JK 5426-08-40
Skadeståndsanspråk p.g.a. att reglerna i 47 kap. inkomstskattelagen om uppskov med reavinstbeskattning vid försäljning av privatbostad har stått i strid med unionsrätten
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern avslår ALB och TB:s anspråk.
Bakgrund
Sedan lång tid tillbaka har det i den svenska skattelagstiftningen funnits möjlighet att i olika former och omfattning erhålla uppskov med beskattning av realisationsvinst vid försäljning av fastigheter. En tämligen generell möjlighet till uppskov med vinstbeskattning av bostäder som utgör fysiska personers permanentbostäder har gällt sedan 1993. Reglerna återfinns numera i 47 kap. inkomstskattelagen (1999:1229).
Reglerna i 47 kap.inkomstskattelagen (IL), i dess lydelse fram till den 1 februari 2007, innebar i korthet följande. Enligt 47 kap. 2 § IL kunde en skattskyldig under vissa villkor göra ett särskilt avdrag i inkomstslaget kapital – ett uppskovsavdrag – med anledning av en realisationsvinst vid försäljning av sin bostad. För att få uppskovsavdrag skulle den skattskyldige ha avyttrat sin permanentbostad och förvärvat eller avse att förvärva en ny bostad som denne hade bosatt sig i eller avsåg att bosätta sig i. För att vara berättigad till uppskovsavdrag måste vidare kapitalvinsten vid avyttringen av ursprungsbostaden uppgå till ett visst minsta belopp. En bostad i utlandet kunde inte vara ursprungsbostad. Enligt 47 kap. 5 § IL krävdes för uppskovsavdrag vidare att ersättningsbostaden var en tillgång i Sverige. Om ersättningsbostaden var belägen i utlandet medgavs inte uppskovsavdrag. De bostäder som kunde utgöra ersättningsbostäder var, såvitt är av intresse här, småhus och bostadsrätter i privatbostadsföretag. Ersättningsbostaden kunde enligt huvudregeln inte förvärvas tidigare än året före och inte heller senare än året efter avyttringen av ursprungsbostaden (47 kap. 5a § IL). Den skattskyldige måste också ha bosatt sig i ersättningsbostaden senast den 2 maj andra året efter avyttringsåret. Den skattskyldige kunde, när denne inte anskaffade ersättningsbostad senast under samma år som ursprungsbostaden avyttrades eller inte bosatte sig i den nya bostaden senast den 2 maj året efter avyttringen erhålla ett s.k. preliminärt uppskovsavdrag. Vid den närmast följande taxeringen skedde då en prövning av om den skattskyldige uppfyllde villkoren för förvärv av en ersättningsbostad. Om den skattskyldige inte uppfyllde villkoren för förvärv av en ersättningsbostad eller bosättning, skulle hela det preliminära uppskovsavdraget återföras till beskattning. (Se 47 kap. 7 – 8 §§ IL).
Enligt 2 kap. 2 § jämförd med 3 kap. 1 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter (LSK) åligger det fysiska personer att lämna allmän självdeklaration med uppgifter bl.a. om de intäktsposter som kan hänföras till respektive inkomstslag. Vid försäljning av privatbostad har alltså den skattskyldige att lämna upplysning om detta i självdeklarationen för det aktuella taxeringsåret. För det fall en reavinst uppkom vid avyttringen förelåg som nyss nämnts en möjlighet, men inte någon automatisk rätt, till uppskov med beskattningen. I 47 kap. 2 § IL angavs att en skattskyldige får göra uppskovsavdrag om vissa villkor är uppfyllda. För att frågan om uppskov skulle prövas vid taxeringen krävdes därmed att den skattskyldige yrkade sådant avdrag. Enligt 3 kap. 11 § LSK skulle den som yrkar uppskovsavdrag lämna de uppgifter som behövs för att ersättningsbostaden ska kunna identifieras det år då uppskovsavdraget görs. Anskaffas ersättningsbostaden inte förrän året efter det år då ursprungsbostaden avyttrades skulle uppgift om ersättningsbostaden lämnas först det senare året.
