JK 6788-06-31

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall enligt 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken dömas för tjänstefel. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar.

Den som röjer någon uppgift som han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning, eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning, eller som olovligen utnyttjar en sådan hemlig uppgift, skall enligt 20 kap. 3 § brottsbalken dömas för brott mot tystnadsplikt. Den som av oaktsamhet begår gärningen skall dömas till böter. I ringa fall skall det inte dömas till ansvar.

Svensk rätt saknar ett allmänt skydd för den enskildes personliga integritet. Ett uttryck för att statsmakterna likväl vill garantera den enskilde ett sådant skydd utgörs av stadgandet i 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen att det allmänna skall värna den enskildes privatliv. Bestämmelsen är visserligen avfattad som ett målsättningsstadgande och har inte någon bindande verkan för det allmännas utövning av den offentliga makten. Likväl får det anses ligga i sakens natur att myndigheterna vid tillämpningen av gällande lagar och förordningar skall beakta den enskildes intresse av integritet.

Regler om kroppsbesiktning finns i 28 kap.rättegångsbalken (RB). Av 28 kap. 12 § jämförd med 11 § RB följer att kroppsbesiktning får göras på en person som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa i syfte att söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet.

Vid all form av tvångsmedelsanvändning gäller den s.k. proportionalitetsprincipen. I fråga om kroppsbesiktning kommer denna till uttryck i 28 kap. 3 a och 13 §§ RB, enligt vilken kroppsbesiktning får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Även om bestämmelsen enligt sin ordalydelse tar sikte på själva beslutet om tvångsmedel, är principen avsedd att tillämpas även på verkställighetsstadiet (se Fitger, Rättegångsbalken, s. 28:34 och 28:19 f. och slutbetänkandet av Polisrättsutredningen, SOU 1995:47, s. 323 f.). En kroppsbesiktning skall givetvis genomföras på ett sådant sätt att den inte tilldrar sig onödig uppmärksamhet från utomståendes sida, och endast med samtycke av den berörde bör andra personer än de som skall genomföra kroppsbesiktningen få vara närvarande vid denna. Det gäller med hänsyn till den berördes integritet (se anfört betänkande s. 333).

Ett annat tydligt uttryck för samhällets ambition att värna skyddet av den enskildes personliga integritet i polisens verksamhet finns i 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100). I bestämmelsen föreskrivs att sekretess gäller för uppgifter om enskildas personliga förhållanden, med vissa i 18 § angivna undantag som inte är relevanta här, i utredningar enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål (första punkten), i angelägenheter som avser användning av tvångsmedel i sådana mål eller annan verksamhet för att förebygga brott (andra punkten) och i polismyndighetens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda och beivra brott (fjärde punkten), om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men. Sekretess enligt fjärde punkten innebär att det är möjligt att hemlighålla uppgifter som mera allmänt hänför sig till polisens brottsbekämpande verksamhet men träffar också uppgifter om enskildas personliga förhållanden som polisen får kännedom om i samband med lägenhetsbråk o.d., där den ingriper för att avvärja brott (se G. Regner m.fl. Sekretesslagen, En kommentar, 2006, s. 9:51). Sekretessen enligt den nämnda bestämmelsen uttrycks genom ett s.k. omvänt skaderekvisit, vilket innebär att presumtionen är för sekretess.

Bestämmelserna om sekretess innebär enligt 1 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen ett förbud att röja uppgifter, vare sig det sker muntligen eller genom att en allmän handling lämnas ut eller det sker på annat sätt. I uttrycket ”på annat sätt” innefattas t.ex. ett röjande som innebär att en utomstående tillåts att närvara vid viss verksamhet. Ett röjande innebär att en uppgift avslöjas eller uppenbaras (jfr NJA 1991 s. 103).

