JK 458-03-40

Bakgrund

LA är dömd till livstids fängelse för bl.a. mord och intagen i kriminalvårdsanstalt. I februari 2002 vistades han på Kriminalvårdsanstalten Hall. Den 4 februari 2002 uppstod det oroligheter på den avdelning där LA fanns. De intagna tillsades av personalen att gå tillbaka till sina bostadsrum men flera av dem gjorde inte det. Situationen blev hotfull och vårdarna lämnade avdelningen. Vissa intagna barrikaderade sig då på avdelningen, som utsattes för en omfattande skadegörelse. 

Samma dag beslöt kriminalvårdsmyndigheten att LA skulle avskiljas från andra intagna och placeras i avskildhet med stöd av bestämmelserna i 20 § första stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Sedan placeringen av LA flera gånger omprövats utan att ändras upphörde placeringen i avskildhet den 22 mars 2002. Efter överklagande av LA beslöt Kriminalvårdsstyrelsen den 15 maj 2002 att inte ändra kriminalvårdsmyndighetens beslut. 

Anspråket

LA har i en skrivelse som inkom hit den 21 januari 2003 begärt skadestånd av staten med 10 000 kr avseende ersättning för förlorad arbetsinkomst och felaktig behandling. Alternativt har han begärt samma ersättning som i vissa fall kan utgå till den som varit anhållen eller häktad men senare inte döms. Till stöd för sitt anspråk har LA åberopat att han inte haft någon del i de oroligheter som uppstod på avdelningen på Hall och att han därför var placerad i avskildhet på felaktiga grunder. 

Utredningen

Efter remiss har Kriminalvårdsstyrelsen efter hörande av Kriminalvårdsmyndigheten Hall avgett ett yttrande över LA:s skadeståndsanspråk. Styrelsen har anfört i huvudsak följande. 

"Bestämmelser om placering i avskildhet av intagna i anstalt finns i 18 - 23 och 50 §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Enligt 20 § får en intagen hållas avskild från andra intagna, om det är nödvändigt

1. med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den intagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom,

2. för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att allvarligt störa ordningen inom anstalten,

3. för att hindra att den intagne medverkar till att en annan intagen får tillgång till berusningsmedel,

4. för att hindra att den intagne allvarligt ofredar en annan intagen,

5. för att verkställa beslut om kroppsbesiktning. 

Av kriminalvårdsmyndighetens handlingar framgår att myndigheten den 4 februari 2002, en dag efter en omfattande skadegörelse på avdelningen i anstalten Hall där LA var placerad, beslutade att placera honom i avskildhet. Beslutet motiverades med att LA tillsammans med cirka 20 medintagna skall ha hotat personalen, barrikaderat sig i avdelningen och därefter ägnat sig åt omfattande skadegörelse. LA uppfattades dessutom ha varit påverkad. Vid myndighetens utredning av händelsen framkom uppgifter som talade för att LA inte deltagit i skadegörelsen men det ansågs utrett att han hade vägrat att följa personalens anvisning att gå in i bostadsrummet. 

Det framgår även av kriminalvårdsmyndighetens handlingar att myndigheten fortlöpande prövat en placering av LA tillsammans med andra intagna. En förflyttning åter till c-avdelningen kunde dock inte ske eftersom det där pågick renoveringsarbete efter de intagnas skadegörelse. En placering i den nyrenoverade somatiska avdelningen, som stod färdig först den 25 februari, förhindrades på grund av att det fanns risk för att avdelningen drabbats av vatten- och mögelskador. Den avdelningen blev senare dessutom fullbelagd. Såvitt styrelsen kan förstå orsakade dessa omständigheter att placeringen av LA i avskildhet drog ut på tiden. 

Efter det att LA hos Kriminalvårdsstyrelsen klagat på kriminalvårdsmyndighetens beslut om avskildhetsplaceringen fann styrelsen den 15 maj 2002 att kriminalvårdsmyndigheten haft fog för sitt beslut. 

LA har varit placerad i avskildhet även under 2001 i anstalten Hall. På grund av att han bl.a. hotat personalen placerades han i avskildhet under tiden den 29 oktober - den 21 december. 

