Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Ulf Andersson) anförde i dom den 26 april 2005 bl.a.:

Domskäl

L.L. har förnekat.

Sakframställningsvis har åklagaren redogjort för besök på L.L:s hemsida, se bilaga 2 samt har L.L. redogjort för sin trosuppfattning i hithörande delar såsom han presenterat den på Aftonbladets Internetsida, se bilaga 3 och på sin hemsida, se bilaga 4. (Bilagorna återges inte här. Av bilaga 2 framgår bl.a. att avdelningen Bibelsamtal - sodomi på L.L:s elektroniska anslagstavla den 3 och den 4 april 2004 hade haft 20 resp. 13 besök och att det sammanlagda antalet besök där under tiden 10 november 2003-4 april 2004 hade uppgått till 1 125. Red:s anm.)

L.L. har uppgett: Efter att ha missbrukat narkotika har han blivit frälst och syftet med inläggen på hans hemsida har varit att också andra människor skall bli frälsta. Tidigare var han medlem i Pingstkyrkan men betraktar sig numera som fristående kristen. Det har blivit en kallelse för honom att skriva och det har blivit naturligt för honom att använda Internet för att sprida sina åsikter. Detta är mycket viktigare än en hobbyverksamhet för honom. Han har i övrigt bara ett halvtidsarbete. Det är en livsuppgift för honom att verka för att människan skall bli frälst. Detta vill han åstadkomma genom att påverka människorna på det personliga planet och genom att påverka samhället. Efter att ha skrivit inlägg på Aftonbladets hemsida startade han sin hemsida Bibeltemplet i februari 1998. De som besöker hemsidan utgörs av en mindre, fast grupp om 5-10 personer och av en större grupp som kommer fram till hemsidan från sökmotorer. Uppgifterna i bilaga 2 visar inte hur många personer som besökt Sodomisidan, eftersom samma person kan ha ”klickat in sig” flera gånger. Av de som besökte sidan var det förutom han själv bara 3-4 i månaden som skrev inlägg. Gissningsvis var det 50 personer i månaden som läste sidan. - - - När det gäller inläggen från Karl-Göran, avsnitt F-H, har han bemött dem och tagit avstånd. Det är inte hans uppfattning att det skall vara dödsstraff för sodomi och det är inte realistiskt att de homosexuella skulle hängas på pålar. Han uppfattade det som att Karl- Göran ville göra sig lustig, inte att denne skulle förverkliga sina tankar. Hans hemsida är seriös med syftet att sprida evangeliet. Han tror inte att det finns risk för spridning av de åsikter som Karl- Göran har framfört. Karl-Görans inlägg utgör inte något hot men den som är homosexuell tycker antagligen inte om att läsa dem. Inläggen är propaganda för en lagändring. Avsikten med inläggen på anslagstavlan var att få igång en debatt och att människor skall få ta ställning. Detta hindrar inte att han har funderat på sitt ansvar för innehållet. Inlägg från bl.a. nazister, extrema vänsterpersoner och personer som sysslade med misshandel och som kunde vara skadliga har tagits bort. Det har skett både före och efter ändringen i reglerna om hets mot folkgrupp. Han känner till lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor men trodde inte att bestämmelserna i lagen var tillämpliga på det här fallet eftersom Karl-Göran inte var hotfull. Karl-Göran har, om man bortser från talet om dödsstraff, varit diplomatisk i sina inlägg. Därför har han inte övervägt att ta bort inläggen från hemsidan. Man får stå ut med ganska mycket när man är med i diskussionen på Internet. - - -

Genom L.L:s egna uppgifter och övrig utredning finner rätten vad åklagaren påstått i sak styrkt. L.L:s förnekande innebär att han anser sig inte ha uttryckt sådan missaktning för homosexuella att han kan dömas till ansvar för hets mot folkgrupp och att han inte varit skyldig att ta bort inläggen från Karl-Göran från hemsidan.

Med uttrycket missaktning avses i 16 kap. 8 § BrB att även andra kränkande omdömen än sådana som kan bedömas som förtal eller smädelser skall vara straffbara. Det räcker att ett uttalande om t.ex. en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens anseende. Även företeelser som innebär att en viss ras eller folkgrupp förlöjligas torde praktiskt taget alltid falla in under straffbestämmelsen. Hänsynen till opinionsrätten och kritikrätten bör inte kunna åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för hel folkgrupp på grund av att denna t.ex. tillhör viss nationalitet och av denna anledning skulle vara mindervärdig. Vad som nu sagts gäller även anspelning på sexuell läggning. Lagstiftningen är alltså inte heller i detta fall avsedd att hindra en fri och saklig debatt. Ett uttalande eller meddelande skall bedömas i sitt sammanhang med beaktande av motiven för gärningen. Kriminaliseringen avser sådana kränkande omdömen och hotfulla uttalanden, om främst homosexuella som grupp, som tar sin utgångspunkt i att gruppen har den läggning som den har. Det är även fortsättningsvis möjligt att diskutera olika livsstilar och livsåskådningar. För straffbarhet krävs att det är fullt klart att ett uttalande överskridit gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion. Reglerna som nu är i fråga ansluter till redan utbildad praxis beträffande hets mot andra grupper som skyddas av bestämmelsen och markerar för rättstillämparen att han eller hon skall göra samma principiella överväganden vid bedömningen av en sådan gärning som avser homosexuella som då gärningen avser andra grupper.

För att hets mot folkgrupp skall föreligga krävs vidare att missaktningen det är fråga om sprids. Att detta har skett i förevarande fall framgår av L.L:s egna uppgifter och av bilaga 2, där antalet besök på L.L:s hemsida kan utläsas.

(I domskälen behandlades härefter närmare inläggen A-E. Tingsrätten fann att dessa innehöll uttryck för missaktning av homosexuella som grupp med anspelning på deras sexuella läggning, vilka klart överskred gränsen för saklig och vederhäftig information. I domskälen anfördes vidare:)

För texterna i avsnitten F-H har åklagaren - - - yrkat ansvar enligt straffbestämmelserna i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Av L.L:s egna uppgifter framgår att han underlåtit att ta bort texterna från sin hemsida, vilken är att anse som en sådan elektronisk anslagstavla som avses i nyss nämnda lag. För straffbarhet krävs vidare att texterna uppenbart strider mot bestämmelserna i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp.

De nu aktuella texterna innehåller en ton som är betydligt mer nedsättande mot de homosexuella än de texter som formulerats av L.L. själv, inte minst då däri framförs uppfattningen att homosexualitet bör medföra dödsstraff. Det är därför uppenbart att meddelandenas innehåll är sådant som avses i bestämmelserna i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp.

Sammanfattningsvis finner alltså rätten att de av åklagaren till grund för ansvarsyrkandet åberopade texterna i samtliga fall är i strid mot BrB:s bestämmelser om hets mot folkgrupp.

L.L. har uppgett att hans syfte har varit att presentera evangeliet och att med bibeln som bas verka för frälsning, även av homosexuella. Det har i och för sig inte framkommit anledning att ifrågasätta vad L.L. uppgett om syftet med de i målet aktuella texterna. L.L. måste emellertid ha insett att här aktuella uttalanden var klart nedsättande för de homosexuella gruppernas anseende. Trots denna insikt har L.L. inte avstått från att sprida meddelandena och han har inte heller tagit bort meddelandena efter det att den rättsliga processen mot honom inletts. När det gäller de meddelanden som avses med åtalet för brott mot lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor framgår dessutom av L.L:s egna uppgifter att han uppsåtligen underlåtit att ta bort meddelandena. Även i uppsåtsdelen är alltså förutsättningarna för en fällande dom uppfyllda.

Beaktar man bestämmelserna i 16 kap. 8 § BrB och den praxis som bildats vid tolkningen av dessa bestämmelser bör alltså L.L. dömas i enlighet med åtalet. Från L.L:s sida har emellertid såväl sakframställningsvis som pläderingsvis framförts att ett beaktande jämväl av lagstiftning om smittskydd, yttrandefrihet och religionsfrihet bör tas med i bilden vid tolkningen av bestämmelserna om hets mot folkgrupp och att ett sådant beaktande i detta fall bör medföra en frikännande dom. I hans inställning till åtalet ligger också att han inte bör dömas till ansvar eftersom bestämmelserna om hets mot folkgrupp i aktuell del inte är förenliga med vissa bibeltexter, vilka anges i bilaga 3.

Smittskyddslagen och den numera upphävda lagen med förbud mot bastuklubbar har uppenbarligen ingen betydelse vid bedömningen av ansvarsfrågan i detta mål (jfr prop. 2003/04:30 s. 185 ff.).

