JK 319-05-40

Bakgrund

En person, B.K. (namnet har förkortats i detta beslut, även i citaten), hyrde en lokal av Bostadsrättsföreningen Draken 12 (nedan föreningen). Genom en ansökan om stämning som kom in till Stockholms tingsrätt den 10 oktober 2003 väckte föreningen talan mot B.K. med yrkande att rätten skulle förplikta honom dels att till föreningen utge visst kapitalbelopp jämte ränta, dels att genast avflytta från lokalen och dels att ersätta föreningen för rättegångskostnader (mål nr T 17190-03). Det fordrade kapitalbeloppet avsåg förfallen hyra för augusti, september och oktober 2003. Stämningsansökningen innehöll en underrättelse till lokalhyresgäst om möjligheten att få tillbaka hyresrätten fastän hyran inte hade betalats i tid. Ansökningen avslutades med följande avsnitt. 

”Delgivning 

Orsaken till att föreningen ansöker om stämning istället för betalningsföreläggande och handräckning är att delgivning förmodligen måste ske genom kungörelse. Enligt bifogade mantalsskrivningsbevis har [B.K.] en boxadress som särskild postadress. Dit sänder föreningen avier. Folkbokföringsadressen är c/o ett förnamn [”Johan”; Justitiekanslerns tillägg]. Representant för föreningen har varit på plats och kunnat konstatera att det inte finns någon Johan på den adressen. Däremot finns det en JD men han är vidtalad och är inte rätt person. 

Adressen under p. 2 är till lokalen [här avses en av de tre adresser som anges i inledningen av stämningsansökningen; Justitiekanslerns tillägg]. Det är dock osäkert om delgivning kan ske där. Föreningen hemställer om kungörelsedelgivning.” 

Till stämningsansökningen fogades bl.a. ett utdrag ur det statliga personadressregistret SPAR. I utdraget angavs bl.a. att B.K.:s folkbokföringsadress var ”c/o Johan, Drakenbergsgatan 19, VIII, 117 41 STOCKHOLM” och att han hade den särskilda postadressen ”Box 9144, 102 72 STOCKHOLM”. 

Tingsrätten beslöt den 16 oktober 2003 att utfärda stämning på B.K. och att anlita stämningsman för delgivningen samt att från stämningsmannen begära in ett underlag för kungörelsedelgivning. Enligt stämningen, som adresserades till den ovan angivna postboxadressen, skulle svaromålet ges in till tingsrätten inom 14 dagar efter det att B.K. hade delgetts handlingarna. 

Genom en skrivelse som kom in till tingsrätten den 29 oktober 2003 meddelade föreningen att B.K. hade betalat ett visst belopp avseende hyra för oktober månad och att det yrkade kapitalbeloppet därför nedsattes med detta belopp. Tingsrätten beslöt att sända skrivelsen till B.K. för kännedom. Den 31 oktober 2003 skickade tingsrätten skrivelsen per post till honom. 

I ett underlag den 11 november 2003 från stämningsmannen till tingsrätten angavs följande. 

”Adressaten förgäves eftersökt. [K.] saknar f.n. känd bostadsadress. 

Adressaten anträffades per tel [här anges ett telefonnummer, som dock har uteslutits i detta citat; Justitiekanslerns anm.] 031022 uppgav då att han var sjuk och ej kunde låta sig anträffas för delgivning, men lovade återkomma vilket ej skett. 

SPAR/PPA, BASUN och POLISENS Interna reg = Box 9144, 102 72 Stockholm. 

Avisering har skickats utan att adressaten eller någon annan person låtit sig avhöra. 

SOC = ej aktuell. 

KVS och PRV = uppg saknas.” 

Tingsrätten beslöt den 12 november 2003 att kungörelse skulle användas för att delge B.K. stämningen med föreläggandet att svara i målet. Datum för beslutet ändrades senare till den 17 samma månad. Tre dagar senare togs kungörelsen in i två tidningar. 

I en skrivelse den 3 december 2003, som kom in till tingsrätten dagen därpå, meddelade föreningen att B.K. den 20 november 2003 hade betalat ett belopp som avsåg hyran för augusti och september månader men att han inte hade betalat hyran för november månad. Vidare förklarade föreningen att den justerade sitt yrkande på visst sätt som angavs i skrivelsen. 

