JK 2602-12-40

Bakgrund

I oktober 2005 väckte NEB Leasing AB (NEB) talan mot staten Kuwait av­se­ende bl.a. en hyresfordran (Södra Roslags tingsrätts mål nr T 3145-05). Sedan stämning utfärdats försökte tingsrätten på olika sätt, bl.a. enligt den s.k. Haagkonventionen, delge Kuwait stämningsansökningen och senare in­givna tilläggsstämningar avseende ytterligare hyresfordringar. Staten Kuwait lät sig dock inte delges och tingsrätten påkallade därför biträde av Justi­tie­departementet med delgivning. I januari 2007 erhölls svar från Kuwaits ambassad i Riyadh. I svaret anfördes att ambassaden hade fått svar från behörig företrädare från staten Kuwait att dess regering åberopar dip­lo­ma­tisk immunitet och att bifogade handlingar därför returneras.

Den 28 mars 2007 konstaterade tingsrätten i ett beslut att staten Kuwait fick anses delgiven stämningsansökan genom svaret från ambassaden i Riyadh. I samma beslut ogillade tingsrätten invändningen om rättegångshinder p.g.a. dip­lomatisk immunitet. Ett yrkande från NEB att tredskodom skulle med­del­­as ogillades eftersom staten Kuwait skulle beredas tillfälle att ge in svaro­­­­­­­mål innan frågan om tredskodom prövades.  

Den 11 april 2007 förelade den då nyinrättade Attunda tingsrätt, som hade över­tagit handläggningen av målet (under mål nr T 2398-07), staten Kuwait att inge skriftligt svaromål. Därefter gjordes fruktlösa försök att del­ge staten Kuwait föreläggandet och Södra Roslags tingsrätts beslut av den 28 mars 2007. Under det att delgivningsförsöken pågick beslutade Attunda tingsrätt den 19 juni 2008 att överlämna målet till Stockholms tingsrätt för hand­lägg­ning där.

Stockholms tingsrätt (mål nr T 9357-08) skickade den 7 juli 2008 en skriv­else till NEB:s ombud. Genom skrivelsen informerades ombudet om att tings­­rätten preliminärt hade funnit att det fanns förutsättningar för att med­dela tredskodom mot staten Kuwait, dock endast avseende en del av NEB:s yrkanden (nämligen de som hade framställts före den 12 juli 2006 och som ansågs delgivna).

Den 9 september 2008 återlämnade Stockholms tingsrätt målet till Attunda tingsrätt för vidare handläggning där. I ett beslut den 22 juni 2009 (i mål nr T 6827-08) avvisade Attunda tingsrätt NEB:s talan enligt grunderna för 42 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken, vari det föreskrivs att en stäm­nings­an­sökan ska avvisas om det är uppenbart att målet p.g.a. rättegångs­hinder inte kan tas upp till prövning. Tingsrättens avvisningsbeslut un­dan­röjdes dock av Svea hovrätt genom ett beslut den 27 november 2009 (mål nr Ö 6238-09).

Sedan handläggningen återupptagits vid Attunda tingsrätt (då under mål nr T 9155-09) kallades parterna till ett sammanträde för muntlig för­be­re­delse den 22 juni 2010 och förelades staten Kuwait att yttra sig. Till före­­läggandet fogades alla utom två av de tilläggsyrkanden som NEB dit­in­tills hade framställt. Den 7 juni 2010 meddelade Justitiedepartementet tings­rätt­en att det hade fått en not från Kuwaits ambassad. Innehållet i noten led­de tingsrätten till bedömningen att Kuwait hade delgetts både det nyss­nämn­da före­läggandet med de därtill fogade handlingarna och kallelsen till samman­trä­de för munt­lig förberedelse den 22 juni 2010.

Vid sammanträdet för muntlig förberedelse den 22 juni 2010 inställde sig inte staten Kuwait och NEB yrkade därför att tredskodom skulle meddelas. Det uppdagades då att Kuwait inte hade delgetts samtliga de tilläggsyrkan­den som NEB hade framställt och den tredskodom som sedermera (den 24 juni 2010) meddelades omfattade därför bara de yrkanden som hade del­getts Kuwait. Sålunda förpliktades staten Kuwait genom tredskodomen att betala 927 538 kr jämte ränta samt att ersätta NEB dess rättegångskostnader med 125 000 kr. Enligt tingsrätten fanns det dock inte förutsättningar att döma över de yrkanden (omfattande ett totalt kapitalbelopp på 405 000 kr) som inte hade delgivits. Handläggningen avseende de yrkandena skulle där­för fortsätta.

Sedan tredskodomen vunnit laga kraft försökte tingsrätten, utan framgång, delge staten Kuwait de kvarvarande yrkandena. I ett föreläggande den 16 maj 2011 redogjorde tingsrätten för de delgivningsförsök som före­kom­mit. NEB upplystes också om att tingsrätten övervägde att, med stöd av grund­er­na för 42 kap. 4 § rättegångsbalken, avvisa de kvarvarande tilläggs­yrkan­dena. NEB förelades att redovisa sin inställning till den åtgärd som tings­­rätten övervägde samt att, om bolaget motsatte sig avvisning, ange hur målet fortsatt skulle handläggas.

