JK 28-01-22

Justitiekanslern uppmärksammade vid sin handläggning av ett ärende angående anspråk på skadestånd av staten (JK dnr 3519-00-40) ett beslut som Björn N, biträdande länspolismästare vid Polismyndigheten i Uppsala län, fattat den 4 december 1998 angående polismyndighetens rutiner för skrotning av beslagtagna bilar (dnr AA 102-10656-98). Polismyndighetens beslut lyder såsom följer.

"Antalet fordon beslagtagna med stöd av 7 § trafikbrottslagen ökar. Det medför en kostnad för polismyndigheten att ha dessa fordon uppställda till dess att lagakraftvunnet beslut föreligger och fordonet kan avyttras. De flesta av fordonen har så lågt värde eller är i sådant skick att endast skrotning är aktuell. Polismyndighetens kostnad för hanteringen av dessa fordon måste minskas.

Fordon beslagtagna med stöd av 7 § trafikbrottslagen skall skrotas då dess värde, enligt värderingsintyg upprättat av Uppsvenska Handelskammaren förordnad besiktningsman för varugruppen bilar, understiger 5 000 kr, äganderätten är klar och beslaget är fastställt av förundersökningsledaren. Det ankommer på kriminalinspektör Lennart M, godsenheten, att meddela beslut om skrotning."

Justitiekanslern har anhållit om Rikspolisstyrelsens (RPS) yttrande över de överväganden som legat till grund för polismyndighetens beslut samt huruvida beslutet varit förenligt med gällande lagstiftning.

RPS har därvid i ett yttrande hit, till vilket fogats ett yttrande avgivet av Polismyndigheten i Uppsala län, anfört bl.a. följande.

Rikspolisstyrelsen har hämtat in yttrande från Polismyndigheten i Uppsala län. Polismyndigheten har sammanfattningsvis bedömt att det finns stöd för myndighetens principbeslut om skrotning av fordon.

Enligt 7 § trafikbrottslagen får ett fordon som har använts för brott enligt trafikbrottslagen förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt. Om förhållandena är sådana att ett fordon kan antas bli förverkat får det också tas i beslag.

Bestämmelser om beslag finns i 27 kap.rättegångsbalken. Föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas och noggrann tillsyn skall hållas över beslaget så att det inte byts ut, förändras eller eljest missbrukas (l0 § tredje stycket). Om det inte längre finns skäl för beslaget, skall det hävas (8 §). Egendomen skall därvid som huvudregel återställas till den person hos vilken beslaget skett.

Enligt lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. får myndighet som omhänderhar egendom omedelbart låta försälja egendomen om den ej kan vårdas utan fara för förstöring, vården av den är förenad med alltför stora kostnader eller särskilda skäl annars föreligger (4 §). Egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller eljest är olämplig för försäljning skall oskadliggöras (5 §). Med egendom avses i nämnda fall sådan egendom som tillfallit staten på grund av förverkande eller enligt lagen (1938:121) om hittegods samt egendom som tagits i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

Några generella bestämmelser i lag som på motsvarande sätt reglerar rätten att omedelbart försälja eller oskadliggöra egendom som beslagtagits finns inte. Däremot finns sådana bestämmelser för vissa andra fall än de som är aktuella i förevarande ärende (se t.ex. 47 § jaktlagen, 1987:259).

Det finns anledning att uppmärksamma att Rikspolisstyrelsen i sitt remissvar över betänkandet Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147) framfört följande i fråga om förvaring av vissa fordon som tagits i beslag med stöd av 7 § trafikbrottslagen.

'I sammanhanget vill Rikspolisstyrelsen också peka på de svårigheter som ibland uppstår när fordon beslagtas med stöd av 7 § trafikbrottslagen (1951:649). Det är inte ovanligt att polismyndigheterna i sådana fall nödgas svara för en lång tids förvaring på grund av att ägarförhållandena är oklara och svåra att reda ut men också redan på grund av att det kan ta lång tid från det att beslaget verkställs till dess att en lagakraftvunnen dom föreligger. Ofta är det fråga om bilar som har mycket låga värden och kostnaderna för förvaringen överstiger snart godsvärdet. Det saknas rättsliga förutsättningar för att på grund av orimligt höga förvaringskostnader skrota det beslagtagna fordonet innan frågan om förverkande har avgjorts (se t.ex. beslut av Justitiekanslern dnr 927-98-40).

