JK 3816-00-40

Bakgrund

LW - som är taxichaufför - har sedan år 1994 körkort med behörigheterna A och B. Han godkändes den 27 januari 1999 vid förarprov för även behörigheten D. Vägverket utfärdade ett bevis om körkort, vilket omfattade behörigheterna A, B och D. Av de upplysningar som därvid bifogades framgick att bevisets giltighetstid var ett år från dagen för avläggande av provet och att beviset ersatte det tidigare utfärdade körkortet. För att ett körkort skulle utfärdas i enlighet med det avlagda provet krävdes att LW inom ett år från provdagen gav in en s.k. grundhandling till Vägverket. Grundhandlingen utgör underlag för utfärdande av ett körkort.

Trots att Vägverket påmint LW om skyldigheten att ge in grundhandlingen inom ett år efter provdagen, inkom LW först den 30 juni 2000 med en ansökan om utfärdande av körkort.

I beslut den 24 augusti 2000 avslog Vägverket hans ansökan om utfärdande av körkort. Som skäl för beslutet angavs bl.a. följande.

"Giltighetstiden för Ert bevis om körkorts utfärdande började löpa den 27 januari 1999. Enligt ovan angivna bestämmelser skulle Er ansökan ha kommit in till verket senast den 27 januari 2000. Er ansökan, i form av en skrivelse, kom in till verket den 30 juni 2000. Med anledning av att Er ansökan kom in sedan mer än ett år förflutit från det att beviset utfärdades är Vägverket förhindrat att utfärda ett körkort för Er.

I proposition Ny körkortslag m m, 1997/98:124 sid. 74, står i specialmotiveringen till 2 kapitlet 14 § körkortslagen bl.a. att underlåtenhet att medverka till att körkortshandlingen tillverkas kommer att medföra en förlust av rätten att köra fordon. Inför lagens ikraftträdande diskuterades tolkningen av bestämmelsen tillsammans med rättssakkunniga från dåvarande kommunikationsdepartementet. Det gavs inte vid något tillfälle uttryck för någon annan tolkning än den som för närvarande föreligger."

Av 8 kap. 2 § tredje stycket körkortslagen (1998:488) följer att Vägverkets avslagsbeslut inte fick överklagas. LW ansökte mot denna bakgrund om rättsprövning hos Kammarrätten i Jönköping enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Kammarrätten upphävde genom beslut den 28 november 2000 Vägverkets beslut och återförvisade ärendet till verket för ny handläggning. Som skäl för beslutet angav kammarrätten bl.a. följande.

"Aktuella författningstexter har följande lydelse. Ett bevis att körkort utfärdats gäller som körkort till dess körkortet lämnats ut eller rätten att få ut körkortet förfallit (2 kap. 14 § KKL). Ett körkort gäller inte om det har ersatts med annat körkort (3 kap. 13 § första stycket 3. KKL). Rätten att få ut körkort förfaller ett år efter det att bevis om körkort utfärdats (3 kap. 14 § KKF).

Vägverket tolkar bestämmelsen om att "bevis att körkort utfärdats" så att detta bevis är att anse som körkort och att beviset ersätter det tidigare körkortets behörigheter. Vägverket anser vidare att det tidigare körkortet genom beviset har ersatts med ett annat körkort och att det körkortet och dess behörigheter därför inte längre gäller samt att det av propositionen (1997/98:124 sid.74) skulle framgå att underlåtenhet att medverka till att körkortshandlingen skall kunna tillverkas medför en förlust av rätten att köra fordon.