Parallellt med målets fortsatta handläggning vid tingsrätten begärde NEB verkställighet av deltredskodomen. Kronofogdemyndigheten konstaterade  emellertid i utredningsrapport den 13 december 2010 att staten Kuwait sak­nade kända utmätningsbara tillgångar eftersom de tillgångar som kunde komma ifråga för utmätning skyddades av statsimmunitet.

Under hösten 2011 träffade NEB och staten Kuwait, med biträde av tjänste­män från Utrikesdepartementet, en förlikning av innebörd att Kuwait skulle betala 900 000 kr i ett för allt till NEB. Genom förlikningen avsade sig NEB rätten att begära verkställighet av den meddelade tredskodomen och vardera parten skulle stå sin rättegångskostnad.

Anspråket

NEB har i en skrift den 29 mars 2012 yrkat skadestånd av staten med totalt 475 000 kr jämte ränta enligt 6 § rän­te­lagen från den 1 januari 2012. Av det yrkade beloppet avser 425 000 kr ersättning för ren förmögenhetsskada och 50 000 kr ersättning för ideell ska­da. Bolaget har även begärt ersättning för ombudsarvode i ärendet här med 30 000 kr, exklusive mervärdesskatt.

Som grund för anspråket har NEB åberopat att domstolarna (och i viss mån Regeringskansliet genom Utrikes- och Justitiedepartementet) har gjort sig skyldiga till flera fel och försummelser vid handläggningen av målet mellan NEB och staten Kuwait samt att den långa handläggningstiden därutöver har in­neburit en kränk­ning av bolagets rätt till rättegång inom skälig tid. Därvid har NEB, som konkreta fel och försummelser, pekat på framförallt följande handlägg­ningsåtgärder och beslut etc.

-    Attunda tingsrätts underlåtenhet att delge staten Kuwait samtliga tilläggs­stämningar, vilken fick till följd att tredskodom inte kunde ges över NEB:s samtliga yrkanden.

-    Attunda tingsrätts beslut att överlämna målet till Stockholms tingsrätt.

-    Attunda tingsrätts beslut den 22 juni 2009 att avvisa NEB:s talan på den grunden att det inte hade varit möjligt att delge staten Kuwait relevanta handlingar i målet.

-    Attunda tingsrätts föreläggande den 16 maj 2011 som innehöll ett förnyat hot om avvisning på samma felaktiga grund som tidigare.

Utöver ovan nämnda konkreta fel och försummelser har NEB gjort gällande att domstolarnas samt Justitie- och Utrikesdepartementets åtgärder för att del­ge staten Kuwait har varit bristfälliga samt att målet har handlagts av ett stort antal olika befattningshavare utan att någon har tagit ett helhetsansvar för att driva handläggningen framåt. Detta har starkt bidragit till den utdrag­na handläggningstiden och har också medfört svårigheter för NEB:s ombud att få svar på olika handläggningsfrågor etc. som aktualiserats.

När det gäller de specifika skadorna och storleken på det yrkade skade­stånd­et har NEB anfört sammanfattningsvis följande.

1.  Attunda tingsrätts underlåtenhet att delge staten Kuwait samtliga tilläggs­stäm­ningar har betagit bolaget att få hela dess fordran domfäst. I för­lik­ning­­en erhöll NEB ca 60 procent av den domfästa fordringen. Om treds­ko­dom­en hade omfattat även de 405 000 kr jämte ränta som yrkades i de två sista tilläggsstämningarna så hade bolagets förhandlingsposition vid för­­­lik­nings­diskussionerna med staten Kuwait varit i motsvarande mån bätt­re. Det finns därför skäl att utgå från att NEB i en sådan situation skul­le ha kunnat utverka en förlikning där staten Kuwait betalade ytter­ligare 360 000 kr till bolaget. NEB bör därför tillerkännas skadestånd med angivet belopp.

2.  Den alltför långa handläggningstiden tillsammans med de felaktiga beslut som fattats under målets handläggning och underlåtenheten att delge samt­­liga tilläggsstämningar har medfört merkostnader för advokat­ar­vo­den. Denna merkostnad kan uppskattas till 50 000 kr.   

3.  Eftersom bolagets rätt till rättegång inom skälig tid har kränkts är NEB även berättigat till ersättning för ideell skada. Skälig sådan ersättning bör, enligt NEB, inte understiga 50 000 kr. Yrkandet i denna del utgår från att hand­lägg­ningstiden varit ungefär 3,5 år för lång.

4.  I och med att tilläggstämningarna slarvades bort av tingsrätten uppkom ytterligare advokatkostnader innan målet kunde avslutas. Kostnaderna om 15 000 kr är direkt hänförliga till tiden efter tredskodomen och bör således ersättas fullt ut.

