JK 2296-01-80
Remissyttrande till Justitiedepartementet över departementspromemorian Hovrättsprocessen i framtiden - Ds 2001:36
Krav på prövningstillstånd i tvistemål och domstolsärenden
Mycket talar för att dagens regler för hovrättsprocessen inte i tillräcklig grad ger hovrätterna möjlighet att koncentrera sig på de mål där det verkligen är motiverat med en ny prövning i sak av ett tingsrättsavgörande. Om en mer ändamålsenlig ordning kan uppnås med hjälp av ett system med generellt krav på prövningstillstånd är svårt att säga. Till betydande del är frågan om ett sådant system bör införas en avvägningsfråga av politiskt slag, där bl.a. riskerna för att enskilda lider rättsförluster får vägas mot den samlade resursanvändningen inom rättsväsendet.
Avgörande för om ett system med generellt krav på prövningstillstånd skall kunna accepteras från ett rättssäkerhetsperspektiv är i första hand hur generösa regler för omprövningsdispens som införs. Av stor betydelse är också att prövningen i första instans ges förutsättningar att hålla hög kvalitet. När det gäller den första av dessa frågor kan jag konstatera att det sätt på vilket dispensgrunderna utformats i promemorians förslag ger anledning att utgå från att de fall där skäl till omprövning av ett tingsrättsavgörande föreligger med viss marginal bör kunna fångas in.
I sitt remissyttrande över Hovrättsprocessutredningens betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124) uttalade Justitiekanslern tveksamhet till om en ordning med generösa dispensregler motsvarande dem som nu föreslås verkligen var ägnade att leda till ett bättre utnyttjande av resurserna. Denna tveksamhet består, särskilt när det gäller domstolsärenden men i viss mån också när det gäller tvistemål. De skäl som i promemorian anförs till stöd för ökad användning av krav på prövningstillstånd framstår dock som starka och leder mig sammantaget fram till att jag inte vill avstyrka promemorians förslag.
Med dessa utgångspunkter bör enligt min mening ett generellt krav på prövningstillstånd i tvistemål och domstolsärenden accepteras.
Handläggningen av frågor om prövningstillstånd
När det gäller handläggningen av frågor om prövningstillstånd föreslås i promemorian att en hovrättsdomare ensam skall kunna besluta om att meddela prövningstillstånd om frågan är enkel. I promemorian saknas en närmare beskrivning av vilka fall som avses med bestämmelsen. Det får emellertid antas att bestämmelsen relativt sällan kommer till användning. Den arbetsbesparing som ligger i att en domare kan meddela beslutet torde vidare vara begränsad eftersom frågan förutsätts vara enkel.
Med tanke på de begränsade effektivitetsvinster som den föreslagna bestämmelsen enligt min bedömning kan leda till vill jag ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl att för just dessa fall gå ifrån principen om att beslutsfattandet i hovrätten skall vara kollegialt. Om förslaget genomförs kommer materiella avgöranden i hovrätten i dessa fall att ske med endast en ledamot.
Enligt min mening är det inte endast principiella skäl som kan anföras mot den föreslagna ordningen. Även det förhållandet att det läggs i en ledamots hand att i överrätt meddela ett beslut som för i vart fall en av parterna leder till en oönskad utgång talar emot förslaget i denna del. Det går inte att bortse från att följden av ett meddelat prövningstillstånd för den ena parten innebär en förnyad prövning av ett mål som denne anser sig på riktiga grunder ha vunnit i tingsrätten. Konsekvensen av ett prövningstillstånd blir för den partens del bl.a. att han riskerar att drabbas av rättegångskostnader till följd av den förnyade prövningen av målet. Jag kan alltså inte dela promemorians synsätt att den skada som ett meddelat prövningstillstånd kan leda till för en part är relativt begränsad. Resonemanget kan ha större bärkraft när det gäller brottmål men för tvistemålens del måste utgången i prövningstillståndsfrågan anses vara av stor betydelse för bägge parter.
Jag menar sammanfattningsvis att man bör avstå från att införa en regel om rätt för en lagfaren domare att ensam besluta i prövningstillståndsfrågor.
Såsom konstaterats i promemorian väcker en ordning med inspelning av förhör på video helt andra integritetsfrågor än enbart ljudupptagning på band. Av särskilt intresse är därvid att videoinspelningarna med stöd av reglerna om allmänna handlingar kan begäras ut och göras tillgängliga i andra sammanhang än inom ramen för rättsprocessen. I förslaget har denna problematik i första hand lösts genom att det lagts i den hördes hand att bestämma om en videoinspelning får ske. Även den föreslagna sekretessbestämmelsen ger den hörde ett betydande inflytande, såtillvida att dennes syn på om ett utlämnande kan ske i realiteten kommer att tillmätas stor betydelse vid menbedömningen.
Från mer principiella utgångspunkter kan jag känna viss tveksamhet när det gäller att låta någon annan än domstolen avgöra om en för en rationell process viktig beståndsdel skall kunna genomföras eller ej. I övrigt gäller ju att det är domstolen som ansvarar för hur rättegången bedrivs och fattar de beslut som anses nödvändiga för att processen skall kunna genomföras under så goda förutsättningar som möjligt. Det är mot denna bakgrund mindre tillfredsställande att rätten saknar möjlighet att påverka det sätt som ett förhör skall dokumenteras på.