I formell underrättelse den 1 april 2004 gjorde kommissionen bedömningen att reglerna om uppskovsavdrag, enligt vilka uppskovsavdrag för kapitalvinst vid avyttring av en privatbostadsfastighet eller privatbostadsrätt villkoras av att ersättningsbostaden är belägen i Sverige, utgjorde ett åsidosättande av artiklarna 18, 39 och 56 EG samt motsvarande artiklar i EES-avtalet (artiklarna 28, 31 och 40). Sverige medgav i huvudsak att det system med uppskovsavdrag som följde främst av bestämmelserna i 47 kap. 2 – 5 §§ IL utgjorde ett hinder mot den fria rörligheten för personer och kapital men gjorde gällande att bestämmelserna kunde motiveras av behovet att upprätthålla det nationella skattesystemets inre sammanhang. I motiverat yttrande den 5 juli 2005 vidhöll emellertid kommissionen sin uppfattning att bestämmelserna utgjorde ett otillåtet hinder för den fria rörligheten för såväl personer som kapital. Sverige vidhöll för sin del att de aktuella bestämmelserna kunde motiveras.
I februari 2006 väckte kommissionen fördragsbrottstalan mot Sverige i EU-domstolen. I svaromålet i maj 2006 medgav Sverige talan då man efter närmare överväganden funnit att det skulle vara möjligt att utforma reglerna om uppskov med reavinstbeskattningen på ett sätt som i mindre utsträckning inskränkte de grundläggande fördragsfriheterna. I dom den 18 januari 2007 fastställde EU-domstolen att Sverige hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 18 EG, 39 EG och 43 EG samt enligt artiklarna 28 och 31 i EES-avtalet genom att anta och bibehålla skattebestämmelser som dem i kapitel 47 i inkomstskattelagen, enligt vilka uppskovsavdrag för kapitalvinst vid avyttring av en privatbostadsfastighet eller en privatbostadsrätt villkoras av att även ersättningsbostaden är belägen i Sverige. (Mål C-104/06 Europeiska gemenskapernas kommission mot Konungariket Sverige, REG 2007 I-00671.)
En arbetsgrupp inom Regeringskansliet utarbetade under 2006 en promemoria med förslag till nya regler på området. Efter remissbehandling av promemorian och inhämtande av Lagrådets yttrande föreslog regeringen den 9 november 2006 i prop. 2006/07:19 att uppskovsmöjligheterna skulle utvidgas till att också avse bostäder som ligger i en annan stat inom EES. Tekniken för uppskov föreslogs förändras genom att ett uppskovsbelopp skulle erhållas samt att uttrycket uppskovsavdrag slopas. Ett uppskovsbelopp skulle tas upp till beskattning när ersättningsbostaden avyttras. Beräkningen av uppskovsbeloppet skulle vidare göras i nominella tal i stället för som tidigare i kvotdelar. Den skattskyldige skulle också få möjlighet att vid den årliga taxeringen begära att uppskovsbeloppet helt eller delvis återförs till beskattning. Liksom tidigare skulle reglerna vara utformade så det ankom på den skattskyldige att yrka uppskov i självdeklarationen för att frågan skulle prövas och uppskov medges. Regelverket skulle dock kompletteras med en särskild bestämmelse i LSK om upplysningsskyldighet för den som beviljats uppskov och förvärvat en ersättningsbostad utanför Sverige. I sådana fall skulle den skattskyldige årligen komma in med uppgifter som styrker rätten att behålla uppskovet. Reglerna föreslogs träda i kraft den 1 februari 2007. Om den skattskyldige begär det skulle reglerna tillämpas på avyttringar som skett under tiden den 1 januari 2006 – 31 januari 2007. Vidare skulle kapitalvinster som omfattas av uppskov enligt äldre bestämmelser efter ikraftträdandet av de nya bestämmelserna anses som uppskovsbelopp i det nya uppskovssystemet. Tidigare bestämmelser skulle alltså tillämpas avseende avyttringar före den 1 januari 2006, dock att regeringen framhöll att det, med hänsyn till Sveriges inställning i fördragsbrottsmålet i EU-domstolen, fanns möjlighet för den skattskyldige att beviljas uppskovsavdrag enligt de äldre bestämmelserna genom att begära omprövning av sin taxering. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen och de nya reglerna trädde i kraft den 1 februari 2007.
I ett ställningstagande den 9 oktober 2006 hade Skatteverket också klargjort att även en bostad inom en annan stat inom EES kunde vara ersättningsbostad om den i övrigt var av det slag som anges i 47 kap. 5 § IL.
