JK 8023-17-4.3

Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av beslut respektive verkställighet gällande säkerhetsåtgärd

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår samtliga ersättningsanspråk.

Ärendet

Bakgrund

Bolaget BB bedrev tidigare bemanningsverksamhet som franchisetagare hos bolaget AA. BB ägdes av CC, som också var ställföreträdare för bolaget. Franchiseavtalet sades upp av AA den 1 mars 2017. Därefter startade BB upp en egen verksamhet i Dalarna som konkurrerade med AA:s verksamhet.

AA gav den 31 mars 2017 in en ansökan till Falu tingsrätt med rubriken ”Ansökan om interimistiska säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. rättegångsbalken samt lag om skydd för företagshemligheter”. I ansökan gjordes det gällande att BB och CC hade angripit AA:s företagshemligheter. Med företagshemligheter avsågs enligt ansökan information och uppgifter över hur AA bedrev sin verksamhet, inklusive uppgifter om prissättning, franchiseavtal, franchisetagare, veteraner, omsättningsnivåer, lönenivåer, marknadsföringsstrategier, marknadsföringsmaterial, affärsutvecklingskoncept, kundregister och företagsorganisation m.m. AA yrkade, såvitt nu är aktuellt, att tingsrätten skulle besluta att samtliga exemplar av företagshemligheterna som innehades av BB och CC skulle omhändertas av Kronofogdemyndigheten med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken och 14 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter (FHL).

Genom ett beslut den 5 april 2017 biföll tingsrätten AA:s ansökan och förordnade att samtliga exemplar av AA:s företagshemligheter som BB och CC innehade på datamedia i någon form samt utskrifter och papperskopior av företagshemligheterna skulle omhändertas av Kronofogdemyndigheten. Beslutet meddelades utan att BB och CC dessförinnan fått tillfälle att yttra sig.

Tingsrätten beslutade även interimistiskt att vid vite förbjuda BB och CC att på vissa orter i Dalarna direkt eller indirekt vara involverade i verksamhet som utgjorde konkurrens med AA samt att utnyttja eller röja AA:s företagshemligheter. Tingsrättens vitesförbud är dock inte föremål för de skadeståndsanspråk som prövas genom detta beslut. BB:s och CC:s skadeståndsanspråk med anledning av vitesförbuden har prövats av Justitiekanslern i ett annat ärende (dnr 8388-17-4.3).

Kronofogdemyndigheten verkställde tingsrättens beslut om omhändertagande av företagshemligheter vid en förrättning den 7 april 2017 på en adress där såväl BB som bolaget FF hade sina verksamhetslokaler. Vid genomsökning av CC:s arbetsrum påträffade och omhändertog Kronofogdemyndigheten marknadsföringsmaterial och visitkort med AA:s logga. Vid genomsökning av CC:s dator påträffades datafiler som kopierades till en extern hårddisk och därefter raderades från datorn. Vidare omhändertog Kronofogdemyndigheten visst pappersmaterial och några datafiler i en dator som påträffades i BB:s lokaler.

Samma dag genomförde Kronofogdemyndigheten en förrättning i CC:s bostad. Under förrättningen genomsöktes en telefon och en surfplatta som tillhörde CC, en telefon och en surfplatta som tillhörde hans sambo DD samt en dator som tillhörde sonen EE. Några handlingar som ansågs utgöra AA:s företagshemligheter påträffades inte.

I början av augusti 2017 inkom BB och CC till tingsrätten med en begäran om att tingsrätten skulle förklara att den beslutade säkerhetsåtgärden hade förfallit och underrätta Kronofogdemyndigheten om detta. De framställde även krav direkt till Kronofogdemyndigheten om att den egendom som omhändertagits skulle återlämnas. Som skäl för framställningarna anförde BB och CC att åtgärden enligt 15 kap. 7 § rättegångsbalken skulle återgå eftersom AA inte hade väckt talan i saken inom en månad från tingsrättens beslut den 5 april 2017.