Justitiekanslern har i ett beslut den 21 mars 2001 med hänsyn till den sekretess som gäller för polisens verksamhet gjort vissa uttalanden angående möjligheterna för polisen att låta utomstående personer följa polisens verksamhet (dnr 1719-99-22). Rikspolisstyrelsen har därefter i en skrivelse den 19 april 2001 följt upp detta och informerat Polismyndigheten i Stockholms län om innehållet i beslutet och dess konsekvenser för polisens verksamhet (RÄS-187-1415/00). Länspolismästaren har i sin tur skickat information angående detta till de lokala polismyndigheterna. I sin skrivelse den 18 september 2001 underströk länspolismästaren att det i praktiken inte var möjligt för polisen att låta journalister m.fl. att följa polisens arbete utan att samtidigt göra sig skyldig till brott mot sekretessregleringen (dnr AA-187-59628-1999).

Justitiekanslerns beslut har senare föranlett en framställning från Polisen till Justitiedepartementet om större möjligheter att låta medierna följa polisverksamheten. Någon förändring i regleringen har dock inte kommit till stånd.

Det står klart i ärendet att det var JP som gav TV-teamet tillstånd att filma polisens förehavanden den 21 juni 2006. Det är också klarlagt att MT blev filmad då polisen genomförde en kroppsbesiktning på honom och att något samtycke till detta inte fanns från hans sida. Det har däremot inte kunnat gå att vinna kunskap om hur TV-teamet beredde sig tillträde till platsen där själva kroppsbesiktningen utfördes och om detta hade medgetts av de polismän som ansvarade för genomförandet av kroppsbesiktningen eller av JP själv.

Av utredningen framgår enligt Justitiekanslerns bedömning att JP brustit i flera avseenden i samband med utförande av hans tjänsteuppgifter den dagen. Han synes inte ha varit tydlig vare sig mot TV-teamet eller mot den polispersonal som ingick i operationen om vad TV-teamet fick filma. Han följde inte heller filmteamets förehavanden tillräckligt noggrant, vare sig personligen eller genom att uppdra åt någon annan polis att hålla uppsikt över TV-teamet. JP hade inte heller hållit sig informerad om polismyndighetens policy i fråga om möjligheterna för utomstående att följa polisens verksamhet.

JP får anses av oaktsamhet ha åsidosatt vad som gällde för genomförandet av hans tjänsteuppgift när han tillät TV-teamet att filma polisens förehavanden på det sätt som skedde. De fel som har förekommit från hans sida har också lett till att uppgifter om MT, vilka omfattas av sekretess, har röjts i förhållande till TV-teamet.

Frågan är då om gärningen kan leda till ansvar för tjänstefel och brott mot tystnadsplikt eller om den är att anse som ringa och därför straffri.

Verksamheten inom polisen är av sådan art att kraven på en korrekt handläggning är stora. Det gäller särskilt då många av de åtgärder som polisen vidtar är av känslig natur. Stor försiktighet från polisens sida måste därför iakttas. I förevarande fall har den ansvarige polismannen inte varit tillräcklig aktsam i samband med att han lät ett TV-team följa polisens arbete under en dag.

Polismannens agerande har inneburit en inte obetydlig integritetskränkning för MT. Även med beaktande härav anser jag vid en samlad bedömning av polismannens agerande, så långt det har utretts i ärendet, att det tjänstefel som får anses ha förekommit får bedömas som ringa. Inte heller det röjande av hemliga uppgifter som har förekommit anser jag bör bedömas som annat än ringa. Jag beaktar därvid bl.a. hur klandervärt polismannens handlande var men framför allt hans avsikter. Han kan sålunda inte anses ha avsett att filmning skulle ske på det integritetskränkande sätt som skedde.

Jag anser alltså, om än med viss tvekan, att gärningen bör bedömas som ringa. Straffansvar för tjänstefel och brott mot tystnadsplikt kan därmed inte komma i fråga. Något åtal skall därför inte väckas mot JP. Inte heller någon annan person har gjort sig skyldig till brottsligt beteende, såvitt framkommit. Som också framgått är jag dock starkt kritisk mot framför allt JP:s agerande.