Rikspolisstyrelsen vill i denna del uppmärksamma att det finns ett starkt intresse av att göra det möjligt för polismyndigheterna att undvika den kostnadskrävande hanteringen av fordon av ringa värde.'

Rikspolisstyrelsen anser alltså att det bör bli möjligt för en polismyndighet att undvika den kostnadskrävande hanteringen av fordon av ringa värde. Något stöd i det nu gällande regelverket för polismyndighetens principbeslut om skrotning av beslagtagna fordon finns det dock inte."

Polismyndigheten har i sitt yttrande till RPS anfört följande.

"Enligt 7 § trafikbrottslagen får ett fordon som använts vid brott enligt lagen förverkas om det behövs för att förebygga fortsatt brottslighet och det inte är oskäligt.

Enligt 4 § lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (förverkandelagen) får myndighet som omhänderhar egendom som tillfallit staten p.g.a. förverkande omedelbart låta försälja den om 1. den ej kan vårdas utan fara för förstöring, 2. vården av den är förenad med alltför stora kostnader, eller 3. särskilda skäl eljest föreligger.

Enligt 5 § samma lag skall egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller eljest är olämplig för försäljning oskadliggöras.

Justitiekanslerns utgångspunkt på polismyndighetens hantering i aktuell ärendetyp synes vara att den person som beslaget riktas emot frånhänds möjligheten att återfå den egendom som tagits i beslag genom polismyndighetens beslut att under vissa förutsättningar låta skrota fordon.

De fordon som är aktuella att skrotas enligt polismyndighetens beslut den 4 december 1998 har ofta sådana brister ur trafiksäkerhetssynpunkt att de vid en objektiv bedömning måste anses utgöra en fara i trafiken. Enligt myndighetens uppfattning är därmed förutsättningarna för att tillämpa förverkandelagen 4 § 3 p jfr. med 5 § uppfyllda.

Av erfarenhet vet polismyndigheten att de fordon som tagits i beslag enligt trafikbrottslagen och inte förverkas, ånyo blir föremål för beslag enligt den lagen. Dessa fordon används av grupper i samhället som inte visar förmåga att rätta sig efter de regler som gäller för trafiken och de krav som ställs på fordon ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Arbetsbelastningen hos de åklagare som handlägger ärenden från polismyndigheten i Uppsala län är sådan att det tar mycket lång tid innan åklagare väcker talan vid domstol eller själv beslutar i förverkandefrågan. Denna väntetid innebär stora kostnader för polismyndigheten för att förvara fordonen.

I 4 § 2 p förverkandelagen anges att egendom får försäljas om vården av den är förenad med alltför stora kostnader. Polismyndigheten anser att de kostnader som uppstår i anslutning till förvaring och hantering av dessa fordon är så höga att de inte är försvarbara, i perspektivet att myndigheten väl skall förvalta de ekonomiska resurser som ställs till dess förfogande.

Förutsättningarna för beslag jämlikt 7 § trafikbrottslagen har framkommit i rättspraxis. Som exempel kan nämnas att det krävs åtta olovliga körningar eller två rattfyllerier under de senaste två åren av fordonsföraren. De krav som ställts för beslag är så höga att myndigheten kan utgå ifrån att beslaget resulterar i ett beslut om förverkande när det gäller fordon som är aktuella för skrotning enligt myndighetens beslut den 4 december 1998, d.v.s. sådana som värderas till mindre än 5 000 kr. Redan ett beslut om beslag kan således utgöra ett särskilt skäl enligt 4 § 3 p förverkandelagen och ge polismyndigheten möjlighet att genast låta skrota fordonet.