I anslutning till ersättnings­anspråket enligt punkterna 2 och 4 har NEB an­givit att bolaget har haft en rättsskydds­försäkring och därför kan bli skyldigt att återredovisa 80 procent av tiller­känd ersättning för onödiga rätte­gångs­kost­nader.

Utredningen i övrigt

Justitiekanslern har inhämtat yttranden från Stockholms tingsrätt och Attunda tingsrätt. Stockholms tingsrätt har anfört att det aktuella målet end­ast handlagts under en kort period (ca två månader) på tingsrätten och att det under den tiden inte kan anses ha begåtts några skadestånds­grundande fel eller försummelser.

Attunda tingsrätt har i sitt yttrande anfört bl.a. följande.

Fråga om fel eller försummelse

Bedömningen av vad som ska anses utgöra fel eller försummelse vid myndig­hets­ut­öv­ning bör vara objektiv och ha sin utgångspunkt i vad den enskilde har rätt att vänta sig vid en verksamhet av det aktuella slaget. Det är därför det felaktiga resultatet och inte orsakerna till detta som blir väsentligt i sammanhanget. När det gäller domstolarnas verksamhet finns det skäl att ställa höga krav på noggrannhet (se Bengtsson, Det all­män­nas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl., s. 65 f.). Avvikelse från en lagregel eller förbiseende av ett klart och tydligt prejudikat lär i allmänhet det allmänna ansvara för. När det däremot gäll­er rätts- och bevisfrågor räckor det inte att en domstol gjort en bedömning som kan ifråga­sättas; endast uppenbart oriktiga bedömningar kan betecknas som culpösa (jfr t.ex. rätts­fallen NJA 1994 s. 654, 2003 s. 85 och 2007 s. 862). Även ku­mu­lerade fel hos en eller flera myndig­heter kan leda till skadeståndsansvar för staten. Det­samma gäller när man inte kan peka ut vem inom en myndighet som varit oaktsam (se Bengtsson/ Strömbäck, Skade­ståndslagen, En kommentar, 3 uppl. s. 97).

Det råder inte någon tvekan om att det hos tingsrätten begåtts misstag som fört med sig att inte alla NEB:s ingivna tilläggsyrkanden bifogades det före­läggande som skickades till Kuwait den 24 mars 2010. Resultatet av detta blev att tingsrätten den 24 juni 2010 inte kom att meddela tredskodom på hela det av NEB yrkade beloppet. Detta ledde i sin tur till att målet kom att pågå ett och ett halvt år längre än om det nämnda misstaget inte hade be­gåtts. Mer oklart är om det också orsakat NEB en ren förmögenhetsskada.

Enligt tingsrättens mening står det klart att ovan berörda misstag utgjort ett fel eller en för­summelse i skadeståndslagens mening.

Vad härefter angår tingsrättens beslut av den 19 juni 2008 om överlämnande av målet kan först konstateras att övergångsbestämmelserna till den ovan nämnda ändrings­för­ord­­ning­en (2007:77) i och för sig berättigat tingsrätten att lämna över målet till Stockholms tings­rätt. Bestämmelsen i 10 kap. 15 § rättegångsbalken har inte hindrat detta. Det torde dock vara så att det inte var möjligt att fatta beslut om överlämnande vid den tidpunkt som tings­­rätten gjorde, eftersom berörda övergångsbestämmelser då hade upphört att gälla. Tings­­rätten anser att det härigenom har begåtts ett fel eller en försummelse i skade­stånds­lagens mening. Effekten av detta är att handläggningen av målet för­dröjts med i vart fall ett par månader.

NEB har också riktat kritik mot tingsrättens beslut av den 22 juni 2009, varigenom käro­­­mål­et avvisades. Likaså har NEB kritiserat tingsrättens föreläggande av den 16 maj 2011, vari NEB informerades om att tingsrätten över­vägde att avvisa NEB:s kvar­stå­en­de tilläggs­yrkanden. Med anledning av denna kritik kan följande sägas. Det må vara att be­slutets riktighet och före­läggandets berättigande kan sättas ifråga. Som framgått av det föregående finns emellertid utrymme för att avvisa käromål när det föreligger till­räck­ligt betydande delgivningssvårigheter. Huruvida en part ska anses delgiven är en bevis­fråga och huruvida delgivningssvårigheterna kan anses vara så bety­dande att det före­ligger skäl för avvisning är en bedömningsfråga. Bevis- respektive be­döm­nings­fråg­an har i före­var­an­de fall inte varit enkla att ta ställning till. Det kan svårligen hävdas att tingsrätten saknat fog för de ställningstaganden som gjorts i beslutet respektive för de överväganden som leg­at bakom föreläggandet. Vid dessa förhållanden bör inte vare sig meddelandet av be­slut­et eller utfärdandet av föreläggandet anses ha innefattat något fel el­ler någon för­sum­mel­se i skadeståndslagens bemärkelse.