Åklagaren har till tingsrätten gett in Göta hovrätts dom den 11 februari 2005 i mål B 1987-04 mellan åklagaren och Å.G. (Se NJA 2005 s. 805) och har därtill fogat den från Kalmar tingsrätt överklagade domen, Riksåklagarens överklagande till HD och Europadomstolens utslag i målet mellan Kokkinakis och Grekland. Vid jämförelse med det av åklagaren ingivna materialet kan konstateras att L.L. inte har framfört sina åsikter i en predikosituation. De åsikter han framfört på sin hemsida utgörs inte av bibelcitat eller härledningar ur en bibeltext. Istället har uttalandena spritts i ett sammanhang, där lagstiftaren gett uttryck för att det finns ett särskilt kontrollbehov, vilket kommit till uttryck genom lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor. I förarbetena sägs bl.a. följande: ”Det har också visat sig att det finns en brist på kontroll över de elektroniska anslagstavlorna som kan utnyttjas för brottsliga ändamål. En reglering behövs därför för att bygga upp ett rättsmedvetande för hanteringen av elektroniska anslagstavlor, bl.a. eftersom det saknas historia och tradition på området. De elektroniska anslagstavlorna medger att meddelanden med straffbart innehåll kan nå ett stort antal personer och utöva inflytande över speciellt barn och ungdomar som i hög grad använder sig av tjänsterna. Det är därför också särskilt angeläget att hindra spridning på detta sätt av vissa slag av meddelanden. Det finns därför starka skäl för att införa en särreglering på området som syftar till att ge tjänsterna en acceptabel struktur och som framför allt klart fastställer tillhandahållarens ansvar för förekomsten av vissa meddelanden i tjänsten” (Prop. 1997/98:15 s. 8). Mot denna bakgrund måste utrymmet för vad som kan anses vara tillåtligt vara avsevärt mindre på en hemsida som L.L:s än i den situation som var aktuell i det nyss angivna hovrättsavgörandet.

I förarbetena till den ändring i 16 kap. 8 § BrB varigenom reglerna om hets mot folkgrupp ändrades till att avse även uttalanden mot homosexuella med anspelning på deras sexuella läggning gavs riktlinjer för hur frågor som berör yttrandefrihet skall beaktas vid en prövning som den nu aktuella (Prop. 2001/ 02:59 s. 41). Vad som anförs i förarbetena har rätten som framgår av vad som tidigare anförts beaktat vid bedömningen att L.L:s uttalanden strider mot brottsbalksbestämmelsen. Skulle rätten trots detta finna att L.L:s handlande, på grund av lagstiftning av grundlagskaraktär, inte bör medföra ansvar, aktualiseras frågan om en tillämpning av 16 kap. 8 § BrB skall underlåtas med hänsyn till föreskrifterna i 11 kap. 14 § RF om lagprövning, där det krävs att ett fel i en lag skall vara uppenbart för att lagen inte skall tillämpas. Det krävs därför synnerligen starka skäl för att inte tillämpa brottsbalksbestämmelserna med motiveringen att bestämmelsen avviker från lagstiftning av högre dignitet. Några sådana skäl finns inte i detta fall.

Med hänvisning till vad som nu anförts finner rätten L.L. övertygad om hets mot folkgrupp med avseende på avsnitten A-E.

När det gäller åtalet för brott mot lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor, avsnitten F-H, gör rätten som tidigare framgått den bedömningen att meddelandenas innehåll uppenbart är sådant som avses i bestämmelserna i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp. Av L.L:s egna uppgifter framgår att han uppsåtligen underlåtit att ta bort meddelandena från sin hemsida, tvärtom har han låtit dem vara kvar och bidragit till vidare spridning av meddelandena. Såväl L.L:s främjande av meddelandena som hans underlåtenhet att ta bort dem torde täckas av åklagarens gärningsbeskrivning. Vid den rättsliga bedömningen av L.L:s handlande i anslutning till avsnitten F-H konstaterar rätten att straffbestämmelserna i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor inte tillämpas, om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt BrB. Om en tillhandahållare kan dömas för brott enligt BrB, antingen som gärningsman eller som medverkande, skall alltså bestämmelsen inte tillämpas. (Prop. 1997/98:15 s. 21.) Som nyss konstaterats har L.L. upplåtit sin hemsida för meddelandena F-H. Han har uppgett att han visserligen inte delar de uppfattningar om bl.a. dödsstraff för homosexuella som förs fram i meddelandena men har också förklarat att han anser att meddelandena bör ges spridning genom den debatt som han upplåter sin hemsida till. Detta är något helt annat än om L.L. underlåtit att kontrollera och ta bort meddelanden som med hänsyn till hans eget syfte med hemsidan vore att betrakta som mer eller mindre ovidkommande. Det kan därför övervägas om L.L. skall anses ha främjat brotten i avsnitt F-H på sådant sätt att han skall dömas för medhjälp till hets mot folkgrupp. Rätten är enligt 30 kap. 3 § RB inte bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum. Åklagaren har dock inte uttryckligen påstått att L.L. gjort sig skyldig till medhjälp till hets mot folkgrupp. Dessutom borde, för att L.L. skulle dömas för sådant brott, frågan ha tagits upp av åklagaren under handläggningen av målet, då det rör sig om tillämpning av ett strängare straffbud än det som åberopats i stämningsansökningen. Då så ej skett bör L.L. i enlighet med åtalet dömas för brott mot lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor.

L.L. dömdes den 2 november 2000 för hets mot folkgrupp till villkorlig dom och böter. Enligt Frivårdens yttrande i målet finns inte skäl att sätta L.L. under övervakning. L.L. har trots åtalet inte korrigerat sin hemsida utan har som sin uppfattning angett att det är reglerna om hets mot folkgrupp som bör ändras. L.L:s inställning inrymmer alltså ett avsevärt mått av lagtrots. Rätten finner av dessa skäl att L.L. bör dömas till fängelse.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde L.L. enligt 16 kap. 8 § första stycket BrB för hets mot folkgrupp och enligt 5 och 7 §§ lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor för brott mot denna lag till fängelse två månader.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ann-Carin Glimstedt, referent, och Anna Lantz samt nämndemännen Ulla Bonebjär och Marianne Andersson) anförde i dom den 18 maj 2006 bl.a.:

Hovrättens domskäl

I hovrätten har förnyat förhör hållits med L.L. - - -

L.L. har i huvudsak berättat i enlighet med vad som finns antecknat i tingsrättens dom men med följande tillägg. - - - Han arbetar med sin hemsida fem till sex timmar per dag men endast fem procent av den tiden med Sodomisidan. Han tar bort inlägg i gästboken hela tiden; dels utifrån vad Gud säger åt honom att göra, dels efter egna bedömningar. Det kan exempelvis vara fråga om rena dumheterna som står där men även satanistiska inlägg eller extrema åsikter som kommer från personer som har sin politiska uppfattning långt ut på vänster- eller högerkanten. Han funderade på att ta bort Karl-Görans inlägg men frågade Gud och Jesus om detta och han fick till svar att de skulle vara kvar som ett led i en fortsatt diskussion. Han funderade på om inläggen kunde uppfattas som hets mot folkgrupp men uppfattade dem inte så. Citaten kommer från Gamla Testamentet som kan ingå i den kristna förkunnelsen. Inläggen kan jämföras med en förkunnelse av en s.k. svavelpredikant. - - -

Hovrätten gör följande bedömning.

Skuldfrågan

Enligt 16 kap. 8 § BrB döms för brottet hets mot folkgrupp den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Hets mot homosexuella som grupp kriminaliserades genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2003.

Av 23 kap. 4 § BrB framgår att ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gärning skall ådömas inte bara den som utför gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last.

Enligt 7 § andra stycket lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor döms inte till ansvar enligt den lagen om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt BrB.

I förarbetena till lagändringen angavs att homosexuella utgör en utsatt grupp i samhället, att homosexuella ofta är utsatta för brott på grund av sin sexuella läggning samt att nationalsocialistiska och andra rasideologiska grupper som ett led i sin propaganda, invävt i den rasistiska och antisemitiska agitationen i övrigt, agiterar mot homosexuella och homosexualitet (prop. 2001/02:59 s. 32 f.).