Sedan tingsrättens ordförande och föreningens ombud därefter hade haft ett telefonsamtal gav föreningen in två förtydligande och kompletterande skrivelser daterade den 8 respektive 11 december 2003. Av den senare skrivelsen framgick bl.a. följande. Det förhyrda objektet hade ett annat nummer än det som hade angetts i stämningsansökningen. Föreningen justerade sin talan så, att den yrkade att B.K. skulle utge ett kapitalbelopp som gällde hyra för november och december 2003, jämte ränta, samt därtill ränta på hyrorna för augusti, september och oktober vilka B.K. hade betalat efter det att föreningen hade väckt talan i målet. Föreningen återkallade det tidigare framställda yrkandet om avhysning såvitt avsåg hyra för augusti, september och oktober, eftersom B.K. hade erlagt dessa hyror, men yrkade att han skulle förpliktas att omedelbart avflytta från lokalen då han inte hade i rätt tid betalat hyra för november och december månader. Slutligen fordrade föreningen ersättning för rättegångskostnader. Skrivelsen den 11 december innehöll en underrättelse om möjligheten för hyresgästen att få tillbaka hyresrätten fastän hyran inte hade betalats i tid. 

Tingsrätten beslöt den 16 december 2003 att skrivelsen av den 11 december skulle delges B.K. genom kungörelse. Tingsrätten satte inte ut någon frist inom vilken B.K. skulle eller fick tillfälle att yttra sig över innehållet i skrivelsen. En kungörelse om delgivningen togs in i två tidningar den 22 december 2003. 

Tingsrätten utfärdade i januari 2004 ett s.k. slutföreläggande till föreningen. Mot bakgrund av detta förklarade föreningen att den begärde ersättning för rättegångskostnader med 9 175 kr, varav 8 725 kr avsåg ombudsarvode och 450 kr utgjorde ansökningsavgift. 

Genom en tredskodom den 12 februari 2004 biföll tingsrätten föreningens käromål. Tingsrätten expedierade B.K.:s exemplar av domen under hans särskilda postadress, dvs. postboxadressen (se ovan). 

Enligt en skrivelse som kom in till tingsrätten i mars 2004 sökte B.K. återvinning av tredskodomen (mål nr T 4194-04). Han gjorde gällande att kungörelsedelgivningen hade varit felaktig. Vidare uppgav han bl.a. att betalning av hyran för november 2003 hade skett den 19 december samma år samt att han hade fått del av tredskodomen först den 23 februari 2004 och att hyresrätten var återvunnen, eftersom decemberhyran var betald vid den tiden. 

Föreningen yttrade sig över B.K.:s ansökan och förklarade då att den vidhöll sitt yrkande av avhysning, eftersom hyran för december hade betalats den 24 februari 2004 och således efter återvinningsfristens utgång. Hyran för november hade enligt föreningen betalats den 23 december 2003, vilket – tillade föreningen – torde vara inom återvinningsfristen. Föreningen hade alltjämt krav avseende ränta på de alltför sent betalade hyresbeloppen. – B.K. förklarade att han vitsordade att han hade betalat hyran för december efter återvinningsfristen, om man utgick från att den senaste kungörelsedelgivningen var korrekt. Han stod dock fast vid sina invändningar mot delgivningen i målet. – Sedan parterna hade beretts tillfälle att slutföra sin talan yrkade föreningen ersättning för rättegångskostnader med 12 175 kr, varav 11 725 kr för ombudsarvode. 

Den 29 juni 2004 meddelade tingsrätten dom i målet. På i domen anförda skäl fann tingsrätten att delgivning med B.K. hade skett i laga ordning och att det vid denna bedömning var ostridigt att hyresrätten var förverkad. Tingsrätten biföll föreningens yrkanden om avhysning, om ränta och om ersättning för rättegångskostnader. 

B.K. överklagade i Svea hovrätt (mål nr T 6255-04). Han yrkade att hovrätten skulle ogilla föreningens talan, men han medgav att betala ”förfallna avgifter och räntor”. Föreningen förklarade att den bestred ändring och att den yrkade ersättning för rättegångskostnader i hovrätten. – Genom en dom den 22 december 2004 ändrade hovrätten tingsrättens dom dels på så sätt att föreningens yrkande om att B.K. skulle omedelbart avflytta ogillades, dels på så sätt att B.K. befriades från skyldigheten att ersätta föreningens rättegångskostnader vid tingsrätten. Hovrätten uttalade som sin bedömning bl.a. följande. 