När det sedan gäller frågan om – och i så fall i vad mån – domstolarna och departement­en varit försumliga vid handhavandet av delgivningarna med Kuwait samt i vad mån myn­­­dig­het­ernas kumulerade försummelser fört med sig en onödig tidsutdräkt i Europa­kon­ven­tion­ens mening kan följande sägas. Enligt de ovan gjorda bedömningarna har tingsrätten gjort sig skyldig till två konkreta fel eller försummelser. Dessa försummelser torde sam­man­tag­na ha medfört en onödig handläggningstid om närmare två år, varvid be­aktats att Stockholms tingsrätt inte tycks ha gjort några försök att delge Kuwait. Trots Kuwaits ovil­ja att låta sig delges – och de uppenbara svårigheter som detta fört med sig – anser tings­rätten vidare att ett mer aktivt och effektivt förfa­rande från domstolarnas och Reger­ings­kansliets sida borde ha kunnat leda till ytterligare något halvårs kortare handlägg­nings­tid. I detta sammanhang kan inskjutas att det – att döma av dagboks­blad­en – före­kom­mit perioder som präglats av viss passivitet från domstolarnas sida (t.ex. oktober 2008 – februari 2009). Samtidigt ska också framhållas att NEB:s sista tilläggs­yrkande lämnades in till tingsrätten så sent som den 10 oktober 2008. Tingsrättens sam­man­tagna bedömning blir alltså att NEB:s rätt till en rättegång inom skä­lig tid blivit kränkt och att staten bör hållas ansvarig för ca två och ett halvt års onödig tidsutdräkt.

Fråga om skada

Utgångspunkten bör vara att staten är principiellt ersättningsskyldig gentemot den en­skil­de för den förmögenhetsskada som domstolarnas fel eller försum­melser föranlett.

Punkten 1

Som ovan nämnts är det tingsrättens uppfattning att det förekommit fel eller försum­mel­ser hos tingsrätten som lett till att tredskodomen av den 24 juni 2010 inte kom att omfat­ta hela det av NEB yrkade beloppet. Staten bör där­med kunna hållas skadestånds­ansvar­ig för den förmögenhetsskada som detta medfört för NEB.

Frågan är då närmast om det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan tingsrättens ska­deståndsgrundande fel/försummelse och NEB:s påstådda för­mögenhetsskada. I detta sammanhang kan flera frågor bli aktuella att över­väga, däribland följande. Har NEB gjort vad bolaget kunnat för att begränsa sin skada? I vad mån finns det förutsättningar att, in­om ramen för de övervä­ganden JK har att göra i ett skaderegleringsärende av före­varande slag, tillämpa 35 kap. 5 § rättegångsbalken?

Tingsrätten finner inte skäl att göra någon uttömmande analys av dessa och andra ska­de­­stånds­rättsliga grundfrågor, men följande allmänna synpunkter kan ändå framföras.

I förstone kan det tyckas rimligt att anta att Kuwait skulle ha erbjudit NEB ett högre för­lik­ningsbelopp, om tingsrättens tredskodom hade omfattat hela det av NEB yrkade be­lopp­et. Vid närmare eftertanke är det dock på intet sätt självklart. Det är omöjligt att be­döma om förlikningsbeloppet skulle ha blivit högre om NEB istället, enligt sina egna be­räkningar, hade gått in i förlikningsdiskussionerna med en i en lagakraftvunnen tred­sko­­dom fastställd fordran om 1 890 499 kr (inklusive kapitalbelopp och per den l augusti 2010 upplupen ränta), men utan möjlighet att utverka någon ytterligare dom. För­likningar påverkas av omständigheter av olika art på båda sidor som normalt inte går att utläsa av domstolens handlingar.

Det går alltså inte att säga att förlikningsbeloppet skulle ha ökat linjärt med en dom på ett högre belopp eller att det alls skulle ha blivit högre. Härtill kom­mer att det i vart fall kan ifrågasättas om en part som oberoende av bevekelsegrunderna för sitt handlande nöj­er sig med att träffa en förlikning på ett belopp som klart understiger det belopp som parten har en fordran på och beträffande vilken det till viss del finns en verkställbar dom ska kunna erhålla skadestånd av staten för del av det överskjutande beloppet.

Tingsrätten överlämnar med dessa synpunkter prövningen av NEB:s yrkande under punk­t­­en 1 till JK.

Punkten 2

Som anförts i det föregående menar tingsrätten att det inte utgjorde någon fel­aktighet eller försummelse i skadeståndslagens mening att avvisa käromålet. Med utgångspunkt från den­na bedömning bör inte staten kunna bli ersättningsskyldig för NEB:s rätte­gångs­­­kost­nader i hovrätten i avvisningsmålet. Oavsett hur detta bedöms kan i denna del sam­ma re­sone­mang föras som un­der punkten 1 eftersom rättegångskostnaderna om­fatt­as av part­ernas förlikning.

