JK 6350-10-40

Bakgrund

DJ dömdes i 6 juli 2001 av Hovrätten över Skåne och Blekinge till fängelse i två år. Enligt hovrättens avräkningsunderlag skulle fängelse­straff­et till en tid av 52 dagar anses verkställt i anstalt. DJ del­gavs placeringsbeslut att inställa sig på anstalt den 9 januari 2002. Då han inte inställde sig efterlystes han nationellt och sedermera internationellt. Den 9 mars 2008 greps DJ i Spanien och frihetsberövades en­ligt en europeisk arresteringsorder. Han överlämnades till Sverige den 28 mars 2008. Den 1 april 2008 meddelade Kriminalvården strafftidsbeslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (StidL). Enligt beslutet på­börj­ade DJ den 28 mars 2008 verkställighet av det av hovrätten ut­­döm­da fängelsestraffet och tidigaste dag för villkorlig frigivning angavs till den 6 juni 2009. Härvid beaktades inte den tid om 20 dagar som han ha­de varit frihetsberövad i Spanien. DJ begärde omprövning en­ligt 30 § StidL. Den 22 maj 2008 omprövade Kriminal­vården be­slut­et men ändrade det inte.

DJ överklagade enligt 29 § StidL beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm (mål nr 12498-08) och yrkade att han vid strafftidsberäkningen skulle till­godoräknas den tid om 20 dagar som han varit frihetsberövad i Spanien i avvaktan på överföring till Sverige. DJ anförde sam­man­fatt­nings­vis att det skulle strida mot artikel 26 i rådets rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlems­stat­er­na att vid bestämmande av strafftidens längd inte beakta den tid han varit frihets­berövad i Spanien och att regeringen den 18 december 2003 hade med­delat kommissionen att rambeslutet fullt ut införlivats i svensk lag­stift­ning. DJ påkallade att förhandsavgörande skulle inhämtas från EG-domstolen (förtsättningsvis EU-domstolen) för det fall förvaltningsrätten inte ansåg att innebörden av artikel 26 i rambeslutet var den som DJ gjorde gällande.

I dom den 12 september 2008 avslog förvaltningsrätten överklagandet. För­valt­ningsrätten ansåg inte att det fanns skäl att begära förhandsavgörande från EU-domstolen angående tolkningen av artikel 26 i rambeslutet och an­förde som skäl för sitt ställningstagande huv­ud­­sak­ligen att regeringen i pro­position 2003/04:7 s. 158 angivit att det inte stred mot artikel 26 i ram­be­slut­et att begränsa tillämpningen av artikeln på så sätt att den enbart om­fat­tar frihetsberövanden som föregått ett över­läm­nande för lagföring. Enligt förvaltningsrätten hade denna begränsning även tillämpats i praxis om inte annat följt av att avräkningen har uppställts som ett särskilt villkor av den ut­lämnande eller överlämnade staten (2 kap. 8 § brotts­balken).

DJ överklagade till Kammarrätten i Stockholm (mål nr 7163-08). Han påkallade i överklagandet också att förhandsavgörande skulle in­hämtas från EU-domstolen. Kammarrätten beslutade den 6 oktober 2008 att inte meddela prövningstillstånd.

DJ överklagade till Regerings­rätt­en (fortsättningsvis Högsta förvaltningsdomstolen) och begärde även där att förhandsavgörande skulle inhämtas (mål nr 6742-08). Högsta förvaltningsdomstolen beslutade den 2 december 2008 att meddela prövningstillstånd.

