JK 4740-05-41

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen kan skadestånd också utgå för ideell skada som någon drabbas av till följd av att vederbörande har utsatts för vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

För att TM skall ha rätt till skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen krävs det sålunda (1) att handlingar och/eller uppgifter har lämnats ut till medierna av polis eller annan statligt anställd personal, (2) att utlämnandet innefattat brott mot tystnadsplikten och (3) att utlämnandet har skett vid myndighetsutövning.

Jag väljer dock att först ta ställning till huruvida ett eventuellt utlämnande kan anses ha skett vidmyndighetsutövning.

Vad som avses med myndighetsutövning i skadeståndslagens mening framgår närmare av förarbetena till denna lag (prop. 1972:5 s. 311 och s. 498 f.). Där sägs bl.a. att ett av de utmärkande dragen för myndighetsutövning i skadeståndslagens mening är att det är fråga om beslut eller åtgärder som har rättsverkningar för den enskilde, vilka ytterst inträder i kraft av samhällets makt över medborgarna och vid vilka den enskilde får sägas inta en form av beroendeställning i förhållande till det allmänna.

Det behöver inte vara fråga om sådana beslut eller åtgärder som har omedelbara rättsverkningar för den enskilde och i sig själva innefattar myndighetsutövning. Det kan också röra sig om beslut eller åtgärder som ingår endast som led i myndighetsutövningen men som är reglerade av offentligrättsliga föreskrifter och indirekt kan få rättsliga konsekvenser för den enskilde, liksom också vissa andra handlingar som står i ett mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen.

Merparten av de åtgärder och beslut som ligger inom ramen för en förundersökning sker vid myndighetsutövning i skadeståndslagens mening. När ett handlande ligger helt vid sidan av den gängse hanteringen av förundersökningen är emellertid sambandet med myndighetsutövningen alltför svagt för att åtgärden skall kunna anses ha skett vid myndighetsutövning.

Även om det är en statligt anställd person som har gjort skyldig till utlämnandet ger utredningen enligt min mening inte något stöd för att detta bör anses ha skett vid myndighetsutövning. Redan på denna grund kan inte skadestånd grundat på 3 kap. 2 § skadeståndslagen utgå.

Fråga uppkommer då om det föreligger rätt till skadestånd på någon annan skadeståndsrättslig grund än 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Jag anser mig oförhindrad att gå in på en sådan prövning.

Av 3 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen följer att den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse i tjänsten.

Staten har alltså ett ansvar som arbetsgivare (principalansvar) för bl.a. den skada som en arbetstagare vållar genom fel eller försummelse genom vissa brotti tjänsten. Av lagtexten framgår inte närmare hur uttrycket "i tjänsten" skall förstås. Den frågan behandlas däremot i lagens förarbeten (prop. 1972:5 s. 469 f. och 479 f.).

Av förarbetena framgår att uttrycket "i tjänsten" syftar till att begränsa principalansvaret. Detta skall kunna inträda endast under förutsättning att det råder ett visst samband – ett funktionellt samband – mellan den skadevållande handlingen och vederbörande arbetstagares verksamhet för arbetsgivarens räkning. Arbetsgivaren skall bära ett ganska vidsträckt ansvar också för vållande till skada genom sådana handlingar av arbetstagare som ligger utanför de egentliga tjänsteåliggandena. När det gäller handlingar av detta slag skall dock som ett minimikrav för principalansvar gälla att det till väsentlig del är just på grund av tjänsteförhållandet eller de konkreta arbetsuppgifter arbetstagaren haft att utföra som han kommit att vålla skada. Vad särskilt angår uppsåtligt skadevållande av en arbetstagare är enligt motiven försiktighet påkallad. Ett vidsträckt principalansvar för sådana skadefall skulle många gånger leda till resultat som ter sig obilliga mot arbetsgivaren.

