JK 2777-01-41

Bakgrund

Den 9 juli 1998 mördades en person på puben Broder Tuck i Stockholm. YA och en annan person dömdes den 26 maj 1999 av Stockholms tingsrätt för mordet till fängelse på livstid. Domen fastställdes av Svea hovrätt den 13 augusti 1999. Högsta domstolen beslutade den 4 oktober 1999 att inte meddela prövningstillstånd. 

Genom ett beslut den 22 december 2000 beviljade Högsta domstolen YA resning i målet och förordnade att målet mot honom på nytt skulle tas upp av hovrätten. Svea hovrätt ogillade åtalet i en dom den 18 maj 2001. 

YA har varit frihetsberövad med anledning av misstanken om brottet och sedermera på grund av den lagakraftvunna domen under tiden den 9 februari 1999 - 18 maj 2001, dvs. cirka 2 år och 3 månader. 

Anspråket

YA har begärt ersättning dels med stöd av lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen), dels med stöd av 1 kap. 3 § och 3 kap. 2 §skadeståndslagen (1972:207). 

YA har begärt ersättning för lidande med 10 000 000 kr. Han har vidare begärt ersättning för förlorad arbetsförtjänst med i vart fall 25 000 kr per månad under 1999, 27 500 kr per månad under 2000 och 30 000 kr per månad under 2001. Vidare har han begärt ersättning för förlorad arbetsförtjänst för tiden efter frihetsberövandet. Han har även begärt ersättning för ombudskostnader med 62 500 kr. 

YA har som grund för sin begäran om ersättning med stöd av skadeståndslagens bestämmelser anfört följande. 

"Staten har vållat personskada och ren förmögenhetsskada genom fel och försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. 

De fel och försummelser som avses är polismyndighetens, åklagarmyndighetens, domstols och kriminalvårdens åtgöranden i skilda avseenden. 

Samtliga fel åberopas var för sig vållande skada. Emellertid åberopas även allmänna principer om kumulerade fel vid myndighetsutövning av olika myndigheter. 

De fel som avses är

- åsidosättande av författningsföreskrift,

- rättstillämpningsfel,

- bevisvärderingsfel,

- fel vid skönsmässig bedömning,

- underlåtenhet att hindra skada,

- fel vid kontrollverksamhet,

- överträdelse av konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna,

- fel p.g.a. bristande utredning,

- vilseledande skadegörande uttalanden samt

- annat av rättsordningen icke sanktionerat skadegörande handlande. 

Staten har p.g.a. brott mot de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ådagalagt brott mot den personliga friheten och skall med stöd av skadeståndslagen 1 kap. 3 § ersätta uppkommen personskada." 

Beträffande grundernas förhållande till varandra har YA uppgivit att grunderna delvis faller i varandra och att staten kan vara ersättningsskyldig på flera grunder samtidigt. Vidare har han angett att i första hand åberopas ersättning enligt frihetsberövandelagen, och övriga grunder i valfri ordning, om inte frihetsberövandelagen lagligen kan tillämpas avseende alla skador. 

Justitiekanslern har den 26 oktober 2001 beslutat att förskottsvis betala ut ersättning med 400 000 kr för lidande. 

Utredningen här

Yttranden har hämtats in från Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen. Myndigheterna har var för sin del ansett att ersättning enligt skadeståndslagens bestämmelser inte bör utgå. 

YA har bemött vad som framförts i yttrandena. 

Justitiekanslern har tagit del av Svea hovrätts, avd. 8, dom den 18 maj 2001 (mål nr B 9032-00), Stockholms tingsrätts, avd. 13, dom den 26 maj 1999 (mål nr B 889-99) och Svea hovrätts, avd. 3, dom den 13 augusti 1999 (mål nr B 4447-99). Vidare har Högsta domstolens beslut den 22 december 2000 (mål nr Ö 2552-00) i resningsärendet gåtts igenom. 

Allmänt om förhållandet mellan skadeståndslagen och frihetsberövandelagen

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan skadestånd också utgå för ideell skada som någon drabbas av till följd av att han blivit utsatt för vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Vad som nu har sagts gäller enligt skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002. I sak motsvarande regler gäller numera enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen. För att de angivna bestämmelserna i skadeståndslagen skall leda till ansvar för staten krävs således att det kan påvisas att fel eller försummelse förekommit vid myndighetsutövningen. 

