han inte såg när det skedde. På uppmaning pekade han trots det ut ungefär var på tältet stenen hade använts. Seppo Penttinen sade då att han förmodade, baserat på hur Sture Bergwall pekade, att det var mannen som träffades av stenen. Sture Bergwall höll med.

På fråga från Anders Eriksson om någon av personerna försökte försvara sig sade Sture Bergwall att kvinnan, men inte mannen, försökte försvara sig. Mannen hade rört sin högra arm, men det uppfattade han inte som en försvarsrörelse.

Seppo Penttinen visade sedan sakerna som fanns i tältet och frågade Sture Bergwall om de hade ställt upp sakerna rätt och om Sture Bergwall kände igen dem. Efter ett samtal om tillhörigheterna avslutades rekonstruktionen på mordplatsen.

Den 11 juli 1995 genomfördes en vallning inom Gällivare polis-

område. Protokollet från vallningen saknar en redogörelse för vilka som närvarade. Av uppgifter i protokollet kan dock utläsas att i vart fall Birgitta Ståhle och Christer van der Kwast, överåklagare och förundersökningsledare, närvarade. Enligt Gunnar Lundgrens egna uppgifter vid möte med kommissionen närvarade även han. Vid vallningen berättade Sture Bergwall om vad han och JF hade gjort före och efter morden. Sture Bergwall berättade bland annat att de hade ätit middag med Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis vid tältplatsen och att han hade tyckt att kvinnan såg grotesk ut och därför velat döda henne. Han pekade även bland annat ut ett hus i Messaure som den ”gammelmansbostad” han tidigare nämnt i förhör.

Den 22 augusti 1995 närvarade Birgitta Ståhle som förhörsvittne.

Claes Borgström, som nu hade förordnats som Sture Bergwalls offentlige försvarare, närvarade inte. Sture Bergwall informerades om att polisen hade förhört den man som bodde i det hus i Messaure som Sture Bergwall vid vallningen hade pekade ut, och att mannen hade förnekat all inblandning i morden. Sture Bergwall berättade att han och JF planerade att begå brott för att komma

över pengar. Huset i Messaure skulle utgöra deras bas. Det var möjligt att han cyklade från Gällivare till Jokkmokk efter morden.

7.2.3. Övrig utredning

Utredning avseende misstanken mot JF

Under 1995 genomförde polisen diverse undersökningar och höll ett flertal förhör med anhöriga och bekanta till JF för att kartlägga vad han hade gjort vid tiden för mordet. JF hördes av polisen vid tre tillfällen; i maj, juni och september 1995. Dessutom hölls ett konfrontationsförhör med både JF och Sture Bergwall den 12 oktober 1995. Efter konfrontationsförhöret ringde JF och lämnade ytterligare uppgifter till polisen.

I september 1995 kontaktades polisen av JF:s före detta hustru, som även tidigare hade hörts. Hon berättade att hon under sommaren 1984 möjligen hade tagits in på Södersjukhusets psykiatriska akutmottagning i Stockholm och att JF hade varit med henne då. Journalanteckningar från mottagningen inhämtades och inkom till Rikskriminalpolisen den 26 september 1995. Av journalanteckningarna framgår att hon på kvällen den 13 juli 1984 hade kommit till akutmottagningen i sällskap med sin pojkvän.

JF förnekade i förhören konsekvent all inblandning i morden och förnekade även att han kände Sture Bergwall. Efter att under konfrontationsförhöret ha fått information om uppgiften om besöket vid Södersjukhuset uppgav han att han mycket väl mindes detta och lämnade även ytterligare detaljer om händelsen.

Under konfrontationsförhöret uppgav Sture Bergwall bland annat att han och JF hade badat bastu tillsammans, varpå JF frågade om Sture Bergwall visste vad han hade för tatueringar på ryggen och ena benet. När Sture Bergwall inte kunde svara konstaterade JF att motiven var ganska unika och att man inte skulle glömma motiven om man hade sett dem.

Trots att JF förnekade allt samröre med Sture Bergwall vidhöll Sture Bergwall att JF var hans medgärningsman.

I den sammanfattning av polisutredningen som återfinns i förundersökningsprotokollet står, angående utredningen om JF, att JF och Sture Bergwall under en period 1972–1973 vistades på Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, dock inte på samma avdelning. Det angavs

vidare att ett stort antal förhör och kontroller hade genomförts i syfte att klarlägga var JF hade vistats vid tiden för morden men att något totalt klarläggande inte hade gått att uppnå. Varken i denna sammanfattning eller i den särskilda sammanställning avseende JF som i december 1995 gavs in till tingsrätten inför huvudförhandlingen redovisades dock att det fanns uppgifter som talade för att JF hade varit på Södersjukhuset i Stockholm kvällen den 13 juli 1984.

Övriga förhör

I januari 1995 hölls ett polisförhör med AH, som den 16 juli 1984 hade polisanmält att hennes treväxlade damcykel hade blivit stulen på gatan i centrala Jokkmokk. Cykeln stals troligtvis den 13 eller 14 juli 1984. Cykeln hade fel på växlarna, eventuellt var det tvåans växel som krånglade. Förhör hölls även med tre män från Stockholm som hade besökt AH i Jokkmokk den aktuella perioden. Förhören hölls i syfte att fastställa tiden för cykelstölden.

HL, som hade studerat på Samernas Folkhögskola i Jokkmokk samtidigt som Sture Bergwall i början av 1970-talet, hördes med anledning av att Sture Bergwall i förhör uppgett att han sett HL på Konsum i Jokkmokk. I ett förhör i juli 1995 uppgav HL att han inte hade något minne av att ha träffat Sture Bergwall den aktuella tiden, men att det inte var otroligt att han då hade handlat på Konsum.

KR, som även hon hade studerat på Samernas Folkhögskola i Jokkmokk samtidigt som Sture Bergwall i början av 1970-talet, hördes vid ett flertal tillfällen under 1995 med anledning av att Sture Bergwall i förhör hade uppgett att han träffat henne på muséet i Jokkmokk. Hon berättade att de hade mött varandra en sommar på Gällivare tågstation och att det kunde ha varit 1984 eller 1987.

Vid vallningen pekade Sture Bergwall ut ett hus i Messaure. I det huset bodde enligt Sture Bergwall den man som han och JF hade besökt och som följde med när de senare återvände till mordplatsen. Förhör hölls med denne man, som förnekade all inblandning i gärningen och dessutom uppgav att han inte kände till vare sig Sture Bergwall eller JF.

Härutöver hölls förhör med personer från citykonditoriet i Jokkmokk, Folkhögskolan i Jokkmokk och med boende i Messaure.

Teknisk utredning

Fingeravtryck som hade säkrats vid brottsplatsundersökningen på vissa av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis tillhörigheter jämfördes med Sture Bergwalls och JF:s fingeravtryck, men visade inte någon överensstämmelse med dessa. Av materialet har vi inte kunnat utläsa att man i övrigt gjort några DNA-undersökningar eller andra tekniska utredningar för att bedöma Sture Bergwalls koppling till morden.

7.2.4. Särskilt om advokaterna, de sakkunniga och vården under förundersökningen

Advokaterna

Gunnar Lundgren närvarade vid de flesta förhören med Sture Bergwall samt vid rekonstruktionen och vallningen. Han närvarade dock inte vid de tillfällen som Sture Bergwall själv ringde upp Seppo Penttinen och lämnade uppgifter. Han närvarade inte heller vid förhöret den 21 februari 1995.

På Sture Bergwalls begäran entledigades Gunnar Lundgren den 31 juli 1995 och Claes Borgström förordnades i stället som Sture Bergwalls offentlige försvarare.

Vid förhöret den 22 augusti 1995 närvarade inte Claes Borgström. Claes Borgström närvarade dock vid konfrontationsförhöret med Sture Bergwall och JF den 12 oktober 1995.

De sakkunniga

Sven-Åke Christianson medverkade under förundersökningen vid

rekonstruktionen och vallningen. Under förundersökningen anlitades han även som rådgivare åt polis och åklagare. För en närmare redogörelse för vad Sven-Åke Christianson, Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och Sture Bergwall har berättat om Sven-Åke Christiansons rådgivande roll och om Sven-Åke Christiansons

egna kontakter med Sture Bergwall hänvisas till redogörelsen för Charles Zelmanovits-ärendet, avsnitt 6.2.4.

Anders Eriksson utförde den rättsmedicinska obduktionen av

Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. Han deltog även vid rekonstruktionen med Sture Bergwall samt vid den rekonstruktion på polisstationen i Luleå som genomfördes den 17 mars 1994. Han upprättade vidare, tillsammans med underläkaren Christina Ekström, ett rättsmedicinskt utlåtande, se nedan avsnitt 7.3.1.

Vården

Birgitta Ståhle närvarade vid förhöret den 12 december 1994 i syfte att redogöra för uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat under terapisamtal med henne.

Den 3 mars 1995 ringde Birgitta Ståhle till Seppo Penttinen och berättade att Sture Bergwall under terapi hade lämnat uppgifter om de erkända morden. Med Sture Bergwalls medgivande berättade hon även vad Sture Bergwall hade sagt.

Birgitta Ståhle närvarade vid rekonstruktionen och vallningen den 10 och 11 juli 1995. Hon närvarade därutöver som förhörsvittne vid förhöret den 22 augusti 1995 och även vid konfrontationsförhöret mellan Sture Bergwall och JF den 12 oktober 1995. Av protokollet från konfrontationsförhöret framgår dock inte anledningen till hennes medverkan.

I enlighet med vad som redovisats närmare i redogörelsen för Charles Zelmanovits-ärendet, se avsnitt 6.2.4, har såväl Birgitta Ståhle som Christer van der Kwast och Seppo Penttinen vid möten med kommissionen uppgett att det inte fanns något samröre mellan brottsutredningen och terapiarbetet och att samtliga var noga med att upprätthålla skiljelinjen däremellan. Under samma avsnitt framgår vidare att Sture Bergwall vid möte med kommissionen har förmedlat en motsatt uppfattning och berättat att det förelåg ett nära samarbete och informationsutbyte mellan polis, åklagare och psykoterapeuter.

Av journalanteckningar från Säters sjukhus från den aktuella tiden framgår bland annat följande. Enligt en journalanteckning gjord av Birgitta Ståhle den 2 mars 1995 träffades Sture Bergwall och Birgitta Ståhle för terapisamtal tre gånger i veckan. De fortsatte

då arbetet med att ”se de tidigare sammanhangen och hur dessa har återgestaltats i vuxen ålder”. Birgitta Ståhle beskrev att detta skedde parallellt med polisförhören. Nya minnen om våld mot vuxna hade kommit upp och den informationen hade överlämnats till polis och åklagare för vidare utredning. De bilder och minnesfragment som kom upp i terapin klarnade enligt Birgitta Ståhle allt mer och sammanhangen kring morden blev vartefter också tydligare. Senare i mars 1995 skrev Birgitta Ståhle att en anslagstavla på Sture Bergwalls rum, som enligt Sture Bergwall själv tydliggjorde var han befann sig i den terapeutiska processen, hade fotograferats av Seppo Penttinen eftersom den ansågs vara av polisiär betydelse. I en journalanteckning från den 12 juli 1995 uppgav Birgitta Ståhle att Sture Bergwall hade kunnat genomföra första dagen av rekonstruktionen i Gällivare på ett mycket tillfredsställande sätt. Genom en inledande regression hade han fått kontakt med hela händelsen och kunde därmed ta fram en hel minnesbild.

Överläkaren Staffan Persson skrev i en journalanteckning från den 19 juli 1995 att det inte fanns någon annan väg framåt än att successivt bearbeta allt som skett i samverkan med åklagarmyndigheten. Arbetet skedde enligt Staffan Persson ”givetvis var för sig, men mot samma mål”. Den 6 september 1995 antecknade psykologen Eva Sivertsson att hon hade haft kontinuerlig kontakt med Sture Bergwall sedan 1992 när hon arbetade som skötare på dennes avdelning. Under sommaren 1993, 1994 och 1995 hade hon dessutom haft samtal med Sture Bergwall under Birgitta Ståhles semester. Hon beskrev att hon var insatt i vad som skedde i den terapeutiska processen och i polisutredningarna och uppgav sig därför kunna finnas till hands för Sture Bergwall när Birgitta Ståhle inte var tillgänglig. Sedan november 1994 träffade hon Sture Bergwall en gång i veckan för samtal.

Enligt en journalanteckning av Birgitta Ståhle från den 13 oktober 1995 fick Sture Bergwall fortsatt terapi tre gånger i veckan. Långa perioder hade de dessutom daglig kontakt.

7.3. Tingsrättsprocessen

7.3.1. Förberedelsen inför huvudförhandlingen

Eftersom JF tidigare hade varit medmisstänkt för mordet på Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade tingsrätten förordnat en offentlig försvarare för honom. När åklagaren beslutade att lägga ned åtalet mot honom underrättades tingsrätten om det. Som skäl för nedläggningsbeslutet angav åklagaren att Sture Bergwalls uppgifter, mot JF:s bestridande, inte kunde anses utgöra tillräcklig bevisning. Eftersom det inte heller fanns teknisk bevisning eller annan bevisning kunde brott inte styrkas beträffande JF. Efter att tingsrätten förelagt JF att yttra sig över beslutet svarade JF att han inte hade någonting att invända mot att förundersökningen lades ned, men att han avsåg att stämma Sture Bergwall för falsk angivelse.

Tingsrätten, lagmannen Roland Åkne, inhämtade ett utlåtande enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning från chefsöverläkaren vid Säters sjukhus, Erik Kall. Utlåtandet skulle enligt tingsrätten avse huruvida det fanns medicinska förutsättningar att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Någon ny rättspsykiatrisk undersökning inhämtades inte av tingsrätten.

Sedan åklagaren begärt att tingsrätten skulle utse en sakkunnig i psykologi och föreslagit Sven-Åke Christianson, förordnade tingsrätten, lagmannen Roland Åkne, Sven-Åke Christianson att såsom domstolssakkunnig i psykologi lämna ett utlåtande om Sture Bergwalls allmänna minnesfunktioner och betingelserna för Sture Bergwalls utsaga i psykologiskt avseende. Sven-Åke Christianson inkom med två yttranden till domstolen, dels ”Sakkunnigutlåtande rörande allmänna minnesfunktioner hos Thomas Quick” av den 2 januari 1996, dels ”Sakkunnigyttrande angående betingelser för Thomas Quicks utsaga i psykologiskt avseende” av den 2 januari 1996.

Yttrandet om minnesfunktioner är i stort sett identiskt med det som gavs in inför Charles Zelmanovits-rättegången, se avsnitt 6.3.1, med tillägget att Sture Bergwall även genom en mängd intervjuer under 1995 hade visat en mycket god förmåga att minnas tidiga personliga upplevelser.

Innehållet i det andra yttrandet är mer omfattande men liknar i stora delar det som gavs in inför Charles Zelmanovits-rättegången, se avsnitt 6.3.1. I sammanfattningen, som är ny, står det följande.

Sammantaget visar forskningen att vi oftast minns centrala, personliga detaljer från starka känslomässiga upplevelser, dvs det kärnfulla i händelsen, ofta detaljer som är relaterade till handlingar och personer. Forskningen visar också att även om man inte minns vad som inträffat före eller efter en traumatisk händelse är det fullt möjligt att detaljerat återge en traumatisk upplevelse eller en handling som ett mord. Våldsbrott är starka känsloladdade händelser för gärningsmannen och även denne minns centrala detaljer, speciellt handlingar som har stark symbolisk, känslomässig innebörd. Den symboliska innebörden av mordet är ofta kopplad till tidigare traumatiska händelser och berättandet om dessa upplevelser blir ofta mycket svårt. Även objekt och detaljer som i sig kan vara neutrala men är kopplade till det mest symboliska kan vara svåra att berätta om. På grund av det starka känslotillståndet blir kringomständigheterna svåra att bevara. I mitt yttrande har jag även diskuterat olika former av falska erkännanden […]. Samtliga former av falska erkännanden stämmer dåligt in på de betingelser som gäller för Thomas Quicks erkännande och berättelse angående Appojauremorden.

En knapp vecka före huvudförhandlingen gav åklagaren in ett utlåtande utfärdat den 29 december 1995 av Anders Eriksson och Christina Ekström. I utlåtandet gjordes en jämförelse mellan de skador och karaktäristika som Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade uppvisat och de uppgifter som framkommit vid rekonstruktion och förhör med Sture Bergwall. I utlåtandet redovisades inte vilka förhör som låg till grund för utlåtandet och inte heller hur läkarna hade tagit del av dessa. I stället hänvisades det till ”de tillgängliga skriftliga och muntligt förmedlade förhörsuppgifterna”. Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen berättat att han skickade Sture Bergwalls slutliga förhörsuppgifter i uppspaltad form till Anders Eriksson för att fynden skulle jämföras mot de uppgifterna.

Utlåtandet utmynnade i en bedömning av huruvida de uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat kunde vara riktiga eller inte. Nedan citeras delar av utlåtandet. Från texten har av läsvänlighetsskäl tagits bort löpande hänvisningar till skadornas numrering i obduktionsprotokollet.

UTLÅTANDE

beträffande mannens skador

att Quicks uppgifter om mannen avseende dels skadornas lokalisation, dels frånvaron av skador på strupen, dels sårkanalernas riktningar på överkroppens framsida/sida respektive baksida, dels kroppsläget, överensstämmer väl med fynden vid obduktionen av Marinus Stegehuis; att Quicks påpekande vid rekonstruktionen att de inledande huggen mot mannen inte stördes av revben stämmer väl med fynden vid obduktionen av Marinus Stegehuis (frånsett att det förelåg genomskärning av det sjunde revbenets brosk på höger sida); att Quicks uppgifter om att mannen gjort avvärjningsrörelser med den högra armen stämmer väl överens med förekomsten av s k avvärjningsskador på Marinus Stegehuis övre extremiteter, framförallt den högra; att det, med hänsyn till förekomsten av skärande våld på bålens framsida och den högra övre extremiteten hos Marinus Stegehuis och frånvaron av sådant våld på hans rygg, framstår som sannolikt att de förstnämnda skadorna uppkommit när han varit rörligare – och därmed tidsmässigt föregått de sistnämnda – vilket överensstämmer med Quicks uppgifter om tidsordningen hos de skador som tillfogats mannen; att Quick inte redogjort för två av de skador som påvisats vid obduktionen av Marinus Stegehuis, nämligen en skada i nacken och en skada i den vänstra handen, men dessa skador täcks ändå delvis av Quicks redogörelse; att de skador på mannen som Quick uppger har uppkommit genom slag med en sten är väl förenliga med Marinus Stegehuis ansiktsskador och hans trasiga överkäksprotes; att Quicks beskrivning av mannens utseende m.m. stämmer väl överens med Marinus Stegehuis så när som på kroppslängden; att Quicks uppgifter om att mannens rörelser var mycket begränsade kan vara förenliga med Marinus Stegehuis kroppsläge vid anträffandet;

beträffande kvinnan

att Quicks uppgifter om flertalet skador på kvinnan stämmer väl överens med fynden vid obduktionen av Janny Stegehuis; att skadan på kvinnan i närheten av bukregionen kan vara samma skada mot kvinnans vänstra höft som Quick uppger att han utdelat genom att stöta kniven ’i botten’, vilket kan stämma med en skada vid den vänstra höften på Janny Stegehuis; men Quicks uppgifter om kvinnan angående dels skador på armarna, dels skador i ansiktet stämmer inte överens med obduktionsfynden, dock förekom skador på den vänstra överarmen nära axelpartiet; att Quicks uppgifter om hugg mot kvinnan i en upprätt ställning kan, med hänsyn till sårkanalernas riktning, vara förenliga med två skador på Janny Stegehuis överkropp;

att Quicks uppgifter om kvinnans utseende m.m. stämmer, förutom hårlängden, väl överens med Janny Stegehuis; att Quicks uppgifter om kvinnans kroppsläge stämmer till största delen väl överens med Janny Stegehuis kroppsläge, så när som på uppgiften angående den vänstra armens läge där dock armens läge kan förklaras av uppgiften om att han dragit kvinnan mot sig;

beträffande mannen och kvinnan

att kropparnas inbördes läge på fyndplatsen överensstämmer med Quicks uppgifter; att Quicks uppgifter om fördelningen av antalet hugg på mannen och kvinnan stämmer överens med obduktionsfynden så tillvida att antalet skarpkantade skador på Marinus Stegehuis var fler än på Janny Stegehuis, men med den procentuella fördelningen 56 % respektive 44 %; att antalet skador på hård kroppsvävnad var fler hos Janny Stegehuis än hos Marinus Stegehuis, vilket stämmer väl överens med Quicks uppgifter om skadorna på mannen och kvinnan; att Quicks uppgifter om dels ordningsföljden av huggen mot mannen i förhållande till huggen mot kvinnan, dels att kvinnan ’kämpade’ mer än mannen inte går att bedöma med ledning av obduktionsfynden;

beträffande mordvapen

[---]

övrigt

att Quicks uppgift om händelseförloppets varaktighet är sannolik; att antalet gärningsmän inte kan avgöras utifrån obduktionsfynden.

7.3.2. Huvudförhandlingen

Huvudförhandling i målet hölls vid Gällivare tingsrätt den 9, 10 och 11 januari 1996. Domare vid rättegången var lagmannen Roland Åkne. Av domen och huvudförhandlingsprotokollet framgår följande.

Vid huvudförhandlingen hördes, utöver Sture Bergwall, vittnena KR och HL, Sture Bergwalls tidigare studiekamrater, den kvinna som bestulits på sin cykel, AH, Seppo Penttinen, Jan Olsson och kriminalinspektörerna Sture Pettersson och Tony B Johansson. Som partssakkunnig hördes Anders Eriksson och som domstolssakkunnig Sven-Åke Christianson.

Parterna framställde sina yrkanden och Sture Bergwall uppgav att han erkände gärningarna. Åklagaren Christer van der Kwast utvecklade sin talan och lämnade först en bakgrundsredogörelse. I domen finns därefter följande redogörelse för åklagarens sakframställning.

Av vad som därefter framkommit synes Quick ha sammanträffat med makarna Stegehuis på platsen, därvid de – möjligen tillsammans med Quick – under kvällen ätit en enklare måltid. Quick har senare gömt sig i närheten av tältet intill dess att makarna Stegehuis gått och lagt sig. Han har därefter lossat yttertältets förankringar, lyft upp en del av yttertältet samt sedan med kniv inlett ett angrepp mot makarna med början genom att hugga kniven genom duken till det sålunda delvis frilagda innertältet. Marinus Stegehuis har även företett en krosskada i ansiktet. Två – eventuellt tre – knivar har kommit till användning. En av dessa knivar – en filékniv tillhörig makarna – återfanns senare utanför tältet. Knivbladet var avbrutet. I slutskedet har Quick, som dessförinnan genom en reva tagit sig in i tältet och också där utdelat knivhugg mot makarna, dragit ner yttertältet så att det kommit att täcka innertältet. Visst gods medtogs från brottsplatsen, bl.a. två väskor. Dessa väskor påträffades senare vid Renhagen utefter Vägen Västerut. En av makarna Stegehuis tillhörig kassettradio påträffades den 27 maj 1985 norr om Vittangi och en kameraväska med kamera och objektiv, också tillhörande makarna, har sedermera påträffats hos en hälare i Stockholm. Quick har vid förhör uppgivit att också en annan, av honom namngiven person – i det följande benämnd JF – skulle ha varit med honom vid förövandet av ifrågavarande gärningar. Då någon teknisk bevisning som binder denne person vid gärningen inte föreligger har förundersökning vad gäller nämnde JF lagts ned.

Åklagaren åberopade och föredrog bland annat brottsplatsundersökningsprotokoll, obduktionsprotokoll och dödsbevis samt förevisade väskor, kniv och presenterade undersökningsresultat från skador och fettfläckar på tältdukarna. Åklagaren föredrog även diverse bevisning till styrkande av vad Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade företagit sig den 11–12 juli 1984, bland annat Janny Stegehuis dagbok.

Av protokollet framgår att Claes Borgström yttrade sig sakframställningsvis men vad han sade framgår inte av domen.

Vittnesförhör hölls därefter med Sture Pettersson, som redogjorde för hur det såg ut på brottsplatsen och visade fotografier därifrån.

Sakkunnigförhör hölls med Anders Eriksson, som redogjorde för skadorna på Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. I samband

med förhöret visade han bland annat bilder från den rekonstruktion som gjordes på polisstationen i Luleå den 17 mars 1994. Beträffande hans och Christina Ekströms utlåtande beslutade tingsrätten att det skulle anses upptaget vid huvudförhandlingen utan att det lästes upp.

Förhör hölls med Sture Bergwall, som berättade väsentligen följande. Inledningsvis följer ett sammandrag av vad som framgår av tingsrättens dom.

Han lärde känna KR och HL i början av 1970-talet vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Han umgicks då även med en man som hette JF. Sommaren 1984 åkte han från Falun till Jokkmokk för att komma i kontakt med någon yngre pojke som han avsåg att döda. I Jokkmokk försökte han undvika att bli igenkänd. I något skede tillgrep han en treväxlad damcykel, troligen utanför samemuséet. Han minns att det var något fel på en av cykelns växlar. Med cykeln begav han sig strax utanför Jokkmokk och mötte några pojkar. Han var sedan inne på Domus och såg HL, men lyckades undvika att träffa honom. På ett café träffade han JF. Han följde med i JF:s bil till Messaure. De besökte en man och drack sprit. Nästa dag på eftermiddagen åkte de till tältplatsen, där JF kände till att paret vistades. Han fick uppfattningen att en av de pojkar han tidigare hade träffat var parets son. När paret sade att de inte hade någon son blev han fruktansvärt uppbragd eftersom han uppfattade att kvinnan förnekade sin son. Sture Bergwall ”förde över” sin ilska till JF genom att säga att paret satt och pratade illa om honom. Han gjorde det för att få JF att ”spela med” i det som Sture Bergwall ville, nämligen att döda paret. Beslutet om dödandet fattade man på platsen. JF tog bilen till Porjus eller Messaure för att hämta någon form av skjutvapen. Sture Bergwall blev kvar i närheten. Två timmar senare kom JF tillbaka. Paret var då inne i tältet. JF hade inte med sig något skjutvapen men däremot en morakniv. Sture Bergwall hade en egen kniv som var bredare och större.

Nedan följer ett citat från den fortsatta redogörelsen för Sture Bergwalls uppgifter i tingsrättens dom.

Han yttrade till JF: ’Jag dödar mannen först – sedan blir det inte några problem.’ JF ryckte så bort det som höll fast yttertältet och lyfte upp duken cirka 40 cm så att en del av innertältets duk frilades. Quick kunde då se en kontur innanför tältduken. Han uppfattade att det var konturen av mannen, vilken låg så att han hade ena armen mot innertältets vägg. Quick ställde sig på knä och riktade hugget med

kraft under mannens arm mot armvecket. Han kände sig lugn, beslutsam och oövervinnerlig. Han upplevde att det första hugget – utdelat med hans kniv – trängde djupt in utan att träffa något revben och han upplevde att redan detta hugg dödade mannen. Han har en minnesbild av ljudet i samband med träff först genom tältduken och därefter in i mannen. JF gjorde härefter en reva i tältduken på tältets bakre kortsida. Quick tog sig nu in i tältet genom revan varvid tältet, som inte längre stod stadigt, rasade ned över honom. Inne i tältet såg han kvinnan i halvsittande ställning. Hon var fruktansvärt rädd. Han högg mot henne. Hon överlevde de första huggen och i något skede drog han henne mot sig ett stycke varefter han fortsatte att tilldela henne hugg. Hans tanke var att förstöra hennes ansikte. Kvinnans slutliga läge blev att hon kom att ligga mot mannen i en slags fosterställning. Han angrep härefter återigen mannen och tillfogade denne ett hugg i halsen. Hans avsikt var att skilja huvudet från kroppen. Han kan inte nu förklara varför han inte fullföljde detta förehavande. Härefter sträckte han sig över mannen och fortsatte att utdela hugg mot kvinnan. Därvid råkade han genom ett ’misshugg’ träffa mannen i ena benet. Han kan under den tid som han var inne i tältet ha utdelat 10–12 st knivhugg, varav kanske sju mot kvinnan och fem mot mannen. I övrigt har knivhugg utdelats när han befunnit sig utanför tältet. Han har vid utförandet av ifrågavarande gärningar använt dels sin egen kniv, dels ock en paret tillhörig kniv, som han fann inne i tältet. Det rörde sig i förevarande fall även om knivhugg mot mannens och kvinnans huvuden. När han härefter kom ut ur tältet fattade han tag i en tung sten och slog denna mot den plats på tältduken under vilken mannens huvud då befann sig. Sedan Quick tagit sig ut ur innertältet drog han yttertältets duk över innertältet varefter han försökte resa upp tältet. – Inne i tältet hittade han en kameraväska, innehållande kamera, objektiv m.m. Tillsammans med JF begav han sig nu till bilen och lämnade platsen. JF tog därvid med sig två väskor. Dessa slängde Quick sedan ut från bilen till höger om vägen under färd i riktning mot Porjus. Man hämtade den man som de tidigare hade besökt i Messaure och återvände till platsen för händelserna. JF visade mannen i fråga vad som kunde ske. Mannen ’var som tyst och stum’. De lämnade platsen varvid den nyss nämnda kameraväskan medtogs. Quick blev skjutsad till Gällivare, där han blev avsläppt. [---] I Gällivare sammanträffade Quick med KR. Detta skedde troligen på järnvägsstationen i Gällivare. Hon berättade om någon utställning, som hon hade haft i Stockholm. Han lämnade sedan Gällivare med tåg. Han hade därefter inte någon kontakt med JF och eftersom han ville förskjuta det inträffade tog han aldrig del av den massmediala redovisningen av händelserna vid Appojaure. – Vad han nu berättat är baserat på klara minnesbilder, dock kan vissa detaljavvikelser förekomma.

Vittnesförhör hölls med KR, som i huvudsak berättade på samma sätt som i polisförhören.

Vittnesförhör hölls med AH, som berättade att hon i Jokkmokk hade blivit av med sin treväxlade damcykel på vilken tvåans växel inte gick att använda. Hon anmälde cykeln stulen en knapp vecka därefter. Åklagaren anmärkte i anslutning till förhöret att cykeln anmälts stulen den 16 juli 1984.

Vittnesförhör hölls med HL, som berättade att han befann sig i Jokkmokk vid nu ifrågavarande tid och att det var troligt att han därvid vid något tillfälle varit inne i Domusaffären.

Vittnesförhör hölls med Seppo Penttinen, till styrkande av hur Sture Bergwalls uppgifter framkommit under utredningen. Nedan följer ett citat av delar av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.

Det hela inleddes med att Quick hade låtit meddela att han hade börjat få minnesbilder avseende dessa mord. Quicks sätt att berätta visade sig vara detsamma som i tidigare mål. Han redogjorde för vissa minnesfragment men under förhörens gång ’öppnades’ händelseförloppet mer och mer. Berättelsen var från början ingalunda sammanhängande. Han uppgav själv att han på grund av sina ångestkänslor måste skydda sitt inre jag genom att hitta på någonting, som gränsade till sanningen. Redan vid påföljande förhör korrigerade han emellertid någon tidigare lämnad uppgift. – Quicks minnesbilder är enligt Penttinens uppfattning klara och distinkta vad gäller de centrala delarna i en händelse. Däremot är mera perifera omständigheter, t.ex. resor till och från en plats, tämligen diffusa i hans berättande. [---] Vad gäller platsen för ifrågavarande gärningar lämnade Quick redan vid förhör den 23 november 1994 uppgifter samt en detaljerad skiss av tältplatsen och av vägen som leder dit. Han beskrev vidare markförhållanden där tältet stod, befintligheten av en sittplats bestående av stockar samt avståndet mellan sjön, tältet och makarnas bil. Vidare beskrev han tältet, hur detta var förankrat i marken ävensom att förankringen hade lossats eller ryckts loss i anslutning till brottet. Han kunde vidare beskriva packning, skor och sovsäckstäcken ävensom att tältets golv bestod av plast. Vid förhör den 23 november och den 19 december 1994 omnämnde Quick att tältduken skars upp och att det uppstod längre revor samt en mindre reva på den plats, där han högg mot mannen. Beträffande själva brotten berättade Quick att man hade frilagt innertältsduken varefter han sett mannens kontur avteckna sig mot tältduken [---]. I ett tidigt skede – den 12 december 1994 – berättade Quick om en sten, som dunkades mot mannen och åstadkom en krosskada [---]. Han lämnade även en beskrivning av makarnas utseende och deras positioner i tältet. Nu redovisade uppgifter lämnades helt spontant. Enligt Penttinen finns ingen skiljaktighet mellan det som Quick tidigare – under förundersökningen – slutligt berättat och vad han redovisat vid huvudförhandlingen.

Rekonstruktionen den 10 juli 1995 förevisades genom uppspelning av 16 utvalda sekvenser från videoinspelningen. Samtidigt presenterades en fotobilaga med stillbilder från rekonstruktionsfilmen. Av en ingiven handling framgår vilka sekvenser från filmen som visades. Det första rekonstruktionsförsöket som avbröts finns inte med bland dessa sekvenser och tycks därför inte ha visats för rätten.

Det framgår inte av materialet att tingsrätten informerades om förutsättningarna för rekonstruktionen, det vill säga att tält, figuranter och diverse detaljer hade placerats utan direkta instruktioner från Sture Bergwall. I domen har tingsrätten antecknat att Sture Bergwall vid rekonstruktionen korrigerade sina tidigare under förundersökningen lämnade uppgifter om makarnas läge i tältet.

Sakkunnigförhör hölls med Sven-Åke Christianson. Rätten beslutade att Sven-Åke Christiansons utlåtanden skulle anses upptagna vid huvudförhandlingen utan att de lästes upp. Sven-Åke Christianson uppgav bland annat att minnet fungerar annorlunda när det gäller traumatiska, starka känslomässiga upplevelser. Den omständigheten att man tenderar att hålla obehagliga händelser ifrån sig gör att händelserna isoleras. Det finns därför få kontaktvägar till minnena. Ett sätt att återskapa kontaktvägarna är att rekonstruera det yttre sammanhanget. Det man bäst kommer ihåg är centrala detaljer och handlingar. Däremot minns man inte speciellt bra sådana händelser och skeenden som inträffat före eller efter en traumatisk händelse. Mer perifera detaljer som tidpunkter, avstånd, höger eller vänster faller ofta i glömska.

Vittnesförhör hölls med Jan Olsson. I samband med vittnesförhöret förevisade Jan Olsson och Anders Eriksson de 16 filmsekvenserna från rekonstruktionen en gång till, och i anslutning till det även fotografier på overhead. Jan Olsson uppgav i förhöret att det i allt väsentligt förelåg överensstämmelse mellan å ena sidan Sture Bergwalls agerande och dennes uppgifter vid rekonstruktionen och å andra sidan de faktiska förhållanden som brottsplatsundersökningen utvisade. Han anmärkte även att det var förvånansvärt att Sture Bergwall hade kunnat minnas så många detaljer om händelserna. Anders Eriksson har vid möte med kommissionen uppgett att han och Jan Olsson för rätten även visade en film som de klippt ihop med rekonstruktionsmaterial, kriminaltekniska fynd och obduktionsfynd. Varken den eller de overheadbilder som visades har återfunnits i tingsrättens akt.

Vittnesförhör hölls med Tony B Johansson till utvisande av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis färdsträckor.

Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen berättat att han även förde bevisning om vilka media och tidningar som Sture Bergwall hade tillgång till. Detta framgår dock inte av dokumentationen från huvudförhandlingen och något sådant material har inte heller återfunnits i tingsrättens akt.

Sture Bergwall hördes om sina levnadsomständigheter. Bakom stängda dörrar föredrogs rättspsykiatriska utlåtanden av Marianne Kristiansson den 25 mars 1991 och av Otto Brundin den 16 mars 1970. Därefter föredrogs utlåtandet av Erik Kall, som tingsrätten, enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning, inhämtat för bedömning av huruvida det fanns förutsättningar för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Erik Kall uttalade bland annat att Sture Bergwall bedömdes lida av en allvarlig psykisk störning vid såväl tiden för utlåtandet som vid tiden för den aktuella gärningen och att det fanns medicinska förutsättningar för att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård.

Parterna slutförde sin talan och förhandlingen förklarades avslutad.

I samband med resningsprocessen har det framkommit att det, samtidigt som huvudförhandlingen pågick, till tingsrätten inkom en skrift av Nils Wiklund, legitimerad psykolog, docent i rättspsykologi och specialist i klinisk psykologi. Nils Wiklund skrev att han önskade fästa tingsrättens uppmärksamhet på de risker som fanns med falska minnesbilder framkallade genom terapisamtal och beskrev detta närmare. Om det förelåg risk för terapiframkallade minnesbilder ansåg Nils Wiklund att utsagorna borde underkastas sakkunniggranskning av psykolog med vittnespsykologisk universitetsutbildning för granskning av utsagornas uppkomstbetingelser. Detta utlåtande återfinns inte i tingsrättens akt och det är inte heller upptaget i tingsrättens dagboksblad eller huvudförhandlingsprotokoll.

7.3.3. Gällivare tingsrätts dom

Tingsrätten, lagmannen Roland Åkne och tre nämndemän, meddelade dom den 25 januari 1996. Under rubriken ”Tingsrättens överväganden” redovisade tingsrätten skälen för den fällande domen.

Tingsrätten konstaterade först att Sture Bergwall hade erkänt gärningarna, men att det inte var tillräckligt för en fällande dom. Tingsrätten konstaterade även att den endast hade att pröva om gärningsmannen var identisk med Sture Bergwall, eftersom förundersökningen mot JF hade lagts ned.

Tingsrätten ansåg att det genom vittnena AH:s och HL:s uppgifter var bekräftat att Sture Bergwall hade vistats i Jokkmokk i tiden strax före brotten begicks.

Tingsrätten skrev därefter följande.

[…] kan till en början konstateras att ingenting framkommit som kan ge stöd för antagande att Quicks under förundersökningen lämnade uppgifter skulle grunda sig på information utifrån. Likväl har Quick enligt Penttinens vittnesmål redan den 23 november 1994 och således långt i tiden före den rekonstruktion som sedermera verkställdes vid Appojaure kunnat upprätta en detaljerad skiss av tältplatsen, vägen till denna samt lämna uppgifter om tältets utseende och dess förankring i marken, hur förankringen lossats ävensom en hel del andra detaljer. Vid senare förhörstillfällen har Quick, enligt Penttinen, spontant lämnat uppgifter om tillvägagångssätt vid gärningarnas förövande och skadebilden samt det sätt på vilken Marinus Stegehuis åsamkades den av rättsläkaren konstaterade krosskadan i ansiktet. Quick har därefter, såväl vid den verkställda rekonstruktionen och vid huvudförhandlingen i allt väsentligt vidhållit sina tidigare lämnade uppgifter. Utöver det nu redovisade må beaktas att Quick, såvitt framkommit genom Jan Olssons vittnesmål, vid förhör och rekonstruktionen kunnat lämna uppgifter, som i alla väsentliga delar stämmer överens med de fynd och iakttagelser som gjordes vid brottsplatsundersökning och som, enligt vad som får anses utrett, till stora delar inte varit kända för allmänheten. Redan det nu anförda utgör därför ett mycket starkt stöd för riktigheten av Quicks uppgifter inte bara att han befunnit sig på brottsplatsen vid ifrågavarande tillfälle utan även att han förövat de gärningar som avses med åtalet. Till det nu redovisade kommer att de uppgifter, som Quick vid förhör och rekonstruktion lämnat rörande makarna Stegehuis skador, enligt Anders Eriksson till alla delar överensstämmer med den skadebild som Janny Stegehuis uppvisade vid obduktionen samt att Quick också beträffande Marinus Stegehuis förmått förklara samtliga skador så när som på en skada på vänster hand och en nackskada.

Slutligen må i sammanhanget beaktas vad Christianson uppgivit om Quicks minnesfunktioner samt sin uppfattning därom, att ingenting framkommit som ger stöd för att det från Quicks sida skulle föreligga ett falskt erkännande. På grund av det nu anförda finner tingsrätten att det är ställt utom varje rimligt tvivel att Quick begått nu ifrågavarande gärningar. Omständigheterna vid förövande av brotten har varit sådana att dessa är att bedöma som mord.