Av förarbetena framgår vidare (a. prop. s. 41 f.). ”Att endast citera eller diskutera exempelvis religiösa urkunder faller inte inom det straffbara området enligt förslaget. Det bör däremot inte - lika lite som det i dag är tillåtet att utifrån religiösa texter hota eller uttrycka missaktning för muslimer eller kristna - vara tillåtet att använda sådant material för att hota eller uttrycka missaktning för homosexuella som grupp. - - - Det måste till exempel - på motsvarande sätt som idag gäller i fråga om trosbekännelser - vara möjligt att diskutera olika livsstilar och livsåskådningar.”

HD har i NJA 2005 s. 805 funnit att en förarbetstrogen tolkning av 16 kap. 8 § BrB kan stå i strid mot innehållet i Europakonventionen, som gäller som svensk lag, sådan den tolkas av Europadomstolen. Såvitt kan utläsas av nämnda rättsfall prövar Europadomstolen om en inskränkning i yttrandefriheten genom enskilda länders lagstiftning svarar mot ett angeläget samhälleligt behov, om inskränkningen är proportionell med det legitima ändamål som skall tillgodoses och om de skäl som de nationella myndigheterna anger för att berättiga inskränkningen är relevanta och tillräckliga. I det konkreta fallet skall en bedömning göras av omständigheterna, däribland innehållet i och det sammanhang i vilket meddelandet spritts, för att avgöra om inskränkningen är proportionerlig i förhållande till ändamålet och om skälen för den är relevanta och tillräckliga. Det står klart att Europadomstolen anser att det kan vara nödvändigt att bestraffa och förhindra uttryckssätt som sprider, förespråkar, uppmuntrar eller rättfärdigar hat grundat på intolerans, s.k. hate speech, men att utrymmet för yttrandefriheten skall vara stort. HD har i det angivna rättsfallet inte nämnt några exempel på vad som skulle kunna utgöra hate speech.

Som framgår av tingsrättens dom är det den understrukna texten under avsnitten A-E i bilaga 1 till tingsrättens dom som åklagaren har lagt L.L. till last som hets mot folkgrupp. Vad som anges i de övriga avsnitten i samma bilaga har åklagaren i första hand gjort gällande skall bedömas som medhjälp till hets mot folkgrupp.

Uttalandet eller meddelandet skall alltid bedömas i sitt sammanhang och motiven för gärningen måste därvid beaktas. Det måste också stå fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i fråga.

Religionsfriheten i mera vidsträckt betydelse har tillmätts stor vikt i grundlagsskyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna.

(Hovrätten behandlade härefter avsnitten A-E i gärningsbeskrivningen och fann på anförda skäl att åtalet i den delen skulle ogillas. Härefter fortsatte hovrätten i domskälen:)

Hovrätten övergår härefter till en prövning av den resterande delen av åtalet, i vilken del åklagaren i första hand har yrkat att L.L. skall dömas för medhjälp till hets mot folkgrupp.

Som tingsrätten också funnit är de texter som skrivits av annan än L.L. betydligt mer nedsättande än de som formulerats av honom själv och sådana som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Bl.a. följande uttalanden kan noteras. ”De män som inte uppbådar kraften att avstå från umgänge med andra män de bör straffas med döden genom att hängas på pålar på stadens torg. Så räddas de från fortsatt synd samtidigt som andra sodomister tilldelas en värdefull varning.” (avsnitt H), ”Det gör ont när synden straffas. Vilket inte innebär att alla syndare skall benådas och befrias från straff redan innan de begått sina synder. Syndaren bär ett eget ansvar. Dödsstraff för sodomister tydliggör detta ansvar.” (avsnitt G) och ”en dömd sodomist som inte ångrar sig i sitt hjärta, han far bättre om bödeln tillåts avsluta hans livsvandring än om han tillåts leva vidare med syndiga känslor och tankar. - - - Ju tidigare bögen får möta sin bödel, desto färre blir hans samlade synder och desto bättre hans utsikter inför evigheten.” (avsnitt F). Enligt hovrättens mening är uttalandena under avsnitten F-H att betrakta som hate speech och ett bifall till åtalet vad avser dessa avsnitt skulle därför vid en prövning enligt Europakonventionen inte innebära en oproportionerlig inskränkning av rättigheten att framföra kritiska åsikter. Författaren av dessa texter har således objektivt sett gjort sig skyldig till brottet hets mot folkgrupp. L.L., som startat gästboken, har haft en särskild skyldighet att avvärja sådant brott. Genom att låta dessa meddelanden stå kvar i gästboken, väl medveten om dess innehåll, har L.L. främjat författarens brott på sätt åklagaren har påstått. Att L.L. bemött meddelandena i syfte att skapa fortsatt debatt medför ingen annan bedömning. L.L. skall således dömas för medhjälp till hets mot folkgrupp avseende de angivna meddelandena och inte för brott mot lagen om elektroniska anslagstavlor.

Påföljdsfrågan

Det brott som L.L. gjort sig skyldig till torde vara av den arten att fängelse får anses vara normalpåföljden. Påföljden för L.L. bör därför bestämmas till fängelse men längden av detta straff kan sättas något kortare än vad tingsrätten gjort.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom dömde hovrätten L.L. för medhjälp till hets mot folkgrupp enligt 16 kap. 8 § och 23 kap. 4 § BrB avseende åtalet under punkterna F-H och ogillade åtalet i övrigt samt bestämde påföljden till fängelse en månad.

Hovrättslagmannen Staffan Levén var skiljaktig och anförde:

Jag gör samma bedömning som majoriteten i frågan vilka av de åtalade uttalandena som är sådana som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Det innebär inledningsvis att jag delar majoritetens uppfattning att åtalet skall ogillas såvitt avser avsnitten A-D i gärningsbeskrivningen. Jag har samma uppfattning som majoriteten även vad avser bedömningen av avsnittet E. När det gäller avsnitten F-H är jag däremot av annan uppfattning än majoriteten.

Vad som i dessa delar läggs L.L. till last är att han inte tagit bort dessa meddelanden från gästboken utan bemött dem i syfte att skapa fortsatt debatt i frågan. Detta skall enligt åklagaren bedömas som medhjälp till hets mot folkgrupp, i andra hand som brott mot lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor.

För medhjälp till brott skall den dömas som främjar brottet med råd eller dåd. Även underlåtenhet av avvärja annans brott kan bestraffas som medhjälp under förutsättning att den underlåtande på grund av sin ställning får anses ha haft en särskild skyldighet att avvärja brottet. Detta rekvisit är enligt min mening uppfyllt i detta fall genom att L.L. startat gästboken och därigenom inbjudit till inlägg från andra. Att han inte tagit bort meddelandena kan därför i och för sig utgöra medhjälp till brott.

Som åklagaren angett har L.L:s reaktion på inläggen under avsnitten F- H varit att bemöta dessa genom egna inlägg i gästboken. Endast sex minuter efter införandet av uttalandet under avsnitt H, som var det åtalade inlägg som först infördes, har han således i ett eget inlägg i viss mån tagit avstånd därifrån och även inläggen under avsnitten F och G har han omgående bemött på liknande sätt. Det kan i och för sig diskuteras om detta varit det mest effektiva sättet att förhindra inlägg i gästboken som är att bedöma som brottsliga. Jag anser dock inte att L.L. genom inlägg med sådana avståndstaganden kan anses ha främjat annans brottslighet genom råd eller dåd. Med hänsyn till hans egna svar på de brottsliga inläggen bör enligt min mening hans underlåtenhet att ta bort dessa inte heller bedömas som medhjälp. L.L. skall därför inte dömas för medhjälp till hets mot folkgrupp.

Enligt 5 § lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor är den som tillhandahåller en sådan tjänst skyldig att ta bort meddelanden vars innehåll uppenbart är sådant som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Detta har L.L. underlåtit såvitt avser meddelandena under avsnitten F-H. För detta kan han inte undgå ansvar. Han bör för detta dömas till böter. Jag bestämmer straffet till 75 dagsböter å 30 kr.

Domskäl

HD (justitieråden Dag Victor, Torgny Håstad och Anna Skarhed) meddelade den 7 november 2007 följande dom:

Domskäl

I målet är utrett att L.L. administrerat en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden, en s.k. elektronisk anslagstavla, att det där förmedlades bl.a. de meddelanden, insända av en person med signaturen Karl-Göran, som upptagits under punkterna F-H i gärningsbeskrivningen samt att L.L. underlåtit att ta bort meddelandena från tjänsten.

Vad målet i HD i första hand gäller är om de gärningar som åtalet avser är straffbara.

