JK 8203-13-40

Förbudet mot dubbel lagföring och dubbla straff i praxis (ne bis in idem)

I artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen stadgas att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. Detta förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff (ne bis in idem) är bindande för Sverige.

Den 14 september 2004 meddelade Europadomstolen beslut i målet Rosenquist v. Sweden (Application no. 60619/00). Europadomstolen konstaterade där att det svenska systemet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) och två förfaranden vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet inte kom i konflikt med rätten enligt artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma gärning. Europadomstolen fäste avgörande vikt vid skillnaden i subjektivt hänseende för påförande av skattetillägg respektive ansvar för skattebrott och de olika syften som bar upp reglerna om skattetillägg respektive bestämmelserna i skattebrottslagen. Påförande av skattetillägg och lagföring för skattebrott ansågs således inte avse samma brott i bestämmelsens mening.

I dom den 10 februari 2009 tog Europadomstolen (Grand Chamber) i målet Zolotukhin v. Russia (Application no. 14939/03) på nytt ställning till innebörden av förbudet mot dubbel lagföring och dubbla straff. Bland annat mot bakgrund av den rättsutveckling som skett inom EU avseende det förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff som gäller mellan medlemsstaterna enligt bl.a. Schengenkonventionen (se bl.a. EU-domstolens dom i mål C-436/04, brottmålet mot Leopold Henri Van Esbroeck, REG 2006 I-02333) fann Europadomstolen skäl att ompröva sitt ställningstagande i frågan om vad som avsågs med ”samma brott” (gärning). Europadomstolen förklarade att artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen förhindrar ny lagföring och dom för ett ”andra” brott i den mån detta härrör från identiska fakta eller från fakta som i allt väsentligt är desamma som beträffande det ”första” brottet. Prövningen skulle därmed utgå från vad som bildar en uppsättning konkreta fakta som berör samma person och är oupplösligen förbundna med varandra i tid och rum.

I dom den 17 september 2009 fann Högsta förvaltningsdomstolen (RÅ 2009 ref. 94) att det svenska systemet med dubbla sanktioner och två förfaranden vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet inte var oförenligt med artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Den 1 december 2009, då Lissabonfördraget trädde i kraft, blev Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan) rättsligt bindande för medlemsstaterna. I artikel 50 i EU-stadgan återfinns ett förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff som motsvarar det i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Medlemsstaterna har emellertid att iaktta EU-stadgan endast när de tillämpar unionsrätt.

Den 31 mars 2010 kom Högsta domstolen (NJA 2010 s. 168 I–II) till samma slutsats som Högsta förvaltningsdomstolen gjort i RÅ 2009 ref. 94. Högsta domstolen fann således att det svenska systemet med två skilda förfaranden för prövning av frågan om skattebrott resp. skattetillägg inte kunde anses stå i strid Europakonventionens förbud mot dubbla förfaranden och dubbla straff, i vart fall inte på ett sådant tydligt sätt som enligt Högsta domstolen borde krävas för att den svenska lagstiftningen skulle sättas åt sidan av domstol.

Den 26 februari 2013 meddelade EU-domstolen, med anledning av Haparanda tingsrätts begäran om förhandsavgörande, dom i mål C-617/10, Åklagaren mot Hans Åkerberg Fransson (REU 2013 I-00000). EU-domstolen fann att EU-stadgan var tillämplig på förfarandet såvitt det avsåg skyldigheten att deklarera mervärdesskatt och att, under förutsättning att skattetillägget var att betrakta som en straffrättslig påföljd, det fick anses komma i konflikt med artikel 50 i EU-stadgan att först påföra ett skattetillägg och därefter utdöma ett straff.

Genom beslut i plenum den 11 juni 2013 (NJA 2013 s. 502) ändrade Högsta domstolen sitt ställningstagande och förklarade att domstolens bedömning i NJA 2010 s. 168 I–II inte längre skulle gälla. Högsta domstolen fann således att det svenska systemet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) och två förfaranden vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet inte längre kunde upprätthållas fullt ut med hänsyn till Sveriges åtaganden enligt artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen samt artikel 50 i EU-stadgan och hur dessa åtaganden för svensk del borde tolkas och tillämpas med hänsyn till grundläggande nationella processuella bestämmelser.