Tingsrätten beredde AA tillfälle att yttra sig över BB:s och CC:s begäran. AA motsatte sig en återgång av säkerhetsåtgärden och anförde att talan i saken hade väckts genom att AA den 5 maj 2017 hade påkallat skiljeförfarande. Genom ett beslut den 10 augusti 2017 uttalade tingsrätten att AA genom att ha påkallat skiljeförfarande hade väckt talan i rätt tid och att beslutet om säkerhetsåtgärd därför inte skulle ändras.

Tingsrätten beslutade den 14 augusti 2017 att lämna en förnyad begäran från BB och CC utan åtgärd. Tingsrätten hänvisade bl.a. till att det fortfarande fanns möjlighet att överklaga tingsrättens beslut den 10 augusti 2017.

Kronofogdemyndigheten avslog den 16 augusti 2017 BB:s och CC:s begäran om att den omhändertagna egendomen skulle återlämnas. Kronofogdemyndigheten anförde att det inte ålåg myndigheten att pröva om AA genom att ha påkallat skiljeförfarandet hade väckt talan avseende den sak som säkerhetsåtgärden avsåg. Kronofogdemyndigheten bedömde vidare att det omhändertagna materialet inte skulle lämnas ut eftersom beslutet om säkerhetsåtgärd inte hade upphävts.

Efter överklagande av BB och CC upphävde Svea hovrätt den 4 september 2017 tingsrättens beslut från den 10 augusti 2017. Hovrätten förklarade att säkerhetsåtgärden enligt tingsrättens beslut den 5 april 2017 hade förfallit. I skälen uttalade hovrätten att AA hade haft att väcka talan i saken – dvs. en sådan talan som avses i 14 § FHL – inom en månad från beslutet om säkerhetsåtgärd. Hovrätten konstaterade att en talan enligt 14 § FHL kan föras endast i domstol och att det därmed saknade betydelse att AA hade påkallat ett skiljeförfarande. Eftersom AA inte hade väckt talan inom den tid som anges i 15 kap. 7 § rättegångsbalken innebar det enligt hovrätten att den säkerhetsåtgärd som tingsrätten beslutat om hade förfallit.

Kronofogdemyndigheten underrättade den 14 september 2017 BB och CC om att den omhändertagna egendomen kunde avhämtas. Egendomen återlämnades den 4 oktober 2017.

Anspråken m.m.

Sökandena har begärt att staten ska tillerkänna dem ideellt skadestånd; BB och CC med 250 000 kr vardera, DD med 200 000 kr, EE med 75 000 kr och FF med 100 000 kr. Sökandena har begärt ränta på beloppen. BB och CC har också begärt ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här med 56 875 kr respektive 45 500 kr.

Till stöd för anspråken har sökandena anfört i huvudsak följande.

Tingsrättens beslut om säkerhetsåtgärd den 5 april 2017 har varit felaktigt med hänsyn bl.a. till att beslutet omfattat uppgifter som inte kunnat utgöra företagshemligheter enligt FHL, att det inte funnits sannolika skäl för att BB och CC angripit AA:s företagshemligheter, att det inte förelegat fara i dröjsmål, att beslutet inte varit proportionerligt och att en säkerhetsåtgärd av det aktuella slaget överhuvudtaget inte varit möjlig att meddela med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Det har saknats lagstöd även för de verkställighetsåtgärder som Kronofogdemyndigheten har vidtagit. Det har inte varit fråga om ett sådant omhändertagande av vissa föremål eller handlingar innehållande vissa angripna företagshemligheter som kan ske enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken och 14 § FHL till säkerställande av verkställighet av en framtida dom. Kronofogdemyndighetens åtgärder har i stället utgjort regelrätta intrångsundersökningar vid vilka myndigheten har sökt efter bevisning om eventuella angrepp på AA:s företagshemligheter. Inte heller omhändertagandet av bolagshandlingar eller raderandet av datafiler tillhöriga BB och FF har kunnat ske med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken och 14 § FHL.