ALB och TB ansökte i en skrivelse till Skatteverket den 25 april 2006 om uppskov med betalning av den skatt som uppkommit till följd av försäljning av deras permanentbostad i Sverige år 2003. De angav att de 2002 hade deklarerat försäljning av en bostadsrättslägenhet på Eldarvägen i Gröndal och att de hade beviljats uppskov med beskattning av den realisationsvinsten då de samma år hade förvärvat en ersättningsbostad på Idungatan i Stockholm. 2003 sålde de bostaden på Idungatan och förvärvade i stället en fastighet på Åland där de bosatte sig permanent.
Efter begäran om komplettering från Skatteverket den 13 juli och 25 september 2006 ingav de den 12 oktober 2006 vissa uppgifter om ersättningsbostaden på Åland. Skatteverket begärde därefter att få ytterligare uppgifter som behövdes för att kunna bedöma rätten till uppskov. Något svar inkom inte. Skatteverket beslutade den 25 oktober 2007 att inte medge uppskov med motiveringen att sökandena inte hade visat att de materiella förutsättningarna för uppskov var uppfyllda. Av beslutsmotiveringen kunde utläsas att Skatteverket, om tillräckliga uppgifter i övrigt hade förelegat, hade varit berett att bortse från kravet på att ersättningsbostaden skulle vara belägen i Sverige, med hänsyn till att den nationella regeln fick anses utgöra ett hinder för rätten att utöva de grundläggande friheterna enligt EG-fördraget och EES-avtalet.
På begäran av ALB och TB omprövade Skatteverket i beslut den 15 januari 2008 frågan om uppskov och fann att de tidigare hindren mot att medge uppskov inte längre kvarstod. Det innebar att ALB och TB medgavs uppskov med betalning av reavinstskatten. Skattedebiteringarna ändrades i enlighet därmed och 60 487 kr respektive 39 677 kr utbetalades till ALB och TB. Utöver den omräknade skatten erhöll de 3 033 kr respektive 1 840 kr avseende korrigerade kostnads- och intäktsräntor beräknat från den 13 februari 2004 till avstämningsdagen den 2 februari 2008.
Anspråket m.m.
ALB och TB begärde i ansökan om uppskov den 25 april 2006 även skadestånd med 16 025 kr respektive 10 512 kr avseende upplåningskostnader fram till den 1 februari 2006 och för uppkomna räntekostnader med 3,35 % årligen på kapitalbeloppen från och med den 1 februari 2006 till dess återbetalning av skatten sker. På upplupet skadestånd yrkade de löpande dröjsmålsränta enligt räntelagen. Som grund för anspråket anförde de sammanfattningsvis att de i strid med de grundläggande rättigheterna i EG-fördraget hade nekats uppskovsavdrag vilket medfört att de varit tvungna att låna pengar till marknadsränta vid förvärvet av ersättningsbostaden på Åland. Om fördragets regler hade tillämpats redan vid tiden för deklarationen av försäljningen av bostaden i Sverige hade de fått uppskov med skatten och hade därigenom kunnat investera kapitalbeloppet i sin nya fastighet. De angav att det upplupna skadeståndet var beräknat på en årlig ränta om 3,35 % och avsåg tiden från det att inbetalningen skedde till den 1 februari 2006. Avslutningsvis anmärktes att skadan skulle fortsätta att öka till dess skatten återbetalades.
Skatteverket beslutade den 15 augusti 2008 att med stöd av 3 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten överlämna anspråket till Justitiekanslern. I samband med överlämnandet yttrade sig Skatteverket och avstyrkte anspråket. Skatteverket anförde bl.a. följande.
Den vid 2004 års inkomsttaxering gällande lydelsen i 45 kap. 5 § inkomstskattelagen (1999:1229) stred mot EG-rätten vad avsåg begreppet ersättningsbostad. Regeln ändrades genom lag (2006:1520), vilken trädde i kraft 2007-02-01. Därigenom ersattes ”Sverige” med ”en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet”. Den nya bestämmelsen tillämpas på avyttringar som skett efter ikraftträdandet, dock får den tillämpas även på avyttringar som skett under tiden 2006-01-01 till 2007-01-31 om den skattskyldige begär det.
