JK 2367-13-40

Bakgrund

JS är född i januari 1990. Den 17 juni 2008, då JS var 18 år, inkom till polisen en anmälan mot JS. Förundersökning inleddes och JS delgavs den 18 augusti 2008 misstanke om sexuellt tvång alternativt sexuellt ofredande mot ”A”, född i januari 1993, under tiden 2006–2008. Den 17 september 2008 beslutade åklagaren att lägga ned för­under­sökningen med motiveringen att det på det föreliggande utrednings­materialet inte gick att bevisa att den som varit misstänkt gjort sig skyldig till brott.

Sedan nedläggningsbeslutet överklagats och överprövats återupptogs ären­det den 24 november 2008. JS delgavs på nytt misstanke om brott i samband med förhör den 8 december 2009. Slutdelgivning av förundersök­ningen skedde den 16 september 2010. Åtal väcktes mot JS vid Linköpings tingsrätt den 15 juli 2011 (mål nr B 2778-10). Åtalet avsåg sex­u­ellt över­grepp mot barn vid två tillfällen under sommaren 2007 samt sex­uellt ofre­dande vid ett tillfälle våren eller sommaren 2008. Målsägande var i samtliga fall ”A”.

Linköpings tingsrätt höll huvudförhandling den 7 december 2011 och döm­de i dom den 14 december 2011 JS för de åtalade gärningarna och bestämde påfölj­den till villkorlig dom. I påföljdsfrågan uttalade tingsrätten följande.

JS ska alltså dömas för två fall av sexuellt övergrepp mot barn och ett fall av sexuellt ofredande. Det finns inte någon anteckning av intresse om JS i be­last­ningsregistret. Av frivårdens yttrande framgår att han lever under ordnade för­håll­an­den. Det saknas därför särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyl­dig till fortsatt brottslighet. Vid dessa förhållan­den och med beaktande av JS:s ungdom vid gärningstillfällena och av att ovanligt lång tid förflutit sedan brott­en be­gicks ska påföljden bestämmas till villkorlig dom. Med hänsyn till JS:s ung­dom, den tid som förflutit sedan brotten begicks och att JS kommer att åläggas skadestånds­skyldighet ska den villkorliga domen inte förenas med böter.

JS och ”A” överklagade domen till Göta hovrätt (mål nr B 235-12). Innan hovrätten höll huvud­förhandling den 24 maj 2012 kompletterades förundersökningen på JSs begäran genom polisförhör med hans mor, som också hördes vid huvudförhandlingen i hovrätten. I dom den 7 juni 2012 fastställde hovrätten tingsrättens dom. Hov­rätt­ens dom vann laga kraft i juli 2012.

Anspråket

JS har begärt ersättning för ideell skada med 40 000 kr. Som grund för sitt anspråk har han anfört att hans rätt till rättegång inom skälig tid en­ligt artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts. Han har också begärt er­sättning för ombudskostnader i ärendet här med 6 986 kr. Till utveckling av grunden för anspråket har JS anfört i huvudsak följande. Det var fråga om en osedvanligt lång utredningstid och han bidrog inte själv till att förlänga utredningstiden. Mål mot den som inte har fyllt 21 år ska bedrivas skyndsamt. Han var när utredningen inleddes under 21 år och hann fylla 21 år endast på grund av de förseningar som uppkom. En godtagbar utred­ningstid borde i det aktuella fallet inte över­­­­stiga några månader och förhand­ling borde ha hållits omgående. Han drabbades särskilt hårt av den utdragna utredningstiden eftersom han bodde på en mindre ort där det blev allmänt känt att han var misstänkt för sexual­brott. Han flyttade därför från orten. Hela tiden från den första delgivningen av misstanke om brott till hov­rättens dom ska räknas in i den relevanta hand­­­­­läggningstiden. JS kände till att nedläggningsbeslutet var över­klagat samt att förunder­sök­ning­en hade återupptagits. Det förhållandet att det därefter dröj­de över ett år till dess att utredaren kontaktade JS på nytt inne­bar allt­så inte att han kände sig fri från anklagelserna. Tvärtom svä­vade han hela tiden i osäkerhet om vad som skulle komma att ske. JS har inte kom­­penserats för den långa handläggningstiden genom straff­reduktion. Av domarna framgår inte att straffet har satts ned på grund av över­trädelsen av artikel 6.1 i Europa­kon­ven­tionen. Tvärtom framgår att and­ra omständigheter har utgjort skäl för att välja en lindrigare påföljd. De ev­en­­­tuella böter som skulle kunna ha ut­gått kan inte anses utgöra en reell straff­­reduktion och i vart fall inte en till­räcklig sådan.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Åklagarmyndigheten genom Riks­åklagarens kansli. Vice riksåklagaren Kerstin Skarp har i yttrandet av­styrkt att JS beviljas ersättning och har anfört bl.a. följande.