Punkten 3

Som framgått ovan bedömer tingsrätten att NEB:s på Europakonventionen grundade rätt till en rättegång inom skälig tid blivit kränkt och att den oskäliga tidsutdräkten kan upp­skattas till ungefär två år och sex månader. Det är bekant för tingsrätten att såväl Euro­pa­­domstolen som Högsta domstolen och JK i ett antal avgöranden har prövat hur er­­sätt­ning för en konventionskränkning av aktuellt slag ska beräknas. Mot denna bak­grund finner tingsrätten inte anledning att uttala sig närmare om denna ersättnings­post.

Punkten 4

Även rättegångskostnaderna som uppstått efter tredskodomen omfattas av parternas för­likning och som tidigare anförts är sambandet mellan tingsrättens felaktiga handlägg­ning och resultatet av förlikningen oklart. Det begärda beloppet anser tingsrätten i och för sig skäligt.

Övrigt

Den kritik som NEB riktar mot att ett stort antal domare, notarier och annan personal hand­lagt målet är riktig. Att detta haft en negativ inverkan på hand­läggningen och hand­lägg­ningstiden är uppenbart.

Det finns i detta sammanhang anledning att lyfta fram att Attunda tingsrätt sedan 2011 har infört en ordning med en tydligare domarstyrning av de dispo­sitiva tvistemålen. Nya tvistemål tilldelas och granskas av en ansvarig do­mare. Den domaren bestämmer sedan om den inledande beredningen kan skö­tas av notarie eller beredningsjurist eller om mål­ets beskaffenhet gör att do­maren själv ska göra det. Denna ordning innebär att alla dom­are har driv­ningsansvar för en viss mängd dispositiva tvistemål och att alla sådana mål har en drivningsansvarig domare. En bättre domarstyrning av målen i kombi­nation med andra åtgärder har gjort att vi stadigt minskar andelen äldre tvis­temål.

NEB har fått del av domstolarnas yttranden och har inkommit med kom­plett­er­an­de synpunkter.

Rättegångsbalkens regler om talans väckande m.m.

Enligt 13 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken gäller som huvudregel att talan väcks genom stämning.

Av 13 kap. 3 § rätte­gångs­balk­en framgår att väckt talan som utgångspunkt inte får ändras. I be­stäm­melsen anges också i vilka fall en ändring får ske. Ett av dessa fall är att käranden framställer ett nytt yrkande som stödjer sig på väsentligen samma grund (för­sta stycket 3 andra meningen).

Den som vill inleda en tvistemålsrättegång ska hos rätten skrift­ligen ansöka om stämning (42 kap. 1 § rättegångsbalken). Enligt 42 kap. 5 § rätte­gångs­balk­en ska rätten utfärda stämning på svar­and­en att svara på käro­målet, om ansökan uppfyller kraven i 1 och 2 §§ samma kapi­tel. Om stämning utfärdas ska svaranden delges stämningen till­sam­mans med stäm­nings­ansökan och där­till fogade handlingar. Utfärdas stämning i målet ska förberedelse äga rum och svaranden ska vid förberedelsen avge svaromål (42 kap. 6 och 7 §§ rät­­te­­gångsbalken). Av 42 kap. 11 § rätte­­gångs­balken följer vidare att i mål där förlikning om saken är tillåten svar­anden får före­läggas att skrift­ligen avge svaromål vid påföljd att tred­sko­dom an­nars kan komma att med­del­as mot honom. I ett sådant föreläggandet ska anges vad svaranden enligt 44 kap. 7 a eller 7 b §§ samma balk ska iaktta för att tred­sko­dom inte ska kun­­­na meddelas mot honom. I före­lägg­an­det ska också an­g­es när tred­sko­dom kan komma att meddelas. I mål där förlikning om sa­k­en är tillåten ska parterna vidare, om förberedelsen äger rum vid sam­man­­träde, föreläggas att inställa sig vid äventyr av att tredskodom annars kan kom­ma att meddelas (42 kap. 12 § rättegångsbalken).

I 13 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken stadgas – som undantag från huv­ud­­regeln i bestämmelsens första stycke att talan väcks genom stämning – att kär­an­de, som vill ändra sin talan enligt 13 kap. 3 § sam­­ma balk, får göra det muntligen inför rätten eller skriftligen. I be­stäm­mel­sen anges vidare att svar­an­den då ska erhålla del av ändr­ing­en.

I mål där förlikning om saken är tillåten ska tredskodom meddelas om ena parten uteblir från ett sammanträde under förberedelsen och den uteblivne har förelagts att inställa sig vid påföljd av att tredskodom annars kan komma att meddelas och motparten yrkar att tredskodom ska meddelas (44 kap. 2 § rätte­gångsbalken).

En tredskodom mot svaranden ska grundas på kärandens framställning av om­ständigheterna i målet, under förutsättning att svaranden har erhållit del av framställningen och den inte strider mot förhållande som är allmänt vet­er­ligt. I den mån framställningen inte innehåller laga skäl för käromålet eller det annars uppenbart framgår att käromålet är ogrundat, ska käromålet ogil­l­as. (44 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken.)