HD har förhållandevis nyligen avgjort två mål (NJA 2005 s. 805 och 2006 s. 467) angående ansvar för hets mot folkgrupp. I motsats till det nu aktuella målet åberopades i de målen endast bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB som grund för ansvarspåståendena. I förevarande mål har åklagaren därutöver åberopat det särskilda ansvar som enligt lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen) gäller för den som tillhandahåller en sådan s.k. anslagstavla. BBS är en förkortning av den engelska beteckningen på elektroniska anslagstavlor, Bulletin Board System. Med en elektronisk anslagstavla avses enligt lagens 1 § en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden. I lagens förarbeten (prop. 1997/98:15 s. 5 f. och 9 f.) förklaras att ett avgörande kriterium är att den som använder tjänsten kan ta del av andras meddelanden och sända egna meddelanden till andra, dvs. att tjänsten är interaktiv.

Enligt 5 § BBS-lagen är tillhandahållaren skyldig att från tjänsten ta bort ett av en användare till anslagstavlan insänt meddelande eller att på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelandet om meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i bl.a. bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB. För att kunna fullgöra sin skyldighet enligt 5 § skall tillhandahållaren enligt 4 § ha sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten. I 7 § finns en straffbestämmelse för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 §. I paragrafen anges vidare att straffbestämmelsen inte skall tillämpas om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt bl.a. BrB.

Riksåklagaren har i första hand gjort gällande att L.L. skall dömas enligt BrB:s bestämmelse om hets mot folkgrupp för att ha medverkat till att ge spridning åt Karl-Görans straffbara meddelanden genom att underlåta att ta bort dem från den elektroniska anslagstavlan. Riksåklagaren har som sin uppfattning anfört att L.L:s gärning är att bedöma som medhjälp.

För hets mot folkgrupp döms enligt 16 kap. 8 § BrB den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på bl.a. sexuell läggning.

Enligt 23 kap. 4 § BrB skall ansvar som i balken är föreskrivet för viss gärning ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Det har i målet inte påståtts att L.L. skulle ha medverkat till Karl-Görans spridning av meddelandena på annat sätt än genom att underlåta att ta bort dessa från anslagstavlan efter det att de spritts genom att ha blivit tillgängliga på denna (jfr NJA 1999 s. 702). Denna underlåtenhet ligger i tiden efter det att Karl- Görans gärning fullbordats. Underlåtenheten har alltså inte påverkat Karl-Görans handlande, och hets mot folkgrupp är inte ett s.k. perdurerande brott. L.L. kan därför inte dömas för medhjälp till hets mot folkgrupp.

Genom att L.L. inte tagit bort Karl-Görans meddelanden från anslagstavlan har emellertid dessa fått en vidare spridning än vad de annars skulle ha fått. Frågan uppkommer då om L.L. kan hållas ansvarig för denna spridning som gärningsman. I den justerade stämningsansökan finns visserligen inte något påstående om att L.L:s underlåtenhet skulle kunna vara att bedöma som hets mot folkgrupp i gärningsmannaskap. Riksåklagaren har emellertid vid förhandlingen i HD förklarat att han anser att gärningsbeskrivningen täcker även gärningsmannaskap och att han gör gällande även sådant ansvar för det fall att domstolen skulle finna en sådan rubricering riktig. L.L. har också vid förhandlingen bemött påståendet att hans underlåtenhet skulle innefatta hets mot folkgrupp i gärningsmannaskap.

För att någon skall kunna dömas för hets mot folkgrupp krävs i allmänhet att denne själv spritt eller medverkat till att annan spritt det uttalande som är föremål för prövning. Liksom vid andra brott som primärt tar sikte på aktivt handlande är det emellertid inte uteslutet att även en underlåtenhet att hindra spridning av ett meddelande kan vara tillräcklig för straffansvar. För detta krävs emellertid att den underlåtande intagit vad som i doktrinen brukar kallas en garantställning eller med andra ord att han på grund av sin ställning har haft en särskild skyldighet att hindra vidare spridning. (Jfr t.ex. Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 187 ff. och Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 319 ff.)

Riksåklagaren har gjort gällande att L.L. haft en sådan garantställning till följd av bestämmelserna i BBS-lagen. I 4 § BBS-lagen föreskrivs också att tillhandahållaren skall ha sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten. Av lagtexten framgår emellertid att denna grundläggande skyldighet att hålla uppsikt över tjänsten endast avser det som krävs för att tillhandahållaren skall kunna fullgöra skyldigheten enligt 5 § att ta bort bl.a. sådana meddelanden från tjänsten som uppenbart utgör hets mot folkgrupp eller att på annat sätt hindra vidare spridning av dessa. Skyldigheten enligt 5 § är särskilt straffbelagd i lagens 7 §. Av lagens förarbeten (prop. 1997/98:15 s. 25 f.) framgår också att den särskilda uppsiktsplikten främst motiverats av att ansvar enligt lagen omfattar även (grovt) oaktsamma förfaranden. BBS-lagens bestämmelser kan under sådana förhållanden inte läggas till grund för att anse att tillhandahållare av elektroniska anslagstavlor i vidare mån än vad som annars gäller intar en garantställning såvitt avser BrB:s bestämmelse om hets mot folkgrupp.

Den s.k. subsidiaritetsklausulen i BBS-lagen, enligt vilken lagens straffbestämmelse inte är tillämplig om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt BrB, är således att tillämpa så att ansvar enligt BBS- lagen är uteslutet endast i sådana fall där ansvar enligt BrB kan följa oberoende av de i BBS-lagen föreskrivna skyldigheterna. Ett sådant ansvar enligt BrB förutsätter att det är fråga om särskilt kvalificerade fall i vilka en underlåtenhet att hindra fortsatt spridning klart framstår som lika straffvärd som en aktiv spridning av ett meddelande. Några omständigheter som gör att L.L:s underlåtenhet skulle vara att bedöma som ett sådant fall har inte framkommit i målet. (Jfr härtill prop. 2001/02:150 s. 89 f.) L.L. kan således inte heller dömas för hets mot folkgrupp i gärningsmannaskap.

Den fråga som då återstår att pröva är om L.L. skall dömas för brott mot BBS-lagen. För att ta ställning till den frågan måste först bedömas om de meddelanden som Karl-Göran sänt in till anslagstavlan uppenbart är sådana som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB.

Riksåklagaren har gjort gällande att de inlägg som Karl-Göran sänt in till den elektroniska anslagstavlan utgör s.k. hate-speech och att de därmed inte är skyddade oavsett i vilket sammanhang meddelandena har lämnats. Han har pekat på att Karl-Göran bl.a. skrivit att ”De män som inte uppbådar kraften att avstå från umgänge med andra män de bör straffas med döden genom att hängas på pålar på stadens torg”, ”Syndaren bär ett eget ansvar. Dödsstraff för sodomiter tydliggör detta ansvar” samt att ”Ju tidigare bögen får möta sin bödel, desto färre blir hans samlade synder och desto bättre hans utsikter inför evigheten”. Att Karl-Göran gjort vissa hänvisningar till textställen i bibeln har enligt riksåklagaren ingen betydelse, eftersom det inte är tillåtet att utifrån religiösa texter hota eller uttrycka missaktning för de grupper som omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

I rättsfallen NJA 2005 s. 805 och 2006 s. 467 har HD lämnat en redogörelse för innehållet i och bakgrunden till straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp i BrB samt vad som uttalats i förarbetena i samband med dess tillkomst och senare ändringar i bestämmelsen. Där framhölls att vid tolkningen av brottsbalksbestämmelsen hänsyn måste tas till grundläggande fri- och rättigheter. I detta fall gäller det framför allt yttrandefrihetsintresset såsom detta kommit till uttryck i 2 kap. 13 § RF och artikel 10 i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som sedan den 1 januari 1995 gäller som lag här i Sverige.

Av rättsfallen framgår vidare att denna prövning bör göras med tilllämpning av de principer och bedömningar som Europadomstolen utvecklat i sin praxis. Enligt denna prövar Europadomstolen klagomål om att ett ingripande stått i strid med konventionens bestämmelser i fyra steg. Först prövas i vad mån den åtgärd som vidtagits verkligen innefattat en inskränkning av yttrandefriheten. Om detta befinns vara fallet prövas därefter om inskränkningen har stöd av lag, om det förelegat något sådant legitimt ändamål för inskränkningen som anges i den tilllämpliga artikeln och slutligen om inskränkningen är nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose detta ändamål.

