JK 3086-14-40

Bakgrund

Sthlm-Dahabsh (D SH) Kommanditbolag – fortsättningsvis Sthlm-Dahabsh KB – bedriver verksamhet som består i att förmedla penningöverföringar från Sverige till andra länder.

I samband med en förundersökning som avsåg misstanke om bokföringsbrott m.m. i Sthlm-Dahabsh KB:s verksamhet framställde en åklagare vid Ekobrottsmyndigheten den 31 maj 2010 ett yrkade kvarstad på så mycket av Sthlm-Dahabsh KB:s egendom att en företagsbot om 1 000 000 kr skulle kunna täckas vid utmätning. Den 4 juni 2010 förordnade Solna tingsrätt om kvarstad i enlighet med åklagarens yrkande. Beslutet verkställdes av Kronofogdemyndigheten den 8 juni 2010.

I en dom den 18 mars 2011 ålade Solna tingsrätt Sthlm-Dahabsh KB en företagsbot om 150 000 kr. I samband därmed förordnade tingsrätten om fortsatt kvarstad på så mycket av bolagets egendom att företagsboten på 150 000 kr kunde antas bli täckt vid utmätning. Beslutet om kvarstad i övrigt hävdes. Två företrädare för bolaget dömdes samtidigt för bl.a. bokföringsbrott till villkorlig dom i förening med samhällstjänst.

Efter överklagande ändrade Svea hovrätt genom dom den 27 mars 2012 tingsrättens beslut om företagsbot på så sätt att det belopp som Sthlm-Dahabsh KB skulle betala bestämdes till 500 000 kr. Det som tingsrätten hade förordnat om kvarstad skulle, enligt hovrättens dom, bestå.

I november 2013 kontaktade företrädare för Sthlm-Dahabsh KB Kronofogdemyndigheten med en begäran om att verkställigheten av kvarstadsbeslutet den 4 juni 2010 skulle upphävas i samma utsträckning som tingsrätten beslutat i domen den 18 mars 2011. Sedan en kopia av den nämnda domen hade givits in till Kronofogdemyndigheten upphävdes kvarstaden och överskjutande belopp (850 000 kr) jämte ränta betalades ut till Sthlm-Dahabsh.

Anspråket

Sthlm-Dahabsh KB har begärt skadestånd av staten med 420 483 kr på den grunden att Solna tingsrätt, Ekobrottsmyndigheten och Kronofogdemyndigheten vid handläggningen av kvarstadsfrågan har gjort sig skyldiga till fel och försummelser som lett till ekonomisk skada för bolaget. Bolaget har åberopat bl.a. följande.

Det har ålegat tingsrätten och/eller Ekobrottsmyndigheten att informera Kronofogdemyndigheten om den ändring av kvarstadsbeslutet som tingsrättens dom den 18 mars 2011 innebar, men så har inte skett. Vidare har det ålegat Kronofogdemyndigheten att – med utgångspunkt i information som faktiskt lämnats, bl.a. från Sthlm-Dahabsh KB, på eget initiativ häva kvarstaden. Genom underlåtenheten att omedelbart häva kvarstaden har denna kommit att bestå under alltför lång tid, vilket medfört ekonomisk skada för bolaget.

Till följd av kvarstaden sänktes Sthlm-Dahabsh KB:s kredit hos ett samarbetande företag från 500 000 till 250 000 US-dollar. Detta ledde till att 200 kunder per år lämnade Sthlm-Dahabsh KB eftersom bolaget inte längre kunde garantera lika snabba penningöverföringar som tidigare. De förlorade kunderna överförde i genomsnitt 20 000 kr per år. Provisionen på varje uppdrag uppgick till fem procent och den uteblivna provisionen under åren 2010–2013 till totalt 692 000 kr. Med utgångspunkt i en nettovinst på 30 procent innebär det att den ekonomiska skadan för Sthlm-Dahabsh KB i den delen kan beräknas till 207 600 kr.

Om Sthlm-Dahabsh KB hade kunnat disponera de 850 000 kr som felaktigt var belagda med kvarstad under tiden den 5 juni 2010 – 26 november 2013 så hade beloppet kunnat förräntas till en genomsnittlig räntesats som i vart fall motsvarar statslåneräntan med tillägg av tre procentenheter. Sammantaget innebär det att bolaget har gått miste om ränteintäkter på 112 883 kr efter avdrag för den (blygsamma) räntekompensation som utbetalats i samband med att kvarstaden hävdes.

Sthlm-Dahabsh KB har rätt till ersättning för den ekonomiska skada som bolaget drabbats av enligt beskrivningen ovan. Därutöver begär bolaget ersättning för, som Justitiekanslern har uppfattat det, ideell skada med 50 000 kr.

Utredningen i övrigt

Solna tingsrätt, Kronofogdemyndigheten respektive Ekobrottsmyndigheten har yttrat sig över anspråket och därvid anfört i huvudsak följande.

