JK 3545-06-40

Bakgrund

Den 22 mars 2004 genomförde Tullverket en transportkontroll i Helsingborg av en lätt lastbil, som JG och HG (nedan sökandena) färdades i. I lastbilen fanns 108 liter spritdrycker, 8 liter vin och 2 138,4 liter (6 480 burkar) starköl. Sökandena hade inhandlat dessa drycker i Tyskland. 

Tullverket beslagtog samma dag alkoholdryckerna enligt 22 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen). 

Sökandena åtalades därefter vid Helsingborgs tingsrätt för smugglingsbrott avseende alkoholvarorna. Åklagaren yrkade även att dryckerna skulle förverkas. Sökandena bestred talan under påstående att dryckerna var avsedda för deras privata bruk. 

Den 10 november 2004 ogillade tingsrätten åtalet och förverkandeyrkandet samt hävde beslaget. I domskälen uttalade tingsrätten följande. 

”Skattefri privatinförsel från annat EU-land är tillåten, såsom Sverige tillämpar reglerna, om den resande själv handlar alkoholen i ett annat EU-land i syfte att använda den för eget bruk och personligen transporterar varorna till Sverige. Om den medförda alkoholen är avsedd för vidareförsäljning, får införseln ett kommersiellt syfte som kräver tillstånd; annars riskerar den som för in alkoholen att göra sig skyldig till smuggling. Brytpunkten mellan privat och kommersiell införsel ligger enligt de referensnivåer som finns inom EU för spritdrycker på 10 liter och för öl på 110 liter. Härutöver skall en helhetsbedömning göras eftersom nämnda mängdgränser inte är fasta. HG och JG lever under ordnade förhållanden i Stockholmstrakten. Av deras uppgifter, som inte finns anledning att betvivla och som också stöds av den åberopade bevisningen, framgår att de under år 2004 har planerat en rad olika fester och arrangemang, som inslag i deras normala livsföring, varvid de skulle bjuda på alkoholhaltiga drycker. Mot den bakgrunden kan den införda mängden inte anses vara onormalt stor. HG och JG har haft utrymme i sin ekonomi att anskaffa dryckerna. De är inte tidigare dömda för smuggling eller liknande brott. Vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter finner tingsrätten att åklagaren inte visat att införseln är att bedöma som smuggling. Åtalet, liksom yrkandet om förverkande, skall således ogillas. Beslaget skall hävas.” 

Samma dag beslutade Tullverket med stöd av 2 kap. 9 a § lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter (LPK) att omhänderta alkoholdryckerna. Enligt beslutet var syftet med omhändertagandet att kontrollera om punktskatt skulle betalas i Sverige och att fastställa vem som i så fall var skattskyldig. 

Den 17 januari 2005 beslutade Tullverket med stöd av 2 kap. 13 § LPK att påföra sökandena skatt för alkoholdryckerna. 

Sökandena överklagade besluten om omhändertagande och skatt till Länsrätten i Skåne län, som den 20 maj 2005 meddelade två domar, en för varje sökande, i målen. Länsrätten biföll överklagandena, varigenom skattebeslutet undanröjdes och omhändertagandet av alkoholdryckerna upphävdes. Domskälen i domarna var i allt väsentligt utformade på samma sätt. I domskälen i den ena domen anförde länsrätten bl.a. följande. 

”Angående beslutet om påförande av skatt 

Angående beslutet om påförande av skatt

När det gäller den införda mängden alkoholdrycker så överstiger denna mycket markant referensnivåerna vad gäller spritdrycker och starköl i cirkulationsdirektivet, som skall tjäna till ledning for bedömning av om dryckerna är avsedda for kommersiella ändamål. Med hänsyn till mängden införda alkoholdrycker föreligger enligt länsrättens uppfattning initialt en indikation på att införseln skall bedömas som yrkesmässig. Frågan i målet blir då om övriga omständigheter i målet stöder HG:s påstående att införseln av alkoholdrycker har gjorts for att dryckerna enbart skall användas för privat bruk. 

Tullverket har ansett att det faktum att JG och HG inte från början fullständigt uppgett vad de införde till Sverige, talar för att det skulle vara fråga om en yrkesmässig införsel. På denna punkt är länsrätten dock av den meningen att HG:s förklaring om att han blev överraskad och chockad av transportkontrollen och därför inte lämnade fullständiga uppgifter från början, får godtas. 