Upplysningar rörande handläggningen

Upplysningar rörande handläggningen

Åklagare A [den åklagare som handlagt ärendet] har lämnat följande yttrande.

[…]

Efter överprövning återupptogs ärendet den 24 november 2008. [JS] hördes nästa gång av polisen och medvetandegjordes återigen om misstankarna den 8 december 2009. Under utredningstiden drevs ärendet framåt dels genom de skriftliga direktiv som finns i ärendet, dels också och framför allt genom regelbundna muntliga av­stäm­­ningar och påminnelser till polisen som inte finns registrerade i ärendet. Arbets­läget var under perioden mycket ansträngt både hos polisen och hos åklagar­kamma­ren. Under utredningstiden förhördes [JS] och andra personer även om misstanke om försök till våldtäkt riktad mot en An målsägande. Den utredningen hade anknyt­ning till ärendet om "A" vilket innebar att utredningarna behövde samordnas innan brottsmisstanken om försök till våldtäkt sedan lades ner den 9 juli 2010.

Direktiv om slutdelgivning i ärendet beträffande "A" gavs den 9 juli 2010. Slut­delgivning skedde den 16 september 2010. Åtal väcktes den 15 juli 2011 för sexuellt övergrepp mot barn i två fall och sexuellt ofredande i ett fall. Tidsutdräkten mellan färdigt förundersökningsprotokoll och åtal beror på den höga arbetsbelastning som under den perioden förelåg vid åklagarkammaren. Den sammanlagda tiden från an­mälan till åtal blev alltså tre år.

[…]

Det straff som utmättes av domstolarna var i enlighet med åklagarens yrkande en ren villkorlig dom, utan att domen förenades med samhällstjänst eller böter. Åklagarens ståndpunkt var den att domstolarna vid straffmätning skulle ta hänsyn till att utred­ningen tagit för lång tid utan att den misstänkte kunde lastas för detta. [JS] har alltså kompenserats för att han under för lång tid var misstänkt för brott utan att vara dömd.

[…]

En tredje målsägande gjorde i januari 2012 en anmälan mot [JS] om sexualbrott. [JS] åtalades därför den 4 april 2012, det vill säga före huvudförhandlingen i hov­rätten om brotten mot "A", för sexuellt övergrepp mot An målsägande be­gånget någon gång under tiden den 1 januari 2006 – 30 juni 2007. [JS] dömdes seder­mera för detta brott den 7 september 2012. Det straff som då bestämdes var att tidigare utdömd villkorlig dom – det vill säga domen om gärningarna mot "A" – skulle omfatta även den nya brottsligheten.

"[JS] dömdes den 7 juni 2012 av Göta hovrätt för två fall av sexuellt övergrepp mot barn och sexuellt ofredande, allt begånget åren 2007 och 2008. Påföljden bestäm­des till villkorlig dom som med hänsyn till [JS] ungdom, den tid som förflutit sedan brotten och ålagd skadeståndsskyldighet inte förenades med böter. Det nu aktuella brottet har alltså i tiden begåtts i nära anslutning till dessa brott och det saknas an­led­­ning anta att påföljden skulle ha blivit en An om även detta brott hade varit uppe till bedömning vid det tidigare domstillfället. Vid sådant förhållande skall den tidigare utdömda villkorliga domen förordnas avse även det nu aktuella brottet."

[JS] synes alltså ha kompenserats väl för tidsutdräkten i ärendet.