Solna tingsrätt, genom lagmannen MH:

Rättslig reglering m.m. Beslut om upphävande av säkerhetsåtgärd går genast i verkställighet, dvs, det gäller genast (17:14 2 st. punkt 4 RB). Domstolens underrättelseskyldighet i fråga om domar och beslut i brottmål re­gleras i huvudsak i förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål m.m. I den förordningen finns inte några bestämmelser i fråga om underrättelse om beslut om kvarstad. I förordningen (1981:967) om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndig­heten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse finns vissa bestämmelser, som dock begränsas till beslut om kvarstad och upphävande av sådana beslut på registrerat skepp, luftfartyg, fast egendom eller patent m.m. Däremot saknas även i den förordningen reglering av domstols underrättelse­skyldighet i fråga om kvarstad när det inte handlar om sådan specifik egendom. Det finns dock anledning att också nämna 8 § i den nämnda förordningen som enligt sin rubrik rör inhibition. I bestämmelsen anges att om en domstol har för­ordnat att en exekutionstitel tills vidare inte får verkställas, ska domstolen samma dag sända en kopia av beslutet till Kronofogdemyndigheten. Detta gäller också i fråga om senare beslut av betydelse för verkställigheten. I en tidigare lydelse angavs att underrättelsen skulle ske till "kronofogdemyndigheten i regionen eller annan kronofogdemyndighet som enligt uppgift i målet handlägger mål om verkställighet av exekutionstiteln". I en handbok som Domstolsverket tillhandahåller för expediering av domar och beslut i brottmål anges att domstolen, om den häver ett beslut om kvarstad, omedelbart ska underrätta det lokalkontor hos Kronofogdemyndigheten som har verkställt eller haft att verkställa beslutet i fråga. Lämpligen bör enligt hand­boken underrättelse ske både per telefon och genom att en kopia av beslutet sänds till det berörda lokalkontoret (Expedieringshandboken 27.6). En i huvud­sak likalydande skrivning om expediering av beslut varigenom kvarstad hävs är intagen i de handböcker som gäller handläggning av brottmål samt expediering i tvistemål. Det är dock inte i någon av dessa handböcker angivet vad denna underrättelseskyldighet grundas på. Det kan också framhållas att i den handbok som gäller expediering i hovrätt är inte någon motsvarande passus intagen. Tingsrättens hantering av kvarstadsfrågan i det aktuella målet Tingsrätten beslutade den 4 juni 2010, på yrkande av åklagaren, om kvarstad på så mycket av kommanditbolagets egendom att en företagsbot om 1 000 000 kr kunde antas bli täckt vid utmätning. Tingsrätten meddelade dom i målet den 18 mars 2011 och beslutade i domen att beslutet om kvarstad skulle bestå men med den begränsningen att kvarstaden endast skulle omfatta så mycket av komman­ditbolagets egendom att en företagsbot om 150 000 kr kunde antas bli täckt vid utmätning. Tingsrätten hävde beslutet om kvarstad i övrigt. Domen, innehål­lande beslutet att kvarstaden delvis hävdes, expedierades, enligt dagboksbladet, bl.a. till Kronofogdemyndigheten. Det framgår dock inte av dagboksbladet till vilken enhet eller instans inom Kronofogdemyndigheten underrättelsen gjordes. Som s.k. extern mottagare i vårt målhanteringssystem Vera har dock angetts Kronofogdemyndigheten i Visby, varför det finns anledning att tro att expedie­ring skett dit, s.k. skärmdump utvisande gjorda expedieringar i Vera bifogas. Bedömning Som ovan angetts gäller ett beslut om upphävande av kvarstad omedelbart. Om beslut, varigenom kvarstad beviljats, hävs ska också verkställighetsåtgärderna hä­vas. För att detta ska ske krävs emellertid att kronofogdemyndigheten underrät­tas om att beslutet hävts. När domstolen beviljar en begäran om kvarstad är det den part som har ansökt om åtgärden som ska vidarebefordra beslutet till Kronofogdemyndigheten för verkställighet. Domstolen har alltså inte någon skyldighet att underrätta Krono­fogdemyndigheten om beslutet. Endast om domstolen självmant skulle besluta om kvarstad föreligger en sådan underrättelseskyldighet. I linje med vad som gäller vid beslut om beviljande av kvarstad är enligt tingsrät­tens mening det mest naturliga att det är parterna som också har att vidarebe­fordra beslut om hävande av kvarstaden till Kronofogdemyndigheten. Den part som har ansökt om åtgärden och begärt verkställighet av beslutet bör ha ett an­svar för att underrätta den verkställande myndigheten när beslutet inte längre gäller. Även svaranden, i detta fall kommanditbolaget, som har det största intres­set av att verkställigheten upphör, kan underrätta Kronofogdemyndigheten om att beslutet upphävts. Att domstolen skulle ha att underrätta Kronofogdemyn­digheten om att beslutet upphävts förefaller däremot mera långsökt. Stöd för en sådan bedömning, att det alltså inte åligger domstolen att underrätta Kronofog­demyndigheten om sitt hävningsbeslut, finns bl.a. i doktrinen, i vart fall när det gäller hävande av kvarstad i tvistemål. Gregow, Kvarstad och andra säkerhetsåt­gärder enligt 15 kap.rättegångsbalken, 1 uppl. 2014 s. 200. Frågan är dock hur man ska förhålla sig till anvisningarna i de handböcker för tingsrätt som Domstolsverket tillhandahåller och vari det anges att domstolen ska underrätta Kronofogdemyndigheten om ett beslut om kvarstad hävs. Även om något lagstöd för underrättelseskyldigheten inte har angetts ligger det nära till hands att anta att man har tagit fasta på bestämmelsen i 8 5 förordningen (1981:967) om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndigheten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse. Bestämmelsen i fråga rör emellertid enligt sin lydelse beslut om inhibition, genom vilka domstol har för­ordnat att en exekutionstitel tills vidare inte får verkställas. Enligt tingsrättens mening är det mycket tveksamt om ett beslut om hävande av kvarstad alls om­fattas av denna underrättelseskyldighet. Även om beslut om hävande av kvarstad skulle omfattas av den nyss nämnda bestämmelsen synes den i handböckerna intagna skrivningen om hur underrät­telsen ska ske vara hänförlig till en tidigare lydelse av den ovan nämnda bestäm­melsen. I handböckerna anges nämligen att underrättelse ska ske till det lokal­kontor hos Kronofogdemyndigheten som har verkställt eller haft att verkställa beslutet i fråga. I bestämmelsens nuvarande lydelse anges emellertid endast att underrättelse ska ske till Kronofogdemyndigheten. Som angivits ovan expedie­rade tingsrätten domen, vari beslutet om delvis hävande av kvarstaden var inta­get, till Kronofogdemyndigheten. Tingsrätten måste därigenom, om det förelig­ger en sådan underrättelseskyldighet som handböckerna anger, ha fullgjort skyl­digheten i fråga. Sammanfattningsvis vill jag anföra följande. Jag är tveksam till om tingsrätten över huvud taget varit skyldig att underrätta Kronofogdemyndigheten om beslu­tet att delvis häva kvarstaden. Om tingsrätten haft en sådan skyldighet har den fullgjorts genom att domen har expedierats till Kronofogdemyndigheten. Under alla förhållanden måste kommanditbolaget, genom att inte själv underrätta Kro­nofogdemyndigheten om att kvarstaden delvis hävts, anses ha varit i sådan mån medvållande till sin eventuella skada att något skadestånd inte ska utgå. De anvisningar som finns i Domstolsverkets handböcker när det gäller underrät­telse om beslut om kvarstad och hävande av sådana beslut är enligt min mening otillräckliga och oklara. Det kan också befaras att de i någon mån inte är helt rättvisande. Jag har därför påtalat behovet av en översyn av anvisningarna. Jag har också initierat en genomgång av de rutiner som vi har på tingsrätten när det gäller expediering av beslut om kvarstad. Avslutningsvis vill jag göra följande anmärkning. Bolagets framställning är något motsägelsefull i vad som läggs tingsrätten till last som skadeståndsgrundande vål­lande. Skrivningen […] i framställningen ger intryck av att bolaget grundar sitt anspråk på en bristfällig eller utebliven expediering av domen den 18 mars 2011. Andra delar av framställningen tyder dock på att bolaget menar att tings­rätten också varit försumlig i sitt beslutsfattande […]. För säkerhets skull vill tingsrätten därför tillägga att det bestrids att det har förekommit något sådant skadeståndsgrundande fel eller någon försummelse under tingsrättens handläggning av målet. Nämnas kan att Svea hovrätt den 23 juni 2010 i mål nr Ö 5035-10 avslog bolagets över­klagande av tingsrättens kvarstadsbeslut den 4 juni samma år. Det är alltså tingsrättens uppfattning att kommanditbolaget inte bör tillerkännas något skadestånd med anledning av den handläggning som skett här.