Högsta domstolen framhöll i sammanhanget att förbudet i tilläggsprotokollet ”som svensk lag” bör tillämpas på ett sätt som är förenligt med grundläggande svenska processuella principer. Enligt Högsta domstolen innebär NJA 2013 s. 502 i korthet att följande fortsättningsvis ska iakttas vid tillämpningen av förbudet i tilläggsprotokollet som svensk lag. Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) omfattar systemet med skattetillägg och påföljd för brott mot skattebrottslagen. Det gäller med avseende på såväl mervärdesskatt som andra skatter och avgifter. Rätten ska iakttas när skattetillägg och påföljd för skattebrott aktualiseras för en och samma fysiska person, också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget. Det föreligger hinder mot åtal för skattebrott så snart Skatteverket har fattat ett beslut om att ta ut skattetillägg, oavsett om beslutet har vunnit laga kraft eller inte. Däremot ska rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott normalt inte hindra åtal och dom för bokföringsbrott av det skälet att skattetillägg har tagits ut.

I beslut den 16 juli 2013 (NJA 2013 s. 746) fann Högsta domstolen vidare att när en brottmålsdom som har meddelats efter Europadomstolens dom i Zolotukhin-målet, dvs. den 10 februari 2009, är oförenlig med den rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) som har konstaterats i NJA 2013 s. 502, så ska den dömde ha rätt till resning när ett återupptagande behövs för att avbryta ett pågående frihetsberövande. Rätt till resning ska i regel också föreligga även om ett återupptagande inte behövs för att avbryta ett pågående frihetsberövande.

Bakgrunden till det nu framställda ersättningsanspråket

ML åtalades i juni 2011 för grovt skattebrott. Åklagaren gjorde gällande att han under juli 2008–april 2010 uppsåtligen lämnat oriktig uppgift till Skatteverket genom att i skattedeklarationer avseende redovisningsperioderna maj 2008–mars 2010 redovisa ingående mervärdesskatt på så sätt att han oriktigt givit sken av att han haft en ingående mervärdesskatt trots att det inte stämde överens med verkligheten. Förfarandet hade enligt åklagaren givit upphov till fara för att skatt felaktigt skulle återbetalas till ML med drygt 2 000 000 kr. Skatteverket hade under 2010 beslutat att ta ut skattetillägg av ML med anledning av samma oriktiga uppgifter som åtalet avsåg. ML dömdes av Södertörns tingsrätt den 11 oktober 2011 i enlighet med åtalet för grovt skattebrott till fängelse 1 år 4 månader (mål nr B 13144-10). I dom den 16 maj 2012 fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom (mål nr B 9155-11). Högsta domstolen beslutade den 16 okotber 2012 att inte meddela prövningstillstånd (mål nr B 2796-12).

ML inledde verkställighet av det ådömda fängelsestraffet den 27 december 2012.

Efter att ML i Högsta domstolen ansökt om resning avseende hovrättens dom beslutade Högsta domstolen den 11 juli 2013 att, till dess annat föreskrevs, vidare åtgärder för verkställighet av hovrättens dom inte fick ske (mål nr Ö 3508-13). I beslut den 14 november 2013 biföll Högsta domstolen ansökan om resning samt beslutade att undanröja hovrättens dom och i sin helhet avvisa den talan som åklagaren fört mot ML. Högsta domstolen hänvisade till NJA 2013 s. 502 och NJA 2013 s. 746 och konstaterade att åtalet mot ML och den fällande domen för grovt skattebrott byggde på att han lämnat oriktiga uppgifter av betydelse för mervärdesskatt avseende redovisningsperioderna maj 2008–mars 2010 samt att samma oriktiga uppgifter hade lagts till grund också för Skatteverkets beslut om att ta ut skattetillägg av honom. Eftersom besluten om skattetillägg hade fattats innan åtalet väcktes förelåg hinder mot att pröva åklagarens talan.

Anspråket m.m.

ML har yrkat ersättning för lidande med 140 000 kr samt ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 3 105 kr. Han har som stöd för anspråket anfört att han med anledning av hovrättens dom var frihetsberövad under perioden den 27 december 2012–11 juli 2013, att domen har undanröjts och att han därmed är berättigad till ersättning enligt 4 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen).

Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Åklagarmyndigheten och också berett Ekobrottsmyndigheten tillfälle att lämna synpunkter i ärendet.

