JK 2890-98-40

Ebre H avled den 12 juni 1985 och efterlämnade som dödsbodelägare bl.a. brodern, Helge H. Bouppteckningen efter Ebre H registrerades vid Tierps tingsrätt under nr 516/85. Därvid påfördes Helge H arvsskatt med 125 130 kr som han betalade in till staten. Helge H avled senare den 13 april 1991.

Genom ett beslut den 20 augusti 1996 eftergav Tierps tingsrätt med stöd av 56 § lagen (1941:816) om arvs- och gåvoskatt 50 % av den påförda arvsskatten eller 62 565 kr. Beslutet grundades på en ansökan från en person som med stöd av fullmakt från dödsbodelägarna uppgav sig företräda dödsboet efter Helge H. Fullmakterna har senare visat sig vara förfalskade. Tingsrättens beslut expedierades till sökanden och till skattemyndigheten. Denna myndighet betalade ut arvsskattebeloppet jämte ränta om sammanlagt 103 054 kr till det uppgivna ombudet i enlighet med fullmakten.

Den 18 september 1996 ansökte dödsboet, nu företrätt av jur. kand Håkan K, om eftergift av arvsskatt och åberopade vad som nyss nämnts om Ebre och Helge H:s förhållanden. Tingsrätten avvisade den 18 november 1996 ansökan med hänvisning till sitt tidigare beslut i ärendet den 20 augusti 1996.

I februari 1998 skrev dödsboet efter Helge H företrätt av Håkan K till Skattemyndigheten i Uppsala län och yrkade att det eftergivna arvsskattebeloppet skulle betalas ut till dödsboet. Till stöd för ansökan åberopades att skattemyndigheten betalat ut dödsboets medel direkt till det falskeligen uppgivna ombudet. Betalning kunde därför inte anses ha skett med för staten befriande verkan och dödsboet var därför ej betaget sin rätt att utfå sin fordran mot staten.

I ett svar till Håkan K den 22 maj 1998 anförde skattemyndigheten att den redan erlagt arvsskattebeloppet och att den med beaktande av tingsrättens avvisningsbeslut ansåg sig förhindrad att på nytt göra någon utbetalning. Dödsboet erinrades om möjligheten att begära skadestånd av den person som företett de förfalskade fullmakterna eller att vända sig till Justitiekanslern med krav motsvarande arvsskattebeloppet.

Med hänvisning till de förhållanden för vilka här redogjorts ansökte dödsboet genom Håkan K hos Justitiekanslern om skadestånd av staten med ett belopp motsvarande det eftergivna arvsskattebeloppet 62 565 kr jämte ränta eller sammanlagt 103 054 kr. På huvudfordringen har yrkats ränta enligt räntelagens regler.

Till stöd för sitt anspråk har dödsboet anfört, att den omständigheten att skattemyndigheten utbetalat eftergiven arvsskatt jämte ränta till en obehörig mottagare, som vilselett skattemyndigheten om sin behörighet, inte kan påverka dödsboets rätt att utfå sin fordran från staten. Det är staten som vilseletts av det falskeligen uppgivna ombudet och inte såsom skattemyndigheten tycktes mena dödsboet.

Efter remiss har Riksskatteverket (RSV) yttrat sig över dödsboets skadeståndsanspråk. Kammarkollegiet har också fått tillfälle att yttra sig över anspråket. Dödsboet har fått del av ingivna yttranden och har lämnat vissa synpunkter i saken.

Kammarkollegiet har vidare gett in viss ytterligare utredning, bl.a. ett av Svea hovrätt meddelat beslut rörande ett beslut av Tierps tingsrätt den 20 augusti 1996 i ett liknande eftergiftsärende rörande ett annat dödsbo. Hovrätten undanröjde vid sin prövning tingsrättens beslut på grund av domvilla och noterade att det stod dödsboet fritt att ansöka om eftergift av arvsskatten vid tingsrätten.

