JK 7062-06-40

Enligt 3 kap. 2 § SkL skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

För registreringen av firman Potatis från Rödön gällde vad som är föreskrivet i firmalagen (1974:156). Av 10 § första stycket 6 firmalagen framgår att en firma inte får registreras om den är förväxlingsbar med bl.a. en annan näringsidkares släktnamn eller skyddade närings- eller varukännetecken.

Av utredningen i ärendet här framgår att PRV, tydligen på grund av ett förbiseende, lät registrera firman Potatis från Rödön trots att hinder mot registrering synes ha förelegat enligt det nu nämnda lagrummet. Detta fel är av sådan art att skadeståndsskyldighet i och för sig har uppstått för staten enligt 3 kap. 2 § SkL.

Justitiekanslern fann i beslut den 30 april 1991 i ärende nr 3087-90-40 (JK 1991 C. 5) och den 9 november 1993 i ärende nr 564-90-40 (JK 1993 C. 8) att den som innehar en sådan registrerad immateriell rättighet som avses i besluten (firma respektive varumärke) och som har trätts förnär genom ett beslut varigenom en firma har registrerats, trots att den först registrerade rättigheten borde ha utgjort ett hinder däremot, inte är berättigad till skadestånd av staten på grund av det felaktiga registreringsbeslutet. Ställningstagandet utvecklades inte i besluten utöver att detta följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Genom Justitiekanslerns bedömning att skadeståndsskyldighet för staten har uppstått i och för sig framgår att registreringen av firman Potatis från Rödön innefattade myndighetsutövning i den mening som avses i SkL (jfr NJA 1982 s. 307). Det står också klart att myndighetsutövningen riktade sig i vart fall mot KO, som hos PRV var part i det registreringsärende som ledde till det felaktiga registreringsbeslutet. Emellertid är det inte självklart att kretsen av ersättningsberättigade till följd av ett felaktigt myndighetsbeslut skall bestämmas enbart utifrån vem som har varit (eller skulle kunna vara) part i myndighetsärendet. Felaktiga myndighetsbeslut kan ha sådana karakteristika att även andra berörs av det begångna felet på ett sådant sätt att de bör anses berättigade till ersättning. I fall som det aktuella är det ju också uppenbart att innehavaren av den äldre rättigheten i någon mening är berörd av den felaktighet som registreringsbeslutet utgör. Det hinder för registrering som har förbisetts har ju ytterst som ändamål att skydda bland annat innehavaren av den först registrerade rättigheten.

Frågan uppkommer därför hur kretsen av dem som är berättigade till ersättning av det allmänna skall avgränsas. Skadeståndslagen ger i detta avseende ingen direkt ledning, utan man har att söka avgränsningen i andra rättskällor: de förarbetsuttalanden som i skilda sammanhang har gjorts om skadeståndslagens tillämpningsområde, den doktrin som finns på området samt den utveckling i frågan som går att finna i rättspraxis.

Inledningsvis bör framhållas att en skada som den av SG uppgivna inte kan anses vara en medelbar skada (tredjemansskada) i den meningen att skadan har uppkommit som en följd av den skada som KO kan ha drabbats av genom det felaktiga registreringsbeslutet. I den mån som SG har drabbats av någon skada måste denna i stället i och för sig ses som en direkt följd av det felaktiga registreringsbeslutet.

