JK 7218-07-41

Ersättning för lidande

MK har uppskattat sitt lidande i enlighet med de principer som har utvecklats hos Justitiekanslern och som har kommit till uttryck i ärendet beträffande JR. Han har vidare angett bl.a. följande. Under intagningstiden kunde han inte veta när den rättspsykiatriska vården skulle upphöra eftersom hans ärende omprövades kontinuerligt utan bestämd frigivningsdag. Sista omprövningen skedde den 21 maj 2007. Osäkerheten om längden av intagningen påverkade honom negativt och bidrog till ett ökat lidande. Han upplevde sig som trakasserad av övriga intagna på grund av domen. Under vårdvistelsen uppvisade han inga tendenser till pedofili. Det brott som han dömdes för väckte uppmärksamhet i det lilla samhälle där han var bosatt. Brottet uppfattades som oerhört negativt och värdeladdat i allmänhetens ögon. Han pekades ut som pedofil. 

Inledningsvis vill jag kort redogöra för den praxis som tillämpas beträffande lidandeersättning. 

I förarbetena till frihetsberövandelagen anges att det i huvudsak ska göras en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall. Bland de omständigheter som är av särskild betydelse märks ett frihetsberövandes varaktighet. Ju längre tid ett frihetsberövande har varat desto större är typiskt sett lidandet. Även grunden för frihetsberövandet är av betydelse. Ytterligare en omständighet som kan vägas in är vilken uppmärksamhet ett frihetsberövande har väckt (prop. 1997/98:105 s. 56 f.). 

För att försöka behandla likartade fall lika har Justitiekanslern ställt upp vissa beloppsmässiga riktlinjer. Som utgångspunkt för vad som kan betraktas som en skälig ersättning utgår Justitiekanslern från ett normalbelopp. Detta normalbelopp baseras på den bedömning av skälig normalersättning som Högsta domstolen har gjort i rättsfallet NJA 1990 s. 808. Efter justeringar på grund av förändringar i penningvärdet är det av Justitiekanslern tillämpade normalbeloppet för närvarande 20 000 kr för den första månaden och därefter ytterligare 15 000 kr per månad. I detta sammanhang kan nämnas att Svea hovrätt bl.a. i en dom från 1998 (avd. 5, dom den 14 oktober 1998 i mål nr T 1242-97) har godtagit de ersättningsnivåer som Justitiekanslern använder i sin skadereglering och som följer av Högsta domstolens nyssnämnda avgörande. 

Det kan också nämnas att det i förarbetena konstaterades att det tedde sig naturligt att Justitiekanslern skulle tillämpa motsvarande riktlinjer som hade tillämpats enligt den tidigare lag som reglerade ersättning till frihetsberövade (lagen [1974:515] om ersättning vid frihetsinskränkning), se a. prop. s. 57. 

I Justitiekanslerns praxis har det under senare år förekommit relativt få ärenden som rör långa frihetsberövanden. Fem ärenden på senare tid har rört förhållandevis långa fängelsestraff. I ett av ärendena hade en man dömts för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättssak till fängelse tre år och sex månader. Sedan han avtjänat två tredjedelar av straffet, dvs. två år och fyra månader, och villkorligt frigivits frikändes han efter resning. Mannen fick ersättning för lidande under själva frihetsberövandet och för prövotiden under ett år efter den villkorliga frigivningen med sammanlagt 1 200 000 kr (dnr 2093-97-41). I beslutet angavs som skäl för en högre ersättning att frihetsberövandet föranleddes av misstankar om allvarliga och chikanerande brott mot en nära anhörig samt att mannen dömdes till och tvingades verkställa ett långt fängelsestraff. Vidare beaktades den långa häktningstiden samt den särskilda oro mannen måste ha känt för hur frihetsberövandet skulle påverka hans familjeliv, övriga sociala kontakter och möjligheter att skaffa sig inkomster. Det konstaterades också att omständigheterna även i övrigt var sådana att lidandet i hans fall fick anses ha varit särskilt påtagligt. 