”När stämningsansökningen kom in till tingsrätten skickade tingsrätten omedelbart, utan att först försöka delge B.K. genom s.k. ordinär delgivning, stämningsansökningen för delgivning med stämningsman, trots att B.K.:s särskilda postadress fanns angiven i stämningsansökningen och tillgängligt i Statens personadressregister, SPAR. När stämningsmannen inte lyckades överlämna stämningsansökningen till B.K. fattade tingsrätten, utan ytterligare försök att nå B.K. – t.ex. på det telefonnummer som fanns tillgängligt – beslut om kungörelsedelgivning. BRF Draken [dvs. föreningen; Justitiekanslerns anm.] kom sedan in med ett flertal justeringar av sin talan. Tingsrätten gjorde emellertid inte några försök att skicka eller på annat sätt låta B.K. få del av dessa handlingar, med undantag av en skrivelse innehållande nedsättning av yrkat kapitalbelopp som skickades till hans särskilda postadress. En dryg månad efter det första beslutet om kungörelsedelgivning fattade tingsrätten på nytt beslut om kungörelsedelgivning, nu avseende BRF Drakens justerade talan. Före detta beslut gjordes överhuvudtaget inte något försök att nå B.K. 

Kungörelsedelgivning av stämning i tvistemål får inte ske med den som har känt hemvist annat än om det finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller håller sig undan på annat sätt. Detta delgivningsförfarande bör inte komma i fråga annat än i undantagsfall när annat delgivningsförfarande inte står till buds. Beslut om sådan kungörelsedelgivning måste grundas på utredning som verkligen ger myndigheten anledning att anta att den sökte har avvikit eller håller sig undan på annat sätt (jämför prop. 1970:13 s. 143). 

Tingsrätten har vid två tillfällen fattat beslut om kungörelsedelgivning. Förutom ett försök att inför det första beslutet delge B.K. med stämningsman, har tingsrätten inte gjort några ansträngningar överhuvudtaget att nå B.K., trots att både en postadress och ett telefonnummer har funnits tillgängligt. Tingsrättens åtgärder uppfyller enligt hovrätten inte kraven på en grundlig utredning som gett tingsrätten anledning att anta att B.K. har avvikit eller håller sig undan. Förutsättningar för att besluta om kungörelsedelgivning har därför inte funnits. 

B.K. har uppgett att han fick del av BRF Drakens talan när han mottog tingsrättens tredskodom den 23 februari 2004. Något annat är inte visat och hans uppgift får därför godtas. Enligt BRF Draken betalade B.K. den 24 februari 2004 hyran för december 2003. Han har således betalat inom återvinningsfristen. Förutsättningar för avhysning föreligger inte och BRF Drakens yrkande om detta skall därför ogillas. 

B.K. har medgett BRF Drakens yrkande om ränta. 

Vid denna utgång skall B.K. befrias från skyldigheten att ersätta BRF Drakens rättegångskostnader.” 

Anspråk

Föreningen har hos Justitiekanslern begärt – som anspråket har preciserats slutligt – dels skadestånd med 15 175 kr, dels ersättning för ombudskostnader i detta ärende med 2 000 kr. 

Till stöd för begäran har föreningen anfört i sammandrag följande. Föreningen ansökte om stämning på B.K. i stället för att ansöka om betalningsföreläggande och avhysning, eftersom problem med delgivningen kunde förutses. Tingsrättens handläggning av delgivningsfrågan var felaktig, vilket framgår av hovrättens bedömning enligt dess dom. Tingsrättens handläggning var vårdslös. Genom den vårdslösa handläggningen förorsakades föreningen skada i form av onödiga rättegångskostnader. Föreningen fordrar nu ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten, 12 175 kr respektive 3 000 kr. 

Yttranden från tingsrätten

Efter remiss från Justitiekanslern har Stockholms tingsrätt (lagmannen Lena Berke) yttrat följande. 

”Det aktuella målet har handlagts på avdelning 9. Jag har inhämtat yttrande från t.f. chefsrådmannen på avdelningen TM och den domare som handlagt målet, rådmannen UT. Yttrandena bifogas [– – –] 

För egen del vill jag tillägga följande. För att staten skall kunna åläggas skadestånd krävs att tingsrätten gjort sig skyldig till fel eller försummelse då tingrätten beslutat om kungörelsedelgivning. Enbart det förhållandet att hovrätten har gjort en annan bedömning av förutsättningarna för sådan delgivning, innebär inte utan vidare att tingsrätten gjort sig skyldig till ett fel som medför ansvar för staten. Jag delar TM:s uppfattning att tingsrätten hade fog för att anse att det fanns skäl för att delge genom kungörelse.” 