LA begär ersättning för förlorad arbetsinkomst och för felaktig behandling. Hans begäran bör närmast prövas mot 3 kap. 2 § skadeståndslagen. För rätt till ersättning enligt den bestämmelsen förutsätts att staten orsakat viss angiven skada och att det skett genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. 

Såvitt styrelsen kan se hade kriminalvårdsmyndigheten i skedet efter händelsen den 3 februari stöd i 20 § första stycket 1 KvaL för sitt beslut om placering av LA i avskildhet. Myndighetens utredning av händelsen färdigställdes senast den 25 februari. Det framkom då uppgifter som talade för att LA inte deltagit i skadegörelsen. Med den ökade kunskapen om vad som skett som myndigheten då fick kan det ifrågasättas om det fanns fog för en placering i avskildhet i tiden härefter. Det synes snarast som om den fortsatta avskildhetsplaceringen berodde på att det i anstalten saknades ledig och lämplig plats för att placera LA tillsammans med andra intagna. Det saknas underlag för att nu pröva om myndigheten verkligen uttömt alla möjligheter till en alternativ placering i anstalten. Det kan vidare ifrågasättas om inte anstalten hade bort överväga att placera LA i en annan anstalt. Utredningen i ärendet visar inte att några sådana ansträngningar vidtagits. Styrelsen är samtidigt väl medveten om de problem med förflyttningar av intagna som rådande beläggningssituation inom kriminalvården medför. Enligt styrelsens mening borde myndigheten i varje fall ha upphävt sitt beslut om placering i avskildhet och klargjort att under rådande mycket ansträngda förhållanden kunde en förflyttning till annan plats i anstalten inte genomföras. 

Kriminalvårdsstyrelsen menar således att kriminalvårdsmyndigheten inte kan sägas ha agerat klanderfritt vid sin hantering av LA. Såvitt styrelsen kan bedöma innebär myndighetens beslut och övriga hantering av LA under den tid som nu är ifråga emellertid inte någon påtaglig felbedömning eller uppenbar överträdelse av en rättsregel vilket krävs för att skadestånd skall kunna beviljas. Kriminalvårdsstyrelsen menar därför att LA:s ersättningskrav bör avslås." 

LA har fått tillfälle att kommentera utredningen. 

Rättsliga utgångspunkter

Jag lämnar inledningsvis en kort redogörelse för de skadeståndsrättsliga bestämmelser som aktualiseras av LA:s ersättningsanspråk. Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta bl.a. personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Ersättning enligt denna bestämmelse förutsätter att ett vållande (culpa) kan visas föreligga i samband med en åtgärd som innefattar myndighetsutövning mot en enskild. 

Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen gäller vidare att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär. (I sak motsvarande bestämmelser gällde tidigare enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen.) Det kan framhållas att tjänstefel är ett sådant brott som i viss utsträckning har ansetts kunna föranleda tillämpning av paragrafens ersättningsbestämmelser, se t.ex. betänkandet SOU 1992:84 Ersättning för kränkning genom brott s. 132 samt SOU 1993:55 Det allmännas skadeståndsansvar s. 260 f. samt ur JK:s praxis beslut den 15 oktober 2002 dnr 1075-02-40 återgett på JK:s hemsida. 

En särskild rätt till ersättning som bygger på ett strikt ansvar för staten föreskrivs också i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen). I typfallet utgår ersättning till den som har varit anhållen och häktad för ett brott för vilket han senare frikänns eller inte åtalas (2-4 §§). Också den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt huvudregeln har rätt till ersättning om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Enligt frihetsberövandelagen kan ersättning utgå för lidande (ideell skada) och sådan förmögenhetsskada som består i förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet samt vissa utgifter (se 5 §). 

LA:s skadeståndsanspråk skall prövas med utgångspunkt i dessa regler. 

Placeringen i avskildhet

LA har hävdat att han har hållits avskild från andra intagna i strid med de förutsättningar som följer av en korrekt tillämpning av 20 § KvaL. 

