JK 2346-02-40

Bakgrund

Canit Aktiebolag (Canit) ansökte sommaren 1996 hos Patent- och registreringsverket (PRV) om registrering av varumärket CANIT. Den 7 mars 1997 registrerades varumärket i vissa varuklasser och tjänsteklasser (reg.nr 322 122). 

Ett annat bolag, Svenska Can It Aktiebolag (Svenska Can It), väckte år 1998 talan mot Canit vid Enköpings tingsrätt. Svenska Can It yrkade att registreringen av varumärket CANIT skulle hävas och anförde bl.a. att varumärket var förväxlingsbart med Svenska Can Its firma och därför enligt 14 § första stycket 6 varumärkeslagen (1960:644) inte borde ha registrerats. Canit bestred käromålet. (Enköpings tingsrätts mål nr T 98-98.) 

I ett annat mål vid tingsrätten förde Canit talan mot Svenska Can It med yrkande bl.a. att Svenska Can It skulle vid vite förbjudas att använda ett med Canits firma likalydande eller vilseledande näringskännetecken och att Svenska Can It skulle till Canit utge ersättning med 50 000 kr, jämte ränta, för nyttjandet av kännetecknet m.m. (Enköpings tingsrätts mål nr T 651-99.) 

Tingsrätten avgjorde målen genom domar den 20 november 2000. Enligt domen i målet T 98-98 hävde tingsrätten registreringen av varumärket CANIT och förpliktade Canit att utge ersättning för Svenska Can Its rättegångskostnad. I målet T 651-99 ogillade tingsrätten Canits talan och ålade Canit att ersätta Svenska Can It för dess rättegångskostnader. 

Canit överklagade domen i det förstnämnda målet. Genom Svea hovrätts, avd. 2, dom den 11 mars 2002 fastställdes tingsrättens dom i huvudsaken samt beslöts i frågor om rättegångskostnader (hovrättens mål nr T 8789-00). Hovrättens dom vann laga kraft. 

Anspråket m.m.

Canit har hos Justitiekanslern begärt skadestånd av staten med, som anspråket slutligt har bestämts och - när det gäller yrkandet om ränta - får uppfattas, sammanlagt 3 017 707 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) fr.o.m. den 6 mars 2003. Kapitalbeloppet utgörs av posterna registreringskostnader, rättegångskostnader, ställföreträdarens för Canit eget arbete och tidsspillan för honom, utebliven försäljningsökning, uteblivna intäkter samt goodwillförlust. 

Till stöd för sitt anspråk har Canit anfört i sammandrag att det från PRV:s varumärkesavdelning har, vid registreringen av varumärket CANIT, förekommit fel och försummelse och att staten är pliktig att enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ersätta Canit för ren förmögenhetsskada. Denna skada uppgår enligt Canit till det nu begärda beloppet. Canit har hänfört sig till PRV:s prövning av om märket var förväxlingsbart med Svenska Can Its firma och sålunda verkets bedömning av om det ur den synvinkeln fanns hinder för registrering av märket. 

Canit har även fört fram synpunkter när det gäller vissa besked från PRV samt verkets åtgärder eller brist på åtgärder i anslutning till rättegångarna vid tingsrätten och i hovrätten. 

PRV har i ett yttrande till Justitiekanslern anfört bl.a. följande (de hänvisningar till förarbeten m.m. som finns i fotnoter i yttrandet har här uteslutits). 

PRV:s handläggning av registreringsärendet

Vid granskning av ett sökt varumärke upprättas en granskningspromemoria, på vilken bl.a. eventuellt förväxlingsbara gemenskapsvarumärken och firmor anges. När det gäller firmor sker denna granskning manuellt mot relevanta register. Eventuellt förväxlingsbara nationella varumärken förs upp på en separat datorgenererad lista, en s.k. Marksmanlista. 

