JK 647-01-32

Regler om internationell rättslig hjälp i brottmål finns numera i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, vilken från och med den 1 oktober 2000 ersatt lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.

Rättslig hjälp innefattar enligt 1 kap. 2 § i den nya lagen bl.a. förhör i samband med förundersökning i brottmål (p.1). Enligt 2 kap. 1 § skall rättslig hjälp i form av bl.a. förhör lämnas under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång. Av 2 kap. 2 § följer att rättslig hjälp i form av förhör får lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Kravet på dubbel straffbarhet, vilket i 1991 års lag (se 9 § andra stycket) gällde som en förutsättning för rättslig hjälp, har alltså mjukats upp i den nya lagstiftningen.

Enligt 2 kap. 14 § skall en ansökan om rättslig hjälp avslås om ett bifall till ansökan skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen.

Den nya lagen om internationell rättslig hjälp innehåller inte någon särskild föreskrift om att dess tillämpningsområde begränsas av tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Att grundlagarna inte kan sättas ur spel genom lagstiftning på lägre konstitutionell nivå har ansetts självklart och någon uttrycklig regel har därför inte ansetts behövas föra in i lagen, se härom prop. 1999/2000:61 s. 73.

Av TF och YGL följer att ingripanden mot yttranden i grundlagsskyddade medier endast får ske i den ordning och under de förutsättningar som dessa grundlagar anger. Förekommer i ett ärende om rättslig hjälp misstanke om tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott i Sverige skall ärendet handläggas av Justitiekanslern i egenskap av exklusiv åklagare på det av grundlagarna omgärdade området. Denne kan då besluta att inleda förundersökning i den ordning som föreskrivs i TF och YGL.

Videogram som i Sverige lämnas ut för spridning omfattas av bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen. I denna lag finns särskilt angivet i vilka fall innehållet på ett videogram är straffbart (yttrandefrihetsbrott). Lagen innehåller inte något generellt straffbud beträffande pornografiska skildringar. Svensk rätt saknar också särskilda bestämmelser som kriminaliserar skildringar av sexuella handlingar med djur. Däremot är skildringar som innefattar sexuellt våld eller tvång kriminaliserade. Vidare kriminaliseras sådana handlingar varigenom någon i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur. Sådana gärningar rubriceras som olaga våldsskildring (5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen och 7 kap. 4 § 13 tryckfrihetsförordningen). Barnpornografibrottet utmönstrades ur grundlagarna år 1999 och omfattas nu av brottsbalkens bestämmelser (1 kap. 13 § YGL och 16 kap. 10 a § brottsbalken).

Av utredningen i ärendet torde framgå att det videogram som avses med den schweiziska begäran sänts direkt via post från Sverige till Schweiz.. I ett sådant fall anses videogrammet utlämnat för spridning här (jfr NJA 1956 s. 48) och yttrandefrihetsgrundlagens regler är därmed tillämpliga vid en straffrättslig bedömning. Spridningen skulle således i och för sig kunna vara straffbar i Sverige förutsatt att videogrammet har ett innehåll som strider mot YGL.

Som nämnts innehåller grundlagen dock inte något förbud mot skildringar av "djursex" i form av sexuella handlingar mellan människa och djur, vilket har angetts vara det innehåll som finns på det i Schweiz påträffade videogrammet. Spridning av ett sådant videogram är alltså inte straffbar här i landet enligt YGL. Det saknas därmed lagliga förutsättningar för mig att inleda förundersökning på grund av misstanke om yttrandefrihetsbrott i videogrammet och att i sådant sammanhang föranstalta om förhör enligt reglerna i rättegångsbalken.

Frågan är då om det därmed också kan anses uteslutet att Justitiekanslern (eller allmän åklagare) skulle kunna medverka med en sådan åtgärd som avses i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, t.ex. hållande av förhör, trots att förutsättningar härför saknas vid en tillämpning av grundlagens och rättegångsbalkens regler. Kan med andra ord grundlagen anses hindra att rättslig hjälp i form av förhör lämnas när förhöret inte har samband med ett svenskt ingripande mot grundlagsskyddade medier?

Förarbetena till den nyligen antagna lagen kan väl inte anses helt entydiga på denna punkt. I förarbetena har som berörts inledningsvis uttalats att ett område som inte bör omfattas av lagen är det som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (a . prop. s 73). Vilken räckvidd kan då detta uttalande anses ha om man söker ett svar på den nyss resta frågeställningen?

All spridning av videogram här i landet omfattas obestridligen av yttrandefrihetsgrundlagens reglering och detta oavsett om innehållet är straffbart enligt svensk lag eller ej. Grundlagens materiella tillämpningsområde begränsas alltså inte av att spridningen eventuellt är kriminaliserad i en annan stat. Enligt den exklusivitetsgrundsats som gäller för ingripanden mot de grundlagsskyddade medierna får då anses följa att ett förhör, hållet som ett led i ett ingripande utomlands mot ett videograms innehåll, inte kan åstadkommas här i landet genom tillämpning av något vid sidan av grundlagarna gällande regelsystem.

Av det anförda följer till en början enligt min mening att Justitiekanslern inte lagligen kan medverka till att lämna sådan hjälp som efterfrågats av de schweiziska myndigheterna. Det ligger för övrigt inte inom ramen för Justitiekanslerns behörighet att föranstalta om förhör i andra fall än då förundersökning inletts med stöd av grundlagarna. På grund av sakens principiella vikt, och med beaktande av de skyldigheter som åvilar mig som övervakare av att yttrandefrihetens gränser inte träds för när, vill jag också som min egen mening uttala att inte heller åklagare inom det allmänna åklagarväsendet under nu angivna förutsättningar kan lämna sådant rättsligt bistånd som efterfrågats i det här ärendet. Med beaktande av reglerna i 11 kap. 7 § regeringsformen kan jag emellertid inte ge några direktiv i detta avseende utan endast redovisa min personliga uppfattning i frågan.

Slutsatsen av det här anförda blir att jag för min del saknar möjlighet att villfara begäran om internationell rättslig hjälp i form av förhör med företrädare för den svenske exportören av det aktuella videogrammet.

Det torde få ankomma på Riksåklagaren att i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 17 § i den aktuella lagen återredovisa ärendet till Justitiedepartementet.

Ärendet avslutas här och handlingarna återlämnas till Riksåklagaren.