Tingsrätten dömde Sture Bergwall för mord till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och biföll dödsbonas skadeståndsyrkanden.

Som bilaga till domen bifogades Anders Erikssons och Christina Ekströms utlåtande.

7.4. Resningsprocessen

7.4.1. Inledning

Efter att Sture Bergwall i juni 2001 dömts för mordet på Johan Asplund, och därmed genom sex domar var dömd för mord på åtta personer, valde han att inte medverka i ytterligare polisutredningar om erkända mord för vilka åtal ännu inte hade väckts. Han var fortsatt intagen på Säters sjukhus för rättspsykiatrisk vård men avböjde ytterligare terapisamtal. Den tid som följde har Sture Bergwall själv valt att kalla för ”de sju tysta åren”.

Efter att journalisten Hannes Råstam tagit kontakt med Sture Bergwall gjorde Hannes Råstam två uppmärksammade dokumentärer om Sture Bergwall som sändes i SVT:s Dokument inifrån i december 2008. I dokumentärerna tog Sture Bergwall tillbaka sina erkännanden av samtliga mord han tidigare erkänt. Kritik riktades mot såväl rättsprocesserna som mot vården av Sture Bergwall.

I april 2009 ansökte Sture Bergwall om resning avseende mordet på Yenon Levi. Resningsansökningen beviljades i december 2009. Resningsansökningar kom därefter att ges in för alla morddomarna, varav den sista gavs in den 12 juni 2012. Samtliga resningsansökningar beviljades. Två av resningsansökningarna gjordes av åklagare och resterande av Sture Bergwall.

7.4.2. Åklagarens resningsansökan

Den 18 juni 2012 gav chefsåklagare Kristian Augustsson vid Riksenheten för polismål in en ansökan om resning till Hovrätten för Övre Norrland. Han yrkade att hovrätten skulle bevilja resning av Gällivare tingsrätts dom till förmån för Sture Bergwall och förordna att målet skulle tas upp på nytt av Gällivare tingsrätt.

Som grund för resningsansökningen anförde han att Sture Bergwall hade återtagit sitt erkännande och förklarat att han var oskyldig. Han angav att det återtagna erkännandet fick stöd av sådana nya omständigheter och bevis som till följd av särskilda omständigheter var ägnade att framkalla tvivelsmål om Sture Bergwalls skuld till brotten.

I resningsansökningen anfördes sammanfattningsvis följande. De uppgifter som lämnades i tingsrätten gav inte en korrekt bild av hur berättelserna hade lämnats under förundersökningen. Under förundersökningen lämnade Sture Bergwall ett flertal oriktiga och ibland motstridiga uppgifter rörande centrala förhållanden. Om Sture Bergwalls olika uppgifter i sin helhet hade varit kända för tingsrätten hade detta kunnat påverka tingsrättens bedömning av tillförlitligheten av Sture Bergwalls uppgifter. Detsamma gällde för uppgifterna om vad som varit känt för allmänheten och om Sture Bergwalls möjlighet att ta del av publicerat material. De nya omständigheter och bevis som åberopas i resningsansökan har inte tidigare förebringats. Hade så varit fallet hade Sture Bergwall troligen frikänts. I vart fall innebar det åberopade, i förening med det återtagna erkännandet, att det reste sådana tvivel i skuldfrågan att det under alla omständigheter förelåg synnerliga skäl att pröva målet på nytt.

Ett stort antal exempel lades fram på omständigheter från förundersökningen som, enligt åklagaren, felaktigt inte hade redovisats för tingsrätten.

Ytterligare kritik som framfördes var att tingsrätten inte hade informerats om resultatet av den polisutredning som gjorts i tiden före Sture Bergwalls erkännande. Vidare anfördes att tingsrätten inte fått del av sammanställningen över vad som publicerats i massmedia om morden och inte heller informerats om Sture Bergwalls tillgång till och intresse för medierapporteringen.

I resningsansökan påtalades även tveksamheter om tidpunkten för cykeltillgreppet och att påståendet om att Sture Bergwall mött KR när han skulle ta tåget från Gällivare till Falun var oförenligt med att cykeln hade återfunnits i Jokkmokk. Omfattande bevisning åberopades.

7.4.3. Sture Bergwalls yttrande

Den 16 november 2012 inkom Sture Bergwall genom ombudet advokaten Thomas Olsson med ett yttrande, en så kallad förklaring, till resningsansökan. Han anslöt sig till yrkandet om resning och yrkade för egen del att åtalet skulle ogillas och det enskilda anspråket lämnas utan bifall och i andra hand att målet skulle tas upp på nytt i Gällivare tingsrätt.

Sture Bergwall anslöt sig till de grunder som åklagaren hade åberopat, men lyfte därutöver fram ytterligare omständigheter från förundersökningen som inte hade presenterats för tingsrätten.

I förklaringen redogjordes också för att erkännandena i huvudsak uppkommit som en följd av den terapi och medicinering Sture Bergwall fått på Säters sjukhus. Även Sture Bergwall åberopade omfattande bevisning.

7.4.4. Hovrättens för Övre Norrland beslut

Den 1 februari 2013 beviljade Hovrätten för Övre Norrland, hovrättspresidenten Margareta Bergström samt hovrättsråden Susanne Möller och Tom Madell, resning i såväl ansvarsdelen som skadeståndsdelen och förordnade att målet skulle tas upp på nytt av Gällivare tingsrätt. Som skäl för beslutet anförde hovrätten bland annat följande.

I sina överväganden konstaterade Gällivare tingsrätt först att Sture Bergwall erkänt gärningarna. Tingsrättens bevisvärdering, såsom den återges i domen, byggde till stor del på hans egna uppgifter och erkännandet vid huvudförhandlingen. Det fanns också viss stödbevisning i form av vittnesiakttagelser och rättsmedicinska utlåtanden. Den omständigheten att Sture Bergwall erkände gärningen vid huvudförhandlingen måste ha påverkat hur utredningsmaterialet presenterades under huvudförhandlingen. I resningsärendet framgår att vissa delar av utredningsmaterialet, som i belysning av att han nu förnekar gär-

ningen kan bedömas vara relevant, inte förebringades under huvudförhandlingen. Av förhör och annan utredning under förundersökningen framgår att Sture Bergwall inledningsvis och senare lämnade olika, felaktiga och sinsemellan motstridiga uppgifter om händelseförloppet. Det framgår också att uppgifter om morden publicerades i olika media och att Sture Bergwall hade möjlighet att ta del av sådana uppgifter. Från förhöret i tingsrätten med Seppo Penttinen har bl.a. refererats att han berättat att Sture Bergwalls minnesbilder växte fram under förundersökningen, att Sture Bergwall inte från början berättade sammanhängande samt vid efterföljande förhör korrigerade någon tidigare lämnad uppgift. Enligt Seppo Penttinens redovisade uppfattning var Sture Bergwalls minnesbilder dock klara och distinkta vad gäller de centrala delarna i en händelse. Däremot var mera perifera omständigheter, exempelvis avseende resor till och från en plats, tämligen diffusa i Sture Bergwalls berättelser. Tingsrätten antecknade att uppgifterna lämnades spontant och att det enligt Seppo Penttinen inte fanns någon skillnad mellan det som Sture Bergwall berättade under förundersökningen och vid huvudförhandlingen. Det framgår inte av domen att Sture Bergwalls inledningsvis och under utredningens gång lämnade felaktiga eller förändrade uppgifter redovisades för tingsrätten på sådant sätt att rätten hade möjlighet att beakta hur dessa utvecklats och förändrats under utredningens gång. Om Sture Bergwalls olika uppgifter i större utsträckning hade varit kända för tingsrätten, hade detta kunnat påverka tingsrättens bedömning av tillförlitligheten av de uppgifter Sture Bergwall lämnade. Detsamma gäller för uppgifterna om att Sture Bergwalls mentala och intellektuella förmåga kan ha varit kraftigt nedsatt till följd av den suggestiva terapiformen i kombination med tilldelning av narkotiska läkemedel. Av det rättspsykiatriska utlåtandet av den 31 mars 20091framgår att risken för falska erkännanden är förhöjd hos en person som under påverkan av de aktuella preparaten genomgår en suggestiv psykoterapi vars syfte är att väcka bortträngda minnen, i synnerhet om de genomförs hos en sårbar tvångsvårdad person som lider av en allvarlig psykisk störning. Vidare framhålls att bensodiazepiner är kända för att [ge] psykiska biverkningar i form av depersonalisation, förvirring och hallucinationer. Sture Bergwall dömdes under åren 1994–2001 vid sex tillfällen för totalt åtta mord. Efter ansökan från Sture Bergwall har resning hittills beviljats i fyra fall […]. I dessa fall har de mot Sture Bergwall inledda förundersökningarna lagts ned. Detta förhållande äger viss relevans för trovärdigheten av Sture Bergwalls uppgifter allmänt sett.

1 Det utlåtande som här avses är ett utlåtande av Anna Dåderman, docent i psykologi vid Stockholms universitet, se avsnitt 3.3.2, 4.4.1 och 4.5.1. Utlåtandet gavs in av Sture Bergwall under resningsprocessen.

För det fall att det som nu har framkommit i resningsärendet och här har redovisats hade varit känt för tingsrätten, är det sannolikt att det inte skulle ha förelegat tillräcklig bevisning för att fälla Sture Bergwall till ansvar för brotten. Resning bör därför beviljas i ansvarsdelen. Med hänsyn till att saken inte kan anses vara uppenbar ska målet återupptas i tingsrätt.

Hovrätten bedömde det därefter som sannolikt att utgången i skadeståndsdelen skulle ha blivit en annan om de nya omständigheterna som låg till grund för resningen i ansvarsdelen hade lagts fram i den tidigare rättegången. Resning beviljades därför även i skadeståndsdelen.

7.5. Gällivare tingsrätts frikännande dom

Sedan resningsbeslutet meddelats beslutade åklagaren att lägga ned åtalet mot Sture Bergwall eftersom det saknades tillräckliga skäl för att Sture Bergwall hade begått de åtalade gärningarna. På grund därav yrkade Sture Bergwall att tingsrätten skulle meddela en frikännande dom. Åklagaren förklarade att han inte hade någon erinran mot att frikännande dom meddelades. Dödsbona efter Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis bereddes tillfälle att yttra sig.

I dom den 25 juli 2013 meddelade tingsrätten, rådmannen Niklas Lind, att åtalet ogillades och att dödsbonas skadeståndstalan avskrevs från vidare handläggning. Som skäl anförde tingsrätten att eftersom åklagaren hade lagt ned åtalet, dödsbona efter Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis inte hade övertagit åtalet och då Sture Bergwall hade yrkat frikännande dom, skulle frikännande dom meddelas. Eftersom ingen av parterna hade yrkat att talan om de enskilda anspråken skulle handläggas som särskilda mål i den för tvistemål stadgade ordningen, ansågs målsägandenas talan förfallen.

7.6. Kommissionens iakttagelser och bedömningar

7.6.1. Brottsutredningens och förhörens genomförande

Förhörsledaren Seppo Penttinen har i huvudsak ställt frågor på ett öppet sätt utan allt för många ledande frågor. Vid vissa tillfällen har han dock under förhören kommit att ge Sture Bergwall en ny upp-

gift eller en fingervisning om att något Sture Bergwall sagt tidigare varit fel. Detta tycks sedan ha föranlett Sture Bergwall att antingen omedelbart därefter, eller vid ett senare tillfälle, anpassa sin berättelse. Som exempel på sådan informationsöverföring kan nämnas följande.

När Seppo Penttinen påstod att Sture Bergwall hade varit osäker på om han tagit en herr- eller damcykel, ändrade sig Sture Bergwall och sade att han tagit en damcykel. Någon tvekan hos Sture Bergwall när han berättade om herrcykeln kan dock inte utläsas av förhöret. När Sture Bergwall berättade att de använt våld mot paret genom att lyfta en tung sak, frågade Seppo Penttinen om det var en sten, varvid Sture Bergwall nickade. Han höll därefter fast vid att det var en sten som de hade använt. När Sture Bergwall berättade att han, av skäl som han inte kunde förklara, hade skurit upp längre revor i tältduken fick han frågan om avsikten var att komma in och titta i tältet. Sture Bergwall nekade först till det, men kom senare att berätta att han hade gått in i tältet genom en reva. När Seppo Penttinen sade att han upplevt en osäkerhet hos Sture Bergwall när denne vid ett tidigare tillfälle hade placerat tältduksrevan på en skiss, bekräftade Sture Bergwall den osäkerheten. Sture Bergwall kom senare att ändra uppgiften om revans placering. När Seppo Penttinen frågade Sture Bergwall om han kände någon som hette JLAF (det vill säga JF) svarade Sture Bergwall inte annat än att han trodde att han hade träffat honom. I nästa förhör uppgav dock Sture Bergwall att denne var hans medgärningsman.

En ytterligare iakttagelse avseende förhören är att Sture Bergwall vid många tillfällen lämnade både felaktiga och sinsemellan motstridiga uppgifter utan att i tillräcklig utsträckning konfronteras med det. Seppo Penttinen tycks i stället ha fokuserat på, och hållit fast vid, de uppgifter som kom att bli rätt. Dessa uppgifter har Seppo Penttinen sedan valt att återkomma till och ställa ytterligare frågor om. Det förefaller inte som att Sture Bergwall i tillräcklig mån behövde förklara varför han tidigare hade lämnat andra uppgifter som stämde mindre väl.

En anledning till det kan ha varit att Sture Bergwall under brottsutredningarna förmedlade att han hade svårt att minnas och berätta om morden och att han i vissa fall medvetet sade fel för att ”tygla sin ångest”. Sådana felaktiga uppgifter kallade han för ”medvetna avvikelser”, se avsnitt 13.1 och 13.2.2. Att Sture Bergwall

medvetet lämnade felaktiga uppgifter under förundersökningen uppgav även Seppo Penttinen när han hördes under huvudförhandlingen, se avsnitt 7.3.2.

Trots den betydelse det hade för utredningen att Sture Bergwall lämnade så många kontrollerbara uppgifter som möjligt vidtog åklagaren inte några åtgärder för att förhindra Sture Bergwalls tillgång till massmedia och externa kontakter. Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen uppgett att ett häktningsbeslut inte hade gynnat Sture Bergwalls vilja att berätta och att det dessutom, på grund av utredningarnas omfattning, hade blivit en allt för lång häktningstid. Med tanke på att Sture Bergwall redan var föremål för tvångsvård och därigenom begränsad i sin rörelsefrihet ifrågasätter vi inte åklagarens beslut att inte begära Sture Bergwall häktad, men konstaterar att det därmed inte fanns några egentliga begränsningar i Sture Bergwalls informationstillgång. Detta borde, liksom den omständigheten att det var känt att Sture Bergwall tog del av vad som rapporterades om fallet i massmedia, i högre grad än vad som tycks ha varit fallet ha påverkat åklagarens bedömning av vilken tilltro man kunde ha till Sture Bergwalls uppgifter.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen uppgett att han och Seppo Penttinen hade en förtroendefull relation. Enligt Sture Bergwall upplevde han aldrig att han behövde oroa sig inför förhör eller vallningar eftersom han visste att han skulle få hjälp med att få uppgifterna rätt. Under pågående förundersökningar förmedlade dessutom Seppo Penttinen, enligt Sture Bergwall, vid några tillfällen uppgifter till Sture Bergwall om gjorda fynd eller andra faktiska omständigheter som Sture Bergwall inte tidigare hade berättat om. Enligt Sture Bergwall hände det även att Seppo Penttinen förmedlade sådana uppgifter till Birgitta Ståhle för att Sture Bergwall i terapin skulle kunna bearbeta uppgifterna där. Sture Bergwall har uppgett att hans uppfattning är att Seppo Penttinen i grunden ville väl och att Seppo Penttinen agerade i enlighet med Sven-Åke Christiansons instruktioner för hur utredningsarbetet skulle gå till. Såväl Seppo Penttinen som Birgitta Ståhle har dock tillbakavisat påståendet att Seppo Penttinen förmedlade uppgifter och Sven-Åke Christianson har uppgett att han inte gav några sådana instruktioner.

7.6.2. Rekonstruktionen den 10 juli 1995

Inför rekonstruktionen på brottsplatsen placerades tält, bil, figuranter och diverse utrustning helt i överensstämmelse med hur det faktiskt hade sett ut på brottsplatsen när Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hittades. Denna metod kan ifrågasättas eftersom en rekonstruktion är till just för att pröva den misstänktes uppgifter mot resultatet av brottsplatsundersökningen, se avsnitt 3.2.1. Särskilt olämplig blir metoden i en situation som denna, det vill säga när en person har erkänt ett allvarligt brott och det saknas teknisk bevisning och vittnesuppgifter som stöder erkännandet. Genom rekonstruktionsmetoden fick Sture Bergwall klarhet i hur tältet såg ut och var placerat, hur Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade legat i tältet, vilka tillhörigheter de haft och hur tillhörigheterna sett ut.

Jan Olsson, som var med vid rekonstruktionen, har vid möte med kommissionen berättat att han upplevde förfarandet som helt obegripligt och att det dessutom var tvärtemot rikspolisstyrelsens instruktioner.

Vid ett tillfälle under rekonstruktionen gav Seppo Penttinen medvetet eller omedvetet Sture Bergwall en fingervisning om hur gärningsmannen sannolikt hade betett sig. Detta inträffade vid det andra rekonstruktionsförsöket när Sture Bergwall ställde sig vid tältöppningen för att visa hur han tog sig in i tältet. Sture Bergwall sade att han skulle vilja ta sig in genom öppningen, antingen genom att öppna med kniv eller genom en öppen ingång. Seppo Penttinen frågade då om han var osäker på om det verkligen var så, varpå Sture Bergwall svarade ja. Kort därefter frågade Seppo Penttinen om Sture Bergwall visste om angreppet mot kvinnan skedde från den sidan där tältöppningen var eller om det skedde från den motsatta sidan (där revan fanns). Sture Bergwall sade då att han blev osäker och ändrade sig sedan till att han gick in genom revan, det vill säga från tältets norra sida. Att Sture Bergwall ändrade sig på detta sätt blev avgörande för att hans uppgifter skulle kunna anses stämma med vad brottsplatsundersökningen hade visat.

I övrigt tycks rekonstruktionen i huvudsak ha genomförts väl. Seppo Penttinen har varit till synes avvaktande och följsam i förhållande till hur Sture Bergwall agerade och berättade. Det ska dock tilläggas att rekonstruktionsfilmen inte utvisar allt som hände under

rekonstruktionen. Den ljud- och bildinspelning som finns i tingsrättens akt är klippt, bland annat mellan det första och det andra rekonstruktionsförsöket. Vad som skedde i tiden däremellan saknar vi därför kännedom om. Jan Olsson, Sture Bergwall och Seppo Penttinen har vid möte med kommissionen berättat att Seppo Penttinen under den paus som uppstod talade med Sture Bergwall. Enligt Sture Bergwall var även Sven-Åke Christianson med vid detta tillfälle. Sture Bergwalls uppgift om att han, dels under detta samtal men även vid ett tidigare tillfälle, fick information som hjälpte honom i det fortsatta agerandet har dock tillbakavisats av såväl Seppo Penttinen som Sven-Åke Christianson.

I enlighet med vad Jan Olsson har berättat vid möte med kommissionen ansåg han att det andra rekonstruktionsförsöket stämde allt för väl med hans egen rapport om hur det hade kunnat gå till för att vara helt trovärdig.

7.6.3. Vad fick tingsrätten veta?

Den information som vi har om vad som framkom under huvudförhandlingen baseras i huvudsak på vad som har antecknats i tingsrättens dom och huvudförhandlingsprotokoll. Vi har därtill fått viss information vid våra möten med de olika aktörerna. Såväl Christer van der Kwast som Claes Borgström och Seppo Penttinen har vid kommissionens möten med dem påtalat att mycket kom fram vid huvudförhandlingarna som inte kan utläsas av tingsrättens dom och protokoll. Christer van der Kwast har dessutom varit av uppfattningen att domstolarna inte tillräckligt väl har redogjort i domarna för alla omständigheter som lades fram. Även om så varit fallet kan vi vid en genomgång av materialet inte dra någon annan slutsats än att tingsrätten fick en bristfällig och ensidig information om vad som förekommit under förundersökningen. Tingsrätten tycks inte heller i tillräcklig omfattning ha informerats om att det funnits uppgifter i förundersökningen som talade mot Sture Bergwall som gärningsman. Information som hade kunnat få betydelse för tingsrättens bedömning av Sture Bergwalls skuld har med andra ord, i strid mot objektivitetsprincipen, inte förmedlats vid huvudförhandlingen.

Som exempel på uppgifter som sannolikt bidragit till att ge domstolen en felaktig bedömningsgrund kan nämnas följande.

Seppo Penttinen berättade i förhöret att Sture Bergwalls minnesbilder hade varit klara och distinkta vad gällde de centrala delarna av händelseförloppet, trots att så inte kunde sägas ha varit fallet. Seppo Penttinen berättade även att Sture Bergwall hade gjort en skiss och platsbeskrivning under förhöret den 23 november 1994. Han tycks dock inte ha berättat att skissen och beskrivningen i många avseenden inte stämde med de faktiska förhållandena. Seppo Penttinen berättade vidare att Sture Bergwall hade lämnat en beskrivning av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis utseende och position i tältet. Han berättade dock inte att beskrivningen av makarnas utseende påtagligt skiljde sig från hur de faktiskt hade sett ut.

I motsats till vad Seppo Penttinen uppgav vid huvudförhandlingen beskrev Sture Bergwall inte inledningsvis att tältets förankring hade lossats eller ryckts loss i anslutning till brottet, utan tvärtom att han inte hade gjort någon observation av att några fästen hade lossnat.

Som ytterligare exempel på uppgifter som borde ha kommit till tingsrättens kännedom kan nämnas följande. Sture Bergwalls berättelser om morden uppkom inte spontant, utan som en följd av att en journalist hade frågat honom om det pågick någon förundersökning mot honom angående morden. Sture Bergwall berättade inte självmant att tillhygget var en sten, och var inte heller konsekvent i mot vem stenen hade använts. Tingsrätten tycks inte heller ha fått kännedom om att Sture Bergwall ända fram till huvudförhandlingen hade uppgett att det var JF och inte han själv som hade använt stenen. Under hela förundersökningen sade Sture Bergwall att Janny Stegehuis, men inte Marinus Stegehuis, hade försökt försvara sig, något som inte stämde med att det endast var Marinus Stegehuis som hade avvärjningsskador. Sture Bergwall hade dessutom ändrat sig beträffande många detaljer under förhörens gång, exempelvis om huruvida han stal en damcykel eller en herrcykel, var revan i tältduken var placerad, hur han tog sig till och från Appojaure, om han hade någon medgärningsman eller inte och om han gick in i tältet genom revan eller genom tältöppningen.

Tingsrätten verkar inte heller ha fått kännedom om att Sture Bergwall, vid det första rekonstruktionsförsöket, hade agerat helt

annorlunda än vid det andra rekonstruktionsförsöket. Slutligen framgår det inte att tingsrätten fick veta att fingeravtryck som hade säkrats på bland annat den upphittade kassettbandspelaren och den upphittade väskan inte överensstämde med vare sig Sture Bergwalls eller JF:s fingeravtryck.

Till detta kommer att Jan Olsson vid möte med kommissionen har berättat att han och en kollega under utredningens gång upprättade ett tilläggsprotokoll angående den soppåse som stod upp i tältet när den inledande brottsplatsundersökningen gjordes. Det faktum att soppåsen inte hade vält när Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis knivhöggs talade enligt dem för att gärningsmannen aldrig hade varit inne i tältet, tvärtemot vad Sture Bergwall berättade. Den slutsatsen presenterades i tilläggsprotokollet. Tilläggsprotokollet finns dock inte nämnt i vare sig domen eller huvudförhandlingsprotokollet. Tilläggsprotokollet har inte heller återfunnits i förundersökningsmaterialet.

Enligt vad som kan utläsas av materialet synes JF:s närmare inställning till anklagelserna samt uppgiften om att han under kvällen den 13 juli 1984 hade befunnit sig på Södersjukhuset i Stockholm inte ha redovisats för tingsrätten.

7.6.4. Advokaterna

Av det material som vi har haft tillgång till har vi inte kunnat utläsa annat än att Gunnar Lundgren under förundersökningen, och Claes Borgström under förundersökningen och huvudförhandlingen, var relativt passiva. De framförde inga invändningar mot förundersökningens genomförande och påtalade inte heller några skäl till varför Sture Bergwalls erkännande kunde vara falskt. Vid huvudförhandlingen gjorde Claes Borgström inte heller rätten uppmärksam på omständigheter eller bevis som åklagaren inte presenterade för rätten. Beträffande Gunnar Lundgren stämmer dessa iakttagelser väl med hur han själv, vid möte med kommissionen, har beskrivit att han utförde sitt uppdrag. Claes Borgström har dock berättat att han under huvudförhandlingen var både aktiv och ifrågasättande, något som även Christer van der Kwast har bekräftat.

I enlighet med vad som redovisats ovan (avsnitt 3.2.3) är advokatens främsta skyldighet att visa trohet och lojalitet mot sin klient

och att tillvarata dennes intressen, utan att främja orätt. Den negativa sanningsplikt som en offentlig försvarare har gentemot domstolen innebär inte annat än att advokaten inte får lämna eller stödja en uppgift som han eller hon med säkerhet vet är osann.

Gunnar Lundgren har vid möte med kommissionen uppgett att han inte förrän vid rekonstruktionen, strax innan försvararuppdraget upphörde, började känna visst tvivel om huruvida erkännandet var riktigt. Claes Borgström har å sin sida uppgett att hans uppfattning var att Sture Bergwall var skyldig till morden. I utförandet av försvararuppdraget hade därmed såväl Gunnar Lundgren som Claes Borgström att utgå från Sture Bergwalls erkännande och företräda Sture Bergwall med utgångspunkt i dennes önskan att bli dömd. Även om det finns utrymme för diskussion i fråga om hur lojalitetsplikten kan hanteras i de fall som klienten är exempelvis psykiskt sjuk, saknas det därför skäl att kritisera Gunnar Lundgrens och Claes Borgströms agerande under förundersökningen och huvudförhandlingen.

När en advokat är ombud i en rättegång är han eller hon även skyldig att iaktta vad rättegångsbalken och andra författningar om processen föreskriver. Advokaten bör därutöver tillse att gällande regler och föreskrifter följs under förundersökningen och huvudförhandlingen så att klientens rättigheter tillvaratas på bästa sätt. Det har således funnits utrymme för Gunnar Lundgren att, under rekonstruktionen i Appojaure, invända mot hur delar av rekonstruktionen genomfördes, framför allt det förhållandet att tält och övrig utrustning placerades i enlighet med de faktiska förhållandena och inte utifrån Sture Bergwalls instruktioner.

Det har även funnits utrymme för Claes Borgström att bland annat invända mot förordnandet av Sven-Åke Christianson som domstolssakkunnig på grund av gällande jävsregler för domstolssakkunniga, se avsnitt 3.2.4 och 7.6.5.

Några sådana invändningar tycks dock inte ha gjorts, vilket visserligen även det kan ha varit en följd av överväganden utifrån lojalitetsplikten.

7.6.5. De sakkunniga

Anders Eriksson hördes som partssakkunnig i målet. Anders Eriksson

utförde den rättsmedicinska obduktionen av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis i juli 1984 och närvarade vid dels rekonstruktionen den 17 mars 1994 på polisstationen i Luleå, dels rekonstruktionen i Appojaure den 10 juli 1995. Han upprättade även, på åklagarens begäran, tillsammans med Christina Ekström ett särskilt utlåtande. I utlåtandet jämfördes skador och karaktäristika som Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade uppvisat med de uppgifter som framkommit vid rekonstruktion och förhör med Sture Bergwall. Enligt Christer van der Kwast fick Anders Eriksson och Christina Ekström tillgång till förhörsuppgifterna på sådant sätt att Christer van der Kwast skickade dem en sammanställning av Sture Bergwalls slutliga förhörsuppgifter.

Utlåtandet bygger på rättsmedicinska bedömningar som i sig får förutsättas vara riktiga. Flera slutsatser i utlåtandet ger dock en bild av att Sture Bergwalls uppgifter stämde bättre överens med de faktiska förhållandena än vad som egentligen var fallet. Redan det faktum att det endast var Sture Bergwalls slutliga förhörsuppgifter som bedömdes innebär att utlåtandet påvisar en träffsäkerhet hos Sture Bergwall som egentligen inte fanns. Det är en brist i utlåtandet och i åklagarens presentation av det att det inte tydligare redovisades att det hade skett ett urval av förhörsuppgifterna och hur detta urval hade gjorts. Ansvaret för att utlåtandet baserades på ett rättvisande underlag var dock åklagarens.

Nedan följer exempel på sådana slutsatser som ger en bild av att Sture Bergwalls uppgifter stämde bättre med de faktiska förhållandena än vad som egentligen var fallet.

Såvitt gäller bedömningen av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis skador bygger utlåtandet på att Sture Bergwall uppgett att mannen låg till vänster i tältet och kvinnan till höger (från öppningen sett), trots att det var först vid rekonstruktionen som Sture Bergwall möjligen kunde sägas ha placerat makarna på det sättet.

Om Marinus Stegehuis skriver läkarna bland annat att hans avvärjningsskador stämmer väl överens med Sture Bergwalls uppgifter om att mannen gjort avvärjningsrörelser, trots att Sture Bergwall vid upprepade förhörstillfällen, och även vid rekonstruktionen, tvärtom sade att mannen inte hade försökt försvara sig. I utlåtandet

står att de skador som Sture Bergwall uppgett har uppkommit genom slag med en sten är väl förenliga med mannens ansiktsskador och hans trasiga överkäksprotes. Detta trots att Sture Bergwall inte självmant berättade om en sten samt att han vid rekonstruktionen sade att han inte såg när slaget utdelades, att han var osäker på vem av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis som fick slaget och var det träffade. Om Janny Stegehuis skriver läkarna bland annat att Sture Bergwalls uppgifter om flertalet skador på kvinnan stämmer väl överens med fynden vid obduktionen. Detta trots att Sture Bergwall till exempel i förhöret den 9 februari 1995 sade att han inte trodde att kvinnan kunde ha fått några skador på ryggen, ett ställe där många hugg hade utdelats.

I utlåtandet står vidare att Sture Bergwalls beskrivning av mannens utseende med mera stämmer väl överens med Marinus Stegehuis så när som på kroppslängden. Detta trots att Sture Bergwall hade uppgett att Marinus Stegehuis, som var cirka 167 centimeter lång med en snarast något tunn kroppsbyggnad och kort mörkblont hår, var mörk och i hans egen längd men kraftigare, dock med smal kroppsbyggnad. Om Sture Bergwalls beskrivning av kvinnans utseende står att den stämmer väl överens med Janny Stegehuis förutom hårlängden. Detta trots att Sture Bergwall uppgett att Janny Stegehuis, som hade kort, starkt gråsprängt hår och på bilderna ger intryck av att vara kort och ganska tunn, hade långt mörkt hår, var ganska lång och kraftigt byggd utan att vara tjock.

Ytterligare en iakttagelse såvitt gäller Anders Erikssons roll som sakkunnig rör den redogörelse som han och Jan Olsson tillsammans presenterade vid huvudförhandlingen. Redogörelsen bestod bland annat av filmsekvenser från rekonstruktionen, kriminaltekniska fynd och obduktionsfynd. Det är tydligt att det uppstått ett nära samarbete mellan sakkunnig rättsläkare och åklagare och polis. Det finns i sig inte skäl att kritisera ett sådant samarbete. Däremot ställer det stora krav på den sakkunnige att agera i enlighet med sin profession och att inte agera partiskt.

Sven-Åke Christianson hördes som domstolssakkunnig i målet.

Han var under förundersökningarna anlitad som rådgivare åt polis och åklagare och närvarade även vid rekonstruktioner och vallningar. Inom ramen för den egna forskningen hade han dessutom egna samtal med Sture Bergwall. Redan dessa förhållanden är ägnade att inge vissa betänkligheter kring risken för sammanbland-

ning med de olika roller han påtagit sig. Trots detta åtog han sig uppdraget som domstolssakkunnig, vilket måste anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga, se avsnitt 3.2.4. Även Christer van der Kwast, som initierade förordnandet, borde ha uppmärksammat jävssituationen och insett det olämpliga i förordnandet.

Vissa av Sven-Åke Christiansons råd innebar att man under förundersökningen frångick sedvanliga rutiner för hur vallningar och rekonstruktioner bör genomföras. Flera av de aktörer vi samtalat med har uppgett att det vid rekonstruktionen i Appojaure var på Sven-Åke Christiansons inrådan som figuranter, tält och övriga tillhörigheter placerades utan instruktioner från Sture Bergwall.

I sakkunnigutlåtandet uppgav Sven-Åke Christianson bland annat att mord kan ses som berättelser om händelser, om trauman och om gömda minnen samt att morden blir det omedvetna språk genom vilka upplevelserna kan uttryckas. Denna uppfattning anses i vart fall i dag kontroversiell och det vetenskapliga stödet för det kan därför möjligen ifrågasättas.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen berättat att det hände att Sven-Åke Christianson under deras samtal förmedlade uppgifter från förundersökningarna till honom. Sture Bergwall har även uppgett att Sven-Åke Christianson i sin rådgivande roll gentemot polis och åklagare förespråkade metoden att låta Sture Bergwall få kännedom om uppgifter från förundersökningen. Detta har dock tillbakavisats av Sven-Åke Christianson.

7.6.6. Vården

Birgitta Ståhle närvarade vid tre av polisförhören. Vid ett av förhören redogjorde hon för uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat till henne under terapisamtal eftersom Sture Bergwall uppgett att han inte själv förmådde att lämna uppgifterna igen. Vid ett annat tillfälle ringde Birgitta Ståhle till Seppo Penttinen och vidareförmedlade – med Sture Bergwalls medgivande – uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat under terapin. Härutöver närvarade Birgitta Ståhle vid rekonstruktionen och vid vallningen.

I enlighet med vad som redovisats ovan, avsnitt 7.2.4, har Birgitta Ståhle, Seppo Penttinen och Christer van der Kwast uppgett att det fanns en tydlig skiljelinje mellan brottsutredningen och terapin.

Deras uppgifter motsägs av vad Sture Bergwall har berättat om bland annat hur uppgifter från förundersökningen förmedlades till honom via terapin. Ord står därmed mot ord.

Utifrån vad som framkommit vid vår granskning är det svårt att dra någon annan slutsats än att det i vart fall tycks ha förekommit kontakter mellan vården och brottsutredningen. Innehållet i journalanteckningarna och det faktum att Birgitta Ståhle lämnade uppgifter från terapisamtalen utvisar att de morderkännanden som för närvarande utreddes även behandlades i terapin samt att uppgifter förmedlades från terapin till utredarna. Utifrån vad psykologen Eva Sivertsson skrev tycks det dessutom som att i vart fall hon hade skaffat sig en inblick i polisutredningen. Den information som fördes mellan brottsutredningarna och psykoterapin tycks emellertid i stor utsträckning ha förmedlats av Sture Bergwall själv.

7.6.7. Tingsrättens processledning och bevisprövning

Processledning

Vid huvudförhandlingen tillät tingsrätten åklagaren att, på ett sätt som torde stå i strid med principen om bevisomedelbarhet och principen om det bästa bevismedlet, höra Seppo Penttinen om hur Sture Bergwalls uppgifter hade kommit fram under utredningen. Under förhöret lämnade Seppo Penttinen detaljerade uppgifter om vad Sture Bergwall hade berättat under förundersökningen och hänvisade bland annat till en skiss som Sture Bergwall hade upprättat. Eftersom tingsrätten, på grund av målets speciella karaktär, behövde få kännedom om i vilken utsträckning Sture Bergwalls uppgifter redan från början överensstämde med faktiska fynd och omständigheter får det anses ha funnits visst fog för beslutet att tillåta bevisningen. Följden blev dock att tingsrätten fick en allt för tillrättalagd bild av Sture Bergwalls uppgifter, som av Seppo Penttinen beskrevs som mer detaljrika och korrekta än vad de egentligen var. Om tingsrätten, i samband med förhöret, hade begärt att få granska bakgrundsmaterialet till vissa för bevisvärderingen betydelsefulla uppgifter hade tingsrätten inte enbart behövt förlita sig på Seppo Penttinens uppgifter. Som exempel hade tingsrätten kunnat be att få titta på den upprättade skissen och på de mer specifika förhörs-

uppgifter som Seppo Penttinen berättade om. Någon sådan granskning av bakgrundsmaterialet tycks dock inte ha skett.

Vidare förordnade tingsrätten, efter hemställan från åklagaren, Sven-Åke Christianson som domstolssakkunnig i målet. Som påpekats ovan, avsnitt 7.6.5, måste förordnandet anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga. Av det tillgängliga materialet framgår dock inte om tingsrätten, vid tiden för förordnandet, kände till Sven-Åke Christiansons rådgivande roll under förundersökningen eller det faktum att denne inom ramen för sin forskning hade haft egna samtal med Sture Bergwall. Det bör dock åligga den domare som förordnar en domstolssakkunnig att utreda lämpligheten i förordnandet. Om så hade skett torde följden ha blivit att Sven-Åke Christianson inte hade förordnats som domstolssakkunnig utan att åklagaren i stället hade åberopat honom som partssakkunnig.

Inför domstolens bedömning i påföljdsfrågan valde tingsrätten att inhämta ett yttrande från chefsöverläkaren vid Säters sjukhus i stället för att förordna om en ny rättspsykiatrisk undersökning. Lagen tillåter visserligen ett sådant förfarande. Det hade dock förflutit mer än fyra år sedan det senaste rättspsykiatriska utlåtandet utfärdades. Den nya brottsligheten var dessutom av betydligt mer allvarlig art och påstods ha en nära koppling till Sture Bergwalls psykiska hälsa. Det synes därför kunna ifrågasättas om det inte hade varit lämpligare att låta Sture Bergwall genomgå en ny rättspsykiatrisk undersökning.

Bevisprövning

Tingsrätten stod inför en ovanlig situation med en tilltalad som tio år efter gärningstillfället självmant erkände två mord och med en åklagare och en försvarare som båda argumenterade för en fällande dom. Gärningsmannen var dessutom sedan tidigare dömd för ytterligare ett mord, även det med utgångspunkt i hans egna erkännanden. Inte desto mindre hade tingsrätten att pröva om det var ställt utom rimligt tvivel att Sture Bergwall hade begått gärningarna eller, med andra ord, om det framstod som så osannolikt att det hade gått till på annat sätt än vad åklagaren gjort gällande att det kunde betraktas som uteslutet.

Som ett led i den bedömningen hade rätten, för att kunna bedöma tillförlitligheten i åklagarens uppgifter, att ta ställning till huruvida åklagarens utredning och den åberopade bevisningen var tillräckligt robust. En sådan prövning är i många avseenden nära sammankopplad med bevisvärderingen men innebär i sig ett ställningstagande till om åklagarens påståenden om händelseförloppet i tillräckligt hög grad är kontrollerade mot kända fakta och om utredningen är så noggrant genomförd att eventuell ytterligare utredning inte kan riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärningspåståendet. Huruvida tingsrätten gjorde en sådan prövning, och hur tingsrätten i så fall resonerade, framgår inte av domen.

En viktig utgångspunkt för prövningen av utredningens robusthet borde dock ha varit att det saknades såväl teknisk bevisning som vittnen till stöd för åklagarens gärningspåstående. Den bevisning som fanns bestod av kontroller av Sture Bergwalls egna uppgifter mot kända omständigheter och faktiska fynd. Förundersökningen mot den påstådde medgärningsmannen JF hade lagts ned med det angivna skälet att Sture Bergwalls uppgifter, mot JF:s bestridande, inte kunde anses utgöra tillräcklig bevisning mot JF. Förhör hade inte heller åberopats med JF vid huvudförhandlingen. Utifrån Sture Bergwalls egen redogörelse för händelseförloppet var dock JF:s medverkan av avgörande betydelse för gärningen eftersom Sture Bergwall uppgav att det var JF som hade bestämt att de skulle åka till platsen och att det var med JF:s bil och med JF som förare som de tagit sig dit. JF hade även haft med sig en av knivarna. Att JF inte hördes vid huvudförhandlingen för att ge sin version av det påstådda händelseförloppet utgjorde därför en brist i utredningen.