Rättslig reglering m.m.

Beslut om upphävande av säkerhetsåtgärd går genast i verkställighet, dvs, det gäller genast (17:14 2 st. punkt 4 RB).

Domstolens underrättelseskyldighet i fråga om domar och beslut i brottmål re­gleras i huvudsak i förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål m.m. I den förordningen finns inte några bestämmelser i fråga om underrättelse om beslut om kvarstad.

I förordningen (1981:967) om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndig­heten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse finns vissa bestämmelser, som dock begränsas till beslut om kvarstad och upphävande av sådana beslut på registrerat skepp, luftfartyg, fast egendom eller patent m.m. Däremot saknas även i den förordningen reglering av domstols underrättelse­skyldighet i fråga om kvarstad när det inte handlar om sådan specifik egendom. Det finns dock anledning att också nämna 8 § i den nämnda förordningen som enligt sin rubrik rör inhibition. I bestämmelsen anges att om en domstol har för­ordnat att en exekutionstitel tills vidare inte får verkställas, ska domstolen samma dag sända en kopia av beslutet till Kronofogdemyndigheten. Detta gäller också i fråga om senare beslut av betydelse för verkställigheten. I en tidigare lydelse angavs att underrättelsen skulle ske till "kronofogdemyndigheten i regionen eller annan kronofogdemyndighet som enligt uppgift i målet handlägger mål om verkställighet av exekutionstiteln".

I en handbok som Domstolsverket tillhandahåller för expediering av domar och beslut i brottmål anges att domstolen, om den häver ett beslut om kvarstad, omedelbart ska underrätta det lokalkontor hos Kronofogdemyndigheten som har verkställt eller haft att verkställa beslutet i fråga. Lämpligen bör enligt hand­boken underrättelse ske både per telefon och genom att en kopia av beslutet sänds till det berörda lokalkontoret (Expedieringshandboken 27.6). En i huvud­sak likalydande skrivning om expediering av beslut varigenom kvarstad hävs är intagen i de handböcker som gäller handläggning av brottmål samt expediering i tvistemål. Det är dock inte i någon av dessa handböcker angivet vad denna underrättelseskyldighet grundas på. Det kan också framhållas att i den handbok som gäller expediering i hovrätt är inte någon motsvarande passus intagen.

Tingsrättens hantering av kvarstadsfrågan i det aktuella målet

Tingsrätten beslutade den 4 juni 2010, på yrkande av åklagaren, om kvarstad på så mycket av kommanditbolagets egendom att en företagsbot om 1 000 000 kr kunde antas bli täckt vid utmätning. Tingsrätten meddelade dom i målet den 18 mars 2011 och beslutade i domen att beslutet om kvarstad skulle bestå men med den begränsningen att kvarstaden endast skulle omfatta så mycket av komman­ditbolagets egendom att en företagsbot om 150 000 kr kunde antas bli täckt vid utmätning. Tingsrätten hävde beslutet om kvarstad i övrigt. Domen, innehål­lande beslutet att kvarstaden delvis hävdes, expedierades, enligt dagboksbladet, bl.a. till Kronofogdemyndigheten. Det framgår dock inte av dagboksbladet till vilken enhet eller instans inom Kronofogdemyndigheten underrättelsen gjordes. Som s.k. extern mottagare i vårt målhanteringssystem Vera har dock angetts Kronofogdemyndigheten i Visby, varför det finns anledning att tro att expedie­ring skett dit, s.k. skärmdump utvisande gjorda expedieringar i Vera bifogas.