Justitiekanslern har från Stockholms tingsrätt inhämtat att dom sedermera meddelats i ett brottmål vari åtal väckts för bedrägeri och urkundsförfalskning gentemot Johan S. Åtalet avsåg att denne utkvitterat de medel som tillkom dödsboet efter Helge H. (Stockholms tingsrätt, avd. 13 dom den 24 augusti 1999 i mål B 3622/99). Domen har härefter överklagats till Svea hovrätt som genom dom den 29 oktober 1999 (DB 147 mål B 6794 och B 7205 -99) fastställt tingsrättens dom. Enligt domarna har Johan S ålagts att till dödsboet utge skadestånd med 103 054 kr jämte ränta.

Dödsboet som ombetts yttra sig särskilt över det enskilda anspråk som fastställts genom domarna har anfört att dödsboet inte framställt något enskilt anspråk i brottmålet och att åklagaren utan dödsboets hörande måste ha framställt yrkandet ex officio. Dödsboet har vidhållit sin i ärendet redovisade inställning att kravet på återbetalning av arvsskatt riktas mot staten och inte mot någon annan. Det har förklarat sig berett att avstå från sin fordran enligt domarna till förmån för staten.

Utgångspunkter

Dödsboet har vänt sig till Justitiekanslern sedan den arvsskatt som enligt arvs- och gåvoskattelagens regler rätteligen skulle ha eftergivits och utbetalats till dödsboet efter Helge H i stället betalats ut till en person som uppgett sig företräda dödsboet men därvid åberopat en förfalskad fullmakt.

Dödsboet har självfallet ett högst befogat krav på att återfå den skatt som det lagligen är berättigat till och har framställt sin begäran härom i form av ett krav på skadestånd av staten. Frågan är emellertid om detta är ett riktigt sätt att se på den uppkomna situationen. Ärendet ger i själva verket upphov till ett flertal juridiskt komplicerade frågeställningar vilka jag i det följande i korthet skall söka beröra.

De bestämmelser som dödsboet stöder sitt krav på torde vara reglerna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen enligt vilka staten är skyldig att ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vars fullgörande staten har att svara.

En frågan är emellertid om tingsrätten eller skattemyndigheten vid handläggningen av det aktuella ärendet gjort sig skyldig till något fel som innefattar skadeståndsgrundande vållande och vilken handlingsnorm som i så fall skulle kunna anses ha åsidosatts i ärendet om eftergift och återbetalning av arvsskatten.

I det här fallet har tingsrätten fattat beslut om att efterge arvsskatt efter ansökan härom av en person som uppgett sig företräda dödsboet med stöd av fullmakt som senare visade sig vara falsk. Tingsrätten har inte kontrollerat fullmaktens äkthet.

Förfalskningen av fullmakten har såvitt kan förstås inte kunnat upptäckas på annat sätt än genom en kontroll av dess äkthet antingen genom skriftanalys eller genom en direktkontakt med företrädare för dödsboet. Man kan utgå från förutsättningen att berörda handläggare på tingsrätten varit i god tro. Någon kontroll av fullmakter som ger sken av att vara äkta torde i en sådan situation i praktiken inte ske om inte vederbörande handläggare genom någon särskild omständighet fattar misstankar om att fullmakten kan vara falsk.

Något om den rättsliga regleringen beträffande fullmakt

Regler om fullmakters rättsliga verkan finns i 2 kap.avtalslagen. I lagen gör man skillnad mellan olika typer av fullmakter. Dessa brukar i litteraturen benämnas självständig fullmakt och uppdragsfullmakt (osjälvständig fullmakt). Indelningen i typer medför sedan till viss del olika rättsföljder enligt avtalslagen, (se bl.a. Jan Ramberg, Allmän avtalsrätt 3:e uppl. s 146 f).