I 33 kap. 2 § rättegångsbalken stadgas att om rätten ska underrätta någon om in­ne­håll­et i en handling eller om något annat, får det ske genom delgivning. Del­givning ska användas, om det är särskilt föreskrivet eller om det med hän­­­syn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara om det är påkallat med hänsyn till om­ständigheterna. Enligt förarbetena till bestämmelsen är det oftast inte möj­ligt att avstå från delgivning om fråga är om ett föreläggande som inne­håll­er eller åtföljs av något material som är nytt för mottagaren och om saken kan komma att avgöras utan att denne yttrat sig.

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta person­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänste­fel kan enligt praxis endast under vissa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myn­dighetsutövning.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­­­­­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevis­­fråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena för­bise­en­den av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses ut­göra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till ska­de­­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­­­lagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska be­stäm­mel­s­en tolkas konformt med konventionen. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett kon­staterat fel eller en försummelse också innefattar en överträdelse av kon­ventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en kon­­­ventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skade­stånds­lag­ens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtaganden enligt kon­ven­tion­en.

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade-stånds­­grundande fel eller en försummelse eller en konventionsöverträdelse att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer an­kom­mer det på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­fatt­ning. Om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full bevisning om skad­an inte alls eller endast med svårighet kan föras finns det dock, enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken, möjlighet att uppskatta skadan till skäligt be­lopp. Möjligheten till sådan skälighetsuppskattning står öppen även vid den frivilliga skadereglering som sker hos Justitiekanslern.

Skadeståndsgrundande fel eller försummelser?

NEB har vid ett flertal tillfällen efter det att talan väcktes framställt nya yrk­an­den, som har avsett hyresfordringar som har förfallit löpande enligt det hyres­­avtal som NEB åberopade som grund för den ursprungligen väckta tal­an. Dessa tilläggsyrkanden har utgjort sådana taleändringar som är tillåtna en­ligt 13 kap. 3 § första stycket 3 andra meningen rättegångsbalken och som kunnat upp­­t­as till prövning utan stämning. Av 13 kap. 4 § andra stycket rät­te­gångsbalken framgår det att svaranden ska få del av sådana tilläggs­yrk­and­en. Även om det inte finns någon uttrycklig föreskrift om att tilläggs­yrkanden ska formellt delges svaranden (jfr vad som enligt 42 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken gäller vid utfärdande av stämning) så ligger det i sakens natur att kommuniceringen av sådana yrkanden måste ske skynd­samt och på ett sätt som säkerställer att svaranden verkligen får del av dem. Bedömningen av om ett nytt yrkande innefattar en tillåten taleändring och av hur ett sådant yrkande lämpligen bör kommuniceras med svaranden kan inbegripa förhållandevis komplicerade rättsliga överväganden. Häri ligg­er att domstolen orga­nisa­toriskt måste säkerställa att sådana hand­lägg­nings­frågor inte an­för­tros an­­ställda som inte har erforderlig kompetens och erfarenhet. Som detta fall väl illustrerar är det också angeläget att ansvaret för ett måls beredning inte blir alltför splittrat. Särskilt gäller detta natur­ligt­vis i fall där det, p.g.a. delgivningssvårigheter eller av annan anledning, red­an från början har uppstått problem vid handläggningen.

Som framgår av Attunda tingsrätts yttrande har tilläggs­yrkandena inte hand­lagts enligt dessa principer. Tingsrättens under­låtenhet att delge staten Kuwait samtliga tilläggsyrkanden får – som tingsrätten också själv kon­sta­ter­at – anses försumlig på ett sådant sätt som medför skadestånds­skyldighet för staten för sådan skada som avses i 3 kap. 2 § 1 skade­stånds­lagen.

Även Attunda tingsrätts be­slut att, utan stöd i gällande rätt, över­läm­na målet till Stockholms tingsrätt får anses innefatta ett sådant förbiseende som i och för sig är skade­stånds­grund­ande enligt nyss nämnda bestämmelse.

Däremot kan beslutet att avvisa NEB:s talan med anledning av de delgiv­nings­­­svårigheter som fanns – även om beslutet kan ifrågasättas – inte anses ha innefattat någon sådan uppenbart oriktig bedömning som kan föranleda slutsatsen att det var felaktigt i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Inte heller föreläggandet den 16 maj 2011, där tingsrätten upp­lyste om att den på nytt övervägde att avvisa NEB:s talan, kan anses ha in­ne­fattat någon sådan felaktighet. Att tingsrättens beslut och handlägg­nings­­åtgärder i sistnämnda hänseenden inte kan anses innefatta några skade­stånds­­­grundande fel eller försummelser saknar dock nämnvärd bety­delse för den fortsatta bedömningen eftersom NEB inte har framställt några konkreta yrkanden som – för att bifallas – förutsätter att det har före­kom­mit fel i dessa avseenden.

