JK 5087-12-40

Bakgrund

Den 3 maj 2012 stoppade polisen en personbil för fordons- och förar­kontroll. Bilen kördes av HD och passagerare var MT. Av polisens upprättade anmälningar och protokoll framgår att polisen vid kontrollen fattade misstankar; beträffande HD om drograttfylleri, ringa narkotikabrott genom olovligt brukande och dopnings­brott genom att olovligen ha intagit dopningspreparat och beträffande MT om ringa narkotikabrott genom olovligt brukande och dopnings­brott genom att olovligen ha intagit dopnings­preparat. Misstan­karna mot HD grundades på att han hade blanka ögon som påvisade horisontell nystagamus (ofrivilliga samordnade ögonrörelser) och små pupiller samt att hans kropps­byggnad i förhållande till den uppgivna träningsdosen framstod som osannolik. Därtill var hans tal forcerat och han uppträdde nervöst. Vidare visade HD upp stor vetskap om olika kosttillskott och uppgav att han hade hört att ett av de preparat som han använde eventuellt skulle komma att förbjudas. Miss­tankarna mot MT grundades på att hans ögon var röd­sprängda och blanka samt påvisade horisontell nystagmus och att han i förhållande till övriga kroppen hade mycket muskelmassa runt nacke och axlar. Därtill uppträdde han stundtals mycket upprört samt gav ett nervöst intryck vid frågor om narkotika och dopnings­preparat.

Med anledning av brottsmisstankarna beslutade polisen att HD och MT skulle tas med för provtagning och förhör samt att husrannsakan skulle företas i det aktuella fordonet och i HD:s och MT:s bostäder i syfte att eftersöka dopningsmedel och narkotika. Vid husrannsakan hos MT påträffades pulver och tabletter för användning som kosttillskott, dock inte några preparat som kunde misstänkas vara klassade som dopnings­preparat eller narkotika. Hos HD påträffades och beslagtogs en burk med tabletter som misstänktes utgöra dopningspreparat.

Enligt en av polisen upprättad händelse­rapport inkom det i samband med husrannsakningarna ett tips om att HD hanterade dopningsmedel vid sitt företag Xtreme Autocenter i Sävsjö AB (bolaget). Eftersom tipset bedömdes styrkas av de iakttagelser och de beslag som hade gjorts i HD:s bostad beslutades om husrannsakan även i bolagets lokaler i syfte att eftersöka dopningsmedel eller andra föremål till styrkande av dopningsbrott och/eller narkotikabrott. I samband med husrannsakan i bolagets lokaler beslag­togs tre burkar, en hink och en påse med misstänkta dopnings­preparat.

I en av polisen upprättad ”Avrapporteringspm” daterad den 5 maj 2012 har antecknats följande. ”I samband med husrannsakan i företagslokalen på Parallellgatan 2 i Sävsjö rasade en hylla ner och tog sönder ett glasbord och ett tiotal glödlampor. Detta inträffade när polismännen genomsökte lokalen. Glasbordet var cirka 2 meter långs och 1 meter brett. Inga övriga skador kunde uppmärksammas av polismännen.”

Efter de genomförda husrannsakningarna delgavs HD miss­tanke om dopningsbrott genom att inneha dopningspreparat i sin bostad och i bolagets lokaler.

De preparat som hade beslagtagits i HD:s bostad och i bolagets lokaler skickades till Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) för analys. Provresultaten från SKL visade att det inte var fråga om några otillåtna substanser. Inte heller de prov som togs från HD och MT gav utslag för någon otillåten substans.

Förundersökningarna avseende MT och HD lades ned den 4 respektive den 21 juni 2012 med motiveringen ”Misstänkt oskyldig”.