Justitiekanslern beslutade den 11 december 2002 om ersättning till en man, YA, som hade varit frihetsberövad cirka 2 år och 3 månader (dnr 2777-01-41). Han var misstänkt för mord och frikändes efter resning. Justitiekanslern hänvisade i beslutet till omständigheterna i det nyssnämnda ärendet och konstaterade bl.a. följande.

”De skäl för en förhöjd ersättning som fanns i nyssnämnda ärende får anses föreligga även i YA:s fall. Det brott som YA misstänktes för var dock inte riktat mot en anhörig. Därtill kommer emellertid att YA har varit misstänkt för ett synnerligen allvarligt brott, ett brutalt beställningsmord. Han har dömts av såväl tingsrätt som hovrätt till lagens strängaste straff. Hans situation måste ha tett sig hopplös och mycket dyster sedan domen vunnit laga kraft. YA kunde förmodas ha en mycket lång fängelsevistelse framför sig – med nuvarande benådningspraxis en faktisk verkställighetstid om minst 12 år. 

Det måste också beaktas att YA vid frihetsberövandet hade ett litet barn som var nio månader. Under häktestiden föddes ytterligare ett barn. Frihetsberövandet har alltså rent faktiskt inneburit att han har hindrats från att ha en vardaglig kontakt med sina små barn. Hans möjligheter att bidra till familjens försörjning har självfallet varit obefintliga.” 

YA tillerkändes ersättning för lidande med sammanlagt 1 600 000 kr. Sedan han väckt talan mot staten förordnade Norrtälje tingsrätt i en dom den 30 juni 2006 att staten skulle betala ytterligare 830 000 kr i ersättning för lidande. 

Vidare beslutade Justitiekanslern den 21 januari 2003 om ersättning till en man, JR, som hade varit frihetsberövad under drygt åtta år misstänkt för mord (dnr 1993-02-41). JR frikändes efter resning. Justitiekanslern tillerkände honom ersättning för lidande med sammanlagt 7 000 000 kr. Härefter väckte JR talan mot staten och begärde ytterligare ersättning för lidande. I en dom den 17 september 2004 förordnade Svea hovrätt att staten skulle utge ersättning med ytterligare 2 000 000 kr för lidande. I domskälen uttalade hovrätten bl.a. följande. 

”I förevarande fall är framför allt av betydelse att det frihetsberövande som JR har varit underkastad har pågått under mycket lång tid, drygt åtta år, och att det avsett misstankar om mycket allvarlig brottslighet. Den långa tiden gör enligt hovrättens uppfattning i sig att lidandet framstår som särskilt svårt. JR har varit avskuren från normal kontakt med sina barn under större delen av deras uppväxt. Detta måste antas ha lett till att han fått svårigheter att på nytt skapa en nära relation till barnen. Av hans egen berättelse i hovrätten framgår vidare att han under frihetsberövandet utsattes för synnerligen svåra psykiska påfrestningar som medförde att han vid två olika tillfällen planerade att ta sitt liv. Utredningen i målet ger också vid handen att lidandet inte heller avklingade utan i stället var särskilt svårt de sista åren då han mådde så dåligt att han var placerad på anstaltens psykavdelning. Han har vidare berättat att han misshandlats och trakasserats av andra intagna. 

Sammantaget är således, som tingsrätten konstaterat, omständigheterna i JR:s fall exceptionella. Fallet saknar helt motsvarighet i tidigare avgjorda ersättningsärenden. Vid bestämmande av den ersättning JR skall tillerkännas kan därför rättsfallet NJA 1990 s. 808 inte tjäna som utgångspunkt. Justitiekanslern har i sitt beslut hänvisat bl.a. till ett fall där han nyligen beslutat om ersättning till en man som hade varit frihetsberövad under drygt två års tid med anledning av misstanke om mord (Justitiekanslerns dnr 2777-01-41). Hovrätten delar Justitiekanslerns uppfattning att viss ledning kan hämtas från det fallet och att JR bör tillerkännas en mycket högre ersättning. Hovrätten menar dock att den förhöjning per tidsenhet som den av Justitiekanslern fastställda ersättningen innebär inte är tillräcklig för att kompensera den skillnad som ter sig motiverad vid en jämförelse mellan de två fallen. Mot denna bakgrund och vid en sammanvägning av omständigheterna i JR:s fall finner hovrätten att ersättningen för lidande skall bestämmas till nio miljoner kronor. Staten skall alltså betala ytterligare två miljoner kronor till JR.” 