[...]

Av handlingarna i åklagarens och polisens akter framgår därutöver följande. I den ak­tu­ella förundersökningen har målsäganden hörts vid två tillfällen och två förhör har hål­lits med JS. Därutöver har fem vittnen hörts och teknisk under­sökning har utförts av en mobiltelefon.

[…]

Förutsättningar för ersättning

Förutsättningar för ersättning

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid en anklagelse mot honom eller henne för brott rätt till rättegång inom skälig tid.

Frågan om denna rätt har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgö­ras gen­om en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Den tid förfarandet tagit i anspråk ska särskilt beaktas. I brottmål beräknas denna tids­period från det att myn­­digheterna har vidtagit någon åtgärd som har lett till att den enskildes situation väs­­ent­ligt har påverkats av en misstanke mot ho­nom – t.ex. genom att han frihets­be­röv­­ats eller delgetts misstanke om brott – till dess att brottsmisstanken prövats slut­ligt. För bedömningen av vad som ut­gör skälig tid har Europadomstolen uppställt ett antal kriterier. Av betydelse är hur komplicerad förundersökningen har varit, hur den miss­tänkte själv agerat under förfarandet, hur domstolar och myndigheter handlagt målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. (Se t.ex. Danelius, Mänskliga rättig­het­er i europeisk praxis, fjärde upplagan, s. 302 ff. och NJA 2003 s. 414.) Vid be­döm­ningen av hur ett ärende har handlagts beaktar Europadomstolen särskilt om det i hand­läggningen förekommit längre perioder av inaktivitet.

Som framgår bl.a. av avgörandet NJA 2005 s. 462 kan staten bli skadestånds­skyldig för ideella skador vid kränkningar av rätten enligt artikel 6.1 Europa­konventionen till domstolsprövning inom skälig tid.

Bedömning

Bedömning

I detta ärende har en förundersökning angående sexuella övergrepp mot barn tagit närm­are tre år att utreda. Detta är givetvis beklagligt och jag har förstå­else för att JS funnit detta påfrestande.

När det gäller frågan om JS rätt till rättegång inom skälig tid enligt Europa­kon­ven­tion­en har åsidosatts är det den tid då JS väsentligen har påverkats av brotts­misstanken som är relevant för bedömningen. Eftersom förundersök­ningen i detta ärende först lades ned och sedan återupptogs finns det två hand­läggningsperioder att bedöma. Den första perioden är den månad som för­under­sökning bedrevs sommaren 2008, från det att JS underrättades om miss­tanke om brott till dess att förundersökningen lades ned. Den andra perioden börjar i december 2009 i samband med att JS på nytt hördes om brottsmiss­tankarna i den återupptagna förundersökningen. Handläggningen av ärendet pågick sedan till dess att hovrätten meddelade dom i juni 2012.

Den sammanlagda relevanta handläggningstiden är således ungefär två och ett halvt år. Av den handläggningstiden har förundersökningen pågått i ett och ett halvt år, fram till dess att åtal väcktes i juli 2011, medan handläggningen i dom­stol pågått i ett år.

Jag saknar skäl att här närmare bedöma handläggningen i tingsrätt och hovrätt, utan nöjer mig med att konstatera att en domstolsprövning i två instanser som tar ett år i normalfallet inte synes vara oförenlig med Europakonventionens krav.

En handläggningstid på ett och ett halvt år för en förundersökning avseende sexuella övergrepp mot barn är i de flesta fall inte tillräckligt för att innebära en kränkning av artikel 6.1. Frågan blir istället om förundersökningen bedri­vits på ett sådant sätt att rätten till rättegång inom skälig tid kränkts. Som tidi­gare nämnts är det då främst fråg­an om det föreligger perioder av passivitet under förundersökningen som är in­tres­sant för bedömningen. Varje period av passivitet är dock i sig inte tillräcklig för att med­föra en konventionskränk­ning.