MT anmälde den 31 maj 2012 polisen för tjänstefel med anled­ning av det inträffade. Den 7 juni 2012 beslutade en åklagare vid Riks­enheten för polismål att förundersökning inte skulle inledas med motive­ringen att uppgifterna i ärendet inte gav anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal hade förövats. Den 16 juli 2012 beslutade Polis­myndigheten i Jönköpings län att inte vidta några åtgärder med anledning av MT:s anmälan.

Anspråk m.m.

MT har för sin, HD:s och bolagets räkning begärt skade­stånd av staten. Som det får uppfattas har bolaget begärt skadestånd med 1 964 250 kr för intrång i näringsverksamhet och 25 097 kr för förstörd egendom och städ­ning. MT och HD har begärt ersättning med 200 000 kr vardera för kränkning.

Till stöd för anspråken har i huvudsak anförts att MT och HD utan grund misstänkts för brott och att polisen på felaktiga grunder beslutat om provtagning och husrannsakningar. Genom polisinsatsen har de blivit felaktigt utpekade som personer som handlar med narkotika och dopningsmedel. Till följd av detta har företaget förlorat ett stort antal kunder med ett försämrat resultat som följd. Vid husrann­sakan i företagets lokaler förstörde polisen två glasbord, åtta glasskivor, tio metall­hyllor, tre s.k. ”hood-tröjor” och fyra T-shirts till ett sammanlagt värde av 21 097 kr. Därtill tog det åtta timmar att städa upp efter polisen och ersättning med 4 000 kr bör utgå för detta.

Utredning

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Rikspolisstyrelsen. I yttrandet har Rikspolisstyrelsen tillstyrkt att ersättning utgår med 5 000 kr för ett för­stört glasbord, tre hood-tröjor och en metallhylla samt anfört bl.a. följande.

[…]

Rikspolisstyrelsens bedömning

Rikspolisstyrelsen konstaterar att Trofasts och Dahlstedts anspråk i den del som avser ersättning för utebliven förtjänst av näringsverksamhet grundar sig på påstående om felaktigt beslut, samt att den del som avser ersättning för skadad egendom grundas på påstående om försumlighet från polismyndighetens sida i samband med husrannsakan. Bedömningen av de olika anspråksgrunderna redovisas nedan var för sig.

Påstående om felaktigt beslut

För att skadestånd enligt skadeståndslagen ska utgå krävs, förutom att staten har gjort sig skyldig till en skadeståndsgrundande handling eller underlåtenhet, att sökanden har lidit en ersättningsgill skada samt att det finns ett adekvat orsakssamband mellan den skadeståndsgrundande handlingen och skadan. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser är det den som påstår en skada som har bevisbördan för riktigheten av sitt påstående.

Rikspolisstyrelsen finner ingen anledning att ifrågasätta att det funnits fog för beslutet både att medta Trofast och Dahlstedt för provtagning och för att genomföra husrannsakan i deras bostäder respektive företagslokal. Det bör i sammanhanget framhållas att statens skadeståndsansvar med anledning av myndighets tillämpning och tolkning av rättsregler är begränsat. Skadestånds­ansvar för oriktig rättstillämpning har i praxis ansetts föreligga endast i fall där det har varit fråga om en uppenbart oriktig bedömning (se t.ex. NJA 1994 s. 654 och NJA 2003 s.285). Mot bakgrund av de omständigheter som förelåg vid tidpunkten för besluten om kroppsbesiktning och husrannsakan finner inte Rikspolisstyrelsen att polismyndighetens bedömning skulle kunna anses ha varit så uppenbart oriktig att den innefattat fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Styrelsen finner det inte heller styrkt att det yrkade beloppet utgör en ersättningsgill skada.

Rikspolisstyrelsen avstyrker således att ersättning utgår i denna del av anspråket. Det yrkade beloppet vitsordas inte.