I ansökningsärendet, såvitt nu är av intresse, har handläggaren på sedvanligt sätt upprättat en granskningspromemoria. Av granskningspromemorian i ärendet framgår att granskning och kontroll skett mot firmaregistret. 

Först och främst skall framhållas att firman Svenska Can It Aktiebolag uppmärksammades av handläggaren i ärendet, vilket framgår av anteckning på granskningspromemorian. Firmagranskningen inför registreringen av varumärket har således utförts enligt gängse rutiner, varvid hanteringen av ärendet så långt ej i sig kan anses ha inneburit fel eller försummelse vid myndighetsutövning från verkets sida. Frågan kommer istället att handla om huruvida ett skadeståndsgrundande fel har begåtts vid registreringsbeslutet. 

PRV:s bedömning gällande varumärket CANIT

Enligt 14 § första stycket sjätte punkten varumärkeslagen [- - -] får ett varumärke inte registreras bl.a. om märket är förväxlingsbart med någon annans firma som är registrerad efter tidigare ansökan. Förväxlingsbarhet kan normalt föreligga bara om kännetecken avser varor av samma eller liknande slag, 6 § första stycket [varumärkeslagen]. 

Inledningsvis kan nämnas att bedömningen av likhet mellan firma och varumärke generellt sett är mildare i praxis än vid likhetsbedömningen mellan två varumärken. För att förväxlingsrisk skall anses föreligga mellan en firma och ett varumärke krävs att det föreligger näst intill identitet eller i vart fall mycket stor likhet mellan kännetecknen. Orsaken till denna diskrepans är de relativt sett lägre krav på särskiljningsförmåga för firmaregistrering. Firmor är ofta uppbyggda på likartade sätt med sinsemellan mindre variationer, vilket med naturlighet leder till en större mängd likartade firmor i registren. Det finns således ett större antal firmor som i ett varumärkesrättsligt perspektiv skulle kunna anses förväxlingsbara, men ändå kan samexistera i ett firmarättsligt perspektiv. 

En grundläggande princip inom immaterialrätten är vidare att en bedömning av kännetecknens förväxlingsbarhet skall göras efter en helhetsbedömning av de motstående märkena. I den bedömningen ingår även sådana delar som normalt inte ensamma för sig kan registreras. 

Som PRV förstår Canit[s] [- - -] argumentering hos Justitiekanslern bygger den på förutsättningen att registreringen av CANIT aldrig skulle ha skett, eftersom firmaregistreringen Svenska Can It Aktiebolag borde ha ansetts utgöra hinder mot registrering. 

I den aktuella firman Svenska Can It Aktiebolag [-] återfinns orden Can It som får anses utgöra den s.k. firmadominanten. Det bör dock beaktas att It även har en klar deskriptiv betydelse som en förkortning av informationsteknik. Såväl det ursprungsangivande Svenska som associationsbeteckningen Aktiebolag är för sig undantagna från registrerbarhet. Firmadominanten är vidare relativt lik varumärket CANIT, men är inte identisk, då såväl fonetiska som visuella skillnader föreligger. Vid en helhetsbedömning av firman Svenska Can It Aktiebolag och varumärket CANIT framgår det tydligt att firman är uppbyggd på fyra ordelement av sinsemellan varierande grad av särskiljningsförmåga eller avsaknad därav, och att varumärket enbart består av en särskiljande del. Det går därmed inte helt att bortse från skillnaderna kännetecknen emellan vid en sådan helhetsbedömning som verket har att utföra. 

Handläggaren av varumärkesärendet har, som framkommit ovan, noterat förekomsten av firman Svenska Can It Aktiebolag och beslöt i enlighet med gängse praxis att det sökta varumärket kunde registreras, på den grunden att firman bedömd i sin helhet inte ansågs vara tillräckligt lik det sökta varumärket för att risk för förväxling skulle anses föreligga [- - -]. 