TM har i sitt yttrande anfört följande. 

”Jag hänvisar till bilagt yttrande från den handläggande domaren rådmannen UT och vill tillägga följande. 

För att staten i detta fall skall bli skadeståndsskyldig gentemot föreningen krävs enligt 3 kap. 2 § 1 p. skadeståndslagen (1972:207) att föreningen vållats skada genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning från tingsrättens sida. Föreningen har i detta hänseende gjort gällande ”att handläggningen vid tingsrätten avseende kungörelsedelgivning varit vårdslös”. Beträffande frågan vari vårdslösheten bestått har föreningen hänvisat till vad som anförts i tredje stycket på sidan 3 i hovrättens dom. 

I tingsrättens dom 2004-06-29 finns i tredje stycket på sidan 5 en redogörelse för varför tingsrätten ansåg att det funnits anledning anta att B.K. hållit sig undan delgivning. Även om det senare framkommit att antagandet var felaktigt kan man enligt min mening inte hävda att tingsrätten vid tiden för domen saknade fog för sin uppfattning i nu berört hänseende. Jag vill alltså inte lägga tingsrätten vårdslöshet till last såvitt avser kungörelsedelgivning. Det finns därför inte grund för att ålägga staten skadeståndsskyldighet. Det bör f.ö. i detta sammanhang påpekas att vid den aktuella tiden hade även föreningen den uppfattningen att tingsrätten haft fog för sina beslut om kungörelsedelgivning. Detta framgår av föreningens inlaga till Svea hovrätt 2004-07-30, i vars sista stycke föreningen uttalar att tingsrätten avseende kungörelsedelgivning har agerat korrekt.” 

UT:s yttrande innehåller bl.a. följande. 

”[– – –] 

Tingsrätten har, med angivande av datum, i domen i mål T 4194-04 redovisat huvuddragen av handläggningen och sin bedömning i frågan om korrekt delgivning skett. I domen redovisas de huvudsakliga bestämmelser i delgivningsfrågan respektive hyreslagen som tingsrätten tillämpat. 

Tingsrättens beslut om kungörelsedelgivning finns i mål T 17190-03. Tingsrätten har gjort en bedömning och hovrätten har gjort en annan i frågan huruvida förutsättningar förelegat att använda sig av kungörelsedelgivning. Det ankommer inte på mig att ha synpunkter på hovrättens dom. 

Jag vill dock peka på att delgivningsfrågan berördes i stämningsansökan under en särskild rubrik Delgivning, ab. 1 sid. 2 samt bilaga, ab. 2. Käranden förutsåg delgivningsproblem och uppgav att detta var skälet till att ansökan gjordes om stämning i tingsrätten i stället för ansökan om betalningsföreläggande och handräckning hos kronofogdemyndigheten. Adressuppgifterna erfordrade utredning av stämningsman. Av stämningsmans underlag för kungörelsedelgivning, ab. 7 som inkom till tingsrätten den 11 november 2003 framgår följande. Svaranden saknade känd bostadsadress. Stämningsman hade den 22 oktober 2003 varit i muntlig kontakt med svaranden som uppgivit sjukdom och avböjt delgivning. Stämningsman hade skriftligen aviserat svaranden utan att någon avhörts. Svaranden hade haft ca 18 dagar på sig att höra av sig till stämningsman. Det är ovanligt att personer som begärs avhysta på grund av bristande hyresbetalning låter sig delges med vitt kort. 

På grund av att svaranden under målets gång gjort hyresbetalningar uppstod oklarheter beträffande dels om käranden alltjämt gjorde gällande avhysning och dels beträffande ränteyrkandena. Detta är bakgrunden till tingsrättens telefonsamtal med kärandeombudet. Hon upplyste vid detta om att hon avsåg framställa yrkande om november- och decemberhyrorna vilket också skedde i kompletteringar, ab. 11 och 12. Såväl de nya yrkandena som underrättelsen enligt JB 12:44 skulle delges med svaranden. Bestämmelserna om telefondelgivning kan inte tillämpas på de aktuella yrkandena. 