En förutsättning för att HG skall undgå beskattning är att införseln var avsedd får privat bruk. De övriga omständigheter som då kan vägas in vid bedömningen enligt cirkulationsdirektivet är i detta fall främst de skäl som HG uppgett för sitt innehav och varornas beskaffenhet. 

HG har uppgett följande. De varor han har infört skulle användas till hans systers födelsedagsfest. Detta var den enda fest han uppgav från början vid kontrolltillfället. I tingsrätten har han sedan lämnat övriga uppgifter. Enligt länsrättens mening saknas det skäl att ifrågasätta hans uppgifter om de planerade festerna och om antalet gäster som skulle komma. Länsrätten finner det också rimligt att HG efter att alkoholvarorna tagits om hand var tvungen att begränsa gästantalet. Länsrätten anser således att det inte går att belägga att de uppgivna festerna är en efterhandskonstruktion för att HG skall kunna förklara sitt innehav av alkoholvarorna. 

När det gäller varornas beskaffenhet så har HG uppgett att han till systerns fest endast har köpt öl och sprit. Vin har inte inhandlats utomlands med tanke på bl.a. att det blir en mycket tyngre last om man köper in vinflaskor. 

Tullverket gör gällande att den planerade festen för systern inte var av sådan art att det var fråga om privat bruk, dvs. för HG:s eget eller hans familjs privata bruk. Alkohol som inhandlas för en släktings räkning kan enligt tullverket inte anses ingå i den inhandlades och hans familjs privata bruk. 

Vad som avses med personligt bruk är inte närmare definierat. Helt klart är att egen konsumtion av inköpt alkohol skall hänföras till personligt bruk. Länsrätten anser också att det får anses klart att om en enskild person håller en fest till vilken han själv inbjuder ett större antal personer, som han har någon form av personlig relation till, så bör den alkohol som gästerna bjuds på anses hänförlig till hans personliga bruk. Länsrätten finner härvid att om, som i det här fallet, en enskild person inhandlar alkoholdrycker i avsikt att bjuda en familjemedlem, sin syster, samt gäster på dessa drycker vid en fest på systerns födelsedag bör detta också anses ske för den enskildes eget och hans familjs privata bruk. 

Den mängd alkoholdrycker som HG infört till Sverige kan med hänsyn till vad han har uppgett om i vilka sammanhang dryckerna skulle förtäras och med hänsyn till hans ekonomiska omständigheter inte anses vara onormalt stor. Länsrätten finner därför sammanfattningsvis att hans införsel måste anses vara avsedd för privat bruk och att han därför inte skall beskattas enligt LAS [lagen (1994:1564) om alkoholskatt, JK:s anm.] såsom för en kommersiell införsel. Tullverkets beslut om påförande av skatt skall således undanröjas. 

Angående beslutet om omhändertagande

Angående beslutet om omhändertagande

Med hänsyn till att länsrätten, enligt vad ovan anförts, nu funnit att skattskyldighet inte föreligger för HG, finns inte längre grund för omhändertagande av de i målet aktuella varorna. Tullverkets beslut om omhändertagande skall därför med stöd av 2 kap 15 § LPK upphävas.” 

Det fjärde ovan återgivna stycket i domskälen löd i den andra domen på följande sätt. 

”JG har uppgett följande. De varor han har infört skulle användas till det egna bröllopet, moderns födelsedagsfest, en midsommarfest samt annan privat konsumtion. Han har ingett inbjudningskort till bröllopet samt visat kort från detsamma. Enligt länsrättens mening saknas det skäl att ifrågasätta hans uppgifter om de planerade festerna och om antalet gäster som skulle komma. Länsrätten finner det vidare rimligt att JG, efter att alkoholvarorna tagits om hand, var tvungen att begränsa gästantalet och att vid vissa fester låta bli att bjuda på alkohol. Länsrätten anser således att det inte går att belägga att de uppgivna festerna är en efterhandskonstruktion för att JG skall kunna förklara sitt innehav av alkoholvarorna.” 

Bl.a. Tullverket överklagade länsrättens domar till Kammarrätten i Göteborg. Kammarrätten avslog överklagandena i domar den 18 november 2007 under hänvisning till att den inte gjorde någon annan bedömning än länsrätten beträffande sakfrågorna. 