Påstående om försumlighet

Rikspolisstyrelsen konstaterar inledningsvis att beslutet att genomföra husrann­sakan i företagslokalen på Parallellgatan 2 varit lagligen grundat. Som framgår ovan får polisen använda visst våld för att genomföra en sådan husrannsakan. Av frihetsberövandelagen framgår att polisen, med vissa undantag, har ett strikt ansvar för skador som uppstår genom sådan laglig våldsanvändning. Styrelsen finner dock inte att den skada som åberopas i detta fall kan anses ha orsakats genom våldsanvändning. Däremot får det anses klarlagt att viss skada har upp­kommit genom försumlighet i samband med genomförandet av tvångs­åtgärden. Rikspolisstyrelsen finner därför att ersätt­ningsskyldighet enligt skadeståndslagen uppkommit för staten, i den mån skadan kan anses vara ersättningsgill.

Anspråket avser två glasbord, 8 stycken glasskivor, 10 stycken metallhyllor, 3 stycken hood-tröjor och 4 stycken t-shirts. Några erforderliga intyg i form av kvitton eller dylikt till stöd för anspråket har inte inkommit i ärendet. Rikspolis­styrelsen har vid bedömningen därför endast haft att utgå från den bilddokumen­tation som finns i ärendet. Mot bakgrund av denna bild framstår anspråket som alltför väl tilltaget. Det råder oklarhet kring vilken typ av hylla det varit som fallit ner över glasbordet. Av bilden går inte att urskilja mer än ett glasbord och på sin höjd tre stycken tröjor med tryck. Några övriga glasskivor eller metall­hyllor framgår inte.

Grundprincipen inom svensk skadeståndsrätt är att den skadelidande genom skadeståndet ska sättas i samma ekonomiska situation som om skadan aldrig inträffat. Huvudregeln vid beräkning av skadestånd är att ledning tas av kost­naden för återanskaffning av ny egendom av samma slag, med skäligt avdrag för ålder och bruk. Rikspolisstyrelsen finner under dessa omständigheter att skälig ersättning vid en mycket generös bedömning - för ett glasbord, tre tröjor och en hylla - kan tillstyrkas med ett sammanlagt belopp om 5 000 kronor.

Vad gäller anspråket avseende tidsspillan för städning konstaterar Rikspolis­styrelsen att ersättning för sådant eget arbete endast kan utgå i den mån det inneburit en styrkt kostnad eller medfört en förlust av inkomst. Något erfor­derligt intyg till stöd för sådan kostnad eller förlust kan dock inte anses ha inkommit i ärendet. Rikspolisstyrelsen avstyrker därför bifall till anspråket i denna del.

Psykiskt lidande

Inom skadeståndsrätten skiljer man mellan ekonomisk och ideell skada. Vid ekonomisk skada ersätts den skadelidandes ekonomiska förlust medan avsikten vid ideell skada är att skadeståndet istället ska kompensera det lidande eller den kränkning som den drabbade har fått utstå. Enligt skadeståndslagen kan ersätt­ning för ideell skada utgå enligt två regler, dels som ersättning för psykiskt lidande inom ramen för personskada enligt 5 kap. 1 §, dels som ersättning för kränkning enligt 2 kap. 3 §.

För att psykiska besvär skall anses utgöra personskada krävs att en medicinskt påvisbar effekt föreligger. Det är alltså inte tillräckligt med sådana allmänna känsloyttringar, såsom den naturliga vrede, rädsla, oro eller sorg som vanligen upplevs i samband med en skadegörande handling (prop. 2000/01:68 s. 17f). Rikspolisstyrelsen finner inte att det kan anses styrkt att Trofast och Dahlstedt drabbats av ett sådant medicinskt påvisbart psykiskt lidande till följd av den aktuella händelsen, att ersättning kan utgå enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Rikspolisstyrelsen finner inte heller att omständigheterna i det aktuella fallet ger vid handen att sökandena har utsatts för ett sådant typiskt sett integritets­kränkande brott som kan läggas till grund för kränkningsersättning. Styrelsen avstyrker således anspråket avseende ersättning för psykiskt lidande i sin helhet.

