JK 4241-11-40

Bakgrund

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) beslutade den 13 oktober 2004 att med stöd av 5 kap. 3 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS) ålägga legitimerade läkaren KP en varning (HSAN:s beteckning HSAN 2178/03:B4, HSAN 2369/03:B4, HSAN 2400/03:B4 och HSAN 2469/03:B4). HSAN bedömde att KP inte hade handlagt vården av fyra patienter i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. KP överklagade beslutet till Länsrätten i Stockholms län som i dom den 1 september 2006 avslog över­klagandet. Länsrätten avslog i beslut den 2 maj 2006 samt i domen KP:s yrkande om muntlig förhandling i målet. Efter att KP hade överklagat domen till Kammarrätten i Stockholm, beslutade kam­mar­rätten den 3 september 2009 att återförvisa målet till länsrätten för förnyad pröv­ning med motiveringen att länsrätten inte hade bort neka KP muntlig för­handling i målet.

Den 31 januari 2005 beslutade HSAN att med stöd 5 kap. 3 § LYHS ålägga KP en varning (HSAN:s beteckning HSAN 1548/04:B4). Ären­det gällde vården av ytterligare en patient som enligt HSAN:s bedömning inte hade behandlats i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. KP överklagade beslutet till Länsrätten i Stockholms län som i dom den 10 augusti 2006 avslog över­klagandet. Länsrätten hade dess­för­in­nan i beslut den 7 april 2006 avslagit KP:s yrkande om muntlig för­­hand­ling i målet. Efter att KP hade överklagat domen till Kam­­mar­rätt­en i Stockholm, beslutade kammarrätten den 3 september 2009 att även i detta fall återförvisa målet till länsrätten för förnyad pröv­ning på grund av att munt­lig för­handling inte hade hållits i målet.

Den 22 december 2005 anmälde Socialstyrelsen KP till HSAN och yrkade att hans läkarlegitimation skulle återkallas. Sammanfattningsvis gjordes gällande att KP  i ett 40-tal patientfall hade varit för­sum­lig genom att låta utföra alltför omfattande utredningar, slen­trian­mässiga be­hand­ling­ar, behandling med den s.k. CVS-mixen, läkemedelsbehandling utan säkerställd diagnos och på mycket osäkra symptom samt över­medi­ciner­­ing av patienter. HSAN beslutade den 17 oktober 2006 att återkalla KP:s legitimation som läkare (HSAN:s beteckning HSAN 2005/3591:B5). KP överklagade till Läns­rätten i Stockholms län. Läns­­rätten av­slog i beslut den 19 december 2006 och i beslut den 26 oktober 2007 KP:s yrkande om muntliga be­vis­­ning i form av förhör med sak­kunniga och patienter. Länsrätten höll munt­­lig förhandling i målet den 10 december 2007 och avslog i dom den 1 april 2008 överklagandet. Efter att KP överklagat till Kam­mar­rätt­en i Stockholm beslutade kam­marrätten den 3 september 2009 att åter­för­visa målet till länsrätten för för­nyad handläggning bl.a. med motiv­er­ing­en att vittnesförhör borde ha hållits med sakkunniga läkare. Efter att målet hade återförvisats till länsrätten av­slog läns­rätt­en i beslut den 18 november 2009 KP:s begäran att så­som vittnen höra dels en professor i ekonomi, dels patienter och anhöriga till patienter.

Den 8 – 10 februari 2010 höll länsrätten (numera Förvaltningsrätten i Stockholm) gemensam muntlig förhandling i de båda målen om disciplin­påföljd och i målet om återkallelse av läkarlegitimationen. Vid för­hand­ling­en hölls på begäran av KP i de båda målen om disciplinpåföljd vittnes­förhör med överläkaren GL (specialist i radiologi och nukleärmedicin), docenten GR (specialist i endokrinologi), docenten LN (specialist inom psykiatri) och professorn JD (specialist inom psykiatri och neurologi). Dessa hördes på KP:s begäran även i målet om åter­kall­else av läkarlegitimationen lik­som leg. neuropsykologen och neuroterapeuten HW och pro­fessorn OA (specialist i neuropsykologi).