PRV:s inställning till påståendet om fel eller försummelse

Tingsrätten och hovrätten har funnit att varumärket CANIT skall upphävas. Härav kan dock inte slutsatsen dras att det hos PRV förekommit någon sådan försumlighet vid hanteringen av ärendet som föranleder skadeståndsskyldighet för staten. Denna fråga har inte varit föremål för domstolarnas prövning. PRV ifrågasätter givetvis inte på något sätt det lagakraftvunna hävningsbeslutet, men vill ändå erinra om följande. 

I en konfliktsituation mellan kännetecken får en helhetsbedömning med nödvändighet en viss skönsmässig, och därmed även subjektiv, prägel. Vissa skillnader i bedömning måste rimligtvis godtas inom de gränser som uppställs av såväl lagstiftning som utformad praxis inom ett område som är så vittomfattande som det varumärkesrättsliga. Vidare finns det vid rättstillämpning ofta utrymme för olika uppfattningar eller beslut som var för sig kan anses rimliga i den meningen att de i vart fall inte kan påstås vara direkt felaktiga. 

Enbart den omständigheten att ett fattat beslut som grundats på utförd bedömning i ett ärende senare ifrågasätts eller frångås är emellertid inte tillräckligt för att fel eller försummelse i skadeståndslagens mening skall anses föreligga. Justitiekanslern konstaterar i beslut den 26 juni 1997, dnr 2585-95-40, att för att ett skadeståndsgrundande fel från en myndighets eller en domstols sida skall föreligga vid rättstillämpning, bevisvärdering eller diskretionära bedömningar skall det [- - -] vara fråga om mycket påtagliga felbedömningar innan ett skadeståndsgrundande fel kan bedömas föreligga. 

Det förhållandet att beslutsfattaren normalt inte har tillgång till uppgifter om märkenas praktiska användning och dylikt vid den administrativa förväxlingsbedömningen bör även uppmärksammas. Avgöranden skall träffas på ett begränsat underlag (märkes- och varuslagslikhet utifrån PRV:s och andra myndigheters register). Handläggningen skall också gå rimligt snabbt. I rättsvetenskaplig litteratur har anmärkts att förväxlingsbedömningar bör ske med lagom stränghet, ty "anses alltför många kännetecken förväxlingsbara, bryter varumärkesrätten samman". 

Det skall i sammanhanget betonas, med tanke på den mildare bedömningen av förväxlingsrisk i praxis mellan firma och varumärke, att det i vart fall inte kan anses ha stått klart för PRV vid registreringstillfället att märket sedermera skulle kunna komma att upphävas, med hänsyn till nämnd firma. 

PRV anser sammanfattningsvis att den granskning verket utfört följt normala rutiner och att det beslut som sedermera fattades vid registreringen föregåtts av en rimlig förväxlingsriskbedömning och omfattat en korrekt tillämpning av varumärkeslagens bestämmelser utifrån de förutsättningar som förelegat. Enligt verkets uppfattning har i vart fall inte ett klart avsteg gjorts från vad som kan anses vara gällande rätt. 

PRV vill även hänvisa till invändningsinstitutet som möjliggör en hävningsmöjlighet i administrativ ordning. I uppskattningsvis 10 % av alla invändningsärenden upphävs sedermera registreringen. Det vore orimligt att tänka sig att den bedömning som PRV ursprungligen gjort i fråga om registrerbarhet skulle innefatta skadeståndsgrundande fel så snart en invändning bifölls. Det kan givetvis inte heller komma i fråga att skadeståndsgrundande fel skulle kunna anses föreligga i samtliga de fall där av verket bedömda registrerade varumärken senare upphävs i domstolar. En sådan ordning skulle i förlängningen innebära att varje avgörande som ändras efter omprövning i högre instans också kan medföra skadeståndsanspråk för det allmänna. I praktiken skulle det innebära ett strikt ansvar, något som skadeståndslagen inte bygger på. 

[- - -] 

Med anledning av PRV:s yttrande har Canit kommit in med synpunkter. 