Kronofogdemyndigheten har utan lagstöd kvarhållit BB:s och CC:s egendom. Av 15 kap. 7 § rättegångsbalken följer att säkerhetsåtgärden skulle gå åter den 6 maj 2017, eftersom det då hade förflutit en månad från tingsrättens beslut utan att AA väckt talan i saken. Det har ålegat Kronofogdemyndigheten att självständigt bedöma om förutsättningar att kvarhålla egendomen förelåg.

Intrången i sökandenas hem respektive verksamhetslokaler har utgjort ingrepp i skyddet för hemfriden enligt 2 kap. 6 § regeringsformen och skyddet för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonventionen. Kronofogdemyndighetens omhändertagande av egendom och raderande samt kopierande av datafiler har utgjort kränkningar av sökandenas rätt till egendomsskydd enligt 2 kap. 15 § regeringsformen och artikel 1 i Europakonventionens första tilläggsprotokoll. Kronofogdemyndighetens kvarhållande av egendomen efter den 6 maj 2017 har utgjort ytterligare en kränkning av egendomsskyddet.

Falu tingsrätt och Kronofogdemyndigheten har yttrat sig över anspråken.

Sökandena har yttrat sig över vad Falu tingsrätt och Kronofogdemyndigheten har anfört.

Den rättsliga regleringen

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Dessa regler innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584, jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträffande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018). Med det menas skyldigheten enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet tillhandahålla rättsmedel för att komma till rätta med konventionsöverträdelser. I dessa fall ska skadestånd, enligt Högsta domstolens praxis, i första hand ges ut med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen ska denna bestämmelse tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begränsningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Därmed kan ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen i regel inte grundas på skadeståndslagen. Sådan ersättning kan dock ges ut utan särskilt lagstöd.

I praxis finns även exempel på fall där skadeståndsansvar för staten har ansetts uppkomma vid åsidosättanden av regeringsformen i vissa specifika situationer (se NJA 2014 s. 323 och 2014 s. 332).

Lagen om skydd för företagshemligheter

Den 1 juli 2018 trädde en ny lag om företagshemligheter i kraft (lagen [2018:558] om företagshemligheter). Vid den skadeståndsrättsliga prövning som nu ska göras är det emellertid 1990 års lag, som gällde vid tidpunkten för tingsrättens beslut den 5 april 2017, som ska tillämpas.

Av 14 § första stycket FHL framgår att om någon har angripit en företagshemlighet kan domstol förordna att en handling eller ett föremål som personen har i sin besittning och som innefattar hemligheten ska överlämnas till den som har utsatts för det rättsstridiga angreppet. Interimistiska beslut kan inte meddelas enligt 14 § FHL. En kärande som har ett anspråk enligt 14 § FHL kan dock yrka att ett beslut om säkerhetsåtgärd ska meddelas enligt reglerna i 15 kap.rättegångsbalken.

Säkerhetsåtgärder enligt rättegångsbalken

Om någon visar sannolika skäl för att han eller hon har ett anspråk mot någon annan, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i liknande ordning, får domstol förordna om någon lämplig åtgärd för att säkerställa sökandens rätt (15 kap. 3 § rättegångsbalken). Som en förutsättning för ett sådant beslut gäller att det skäligen kan befaras att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företa eller underlåta viss handling eller på annat sätt hindrar eller försvårar utövandet av sökandens rätt eller väsentligt förringar dess värde.

Syftet med en säkerhetsåtgärd är främst att säkerställa den rättsföljd som sökanden gör gällande i sak. Åtgärden ska därför vara konkret kopplad till den rättsföljden. Sökandens materiella anspråk blir följaktligen styrande för vilka säkerhetsåtgärder som kan beslutas. En säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken kan således inte utverkas för att säkerställa en processuell rättighet. Åtgärden får alltså inte enbart ha till syfte att säkra bevisning (se NJA 2017 s. 457).