Förvaltningsrätten i Stockholm meddelade dom i målen den 9 april 2010. I det första mål­et om disciplinpåföljd (mål nr 14107-10) avslog för­valt­nings­rätten KP:s överklagande liksom hans yrkande om er­sätt­ning för kostnader i målet. I det andra målet om disciplinpåföljd (mål nr 14108-10) beslutade länsrätten att med bifall till överklagandet upphäva HSAN:s beslut att meddela KP varning men avslog hans yrkande om ersättning i målet. I målet om återkallelse av läkar­legi­tima­tionen (mål nr 14111-10) av­slogs KP:s över­klag­an­de liksom yrkande om ersätt­ning för kost­nad­er.

Förvaltningsrättens dom i det andra målet om disciplinpåföljd överklagades inte.

KP överklagade domen i det första målet om disciplinpåföljd och i målet om återkallelse av legitimationen till Kammarrätten i Stock­holm. Kammarrätten beslutade den 15 oktober 2010 att inte meddela pröv­­ningstillstånd i något av målen (mål nr 2875-10 respektive 2824-10). Efter att KP överklagat be­slut­ade Högsta förvaltningsdomstolen den 10 maj 2011 att inte meddela prövningstillstånd (mål nr 7246-10 och 7303-10).  

Anspråket

KP har begärt ersättning av staten med sammanlagt 630 819 kr. Han har uppgivit att av det yrkade beloppet avser 552 571 kr onödiga om­­buds­kostnader (322 571 kr) och eget nedlagt arbete (230 000 kr) i målet om återkallelse av hans läkarlegitimation. 46 245 kr avser onödiga om­buds­kost­nade­r (22 245 kr) och eget nedlagt arbete (24 000 kr) i det första målet om disciplinpåföljd. 16 003 kr avser onödiga ombudskost­nad­er i det andra målet om disciplinpåföljd. Han har slutligen yrkat ersättning för i ärendet här eget nedlagt arbete med 20 000 kr och om­buds­kostnader med 75 815 kr inklusive mervärdesskatt.

KP har som grund för sitt anspråk anfört sammanfattningsvis följande.

Vid länsrättens första prövning i det första disciplinpåföljdsmålet förekom två grova rättegångsfel, nämligen dels att muntlig förhandling inte hölls, dels att KP inte tilläts att åberopa förhör med de fyra specialist­läkare som sedermera kom att höras. Kammarrätten anförde i sitt beslut om un­dan­röjande och återförvisning följande skäl.

Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen ska rätten tillse att mål blir så utrett som dess be­skaff­en­het kräver och överflödig utredning för avvisas.

Enligt kammarrättens mening är det av väsentlig betydelse att den som riskerar en disci­plinpåföljd bereds tillräckliga möjligheter att förebringa utredning till stöd för sin talan. (se RÅ 1996 ref. 83). Även om en varning inte direkt påverkar rätten att utöva ett yrke kan den, om den vinner laga kraft, komma att beaktas och ha stor betydelse i en senare process om återkallelse av yrkeslegitimation. Länsrätt som har att pröva talan om disci­plin­påföljd bör därför vara mer restriktiv med att avslå begäran om muntlig för­hand­ling från enskild i denna måltyp än vad som kan anses befogat i flera andra måltyper.

En avgörande fråga i målet är om KP har gett de aktuella pati­ent­erna sak­kunnig och ansvarsfull vård som varit i enlighet med vetenskap och beprövad erfaren­het. Frågan rymmer kvalificerade medicinska bedöm­ning­ar. Till stöd för sin ståndpunkt åberopade KP i länsrätten, förutom skriftlig, bevisning, vittnesförhör med fyra namngivna medicinskt sakkunniga. Av ingiven bevisuppgift framgick att förhören i huvudsak var avsedda att styrka KP:s utrednings­metod­er varit förenliga med god vård och att han haft fog för genomförda utredningar och behandlingar. Det kan und­er dessa omständigheter, och med beaktande av den bevisning parterna i övrigt åbe­rop­­at, inte uteslutas att förhör med de sakkunniga hade kunnat bidra till en säkrare be­döm­­ning av de aktuella frågeställningarna. En muntlig förhandling kan därför inte anses ha varit obehövlig. Några sär­skil­da skäl som talar emot en muntlig förhandling har inte framkommit. Kam­mar­rätt­en finner därför att länsrätten inte borde ha avslagit KP:s be­gär­an om muntlig förhandling och därigenom frånta honom möjligheten att förebringa den åberopade muntliga bevis­ning­en. Kammarrätten noterar därvid också att KP först genom länsrättens dom synes ha fått besked om att länsrätten, utan formellt beslut därom avvisat KP:s begäran om förhören och att KP således inte heller getts möjlig­het att överväga annan bevisning i stället för den av länsrätten avvisade. Med hänsyn till instansordningens princip bör KP ha rätt till muntlig förhandling i länsrätten som första instans. Målet ska därför åter­för­visas till länsrätten för förnyad hand­lägg­ning.