Tingsrätten hade en knapp månad tidigare, den 17 november 2003, bedömt att svaranden höll sig undan. Något nytt hade inte framkommit. Tvärtom tydde gjorda hyresbetalningar (inom tid för återvinning av hyresrätten), nya obetalade hyror och att han inte reagerat på ab. 6, på att han fortsatt höll sig undan. Tingsrätten beslutade därför den 16 december 2003 om kungörelsedelgivning igen. 

[–] 

Det är i målet en bedömningsfråga huruvida vid tiden för beslut om kungörelsedelgivning förutsättningar förelegat för detta eller ej. Vid sådant förhållande saknas grund för skadeståndsskyldighet. Om Justitiekanslern ändå skulle finna att skadeståndsskyldighet föreligger kan följande anföras. Eftersom yrkade hyresbelopp varit obetalade efter förfallodagen har käranden haft fog för att framställa yrkandena jämte ränta och att yrka avhysning på grund av obetalad hyra. Som framgår av vad som ovan anförts har skriftväxlingen mm rört både beloppsyrkanden och avhysningsyrkandet. Käranden har också genom hovrättens dom fått bifall till resterande beloppsyrkanden. För det fall att svaranden omedelbart kunnat delges, på sätt han påstått, hade bifall till avhysningsyrkandet förutsatt att han inte betalat hyrorna innan återvinningsfristen löpt ut.” 

Föreningen har getts tillfälle att hit lämna synpunkter på yttrandena från tingsrätten. 

Justitiekanslern har haft tillgång till tingsrättens akter i målet. 

Delgivning

Den som vill väcka talan vid allmän domstol, käranden, har att skriftligen ansöka om stämning på motparten, svaranden. Av 42 kap. 5 § rättegångsbalken följer att stämningsansökningen skall delges svaranden, som skall svara på kärandens yrkanden (käromålet). 

Bestämmelser om delgivning i ett mål vid domstol finns i 33 kap.rättegångsbalken och i delgivningslagen (1970:428). 

Enligt 2 § delgivningslagen gäller som huvudregel att delgivning ombesörjs av myndigheten, t.ex. den tingsrätt som handlägger målet. 3 § första stycket samma lag innehåller föreskrifter om s.k. ordinär delgivning. En sådan delgivning innebär vanligtvis att handlingen sänds med post till den sökte – t.ex. en part i ett mål – varvid myndigheten begär att den sökte via ett delgivningskvitto eller mottagningsbevis bekräftar att han har tagit emot handlingen. Under vissa förutsättningar kan i stället s.k. särskild postdelgivning eller telefondelgivninganvändas, se andra och tredje stycket samma paragraf. Av de bestämmelserna framgår att stämningsansökningar och liknande inte kan delges per telefon. Enligt 3 § fjärde stycket får delgivning ske genom stämningsman, om delgivning enligt första–tredje styckena inte kan ske. 

Regler om kungörelsedelgivning finns bl.a. i 15 § delgivningslagen. Bestämmelserna i den paragrafen avser två skilda typer av situationer. I första stycket regleras sålunda det fallet att den som söks för delgivning saknar känt hemvist, medan andra stycket handlar om fall där den sökte har känt hemvist inom riket. 

Som förutsättning för att tillämpa bestämmelserna i 15 § första stycket gäller, utöver att den sökte saknar känt hemvist, att det inte kan klarläggas var han uppehåller sig. 

Föreskrifterna i 15 § andra stycket, dvs. när den sökte har känt hemvist inom riket, kan tillämpas om varken den sökte eller någon som handlingen kan lämnas till enligt 12 § träffas och det inte kan klarläggas var den sökte uppehåller sig. Därtill fordras att det finns anledning att anta att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan. (Under samma förutsättningar kan myndigheten i stället besluta om delgivning genom s.k. spikning.) 

Huruvida det har funnits förutsättningar för kungörelsedelgivning – eller spikning – har prövats i åtskilliga rättsfall, däribland NJA 1979 s. 283, 1983 s. 544, 1984 s. 684, 1997 s. 270 och 2004 s. 826. Frågan har även varit föremål för uttalanden av Riksdagens ombudsmän och av Justitiekanslern, se exempelvis JO 1975 s. 117 f. samt JK 1981 C. 17 och 1987 A. 6. 

Skadestånd

I 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) föreskrivs att staten skall ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vilken staten svarar. På grund av den bestämmelsen har staten ett ersättningsansvar bl.a. för sådan ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse i domstolarnas dömande verksamhet. 