I detta ärende beslutade åklagaren om slutdelgivning av utredningen ungefär ett halvår efter det att JS i december 2009 gjorts medveten om att förunder­sök­ningen återupp­tagits. Under det halvåret synes förundersökningen avseende nu aktuell brottslighet ha varit i huvudsak vilande. Skälet till det var enligt åkla­gare A att nya brottsmisstankar mot JS då utreddes. Det gällde likartad brotts­lighet mot en An målsägande och jag kan ha förståelse för att åklagaren önskade att dessa brottsmisstankar skulle bedömas gemensamt.

Samma dag som den nya förundersökningen lades ned gav åklagaren direktiv om att nu aktuell förundersökning skulle slutdelges. Efter det att slutdelgiv­ning genomförts dröjde det sedan 10 månader till dess att åtal väcktes. Detta berodde enligt åklagaren på hög arbetsbelastning.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta åklagarens förklaring till att det dröjde innan beslut i åtalsfrågan kunde fattas men det är självfallet inte acceptabelt att detta ärende blivit liggande så lång tid innan åtal väcktes. Enligt min uppfatt­ning är dock vare sig tidsutdräkten eller åklagarens passivitet av sådant slag att kränkning skett i den men­ing som avses i artikel 6.1.

Enligt min mening har JS rättigheter inte kränkts genom handläggningen vid Åklaga­rmyndigheten. Något skadestånd ska därför inte utgå.

JS har lämnat synpunkter på Åklagarmyndighetens yttrande. 

Justitiekanslern har tagit del av tingsrättens och hovrättens domar och dag­boksblad i de aktuella målen.

Rättslig reglering avseende förundersökning och rättegång i mål med unga misstänkta eller målsägande

Enligt 23 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) ska förundersökningen bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Av 1 a § förundersök­nings­kun­görelsen (1947:948) (FUK) framgår att förundersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Denne ska se till att utredningen be­drivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas tillvara. För­undersökningsledaren ska också ge dem som biträder honom eller henne be­hövliga direktiv för arbetet.

Av 2 a § FUK framgår att förundersökning där målsäganden vid tidpunkten för anmälan inte fyllt 18 år ska bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet rik­tats mot målsägandens liv, hälsa eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Enligt samma paragraf ska förundersök­ning­en vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och sen­ast inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständig­heter.

Enligt 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver­trädare (LUL) ska en förundersökning mot den som inte fyllt 18 år och som gäller brott på vilket fängelse kan följa bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen ska avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmiss­tanke enligt 23 kap. 18 § första stycket RB. Tidsfristen får överskridas en­dast om det är nödvändigt med hänsyn till att den misstänkte ska delta i med­­­­ling med anledning av brott eller utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Sedan åtal har väckts gäller särskilda bestämmelser. Mål mot den som inte har fyllt 21 år ska enligt 29 § LUL alltid behandlas skyndsamt. Väcks all­mänt åtal mot den som inte har fyllt 18 år för ett brott för vilket det är före­skrivet fängelse i mer än sex månader, ska de tidsfrister iakttas som är före­skrivna för åtgärder i mål där den tilltalade är häktad, dock gäller en tids­frist om två veckor för hållande av huvudförhandling.

De nämnda bestämmelserna innebär att särskilda tidsfrister gäller för för­under­sökningar avseende vissa brott där målsäganden eller den misstänkte är under 18 år. För förundersökningar där den misstänkte är över 18 år men under 21 år gäller emellertid ingen sådan tidsfrist. Inte heller föreskrivs nå­got särskilt skyndsamhetskrav för sådana förundersökningar. Vid införan­det 1995 av tidsfristen för förundersökningar där den misstänkte är under 18 år  övervägdes en motsvarande regel för förundersökningar där den misstänkte är under 21 år, men infördes inte eftersom det ansågs inne­bära alltför stora praktiska problem (prop. 1994/95:12, s. 62 f). När åtal har väckts mot en person som har fyllt 18 men inte 21 år gäller emellertid ett skyndsam­hets­krav för handläggningen i domstol.

Handläggningen av det aktuella ärendet

JS hade vid tidpunkten för förundersökningens inledande fyllt 18 år. Några särskilda frister eller något särskilt skyndsamhetskrav för förunder­sök­ningens bedrivande med hänsyn till JSs ålder gällde alltså inte. När åtal sedermera väcktes hade JS fyllt 21 år. Inte heller för dom­stols­förfarandet gällde alltså något skyndsamhetskrav.