Ordalydelsen av bestämmelserna i KKL eller KKF ger inte stöd åt Vägverkets tolkning om att utfärdat bevis - sedan ettårsfristen gått ut - skulle undanröja behörigheterna enligt det tidigare körkortet. Ett bevis om körkort kan således inte jämställas med körkort i den mening som 3 kap. 13 § KKL åsyftar. Kammarrätten finner vidare att det av Vägverket åberopade propositionsuttalandet får förstås så att förlusten av rätt att köra fordon avser behörigheten att köra fordon för vilket godkänt förarprov senast avlagts. Rätten att föra ett fordon är således inte knuten till ett utfärdat bevis eller till ett körkort utan till att godkänt förarprov avlagts och ettårsfristen för aktuell behörighet inte gått ut eller att återkallelse enligt 5 kap. KKL inte skett.

På grund av det anförda finner kammarrätten att Vägverkets klandrade beslut strider mot gällande rättsregler. LW:s rätt att få behålla AB-behörigheten enligt tidigare körkort hade därför inte bort fråntas honom. Vägverkets beslut bör därför upphävas och ärendet återförvisas till Vägverket för ny handläggning."

Vägverket har med anledning av domen meddelat ett nytt beslut och utfärdat ett nytt körkort avseende AB-behörighet.

Anspråket

LW har genom sitt ombud, advokaten SL, framställt anspråk på skadestånd av staten med 37 020 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 11 januari 2001 till dess betalning sker. Beloppet avser dels förlorad arbetsinkomst i arbetet som taxichaufför under 13 arbetspass om tio timmar vardera, sammanlagt 13 780 kr, dels kostnader för erhållande av ett nytt AB-körkort om 4 490 kr och dels ombudskostnader om 18 750 kr. Han har begärt ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975: 635) från den 11 januari 2001 till dess betalning sker.

LW har som grund för sitt anspråk anfört sammanfattningsvis följande. Han har drabbats av en skada till följd av beslutet att lämna en underrättelse till körkortsregistret om att hans AB-behörighet upphört. Detta beslut har, såsom kammarrätten konstaterat, stått i uppenbar strid med körkortslagstiftningen. Beslutet innefattar därför fel eller försummelse vid myndighetsutövning av sådant slag att rätt till skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen föreligger.

Vägverket har i yttrande avstyrkt att LW tillerkänns ersättning och har därvid anfört bl.a. följande.

"Vägverkets tillämpning av bestämmelserna

I såväl tidigare som nuvarande lagstiftning finns en dubbeltydighet beträffande begreppet körkort - i vissa fall betyder körkort behörigheten att föra fordon och i andra fall syftar ordet på handlingen som sådan (jfr SOU 1996:114, avsnitt 2.2). Exempelvis avses uppenbarligen enbart handlingen i 3 kap. 15 § körkortslagen medan återkallelse av körkort enligt 5 kap. 3 § avser behörigheten och därmed även den som har sin grund i 2 kap. 14 §.

I den aktuella situationen finns dubbeltydigheten med som ett problem. Verkets tolkning har utgått dels från det grundläggande förhållandet att samtliga behörigheter skall vara samlade i en behörighetshandling och dels från att det inte skall finnas två (eller flera) samtidigt giltiga handlingar. I 3 kap. 13 § första stycket 3 sägs sålunda att ett körkort inte gäller om det har ersatts med ett annat körkort. Eftersom ett bevis om att körkort utfärdats gäller som körkort, och därvid upptar samtliga behörigheter, har verket ansett att ett tidigare utfärdat körkort - AB beträffande W - upphör att gälla i och med beviset.

Den alternativa - och numera gällande - tolkningen, innebär att körkort i 2 kap. 14 § har en annan betydelse än körkort i 3 kap. 13 § och att behörigheterna därigenom splittras i körkort respektive bevis om utfärdat körkort. I det sammanhanget anmärks att kammarrättens uttalande att "rätten att föra ett fordon är således inte knuten till ett utfärdat bevis eller till ett körkort utan till att godkänt förarprov avlagts" till viss del stämmer överens med tidigare 6 a § men svårligen med nu gällande lagstiftning. Det godkända provet kan inte i sig åberopas för rätten att köra.