Vi saknar kännedom om huruvida tingsrätten informerades om utredningsresultatet beträffande mannen i Messaure. Oaktat hur det förhåller sig med den saken kan det konstateras att Sture Bergwalls uppgifter om denne mans medverkan inte bekräftades av den utredning som lades fram för rätten.

Såvitt framgår av dokumentationen från huvudförhandlingen visades enbart 16 stycken kortare sekvenser från rekonstruktionsfilmen för tingsrätten. Genom att inte se hela filmen har tingsrätten saknat möjlighet att bedöma genomförandet av rekonstruktionen och inte heller fått en fullständig bild av vad som framkom vid den.

Den utredning som fanns om Sture Bergwalls livsföring och göranden vid den aktuella tiden var mycket begränsad, varför det inte kan anses utrett huruvida han hade haft faktisk möjlighet att befinna sig i Appojaure vid tiden för morden.

De nu omnämnda utredningsbristerna borde tydligare ha uppmärksammats i tingsrättens dom och då särskilt utifrån hur bristerna inverkade på bevisvärderingen.

Beträffande tingsrättens redogörelse för värderingen av den framlagda bevisningen kan följande iakttagelser göras.

Tingsrätten angav att det genom vittnena AH:s och HL:s uppgifter var bekräftat att Sture Bergwall hade vistats i Jokkmokk strax innan brotten begicks. På vilket sätt tingsrätten, utifrån deras vittnesuppgifter, kunde komma fram till den slutsatsen kan inte utläsas av domen och är dessutom svårt att förstå. Av domen framgår inte heller vilka uppgifter som legat till grund för tingsrättens konstaterande att det inte framkommit någonting som gav stöd för antagandet att Sture Bergwalls uppgifter under förundersökningen grundade sig på information utifrån.

Utöver bland annat Jan Olssons och Anders Erikssons uppgifter fäste tingsrätten även vikt vid vad Seppo Penttinen hade berättat om vad Sture Bergwall uppgett i förhören under förundersökningen. Tingsrätten noterade att Sture Bergwall enligt Seppo Penttinen hade upprättat en detaljerad skiss över tältplatsen och att Sture Bergwall hade kunnat berätta om vissa angivna detaljer. Tingsrätten förde dock inte något resonemang om vilket bevisvärde som rätteligen kunde tillmätas uppgifterna som inte i någon del tycks ha kontrollerats mot bakgrundsmaterialet.

8. Yenon Levi

8.1. Inledning

Lördagen den 11 juni 1988 klockan 21.00 anträffade en privatperson kroppen efter den avlidne 24-årige israeliske medborgaren Yenon Levi intill en skogsbilväg i Rörshyttan, Hedemora kommun. Kroppen låg på den östra sidan av skogsbilvägen med huvudet mot norr och med ansiktet vänt ut mot vägen. Kroppen uppvisade flera skador, bland annat en skada vid vänster tinning. Kriminaltekniker och rättsläkare kom till platsen påföljande dag.

8.2. Förundersökningen

8.2.1. Polisutredningen före Sture Bergwalls erkännande

Polisförhör

En förundersökning inleddes och genom förhör med Yenon Levis svenska släktingar, föräldrar och personer som hade samtalat med eller iakttagit Yenon Levi i tiden kring försvinnandet konstaterades följande. Yenon Levi kom till Sverige den 3 maj 1988. Han hade besökt släkt i Stockholm och rest runt i Skandinavien. På morgonen den 5 juni 1988 anlände han med tåg från Narvik till Stockholms central. Mellan klockan 11.00–12.00 besökte han en restaurang i Kungshallen och pratade med en av servitörerna på hebreiska. Han talade därefter med en hallinspektör på centralen om en tågavgång och hade setts tillsammans med tre ”araber”. Den sista kända iakttagelsen var när han på eftermiddagen samma dag eller påföljande morgon växlade in resecheckar på centralstationen.

Genom förhör med Yenon Levis föräldrar framkom bland annat att han hade skickat brev från Sverige där han skrev att han hade köpt ”två träknivar snidade på ett speciellt sätt”. De berättade att Yenon Levi talade hebreiska, lite arabiska, studerade tyska och förstod engelska. Föräldrarna uppgav att glasögonen som hade hittats vid fyndplatsen inte var Yenon Levis. Yenon Levis packning, som aldrig har anträffats, bestod av en blå ryggsäck innehållande bland annat sovsäck, bruna vandringskängor och kamera.

Teknisk undersökning

Av brottsplatsundersökningen som genomfördes av bland annat kriminalinspektören Östen Eliasson, kriminalavdelningen, tekniska roteln, Avesta polisdistrikt den 12 juni 1988 framgick att Yenon Levi hade anträffats på östra sidan intill en skogsbilväg, cirka 350 meter från länsväg 762 mellan Rörshyttan och Ängsnäs. Skogsbilvägen var totalt 750 meter lång och 125 meter in på skogsbilvägen fanns en trevägskorsning. Den södra vägen ledde fram till fyndplatsen. Yenon Levi låg på sin högra sida i framstupa sidoläge med höger huvudhalva vilande mot marken och ansiktet riktat mot skogsbilvägen.

I närheten av kroppen låg en 118 centimeter lång, svängd träpåk som vägde cirka tre och halvt kilo och saknade bark. Cirka tio meter från kroppen anträffades ett par glasögon, intryckta i marken. I anslutning till kroppen anträffades bland annat ett cigarettpaket.

Yenon Levi var 165 centimeter lång, mager och med svart hår. På överkroppen var han klädd i en blå stickad tröja, gul långärmad skjorta som var knäppt framtill och gråvit brynja. Han hade fritidsskor, strumpor, kalsonger och ”vita kaki-jeans” med ett brett läderbälte. I bältet satt ett tomt Nikon kamerafodral. Närmast kroppen hade han en midjeväska. På vänster handled satt en klocka av märket Citizen, med ett öppnat metallarmband. Urverket gick och visade rätt tid och datum.

Glasögonen som återfanns på fyndplatsen undersöktes av polisen och dess ursprung kartlades. Det framkom bland annat att det aktuella märket importerades från Japan till Sverige mellan 1983–1987 och att den aktuella modellen bara hade sålts på Åhlénsvaruhusen. Glasögonen var av låg kvalitet. Glasögonen bedömdes vara cirka tio år gamla. Utifrån bland annat styrkan på glasen gjordes bedömningen att personen som hade burit glasögonen troligen var mellan 45 och 55 år. Av utseendet på glasögonen kunde man också konstatera att bäraren sannolikt hade ett mycket brett ansikte och kraftig näsa.

Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) gjorde flera undersökningar av sådant som hade framkommit vid den tekniska utredningen, bland annat undersöktes träpåken, Yenon Levis kläder och skor. Av ett sakkunnigutlåtande från SKL daterat den 25 juli 1988 framgick att det var humant blod på påken och på Yenon Levis skor men att blodet inte kunde typbestämmas. Det gick inte att avgöra om påken hade använts som mordvapen.

I ett sakkunnigutlåtande den 8 november 1988 konstaterade SKL en 20 millimeter lång skada i brynjans högra sida som torde ha åstadkommits med ett eggvasst verktyg. Det fanns indikation på blodförekomst på midjeväskan och livremmen. På tröjan, skjortan, kamerafodralet, kalsongerna och skorna påvisades humant blod, som inte kunde typbestämmas. På brynjan och byxorna påvisades humant blod som inte kunde uteslutas komma från Yenon Levi.

Rättsmedicinsk undersökning

Vid den rättsmedicinska obduktionen som genomfördes den 14 juni 1988 av avdelningsläkaren Herman Högstorp framkom bland annat följande. Kroppen var stadd i framskriden förruttnelse med fluglarvsangrepp. Det fanns skador på huvudet i form av sårskada vid det vänstra ögonbrynet, vänstra örat och bak på höger sida av hjässan. Det fanns även sprickbildning i skalltakets högra bakre del och i den vänstra delen av skallbasen, brott i det vänstra tinningbenet och i ansiktets skelett. Hjärnan var söndertrasad. På den högra axeln fanns det rispor i huden och på den vänstra axeln en underhudsblödning. Det fanns skador i bålen, flera revbensbrott, leverbristningar och högersidig njurbristning. Höger tarmbensskovel var helt avbruten. I buken fanns cirka en halv liter blod och det fanns blod i urinblåsan. Det fanns hudavskrapningar bland annat på bröstet, buken, högra höften, högra ljumsken, båda underbenen, vänstra knät, vänstra underarmen och vänstra handflatan. Det framkom också att Yenon Levi var omskuren.

Av det rättsmedicinska utlåtandet daterat den 9 september 1988 framgår att skallskadorna i kombination med skadorna på bålen med åtföljande inre skador väl förklarade dödsfallet. Skadorna var orsakade av trubbigt yttre våld, som mot vänster tinningregion kunde ha varit enskilt eller upprepat kraftigt trubbigt våld medan skadorna baktill höger i hjässan sannolikt var en följd av enskilt kraftigt trubbigt våld.

I dödsbeviset antecknades att sannolikt dödsdatum var någon gång mellan den 8–10 juni 1988.

Livsmedelsverket undersökte innehållet i Yenon Levis magsäck och fann ett tunt skikt av smet som innehöll stärkelsekorn från spannmål, troligen efter konsumtion av bröd.

Misstankarna under förundersökningen

Efter omfattande utredningsåtgärder delgavs en tunisisk medborgare, född 1941 och bosatt i Borlänge, den 29 maj 1991 misstanke om mord på Yenon Levi. Mannen förnekade gärningen. En viktig del i utredningen mot mannen blev glasögonen från fyndplatsen. Mannens pass beslagtogs och i ett sakkunnigutlåtande från SKL daterat den 14 februari 1991 var SKL:s slutsats att ”starka skäl talar

för att” glasögonen från fyndplatsen var ett och samma par glasögon som glasögonen mannen bar på passfotot.1I ett intyg från Hoya-optikslip AB den 21 maj 1991 intygades att glasögonen på passfotot och glasögonen på ett fotografi som tagits när den misstänkte mannen bar de upphittade glasögonen hade ”lika” styrka.

Den misstänkte mannen dömdes under utredningstiden i ett annat ärende för anstiftan till försök till mord och utvisades efter avtjänat straff. Det sista förhöret med mannen om mordet på Yenon Levi ägde rum i februari 1993. Förundersökningen fortsatte dock och förhör hölls med personer med kännedom om mannens förehavanden. Den 6 maj 1994 lade chefsåklagaren i Avesta ned förundersökningen med motiveringen att brott inte kunde styrkas.

8.2.2. Polisförhör, vallning och rekonstruktioner med Sture Bergwall

Under perioden december 1995 till december 1996 hölls elva förhör med Sture Bergwall. Dessförinnan hade Sture Bergwall vid telefonsamtal till kriminalinspektören Seppo Penttinen börjat lämna uppgifter om mordet. Det förekom under förundersökningen ett flertal sådana telefonsamtal mellan Seppo Penttinen och Sture Bergwall, vilka huvudsakligen initierades av Sture Bergwall. Det har hållits ett så kallat konfrontationsförhör där Sture Bergwall förevisats glasögon och armbandsur, en vallning och två rekonstruktioner, i Ölsta och vid fyndplatsen i Rörshyttan.

Förhören är nedtecknade i dialogform. De uppgifter som framkommit vid telefonkontakter eller vid förhör och vallningar i andra ärenden har nedtecknats som referat i promemorior. Det finns tolv sådana promemorior i förundersökningsprotokollet. Förhören, promemoriorna och vallningsprotokollen omfattar över 400 sidor.

Vid samtliga förhör har Seppo Penttinen varit förhörsledare och vid de flesta förhören har även kriminalinspektören Anna Wikström varit förhörsledare. Såvitt annat inte särskilt anges nedan under respektive förhör närvarade Sture Bergwall, Seppo Penttinen, Anna Wikström och Sture Bergwalls offentlige försvarare advokaten Claes Borgström.

1 På SKL:s sexgradiga utlåtandeskala var ”starka skäl talar för att” den näst högsta graden av säkerhet.

Av en promemoria framgår att Sture Bergwall den 19 augusti

1995 ringde upp Seppo Penttinen och berättade att han hade haft

en medhjälpare vid mordet på den israeliske mannen i Dalarna. De hade träffat israelen i närheten av järnvägsstationen i Uppsala. Medhjälparen hade pratat engelska med mannen som hade erbjudits skjuts. De hade åkt mot Garpenberg. Själva mordet gick till så att han höll i mannen samtidigt som medgärningsmannen slog dels med knytnävarna, dels med ett tungt föremål från bagageluckan. Det skulle inte finnas några skärskador på kroppen. Kroppen lämnades på platsen där de hade slagit honom. Kroppen låg mer på rygg än på sidan och definitivt inte på magen. Sture Bergwall berättade också att han hade följt det som skrevs om fallet i media men att han inte hade läst allt och skyggat för bilderna.

Av en promemoria framkom att Sture Bergwall ringde till Seppo Penttinen den 14 november 1995 för att erkänna ett mord. Han hade sökt men inte fått tag på Claes Borgström och behövde berätta om mordet. Seppo Penttinen uppmanade honom att tala med försvararen. Senare samma kväll ringde Seppo Penttinen upp Sture Bergwall som berättade att han hade talat med Claes Borgström. Sture Bergwall berättade att han hade mördat en israelisk man i Dalarna. Mordplatsen var en skogsbilväg efter sträckningen Hedemora–Långshyttan. Han hade nämnt händelsen i terapin som ”Shalom-händelsen”. De hade färdats i bil och Yenon Levi hade fått ta emot ”några rejäla magpumpare och slogs ihjäl på pannan”. Som tillhygge användes ett redskap från bilen. Mordet ägde rum utanför bilen ett stycke upp efter skogsbilvägen. Efter mordet lades kroppen i bilen och kördes längre ned efter samma väg. Kroppen placerades vid vägkanten. Mordet skedde en onsdag eller torsdag.

Av en promemoria den 27 november 1995 framgår att Seppo Penttinen ringt upp Sture Bergwall och nämnt att åtskilligt stått att läsa i media om händelsen vilket kunde vara en nackdel i utredningssammanhang. Sture Bergwall sade då ”kontrollera vilken sorts klocka han hade”.

Det första polisförhöret hölls den 7 december 1995 och Sture Bergwall berättade att händelsen hade funnits med honom en längre tid. Vid rekonstruktionen i Appojaure hade han vagt nämnt ”Shalom-händelsen” för Sven-Åke Christianson. Därefter hade han förmodligen pratat en del med Birgitta Ståhle om händelsen varefter vissa detaljer hade klarnat. Han berättade i sak att han hade

träffat Yenon Levi i Uppsala och berättat om gruvan i Falun. De pratade engelska. Yenon Levi blev intresserad av att se gruvan och följde med honom i bilen. Hans avsikt var att skada Yenon Levi. Han körde mot Långshyttan och där följde de en väg åt höger och kom fram till en skogsbilväg. De körde en bra bit på skogsbilvägen, klev ur bilen och Yenon Levi slogs ihjäl. Han lyfte in Yenon Levi i bilen, vände bilen och åkte tillbaka. Han stannade efter ett tag och drog ut Yenon Levi, som placerades vid vägkanten. Sture Bergwall ritade en skiss över placeringen av vilken framgår att huvudet låg mot bilens färdriktning. Han hade varit ensam vid händelsen. Yenon Levi hade med sig en trunk.

En bit in i förhöret ändrade Sture Bergwall platsen där mordet hade skett och förlade det till en sommarstuga vid Ölsta. Han ändrade också det tillhygge han hade använt mot Yenon Levi. Yenon Levi tilldelades några kraftiga slag i magen och dödades med ett eller två slag med en sten mot vänstra tinningen.

Yenon Levi fick eventuellt även en krosskada på högra handen eller handleden och en skada på vänster axel. Yenon Levi lades på en filt i bagageluckan. Han körde mot Rörshyttan och svängde ”till vänster höger” in på en skogsbilväg när han hade passerat Rörshyttan. Han körde i ett svagt uppförslut på skogsbilvägen, vände bilen och dumpade kroppen 200–300 meter före korsningen till den stora vägen. Kroppen hamnade i vägkanten med ansiktet mot vägen, mer på rygg än sidan. Han tog ut Yenon Levis gråa trunk från bilen och åkte iväg. De färdades i en ljusgrön Volvo.

Yenon Levi var klädd i t-tröja, sandfärgade byxor och hade en armbandsklocka med läderarmband. Seppo Penttinen frågade Sture Bergwall vad det var som gjorde att han mindes att det var ett läderarmband på klockan. Sture Bergwall svarade att det var för att han övervägde om han skulle knäppa upp den och ta den med sig. Han bekräftade att han hade läst om händelsen i lokaltidningarna. Han visade upp filten som han hade använt vid gärningen.

Av en promemoria framgår att Sture Bergwall den 17 januari

1996 ringde upp Seppo Penttinen för att berätta att Yenon Levi

hade fått en skada på axeln.

Den 26 januari 1996 berättade Sture Bergwall i förhör att det

inte hade förekommit något våld mot Yenon Levi i Ölsta. I stället hade Yenon Levi dödats längre upp på den skogsbilväg där han senare lämnades. Han åkte sju–åtta kilometer på skogsbilvägen. De

gick ur bilen och det uppstod ett slagsmål mellan honom och Yenon Levi som måste ha lett till blåmärken på Yenon Levis armar. Under slagsmålet föll Yenon Levi omkull och skadade högra axeln och blev sittande. Han slog ett ”stötande slag” med stor kraft mitt i Yenon Levis mage. Omedelbart därefter svingade han domkraften i Yenon Levis huvud, på vänster sida, så att denne dog. Skadan i huvudet blev djup och han blödde från vänster öra. Blodet rann ned för halsen och färgade t-tröjan.

Kroppen lades i bilen. Han körde tillbaka fyra–fem kilometer på skogsbilvägen innan han drog ut kroppen och lade den på höger sida från länsvägen sett med huvudet uppåt i färdriktningen. Han lämnade kvar Yenon Levis ryggsäck och plastpåse på platsen.

Seppo Penttinen frågade om berättelsen som Sture Bergwall hade lämnat vid förhöret innehöll någon form av medveten avvikelse och i sådant fall vilken del som var det. Sture Bergwall svarade:

I och urlastningen i bilen, jag skulle inte vilja kalla det för en avvikelse men det är... av skilda skäl har lite svårare för att redogöra för det exakta händelseförloppet.

Sture Bergwall berättade också att uppgiften om Ölsta i det förra förhöret var en avvikelse från hans sida.

Sture Bergwall berättade att han samma dag hade läst om fallet i Dala-Demokraten.

Seppo Penttinen återkom flera gånger till hur långt på skogsbilvägen som Sture Bergwall hade kört. Sture Bergwall vidhöll att han hade kört tre–fyra kilometer med den döda kroppen innan den dumpades. Seppo Penttinen påminde Sture Bergwall om att han tidigare hade dragit en parallell till hur långt han hade kört när de var i Piteå i Charles Zelmanovits-ärendet. Seppo Penttinen beskrev till slut att Sture Bergwall hade kört sammanlagt en kilometer i Piteå. Sture Bergwall ändrade sig därefter och sade att det i kroppen kändes som att han hade kört en lika lång sträcka i det här fallet.

Yenon Levi hade varit klädd i en beige t-tröja med en kamelfärgad tröja utanpå och kakifärgade jeans. På Yenon Levis packning låg en grönblå poplinjacka. Framsidan på tröjan missfärgades av blodet och det blev en mörk fläck på byxorna i lårhöjd. Han rörde vid Yenon Levis ena ankel, smalben och nyckelben när denne var död. Yenon Levi hade hår upp till och runt naveln men inte något

hår på bröstet. Även Yenon Levis handled hade varit behårad. Seppo Penttinen frågade Sture Bergwall hur han kunde komma åt att känna på Yenon Levis kropp med tanke på att han var påklädd och frågade om Yenon Levi till exempel hade haft någon livrem vilket Sture Bergwall trodde sig minnas.

Seppo Penttinen ställde sedan frågor om hur långt Sture Bergwall hade kommit i minnesprocessen och om det fanns mer inom honom som kunde värkas fram.

Sture Bergwall berättade att han efter händelsen hade åkt hem till Grycksbo och att han kom dit vid åtta–nio på kvällen. Han hade återvänt till platsen dagen därpå och då hade Yenon Levis ansikte varit förändrat, det hade vridits och det hade växt ut lite skäggstubb. När förhöret avslutades delgavs Sture Bergwall misstanke om mordet på Yenon Levi. Under förhöret fick Sture Bergwall peka ut resvägen på en karta och kommenterade då bland annat de olika ortsnamnen.

Den 29 januari 1996 upprättades en promemoria av vilken det

framgår att Sture Bergwall hade ringt upp Seppo Penttinen och berättat att han och medbrottslingen hade tagit ut kroppen från bilen och stjälpt av kroppen som hamnade på sidan. Han hade utdelat ett karateslag mot vänstra sidan av Yenon Levis hals. Slaget träffade mot nyckelbenet och axeln.

Vid förhöret den 5 februari 1996 närvarade även överåklagaren Christer van der Kwast. Sture Bergwall berättade att ett slagsmål hade utbrutit längre upp på skogsbilvägen. Yenon Levi hade försökt springa därifrån men hade fångats in, fallit och slagit i höger axel. Han slog Yenon Levi med domkraften i magen så att denne föll ihop. Medgärningsmannen reste upp Yenon Levi. Han slog ett karateslag mot Yenon Levis vänstra sida av axeln/nyckelbenet. Medgärningsmannen hämtade en röd domkraft med spröt från bilen. Han svingade domkraften mot Yenon Levis huvud och denne dog. Det syntes på huvudet var han hade träffat med domkraften och det blödde från Yenon Levis öra.

De hämtade en filt från bilen och lade Yenon Levi på den. De lade filten och kroppen i baksätet och körde en bit på skogsbilvägen. De drog ut Yenon Levi ur bilen med hjälp av filten och kroppen lämnades där den hamnade, med ansiktet vänt ut mot vägen med vänster sida uppåt. Yenon Levis packning lämnades vid kroppen. En grön anteckningsbok åkte ur packningen och hamnade bredvid kroppen.

De återvände till Falun och träffade MS vid 20-tiden. Han återvände till fyndplatsen trettio timmar senare och såg att kroppen hade förändrats. Han såg också att Yenon Levi hade en skjorta på sig, vilket han inte hade sett tidigare.

Det utdelades bara ett slag mot Yenon Levis huvud och det var med domkraften. Seppo Penttinen frågade om medgärningsmannen hade utdelat några slag mot ryggsidan. Sture Bergwall bekräftade att medgärningsmannen hade slagit Yenon Levi på ryggen mot njurarna. Inga stenar hade använts.

Christer van der Kwast frågade Sture Bergwall om han hade använt någon kniv mot Yenon Levi vilket denne förnekade. Åklagaren frågade då om någon kniv hade använts efter att Yenon Levi hade dödats vilket Sture Bergwall inte kunde minnas. Christer van der Kwast ställde därefter frågan om något annat tillhygge än domkraften hade använts mot Yenon Levi vilket Sture Bergwall besvarade nekande.

Angående Yenon Levis behåring berättade Sture Bergwall att han hade varit svagt behårad på bröstet, mera hårig på magen och relativt kraftigt behårad på armarna ut på handlederna. Han hade känt på Yenon Levis mage med händerna.

Christer van der Kwast ställde upprepade frågor om var Yenon Levis packning hade tagit vägen. Sture Bergwall vidhöll att den hade lämnats kvar på platsen. Till slut upplyste Christer van der Kwast Sture Bergwall om att packningen inte hade återfunnits och att den hade eftersökts i stor omfattning. Enligt Christer van der Kwast fanns det då bara två alternativ. Antingen hade Sture Bergwall eller medgärningsmannen tagit packningen eller så hade någon annan kommit och tagit den. Christer van der Kwast menade att Sture Bergwall självklart måste ha en uppfattning om var packningen hade tagit vägen och sade att om Sture Bergwall berättade det skulle utredningsvägen kortas ned. Åklagaren frågade om det var MA som var medgärningsmannen. Sture Bergwall ville inte besvara den frågan.

I förhör den 16 februari 1996 berättade Sture Bergwall att skälet till besöket i Uppsala var att han och medgärningsmannen hade besökt hans bror Sten-Ove Bergwall under förmiddagen den aktuella dagen. På vägen till Garphyttan gjorde de ett uppehåll i Ölsta. Varken Sture Bergwall, medgärningsmannen eller Yenon Levi åt någon mat under dagen. Det var troligen en söndag. Seppo Penttinen

frågade varför han nu ändrade den tidigare uppgiften om att händelsen hade inträffat en dag mitt i veckan. Sture Bergwall svarade inte på frågan men berättade att det hade blivit mer skador i Yenon Levis ansikte än vad han tidigare hade uppgett. Ansiktet var illa tilltygat med flera sår och blödningar. Medgärningsmannen slog Yenon Levi mot hakan och näsan med knytnävarna samt använde ett tillhygge mot pannan, strax ovanför ögonbrynet. Ögonbrynet hade blött mycket.

Därefter ville Sture Bergwall att Seppo Penttinen skulle ställa frågor rörande medgärningsmannen. Han ville att Seppo Penttinen skulle nämna fyra olika, valfria, namn varefter Sture Bergwall skulle svara ja eller nej på frågan om det var medgärningsmannen. Efter att ha svarat nej på två namnförslag svarade han ”det ligger nära till hand ja” när Seppo Penttinen nämnde MA:s namn. Han bekräftade att medgärningsmannen var MA och beskrev därefter återigen händelseförloppet på skogsbilvägen.

MA hade tagit upp en sten eller järnbit som han hade slagit mot Yenon Levis panna. Detta skedde före Sture Bergwalls dödande slag med domkraften mot huvudet. MA utdelade några hårda sparkar mot kroppen när den låg på marken.

Yenon Levis packning hade följt med tillbaka till Falun. MA lade packningen i Sture Bergwalls förråd. Det var möjligt att han därefter tog packningen till Ölsta. I packningen, som han inte var intresserad av, fanns kamerautrustning med ett band där det stod Nikon på. Sture Bergwall associerade Yenon Levis armbandsklocka till en Camelklocka. Yenon Levi hade en allt för varm stickad tröja på sig.

Den 23 februari 1996 hölls ett förhör där Sture Bergwall inledn-

ingsvis berättade att han numera trodde att händelsen hade ägt rum i mitten av en vecka. Sture Bergwall lämnade därefter en ny berättelse om hur de hade träffat Yenon Levi. Han berättade att de hade ställt bilen på långtidsparkeringen i Uppsala och tagit pendeltåget till Stockholm. Tanken var att de skulle resa vidare till Södertälje med pendeltåg. De kom till Stockholms central vid halv nio– tio. Efter ungefär fyrtiofem minuter fick de syn på Yenon Levi inne på centralen. De såg hur han löste en biljett till Uppsala och följde efter honom på pendeltåget. På perrongen i Uppsala tog de kontakt med honom och erbjöd honom skjuts. Trots att han följde med frivilligt, tvingade de med honom under knivhot. De gick på varsin

sida om Yenon Levi med varsin kniv. Yenon Levi satte sig i framsätet och de band ihop hans händer med skjorttyg. De stannade i Ölsta. Yenon Levi försökte fly men de hann ikapp honom. Det utbröt ett slagsmål och Yenon Levi fick en knivskada högt upp på bröstet som gjorde att han blödde rikligt. MA höll fast Yenon Levi medan Sture Bergwall slog honom mot buken med en kofot och utdelade ett dödande slag med kofoten mot tinningen. Det utdelades även knytnävsslag mot ansiktet. Yenon Levi hade trillat omkull och slagit i axeln. Kofoten hade MA hämtat i ett uthus på gården. De lyfte in honom på en filt i bilen och körde mot Garpenberg och letade efter en skogsbilväg. De körde upp på skogsbilvägen och lyfte ut kroppen innan de vände bilen.

Sture Bergwall fick ytterligare frågor om vilket våld som hade utdelats mot Yenon Levi och förklarade då att Yenon Levi inte hade dött i Ölsta men att de trodde det när de åkte därifrån. I bilen hörde de ett gurglande ljud från kroppen. De stannade på skogsbilvägen och lade ned Yenon Levi väldigt nära bilen. Han var medvetslös. De sparkade på kroppen och slog ett slag mot höger sida av hjässan med ”ett relativt skarpt redskap” varefter Yenon Levi dog.

MA tog med sig packningen och lade den i Sture Bergwalls förråd. MA hade varit intresserad av kameror och hade en systemkamera. De besökte inte Sten-Ove Bergwall den aktuella dagen.

Av en promemoria daterad den 26 februari 1996 framgår att Sture Bergwall ringde upp Seppo Penttinen sent på kvällen efter förhöret den 23 februari 1996 och berättade att bilen som hade använts vid tillfället var hans Mazda 929.

Den 24 februari 1996 skrev Sture Bergwall ett brev till Birgitta

Ståhle som finns med i förundersökningsprotokollet under avsnittet med förhören med Sture Bergwall. Det är i huvudsak en skriftlig redogörelse över det som han hade berättat i det förra förhöret. Utöver vad som framgår av det förhöret skrev Sture Bergwall bland annat följande. Anledningen till att de skulle åka till Södertälje var att han skulle visa MA ett gömsle. På plats i Ölsta sprang MA till vedboden och hämtade en kofot som han räckte Sture Bergwall. Han svingade kofoten i luften och Yenon Levi föll omkull. Yenon Levi försökte fly men de hann upp honom och Sture Bergwall stampade med kraft mot hans mage. Den tidigare uppgiften om att han hade använt ett verktyg mot Yenon Levis mage var fel. Yenon Levis tröjor var blodiga eftersom kniven hade använts mot hans

bröst. MA sparkade mot den liggande kroppen. De körde iväg. Vid Stjärnsund hittade de en skogsbilväg som de svängde in på. De fortsatte en eller två kilometer på skogsbilvägen, stannade bilen och lade Yenon Levi på marken bredvid vägen. MA slog ihjäl Yenon Levi med en spade i bakhuvudet.

Vid förhöret den 15 mars 1996 närvarade inte Claes Borgström. Skötaren Eva Burgman närvarade som förhörsvittne. Förhöret inleddes med att Seppo Penttinen ville att Sture Bergwall skulle berätta mer om gömslet i Södertälje som han hade beskrivit i brevet till Birgitta Ståhle. Sture Bergwall uppgav att gömslet fortfarande fanns kvar och att det gick att göra fynd där. Han ville inte berätta vilka fall gömslet hade anknytning till. Han berättade att Yenon Levi hade haft åtminstone tre plast- eller papperskassar i händerna på perrongen i Uppsala och den övriga packningen på ryggen.

Seppo Penttinen ställde sedan frågor utifrån uppgifterna i brevet till Birgitta Ståhle och Sture Bergwall förklarade att Yenon Levi föll när han svingade kofoten mot honom, inte för att han träffade, utan för att han försökte ducka undan. Han stampade Yenon Levi i buken en gång och sedan några fler gånger när han hade hamnat på rygg. MA utdelade det dödande slaget på den plats som Yenon Levi lämnades. Slaget utdelades rakt uppifrån och ned med ett föremål som fanns antingen i packningen eller i bilen. Föremålet hade ett lädermaterial som Sture Bergwall först knäppte upp. Skaftet var kort och av trä och föremålet var som en campingyxa. Han var rädd för att huvudet skulle delas av slaget som orsakade en längsgående djup skada uppe på hjässan. Packningen bar de båda ned i Sture Bergwalls förråd innan de åkte till MS. Därefter tog MA hand om packningen.

Anna Wikström upprättade den 15 mars 1996 en promemoria av vilken framgår att Sture Bergwall den dagen hade hörts i ett annat ärende och då uppgett att Yenon Levis packning kunde ha lämnats i ett förvaringsutrymme i MS:s bostad, till exempel i garaget.

Den 21 mars 1996 upprättades en promemoria av vilken det

framgår att Sture Bergwall hade lämnat ett meddelande per telefon till Seppo Penttinen om att de direkt efter att de dödat Yenon Levi i Rörshyttan hade åkt till Grycksbo och träffat MS, som hade haft hand om Sture Bergwalls hundar.

Den 19 april 1996 genomfördes en vallning i bil i området kring

fyndplatsen. Avsikten med vallningen var, enligt en kortfattad pro-

memoria från vallningen, att Sture Bergwall skulle peka ut brottsplatsen. Något sammanfattande protokoll från vallningen har inte återfunnits i förundersökningsmaterialet och det finns inte någon fullständig redogörelse för vilka som närvarade. Av dokumentationen framgår dock att bland annat även Christer van der Kwast och Birgitta Ståhle närvarade. Vallningen videodokumenterades och en redigerad version visades sedan för tingsrätten. Vi har haft tillgång till både den oredigerade och den redigerade vallningsfilmen.

Av promemorian framgår att Sture Bergwall agerade i enlighet med sitt reaktionsmönster och att han påtalade att det var aktuell skogsbilväg som de kom till. Under en promenad på skogsbilvägen agerade Sture Bergwall ånyo enligt sitt reaktionsmönster genom ”skyggande rörelser med huvudet” i höjd med det vägavsnitt där kroppen hade anträffats. Sture Bergwall visade var kroppen hade lämnats (vilket var motsatt sida i jämförelse med var den hade hittats). Efter vallningen upplyste Christer van der Kwast Sture Bergwall om att han hade pekat ut rätt plats i höjdled men att han hade placerat kroppen på fel sida om skogsvägen.

Den redigerade videofilmen inleddes med att en speakerröst berättade att Sture Bergwall hade anvisat skogsbilvägen och inne på skogsbilvägen anvisat vilken väg de skulle välja vid en trevägskorsning och slutligen pekat ut brottsplatsen. Den första sekvensen i filmen visade de stillastående vallningsfordonen vid uppfarten till skogsbilvägen. Därefter sade Sture Bergwall ”vi bör titta här”. Vad som föranlett bilarna att stanna framgår inte. Efter en kortare sträcka på skogsbilvägen sade Seppo Penttinen vid trevägskorsningen: ”Vänster. Sture Bergwall pekar att vi ska köra vänster här”. Efter ytterligare körsträcka sade Seppo Penttinen ”gör du något tecken?”. Sture Bergwall är inte filmad på sådant sätt att det går att se om han pekade eller gjorde några andra tecken.

Vid en promenad längs skogsbilvägen konstaterade Sture Bergwall att de hade gått för långt och ville vända och gå tillbaka i riktning mot länsvägen. Sture Bergwall pekade sedan ut platsen. Platsen var markerad med gula, långa plastband fastknutna i ett mindre träd. Speakerrösten uppgav att plastbanden som syntes vid den utpekade platsen var uppsatta av markägaren. Sture Bergwall uppgav att han var säker på att han pekade ut rätt sida av vägen.

På den oredigerade vallningsfilmen filmas hur fordonen körs längs länsvägen. Precis innan avtagsvägen till skogsbilvägen är det

ett avbrott i filmen i några sekunder. När bild och ljud återkommer hörs Seppo Penttinen säga ”ska vi köra upp den här vägen?” varefter Sture Bergwall säger ”vi bör titta här”. Sture Bergwalls kommentar var det som inledde den redigerade filmen, det vill säga den filmen som tingsrätten fick se. Om Sture Bergwall dessförinnan hade tagit något annat initiativ till att köra upp på skogsbilvägen framgår således inte av någon inspelning. Sture Bergwalls reaktioner som beskrivs i promemorian syns inte på videofilmen.

Seppo Penttinen skrev i en promemoria den 3 maj 1996 att Sture Bergwall vid en vallning i ett annat ärende den 25 april 1996 uppgett att han tagit en kniv från Yenon Levis packning som var större än en morakniv med ljust handtag, en slidkniv.

Den 20 maj 1996 genomfördes en rekonstruktion i Ölsta och

Rörshyttan. I förundersökningsprotokollet finns det en utskrift från ljudupptagningen från rekonstruktionen och ett protokoll med fotografier från vallningen upprättat av Östen Eliasson. Det saknas en fullständig redogörelse för vilka som närvarade vid rekonstruktionen men det framgår att bland annat även Birgitta Ståhle närvarade. Rekonstruktionen videofilmades men videofilmen saknas i förundersökningsmaterialet som gavs in till tingsrätten. Vi har tagit del av videofilmen.

I Ölsta berättade Sture Bergwall hur han hade lossat handfängslet och att Yenon Levi då försökte springa iväg, föll och skadade axeln. Yenon Levi fick också en knivskada mot halsen eller högt uppe på bröstbenet. MA höll fast Yenon Levi bakifrån när Sture Bergwall utdelade knytnävslag mot ansiktet. Han fick en våldsam spark i magtrakten och föll. När han låg på rygg stampade Sture Bergwall honom i magen och utdelade sedan ett slag med en sten mot huvudet. Huvudslaget orsakade en intryckt skålformad skada och det rann blod ur örat. De upplevde att Yenon Levi var död. De bar kroppen mot myren i närheten men orkade bara en bit och bestämde sig i stället för att köra den till Falun och begrava den där. MA hade dessförinnan hämtat en kofot som han lade i bagageluckan tillsammans med Yenon Levis packning. I bilen började Yenon Levi kräkas, hostade blod och det kom ljud från honom. Yenon Levi hade haft en kamera hängde över axeln i ett brett band när de kom till Ölsta. Den hamnade sedan i bagageluckan.

Vallningen fortsatte därefter på skogsbilvägen i Rörshyttan. Bilen stannade i färdriktningen. De tog ut Yenon Levi som restes

upp men ramlade ihop igen. Någon slog ett slag som träffade baktill med en kofot eller en spade. Sture Bergwall uppgav att han tog på sig det slaget. Yenon Levi dog då. Han kände med handen under tröjorna och förde handen uppåt på magen och bröstet. Det fanns hår på magen och på bröstet. Han kände också på nyckelbenet och fotankeln. Kroppen lades vid sidan av vägen på högra kroppssidan med huvudet mot norr. Han sparkade på kroppen även efter att Yenon Levi hade dött. Han mindes armbandsklockan med ett läderarmband, inte något stålarmband.

Sture Bergwall visade sedan vad han gjorde med kroppen när han återkom ett dygn senare. Vid rekonstruktionen lade sig figuranten ned på marken. Sture Bergwall sade då:

Ja. Just det. Ska du ta av dej glasögonen för dom ligger där. Ja, det är klart, försök och slappna av i kroppen, så ska jag göra dom rörelser jag gjorde då, när jag kommer tillbaks, dom här klämrörelserna, jag för dej tillbaks, ser ansiktet, oh ja, på det här viset.

Mot slutet av rekonstruktionen återkom Seppo Penttinen till glasögonen.

F [Seppo Penttinen]: Du sa nånting som jag fundera på, varför du kommentera det, beträffande glasögonen, du sa att dom ligger här, sa du. Dom ligger ju här. Är det nånting som du kom att tänka på eller är det nånting som du funderar kring eller var det nånting annat? Q [Sture Bergwall]: Ja, dom låg ju.. Nej, jag vet inte varför jag sa det. F: Är det svårighet att berätta det. Q: Nej då. W [Anna Wikström]: Vad menar du ..ohörbart.. Q: Ja, han hade ju inte glasögonen på. Han var glasögonlös alltså. F: Hade han glasögon. Q: Nej, det tror jag inte. F: Vad är det som gör att du reagerade just över glasögonen? Q: Jag fick en föreställning om att, när jag såg glasögonen på honom, att dom fanns vid sidan om, men det vet jag ingenting om.