I förevarande fall står det klart att en fällande dom skulle innefatta en inskränkning av yttrandefriheten. Det är också klart att en fällande dom ligger inom ramen för en möjlig tolkning av den tillämpliga straffbestämmelsen på sådant sätt att kravet på lagstöd måste anses uppfyllt. Straffbestämmelsen får anses syfta till att bereda sådant skydd för ”annans goda namn och rykte eller rättigheter” som enligt Europakonventionen är ett legitimt ändamål för inskränkning av yttrandefriheten. Vad som då återstår att pröva är om den inskränkning av yttrandefriheten som en fällande dom skulle innebära kan anses vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Detta är också den fråga som i allmänhet stått i centrum när Europadomstolen prövat om inskränkningar i yttrandefriheten stått i överensstämmelse med konventionens krav.

Europadomstolen har vid åtskilliga tillfällen utvecklat de allmänna principer som skall beaktas vid en sådan prövning (jfr t.ex. Europadomstolens dom den 15 februari 2005 i målet Steel och Morris mot Storbritannien, Reports of Judgments and Decisions 2005:II, särskilt p. 87-90 och där lämnade hänvisningar). Härvid brukar bl.a. framhållas att yttrandefriheten utgör ett av de väsentliga kännetecknen för ett demokratiskt samhälle och en av de grundläggande förutsättningarna för dess utveckling och för varje individs självförverkligande. Friheten omfattar även rätten att framföra sådan information och sådana åsikter och tankar som kränker, chockerar eller stör. Undantag från yttrandefriheten måste ges en restriktiv tolkning och behovet av inskränkningar måste redovisas på ett övertygande sätt. Utrymmet för inskränkningar är särskilt begränsat när det gäller politiska yttranden eller debatt i frågor av allmänt intresse.

För att en inskränkning av yttrandefriheten skall anses ha varit nödvändig krävs inte att den varit oundgänglig men det krävs att det förelegat ett angeläget (pressing) socialt behov. För att inskränkningen skall kunna godtas krävs vidare att de skäl som läggs till grund i det enskilda fallet är relevanta och tillräckliga samt att inskränkningen är proportionell i förhållande till de legitima ändamål som motiverat den.

När Europadomstolen prövar om de skäl som lagts till grund för ett avgörande är relevanta och tillräckliga och om inskränkningen är proportionell till de ändamål som motiverat den lägger domstolen särskild vikt vid innehållet i yttrandet och syftet med det, till vem eller vilka yttrandet riktar sig samt i vilket sammanhang och i vilken egenskap någon sprider yttrandet. Det avgörande är alltså inte endast innehållet i det yttrande som är föremål för prövning utan också omständigheterna kring yttrandet.

Vad som nu sagt återspeglas i de ovan berörda avgörandena av HD. De uttalanden som var föremål för prövning i det förra av dessa rättsfall och som inte föranledde fällande dom kan inte anses ha varit mindre kränkande för gruppen homosexuella än de uttalanden som ledde till en fällande dom i det senare fallet. Det avgörande för utgången i de bägge målen var istället omständigheterna kring de olika gärningarna. I det förra fallet betonade domstolen särskilt att den tilltalade gjort sina uttalanden i en predikan inför sin församling över ett tema som finns i bibeln. I det senare framhöll domstolen att situationen vid spridningen delvis varit en annan. Det som därvid särskilt beaktades var att utdelningen av flygbladen hade skett i en skola till vars lokaler de tilltalade inte haft fritt tillträde och som kunde betecknas som en från politiska eller liknande aktioner från utomstående personer relativt skyddad miljö. Placeringen av flygblad i och på elevskåpen hade vidare inneburit att unga personer erhållit dessa utan att själva ha haft tillfälle att ta ställning till om de velat ta emot dem eller inte.

De meddelanden från Karl-Göran som är aktuella i detta mål handlar i likhet med meddelandena i de ovan berörda avgörandena om homosexuella. De tar sin utgångspunkt i vissa bibeltexter i Gamla testamentet, men det sammantagna intrycket som uttalandena förmedlar är att författaren förordar även en världslig ordning med dödsstraff för homosexuella som lever ut sin sexualitet. Uttalandena får med hänsyn härtill anses vara mer kränkande för gruppen homosexuella än de som var föremål för prövning i de tidigare avgörandena (jfr den europeiska kommissionens för de mänskliga rättigheterna avgörande den 11 oktober 1979 i målen Glimmerveen m.fl. mot Nederländerna, Decisions and Reports, 18 s. 187). Sett endast från den utgångspunkten skulle det kunna anses vara uppenbart att meddelandenas innehåll är sådant som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB.

Av vad som nyss anförts följer emellertid att innehållet i meddelandet endast är en av de faktorer som har betydelse vid bedömningen av om en gärning i det enskilda fallet är straffbar som hets mot folkgrupp. Härutöver skall också omständigheterna kring yttrandet beaktas. Detta måste gälla också när som i detta fall bedömningen sker för att avgöra om L.L. skall dömas för brott mot BBS-lagen, även om det i 5 § BBS-lagen endast talas om meddelandets innehåll.

De aktuella meddelandena har gjorts tillgängliga via en webbsida benämnd Bibeltemplet, där det funnits en avdelning med rubriken ”SODOMI” och underrubriken ”Här kan du samtala öppet om vad Bibeln säger om homosexualitet i forntid, nutiden och framtiden”. De avsnitt som riksåklagaren har åberopat och som upptagits under punkterna F- H i den justerade gärningsbeskrivningen utgör Karl-Görans personliga inlägg i en gästbok på webbsidan där olika personer skrivit egna inlägg och kommenterat andras inlägg och där Karl-Göran varit en av deltagarna i samtalet. Både L.L. och andra deltagare har i sina inlägg bemött Karl- Görans inlägg och uttryckt kritik mot hans uttalanden.

Inläggen anknyter till innehåll och uppläggning till vissa bibeltexter i Gamla testamentet. De kan inte anses utgöra hate-speech (jfr NJA 2005 s. 805), och de innehåller inte falska påståenden om fakta utan endast på ett kränkande sätt utformade värdeomdömen som uttrycker författarens åsikter om vad som är bäst för de homosexuella och om hur lagstiftningen borde vara utformad. Uttalandena har skett inom ramen för ett samtal mellan personer som aktivt valt att söka upp webbsidan och gästboken.

För att L.L. skall kunna fällas till ansvar enligt BBS-lagen krävs det att de meddelanden som Karl-Göran sänt in till anslagstavlan uppenbart är sådana som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB. Uppenbarhetskravet har införts bl.a. för att det inte ansetts realistiskt att begära att den som tillhandahåller tjänsten skall kunna ta ställning till svåra juridiska gränsdragningsproblem (se prop. 1997/98:15 s. 17).

L.L. har uppgett att han var medveten om sina skyldigheter enligt BBS- lagen och att han också med hänsyn härtill tagit bort olika meddelanden som kommit in till anslagstavlan. Han funderade också på om han skulle ta bort Karl-Görans meddelanden. För honom var det emellertid inte uppenbart att meddelandena var av det slag som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp utan han uppfattade dem som inlägg i en teologisk debatt utifrån texter i Gamla testamentet. Han valde därför att bemöta inläggen istället för att ta bort dem.

I förarbetena till bestämmelsen om hets mot folkgrupp uttalades bl.a. att det inte faller inom det straffbara området att endast citera och diskutera religiösa urkunder (se prop. 2001/02:59 s. 41; jfr bet. 2001/ 02:KU23 s. 37). Vidare uttalades att sådana påståenden som bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt inte skall omfattas av kriminaliseringen (a. prop. s. 36). I NJA 2005 s. 805 fäste HD som skäl för den frikännande domen vikt vid att den i målet åtalade pastorn gjort sina uttalanden i en predikan inför sin församling över ett tema som finns i bibeln och anmärkte vidare att frågan om den trosuppfattning på vilken pastorn byggt sina uttalanden var legitim inte skulle vägas in i bedömningen.

Även om Karl-Göran genom att sprida de aktuella meddelandena får anses ha överskridit gränsen för vad som objektivt är att bedöma som hets mot folkgrupp kan det mot den angivna bakgrunden inte anses att detta har varit uppenbart. Åtalet mot L.L. skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom såvitt nu är fråga ogillar HD åtalet.