MT har med anledning av Rikspolisstyrelsens yttrande vidhållit skadeståndsanspråken i sin helhet samt anfört i huvudsak följande. Det fanns över huvud taget inte någon grund för polisen att misstänka narkotika- eller dopningsbrott. Anledningen till att hans och HD:s ögon var röda och irriterade var att de vid tillfället led av sin pollenallergi och tog medicin mot denna, vilket de också talade om för polisen. Han uppträdde inte upprört eller nervöst såsom polisen har påstått. Däremot höjde han vid ett tillfälle rösten mot en av de manliga poliserna eftersom denne var mycket otrevlig och burdus. Till följd av företagets försämrade resultat har de varit tvungna att sälja inventarier och kommer troligtvis att på sikt tvingas flytta verksamheten till annan ort.

MT har gett in balans- och resultatrapport för bolaget avseende räkenskapsåret 2012.

Justitiekanslern har tagit del av relevanta handlingar från Polismyndigheten i Jönköpings län och Åklagarmyndighetens, Riksenheten för polismål, beslut den 7 juni 2012 att inte inleda förundersökning.

Rättsliga utgångspunkter

I likhet med Rikspolisstyrelsen anser Justitiekanslern att utredningen inte ger stöd för att 8 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder är tillämplig i detta fall. Anspråken ska i stället prövas i enlighet med bestämmelserna om statens skadeståndsansvar i skadeståndslagen (1972:207).

Av 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen framgår att staten ska ersätta person­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänste­fel kan enligt praxis endast under vissa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myn­dighetsutövning.

Av praxis framgår att det inte är tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar för att fel eller försummelse ska anses föreligga. Endast rena för­bise­en­den av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses ut­göra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen och medför skade­ståndsskyldighet. (Jfr NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862)

För att skadestånd ska utgå krävs – förutom att skadestånds­skyldighet före­ligger i och för sig – att en ersätt­ningsgill skada har uppstått samt att det finns ett adekvat orsakssamband mellan den skadeståndsgrund­ande handlingen och skadan. Det ankommer på den skade­lidande att visa att samtliga förutsättningar för skadestånd är uppfyllda.

I 23 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) stadgas att den som befinner sig på den plats, där ett brott förövas, på tillsägelse av en polisman är skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom till förhöret.

Enligt 28 kap. 12 § RB får den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, kroppsbesiktigas för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning av brottet. Av bestämmelsen framgår att med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människo­kroppen och undersökning av sådana prov. För att misstankegraden skäligen kan misstänkas ska föreligga krävs att det finns konkreta omständigheter som med viss styrka pekar på att just den misstänkte har begått det antagna brottet (se JK-Beslut 1987, s. 49 och Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, andra uppl., s. 43 f.).

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa får enligt 28 kap. 1 § första stycket RB husrannsakan genomföras i hus, rum eller slutet förvaringsställe som oinskränkt disponeras av den som skäligen kan misstänkas för brottet för att bl.a. söka efter föremål som kan tas i beslag eller som kan vara av betydelse för utredning om brottet (Lindberg, a. a. s. 548 ff.).

Enligt 28 kap. 3 a § RB får husrannsakan beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (den s.k. propor­tionalitetsprincipen).

Har polisens agerande innefattat fel och försummelse som kan föranleda ersättning enligt skadeståndslagen?

Såvitt framgår av utredningen har polisen grundat sina beslut om provtagning och medtagande till förhör beträffande HD och MT på de iakttagelser av deras utseende och beteende som polismännen gjorde när den bil de färdades i stoppades. Vad som antecknats om dessa iakttagelser ger vid handen att MT och HD skäligen kunde misstänkas för de i anmälan angivna brotten och att polisen därmed hade fog för besluten om provtagning och medtagande till förhör (jfr t.ex. JO:s ämbets­berättelse 2009/10 s. 72). Dessa beslut kan således inte kritiseras och MT och HD kan därmed inte tillerkännas skadestånd av staten med anledning av besluten om medtagande för provtagning och förhör.