Åklagarmyndigheten, Riksåklagarens kansli, har tillstyrkt att ML tillerkänns skälig ersättning enligt frihetsberövandelagen och har anfört bl.a. följande.

Förutsättningar för ersättning Enligt 4 § frihetsberövandelagen har bland annat den som avtjänat fängelsestraff rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms till en mindre ingripande påföljd eller om den dom som legat till grund för verkställigheten undanröjs, utan beslut om ny handläggning.

Förutsättningar för ersättning

Förutsättningar för ersättning

Enligt 4 § frihetsberövandelagen har bland annat den som avtjänat fängelsestraff rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms till en mindre ingripande påföljd eller om den dom som legat till grund för verkställigheten undanröjs, utan beslut om ny handläggning.

Ersättning till den som är berättigad till ersättning enligt 4 § kan vägras eller sättas ned enligt 6 § tredje stycket, om den skadelidandes eget beteende föranlett frihetsinskränkningen eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning för dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. I förarbetena ges exempel på olika situationer när det kan finnas skäl för jämkning av ersättning. Exemplen avser i huvudsak situationer hänförliga till andra frihetsinskränkningar än avtjänande av fängelsestraff. Det anges dock att bestämmelsen i 6 § också omfattar den som har rätt till ersättning enligt 4 § på grund av att han har avtjänat frihetsstraff. Det torde dock i dessa fall vara ovanligt att det finns anledning till jämkning, men det är inte uteslutet. Vidare anges att jämkning endast bör ske i klara fall av oskälighet (NJA II 1998 s. 532 f.) Bedömning

Ersättning till den som är berättigad till ersättning enligt 4 § kan vägras eller sättas ned enligt 6 § tredje stycket, om den skadelidandes eget beteende föranlett frihetsinskränkningen eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning för dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

I förarbetena ges exempel på olika situationer när det kan finnas skäl för jämkning av ersättning. Exemplen avser i huvudsak situationer hänförliga till andra frihetsinskränkningar än avtjänande av fängelsestraff. Det anges dock att bestämmelsen i 6 § också omfattar den som har rätt till ersättning enligt 4 § på grund av att han har avtjänat frihetsstraff. Det torde dock i dessa fall vara ovanligt att det finns anledning till jämkning, men det är inte uteslutet. Vidare anges att jämkning endast bör ske i klara fall av oskälighet (NJA II 1998 s. 532 f.)

Bedömning

ML har efter anlitande av ett särskilt rättsmedel, resning, fått den dom som legat till grund för verkställigheten av fängelsestraffet undanröjd, utan att det har fattats något beslut om ny handläggning. Enligt ordalydelsen i 4 § frihetsberövandelagen är han därför berättigad till ersättning för den tid som han avtjänat fängelsestraffet. Varken av lagtexten eller av förarbetena framgår att rätten till ersättning skulle vara beroende av det bakomliggande skälet till att resning beviljas och att en dom undanröjs. Enligt riksåklagarens mening bör därför ML:s rätt till ersättning prövas enligt frihetsberövandelagen. […] Högsta domstolen [har] konstaterat att det sedan 10 februari 2009 har förelegat hinder för staten att i två olika förfaranden påföra en person skattetillägg och därefter åtala och döma personen för skattebrott på grund av samma oriktiga uppgift. Mot denna bakgrund bör, enligt riksåklagarens mening, det faktum att ML gjort sig skyldig till brott och därigenom i någon mening kan sägas ha föranlett domen och den utdömda påföljden inte beaktas vid bedömning av skälighet av ersättning enligt frihetsberövandelagen. Inte heller i övrigt föreligger det skäl att vägra eller sätta ned ersättningen.

ML har efter anlitande av ett särskilt rättsmedel, resning, fått den dom som legat till grund för verkställigheten av fängelsestraffet undanröjd, utan att det har fattats något beslut om ny handläggning. Enligt ordalydelsen i 4 § frihetsberövandelagen är han därför berättigad till ersättning för den tid som han avtjänat fängelsestraffet. Varken av lagtexten eller av förarbetena framgår att rätten till ersättning skulle vara beroende av det bakomliggande skälet till att resning beviljas och att en dom undanröjs. Enligt riksåklagarens mening bör därför ML:s rätt till ersättning prövas enligt frihetsberövandelagen.