Referenten, justitierådet Ella Nyström, med vilken justitierådet Per Virdesten instämde, var skiljaktig och anförde:

De meddelanden som åtalet avser innehåller bl.a. uttalandena att de män som inte kan avstå från homosexuellt umgänge bör straffas med döden genom att hängas på pålar på stadens torg samt att det för en dömd sodomist som inte ångrar sig i sitt hjärta är bättre om bödeln tillåts avsluta hans livsvandring än om han tillåts leva vidare med syndiga känslor och tankar. Uttalandena är långt överskridande gränsen för en saklig debatt och får betecknas som grovt kränkande för gruppen homosexuella. Det framgår inte att det är en utläggning kring vissa bibeltexter, utan det intryck som förmedlas är att författaren förordar en världslig ordning som innebär dödsstraff för den som utövar homosexuellt umgänge. Uttalandena har gjorts tillgängliga för många människor på Internet. Det måste anses att uttalandena och omständigheterna kring spridningen av dessa är sådana att gärningen är straffbar enligt 16 kap. 8 § BrB som hets mot folkgrupp, även med beaktande av att bestämmelsen skall tolkas grundlags- och konventionsenligt. Det grundläggande ansvaret vilar på den som lämnat meddelandena, dvs. Karl-Göran.

På grund av föreskriften i 5 § lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen) var emellertid L.L. skyldig att ta bort Karl- Görans meddelanden, under förutsättning att dessa uppenbart var sådana som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Den begränsning som kravet på uppenbarhet innebär tar sikte på hur tydligt meddelandets innehåll är (prop. 1997/98:15 s. 17). I detta fall är innehållet i meddelandena så tydligt att det är uppenbart att de är sådana som bestämmelsen om hets mot folkgrupp avser. Underlåtenheten att ta bort meddelanden av detta slag är straffbelagd i BBS-lagen, men lagens straffstadgande skall inte tillämpas om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt BrB (7 §). Det måste därför i första hand prövas om L.L. på grund av underlåtenheten kan dömas enligt BrB:s bestämmelse om hets mot folkgrupp, i vilken straffbeläggs spridning av meddelanden av det slag som det nu är fråga om.

Under vissa förutsättningar anses underlåtenhet att avvärja en effekt kunna bestraffas enligt principerna för s.k. oäkta underlåtenhetsbrott. För straffbarhet krävs att den underlåtande intagit vad som brukar kallas en garantställning eller med andra ord att den underlåtande på grund av sin ställning får anses ha haft en särskild skyldighet att avvärja en effekt av visst slag. Om någon genom lag fått en skyldighet att utföra något kan det uppkomma en sådan förpliktelse att handla att en underlåtenhet kan bestraffas enligt reglerna om garantställning. (Jfr t.ex. Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976 s. 319 ff. och Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001 s. 184 ff.)

Den förpliktelse att ha uppsikt över tjänsten och ta bort meddelanden med visst innehåll som i BBS-lagen ålagts den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla får anses vara sådan att underlåtenhet att uppfylla förpliktelsen kan bestraffas enligt reglerna om garantställning. (Att lagens förpliktelser om att ha uppsikt och ta bort meddelanden skulle ge tillhandahållaren en garantställning förutsattes också av IT-utredningen i SOU 1996:40 s. 183 och 203 f.) Efter att Karl- Göran sänt in meddelandena till den elektroniska anslagstavlan hade han inte möjlighet att disponera över meddelandenas spridning genom att ta bort dem. Karl-Görans brott får därför anses avslutat genom insändandet. Spridningen har därefter skett genom att L.L. underlåtit att ta bort meddelandena. Härav följer att L.L. bör bedömas som gärningsman och inte som medhjälpare till Karl-Görans gärning. Den omständigheten att riksåklagaren rubricerat gärningen som medhjälp till hets mot folkgrupp utgör inte hinder mot att L.L. döms som gärningsman, eftersom en sådan bedömning täcks av gärningsbeskrivningen och saken har tagits upp vid huvudförhandlingen.

Av L.L:s uppgifter framgår att han var medveten om innehållet i Karl- Görans meddelanden och om sina skyldigheter enligt BBS-lagen samt att han medvetet underlät att ta bort meddelandena för att kunna föra en teologisk debatt. Det förhållandet att L.L. i viss mån bemötte Karl- Görans uttalanden i egna inlägg kan inte medföra att han är fri från ansvar för spridningen av Karl-Görans meddelanden.

Med hänsyn till det anförda skall L.L. dömas för hets mot folkgrupp. Brottet kan inte anses ringa. Påföljden bör bestämmas till villkorlig dom och dagsböter.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Anders Heiborn) anförde i dom den 2 november 2005:

Domskäl

Ansvar

G.J. har vitsordat att artiklarna varit publicerade på den webbplats han är ansvarig utgivare för under den tid åklagaren påstått. Han har dock bestritt ansvar enär innehållet i artiklarna inte innefattar brottslig gärning.

Förhör har hållits med G.J. som bl.a. uppgett följande. Innan han blev ansvarig utgivare för webbplatsen hade han varit medlem i Nationalsocialistisk front men inte haft något förtroendeuppdrag. Han har varit ansvarig utgivare för webbplatsen sedan hösten 2004. Han känner inte till hur många besökare webbplatsen har. Vissa av artiklarna som finns där har han läst, så är fallet med artikeln om homosexuella. Han bedömde att den inte var olaglig eftersom artikeln endast för ett allmänt resonemang och inte har något bestämt budskap. Artikeln beskriver närmast en konsekvens av ett visst handlande och skall inte tolkas som att man är morbid om man är homosexuell. När han tillträdde som ansvarig fanns redan artikeln om homosexuella på webbplatsen och han kunde inte ta bort den. Endast en person, D.H. i Trollhättan, kan lägga in och ta bort material från webbplatsen. Rent allmänt har han inte fått läsa någon artikel innan publicering, antagligen beroende på att D.H. inte ansett att någon artikel kunde ha ett brottsligt innehåll. - När det gäller artikeln om zigenare utgörs den, i de delar som angetts som brottsliga, endast av ett citat från ett känt konversationslexikon. Artikeln är inte konstig eller brottslig.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Av 2 kap. 1 § RF framgår bl.a. att varje medborgare är tillförsäkrad yttrandefrihet genom tal, skrift, bild eller på annat sätt. Av samma kapitel framgår att begränsning av denna rättighet får göras om begränsningen sker för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Stadgandet i 16 kap. 8 § BrB är en sådan begränsning. Där anges bl.a. att den som uttrycker missaktning för folkgrupp med anspelning på deras ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller sexuella läggning döms för hets mot folkgrupp. Som missaktning skall inte inräknas omdömen som inte överskrider gränsen för saklig kritik.

Vad först gäller artikeln om homosexuella förs där ett resonemang som bl.a. synes mynna ut i att den som bejakar homosexualitet också med nödvändighet måste bejaka pedofili, incest, nekrofili och tidelag. Detta uttalande kan inte, vare sig det är sett isolerat eller i sitt sammanhang, ha något annat syfte än att uttrycka missaktning för homosexuella. Att så är fallet måste G.J. ha insett. Åtalet är styrkt avseende denna artikel.

När det gäller artikeln om zigenare ges där bl.a. en beskrivning som sammantaget och i sina enskilda formuleringar är starkt nedsättande om folkgruppen romer. Ett exempel är påståendet om att ”deras främsta förvärvsgrenar äro stöld, tiggeri samt spådoms- och trolldomskonster”. Detta är inte ett sakligt inlägg och det saknar all modern underbyggnad. G.J. har avseende denna artikel särskilt gjort gällande att det endast är fråga om ett citat från ett välkänt, om än lite ålderstiget, konversationslexikon. Tingsrätten menar i den delen att bedömningen om ett uttalande uttrycker hot eller missaktning måste göras utifrån de värderingar som gäller vid tidpunkten för yttrandet. Det innebär att oavsett om ett lexikon har formuleringar som ansågs rättvisande vid bokverkets publicering, så måste citatet idag med råge anses överskrida vad som utgör ett missaktande uttryck i lagens mening (jfr RH 2002:40). G.J. måste ha insett att artikeln uttryckte missaktning. Åtalet är styrkt även avseende denna artikel.

Påföljd

G.J. förekommer under ett avsnitt i belastningsregistret avseende ett strafföreläggande 2002 gällande olaga knivinnehav.

Det brott G.J. övertygats om är av sådan art att det finns en stark presumtion för fängelse. Det är fråga om två artiklar som under väsentlig tid, flera månader, varit publicerade på Nationalsocialistisk fronts webbplats. Det innebär rimligen att texterna är lätt sökbara och åtkomliga för den som söker denna typ av material. Även om det saknas utredning i målet om hur stor spridningen varit genom antalet besök på webbplatsen, kan det antas att det i vart fall inte varit ett försumbart antal personer som tagit del av texterna.