Dessa rättegångsfel medförde att målet fick tas om i länsrätten vilket inne­bar att om­buds­kostnader om 22 245 kr exklusive mervärdesskatt blev onöd­iga för honom. Dessutom fick KP i onödan lägga ner eget arbete med 12 timmar. Han gick därmed miste om inkomster med 24 000 kr ex­klu­sive mer­värdes­skatt (12 timmar * 2 000 kr/timme).

Vid länsrättens första prövning i det andra disciplinpåföljdsmålet förekom   samma två grova rättegångsfel som i det första disciplinpåföljdsmålet. Kam­­­marrätten anförde i sitt beslut om un­dan­röjande och återförvisning sam­ma skäl som i det första disciplinpåföljdsmålet. Dessa rättegångsfel med­för­de att målet fick tas om i länsrätten vilket inne­bar att om­buds­kost­nad­er om 16 003 kr exklusive mervärdesskatt blev onöd­iga för honom.

Vid länsrättens första prövning i återkallelsemålet förekom grova rätte­gångs­­fel i fyra avseenden. Hela bevisbördan i fråga om de i målet aktuella be­handlingarna skett i enlighet med vetenskap och beprövad er­far­en­het har i strid med gällande rätt lagts på KP. Länsrätten av­vis­ade hans yrk­­an­de om att hålla förhör med de sakkunniga specialist­läkar­na. Länsrätten grundade dessutom sin dom på två icke lagkraftvunna beslut om varning. Läns­rättens domskäl var knapphändiga och allmänt hållna och därmed otill­räck­liga. Detta framgår av kammarrättens skäl där följande anges.

Inledningsvis konstaterar kammarrätten att Europadomstolen vid ett flertal tillfällen (se t.ex. König mot Tyskland, dom den 28 juni 1978; L Compte, Van Leuven och De Meyere mot Belgien, dom den 23 juni 1981; Albert och Le Compte mot Belgien, dom den 10 februari 1983 och Diennet mot Frankrike, dom den 26 september 1995) fast­slagit att innehav av läkarlegitimation utgör sådan civil rättighet som avses i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för det mänskliga rättigheterna och de grund­lägg­an­de friheterna (Europakonventionen). Särskilda krav bör därför ställas på att KP får en rättvis rättegång.

Frågan om återkallelse av legitimation prövas endast på ansökan av Social­styrel­sen eller den som innehar legitimationen. När Socialstyrelsen för talan har den bevisbördan för att en legitimationsinnehavare har varit grovt oskick­lig vid utövning av sitt yrka eller på annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket. Det beviskrav som ställts upp i praxis är att det på ett otvetydigt sätt kan slås fast att den legitimerade gjort sig skyldig till de allvarliga missgrepp, försummelser, eller andra handlingar som lagts honom eller henne till last (se RÅ 2000 ref. 10).

Det är vidare ett oeftergivligt krav att det av ett beslut om återkallelse av läkarlegiti­ma­tion klart och tydligt framgår vilka faktiska missgrepp och försummelser som slutligen funnits styrkta och som lagts till grund för återkallelsen (RÅ 1989 ref. 67).