Om talan i saken inte har väckts när ett beslut om säkerhetsåtgärd beviljas ska sökanden väcka en sådan talan inom en månad från beslutet. Om talan inte väcks inom en månad ska säkerhetsåtgärden omedelbart återgå (15 kap. 7 § rättegångsbalken).

Justitiekanslerns bedömning av BB:s och CC:s anspråk

Tingsrättens beslut den 5 april 2017

Frågan om AA, genom vad som anfördes i ansökan, hade visat sannolika skäl för att bolaget hade ett anspråk enligt 14 § FHL är en bevisfråga. Detsamma gäller frågorna om det skäligen kunde befaras att BB och CC skulle hindra eller försvåra utövningen av AA:s rätt och om det förelåg fara i dröjsmål. I detta sammanhang kan det konstateras att hovrätten i ett beslut den 26 april 2017 (mål Ö 3473-17) har bedömt att det fanns sannolika skäl för att BB och CC bedrev verksamhet i strid med konkurrensklausulerna och att det skäligen kunde befaras att de genom att fortsätta verksamheten skulle hindra utövningen av AA:s rätt. Tingsrättens bedömningar av de aktuella bevisfrågorna kan mot denna bakgrund inte anses oriktiga på ett sätt som kan föranleda skadeståndsansvar för staten.

Tingsrätten har i detta fall inte utformat beslutet om säkerhetsåtgärd på så sätt att vissa bestämda fysiska föremål skulle omhändertas. I stället har tingsrätten definierat vad som skulle anses utgöra AA:s företagshemligheter och förordnat att samtliga exemplar av dessa som BB och CC innehade på datamedia eller i form av utskrifter och papperskopior skulle omhändertas. Att beskriva egendomen som säkerhetsåtgärden avser på ett sådant sätt får i och för sig anses godtagbart (jfr NJA 2017 s. 457 p. 15).

Vilken grad av precision som bör krävas på beskrivningen av egendom som ska omhändertas är ytterst en bedömningsfråga. Detsamma gäller den proportionalitetsavvägning som domstolen måste göra. Det sätt på vilket tingsrätten i sitt beslut preciserat de företagshemligheter som skulle omhändertas framstår inte som oförenligt med den definition av företagshemligheter som framgår av 1 § FHL. Inte heller i övrigt kan beslutets utformning anses ha varit felaktigt i skadeståndsrättslig mening.

Justitiekanslern finner sammanfattningsvis att det inte finns någon rätt till skadestånd för CC eller BB med anledning av tingsrättens beslut den 5 april 2017. Beslutet får visserligen anses ha utgjort ett intrång i deras äganderätt samt i deras rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen respektive 2 kap. 6 § regeringsformen. Detta intrång har dock skett i enlighet med lag. Det har även haft ett legitimt syfte och den beslutade åtgärden får anses ha stått i proportion till detta syfte.

Kronofogdemyndighetens förrättningar den 7 april 2017

Som framgått måste en säkerhetsåtgärd vara konkret kopplad till den rättsföljd som sökanden gör gällande i sak och får inte enbart ha till syfte att säkra bevisning. Detta kan emellertid inte förstås på så sätt att Kronofogdemyndigheten skulle vara förhindrad att vidta eftersökningsåtgärder för att finna den egendom som ska omhändertas. Vilka eftersökningsåtgärder som kan vara aktuella måste avgöras från fall till fall och är beroende av bl.a. vilken egendom som omfattas av domstolens beslut om säkerhetsåtgärd.