Skatteverket har med anledning av lagändringen funnit att begränsningarna för avyttringar före år 2006 inte kan motiveras eftersom ändringen har medfört att även medgivna utländska uppskov kan återföras till beskattning för utländska ersättningsbostäder. Till följd av detta har Skatteverket i ett ställningstagande (dnr 131 571875-06-111) framhållit att också när det handlar om bostäder som avyttrades år 2005 eller tidigare kan som ersättningsbostad avses en tillgång i Sverige eller i annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
För att skadestånd ska kunna utgå på gemenskapsrättslig grund krävs, enligt rättspraxis att följande kriterier är uppfyllda.
1. Staten har överträtt en gemenskapsrättslig regel som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda.2. Överträdelsen är tillräckligt klar.3. Det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan.
Den tidigare lydelsen av uppskovsreglerna torde utgöra exempel på sådan överträdelse av gemenskapsrätten som avses i p. 1 ovan.
Fråga är om överträdelsen kan anses tillräckligt klar. EG-domstolen har angett att vid bedömningen av om en överträdelse är klar ska särskilt beaktas den överträdda regelns klarhet och precision, fördragsbrottets eller den vållade skadans avsiktliga eller oavsiktliga karaktär, den ursäktliga eller oursäktliga karaktären av en eventuell rättsvillfarelse och den omständigheten att en av en gemenskapsinstitution intagen ståndpunkt har kunnat bidra till antagandet eller upprätthållandet av bestämmelser eller nationell praxis som strider mot gemenskapsrätten.
Regeringen har i propositionen Ändrade regler för uppskov med kapitalvints vid avyttring av privatbostad, prop. 2006/07:19, anfört bl.a. följande. ”Regeringen konstaterar att det ständigt pågår en utveckling inom EG-rätten på direktbeskattningens område och att resultatet av denna utveckling inte alltid har kunnat förutses vare sig av medlemsstaterna eller EG-kommissionen. Det kan därför i många fall inte anses klarlagt att nationella regler avseende direkt beskattning strider mot EG-rätten förrän den dag dom avkunnas av EG-domstolen.”
Enligt Skatteverkets mening kan överträdelsen inte anses tillräckligt klar. Någon tidigare dom från EG-domstolen där den nu aktuella typen av bestämmelse rörande uppskov med beskattning prövats finns inte.
Skatteverket vill därutöver bestrida skadestånd på den grunden att verket taxeringsår 2004 inte ens haft möjlighet att fatta något beslut rörande uppskov med beskattning av realisationsvinst avseende ALB och TB. För att uppskov ska kunna medges krävs en ansökan från den skattskyldige. ALB och TB ansökte inte om uppskov med betalningen av skatten under 2004 års inkomsttaxering. Skatteverket saknade därigenom möjlighet att då pröva om förutsättningar för rätt till uppskov förelåg. Om ALB och TB hade fått uppskov om de hade ansökt är därför inte klarlagt. Att ALB och TB inte fått ett uppskov som de inte ens ansökt om kan enligt Skatteverket inte anses utgöra en skada. Något beslut som kan anses utgöra en överträdelse av gemenskapsrätten finns inte. Enligt Skatteverkets uppfattning innebär det att någon skadeståndsskyldighet på gemenskapsrättslig grund i vart fall inte har uppkommit som en följd av verkets agerande.
Om JK skulle anse att skadeståndsskyldighet uppkommit för verket bör ersättningen jämkas. Enligt en allmän princip som är gemensam för medlemsstaternas rättsordningar, ska den skadelidande visa rimlig aktsamhet för att begränsa skadans omfattning, med risk för att annars själv behöva stå för skadan. För att fastställa den ersättningsgilla skadan kan följaktligen kontrolleras om den skadelidande har visat rimlig aktsamhet för att förhindra skadan eller begränsa dess omfattning och särskilt om samtliga tillgängliga rättsmedel har utnyttjats i rätt tid. Skatteverket anser att om verkets invändning ovan inte godtas bör vid en prövning av om förutsättningar för jämkning föreligger vikt läggas vid att ALB och TB inte ens ansökte om uppskov med betalningen av skatten under 2004 års inkomsttaxering. Ett eventuellt avslag på ansökan om uppskov hade kunnat överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Fram till dess lagakraftvunnen dom finns har skattskyldig även möjlighet att få anstånd med betalning av skatten. Uppskovsfrågan prövades inte enligt de svenska ordinarie rättsmedel som föreligger. Begäran om ersättning bör därför på denna grund jämkas till noll kronor.