Det är inte visat att det vid Stockholms tingsrätts eller Regeringskansliets handläggning har förekommit några skadeståndsgrundande fel eller försum­melser. En annan sak är att eventuell passivitet etc. vid handlägg­ningen där kan få betydelse för frågan om NEB:s rätt till rättegång inom skälig tid har åsidosatts.

Överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen?

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. NEB:s talan i det nu aktuella målet har avsett en civil rättighet i den mening som avses i artikel 6.1 i konventionen och artikeln har därmed varit tillämplig vid domstolarnas handläggning av målet.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas handläggning av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet.

I ett sådant tvistemål som det här har varit fråga om räknas den rele­vanta tiden från det att en tvist om rättigheten har uppkommit, dvs. i detta fall från det att NEB:s talan anhängiggjordes den 10 oktober 2005. Tvisten löstes slutligt först i och med att målet, den 29 december 2011, skrevs av efter part­ernas förlikning. Den sammanlagda handläggningstiden uppgick alltså till drygt sex år.

En så lång handläggningstid i en instans för ett, som det får anses, i sak för­hållandevis enkelt tvistemål framstår som utgångspunkt inte som rimlig. Vid bedömningen i detta fall måste dock beaktas de betydande del­giv­nings­svår­ig­­heter som förekommit. Att staten Kuwait av allt att döma har undan­hållit sig delgivning är inte något som domstolarna kan lastas för, men i den mån tids­utdräkten kan tillskrivas passivitet eller misstag från dessa i deras försök att få till stånd en delgivning så har det naturligtvis betydelse för be­döm­ning­en. Härvid konstateras att den i sig skadeståndsgrundande under­låten­het­en att inför sammanträdet för muntlig förberedelse den 22 juni 2010 del­ge staten Kuwait samtliga tilläggsyrkanden uppenbarligen har medfört en onö­dig tidsutdräkt i det att all, eller i princip all handlägg­nings­tid som före­kommit efter det sammanträdet rimligen hade undvikits om tredskodomen hade kunnat omfatta NEB:s samtliga yrkanden.

Justitiekanslern konstaterar vidare att det under handläggningen har före­kom­mit peri­od­er av inaktivitet hos framförallt Attunda tingsrätt och att den tingsrättens beslut att avvisa NEB:s talan, även om det inte kan sägas ha var­it uppenbart felaktigt, har bidragit till den utdragna handläggningen.

Det finns inte något som tyder på att NEB, genom sitt eget agerande, har bidragit till tidsutdräkten. Mot angiven bakgrund och vid en samlad bedöm­ning finner Justitiekanslern därför att NEB:s rätt till dom­stols­prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonvention har åsido­satts.

Ersättning för ekonomisk skada

NEB:s yrkande om ersättning med 360 000 kr (punkten 1) bygger på ett resonemang som går ut på att bolagets position vid förliknings­för­hand­ling­ar­na med staten Kuwait hade varit bättre och lett till en högre för­lik­nings­lik­vid om även tilläggsyrkandena hade delgivits och omfattats av den med­delade tredskodomen.

En förutsättning för att den angivna skadan ska vara ersättningsgill är att det i vart fall framstår som sannolikt att en tredskodom som hade omfattat även de belopp som yrkats i de kvarvarande tilläggsyrkandena skulle ha haft direkt betydelse för utfallet av förlikningsförhandlingarna. Enligt Justitie­kans­lerns bedömning kan så inte anses vara fallet. När för­lik­nings­för­­handlingarna kom till stånd stod det redan klart att tredskodomen inte kun­de verkställas. Att be­tal­nings­skyldigheten hade fastställts i dom kan där­med i detta fall inte antas ha haft någon av­gör­­an­de betydelse för staten Kuwaits villighet att träffa en överens­kom­mel­se. Förlikningen omfattade även de kvarvarande fordringarna. Vid så­d­a­na förhållanden är det alltför ovisst vilken betydelse beloppet som fast­ställts i dom hade för att det ska kunna antas att NEB skulle ha erhållit en hög­re förlikningslikvid än vad som blev fallet. Förutsättningar för att utge skadestånd i denna del föreligger därför inte.

NEB har även begärt ersättning för merkostnader avseende ombudsarvode. De fel och försummelser som förekommit vid handläggningen av tviste­målet har uppenbarligen föranlett vissa sådana merkostnader. Mest uppen­bart är de kostnader om 15 000 kr som uppstått i tiden efter del­tredsko­dom­en den 24 juni 2010 (punkten 4), men det finns även skäl att utgå från att den utdragna handläggningen och de övriga brister vid denna som berörts ovan har medfört vissa merkostnader (punkten 2). Sammantaget bedömer Justitie­kans­lern att merkostnaderna kan uppskattas till 30 000 kr. Eftersom NEB, enligt vad bolaget självt har anfört, har haft en rättsskyddsförsäkring som bekostat 80 procent av ombudskostnaderna och då det inte framkommit att försäkrings­givaren rent faktiskt har riktat något återkrav mot NEB avse­en­de den ersättning som betalats ut från försäkringen kan det dock inte kom­ma ifråga att nu tillerkänna bolaget ersättning med mer än 6 000 kr, vilket motsvarar 20 procent av den uppskattade, totala merkostnaden på 30 000 kr.