G.J. har varit ansvarig utgivare. Annat har inte framkommit än att han insett det ansvar som är förknippat med den funktionen. Det faktum att han inte fullföljt sitt ansvar genom att granska det material som skulle publiceras skall inte räknas honom till godo vid påföljdsbestämningen.

Tingsrätten bedömer straffvärdet för brottet till två månaders fängelse. Vid brottet var G.J. 19 år. Hans ålder skall således beaktas vid straffmätningen. Med hänsyn till arten finns det särskilda skäl att ådöma fängelse, men straffets längd kan stanna vid fängelse en månad.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde G.J. enligt 1 kap. 9 §, 4 kap. 1 §, 5 kap. 1 och 4 §§ och 6 kap. 1 § YGL samt 7 kap. 4 § 11 TF jämfört med 16 kap. 8 § BrB för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp till fängelse en månad.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Per-Göran Öjeheim, lagmannen Hans Ericsson, referent, tf. hovrättsassessorn Angelica Jonsson och två nämndemän) anförde i dom den 12 april 2006:

Hovrättens domskäl

G.J. har hörts på nytt. Han har, med nedan angivna tillägg, berättat i allt väsentligt i enlighet med vad som har återgetts i tingsrättens dom.

G.J.: Avsikten med de båda artiklarna på hemsidan har varit att väcka debatt och framföra en åsikt om samhällets utseende. Det är möjligt att det mest är medlemmar i Nationalsocialistisk front som läser hemsidan. Artikeln om homosexualitet är inte kränkande för homosexuella och det står inte i artikeln att det är fastslaget att homosexualitet är en morbiditet utan det är i så fall skribentens uppfattning. Budskapet med artikeln om romer var att ett EU-medlemskap skulle kunna medföra en ökad invandring av romer. Det är väl en slump att det var just romerna som togs upp i artikeln. Nationalsocialistisk front är motståndare till invandring över huvud taget. Tanken att återge beskrivningen av romer i Bonniers Konversationslexikon kan han inte uttala sig om. Det kan inte vara kränkande att återge fakta från lexikonet.

Hovrätten gör följande bedömning

I artikeln om homosexualitet uttalas det att homosexualitet inte har med kärlek att göra och att homosexualitet är en pervers morbiditet. Artikeln uttrycker i dessa avseenden en sådan missaktning för homosexuella som enligt en förarbetstrogen tolkning av bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB skulle medföra ansvar för hets mot folkgrupp.

Beskrivningen av romer, som har hämtats från Bonniers Konversationslexikon, har återgetts på hemsidan utan påpekande att den avser en gången tid. Sett i sitt sammanhang kan avsikten inte ha varit någon annan än att ge uttryck för en missaktning för romer. Även denna artikel uppfyller kraven på straffbarhet enligt 16 kap. 8 § BrB på sätt angetts i föregående stycke.

HD har emellertid i dom den 29 november 2005 i mål B 1050-05 (NJA 2005 s. 805) funnit att en förarbetstrogen tolkning av 16 kap. 8 § BrB kan stå i strid mot innehållet i Europakonventionen, som gäller som svensk lag, sådan den tolkas av Europadomstolen. I nämnda rättsfall har HD granskat Europadomstolens tillämpning av bl.a. artikel 10 i Europakonventionen om yttrandefriheten, och funnit att Europadomstolen i sina avgöranden prövar om en inskränkning i yttrandefriheten genom enskilda länders lagstiftning svarar mot ett angeläget samhälleligt behov, om inskränkningen är proportionell med det legitima ändamål som skall tillgodoses och om de skäl som de nationella myndigheterna anger för att berättiga inskränkningarna är relevanta och tillräckliga. I konkreta fall skall en samlad bedömning göras av omständigheterna, däribland innehållet i och det sammanhang i vilket meddelandet har spritts, för att avgöra om inskränkningen är proportionerlig i förhållande till ändamålet och om skälen för den är relevanta och tillräckliga. Det står klart att Europadomstolen anser att det kan vara nödvändigt att bestraffa och förhindra uttryckssätt som sprider, förespråkar, uppmuntrar eller rättfärdigar hat grundat på intolerans, s.k. hate speech, men att utrymmet för yttrandefriheten skall vara stort.

Hovrätten för Nedre Norrland har i en dom den 14 december 2005, mål B 802-05, ogillat ett åtal för hets mot folkgrupp. I det fallet hade flygblad med innehåll rörande homosexuella spritts på en skola. I domskälen uttalade hovrätten bl.a.: De tilltalade har uppenbarligen spritt flygbladen med sitt innehåll i syfte att åstadkomma debatt och i förlängningen ett samhälle som står i bättre överensstämmelse med deras politiska övertygelse. Vad som uttryckts i flygbladet ger visserligen uttryck för missaktning men texten kan inte till sitt innehåll anses uppmuntra till hat eller våld mot homosexuella. Med beaktande av innehållet i HD:s dom och Europadomstolens däri återgivna domar skulle fällande domar mot de tilltalade innebära en enligt Europakonventionen oproportionerlig inskränkning av deras rättigheter att framföra kritiska åsikter.

Hovrättens för Nedre Norrland dom har inte vunnit laga kraft. (Se numera NJA 2006 s. 467.)

Det tidigare angivna målet i HD har omfattat uttalanden angående homosexualitet i en predikan. När det gäller religionsfriheten är även artikel 9 i Europakonventionen tillämplig.

Fråga är om det finns anledning att bedöma uttalanden som har skett i samband med en tolkning av en religiös text på ett annat sätt än olika former av uttalanden som äger rum i samhällsdebatten i övrigt på så sätt att likartade uttalande i ett religiöst sammanhang är att anse som en mindre inskränkning av yttrandefriheten.

Vid riksdagsbehandlingen av 2003 års lagändring uttalade Konstitutionsutskottet med anledning av en motion att meningen inte är att särskilda regler skall gälla för uttalanden som görs i en predikosituation jämfört med om samma uttalanden sprids i något annat sammanhang (bet. 2001/02:KU s. 36 f.).

Europadomstolen har i dom den 26 september 1996 i målet Manoussakis m.fl. mot Grekland funnit att frågan huruvida den trosuppfattning på vilken ett uttalande har byggts är legitim eller inte saknar betydelse för bedömningen. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att gränsen mellan yttrandefriheten i egentliga religiösa sammanhang och i samhällsdebatten i övrigt kan komma att bli förhållandevis otydlig.

De uttalanden avseende homosexualitet som förelåg i det av HD prövade målet kan inte anses ha gett uttryck för en ringare form av missaktning mot homosexuella än vad som är fallet i artiklarna på Nationalsocialistisk fronts hemsida. Inte heller spridningsrisken kan ha varit mindre i det första fallet.

Hovrätten kan inte finna att det finns bärande skäl för att tolka Europadomstolens proxis på så sätt att uttalanden i religiösa sammanhang, bl.a. vid en predikan, skall ses annorlunda än uttalanden som förekommer i andra sammanhang i samhället i fråga om yttrandefrihet. Det är också hovrättens uppfattning att det inte framstår som berättigat att göra en sådan åtskillnad.

Artiklarna på Nationalsocialistisk fronts hemsida kan inte anses till sitt innehåll uppmuntra till hat eller våld mot homosexuella.

Mot den bakgrund som nu har redovisats finner hovrätten att det innebär en enligt Europakonventionen oproportionerlig inskränkning av yttrandefriheten att döma G.J. för den åtalade gärningen. Åtalet skall således ogillas.

Hovrättens domslut

Med ändring av den överklagade domen ogillar hovrätten åtalet.

Domskäl

HD (justitieråden Dag Victor, Torgny Håstad och Anna Skarhed) meddelade den 7 november 2007 följande dom:

Domskäl

I målet är utrett att det i överensstämmelse med den av Justitiekanslern i HD justerade gärningsbeskrivningen publicerats två artiklar på där angiven webbplats samt att G.J. under den i åtalet aktuella tiden var utgivare för webbplatsen.

Vad målet i HD i första hand gäller är om de gärningar som åtalet avser är straffbara.

HD har förhållandevis nyligen avgjort två mål (NJA 2005 s. 805 och 2006 s. 467) angående ansvar för hets mot folkgrupp. I motsats till det nu aktuella målet avsåg dessa mål ansvar enligt BrB med tillämpning av vanliga regler för gärningsmannaskap. Det kan här anmärkas att den spridning av flygblad som prövades i 2006 års rättsfall endast på grund av det tekniska förfarande som hade använts för att framställa flygbladen inte kom att behandlas enligt de särskilda reglerna om ansvar för tryckfrihetsbrott.