När det härefter gäller besluten om att genomföra husrannsakan i den aktuella bilen, i HD:s och MT:s bostäder och i bolagets lokaler kan det inledningsvis konstateras att en husrannsakan innebär ett allvarligt intrång i den enskildes integritet. Behovet av åtgärden måste därför alltid noggrant analyseras innan ett sådant beslut fattas. Alla alternativa åtgärder för att uppfylla behovet av utredning ska övervägas. Beslutsfattaren ska också göra en bedömning av om åtgärden kan komma att stå i strid med proportionalitets­principen (jfr Lindberg, a. a. s. 556 ff.). 

Som ovan konstaterats kunde HD och MT skä­ligen misstänkas för att ha brukat narkotika och dopingspreparat. När någon som stoppas i en fordonskontroll skäligen kan misstänkas vara påverkad av narkotika eller någon annan olaglig substans får det allmänt sett anses finnas grund för att polisen kontrollerar om den olagliga substansen finns i fordo­net. Några omständigheter som medför att detta inte ska gälla här har inte framkommit. Polisen har således haft fog för beslutet om husrann­sakan i den bil som MT och HD färdades i och detta kan inte grunda någon rätt till skadestånd.

Frågan är därefter om omständigheterna var sådana att det även fanns utrymme att besluta om husrannsakan i deras bostäder och i bolagets lokaler. För att så ska vara fallet krävs att det skäligen kunde misstänkas att MT eller HD olovligen innehade narkotika och dopningspreparat som förvarades där. Enbart den omständigheten att de skäligen kunde misstänkas för olovligt brukande av de aktuella substanserna medförde inte att grund för husrannsakan förelåg (jfr Lindberg, a. a. s. 556 f.).

Det utredningsmaterial som Justitiekanslern tagit del av innehåller inte några sådana konkreta uppgifter som gör att det därav går att dra slutsatsen att omständigheterna var sådana att det skulle kunna anses ha föregegat en skälig misstanke om olovligt innehav. Justitiekanslern noterar särskilt att polisen vid husrann­sakan i bilen inte fann något som kunde misstänkas vara en olaglig substans. Man inväntade inte heller resultatet av de prov som togs från MT och HD innan man fattade besluten om husrann­sakan. I anmälan anges att ”Då patrullen samtalar med passageraren uppstår misstanke om narkotikabrott och dopningsbrott.” och såvitt gäller husrannsakan i bolagets lokaler föranleddes den, enligt den ovan nämnda händelserapporten, av ett anonymt tips. Mot bakgrund av den noggrannhet som, enligt vad som ovan redovisats, måste iakttas vid bedömningen av om en husrannsakan ska genomföras kan emellertid dessa anteckningen inte anses ha den konkretion som krävs för att utgöra grund för ett beslut om husrannsakan. Justitiekanslern konstaterar således att vare sig anmälan, protokollet eller händelserapporten innehåller några konkreta uppgifter om vad som utgjorde grunden för misstanken om olovligt innehav av narkotika eller dopningspreparat. Besluten om husrannsakan i MT:s och HD:s bostäder samt i bolagets lokaler måste med hänsyn till det som nu redovisats anses ha varit uppenbart felaktiga på ett sådant sätt att de är att bedöma som fel och försummelse i skadeståndslagens mening.

Justitiekanslern delar Rikspolisstyrelsens bedömning att staten är skyldig att ersätta de skador på möbler m.m. som kan visas ha uppkom­mit på grund av fel och försummelse till följd av husrannsakan i bolagets lokaler genomfördes.

Ersättning för kränkning

MT och HD har begärt ersättning för ideell skada. För att ersättning ska kunna utgå för en sådan skada krävs, som ovan angetts, att felet innefattar ett integritetskränkande brott. Tjänstefel kan vara ett sådant brott, om det framstår som en allvarlig kränkning av viss person. För att ett tjänstefel ska vara straffbart krävs dock att gärningen inte är att bedöma som ringa, se 20 kap. 1 § brottsbalken. 