Vid Kammarrätten i Stockholm handlades vid denna tidpunkt ett annat mål – R.S. ./. Kriminalvården (mål nr 8187-08) – som rörde i huvud­sak sam­ma fråga som DJ:s. I det målet hade R.S. gjort gällande att tid som han hade varit frihets­berövad i Polen i avvaktan på över­lämnande för straff­verk­ställig­het skulle tillgodo­räk­nas vid bestäm­man­de av strafftiden. R.S. hade i januari 2007 dömts till fängelse ett år och två månader. Han in­ställde sig inte för verkställighet. Han greps i Polen med anledning av en euro­pe­isk arresteringsorder och var frihetsberövad där i avvaktan på öv­erlämnande i 61 dagar. Den 11 juli 2008 överfördes han till Sverige och på­började verk­ställighet av straffet. Tidigaste dag för villkorlig frigivning in­föll den 11 januari 2009 enligt strafftidsbeslutet. R.S. hade emel­lertid avvikit i sam­band med en permission den 14 oktober 2008 och verk­ställde alltså inte straf­fet utan befann sig enligt egen uppgift på fri fot i Polen. Kam­mar­rätt­en avslog i dom den 5 februari 2009 R.S. överklagande.

Den 17 april 2009 upphävde Högsta förvaltningsdomstolen kammarrättens beslut och meddelade DJ prövningstillstånd för prövning i kam­marrätten. Högsta förvaltnings­dom­stolen anförde som skäl följande.

Det som Regeringsrätten nu har att ta ställning till är om prövningstillstånd ska med­delas i kammarrätten. Det är inte nödvändigt att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen för att avgöra frågan.

Av 34 a § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) följer att kammarrätten ska meddela prövningstillstånd bl.a. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt.

Enligt artikel 26 i det i målet aktuella rambeslutet ska den utfärdande medlemsstaten avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arrester­ings­order från det totala frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande med­lems­staten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.

I förarbetena till lagstiftningen med anledning av rambeslutet uttalas att det inte kan sättas i fråga att tillgodoräknande ska ske efter överlämnande för lagföring med att det inte klart framgår av rambeslutet om även frihetsberövanden som föregått över­lämn­ande för verkställighet avses med bestämmelsen. Det ansågs därför inte strida mot ram­beslutet att begränsa tillämpningen av artikel 26.1 till att endast omfatta tillgodo­räk­nan­de av tid för frihetsberövande som föregått överlämnande för lagföring (prop. 2003/04:7 s. 158).

Målet rör i sak frågan om beräkning av strafftid och tillgodoräknande av tid som frihets­be­rövande utomlands i avvaktan på överlämnande till Sverige enligt en europeisk arre­ster­ingsorder. Denna fråga kan inte anses tillräckligt belyst i praxis. Kammarrätten bor­de därför ha meddelat prövningstillstånd av prejudikatskäl.

Högsta förvaltningsdomstolen beslutade den 30 april 2009 att meddela pröv­ningstillstånd i målet mellan R.S. och Kriminalvården (mål nr 1553-09).

Efter att DJ:s mål återlämnats till Kammarrätten i Stockholm (mål nr 2764-09) anförde Kriminalvården i kammarrätten sam­man­fatt­nings­vis följande. Kri­mi­nal­vården kan inte finna att länsrättens dom skulle vara felaktig. Den ak­tu­­el­la frågan är emellertid inte reglerad i svensk rätt och det finns inte någ­ot avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen som berör om­­­rådet. Rätts­läget får vidare anses ha förändrats något i och med in­för­and­et av lag­stiftningen kring överlämnande enligt en europeisk arre­ster­ings­ord­er. En möj­lighet för DJ att få tillgodoräkna sig den tid han varit fri­hets­­berövad i Spanien skulle vara att i den spanska dom­stolens beslut om ut­läm­ning im­plicit tolka in ett villkor att tillgodoräknande ska ske enligt ram­beslutets reg­ler.

DJ frigavs villkorligt den 6 juni 2009.

I dom den 11 juni 2009 avslog kammarrätten DJ:s yrkande om inhämtande av förhandsavgörande från EU-domstolen och över­klagan­det. Kammarrätten anförde följande skäl.

Kammarrätten finner inte skäl att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.

Vad DJ anfört i kammarrätten och vad som i övrigt kommit fram i målet föranleder inte kammarrätten att göra någ­on an­n­an bedömning än den länsrätten gjort.

