JK 8412-12-40

Handläggningen av ett patentmål i Patentbesvärsrätten och Högsta förvaltingsdomstolen har dragit ut på tiden på ett sådant sätt att sökandes rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts

Justitiekanslerns beslut Justitiekanslern tillerkänner AT ersättning med 20 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 5 januari 2013 till dess betalning sker och uppdrar åt Domstolsverket att betala ut ersättningen till honom. Ärendet Bakgrund AT ansökte om patent för sin uppfinning avseende ”Förfarande och anordning för kommunikation/kontroll vid access” hos Patent- och registreringsverket (PRV). PRV beslutade den 9 september 2005 att avslå hans patentansökan. Beslutet motiverades i huvudsak med att uppfinningen inte var patenterbar. PRV fann att den i de självständiga patentkraven angivna uppfinningen inte var ny i förhållande till känd teknik. Beslutet överklagades av AT till Patentbesvärsrätten, mål nr 06-093. Överklagandet kom in dit den 13 mars 2006. Handläggningen av målet påbörjades i juli 2008. Efter viss kommunicering och muntlig förhandling i november 2008 beslutade Patentbesvärsrätten i dom den 29 december 2008 att inte bifalla överklagandet, med den huvudsakliga motiveringen att uppfinningen inte skiljde sig från känd teknik. I februari 2009 överklagade AT Patentbesvärsrättens dom till Högsta förvaltningsdomstolen (då Regeringsrätten), mål nr 1348-09. Överklagandet kompletterades med en underskrift den 20 mars 2009 och i samband med denna komplettering ombads domstolen avvakta ett brev, som kom in dit den 26 mars 2009. Högsta förvaltningsdomstolen avslutade målet den 5 juli 2011 genom beslut att inte meddela prövningstillstånd. Anspråket AT har hos Justitiekanslern begärt skadestånd av staten med 1 000 000 kr för, som det får förstås, ren förmögenhetsskada och ideell skada samt dröjsmålsränta enligt 4 och 6 §§räntelagen (1975:635) Han har även begärt att Justitiekanslern ska vara honom ”behjälplig med att få till stånd resning i mål nr 1348-09 i Högsta förvaltningsdomstolen”. Till stöd för sitt anspråk har AT anfört i huvudsak följande. PRV, Patentbesvärsrätten och Högsta förvaltningsdomstolen har felaktigt avslagit hans patentansökan, överklagande respektive begäran om prövningstillstånd i målet. Hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts genom att handläggningen av målet hos Patentbesvärsrätten och hos Högsta förvaltningsdomstolen har dragit ut på tiden. Vidare har hans rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen kränkts. – Till följd av den felaktiga och försumliga handläggningen av hans patentmål har han drabbats av skada i form av kostnader för patentansökan, byggande av prototyper, utställning på en mässa, marknadsföring m.m. Vidare har han haft produktions- och tillverkningskostnader i Indien. Han har även drabbats av ”företagsnedläggning” där. Utredningen Justitiekanslern har tagit del av avgörandena från PRV, Patentbesvärsrätten och Högsta förvaltningsdomstolen. Vidare har Justitiekanslern tagit del av Patentbesvärsrättens respektive Högsta förvaltningsdomstolens dagboksblad i mål nr 06-093 respektive 1348-09. Justitiekanslern har även inhämtat yttrande från Patentbesvärsrätten och från Högsta förvaltningsdomstolen i frågan om AT:s rättigheter enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har upprätthållits vid prövningen av hans ärende. Patentbesvärsrätten, ordföranden PS, har anfört följande: […] Den del av målets handläggning som påbörjades i juli 2008 är enligt domstolens mening rimligt snabb och effektiv med hänsyn till målet komplexitet och de ändringar avseende grunder och yrkanden som gjordes. Patentbesvärsrätten vill i detta sammanhang framhålla att inget i AT:s sätt att föra sin talan har uppfattats som konstigt eller otillbörligt utan de ändringar och tilläggsyrkanden som uppkom ligger inom ramen för det som domstolen uppfattar som normalt förekommande i ett patentmål av normal karaktär. Vad som enligt Patentbesvärsrättens mening är av intresse att diskutera i detta sammanhang är alltså den tidsutdräkt på 2 år och 3 månader som föregick den aktiva handläggningsfasen. Den handläggningsordning som gällde vid Patentbesvärsrätten vid den tiden var att när ett nytt mål kom in skedde inledningsvis sedvanliga formaliakontroller och kontroll av om det fanns något i målet som borde medföra att det skulle handläggas med förtur. Om formaliafrågorna inte krävde någon skriftväxling eller om det inte fanns skäl till förtur fick målet vänta på sin tur i handläggningen varigenom målen togs upp i den ordning de kommit in till domstolen. Denna