En avgörande fråga i målet är huruvida det kritiserade behandlingarna skett i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. I denna fråga har länsrätten i sin bedömning redovisat Socialstyrelsens kritik och bedömningar i ett antal punkter och därefter för egen del funnit dels att flertalet av KP:s påståenden svagt underbyggda och i några fall remarkabla vad gäller effekten av vissa läkemedel, dels att den bevisning som KP åberopat inte styrker att han bedriver vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Som avslutande helhetsbedömning finner länsrätten att KP:s handläggning och behandling av ett stort antal patientfall varit grovt felaktig och i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Som framgår av det sagda har länsrätten utan närmare resonemang godtagit Social­styr­el­sens bedömning att den behandling KP gett var felaktig och i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet och därvid konstaterat att KP inte förmått styrka motsatsen. Såvitt framgår av domen synes länsrätten således ha placerat hela bevis­bördan på KP när det gäller frågan om den av Socialstyrelsen kritiser­ade behandlingen skett i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Oavsett hur det förhåller sig med detta, konstaterar kammarrätten att frågan om KP hand­lat felaktigt och i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet eller inte rymmer kvalifi­cerade medicinska bedömningar. Till stöd för sin ståndpunkt åberopade KP i länsrätten, förutom omfattande skriftlig bevisning och vittnesförhör med ett antal patienter, förhör med fem namngivna sakkunniga läkare. Av ingiven bevisuppgift framgick bland annat att förhören till en betydande del skulle avse bedömningar och behandlingsinsatser i konkreta patientfall samt att avsikten med förhören i huvudsak vara att visa att Socialstyrelsens kritik var på angivna punkter obefogad och att av KP utförda utredningar och behandlingar utförts korrekt. Av i målet ingivna och åberopade skriftliga utlåtanden framgår vidare att åtminstone några av de sakkunniga kan ha en annan uppfattning än Socialstyrelsen i frågan om huruvida KP:s undersöknings- och behandlingsmetoder är i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Det kan under dessa omständigheter, och med beaktande av den bevisning parterna i övrigt åberopat i denna fråga, enligt kammarrättens mening utan vidare antas att muntliga förhör med de av KP åberopade sakkunniga hade kunnat bidra till en säkrare bedömning av frågan om den av KP utförda behandlingen skett i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Mot den bakgrunden, och med hänsyn till den ingripande åtgärd återkallelsen är för den drabbade, hade länsrätten inte bort avvisa de av KP åberopade förhören med sakkunniga.

Som framhålls ovan måste det i ett beslut om återkallelse av läkarlegitimation otvetyd­igt kunna slås fast att den legitimerade gjort sig skyldig till de faktiska missgrepp och försummelser som läggs till grund för en återkallelse. HSAN har i sin bedömning av fråg­an om de påtalade bristerna i KP:s yrkesverksamhet utgör tillräckliga skäl för att återkalla hans legitimation beaktat bland annat att han tidigare gjort sig skyl­dig till likartade fel. Även om detta inte uttryckligen framgår, synes HSAN därvid avse de påstådda brister för vilka KP i två tidigare beslut tilldelats varningar. Det framgår visserligen inte uttryckligen att länsrätten vid sin bedömning beaktat dessa be­slut, men eftersom det i domskälen, under rubriken ”Länsrättens bedömning” hänvisas till besluten, kan annan slutsats inte dras än att besluten tillmättes betydelse även för länsrättens bedömning. De påstådda brister som lagts till grund för dessa beslut om varn­ing är emellertid ännu inte slutligt prövade och kan därför inte läggas KP till last i den nu aktuella prövningen.

Kammarrätten konstaterar slutligen att länsrätten i sin dom inte i något fall har redovisat sin bedömning i förhållande till ett konkret påstående om missgrepp eller försummelse. I stället har länsrätten, på sätt som angetts ovan, mycket kortfattat redovisat sin bedöm­ning i allmänna ordalag och med hjälp av termer som ”flertalet”, ”några” och ”stort an­tal”. För att en sådan redovisning ska kunna godtas, måste i enlighet med vad som sagts ovan som ett minimikrav gälla det klart och tydligt framgår i vilken utsträckning påståd­da missgrepp och försummelser funnits styrkta och lagts till grund för åter­kallel­sen. Den knapphändiga och allmänt hållna redovisning länsrätten gett av sin bedömning och sina slutsatser medger inga säkra bedömningar i dessa frågor och måste därför en­ligt kam­mar­rätt­ens bedömning anses otillräcklig.

De brister som kammarrätten sålunda funnit i länsrättens handläggning och prövning av målet är enligt kammarrättens mening sådana att de i första hand bör åtgärdas vid för­nyad handläggning i länsrätten. Länsrättens dom ska därför undanröjas och målet åter­förvisas till länsrättens för förnyad handläggning.  