DJ överklagade till Högsta förvaltnings­domstolen (mål nr 4296-09).

Den 29 april 2010 meddelade Högsta förvaltningsdomstolen dom i mål nr 1553-09 mellan R.S. och Kriminalvården. Högsta förvaltningsdomstolen upp­häv­de underinstansernas avgöranden och förklarade att R.S. vid be­räk­ning av strafftiden hade rätt att få avräkning för den tid som han varit fri­hets­berövad i Polen i avvaktan på överlämnande till Sverige för verk­stäl­lig­­het av fängelsestraffet. Efter att ha redogjort för den rättsliga reg­ler­ing­en, varvid Högsta förvaltningsdomstolen bl.a. konstaterade att rambeslut inte har direkt effekt men att det ankommer på nationell domstol att i den ut­sträck­ning det är möjligt tolka nationell rätt mot bakgrund av ram­besluts orda­lyd­else och syfte för att uppnå det resultatet som rambeslutet syftar till (s.k. ram­­­beslutskonform tolkning, se EU-domstolens dom i mål C-105/03 brott­målet mot MP, REG 2005 I-05285), gjorde Högsta för­valt­nings­domstolen följ­an­de be­dömning.

Till grund för det aktuella rambeslutets systematik ligger principen om öm­se­­sidigt er­kän­­nande. De behöriga rättsliga myndigheterna i medlems­stat­erna ska i princip erkänna varandras bedömningar, domar och beslut utan någon om- eller överprövning av avgör­an­dena. Det ligger därför i linje med ram­be­slut­ets syfte att ett frihetsberövande, som har beslutats inom ramen för sy­stem­et med arresteringsorder, ska beaktas och behandlas som ett faktum i alla berörda medlemsstater oberoende av i vilket land frihets­be­röv­an­det har ägt rum och oberoende av i vilket syfte arresterings­ordern har utfärdats.

I artikel 1.1 i rambeslutet definieras den europeiska arresteringsordern som ett rättsligt avgörande som är utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lag­för­ing eller för verkställighet av ett fäng­el­s­estraff eller en annan fri­hets­be­rövande åtgärd. Enligt artikel 26.1 åläggs den ut­färd­ande staten att avräkna all tid för frihetsberövande i den anmodade staten som beror på verk­ställig­het av en europisk arresteringsorder. Den rättsliga myndigheten i den verk­­ställ­ande staten ska vidare enligt artikel 26.2 översända till den utfärdande myn­digheten alla uppgifter om hur länge frihetsberövandet på grundval av den europeiska arre­ste­r­ings­ordern har varat. Någon åtskillnad görs inte mel­lan arresteringsordrar som har ut­färd­ats för olika syften.

Regeringsrätten konstaterar att ordalydelsen av artikel 26.1 jämförd med artikel 1.1 knap­past kan leda till någon annan slutsats än att avsikten är att den utfärdande staten ska avräkna tid för frihetsberövanden som föregått överlämning både när fråga är om överlämnande för lagföring och för straffverkställighet.

Vidare är den informationsplikt som föreskrivs i artikel 26.1 ovillkorlig. Det måste då förutsättas att informationen också ska användas av den be­hör­iga myndigheten i den ut­färdande staten i samtliga fall. Mot den angivna bak­grunden finner Regeringsrätten att innebörden av rambeslutet och dess artikel 26 om avräkning får anses vara att all tid för frihets­be­röv­an­de som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsoreder, oavsett i vilket syfte ordern har utfärdats, ska avräknas i den utfärdande staten och således kom­ma den överlämnande personen till godo vid beräkningen av straff­tid­ens längd.

När någon har överlämnats till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder för lag­för­ing ankommer det på de allmänna domstolarna som med stöd av bestämmelsen i 33 kap. 7 § BrB förordnar om avräkning för den tid som vederbörande varit frihets­be­röv­ad ut­om­lands. Bestämmelsen är visserligen fakultativ men det framgår av förarbets­ut­tal­an­den att avsikten är att domstolarna ska förordna om avräkning i dessa fall och att man normalt inte ska behöva göra någon utredning rörande frihetsberövandets karaktär.