Emellertid var målsäganden vid tidpunkten för anmälan och vid förunder­sök­ningens inledande femton år. Förundersökningen avsåg såvitt fram­kom­mit under hela handläggningstiden misstanke om sådant brott som medförde att bestämmelsen i 2 a § FUK var tillämplig i ärendet. Av handlingarna i är­en­­det framgår inte vid vilken tidpunkt JS betraktades som skäli­gen misstänkt i ärendet och tremånadersfristen i bestämmelsen sålunda bör­jade löpa. Eftersom JS redan i anmälan utpekades som misstänkt finns det emellertid anledning att anta att skälig misstanke uppkom omgåen­de. I vart fall måste JS ha betraktats som skäligen misstänkt senast i sam­band med att han delgavs misstanke om brott i augusti 2008.

Förundersökningen avslutades i första skedet genom beslut om nedläggning. Beslutet fattades tre månader efter det att anmälan kommit in till polismyn­dig­­he­ten och en månad efter det att JS delgetts misstanke om brott. Tidsfristen i 2 a § FUK upprätthölls alltså i förundersök­ningens första ske­de. Beslut om återupptagande av förundersökningen fatta­des den 24 novem­ber 2008. Målsäganden var då alltjämt femton år. JS måste även vid denna tidpunkt ha betraktats som skäligen misstänkt, vilket innebar att en ny tremånadersfrist började löpa. Trots detta dröjde det mer än ett år innan JS hördes på nytt, ytterligare nio månader innan slutdelgivning skedde och därefter ytterligare tio månader innan åtal väck­tes.

Åklagarmyndigheten har som förklaring till att utredningen kom att dröja an­fört att arbetsläget under perioden innan slutdelgivning var ansträngt både hos polisen och åklagaren, att utredningen haft samband med en An ut­red­ning i vilken JS också var misstänkt samt att det under perioden fram till dess att åtal väcktes var hög arbetsbelastning vid åklagarkammaren.  Av Åklagarmyndighetens uppgifter framgår vidare att det inom ramen för utredningen har hållits förhör med ett antal personer. Utred­ningen kan emel­ler­tid inte betraktas som särskilt komplicerad eller omfatt­an­de.

Bestäm­mel­sen i 2 a § FUK lämnar utrymme för att tremånadersfristen i un­dan­tagsfall kan överskridas. Det kan emellertid bara ske på grund av om­ständigheter hänförliga till det enskilda fallet och inte på grund av t.ex. bris­tande resurser eller förekomsten av andra ärenden av förturskaraktär (se JO 2005/06 s. 95 och SOU 2000:42 s. 86). De skäl som framkom­mit till varför det aktuella ärendet kommit att dröja motiverar inte att den i FUK uppställ­da tidsfristen överskridits med mer än två år. Åklagarkammaren i Linköping kan därför inte undgå kritik för hur den aktuella för­under­sökningen hante­rades.

Det förtjänar också att framhållas att om förundersökningen hade avslutats inom den tid som 2 a § FUK föreskriver hade JS inte hunnit fylla 21 år innan åtal väcktes. Att handläggningen i domstol inte kom att omfattas av lagens skyndsamhetskrav är alltså såvitt framgår uteslutande att hänföra till förhållanden på statens sida. Det kan tyckas att domstolarna mot den an­giv­na bakgrunden borde ha handlagt målet med ytterligare skyndsamhet än vad som faktiskt kom att bli fallet. I avsaknad av uttryckliga bestäm­mel­ser som föreskriver skyndsam handläggning i domstol i fall som det aktuella finner Justitiekanslern emellertid inte skäl att kritisera domstolarnas hand­lägg­ning av det aktuella målet.