Bedömning

Som ovan angetts gäller ett beslut om upphävande av kvarstad omedelbart. Om beslut, varigenom kvarstad beviljats, hävs ska också verkställighetsåtgärderna hä­vas. För att detta ska ske krävs emellertid att kronofogdemyndigheten underrät­tas om att beslutet hävts.

När domstolen beviljar en begäran om kvarstad är det den part som har ansökt om åtgärden som ska vidarebefordra beslutet till Kronofogdemyndigheten för verkställighet. Domstolen har alltså inte någon skyldighet att underrätta Krono­fogdemyndigheten om beslutet. Endast om domstolen självmant skulle besluta om kvarstad föreligger en sådan underrättelseskyldighet.

I linje med vad som gäller vid beslut om beviljande av kvarstad är enligt tingsrät­tens mening det mest naturliga att det är parterna som också har att vidarebe­fordra beslut om hävande av kvarstaden till Kronofogdemyndigheten. Den part som har ansökt om åtgärden och begärt verkställighet av beslutet bör ha ett an­svar för att underrätta den verkställande myndigheten när beslutet inte längre gäller. Även svaranden, i detta fall kommanditbolaget, som har det största intres­set av att verkställigheten upphör, kan underrätta Kronofogdemyndigheten om att beslutet upphävts. Att domstolen skulle ha att underrätta Kronofogdemyn­digheten om att beslutet upphävts förefaller däremot mera långsökt. Stöd för en sådan bedömning, att det alltså inte åligger domstolen att underrätta Kronofog­demyndigheten om sitt hävningsbeslut, finns bl.a. i doktrinen, i vart fall när det gäller hävande av kvarstad i tvistemål. Gregow, Kvarstad och andra säkerhetsåt­gärder enligt 15 kap.rättegångsbalken, 1 uppl. 2014 s. 200.

Frågan är dock hur man ska förhålla sig till anvisningarna i de handböcker för tingsrätt som Domstolsverket tillhandahåller och vari det anges att domstolen ska underrätta Kronofogdemyndigheten om ett beslut om kvarstad hävs. Även om något lagstöd för underrättelseskyldigheten inte har angetts ligger det nära till hands att anta att man har tagit fasta på bestämmelsen i 8 5 förordningen (1981:967) om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndigheten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse. Bestämmelsen i fråga rör emellertid enligt sin lydelse beslut om inhibition, genom vilka domstol har för­ordnat att en exekutionstitel tills vidare inte får verkställas. Enligt tingsrättens mening är det mycket tveksamt om ett beslut om hävande av kvarstad alls om­fattas av denna underrättelseskyldighet.

Även om beslut om hävande av kvarstad skulle omfattas av den nyss nämnda bestämmelsen synes den i handböckerna intagna skrivningen om hur underrät­telsen ska ske vara hänförlig till en tidigare lydelse av den ovan nämnda bestäm­melsen. I handböckerna anges nämligen att underrättelse ska ske till det lokal­kontor hos Kronofogdemyndigheten som har verkställt eller haft att verkställa beslutet i fråga. I bestämmelsens nuvarande lydelse anges emellertid endast att underrättelse ska ske till Kronofogdemyndigheten. Som angivits ovan expedie­rade tingsrätten domen, vari beslutet om delvis hävande av kvarstaden var inta­get, till Kronofogdemyndigheten. Tingsrätten måste därigenom, om det förelig­ger en sådan underrättelseskyldighet som handböckerna anger, ha fullgjort skyl­digheten i fråga.

Sammanfattningsvis vill jag anföra följande. Jag är tveksam till om tingsrätten över huvud taget varit skyldig att underrätta Kronofogdemyndigheten om beslu­tet att delvis häva kvarstaden. Om tingsrätten haft en sådan skyldighet har den fullgjorts genom att domen har expedierats till Kronofogdemyndigheten. Under alla förhållanden måste kommanditbolaget, genom att inte själv underrätta Kro­nofogdemyndigheten om att kvarstaden delvis hävts, anses ha varit i sådan mån medvållande till sin eventuella skada att något skadestånd inte ska utgå.

De anvisningar som finns i Domstolsverkets handböcker när det gäller underrät­telse om beslut om kvarstad och hävande av sådana beslut är enligt min mening otillräckliga och oklara. Det kan också befaras att de i någon mån inte är helt rättvisande. Jag har därför påtalat behovet av en översyn av anvisningarna. Jag har också initierat en genomgång av de rutiner som vi har på tingsrätten när det gäller expediering av beslut om kvarstad.

Avslutningsvis vill jag göra följande anmärkning. Bolagets framställning är något motsägelsefull i vad som läggs tingsrätten till last som skadeståndsgrundande vål­lande. Skrivningen […] i framställningen ger intryck av att bolaget grundar sitt anspråk på en bristfällig eller utebliven expediering av domen den 18 mars 2011. Andra delar av framställningen tyder dock på att bolaget menar att tings­rätten också varit försumlig i sitt beslutsfattande […]. För säkerhets skull vill tingsrätten därför tillägga att det bestrids att det har förekommit något sådant skadeståndsgrundande fel eller någon försummelse under tingsrättens handläggning av målet. Nämnas kan att Svea hovrätt den 23 juni 2010 i mål nr Ö 5035-10 avslog bolagets över­klagande av tingsrättens kvarstadsbeslut den 4 juni samma år.