När någon, som i det nu aktuella fallet, har överlämnats till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet finns det inte någon bestämmelse av innebörd att Kriminalvården självmant ska eller får förordna om avräkning för frihetsberövanden ut­om­lands. Den regel som finns innebär att avräkning ska ske under förutsättning att detta upp­ställs som villkor vid överlämnandet.

Genom rambeslutets regler om avräkning och om skyldigheten för den verkställande statens myndighet att lämna underlag för avräkningen, får det anses föreligga ett un­der­förstått villkor att information om ett frihetsberövandes längd ska beaktas av veder­bör­an­de myndighet i den utfärdande staten på så sätt att avräkning ska medges. Den polska dom­stolen får därför, genom att ha lämnat uppgifter om frihetsberövandet i Polen, anses ha uppställt ett sådant villkor som enligt 2 kap. 8 § andra stycket BrB ska gälla i Sverige och beaktas av, i detta fall, Kriminalvården.

Den 1 juni 2010 avskrev Högsta förvaltningsdomstolen DJ:s mål. Högsta förvaltningsdomstolen anförde att man i dom den 29 april 2010 (mål nr 1553-09), vid överlämnande till Sverige enligt en europeisk arre­ster­ings­order för straffverkställighet, medgett avräkning vid straff­tids­beräk­ning­en för sådant frihetsberövande utomlands som skett med an­led­ning av ar­re­ster­ingsordern, att DJ frigavs villkorligt den 6 juni 2009, att frågan om strafftidsbestämning därmed hade förfallit och att målet skulle skrivas av.

Riksdagen beslutade under hösten 2011 lagen (2011:1165) om över­läm­n­an­de från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder liksom ändring av StidL genom införande av en ny paragraf 19 b § med lydelsen: ”Den som har öv­er­­lämnats till Sverige för straffverkställighet enligt en euro­peisk ar­rest­er­­ings­­­order eller enligt en nordisk arresteringsorder ska tillgodo­räk­nas den tid som han eller hon med anledning av begäran om över­läm­nan­de har varit fri­hetsberövad utomlands”. Såvitt avser den europeiska arrester­ings­ord­ern hän­­vis­­as i prop. 2010/11:158 till Högsta förvaltningsdomstolens av­görande i mål nr 1553-09. Bestämmelserna kommer att träda i kraft så snart rati­fi­cer­ings­pro­ces­s­en avseende konventionen om den nordiska arresterings­ordern har ge­nomförts.

Anspråket

DJ har begärt skadestånd av staten med – som han slutligen be­stämt sitt anspråk – 50 000 kr för den ”kränkning” som det olagliga frihets­be­rövandet medfört med hänsyn till att frihetsberövandet stridit mot såväl ar­tik­el 26 i rambeslutet, svensk grundlag och artikel 5 i Europa­kon­ven­tion­en, med 100 000 kr avseende ”ideellt skadestånd” för överträdelse av artikel 5 i konventionen, med 100 000 kr avseende ”ideellt skadestånd” för över­träd­el­se av artikel 6.1 och artikel 13 i konventionen med hänsyn till att pröv­ning­en tagit två år i anspråk och slutligt beslut meddelats ett år efter den tidig­­aste dagen för villkorlig frigivning samt med 82 953 kr motsvarande om­­buds­kostnader under tidsperioden den 26 maj 2008 till den 30 september 2010.

DJ har till stöd för sitt anspråk anfört sammanfattningsvis följande. Kriminalvården, liksom de aktuella underinstanserna, har genom att inte medge honom straffavräkning med ytterligare 20 dagar, tillämpat gäll­an­de rätt på ett felaktigt sätt vilket resulterat i att han varit frihets­be­röv­ad 20 dagar för länge. Den felaktiga rättstillämpningen har utgjort fel och för­sum­m­else enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, har varit oriktig enligt 5 § fri­hets­berövandelagen samt inneburit en överträdelse av artiklarna 5, 6.1 och 13 i Europakonventionen.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Kriminalvården som har anfört bl.a. följande.