Vad avser de i ärendet framförda yrkandena på ersättning för kostnader för upptagande av lån vill Skatteverket anföra följande. Skatteverket har i och för sig inte några invändningar mot de beräknade kostnaderna för upptagande av lån. Den restitution som vidtogs i anslutning till uppskovsbesluten den 15 januari 2008 innebar emellertid att sökandena gottskrevs ränta i enlighet med 19 kap.12-14 §§ skattebetalningslagen (1997:483). Denna ränta bör avräknas från eventuell ersättning.
ALB och TB har därutöver begärt ersättning för uppkomna räntekostnader med 3.35% årligen på kapitalbeloppen, från och med 2006-02-01 till dess betalning sker. Skatteverket vill därvid framhålla följande. Begäran om omprövning av taxeringen inkom till Skatteverket först den 25 april 2006. I begäran anfördes att uppskov yrkades. Begäran var dock ofullständig och någon materiell prövning var därför inte möjlig. Viss komplettering kom in den 12 oktober 2006. Då kompletteringen inte innehöll tillräckliga uppgifter begärde Skatteverket därpå att få de ytterligare uppgifter som behövdes för att kunna bedöma rätten till uppskov. Något svar inkom emellertid inte. Skatteverket beslutade den 25 oktober 2007 därför att inte medge uppskov med motivering att sökandena inte hade visat att de materiella förutsättningarna förelåg. På begäran av sökandena omprövade Skatteverket frågan om uppskov den 15 januari 2008 och fann därvid att de tidigare hindren mot att medge uppskov inte längre kvarstod. Det är enligt Skatteverkets mening klagandena som förorsakade att begäran om uppskov inte kunnat medges innan den 15 januari 2008 eftersom de trots förfrågningar om komplettering inte tidigare visat att förutsättningar för att medge uppskov förelåg. Någon rätt till ersättning från den 1 februari 2006 föreligger därför inte. I vart fall bör ersättningen jämkas på grund av medvållande till noll kronor.
ALB och TB har av Justitiekanslern beretts tillfälle att lämna synpunkter på Skatteverkets yttrande men har inte återkommit i ärendet.
Enligt de principer som framgår av EU-domstolens praxis kan skadestånds-skyldighet för staten på unionsrättslig grund uppkomma under förutsättning att följande tre kriterier är uppfyllda.
Staten har överträtt en unionsrättslig regel som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda. Överträdelsen är tillräckligt allvarlig (klar). Det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan eller skadorna.
Staten har överträtt en unionsrättslig regel som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda.
Överträdelsen är tillräckligt allvarlig (klar).
Det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan eller skadorna.
Genom EU-domstolens dom i mål C-104/06 kommissionen mot Sverige står det klart att bestämmelserna i 47 kap. IL, i den vid tiden för domen gällande lydelsen, till den del de innefattade ett krav på att ersättningsbostaden skulle vara belägen i Sverige för att uppskovsavdrag skulle medges, utgjorde ett otillåtet hinder för den fria rörligheten för personer enligt EG-fördraget samt EES-avtalet. Fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för personer är avsedda att skapa rättigheter för enskilda i den mening som avses i EU-domstolens praxis om medlemsstaternas skadeståndsansvar. Att vid taxeringen inte medge ett yrkande om uppskovsavdrag om ersättningsbostaden är belägen utanför Sverige men i en stat inom EES kan därmed utgöra en överträdelse av unionsrätten som, under förutsättning att också övriga villkor är uppfyllda, kan föranleda skadeståndsskyldighet för staten.
EU-domstolens dom innefattar inte något ifrågasättande av reavinstbeskattningen som sådan, av de övriga materiella villkor som ska vara uppfyllda för att uppskov med denna beskattning ska medges eller av den förfaranderegel för taxeringsprocessen som innebär att den skattskyldige måste framställa ett yrkande om uppskovsavdrag för att frågan ska kunna prövas av Skatteverket och avdrag medges. Inget har heller framkommit i ärendet som kan ge grund för att anta att dessa bestämmelser i sig kan komma i konflikt med det unionsrättsliga regelverket.