Justitiekanslern har också haft att ta ställning till en begäran om ersättning från BL. Han dömdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge till fängelse åtta år. Hovrättens dom vann laga kraft. Efter att resning hade beviljats blev han frikänd. BL var frihetsberövad under drygt 3 år och 2 månader. Justitiekanslern redovisade i sitt beslut den 5 oktober 2005 (dnr 563-05-41) ställningstagandena i de ärenden som jag tidigare har nämnt samt angav bl.a. följande. 

”Flera av de omständigheter som förelåg i de nämnda ärendena finns också i BL:s fall. Sålunda var BL frihetsberövad under en lång tid dömd för allvarlig brottslighet. Domen vann laga kraft. Misstankarna bestod i BL:s fall i att han vid flera tillfällen skulle ha gjort sig skyldig till sexuella övergrepp mot den egna dottern. Vid de tillfällen övergreppen påstods ha skett var flickan mellan sju och tio år. 

Att beakta är vidare att frihetsberövandet rönte uppmärksamhet i medierna på ett sådant sätt att BL kunde pekas ut av en vidare krets personer. Av BL:s redogörelse i skrivelsen hit framgår också att han lidit påtagligt under frihetsberövandet. 

BL har fem barn. Han har angett att han när det gäller de tre yngsta barnen, födda 1995, 1996 respektive 1997, tog aktiv del i deras uppfostran och omsorg. Under frihetsberövandetiden förvägrades han umgänge eller kontakt med barnen. Även om det inte kan läggas kriminalvården till last att han inte fick träffa sina barn, innebar frihetsberövandet rent faktiskt att han under lång tid gick miste om möjligheten att delta i barnens vardag. 

En sammanvägning av de omständigheter som jag nu har nämnt leder till att BL skall tillerkännas ett belopp för lidande som väsentligt avviker från vad som kan anses utgöra en normalersättning. En bedömning skall självfallet göras i detta specifika ärende men samtidigt bör viss ledning hämtas från de tidigare ärenden där beslut har fattats om ersättning för långa frihetsberövanden. 

Det belopp som BL har begärt överstiger det som JR tillerkändes. JR var emellertid frihetsberövad betydligt längre, och hans fall framstår även i övrigt som exceptionellt. JR var sålunda dömd till livstids fängelse för mord och hans lidande under frihetsberövandet var synnerligen stort. Det står helt klart att ett så högt belopp som det begärda inte kan komma i fråga för BL:s del. 

Vid en jämförelse med YA:s fall kan noteras att denne var dömd för ett ännu allvarligare brott – mord – till livstids fängelse men avtjänade ca 2 år och 3 månader mot BL:s dryga 3 år och 2 månader. 

Jag bestämmer efter en samlad bedömning ersättningen för lidande till skäliga 2 000 000 kr.” 

En målskamrat till BL, LL, dömdes också för sexualbrott mot barn till fängelse fem år och sex månader och frikändes efter resning. Han var frihetsberövad lika länge som BL. I ett beslut den 5 oktober 2005 (dnr 934-05-41) tillerkändes han ersättning för lidande med 1 700 000 kr. Justitiekanslern motiverade ersättningsnivån på följande sätt. 

”Det finns en del omständigheter som skiljer sig mellan BL:s fall och LL:s. Jag har redan nämnt att LL dömdes för en mindre omfattande brottslighet och till ett kortare fängelsestraff än BL. LL dömdes för att ha begått allvarliga sexualbrott mot en flicka som vid tiden för de påstådda övergreppen var mellan åtta och tio år. Brott av en sådan karaktär är i allmänhetens ögon särskilt defamerande. Det får dock anses än mer defamerande att bli misstänkt för sexualbrott mot sitt eget minderåriga barn. BL:s lidande på grund av brottsmisstanken får således antas ha varit större. Vid bestämmandet av ersättning för BL har också beaktats att han gick miste om kontakten med tre minderåriga barn under frihetsberövandet. 