Kriminalvårdens bedömning

Kriminalvårdens bedömning

Det är ostridigt att Regeringsrätten i sin dom den 29 april 2010 uttalade att en person vid beräkning av strafftid har rätt att få avräkning för tid som han eller hon varit frihets­berövad utomlands i avvaktan på överlämnande till Sverige för verkställighet av ett fäng­elsestraff enligt en europeisk arresteringsorder.

Detta förhållande innebär dock inte att Kriminalvårdens beslut om beräk­ning av strafftid den 1 april och den 22 maj 2008 var felaktiga i frihets­be­röv­ande­lagens eller skade­stånds­­­­lagens mening. För ett sådant ansvar anses det inte räcka att en domstol eller en myn­­dighet har gjort en felaktig be­dömning. Endast rena förbiseenden av en be­stäm­melse eller uppenbart orik­t­iga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som av­ses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Dessa begränsningar har visserligen inte an­setts kunna upprätthållas fullt ut i sådana fall få ett fel eller en försum­m­el­se inne­fattar en överträdelse av Europakonventionen.   

[…]

Det får anses ha funnits en praxis i svensk rätt innebärande att avräkning av tid som den dömde på grund av domen varit frihetsberövad utomlands inte ska göras, om inte ett ”ut­­tryckligt” villkor ställs upp i den utländska domen i samband med ut­läm­nings­för­farandet (se prop. 2003/04:7 s. 157 samt t.ex. Kammarrätten i Stockholms dom den 3 mars 2003 i mål 549-03). Lagstiftaren uttalade i nämnda proposition att denna praxis inte kunde anses strida mot rambeslutet. Huruvida Kriminalvårdens beslut att inte med­ge avräkning varit felaktigt eller inte måste ses även mot denna bakgrund. Därtill kom­mer att kammarrätten inte medgav avräkning trots att Kriminalvården i sitt yttrande dit förde ett resonemang liknande det som Regeringsrätten gav uttryck för i sin dom. Det är slutligen värt att notera att Regeringsrätten ansåg att prövningstillstånd borde ha bevilj­ats av prejudikatskäl eftersom den aktuella frågan inte kunde anses vara tillräckligt be­lyst i praxis.

Mot denna bakgrund, och trots att ett eventuellt fel eller en försummelse skulle innebära en överträdelse av Europakonventionen, kan Kriminal­vård­en inte finna att myn­dig­het­ens rättstillämpning i besluten den 1 april och den 22 maj 2008 utgör fel eller för­sum­mel­se i skadeståndslagens mening.

Kriminalvården överlåter åt Justitiekanslern att ta ställning till om de nämn­da besluten kan anses vila på felaktiga grunder och därmed vara oriktiga i frihetsberövandelagens bemärkelse. Eventuell ersättning för lidande bör ut­gå enligt Justitiekanslerns praxis.

DJ har fått del av Kriminalvårdens yttrande och har inkommit med kompletterande synpunkter.

Rättsliga utgångspunkter

Särskilda bestämmelser om rätt till ersättning vid frihetsberövanden finns i  lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångs­åtgärder (frihetsberövandelagen). Enligt 5 § frihetsberövandelagen har den som varit berövad friheten till följd av ett beslut vid myndighetsutövning rätt till ersättning om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Enligt 7 § frihetsberövandelagen utgår ersättning för ut­gifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande.