En självständig fullmakt, som kan vara både skriftlig och muntlig, är en fullmakt som skall visas för tredje man. Tredje man skall således direkt ur fullmakten kunna sluta sig till vad den innefattar. Uppdragsfullmakt är däremot bara synlig för fullmaktsgivaren och för fullmäktigen. Tredje man har således ingen insyn i vad fullmakten omfattar.

Den förfalskade fullmakt att företräda dödsboet efter Helge H som givits in till tingsrätten är en självständig fullmakt. Grundläggande för reglerna om dessa fullmakter är skillnaden mellan behörighet och befogenhet.

Enligt 10 § avtalslagen blir en fullmaktsgivare bara bunden av rättshandlingar som fullmäktigen företagit inom fullmaktens gränser, d.v.s. inom sin behörighet. Ett behörighetsöverskridande har samma effekt som om en fullmakt överhuvudtaget inte finns, eller, som i den här aktuella situationen, är förfalskad. Fullmaktsgivaren kan trots behörighetsöverskridandet bli bunden av fullmäktigens handlande under vissa omständigheter, t.ex. om han godkänner rättshandlingen i efterhand eller om han har haft nytta av det som presterats, jfr 18 kap. 3 § handelsbalken.

En grundläggande princip i fullmaktsrätten är att fullmäktigen står utanför avtalsförhållandet mellan fullmaktsgivaren och tredje man. Tredje man kan således inte rikta några krav mot fullmäktigen med anledning av avtalet. 25 § avtalslagen utgör ett undantag från denna regel. Enligt det stadgandet är tredje man under vissa omständigheter berättigad till ersättning från fullmäktigen om det skulle visa sig att fullmaktsgivaren inte blir bunden av det av fullmäktigen ingångna avtalet.

Den uppgivna fullmaktsgivaren är alltså som regel inte bunden av rättshandlingen om tredje man presterar till en falsk fullmäktig. Därför lider han inte heller någon skada. Skadan drabbar istället tredje man, i enlighet med 25 § avtalslagen, jfr till det här anförda också Hugo Tiberg, Mellanmansrätt, 8:e uppl. s. 40 ff.

Slutsatser av fullmaktsreglerna

De här anförda reglerna ur fullmaktsläran leder till slutsatsen att staten inte kan åberopa betalningen till den falske fullmäktigen. Rätten för dödsboet efter Helge H att få eftergiven arvsskatt utbetald till sig påverkas således inte av att skattemyndigheten redan betalt motsvarande belopp till en fullmäktig som i efterhand har visat sig sakna rätt att företräda dödsboet.

Det får vidare med ledning av hovrättens beslut i ett domvillobesvärsärende i ett liknande fall konstateras att det begåtts ett fel då eftergiftsbeslutet meddelades på ansökan av den falske fullmäktigen. Felet innefattar emellertid inte något vållande gentemot dödsboet utan är närmast en intern fråga för staten om vilka kontrollåtgärder som ter sig rimliga att vidta då rättshandlingar i omsättningens intresse måste vidtas med hjälp av fullmakt. Som nämnts har heller inte det inträffade lett till någon slutlig skada för dödsboet eftersom det civilrättsligt har kvar sin fordran på betalning av statsverket.

Det sist anförda leder mig till bedömningen att det inte är en fråga som kan få sin lösning inom ramen för en skadeståndsrättslig prövning.

Skattemyndighetens handläggning

Jag saknar därmed egentligen anledning att närmare gå in på frågan om skattemyndigheten gjort något fel och brustit i aktsamhet då den utan att kontrollera några behörighetshandlingar (som i och för sig varit falska) betalat ut ett så stort belopp som det var fråga om via postgiro och inte via postanvisning. En utkvittering på posten hade ju erbjudit ytterligare ett tillfälle att kontrollera fullmaktshandlingen m.m.