Det är alltså tingsrättens uppfattning att kommanditbolaget inte bör tillerkännas något skadestånd med anledning av den handläggning som skett här.

Ekobrottsmyndigheten, genom generaldirektören EF:

Dahabsh har […] angivit att bolaget räknade med att åter­betalning skulle ske men att man — när återbetalningen inte skedde — trodde att det berodde på överklagandet av företagsboten. Det var därför Dahabsh kontaktade Kronofogden först i juli 2012 för att förmå myndigheten att verkställa innehållet i domstolarnas domar. När så nu inte skedde menar Dahabsh att det är Ekobrottsmyndigheten i första hand som bär ansvaret för den uppkomna situationen eftersom det är Ekobrottsmyndigheten som ansökt om kvarstad och begärt verkställighet hos Kronofogden. Det bör här noteras att den av sökanden hänvisade bestämmelsen i 32 § förundersökningskungörelsen inte är tillämplig i aktuellt fall. Bestämmelsen avser situationen då en åklagare i tiden innan tingsrättens beslut om kvarstad lämnat ett s.k. förbudsmeddelande till annan person. I nu aktuellt ärende blir det tydligt att det saknas en författningsreglering som ger en klar vägledning i frågan om vilken myndighet som har ansvaret i en situation som denna. Av Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens gemensamma handbok om Förverkande m.m. från december 2010, sid 41, och Åklagarmyndighetens RättsPM 2012:9, Förvar och kvarstad, sid 21, framgår dels att åklagare inte förfogar över ett beslut om kvarstad, dels att om domstolen upphäver ett tidigare meddelat beslut om kvarstad är det domstolen som underrättar Kronofogden om beslutet. Se utdrag av bifogade interna dokument, bilaga 2. Ekobrottsmyndigheten kan mot bakgrund av det nu sagda inte komma till annan slutsats än att myndigheten inte har en underrättelseskyldighet i en situation som denna och att — när domstol ändrat ett tidigare beslut om kvarstad — myndigheten inte förfogar över beslutet om kvarstad. Mot bakgrund av hur detta ärende hanterats och att det synes finnas en brist i samordning av rutiner mellan de olika myndigheterna står det klart att det finns ett behov av en tydligare reglering av liknande situationer. Frågan om någon viss myndighet är skadeståndsskyldig ska enligt Ekobrottsmyndighetens uppfattning avgöras utifrån skadeståndslagens reglering om fel eller försummelse. Som framgått ovan är det inte tillräckligt för skadeståndsansvar att en myndighet har gjort fel vid bedömning av en rättsfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande om det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Det är endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar som anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vare sig Ekobrottsmyndighetens roll i händelseförloppet eller det underlag som presenterats i detta ärende ger skäl till uppfattningen att Ekobrottsmyndighetens handläggning har innefattat en sådan skadeståndsgrundande brist som medför rätt till ersättning.

Dahabsh har […] angivit att bolaget räknade med att åter­betalning skulle ske men att man — när återbetalningen inte skedde — trodde att det berodde på överklagandet av företagsboten. Det var därför Dahabsh kontaktade Kronofogden först i juli 2012 för att förmå myndigheten att verkställa innehållet i domstolarnas domar.

När så nu inte skedde menar Dahabsh att det är Ekobrottsmyndigheten i första hand som bär ansvaret för den uppkomna situationen eftersom det är Ekobrottsmyndigheten som ansökt om kvarstad och begärt verkställighet hos Kronofogden.

Det bör här noteras att den av sökanden hänvisade bestämmelsen i 32 § förundersökningskungörelsen inte är tillämplig i aktuellt fall. Bestämmelsen avser situationen då en åklagare i tiden innan tingsrättens beslut om kvarstad lämnat ett s.k. förbudsmeddelande till annan person.

I nu aktuellt ärende blir det tydligt att det saknas en författningsreglering som ger en klar vägledning i frågan om vilken myndighet som har ansvaret i en situation som denna.

Av Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens gemensamma handbok om Förverkande m.m. från december 2010, sid 41, och Åklagarmyndighetens RättsPM 2012:9, Förvar och kvarstad, sid 21, framgår dels att åklagare inte förfogar över ett beslut om kvarstad, dels att om domstolen upphäver ett tidigare meddelat beslut om kvarstad är det domstolen som underrättar Kronofogden om beslutet. Se utdrag av bifogade interna dokument, bilaga 2.

Ekobrottsmyndigheten kan mot bakgrund av det nu sagda inte komma till annan slutsats än att myndigheten inte har en underrättelseskyldighet i en situation som denna och att — när domstol ändrat ett tidigare beslut om kvarstad — myndigheten inte förfogar över beslutet om kvarstad.

Mot bakgrund av hur detta ärende hanterats och att det synes finnas en brist i samordning av rutiner mellan de olika myndigheterna står det klart att det finns ett behov av en tydligare reglering av liknande situationer.

Frågan om någon viss myndighet är skadeståndsskyldig ska enligt Ekobrottsmyndighetens uppfattning avgöras utifrån skadeståndslagens reglering om fel eller försummelse.

Som framgått ovan är det inte tillräckligt för skadeståndsansvar att en myndighet har gjort fel vid bedömning av en rättsfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande om det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Det är endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar som anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Vare sig Ekobrottsmyndighetens roll i händelseförloppet eller det underlag som presenterats i detta ärende ger skäl till uppfattningen att Ekobrottsmyndighetens handläggning har innefattat en sådan skadeståndsgrundande brist som medför rätt till ersättning.

