JK 3672-03-42

Skadeståndsanspråk med anledning av en uppgift i kronofogdemyndighetens databasregister

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår AO:s skadeståndsanspråk.

Telia Sonera Sverige AB ansökte den 28 februari 2003, genom Sergel Inkasso AB, hos Kronofogdemyndigheten i Stockholm om betalningsföreläggande avseende en fordran på AO. Kronofogdemyndigheten meddelade utslag i målet den 2 juni 2003 (mål nr 01-25573-03). Ansökan om verkställighet registrerades den 16 juni 2003.

AO överklagade utslaget till Svea hovrätt och yrkade där att detta skulle undanröjas med hänvisning till att han inte hade delgetts föreläggandet innan utslaget meddelades mot honom. Hovrätten fann att utredningen gav stöd för att AO inte var rätteligen delgiven och att utslaget därför fick anses behäftat med domvilla. Genom ett beslut den 1 oktober 2003 undanröjde hovrätten utslaget och visade målet åter till kronofogdemyndigheten för ny handläggning (mål Ö 6020-03).

Efter hovrättens avgörande beslöt kronofogdemyndigheten den 13 november 2003 om rättelse/förtida gallring och att uppgifterna om indrivningsuppdraget rörande AO:s skuld skulle uteslutas ur utsöknings- och indrivningsdatabasen. Sedan borgenären (Telia) återkallat sin ansökan avskrevs ärendet den 14 november 2003.

AO har med hänvisning till det inträffade hos Kronofogdemyndigheten begärt skadestånd av staten med 30 000 kr avseende utebliven lön, merarbete och obehag m.m.

Anspråket har med ett yttrande av kronofogdemyndigheten överlämnats hit för ett ställningstagande.

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Skatteverket. I yttrandet anförs bl.a. följande.

”BEDÖMNING

AO:s skadeståndsanspråk grundar sig på att KFM agerat felaktigt eller försumligt genom att delgivning av föreläggandet skett på felaktigt sätt. I denna del har verket att bedöma huruvida skadestånd kan utgå med stöd av den allmänna skadeståndsregeln rörande fel eller försummelse vid myndighetsutövning i 3 kap. 2 § SkL [skadeståndslagen, Justitiekanslerns anm.].

AO:s begäran om ersättning aktualiserar även frågor om den behandling av uppgifter som har skett i databaserna. Därför kommer verket att yttra sig över huruvida skadestånd kan utgå med stöd av 48 § PUL.

Ersättning enligt 3 kap. 2 § SkL

Enligt 3 kap. 2 § SkL ska stat eller kommun ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Enligt denna regel är det den skadelidande som skall styrka att en skada har uppkommit och att denna är en följd av fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Vidare ska det yrkade beloppet vara styrkt.

AO har gjort gällande att KFM agerat felaktigt eller försumligt genom den felaktiga delgivningen, samt att den medfört att han lidit förmögenhetsskada.

Enligt 25 § lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (BfL) ska, om kronofogdemyndigheten tar upp ansökningen om betalningsföreläggande, svaranden föreläggas att yttra sig inom viss tid från det att ansökningen delgavs honom. Tiden får inte utan särskilda skäl bestämmas till mer än två veckor. Enligt 29 § BfL ska föreläggandet delges svaranden i enlighet med vad som enligt rättegångsbalken (RB) gäller för delgivning av stämning i tvistemål. Dock får kungörelsedelgivning enligt 15 § delgivningslagen (1970:428) (DelgL) inte ske. Enligt 33 kap. 4 § RB finns särskilda bestämmelser om delgivning, vilka stadgas i DelgL. Enligt 7 § DelgL ska handling som ska delges enskild person överbringas till honom.

KFM lämnade föreläggandet i målet om betalningsföreläggande för stämningsmannadelgivning till Svenska Kravek AB den 31 mars 2003. Vid denna tidpunkt var AO folkbokförd under adressen Apelbergsgatan 60, 111 37 Stockholm. AO söktes på denna adress den 8 och 20 april samt den 2 och 8 maj 2003. Den 13 maj beslutade KFM att handlingen skulle lämnas i slutet kuvert i den söktes hemvist i enlighet med 15 § 2 st. 2 men. DelgL. Delgivningen verkställdes den 19 maj 2003.

Enligt uppgift från AO har han avflyttat från ovanstående adress den 31 december 2002. Enligt 25 § folkbokföringslagen (1991:481) (FolkbokfL) ska den som flyttat inom en vecka anmäla flyttningen. Först den 14 april 2003 anmälde AO avflyttningen till Skattemyndigheten i Stockholm och angav därvid adress c/o JO, Domsagevägen 6 C, 461 33 Trollhättan. Anmälan vidarebefordrades därefter till Skattemyndigheten i Trollhättan, där den inkom den 17 april 2003. Skattemyndigheten i Trollhättan hörde AO:s far i enlighet med 32 § FolkbokfL och hans svar inkom till Skattemyndigheten i Trollhättan den 5 maj 2003. Några dagar senare infördes AO:s nya adress i folkbokföringsdatabasen och den 14 april 2003 angavs som inflyttningsdatum. Det har inte gått att utröna om den nya adressen infördes i folkbokföringsdatabasen före den 8 maj 2003.