Det fanns emellertid i detta hänseende inga bindande föreskrifter utan endast de rekommendationer som RSV utfärdat (RSV Du 1988:6) i ämnet. Det skulle i och för sig kunna hävdas att en omsorgsfull handläggning - då någon kontroll av behörighetshandlingar inte torde ha varit praktiskt möjligt hos skattemyndigheten - i vart fall borde ha innefattat att utbetalning skett via utbetalningskort ställt direkt till dödsboet.

Det är enligt min mening närmast en sak för Riksskatteverket att bedöma vilket sätt för verkställande av betalning som i fortsättningen bör tillämpas och om det i ljuset av vad som inträffat i detta ärende kan finnas anledning att skärpa tillämpade rutiner för utbetalning av större belopp.

Jag har så långt ansett mig kunna konstatera att det inte går att lösa den uppkomna situationen genom att betala ut ett skadestånd. Hur skall dödsboet då kunna ersättas?

Kan skattemyndigheten betala igen?

En förutsättning för att skattemyndigheten skall vara skyldig att betala ut eftergiven skatt till ett dödsbo är att det föreligger en sådan skyldighet enligt arvs- och gåvoskattelagen.

Av 56 § 2 st denna lag framgår att fråga om eftergift av fastställd skatt upptages efter därom skriftligen gjord framställning av den underrätt eller skattemyndighet, som meddelat beslut i skatteärendet. Sedan beslut fattats om återbetalning skall skattebeloppet betalas till dödsboet av skattemyndigheten enligt 61 § AGL. För att skattemyndigheten skall vara skyldig att betala ut det begärda beloppet till dödsboet krävs således ett beslut härom från tingsrätten.

Eftersom dödsboets efter Helge H egen ansökan om förnyad utbetalning avvisats av tingsrätten skulle en tänkbar möjlighet till ny betalning vara att det i efterhand kan godkänna det materiellt riktiga beslutet av tingsrätten om eftergift av arvsskatt från den 20 augusti 1996. Dödsboet har i och för sig också förklarat sig berett att i efterhand godkänna tingsrättens beslut om återbetalning den 20 augusti 1996, alltså en typ av partiellt godkännande av fullmäktigens åtgärder som innefattar själva ansökan om eftergift av arvsskatten men inte rätten att uppbära återbetalade medel.

Inte heller detta tycks dock vara en framkomlig väg. Högsta domstolen har nämligen i rättsfallet NJA 1990 s 460 bedömt en snarlik situation. I det fallet ville ett bolag i efterhand godkänna en obehörig fullmäktigs ansökan om återvinning av stämpelskatt. Högsta domstolens majoritet uttalade:

"Emellertid är det utrett att Anders O i själva verket gjort ansökan enbart i eget intresse, på grund av en förfalskad fullmakt och som led i ett brottsligt förfarande riktat i första hand mot staten. Denna ansökan bör, trots godkännandet, inte kunna ligga till grund för ett beslut om återfående av stämpelskatt. Som HovR:n funnit skall därför inskrivningsmyndighetens beslut undanröjas."

I enlighet med den bedömning som Högsta domstolen gjort får det anses att dödsboet efter Helge H inte i efterhand kan godkänna tingsrättens beslut om eftergift av arvsskatt från den 20 augusti 1996. Mot denna bakgrund kan inte heller skattemyndigheten anses i och för sig vara skyldig att på ansökan av dödsboet ånyo återbetala den arvsskatt som eftergivits genom nämnda beslut.

Domvillobesvär

En ytterligare möjlighet som kan övervägas är om tingsrättens eftergiftsbeslut kan angripas genom domvillobesvär. Svea hovrätt har som nämnts i ett beslut den 19 juli 1999 i ett ärende där omständigheterna varit exakt desamma (frånsett att dödsboet varit ett annat) noterat att åtal väckts mot den uppgivne fullmäktigen med yrkande om ansvar för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. Hovrätten fann vidare att det i det målet aktuella boet inte genom någon behörig företrädare hade ansökt om eftergift av arvsskatt i ärendet. Hovrätten konstaterade därför att domvilla förekommit i ärendet, undanröjde tingsrättens beslut samt konstaterade att det stod dödsboet fritt att vid tingsrätten ansöka om eftergift av arvsskatt.