Den 22 augusti 1996 berättade Sture Bergwall i förhör att Yenon

Levi hade varit vid medvetande när de kom till skogsbilvägen och tagit några steg när han kom utanför bilen. Han hade tagit tag i Yenon Levis huvud och knyckt det kraftigt bakåt vilket hade gjort att han föll ihop medvetslös. Yenon Levi hade hamnat närmare vägkanten än vad han hade visat vid rekonstruktionen den 20 maj

1996. Yenon Levi hade en rejäl, blödande skada på halsen som hade uppstått under färden från Uppsala till Ölsta. När det gällde skadornas uppkomst hade en kofot, sparkar med skor och i Ölsta också en sten kommit till användning. Kofoten hade använts mot huvudet och stenen mot tinningen. Sture Bergwall mindes inte att han tidigare hade talat om två olika skador mot huvudet. Seppo Penttinen tog under förhöret upp den omständigheten att Sture Bergwall vid rekonstruktionen hade reagerat när figuranten hade tagit av sig sina glasögon. Därefter följde många frågor kring glasögonen och varför Sture Bergwall hade reagerat på dem under rekonstruktionen. Sture Bergwall svarade till slut att han reagerade eftersom han inte hade hittat sina glasögon när han skulle köra från Rörshyttan vilket försvårade bilkörningen. Han hade inte hanterat Yenon Levis packning och visste inte vad den innehöll. Han dödade Yenon Levi vid skogsbilvägen i Rörshyttan genom ett slag mot huvudet, med foten eller med en spade. Efter ytterligare frågor bestämde han sig för att det var med en spark mot huvudet. Seppo Penttinen betonade att han nu måste berätta vad han mindes och att de inte kunde hålla på med detta längre. Sture Bergwall uppgav då att MA hade slagit Yenon Levi men han hade inte utdelat det dödande slaget. Sture Bergwall kunde inte berätta mer om händelsen. Yenon Levis kamera, en systemkamera med lösa objektiv, fanns utanför packningen, hängandes över Yenon Levis axel. Vid Rörshyttan såg han två grovstickade tröjor i packningen. Yenon Levi hade en jacka med dragkedja i poplintyg på sig fram till Ölsta. Han hade också haft på sig en blårutig skjorta i flanelltyg. Vid förhöret den 5 september 1996 närvarade inte Anna Wikström. Sture Bergwall berättade bland annat följande. Han hade gjort en ”avvikelse” vid rekonstruktionen när det gällde hur figuranten hade placerats. Avvikelsen bestod i att kroppen i själva verket hade rört sig precis innan döden och att det borde ha satt spår i markvegetationen runt omkring. Kroppen hade krampat vid det sista slaget. Det sista och dödande slaget hade han utdelat med en sten större än en knytnäve. Det hade träffat baktill på höger sida av hjässan. Precis innan hade han slagit en domkraft som träffade Yenon Levis vänstra tinning. Han hade utdelat ett slag, inte lika kraftigt, mot Yenon Levis huvud i Ölsta. I Ölsta hade Yenon Levi dessutom

sparkats våldsamt i magtrakten vilket hade lett till att han föll omkull. Under resan från Uppsala till Ölsta utövade MA våld med en kniv mot Yenon Levi. Våldet orsakade skadan på Yenon Levis hals. Hela förloppet på skogsbilvägen i Rörshyttan tog tio minuter. MA plockade under tiden med Yenon Levis packning som bland annat bestod av kläder, tältduk, anteckningsblock och pass. Yenon Levis två tröjor var inte nedstoppade i byxorna och han hade traditionella joggingskor, troligen Adidas.

Under förhöret lade sig Sture Bergwall ned i den position som kroppen hade haft och Seppo Penttinen beskrev att han låg i framstupa sidoläge med ryggsidan ut mot vägen.

Den 20 september 1996 berättade Sture Bergwall i förhör att

det sista och dödande slaget var ett svingande slag med en domkraft mot huvudets vänstra sida. Innan dess hade han slagit Yenon Levi med en sten eller med ett torkat trästycke i samma storlek som ett vedträ. Längden på trästycket var femton centimeter och omfånget ungefär som en kopp. Slaget hade träffat i ansiktet. På fråga hur säker han var på detta svarade han att han var säker på att han använde ett föremål från marken men osäker på om det var en sten eller trästycke. Seppo Penttinen uppgav att Sture Bergwall vid flera tillfällen tidigare hade pratat om ett slag som hade orsakat en glipande skada i bakhuvudet. Sture Bergwall var dock tveksam till om han hade utdelat något sådant slag. Seppo Penttinen frågade då om han hade några klara minnesbilder av slagen mot huvudet. Sture Bergwall svarade ”Nej jag kan inte ha helt klara bilder av det eftersom vi är två stycken på plats”. Slaget mot Yenon Levis huvud i Ölsta hade bara orsakat en ytlig skada.

På förmiddagen den 4 oktober 1996 hölls ett sakkonfrontationsförhör med Sture Bergwall. Enligt protokollet från förhöret och enligt en promemoria av Seppo Penttinen daterad den 18 februari 1997 förevisades Sture Bergwall tio armbandsur, samtliga begagnade. Inför konfrontationen fick Sture Bergwall veta att ett av uren var det som Yenon Levi hade haft kring handleden. Sture Bergwall noterade att urverket på en av klockorna gick medan övriga ur stod still, vilket irriterade honom. Minnesbilderna var diffusa och Sture Bergwall uppgav att han inte såg klockan framför sig. Han resonerade kring klockornas tyngd och armband och valde till slut en Rolexklocka med vit urtavla och länkarmband i stål.

Yenon Levis klocka var en Citizenklocka med vit urtavla och länkarmband i stål. Det var också på Yenon Levis klocka som urverket gick. I förundersökningsprotokollet finns endast en bild på den klocka som Sture Bergwall pekade ut och någon jämförelse mellan likheten kan därför inte göras.

Sture Bergwall förevisades också tio par nya glasögon. Inför visningen fick Sture Bergwall veta att en av glasögonbågarna i modellen liknade den båge som hade anknytning till Rörshyttan. Sture Bergwall valde ett par som liknade glasögonen i modellen men menade att färgen i verkligheten hade varit mörkare. När konfrontationsförhöret var avslutat och efter lunchuppehållet uppgav Sture Bergwall enligt en promemoria att glasögonen som han hade pekat ut var något för ljusa i färgen i förhållande till de han sammankopplade med mordet på Yenon Levi.

Senare på eftermiddagen den 4 oktober 1996 genomfördes, på Sture Bergwalls begäran, en rekonstruktion på fyndplatsen. Enligt ett protokoll över rekonstruktionen närvarade även Birgitta Ståhle, kriminalkommissarien Jan Olsson. Rekonstruktionen filmades och en redigerad film från den visades för tingsrätten. En utskrift från rekonstruktionen finns med i tingsrättens material.

Av den redigerade filmen framgår att Sture Bergwall inledningsvis förklarade att han vid den förra rekonstruktionen hade varit i en stressituation och ätit ”lyckopiller” vilket hade en avstängande effekt på honom. Han åt inte dessa piller längre. Han överlämnade ett handskrivet dokument rörande händelseförloppet utifall att han inte skulle klara av att visa händelseförloppet under rekonstruktionen.

Yenon Levi hade ont i magen när de tog ut honom från bilen på skogsbilvägen. Han slog Yenon Levi med en grov träbit på höger sida av huvudet. Den redigerade filmen bröts och i stället visades i bild ett infällt foto på Sture Bergwall med klisterlappar på kroppen. Enligt speakerrösten var klisterlapparna placerade på Sture Bergwalls kropp utifrån var han vid rekonstruktionen hade visat att skador uppstått. Fotografiet på Sture Bergwall var taget efter rekonstruktionstillfället och infällt i rekonstruktionsfilmen. Enligt vår uppfattning går det inte att avgöra om klisterlapparnas placering på Sture Bergwall överensstämde med vad han faktiskt demonstrerade vid själva rekonstruktionen.

Sture Bergwall uppgav att Yenon Levi hade sårskador i ansiktet, en skada på halsen som blödde och att han blödde kraftigt där slaget

hade träffat. Träföremålet hade varit av vedstruktur i en storlek som gjorde att han kunde hålla i det med en hand. Av videofilmen framgår att Seppo Penttinen måttade med armarna samtidigt som han frågade om Sture Bergwall såg något som längdmässigt stämde överens med föremålet. Sture Bergwall tog därefter upp en träpinne i ungefär samma längd som Seppo Penttinen hade måttat. I den skriftliga redogörelsen som Sture Bergwall hade överlämnat stod enbart att han hade tagit upp ett föremål från marken som han hade slagit Yenon Levi med.

Yenon Levi gick över till den västra sidan av vägen. Enligt Sture Bergwall hade MA hämtat ett redskap i bilen. Sture Bergwall slog ett svingande, mycket kraftigt slag med redskapet mot baksidan av huvudet. Kroppen kastades omkull av slaget. Den redigerade filmen bröts och i stället visades i bild ett infällt foto på Sture Bergwall med en klisterlapp fastsatt på vänster sida av Sture Bergwalls huvud. Enligt speakerrösten visade klisterlappen var det andra slaget hade träffat, enligt Sture Bergwalls uppfattning. Enligt vår uppfattning visar videofilmen från rekonstruktionen inte att slaget träffade på vänster sida av huvudet. I stället ser det ut som att Sture Bergwall vid rekonstruktionen visade en träff i bakhuvudet.

Verktyget togs med i bilen. I den skriftliga redogörelsen hade Sture Bergwall angett att verktyget var en domkraft. Kroppen lades på höger sida med ansiktet mot vägen. Sture Bergwall kände med handen på nyckelbenet och på den behårade magen.

Av videofilmen framgår att Sture Bergwall plockade upp ännu en träpinne från marken och uppgav att den visade rätt grovlek. Vedytan var öppen. Seppo Penttinen frågade om han menade att den var utan bark, vilket Sture Bergwall bekräftade.

Efter rekonstruktionen den 4 oktober 1996 upprättade Seppo Penttinen en promemoria daterad den 7 oktober 1996 av vilken framgår att Sture Bergwall innan rekonstruktionen hade framfört önskemål om att få se en originaldomkraft till en Mazda 929. Vid rekonstruktionen hade han fått hålla i en sådan och hade då uppgett att viktkänslan var korrekt men att han saknade de ”spröt” längst ut i domkraftens förlängning som domkraften han använde mot Yenon Levi hade haft.

Förhöret den 27 november 1996 inleddes med att Seppo Penttinen ville reda ut omständigheterna kring glasögonen som tidigare hade diskuterats. Sture Bergwall berättade att MA vid tillfället hade an-

vänt glasögonen som maskering men att han inte visste om de hade kvarlämnats eller var de hade hamnat. MA hade inte glasögon i vanliga fall. Han slog mot Yenon Levi med påken på sätt som han hade visat vid rekonstruktionen. Slagen utdelades med både knuffkraft, det vill säga mindre kraft, och med relativt stor kraft med stören mot sidan. Det borde ha lett till skador i vart fall på Yenon Levis sida. När Yenon Levi var död skedde sexuella aktiviteter mellan Sture Bergwall och MA, men inte direkt vid kroppen. De, främst MA, samlade ihop Yenon Levis packning. Seppo Penttinen upplyste om att packningen hade omtalats i media och att det bland annat hade nämnts någon form av skor i grövre kvalitet. Sture Bergwall hade inget minne av några sådana skor.

Sture Bergwall beskrev att han hade sparkat och stampat mot buken när de var i Ölsta. Seppo Penttinen frågade om det fanns någon differens mellan det han hade berättat och verkligheten. Sture Bergwall uppgav att han hade överbetonat omfattningen och kraften i våldet mot magen men det var ändå så pass att Yenon Levi hade blivit medvetslös i Ölsta. Yenon Levi hade legat på rygg när han stampade honom i buken. Därefter frågade Seppo Penttinen om det var något som förmörkade hans minne.

Q [Sture Bergwall]: Min kommentar till det, det är att våldsanvändningen sker i huvudsak på plats i Rörshyttan. P [Seppo Penttinen]: Ja, hur skall vi tolka det. Du har beskrivit vid rekonstruktionen, att det sker de här sparkarna och stampningarna mot buken i….. Q: Ölsta. P: Ölsta. Förflyttas den våldsanvändningen till Rörshyttan? Q: Ja, större delen av den, ja. P: Sker sparkar och stampningar mot Levi i Rörshyttan? Q: (tystnad) Ja, självfallet.

Sture Bergwall vidhöll att de hade varit i Ölsta och att Yenon Levi hade försökt springa från dem och trillat och skadat axeln. Sture Bergwall mindes stampningen som skedde uppifrån och ner mot bukens mjukdelar.

Sture Bergwall berättade att de borde ta fasta på den första spontana berättelsen som han hade lämnat för ett år sedan och det han nu berättade, då dessa berättelser skulle vara samstämmiga. Det

han hade sagt under ”mellanberättandet” sades för att han ville komma ifrån händelsen och skydda MA.

Anna Wikström upplyste Sture Bergwall om att MS hade uppgett att han vid något tillfälle hade visat henne ett par skor och frågade om han kunde minnas det tillfället. Sture Bergwall svarade först att det var MA:s skor som han hade visat MS. Senare i förhöret beskrev han att han sommaren 1988 hade visat MS ett par bruna vandrarkängor i läder. Seppo Penttinen återkopplade att Sture Bergwall tidigare hade sagt att han tog en kniv med träskaft ur Yenon Levis packning som kom till användning mot Therese Johannessen, men Sture Bergwall kunde inte beskriva knivens utseende.

På direkt fråga om Sture Bergwall hade vistats en längre tid med Yenon Levi i Ölsta än vad han hade berättat och om det möjligen fanns ett annat inledande händelseförlopp än det han hade uppgivit svarade Sture Bergwall nej och senare att han inte kunde berätta det.

Den 11 december 1996 hölls det sista förhöret med Sture Bergwall

i utredningen. Vid förhöret närvarade Birgitta Ståhle men inte Claes Borgström. Enligt förhörsprotokollet var förhöret en slutlig sammanfattning av Sture Bergwalls samlade ståndpunkt av mordet. Han hade innan förhöret tagit del av videoupptagningen från rekonstruktionen den 4 oktober 1996. Under förhöret gick man igenom vad Sture Bergwall hade visat vid rekonstruktionen vad gällde skador och våld. Sture Bergwall bekräftade att detta stämde med det verkliga händelseförloppet. Därutöver berättade han bland annat följande. Det våld som hade utdelats i Ölsta bestod av en stampning i buken när Yenon Levi låg på rygg. Huvudskadorna uppkom i Rörshyttan. Skadan på höger sida var mer öppen och orsakade ett kraftigt blodflöde som delvis doldes av håret. Slaget mot vänster sida svingades med ett slagträ och krossade pannbenet. Seppo Penttinen upplyste om att han vid rekonstruktionen hade uppgett och visat att han hade använt en domkraft vid slaget mot vänster sida. Sture Bergwall sade att han hade använt en träpåk vid båda huvudskadorna men det hade funnits med en domkraft på platsen som dock inte hade använts. Träpåken saknade bark.

Det hade riktats stickande rörelser med kniv mot Yenon Levis bröstkorg, strax under hakan, mot tyg. Blodet som fanns på kläderna kom från det våldet men också från skadorna i huvudet. Det var MA som använde kniven.

Han hade ingen närmare minnesbild av den kniv han hade tagit från Yenon Levis packning, men mindes att knivskaftet var ljust. På fråga om var man hade sådana knivar svarade han att han förknippade knivens utseende med samemiljön.

Under de fyra–fem timmar som han och MA hade varit tillsammans med Yenon Levi hade denne inte ätit något. Mot slutet av förhöret ville Seppo Penttinen att Sture Bergwall skulle förklara varför han hade lämnat olika uppgifter under utredningen och frågade följande.

P [Seppo Penttinen]: Kan du lämna en egen förklaring till varför du i vissa förhör lämnar lite varierande uppgifter i förhållande till den här sammanfattningen som vi gör idag, är det din slutliga ståndpunkt om jag har fattat det rätt. Q: [Sture Bergwall]: Det har ju flera skäl tror jag, dels har det med medgärningsmannens medverkan att göra, dels har det också med min egen identifikation med offret, det vill säga Yenon Levi. P: Ser du specifikt vad det är som styr dig, att ibland säga någonting som du sedan ändrar. Finns det en medvetenhet i det här eller är det någonting som sker av, är det andra mekanismer som styr det. Q: Ja, det kan vara svårt att mäta graden av medvetenhet och andra mekanismer. Det finns alltså en utpräglad vilja att berätta om den här händelsen, samtidigt som det finns en motstridig vilja också att skydda sig ifrån den och att skydda medgärningsmannen, och det här tillsammans gör berättandet komplicerat. P: Så dels vill du erkänna inför oss och dels så vill du på något vis undvika det? Q: Ja. P: Jag vet inte, eftersom Birgitta Ståhle sitter här, din terapeut, jag vet inte om du har någon åsikt i det här sammanhanget, just i det här Stures sätt att berätta, om du vill (ohörbart) i förhöret eller inte, du har möjligheten att i så fall att uttrycka dig. Q: Jo då, det kan få vara med i förhöret, eftersom Birgitta och jag tillsammans har pratat om dom här svårigheterna. S [Birgitta Ståhle]: Vi har ju inte pratat om exakt detaljer, men däremot så har vi pratat om dom här allmänna svårigheterna som finns tillsammans och gör det komplicerat, att vilja berätta, att vilja klarlägga och samtidigt alla dom mekanismerna som hindrar klarläggandet. Dels innebörden av att MA finns med och den, vad ska vi säga, också symboliska innebörd han har som person och som personen också i övrigt vad han har för betydelse. Och dels att händelsen i sig väcker så mycket av ångest, så att där finns mycket mekanismer som förändrar verkligen hela tiden.

Efter förhöret berättade Sture Bergwall att han i Ölsta hade han sett att Yenon Levi var omskuren.

8.2.3. Övrig utredning

Förhör med MA

MA hördes av polisen vid tre tillfällen efter att Sture Bergwall angett honom som medgärningsman: den 22 maj 1996, den 20 november 1996 och den 26 februari 1997. Han delgavs misstanke om medhjälp till mord i samband med förhöret i november 1996. I förundersökningsprotokollet finns även tidigare förhör med MA från andra ärenden då han hördes om sin relation till Sture Bergwall.

MA förnekade konsekvent att han hade något att göra med mordet på Yenon Levi. Han uppgav att en tänkbar anledning till varför Sture Bergwall angav honom som medgärningsman var för att hämnas att han efter rättegången om bankrånet inte ville ha någon kontakt med Sture Bergwall, trots att Sture Bergwall ville det.

Från mitten av 1980-talet fram till bankrånet hade han haft en omfattande kontakt med Sture Bergwall och under 1988–1989 hade han tidvis bott hos honom. Hans flickvän vid den tiden var MS. Han berättade att MS alltjämt stod under inflytande av Sture Bergwall, som hon fortfarande hade kontakt med. Han berättade vidare att han hade förstått att MS hade förmedlat Sture Bergwalls falska påstående om att han och Sture Bergwall hade begått två mord i Norge till polisen. Sture Bergwall pratade skrattretande dålig engelska.

Förhör med MS

MS hördes vid två tillfällen efter det att Sture Bergwall erkänt mordet på Yenon Levi: den 18 januari och 6 mars 1996. Hon hördes även dessförinnan i andra ärenden om Sture Bergwalls olika förehavanden. Två sådana förhör från våren 1995 finns i förundersökningsprotokollet.

I förhör den 25 maj 1995 berättade hon att hon hade regelbunden kontakt med Sture Bergwall, dels per telefon, dels besökte hon honom. Hon hade aldrig varit Sture Bergwall behjälplig med att skaffa information, tidningar eller annat. Han hade heller aldrig bett henne att göra så. Under den tid som Sture Bergwall hade permissioner utan övervakning besökte de några gånger sjukhusbiblioteket på Säters sjukhus tillsammans.

Vid förhör den 18 januari 1996 berättade hon att hon inte kunde erinra sig några speciella minnesbilder från sommaren 1988, då hon hade varit fjorton år. Under den tid hon kände MA hade hon bara sett en mindre sportryggsäck hos honom, som hon visade foto på vid förhörstillfället. Hon hade aldrig sett någon annan ryggsäck hos MA. Han gick alltid klädd i gymnastikskor och hon hade aldrig sett några kängor bland hans tillhörigheter. När det gällde Sture Bergwall hade hon sett ett par gröna kängor som möjligen var av textil.

Den 6 mars 1996 hördes MS igen sedan hon hade kontaktat polisen för att hon ville lämna ytterligare uppgifter. Hon berättade då att hon nu kunde, om än diffust, redogöra för en, möjligen mörk, ryggsäck och ett par kängor som troligen var kopplade till varandra och till sommaren 1988.

Övriga förhör

Förhör hölls med MA:s föräldrar och syskon som samtliga beskrev att Sture Bergwall umgicks mycket med MA från mitten av 1980talet och fram till bankrånet. Under den nu aktuella perioden bodde MA stundtals hos Sture Bergwall. Sture Bergwall hade haft viss tillgång till familjens fritidshus i Ölsta. Sture Bergwall utövade stort inflytande över MA som följde Sture Bergwalls vilja. De beskrev Sture Bergwall som mytoman och manipulativ. Samtliga ifrågasatte att Sture Bergwall hade begått något av de våldsbrott han påstått. Det kan anmärkas att inget av förhören med MA:s familjemedlemmar tar upp det förhållandet att Sture Bergwall tillvitat MA delaktighet i mordet på Yenon Levi.

Det hölls förhör bland annat med personer som, när de var tonåringar under den aktuella perioden, ofta hade besökt Sture Bergwall i bostaden. Av förhören framgår bland annat att Sture Bergwall företog konsertresor med ungdomarna till Stockholm och att de då ibland parkerade bilen vid stationen i Uppsala och tog Uppsalapendeln till Stockholm.

Teknisk utredning efter Sture Bergwalls erkännande

Av ett sakkunnigutlåtande daterat den 7 januari 1997 framgår att SKL undersökte om det förekom blod, sperma eller sekret/DNA som kunde komma från Sture Bergwall eller Yenon Levi på bland annat Yenon Levis kläder, hårstrån, träpåken, glasögonen, armbandsuret och en filt. Vidare undersöktes bland annat miljöspår från fyndplatsen och Ölsta, hårstrån samt tolkades blodspår på Yenon Levis brynja. Slutsatsen var att de DNA- och blodspår som SKL fann på det undersökta materialet inte kom från Sture Bergwall. SKL kunde inte besvara om byxorna och skorna hade varit i direkt kontakt med marken vid Ölsta och det framkom inte något som kunde visa att besudlingen på byxans vänsterknä var avsatt på mer än en plats. Det förekom blodindikation på bland annat träpåken men blod kunde inte påvisas på filten eller glasögonen. Filten hade beslagtagits från Sture Bergwall som hade uppgett att Yenon Levi hade legat på den filten i samband med händelsen. De fibrer som hade säkrats från Yenon Levi jämfördes med fibrerna på filten men inga överensstämmande fibrer kunde iakttas. Det kunde inte påvisas någon sperma på något av det undersökta materialet.

SKL undersökte också om besudlingarna på insidan av brynjan vid halslinningen var blod och om blodet i så fall kunde komma från Sture Bergwall och vad som var den troligaste orsaken till hur besudlingarna hade uppkommit. SKL:s slutsats redovisades i ett sakkunnigutlåtande daterat den 9 april 1997 av vilket framgår att det på insidan av brynjan iakttagits blodlika besudlingar som delvis hade avsatts vid smetande kontakt med föremål eller liknande som hade varit besudlat med smetande ämne såsom inte helt stelnat blod. Det fanns skäl som talade för att i vart fall en av besudlingarna var blod men SKL kunde inte besvara frågan om besudlingarna kom från kontakt med en blodbesudlad hand. Det var inte heller möjligt att bedöma hur besudlingarna hade avsatts.

Det gjordes också en ny undersökning av de upphittade glasögonen. Det har under resningsprocessen framkommit att polisen i en skrivelse till SKL den 15 januari 1997 ställde frågan om det fanns någon annan undersökningsmetod som kunde förändra undersökningsresultatet från SKL:s tidigare undersökning av glasögonen och

passfotografiet 1991.2SKL svarade att det inte fanns några sådana andra metoder för motsvarande undersökning. Korrespondensen finns inte med i förundersökningsprotokollet.

Den 24 januari 1997 fick i stället tekniska roteln vid länskriminalpolisen i Stockholm ett skriftligt uppdrag att jämföra glasögonen från fyndplatsen med passfotot på den tidigare misstänkte mannen, och en muntlig förfrågan om det gick att avgöra vilken styrka glasögonen på passfotot hade genom att granska passfotot. Tekniska roteln konsulterade i sin tur en optiker. Tekniska rotelns slutsats var att glasögonen på passfotografiet och de från fyndplatsen uppvisade fler olikheter än likheter beträffande mönsterpassningen och att det inte var möjligt att avgöra glasens styrka genom att granska passfotografiet.

Kriminaltekniska analyser

I resningsärendet har framkommit att Jan Olsson och Östen Eliasson, som utförde brottsplatsundersökningen i juni 1988, gjorde en gemensam genomgång och analys av det kriminaltekniska materialet från 1988 och då bildade sig en uppfattning om ett troligt händelseförlopp [analys 1]. Resultatet av analys 1 fick övriga personer i utredningen del av först efter rekonstruktionen den 20 maj 1996. Efter den rekonstruktionen gjorde Jan Olsson och Östen Eliasson en ”kriminalteknisk utvärdering” av Sture Bergwalls uppgifter och agerande vid rekonstruktionen. Deras utvärdering visade inte på någon större överensstämmelse mellan analys 1 och Sture Bergwalls redogörelse för händelseförloppet.

En liknande kriminalteknisk analys gjordes efter rekonstruktionen med Sture Bergwall den 4 oktober 1996. Även den analysen visade på bristande överensstämmelse mellan Sture Bergwalls beskrivning av händelseförloppet och analys 1, om än att Sture Bergwall vid den rekonstruktionen beskrev ett händelseförlopp som mer liknade det som Jan Olsson och Östen Eliasson hade beskrivit i sin analys.

2 Se vad som redovisas ovan under ”Misstankarna under förundersökningen” om SKL:s utlåtande av den 14 februari 1991.

I en skrivelse daterad den 31 januari 1997 till Christer van der Kwast framförde Jan Olsson ”funderingar runt ärendet och som gör mig så osäker på Q:s skuld i mordet på Levi”. Av skrivelsen framgår att Jan Olsson framförde att Sture Bergwall vid den första rekonstruktionen ”visade stora avvikelser från den analys vi genomfört” [analys 1] och att han kände oro för att Sture Bergwall inhämtade kunskap om händelseförloppet genom att läsa av förhörsledarens reaktioner. Vidare anförde Jan Olsson att Sture Bergwall vid den andra rekonstruktionen visade ett händelseförlopp ”som närmat sig den analys av händelseförloppet vi genomfört” [analys 1]. Som exempel nämnde Jan Olsson att Sture Bergwall hade talat om att en påk, fri från bark, i rätt grovlek och längd hade använts mot Yenon Levi och att Sture Bergwall vid den rekonstruktionen hade placerade kroppen närmare fyndplatsen och i rätt riktning men att Sture Bergwalls uppgifter om händelseförloppet ändå inte påtagligt visade att Sture Bergwall hade varit på platsen när Yenon Levi slogs ihjäl. Jan Olsson påtalade också att resultatet av analys 1 inte var känd för övriga som deltog i rekonstruktionen den 20 maj 1996, men att de kände till analys 1 och dess slutsatser vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996.

Varken analys 1, de två kriminaltekniska analyserna av Sture Bergwalls uppgifter efter rekonstruktionerna eller skrivelsen från Jan Olsson återfinns i förundersökningsprotokollet, men har getts in i samband med resningsprocessen.

Rättsmedicinskt utlåtande

Efter en muntlig framställan från Christer van der Kwast om en jämförelse mellan obduktionsfynden och Sture Bergwalls uppgifter om utövat våld mot Yenon Levi lämnade Anders Eriksson, överläkare vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska avdelningen Umeå, den 28 februari 1997 ett utlåtande. Som underlag för bedömningen hade han bland annat obduktionsprotokoll med foton, protokoll, videofilm och foton från rekonstruktionen den 4 oktober 1996 samt protokoll och foton från förhör med Sture Bergwall den 11 december 1996. Han hade även fått muntlig information inför upprättandet av yttrandet vid ett möte den 27 januari 1997 med Seppo Penttinen och Anna Wikström och ett fax med komplette-

rande förklaringar till förhörsuppgifterna från den 4 oktober 1996 av Seppo Penttinen. Enligt utlåtandet hade underläkaren Christina Ekström deltagit i beredningen av ärendet.

Anders Eriksson och Christina Ekström hade dock dessförinnan upprättat ett annat rättsmedicinskt utlåtande som är daterat den 17 november 1996. Det utlåtandet hade bland annat Seppo Penttinen och Christer van der Kwast fått ta del av vid ett möte i januari 1997 och lämnat synpunkter på. Även det utlåtandet tillkom efter en framställan av Christer van der Kwast som hade begärt ett utlåtande rörande samstämmigheten mellan Sture Bergwalls uppgifter och fynden vid obduktionen av Yenon Levi. Underlaget för bedömningen i det utlåtandet var mer omfattande och skilde sig från det senare utlåtandet bland annat på sådant sätt att samtliga förhör som dittills hade hållits med Sture Bergwall i ärendet, protokoll och videofilmer från rekonstruktionerna den 20 maj och den 4 oktober 1996 samt information som erhållits av Jan Olsson den 14 maj 1996 fanns med och beaktades. Christina Ekström närvarade dessutom personligen vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996.

Slutsatsen i de båda utlåtandena skiljer sig delvis åt, särskilt vad gäller samstämmigheten mellan fynden på Yenon Levis kropp och Sture Bergwalls uppgifter om utövat våld. I det första utlåtandet konstaterades att Sture Bergwalls olika versioner av händelseförloppet inte alltid stämde medicinskt och att en del versioner inte stämde med skadorna på Yenon Levis kropp. Det är bara utlåtandet från februari 1997 som finns med i förundersökningsprotokollet och som presenterades för tingsrätten.

I det sista utlåtandet, från den 28 februari 1997, sammanfattades först de fynd som gjorts vid obduktionen och Sture Bergwalls uppgifter om våldsanvändningen från rekonstruktionen den 4 oktober 1996 och vid förhör den 11 december 1996. Därefter framgår bland annat följande. De löpande hänvisningarna till obduktionsprotokollet, förhöret och rekonstruktionen har tagits bort.

Överväganden avseende Quicks uppgifter i relation till fynden vid obduktionen av den döda kroppen efter Yenon Levi

Den döda kroppen efter Levi har företett hudskador uppkomna genom trubbigt våld, vilka är förenliga med att de kan ha uppkommit i samband med handgemäng, och detta överensstämmer med Quicks uppgifter om ett slagsmål, sparkar och slag med händer. Även de revbens-

brott som den döda kroppen efter Levi har företett kan ha uppkommit i samband med slag och/eller sparkar, vilket överensstämmer med Quicks uppgifter.

Den döda kroppen efter Levi har vidare företett skador på händerna och på underarmarna, vilka kan representera s.k. avvärjningsskador, och detta överensstämmer med Quicks uppgifter om att ynglingen värjt sig och gjort motstånd.

Quicks uppgifter om att ynglingen hade smärtor i den högra axeln kan motsvaras av skador på den högra axelns ovansida på den döda kroppen efter Levi. Det går dock inte att bedöma om dessa skador har gett upphov till smärtor eller inte. Skadornas lokalisation på axelns ovansida kan tala för att skadorna har uppkommit genom ett slag snarare än genom ett fall.

De inre bukskador den döda kroppen efter Levi har företett kan ha uppkommit på det sätt som Quick har uppgett, i form av stampning mot buken då ynglingen låg på rygg och/eller genom stöt/stötar med slagträ/träpåk.

En stöt som Quick uppger att han har utdelat med slagträet/träpåken mot den högra sidan av ynglingens bål kan ge upphov till revbensbrott, vilket den döda kroppen efter Levi har företett på höger sida.

En stöt som Quick beskriver att han har utdelat mot ynglingens bål strax till höger om medellinjen och nedom ett plan genom naveln kan ha förorsakat en ytlig hudavskrapning och rödbrun missfärgning i detta område på den döda kroppen efter Levi.

Några skador på ryggen har den döda kroppen efter Levi inte företett. Quicks uppgifter om våld mot ynglingens rygg är dock inte sådana att man otvetydigt kan dra den slutsatsen att denna våldsutövning måste ha lett till någon skada.

Det antal slag (två) som Quick har uppgett att han har utdelat med slagträet/träpåken mot ynglingens huvud överensstämmer med antalet skadeområden på huvudet av den döda kroppen efter Levi.

Lokalisationen av den skada som enligt Quick har uppkommit på ynglingens huvud efter det första slaget med slagträet/träpåken överensstämmer med lokalisationen av en skada på den döda kroppen efter Levi, även om Quick placerar skadan något högre upp på hjässan än vad fallet var på den döda kroppen efter Levi.

Även Quicks beskrivning av den skada som uppkom efter det första slaget med slagträet/träpåken mot ynglingens huvud överensstämmer med utseendet av skadan baktill på hjässan på den döda kroppen efter Levi.

Lokalisationen av den skada som enligt Quick har uppkommit efter det andra slaget med slagträet/träpåken mot ynglingens huvud överensstämmer med fynd på den döda kroppen efter Levi vad avser sidolokalisationen, det vill säga lokalisation till vänster om medellinjen. Dock placerar Quick skadecentrum något längre fram mot pannan än vad fallet var på den döda kroppen efter Levi. Quicks uppgift om att det andra slaget utdelats framifrån överensstämmer med fynden på den

döda kroppen efter Levi, medan Quicks uppgift om att ynglingens ”pannben” krossas inte är anatomiskt korrekt i förhållande till de fynd som gjordes på den döda kroppen efter Levi.

Quicks uppgift om hörbara ljud när ynglingens skalle krossades framstår som trovärdiga i relation till de skador som den döda kroppen efter Levi företedde.

Quicks uppgifter om att ynglingen dör sedan det sista slaget har utdelats mot ynglingens huvud överensstämmer med att den döda kroppen har företett omedelbart dödliga skallskador. Den döda kroppen efter Levi har även företett dödliga inre bukskador, men dessa skador var inte omedelbart dödande.

Våld mot huvudet kan ge upphov till kramper i kroppen, vilket överensstämmer med Quicks uppgifter.

Quicks uppgifter om att ynglingen har tilldelats knivstick mot halsen och bröstet bekräftas inte av fynden på den döda kroppen efter Levi, där några skador som kan associeras till skarpt våld inte kunnat påvisas. Det måste dock noteras att den ursprungliga karaktären av skadorna i huden vid den vänstra delen av underkäken inte kan bedömas p.g.a. angrepp av fluglarver efter döden.

Den döda kroppen av Levi har företett överhudsavskrapningar i höftregionerna, men inga sårskador som kan ha gett upphov till mer än obetydlig blödning, vilket inte överensstämmer med Quicks uppgifter om en blödning från den ena höften.

Den döda kroppen efter Levi har företett en intorkad missfärgning på den högra handledens lillfingersida, vilket kan överensstämma med Quicks uppgift om en inte närmare beskriven skada på den ena handleden.

Den döda kroppen efter Levi har inte företett några skador på halsens framsida över strupen, vilket inte överensstämmer med Quicks uppgifter om en skada i det här området.

På grund av förruttnelse går det inte att bedöma om den döda kroppen efter Levi har företett skador uppkomna efter dödens inträde, förutom de av fluglarver åstadkomna skadorna, varför Quicks uppgift om att medgärningsmannen sparkar mot den döda kroppen inte kan bedömas.

Quicks uppgift om att ynglingens ansikte var blodigt överensstämmer med fynd av intorkat blod i ansiktet på den döda kroppen efter Levi. Quicks mer detaljerade beskrivning av blodbesudlingar över den nedre delen av ansiktets vänstra halva överensstämmer med det blodflöde som kan förväntas vid den typ av våld mot skallen som Levi utsatts för och från de skador som den döda kroppen efter Levi uppvisat, liksom med den typ av våldsutövning som Quick beskrivit. Härvid kan nämligen förväntas ett blodflöde ur den vänstra yttre hörselgången.

Quicks uppgift att ynglingen inte har ätit någonting under fyra timmars tid överensstämmer med den nästan totala frånvaron av magsäcksinnehåll hos den döda kroppen efter Levi.

Quicks uppgift om att den döda kroppen var tung och stel överensstämmer med den likstelhet som inträder efter att en kropp legat död den tid som Quick uppgett.

Av tillgängliga fotografier på den döda kroppen efter Levi kan inte någon säker skäggväxt ses, varför Quicks uppgift om att ynglingens skägg skall ha vuxit efter döden är svårbedömd.

Quicks beskrivning att den döda kroppen var gulblek kan överensstämma med utseendet på en död kropps hudfärg. Quicks uppgift om att ynglingen var omskuren överensstämmer med fynden på den döda kroppen efter Levi.

Sammanfattning

Samtliga skador som den döda kroppen efter Levi har företett har uppkommit genom inverkan av trubbigt föremål och kan överensstämma med Quicks uppgifter om användandet av ett slagträ/träpåk, sparkar och slag. De skallskador den döda kroppen efter Levi har företett med krosskador och brott i skall- och ansiktsben talar starkt för att gärningsmannen har använt ett tillhygge, vilket stämmer överens med Quicks uppgifter.

Quick har uppgett precisa lokalisationer för två skador på huvudet, vilka i huvudsak stämmer överens med två skadeområden på huvudet av den döda kroppen efter Levi. Vidare har Quick preciserat två områden på ynglingens bål som har tilldelats slag med slagträet/träpåken, vilka överensstämmer med revbensbrott på höger sida och hudskador på buken på den döda kroppen efter Levi. Skadelokalisationerna överensstämmer också med de inre skador i buken som Levi företett, medan arten och graden av dessa inre skador bättre överensstämmer med Quicks uppgifter om ”stampning”. Dessutom har Quick preciserat en skada på den ena handleden, vilken överensstämmer med en skada på den högra handleden på den döda kroppen efter Levi. Quick har också preciserat lokalisationen av smärtor i den högra axeln, som ynglingen skall ha ådragit sig efter ett fall. Det fanns skador på den högra axeln på den döda kroppen efter Levi, men det kan inte avgöras i vilken utsträckning Levi har upplevt smärtor. Skador på händer och underarmar på den döda kroppen efter Levi kan representera s.k. avvärjningsskador, vilket överensstämmer med Quicks uppgifter om att ynglingen har värjt sig.

Quicks beskrivning av blodbesudlingar i ansiktet på ynglingen överensstämmer med fynden på den döda kroppen efter Levi. Detaljbeskrivningarna av blod till synes kommande från den vänstra yttre hörselgången överensstämmer med att sådana blödningar kan förväntas vid den skadebild som den döda kroppen efter Levi företett.

Quicks uppgift om att våld mot skallen har lett till kramper framstår som rimlig, liksom hans uppgift om att det andra slaget mot huvudet skulle ha lett till döden.

Quick har beskrivit våld mot ryggen på ynglingen, men det fanns inga skador på ryggen på den döda kroppen efter Levi. Det av Quick beskrivna våldet mot ynglingens rygg behöver dock inte ha gett upp-

hov till skador. Quicks uppgift om blödning från den ena höften motsvaras inte av någon blödande skada på den döda kroppen efter Levi.

Quick har inte övertygande redogjort för något våld som skulle kunna ha förorsakat brottet i den högra tarmbensvingen på den döda kroppen efter Levi.

Quick har, förutom uppgifter om skador orsakade av trubbigt våld, också uppgett att ynglingen åsamkats skador genom inverkan av kniv. Några skador orsakade av eggvassa föremål har inte kunnat påvisas på den döda kroppen efter Levi, men det finns skador i huden i anslutning till den vänstra delen av underkäken, vars ursprungliga karaktär inte kan avgöras.

Övrigt

Av en promemoria upprättad av polisinspektör Lennart Jarlheim, polismyndigheten Dalarna, den 9 april 1996 framgår att Sture Bergwall inte ägde någon bil vid tiden för gärningen men att han i april 1988 hade köpt en mörkblå Mazda 929 kombi som han en vecka senare sålde till MA:s mor BA. Av förhör med BA framgick att Sture Bergwall måste ha skrivit över bilen på henne utan hennes vetskap.