Verket delar KFM:s uppfattning att delgivning ej skett på korrekt sätt i och med att den verkställdes på en adress där AO inte var folkbokförd. För det fall att AO hade fullgjort sin lagstadgade plikt och anmält sin avflyttning senast den 7 januari 2003, kan det hållas för visst att delgivningen blivit korrekt utförd. I och med att AO dröjt drygt tre månader med sin anmälan om flyttning, anser verket att han bidragit till att verkställigheten av delgivningen skedde på fel adress.

Verket anser inte att AO styrkt att han förlorat arbetstillfälle, drabbats av inkomstbortfall eller fördyrad boendekostnad. AO har således inte styrkt att han drabbats av förmögenhetsskada, varför skadestånd enligt 3 kap. 2 § SkL inte bör utgå.

Ersättning enligt 48 § PUL

Utsökningsmålet mot AO registrerades i utsöknings- och indrivningsdatabasen och utslaget registrerades i databasen för betalningsföreläggande och handräckning. Regler om kronofogdemyndighetens behandling av uppgifter i databaserna finns i lag (2001:184) om behandling av uppgifter i kronofogdemyndigheternas verksamhet (KFDBL) och i förordning (2001:590) om behandling av uppgifter i kronofogdemyndigheternas verksamhet (KFDBF). Genom hänvisningar från KFDBL är även vissa specifikt angivna bestämmelser i PUL tillämpliga. Enligt 3 kap. 3 § KFDBL gäller PUL:s bestämmelser om skadestånd vid den behandling av personuppgifter som sker i databaserna. Detta innebär att staten enligt 48 § PUL ska ersätta den registrerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som den felaktiga behandlingen har orsakat.

Enligt 1 kap. 3 § KFDBL gäller PUL:s grundläggande krav på behandling av personuppgifter (se 9 § PUL), med vissa undantag, för den behandling av personuppgifter som sker i databaserna. Detta innebär, såvitt nu är av intresse, att de personuppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen (jfr 9 § 1 st. e PUL). De skall vidare vara riktiga (jfr 9 § 1 st. g PUL). Uppgifter i utsöknings- och indrivningsdatabasen får behandlas för de ändamål som anges i bl.a. 2 kap. 2 § 1 p. KFDBL, d.v.s. för verkställighet eller annan åtgärd som särskilt åligger kronofogdemyndigheter enligt utsökningsbalken eller annan författning. Uppgifter i databasen för betalningsföreläggande och handräckning får behandlas för de ändamål som anges i 2 kap. 8-9 §§ KFDBL.

För att skadestånd skall kunna utgå enligt 48 § PUL krävs således att felaktig behandling av uppgifterna skett. Uppgifterna som registrerats om AO får anses ha varit oriktiga, då delgivning inte skett på ett korrekt sätt. Därav följer att skadestånd enligt 48 § PUL kan utgå.

Verket ifrågasätter inte att AO lidit ideell skada. Dock anser verket att AO:s underlåtenhet att i rätt tid anmäla sin avflyttning, gjort att skadeståndet bör kunna jämkas i enlighet med 48 § 2 st. PUL. Verket instämmer i KFM:s bedömning att skadeståndet inte bör bestämmas till ett belopp överstigande 500 kronor.

JK har uppmanat verket att jämföra förevarande skadeståndsärende med ett skadeståndsärende med dnr 530-8152-03/450, över vilket verket yttrat sig till JK den 20 oktober 2003 och därvid avstyrkt att skadestånd ska utgå. Det ärendet rör indrivning av utländsk skatt och är således ett allmänt mål, jfr 1 kap. 6 § 2 st. utsökningsbalken (UB) och 1 kap. 2 § 1 st. 7 p. utsökningsförordningen (1981:981). Vid allmänna mål företar kronofogdemyndigheten inte någon prövning före registreringen, det sker endast en granskning av formell natur. Kronofogdemyndigheten är vidare skyldig att registrera skulder som överlämnas för indrivning i allmänna mål, varför en registreringsåtgärd i dessa fall inte kan innebära fel eller försummelse vid myndighetsutövning eller personuppgiftsbehandling i strid med ändamålen bakom KFDBL, jfr 2 kap. 2 § KFDBL.

Vid utslag och verkställighet av enskilda mål, som det förevarande, ska kronofogdemyndigheten företa en prövning och därvid undersöka om giltig exekutionsgrund finns innan ett utslag meddelas. I förevarande fall har, såsom hovrätten konstaterat i sitt beslut, delgivningen inte skett på ett korrekt sätt. Således har felaktiga uppgifter registrerats i databaserna. Skyldigheten för kronofogdemyndigheten att företa en prövning vid enskilda mål, gör att skadestånd kan motiveras i det ärende som nu är under bedömning, men inte i skadeståndsärendet med dnr 530-8152-03/450.

Sammanfattning

Verket anser inte att AO styrkt att han drabbats av förmögenhetsskada, varför skadestånd enligt 3 kap. 2 § SkL inte bör utgå. Däremot anser verket att AO lidit ideell skada, vilken efter jämkning med anledning av AO:s medvållande inte bör beräknas uppgå till ett belopp överstigande 500 kronor.”