Det nu anförda ger enligt min mening tillräckligt stöd för bedömningen att också det eftergiftsbeslut som är aktuellt i detta ärende och som rört dödsboet efter Helge H varit behäftat med sådant fel att det kunnat angripas genom klagan över domvilla.

Dödsboet har emellertid inte tidigare gjort detta. Jag har i detta läge övervägt om det borde krävas av dödsboet att det först söker uttömma möjligheterna att nu angripa beslutet genom extraordinärt rättsmedel. På grund av gällande frister och den osäkerhet som får anses råda om utgångspunkten för deras beräkning (jfr 59 kap. 2 § rättegångsbalken) framstår det inte som helt säkert att en sådan talan nu skulle kunna tas upp till prövning av hovrätten. Det har ju gått flera år sedan tingsrättens beslut.

Om beslutet inte visar sig kunna angripas genom domvillobesvär skulle det tydligen återstå för dödsboet att genom stämning av staten vid allmän domstol söka få gehör för en talan som gick ut på att staten hade att infria sin skyldighet att återbetala arvsskatt enligt arvs och gåvoskattelagen. Det är emellertid också osäkert i vad mån en sådan talan skulle kunna få bifall då det ju finns en särskild ordning anvisad för hur arvsskatt efter ansökan därom kan efterges och återbetalas. Att staten inte skulle vilja infria sina skyldigheter enligt arvs- och gåvoskattelagen är uppenbarligen en situation som inte ansetts behöva regleras eller eljest kunnat förutses.

En sista möjlighet som jag övervägt är att hos regeringen ansöka om att dödsboet ex gratia erhöll betalning för sin fordran.

Sammanfattande slutsatser

Jag har för min del dragit slutsatsen att det ur dödsboets synvinkel vore i hög grad otillfredsställande att det skulle tvingas stämma staten för att komma till sin rätt. Att besvära regeringen med frågan tycks mig heller inte oundgängligen nödvändigt.

Justitiekanslern kan inte ge en myndighet direktiv om hur den bör förfara i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild (jfr 11 kap. 7 § regeringsformen). Jag har emellertid ansett mig oförhindrad att i den uppkomna situationen samråda med företrädare för Riksskatteverket som har processbehörighet inom skatte- och exekutionsområdet och som skulle ha att företräda staten i händelse av en tvist om saken vid domstol. Verket har vid dessa underhandskontakter förklarat sig berett att medverka till att saken får en lösning utom rätta genom att en uppgörelse i godo träffas med dödsboet. Verket skulle därvid ombesörja att betalning erlades mot att dödsboet för sin del överlät sin fordran på skadestånd mot fullmäktigen till staten och uttryckligen avstod från den teoretiskt tänkbara möjligheten att efter domvillobesvär framtvinga ett nytt återbetalningsbeslut av tingsrätten.

Statens skuld till dödsboet uppgick ursprungligen till 62 565 kr motsvarande det eftergivna skattebeloppet. Vid tiden för ansökan om återbetalning hade beloppet som nämnts växt till 103 054 kr. Det synes rimligt att ytterligare ränta utges på det ursprungliga beloppet i enlighet med reglerna om beräkning av ränta på eftergiven arvsskatt i 61 a § arvs- och gåvoskattelagen. Det torde få ankomma på Riksskatteverket eller berörd skattemyndighet att beräkna exakt vilket belopp dödsboet är berättigat till.

Med detta anser jag mig för min del ha uttömt möjligheterna att tillgodose dödsboets berättigade anspråk och överlämnar åt Riksskatteverket och dödsboet att överväga möjligheten att träffa en uppgörelse enligt vad som här har föreslagits.

Ärendet är därmed för Justitiekanslerns vidkommande avslutat.