Reglerna i frihetsberövandelagen bygger på att ersättningsansvaret för staten är strikt, dvs. det fordras inte att något fel eller någon försummelse har förekommit. 

Bortsett från att förutsättningarna för att skadestånd skall kunna utgå således skiljer sig åt mellan de bägge lagarna, föreligger ytterligare en skillnad när det gäller vilka skador som är ersättningsgilla. Enligt frihetsberövandelagen lämnas ersättning för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Enligt den allmänna bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen lämnas ersättning för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. En jämförelse mellan bestämmelserna visar således att ersättning enligt frihetsberövandelagen inte lämnas för person- och sakskador medan den allmänna regeln i skadeståndslagen inte ger grund för ersättning för lidande. För att ersättning för lidande i ett fall som det förevarande skall kunna utgå, vid sidan av frihetsberövandelagen, krävs att bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen är tillämplig. 

Frågan hur man skall behandla den situationen att en person begär skadestånd såväl enligt den allmänna bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen som enligt frihetsberövandelagen har behandlats bl.a. i förarbetena till den sistnämnda lagen. Där sägs bl.a. att den skadelidande borde kunna välja mellan att åberopa lagarna men att han självfallet måste hålla sig till det ena eller andra systemet i dess helhet, inte komplettera det ena regelkomplexet med föreskrifter ur det andra. Väljer den skadelidande att åberopa skadeståndslagen har han att visa att skadan orsakats av fel eller försummelse (jfr prop. 1974:97 s. 47, 141 f. och 148). I litteraturen har ansetts att dessa uttalanden inte hindrar att den skadelidande, när skadeståndet någon gång är begränsat enligt frihetsberövandelagen, yrkar ytterligare ersättning på grundval av vållande som medför ansvar enligt skadeståndslagen (se Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, s. 171). 

YA har begärt att hans krav i första hand skall prövas enligt frihetsberövandelagens bestämmelser. Först i den mån YA:s yrkanden inte täcks av bestämmelser i frihetsberövandelagen blir det aktuellt att pröva om förutsättningar för ytterligare ersättning med stöd av i första hand 3 kap. 2 § skadeståndslagen föreligger. 

Ersättning med stöd av frihetsberövandelagen

Av 4 § frihetsberövandelagen följer att den som har avtjänat ett fängelsestraff har rätt till ersättning, om det efter anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom. Eftersom YA efter resning har blivit frikänd genom en numera lagakraftvunnen dom är han berättigad till ersättning med stöd av frihetsberövandelagens bestämmelser. 

Endast skador som har vållats genom själva frihetsberövandet kan ersättas. Utanför det ersättningsgilla området faller därmed skador som har vållats genom brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. 

Ersättning för lidande

Jag vill till en början kort redogöra för den praxis som tillämpas beträffande lidandeersättning. 

I förarbetena till frihetsberövandelagen anges att det i huvudsak skall göras en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall. Bland de omständigheter som är av särskild betydelse märks ett frihetsberövandes varaktighet. Ju längre tid ett frihetsberövande har varat desto större är typiskt sett lidandet. Även grunden för frihetsberövandet är av betydelse. Ytterligare en omständighet som kan vägas in är vilken uppmärksamhet ett frihetsberövande har väckt (prop. 1997/98:105 s. 56 f.). 

För att försöka behandla likartade fall lika har Justitiekanslern ställt upp vissa beloppsmässiga riktlinjer. Som utgångspunkt för vad som kan betraktas som en skälig ersättning utgår Justitiekanslern från ett normalbelopp. Detta normalbelopp baseras på den bedömning av skälig normalersättning som Högsta domstolen har gjort i rättsfallet NJA 1990 s. 808. Efter justeringar på grund av förändringar i penningvärdet är det av Justitiekanslern tillämpade normalbeloppet för närvarande 20 000 kr för den första månaden och därefter ytterligare 15 000 kr per månad. I detta sammanhang kan nämnas att Svea hovrätt bl.a. i en dom från 1998 (avd. 5, dom den 14 oktober 1998 i mål nr T 1242-97) godtagit de ersättningsnivåer som Justitiekanslern använder i sin skadereglering och som följer av Högsta domstolens nyssnämnda avgörande. 