Det är inte någon självklarhet att varje skattskyldig som skulle kunna medges uppskov med reavinstbeskattningen önskar utnyttja den möjligheten. Om den skattskyldige anser det förmånligt eller inte att skjuta upp beskattningen är beroende av en rad olika omständigheter. Om ersättningsbostaden är belägen utanför Sverige kan dessutom det faktum att den skattskyldiges obegränsade skattskyldighet i Sverige kan komma att upphöra genom bytet av permanentbostad och därmed hemvist ha betydelse för övervägandet om uppskov med beskattningen ska yrkas. I den situationen kan det finnas skäl att "skatta av" reavinsten i samband med utflytten och därigenom upplösa kopplingen till den svenska skatteordningen.
En första förutsättning för att uppskovsavdrag ska kunna medges är att den skattskyldige har framställt ett yrkande om sådant avdrag. Som Skatteverket har berört i sitt yttrande kan det därför ha betydelse att ALB och TB yrkade uppskovsavdrag först i april 2006. Före denna tidpunkt har någon materiell prövning av deras rätt till uppskovsavdrag inte kunnat komma till stånd. Reglerna om uppskovsavdrag har således såvitt gäller ALB och TB rätt inte före april 2006 tillämpats på ett sätt som skulle kunna anses ha kommit i konflikt med unionsrätten. Enbart det faktum att det i och för sig föreligger en lagstiftning som inte är förenlig med unionsrätten medför inte någon omedelbar rätt till skadestånd för enskilda. Den enskilde måste också befinna sig i en situation som innebär att denne på ett konkret sätt träffas av rättsverkningarna av denna lagstiftning. När det gäller ALB och TB måste det därför ifrågasättas om det före det att de framställde ett yrkande om uppskovsavdrag kan anses ha förekommit någon överträdelse av deras unionsrättigheter som kan grunda skadeståndsansvar för staten.
Med hänsyn till att det numera är klarlagt att de faktiska omständigheter som präglade ALB och TB situation var sådana att de uppfyllde förutsättningarna för att beviljas uppskovsavdrag avseende den aktuella försäljningen och då de sedermera också framställde ett sådant yrkande kan det dock inte uteslutas att de skulle kunna anses ha träffats av rättsverkningarna av lagstiftningen på ett sådant sätt att villkoret att det ska ha förekommit en överträdelse av unionsrätten är uppfyllt. Deras underlåtenhet att inte redan vid 2004 års taxering yrka uppskovsavdrag får därför alternativt prövas som en del av orsakssambandet.
När det gäller villkoret att det ska föreligga ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan kan det av EU-domstolens avgörande i de förenade målen C-46/93 och C-48/93 Brasserie du Pécheur SA mot Förbundsrepubliken Tyskland och The Queen mot Secretary of State for Transport, ex parte: Factortame Ltd m.fl. (REG 1996 1-01029) utläsas att den skadelidande, i enligt med en allmän princip som är gemensam för medlemsstaternas rättsordningar, ska visa en rimlig aktsamhet för att begränsa skadans omfattning, med risk för att annars själv behöva stå för skadan. För att fastställa om det föreligger en ersättningsgill skada får det följaktligen kontrolleras om den skadelidande har visat rimlig aktsamhet för att förhindra skadan eller begränsa dess omfattning och särskilt huruvida samtliga tillgängliga rättsmedel har utnyttjats i rätt tid. Kraven på den enskilde får dock inte vara sådana att det i realiteten blir omöjligt eller orimligt svårt för denne att utöva sina rättigheter (se de förenade målen C-397/98 och C-410/98 Metallgesellschaft Ltd m.fl. och Hoechst AG m.fl. mot Commissioners of Inland Revenue och HM Attorney General, REG 2001 I-01727, punkterna 103 – 106).
Såsom lagstiftningen var utformad vid 2004 års taxering framstår det visserligen som sannolikt att Skatteverket, för det fall ALB och TB hade yrkat uppskovsavdrag, skulle ha avslagit yrkandet med hänvisning till att ersättningsbostaden var belägen på Åland. Skatteverket hade emellertid också kunnat bevilja avdraget för det fall verket hade bedömt att unionsrätten hade utgjort hinder mot att upprätthålla villkoret att ersättningsbostaden skulle vara belägen i Sverige. Kommissionen hade som tidigare nämnts i april 2004 i formell underrättelse gjort gällande att reglerna stred mot direkt effektiva fördragsbestämmelser. Det kan alltså i detta fall inte hållas för visst att ett yrkande om uppskovsavdrag skulle ha avslagits av Skatteverket. ALB och TB skulle också vid ett överklagande av ett avslagsbeslut ha haft möjlighet att begära anstånd med betalningen av skatten och, om deras överklagande slutligen vunnit bifall, skulle de också ha fått skatten återbetalad. Vid en återbetalning hade de vidare även erhållit återbäringsränta på det inbetalade skattebeloppet. Vid ett överklagande hade förvaltningsdomstol också kunnat inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen.