Vid sidan om frihetsberövandelagen kan en rätt till ersätt­ning också före­lig­ga enligt be­stäm­melsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta per­son­skada, sakskada eller ren för­mögen­hetsskada som vållas genom fel eller för­sum­melse vid myn­dig­hets­­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 ska­deståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller för­sum­me­lse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan ut­gå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett inte­gri­tets­kränk­an­de brott. Tjänstefel kan enligt praxis endast under vis­sa begränsade om­stän­dig­heter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i ska­de­ståndslagen in­ne­bär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada – lidande – som upp­kom­mer vid myndighetsutövning.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­­­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid över­träd­el­ser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­pliktelse att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till ska­de­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska be­stäm­mel­­sen tolkas konformt med konventionen. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett konstaterat fel eller en försummelse också innefattar en överträdelse av konventionen. När det gäll­er ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skadeståndslagens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen. Vad som härvid åsyftas är åtag­an­det enligt artikel 13 i konventionen att tillhandahålla effektiva rättsmedel för att kom­ma till rätta med konventionsöverträdelser.

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­stånds­­grundande fel eller en försummelse eller en konventionsöverträdelse att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer gäller att det ock­så ankommer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­­­fatt­ning.

I artikel 5.1 i Europakonventionen stadgas inledningsvis att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet samt att ingen får berövas friheten för­ut­om i de fall som anges i punkterna a) – f) och i den ordning som lagen före­­skriver. Punkten a) avser den som är lagligen frihetsberövad efter fäll­an­de dom av behörig domstol. Av artikel 5.4 i konventionen framgår att var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt ska ha rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och be­slutar att frige honom eller henne om frihetsberövandet inte är lagligt. En­ligt artikel 5.5 i kon­ven­tion­­en ska var och en som arresterats eller på annat vis berövats friheten i strid med bestämmelserna i artikeln ha rätt till ska­de­stånd.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen ska var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse för brott, vara berättigad till en rättvis rättegång inom skäl­ig tid inför en opartisk och oavhängig domstol.

Av artikel 13 i Europakonventionen följer att var och vars fri- och rättig­heter enligt konventionen har kränkts, ska ha tillgång till ett effektivt rätts­medel för att komma till rätta med konventionsöverträdelsen.

Överväganden

Enligt förarbetena till frihetsberövandelagen är staten ersättningsskyldig en­ligt 5 § i lagen om en efterhandskontroll klart visar att ett beslut med hänsyn till omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om dessa omständigheter varit kända vid beslutstillfället. Det behöver däremot inte ha begåtts något fel när beslutet fattades. Kravet att det ska stå klart att åtgärd­en vilat på felaktiga grunder innebär dock att rätten till ersättning ska be­stäm­­mas restriktivt. Bestämmelsen är avsedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonenfallande sätt framstår som felaktig. För att beslutet ska kunna anses ha ”vilat på felaktiga grunder” har uttalats att det bör krävas att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av avgörande be­tyd­else för frihetsberövandet. (Se prop. 1997/98:105 s. 53 f.) Vid bedömningen av om ersättning ska utgå enligt denna be­stäm­melse mås­te emellertid också beaktas att frihetsberövandelagen syftar till att upp­fylla Sveriges åtagande enligt artikel 5.5 i Europakonventionen och att be­­stäm­mel­sen därför också måste tolkas mot bakgrund av de krav som den­na ar­tikel ställer.

Det frihetsberövande som DJ har varit föremål för avser verk­ställighet av domstols laga­kraft­vun­na fängelse­dom omfattande en strafftid om två år. Ett sådant fri­hets­beröv­an­de är som ut­gångspunkt för­en­ligt med artikel 5.1 a) i Europa­konventionen. Det sam­la­de frihets­be­röv­an­d­ets längd har inte överstigit den totala straff­tid­e­n. Reg­ler­na om villkorlig frigivning medför inte någon oavvislig rätt att obe­ro­en­de av om­stän­dig­het­er­na under straffverkställigheten blir fri­giv­en vid en viss tidigare tidpunkt. Att ett straff­t­idsbeslut genom vilket en tidigaste dag för villkorlig frigivning har med­del­ats innebär därmed i sig inte att varje fri­hets­­­be­röv­ande som pågår efter detta datum strider mot artikel 5.1 a) i kon­ven­tionen. Bestämmelsen om villkorlig frigivning är fakultativ och huruvida förut­sätt­ning­ar­na för villkorlig fri­giv­ning är uppfyllda är därmed en såd­an be­döm­ningsfråga som – även om be­döm­ning­en i efterhand kan ifråga­sättas – knappast kan innebära att en fort­­­­satt straff­verk­­ställighet kan anses ske utan stöd i lag i den mening som avses i kon­ven­­­tions­bestämmelsen.