Enligt uttalanden i den juridiska litteraturen bör bedömningen av vad som skall anses utgöra fel eller försummelse vid myndighetsutövning vara objektiv. Bedömningen bör alltså ha sin utgångspunkt i vad den enskilde har rätt att vänta sig vid en verksamhet av det aktuella slaget, oavsett om det i det enskilda fallet finns fog för klander av någon, t.ex. beslutsfattaren. När det gäller domstolarna finns det skäl att ställa höga anspråk bl.a. i fråga om noggrannhet. Vid bedömningen av frågan om fel eller försummelse bör hänsyn tas även till felets art. (Om det här och i det närmast följande sagda, se t.ex. Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl., s. 65 f. och Bengtsson–Strömbäck, Skadeståndslagen s. 91 f.) 

Om en domstol åsidosätter en viss förfarandebestämmelse vid handläggningen av ett mål eller ärende får domstolen normalt anses ha gjort sig skyldig till ett fel som är skadeståndsgrundande för staten. Men när det är fråga om en domstols bedömning av en rättsfråga eller en bevisfråga är det inte tillräckligt att bedömningen anses felaktig; då är det endast uppenbart oriktiga bedömningar som utgör fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (se bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 654 och 2000 A 2; jfr prop. 1972:5 s. 518 och SOU 1993:55 s. 152 f.). 

Inledning

Föreningens skadeståndsanspråk bygger på uppfattningen att tingsrättens handläggning av delgivningen med B.K. i målet mellan föreningen och honom har innefattat sådant fel eller sådan försummelse som är skadeståndsgrundande för staten. Med den utgångspunkten hävdar föreningen att staten nu är skyldig att ersätta föreningen för en ren förmögenhetsskada som består i föreningens rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten. 

Mot denna bakgrund har jag att pröva i första hand frågan om fel eller försummelse. För den händelse jag kommer fram till att tingsrättens handläggning har innefattat fel eller försummelse, har jag att fastställa om och i vad mån föreningen har vållats någon skada så som föreningen hävdar. I detta senare led ligger bl.a. frågan om det finns ett adekvat orsakssamband mellan den skadeståndsgrundande omständigheten och den åberopade skadan. 

Är staten skadeståndsskyldig i och för sig?

Hovrätten har i sin dom angett de skäl som lett hovrätten till slutsatsen att det inte fanns förutsättningar för tingsrättens beslut om kungörelsedelgivning med B.K. Jag ansluter mig till det som hovrätten sålunda har uttalat och vill för egen del lägga till följande. 

En kungörelsedelgivning med stöd av 15 § delgivningslagen kan äga rum i två skilda situationer. Tingsrättens och för den delen hovrättens domskäl tyder på att domstolarna utgick från att B.K. hade känt hemvist och att således bestämmelserna i andra stycket var tillämpliga. Mot bakgrund bl.a. av att B.K. hade en postboxadress som särskild postadress fanns det dock enligt min mening i varje fall anledning att fråga sig om han verkligen hade känt hemvist (jfr JO 1975 s. 118 f. och JK 1981 C. 17). 

Oavsett om B.K. saknade eller hade känt hemvist hade tingsrätten att besvara frågan om det inte kunde klarläggas var han uppehöll sig; för en kungörelsedelgivning krävs nämligen att ett sådant klarläggande inte kan ske. På denna punkt hade tingsrätten en i mitt tycke alltför bristfällig utredning. Så t.ex. gav stämningsmannens underlag för en kungörelsedelgivning inte några närmare besked på denna punkt. Vidare är att märka att tingsrätten själv tydligen inte vidtog några åtgärder alls för att söka närmare uppgifter i frågan om var B.K. uppehöll sig eller för att få kontakt med honom (jfr hovrättens domskäl som återgetts ovan). 

Enligt rättspraxis ställs höga krav för en tillämpning av kungörelsedelgivning (se t.ex. rättsfallen NJA 1979 s. 283, 1997 s. 280 och 2004 s. 826). Jag anser att tingsrätten inte iakttog dessa krav och att tingsrätten inte hade fog för att besluta om kungörelsedelgivning med B.K. vare sig vid det första eller vid det andra tillfället. Tingsrättens handläggning av delgivningsfrågan var alltså enligt min mening bristfällig. 