handläggningsordning hade direkt stöd i en bestämmelse i den dåvarande arbetsordningen för domstolen, där det framgick att målen skulle tas upp till avgörande i den ordning de kommit in till domstolen. Det aktuella målet innehöll ingenting som motiverade förtursbehandling. I den arbetsordning som numera gäller är bestämmelsen lite annorlunda avfattad och det föreskrivs att mål som inte ska handläggas med förtur ska beredas och föredras i en ordning som bidrar till effektivitet och kvalitet i arbetet och i övrigt i den ordning de inkommit till Patentbesvärsrätten. Den nya arbetsordningen, som är utarbetad med moderna domstolsinstruktioner som förebild, ger alltså ett lite större utrymme för vissa mål att gå före i kön även om de inte är förtursmål. Men med hänsyn till att alla patentmål är komplexa och innefattar svårbedömda tekniska frågor och rättsfrågor är det praktiska utrymmet att frångå principen om först in, först ut, inte speciellt stort. Vad gäller själva beredningen läggs numera inledningsvis mera kraft på den materiella processledningen och parterna underrättas, efter skriftväxling i förekommande fall, om att målet anses färdigberett och att det inväntar sin tur i kön för att företas till slutligt avgörande. Är det då försvarligt att ett mål blir liggande så länge för att invänta sin tur? Svaret på den frågan kan inte ges med mindre än att man ställer den med beaktande av de resurser som domstolen har till sitt förfogande och domstolens samlade arbetsbörda. Vad gäller resurserna så hade Patentbesvärsrätten under åren 2006 fram till mitten av 2008 medel som täckte kostnaderna för tio ordinarie domare. Därefter tvingades domstolen av ekonomiska skäl att arbeta med endast nio ordinarie domare och en mindre beredningsorganisation. Av ledamöterna har hela tiden fem varit tekniskt kunniga patenträttsråd, och de tekniska patentmålen lottades på deras rotlar, men inte på de lagfarnas. En beredningsorganisation tillkom inte förrän i oktober 2008 och den användes inledningsvis inte till de tekniska patentmålen, vilket i praktiken innebar att dessa fem ledamöter hade beredningsansvaret för alla patentmål av teknisk karaktär. Utöver uppgiften att döma i de egna patentmålen hade de tekniska ledamöterna också skyldighet att medverka som domare i de allmänna domstolarna i patentmål. Under de aktuella åren gjordes detta i en utsträckning som motsvarade mellan 0,7och 0,5 personår. Under samma tid har domstolen kunnat för patentmålen avsätta domarkapacitet räknat i personår enligt följande: 4,9 (2006), 4,8 (2007) och 4,8 (2008). Av detta är för varje år cirka 0,5 personår lagfarna domare som i huvudsak bara deltar i målens slutliga handläggning. Under de aktuella åren hade Patentbesvärsrätten höga balanser av patentmål, beroende på en mycket större tillströmning än vanligt under åren 2003 och 2004. Medelbehandlingstiden för patentmålen förlängdes till följd av detta kraftigt under år 2006 och 2007 och uppgick då till 2,1 år och under 2008 var den 2,6 år. Detta ska jämföras med 2004 och 2005 då den var 1,5 år. Medelbehandlingstiden har sedermera kortats till 2,2 år under 2010 och 2,4 år under 2011. Domstolens interna målsättning har hittills varit att medelbehandlingstiden inte ska överstiga ett år, ett mål som inte har kunnat uppfyllas på senare år. En jämförelse med några andra länder eller europeiska institutioner pekar på att Patentbesvärsrättens handläggningstider inte är uppseendeväckande långa. EPO:s besvärskamrar har medelhandläggningstider som ligger runt två år, för närvarande 25 månader. Den tyska Bundespatentgericht har handläggningstider som i tekniska patentmål uppgick till 54 månader under 2011. För år 2007 och 2008 var tiden 35 respektive 40 månader. I Finland däremot är handläggningstiderna kortare och ligger nu omkring ett år. Däremot hade även den finländska besvärskammaren en genomsnittlig handläggningstid som översteg två år under 2008. Handläggningstiderna i allmän domstol för patentmålen var också avsevärt längre vid den aktuella tiden. (Jfr SOU 2010:44 Mål och medel, sid 272). Dessa jämförelser tjänar bara som illustration till att patentmål normalt är av mycket komplicerad natur och tar lång tid och kräver stora resurser för att handlägga. En annan talande illustration till det nyss sagda är att de ändringar av patentkraven och yrkandena som framfördes i Patentbesvärsrätten måste anses höra till vanligheterna och är ett normalt inslag i handläggningen av patentmål under senare tid. Patentmålen har också, bl.a. till följd av den allmänna tekniska utvecklingen, sedan lång tid successivt ökat i komplexitet och