Kronofogdemyndigheten har haft stöd för att såväl i CC:s bostad och arbetsrum som i BB:s lokaler eftersöka den egendom som skulle omhändertas. Med hänsyn till hur beslutet om säkerhetsåtgärd hade utformats får det antas ha varit nödvändigt för Kronofogdemyndigheten att med hjälp av IT-forensiker söka igenom datorhårddiskar och andra datamedier för att identifiera företagshemligheterna. Utredningen ger inte stöd för bedömningen att Kronofogdemyndigheten agerat felaktigt när man genomsökt BB:s och CC:s egendom efter sådana företagshemligheter som skulle omhändertas.

När det sedan gäller frågan om Kronofogdemyndigheten omhändertagit egendom som inte har utgjort företagshemligheter framstår det visserligen som tveksamt om visitkorten med AA:s logga och telefonnummer kunde anses innefatta några sådana företagshemligheter som innebar att det fanns stöd för ett omhändertagande enligt tingsrättens beslut. Åtgärden att omhänderta visitkorten utgör dock inte under några omständigheter en sådan allvarlig kränkning av CC:s eller BB:s äganderätt som kan grunda en rätt till skadestånd. Beträffande övrig egendom visar utredningen inte annat än att det varit fråga om företagshemligheter som omfattats av tingsrättens beslut.

Det anförda innebär sammantaget att någon rätt till skadestånd inte finns med anledning av Kronofogdemyndighetens verkställighetsåtgärder den 7 april 2017.

Utlämnande av den omhändertagna egendomen

Av AA:s ansökan om säkerhetsåtgärd framgick att bolaget ansåg sig ha ett anspråk enligt 14 § FHL. Tingsrättens beslut den 5 april 2017 kan inte förstås på annat sätt än att det var detta anspråk som säkerhetsåtgärden avsåg att säkerställa. AA hade därför att, inom en månad från beslutet, väcka talan enligt 14 § FHL. Det framgår direkt av lagtexten att en sådan talan endast kan föras i domstol. Som hovrätten konstaterat i sitt beslut den 4 september 2017 saknade det alltså betydelse att AA hade påkallat ett skiljeförfarande. Eftersom talan inte hade väckts i rätt tid skulle säkerhetsåtgärden enligt 15 kap. 7 § rättegångsbalken omedelbart återgå.

Återgång enligt 15 kap. 7 § rättegångsbalken kräver inte någon åtgärd från domstolens sida, men det förekommer ofta att domstolen meddelar ett särskilt beslut om det. I doktrinen har uttalats att det är både praktiskt och lämpligt att så sker. Skulle sökandens motpart efter utgången av fristen för väckande av talan begära att säkerhetsåtgärden ska förklaras vara förfallen, måste domstolen höra sökanden innan ett beslut meddelas (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken [4 juli 2018, Zeteo], kommentaren till 15 kap. 7 §).

Eftersom något beslut från domstolen inte krävs torde det ofta ankomma på Kronofogdemyndigheten att självständigt ta ställning till om omhändertagen egendom ska återgå enligt 15 kap. 7 § rättegångsbalken. Som framgått finns det emellertid inte något hinder mot att domstolen genom ett formellt beslut prövar frågan. Om så har skett bör, enligt Justitiekanslern, Kronofogdemyndigheten, som är den verkställande myndigheten, inte ha möjlighet att frångå domstolens bedömning.

I detta fall har tingsrätten genom sitt beslut den 10 augusti 2017 prövat frågan och kommit fram till att AA väckt talan i rätt tid och att säkerhetsåtgärden därför inte skulle återgå. Under sådana omständigheter kan Kronofogdemyndighetens underlåtenhet att lämna ut egendomen till BB och CC inte grunda skadeståndsansvar för staten på grund av fel eller försummelse.

Däremot har tingsrättens beslut att säkerhetsåtgärden skulle bestå varit klart oriktigt på ett sådant sätt att det utgör fel och försummelse enligt skadeståndslagen. Utredningen ger dock inte underlag för bedömningen att det förekommit en allvarlig kränkning genom integritetskränkande brott på sådant sätt som krävs för att ersättning för ideell skada ska ges ut med stöd av skadeståndslagen. Frågan är då om skadestånd för ideell skada kan utgå på någon annan grund.