Polismyndighetens statistik för år 2000 visar att 137 fordon tagits i beslag med stöd av 7 § trafikbrottslagen. Av dessa har 108 skrotats med stöd av polismyndighetens beslut om skrotning av fordon. I endast ett fall har beslaget inte resulterat i ett beslut om förverkande, det ärende som föranlett Justitiekanslerns remiss den 8 januari 2001.

Med hänvisning till 4 § 2 och 3 p förverkandelagen anser polismyndigheten att det finns stöd i gällande lagstiftning för myndighetens principbeslut om skrotning av fordon."

Justitiekanslern skall enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn vaka över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar och i övrigt fullgör sina åligganden.

Av 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) följer att ett fordon som använts vid brott enligt den lagen får förklaras förverkat om det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt. Bestämmelsen ger underlag för beslag enligt de allmänna reglerna härom i 27 kap.rättegångsbalken.

Prövning av frågan om förverkande görs av domstol när den rör någon som är tilltalad för brott. Om frågan gäller någon som inte är tilltalad för brott prövas förverkandefrågan enligt bestämmelserna i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Polismyndigheten i Uppsala län har gjort gällande att lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. givit utrymme för myndighetens principbeslut den 4 december 1998 om skrotning av fordon som tagits i beslag för förverkande enligt 7 § trafikbrottslagen.

Av 1 § lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. framgår emellertid att den lagen innehåller regler om försäljning eller undanskaffande av egendom som har tillfallit staten genom förverkande eller som - såvitt gäller hittegods - inte har avhämtats eller slutligen egendom som tagits i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

Polismyndighetens beslut om skrotning riktar sig mot fordon som inte är förverkade. Det är således uppenbart att lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. inte är tillämplig på det sätt som polismyndigheten anfört. Jag finner därmed i likhet med RPS att polismyndigheten inte haft något lagligt stöd för åtgärden att låta skrota bilar innan lagakraftvunnet beslut om förverkande har förelegat.

Utredningen i ärendet har givit vid handen att polismyndighetens beslut den 4 december 1998 om skrotning av fordon har fått en omfattande tillämpning. Nästan alla bilar som myndigheten tog i beslag under år 2000 har skrotats med stöd av det omstridda beslutet. Att beslutet skulle komma att tillämpas i stor omfattning måste myndigheten ha varit medveten om när den fattade beslutet. Redan denna omständighet gör att beslutet är anmärkningsvärt. När det som i förevarande fall har gällt myndighetsutövning som ingriper i enskildas rättigheter måste det enligt min mening också beaktas att särskilt höga aktsamhetskrav ställs på dem som anförtrotts uppgiften att tillämpa lagar och författningar. Det framstår därför som ytterligt förvånande att polismyndigheten ansett sig kunna tolka lagstiftningen på det sätt som skett. Till bilden hör också att problemet med förvaringen av beslagtagna fordon inte kan ha varit unikt för just Uppsalapolisen och alltså inte okänt inom polisväsendet. Att beslutet motiverats med argument som rör myndighetens resurser kan inte på något sätt ursäkta den rättsstridighet som beslutet inneburit. Detta argument ger mig för övrigt intrycket att polismyndigheten låtit ändamålet helga medlen.

Sammanfattningsvis kan jag inte finna annat än att polismyndigheten på ett flagrant sätt satt sig över de regler som gäller. Möjligheterna att ingripa med disciplinpåföljd mot den som ansvarar för det aktuella beslutet har emellertid numera bortfallit eftersom det gått mer än två år sedan beslutet fattades. Jag får därför nöja mig med den ytterst allvarliga kritik som ligger i det sagda. Jag förutsätter därvid att polismyndigheten omedelbart ändrar sina rutiner och fortsättningsvis förvarar och vårdar beslagtagna fordon på ett tillfredsställande sätt.

Med dessa uttalanden anser jag mig ha slutbehandlat ärendet. Beslutet aktualiserar emellertid ett problem som polismyndigheterna ofta ställs inför och som bör få en rimlig lösning med beaktande också av de rättssäkerhetsaspekter som gör sig gällande. En kopia av detta beslut bör därför tillställas Justitiedepartementet.

Ärendet avslutas.