Sedan kammarrättens domar hade vunnit kraft gjorde Tullverket alkoholdryckerna tillgängliga för avhämtning. De hämtades av sökandena i januari 2006. Den beslagtagna ölen hade vid det laget blivit otjänlig som dryck. 

Anspråket m.m.

Sökandena har begärt skadestånd av staten med i första hand 67 381 kr avseende kostnaden för att återanskaffa öl motsvarande den som förstördes genom omhändertagandet. De har i andra hand begärt skadestånd med 31 273 kr, varav 20 273 kr avser kostnaden för inköpet av ölen i Tyskland, 7 000 kr kostnaden för resan till Tyskland och 4 000 kr skälig ersättning om 2 000 kr per person för tidsspillan under resan. Därutöver har sökandena begärt ersättning med 20 000 kr för den kränkning av äganderätten som de menar att omhändertagandet av alkoholdryckerna utgjorde samt 2 420 kr avseende kostnaden för att göra en analys av ölen för att konstatera att den hade förstörts. 

Till stöd för anspråken har sökandena anfört väsentligen följande. Tingsrätten fastställde att det var fråga om privatinförsel. Enligt gällande lagregler föreligger inte skattskyldighet för varor som förs in i Sverige av en enskild person som har förvärvat varorna i ett annat EU-land och som själv har transporterat dem till Sverige, om varorna är avsedda för denne eller dennes familjs personliga bruk. Att Tullverket, trots vetskapen om detta, vägrade att följa tingsrättens dom avseende det hävda beslaget och i stället beslutade att omhänderta varorna och påföra punktskatt måste anses vara en uppenbart oriktig och påtaglig felbedömning från Tullverkets sida. Beslutet var felaktigt eller försumligt, varför skadeståndsskyldighet har uppkommit för staten. Vidare kränkte beslutet sökandenas rätt till skydd för egendom enligt artikel 1 första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. 

Tullverket har yttrat sig över anspråket. Vad beträffar vissa relevanta lagbestämmelser har verket framhållit bl.a. följande. 

”I lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter (LPK) finns bestämmelser om förflyttning av punktskattepliktiga varor samt kontroll av sådana varor. Bestämmelserna redovisas nedan i den lydelse som gällde före 1 januari 2007. 

Av 1 kap. 1 § LPK framgår att lagen är tillämplig på yrkesmässiga vägtransporter och postförsändelser. I 1 kap. 2 § LPK anges att med punktskattepliktig vara avses tobaksvara, alkoholvara och mineraloljeprodukt. 

Enligt 1 kap. 6 § första stycket LPK ska transporter av punktskattepliktiga varor åtföljas av ledsagardokument och bevis om ställd säkerhet samt omfattas av säkerhet för betalning av skatt enligt vad som föreskrivs i bl.a. lagen (1994:1564) om alkoholskatt (LAS). 

Av 2 kap. 1 § första stycket LPK framgår att Tullverket för att kontrollera att punktskattepliktiga varor transporteras i enlighet med 1 kap. 6 § får kontrollera det som är eller kan antas vara yrkesmässig vägtransport (transportkontroll). 

Enligt 2 kap. 9 § första stycket samma lag får, om punktskattepliktig vara påträffas vid transportkontroll och om det finns anledning att anta att transporten inte sker i enlighet med 1 kap. 6 §, de varor, handlingar, lådor, behållare, containrar eller tankar som medförs vid transporten tas om hand för kontroll av om punktskatt ska betalas i Sverige och vem som i så fall är skattskyldig. 

Av 2 kap. 9 a § LPK framgår att punktskattepliktiga varor får tas om hand även sedan de varit föremål för beslag enligt smugglingslagen om varorna har påträffats vid transportkontroll och det fortfarande finns grund för ett omhändertagande enligt 9 § första stycket. 

Av 2 kap. 13 § LPK följer att om skattskyldighet föreligger för omhändertagen vara enligt LAS ska tullmyndigheten besluta om skatten på varan om varan har transporterats i strid med 1 kap. 6 § LPK. 