Canit har tillsammans med sina skrivelser hit gett in Enköpings tingsrätts och Svea hovrätts i det föregående nämnda domar, brev från PRV till Canits ombud, kostnadsräkningar och andra handlingar. 

Gällande bestämmelser

a) Regler om varumärken m.m. 

Ensamrätt till ett varumärke kan förvärvas genom registrering enligt varumärkeslagen (se 1 § den lagen; jfr 2 § om inarbetat varumärke och 3 §). Varumärken registreras i ett varumärkesregister, som förs av PRV, och registreringen av ett sådant märke görs i en eller flera klasser av varor eller tjänster (12 och 16 §§varumärkeslagen). Ett varumärke får inte registreras bl.a. om märket är förväxlingsbart med en firma som någon annan använder i en näringsverksamhet (om detta hinder för registrering, se 14 § första stycket 6 varumärkeslagen; jfr dock sista stycket samma paragraf om att den vars rätt är i fråga kan medge registrering och att hindret för registrering i så fall kan bortfalla). 

Det är en uppgift för PRV att självmant pröva om hinder för registrering föreligger t.ex. enligt bestämmelserna i 14 § varumärkeslagen. Om ansökningshandlingarna i ett varumärkesärende är fullständiga och det inte finns något hinder för registrering, skall PRV besluta om att ta in varumärket i registret och utfärda en kungörelse om detta. Den som vill framställa en invändning mot en av PRV gjord registrering kan göra detta inom två månader från kungörelsedagen. En sådan invändning kan leda till att PRV beslutar att upphäva registreringen. (Se närmare 20 och 21 §§varumärkeslagen.) 

För den händelse ett varumärke har registrerats i strid med varumärkeslagen kan, om även vissa andra förutsättningar är för handen, domstol häva registreringen (se 25 och 26 §§varumärkeslagen). En sådan domstolsprövning förutsätter inte att det först har hos PRV gjorts en invändning mot registreringen i enlighet med det nyss skisserade, och i ett sådant mål är domstolen naturligt nog inte heller bunden av PRV:s bedömning av frågan om det fanns hinder för registreringen. 

Enligt den terminologi som används i svensk lagstiftning är firma den benämning under vilken en näringsidkare driver sin verksamhet. Regler om aktiebolags firma finns bl.a. i 16 kap.aktiebolagslagen (1975:1385), varav framgår - något förenklat uttryckt - att firmalagens (1974:156) bestämmelser om registrering av firma är tillämpliga beträffande aktiebolags firma. I enlighet med detta gäller i princip att ett aktiebolags firma inte registreras, om firman är förväxlingsbar med någon annan näringsidkares skyddade varukännetecken (10 § första stycket 6 firmalagen; jfr tredje stycket samma paragraf om medgivande från rättsinnehavaren i fråga). 

b) Regler om skadestånd 

Skadeståndslagen innehåller bestämmelser bl.a. om statens skadeståndsansvar. Av 3 kap. 2 § den lagen följer att staten har ett ansvar bl.a. för ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

3 kap. 2 § skadeståndslagen ändrades per den 1 januari 2000 i samband med kyrka-statreformen. Ändringen saknar betydelse vid den prövning som Justitiekanslern nu skall göra. Paragrafen ändrades senast per den 1 januari 2002. Eftersom de händelser som har åberopats till stöd för skadeståndsanspråket i ärendet inträffade före år 2002 skall paragrafen i den gamla lydelsen tillämpas (jfr prop. 2000-01:68 s. 62), men det bör påpekas att den lydelse som paragrafen fick vid ingången av år 2002 inte har inneburit någon förändring i sak från de synpunkter som nu är före. 

Fr.o.m. den 1 januari 1999 infördes en bestämmelse i 3 kap. 3 § skadeståndslagen om att bl.a. staten är skyldig att ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse har lämnat felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Bestämmelsen är tillämplig om ett skadefall har inträffat efter ikraftträdandet (prop. 1997-98:105 s. 39).