Rättsliga utgångspunkter för bedömningen av JS:s ersättnings­an­språk

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta person­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänste­fel kan enligt praxis endast under vis­sa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myn­dighetsutövning.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­­­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena för­bise­en­den av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses ut­göra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till ska­de­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­­­lagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska be­stäm­mels­en tolkas konformt med konventionen. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett kon­staterat fel eller en försummelse också innefattar en överträdelse av kon­ventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en kon­ventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skade­stånds­lag­ens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtag­anden enligt kon­ven­tion­en. Det åtagande som åsyftas är kon­ven­tions­stater­nas skyldighet enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella plan­et tillhandahålla den enskilde ett effektivt rättsmedel för att komma till rätta med konventionsöverträdelser.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Bestämmelsen är tillämp­­lig i det aktuella ärendet.

Bedömningen i JS:s fall

Som konstaterats ovan har Åklagarmyndighetens handläggning av den aktu­ella förundersökningen inte uppfyllt FUK:s krav med hänsyn till måls­ägan­dens ålder. Utredningen ger dock inte underlag för bedömningen att det kan antas att någon enskild åklagare har begått något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada ska kunna ut­gå. I vart fall har ett sådant brott, med hänsyn till att den aktuella bestäm­mel­sen i FUK uppställts i målsägandens intresse, inte riktat sig mot JS. Någon ersättning med stöd av skadeståndslagens bestämmelser kan alltså inte utgå.

Frågan om rätten enligt artikel 6.1 i Europakonventionen till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det en­skil­da fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt vid be­dömningen målets komplexitet, parternas agerande, polis och åklagares res­pektive domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av handläggningen av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre peri­oder av inaktivitet.

Handläggningstiden i ärenden som innefattar en prövning av en anklagelse för brott räknas från det att myndigheterna har vidtagit någon åtgärd som har lett till att den enskildes situation väsentligen har påverkats av misstan­ken mot honom, t.ex. att den enskilde frihetsberövas eller delges misstanke om brott. Tidsperioden avslutas när brotts­misstanken har prövats slutligt eller förundersökningen har lagts ned.

Åklagarmyndigheten har gjort gällande att det i det aktuella ärendet före­kommit två separata relevanta tidsperioder vilka ska bedömas var för sig. Den första perioden pågick enligt Åklagarmyndighetens synsätt från den 18 augusti 2008, då JS första gången delgavs misstanke om brott, till den 17 september 2008 då förundersökningen lades ned. Den andra perioden pågick från den 8 december 2009, då JS på nytt fick kän­ne­dom om brottsmisstankarna, till dess hovrättens dom vann laga kraft i juli 2012.

Den relevanta tidsperioden enligt artikel 6.1 i Europakonventionen avslutas normalt när en förundersökning har lagts ned. Att en ny tids­period börjar löpa om den miss­tänkte på nytt underrättas om att han eller hon är misstänkt för brott, eller i vart fall att den tid som passerat mellan ett beslut att lägga ned en förunder­sökning och en ny misstankedelgivning inte räknas in i den re­le­van­ta hand­läggningsperioden, framstår som en naturlig utgångspunkt. I det nu aktuella fallet har emellertid åklagarens beslut att lägga ned förunder­sök­ningen över­klagats omgående. Det saknas vidare anledning att ifråga­sätta JS:s uppgift att han känt till såväl att beslutet överklagats som att förundersök­ningen sedermera återupptagits, även om han inte formellt sett på nytt del­getts misstanke om brott förrän ett drygt år senare. Den oviss­het om proces­sens utgång som bestämmelsen om rätten till rättegång inom skälig tid syftar till att motverka har alltså inte upphört för JS. Justi­tie­kans­lern anser därför att den relevanta tidsperioden i detta fall måste ta sin början då JS första gången delgavs misstanke om brott och anses löpa utan avbrott fram till dessa att brottsmisstankarna prövades slut­ligt. Med den utgångspunkten har den relevanta handläggnings­tiden pågått från augusti 2008 till juli 2012, alltså en period om knappt fyra år.