Bestämmelsen i artikel 5.1 a) i Europakonventionen måste emellertid läsas till­sammans med före­skrift­en i artikel 5.4 i kon­ven­tionen om rätt att på­for­dra att dom­stol snabbt pröv­ar lag­lig­het­en av ett frihets­be­röv­an­de liksom ar­tik­el 13 i konventionen som innefattar ett gene­rellt krav att tillhandahålla effek­tiva rättsmedel. Frågan om frihetsberövandet anses ha stöd i lag är i fle­ra avseende beroende av om det har tillkommit i en process som uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet vid prövningen. Be­stämmelsen i artikel 5.4 är i och för sig inte avsedd att med­föra en rätt till omprövning av det ur­sprung­­­­­­liga beslutet om frihets­be­röv­an­de om detta har fattats av domstol, men rätt­en till prövning enligt bestämmelsen kan aktualiseras även avseende sådana beslut t.ex. när det gäller tids­­obe­stäm­da fri­hets­­be­röv­an­den. I sådana fall kan fråga efter någon tid upp­kom­­ma om den intagne bör friges (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i euro­peisk prax­is, tred­je upp­lag­an, s. 127). De specifika garan­tier som följer av artikel 5.4 är mer långtgående än och utgör lex specialis i för­håll­an­de till rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 13. Gemensamt för de båda be­stäm­mel­ser­na är dock att prövningen ska vara effektiv i praktiken, vilket särskilt i sammanhang där den enskilde är fri­hets­berövad ställer krav på att prövningen sker snabbt. Innebörden av kravet på skyndsamhet vari­erar ber­o­e­nde på arten av frihetsberövande och om­stän­dig­het­er­na i övrigt, var­vid frihetsberövandets längd och den enskildes eget ager­­­ande har be­tyd­else för bedömningen av om det varit möjligt att få saken  prövad inom sådan tid att frigivning, om sådan ska ske, kommer till stånd i rätt tid. 

Des­­­sa principer har också kommit till uttryck i den svenska lagstiftningen. Så­ledes gäller att Kri­mi­­nal­­vårdens strafftidsbeslut enligt StidL liksom beslut om uppskjuten villkorlig frigivning enligt 29 kap. 9 § brotts­balken kan över­klagas till för­valt­nings­domstol (se 29 § StidL respektive 38 kap. 14 § brotts­balken). I 38 kap. 19 § brotts­balken finns också en uttrycklig föreskrift att mål om upp­skjut­en vill­korlig frigivning ska handläggas skyndsamt av dom­stol­en.

Förvaltningsdomstolarna hade i DJ:s fall ungefär ett år till sitt förfogande för prövningen av hans överklagande av strafftidsbeslutet för att överklagandet skulle kunna vara till nytta för honom. Frihets­be­röv­an­d­ets fort­satta lag­­lig­het borde därför ha kunnat prövas in­­nan tiden för villkorlig fri­givning in­träff­ade. Det ska härvid ock­så särskilt be­aktas att det inom denna tid hade varit möjligt att få ett be­sked från EU-domstolen om tolk­ning­en av artikel 26 i rambeslutet. Be­gäran om för­hands­av­gör­ande som gäller tolkningen av bl.a. det här aktuella ram­be­slut­et kan hand­läggas enligt EU-domstolens särskilda ordning för brådskande mål (se ar­tikel 104b i EU-domstolens rättegångsregler). Mål där någon är fri­hets­be­rövad utgör typ­exempel på när denna ordning kan tillämpas (jfr tillägget i ar­tikel 267 fjärde stycket FEUF där det anges att, om en fråga om förhands­av­gör­an­de upp­kommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat i fråga om en frihets­berövad person, EU-domstolen ska meddela sitt av­gör­an­de så snart som möjligt). Handläggningstiden för brådskande mål i EU-dom­stolen upp­gick vid den aktuella tidpunkten till i genomsnitt drygt två månader. Gen­­­­­­om en sådan begäran hade således den rätta tolkningen av artik­el 26 i ram­­­­­be­slutet kunnat klarläggas på ett långt tidigare stadium. Justitie­kans­lern be­döm­­er mot denna bakgrund att det – med hänsyn till Högsta för­valt­nings­dom­stol­ens tydliga ställn­ingstagande i mål nr 1553-09 – kan hållas för visst att om är­en­det hade hand­lagts med den skyndsamhet som krävts, DJ vid straff­verk­ställig­heten hade fått till­godo­räkna sig den tid som han var frihetsberövad i Spanien med följd att han hade blivit fri­­given vill­korligt 20 dagar tidigare än vad som nu skedde.