Kronofogdemyndigheten, genom verksjuristen JA:

Kronofogdemyndigheten (Kronofogden) har den 8 juni 2010 verkställt Solna tingsrätts kvarstadsbeslut den 4 juni 2010 genom att belägga ett belopp om 1 000 000 kr med kvarstad. Kronofogden har i november 2013 fått information om att tingsrättens beslut ändrats och då upphävt kvarstaden i enlighet med ändringen. Om innehållet i en exekutionstitel som gäller kvarstad ändras ska verkställigheten omedelbart anpassas till ändringens omfattning, se 3 kap 22 § utsökningsbalken. Kronofogden är dock inte skyldig att ex officio hålla reda på ändringar i en exekutionstitel, utan det ankommer i första hand på svaranden att underrätta Kronofogden om ändringen. Kronofogden kan emellertid självmant ta reda på utgången av ett visst mål, om det finns anledning därtill (Walin m.fl., Utsökningsbalken, En kommentar, fjärde uppl., s. 112 f). Kronofogden har först i november 2013 fått klart besked om att Solna tingsrätts kvarstadsbeslut den 4 juni 2010 ändrats. Kronofogden har då upphävt kvarstaden i enlighet med ändringen och utbetalat överskjutande belopp till bolaget. Företrädare för bolaget har enligt handläggarnotering den 27 juni 2012 vid samtal med Kronofogden - såvitt får förstås - meddelat att processen angående kvarstaden var avgjord i hovrätten. Det framgår dock inte om företrädaren meddelat att tingsrättens beslut 4 juni 2010 ändrats. Det kan diskuteras om Kronofogden på grund av samtalet borde ha tagit reda på utgången i ärendet. Kronofogden har dock som ovan nämnts ingen skyldighet att självmant informera sig om ändringar avseende en exekutionstitel. Skyldigheten att informera om detta ålåg i första hand bolaget. Underlåtenheten att ta reda på om tingsrättens beslut ändrats utgjorde därför enligt myndighetens uppfattning inte skadeståndsgrundande fel eller försummelse från Kronofogdens sida. Sökanden har för övrigt inte påstått att det förekommit fel eller försummelse vid Kronofogdens handläggning. Bolaget har inte heller styrkt att det lidit den påstådda skadan.

Kronofogdemyndigheten (Kronofogden) har den 8 juni 2010 verkställt Solna tingsrätts kvarstadsbeslut den 4 juni 2010 genom att belägga ett belopp om 1 000 000 kr med kvarstad. Kronofogden har i november 2013 fått information om att tingsrättens beslut ändrats och då upphävt kvarstaden i enlighet med ändringen.

Om innehållet i en exekutionstitel som gäller kvarstad ändras ska verkställigheten omedelbart anpassas till ändringens omfattning, se 3 kap 22 § utsökningsbalken. Kronofogden är dock inte skyldig att ex officio hålla reda på ändringar i en exekutionstitel, utan det ankommer i första hand på svaranden att underrätta Kronofogden om ändringen. Kronofogden kan emellertid självmant ta reda på utgången av ett visst mål, om det finns anledning därtill (Walin m.fl., Utsökningsbalken, En kommentar, fjärde uppl., s. 112 f).

Kronofogden har först i november 2013 fått klart besked om att Solna tingsrätts kvarstadsbeslut den 4 juni 2010 ändrats. Kronofogden har då upphävt kvarstaden i enlighet med ändringen och utbetalat överskjutande belopp till bolaget.

Företrädare för bolaget har enligt handläggarnotering den 27 juni 2012 vid samtal med Kronofogden - såvitt får förstås - meddelat att processen angående kvarstaden var avgjord i hovrätten. Det framgår dock inte om företrädaren meddelat att tingsrättens beslut 4 juni 2010 ändrats. Det kan diskuteras om Kronofogden på grund av samtalet borde ha tagit reda på utgången i ärendet. Kronofogden har dock som ovan nämnts ingen skyldighet att självmant informera sig om ändringar avseende en exekutionstitel. Skyldigheten att informera om detta ålåg i första hand bolaget. Underlåtenheten att ta reda på om tingsrättens beslut ändrats utgjorde därför enligt myndighetens uppfattning inte skadeståndsgrundande fel eller försummelse från Kronofogdens sida. Sökanden har för övrigt inte påstått att det förekommit fel eller försummelse vid Kronofogdens handläggning.

Bolaget har inte heller styrkt att det lidit den påstådda skadan.

Sthlm-Dahabsh KB har yttrat sig över vad Solna tingsrätt, Ekobrottsmyndigheten respektive Kronofogdemyndigheten har anfört.

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta person­skada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Handläggning av och beslut i frågor om kvarstad är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. I vissa fall kan skade­stånd för ideell skada även utgå på den grunden att den skadelidandes fri- eller rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts.  

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Det är inte tillräckligt att en myn­dig­­het eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­ståndsgrundande fel eller en konventionsöverträdelse etc. att detta har orsakat skada för den enskilde. Det ankommer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning. 

Något om den rättsliga regleringen när det gäller handläggningen av kvarstadsfrågor

Om någon är skäligen misstänkt för brott och det skäligen kan befaras att han kommer att undandra sig att betala t.ex. en företagsbot som kan antas komma att ådömas honom på grund av brottet får det förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning (26 kap. 1 § rättegångsbalken).