I 2 kap. 15 § första stycket 1 och 3 LPK anges att ett omhändertagande av en punktskattepliktig vara skall upphävas, om det inte längre finns grund för omhändertagandet eller det är oskäligt att låta omhändertagandet bestå. 

Enligt 8 § första stycket 5 LAS föreligger skyldighet att betala skatt för den som i annat fall än som avses i 1-4, från ett annat EG-land till Sverige för in eller tar emot skattepliktiga varor. 

Enligt 8 a § 2 LAS föreligger inte skattskyldighet enligt 8 § första stycket 5 för varor som förs in till Sverige av en enskild person som har förvärvat varorna i ett annat EG-land och som själv transporterar dem till Sverige, om varorna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk. 

Skattskyldigheten inträder enligt 19 § första stycket 6 LAS för den som är skattskyldig enligt 8 § första stycket 5, när de skattepliktiga varorna förs in till Sverige.” 

Tullverket har i yttrandet gjort bl.a. följande bedömning av skadeståndsanspråket. 

”Tingsrätten gjorde genom dom den 10 november 2004 en fristående straffrättslig bedömning att misstanke om smuggling inte förelåg. Den bedömningen utgör inget hinder för även en skatterättslig prövning. Tullverket finner därför inte att beslutet den 10 november 2004 att omhänderta varorna för utredning om skattskyldighet förelåg var felaktigt då några godtagbara skäl för innehavet eller kvantiteten inte kunde uppges. 

[…] 

Det kan […] konstateras att hållbarhetstiden för ölen gått ut inom den tid som ligger inom handläggningstiden för denna typ av ärenden. Varorna har inte förstörts på grund av felaktig lagring och Tullverket har inte haft möjlighet att sälja varorna. Tullverket kan därför inte anses genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning ha orsakat skadan. Det faktum att en myndighet inte vinner framgång i domstol eller överklagar ett mål till högre instans faller inte in under begreppet fel eller försummelse vid myndighetsutövning i enlighet med 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Tullverket avstyrker därför att ersättning utbetalas.” 

Sökandena har yttrat sig över vad Tullverket har anfört. 

Skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. 

Den huvudsakliga grunden för sökandenas skadeståndsanspråk är att Tullverkets beslut om omhändertagande av alkoholdryckerna var felaktigt eller försumligt med hänsyn till såväl den bedömning som tingsrätten hade gjort i sin friande dom som till omständigheterna i övrigt. 

Här bör inledningsvis nämnas att tingsrättens brottmålsdom inte hade rättskraft i förhållande till den bedömning som Tullverket senare gjorde i fråga om förutsättningarna för ett omhändertagandet av dryckerna. Bestämmelserna om omhändertagande är utformade för att kunna tillämpas även för det fall ett beslag enligt smugglingslagen eller rättegångsbalken har hävts (jfr 2 kap. 9 a § LPK). Vidare bör man beakta att prövningen av ett brottmål och en sådan skatterättslig bedömning som Tullverket gjorde sker inom ramen för olika processformer och utifrån skilda förutsättningar. T.ex. är beviskravet för ett omhändertagande enligt 2 kap. 9 § LPK lägre än det som gäller för att döma någon till ansvar för brott. Det i den nämnda bestämmelsen uppställda kravet för ett omhändertagande är att ”det finns anledning att anta” att transporten av alkoholdrycker inte har skett i enlighet med den lagen. 

Tullverket hade sålunda att göra en självständig bedömning av omständigheterna vid införseln och att därvid tillämpa förutsättningarna enligt LPK för att omhänderta alkoholdryckerna (jfr Justitiekanslerns beslut den 20 juli 2005 i ärende nr 2120-03-40). Utöver det nämnda beviskravet har dessa förutsättningar återgetts i verkets ovan refererade yttrande. 

Den fråga som vid bedömningen av skadeståndsanspråket ställs på sin spets är om det enligt 2 kap. 9 § LPK fanns anledning för Tullverket att anta att varorna hade förts in för annat än privat bruk, dvs. om beviskravet var uppfyllt. Frågan är vidare om det var försvarbart att låta omhändertagandet bestå till dess saken slutligen hade prövats av kammarrätten. 