Dessa rättegångsfel medförde att målet fick tas om i länsrätten vilket inne­bar att om­buds­kostnader om 322 571 kr exklusive mervärdesskatt – avse­en­de inläsning av handlingar inför munt­lig förhandling i länsrätten, muntlig för­handling i länsrätten den 10 december 2007, genomgång av länsrättens dom, upprättande av över­kla­g­­­an­det med begäran om prövnings­tillstånd och sex kompletterande yttr­an­den till kammarrätten, genomgång av kammarrätt­ens dom samt ombudets kontakter med KP och dom­stol­ar­na – blev onödiga för honom. Dessutom fick KP i onödan lägga ner eg­et arbete med 115 timmar då varje samtal och skrivelseomgång samt kom­­­­­menterande tog lika lång tid i anspråk för honom som för om­bud­et. Han gick därmed miste om inkomster med 230 000 kr ex­klu­sive mer­värdes­skatt (115 timmar * 2 000 kr/timme).

KP har som underlag för skadan givit in tidrapporter utvisande  ombudets arvodesdebitering.

Utredningen

Justitiekanslern inhämtat yttrande från Förvaltningsrätten i Stockholm, som har anfört bl.a. följande.

KP har i begäran om skadestånd, med hänvisning till kam­mar­rätt­­ens beslut om återförvisning, hävdat att länsrätten begått grovt rätte­gångsfel bl.a. genom att avvisa den åberopade muntliga bevisningen. Han har vidare pekat på att varningen av den 31 januari 2005 kom att upphävas av förvaltningsrätten vid den förnyade prövningen ”baserat på förhören” av vitt­nena.

Förvaltningsrätten vill hänvisa till vad som anförs under domskälen i fråga om den munt­liga bevisningen (s. 12 i mål nr 14107-10 och s. 31 f. i mål nr 14111-10). I det mål där förvaltningsrätten kom att upphäva den meddelade varningen (mål nr 14108-10) ger skälen inte stöd för påståendet att rättens be­slut baserats på vittnesförhören. Samman­tag­et har de åberopade vittnes­för­hör­en inte påverkat de slut vartill förvaltningsrätten har kommit i de tre målen.

Kammarrätten har i målet om återkallelse av legitimationen motiverat sitt undanröjande och sin återförvisning också med andra brister i länsrättens handläggning och prövning av målet. Förvaltningsrätten har inte någon annan uppfattning än kammarrätten i de fråg­orna.

Skadeståndsskyldighet

[…]

Till grund för yrkandet om skadestånd har KP hänvisat till de tre ovan nämn­­da besluten i Kammarrätten i Stockholm om återförvisning och de brister som dom­­stolen funnit i länsrättens handläggning av målen. Skad­an preciseras till att avse de onöd­iga ombudskostnader och egna kostnader som KP har orsakats genom de fel som länsrätten har begått en­ligt kammarrättens beslut. Ersättningen som yrkas avser kostnader under tid­en från förberedelsearbete inför länsrättens förhandling i åter­kallelsemålet och genomgång av länsrättens domar i målen om varning till mot­tag­an­det av kam­marrättens beslut om återförvisning.

Kammarrätten har återförvisat målen till länsrätten. De två målen om varn­ing åter­för­vis­ades med anledning av att länsrätten och kammarrätten gjort olika bedömningar av be­hovet av muntlig bevisning och om muntlig för­handling skulle hållas. Målet om åter­kall­else av legitimationen åter­förvis­ades bl.a. med anledning av att länsrätten och kam­mar­rätten gjort olika be­döm­ningar av om vittnen skulle kallas till den muntliga för­hand­lingen.

Det är, som anförts ovan, rätten som ska göra dessa bedömningar. Även om kam­mar­rätten har gjort en annan bedömning än länsrätten kan enligt för­valt­nings­rättens mening länsrättens bedömningar i dessa frågor knappast utgöra sådana fel eller för­sum­mel­ser som är skadeståndsgrundande. Justitie­kans­lern har i ett beslut den 19 februari 1990 (dnr 247-90-40) vägrat ersättning för ökade omkostnader till följd av att hovrätt återförvisat ett mål till tings­rätt på grund av grovt rättegångsfel, eftersom någon påtaglig fel­be­döm­ning inte legat tingsrätten till last.