Under den aktuella tiden drev Sture Bergwall en kioskrörelse i Grycksbo tillsammans med BA. Av en promemoria av Anna Wikström den 17 januari 1997 framgår att BA uppgett att man inte av bokföringen med säkerhet kunde veta om den som bokfört dagskassan var den som arbetade den aktuella dagen. Vid en genomgång av kioskrörelsens bokföring redovisade Anna Wikström i en promemoria den 22 januari 1997 att det var Sture Bergwall som hade fört in dagskassorna för perioden 3–7, 9 och 11 juni 1988 i bokföringen. Enligt verifikat undertecknade av Sture Bergwall lämnade han dagskassorna till en servicebox i banken som hade registrerat kassorna dagen efter inlämnadet. Den 8 och 10 juni 1988 var det BA som bokförde kassan och lämnade den till banken.

8.2.4. Särskilt om advokaten, den sakkunnige och vården under förundersökningen

Advokaten

Claes Borgström närvarade vid samtliga förhör med undantag för förhören den 15 mars och den 11 december 1996. Han närvarade även vid vallningen och rekonstruktionerna. Claes Borgström närvarade inte vid telefonsamtalen mellan Sture Bergwall och Seppo Penttinen. Det framgår dock att Sture Bergwall inför vissa telefonsamtal hade pratat med Claes Borgström som kände till att Sture Bergwall tänkte kontakta Seppo Penttinen.

Den sakkunnige

Anders Eriksson upprättade det rättsmedicinska utlåtandet av den 28 februari 1997 och medverkade vid flera möten med bland annat Christer van der Kwast och Seppo Penttinen inför upprättandet av det utlåtandet. De lämnade dessutom synpunkter till Anders Eriksson både muntligen och skriftligen som Anders Eriksson antecknade att han beaktade inför upprättandet av det slutliga utlåtandet. Anders Eriksson medverkade även vid upprättandet av det första rättsmedicinska utlåtandet daterat den 17 november 1996, som byggde på ett delvis annat underlag.

Vidare framgår av förundersökningsmaterialet att han hade varit inblandad i diskussioner med bland annat utredarna om förekomsten av falska erkännanden och att han även på annat sätt synes ha varit involverad löpande i utredningen på ett sätt som inte har haft direkt koppling till hans kompetens som rättsläkare.

Anders Eriksson har vid möte med kommissionen uppgett att det första utlåtandet som han och Christina Ekström upprättade var ett arbetsmaterial som diskuterades vid ett möte där bland annat Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och han själv deltog. Syftet med mötet var att kontrollera om yttrandet baserades på korrekta uppgifter och att de inte hade missförstått Sture Bergwalls uppgifter. Mötet mynnade ut i att Christer van der Kwast bad dem upprätta ett nytt yttrande baserat på uppgifterna från slutförhöret med Sture Bergwall. Enligt Anders Eriksson är detta inte ett ovanligt tillvägagångssätt, det förekommer att en rättsläkare antingen skriver ett nytt yttrande eller kompletterar det befintliga yttrandet.

Vården

Birgitta Ståhle medverkade vid vallningen och rekonstruktionerna. Hennes deltagande synes främst ha skett som stöd för Sture Bergwall. Hon närvarade vid förhöret den 11 december 1996 och berättade då bland annat om Sture Bergwalls svårigheter med att vilja berätta men samtidigt hindras att berätta och om MA:s symboliska innebörd.

I enlighet med vad som redovisats närmare i redogörelsen för Charles Zelmanovits-ärendet, se avsnitt 6.2.4, har såväl Birgitta Ståhle som Christer van der Kwast och Seppo Penttinen vid möten med kommissionen uppgett att det inte fanns något samröre mellan brottsutredningen och terapiarbetet och att samtliga var noga med att upprätthålla skiljelinjen mellan dessa båda delar. Under samma avsnitt framgår vidare att Sture Bergwall vid möte med kommissionen har förmedlat en motsatt uppfattning och berättat att det förelåg ett nära samarbete och informationsutbyte mellan polis, åklagare och terapeuter.

Den 25 januari 1996 meddelades domen rörande Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. Förundersökningen i det nu aktuella ärendet hade då redan inletts. Beträffande innehållet i journalanteckningarna från Säters sjukhus fram till januari 1996 hänvisas till redogörelsen för Marinus och Janny Stegehuis-ärendet, avsnitt 7.2.4. Av journalanteckningarna för tiden därefter framgår bland annat följande.

Den 8 mars 1996 beskrev Birgitta Ståhle att Sture Bergwall erhöll fortsatt terapi tre gånger i veckan och att det dessutom förekom ytterligare täta kontakter av stödjande funktion. Det pågick en gradvis självutveckling som enligt Birgitta Ståhle innebar att det gick att arbeta vidare både terapeutiskt och med utredningarna. Avdelningsföreståndaren Bengt Eklund antecknade i journalen att det den 23 och 26 april hade genomförts vallningar i Norge [bland annat Therese Johannessen-ärendet] vilket hade varit mycket jobbiga dagar för Sture Bergwall med stundvis starkt ångest och regression. Den 21 maj 1996 noterade Bengt Eklund i journalen att rekonstruktionen den 20 maj 1996 inte hade medfört några ångestattacker eller regressioner.

Enligt en journalanteckning av Birgitta Ståhle i september 1996 fortsatte terapin med Sture Bergwall tre gånger i veckan. Den 20 september 1996 antecknade skötaren Mikael Lindgren i journalen

att Sture Bergwall innan polisförhöret den dagen hade mått väldigt dåligt och att förhöret fick avbrytas.

I slutet av oktober 1996 beskrev Birgitta Ståhle att terapin fortsatte tre gånger i veckan och att det efter semesteruppehållet hade skett en kvalitativ förändring och att terapin till sin karaktär var mycket intensiv. I terapin behandlades ett svårt material. Hon upplevde att Sture Bergwall hade ökad verklighetskontakt och att han hade bättre möjligheter att uttrycka äkta känslor kring sin tidiga och nuvarande situation. Hon beskrev att Sture Bergwall efter rekonstruktionen i oktober 1996 befann sig i en tung existentiell situation, att hans berättande behövdes för att han själv skulle erhålla liv men att berättandet också innebar att han såg ”en hel hög med lik framför sig”.

Den 24 november 1996 noterade Mikael Lindgren i journalen att Sture Bergwall vid midnatt hade glidit in i olika personligheter, bland annat Ellington, och pratat engelska. Birgitta Ståhle skrev i journalen i mars 1997 att terapin fortsatte tre gånger i veckan och att Sture Bergwall upplevde sig själv som passiv. Skälet till passiviteten var att det fanns så mycket som han behövde uttrycka men att det innebar svårigheter eftersom berättande ledde till att fler mord utreddes och avslutades. Det antecknades senare i mars 1997 att Sture Bergwall hade berättat att polisen letade efter saker i terrängen som hade med brottsutredningen att göra men att han hoppades att polisen inte skulle göra några fynd [troligen avses Therese Johannessen-ärendet]. Vid en behandlingskonferens den 22 april 1997 noterade Birgitta Ståhle i journalen att den kommande rättegången i maj 1997 var av central betydelse för det fortsatta terapeutiska arbetet. I journalen sammanfattades senare rättegångsdagarna och det noterades att Sture Bergwall till och från hade haft stark ångest.

8.3. Tingsrättsprocessen

8.3.1. Förberedelsen inför huvudförhandlingen

Eftersom MA tidigare varit medmisstänkt för mordet på Yenon Levi hade tingsrätten förordnat en offentlig försvarare för honom. När Christer van der Kwast beslutade att lägga ned förundersökningen mot honom underrättades tingsrätten om det. Som skäl för

nedläggningsbeslutet angav åklagaren att brott inte kunde styrkas eftersom MA förnekade inblandning och teknisk bevisning eller annat som visade att han hade varit delaktig saknades.

Den 10 april 1997 åtalade Christer van der Kwast Sture Bergwall för mordet på Yenon Levi vid Hedemora tingsrätt. Det framkom i en skrivelse från åklagaren att Yenon Levis föräldrar önskade framställa skadeståndsanspråk mot Sture Bergwall men något sådant inkom aldrig till tingsrätten.

Tingsrätten, tf. rådmannen Lennart Furufors, förordnade den av åklagaren som vittne åberopade rättsläkaren Anders Eriksson som domstolssakkunnig i målet.

Tingsrätten, Lennart Furufors, förelade chefsöverläkaren vid Säters sjukhus att avge utlåtande enligt 4 § [3 §] andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning om de medicinska förutsättningarna för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Någon ny rättspsykiatrisk undersökning inhämtades inte av tingsrätten.

8.3.2. Huvudförhandlingen

Hedemora tingsrätt höll huvudförhandling i målet den 5–7 maj 1997. Domare vid rättegången var Lennart Furufors.

Vid huvudförhandlingen hördes, utöver Sture Bergwall, som vittnen Seppo Penttinen, Östen Eliasson och Birgitta Ståhle. Som domstolssakkunnig hördes Anders Eriksson.

Av domen och huvudförhandlingsprotokollet framgår väsentligen följande. Christer van der Kwast framställde sina yrkanden och Sture Bergwall uppgav att han erkände gärningen.

Åklagaren utvecklade sin talan. Efter en redogörelse för Yenon Levis förehavanden innan försvinnandet och när han påträffades uppgav han följande.

Våren 1993 tog Thomas Quick kontakt med polis för att lämna upplysningar. Detta blev inledningen till att han kom att erkänna ett femtontal mord, bland dem det nu aktuella. Av dessa har utredningar avseende fem personer hittills slutförts. Ett av dem, nu preskriberat, skall ha begåtts i Växjö 1964. […] Inledningsvis delgavs i denna utredning misstanke om brott också mot MA, utpekad av Thomas Quick som medgärningsman. Förundersökningen mot MA lades emellertid ned och åklagaren har förklarat, att ett förhör med MA i detta mål inte skulle tillföra något av betydelse.

Åklagaren visade bland annat foton av Yenon Levi på fyndplatsen, foton av hans kläder, obduktionsfoton och foton från den sista rekonstruktionen samt föredrog delvis bland annat platsundersökningsprotokollet, sakkunnigutlåtanden från SKL rörande undersökning av träpåk, skor, kläder, säkrade spår och glasögonen samt obduktionsprotokollet och dödsbeviset. Tingsrätten tittade på träpåken och armbandsuret.

Claes Borgström ingav och föredrog delar av ett yttrande daterat den 30 april 1997 som han hade inhämtat från Erik Kall, chefsöverläkaren vid Rättspsykiatriska kliniken vid Säters sjukhus. I yttrandet uttalade Erik Kall bland annat att det efter en genomgång av Sture Bergwalls sjukhistoria rådde full samstämmighet mellan de gärningar han hade tillstått och hans tidigare symtombild, bland annat grav personlighetsstörning sedan tonåren och att han hade begått ett lustmordförsök som 19-åring.3

Förhör hölls med Sture Bergwall både före och efter förhöret med Seppo Penttinen. Vad han sade vid det första respektive andra förhörstillfället framgår inte. I domen redovisades hans uppgifter enligt följande.

Alltsedan barndomen har han lidit av ångest. Enligt ett av honom känt mönster stegras denna ångest ibland, något som kan beskrivas som en annalkande fara. Denna försöker han fly undan samtidigt som han medvetet eller omedvetet vill se vari faran består. Faran utgörs av en fantasi att döda eller en lust att begå mord. Genom sådana gärningar kan han, utan att använda ord, berätta om upplevelser han tidigare varit med om eller i närheten av. När han dödade första gången genomled han sin barndoms trauma. Andra gången återupplevde han dessutom det första mordet. […] I början av juni 1988 kände han av denna ångeststegring och beslöt sig för att resa till ett ”gömsle” i Södertälje för att där avvärja den annalkande faran. Han vill inte närmare beskriva detta gömsle, men det finns i en tanke, i en fantasi mellan honom och MA. Med sig på resan hade han MA, som då var 16 år gammal. Denne hade sedan hösten 1984 vistats hos honom under längre tider. […] De reste med hans bil, en fyrdörrars Mazda 929 […] till Uppsala, där de långtidsparkerade bilen mittemot stationsbyggnaden[…]. Vid resor till Stockholm brukade de ställa bilen där. Det var fortfarande förmiddag när de kom fram till centralstationen i Stockholm, varifrån de avsett att med pendeltåg fortsätta färden till Södertälje. Vid ett cirkelformat räcke i stationens entréhall uppmärksammade de den för dem obekante Yenon Levi. Dennes späda figur och sydländska utseende väckte

3 Se angående Sture Bergwalls tidigare brottslighet i avsnitt 4.2.

hans intresse. Vidare noterade han att Yenon Levi var på resande fot. Bilden av ett tänkbart offer växte fram och samtidigt ökade lusten att döda. De funderade på om Yenon Levi var homosexuell och kunde på avstånd se att Yenon Levi löste biljett till Uppsala, varvid de beslöt sig för att följa efter. På perrongen i Uppsala gick de ifatt Yenon Levi och började tala med denne på olika språk. De erbjöd sig att visa Dalarna, men Yenon Levi var avvisande. Gående på var sin sida om Yenon Levi slöt de upp allt tätare med följd att denne hamnade i en tvångssituation. Där man korsar spåren tvingade de Yenon Levi att följa med […] i riktning mot parkeringen. Han har inga egna minnesbilder om eller när en kniv därvid skulle ha använts. Yenon Levi påkallade inte någon uppmärksamhet. Framme vid bilen hade Yenon Levi inget val. De satte Yenon Levi i höger framsäte. Yenon Levis packning lade de i baksätet eller i bagageutrymmet. Han körde och MA satte sig bakom Yenon Levi. Resan gick mot en fritidsfastighet i Ölsta[…]. Ingen av dem åt under färden[…]. Under resan förekom ljudlig och tyst kommunikation mellan honom och MA. Innebörden av denna var att de hade ett tänkbart mordoffer. MA hade en kniv framme och förde den mot Yenon Levis hals och haka. Framme i Ölsta ville han […] dämpa den mycket starka rädsla Yenon Levi gav uttryck för. Yenon Levi talade om svenskarnas friare syn på sex. Uppenbarligen insåg Yenon Levi att han var homosexuell och sade sig ha samma läggning. Om det var sant eller om det sades på grund av rädsla vet han inte. De gick i alla fall in i köket och onanerade tillsammans. Därvid noterade han att Yenon Levi var omskuren. […] Ute på gården igen var Yenon Levi mycket rädd och gjorde ett försök att fly […] han hann snart ifatt Yenon Levi, som föll omkull i en spiralrörelse och slog i axel och huvud; pannan blödde. När Yenon Levi låg på rygg stampade han kraftigt med foten mot dennes buk. Han upplevde att sparken träffade särskilt hårt, eftersom det var fast mark under Yenon Levi. Denne föreföll livlös

[

…] de

bestämde sig för att föra den till Jungfruberget i Falun. De lade Yenon Levi i baksätet under en filt med huvudet bakom föraren. Yenon Levis packning, som hade tagits ur bilen i Ölsta, togs med på resan. Efter en halvtimme […] började Yenon Levi ge ljud ifrån sig och […] röra sig.

[

…] Vid en vägskylt som det stod Grangärde eller möjligen Garpenberg på tog de av från riksvägen i syfte att gena mot Falun. Yenon Levi rörde sig alltmer och hade uppenbart ont. De följde vägen mot Stjärnsund och beslöt sig för att stanna vid första bästa skogsbilväg. Relativt snart fann de en lämplig skogsväg. […] De stannade bilen längs med vägen. När de drog ut Yenon Levi hade dennes medvetenhetsgrad ökat betydligt. Yenon Levi stod på benen i en fällknivsliknande ställning. Stämningen var aggressiv och riktad mot Yenon Levi, som rörde sig försiktigt. Han hittade ett kraftigt trästycke av vedkaraktär utan bark, varmed han utdelade ett hårt slag mot Yenon Levis huvuds högra sida. Av detta blev Yenon Levi än ostadigare och han stöttade Yenon Levi när denne ”raglade” omkring på platsen. Yenon Levi gjorde härefter någon form av flyktförsök och gick över vägen i en halvcirkelformad rörelse. Han utdelade då ett par stötar med träpåken mot Yenon Levis

högra sida. Yenon Levi föll därefter ned på marken och när denne låg ned, blödande och ”krampande”, utdelade han ett nytt slag mot vänster sida av Yenon Levis huvud med kraftigt blodflöde från vänster öra som följd. Yenon Levi krampade ytterligare en gång, varefter han avled. Då kroppen efter Yenon Levi låg alltför synligt, bar han och MA den en bit in i skogen. Kroppen kom att hamna i en hukande ställning. Han lade då kroppen i det ”bekväma” läge som man senare skulle finna den. […] När MA gick mot bilen och hämtade en domkraft kände han ett ögonblick att han var i MA:s kropp. En känsla av rädsla att förlora Yenon Levi uppstod, och han sade åt MA att de skulle stycka kroppen. MA blev då mycket upprörd och skrek åt honom att han var sjuk. De lämnade platsen ungefär 20 minuter efter det att de anlänt och under resan hem till Grycksbo gjorde han allt för att överbrygga den spricka som uppstått mellan honom och MA. Framkomna vid 20.00-tiden möttes de av MS. […] Hon såg sannolikt att de bar ned Yenon Levis packning i källaren. Packningen öppnades aldrig helt, men han har minnesbilder av att ha visat MS ett par kängor. Yenon Levi hade ett par knivar på sig, en av dem i sameslöjdstil. Dessa förvarade han ett antal dagar under ett badkar. Under en senare resa, till Norge, tog han dem med sig. Kameran som Yenon Levi skulle ha haft med sig minns han inte. […] han återvände till skogsbilvägen påföljande morgon. Att döda är att ge liv. […] Som ett resultat av föregående dags strid var offrets tröjor uppdragna ur byxorna. Där kände han med handen på den döda kroppen under tröjan ned mot magtrakten, över fotanklarna och på Yenon Levis armbandsur. Det sistnämnda fångade hans intresse, stort och klumpigt som det var när det hängde långt ned på Yenon Levis smala handled. […] Vid denna tid bodde han i Grycksbo i närheten av Falun och drev en kiosk

[

…] tillsammans med MA:s mor.

[…] Av bokföring kunde inte utläsas hur man arbetat, eftersom de manipulerade med dagskassor och redovisning […] Efter dådet kände han ett starkt kontrollbehov och läste mycket om det inträffade. Därvid upprördes han bl.a. av att journalister skrev att kroppen slängts ut från en bil. […] Han har inte sett de avsnitt av TV-programmet Efterlyst som behandlade denna händelse. Anledningen till att han angav brottsplatsen till fel sida av vägen och att han inledningsvis talade om att han slagit med en sten och en domkraft är att han har svårt att närma sig dessa händelser. Han väljer en taktik – medvetet eller omedvetet – att kalla saker vid annat namn, ett sätt att undvika kollaps. […] En del fakta har han med avsikt låtit bli att berätta om av det skälet att han inte vill agera åklagare gentemot MA. De glasögon som fanns på platsen köpte han eller MA sannolikt på en bensinstation. Dessa användes som ett slags förklädnad. Att han nu berättar om det som inträffat beror på att han vill ta ansvar för det som gjorts.

En redigerad videoinspelning från vallningen den 19 april 1996 och rekonstruktionen den 4 oktober 1996 visades.

Vittnesförhör hölls med Seppo Penttinen som berättade att han hade lett förhören med Sture Bergwall sedan 1993 och att Sture Bergwall inte hade varit aktuell i utredningen kring mordet på Yenon Levi förrän han själv erkände. I domen har redovisats att han beträffande förundersökningens genomförande berättade följande.

Thomas Quick hade förhållandevis väl utpekat platsen under förhör. I Rörshyttan pekades platsen ut under stora ångestsymptom men fel sida vägen angavs. Yenon Levis skada på vänster sida huvudet har Thomas Quick beskrivit på samma sätt under alla förhör. Den på höger sida berättade Thomas Quick om vid förhör hållet den 23 februari 1996. Ordningsföljden mellan slagen har varit densamma hela tiden. Också bukskadan samt axelskadan föranledd av fallet har beskrivits under längre tid. Thomas Quick har talat om knivstick mot hals men haft olika versioner om vilka skador dessa orsakat. Inledningsvis talade Thomas Quick om att slagen utdelades med en domkraft. Fälgkors, kofot och sten har också nämnts. I mars 1996 antyddes att det var ett föremål av trä och under hösten talades endast om trä. Han fick intrycket av att Thomas Quick hela tiden vetat om att det var en träpåk men av ångest avstått från att berätta[…]. Vid det sista förhöret […] berättade Thomas Quick att Yenon Levi var omskuren. Yenon Levis klädsel beskrevs väl. Thomas Quick sade att Yenon Levi bar en beigefärgad t-tröja, en för årstiden alltför varm stickad tröja samt ytterligare en tröja; att Yenon Levi bar tre tröjor nämndes tidigt i utredningen. Byxorna skulle ha varit sand- eller kakifärgade med vida byxben nedtill. Den 7 december 1995 talade Thomas Quick om att det var en glipa mellan byxa och tröjor. Jackan skulle ha varit av poplintyg, fodrad och med glatt yta[…]. I en annan utredning har Thomas Quick omnämnt en ljus slidkniv av sameslöjd. Thomas Quick beskrev en kamera i fodral och att remmen satt i kameran och inte i fodralet. Felaktigt talade Thomas Quick om att det var en systemkamera. Thomas Quick beskrev kängorna och berättade vidare att man på brottsplatsen kastat ut Yenon Levis tillhörigheter, däribland penna och mynt[…]. Vid rekonstruktion den 20 maj 1996 skulle en av deltagarna lägga ifrån sig sina glasögon. Thomas Quick uppmärksammade dessa och berättade att ”de fanns här”. Den 4 oktober 1996 förevisades Thomas Quick tio par nya glasögon. Denne pekade då ut det par som var likadant som det på platsen funna. Vid något tillfälle sade Thomas Quick att de skulle kontrollera vilket slags armbandsur Yenon Levi bar. Den 7 december 1995 beskrev Thomas Quick armbandsuret som för stort till Yenon Levis handled. Man visade Thomas Quick […] tio olika armbandsur, däribland Yenon Levis. När de lagt dem framför Thomas Quick såg han att ett av uren gick, det som hade tillhört Yenon Levi. Thomas Quick noterade direkt att ett av uren var i gång och sade sig störas av det. Efter att ha känt på dem valde Thomas Quick ut en s.k. Rolexkopia och sade att den var mest lik av de tio. Yenon Levis armbandsur

var av fabrikat Citizen. Både den och Rolex-kopian hade vit urtavla och armband av stål. […] Under arbetets gång har rått förundersökningssekretess. Thomas Quick har fått kännedom endast om att MS nämnt något om skor och att han vid utpekande av platsen var på rätt plats men fel sida vägen. Thomas Quick har ändrat uppgifter under utredningens gång, men dessa ändringar har han gjort utan påverkan. Således kan inte ”felaktigheter” ha stått klara för Thomas Quick genom att man enträget upprepat samma fråga eller genom att man frågat om han varit säker på sina svar. Thomas Quick brottades under förhören med svår ångest; det blev ibland nödvändigt med minutlånga pauser. […] Genomgående hade Thomas Quick lättare att beskriva centrala moment. I fråga om ej så ”laddade” händelser kunde minnesbilderna vara mer diffusa.

Vittnesförhör hölls med Östen Eliasson som berättade att han var med vid den ursprungliga platsundersökningen och att Sture Bergwall relativt väl hade kunnat visa på en trädstam hur grov träpåken var. I samband med förhöret föredrogs och visades delar av platsundersökningsprotokollet och foton.

Sakkunnigförhör hölls med överläkaren Anders Eriksson, som förevisade bilder över skadorna och redogjorde för innehållet i sitt sakkunnigutlåtande. Därutöver uppgav han att det inte hade gått att fastställa exakt dödsdatum. Kroppen hade legat på platsen två– tre dygn. Efter det andra slaget mot huvudet hade hjärnan upphört att fungera och hjärtat kan därefter ha slagit i tre minuter.

Vittnesförhör hölls med Birgitta Ståhle. Förhöret åberopades av Sture Bergwall till belysande av att han inte i terapin fått någon information, direkt eller indirekt, som han sedan hade kunnat använda för att lämna felaktiga och sanningslösa uppgifter om den åtalade gärningen. Birgitta Ståhle berättade bland annat att hon hade varit noga med att skilja mellan brottsutredningarna och terapin och att hon inte heller hade känt till innehållet i brottsutredningarna som pågått parallellt. Hon hade närvarat vid en vallning och ett förhör.

Uppgiften från Yenon Levis mor om att Yenon Levi i present till föräldrarna hade köpt två knivar lästes upp. Åklagaren avstod från det vittnesförhör med MS som han hade åberopat.

Sture Bergwall hördes om sina levnadsomständigheter. Ett utdrag ur belastningsregistret föredrogs. Vidare föredrogs yttrande av överläkaren vid Säters sjukhus Jon Gunnlaugsson som tingsrätten med stöd av 4 § [3 §] andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning inhämtat för bedömning av om det fanns förutsättningar

för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Jon Gunnlaugsson uttalade bland annat att Sture Bergwall hade begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning som han alltjämt led av. Det var fortsatt påkallat att Sture Bergwall var intagen för rättspsykiatrisk vård under en längre tid.

Parterna slutförde sin talan och förhandlingen förklarades avslutad.

8.3.3. Falu tingsrätts dom

Tingsrätten, tf. rådmannen Lennart Furufors med nämnd, meddelade dom den 28 maj 1997. Tingsrätten inledde med att konstatera att i ett mål om så här grov brottslighet gjorde sig kravet på fullständig utredning starkt gällande, och ett erkännande kunde inte läggas till grund för en fällande dom om inte åtalet fick stöd av andra omständigheter. Tingsrätten konstaterade vidare att det inte hade förebringats någon bevisning som direkt band Sture Bergwall till gärningen. Tingsrätten prövade först om det skulle kunna finnas skäl för Sture Bergwall att lämna ett oriktigt erkännande. Tingsrätten kom sammantaget fram till att det inte fanns något som tydde på att så var fallet och skrev följande.

Ett motiv kunde vara att han skulle vilja skydda någon. Såvitt framkommit hade utredningsarbetet mer eller mindre avstannat vid tiden för Thomas Quicks erkännande. Det fanns således ingen misstänkt att skydda. Hade han haft för avsikt att hjälpa någon, hade han sannolikt inte som medgärningsman utpekat MA, vilken förnekat all kännedom om händelsen. Utredningen om Thomas Quicks personliga förhållanden har varit omfattande. Inget i denna talar emellertid för att han skulle ha svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Inte heller finns det beaktansvärda skäl att anta att han skulle vilja uppnå någon form av herostratisk ryktbarhet. Mot bakgrund av vad Birgitta Ståhle och Seppo Penttinen berättat – rätten saknar anledning att ifrågasätta riktigheten av deras uppgifter – är det inte troligt att erkännandet skulle ha motiverats av en i och för sig rimlig längtan att då och då komma bort från sjukhusmiljön.

Tingsrätten prövade därefter vad Sture Bergwall erkänt och berättat och jämförde det med vad som kommit fram genom annan bevisning i målet. Tingsrätten skrev följande.

Genom vittnesmålet med Seppo Penttinen är utrett att förhören hållits på ett föredömligt sätt utan inslag av t.ex. ledande frågor eller enträgna upprepningar. Förundersökningssekretess har rått. Det finns inte skäl att anta att han under terapin skulle ha kunnat ta del av fakta beträffande polisens olika fynd. Nämnas skall dock att han inte varit underkastad något slags restriktioner under sin vistelse på Säters sjukhus.

Thomas Quicks berättelse inför rätten har varit väl sammanhängande och fri från direkta motsägelser. Han har dock varit något vag beträffande ändamålet med resan till Södertälje och därtill ovillig att närmare förklara vari ”gömslet” bestod. Uppgiven resväg kan förefalla något märklig om än inte orimlig vid en resa från Grycksbo till Södertälje, när man har tillgång till bil. Samma förhåller det sig med uppgiften om hur de förmådde Yenon Levi att följa med till parkeringen från den sällan folktomma stationen i Uppsala samt vad som nämndes om glasögonen. Här skall dock vägas in Thomas Quicks uppgift om att han inte vill agera åklagare gentemot MA samt vad Seppo Penttinen berättat om att Thomas Quicks minnesbilder varit bättre i fråga om centrala händelseförlopp, vilket är begripligt i all synnerhet som det är fråga om en händelse som skall ha ägt rum för nio år sedan. Vart Yenon Levis packning tog vägen har Thomas Quick inte nämnt. Skulle han ha lämnat en påhittad berättelse, hade han emellertid kunnat säga att han gjort sig av med den, vilket sannolikt hade varit svårt att vederlägga.

Tydligen har den slutliga versionen vuxit fram efter flera förhör. Thomas Quick har berättat att det berott på svårigheter att närma sig vissa detaljer. I massmedia beskrevs tidigt att Yenon Levi misshandlats till döds med en träpåk. Hade Thomas Quick haft avsikten att vilseleda genom att oriktigt påta sig ansvaret för gärningen, hade han sannolikt inte tvekat att tala om en träpåk i stället för sten, kofot och domkraft. Efter att vid förhör ha pekat ut fyndplatsen till rätt sida vägen, valde han vid rekonstruktionen fel sida under påstående att han känt vånda för att ange det rätta förhållandet. Dessa omständigheter sammantagna med att han under utredningens gång utan påverkan till slut lämnat en version som väl överensstämt med verkliga förhållanden samt med beaktande av att det inte förefaller orimligt att det skulle vara förenat med obehag att konfronteras med liknande händelser, medför att det finns skäl att sätta tilltro till hans förklaring till att han ibland lämnat missvisande uppgifter.

Allmänt sett kan sägas, att det måste vara mycket svårt att oriktigt redogöra på ett sätt som så väl överensstämmer med verkliga förhållanden, även om man tagit del av många uppgifter i massmedia. Här kan tilläggas, att de sistnämnda inte i alla avseenden varit helt korrekta.

Brottsplatsen är belägen cirka 400 meter från länsvägen i Rörshyttan. Den uppgiften har förekommit i massmedia. Vidare har i TVprogrammet ”Efterlyst” den 17 maj 1991 visats ett flygfoto med platsen inringad. En bit in på skogsvägen finns ett vägskäl. Thomas Quick valde vid rekonstruktion rätt riktning. Därefter pekade han ut platsen där kroppen efter Yenen Levi legat med en avvikelse om cirka fem meter från den verkliga fyndplatsen men på fel sida vägen. Emellertid

hade han vid tidigare förhör angivit rätt sida. Skogsvägen har få eller inga särskilda riktmärken som kan utgöra stöd för minnet. Stor vikt bör fästas vid att Thomas Quick med så stort mått av säkerhet utpekat platsen.

Med hög grad av tillförlitlighet har Thomas Quick beskrivit Yenen Levis klädsel. Kängorna har förekommit på bild i massmedia. Att byxorna hade vida ben nedtill och att Yenen Levi hade tre plagg under jackan har däremot inte, efter vad som får anses utrett, varit känt för allmänheten, något som förstärker intrycket av att Thomas Quick återgivit något självupplevt.

Att Thomas Quick pekade ut ett armbandsur som var snarlikt med det verkliga är inte utan betydelse. Av hans korrekta utpekande av glasögonen får dock slutsatser dras med stor försiktighet, eftersom dessa förekommit på bild i massmedia. Thomas Quick har nämnt en kniv av sameslöjd och Yenen Levis mor har berättat att sonen i brev beskrivit en liknande. Det har inte framkommit, att detta varit känt för allmänheten, varför Thomas Quicks uppgift härvidlag är särskilt betydelsefull.

Efter undersökning har man kunnat fastställa att den i beslag tagna träpåken använts vid gärningen. Som tidigare nämnts har den omtalats i massmedia. Den omständigheten att påken saknade bark, en uppgift som Thomas Quick lämnat, har allmänheten dock inte, såvitt känt, kunnat skaffa sig vetskap om.

Som framgått av Anders Erikssons utlåtande stämmer Thomas Quicks beskrivning av skadorna väl överens med obduktionsresultaten. Också beträffande skadorna har information förekommit i massmedia. Denna har dock varit förhållandevis allmänt hållen. Thomas Quicks uppgifter i detta avseende talar för att han är gärningsmannen.

Tingsrättens slutsats var att Sture Bergwalls berättelse hade ett högt bevisvärde och att det genom erkännandet och övrig utredning var ställt utom rimligt tvivel att han hade begått den åtalade gärningen. Tingsrätten dömde Sture Bergwall för mord till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

8.4. Resningsprocessen

8.4.1. Inledning

Efter att Sture Bergwall i juni 2001 dömts för mordet på Johan Asplund, och därmed genom sex domar var dömd för mord på åtta personer, valde han att inte medverka i ytterligare polisutredningar om erkända mord för vilka åtal ännu inte hade väckts. Han var fortsatt intagen på Säters sjukhus för rättspsykiatrisk vård men av-

böjde ytterligare terapisamtal. Den tid som följde har Sture Bergwall själv valt att kalla för ”de sju tysta åren”.

Efter att journalisten Hannes Råstam tagit kontakt med Sture Bergwall gjorde Hannes Råstam två uppmärksammade dokumentärer om Sture Bergwall som sändes i SVT:s Dokument inifrån i december 2008. I dokumentärerna tog Sture Bergwall tillbaka sina erkännanden av samtliga mord han tidigare erkänt. Kritik riktades mot såväl rättsprocesserna som mot vården av Sture Bergwall.

8.4.2. Sture Bergwalls resningsansökan

Den 20 april 2009 gav Sture Bergwalls ombud advokaterna Thomas Olsson och Martin Cullberg in en ansökan om resning till Svea hovrätt avseende mordet på Yenon Levi. Resningsansökan var den första av sex resningsansökningar rörande mord som skulle komma att ges in. Sture Bergwall yrkade att hovrätten skulle bevilja resning i målet och att åtalet för mord på Yenon Levi skulle ogillas.

Som grund anförde Sture Bergwall han hade återtagit sitt tidigare erkännande och numera förnekade mordet på Yenon Levi. Han uppgav att Seppo Penttinen under ed hade avgett en falsk utsaga som kunde antas ha inverkat på utgången i målet. Han åberopade även nya omständigheter och bevis som visade att det ursprungliga erkännandet inte var tillförlitligt och anförde att om detta hade förebringats hade det sannolikt lett till att han hade frikänts. Han angav att han hade förvägrats en rättvis rättegång då åklagaren i väsentlig mån åsidosatt sin objektivitetsplikt genom att påverka utredningen och underlåta att redovisa relevant utredningsmaterial i förundersökningen och i domstolen. I vart fall fanns det med hänsyn till de nytillkommande omständigheterna och bevisen och omständigheterna i övrigt synnerliga skäl att pröva frågan om han hade begått mordet.

Som skäl för resning anfördes sammanfattningsvis följande. Ytterst grundade sig resningsansökan på att han hade återtagit sitt erkännande. Förhållandena vid tillkomsten av erkännandet var sådana att tillförlitligheten av erkännandet kunde ifrågasättas. Också hans närmast totala oförmåga att under förundersökningen lämna en klar, detaljerad och sammanhängande redogörelse för händelseförloppet talade mot riktigheten av hans erkännande. Hans olika

och sinsemellan motstridiga versioner av hur mordet skulle ha gått till vederlades av utredningsmaterialet. Att hans erkännanden ansågs grundas på bortträngda minnen som återvunnits i terapi redovisades inte. Inte heller redovisades att han under samma tid bevisligen lämnat falska erkännanden avseende andra mord och att han falskt beskyllt andra för allvarliga brott. Rättsmedicinska och kriminaltekniska bedömningar som talade mot hans uppgifter redovisades inte för tingsrätten. Åklagaren åsidosatte sin objektivitetsplikt genom att utan sakliga skäl begränsa underlaget för det rättsmedicinska utlåtandet den 28 februari 1997 och därigenom få ett starkare stöd för åtalet än vad förundersökningsmaterialet gav skäl för. Det ursprungliga utlåtandet från den 17 november 1996, vars slutsatser var ofördelaktiga för åklagaren, redovisades inte.

Vid rättegången lämnade Sture Bergwall flera oriktiga uppgifter om bland annat skador i pannan, Yenon Levis position vid det sista slaget och införskaffandet av glasögonen som återfunnits på platsen. Även Seppo Penttinen lämnade felaktiga uppgifter om bland annat hur Sture Bergwall under förundersökningen beskrivit Yenon Levis klädsel, våldsutövningen och skador som uppkommit. Eftersom ingen av parterna i målet bemötte dessa uppgifter kom de att läggas till grund för tingsrättens bedömning. Åklagaren redovisade inte heller utredningsmaterial som talade för en annan gärningsman. Anklagelserna avsåg ett mycket allvarligt brott och riktades mot en psykiskt sjuk och neddrogad person. Det måste ha förelegat ett starkt intresse från rättssäkerhetssynpunkt att domstolen gavs en möjlighet att fullt ut pröva riktigheten i Sture Bergwalls erkännande. Till följd av parternas passivitet, och främst åklagarens åsidosättande av sin objektivitetsplikt, förvägrades Sture Bergwall en rättvis rättegång. Ytterligare exempel lades fram på omständigheter från förundersökningen som felaktigt inte hade redovisats för tingsrätten. Omfattande bevisning åberopades.

8.4.3. Åklagarens yttrande

Den 31 juli 2009 inkom överåklagaren Björn Ericson med ett yttrande, en så kallad förklaring, till resningsansökan och anförde att han inte motsatte sig att resning beviljades. Förundersökningen i målet hade återupptagits och kompletterande förhör hade hållits,

bland annat ett med Sture Bergwall. Åklagaren hade berett Christer van der Kwast och Seppo Penttinen möjlighet att yttra sig över resningsansökan och deras yttranden var bilagda Björn Ericsons yttrande. I yttrandena bemötte Christer van der Kwast och Seppo Penttinen vissa uppgifter i resningsansökan. Grunderna och omständigheterna som fördes fram i resningsansökan kommenterades av Björn Ericson som också hänvisade till Christer van der Kwasts och Seppo Penttinens yttranden.

I ett flertal avseenden ansåg åklagaren att det som framfördes inte utgjorde skäl för resning. Åklagaren ansåg att de åberopade omständigheterna och bevisen inte medförde att det kunde anses sannolikt att Sture Bergwall, om omständigheterna och bevisen hade varit kända för tingsrätten, skulle ha frikänts. Samtidigt fördes fram omständigheter i utredningsmaterialet som borde ha redovisats för tingsrätten. Det påpekades att det hade varit en obalans i processen till följd av erkännandet vilket hade lett till att domstolens underlag begränsats. Även om tingsrätten aktivt hade kontrollerat informationen hade det inte varit rimligt att begära att det skulle ha skett på detaljnivå vid en huvudförhandling. Åklagaren motsatte sig mot den bakgrunden inte att resning beviljades med tillämpning av den så kallade tilläggsregeln.

8.4.4. Svea hovrätts beslut

Den 17 december 2009 beviljade Svea hovrätt, hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättsrådet Johan Arvidsson och tf. hovrättsassessorn Marcus Isgren, Sture Bergwall resning och förordnade att målet skulle tas upp på nytt av Falu tingsrätt. Som skäl för beslutet anförde hovrätten bland annat följande.

Frågan om resning på grund av nya omständigheter och bevis [---] Hovrättens bedömning [---] Tingsrätten har prövat målet efter en muntlig förhandling, där Sture Bergwall erkände det mord han åtalades för. Vid förhandlingen hördes, förutom Sture Bergwall, ett antal vittnen. Domen grundas dock i allt väsentligt på Sture Bergwalls uppgifter.

Det ligger i sakens natur att förutsättningarna för att i efterhand och inom ramen för en i grunden skriftlig process av det slag som resningsförfarandet utgör göra en ny bedömning av tillförlitligheten och trovärdigheten av muntliga utsagor som avgetts under huvud-

förhandlingen är starkt begränsade. Detta gäller inte minst i detta mål, med tanke på den tid som förflutit och med beaktande av den komplexa bevisbild som förelåg. Domstolens avgörande kan ha påverkats av olika faktorer och nyanser i utsagorna och i annat som förekommit under huvudförhandlingen som inte till alla delar låtit sig beskrivas i domskälen.