Den föreslagna ordningen kan dessutom förväntas leda till en obalans i rättegången i hovrätten eftersom det inte torde bli ovanligt att endast vissa av de förhör som förekommit i tingsrätten spelats in på video. Detta kan bl.a. begränsa hovrättens möjligheter att få ett gott underlag för sitt ställningstagande i prövningstillståndsfrågan och minska utrymmet för tillämpning av de regler om förnyat förhör i hovrätten som föreslås i promemorian.
Frågan är dock svår och jag är medveten om att det finns starka skäl som talar för att en inspelning på video inte bör ske mot den hörde personens vilja. Jag vill ändå väcka frågan om det inte vore möjligt att överväga att låta domstolen avgöra om en videoinspelning skall ske samtidigt som ökade möjligheter att låta förhöret omfattas av sekretess införs. Med ökade möjligheter till sekretess saknas skäl att i samma omfattning beakta förhörspersonens inställning till en inspelning. Som ett komplement till en strängare sekretessregel skulle man - för att tillgodose allmänhetens intresse att ta del av det som förekommit under en rättegång - kunna tänka sig att inspelningen hålls tillgänglig för visning, dock utan att kopior av inspelningen lämnas ut.
Alldeles bortsett från det nyss anförda vill jag lyfta fram en annan fråga med anledning av den föreslagna regeln i 7 kap. 42 § sekretesslagen. Det kan enligt min mening ifrågasättas om inte regeln fått en alltför begränsad utformning. Såsom den utformats i förslaget tar den bara sikte på en menbedömning i förhållande till den hörde. Enligt min mening bör regeln också ta sikte på att skydda vissa allmänna intressen, främst intresset av att rättsprocessen kan fortgå utan allvarliga störningar. Med den föreslagna bestämmelsens utformning torde det kunna uppstå situationer där videoinspelade förhör i en tingsrättsrättegång spelas upp i TV innan målet prövats i hovrätten. Under förutsättning att ingen av de hörda har något att erinra mot ett utlämnande av banden skulle sålunda en alternativ rättegång kunna genomföras i TV. Särskilt med tanke på det stora mediaintresse som vissa rättsprocesser tilldrar sig - och där man kan tänka sig att medieföretag är beredda att betala betydande summor för att få tillgång till ett inspelat videoförhör - kan en situation av nu skisserat slag inte uteslutas. Det anförda visar enligt min mening att den föreslagna regeln under alla förhållanden behöver skärpas och att det i bestämmelsen bör införas ett skydd mot att rättsprocessen påverkas menligt av ett utlämnande. När prövningen av ett visst mål väl har avslutats genom en lagakraftvunnen dom minskar naturligtvis behovet av detta skydd.
I promemorian anges på s. 107 angående den föreslagna sekretessbestämmelsens förhållande till den meddelarfrihet som följer av tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) att "det saknas anledning att göra något undantag från meddelarfriheten". Någon författningsbestämmelse som behandlar den aktuella frågan finns inte i förslaget.
Undantagen från meddelarfriheten framgår av 7 kap. 3 § andra stycket TF resp. 5 kap. 3 § andra stycket YGL. Regleringen innebär bl.a. att straffrättsligt ansvar under vissa förutsättningar kan komma i fråga om en handling som inte är tillgänglig för envar uppsåtligen lämnas ut. Detta torde leda till att meddelarfriheten i vissa fall inte skulle skydda den som lämnar ut ett videoinspelat förhör för vilket sekretess råder. Det återgivna uttalandet framstår mot denna bakgrund som oklart och frågan bör uppmärksammas ytterligare under den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet.
När det gäller användandet av videoinspelade förhör under huvudförhandlingen i hovrätt vill jag höja ett varnande finger för att det kan finnas en övertro på den kvalitet som ett sådant videoinspelat förhör har. Resonemangen i promemorian bygger på att ett förhör upptaget på videoband i allt väsentligt ger möjlighet till samma bedömningsunderlag som ett förnyat förhör. Med detta synsätt har i promemorian föreslagits bl.a. att omfattningen av de s.k. tilltrosparagraferna kan begränsas.
Även om det i första hand kan synas som en praktisk fråga av närmast teknisk karaktär vill jag framhålla vikten av att de videoinspelningar som åberopas är av tillräckligt god kvalitet. Erfarenheterna av kvaliteten på de ljudband som i dag ofta spelas upp under huvudförhandlingen i hovrätt tjänar som avskräckande exempel i sammanhanget. Det är således viktigt - och på sätt och vis en rättssäkerhetsfråga - att såväl inspelning som uppspelning av ett videoinspelat förhör håller hög kvalitet.
I den föreslagna regeln om när ett omförhör skall tillåtas sägs att omförhör skall ske "endast om det är nödvändigt att det ställs ytterligare frågor". Några närmare besked om när ett omförhör skall anses nödvändigt enligt den föreslagna regeln ges inte i promemorian. Härtill kommer att kravet "nödvändigt" i sig framstår som något oklart. Det framgår exempelvis inte för vem ett omförhör skall vara nödvändigt eller vad kravet på nödvändighet i övrigt syftar på. Det finns med hänsyn härtill anledning att befara att bestämmelsen kommer att bli svårtillämpad. Enligt min mening bör bestämmelsen bli föremål för ytterligare överväganden under den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet.
Jag vill slutligen peka på att den föreslagna bestämmelsen i 49 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken framstår som svårläst. Möjligen behöver hela paragrafen skrivas om något så att det tydligare framgår vilka fall som omfattas av kravet på prövningstillstånd.