I domen om återkallelse av legitimationen har kammarrätten också kon­sta­ter­at andra brister i länsrättens prövning av målet, bl.a. placeringen av bevis­bördan samt den knapp­­­­händiga och allmänt hållna redovisning länsrätten gett av sin bedömning. Som nämnts ovan delar förvaltningsrätten kam­mar­rätt­e­ns bedömning i fråga om dessa brister men konstaterar att när målet ånyo prövades i förvaltningsrätten kom domstolen till sam­ma utgång som tidigare och överinstanserna meddelade inte prövningstillstånd. För­valt­­nings­rätten ifrågasätter om bristerna är så grova att de kan anses vara sådana fel eller för­summelser som utgör grund för skadestånd.

Om Justitiekanslern skulle finna att länsrättens handläggning varit skade­stånds­grund­ande är frågan vilken skada som KP har orsakats av läns­rättens hantering av mål­en. KP har begärt ersättning för dels ombudskostnader, dels egna kost­nad­er med totalt 630 819 kr. Såvitt avser de egna kostnaderna anges att KP har tvingats lägga ned samma an­tal timmar som sitt ombud och att hans förlorade in­komst i anledning därav uppgår till 2 000 kr/timme exklusive mervärdesskatt.

Ersättning för eget arbete bör utgå endast i den mån det motsvaras av en faktisk in­komst­förlust. Det måste här ankomma på KP att styrka sin förlust. Såvitt framgår av de remitterade handlingarna består hans an­språk av ett uppskattat belopp grundat på ombudets tidsredovisning. Enligt för­valtningsrätten kan det inte härigenom anses styrkt att han lidit någon inkomst­förlust. Skadeståndsanspråket bör därför enligt förvaltningsrätten avslås i denna del.

Såvitt avser kostnader för ombudsarvode bör ersättning utgå endast om kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av KP:s rätt i målen. Förvalt­nings­­rätten vill framhålla att kostnader för ombuds­ar­vode normalt inte ersätts i för­valt­ningsprocessen. I sammanhanget vill för­valt­ningsrätten också upplysa om att KP själv uppträder som om­­­­bud i förvaltningsdomstol, bl.a. i socialförsäkringsmål, och således torde ha tillägnat sig en viss processvana. Emellertid har ett mål gällt åter­kall­else av legitimation som läkare, dvs. en mycket ingripande åtgärd, och om Justi­tie­­kanslern anser att länsrättens handläggning är skadeståndsgrundande, kan förvalt­nings­rätten tillstyrka att KP tillerkänns viss ersättning för ombudskostnader. En­ligt förvaltningsrätten kan ersättningen beräknas till motsvarande 25 timmars arbete enligt rättshjälpstaxan.

KP har fått del av förvaltningsrättens yttrande och har inkommit med kompletterande synpunkter. Han har inte tillhandahållit något ytter­lig­are underlag till stöd för sitt anspråk.

Rättsliga

utgångspunkter

Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska rätten tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur utred­ningen bör kompletteras. Överflödig utredning får avvisas.

Enligt 9 § förvaltningsprocesslagen är förfarandet skriftligt. I hand­lägg­­ning­en får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan an­­tas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av må­l­et. I kam­mar­rätt och förvaltningsrätt ska muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte hel­ler särskilda skäl talar emot det.

Enligt 25 § förvaltningsprocesslagen får rätten förordna om förhör med bl.a. vittne. Sådant för­hör äger rum vid muntlig förhandling.

Rätten till muntlig förhandling enligt 9 § förvaltningsprocesslagen är inte ovill­korlig. Frågan om muntlig förhandling ska hållas i ett mål får bedömas från fall till fall. Det är vidare rätten som inom ramen för sin utrednings­skyl­dighet enligt 8 § förvaltningsprocesslagen får bedöma om viss muntlig be­vis­­n­ing ska medges eller om bevisningen ska avvisas eller om bevis­ningen lämp­ligen bör föras fram i någon annan form.