[---] Det i resningsärendet åberopade materialet består i inte obetydliga delar av uppgifter som förelåg redan vid tidpunkten för den tidigare rättegången, men som inte redovisades vid tingsrätten. Hovrätten konstaterar i detta sammanhang att nyhetskravet i resningsbestämmelsen är att uppfatta på det sättet att nyhetsvärdet av en viss omständighet upphör endast om den presenterats vid rättegången (se Cars, a.a., s. 170).

Den helt övervägande delen av det nya material som åberopats i resningsärendet har inte någon direkt bevisbetydelse för gärningspåståendet. Generellt kan sägas att vad som åberopas i resningsärendet inte på något tydligt sätt kastar något nytt ljus över händelseförloppet. Det nya materialets betydelse består i stället främst av att det kan påverka värderingen av styrkan i den utredning som låg till grund för den fällande domen. Vid bedömningen av vilket värde det nya materialet ska tillmätas kan konstateras att frågan om Sture Bergwalls uppgifter var tillförlitliga var avgörande för tingsrättens ställningstagande att han skulle dömas för gärningen. Det saknades helt stödbevisning i form av vittnesiakttagelser eller teknisk bevisning som kunde binda honom till brottet.

Den omständigheten att Sture Bergwall erkände gärningen vid huvudförhandlingen torde av naturliga skäl ha påverkat hur utredningsmaterialet presenterades under huvudförhandlingen. I resningsärendet framgår att vissa delar av utredningsmaterialet, som i belysning av att han nu förnekar gärningen kan bedömas vara av relevans, inte kom att beröras under huvudförhandlingen. Detta är förklarligt mot bakgrund av Sture Bergwalls inställning.

Av tingsrättens dom framgår dock att tingsrätten utgick ifrån att Sture Bergwalls erkännande av gärningen inte var tillräckligt för en fällande dom. Tingsrätten prövade i domen om de uppgifter som Sture Bergwall lämnat, jämförda med vad som kommit fram under polisutredningen och med viss hänsyn till vad som varit känt för allmänheten, tillsammans med erkännandet utgjorde tillräcklig bevisning för en fällande dom. Stor vikt synes ha fästs vid att vissa uppgifter uppenbarligen bedömdes vara sådana att i stort sett bara gärningsmannen kan ha känt till dem. Tingsrätten kände vid prövningen till att Sture Bergwall var allvarligt psykiskt sjuk och att han medicinerade. Enbart den omständigheten att Sture Bergwall nu återtagit sitt erkännande utgör mot denna bakgrund inte skäl för resning.

Detta förhållande måste emellertid anses vara ägnat att minska den allmänna tilltron till Sture Bergwalls uppgifter. I samma riktning talar, som åklagaren anfört, de uppgifter som Sture Bergwall lämnat om

mord på två pojkar som var försvunna i Norge och som, enligt vad som framgått, inte var kända för tingsrätten.

Av särskild betydelse blir vid detta förhållande tillförlitligheten av vad Sture Bergwall i tingsrätten anfört om de centrala delarna av händelseförloppet. Hovrätten gör i detta avseende följande bedömning.

Sture Bergwall lämnade under utredningen olika och motstridiga uppgifter om det mord han erkände, som mordplats, mordvapen och tillvägagångssätt. Som också åklagaren anfört kan det dock inte anses framgå av tingsrättens dom och protokoll att Sture Bergwalls olika uppgifter redovisades för tingsrätten i en sådan utsträckning att tingsrätten, vid bedömningen av tillförlitligheten av hans uppgifter, fullt ut hade möjlighet att beakta hur dessa uppgifter utvecklats och förändrats under utredningens gång. Det innebär att det kan antas att tingsrättens tillförlitlighetsbedömning skulle ha kunnat påverkas av ytterligare information om Sture Bergwalls olika uppgifter i dessa avseenden under förundersökningen. Detsamma måste, som också åklagaren påpekat, antas gälla information om hur Sture Bergwalls berättelse om den inledande kontakten med Yenon Levi och hur dennes packning hanterades växt fram och ändrats.

Hovrätten tar därutöver särskilt fasta på följande omständigheter. Av vad som framkommit i resningsärendet får anses framgå att den av tingsrätten redovisade uppfattningen att Sture Bergwall med hög grad av tillförlitlighet beskrivit Yenon Levis klädsel inte är en rättvisande sammanfattning av Sture Bergwalls uppgifter om denna under förundersökningen.

I ljuset av vad åklagaren anfört framstår Sture Bergwalls uppgift om en kniv i sameslöjd, vilken tingsrätten särskilt beaktat, som mindre betydelsefull än vad tingsrätten utgått ifrån.

Eftersom tingsrätten uttryckligen beaktade att Sture Bergwall pekat ut ett armbandsur som var snarlikt det verkliga, måste det antas att tingsrättens bedömning hade kunnat påverkas om tingsrätten fått reda på att Sture Bergwall under hela förundersökningen beskrivit klockan på ett helt annat sätt än den han valde vid konfrontationen.

Enligt hovrättens bedömning utgör vidare den omständigheten att det rättsmedicinska utlåtandet den 17 november 1996 inte redovisades i förundersökningen eller ens överlämnades till försvaret ett förhållande som, åtminstone i efterhand, kan kritiseras (jfr 23 kap. 4 § rättegångsbalken och JO 2007/08 s. 100 och 134). Utlåtandet kunde ha haft betydelse för tingsrättens bedömning, åtminstone på det sättet att de båda utlåtandena tillsammans illustrerar att man, beroende på hur man tolkar de skilda uppgifter Sture Bergwall lämnat under förundersökningen, kan komma till olika slutsatser.

Även om slutsatser av detta slag, som ovan angivits, måste göras med försiktighet måste vad som framkommit i resningsärendet sägas leda till att den allmänna tillförlitligheten av Sture Bergwalls uppgifter och särskilt tillförlitligheten av uppgifterna om de centrala delarna av händelseförloppet påverkats negativt. Med beaktande av det bevisläge som förelåg i målet är vad som framkommit sammantaget sådant att

det enligt hovrättens mening väcker tvivel om Sture Bergwalls skuld till det brott som han dömts för. Med hänsyn också till att Sture Bergwall dömts för ett mycket allvarligt brott får det anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om ansvar för brottet. Resning bör därför beviljas.

8.5. Falu tingsrätts frikännande dom

Sedan resningsbeslutet meddelats lade chefsåklagaren Eva Finné ned åtalet mot Sture Bergwall med motiveringen att en fällande dom inte längre kunde förväntas utifrån det nuvarande bevisläget. Sture Bergwall yrkade frikännande dom.

I dom den 3 september 2010 ogillade tingsrätten, lagmannen Lars Eklycke, åtalet och anförde bland annat att hovrättens beslut att bevilja resning i målet och förordna att det skulle återupptas vid tingsrätten måste anses innebära att åklagaren, trots ordalydelsen i 20 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken, hade möjlighet att lägga ner åtalet.

8.6. Kommissionens iakttagelser och bedömningar

8.6.1. Brottsutredningens och förhörens genomförande

Vid de första förhören uppmanade Seppo Penttinen Sture Bergwall att berätta spontant om händelsen. Det gjorde Sture Bergwall men berättelsen var varken stabil eller sammanhängande utan förändrades väsentligt under utredningens gång. Från början uppgav Sture Bergwall att han hade haft en medgärningsman. Efter några förhör berättade han i stället att han hade varit ensam. Slutligen återkom medgärningsmannen i hans berättelse. Christer van der Kwast frågade i samband med det om han avsåg MA, vilket Sture Bergwall i ett senare förhör bekräftade. Hans uppgifter har vidare förändrats vad gäller var och när de träffade Yenon Levi, vart han fördes, vilket våld som utövades mot honom och med vilka redskap, var våldet utövades och var han dog, hur kroppen placerades och vad som hände med hans tillhörigheter. Uppgifterna har ofta varierat under ett och samma förhör.

Trots att de centrala uppgifterna i händelseförloppet genomgående förändrades och Sture Bergwall ofta lämnade uppgifter som

motsades av utredningen förefaller det som att Sture Bergwall inte i tillräcklig omfattning konfronterades med detta. En anledning till att Sture Bergwall inte behövde förklara de felaktiga uppgifterna kan ha varit att Sture Bergwall under brottsutredningarna förmedlade att han hade svårt att minnas och berätta om morden och att han i vissa fall medvetet sade fel för att ”tygla sin ångest”. Sådana felaktiga uppgifter kallade han för ”medvetna avvikelser”, se avsnitt 13.1 och 13.2.2. Vid något tillfälle under den aktuella förundersökningen frågade Seppo Penttinen om Sture Bergwalls uppgifter var någon form av medveten avvikelse från Sture Bergwalls sida.

Det kan noteras att förhörsledarna hade en annan inställning till vilken betydelse ändrade uppgifter under utredningens gång hade i förhållande till MA än i förhållande till Sture Bergwall. I förhören med MA upplystes han om att hans trovärdighet minskade i och med att han lämnade olika utsagor bland annat om relationen till Sture Bergwall.

I några fall, där Sture Bergwalls uppgifter vederlagts av tekniska fynd, har förhörsledaren och åklagaren underrättat Sture Bergwall om felaktigheter och föreslagit alternativ som stämde med utredningen. Detta har fått Sture Bergwall att anpassa sina uppgifter. Som exempel kan nämnas när Christer van der Kwast berättade för Sture Bergwall att uppgiften om att packningen hade lämnats på brottsplatsen inte stämde, varvid Sture Bergwall omedelbart ändrade sig och i stället uppgav att medgärningsmannen hade tagit hand om den. Detsamma gäller den 750 meter långa skogsbilvägen som Sture Bergwall berättade att han hade kört sju–åtta kilometer på. Efter att Seppo Penttinen upplyst honom om att han tidigare hade sagt att han hade kört ungefär lika långt som i ett annat ärende, där han hade kört en kilometer, kortade Sture Bergwall ned körsträckan väsentligt. Christer van der Kwast upplyste också Sture Bergwall om att han vid vallningen i april 1996 hade placerat fyndplatsen på fel sida om vägen, vilket Sture Bergwall sedan justerade i de efterföljande förhören.

Genom ledande frågor från Seppo Penttinen, kring det som Sture Bergwall beskrev som ett vedträ, berättade han mot slutet av utredningen om en träpåk utan bark.

Genom att upprepa och återkomma till vissa detaljer i Sture Bergwalls berättelse och lämna andra helt därhän, kan Sture Bergwall ha uppfattat det som att förhörsledarna betonade för honom vilka

uppgifter som var väsentliga för utredningen. Detta gällde även uppgifter där Sture Bergwall hade uttryckt sig mycket vagt eller på ett annat sätt än hur förhörsledaren tolkade uppgiften. Som exempel kan nämnas hur uppgiften om glasögonen växte fram genom frågor från Seppo Penttinen, trots att det är tveksamt om Sture Bergwall verkligen kommenterade glasögonen på det sättet och med den betydelsen som Seppo Penttinen gjorde gällande i förhören som följde rekonstruktionen i maj 1996.

Av förhören framgår också att Seppo Penttinen genom frågor kommit att antyda omständigheter möjligen i syfte att förmå Sture Bergwall att justera sina uppgifter. Ett sådant exempel rör dödstidpunkten. Sture Bergwall hade nämligen uppgett att han hade träffat Yenon Levi på Stockholms centralstation och dödat honom senare samma dag. I förhören hade han lämnat varierande uppgifter om tidpunkten för mötet och angett såväl lördag, söndag, onsdag och torsdag som alternativa dagar. Den sista kända iakttagelsen av Yenon Levi gjordes på centralstationen den 5 eller 6 juni (söndag eller måndag). Av dödsbeviset framgick dock att han hade dött någon gång mellan den 8–10 juni (onsdag–fredag). Mot bakgrund av att Sture Bergwall uppgett att han dödat Yenon Levi samma dag och vad som i utredningen framkommit om när Yenon Levi senast sågs ställde Seppo Penttinen frågor till Sture Bergwall om han möjligen hade varit tillsammans längre tid med Yenon Levi innan han dog än vad han tidigare uppgett. Trots frågor om detta gick det utifrån Sture Bergwalls uppgifter av händelseförloppet inte att få någon förklaring till Yenon Levis förehavanden under tiden från den sista iakttagelsen av honom fram till den tidpunkt då han sannolikt avled. Detta påverkade hur gärningsbeskrivningen utformades, se även nedan 8.6.3.

Vid sakkonfrontationsförhöret den 4 oktober 1996 fick Sture Bergwall titta på tio armbandsur, varav ett hade tillhört Yenon Levi. Sture Bergwall pekade inte ut Yenon Levis armbandsur utan ett annat. Förundersökningsprotokollet innehåller enbart fotografiet på den klocka som Sture Bergwall pekade ut och inte på de övriga nio klockorna. Det framgår således inte av protokollet om någon av de klockor som visades för Sture Bergwall motsvarade den beskrivning av Yenon Levis klocka som han hade lämnat innan konfrontationen. Det går inte heller av förundersökningsprotokollet att dra några slutsatser när det gäller likheten mellan den utpekade klockan

och Yenon Levis klocka. Det sätt som förundersökningsprotokollet har utformats på innebär i detta avseende en brist som gör värdet av utpekandet svårbedömt.

Under förundersökningen gjorde Jan Olsson och Östen Eliasson en genomgång och analys av det kriminaltekniska materialet från 1988 och fick därigenom en bild av händelseförloppet när Yenon Levi mördades, se ovan 8.2.3. Efter den första rekonstruktionen med Sture Bergwall gjorde de en kriminalteknisk analys av hans uppgifter och agerande som visade på stora avvikelser från deras första analys av ett troligt händelseförlopp. En liknande kriminalteknisk analys gjorde de efter rekonstruktionen den 4 oktober 1996 som visade att Sture Bergwalls redogörelse då hade närmat sig deras första analys av händelseförloppet. Både Jan Olsson och Östen Eliasson arbetade i brottsutredningen med kriminaltekniska frågor men hade såvitt framkommit inte fått något särskilt uppdrag från Christer van der Kwast att göra dessa analyser. Christer van der Kwast hade dock fått del av deras synpunkter och analyser, men valde att inte ta med det materialet i förundersökningsprotokollet. Att analyserna genomförts har i stället framkommit i samband med resningsprocessen. Att kriminaltekniskt utredningsmaterial, som får anses vara relevant för utredningen, inte tas med i förundersökningsprotokollet måste anses vara en brist.

Det har framkommit att utredarna kände till att Sture Bergwall tog del av vad som rapporterades i media om fallet. Trots den betydelse det hade för utredningen att Sture Bergwall lämnade så många kontrollerbara uppgifter som möjligt vidtog åklagaren inte några åtgärder för att begränsa Sture Bergwalls tillgång till massmedia och externa kontakter. Det var till exempel känt för utredarna att Sture Bergwall hade kontakt med MS, vars uppgifter hade betydelse för utredningen. MS ändrade dessutom sina uppgifter under utredningens gång på ett sådant sätt att hon senare delvis kunde bekräfta Sture Bergwalls uppgifter genom att säga att hon mindes att hon sett en ryggsäck och kängor vid den aktuella tiden. Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen uppgett att ett häktningsbeslut inte hade gynnat Sture Bergwalls vilja att berätta och att det dessutom, på grund av utredningarnas omfattning, hade blivit en allt för lång häktningstid. Med tanke på att Sture Bergwall redan var föremål för tvångsvård och därigenom begränsad i sin rörelsefrihet ifrågasätter vi inte åklagarens beslut att inte begära Sture

Bergwall häktad, men konstaterar att det därmed inte fanns några egentliga begränsningar i Sture Bergwalls informationstillgång. Detta borde, liksom att det var känt att Sture Bergwall tog del av vad som rapporterades i massmedia, i högre grad än vad som tycks ha varit fallet ha påverkat åklagarens bedömning av vilken tilltro man kunde ha till Sture Bergwalls uppgifter.

Det framgår inte av förundersökningsprotokollet att det gjordes några undersökningar där man jämförde MA:s DNA-profil mot de tekniska fynden. Det får med hänsyn till MA:s betydelse i utredningen anses vara en brist.

Sture Bergwall har vid möte med kommissionen uppgett att han och Seppo Penttinen hade en förtroendefull relation. Enligt Sture Bergwall upplevde han aldrig att han behövde oroa sig inför förhör eller vallningar eftersom han visste att han skulle få hjälp med att få uppgifterna rätt. Under pågående förundersökningar förmedlade dessutom Seppo Penttinen, enligt Sture Bergwall, vid några tillfällen uppgifter från förundersökningen till Sture Bergwall om gjorda fynd eller andra faktiska omständigheter som Sture Bergwall inte tidigare hade berättat om. Enligt Sture Bergwall hände det även att Seppo Penttinen förmedlade sådana uppgifter till Birgitta Ståhle för att Sture Bergwall i terapin skulle kunna bearbeta uppgifterna där. Sture Bergwalls uppfattning är dock att Seppo Penttinen i grunden ville väl och att Seppo Penttinen agerade i enlighet med Sven-Åke Christiansons instruktioner för hur utredningsarbetet skulle gå till. Seppo Penttinen har dock tillbakavisat påståendet att han förmedlade uppgifter och Sven-Åke Christianson har uppgett att han inte gav några sådana instruktioner.

8.6.2. Vallning och rekonstruktioner

Inför vallningen på fyndplatsen den 19 april 1996 fick Sture Bergwall ta del av kartor över det aktuella området och fick därigenom en möjlighet att lokalisera fyndplatsen i förväg. Eftersom vallningens huvudsakliga syfte var att Sture Bergwall skulle peka ut platsen där kroppen hade lämnats kan förfarandet ifrågasättas. Därtill kommer att det varken av den redigerade eller oredigerade vallningsfilmen framgår att Sture Bergwall över huvud taget pekade ut skogsbilvägen vid vallningen. Med hänsyn till hur Sture Bergwall

beskrivit skogsbilvägens geografiska läge under förhören kan det ifrågasättas om man enbart utifrån hans beskrivning hade kunnat hitta till fyndplatsen. Genom att studera vallningsfilmen som visades för tingsrätten går det inte att se om Sture Bergwall agerade på något särskilt sätt vid trevägskorsningen på skogsbilvägen. Det enda som framgår är att Seppo Penttinen berättade att Sture Bergwall pekade åt ett visst håll. Av vallningsfilmerna framgår inte heller att Sture Bergwall reagerade på något särskilt sätt när fyndplatsen på skogsbilvägen passerades. Intrycket är i stället att han inte omedelbart kände igen platsen, utan gick fram och tillbaka på skogsbilvägen innan han stannade upp vid några gula plastband som fanns i skogen på grund av pågående avverkning. Han pekade till slut visserligen ut en plats elva meter från fyndplatsen men på fel sida av vägen.

Även vid rekonstruktionen den 20 maj 1996 placerade Sture Bergwall kroppen på fel plats och i fel läge. Han berättade felaktigt vilka föremål som hade blivit kvar på platsen och beskrev klockan på fel sätt. Inte heller händelseförloppet som Sture Bergwall beskrev stämde med de aktiviteter som fynden på brottsplatsen pekade på. Att Sture Bergwall kommenterade att figuranten tog av sig sina glasögon när denne skulle lägga sig ned uppmärksammades av Seppo Penttinen och gavs stor betydelse i det efterföljande förhöret. Enligt vår uppfattning verkar dock Sture Bergwalls kommentar snarare hängt samman med hur figuranten agerade och att denne hade glasögon på sig, än att glasögonen hade något med mordet på Yenon Levi att göra. Sture Bergwall hade dessförinnan inte heller nämnt några glasögon. Händelsen ledde senare fram till att det hölls ett sakkonfrontationsförhör med Sture Bergwall där han förevisades bland annat de upphittade glasögonen.

Inför rekonstruktionen den 4 oktober 1996 hade Seppo Penttinen och Anna Wikström fått del av Jan Olssons och Östen Eliassons analys av ett troligt händelseförlopp.

Genom de inklippta fotona av Sture Bergwall i den redigerade filmen från rekonstruktionen den 4 oktober 1996 framställs de skador som uppstått på ett delvis missvisande sätt. Vi har till exempel inte med någon säkerhet kunnat se på videofilmen att han visade ett andra slag som träffade vid vänstra sidan av huvudet, vilket speakerrösten beskrev, och som sedan förtydligades genom det in-

fällda fotot där skadans placering angavs. I stället ser det ut som att han på videofilmen visade ett slag som träffade i bakhuvudet.

När det gäller Sture Bergwalls uppgifter om träpåkens storlek och utseende framgår det av videofilmerna att Seppo Penttinen måttade den faktiska påkens ungefärliga längd med händerna, samtidigt som han frågade Sture Bergwall om han kunde berätta hur stor träpåken var. Sture Bergwall hittade sedan direkt en träpinne i rätt längd. Det kan inte uteslutas att Seppo Penttinens agerande bidrog till att Sture Bergwall hittade en längdmässigt passande träpinne.

8.6.3. Vad fick tingsrätten veta?

Som tidigare påpekats gäller även i detta ärende att den information som vi har om vad som framkom under huvudförhandlingen i huvudsak baseras på vad som antecknats i tingsrättens dom och huvudförhandlingsprotokoll. Vi har därutöver fått viss information vid våra möten med Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Claes Borgström och Lennart Furufors. De har alla berättat att mer information kom fram än vad som kan utläsas av handlingarna. Även om så har varit fallet kan vi efter vår granskning av materialet inte dra någon annan slutsats än att den information som tingsrätten fick om förundersökningen och hur den hade bedrivits var bristfällig. Tingsrätten tycks inte heller i tillräcklig omfattning ha informerats om att det fanns uppgifter i förundersökningen som talade mot Sture Bergwall som gärningsman. Information som hade kunnat få betydelse för tingsrättens bedömning av Sture Bergwalls skuld har med andra ord inte förmedlats vid huvudförhandlingen.

Som exempel på sådant som sannolikt bidragit till att ge domstolen en felaktig bedömningsgrund kan nämnas följande.

Av tingsrättens dom framkommer att Seppo Penttinen vittnade om att Sture Bergwalls uppgifter varierat under utredningens gång i flera avseenden, till exempel när det gällde tillhyggen och att Sture Bergwall inledningsvis pekade ut fel sida av vägen. Varken av det förhöret eller i övrigt framgår dock att tingsrätten fick reda på i vilken utsträckning som Sture Bergwall under förundersökningen hade lämnat olika och motstridiga uppgifter i väsentliga delar av händelseförloppet. Som exempel kan nämnas de olika uppgifterna om förekomsten av en medgärningsman, var och när de träffade

Yenon Levi, mordplatsen, tillvägagångssättet vid mordet och hur kroppen placerades. Inte heller framkom i tingsrätten att Sture Bergwall inför vallningen hade fått se kartor över området.

Seppo Penttinen har dessutom berättat att Sture Bergwall pekade ut Yenon Levis skada på vänster sida av huvudet på samma sätt under alla förhör och att ordningsföljden mellan slagen var detsamma hela tiden, trots att så inte var fallet. Han har vidare berättat att Sture Bergwall utan påverkan ändrat sina uppgifter, vilket får anses vara en missvisande beskrivning. Tvärtom kände både Seppo Penttinen och Christer van der Kwast till att Sture Bergwalls uppgifter om till exempel Yenon Levis packning helt ändrades efter att han upplysts om att packningen inte hade återfunnits vid kroppen.

Seppo Penttinen beskrev också i vittnesförhöret att Sture Bergwall hade lämnat uppgifter om ett armbandsur och beskrev den sakkonfrontation som hade ägt rum, vid vilken Sture Bergwall hade valt en klocka som liknade Yenon Levis. Däremot fick tingsrätten inte reda på att Sture Bergwall under hela förundersökningen hade beskrivit klockan på ett sätt som helt skilde sig från utseendet på den klocka som han valde vid konfrontationen.

Sture Bergwall lämnade därtill ytterligare nya uppgifter i samband med att han hördes i tingsrätten. Bland annat uppgiften om att Yenon Levi fick en blödande skada i pannan när han föll omkull i Ölsta och att det sista slaget utdelades när Yenon Levi låg ned på marken och krampade. Trots att åklagaren visste att uppgifterna var nya, och i viss mån stred mot det rättsmedicinska utlåtandet, uppmärksammades inte tingsrätten på detta. I tingsrätten kunde Sture Bergwall inte erinra sig att Yenon Levi hade haft en kamera, trots att han tämligen ingående under förundersökningen hade beskrivit detta.

Av dödsbeviset framgår att Yenon Levi sannolikt avled någon gång mellan den 8–10 juni. Sture Bergwall kom dock under polisförhören att lämna en rad olika uppgifter om vilken dag Yenon Levi dödades. Detta föranledde åklagaren att utforma gärningsbeskrivningen på ett sådant sätt att den omfattade ett längre tidsintervall för när gärningen begåtts, nämligen under tiden den 5–11 juni, än vad som fanns stöd för i den rättsmedicinska utredningen.

Det har genom resningsprocessen framkommit att det rättsmedicinska utlåtande som föredrogs i tingsrätten föregicks av ett annat utlåtande. I det första utlåtandet drogs delvis andra slutsatser

om överensstämmelsen mellan de rättsmedicinska fynden och Sture Bergwalls uppgifter under förundersökningen. Varken förekomsten av ett tidigare utlåtande eller det förhållandet att slutsatserna blev annorlunda när underlaget för bedömningen begränsades redovisades för tingsrätten. Det första utlåtandet redovisades inte heller i förundersökningsprotokollet. Vid tingsrättens bedömning kunde även det första utlåtandet ha haft betydelse, åtminstone på sättet att det belyser att man kan komma till olika slutsatser beroende på hur man tolkar Sture Bergwalls uppgifter i förundersökningen och vilka av hans uppgifter som används. Att ett utlåtande avgränsas till vissa frågeställningar eller att underlaget begränsas kan i sig accepteras men ett sådant tillvägagångssätt bör, bland annat utifrån åklagarens objektivitetsplikt, öppet redovisas för domstolen. Även om det av utlåtandet framgick vilka förhör det byggde på redovisades inte för tingsrätten att det var känt att ett mer omfattande förhörsunderlag rent faktiskt hade lett till andra slutsatser.

Vidare har först genom resningsprocessen framkommit att det under förundersökningen genomfördes kriminaltekniska analyser av Sture Bergwalls uppgifter om händelseförloppet som inte visade på någon större överensstämmelse med den analys av händelseförloppet som gjorts innan rekonstruktionerna. Analyserna har inte tagits med i förundersökningsprotokollet och har inte heller på annat sätt redovisats för tingsrätten. Östen Eliasson hördes i tingsrätten men av domen framgår det inte att han berättade om eller fick frågor om dessa analyser.

8.6.4. Advokaten

Av det material som vi har tillgång till har vi inte kunnat utläsa annat än att Claes Borgström var relativt passiv under såväl förundersökningen som vid huvudförhandlingen. Han framförde inga invändningar mot förundersökningens genomförande, påtalade skäl till varför Sture Bergwalls erkännande kunde vara falskt eller gjorde rätten uppmärksam på omständigheter eller bevis som inte presenterades för rätten. Claes Borgström har dock vid möte med kommissionen berättat att han under huvudförhandlingen var aktiv och ifrågasättande, något som även Christer van der Kwast har bekräftat.

I enlighet med vad som redovisats ovan, avsnitt 3.2.3, är advokatens främsta skyldighet att visa trohet och lojalitet mot sin klient

och att tillvarata dennes intressen, utan att främja orätt. Den negativa sanningsplikt som en offentlig försvarare har gentemot domstolen innebär dock inte annat än att advokaten inte får lämna eller stödja en uppgift som han eller hon med säkerhet vet är osann.

Claes Borgström har vid möte med kommissionen uppgett att hans uppfattning var att Sture Bergwall var skyldig till mordet. I utförandet av försvararuppdraget hade han därmed att utgå från Sture Bergwalls erkännande och företräda Sture Bergwall med utgångspunkt i dennes önskan att bli dömd. Även om det finns utrymme för diskussion i fråga om hur lojalitetsplikten bör hanteras i de fall som klienten är exempelvis psykiskt sjuk saknas det därför skäl att kritisera Claes Borgströms agerande under förundersökningen och huvudförhandlingen.

När en advokat är ombud i en rättegång är han eller hon även skyldig att iaktta vad rättegångsbalken och andra författningar om processen föreskriver. Advokaten bör även tillse att gällande regler och föreskrifter följs under förundersökningen och huvudförhandlingen så att klientens rättigheter tillvaratas på bästa sätt. Det har således funnits utrymme för Claes Borgström att bland annat invända mot att tingsrätten, trots reglerna om jäv för domstolssakkunniga, förordnande Anders Eriksson som domstolssakkunnig, se avsnitt 3.2.4. Någon sådan invändning gjordes inte, tvärtom medgav Claes Borgström att Anders Eriksson förordnades. Även det kan dock ha varit en följd av överväganden utifrån lojalitetsplikten.

Claes Borgström borde ha kontrollerat att innehållet i yttrandet av Erik Kall var riktigt innan han föredrog det vid huvudförhandlingen. Av yttrandet framgår bland annat att Sture Bergwall som 19-åring hade begått ett lustmordsförsök. Med hänsyn till att det åtal som därvid avsågs, försök till dråp, ogillades av domstolen kan Erik Kalls slutsats om att Sture Bergwall gjort sig skyldig till ett lustmordförsök ifrågasättas.

8.6.5. Den sakkunnige

Anders Eriksson deltog under förundersökningen vid upprättandet av två olika rättsmedicinska utlåtanden om samstämmigheten mellan de rättsmedicinska fynden vid obduktionen och Sture Bergwalls uppgifter om våldsutövningen och vilka skador den medfört. Båda utlåtandena upprättades på uppdrag av Christer van der Kwast.

Som framgått ovan under avsnitt 8.2.3 byggde det första utlåtandet på ett bredare underlag då samtliga Sture Bergwalls dittills lämnade uppgifter under förundersökningen ingick. Underlaget till det andra utlåtandet bestod enbart av de uppgifter Sture Bergwall lämnat i det sista förhöret och vid den sista rekonstruktionen. Genom att underlaget till det andra utlåtandet begränsades visade slutsatserna i utlåtandet en bättre överensstämmelse mellan Sture Bergwalls uppgifter och de rättsmedicinska fynden än i det första utlåtandet som baserades på ett bredare underlag. Det första utlåtandet presenterades aldrig för tingsrätten.

Med hänsyn till att Anders Eriksson, genom sin medverkan i det första utlåtandet, kände till att slutsatserna i utlåtandet varierade om underlaget begränsades och vilken betydelse detta hade för utredningen skulle det kunna ifrågasättas om han genom att upprätta flera utlåtanden levt upp till kraven på professionalitet och objektivitet.

Anders Eriksson åtog sig därefter uppdraget som domstolssakkunnig. Mot bakgrund av hans medverkan under denna och tidigare förundersökningar samt att han på uppdrag av åklagaren avgett utlåtanden under förundersökningen kan det lämpliga i ett sådant förordnande ifrågasättas, se avsnitt 3.2.4. Att Anders Eriksson vid huvudförhandlingen presenterade utlåtande nummer två utan att uppmärksamma tingsrätten på att han i ett tidigare utlåtande hade kommit till delvis andra slutsatser väcker dessutom frågan om Anders Eriksson vid utförandet av uppdraget har varit opartisk på det sätt som en sakkunnig bör vara.

8.6.6. Vården

När Birgitta Ståhle vittnade under huvudförhandlingen berättade hon att hon hade varit noga med att skilja mellan brottsutredningarna och terapin och att hon inte kände till innehållet i brottsutredningen. Det framgår dock av Sture Bergwalls uppgifter i förhör att han inledningsvis hade berättat om gärningen för henne och att det var så den hade klarnat för honom. Det har också framkommit att Sture Bergwall skrev brev till Birgitta Ståhle med detaljer om hur mordet hade gått till. Hur hon hanterade dessa uppgifter framgår dock inte av materialet.

Vid ett förhör med Sture Bergwall där Birgitta Ståhle närvarade berättade hon om Sture Bergwalls svårigheter, men vilja, att berätta om gärningen och uppgav att hon kände till att MA hade en särskild betydelse för Sture Bergwall.

I enlighet med vad som redovisats ovan, avsnitt 8.2.4, har Birgitta Ståhle, Seppo Penttinen och Christer van der Kwast uppgett att det fanns en tydlig skiljelinje mellan brottsutredningen och terapin. Deras uppgifter motsägs av vad Sture Bergwall har berättat om bland annat hur uppgifter från förundersökningen förmedlades till honom via terapin. Ord står därmed mot ord.

Av innehållet i journalanteckningarna och förhörsutskrifterna framgår att morderkännandet behandlades i terapin parallellt med polisutredningen och att Birgitta Ståhle vid något tillfälle lämnade uppgifter från psykoterapin vidare till polisen. Det är mot den bakgrunden svårt att dra någon annan slutsats än att det i vart fall tycks ha förekommit kontakter mellan vården och brottsutredningen. Den information som fördes mellan brottsutredningarna och psykoterapin tycks emellertid i stor utsträckning ha förmedlats av Sture Bergwall själv.

8.6.7. Tingsrättens processledning och bevisprövning

Processledning

Vid huvudförhandlingen tillät tingsrätten åklagaren, på ett sätt som torde stå i strid med principen om bevisomedelbarhet och principen om det bästa bevismedlet, att höra Seppo Penttinen om hur Sture Bergwalls uppgifter hade kommit fram under förundersökningen. Under förhöret lämnade Seppo Penttinen detaljerade uppgifter om vad Sture Bergwall hade berättat vid polisförhören. Han beskrev bland annat att Sture Bergwall hade pekat ut ett par glasögon som var likadana som de som hade hittats vid fyndplatsen och att han hade pekat ut ett armbandsur som var likt Yenon Levis. Eftersom tingsrätten på grund av målets speciella karaktär behövde få kännedom om i vilken utsträckning Sture Bergwalls uppgifter redan från början överensstämde med faktiska fynd och omständigheter får det anses ha funnits visst fog för beslutet att tillåta bevisningen. Följden blev dock att tingsrätten fick en allt för tillrättalagd bild av Sture Bergwalls uppgifter och att dessa framstod som mer

sammanhängande och korrekta i de centrala delarna än vad de egentligen var. Om tingsrätten, i samband med förhöret, hade begärt att få granska bakgrundsmaterialet till vissa för bevisvärderingen betydelsefulla uppgifter hade tingsrätten inte enbart behövt förlita sig på Seppo Penttinens egen sammanfattande tolkning. Tingsrätten hade till exempel kunnat be att få titta på sakkonfrontationsmaterialet rörande glasögonen och armbandsuret för att direkt kunna bedöma värdet av Sture Bergwalls utpekande. När det gäller armbandsuret verkar tingsrätten enbart ha hållit syn på den klocka som hittades på fyndplatsen men inte på de övriga som ingick vid sakkonfrontationen. Inte heller i övrigt verkar någon granskning av bakgrundsmaterialet ha skett.

Vidare tillät tingsrätten att Sture Bergwall hördes både före och efter förhöret med Seppo Penttinen. Mot bakgrund av hur Sture Bergwalls redogörelse är redovisad i tingsrättens dom saknar vi kännedom om vilka uppgifter som Sture Bergwall lämnade före respektive efter att han hade tagit del av Seppo Penttinens förhör. Det kan dock inte uteslutas att Sture Bergwalls uppgifter inför rätten påverkades av att han hade tagit del av Seppo Penttinens redogörelse av vad som framkommit under förundersökningen.

En viktig uppgift för domstolen vid den materiella processledningen är att utreda oklarheter i det som läggs fram. En omständighet som tingsrätten närmare hade kunnat utreda gällde tidpunkten för när Yenon Levi hade dödats. I stämningsansökan hade nämligen angivits ett längre tidsintervall än vad det medicinska underlaget gav stöd för. Det framgår inte att tingsrätten utredde denna diskrepans.

Inför huvudförhandlingen förordnade tingsrätten Anders Eriksson som domstolssakkunnig i målet. Han hade dessförinnan åberopats av åklagaren som vittne, det vill säga partssakkunnig. Åklagaren uppgav inför förordnadet att Anders Eriksson hade anlitats under förundersökningen och avgett ett utlåtande som åberopades i målet. Trots att tingsrätten alltså kände till att han medverkat under förundersökningen och att han hade åberopats som partssakkunnig förordnades han som domstolssakkunnig. Förordnandet får anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga. Tingsrätten preciserade inte heller sakkunniguppdraget. Även det strider mot reglerna för sakkunnigförordnanden, se avsnitt 3.2.4.

Inför tingsrättens bedömning i påföljdsfrågan valde tingsrätten att inhämta ett yttrande från chefsöverläkaren vid Säters sjukhus i stället för att förordna om en ny rättspsykiatrisk undersökning. Lagen tillåter visserligen ett sådant förfarande. Det hade dock förflutit mer än sex år sedan den senaste rättspsykiatriska undersökningen. Sture Bergwall hade därefter dömts för flera mord utan att någon sådan undersökning genomförts. Den nya brottsligheten var av betydligt mer allvarlig art och påstods ha en nära koppling till Sture Bergwalls psykiska hälsa. Det kan därför ifrågasättas om det inte hade varit lämpligare att låta Sture Bergwall genomgå en ny rättspsykiatrisk undersökning.

Bevisprövning

Tingsrätten stod inför en ovanlig situation med en tilltalad som nio år efter gärningstillfället självmant erkände mord och med en åklagare och en försvarare som båda argumenterade för en fällande dom. Den tilltalade var dessutom sedan tidigare dömd för ytterligare tre mord, även de med utgångspunkt i hans egna erkännanden. Inte desto mindre hade tingsrätten att pröva om det var ställt utom rimligt tvivel att Sture Bergwall hade begått mordet på Yenon Levi eller, med andra ord, om ett alternativt händelseförlopp framstod som så osannolikt att det kunde betraktas som uteslutet.

Som ett led i den bedömningen hade rätten, för att kunna värdera tillförlitligheten i åklagarens uppgifter, att ta ställning till huruvida åklagarens utredning och den åberopade bevisningen var tillräckligt robust. En sådan prövning är i många avseenden nära sammankopplad med bevisvärderingen men innebär i sig ett ställningstagande till om åklagarens påståenden om händelseförloppet i tillräckligt hög grad är kontrollerade mot kända fakta och om utredningen är så noggrant genomförd att eventuell ytterligare utredning inte kan riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärningspåståendet. Huruvida tingsrätten gjorde en sådan prövning, och hur tingsrätten i så fall resonerade, framgår inte av domen.

En viktig utgångspunkt för prövningen av utredningens robusthet borde ha varit att det saknades såväl teknisk bevisning som vittnen till stöd för åklagarens gärningspåstående. Den bevisning som fanns bestod av kontroller av Sture Bergwalls egna uppgifter

mot kända omständigheter och faktiska fynd. Den utredning som fanns om Sture Bergwalls förehavanden under de aktuella dagarna var begränsad, varför utredningen av om han haft faktisk möjlighet att befinna sig i Rörshyttan vid tiden för mordet var bristfällig.

Förundersökningen mot den utpekade medgärningsmannen MA hade lagts ned eftersom brott inte kunde styrkas mot hans förnekande och teknisk bevisning eller annat som visade att han hade varit delaktig saknades. MA åberopades inte som vittne vid huvudförhandlingen. Domaren Lennart Furufors uppgav vid möte med kommissionen att rätten övervägde att höra MA, men när parterna inte ansåg det nödvändigt och uppgav att MA inte visste något om händelsen kallades han inte ex officio av domstolen. Utifrån Sture Bergwalls egen redogörelse för händelseförloppet var dock MA:s medverkan av avgörande betydelse för gärningens genomförande. Att MA inte hördes vid huvudförhandlingen för att ge sin version av det påstådda händelseförloppet utgjorde därför en stor brist i utredningen. Även den omständigheten att det inte fanns någon undersökning där MA:s DNA-profil jämfördes mot de tekniska fynden är en brist i utredningen.

I vallningsfilmen som tingsrätten fick se var några viktiga moment, till exempel när man stannade och svängde upp vid den aktuella skogsbilvägen, bara beskrivna av en speakerröst och framgick inte av filmen. I förundersökningen saknades vidare kriminaltekniska analyser av den genomförda vallningen och rekonstruktionerna och alltså en analys av i vilken utsträckning Sture Bergwalls uppgifter överensstämde med det händelseförlopp som med hänsyn till de kriminaltekniska fynden var det mest sannolika. Slutligen var den utredning som fanns rörande tidigare misstankar mot en alternativ gärningsman mycket begränsat redovisad.