Tingsrättens beslut har utgjort ett intrång i BB:s och CC:s egendomsskydd såsom detta kommer till uttryck i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Vid tidpunkten för beslutet hade AA inte väckt talan i allmän domstol och det saknades därmed förutsättningar att meddela det aktuella beslutet. Tingsrättens beslut har således inte haft stöd i lag. BB:s och CC:s rättigheter enligt Europakonventionen har därigenom överträtts.

En konstaterad överträdelse av Europakonventionen medför, som framgått, inte en automatisk rätt till skadestånd. En rättighetsöverträdelse ska i första hand gottgöras genom avhjälpande. Så har i detta fall skett genom att egendomen har återlämnats till BB och CC. Frågan är om rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen kräver att BB och CC därutöver gottgörs genom skadestånd för ideell skada. Av betydelse för frågan om det finns en rätt till sådan ersättning är hur allvarlig kränkningen har varit (se NJA 2013 s. 842 p. 57–62, jfr prop. 2017/18:7 s. 64 f.). Vid mindre allvarliga ideella skador kan ett erkännande av överträdelsen vara en tillräcklig gottgörelse.

Vad BB och CC har anfört tar i huvudsak sikte på tingsrättens beslut om säkerhetsåtgärd den 5 april 2017 och Kronofogdemyndighetens åtgärder vid förrättningarna den 7 april 2017. Vid den bedömning som nu ska göras är det emellertid endast den skada som orsakats dem genom att egendomen kvarhållits oriktigt efter tingsrättens beslut den 10 augusti 2017 som ska beaktas.

BB och CC underrättades den 14 september 2017 om att egendomen kunde avhämtas. Det rör sig således om en relativt kort tidsperiod under vilken egendomen kvarhållits oriktigt. Den rättighetskränkning som förekommit har avhjälpts genom att egendomen återlämnats och ett erkännande av överträdelsen kommer till uttryck genom detta beslut. Det finns mot denna bakgrund inte tillräckliga skäl att utge ersättning för ideell skada med hänvisning till Europakonventionen.

BB och CC har även åberopat regeringsformen till stöd för sina anspråk. Utgångspunkten i svensk rätt är emellertid att ersättning för ideell skada förutsätter särskilt lagstöd. I svensk rättspraxis har skadeståndsansvar för staten med stöd av regeringsformen hittills bara konstaterats i vissa mycket specifika situationer (se ovan nämnda rättsfall). Till detta kommer den bedömning som nu har gjorts i fråga om skadans omfattning. Mot denna bakgrund kan ersättning för ideell skada inte utgå med stöd av regeringsformen. BB:s och CC:s skadeståndsanspråk ska alltså avslås.

Justitiekanslerns bedömning av DD:s och EE:s anspråk

Vid Kronofogdemyndighetens förrättning i CC:s bostad genomsökte myndighetens personal en telefon och en surfplatta som tillhörde DD samt en dator som tillhörde EE.

Verkställighet kan som regel ske endast mot den som exekutionstiteln avser. Tingsrättens beslut om säkerhetsåtgärd har riktats enbart mot BB och CC. Kronofogdemyndigheten har alltså inte haft stöd för att omhänderta eller genomsöka egendom som ägdes av någon annan.

Det är uppenbart att varje påstående från en tredje man om bättre rätt till viss egendom inte kan utgöra hinder för Kronofogdemyndigheten att verkställa en säkerhetsåtgärd. För det fall myndigheten trots en sådan invändning bedömer att egendomen tillhör den som exekutionstiteln utpekar bör dock myndigheten dokumentera sitt ställningstagande.

I protokollet från förrättningen har det endast antecknats att telefonen, surfplattan och datorn tillhörde DD respektive EE. Myndighetens genomsökning av föremålen måste därför anses felaktig eller försumlig i skadeståndslagens mening. Något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada ska ges ut enligt skadeståndslagen har dock inte begåtts.