Det redovisade innebär enligt Justitiekanslern att ett upprätthållande av kravet att den skattskyldige ska framställa ett yrkande om uppskovsavdrag för att komma i fråga för sådant avdrag i ett fall som det aktuella inte kan anses göra det omöjligt eller orimligt svårt för den enskilde att utöva sina unionsrättigheter. ALB och TB anspråk på ersättning för lånekostnader i tiden före det att uppskovsyrkandet framställdes ska därför avslås.
Det kommer vidare inte i konflikt med unionsrätten att upprätthålla kravet på att den skattskyldige ska tillhandahålla Skatteverket de uppgifter som krävs för att verket ska kunna bedöma om förutsättningarna för uppskovsavdrag är uppfyllda. Av den utredning som finns i ärendet framgår att ALB och TB inte inkom med tillräckliga uppgifter för att uppskovsavdrag skulle beviljas i samband med ansökan i april 2006 och att Skatteverkets initiala avslag således inte grundades på att ersättningsbostaden var belägen utanför Sverige. Att uppskovsavdraget beviljades först vid omprövningen 2008 berodde inte på lagstiftningens utformning eller tillämpning i fråga om vad som kunde utgöra ersättningsbostad utan var en följd av ALB och TB eget agerande. Staten kan därmed inte heller hållas ansvarig för uppgivna lånekostnader för tidsperioden efter det att yrkandet om uppskovsavdrag framställdes och fram till dess återbetalning skedde.
Med hänsyn till vad som nu har anförts finner Justitiekanslern att ALB och TB skadeståndsanspråk ska avslås.
Justitiekanslern vill avslutningsvis tillägga följande. I en eventuell domstolsprocess skulle Justitiekanslern utöver det som ovan anförts även ifrågasätta att det här rör sig om en sådan klar överträdelse av unionsrätten som också är en förutsättning för skadeståndsansvar. Som bl.a. regeringen har framhållit i prop. 2006/07:19 har unionsrättens inverkan på området för direkt beskattning varit omtvistad och det är först på senare tid som frågorna har fått någon närmare belysning i praxis. Medlemsstaternas behörighet på direktbeskattningens område begränsas – med några få undantag – endast av fördragsbestämmelserna, dvs. av bestämmelser vilkas innehåll i sig inte är särskilt tydligt. Att upprätthållandet av en effektiv skattekontroll i princip är ett sådant tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera inskränkningar i fördragsfriheterna framgår av fast praxis. Det är visserligen också riktigt att EU-domstolen vid bedömningen av nationella regler som är motiverade av detta skäl ofta har pekat på medlemsstaternas möjligheter till informationsutbyte enligt direktiv 77/799/EEG om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter i fråga om direkt beskattning och skatter på försäkringspremier. Det nya svenska systemet för uppskov som innefattar ersättningsbostäder utanför Sverige bedömdes emellertid inte möjligt att införa med mindre än att den skattskyldige ålades en särskild upplysningsskyldighet när ersättningsbostaden är belägen utanför Sverige. Den svenska lagstiftaren har således inte bedömt ett informationsutbyte enligt direktiv 77/799/EEG som tillräckligt och därför infört en upplysningsskyldighet som i princip påverkar den fria rörligheten och därmed också måste motiveras av upprätthållandet av en effektiv skattekontroll. Denna typ av upplysningsskyldighet är en för den svenska skattekontrollen tämligen främmande företeelse eftersom det i regel inte anses tillräckligt effektivt att förlita sig enbart på den skattskyldiges egna uppgifter för att säkerställa beskattningen. Det nya systemet får anses mindre inskränkande än det tidigare med det innebär likväl en inskränkning. Den inskränkning som upplysningsskyldigheten medför har inte ifrågasatts. Bland annat med hänsyn härtill anser därför Justitiekanslern att det i detta fall inte är fråga om en sådan klar överträdelse som är en förutsättning för skadeståndsansvar.