Samtliga nu angivna utredningsbrister borde ha uppmärksammats och analyserats i tingsrättens dom. Den analysen borde särskilt ha innefattat hur dessa brister inverkade på värderingen av Sture Bergwalls övriga uppgifter.

Beträffande tingsrättens redogörelse för bevisvärderingen kan följande iakttagelser göras.

Tingsrätten prövade erkännandet i två steg. Först prövades om det fanns skäl för Sture Bergwall att lämna ett oriktigt erkännande. Tingsrätten kom fram till att det inte fanns något som tydde på att så var fallet. Tingsrätten hänvisade i den delen till en omfattande

utredning om hans personliga förhållanden som talade för att han inte hade svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Av domen framgår dock inte vilken utredning som tingsrätten avsåg. Det framgår inte heller hur tingsrätten kom fram till slutsatsen att det inte förelåg beaktansvärda skäl att anta att Sture Bergwall erkände för att uppnå herostratisk ryktbarhet. Genom Birgitta Ståhles och Seppo Penttinens vittnesmål konstaterade tingsrätten att det inte var troligt att han erkände utifrån en längtan att då och då komma bort från sjukhusmiljön. På vilket sätt tingsrätten, utifrån Seppo Penttinens och Birgitta Ståhles uppgifter, kunde dra den slutsatsen kan dock inte utläsas av domen.

Tingsrätten prövade därefter erkännandets tillförlitlighet. Tingsrättens slutsats var att Sture Bergwalls berättelse hade ett högt bevisvärde och att det genom erkännandet och övrig utredning var ställt utom rimligt tvivel att han begått den åtalade gärningen. Tingsrätten inledde den prövningen med att konstatera att det genom Seppo Penttinens vittnesmål var utrett att polisförhören med Sture Bergwall genomförts på ett föredömligt sätt utan inslag av till exempel ledande frågor eller upprepningar. På vilket sätt tingsrätten enbart utifrån Seppo Penttinens uppgifter om att det förhöll sig så, kunde komma till den slutsatsen har tingsrätten inte närmare redovisat i domen. Av domen framgår inte heller vad som legat till grund för tingsrättens bedömning att det inte fanns skäl att anta att Sture Bergwall hade kunnat ta del av fakta rörande polisens fynd genom terapin.

Därefter prövade tingsrätten Sture Bergwalls uppgifter mot övrig utredning. Tingsrätten tog särskilt fasta på dels att han hade pekat ut platsen med stort mått av säkerhet, dels att hans uppgifter om Yenon Levis klädsel, klocka och innehav av en kniv i sameslöjd, att träpåken saknade bark samt skadebilden på Yenon Levis kropp stämde med faktiska förhållanden. Såsom Sture Bergwalls uppgifter återgivits i tingsrättens dom framgår dock att han inte lämnade några närmare uppgifter om dessa omständigheter, bortsett från ”trästycke av vedkaraktär utan bark”, vid förhandlingen. I stället förefaller uppgifterna komma från vad framför allt Seppo Penttinen men även Anders Eriksson uppgett i tingsrätten.

Seppo Penttinen har i sitt vittnesmål redogjort för vad Sture Bergwall uppgett under förundersökningen, det vill säga andrahandsuppgifter. Tingsrätten gör i domskälen inte någon åtskillnad

mellan uppgifterna efter deras ursprung, utan de prövas genomgående som omständigheter som Sture Bergwalls ansågs ha erkänt. Tingsrätten förde inte heller något resonemang om hur bevisvärdet påverkades av att uppgifterna huvudsakligen var andrahandsuppgifter, som inte heller kontrollerades mot bakgrundsmaterialet.

Det framstår avslutningsvis som anmärkningsvärt att tingsrätten förbigick frågan om när Yenon Levi dödades och varför gärningsbeskrivningen angav ett längre tidsspann än vad det rättsmedicinska utlåtandet gav utrymme för.

9. Therese Johannessen

9.1. Inledning

Nioåriga Therese Johannessen försvann från bostadsområdet Fjell i Drammen i Norge strax efter klockan 20.00 söndagen den 3 juli 1988. Försvinnandet anmäldes till polisen samma kväll. En omfattande eftersökning inleddes och Therese Johannessen efterlystes även internationellt. Under det första året arbetade ett hundratal poliser med utredningen men det gick aldrig att klarlägga hur Therese Johannessen försvunnit och vad som skett med henne.

E18

FJELL

GALTERUD

FJELLSBYEN

FJELLSBYEN

Fjellsveien

La

ur

itz

H

erv

ig

s v

ei

La

ur

its

G

r ø

n land

s vei

Nr 74

Fjellcentret

0

500 m

När försvinnandet anmäldes angavs bland annat att Therese Johannessen hade långt mörkt hår med lugg och att hon saknade en framtand i överkäken och att en var på utväxt. Hon var vid försvinnandet klädd i rosa t-shirt utan krage med text på bröstet, mörkblå jeanskjol, rosa läderskärp, rosa strumpor, enfärgade gröna trosor och rosa mockasiner med fransar och ett runt, flerfärgat spänne framtill. Hon bar en armbandsklocka med röd urtavla och vitt läderarmband. Håret var uppsatt i en hästsvans med en vit gummisnodd och blått hårspänne. Det framkom inte att hon hade några ärr eller eksem.

9.2. Förundersökningen

9.2.1. Polisutredningen före Sture Bergwalls erkännande

Utredningen kring Therese Johannessen har beskrivits som den mest omfattande polisutredningen av sin tid i norsk historia. Det första årets polisarbete redovisades i en översiktsrapport från den 6 augusti 1989. Rapporten finns med i förundersökningsprotokollet.

Av rapporten framgår att Therese Johannessen bodde i ett flerfamiljshus, på Lauritz Hervigs vei nära Fjellcentret i höghusområdet Fjell, utanför Drammen.1Genom Fjell gick två huvudvägar och Therese Johannessen bodde vid den ena. De två vägarna bildade en åtta i området som korsade varandra i närheten av Johannessens bostadshus. Korsningen var emellertid vid en viadukt där Lauritz Hervigs vei gick över den andra vägen utan möjlighet att här med bil ta sig från den ena vägen till den andra. Vid Fjellcentret fanns det bland annat en videoaffär som sålde kioskvaror.

Av meterologiska data som inhämtades framgår att det i Fjellområdet regnade mellan klockan 19.30 och 21.30 och att det kom en kraftig regnskur några minuter efter klockan 19.30 och en andra regnskur strax efter klockan 20.20.

Vidare framgår att det gjordes en rundfrågning hos samtliga boende i Fjell, cirka 5 000 personer. Formella polisförhör hölls med alla boende i Therese Johannessens bostadshus och med de som

1 Drammen ligger fem mil sydväst om Oslo och ungefär femtio mil från Falun.

hade varit på besök den 3 juli 1988. Även närstående till Therese Johannessen hördes. Efter ett års polisutredning fanns totalt 10 640 personer och 4 145 fordon beskrivna i utredningen. Man hade registrerat 13 685 observationer av personer och fordon i närområdet till Fjell.

Det gjordes flera observationer av Therese Johannessen den aktuella dagen. De som hade särskild betydelse var följande. Genom förhör dagen efter försvinnandet med den då 16-årige CB, som arbetade i videoaffären på Fjellcentret aktuell kväll, framgick att Therese Johannessen hade varit i butiken flera gånger mellan klockan 18 och 19 och att hon kom dit ensam en sista gång klockan 19. Hon handlade då choklad och läsk som lades i en bärpåse. När Therese Johannessen lämnade affären sista gången tog hon vägen ned för trappan till parkeringshuset under Fjellcentret, vilket enligt CB, var en ovanlig väg för henne att gå. Vanligtvis brukade Therese Johannessen ta vägen över gångbron hem.

Under kvällen hade Therese Johannessen lekt med tre andra barn, bland annat sin syster. Strax före klockan 20 lämnade de tre barnen Therese Johannessen utanför bostadshuset för att gå upp till Fjellcentret och handla. Vid tidpunkten stod Therese Johannessens mamma ILJ på balkongen och såg när barnen gick till och kom tillbaka från Fjellcentret.

Av utredningen framgick vidare att flera personer dagarna innan Therese Johannessen försvann hade iakttagit en röd Volvo som körde omkring långsamt i Fjell. Ett vittne, SAM, som tidigare hade sett Volvon såg även den aktuella kvällen, omkring klockan 20.00 eller direkt därefter, Volvon körande i riktning mot Therese Johannessens bostad. Klockan 20.05 såg ett annat vittne, RH, en röd Volvo komma körande sakta och parkera utanför Therese Johannessens bostadshus. Den manlige föraren lämnade bilen och gick till uppgången där familjen Johannessen bodde.

En granne, EHB, observerade omkring klockan 20.10 att Therese Johannessen och en man stod och pratade med varandra på norska inne i trapphuset. Grannen hade uppfattat att mannen försökte övertala Therese Johannessen att följa med honom. I översiktsrapporten konstaterades att det med överväldigande grad av säkerhet var den sista kända observationen av Therese Johannessen. Therese Johannessens mamma kom ned till porten klockan 20.15 för att hämta döttrarna och då var Therese Johannessen försvunnen.

Mannen i trappuppgången och den röda Volvon efterlystes men har aldrig identifierats. Huvudteorin i efterforskningen var att mannen i trappuppgången hade tagit med sig Therese Johannessen i Volvon. Under perioden 1990–1993 minskade utredningsinsatserna bortsett från att ett par namngivna personer utreddes och att ett spår till Pakistan undersöktes. Efter 1993 och fram till Sture Bergwalls erkännande 1996 bedrevs i princip ingen aktiv efterforskning.

9.2.2. Polisförhör och vallningar med Sture Bergwall

Förundersökningen pågick från februari 1996 till februari 1998. Vid två olika tillfällen genomfördes vallningar i Norge och man genomförde en vallning i ett skogsområde tio mil söder om Säter. Under den här perioden hölls 25 förhör med Sture Bergwall, varav fyra i samband med vallningarna i Norge, och en sakkonfrontation. I förundersökningsprotokollet finns även delgivningsförhöret från mars 1998. Förhören är huvudsakligen nedtecknade i dialogform. Utöver förhörsutskrifterna innehåller förundersökningsprotokollet femton promemorior upprättade av Seppo Penttinen och Anna Wikström. Förhören och promemoriorna omfattar över 800 sidor i förundersökningsprotokollet. Därtill kommer ett mycket omfattande material från norsk polis.

Vid förhören med Sture Bergwall var kriminalinspektörerna Seppo Penttinen och Anna Wikström förhörsledare. Såvitt annat inte särskilt anges nedan närvarade Sture Bergwall, Seppo Penttinen, Anna Wikström och Sture Bergwalls offentlige försvarare advokaten Claes Borgström vid förhören.

Av en promemoria den 9 februari 1996 framgår att chefspsykologen vid Säters sjukhus och Sture Bergwalls terapeut Birgitta Ståhle vid ett grupptelefonsamtal, som hon påkallat, mellan henne, Sture Bergwall, Seppo Penttinen och Claes Borgström berättade att det i terapin framkommit ett ostrukturerat material där omständigheterna varit osammanhängande och förvridna. På Sture Bergwalls avdelning fanns en anställd som var gravid som hette Therese. Sture Bergwall kallade det kommande barnet för ”lilla Therese”. Detta fick Sture Bergwall att göra associationer till bland annat ”Norgehändelserna”. Vid samtalet uppgav Sture Bergwall att namnet Therese hade ”stark betydelse”.

Den 23 februari hölls ett förhör angående ”Norgehändelser”

som är medtaget transumt i förundersökningsprotokollet. Inledningsvis hänvisades till en norsk kartbild och en ansiktsbild på en flicka som Sture Bergwall hade på sitt rum. Seppo Penttinen hänvisade till att Sture Bergwall vid ett tidigare förhör [i en annan utredning] associerade till orten Dresden och sedan skulle ha nämnt Drammen. Seppo Penttinen frågade om något hade skett i Drammen och Sture Bergwall bekräftade att något hade skett i närheten av Drammen. Sture Bergwall uppgav att namnet ”Errolf Lynn” dök upp, som en ordlek, eftersom det liknade namnet på en ort i närheten av Drammen. Sture Bergwall uppgav att han, ensam, hade begått ett brott mot flickan på bilden sommaren 1989. Flickan hade varit 8–9 år och begravts i ett grustag.

Den 24 februari 1996 skrev Sture Bergwall ett brev till Birgitta

Ståhle. Ett utdrag av brevet finns med i förundersökningsprotokollet under förhörsavsnittet. I brevet avhandlades andra saker men en mening av intresse för utredningen redovisades: ”Jag kommer att tänka på Therese och hur ensam hon såg ut när hon gick mot ställningarna.”

Den 15 mars 1996 hölls ett förhör rörande ”de norska flykting-

pojkarna” som är medtaget transumt i förundersökningsprotokollet [se nedan avsnitt 9.6.3 rörande pojkarna]. Claes Borgström närvarade inte vid förhöret. Sture Bergwall berättade att Drammen hade anknytning till flickan och att det fanns en skylt med ett ortsnamn som började på F. Seppo Penttinen frågade vilken anknytning det hade till ”Terese” och Sture Bergwall berättade att hon var där. Han berättade vidare att flickan var på väg mot några ställningar. På höger sida låg enfamiljshus och flickan hade gått över en väg in på den gröna sidan. Hon var i 10-årsåldern och händelsen hade inträffat sommaren före bankrånet, sommaren 1990. Han hade kört dit i en grön Honda Civic.

Under förhöret sade Seppo Penttinen ”Du sa fjäll?” varefter förhöret avbröts eftersom Sture Bergwall mådde dåligt. Att Sture Bergwall sagt fjäll framgår emellertid inte av förhörsutskriften. När förhöret återupptogs tio minuter senare frågade Seppo Penttinen ”menar du att Fjäll är den plats då där du träffade flickan?” vilket Sture Bergwall bekräftade. Han mäktade inte med att lämna mer information vid tillfället.

Den 20 mars 1996 hölls ett förhör där även Birgitta Ståhle, men

inte Claes Borgström, närvarade. Sture Bergwall berättade att händelsen hade inträffat sommaren 1990, året efter händelsen med de norska pojkarna och före bankrånet han begått med MA.

Han kom ensam till platsen i en liten mörkgrön Honda. Vädret var hyggligt med moln ganska högt upp. Det var mitt på dagen. Platsen bestod av ett hundratal äldre enfamiljsbostäder, inga hyreshus, och det var väldigt litet. Husen låg utspridda i området, det såg ut ungefär som Bispberg utanför Säter.2Det fanns en affär eller en bank ovanför platsen där han träffade flickan. Han åkte ned från affären och hade husen högt upp, på en brink, på höger sida. På den vänstra sidan, där han såg flickan, fanns det ingen bebyggelse. Han såg henne från bilen.

Flickan var blond med axellångt rakt hår, hade stora framtänder och var lite knubbig i ansiktet. Hon var klädd i rosa mjukisbyxor och någon slags jacka. Hon hade en kofta med barnsliga knappar med en t-tröja under. Hennes trosor hade ett barnsligt tryck och hon saknade smycken. Han mindes inte vad hon hade för skor, men strumporna var lite för grova för skorna. Kanske hade hon en liten väska med sig. Hon bar en liten flickklocka med ljusgrönt eller rosa smalt läderarmband med enkelt spänne. Han tog senare med sig klockan, krossade den och placerade den synligt i närheten av Dalarnas museum.

När han fick syn på Therese Johannessen var hon ensam och på väg mot några ställningar. Han stannade bilen, rusade fram och bar henne till bilen. Det gick väldigt fort. Hon lades på golvet i framsätet och var medtagen efter överfallet. Det var svårt att förstå vad hon sade, hon talade inte riksnorska. Hon sade att hon var nio år. Han lämnade platsen på en gång.

Han åkte tillbaka samma väg som han hade kommit. Från stora vägen, i riktning mot svenska gränsen, svängde han av till vänster till en grå träkyrka. De gick ur bilen och i närheten av kyrkan, mot skogen, fanns ett valv av spröd grönska, en naturlig formation, inget anlagt, där han ströp henne. Efteråt slog han hennes huvud hårt mot en sten på marken. Han klädde av henne och lade in både flickan och kläderna i bilen. Han körde 15–20 mil eller sju–åtta mil, gjorde en vänstersväng över riksvägen, in på en grusväg. Efter

2 Bispberg är en by i bruksmiljö med bland annat byggnader från 1700- och 1800-talen.

kanske ett par kilometer kom han fram till ett sand- eller grustag där flickan begravdes relativt ytligt.

Seppo Penttinen frågade om berättelsen innehöll några medvetna avvikelser och undrade om det han berättade överensstämde med verkligheten. Sture Bergwall berättade att han associerade till en händelse med två sommarbarn som hade bott i hans familj och att foton han hade på anslagstavlan i rummet kunde förvilla honom. Miljöbeskrivningen av området stämde dock väl enligt Sture Bergwall.

Av en promemoria framgår att Sture Bergwall den 23 mars 1996 ringde upp Seppo Penttinen i bostaden och berättade att han hade lämnat en medveten avvikelse rörande tidpunkten för händelsen i de tidigare förhören. Händelsen hade i själva verket ägt rum i nära anslutning till Yenon Levi-händelsen. Avvikelsen påverkade också uppgiften om hans bilinnehav vid tiden för brottet. Han hade fått allt fler minnesbilder av händelsen och var angelägen om att förmedla dessa uppgifter direkt vid samtalet för att inte åter gömma undan händelsen.

Den 3 april 1996 hölls ett förhör som dels rörde de norska

flyktingpojkarna, dels det aktuella ärendet. Claes Borgström närvarade inte vid förhöret. Inledningsvis uppgav Seppo Penttinen att Sture Bergwalls erkännande hade varit omskrivet i media och ville att Sture Bergwall skulle redogöra för om han hade tagit del av detta. Sture Bergwall berättade att han hade tagit del av vad som hade skrivits och att han bland annat hade sett bilderna på Therese Johannessen. Han konstaterade att den uppgift han nu hade lämnat om tidpunkten för händelsen stämde med det som media uppgav. Han hade också erbjudit journalister att lämna intervjuer mot betalning. Sådana kontakter hade förekommit i tiden kring förhöret. Han berättade att han hade erhållit fax från norska journalister. På fråga från Seppo Penttinen uppgav Sture Bergwall att det var uteslutet att de norska journalisterna hade lämnat över information om de norska händelserna till honom vid dessa kontakter.

Det framgick att Sture Bergwall genom de publicerade uppgifterna fått klart för sig att hans tidigare beskrivning av miljön där Therese Johannessen försvann och hans beskrivning av hennes utseende var fel. Han berättade att han genom tidningsuppgifterna hade förstått att husen hade flera våningar och sade:

Det är något olika höjd på våningarna, men det här … eller på husen, antalet våningar på husen ner i komplexet … men det här huset som … den här flickan kommer ut ifrån … om det är åtta våningar eller om det är sju eller om det är elva våningar eller … du, det har jag ingen aning om.

Han förklarade att han hade beskrivit Therese Johannessen som blond när hon i själva verket var mörkhårig eftersom han i terapin först hade framkallat hennes ansikte som en negativ bild, som sedan måste framkallas som en film, och då blev det mörka ljust och det ljusa blev mörkt. Han var medveten om att hans tidigare miljöbeskrivning avvek från hur det hade sett ut på platsen. Han sade nu att området i själva verket liknade Herrhagen i Falun.3 Det fanns slänter och en ställning av något slag i området. Under förhöret ritade Sture Bergwall en skiss över Fjell och berättade att han hade stannat sin bil vid ena kortsidan av det hus där Therese Johannessen bodde. Han fick syn på henne när hon kom ut ur en port eller från det andra hörnet av huset. Han körde fram bilen en bit, rusade ut, tog tag i henne och rusade tillbaka till bilen och körde därifrån. Det skedde ett kraftigt våld mot Therese Johannessen när hon fördes in i bilen. Hon lades på golvet i framsätet. Han kom inte ihåg vilken väg han körde därifrån.

Seppo Penttinen frågade om han kunde nämna något om färger när det gäller fastigheterna, men det kunde han inte. Tillfrågad om vilket fordon han använde hänvisade Sture Bergwall till att han hade läst i tidningarna om en grön Mazda och att han därför trodde att han hade haft sin blå Mazda. Han var osäker på bilen eftersom han kunde ha påverkats av tidningsuppgifterna.

Efteråt körde han norrut upp till Röros, över till Sverige och ned mot Mora. Efter en timmes körning från Oslo norrut kom han till en liten, typisk norsk kyrka, belägen på vänster sida. Till höger om kyrkan fanns en bersåhäck, eventuellt av syrener. Det fanns ingen annan bebyggelse i anslutning till kyrkan. Therese Johannessen dödades vid kyrkan.

Efteråt fortsatte han utmed samma väg, gjorde en avstickare till en mindre väg och körde sex–sju kilometer till ett grustag, stort som en fotbollsplan, utan byggnader eller verksamhet där Therese

3 Herrhagen är ett bostadsområde utanför Falun med flervåningshus.

Johannessen lämnades. Han körde sedan hela natten och kom till Sågmyra förmiddagen därpå.

Under förhöret delgavs Sture Bergwall misstanke om mord på Therese Johannessen.

Den 23–26 april 1996 vallades Sture Bergwall i bland annat

Norge. Vallningsresan berörde både Therese Johannessen och de norska flyktingpojkarna [se nedan 9.6.3]. Vallningarna den 25 och 26 april berörde huvudsakligen Therese Johannessen. Vallningsresan filmades och vi har haft tillgång till de oredigerade filminspelningarna och till de delar som visades för tingsrätten vid huvudförhandlingen. I förundersökningsprotokollet finns utskrifter från ljudupptagningar vid vallningsresan och från förhör som hölls i samband med vallningarna. Det finns också intaget en sammanfattande rapport av norska polismän som deltog samt några promemorior om saker Sture Bergwall uppgett efter att vallningen avslutats. Det framgår att även bland annat biträdande överåklagare Christer van der Kwast, Birgitta Ståhle, avdelningsföreståndaren vid Säters sjukhus Bengt Eklund och två norska polismän som senare hördes i huvudförhandlingen, Håkon Gröttland och Ole Thomas Bjerknes, närvarade.

Syftet med resan var att Sture Bergwall skulle ges möjlighet att beskriva de olika händelseförloppen. Det framgår att Sture Bergwall hade tillgång till kartmaterial under resan. När vallningsekipaget den 24 april 1996 hade kommit in i Norge och passerat ”porten Örje” reagerade Sture Bergwall på en vit kyrka [Klund kyrka] och sade att han kände igen kyrkan. Han ville inte titta närmare på kyrkan vid tillfället men tyckte att de skulle återvända dit senare under resan. Sture Bergwall berättade dock att det inte var vid den kyrkan som han hade dödat Therese Johannessen.

Den 25 april 1996 inleddes vallningen i bil från Ullevåls sjuk-

hus, där Sture Bergwall bodde under vallningsresan, och avsikten var att Sture Bergwall skulle hitta till Fjell. Sture Bergwall hade markerat fyra kyrkor på en karta över området. Under bilresan anmärkte han att det var helt annat väder – dimmigt, grått och regnigt – jämfört med då han tog med sig Therese Johannessen. Då hade det varit sommar, klart och med god sikt.

Vid vallningen ville Sture Bergwall att de skulle åka genom Drammen centrum. Efter ett tag avbröts färden och Christer van der Kwast lät underrätta Sture Bergwall om att de var på väg åt fel

håll i förhållande till Fjell och det bestämdes att man i stället skulle börja från järnvägen. Under resan hade Sture Bergwall sagt sig leta efter järnvägsspår utan att hitta sådana. Av den norska rapporten framgår att vägen därefter var skyltad till Fjell, vilket även kommenterades. Sture Bergwall reagerade vid en bro som gick över järnvägsspåren. När de kom till Fjell, passerade de Fjellcentret som var skyltat ”Fjellsenter”.

Därefter körde de runt på gatorna i Fjell och Seppo Penttinen kommenterade att Sture Bergwall hade svårt att orientera sig i området. Sture Bergwall berättade att han hade varit i området ungefär 15–20 minuter. Han hade gått omkring och varit framme vid några portar. Han upptäckte Therese Johannessen när hon kom runt hörnet på en fastighet. Han sprang mot henne, tog tag i henne, och sprang därefter tillbaka med henne till bilen. Bilen hade han parkerat på Fjellcentrets parkeringsplats med fronten mot lekplatsen. Seppo Penttinen kommenterade att han då hade sprungit ganska långt med Therese Johannessen vilket Sture Bergwall inte höll med om. De diskuterade om det var 50, 75 eller 100 meter.

Sture Bergwall pekade till slut ut ”dom aktuella huskropparna” och ett buskage, som Seppo Penttinen korrigerade till en grandunge, i en slänt. Han hade fört Therese Johannessen till grandungen och hon slogs medvetslös. Seppo Penttinen frågade hur Sture Bergwall kunde vara säker på att det var rätt grandunge och frågade om något hade förändrats i området sedan dess. Sture Bergwall kunde inte komma på om det skett någon förändring.

Q [Sture Bergwall]: Mmm, mmm, jag minns inte exakt att … huset har dom färger dom har, de har nu, äh … S [Seppo Penttinen]: Vad skulle du vilja ha att det är för färg, i så fall om det är en förändring? Q: Jag skulle vilja ha till vita balkonggavlar … sen får du komma ihåg också att, att träden här … och allting var ju.. en annan färg, det var ju grönt … äh, det stör i viss mån … också minnesbilden.

Den andra delen av vallningen fortsatte på eftermiddagen den 25 april 1996. Bilresan började från Drammens polisstation och man körde mot Mysen. Sture Bergwall berättade att när han lämnade Fjell låg Therese Johannessen medvetslös i baksätet med en tröja över sig. Vid vallningen stannade man vid rastplatsen Monautsikten. Sture Bergwall bekräftade att han hade varit med Therese Johannessen på rastplatsen. Han hade stannat där eftersom hon

började kvickna till. Han hade knutit ihop hennes armar mot kroppen med hjälp av tröjärmarna och benen med en plastpåse. Hon hade en skada i bakhuvudet som hon hade fått då han slog hennes huvud mot en sten i en slänt i Fjell. Stenen var förankrad i marken och stor som hennes huvud.

Sture Bergwall ville därefter att vallningen skulle fortsätta till någon av de kyrkor som han hade markerat på kartan när vallningsresan började. När sällskapet närmade sig Haerland kyrka ville Sture Bergwall stanna. Kyrkan låg cirka 150 meter in från vägen. Sture Bergwall bekräftade att det var rätt kyrka och att det var där, vid några större stenbänkar, som Therese Johannessen hade dödats med kniv. Sture Bergwall hade enligt den norska rapporten reagerat på kyrkan när de passerade kyrkan två dagar tidigare men då inte velat stanna.

Therese Johannessen hade varit klädd i mjukisbyxor, mjukiströja och trosor med små figurer på. Det hade förvånat honom att hon pratade norska eftersom hon inte såg norsk ut. Sture Bergwall bekräftade att han hade sett bilderna på Therese Johannessen i tidningarna.

Efter vallningen vid kyrkan på väg tillbaka mot Oslo berättade Sture Bergwall att det låg sju–tio lösa, sågade bräder i slänten i Fjell. När han kom till Fjellcentret såg han en pojke. Han stannade bilen, klev ur, och han och pojken tittade på varandra i säkert en minut.

Den 26 april 1996 startade vallningen med ett stopp vid rast-

platsen Mona-utsikten längs E18 och fortsatte sen med ett kort stopp vid Haerland kyrka. Avsikten med vallningen var att Sture Bergwall skulle visa platsen där han lämnade Therese Johannessen. Vallningen fortsatte mot den svenska gränsen och Sture Bergwall kommenterade Seppo Penttinens fråga om varför han tittade åt höger med att han letade efter en väg och sade ”vi närmar oss gränsen och jag måste ju hitta en väg innan …”. Strax därefter körde man in höger på en grusväg som låg nära kyrkan [Klund kyrka] som man hade passerat två dagar tidigare när man kom från Sverige. Sture Bergwall bekräftade att bommen som fanns över grusvägen även hade funnits 1988 men att den hade varit antingen olåst eller stått öppen. Det framgår att Sture Bergwall letade efter ett grustag.

Vallningen fortsatte längs grusvägen till en T-korsning, där Sture Bergwall ville åka till höger. Innan dess hade man passerat

tjärnen Ringen. Sture Bergwall mådde psykiskt dåligt vid vallningen och pratade stundtals osammanhängande. Man befann sig nu i Örjeskogen.

Vallningen fortsatte med att Sture Bergwall gick upp på en höjd tillsammans med Seppo Penttinen, Anna Wikström, Claes Borgström och Birgitta Ståhle. De gick sedan ned mot tjärnen. Sture Bergwall fick ett utbrott, brottades ned av Seppo Penttinen, skrek och morrade. I utskriften är det noterat att Sture Bergwall blev ”Ellington”. Det framgår inte av videoinspelningen att han själv sade det. Sture Bergwalls utbrott visades i en sex minuter lång videosekvens för tingsrätten vid huvudförhandlingen.

Sture Bergwall förklarade sedan att det var på den här platsen flickan hade gömts och sade att han hade gömt kroppsdelar i tjärnen. Sture Bergwall pratade sedan enskilt med sin försvarare som efteråt berättade att Therese Johannessen hade massakrerats och resterna hade lagts i en försänkning i närheten. Det fanns inga större kroppsdelar kvar. Därefter hade Sture Bergwall efterhand hämtat kroppsdelar, simmat ut mitt i tjärnen och släppt dem. En del kroppsdelar hade sjunkit mot botten, andra kunde ha flutit bort mot olika håll.

Att han tidigare hade uppgett att han lämnat Therese Johannessen vid ett grustag var enligt Sture Bergwall en avvikelse. Det var i stället helt säkert att han hade lagt kroppsdelarna på platsen de var på, varav några i tjärnen.

I en promemoria rörande vallningen den 25 april 1996 och daterad den 3 maj 1996 redovisade Seppo Penttinen att Sture Bergwall under återresan till Oslo [som inte spelades in] hade uppgett att Therese Johannessen kanske hade något annat än skor på fötterna, ”trä någonting” och att han hade en minnesbild av att hon kunde ha haft en mindre ärrbildning på armen, som var relativt färsk. Han kunde inte beskriva detta närmare. Vidare framgår att Sture Bergwall, efter vallningen i Fjell, hade berättat att det i slänten i Fjell, där Therese Johannessen slogs medvetslös, fanns en jordfast sten.

Den 11 maj 1996 vallades Sture Bergwall i Lindesberg i ärendet

om de norska flyktingpojkarna. Vid tillfället hölls ett förhör med Sture Bergwall där även frågor ställdes rörande Therese Johannessen. Det framgår inte om Claes Borgström närvarade vid förhöret. Seppo Penttinen inledde förhöret med att beskriva att Sture Bergwall, vid vallningen i Fjell, uppgett att han hade backat ner bilen på vägen de promenerade på vid vallningen. Sture Bergwall svarade att det var

uppgiften om slänten som var det väsentliga. Seppo Penttinen frågade hur det hade sett ut nedanför slänten och Sture Bergwall svarade att där fanns en väg men att det var slänten han hade en klar minnesbild av. Seppo Penttinen frågade om detta skulle tolkas som att det var en tveksamhet om det hade gått till som vid vallningen eller att det kunde finnas en alternativ väg, till exempel den vägen som gick nedanför slänten. Sture Bergwall svarade att det kunde det vara.

På fråga om väderförhållandena vid den aktuella tiden svarade Sture Bergwall nu att han främst mindes händelsen vid tjärnen och att det då hade varit grått, lite morgonkallt, dimkallt väder. Han hade ingen uppfattning om det var torrt i markerna eller nederbörd när han kom till Fjell. Sture Bergwall uppgav att han hade svårt att skilja på vädret vid händelsen och det vid vallningen.

Innan Therese Johannessen hade förts in i bilen hade han slagit hennes huvud mot en sten i slänten i Fjell. Han mindes inte om han hade passerat någon vägtullstation kring Drammen och hade inte något minne av hur han körde för att komma till Fjell, annat än att det fanns en järnväg i Drammen.

Sture Bergwall uppgav att det var en tillfällighet, planlöst åkande, som gjorde att han hamnade i södra Norge. När Seppo Penttinen då sade att han kunde se på Sture Bergwall att det fanns något han inte kunde förmedla vid tillfället svarade Sture Bergwall till slut att det i området fanns en landskapstyp som han på något vis sökte sig till.

Förhöret fortsatte med frågor om resan till Örjeskogen. Sture Bergwall berättade att han körde in på en väg innan han kom fram till Örjeskogen vid tjärnen. När det gällde vägbommen uppgav han: ”Den fanns säkert men att den var öppen. Jag kan inte minnas att jag, jag forcerar absolut ingen bom.” På fråga uppgav han att bommen inte fanns som någon klar minnesbild hos honom. Han berättade att han inte hade lämnat Therese Johannessen på någon grusplan, stor som en fotbollsplan, som han hade sagt tidigare.

Sture Bergwall berättade vidare att han vid tjärnen finfördelade kroppen med hjälp av kniv, såg och hammare. Kraniet förstördes helt och benpiporna separerades. Han samlade ihop kroppsdelarna på en plastsäck och bar i omgångar ner kvarlevorna till tjärnen, simmade ut och lämnade dem där. En del delar sjönk, andra delar flöt bort. Plastsäcken tog han med sig hem liksom de verktyg han

använt. Han tog med sig en del av kroppen, men ville inte berätta vilken. Den detaljen hade han pratat om i terapin med Birgitta Ståhle. Kroppsdelen delades i små bitar och släpptes utanför ett par affärer vid ett köpcenter i Falun. Verktygen lades i vanliga plastpåsar och slängdes i sopnedkast i ett hyreshusområde i Falun.

Vid förhör den 13 maj 1996 närvarade även Birgitta Ståhle som samma förmiddag hade kontakat Seppo Penttinen och berättat att Sture Bergwall ville lämna ytterligare uppgifter. Sture Bergwall började med att säga att han hade haft med sig en medgärningsman, MA, i Norge när Therese Johannessen fördes bort och dödades. På grund av den spricka som hade uppstått mellan Sture Bergwall och MA vid mordet på Yenon Levi ville Sture Bergwall åka till Norge med MA för att hela deras symbios. Det tidigare uppgivna händelseförloppet rörande Therese Johannessen stämde så när som att MA hade hjälpt till att bära in flickan i bilen och hade förgripit sig sexuellt på henne vid Mona-utsikten. På fråga från Seppo Penttinen var bilen stod när Therese Johannessen bars in i bilen bekräftade Sture Bergwall att bilen hela tiden hade stått nedanför slänten. Han hade berättat en annan historia tidigare för att skydda MA.

Seppo Penttinen återkom med upprepade frågor om väderleken och Sture Bergwall uppgav att det hade varit mulet med antydan till regn men att den uppgiften kunde vara en sammanblandning med den fukt som fanns vid tjärnen. Balkongerna i Fjell hade en annan färgnyans än vad han sett vid vallningen.

Senare under förhöret sade han att MA inte gick ur bilen, utan bara var beredd att assistera honom. Själv gick han upp och fick då syn på Therese Johannessen.

MA hjälpte till att tvätta bort blod vid kyrkogården. De skyddade bilen från blod genom att använda ”säckmaterial”. MA var inte aktiv vid tjärnen, men såg vad som hände. Therese Johannessens kläder togs med till Sverige liksom verktygen som hade använts. Han mindes distinkt att hon var klädd i rosa byxor och trosor med figurer på. Hon hade en grön t-tröjsliknande tröja med bokstäver eller något på. Han mindes inte hennes skor.

Under förhöret berättade Sture Bergwall att mordet på Therese Johannessen inte läkte den skada som uppstått mellan honom och MA utan de åkte på nytt till Norge i mars–april 1989. Vid det tillfället dödade MA en yngling vid en flyktingförläggning, Ali, vilket för Sture Bergwall kändes som en försoning från MA:s sida. För-

höret innehåller ett långt avsnitt som avser flyktingpojkarna. Sture Bergwall berättade också om en annan pojke i Norge, Doschka, som han och MA träffade i Drammen 1990. Pojken togs med till Jungfruberget i Falun där han dödades. Doschka placerades sedan på ungefär samma ställe som Johan Asplund, i Ryggen.

Av en promemoria daterad den 14 maj 1996 framgår att Christer van der Kwast direkt efter förhöret den 13 maj 1996 hade haft ett samtal med Sture Bergwall där åklagaren hade betonat vikten av konkreta fysiska fynd och att Sture Bergwall skulle lämna klara uppgifter var kroppsdelar kunde anträffas. Sture Bergwall reagerade kraftigt på förtydligandena och lämnade rummet i affekt. Vid samtalet hade även Birgitta Ståhle närvarat.

Av en promemoria daterad den 15 maj 1996 framgår att Sture Bergwall ringde upp Seppo Penttinen och berättade att t-tröjan hade varit rosa. Den rosa färgen var knuten till tröjan och inte till byxorna.

Enligt ett transumt utdrag från rekonstruktionen i Yenon Leviärendet den 20 maj 1996 sade Sture Bergwall ”Vi lossa ju också benen när dom är bundna med det här rosa skärpet.” Uttalandet ansågs ha koppling till Therese Johannessen-utredningen.

I en promemoria framgår att Sture Bergwall den 3 juni 1996 vid telefonsamtal med Anna Wikström uppgett att han under dagen hade träffat Sven-Åke Christianson och att minnesfragment hade ”dykt upp”. Dels hade han erinrat sig att Therese Johannessen hade gett ifrån sig astmaliknande ljud när han tog tag i henne och förde henne till bilen och att ljudet återkommit vid Haerland kyrka, dels att han eller MA hade ristat in en symbol i ett lövträd nära vägen ovanför tjärnen. Symbolen var ett snett liggande Y. Han beskrev noggrant hur symbolen såg ut och dess mått. Anna Wikström dokumenterade symbolen på en skiss och Sture Bergwall uppmanades att upprätta och spara motsvarande skiss. Den skiss som Sture Bergwall sade sig ha upprättat omhändertogs aldrig av utredarna.

Vid förhör den 22 augusti 1996 ville Seppo Penttinen ha en förklaring till varför det inte hade gjorts några fynd i den tjärn som Sture Bergwall hade pekat ut vid vallningen och som norska polisen nu hade tömt och slamsugit, se nedan 9.2.3. Sture Bergwall berättade då att bara inälvsdelar – tarmar och lungvävnader – lämnades i tjärnen. Den övriga kroppen togs med i en säck och placerades till slut

i ett nedlagt grustag. Grustaget, ungefär tio gånger tio meter stort, låg längre in i Norge, längs E18. Sture Bergwall uttryckte att det fanns en oro att det skulle finnas associationer till en händelse i Höör som gjorde att han inte kunde berätta allt under vallningen på plats. Therese Johannessen hade dödats vid Haerland kyrka.

Vid förhöret den 5 september 1996 närvarade inte Anna Wikström. Förhöret inleddes med att Seppo Penttinen uppgav att Sture Bergwall hade påtalat vissa omständigheter som skiljde sig från tiden för händelsen och vallningen i Fjell. Sture Bergwall kunde inte komma ihåg vad det kunde vara fråga om och Seppo Penttinen påtalade att han vid vallningen hade sagt något om balkongerna. Sture Bergwall bekräftade att de hade haft en annan färg vid detta tillfälle och att det hade legat enstaka brädor i slänten och en större staplad brädsamling längre upp i slänten vilket det inte hade gjort vid vallningen. Dessa brädor motsvarade ett lastbilslass eller mindre. Vid vallningen hade han också sett en gångväg i slänten som inte hade funnits 1988. Vid vallningen hade han inte sett någon bank, men han hade ett minne från 1988 om en bank i Fjell.