AO har fått del av utredningen och har gett in flera skrivelser med ytterligare synpunkter. Han har bl.a. anfört att han i januari 2003 meddelade folkbokföringsenheten per telefon att han från och med den 31 december 2002 bodde på Domsagevägen.

Staten skall, enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen kan skadestånd också utgå för ideell skada (psykiskt lidande eller kränkning) som någon drabbas av till följd av att vederbörande har utsatts för vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

I 1 kap. 1 § skadeståndslagen stadgas att lagens bestämmelser om skadestånd skall tillämpas bara om inte annat är särskilt föreskrivet. AO har, som det får förstås, som grund för sitt anspråk åberopat att utsöknings- och indrivningsdatabasen har innehållit en felaktig uppgift om honom. I personuppgiftslagen (1998:204) (PUL) finns särskilda bestämmelser om skadestånd som tar sikte på sådana fall. Dessa skadeståndsregler har således företräde framför skadeståndslagens.

Enligt 48 § PUL skall den personuppgiftsansvarige ersätta den registrerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i strid med lagen har förorsakat. Med skada avses såväl personskada och sakskada som ren förmögenhetsskada. Ersättningsskyldigheten kan i den utsträckning det är skäligt jämkas, om den personuppgiftsansvarige visar att felet inte berodde på honom eller henne.

Enligt 9 § PUL skall den personuppgiftsansvarige bl.a. se till att de personuppgifter som behandlas är riktiga.

Den första frågan som inställer sig i ärendet är om registreringen av uppgiften i utsöknings- och indrivningsdatabasen, om kronofogdemyndighetens utslag den 2 juni 2003, skedde i strid med PUL. Så är fallet bl.a. om uppgiften var att anse som oriktig. Detta leder in på frågan vad som är att anse som en oriktig uppgift. I detta fall återgav ju registret endast att ett utslag hade meddelats, låt vara att det senare visade sig att så inte hade bort ske eftersom delgivning inte hade skett på rätt sätt.

I kommentaren till PUL (se Öman, Lindblom, Personuppgiftslagen En kommentar, andra upplagan s. 99 f.) anges bl.a. följande. En uppgift är riktig om den stämmer överens med de verkliga förhållandena. Svårigheten är dock ofta att bestämma vilka de verkliga förhållandena är som den registrerade uppgiften skall spegla. Här torde man få söka ledning i ändamålen med behandlingen. I vissa fall är avsikten med en behandling bara att registrera uppgifter som kommit in, t.ex. genom ansökningar eller mottagna order. De behandlade uppgifterna torde då vara riktiga om de stämmer överens med de inkomna uppgifterna (oavsett hur dessa lämnade uppgifter förhåller sig till de verkliga förhållandena). (…) Registerförfattningsutredningen uttryckte det så att man bör ha som utgångspunkt att en uppgift, trots att den inte återger en korrekt bild av ett sakförhållande, inte är oriktig i den bemärkelsen att den skall rättas, om uppgiften korrekt återger ett händelseförlopp i verksamheten och dessutom behövs i verksamheten (…), och regeringen framhöll i samma lagstiftningsärende att bedömningen av om en uppgift skall anses vara oriktig eller inte, dvs. om uppgiften skall rättas, måste göras mot bakgrund av vilka krav verksamheten ställer på uppgiftsbehandlingen (…). Regeringen har också ansett att det inte är fråga om en felaktig uppgift i lagens mening om en skattemyndighet t.ex. har registrerat en person som misstänkt för ett visst brott, men misstanken under ett senare skede av utredningsarbetet inte längre visar sig hållbar (…).

Justitiekanslern har utifrån dessa uttalanden tolkat den aktuella bestämmelsen så att det i princip inte föreligger något registerfel om en registrering är korrekt gjord utifrån det material som ligger till grund för den.

I detta fall återgav registret utslaget korrekt. Den omständigheten att utslaget senare befanns vara felaktigt av den anledningen att delgivningen inte bedömdes ha genomförts på ett korrekt sätt kan inte innebära att registreringen av utslaget gjordes i strid med PUL.

Något skadestånd med stöd av 48 § PUL kan således inte utgå.

Eftersom 48 § PUL inte är tillämplig har Justitiekanslern att ta ställning till om skadestånd kan utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Den felaktigt genomförda delgivningen får anses innefatta ett sådant fel eller en sådan försummelse vid myndighetsutövning som grundar rätt till skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

I skadeståndsärenden ankommer det på den skadelidande att visa att den påstådda försumligheten har orsakat en viss skada.

AO har inte visat att han på grund av den felaktigt genomförda delgivningen har drabbats av någon utebliven lön eller något fördyrat boende. Han anspråk i den delen kan således inte vinna bifall.

Som framgått ovan utgår ersättning för ideell skada endast i sådana fall då den skadelidande har utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott. Något sådant brott har inte förekommit i detta fall. Således kan inte heller någon sådan ersättning utgå.

Sammanfattningsvis skall AO:s skadeståndsanspråk avslås.