Såväl mål om disciplinpåföljd som mål om återkallelse av läkarlegitimation avser, med hänsyn till den betydelse som saken har för den enskildes yrkes­ut­öv­ning, den enskildes civila rättigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. De rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i ar­tik­eln ska således upprätthållas vid förvaltningsdomstolarnas hand­lägg­ning av sådana mål och förvaltningsprocesslagens bestämmelser om bl.a. muntlig för­hand­ling och be­vis­­ning måste därmed tolkas mot bakgrund av och i en­lighet med de krav på en rättvis rätte­gång som artikel 6.1 i konventionen uppställer.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren för­­mögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. För­valt­nings­dom­stol­ar­nas handläggning av och beslut i mål av ifrågavarande slag är sådan verk­samhet.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­­­­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel el­l­er försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Des­sa begränsningar har emellertid inte ansetts kunna upprätthållas fullt ut i så­­dana fall då ett fel eller en försummelse innefattar en överträdelse av Euro­pa­­­konventionen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­stånds­­­grundande fel eller en försummelse eller en konventionsöverträdelse  att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer gäller att det också an­kom­mer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­­­­­­­­fatt­­ning.

Överväganden

Kammarrättens beslut att undanröja länsrättens domar och återförvisa målen till underinstansen för förnyad handläggning måste uppfattas som att kam­mar­rätten har bedömt att länsrättens beslut att avgöra må­l­­en om disciplin­påföljd utan muntlig förhandling liksom länsrättens be­slut att inte tillåta för­hör med de av KP åberopade specialist­läkarna i dessa mål lik­som i målet om återkallelse inte var förenliga med de krav på en rätt­vis rätte­­­gång som följer av artikel 6.1 i Europakonventionen. Detta är också Justi­tie­kans­lerns bedömning. Länsrättens beslut i dessa avse­en­den har där­med varit felaktiga på ett sådant sätt att de grundar skade­stånds­­ansvar för sta­ten. Eftersom redan dessa omständigheter får antas vara till­räck­liga för att för­an­leda undanröjande och återförvisning saknas det an­led­ning att gå närm­­are in på om även övriga brister i länsrättens hand­lägg­ning i och för sig skul­le kunna vara skadeståndsgrundande.

Skadeståndet syftar till att försätta den skade­lid­an­de i den situation som den­ne skulle ha befunnit sig i om den skadeståndsgrundande hand­ling­en inte hade före­tagits. När en dom undanröjs och målet visas åter till under­in­stans­en för förnyad handläggning kan detta typiskt sett antas or­sa­ka mer­­­­­­­kost­nad­er i den ut­sträck­­ning som pro­cessen måste tas om. Däremot är sådana kost­nader som skulle ha uppkommit också om målet redan från bör­j­an hade hand­­lagts på rätt sätt inte några merkostnader och därmed inte ersättnings-gilla. I mål där be­­­stäm­mel­ser­na i för­valt­­nings­pro­cess­­­lagen tillämpas har den en­skilde, till skill­­nad från vad som gäller t.ex. vid handläggning i all­män domstol av tvistemål i all­­­­män­­het, oavsett ut­gång­en inte rätt till er­sätt­ning för sina rättegångskostnader. Att en sådan rätt inte förelig­ger motiveras bl.a. av den ut­red­nings­skyl­­dig­het som åvilar rätt­en i mål som handläggs en­ligt för­valt­nings­pro­cess­lag­en. Eftersom den en­skil­de inte kan påräkna att få er­sätt­ning för rättegångskostnader i sådana mål kan staten endast i begränsad ut­sträck­ning på ska­de­­stånds­rättslig grund bli er­­sätt­­­nings­skyldig härför. Under alla omständigheter kan rätten till ersätt­ning endast omfatta sådana kost­na­der som har varit skäligen påkallade för att till­vara­ta partens rätt.