Skadeståndsfrågan

Genom kammarrättens beslut har slagits fast att Vägverkets beslut strider mot gällande rättsregler. Den felaktiga rättstillämpningen innebär dock inte i sig att staten är skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Härför torde allmänt krävas att det är fråga om en grav felbedömning.

Mot bakgrund av genomgången ovan görs bedömningen att verket haft fog för den tolkning av körkortslagen som gjorts i W:s fall även om det funnits omständigheter som talat för nu gällande ordning. Den senare ger också ett resultat som torde få sägas stämma bäst överens med det allmänna rättsmedvetandet, men går inte heller fri från invändningar och visar därmed på lagstiftningens oklarhet i denna fråga. Uttalandet i propositionen undanröjer inte detta förhållande och det har i vart fall inte funnits skäl för verket att tolka skrivningen så, att därmed avses endast det (i förekommande fall) senast avlagda provet.

Sammantaget görs bedömningen att staten inte ådragit sig skadeståndsskyldighet på grund av verkets beslut.

För det fall bedömningen görs att ersättning skall utges, får verket anföra följande.

Det finns anledning att beröra frågan om W:s eventuella medverkan till den skada som uppstått. Han har vid tre tillfällen fått klar information om att rätten att få ut ett körkort förfaller efter ett år. Han har trots detta underlåtit att vidta nödvändiga åtgärder för att körkortshandlingen skulle kunna tillverkas inom rätt tid. W har enligt verkets mening därmed genom oaktsamhet medverkat till skadan med följd att jämkning bör ske."

LW har inkommit med ytterligare synpunkter.

Är staten skadeståndsskyldig?

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

När det gäller skadestånd vid oriktig rättstillämpning - som det är fråga om i detta fall - gäller som utgångspunkt att en felaktig rättstillämpning endast i undantagsfall torde vara så uppenbart oriktig att man över huvud taget kan tala om fel eller försummelse från en myndighets sida. Det krävs således en mer påtaglig felbedömning för att oaktsamhet skall anses föreligga i sådana fall (se bl.a. prop. 1972:5 s. 518 och NJA 1994 s. 654).

I det nu aktuella fallet har kammarrätten upphävt Vägverkets beslut med stöd av lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Enligt lagens 5 § skall ett förvaltningsbeslut som är av det slaget att det kan prövas enligt lagen upphävas om det strider mot någon rättsregel och det inte är uppenbart att felet saknat betydelse för avgörandet. Av 1 § framgår bl.a. att rättsprövning endast kan gälla beslut som innebär myndighetsutövning mot den enskilde.

I ärendet får det med hänsyn till kammarrättens beslut anses klarlagt att Vägverkets beslut innefattat felaktig rättstillämpning. Den fråga som är avgörande för om staten genom beslutet ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot LW är om den felaktiga tillämpningen skall bedömas vara uppenbart oriktig på det sätt som förutsätts vid tillämpning av bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Mot att skadeståndsskyldighet föreligger talar, som Vägverket pekat på, den oklarhet som i viss mån får anses finnas i körkortslagstiftningen när det gäller begreppet "körkort". Begreppets innebörd synes inte genomgående vara densamma i de aktuella bestämmelserna. Även det förhållandet att Vägverket i sitt beslut relativt utförligt redovisat skälen för sin bedömning och att beslutet således inte varit en följd av något förbiseende talar i viss utsträckning mot att anse att rättstillämpningen varit uppenbart felaktig.

Mot det nu sagda står emellertid framför allt det förhållandet i sig att kammarrätten funnit att Vägverkets beslut strider mot gällande rättsregler. I kammarrättens slutsats ligger därmed, som jag ser det, att Vägverket klart åsidosatt de regler som gällt för det aktuella ärendet och att Vägverkets rättstillämpning fallit utanför det område där verket inom ramen för sin kompetens haft rätt att göra olika bedömningar.

