JK 527-13-31

Rättslig reglering

Bohusläningens webbplats omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) bestäm­melser och det ankommer därmed på Justitiekanslern att ta ställning till anmälan.

Inledningsvis bör framhållas att det är den ansvarige utgivaren som svarar för innehållet på en webbplats. I händelse av att något uttalande skulle innefatta yttrandefrihetsbrott är det alltså utgivare och inte de personer som har skrivit debattartikels som bär ett straffrättsligt ansvar för dess innehåll. Författarna till artikel som införts på webbplatsen åtnjuter i princip meddelarfrihet och svarar därmed inte för de uttalanden som har gjorts, jfr 1 kap. 2 § och 5 kap. 3 § YGL.

Det tryckfrihetsbrott som anmälan avser är hets mot folkgrupp. Detta brott innefattar att någon hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, natio­nellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, jfr 5 kap. 1 § YGL jämförd med 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen (TF) och 16 kap. 8 § brotts­balken.

Yttrandefrihetsrättsliga utgångspunkter

När det gäller att bedöma innehållet i en tryckt skrift eller ett medium som omfattas av YGL har Justitiekanslern som åklagare att vid sin prövning om något visst uttalande kan anses brottsligt eller inte beakta att den genom YGL grundlagsfästa principen om yttrandefrihet utgör en viktig grundval för fri debatt och åsiktsbildning. En sådan utgångspunkt utgör i själva verket en av demokratins hörnstenar.

Syftet med lagstiftning­en om hets mot folkgrupp har inte varit att motverka kritik av folkgrupper eller av skilda företeelser knutna till grupperna. Begreppet miss­aktning måste därför tolkas med viss för­siktighet, vilket bl.a. innebär att inte alla förned­rande eller ned­sättande yttranden är att bedöma som hets mot folk­grupp. Att det finns olika åsikter i samhället om det befogade i ett kritiskt yttrande är en omständighet som saknar betydelse för frågan om yttrandet är straffbart. Även för sådana yttranden som av en bred allmänhet uppfattas som stötande eller direkt missvisande finns det ett vid­sträckt ut­rymme (jfr Holmqvist m.fl., Brottsbalken – En kommentar, s. 16:36 f., och Axberger, Tryckfrihetens gränser, s. 209 f.).

Bedömningen av om ett yttrande eller något annat meddelande utgör straffbart hets mot folkgrupp ska också göras med tillämpning av de principer och bedömningar som Europa­dom­stolen har utvecklat i sin praxis (jfr NJA 2007 s. 805 I och II). Det innebär bl.a. att ett yttrande inte kan anses brottsligt om detta skulle innebära ett oproportionerligt intrång i yttrandefriheten.

Utöver meddelandets innehåll ska särskilt beaktas vem det riktar sig till, dess syfte samt i vilket sammanhang det sprids. Yttrandefriheten är i princip starkare när ett med­delande har spritts i ett grundlagsskyddat medium än annars. Och yttrandefriheten är särskilt stark när det gäller politiska yttranden och debatt i frågor av allmänt intresse.

Till det anförda ska slutligen läggas att Justitiekanslern i sin roll som åklagare skyldig att beakta den s.k. instruktionen i 1 kap. 5 § YGL. Enligt denna klassiska regel (jfr 1 kap. 4 § TF) har den som är satt att vaka över yttrandefriheten att alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet och i fall av tveksamhet hellre fria än fälla. 

Bedömningen i detta fall

Vid tillämpningen av de här angivna utgångspunkterna kan jag konstatera att den fråga som berörs i debattartikeln avser det förslag till ett reviderat partiprogram för Centerpartiet som nyligen har lagts fram och som milt uttryckt vållat en mycket omfattande debatt under senare tid. Debattartikeln rör alltså vid kärnan av demokratin, ett idéprogram som avses vara styrande för ett politiskt parti i framtiden. Det säger sig självt att en sådan viktig fråga för vårt samhällsskick måste få belysas och debatteras inom mycket vida ramar innan något ingripande däremot kan tänkas förekomma.

Dessa utgångspunkter får också antas ha tett sig beaktansvärda eller rent av styrande när den ansvarige utgivaren hade att ta ställning till om debattinlägget skulle publiceras eller inte. Det torde få konstateras att det haft ett betydande nyhetsvärde att till läsekretsen förmedla de tämligen oförblommerade uttalanden som görs om det kritiserade partiprogrammet., särskilt som de gjordes av medlemmar i partiet på lokal nivå och att dessa använde sig av ett sådant språkbruk.

För egen del anser jag mig ha friheten att uttala att jag själv anser att formuleringarna i artikeln går för långt, inte i kritiken mot idéprogrammet som sådant, men i ordvalet och de uttalanden om invandrare som där görs. De måste enligt min mening helt klart anses ge uttryck för missaktning mot gruppen invandrare. Jag vill vidare som min personliga mening uttala att de syften som bär upp yttrandefrihet, t.ex. när det gäller politisk- eller annan samhällsdebatt, lika väl och med samma kritiska skärpa hade kunnat uppnås med ett modestare och för invandrare mindre kontroversiellt språkbruk.

Som jag redan inledningsvis har berört är det emellertid inte Justitiekanslerns roll att vara smakdomare eller göra lämplighetsöverväganden vid sin prövning av om yttrandefrihetens gränser har trätts för när eller inte. Jag har att göra en rent straffrättslig prövning av om de ramar som riksdagen har dragit upp kring yttrandefriheten har överträtts eller inte, se 7 kap. TF och 5 kap. YGL. Jag har därvid att beakta de förarbetsuttalanden som har gjorts och den tillämpning av straffstadgandet som kommit till uttryck i Högsta domstolens praxis, jfr NJA 2005 s. 805 Åke Green målet). Min prövning ska därvid styras av den i instruktionen fastlagda principen att mer se till syftet än till framställningssättet vid övervägande av om något ingripande ska ske.

Slutsats

Min slutsats av det här anförda är att en jury vid prövningen av det anmälda uttalandet inte skulle komma att finna att detta var brottsligt. Jag kan alltså inte på objektiva grunder emotse en fällande dom. Någon förundersökning ska följaktligen inte inledas i ärendet, som istället avslutas med de här gjorda uttalandena.