Ett beslut om att helt eller delvis upphäva en kvarstad går, enligt 17 kap. 4 § andra stycket 4 rättegångsbalken, genast i verkställighet, d.v.s. det gäller genast. I en sådan situation ska även sökt verkställighet omedelbart ställas in och redan vidtagna verkställighetsåtgärder, såvitt möjligt, återgå (se 3 kap. 22 § utsökningsbalken). En förutsättning för att verkställigheten ska avbrytas och redan genomförda verkställighetsåtgärder återgå är naturligtvis att Kronfogdemyndigheten får kännedom om att kvarstadsbeslutet upphävts.

När det gäller beslut om att bevilja kvarstad anses det ankomma på domstolen att underrätta Kronofogdemyndigheten om beslutet endast om det har fattats på domstolens eget initiativ. I andra fall ankommer det på den som begärt åtgärden att överlämna beslutet till Kronofogdemyndigheten för verkställighet. (Se t.ex. Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 3 uppl. s. 375 f.)

I 8 § förordningen (1981:967) om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndigheten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse föreskrivs att en domstol som har förordnat att en exekutionstitel tills vidare inte får verkställas ska sända en kopia av beslutet till Kronofogdemyndigheten samma dag. Sådan underrättelseskyldighet gäller också i fråga om senare beslut av betydelse för verkställigheten. Som berörts i framförallt Solna tingsrätts yttrande hit finns det dock inte någon uttrycklig reglering som (annat än i vissa specialfall som inte är aktuella här) föreskriver hur Kronofogdemyndigheten ska underrättas om ett beslut om hävning av kvarstad eller vem som ansvarar för att en sådan underrättelse lämnas. När det gäller kvarstad som civilprocessuell säkerhetsåtgärd (dvs. inom ramen för tvistemål mellan enskilda parter) har det i den juridiska litteraturen antagits att det ankommer på parterna själva att underrätta Kronofogdemyndigheten om att ett kvarstadsbeslut hävts (se Torkel Gregow, Kvarstad och andra säkerhetsåtgärder Enligt 15 kap.rättegångsbalken, 2014, s. 200).

Trots att det alltså inte finns några uttryckliga bestämmelser som föreskriver detta har det i Domstolsverkets handbok för expediering i brottmål intagits en anvisning om att tingsrätten omedelbart ska underrätta berört lokalkontor hos Kronofogdemyndigheten om ett kvarstadsbeslut upphävs. 

Bedömningen i detta fall

Genom utredningen är det klarlagt att kvarstadsbeslutet mot Sthlm-Dahabsh KB hävdes delvis i samband med att Solna tingsrätt meddelade dom i brottmålet den 18 mars 2011. Enligt uppgift från tingsrätten, som vinner stöd av en anteckning på dagboksbladet, expedierades hävningsbeslutet till Kronofogdemyndigheten samma dag. Det står dock klart att Kronofogdemyndigheten inte har registrerat hävningsbeslutet förrän den 21 november 2013, då en företrädare för Sthlm-Dahabsh KB kontaktade myndigheten per telefon och översände en kopia av beslutet per e-post. Vad som föranlett den, i förhållande till beslutsdatumet, sena registeringen har inte kunnat klarläggas. Det kan bero på att någon kopia av beslutet, trots anteckningen på dagboksbladet, inte skickades från tingsrätten eller att det skickades till fel avdelning hos Kronofogdemyndigheten och därefter inte vidarebefordrades till den enhet som hade att vidta åtgärd för att avbryta verkställigheten med anledning av underrättelsen. Även andra orsaker till det inträffade är möjliga.

Att det inte har kunnat klarläggas varför det tog så lång tid innan beslutet om att häva kvarstaden registrerades hos Kronofogdemyndigheten har dock inte någon självständig betydelse för frågan om statens skadeståndsskyldighet. I den mån det finns en klar reglering som ålägger det allmänna att se till att informationen når Kronofogdemyndigheten så räcker det nämligen med att konstatera att den skyldigheten inte har uppfyllts och att staten skadeståndsrättsligt ansvarar även för s.k. anonyma eller kumulerade fel. Om det å andra sidan inte har funnits någon skyldighet för tingsrätten eller åklagaren att underrätta Kronofogdemyndigheten om hävningsbeslutet eller för den sistnämnda myndigheten att självmant hålla sig underrättad i aktuellt hänseende saknar det i princip skadeståndsrättslig betydelse om en underrättelse som skickats har nått fram eller inte.

För den fortsatta bedömningen måste det alltså avgöras vem som, enligt gällande regelverk, har att underrätta Kronofogdemyndigheten om att ett kvarstadsbeslut har hävts. Som framgått finns det inte någon uttrycklig reglering av den frågan. Det får anses stå klart att det är den som har begärt kvarstad som i första hand ansvarar för att underrätta Kronofogdemyndigheten om att en sådan säkerhetsåtgärd har beviljats. Med den utgångspunkten kunde det framstå som naturligt att det i första hand är den mot vilken kvarstaden riktats som har att informera Kronofogdemyndigheten om att åtgärden hävts, eftersom det framförallt ligger i dennes intresse att verkställigheten ska upphöra. En sådan ordning skulle också ligga i linje med vad som anses gälla vid motsvarande situation i civilrättsliga sammanhang.

Å andra sidan bör det beaktas att kvarstad enligt 26 kap.rättegångsbalken är ett straffprocessuellt tvångsmedel som, åtminstone när åtgärden inte syftar till att säkra fordringsanspråk från målsäganden, vidtas för att säkerställa olika ersättningsanspråk från det allmänna. I linje med vad som gäller beträffande andra straffprocessuella tvångsmedel (som t.ex. häktning, beslag och reseförbud) ligger det därför nära till hands att lägga det primära ansvaret för underrättelser om att åtgärden hävts på domstolen eller åklagaren. Härvid kan det noteras att en sådan rutin, även i avsaknad av uttryckligt författningsstöd, redan är etablerad genom de anvisningar som lämnas i Domstolsverkets handbok för expediering i brottmål.

