JK 1921-07-94

I början av mars månad 2004 uppmärksammades jag av en företrädare för TV 4 Nyheterna på att olika datorspel som sprids till allmänheten innehåller ingående skildringar av grovt våld. Jag beslöt att granska frågan i min egenskap av åklagare på tryck- och yttrandefrihetsområdet samt att utreda de rättsliga förutsättningarna för att ingripa mot innehållet i spel av det aktuella slaget.

Sedan en förundersökning verkställts väckte jag i januari 2005 åtal mot den person som i egenskap av importör av datorspelet skulle anses ansvarig för dess innehåll. Exempel på sådana våldsskildringar som ingick i spelet framgår av en bilaga till stämningsansökan i målet.

Åtalet prövades under medverkan av jury vid huvudförhandling inför Helsingborgs tingsrätt den 12 december 2006 (mål B 311-05). Åtalet ogillades sedan juryn funnit att de åtalade sekvenserna inte kunde anses innefatta olaga våldsskildring. En kopia av domen som också innehåller stämningsansökan bifogas denna framställning (här utesluten).

Under huvudförhandlingen åberopades på motpartens initiativ som skriftlig bevisning utdrag ur biograffilmer med starka våldsinslag som av Statens biografbyrå godkänts för offentlig visning enligt lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram (granskningslagen).

Enligt 16 kap. 10 b § första stycket brottsbalken döms bl.a. den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i två år.

Av 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) jämförd med 7 kap. 4 § 13  tryckfrihetsförordningen (TF) följer att en sådan olaga våldsskildring varigenom någon genom rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att framställningen sprids skall anses som ett yttrandefrihetsbrott om den begås i en teknisk upptagning och om gärningen inte med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Enligt 4 § granskningslagen får en framställning i en film eller ett videogram inte godkännas för offentlig visning om händelserna skildras på ett sådant sätt och i ett sådant sammanhang att framställningen kan verka förråande. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om framställningen innehåller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur m.m.

Kriteriet enligt granskningslagen för att ett förbud mot visning skall kunna komma i fråga är att framställningen bedöms kunna verka förråande (på en publik från 15 års ålder, jfr 5 §). Exemplifieringen i granskningslagen är identiskt formulerad med kriteriet för olaga våldsskildring, men i granskningslagen är formuleringen angiven endast som något som byrån skall beakta vid en bedömning av en eventuellt förråande verkan.

Av det anförda följer att det inte är något likhetstecken mellan förutsättningarna för att ingripa enligt granskningslagen och att ingripa mot en skildring enligt brottsbalken. En film godkänd för offentlig visning tycks alltså enligt en tolkning efter ordalagen kunna innehålla en skildring som innefattar olaga våldsskildring men ändå inte anses förråande,vilket är det avgörande rekvisitet enligt granskningslagen.

I förarbetena till granskningslagen uttalas att censurgrunden förråande i stort överensstämmer med området för kriminalisering, dock inte helt. Bedömningen hos biografbyrån bör, heter det, nämligen kunna ske under något annorlunda betingelser än dem som gäller om en domstol skall pröva om brott har begåtts. Ändamålet med censur är att förebygga skador hos åskådarna. Det bör därför finnas utrymme för ingripande innan skildringen otvetydigt har passerat gränsen för det brottsliga. Exemplifieringen (i lagtexten) av vad som kan anses förråande skall dock i huvudsak överensstämma med beskrivningen av olaga våldsskildring, prop.1989/90:70 s. 52 m.

De återgivna motivuttalandena berättigar till slutsatsen att möjligheterna att ingripa med censur avsetts vara större än möjligheterna att ingripa enligt brottsbalken; censurlagen skulle alltså vara strängare.

Vid de underhandskontakter som jag har haft med företrädare för Statens biografbyrå under utredningen av det aktuella ärendet har framkommit att några ingripanden knappast längre sker mot våldsinslag i filmer som skall visas för vuxna (över 15 år). Biografbyrån arbetar i stället med åldersgränser (7, 11 och 15 år). Detta gäller även skildringar som innefattar närgånget eller utdraget grovt våld mot människor. Att rekvisiten för olaga våldsskildring är uppfyllda gör inte automatiskt att en skildring skall anses förråande. Någon vetenskaplig forskning som ger stöd för att sätta likhetstecken mellan begreppen finns inte.

I praktiken tycks alltså utvecklingen snarare ha blivit den omvända mot vad som antogs böra vara fallet enligt förarbetena till granskningslagen. Sådant våld som uppfyller rekvisiten för olaga våldsskildring enligt 16 kap. 10 b § brottsbalken godkänns för offentlig visning därför att rekvisitet förråande inte anses uppfyllt och att iakttagande av en viss åldersgräns anses tillräckligt för ett godkännande.

I en dom från Kammarrätten i Stockholm i mål om godkännande av biograffilm där ett beslut av biografbyrån om viss åldersgräns överklagats kan man därför läsa följande (dom den 29 januari 2004, mål 412-04). ”Ifrågavarande film innehåller ett flertal scener med grovt våld av utdragen eller närgången karaktär. Kammarrätten finner i likhet med biografbyrån att det föreligger risk att filmen kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen (15 år, JK:s anm.) skada”. Såvitt kan förstås innehåller filmen alltså sådana scener som faller under rekvisiten för olaga våldsskildring enligt brottsbalken, men godkänns för visning för barn med åldersgränsen 15 år.

Innehållet i det datorspel som blev föremål för rättegång i Helsingborg var enligt min mening utan tvekan sådant att det bort anses stå i strid med straffstadgandet i brottsbalken 16 kap. 10 b §. En jury motiverar emellertid inte sina avgöranden. Det går därför inte säkert att säga vad som ytterst föranledde den friande utgången i detta fall. Att juryn kom till en sådan bedömning torde dock med stor sannolikhet ha berott på den jämförelse som gjordes med de filmer med starka våldsinslag som granskats av och godkänts för offentlig visning av biografbyrån. Dessa filmer innehöll också otvivelaktigt sådana skildringar av grovt och närgånget våld som avsetts med kriminaliseringen i brottsbalken.

Min slutsats av det anförda är att det nuvarande regelverket inte går ihop och att kriminaliseringen av skildringar av sådant närgånget eller utdraget grovt våld som avses i straffstadgandet i 16 kap. 10 b § brottsbalken och 5 kap. 1 § YGL inte längre kan upprätthållas vid sidan av granskningslagens regler. Reglerna måste därför ändras. En möjlighet kan vara att helt upphäva straffstadgandet, eftersom det kan antas att det aldrig kommer att tillämpas. En annan möjlighet är att vidta lagstiftningsåtgärder för att skärpa tillämpningen. Justitiekanslern vill för sin del inte ta ställning till vad som lämpligen bör göras, endast påpeka att nuvarande rättstillstånd är inkonsekvent och i längden ohållbart.