Ersättning för ideell skada

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska den vars rättigheter enligt kon­ven­tionen har åsidosatts ha tillgång till ett effektivt nationellt rättsmedel för att komma till rätta med överträdelsen.

NEB har inte gottgjorts och har inte heller kunnat gottgöras för den kränk­ning av rätten till rättegång inom skälig tid som bolaget utsatts för inom ram­en för den process där överträdelsen skedde. Vad som återstår då är (för­ut­om ovan berörd ersättning för merkostnader i form av ombuds­arvode) eko­nomisk ersättning för den ideella skada som bolaget kan ha lidit. Enligt Europadomstolens praxis föreligger det en stark men motbevisbar pre­sum­tion för att ett åsidosättande av rätten till rättegång inom skälig tid medför en ideell skada för fysiska personer. Den skadan består enligt Europa­dom­stolen av de känslor av oro och maktlöshet som den enskilde upp­lever gen­om under alltför lång till hållas i ovisshet om utgången av processen. Dessa principer är inte omedelbart överförbara på juridiska personer. Europa­dom­stolen har emellertid inte uteslutit att även juridiska personer kan lida annan skada än ekonomisk, som kräv­er ekonomisk gottgörelse. Den skada som då av­ses är främst en osäkerhet att planera för verksamheten och andra svårig­heter att leda företaget, inbegripet den ängslan och det obehag som i en såd­an situation kan tänkas uppkomma hos aktieägare, styrelse­leda­möter och andra i bolagets ledning. (Se t.ex. Cominger­soll S.A. v. Portugal, Appli­ca­tion no. 35382/97.) Vid be­döm­ning­en av om ersättning för ideell skada ska ut­gå till en juridisk person är det där­med bl.a. av betydelse vilken typ av ford­­ran saken gäller, liksom fordr­ing­ens omfattning ställd i relation till bo­lag­ets verksamhet. I enlighet därmed har Justitiekanslern i ärendet med dnr 2944-10-40 konstaterat att den lång­samma handläggningen av ett förenklat tvistemål där det yrkade kapital­be­lopp­et understeg 10 000 kr knappast kun­de ha orsakat sökanden – ett publikt aktie­bolag – svårigheter att planera verk­samheten eller ha vållat något mer på­tag­ligt obehag hos bolagets före­trädare. Bedömningen har emellertid bli­v­it den motsatta av­se­ende ett an­språk som framställts av ett av en fysisk person helägt aktiebolag, där ägar­en också arbetat i bolagets verksamhet – en trafik­skola (se dnr 2525-09-45). Såvitt utredningen utvisar är NEB ett mindre före­tag med en omsättning om några miljoner per år. Det totalt yrkade ka­pital­beloppet i målet har således varit högt i förhållande till verksamheten i övr­igt. Vid sådana förhållanden bedömer Justitiekanslern att det i detta fall finns tillräcklig grund för att anta att NEB har lidit ideell skada med anledning av den utdragna handlägg­nings­­tid­en.

Med utgångspunkt i vad som utgivits i liknande fall och med beaktande av Högsta domstolens avgöranden i NJA 2010 s. 363 och 2012 s. 211 (I-II), finner Justitiekanslern att ersättningen för ideell skada bör bestämmas till skäliga 25 000 kr.

Ränta

NEB har yrkat ränta från den 1 januari 2012 men har inte närmare angivit varför ränta ska utgå från den tidpunkten. Stöd för att bifalla ränteyrkandet på annat sätt än vad som framgår av 4 § tredje stycket räntelagen – dvs. 30 dagar från det att anspråket på skadestånd framställdes – förligger där­med inte.

Ersättning för ombudsarvode i skaderegleringsärendet

NEB:s skadeståndsyrkanden har inte bifallits fullt ut. I de centrala frågorna, om skadeståndsskyldighet för staten alls föreligger, har bolaget dock haft fram­­gång. Med denna ut­gångspunkt bör bolaget tillerkännas er­sätt­ning för sina om­buds­kostnader i ärendet här, i den utsträckning de även i övr­­igt framstår som skäliga. Med hänsyn till ärendets art och omfattning be­döm­er Justitiekanslern att ersättning ska utgå med 15 000 kr.

Avslutande synpunkter

Som framgår av Attunda tingsrätts yttrande har tingsrätten numera infört en ordning för tydligare domarstyrning av de dispositiva tvistemålen. Justi­tie­kanslern bedömer att den ordningen bör kunna förhindra att hand­lägg­nings­­brister av det slag som har framkommit i detta ärende uppkommer i fram­tiden. Mot den bakgrunden saknas det skäl för Justitiekanslern att vidta någon ytterligare åtgärd inom ramen för Justitiekanslerns tillsyns­be­hör­ig­h­et.