[…] Högsta domstolen [har] konstaterat att det sedan 10 februari 2009 har förelegat hinder för staten att i två olika förfaranden påföra en person skattetillägg och därefter åtala och döma personen för skattebrott på grund av samma oriktiga uppgift. Mot denna bakgrund bör, enligt riksåklagarens mening, det faktum att ML gjort sig skyldig till brott och därigenom i någon mening kan sägas ha föranlett domen och den utdömda påföljden inte beaktas vid bedömning av skälighet av ersättning enligt frihetsberövandelagen. Inte heller i övrigt föreligger det skäl att vägra eller sätta ned ersättningen.

Rätten till ersättning enligt frihetsberövandelagen

Enligt 4 § frihetsberövandelagen har den som har avtjänat fängelsestraff, rätt till ersättning om det, efter anlitande av särskilt rättsmedel, meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning.

Enligt 7 § frihetsberövandelagen lämnas ersättning enligt 4 § samma lag för bl.a. lidande.

Hovrättens dom, som låg till grund för det fängelsestraff som ML har verkställt, har undanröjts och åtalet mot honom har avvisats. ML är därmed som utgångspunkt berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet har inneburit för honom.

Enligt 6 § första stycket frihetsberövandelagen har den skadelidande inte rätt till ersättning enligt 2–5 §§, om den skadelidande själv uppsåtligen har föranlett åtgärden. I samma bestämmelses tredje stycke anges vidare att ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2013 s. 1003 konstaterat att möjligheten till jämkning enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen ska tillämpas restriktivt och endast i klara fall av oskälighet liksom att det ankommer på staten att åberopa och bevisa de omständigheter som medför att ersättningen bör jämkas.

Som Riksåklagaren har anfört berörs frågan om jämkning av ersättning i situationer där resning har beviljats inte närmare i frihetsberövandelagens förarbeten. Det är inte heller överraskande att det förhåller sig på det viset eftersom det, med utgångspunkt i utformningen av bestämmelsen om resning i 58 kap. 2 § rättegångsbalken och hur den bestämmelsen har tolkats i praxis, knappast har varit förutsebart för lagstiftaren att resning skulle kunna beviljas i ett fall som det aktuella. För resning krävs enligt 58 kap. 2 § 5 rättegångsbalken att den rättstillämpning som har legat till grund för domen uppenbart strider mot lag. I enlighet med vad Riksåklagaren förklarade i NJA 2013 s. 746 har det rekvisitet tidigare tolkats så att det krävs att rättstillämpningen klart och oemotsägligt framstår som oriktig vid tidpunkten för avgörandet; ny eller ändrad praxis har därför inte utgjort grund för resning.

Det kan i ett fall som det aktuella, där det inte föreligger några tvivel kring den enskildes skuld, verka märkligt – och sannolikt inte av lagstiftaren åsyftat – att ersättning enligt frihetsberövandelagen ska utgå. Enligt Justitiekanslerns mening är detta emellertid en ofrånkomlig konsekvens av den tolkning av resningsbestämmelserna som Högsta domstolen stannat för i NJA 2013 s. 746.

Mot bakgrund av Högsta domstolens ställningstagande i NJA 2013 s. 746 bedömer Justitiekanslern således att det inte föreligger förutsättningar för att vägra eller sätta ner ersättningen.

Lidandeersättningens storlek

De få fall där ersättning enligt 4 § frihetsberövandelagen tidigare har aktualiserats har inte varit jämförbara med det här aktuella. De tidigare fallen har främst rört personer som har avtjänat mycket långa fängelsestraff och som har blivit frikända efter att resning har beviljats. Vid bestämmande av lidandeersättningens storlek framstår ett fall som detta mer jämförbart med frihetsberövanden i avvaktan på lagföring. ML har också bestämt sitt yrkande i enlighet med Justitiekanslerns praxis för ersättning vid sådana frihetsberövanden. Justitiekanslern bedömer att lidandeersättningen bör bestämmas med ledning av dessa principer och därmed främst med utgångspunkt i frihetsberövandets längd.

Justitiekanslern bestämmer mot denna bakgrund ersättningen för lidande till 140 000 kr.

Ombudskostnader

Ombudskostnaderna är skäliga och godtas.