Det kan också nämnas att det i förarbetena konstaterades att det tedde sig naturligt att Justitiekanslern skulle tillämpa motsvarande riktlinjer som hade tillämpats enligt den tidigare lag som reglerade ersättning till frihetsberövade (lagen [1974:515] om ersättning vid frihetsinskränkning), se a. prop. s. 57. 

I YA:s fall finns det självfallet flera faktorer som gör att en högre ersättning än den som utgår i ett normalfall skall utges. 

I Justitiekanslerns praxis har under senare år förekommit få ärenden som rör långa frihetsberövanden. Ett ärende finns som tidsmässigt kan jämföras med detta. En man dömdes för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättssak till fängelse tre år och sex månader. Sedan han avtjänat två tredjedelar av straffet, dvs. 2 år och fyra månader, och försatts på fri fot frikändes han efter resning. Mannen fick ersättning för lidande under själva frihetsberövandet och för prövotiden under ett år efter den villkorliga frigivningen med sammanlagt 1 200 000 kr (dnr 2093-97-41). Som skäl för förhöjd ersättning angav Justitiekanslern följande. 

"Det bör dock samtidigt beaktas att frihetsberövandet föranleddes av misstanke om allvarliga och chikanerande brott mot en nära anhörig och att S dömdes till och tvingades verkställa ett långt fängelsestraff. Vidare bör beaktas att S var häktad under lång tid samt den särskilda oro han måste ha känt för hur frihetsberövandet skulle påverka hans familjeliv, övriga sociala kontakter och möjligheter att skaffa sig inkomster. Omständigheterna är även i övrigt sådana att lidandet i S:s fall får anses ha varit särskilt påtagligt." 

De skäl för en förhöjd ersättning som fanns i nyssnämnda ärende får anses föreligga även i YA:s fall. Det brott som YA misstänktes för var dock inte riktat mot en anhörig. Därtill kommer emellertid att YA har varit misstänkt för ett synnerligen allvarligt brott, ett brutalt beställningsmord. Han har dömts av såväl tingsrätt som hovrätt till lagens strängaste straff. Hans situation måste ha tett sig hopplös och mycket dyster sedan domen vunnit laga kraft. YA kunde förmodas ha en mycket lång fängelsevistelse framför sig - med nuvarande benådningspraxis en faktisk verkställighetstid om minst 12 år. 

Det måste också beaktas att YA vid frihetsberövandet hade ett litet barn som var nio månader. Under häktestiden föddes ytterligare ett barn. Frihetsberövandet har alltså rent faktiskt inneburit att han har hindrats från att ha en vardaglig kontakt med sina små barn. Hans möjligheter att bidra till familjens försörjning har självfallet varit obefintliga. 

Sammantaget är omständigheterna sådana att lidandet får bedömas ha varit oerhört stort. En skälig ersättning för lidandet är 1 600 000 kr. Ytterligare 1 200 000 kr skall alltså betalas ut till YA för lidande. 

Förlorad arbetsförtjänst

Ersättning med stöd av frihetsberövandelagen kan utges i första hand för den inkomstförlust som är en direkt följd av att den frihetsberövade inte kan utföra sitt arbete under den tid som han är berövad friheten. Därutöver kan ersättning i vissa speciella fall och i skälig omfattning utgå även för inkomstförlust som hänför sig till viss tid efter frihetsberövandet, t.ex. under den tid som kan visa sig behövas för att en tidigare frihetsberövad som mist sin anställning på grund av frihetsberövandet skall kunna söka ett nytt arbete. 

YA har rätt till ersättning under frihetsberövandetiden. Han har uppgett att hans månadslön vid gripandet var cirka 25 000 kr brutto. Beträffande sina inkomster har han angett följande. 