Med beaktande av de krav som följer av artikel 5 och 13 i Europa­kon­ven­tionen bör därför enligt Justitiekanslerns bedömning, i detta förhållandevis sär­präg­la­de fall, DJ anses berättigad till ersättning enligt 5 § fri­­hets­­be­­röv­ande­lagen.

Justitiekanslern bedömer att ersättning för lidande (ideell skada) enligt 5 § fri­­hetsberövandelagen bör utgå med ett samlat belopp som skäligen bör be­stämmas till 25 000 kr. Det kan anmärkas att beloppet ungefärligen mot­svar­ar vad som enligt här tillämpad praxis utgår vid ett frihets­be­röv­an­de av mot­sva­­ran­de längd enligt den något högre nivå som tillämpas under frihets­beröv­andets inledande skede.

DJ har även begärt ersättning för ideell skada med hän­vis­ning direkt till artikel 5 respektive artikel 6.1 och 13 i Europakonventionen. Med hänsyn till att ersättning för frihetsberövandet har utgått enligt frihets­be­röv­ande­lagen med beaktande av just de krav som följer av artikel 5 och 13 i kon­­ven­tion­en är det inte nödvändigt att därutöver förordna om gott­görelse direkt med hänvisning till dessa bestämmelser. Såvitt gäller artik­el 6.1 i kon­ven­tion­­en kan det konstateras att en prövning av straff­tidsbeslut, villkorlig fri­givning och liknande beslut inte avser en prövning om en an­klag­else för brott; härmed avses i första hand de rättegångar i brottmål som mynnar ut i ett avgörande av om en anklagad person är skyldig till brott och i fast­ställ­an­de av påföljden för brottet (se Danelius, s. 151 f.). Inte heller är det fråga om en prövning av en tvist angående civila rättig­heter eller skyl­digheter. Artikel 6.1 i kon­ven­tionen har alltså inte varit tillämplig i DJ:s fall. DJ:s övr­­­iga yrkanden om ersättning för ide­ell skada ska således avslås.

DJ har slutligen begärt ersättning för sina kostnader för ombud i pro­ces­s­en vid förvaltningsdomstolarna. Dessa kostnader bör i den mån de  har varit skäligen påkallade för att tillvarata DJ:s rätt i detta fall anses ut­göra sådana utgifter som är direkt föranledda av frihetsberövandet och som därför kan ersättas enligt 5 § frihetsberövandelagen. Även om den enskilde som huvudregel får antas kunna föra sin talan själv inför för­valt­nings­­dom­stol får DJ anses ha haft behov av juridiskt bi­trä­de. Den ak­tu­ella rättsfrågan har emellertid varit klart avgränsad och de faktiska om­­stän­­­dig­­heterna var klarlagda och okomplicerade. Justitiekanslern be­döm­er mot den bakgrunden att ersättning för ombudskostnaderna i för­valt­nings­pro­cesser­na ska utgå med skäliga 30 000 kr.