Mot denna bakgrund får det primära ansvaret för att underrätta Kronofogdemyndigheten om att ett beslut om kvarstad i brottmål har hävts anses ligga på det allmänna. I detta fall finns det i och för sig mycket som talar för att tingsrätten har expedierat en kopia av hävningsbeslutet till Kronofogdemyndigheten. Det står dock klart att beslutet inte har registrerats eller föranlett någon åtgärd för att avsluta verkställigheten förrän långt senare. Som framgått är det oklart hur regleringen av underrättelser av aktuellt slag ska tillämpas. Mot denna bakgrund framstår det inte som självklart att under­låten­heten att på ett verk­samt sätt avbryta verkställigheten av kvarstadsbeslutet i den del där beslutet hävts innefattar något skadeståndsgrundande fel.

Oavsett om något skadeståndsgrunde fel har begåtts eller inte ska vid bedömningen beaktas att Sthlm-Dahabsh KB fick del av beslutet om att häva kvarstaden när det expedierades. Även om det får godtas att bolaget i ett inledande skede förhöll sig passivt i förlitan på att verkställigheten skulle avbrytas genom det allmännas försorg står det klart att det inte var förenat med några svårigheter för bolaget, som före­träddes av en offentlig försvarare, att självt få till stånd en sådan återgång genom att helt enkelt underrätta Kronofogdemyndigheten om att kvarstadsbeslutet hade hävts. Utredningen ger inte något stöd för att Sthlm-Dahabsh KB har vidtagit någon sådan relevant åtgärd förrän i november 2013, då verkställigheten också avbröts. Sammantaget är omständigheterna sådana att Sthlm-Dahabsh KB genom sin passivitet i detta avseende får anses ha medverkat till det inträffade i sådan grad att bolagets rätt till ersättning för ren förmögenhetsskada ska sättas ned helt.

Även om något skadestånd inte ska utgå till bolaget anser sig Justitiekanslern ändå ha skäl att redogöra för statens syn på frågan om bolagets påstådda förmögenhetsskada med anledning av det inträffade. 

Påståendet om ekonomisk skada bygger på att Sthlm-Dahabsh KB har förlorat ett antal kunder (och därmed intäkter) till följd av kvarstaden och att företaget därutöver har gått miste om avkastning på det kapital som blev låst till följd av kvarstadsbeslutet. De antaganden som ligger till grund för yrkandet i dessa delar har dock inte underbyggts med någon som helst utredning och är inte i sig tillräckliga för att läggas till grund för några slutsatser i frågan om det uppstått någon ekonomisk skada.  

Enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken – vilken bestämmelse kan tillämpas även i Justitiekanslerns skaderegleringsverksamhet – får rätten, om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada, uppskatta skadan till skäligt belopp. Detta gäller dock endast under förutsättning att full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras eller om bevisningen kan antas medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek och det yrkade skadeståndet avser ett mindre belopp. I detta fall finns det inget som tyder på att det skulle ha varit förenat med några svårigheter eller nämnvärda kostnader att lägga fram utredning som hade möjliggjort en meningsfull prövning av yrkandet om ersättning för ekonomisk skada. Det saknas således förutsättningar för att uppskatta skadan till skäligt belopp. 

Det finns inte underlag för bedömningen att ersättning för ideell skada kan utgå till Sthlm-Dahabsh KB på grund av brott eller kränkning av bolagets rättigheter enligt Europakonventionen.  

Sthlm-Dahabsh KB:s skadeståndsanspråk skulle mot angiven bakgrund inte kunna bifallas även om det inte hade funnits förutsättningar för jämkning.   

Sammanfattning och avslutande synpunkter angående befintlig reglering avseende underrättelser om att beslut om kvarstad i brottmål har hävts m.m.

Enligt Justitiekanslerns bedömning får det anses ankomma på det allmänna att se till att ett beslut om att häva en kvarstad i brottmål verkställs. Det kan inte uteslutas att underlåtenhet i detta avseende kan föranleda skadeståndsansvar för staten.

Eftersom det i detta fall får anses klarlagt att bolaget genom passivitet självt har medverkat till det inträffade och då det under alla förhållanden inte har visats att de brister som förekommit har orsakat någon skada för Sthlm-Dahabsh KB har skadeståndsanspråket avslagits.

Genom vad som förekommit i ärendet kan det konstateras, vilket även Solna tingsrätt och Ekobrottsmyndigheten har framhållit, att den befintliga regleringen när det gäller underrättelser om upphävande av kvarstadsbeslut i brottmål är otydlig. Justitiekanslerns slutsats att det ankommer på det allmänna att se till att verkställigheten avbryts när ett kvarstadsbeslut har hävts innefattar inte i sig något ställningstagande i frågan om vem som ska ansvara för att Kronofogdemyndigheten får del av relevant information om ett hävningsbeslut.

Det framstår som angeläget att ett klarläggande av ansvarsfördelningen kan komma till stånd. Av Solna tingsrätts yttrande framgår att tingsrätten har tagit initiativ för att lyfta denna frågeställning. I syfte att understryka vikten av att frågan behandlas vidare översänder Justitiekanslern en kopia av detta beslut till Domstolsverket, Riksåklagaren och Justitiedepartementet med förhoppningen att lämpliga åtgärder kan vidtas för att komma tillrätta med de problem som tydliggjorts i detta ärende.