Utöver avgränsningen gentemot tredjemansskador inverkar ett flertal andra omständigheter på hur kretsen av ersättningsberättigade avgränsas. Flera av dem kan sammanfattas under den i rättspraxis tillämpade (se t.ex. ovan nämnda NJA 1982 s. 307) principen om skyddat intresse (även kallad normskyddsläran m.m.). Denna princip innebär att skadeståndsansvaret begränsas till de intressen som skyddas av den lagfästa eller oskrivna handlingsnorm vars åsidosättande utgör grunden för skadeståndsansvar. Principen går att härleda till skilda förarbetsuttalanden (jfr Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, 1976, s. 351 f. med hänvisningar). I fall av felaktiga myndighetsbeslut har i doktrin och förarbeten förts fram att en utgångspunkt vid tillämpningen av läran bör vara att kretsen av de ersättningsberättigade avgränsas på samma sätt som kretsen av klagoberättigade beträffande beslutet (a.a. s. 353 f. samt prop. 1972:5 s. 513). I förarbetena lämnades i övrigt till rättstillämpningen att avgränsa kretsen av ersättningsberättigade (a. prop. s. 329 f., jfr betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar [SOU 1993:55] s. 234 f.). I olika fall har därutöver hänsyn till andra omständigheter tagits, och till detta kommer att svensk skadeståndsrätt allmänt sett intar en restriktiv hållning i fråga om hur kretsen av skadeståndsberättigade till följd av fel eller försummelse vid myndighetsutövning bör bestämmas. Sammanfattningsvis får rättsläget i flera väsentliga avseenden sägas vara oklart (jfr a. SOU s. 236 och Bengtsson, Det allmännas ansvar, 2 uppl., s. 127).

En omständighet av betydelse för att bestämma den skadeståndsberättigade kretsen är alltså – i fråga om felaktiga myndighetsbeslut – vem som är klagoberättigad beträffande beslutet. Denna omständighet ger emellertid ingen säker vägledning för sådana beslut om registrering av en firma enligt firmalagen (1974:156) som nu är i fråga. Systemet bygger här i stället på en särskild ordning, där den rättighetsinnehavare vars rätt har trätts förnär genom registreringen av en firma förutsätts angripa registreringen genom en talan om hävande av registreringen alternativt genom en fastställelsetalan, 16 och 23 §§firmalagen.

Emellertid ter det sig i sammanhanget naturligt att söka ledning i klagorätten för andra slags näraliggande beslut i den immaterialrättsliga lagstiftningen. Man kan konstatera att t.ex. såväl varumärkeslagen (1960:644) som patentlagen (1967:837) i stället bygger på ett system där registreringen av ett varumärke eller patent kan bli föremål för invändningar av en tidigare rättighetsinnehavare som menar att registreringen har trätt hans rätt förnär. Medan registreringsbeslutet inte i sig kan överklagas av denne rättighetsinnehavare, leder hans invändning till ett beslut av registreringsmyndigheten, som kan överklagas av såväl innehavaren av den tidigare rättigheten som av innehavaren av den rättighet vars registrering har ifrågasatts.

Att det finns en rätt att göra invändningar mot ett registreringsbeslut och därefter klaga på det beslut som invändningen föranleder talar naturligtvis för att registreringsbeslutet i sig skall anses ha berört den förfördelade rättighetsinnehavaren på ett sätt som innebär att han också bör ingå i den krets som är berättigad till skadestånd på grund av att registreringsbeslutet har blivit felaktigt genom att hans rättighet inte har beaktats. Den skillnad som firmalagen här uppvisar i förhållande till patent- och varumärkeslagarna synes inte motiverad av några skadeståndsrättsliga hänsyn eller av andra hänsyn som i det nu aktuella skadeståndsrättsliga hänseendet bör tillmätas betydelse. De angivna omständigheterna talar således även vid fall av felaktig registrering av en firma enligt firmalagen – trots dess avsaknad av ett invändningsförfarande – för att den förfördelade rättighetsinnehavaren bör anses så berörd av registreringsbeslutet att han också bör ingå i kretsen av ersättningsberättigade till följd av det begångna felet. Med beaktande av att registreringsförfarandet i det avseende som nu är aktuellt innefattar en offentlig kontrollverksamhet kan man vidare konstatera att en sådan slutsats står väl i överensstämmelse med den i förarbeten och doktrin förutsatta utgångspunkten att var och en som lider skada genom bristande myndighetskontroll bör anses ersättningsberättigad av det allmänna för direkt skada genom sådana fel som kontrollen har avsett att förebygga (a. SOU s. 235 samt Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, 1976, s. 383 f.).