Mot bakgrund av det nyss sagda konstaterar Justitiekanslern att kostnader för att överklaga i syfte att få domarna undanröjda och målen återförvisade för förnyad handläggning inte skulle ha uppkommit om länsrätten från bör­jan hade hand­­­­lagt målen på rätt sätt. Sådana kostnader bör därför anses ut­göra merkostnader. Därutöver får vissa merkostnader anses ha uppkommit för förnyad förberedelse inför den muntliga förhandlingen i länsrätten i det återförvisade målet om åter­kallelse, främst såvitt avser förhöret med KP själv. Vid bedömningen av vad som kan anses utgöra en rimlig om­fattning när det gäller dessa förberedande åt­gärd­er måste emellertid beaktas den utredningsskyldighet som åvilar rätten i mål av ifråga­var­an­de slag lik­som det faktum att muntlig förhandling i sådana mål endast är ett kom­ple­ment till det skriftliga förfarandet och således inte syftar till någon full­stän­dig genomgång av målet. Kostnader direkt hänförliga till den nya muntliga förhandlingen i målet om återkallelse är också att anse som merkostnader. Däremot är kostnader som avser förberedelsen inför och själva den muntliga förhandlingen i målen om disci­plinpåföljd inte ersättningsgilla eftersom någ­on muntlig för­hand­ling inte tidigare hade hållits i dessa mål och några mer­kost­nader härför således inte har uppkommit. Detsamma gäller kost­nad­er för för­be­red­el­se in­för och hörande av de av KP åberopade vittnena, då dessa inte tidigare hade hörts i något av mål­­en.

Vid bestämmande av skälig kostnad för ombudsarvode bör, på samma sätt som gäller enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken, utgångs­punkt­en vara att är­en­dets om­fatt­ning och be­skaff­en­het liksom den omsorg och skick­lig­het med vilken upp­drag­et har ut­förts ska beaktas. Justitiekanslern konstaterar att inget i det till­gäng­liga underlaget ger stöd för slutsatsen att uppdraget har utförts på ett sådant särskilt skickligt sätt som skulle kunna motivera den höga arvodes­nivå som BG och KP har kommit över­ens om (jfr t.ex. NJA 2009 s. 441 där en arvodesnivå om 1 800 kr/tim­me har ansetts motsvara en måttlig timkostnad).

Med beaktande av de överväganden som ovan redovisats och vid en samlad be­döm­ning finner Justitie­kans­lern att de ersätt­nings­gilla åtgärderna skäligen får antas ha med­fört ombuds­kost­nad­er om 40 000 kr.

Vad därefter gäller ersättning för uteblivna inkomster med anledning av det arbete som KP själv har lagt ned i målen har ingen ut­red­ning till stöd för det anspråket lagts fram. Anspråket i denna del synes grun­d­at på ett an­tag­an­de om vilka inkomster KP skulle ha haft som läk­are. Med hän­syn till att KP:s läkarlegitimation varit återkallad kan ett sådant an­tag­an­de inte godtas utan närmare utredning. Anspråket i denna del kan därför inte till någon del vinna bifall.

Ombudskostnader m.m. i ärendet här

Justitiekanslern kan inom ramen för statens frivilliga skadereglering för­ord­na om er­sätt­ning för ombudskostnader m.m. i enlighet med de principer som skulle gäl­­la vid bestämmande av ersättning för rättegångskostnader om an­språket i stället ha­de prö­v­ats i domstol, dvs. med utgångspunkt i bestämmel­serna i 18 kap. rät­te­­gångs­­­­bal­­k­en. I enlighet därmed gäller, utöver vad som tidigare sagts här­om, bl.a. att ersättning endast ut­går om sökanden vinner bifall till sitt anspråk och att, om sök­an­dens yrkande bifalls endast till en del, ersättningen kan jämkas helt eller delvis.   

KP har endast till en mindre del haft framgång i ärendet här. Så­vitt gäller skadeståndsskyldigheten som sådan har någon utredning och ar­­gu­men­ta­tion utöver vad som framgår av kammarrättens avgöranden inte var­­­it behövlig. Någon relevant utredning till stöd för de olika anspråken har inte till­handa­hål­l­its. Varken ärendets omfattning och beskaffenhet eller om­budets sätt att utföra upp­drag­­­et motiverar den höga ar­vodes­nivå som yrk­an­det om ersättning för ombudskostnader grundas på. Med hän­syn härtill fin­ner Justitiekanslern vid en samlad bedömning att ersättning för ombuds­kost­nad­er i ärendet här ska utgå med skäliga 10 000 kr inklusive mervärdesskatt. Utredningen ger inte stöd för att någon er­sätt­ning för eget arbete ska utgå till KP.