Även följande bör beaktas. Föreningens skrivelse av den 11 december 2003 innehöll nya yrkanden bl.a. i avhysningsfrågan. Det var dessa yrkanden som lades till grund för tredskodomen. När tingsrätten beslöt att skrivelsen skulle delges med B.K. via kungörelse, satte tingsrätten inte ut någon frist inom vilken han skulle eller fick tillfälle att yttra sig över innehållet i skrivelsen. Denna tingsrättens underlåtenhet utgör i sig en ofullkomlighet i handläggningen. 

När som i detta ärende en domstols eller annan myndighets rättstillämpning har satts i fråga är det förvisso endast uppenbart felaktiga bedömningar som kan leda till skadeståndsskyldighet för staten. Som jag ser det har dock tingsrättens handläggning i sådan mån understigit de krav som bör ställas, att fel eller försummelse får anses föreligga. Staten är alltså enligt min mening skadeståndsskyldig gentemot föreningen. 

Den fråga som då skall besvara är om och i vad mån föreningen har vållats en förmögenhetsskada så som föreningen har gjort gällande. Jag går nu över till att behandla denna fråga. 

Om och i vad mån har föreningen vållats någon skada?

En allmän utgångspunkt inom skadeståndsrätten är att den skadelidande skall försättas i samma läge som om den skadeståndsgrundande omständigheten inte hade inträffat. Föreningens anspråk gäller rättegångskostnader. Frågan är alltså om och i vad mån föreningen skulle ha haft dessa kostnader för den händelse tingsrätten inte hade gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid delgivningen med B.K. 

Det förhållandet att föreningen över huvud taget väckte talan mot B.K. med yrkande om att han skulle dels avhysas, dels förpliktas att betala förfallna hyror jämte ränta har inte något samband med tingsrättens handläggning av delgivningsfrågan. Detsamma gäller de omständigheterna att B.K., under den tid som målet handlades vid tingsrätten, betalade in hyra avseende de månader som omfattades av föreningens talan och att föreningen justerade sina yrkanden i rättegången. 

När B.K. enligt egen – inte motbevisad – uppgift första gången delgavs föreningens yrkande om avhysning, dvs. i februari 2004 när han tog del av tredskodomen, betalade han hyra så att han återvann hyresrätten. Det framstår som naturligt att vid skaderegleringen utgå från att B.K. skulle ha handlat likadant om tingsrättens handläggning av delgivningsfrågan inte hade varit bristfällig. Även i denna tänkta situation skulle han sålunda dels ha återvunnit hyresrätten, dels ha framfört samma ståndpunkter i sak som dem vilka han nu faktiskt anförde sedan han hade ansökt om återvinning av tredskodomen. Jag anser mig således böra anta att föreningens yrkande om avhysning inte hade bifallits för det fall tingsrätten hade handlagt delgivningsfrågan på ett korrekt sätt. 

I linje med det nu anförda bedömer jag vidare att tingsrätten inte hade meddelat någon tredskodom i målet för det fall delgivningen med B.K. inte hade varit bristfällig och att varken någon återvinning av tredskodomen eller något överklagande av tingsrättens dom då skulle ha aktualiserats. 

Mot denna bakgrund finner jag att den del av föreningens rättegångskostnader som hänför sig till tiden efter tredskodomen bör ses som en förmögenhetsskada som står i ett adekvat orsakssamband med den bristfälliga handläggningen av delgivningsfrågan. I motsvarande mån bör föreningen anses berättigad till skadestånd av staten. 

Vid tingsrätten yrkade föreningen ersättning för ombudskostnader med i slutändan 11 725 kr. Motsvarande belopp i tiden fram till tredskodomen var 8 725 kr. Den del av föreningens rättegångskostnader vid tingsrätten som hänför sig till tiden efter tredskodomen uppgår med andra ord till (11 725 ./. 8 725 =) 3 000 kr. Med hänsyn härtill och till att föreningens rättegångskostnader i hovrätten var 3 000 kr finner jag sammanfattningsvis att skadeståndet bör bestämmas till (3 000 + 3 000 =) 6 000 kr. 

Ombudskostnader i skaderegleringsärendet

Föreningen har yrkat ersättning för ombudskostnader i det här ärendet med 2 000 kr. Jag beslutar att tillerkänna föreningen ersättning i enlighet med detta yrkande, jfr 14 § första stycket förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. 

Med detta beslut avslutas handläggningen här.