Vid förhöret hade Sture Bergwall tillgång till ett översiktsfoto över området taget 1988 som han använde för att placera ut var han hade placerat bilen och hur han hade gått i området. Han beskrev att han parkerade bilen vid den högra gaveln av en fastighet [som var centrerad på översiktsfotot och som var den fastighet där Therese Johannessen bodde]. Han hade svårt att beskriva hur han hade flyttat bilen inom området. Han gick sedan ut i området bakom fastigheten. Därifrån såg han Therese Johannessen komma runt den motsatta husgaveln. Han gick emot henne, grep tag i henne och tog henne ner till slänten strax intill. Hon fick ett astmaanfall och andades tungt med pipandning. Therese Johannessen hade en liten påse i handen. Hon slogs medvetslös mot en sten i slänten. Hon bars in i bilen som var parkerad ungefär fem meter från slänten och de åkte därifrån.

Den 6 september 1996 berättade Sture Bergwall att han tankade

i Drammenområdet på väg till Fjell. Han fick ytterligare frågor om hur bilen hade parkerats i Fjell och berättade att bilen hela tiden hade stått på vägen nedanför slänten. Under tiden som Therese Johannessen låg i slänten flyttades bilen en liten bit närmare den plats där hon lyftes in i bilen. Det låg lösa brädor i slänten och en brädstapel på endera sidan om slänten. Han berättade vidare att han

hade svårt att sära på minnesbilderna från vallningen och från tillfället 1988.

Han stod vid lekplatsen när han såg Therese Johannessen komma runt hörnet på fastigheten. De möttes en bit framför fastigheten. Han pratade några ord med henne, lyfte upp henne och skyndade i riktning mot bilen via slänten. Therese Johannessen kippade efter andan och det kom ett väsande ljud. Bilen kördes fram och hon togs in i bilen. Therese Johannessen hade något i handen när hon kom gående, kanske en mindre plastpåse. Han visste inte var påsen hade tagit vägen.

Seppo Penttinen frågade åter vad som hände i slänten och Sture Bergwall tillade att han i ett snabbt skede dunkade Therese Johannessens huvud mot en sten så att hon svimmade. De lade först Therese Johannessen på golvet i baksätet och lyfte sedan upp henne i baksätet under färden.

Sture Bergwall berättade att han vid vallningen hade sett att det fanns en prästbostad bredvid Haerland kyrka, något som han inte mindes från tiden för händelsen. Han hade upplevt området kring kyrkan som mer öppet vid vallningen. Vid händelsen hade där funnits en granhäck, träd eller kanske en uthusbyggnad som gjorde området ”mindre öppet”. Vid en av stenkistorna utanför kyrkan blev kroppen ”oerhört skändad”. Kroppsdelarna placerades i två plastsäckar som togs med i bilen. Bål, ben och huvud placerades i den ena säcken. Huvudet hade skilts från kroppen. De var vid kyrkan vid sju–åttatiden på kvällen. Det blev mycket blod vid stenhällen som de städade upp med händerna. Det fanns inga synliga spår kvar när de åkte därifrån.

Han upplevde Therese Johannessens skor som vuxenskor, med spänne och täckt tåparti. Skorna var svarta och lackade. Hon hade vita eller rosa sockar. Skospännena borde finnas kvar vid tjärnen. Vid Mona-utsikten delades Therese Johannessens byxor eller kjol med en kniv men hon var påklädd när de kom till kyrkan. Han använde såg och jaktkniv vid styckningen. Seppo Penttinen återkom med frågor kring att Sture Bergwall tidigare nämnt att Therese Johannessen hade haft ärrbildning på armen eller armarna. Sture Bergwall hade inget minne av att han nämnt detta och uppgav att han kopplade samman ärrbildning med Johan Asplund.

Han tyckte det var konstigt att polisen inte hade hittat inristningen i trädet vid tjärnen.

När de lämnade tjärnen, och åkte mot grustaget, körde de förbi en gård med ett grönt hus och det stod en äldre man utanför huset. Huset låg längs en grusväg varifrån även Klund kyrka kunde ses. De körde på grusvägen och till slut kom de till ett grustag med finare sand med berghällar på ena sidan. Vid det grustaget hade resterna efter Therese Johannessen begravts. En kroppsdel hade han tagit med till Falun.

Under förhöret ritade Sture Bergwall skisser av Therese Johannessens skor, plastpåsen hon bar och Haerland kyrka och markerade på en karta var grustaget fanns. Det framgår att Sture Bergwall under förhöret hade tillgång till karta och fotografi över Fjell från 1988 samt ett fotografi över Haerland kyrka taget tidigare under sommaren 1996.

Vid förhöret den 20 september 1996 ville Seppo Penttinen inledningsvis att Sture Bergwall skulle beskriva de kläder Therese Johannessen hade haft på sig vid försvinnandet. Sture Bergwall blev överraskad av frågan och ville hellre tala om vad som hände vid kyrkan. Det ställdes därefter inte några frågor om Therese Johannessens klädsel. Under förhöret hade Sture Bergwall tillgång till ett flygfoto från 1988 och en mindre färgbild. Sture Bergwall vidhöll att kroppen delvis styckats vid Haerland kyrka, efter mordet, och att inre organ och det som städats upp från platsen hade lagts i en plastsäck som förslöts. Övriga delar av kroppen lades i en annan plastsäck som inte gick att försluta.

Den 14 oktober 1996 hölls ett förhör med Sture Bergwall som

inledningsvis bad att få se på ett foto på den ”vita kyrkan på andra sidan sjön” [Klund kyrka]. Seppo Penttinen ifrågasatte anledningen och Sture Bergwall uppgav att kyrkan hade central betydelse men att han inte mindes hur kyrkan eller dess omgivning såg ut. Kopplingen till Therese Johannessen bestod i att kyrkan syntes när de åkte upp till tjärnen. Han kunde inte närmare beskriva det gröna huset han tidigare omtalat annat än att det var ett äldre tvåvåningshus med en äldre man utanför som låg på åkermark. Han hade svårt att beskriva färdvägen från Haerland kyrka. Från tjärnen transporterades kroppsdelarna i bil till två fyndplatser där kroppen var gömd. Sture Bergwall ville inte beskriva dessa platser närmare vid förhöret. Han vidhöll att det skulle finnas ett träd med markering vid tjärnen och intygade att detta inte var något han iakttagit vid själva vallningen.

Senare under förhöret uppgav Sture Bergwall att det gröna huset syntes efter grustaget, och inte före, som han tidigare uppgett. Seppo Penttinen frågade vilken betydelse T-korsningen från vallningen hade för betydelse och varför han hade tvekat när de kom dit. Sture Bergwall sade att T-korsningen inte hade någon betydelse.

Seppo Penttinen övergick sedan till att ställa frågor om Therese Johannessens klädsel och sade att Sture Bergwall tidigare uppgett att han skar upp hennes kjol. Sture Bergwall hade inga minnen av det. Seppo Penttinen frågade åter ”varför man var tvungen att skära i den där kjolen?” och Sture Bergwall sade att det var någon form av plast, ett skärp eller något sådant. Även Sture Bergwall talade därefter om kjol. Vidare berättade han att hon hade haft en kortärmad t-tröja med någon typ av krage, ett hårband som var ett par tre centimeter brett, svarta skor med ett band över och ett spänne med metallclips och en mörk kjol. Han hade inget minne av några strumpor utan lutade åt att hon hade någon typ av strumpbyxa. Han vidhöll att hon bar på en plastpåse.

Därefter ställde Seppo Penttinen frågor om Therese Johannessen armar.

F [Seppo Penttinen]: Jag har ställt till, frågan till dig tidigare du nämnde någonting under den här vallningen, att du hade ett minne kring hennes armar, någon form av hudåkomma eller något liknande? Q [Sture Bergwall]: Jag har inte sagt att.., lite flammiga. F: Ja, men du har inte beskrivit det såsom, du har inte beskrivit det konkret med hur du menar, du har sagt att du har ett minne kring det här? Q: Ja. F: Kan du utveckla det så är det bra? Q: Det är en, en flammighet. Nu hoppas jag att vi menar samma sak med flammighet. F: Är det någonting som är hastigt övergående eller är det någonting som är bestående, någonting som hon, är det en sjukdom eller är det någonting som är naturlig flammighet just för stunden eller? Q: Det vet jag inte, det vet jag inte, det kan också vara en flammighet för stunden. Det kan också vara någonting som hon har för det är en tydlig, en tydlig flammighet just. F: Du visar på ovansidan på din arm nu? Q: Ja. F: Är det där du ser det eller är det över hela armen eller är det på båda armarna?

Q: Det är på båda armarna, ja. […] F: Är det runt om hela armen eller är det, är det någonting som är fläckvis eller? Q: Det är en fläck, en fläckvis rödhet då. Om du tänker dig en person som, i affekt, rodnar kraftigt på halsen får ju precis just den flammigheten som hon hade på armarna. Det är den flammigheten jag är ute efter eller som, som jag försöker beskriva.

Förhöret avslutades med att Claes Borgström ställde frågor om Sture Bergwalls möjligheter att lämna konkreta anvisningar för fynd. Sture Bergwall sade att han hade minnesbilder, varvid Claes Borgström konstaterade att det inte var på grund av minnesproblem som han inte berättade utan att det låg på ett annat plan. Seppo Penttinen frågade om det fanns någon annan metod de kunde använda för att underlätta för Sture Bergwall att berätta.

Av en promemoria framgår att det hölls ett möte den 20 februari

1997 med Sture Bergwall, Claes Borgström och Seppo Penttinen på

Säters sjukhus för att diskutera möjligheterna att komma vidare i utredningarna kring offer vars kvarlevor var gömda. Sture Bergwall uppgav att han ibland gjorde avvikelser från den kronologiska ordningsföljden i en händelsekedja och ville i viss mån bli ”styrd av utredarna för att komma in i ordningen igen”. De ovidkommande sidospåren hade dock ett syfte och det var viktigt att utredarna var vaksamma på det budskap detta kunde innebära.

För att kunna närma sig gömslen av kvarlevor föreslog Sture Bergwall att han först skulle få besöka aktuella platser och sedan, efter att platserna videofilmats, skulle han ytterligare begränsa området där kvarlevor kunde återfinnas. Han kunde lämna uppgifter som klarlade att han var rätt gärningsman när det gällde Therese Johannessen om han vallades i området kring tjärnen, där han tidigare hade vallats.

Av en promemoria den 27 mars 1997 framgår att Sture Bergwall på förmiddagen den 26 mars 1997 fått se en videoupptagning från en vallning med honom i mars 1997 i Bergsgården/Grycksbo-området. Syftet med videovisningen var att Sture Bergwall skulle begränsa de filmade områdena och därigenom peka ut konkreta fyndplatser. Seppo Penttinen antecknade att Sture Bergwall under videovisningen fick ångest men att det inte gick att konstatera vid vilka videoavsnitt som reaktionen var som starkast. Ångesten gjorde att

Sture Bergwall hade svårt lämna någon ytterligare information. Claes Borgström närvarade inte vid videovisningen.

Efter videovisningen den 26 mars 1997 hölls ett förhör med Sture Bergwall. Claes Borgström närvarade inte vid förhöret. Sture Bergwall berättade att det skedde fysisk aktivitet med Therese Johannessen i närheten av en klippformation som låg nära T-korsningen. Han kunde inte berätta om aktiviteten. Med klippformationen som utgångspunkt hade han hanterat kroppsdelarna på en plats han ännu inte nämnt. Platsen låg mellan tjärnen och T-korsningen. Sture Bergwall vidhöll att ytterligare styckning av kroppen hade skett vid tjärnen och att han hade simmat ut med kroppsdelar.

Han berättade att det låg ett gömsle en bit från grustaget, som i sin tur gick att se från vägen. Han kunde inte säga vilka kroppsdelar som skulle gå att finna i gömslet. Det var större kroppsdelar, som lårben och underben. Huvudet fanns intakt för sig i ett gömsle i närheten. Vissa kroppsdelar, händerna, tog han med sig hem och de hamnade i Grycksbo-området, men på ett annat ställe än där de hade varit vid vallningen och videofilmat. Han tog också med sig flickans könsorgan och placerade det utanför köpcentrat i Falun. Han hade redan berättat om detta i terapin.

Under förhöret kom frågan om trädstammen med markering upp, och den omständigheten att Sture Bergwall aldrig hade visat hur markeringen såg ut. Han hade bara beskrivit den muntligen för Anna Wikström. Det framgick att Sture Bergwall aldrig fått se den skiss som Anna Wikström hade ritat vid samtalet och Sture Bergwall hade inte orkat spara den skiss som han hade gjort under samtalet. Sture Bergwall ombads vid förhöret att på nytt rita upp markeringen men kunde inte göra det eftersom han inte längre hade någon minnesbild av hur markeringen sett ut. Han vidhöll att markeringen fanns vid tjärnen.

Av en promemoria den 15 april 1997 framgår att Seppo Penttinen besökte Sture Bergwall som berättade att han hade dirigerat dem åt fel håll, åt höger, i T-korsningen i Örjeskogen som de hade stannat vid under vallningen i april 1996. De skulle ha åkt till vänster vilket ledde till en klippformation som såg ut som en näsa. En del av näsan var kal. Näsan stack ut från en brant vägg. Han ville inte ha några ytterligare frågor om detta vägavsnitt. På frågor förnekade Sture Bergwall att han hade haft svårigheter att orientera sig vid vallningen eller att det fanns risk för sammanblandning av minnes-

bilder. Han hade vetat hur de skulle åka vid vallningen. Han menade att det egentligen inte fanns några felaktigheter i berättelsen kring Therese Johannessen.

Förhöret den 14 maj 1997 handlade i allt väsentligt om händelserna i Örjeskogen och var Sture Bergwall hade hanterat kroppsdelarna. Han vidhöll uppgifterna om vad som lagts i tjärnen och att markeringen i trädet hade skett vid tjärnen. Vidare berättade han att han hade lagt kroppsdelar även vid klippformationen med näsan och dessförinnan ”hanterat” kroppsdelen på platsen. Han uppgav att det var möjligt för honom att hitta till klippformationen, minnesbilderna var bra, men att han inte visste om han skulle orka det. Anna Wikström föreslog att Sven-Åke Christianson kunde vara med och hitta en strategi för detta. På fråga uppgav Sture Bergwall att det han hade sagt under förhöret inte utgjorde några medvetna avvikelser.

I förhöret den 20 maj 1997 inledde Seppo Penttinen med att lämna en sammanfattning av vad Sture Bergwall hittills hade berättat om händelsen. Sture Bergwall hade uttryckt önskemål om en sådan sammanfattning eftersom han inte hade tillgång till förhörsprotokollen. Förhöret övergick sedan till att Sture Bergwall skulle sätta ut olika referenspunkter för gömslen i Örjeskogen på en skiss som han tidigare hade ritat.

Sture Bergwall berättade att han hade lämnat ett verktyg, inte nedgrävt eller undangömt, mellan gömslet vid klippformationen och bilen. Han visste inte vad för slags verktyg det var, det kunde vara allt ifrån såg till spade.

Tillfrågad om det fotomaterial han hade på anslagstavlan i sitt rum bekräftade Sture Bergwall att det hade funnits bilder med anknytning till händelserna i Örjeskogen. Han hade kanske varit tillbaka vid något gömsle efteråt och fotograferat. Bilderna hade han förstört föregående sommar.

Seppo Penttinen ville att Sture Bergwall skulle försäkra dem om att en ny vallning i Norge skulle innebära att fynd skulle göras och frågade om det ovillkorligen var så att Sture Bergwall inte hade flyttat kroppsdelarna därifrån i efterhand. Sture Bergwall vägrade att villkora några svar men ansåg att det var meningsfullt att göra en ny vallning.

På frågor från försvararen vidhöll Sture Bergwall att markeringen i trädet fanns vid tjärnen. Sture Bergwall uppmanades att rita

en skiss av markeringen. Innan Sture Bergwall ritade upp markeringen förklarade Seppo Penttinen att Sture Bergwall tidigare hade sagt att markeringen var i brösthöjd. Sture Bergwall uppgav att trädet hade varit lika grovt som hans lår. Barken var avskrapad med en kniv. Enligt Sture Bergwalls skiss bestod markeringen av ett lodrätt streck följt av två snedställda streck som korsade det lodräta. I förhöret framkom att han veckan därpå skulle träffa Sven-Åke Christianson.

Av en promemoria framgår att Sture Bergwall vallades den

2 juni 1997 i ett skogsområde tio kilometer söder om Säter. Vid

vallningen närvarade även bland annat Sven-Åke Christianson. Syftet med vallningen var att Sture Bergwall skulle visa terrängförhållanden som kunde motsvara faktiska förhållanden i Örjeskogen, där kvarlevor skulle finnas.

Av en promemoria den 6 juni 1997 framgår att Sture Bergwall vid vallningen den 2 juni hade informerats, efter samråd med Sven-Åke Christianson, om att polisen hade hittat ett träd med markering som kunde motsvara Sture Bergwalls beskrivning men på en annan plats än tjärnen. Sture Bergwall fick inte reda på var trädet hade hittats annat än att det fanns i anslutning till det vägsystem som han hade beskrivit tidigare.

Den 11 juni 1997 vallades Sture Bergwall i Örjeskogen. På

Sture Bergwalls begäran gjordes ingen videoinspelning, utan enbart en ljudupptagning, av vallningen. Ljudupptagningen finns nedtecknad och är, liksom tre promemorior över vallningen, införda i förundersökningsprotokollet. I protokollet finns också en ”egenrapport” över vallningen upprättad av de norska polismännen Ole Thomas Bjerknes och Håkan Gröttland. Avsikten med vallningen var att Sture Bergwall skulle lokalisera de två särskilda platser där han hade lämnat kvarlevor efter Therese Johannessen, som han hade berättat om i förhör efter den föregående vallningen. Sven-Åke Christianson hade förberett skriftliga riktlinjer för vallningen, se nedan under 9.2.4. Vid vallningen deltog även bland annat Christer van der Kwast, Sven-Åke Christianson, Birgitta Ståhle, Bengt Eklund samt tre norska polismän som senare hördes vid huvudförhandlingen, Ole Thomas Bjerknes, Håkan Gröttland och Knut K Staknes.

Innan vallningen hade man kommit överens med Sture Bergwall om att han skulle bli körd till skogsbilvägen som ledde fram till

tjärnen Ringen, och efter en paus där köras till tjärnen och sedan vidare till T-korsningen. Först därifrån skulle Sture Bergwall visa den fortsatta vägen.

Vid T-korsningen ville Sture Bergwall ta till vänster. Efter några hundra meter kom man fram till en vändplats [Skumpen] och Sture Bergwall berättade att de var framme och nära ett gömsle, han ville inte berätta vilken kroppsdel som fanns vid gömslet. Han berättade vidare att han hade använt en kniv och två sågar vid styckningen. Dels en smäckrare, som var likadan som den han hade använt i Piteå [Charles Zelmanovits], dels en med handtag och ett mer stabilt, tjugo centimeter långt blad. Seppo Penttinen sade att Sture Bergwall nämnt att någonting av föremålen hade blivit kvar vilket Sture Bergwall inte visste något om.

Sture Bergwall berättade att trädet med markeringen fanns nära T-korsningen. Han upplystes om att ett träd hade anträffats innan vallningen, som kunde motsvara den beskrivning han gett. Han fick också veta att björken hade forslats bort och fick se den kvarvarande stubben. Sture Bergwall uppgav att han begravt Therese Johannessens högerhand två meter från den nedtagna björken.

Seppo Penttinen återkom mot slutet av vallningen till kniven och sågarna och sade att han hade förstått på Sture Bergwall att det hade blivit föremål kvar på platsen, något som Sture Bergwall inte mindes. Sture Bergwall började i stället tala om ett tvinnat snöre som eventuellt kunde finnas kvar.

Den 4 juli 1997 hölls ett förhör som Sture Bergwall hade på-

kallat sedan han på morgonen samma dag hade underrättats om att inga fynd hade gjorts vid grävningar i Örjeskogen. Utöver Sture Bergwall närvarade enbart Anna Wikström vid förhöret. Sture Bergwall berättade att han hade läst vad norska tidningar skrev om vallningen och utredningen. Han berättade vidare att han förde daganteckningar som han skulle redovisa för Birgitta Ståhle efter semestern och läste ur dem vid förhöret.

Det hade slagit honom att MA kanske hade varit tillbaka och undanröjt kroppsdelar för att klara sig. Han hade också funderat på om det var så att han själv hade gjort återbesök på platsen. Om han hade varit tillbaka så hade han inte haft några problem att hitta gömslet, den hemliga platsen, där huvudet var gömt. Den platsen var orörd och den kände inte MA till.

Det framkom också att Sture Bergwall tidigare på dagen hade träffat Sven-Åke Christianson som hade visat känslomässig förståelse. Sven-Åke Christianson hade, enligt Sture Bergwall, upplevt det som arbetsamt att inget fynd hade gjorts i Norge. Anna Wikström beskrev i förhöret utredningen som ”ett mycket, mycket annorlunda samarbete som vi bedriver”.

Nästa förhör hölls fyra månader senare, den 30 oktober 1997. Inför det förhöret hade Sture Bergwall fått tillgång till utskrifterna av samtliga förhör och promemorior med uppgifter han lämnat i ärendet. Han informerades inledningsvis att starka skäl talade för att han hade varit i Fjell, omkring Haerland kyrka och i Örjeskogen. Därefter förevisades Sture Bergwall samma flygfoto som tidigare över Haerland kyrka från 1996 och vidhöll, med viss osäkerhet, att han mindes en häck eller en berså. Therese Johannessen hade dödats vid kyrkan.

Therese Johannessen hade ett kulört hårband och var klädd i ljusgrön t-tröja med en liten krage med bokstäver på, mörk kjol, troligen strumpbyxor, inte bara ben, och ett plastskärp, möjligen svart och skor. På fråga om han mindes ett skospänne bekräftade han det men mindes inte om det var ett äkta skospänne eller en dekoration. Spännet satt på ett smalt band. Han beskrev, på fråga, att hon hade kraftiga hudrodnader, markerad flammighet, vid armvecken.

Sture Bergwall beskrev därefter att han hade återvänt till platsen ungefär tio–tolv månader senare och hittat gömslet. Seppo Penttinen ställde upprepade frågor om vad han hade gjort med kroppsdelarna som fanns i gömslet och hur han hade hanterat dem, om han hade hanterat dem på något sätt som han ännu inte hade berättat om. Sture Bergwall uppgav då att han hade bränt allt på ett bål vid en sten vid vändplanen. Det hade tagit flera timmar att elda upp kvarlevorna.

Samma eftermiddag, den 30 oktober 1997, hölls ett nytt förhör med Sture Bergwall. Inledningsvis uppgav Seppo Penttinen att Sture Bergwall tidigare hade berättat att verktyg kunde ha lämnats kvar i Örjeskogen. Sture Bergwall var osäker på detta ”Det kan ha lämnats verktyg... likaväl som dom kan ha tagits med också.” Därefter ställdes upprepade frågor, delvis ledande, kring vad för slags sågar han hade använt. Sture Bergwall uppgav att den ena var samma slags såg som hade använts i Piteå [bågsåg]. Seppo Penttinen frågade

”Den här knivsågen är den alltiett eller är det någon form av utbytbara delar på den eller?” och Sture Bergwall svarade ”Det törs jag inte säga, jag uppfattade den som alltiett alltså”. Av utredningen framgår att ett bågfilsblad hade anträffats i närheten av vändplatsen Torget den 21 maj 1997, se nedan 9.2.3.

Under förhöret utvidgades antalet eldningsplatser från en till två. Det som återstod efter eldandet var aska och knytnävsstora restprodukter som han rakade ihop. Vid förhöret ville han inte gå in på vad han gjort med resterna utan svarade bara att det var borta.

Under förhöret fick Sture Bergwall veta att man hade hittat en filt i området. Han hade ingen minnesbild av att en filt hade använts men det fanns filtar i bilen. Anna Wikström sade då ”Det vill säga att du har tagit med dig ut eller så?” och Sture Bergwall svarade ”I så fall har jag tagit dom med ut för att sitta på inte att bära kroppsdelar.” Sture Bergwall erinrade sig att det hade funnits en filt av plädtyp med fransar i kanterna i bilen. Han hade kört sin gröna Volvo.

Av en promemoria den 4 november 1997 anges de markeringar som Sture Bergwall gjorde på fotot över Haerland kyrka om bilens placering vid kyrkan.

I förhör den 10 november 1997 berättade Sture Bergwall bland annat följande. Han återvände i maj året därpå till Örjeskogen, troligen i en grön Volvo. När Therese Johannessen dödades hade han haft en Mazda, som fick förstöras eftersom det kom blod i den.

Vid återvändandet sökte han upp gömslena. Han använde tre eldningsplatser för att elda upp kroppsdelarna. Han vidhöll att han tog med sig några kroppsdelar till Falun i enlighet med vad han tidigare uppgett. Vid den större eldningsplatsen använde han sig av ett finmaskigt stålnät ungefär 70×70 centimeter, med en millimeter stora maskor. Resterna från eldningen rakades ihop och lades på nätet, som han tog med sig. Resterna kastades längs med hemvägen. Han tog även med sig ett av skospännena, ett måste därför ha blivit kvar. Han var alltjämt osäker på om han hade använt någon bilpläd.

Under en paus i förhöret hade Seppo Penttinen varit i kontakt med Christer van der Kwast som hade beslutat att Sture Bergwall skulle få del av uppgiften att man vid teknisk undersökning hade ”gjort fynd av benrest som är kopplat till en yngre person”.

Den 19 december 1997 hölls ett förhör där Anna Wikström inte

närvarade. Sture Bergwall berättade bland annat att resterna efter eldningen fyllde en tredjedel av en större plastkasse. Han var osäker på vilken väg han hade åkt tillbaka efter återvändandet och kunde inte beskriva var restprodukterna hade hamnat. Vid återvändandet skedde ytterligare ett mord, Douska, som också brändes. MA var med vid återvändandet.

Sture Bergwall hade läst om benbiten i tidningen och konstaterade att den upphittade benbiten måste ha hittats på ”den centrala bränningsplatsen” och inte på det ställe som hade angetts i massmedia. Han mindes inte om han hade använt någon pläd, kanske för att sitta på.

Sture Bergwall vidhöll att MA hade varit med vid mordet. MA hade stått vid slänten i Fjell när han tog Therese Johannessen. Han hade berättat mer om MA:s agerande för Sven-Åke Christianson och hänvisade till det samtalet.

Den 19 december 1997 genomfördes en sakkonfrontation med

Sture Bergwall som förevisades tio olika skospännen. Ett av skospännena var identiskt med det spänne som hade varit på Therese Johannessens skor, vilket Sture Bergwall upplystes om innan konfrontationen. Sture Bergwall uppgav att nummer 2 och 9 var mest lika spännet och att nummer 4 hade samma färg som kragen på Therese Johannessens t-tröja. Av ett fotografi i förundersökningsprotokollet framgår att nummer 4 var det identiska spännet.

Den 11 mars 1998 hölls ett delgivningsförhör med Sture Bergwall.

Vid förhöret närvarade inte Anna Wikström men kriminalkommissarien Stellan Söderman. Det framgick att Sture Bergwall hade delgetts utredningen den 24 februari 1998 och att han hade gått igenom förundersökningsprotokollet, vissa delar med hjälp av norsk tolk.

9.2.3. Övrig utredning

Förhör

Under förundersökningen mot Sture Bergwall hördes ett stort antal personer, framför allt med anknytning till de olika platserna i Fjell, Haerland kyrka och Örjeområdet. De hördes särskilt om hur miljön hade sett ut på platserna i juli 1988.

Therese Johannessens mamma, ILJ, hördes den 13 augusti 1996 och berättade bland annat att dottern hade atopiskt eksem som gav utslag på kroppen. Utslagen kunde klia och medförde ibland att dottern kliade så att det blev sår som så småningom ledde till ärrbildning. Utslagen kom särskilt på insidan av armbågen. ILJ kunde inte säga om Therese Johannessen hade haft utslag, sår eller ärr dagen då hon försvann.

Therese Johannessens läkare, barnläkaren Thor Baekken, hördes den 8 november 1996 och den 14 januari 1998. Vid förhören uppgav han bland annat att han i april 1988 hade behandlat Therese Johannessen för ”elveblest” [nässelfeber] och hade då inte noterat något särskilt om hennes eksem. Han hade tidigare, senast 27 maj 1987, behandlat hennes atopiska eksem som då inte hade varit särskilt utbrett. Therese Johannessens eksem kunde visa sig i avgränsade fläckar vid arm- och knävecken. Han bekräftade att eksemen kunde ge klåda, som i sin tur kunde ge sår och ärr. Therese Johannessen var allergisk mot bland annat gräs och björk vilket skulle kunna utlösa astma och förklara pipljuden Sture Bergwall hade hört.

Den av Sture Bergwall angivna medgärningsmannen, MA, hördes i ärendet den 28 januari 1998. MA förnekade att han hade något med mordet på Therese Johannessen att göra och uppgav att han aldrig hade varit i Norge tillsammans med Sture Bergwall.

Den unga kvinnan CB, som arbetade i videobutiken den aktuella kvällen, hade hörts flera gånger i direkt anslutning till försvinnandet. Hon hördes också den 23 april 1997. Vid det förhöret hänvisade hon till de uppgifter hon lämnat i det första förhöret som hölls med henne. Hon mindes alltjämt att Therese Johannessen hade varit i butiken flera gånger den aktuella dagen och att hon efter det sista besöket hade gått ned för trappan till garaget under butiken. Hon hade reagerat på att Therese Johannessen valde den vägen.

Den 1 juli 1996 hördes NS som uppgav att balkongerna på Therese Johannessens bostadshus hade varit vita 1988. De målades gul-orangea 1989.

Trädgårdsanläggaren RL hördes den 2 juli 1996 och uppgav att han sommaren 1988 arbetade med att anlägga lekplatsen i Fjell. Han förde dagbok över bygget. Av dagboken och en faktura fram-

gick att det levererades tryckimpregnerade plankor till området den 5 juli 1988 men att det innan dess fanns avsågade pålar kring bygget.

LI hördes bland annat den 8 maj 1996 och berättade att han hade sett en blodfläck vid Haerland kyrka sommaren 1988.

Teknisk utredning efter Sture Bergwalls erkännande

Efter vallningen av Sture Bergwall i april 1996 genomfördes flera kriminaltekniska undersökningar vid bland annat Fjell, Haerland kyrka och Ringen tjärn, Skumpen, Torget och Hammaråsen i Örjeområdet.

Upphittad planka

Av den tekniska utredningen framgår att polisen den 5 mars 1997 fann en 170 centimeter lång tryckimpregnerad planka och den 18 april 1997 flera jordfasta stenar i den slänt Sture Bergwall pekat ut i Fjell. Plankan analyserades den 21 mars 1997 av Yngvar Gauslaa vid Norges Landbrukshögskole som kom fram till att plankan troligen hade legat på platsen i sju till femton år.

Trädet med markering

Vid undersökningar i Örjeskogen den 23 oktober 1996 hittade norsk polis en del av en björkstam. Björken var tio centimeter i diameter. På stammens ena sida fanns en 55 centimeter lång sammanhängande skada. Övre delen av skadan bestod av en skärskada in till stammen. Nedre delen av skadan var mer oregelbunden och hade minst sex tvärgående rispor/hugg. Under skadan fanns långa vertikala skrapmärken som bedömdes kunna komma från skogsavverkning eller från en älg. På motsatta sidan stammen, i samma område, fanns två vertikala skärskador, 20 respektive sju centimeter långa. Av utredningen framgår att det pågick avverkning i området fram till mitten av maj 1988.

Trädstammen undersöktes av professorn i botanisk ekologi Mikael Ohlson vid Norges Landbrukshögskole som i ett yttrande den 11 november 1996 uttalade att skadan på björkstammen uppkommit 1988.

Den upphittade pläden

Den 26 september 1996 markerade en norsk polissökhund vid en pläd i närheten av vändplatsen Skumpen. Yngvar Gauslaa vid Norges Landbrukshögskole bedömde i ett utlåtande den 24 oktober 1996 att pläden hade legat på platsen i sju till åtta år, det vill säga sedan 1987–1989. Se även avsnittet Hundsökinsatser nedan.

Tömningen av tjärnen

Efter vallningen i Örjeskogen i april 1996 och de efterföljande förhören beslutade norsk polis att tjärnen Ringen skulle slamsugas. Allt löst bottensediment pumpades upp genom ett rör och silades genom galler fyra gånger. Allt större än en centimeter fångades upp i gallren. Arbetet var mycket omfattande och pågick från den 28 maj till den 17 juli 1996. Professor Per Holck vid Anatomiska institutet vid Universitetet i Oslo konstaterade i ett utlåtande den 19 juli 1996 att inga fynd av organiska eller oorganiska människorester hade gjorts och hans slutsats var att det var osannolikt att något lik hade dumpats i tjärnen.

Det upphittade bågfilsbladet

Den 21 maj 1997 genomfördes en platsundersökning på Torget och med hjälp av metalldetektor hittades ett bågfilsblad. Detta undersöktes vid Universitetet i Oslo som i ett utlåtande den 10 oktober 1997 uppgav att det inte förekom någon indikation på närvaro av blod eller humant material på sågbladet. Vid en teknisk undersökning av bågfilsbladet konstaterades att det fanns orangea och blå lackrester på bladet som var tillverkat före 1992.

Undersökningen av förkolnat material

Vid platsundersökningen på Torget den 21 maj 1997 säkrades också förkolnat material. Materialet undersöktes av Per Holck som i ett utlåtande den 20 januari 1998 bland annat uttalade rörande två av bitarna (F9 och F12) i materialet att det på grund av storleken och

formen med all sannolikhet var benbitar från en människa, troligen en individ mellan 5 och 15 år.

Den 10 januari 1998 lämnades fyra av föremålen över till professor Richard Helmer vid Institut für Angewandte Forensische Medizin und Angewandte Forensische Anthropologie i Tyskland. I ett utlåtande den 23 januari 1998 uttalade Richard Helmer att en av benbitarna sannolikt var en benpipa som härstammade från ett barn.

Efter att Sture Bergwall ansökt om resning och förundersökningen återupptagits undersökte SKL och Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet de aktuella fynden. SKL:s slutsats, som redovisades i ett utlåtande den 31 mars 2010, var att materialen inte var av ben. Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet kom till samma slutsats som SKL.

Hundsökinsatser

Ett stort antal hundsökningar gjordes på olika platser i Örje. Sökningarna utfördes av en finsk polisliksökhund, norska polishundar och den svenska liksökhunden Zampo. Den norska polishunden Oscar markerade den 26 september 1996 på ett ställe i närheten av vändplatsen Skumpen i Örjeskogen. På platsen hittades en pläd. Hundföraren noterade i sin rapport att hunden vid den tidpunkten inte var färdigutbildad liksökhund och att det därför inte gick att dra någon säker slutsats om han hade markerat för likdoft när han hittade pläden. Vid ett senare söktillfälle markerade Oscar åter på platsen där pläden hade hittats. Hundföraren noterade i rapporten att Oscar hade markerat som vid likdoft men att det inte gick att säkert fastslå att han hade känt likdoft eftersom inga likfynd av människa eller djur gjordes på platsen.

Även sökhunden Zampo gjorde ett flertal markeringar på olika platser i Örjeskogen, dock utan att några fynd gjordes som kunde sättas i samband med Therese Johannessens försvinnande.

Övrigt

Under den aktuella tiden drev Sture Bergwall en kioskrörelse i Grycksbo tillsammans med BA. Under förundersökningen gjordes försök att klarlägga om Sture Bergwall hade arbetat i kiosken under aktuell tid. I en promemoria av Anna Wikström daterad den 17 januari 1997 framgår att BA vid samtal med henne samma dag uppgett att det av bokföringen inte gick att med säkerhet veta om den som bokfört dagskassan också var den som arbetade aktuell dag. Efter en genomgång av kioskens bokföring redovisade Anna Wikström i en promemoria den 22 januari 1997 att det var BA som hade fört in dagskassan i bokföringen för perioden 1–6 juli 1988.

Under resningsprocessen framkom ytterligare en promemoria av Anna Wikström, som dock inte återfinns i förundersökningsprotokollet. Promemorian har en faxstämpel utvisande att den sändes till Krimpol Sundsvall den 16 januari 1997. Av promemorian framgår att det var Sture Bergwall som skrev ut insättningsnotorna till banken för dagskassorna avseende den 2 och 3 juli 1988 samt att han felaktigt fört in dagskassorna avseende 1–4 juli 1988 på juni månads uppslag i kassadagboken. Det framgick att banken hade stämplat insättningarna måndagen den 4 juli 1988. Vidare framgick att BA hade strukit över Sture Bergwalls felaktiga notering om dagskassorna för 1–4 juli på juni månads blad och fört över dessa till rätt månad, det vill säga juli 1988, men utan att ange att det var Sture Bergwall som hade gjort den ursprungliga noteringen om dagskassan för de aktuella datumen.

I promemorian från den 17 januari 1997, alltså dagen efter promemorian som finns med i förundersökningsprotokollet, framgår inte om BA vid samtalet den dagen fick några frågor om felskrivningen i kassadagboken. I promemorian daterad den 22 januari 1997 har dessa omständigheter utelämnats. När förundersökningen återupptogs under resningsprocessen hördes BA som bekräftade att det var Sture Bergwall som hade fört in dagskassorna för 1–4 juli 1988 och att det hade skett på fel månad varefter hon förde över dem till rätt månadsuppslag.

Av en promemoria upprättad av polisinspektören Lennart Jarlheim den 30 maj 1996 framgår att Sture Bergwall i april 1988 köpte en mörkblå Mazda kombi.

9.2.4. Särskilt om advokaten, de sakkunniga och vården under förundersökningen

Advokaten

Claes Borgström närvarade vid det inledande telefongruppsamtalet den 9 februari 1996 men inte vid tre av de fyra förhör som hölls innan Sture Bergwall vallades i Norge. Han närvarade således inte när Sture Bergwall lämnade sin första berättelse om Therese Johannessen och försvinnandet. Claes Borgström närvarade i övrigt vid förhören under utredningen, bortsett från den 26 mars och 4 juli 1997. Han närvarade inte vid samtalet som Christer van der Kwast hade med Sture Bergwall den 13 maj 1996, när Sture Bergwall ringde upp Seppo Penttinen eller vid Seppo Penttinens besök hos Sture Bergwall den 15 april 1997. Han närvarade vid vallningarna.

De sakkunniga

Sven-Åke Christianson, professor i psykologi vid Stockholms uni-

versitet, anlitades under förundersökningen som rådgivare åt polis och åklagare. Inför vallningen den 11 juni 1997 upprättade han riktlinjer för vallningen. Det anges i riktlinjerna att dessa upprättades i samarbete med Sture Bergwall. I riktlinjerna beskrevs detaljerat hur polisen skulle ställa frågor och hur de skulle förhålla sig till Sture Bergwall under vallningen. Det angavs bland annat följande.

När TQ går vidare, kan han behöva stanna till för att se sig omkring och rekognosera, men också för att reagera på det han ser. I detta skede är det viktigt att alla runt omkring är observanta och ser vad TQ har för sig. TQ vill leda sig själv och andra till platsen genom att på olika sätt tipsa, t ex genom att titta åt ett visst håll. Man kan då fråga: ”Nu tittar du åt det där hållet, varför gjorde du det?

Ett tänkt händelseförlopp utifrån vissa platser beskrevs också ingående.

TQ är minnesmässigt osäker på var trädet finns med inristningen. Han har utgått ifrån att det är vid tjärnen, men är osäker. Om trädet hittats av polisen ska man ändå ställa frågan till TQ vid tjärnen. TQ vill känna efter om han minns vid tjärnen. Om han inte minns, fråga inte mer utan gå vidare. Om TQ blir desorienterad, åker på fel väg och inte alls känner igen sig, kan han behöva någon form av lotsning. […] Om han är vilsen skulle eventuella fynd gjorda av polisen, t ex om trädet med

inristningen hittats eller klipputskottet, kunna vara utmärkta utgångspunkter. TQ:s föreställning är dock att han kommer att kunna leda oss fram till platsen utan problem.

Det beskrevs vidare att Sture Bergwall skulle försäkras fri tillgång till medicin under vallningen och att han i händelse av att Therese Johannessens kropp återfanns skulle ges en möjlighet att gräva upp kroppen och få en ”privat stund” där han ”rent fysiskt får känna på en benbit, exempelvis ett revben”. Riktlinjerna syftade till att Sture Bergwall skulle kunna närma sig platsen/platserna där Therese Johannessen var begravd.