Att en husrannsakan genomförs utan att förutsättningar för detta föreligger är allvarligt och det finns anledning att rikta kritik mot polismyndigheten för det inträffade. Justitiekanslern delar dock den bedömning som gjorts av åklagare vid Riks­enheten för polismål att utredningen inte ger underlag för slutsatsen att det har förekommit något sådant straffbart tjänstefel som är en förutsättning för att tillerkänna ersättning för ideell skada. MT:s och HD:s anspråk på ersättning för kränkning kan därmed inte bifallas.

Ersättning för intrång i näringsverksamhet

Inom ramen för statens frivilliga skadereglering kan Justitiekanslern endast grunda sin bedömning på vad som framgår av tillgängliga handlingar. Av den ingivna balans- och resultatrapporten för bolaget avseende räkenskapsåret 2012 framgår att bolagets resultat och ställning har försämrats under 2012 jämfört med föregående räkenskapsperiod. Det finns emellertid inget i de ingivna handlingarna som visar att det försämrade resultatet skulle kunna vara orsakat av polisens felaktiga beslut om husrannsakan. Inte heller övrig utredning ger underlag för slutsatsen att det försämrade resultatet på ett adekvat sätt skulle kunna vara orsakat av polisens beslut om husrannsakan. Justitiekanslern är följaktligen inte beredd att inom ramen för en frivillig skadereglering godta anspråket i denna del. Begäran om ersättning för intrång i näringsverksamhet kan därmed inte bifallas.

Ersättning för skador på möbler m.m.

Bolaget har begärt ersättning för två glasbord, åtta glasskivor, tio metall­hyllor, tre hood-tröjor och fyra T-shirts som uppges ha blivit förstörda i samband med polisen husrannsakan i företagets lokaler. Därtill har bolaget begärt ersättning för städning av lokalerna. Bolaget har emellertid inte gett in någon utredning som styrker den uppgivna skadan eller att värdet av det som förstörts uppgår till det begärda beloppet. Inte heller har bolaget visat att det uppkommit några ersätt­ningsgilla kostnader för städning.

Som Riks­polisstyrelsens anfört bör det dock genom utredningen i övrigt anses visat att ett glasbord, tre hood-tröjor och en metallhylla förstörts i samband med husrannsakan. Värdet på det förstörda får uppskattas efter skälig­het och bestäms, i enlighet med Rikspolisstyrelsens bedömning, till 5 000 kr.

Bolaget ska därmed tillerkännas ersättning med 5 000 kr för ett glasbord, tre hood-tröjor och en metall­hylla.

Justitiekanslerns bedömning i tillsynsfrågan

En husrannsakan är en ingripande åtgärd för den enskilde som drabbas och det är som redan framhållits mycket viktigt att detta tvångsmedel endast beslutas efter noggranna överväganden och att alla sådana beslut sker i enlighet med gällande regler. I detta fall har besluten om husrannsakan, enligt min mening, stått i strid med regler­ingen i rättegångsbalken. Jag har redovisat skälen för denna bedöm­ning i det föregående. Som ovan angetts delar jag åklagarens bedömning att felet inte är att bedöma som tjänstefel men anser att Polismyndigheten inte kan undgå kritik för det inträffade.

Jag utgår från att polismyndig­heten vidtar åtgärder för att förhindra att det inträffade upprepas. Det är viktigt med regelbundet återkommande utbildningsinsatser angående tvångsmedelsanvändning. Väl kända och tydliga rutiner för sådana ingripanden, både när det gäller praktiskt handhavande och dokumentation, är också nödvändiga. Jag finner inte skäl skäl att utöver det nu sagda vidta ytterligare åtgärder i saken utan avslutar ärendet med den kritik som ligger i det ovan redovisade.