Det bör här framhållas att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en annan eller högre instans har kommit fram till en annan bedömning eller ett annat beslut än den myndighet som har fattat ett visst avgörande. Vid rättstillämpning finns det nämligen inte sällan utrymme för olika bedömningar eller beslut vilka var för sig kan framstå som riktiga i den meningen att det inte kan sägas att det ena eller andra ställningstagandet innefattar fel eller försummelse. Skadeståndsansvar för oriktig rättstillämpning förutsätter att en uppenbart oriktig bedömning har gjorts för att oaktsamhet ska anses vara för handen (se t.ex. NJA 1994 s. 654 och 2003 s. 285). 

Trots att tingsrättens dom inte hade rättskraft i förhållande till Tullverkets prövning enligt LPK, faller det sig enligt Justitiekanslerns mening naturligt att Tullverket vid sitt beslut beaktade domen och de överväganden som domskälen gav uttryck för. Samtidigt kan inte tingsrättens bedömning av införselns natur sägas ha varit självklar. Flera omständigheter, inte minst kvantiteten drycker, får sägas ha talat för en annan utgång. Därtill kommer att Tullverket – i enlighet med hur myndigheten utformade sin talan vid förvaltningsdomstolarna – synes ha underbyggt sitt beslut om omhändertagande med en noggrann analys av bevisläget, där flera omständigheter med någon styrka talade för att införseln av dryckerna inte var avsedd för privat bruk. Justitiekanslern finner med beaktande härav att Tullverkets ställningstagande i frågan om förutsättningarna för ett omhändertagande inte kan sägas ha varit så uppenbart oriktigt att det grundar skadeståndsansvar för staten. Detsamma gäller beträffande myndighetens beslut att föra saken vidare till kammarrätten medan omhändertagandet bestod. 

Skadeståndsansvar enligt Europakonventionen

Vad beträffar påståendet att sökandenas rätt till skydd för deras egendom enligt Europakonventionen har kränkts bör följande framhållas. 

Artikel 1 första tilläggsprotokollet till Europakonventionen innebär att varje fysisk och juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom och att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Enligt artikelns andra stycke inskränker detta inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av bl.a. skatter eller andra pålagor. 

Bedömningen av om en stat har kränkt rätten till skydd för egendom enligt artikeln görs enligt Europadomstolens praxis genom en proportionalitetsbedömning av det allmännas intresse av den ifrågasatta åtgärden i förhållande till åtgärdens följder för den enskilde som lider men därav. En sådan avvägning görs även vid bedömningen av sådana åtgärder som omfattas av artikelns andra stycke. Samtidigt har domstolen i sådana fall tillerkänt medlemsstaterna till konventionen ett vitt utrymme att vidta olika rådighetsinskränkande åtgärder utan att kränkningar av enskildas rättigheter enligt bestämmelsen har ansetts föreligga. 

Ett omhändertagande i syfte att undersöka förutsättningarna för att erlägga punktskatt samt i avvaktan på att skatten betalas är enligt Justitiekanslerns mening en sådan åtgärd som omfattas av andra stycket i den nämnda artikeln. I enlighet med de omständigheter som Europadomstolen har tillmätt särskild vikt vid sina bedömningar av sådana åtgärder (jfr t.ex. de fall som återges i Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, tredje uppl., 2007, s. 477 f., samt van Dijk m.fl., Theory and practice of the European convention on human rights, fjärde uppl., 2006, s. 893 f.) finner Justitiekanslern att bestämmelserna om omhändertagande såväl uppfyller ett legitimt syfte som omgärdas av rättssäkerhetsgarantier i form av möjligheten till en skyndsam domstolsprövning av åtgärden (jfr 4 kap. 17 § LPK). Den omständigheten i det aktuella fallet att de omhändertagna varornas natur har inneburit att de har blivit otjänliga under skatteprocessen är i sig inte tillräcklig för att någon kränkning av Europakonventionen ska anses ha uppkommit. Justitiekanslern finner därför att sökandenas rättigheter enligt artikel 1 första tilläggsprotokollet till Europakonventionen inte har kränkts. 

Övrigt

Justitiekanslern anser sålunda att skadeståndsanspråket i dess helhet bör avslås. Vid denna utgång saknas anledning att tillerkänna sökandena någon ersättning för deras ombudskostnader i skadeståndsärendet. 

Avslutningsvis beklagar Justitiekanslern att handläggningen här har dragit ut på tiden.