Jag förstår Kriminalvårdsstyrelsens yttrande på det sättet att styrelsen - i varje fall numera - också anser att det inte var riktigt att hålla LA avskild sedan den disciplinära utredningen efter oroligheterna på avdelningen visat att han inte deltagit i den skadegörelse som begåtts. Trots att detta stod klart har avskildhetsplaceringen vid flera omprövningstillfällen fått bestå. I stället skulle LA tydligtvis åter ha placerats under öppnare former på en sådan avdelning som han tidigare vistats på (en normalavdelning med gemensamhet). I varje fall skulle beslutet om avskildhet ha hävts. Av tillgängliga handlingar framgår att detta borde ha skett senast den 25 februari 2002 då utredningen av händelserna var avslutad såvitt angick LA. Underlåtenheten har förklarats med att det inte fanns plats på Hall som medgav en korrekt placering och att en förflyttning till en anstalt där sådan plats kunde beredas tydligen inte ens övervägts. Jag får alltså konstatera att LA i strid med reglerna har hållits avskild under tiden den 25 februari - 22 mars 2002 då han rätteligen borde ha fått vistas på en normalavdelning. Under alla omständigheter skulle beslutet om avskildhet ha hävts; om förflyttning inte kunde genomföras skulle, som Kriminalvårdsstyrelsen anfört, detta ha klargjorts. 

Frågan är då först om LA kan få ersättning för detta fel enligt reglerna i frihetsberövandelagen, närmast enligt reglerna i 5 §. I förarbetena till lagstiftningen har emellertid uttalats att endast vad som kallats för "egentliga frihetsberövanden" ger rätt till ersättning. Det framhålls att när ett redan pågående frihetsberövande byts ut mot ett strängare frihetsberövande inom ramen för verkställigheten, t.ex. när en person som har dömts till fängelse flyttas från en öppen till en sluten anstalt eller underkastas isolering eller när en intagen vägras s.k. frigång, föreligger det inte någon rätt till ersättning, se prop. 1974:97 s. 88. För den som redan vistas i en kriminalvårdsanstalt och där underkastas en strängare regim t.ex. i form av placering i avskildhet föreligger det alltså inte någon ersättningsrätt enligt frihetsberövandelagens regler. 

Frågan är därefter om behandlingen av LA innefattar sådant fel eller sådan försummelse som kan grunda rätt till ersättning enligt skadeståndslagen. Till skillnad från Kriminalvårdsstyrelsen gör jag bedömningen att det får anses vara fallet. Att en intagen som placerats i avskildhet skall återgå till normal verkställighet så snart förutsättningarna för avskildheten har upphört är en regel som det inte kan råda någon tvekan om tillämpningen av. Placeringen skall ju omprövas så snart det finns anledning till det och minst var tionde dag. Att det vid tillfället rådde svårigheter att finna en lämplig plats på en normalavdelning ändrar inte detta förhållande. Som styrelsen är inne på i sitt yttrande borde detta i stället ha lett till att LA flyttades till en annan anstalt där en sådan plats fanns tillgänglig. 

Jag anser alltså att staten i och för sig får anses skadeståndsskyldig gentemot LA enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. För att LA skall kunna ersättas för lidande - "kränkningsersättning" - krävs att han har utsatts för brott i enlighet med vad som inledningsvis har anförts. Med beaktande av omständigheterna gör jag emellertid bedömningen att kvarhållandet av LA i avskildhet inte kan anses innefatta tjänstefelsbrott eller annat ersättningsgrundande brott av berörd personal. Han kan därmed inte få något ideellt skadestånd för den del av avskildhetsplaceringen som det inte funnits stöd för enligt 20 § KvaL. Förutsättningar att ersätta honom för ren förmögenhetsskada föreligger däremot enligt skadeståndslagen. Såvitt framgår av utredningen (som JK i denna del har låtit komplettera) har LA emellertid inte förlorat någon inkomst under avskildheten. Han tycks sålunda ha uppburit ersättning även under den aktuella verkställigheten i avskildhet motsvarande minst den som han uppbar dessförinnan. 

Slutsatser

Sammanfattningsvis leder det anförda till slutsatsen att kriminalvårdsmyndigheten begick ett skadeståndsgrundande fel då den inte ändrade avskildhetsplaceringen när förutsättningarna för den hade upphört, att felet inte kan anses innefatta ett sådant brott som ger rätt till ersättning för ideell skada, att LA däremot har rätt till ersättning för den förmögenhetsskada som det inträffade har lett till, men att det inte är visat i ärendet att han fått vidkännas någon minskad inkomst eller annan ekonomisk förlust. 

Jag avslutar därmed ärendet med ett beklagande av att handläggningen här av resursskäl har dragit ut på tiden.