"Han har inte erhållit de inkomstuppgifter som man normalt får varje år av arbetsgivaren. Detta beror bl.a. på att en del av inkomsterna var "svart" vilket är vanligt förekommande i taxibranschen. Skattemyndigheterna brukar vid skönstaxering inhämta körjournaler via t.ex. Taxi Stockholm. Bilägger sådant utdrag för september 1998, ett halvår före gripandet. Bilaga 2 (här utesluten; JK:s anm.). Jag hänvisar till markerade avsnitt. YA har under september 1998 använt två bilar med en totalsumma om (30 993 + 23 386) 54 379 kr inkört belopp. En taxichaufför brukar enligt skattemyndighetens och branschens schablon få en lön om 37 - 42 % av inkört belopp. Inkört belopp under september 1998 var 54 379 kr exkl. moms. Tillämpas schablonen 40 % ger det en inkomst på 21 752 kr före skatt. Härutöver körde YA även budbil vilket inte framgår av Taxi Stockholms rapport. Den lönen var helt "svart"." 

Under ärendets handläggning har upplysningar inhämtats från skattemyndigheten om YA:s inkomstförhållanden. Av dessa upplysningar framgår att YA:s taxerade inkomst för inkomståren 1997 - 1999 var 122 900 kr, 87 400 kr respektive 12 500 kr. 

Det kan inte komma i fråga att av statliga medel ersätta vad YA har gått miste om vid sidan av den ordinarie taxerade inkomsten. Jag anser inte att YA har kunnat visa att hans ordinarie inkomster före frihetsberövandet har uppgått till de belopp som han har uppgett. Till grund för bedömningen bör därför läggas de taxerade inkomsterna. Den ungefärliga månadsinkomst som kan utläsas med stöd av den taxerade inkomsten bör dock uppräknas något med tanke på presumtiva löneökningar. Jag är därför beredd att ersätta YA med 14 000 kr per månad, dvs. med sammanlagt (27,5 månader x 14 000 kr =) 385 000 kr. 

Efter frigivningen har YA varit sjuk. Som jag har nämnt ersätts personskador inte enligt frihetsberövandelagen. En fysisk eller psykisk sjukdom som har orsakats av ett frihetsberövande är att bedöma som en personskada. YA kan alltså inte ersättas för den personskada som han har drabbats av efter frihetsberövandet. 

Ersättning med stöd av skadeståndslagen

Utgångspunkter för bedömningen 

Utgångspunkter för bedömningen

Vad Justitiekanslern har att pröva är frågan om de aktuella myndigheternas bedömningar kan anses felaktiga på ett sådant sätt att staten bär ett skadeståndsansvar. Det bör här påpekas att när det gäller frågor om bl.a. bevisvärdering och rättstillämpning är det inte tillräckligt för skadeståndsansvar att en myndighet har gjort en bedömning som kan ifrågasättas. Vid exempelvis rättstillämpning finns det inte sällan utrymme för olika bedömningar eller beslut vilka måste anses riktiga, åtminstone i den meningen att det inte kan påstås att fel eller försummelse har förekommit. Vid oriktig rättstillämpning krävs det därför en mer påtaglig felbedömning för att oaktsamhet skall anses föreligga, jfr bl.a. NJA 1994 s. 654. 

I det sagda ligger att det faktum att YA blev frikänd efter resning inte i sig är tillräckligt för att staten skall bära ett skadeståndsansvar. 

Det bör också framhållas att det är YA som måste styrka sitt påstående om fel och försummelse samt att det finns ett adekvat orsakssamband mellan felet och den påstådda skadan. 

Har polismyndigheten, åklagarmyndigheten, domstolarna respektive kriminalvården handlat på ett sådant sätt att staten har ådragit sig ett skadeståndsansvar? 

Har polismyndigheten, åklagarmyndigheten, domstolarna respektive kriminalvården handlat på ett sådant sätt att staten har ådragit sig ett skadeståndsansvar?

YA har gjort gällande att myndigheterna på en rad sätt har gjort sig skyldiga till fel under handläggningen. Dessa fel skulle, enligt honom, sedda var för sig eller kumulerade medföra att staten skulle vara skadeståndsskyldig mot honom. 

Jag har förutom att granska domarna i målet hämtat in yttranden från Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Kriminalvårdsstyrelsen. Vidare har jag tagit del av den utredning som har fogats till dessa yttranden. 

Jag kommer i det följande inte att kommentera varje påstående från YA:s sida om felaktigheter i handläggningen. Mina överväganden är av mer övergripande natur. 