Jag finner vid en sammanvägning av omständigheterna att ersättning för lidande till LL bör bestämmas till ett lägre belopp än det som utgick till BL. Jag bestämmer ersättningen till 1 700 000 kr.” 

MK:s fall är sådant att omständigheterna kan jämföras med dem som förelåg i de ärenden som jag har redovisat. Han var frihetsberövad under en mycket lång tid dömd för allvarlig brottslighet. Det misstänkta brottet var riktat mot hans tidigare sambos minderåriga dotter. När övergreppen påstods ha skett var flickan mellan sex och åtta år. 

I förarbetena finns det inte något uttalande som närmare tar sikte på hur man bör värdera lidande till följd av rättspsykiatrisk vård. Det nämns dock att det bortsett från de förhållanden som rör den skadelidandes person kan finnas skäl att ta hänsyn till formerna kring frihetsinskränkningen, t.ex. om grunderna för ingripandet är ett påstått brott eller ett påstått vårdbehov (prop. 1974:97 s. 75). Konstateras kan i MK:s fall att han dömdes till en påföljd som inte var tidsbestämd. De omprövningar som skedde ledde inte till att han blev utskriven. Av de domar från Länsrätten i Västmanlands län som MK har gett in framgår att han i vart fall i slutet av frihetsberövandetiden fick permissioner. Det går dock inte att utläsa att någon utskrivning var nära förestående. Självfallet går det inte att med någon precision vikta ett livstidsstraff mot en påföljd avseende rättspsykiatrisk vård. Men det torde stå klart att det inte för en livstidsdömd skulle ha varit aktuellt med de relativt generösa permissioner som MK fick. Det kan inte heller bortses från att MK under frihetsberövandetiden fick vård för sin sjukdom. Sammantaget anser jag inte att lidandet i MK:s fall till följd av påföljden som sådan går att likställa med YA:s och JR:s lidande. 

Det som skiljer detta från JR:s och YA:s fall är också att MK dömdes för ett inte fullt så allvarligt brott. Det bör också vägas in att MK:s familjesituation inte var densamma. Både JR och YA hade minderåriga barn som de inte kunde ha en vardaglig kontakt med. Även BL hade en sådan familjesituation. Det har inte visats att frihetsberövandet gällande MK ledde till några omfattande skriverier även om det får antas att det föranledde viss publicitet. Vidare bör beaktas att när det gällde JR var det påvisat att hans lidande under frihetsberövandetiden var synnerligen stort. 

Jag anser att det inte kan komma i fråga att utge ersättning till MK på samma nivå som till YA och JR. Även om omständigheterna inte är helt likartade kan vissa paralleller dras med BL:s fall. Att påföljden var tidsobestämd talar dock för en något högre ersättning. Å andra sidan var det i BL:s fall större massmedial uppmärksamhet och mer omfattande brottslighet riktad mot ett eget barn. Till detta ska läggas att familjeförhållandena är olika. Sammanfattningsvis finner jag att ersättning till MK bör utgå med utgångspunkt från den ersättning som tillerkändes BL. Ersättningen bör då bestämmas till skäliga 4 200 000 kr. Ytterligare 4 000 000 kr ska därför betalas ut till MK. 

Ränta

MK har yrkat ränta på ersättningen. På fordringar som avser skadestånd utgår enligt 4 § tredje stycket räntelagen (1975:635) ränta på förfallet belopp från den dag som infaller trettio dagar efter det att krav på ersättning har framställts. Trettiodagarsfristen räknas från den dag borgenären har avlämnat eller avsänt sitt krav (se prop. 1975:102 s. 122 f.). 

Ansökan om ersättning är daterad den 17 oktober 2007. Ränta ska därmed utgå från den 16 november 2007 till dess betalning sker, varvid ska beaktas att 200 000 kr betalades ut efter beslutet den 11 december 2007. 

Ombudskostnader

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.