När det gäller ansvar för s.k. kränkningsersättning, som förutsätter vållande genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott, finns det skäl – i linje med motivuttalandena om uppsåtligt skadevållande – att vara återhållsam med att ålägga arbetsgivaren skadeståndsskyldighet. Det gäller särskilt när övervakningsmöjligheterna är begränsade (jfr även rättsfallet NJA 2000 s. 380).

Som framgått av redogörelsen för den rättsliga regleringen kan det finnas ett skadeståndsansvar för staten i det aktuella fallet om ett utlämnande av de sekretesskyddade handlingarna/uppgifterna har skett i tjänsten. Som ett minimikrav gäller dock att det till väsentlig del är just på grund av tjänsteförhållandet eller de konkreta arbetsuppgifter arbetstagaren haft att utföra som han kommit att vålla skada.

I ett annat ärende här har jag ansett att en tjänsteman vid en försäkringskassa – som hade lämnat ut sekretesskyddade personuppgifter till politiskt högerextrema grupper – inte kunde anses ha begått den brottsliga gärningen i tjänsten (JK beslut den 29november 2002 i ärende med dnr 2306-01-40, se www.jk.se).

Såvitt framgår av utredningen i ärendet har uppgifter och handlingar (fotografier) som skyddas av sekretess lämnats till medierna. Uppgifterna avser hemlig teleavlyssning och skyddas därför av s.k. kvalificerad sekretess, vilket innebär att de inte skyddas av meddelarfriheten (se 5 kap. 1 § jämförd med 16 kap. 1 § sekretesslagen och där angivna hänvisningar).

En första förutsättning för att staten skall kunna bära ett skadeståndsansvar är att det är en statligt anställd person som har lämnat ut handlingarna och/ eller uppgifterna. För att det skulle kunna vara aktuellt med ett principalansvar torde det därutöver krävas att det var en polisman som arbetade med den aktuella utredningen som gjorde sig skyldig till utlämnandet. Om någon annan person är ansvarig torde utlämnandet däremot inte kunna anses ha skett ”i tjänsten”, vilket som nämnts är ett krav för principalansvar.

Enligt vanliga bevisbörderegler ankommer det på TM att visa att utlämnandet skett av en polisman i tjänsten. Mot bakgrund av de bevissvårigheter som föreligger är det dock enligt min mening motiverat med en bevislättnad i frågan. Jag finner inte anledning att ta ställning till hur beviskravet mer exakt bör uttryckas. Det kan emellertid i vart fall inte ställas lägre än att det måste vara mer sannolikt att utlämnandet skett i tjänsten än att så inte är fallet.

I förevarande fall finns det – såvitt har framkommit i ärendet – tre alternativa utlämnandemöjligheter; (1) att utlämnandet skett av en polis som arbetade med utredningen, (2) att utlämnandet skett av någon annan som är anställd inom polisväsendet eller (3) att utlämnandet skett av någon person som inte är statligt anställd, t.ex. någon av de medmisstänkta i samma förundersökning eller deras försvarare.

Enligt min mening kan det inte anses mer sannolikt att utlämnandet har skett av en polisman som arbetade med utredningen än av någon annan person. Beviskravet är sålunda inte uppfyllt. Någon grund för skadestånd enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen finns därmed inte heller.

Det sagda innebär sammanfattningsvis att staten enligt min mening inte bär något skadeståndsrättsligt ansvar för den kränkning som TM har fått vidkännas genom det inträffade. Anspråket på skadestånd av staten skall alltså avslås.

Jag vill redan här tillägga att den skada som uppstått till följd av den publicering som skedde under frihetsberövandet ändå bör ersättas av staten i viss utsträckning. Sådan publicering utgör nämligen en faktor som talar för att en väsentligt högre ersättning än annars skall utgå. Vid prövningen utifrån frihetsberövandelagens bestämmelser saknar det dessutom betydelse vem uppgifterna har härrört från och huruvida uppgifterna innebar ett korrekt återgivande av förundersökningsmaterialet.