Enligt Justitiekanslerns mening går det emellertid inte att i sammanhanget bortse från de särskilda möjligheter som lagstiftaren har gett den förfördelade rättighetsinnehavaren att vid sidan av att föra en talan om hävande av en firma, eller en motsvarande fastställelsetalan, föra en talan om ersättning mot innehavaren av den firma som gör intrång. Enligt 19 § första stycket firmalagen skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör firmaintrång betala skälig ersättning för utnyttjandet samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. Enligt bestämmelsens andra stycke skall den som gör firmaintrång utan uppsåt eller oaktsamhet betala ersättning för utnyttjandet av näringskännetecknet, om och i den mån det är skäligt. I den senare situationen, dvs. om intrånget inte har skett ens av oaktsamhet, saknas möjlighet för den förfördelade rättighetsinnehavaren att få ersättning för den skada – utöver utnyttjandet av näringskännetecknet – som han har drabbats av. Motsvarande regler finns i t.ex. varumärkeslagen.

Med den angivna begränsningen har innehavaren av den äldre rättigheten försetts med möjligheter att till fullo komma till sin rätt och dessutom erhålla ersättning för den skada som intrånget har orsakat. Som en utgångspunkt har han dessutom möjlighet att vid framgång i en sådan tvist få sina rättegångskostnader ersatta av motparten. I den mån det kan anses försvarligt för innehavaren av den nyregistrerade rättigheten att i en sådan process hävda sin rätt kan hans kostnader till följd av processen göras gällande inom ramen för ett skadeståndsanspråk mot staten med anledning av den felaktiga registreringen (jfr t.ex. Justitiekanslerns beslut den 8 juni 2006 i ärende nr 3871-04-40).

Frågan är vilken inverkan som den nu beskrivna immaterialrättsliga regleringen har på möjligheterna för innehavaren av den först registrerade rättigheten att få skadestånd av staten. I näraliggande situationer (se Bengtsson, a.a., s. 373 f.) har en motsvarande möjlighet för den skadelidande att söka ersättning av någon annan än staten, särskilt i fall då någon formell klagorätt inte har förelegat beträffande det felaktiga myndighetsbeslutet, ansetts tala mot att han skall tillerkännas någon gottgörelse av det allmänna. En del talar för att samma bedömning bör göras i sådana fall som nu är i fråga. Samtidigt talar andra skäl för att statens skadeståndsansvar bör sträcka sig i vart fall så långt att den förfördelade rättighetsinnehavaren skall kunna få ersättning av staten för sådana skador som han i särskilda fall inte får ersättning för av innehavaren av den inträngande rättigheten. Det gäller framför allt i fall då processläget mellan rättighetsinnehavarna är så osäkert att det framstår som påkallat att dem emellan ingå en överenskommelse angående processföremålet. Det synes orimligt att i en sådan situation ställa ett krav på innehavaren av den först registrerade rättigheten att fortsätta driva processen till ett rättsligt avgörande trots den risk för ett fullt rättegångskostnadsansvar som detta innebär. För det fall han i stället genom en rimlig förlikning i skälig utsträckning får stå sina egna rättegångskostnader framstår detta som en skada som staten bör svara för.

I det aktuella ärendet är omständigheterna sådana att det enligt Justitiekanslerns mening är godtagbart att göra bedömningen av statens skadeståndsansvar i enlighet med det senare av de nämnda alternativen. SG bör därför – med ett annat ställningstagande i fråga om kretsen av ersättningsberättigade än det som de ovan nämnda besluten från Justitiekanslern ger uttryck för – tillerkännas ersättning för de rättegångskostnader som han genom förlikningen med motparten har fått svara för. Det fordrade beloppet är genom utredningen styrkt, och den fordrade räntan är förenlig med räntelagens bestämmelser.

Det bör framhållas att Justitiekanslerns beslut har fattats inom ramen för statens frivilliga skadereglering och med beaktande av den osäkerhet beträffande rättsläget som får anses föreligga i de avseenden som ovan har berörts. Denna osäkerhet innebär att Justitiekanslern anser sig oförhindrad att framöver beträffande andra, liknande skadeståndskrav inta en annan hållning för det fall rättsläget alltjämt är osäkert eller omständigheterna ger anledning till en annan bedömning.

SG bör tillerkännas ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här. Den begärda ersättningen är skälig och godtas.