Vid prövningen av om den felaktiga rättstillämpningen skall anses vara av det slaget att den grundar rätt till skadestånd bör också enligt min mening beaktas att beslutet rört en fråga som för den enskilde medfört påtagliga negativa konsekvenser. Härtill kommer att effekten av Vägverkets beslut framstår som svår att sakligt motivera. För en person som avlagt ett förarprov i syfte att utöka sin behörighet att föra fordon, men som därefter försummat att iaktta de formella kraven för att få ett körkort utfärdat i enlighet med det avlagda provet, måste det framstå som svårförklarligt varför denna underlåtenhet skall medföra en förlust av rätten att föra fordon med stöd av ett tidigare utfärdat körkort. Och det är även svårt att utifrån mer allmänna ändamålssynpunkter finna något annat stöd för den ordning som Vägverkets beslut gett uttryck för än möjligen, som Vägverket pekat på i sitt yttrande, att "behörigheterna splittras i körkort respektive bevis om utfärdat körkort". Jag kan dock inte se att detta argument har någon större tyngd.

Sammanfattningsvis finner jag med hänvisning till det anförda att Vägverkets beslut får anses ha innefattat en felaktig rättstillämpning av sådant slag att staten ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot LW enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Han har därmed i princip rätt till ersättning för den skada som han drabbats av på grund av beslutet.

Har LW varit medvållande till skadan?

Såsom Vägverket pekat på kan det dock finnas anledning att beröra frågan om LW skall anses ha varit medvållande till den uppkomna skadan på ett sådant sätt att ersättningen till honom bör jämkas eller helt falla bort. LW:s underlåtenhet att iaktta ettårsfristen har lett till att hans rätt att få D-behörighet fallit bort. Hans ersättningsanspråk är dock inte inriktat på denna behörighet utan på AB-behörigheten, som han under alla förhållanden enligt kammarrättens avgörande haft rätt att behålla. Jag kan därför inte se att det finns något sådant samband mellan LW:s eget agerande och den uppkomna skadan att ersättningen av detta skäl skall sättas ned.

Skadeståndsbeloppets storlek

LW har begärt ersättning för förlorad arbetsförtjänst under 13 dagar med sammanlagt 13 780 kr. Inkomstbortfallet avser tiden från det att hans AB-behörighet enligt det tidigare körkortet drogs in fram till dess att han avlade ett nytt förarprov avseende dessa behörigheter. Enligt min mening har inkomstbortfallet varit en följd av Vägverkets felaktiga beslut och jag godtar de belopp som utgör underlag för beräkningen.

Ersättningsyrkandet avser vidare kostnader som LW haft för att erhålla ett nytt körkort med AB-behörighet. Yrkandet avser i denna del numera, efter viss nedsättning, 4 490 kr. Dessa kostnader har uppkommit genom att LW snarast möjligt försökt att begränsa den skada som följt av Vägverkets beslut. Om han inte på detta sätt hade skaffat sig ny AB-behörighet hade ytterligare inkomstbortfall uppstått. Det har bl.a. mot denna bakgrund enligt min mening varit försvarligt av LW att lägga ned dessa kostnader. Jag saknar även i denna del anledning att ifrågasätta de olika delbeloppen.

Framställningen om ersättning avser slutligen de ombudskostnader som uppkommit genom att LW anlitat advokaten SL för prövningen enligt rättsprövningslagen och för skadeståndsärendet här. Det har enligt min mening varit motiverat att anlita juridiskt biträde i ärendet. De kostnader som uppkommit, och som sammanlagt uppgår till 18 750 kr, framstår som skäliga och bör därmed ersättas.

På ersättningsbeloppet skall också utges ränta i enlighet med LW:s framställning.

Sammanfattning

Jag har ovan funnit att LW är berättigad till skadestånd av staten med anledning av Vägverkets beslut och att det saknas skäl att jämka ersättningen med hänvisning till att LW skulle ha varit medvållande till skadan. Ersättning skall därför utgå till honom med sammanlagt 37 020 kr jämte ränta.