Som tidigare har angivits har visserligen tidsfristen i 2 a § FUK över­trätts under förundersökningen. Att en nationell tidsfrist som har ställts upp till skydd för An inte har iakt­­­tag­its, innebär emellertid inte att sökandens rätt till rätte­gång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har åsido­satts. Vad gäller domstolarnas handläggning kan konstateras att en sammanlagd tid om ett år för en domstolsprövning i sak i två instanser i ett mål där ingen är frihetsberövad är inte oförenligt med Europakon­ventionens krav. Fråga är därför om den tid om knappt tre år som förflöt från miss­tanke­­del­givning till åtal innebär att JS:s rätt till rätte­gång inom skälig tid har åsidosatts. Den aktuella ut­red­ningen har inte varit av alltför kom­pli­cer­at slag och har inte varit särskilt omfattande. Förunder­sök­ningen bedrevs in­led­ningsvis effek­tivt och även efter det att JS på nytt delgavs miss­­­tanke om brott vidtogs ade­kvata åtgärder. Att utredningen i huvudsak vilade under den tid liknande brotts­misstankar utreddes mot JS får an­ses godtagbart med hänsyn till att reglerna om gemensam lagföring för flera brott främst syftar till att skydda den brottsanklagade. Att ut­red­ning­en huv­ud­sakligen pga. hög arbets­be­­last­ning låg i princip helt stilla und­er tio mån­­ader från slutdelgivning till be­slut om åtal är emellertid inte accep­ta­belt och det har dessutom fått till konsekvens att skyndsamhetskravet enligt 29 § LUL inte blev tillämpligt i domstol. Vid en sammantagen be­döm­ning fin­ner därför Justitiekanslern att JSs rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Eu­ro­pa­­kon­ven­tionen har åsidosatts.

Det finns inte någon generell rätt till skadestånd vid kränkningar av Europa­konventionen. Kravet på tillgång till ett effektivt rättsmedel vid kon­ven­tions­­­­­kränkningar kan uppfyllas på olika sätt. Vid oskäligt lång hand­lägg­ningstid i ett brottmål kan en kränkning av artikel 6.1 i kon­ven­­tionen gott­göras genom en lindring av den påföljd som döms ut (se NJA 2003 s. 414). Som också framgår av Högsta domstolens avgörande den 21 december 2012 i mål nr B 1982-11 (särskilt punkterna 17, 23 och 24) är på­­­­följds­lindr­ing det primära rättsmedlet vid långsam handläggning av brottmål och end­ast om det finns något beaktansvärt skäl för att inte pröva kom­pensa­tions­fråg­an i brottmålet, ska frågan inte prövas där. JS, som i brott­målet bi­träddes av offentlig försvarare, har inte anfört något skäl för varför kom­pensa­tions­frågan inte skulle prövas i brottmålet. Av utredningen framgår inte heller att han ens har påkallat ett direkt uttalande från domstolarna i den frågan. Mot den bakgrunden kan enbart den omständigheten att domstolarna inte ut­tryck­­lig­en har hänvisat till Europakonventionen utan har angivit att på­följd­en har reducerats med anledning av den långa tid som förflutit inte förändra det fakt­um att tidsutdräkten de facto har medfört en lindrigare påföljd för JS. Därtill kommer att JS under alla omständigheter i ären­det här har fått ett tydligt uttalande från sta­t­ens sida i frågan. Vad som åter­står att ta ställning till är därför nu endast om JS har erhållit till­räck­lig kom­pen­sa­tion genom påföljds­lindr­ing­en för de känslor av oro, obe­hag och makt­löshet som den långa hand­lägg­nings­­tiden får antas ha medfört för hon­om, eller om det är nödvändigt för att upp­rätthålla Sveriges åtagande en­ligt ar­tikel 13 i kon­ven­tionen att han där­ut­över också tillerkänns eko­nom­isk er­sätt­ning.

Påföljdslindringen har för JS:s del bestått i att den villkorliga domen inte har förenats med böter. I regel kan detta bedömas utgöra till­räck­lig kom­­­­pensation. I JS:s fall kan det emellertid antas att det bötes­­belopp som hade varit aktuellt skulle ha bestämts till ett relativt lågt belopp. Med beaktande härav och då det inte enbart var den utdragna hand­lägg­nings­tiden som medförde att böter inte ålades JS finner Justitie­kans­lern att ekonomisk ersättning också ska utgå med skäliga 10 000 kr.

Yrkad ersättning för ombudskostnader får anses skälig och godtas.