TM är enligt frihetsberövandelagens bestämmelser berättigad till ersättning för det lidande som har orsakats honom genom frihetsberövandet.

Jag vill till en början kort redogöra för den praxis som tillämpas beträffande lidandeersättning.

I förarbetena till frihetsberövandelagen anges att det i huvudsak skall göras en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall. Bland de omständigheter som är av särskild betydelse märks ett frihetsberövandes varaktighet. Ju längre tid ett frihetsberövande har varat desto större är typiskt sett lidandet. Även grunden för frihetsberövandet är av betydelse, dvs. vilken brottslighet som misstanken avsett. Ytterligare en omständighet som kan vägas in är som sagt vilken uppmärksamhet ett frihetsberövande har väckt i medierna (prop. 1997/98:105 s. 56 f.).

För att försöka behandla likartade fall lika har Justitiekanslern ställt upp vissa beloppsmässiga riktlinjer. Som utgångspunkt för vad som kan betraktas som en skälig ersättning utgår Justitiekanslern från ett normalbelopp. Detta normalbelopp baseras på den bedömning av skälig normalersättning som Högsta domstolen gjorde i rättsfallet NJA 1990 s. 808. Efter justeringar på grund av förändringar i penningvärdet är det av Justitiekanslern tillämpade normalbeloppet för närvarande 20 000 kr för den första månaden och därefter ytterligare 15 000 kr per månad.

Det kan också nämnas att det i förarbetena konstaterades att det tedde sig naturligt att Justitiekanslern skulle tillämpa motsvarande riktlinjer som hade tillämpats enligt den tidigare lag som reglerade ersättning till frihetsberövade (lagen 1974:515 om ersättning vid frihetsinskränkning), se a. prop. s. 57.

Det belopp som TM har begärt i ersättning för lidande är avsevärt högre än den ersättning som skulle utgå vid en prövning med utgångspunkt från de riktlinjer som jag nyss har nämnt. I TM:s fall finns det emellertid flera faktorer som leder till att ersättningen för lidande skall bestämmas till ett klart högre belopp än normalt.

Först och främst har uppmärksamheten från massmedier varit exceptionellt stor. Därvid bör framför allt beaktas det förhållandet att TM:s namn publicerades under frihetsberövandet. Här måste dock understrykas att lidandet för att vara ersättningsgillt enligt frihetsberövandelagen skall ha anknytning till själva frihetsberövandet och inte bara till brottsmisstanken som sådan. Uppmärksamheten från massmedierna efter det att frihetsberövandet hade upphört kan därför inte beaktas.

Sammantaget är omständigheterna sådana att lidandet får bedömas ha varit mycket stort. Jag är dock inte beredd att över huvud taget beakta det av TM åberopade ersättningsbeloppet till en advokat från år 1976. Ersättningen i det ärendet framstår mot bakgrund av den praxis som har tillämpats här under många år som alltför hög. I andra ärenden där jag har ansett att omständigheterna (främst brottsmisstankarnas art och uppmärksamheten i massmedierna) har varit sådana att lidandet fått antas ha varit särskilt stort – trots att det har varit fråga om förhållandevis kortvariga frihetsberövanden – har jag bestämt ersättningen till 50 000 – 150 000 kr.

En sammanvägning av omständigheterna leder mig fram till att ersättningen i detta fall skall bestämmas till 150 000 kr. Detta är – vid sidan av ersättningen till den s.k. 35 åringen, som misstänktes för mordet på utrikesminister Anna Lindh – den högsta ersättning som jag har beslutat för ett frihetsberövande som är kortare än en månad.

Jag saknar tillräckligt underlag för att nu uttala mig i frågan om utredningstidens längd. Frågan saknar dessutom betydelse för bedömningen av det nu framställda anspråket. Jag kan avslutningsvis nämna att jag avser att vid en senare tidpunkt ta ställning till klagomål mot den aktuella förundersökningen i ett annat ärende här (dnr 3704-04-21).