Vid tingsrätten pågick huvudförhandlingen i brottmålet under fem dagar varvid en omfattande skriftlig och muntlig bevisning gicks igenom. Även i hovrätten förebringades en omfattande bevisning. Efter grundliga prövningar av målet fälldes YA till ansvar av en enig tingsrätt respektive en enig hovrätt under år 1999. Mot den bakgrunden anser jag att det får anses stå klart att bedömningarna i fråga om anhållande och åtals väckande inte kan anses felaktiga. 

När det gäller bevisningen är det givetvis så att det i ljuset av den friande domen kan sättas i fråga om inte exempelvis vittnet JA borde ha åberopats redan i tingsrätten. Jag kan emellertid konstatera att bevisvärdet av en viss vittnesutsaga är en grannlaga uppgift att ta ställning till. Som Riksåklagaren angett i sin skrivelse till Högsta domstolen med anledning av YA:s resningsansökan lämnades sinsemellan oförenliga uppgifter i förhören under förundersökningen. Vidare kan jag konstatera att YA via sitt ombud inte fann anledning att själv påkalla vittnesförhör. Bedömningen att vittnesförhöret inte var påkallat har alltså delats av YA. Jag kan mot bakgrund av vad som framkommit inte anse att det har påvisats att något skadeståndsgrundande fel har begåtts i denna del. 

YA:s kritik mot polisen gäller främst att polismän på ett otillbörligt sätt skulle ha påverkat ett huvudvittne i målet. Under utredningen här har dialogförhören i dessa delar gåtts igenom. YA gör vidare gällande att polisen även i en rad andra avseenden brustit i sin utredning av det brott som han åtalats för. Jag har också tagit del av vad polismyndigheten yttrat till Rikspolisstyrelsen. Jag delar Rikspolisstyrelsens bedömning att YA inte har styrkt sitt påstående om fel och försummelse från polisens sida. 

Jag kan slutligen inte finna att YA har styrkt att domstolarna eller kriminalvården gjort sig skyldiga till något culpöst förfarande. 

Sammanfattningsvis kan jag inte finna att YA är berättigad till ersättning med stöd av skadeståndslagens bestämmelser. Hans begäran om ersättning på denna grund skall alltså avslås. 

Ombudskostnader

Enligt 14 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten får Justitiekanslern besluta om ersättning av allmänna medel för biträde och för utredning i ett ärende som handläggs enligt förordningen i den utsträckning kostnaden inte skall betalas av staten enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Ersättning till ombud som biträder sökanden i ärenden om ersättning enligt frihetsinskränkningslagen respektive skadeståndslagen beslutas med stöd av den bestämmelsen. 

Jag har funnit att det ersättningsanspråk som framställts enligt skadeståndslagen skall avslås. YA:s skrivelser hit innehåller till stor del argumentering i fråga om rätten till sådan ersättning. I enlighet med de grunder som enligt rättegångsbalken gäller för rättegångskostnadernas fördelning i domstol utger inte heller Justitiekanslern ersättning för ombudskostnaderna i den del där anspråket underkänns. YA skall således endast ersättas för de ombudskostnader som kan anses hänförliga till anspråket i den del det stöds på frihetsberövandelagen. 

Även här gäller den i 18 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken fastlagda principen att kostnaderna skall ha varit skäligen påkallade för tillvaratagande av partens rätt. Bedömningen av i vilken omfattning ersättning av allmänna medel bör tillerkännas sökanden för ombudskostnader påverkas av att staten bär ett strikt ansvar för skador som skall ersättas enligt frihetsberövandelagen. I ärenden av okomplicerat slag brukar tidsåtgången för ett ombud uppgå till högst ett par timmar. Längre arbetstid än två - tre timmar godtas endast i undantagsfall. 

Mot bakgrund av omständigheterna i detta ärende bör en betydligt högre ersättning ges ut. Ersättningen för ombudskostnader bör med hänsyn till det aktuella ärendets art och omfattning begränsas till ersättning för cirka femton timmars arbete enligt den timkostnadsnorm som tillämpas för offentliga försvarare. Ersättning skall sålunda utges med (15 x 1 162 kr ) 17 500 kr.