Vid bedömningen om skadestånd för ideell skada kan utgå på annan grund får Kronofogdemyndighetens genomsökning av telefonen, surfplattan och datorn anses ha utgjort ett intrång i DD:s och EE:s rätt till skydd för privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Åtgärderna får visserligen anses ha haft stöd i lag i konventionsrättslig mening och har även uppfyllt ett legitimt intresse. Mot bakgrund av vad som antecknats om ägarförhållandena i protokollet från förrättningen kan genomsökningarna av föremålen emellertid inte anses ha varit proportionerliga. DD:s och EE:s rättigheter enligt konventionen har därmed överträtts.

Kronofogdemyndigheten har dock, som nämnts, i och för sig haft stöd för att i bostaden söka efter företagshemligheter som CC innehade och som skulle omhändertas enligt tingsrättens beslut. Konventionsöverträdelsen har alltså bestått endast i själva genomsökningen av de föremål som tillhörde DD och EE. Dessa föremål har genomsökts på platsen och har inte omhändertagits av Kronofogdemyndigheten. Av utredningen framgår att genomsökningarna har utförts med hjälp av sökordssökningar och att några träffar inte har erhållits på de sökord som använts. Av detta måste slutsatsen dras att någon integritetskänslig information inte har granskats av de IT-forensiker som myndigheten anlitat.

Vid en samlad bedömning utgör ett konstaterande av att en konventionsöverträdelse skett i detta fall en tillräcklig gottgörelse för den överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen som DD och EE utsatts för. Det är inte fråga om en sådan situation där skadestånd med stöd av regeringsformen enligt gällande rätt kan komma i fråga (jfr ovan nämnda rättsfall). DD:s och EE:s skadeståndsanspråk ska alltså avslås.

Justitiekanslerns bedömning av FF:s anspråk

Av utredningen framgår att BB och FF vid tidpunkten för Kronofogdemyndighetens förrättning hade sina verksamhetslokaler på samma adress och att CC hade sitt arbetsrum på den våning som disponerades av FF. Det framgår vidare att Kronofogdemyndighetens eftersökningsåtgärder på adressen begränsades till CC:s arbetsrum samt till de lokaler som disponerades av BB.

Kronofogdemyndigheten har haft stöd i tingsrättens beslut för att eftersöka företagshemligheter som innehades av BB och CC. Med hänsyn till det sätt på vilket myndigheten avgränsat eftersökningarna är det inte visat att något intrång i FF:s rättigheter enligt Europakonventionen eller regeringsformen har ägt rum. Att förrättningen på adressen medfört ett kortare avbrott i FF:s verksamhet medför inte någon annan bedömning. FF:s skadeståndsanspråk ska därför avslås.

Avslutande sammanfattning

Varken tingsrättens beslut om säkerhetsåtgärd eller Kronofogdemyndighetens verkställighet av beslutet har utgjort en överträdelse av BB:s och CC:s rättigheter enligt Europakonventionen eller regeringsformen. Tingsrättens beslut den 10 augusti 2017 har dock fått till följd att den omhändertagna egendomen kvarhållits utan lagstöd. Detta har inneburit en överträdelse av BB:s och CC:s rätt till egendomsskydd. Sökandena får dock anses gottgjorda genom att egendomen återlämnats och genom att överträdelsen erkänts.

Kronofogdemyndighetens genomsökningar av föremål som tillhörde DD och EE har inneburit en överträdelse av deras rätt till privatliv. Med beaktande av det sätt på vilket genomsökningarna utförts får sökandena dock anses gottgjorda genom att överträdelsen erkänts.

När det gäller FF:s anspråk är det inte visat att något intrång i bolagets rättigheter enligt Europakonventionen eller regeringsformen har skett.

Samtliga skadeståndsanspråk ska således avslås. Vid denna utgång har sökandena inte heller rätt till ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här.