Åtalet i detta mål avser ansvar enligt YGL. Av 5 kap. 1 § i den lagen framgår att de gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§ TF skall anses som yttrandefrihetsbrott om de begås i ett radioprogram eller en teknisk upptagning och är straffbara enligt lag. Av 7 kap. 4 § 11 TF framgår att hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, är att anse som tryckfrihetsbrott. Brottsbeskrivningen i TF överensstämmer med den som finns i 16 kap. 8 § BrB utom så till vida att någon uttrycklig motsvarighet till det i BrB upptagna spridningsrekvisitet inte finns. Att även detta rekvisit måste vara uppfyllt för att en gärning skall anses utgöra yttrandefrihetsbrott (liksom tryckfrihetsbrott) följer emellertid redan av att ansvar för sådant brott förutsätter att gärningen är straffbar enligt lag (jfr NJA 1999 s. 702). De grundläggande förutsättningarna för ansvar enligt YGL är således desamma som när det gäller ansvar enligt BrB.

Däremot avviker YGL från allmän lag genom sin särskilda ansvarsordning enligt vilken som huvudregel utgivaren är exklusivt ansvarig för brott. Det innebär att andra personer, som enligt allmänna regler skulle kunna vara ansvariga som gärningsmän eller på annat sätt medverkande till brottet, är undantagna från ansvar. När det gäller utgivaren är däremot ansvaret utvidgat i förhållande till allmänna regler på så sätt att det inte föreligger något krav på s.k. subjektiv täckning. Enligt 6 kap. 4 § YGL skall utgivaren eller den som annars bär ansvaret för framställningen, oberoende av de faktiska förhållandena, anses ha haft kännedom om innehållet i den framställning som är föremål för prövning och också medgett dess offentliggörande (jfr NJA 2003 s. 567).

Av betydelse är vidare den s.k. instruktionen i 1 kap. 5 § YGL (jfr 1 kap. 4 § TF) enligt vilken den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet och vid tveksamhet hellre fria än fälla. I motsats till bestämmelsen om yttrandefrihet i 2 kap. 13 § RF är instruktionen alltså direkt riktad till rättstillämparen.

Vad gäller åtalet i förevarande fall har Justitiekanslern anfört att det i artikeln om homosexualitet främst är uttrycket ”den lika perversa homosexuella morbiditeten” som uttrycker missaktning för homosexuella. Han har tillagt att denna passus bör ses i det sammanhanget att det på annat ställe i artikeln sägs att homosexualitet inte har med kärlek att skaffa och att ”frivillighetsargumentet” enbart kan accepteras av dem som även accepterar bejakande av pedofili, incest, nekrofili och tidelag samt att det visserligen är tveksamt om de senare uttalandena ensamma är att bedöma som hets mot folkgrupp, men att de påverkar den allmänna bedömningen av innehållet i artikeln.

När det gäller artikeln om zigenare (romer) är det främst två meningar i det avslutande citatet ur Bonniers konversationslexikon som enligt Justitiekanslerns mening uttrycker missaktning för den etniska gruppen romer, nämligen: ”Z. visa en utpräglad parasitkaraktär och en naturlig obenägenhet för hårt eller regelbundet arbete” samt ”Z:s främsta förvärvsgrenar äro stöld, tiggeri samt spådoms- och trolldomskonster”.

I rättsfallen NJA 2005 s. 805 och 2006 s. 467 har HD lämnat en redogörelse för innehållet i och bakgrunden till straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp i BrB samt vad som uttalats i förarbetena i samband med dess tillkomst och senare ändringar i bestämmelsen. Där framhölls att vid tolkningen av brottsbalksbestämmelsen hänsyn måste tas till grundläggande fri- och rättigheter. I detta fall gäller det framför allt yttrandefrihetsintresset såsom detta kommit till uttryck i 2 kap. 13 § RF, den s.k. instruktionen i YGL och artikel 10 i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som sedan den 1 januari 1995 gäller som lag här i Sverige.

Av rättsfallen - - - se under I - - - eller inte.

Den första av de i detta mål aktuella artiklarna handlar i likhet med meddelandena i de ovan berörda avgörandena om homosexualitet. Artikeln, som i normalt utskriftsformat omfattar tre A4-sidor men där endast ett yttrande, enligt Justitiekanslern, bedömts alldeles klart överskrida gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i fråga, kan beskrivas som ett försök att med formellt logiska argument som en del i ett politiskt budskap leda i bevis att homosexualitet inte skall accepteras. Det finns skäl att framhålla att de resonemang om bärkraften av vissa sorters argument som kommit till användning i debatten om homosexualitet, och som utgör huvudinnehållet i artikeln, uppenbarligen är av ett sådant slag att de inte kan anses innefatta hets mot folkgrupp. Vad frågan gäller är istället om användningen i artikeln av uttrycket ”den lika perversa homosexuella morbiditeten”, med dess referens till ”pedofili, incest, nekrofili och tidelag”, kan anses utgöra hets mot folkgrupp.

Artikeln uttrycker tydligt åsikten att homosexualitet är förkastligt men innehåller inga hot och kan inte anses utgöra hate-speech (jfr NJA 2005 s. 805). Inte heller är det fråga om falska påståenden om fakta utan om ett kränkande värdeomdöme. Hänsyn måste också tas till spridningen. Visserligen fanns uttalandena på Internet och hade därmed bred tillgänglighet, men uttalandena nådde endast personer som aktivt uppsökte hemsidan. Med tanke på det särskilda skydd som den aktuella webbsidan åtnjuter enligt YGL så kan tillräckliga skäl för en fällande dom inte anses föreligga.

Artikeln om romer, som omfattar en A4-sida, innehåller förutom det i gärningsbeskrivningen återgivna citatet ut Bonniers konversationslexikon främst en redogörelse för de följder skribenten förväntar sig av EU- utvidgningen mot bakgrund av hur många romer som i och med denna blir nya EU-medborgare. Här kan anmärkas att G.J. i hovrätten uppgav att artikeln publicerades vid en tidpunkt när frågan om en eventuell ”social turism” med anledning av EU:s utvidgning diskuterades av politiker och andra opinionsbildare. Inte heller artikeln om romer innehåller något som kan betecknas som hot eller hate-speech, men det avslutande citatet ger otvivelaktigt uttryck för missaktning av romer. Citatet är helt opåkallat i ett debattinlägg angående en begränsning av invandringen. Emellertid är det fråga om ett okommenterat citat, vars språkliga utformning tydligt visar att det är fråga om en äldre text. Med beaktande av vad som ovan anförts om spridningen och om det särskilda skydd som den aktuella webbsidan åtnjuter enligt YGL så kan tillräckliga skäl för en fällande dom inte heller anses föreligga beträffande denna artikel.

Åtalet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Referenten, justitierådet Ella Nyström, med vilken justitierådet Per Virdesten instämde, var skiljaktig och anförde:

Såsom angetts i rättsfallet NJA 2006 s. 467 har Europadomstolen understrukit att den som utnyttjar rätten till yttrandefrihet enligt artikel 10 i Europakonventionen har ansvar och skyldigheter. Bland dessa ingår en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor (jfr bl.a. domstolens dom den 20 september 1994 i målet Otto-Preminger-Institut mot Österrike, p. 49, Publications Serie A 295-A).

De av Justitiekanslern påtalade uttalandena i artikeln om homosexuella kan inte anses mindre kränkande än de uttalanden som låg till grund för den fällande domen i NJA 2006 s. 467. Uttalandena har utformats i strid med den nyss angivna plikten att undvika omotiverat kränkande uttalanden som utgör angrepp på andras rättigheter. De påtalade uttalandena om romer är faktapåståenden som är allvarligt kränkande och det har i målet inte ens gjorts gällande att de skulle var sanningsenliga. Det är visserligen fråga om citat från ett äldre uppslagsverk men publiceringen har skett på ett sätt och i ett sammanhang som gör att syftet knappast kan anses ha varit annat än att sprida missaktning för gruppen romer. Hemsidan har varit tillgänglig på Internet och de båda artiklarna har legat kvar där under en relativt lång tid. De har därmed kunnat läsas av ett stort antal personer. Även vid en grundlags- och konventionsenlig tillämpning av 16 kap. 8 § BrB får det under nu angivna omständigheter anses tillåtet att döma G.J. till ansvar för hets mot folkgrupp för innehållet i de båda artiklarna. Brottet kan inte anses ringa. Påföljden bör bestämmas till villkorlig dom och dagsböter.