svårighet, vilket är en erfarenhet som delas av alla som är insatta i frågorna. Patentmålens speciella karaktär och patentlagens krav på att i domstolens sammansättning ska ingå minst två tekniskt kunniga ledamöter vid avgörandet av dessa gör att Patentbesvärsrättens egna möjligheter att skjuta till resurser genom interna omfördelningar eller externa förstärkningar är begränsade. Härtill kommer att det i praktiken inte låter sig göra att anförtro beredningen i sak av patentmålen någon annan än en tekniskt kunnig ledamot. Patentbesvärsrätten gör mot bakgrund av det som anförts följande reflektioner i frågan om rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen. Den långa väntetiden i det aktuella målet är beklaglig men en direkt följd av domstolens arbetsbelastning. Patentmål kan generellt inte anses vara av den beskaffenhet att de i sig ur Europakonventionens synvinkel ska betraktas som förtursmål. Att liggetider förekommer för att målen ska avgöras i någorlunda ordningsföljd är därför enligt Patentbesvärsrättens mening invändningsfritt. Eftersom i princip alla patentmål är både svåra och komplexa, såväl vad avser handläggningen som den sakliga bedömningen, och eftersom svårigheterna för domstolen att tillfälligt skjuta till extra resurser är stora beroende på både sammansättningsreglerna och de faktiska specialiseringskraven, vill Patentbesvärsrätten dra slutsatsen att den aktuella väntetiden inte står i strid med artikel 6.1 i Europakonventionen. Att Patentbesvärsrätten inte har lyckats uppfylla sin högt satta interna målsättning med avseende på handläggningstiderna påverkar inte denna slutsats. Patentbesvärsrätten vill slutligen bara nämna något om utvecklingen hos domstolen för tiden efter det aktuella målet. Detta har i vissa delar redan berörts i det föregående. Domstolen har som sagts lagt större tyngd i målens inledande beredningsfas och en ny arbetsordning har antagits som ger möjligheter till en större flexibilitet. Domstolens ekonomi var under åren 2008-2011 synnerligen ansträngd och det gick bl.a. ut över patentmålen. För att inte handläggningstiderna skulle skena iväg okontrollerat nödgades domstolen att kraftigt minska de tekniska ledamöternas medverkan i de allmänna domstolarnas dömande verksamhet i patentmål under 2011 för att helt upphöra under 2012. Under 2012 har domstolen givits lagliga möjligheter att avskaffa den för domstolen i praktiken överspelade avdelningsindelningen. Patentbesvärsrättens ekonomi har förbättrats till följd bl.a. av besparingar som uppstått genom att ordförandeposten inte var besatt under större delen av 2012. Ur patentmålens synvinkel hade det dock den påtagliga nackdelen att en av de tekniska ledamöterna fick rycka in som domstolschef vilket medförde ett kännbart avbräck i domstolens samlade kapacitet på området. För 2013 har Patentbesvärsrätten beviljats ett högre anslag vilket medfört att ett nytt tekniskt patenträttsråd har rekryterats och beräknas tillträda i början av året. Domstolen kan därför återuppta servicen till de allmänna domstolarna med bibehållen personalstyrka för de egna målen. Domstolens ordförandepost är besatt. Beredningsorganisationen, med för närvarande två heltidsanställda föredragande, kan till följd av en ljusning i balansläget när det gäller övriga mål till större del biträda de tekniska ledamöterna i beredningen av patentmålen. Det finns alltså förutsättningar att nedbringa handläggningstiderna i patentmålen påtagligt. Den interna målsättningen att patentmålen ska ha en medelhandläggningstid som är högst ett år kommer emellertid att omprövas inför verksamhetsplaneringen för 2013 och läggas på en mer realistisk nivå. Högsta förvaltningsdomstolen, ordföranden justitierådet MM, har anfört följande: […] Det finns inte några i författning givna föreskrifter om tidsfrister eller skyndsam handläggning av mål av aktuellt slag. Sådana mål finns inte heller med i den uppräkning av mål som handläggs med förtur enligt 10 § första stycket Högsta förvaltningsdomstolens arbetsordning. Enligt artikel 6 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid anklagelser om brott rätt till en rättvis och offentlig domstolsprövning inom skälig tid inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas bl.a. målets komplexitet, parternas agerande och domstolarnas handläggning. Ärendets totala handläggningstid uppgår till 5 år och 5 månader. Handläggningstiden i Högsta förvaltningsdomstolen uppgick till mer än två år och tre månader. Domstolens bedömning är att handläggningstiden här inte kan anses stå i överensstämmelse med konventionens krav på en domstolsprövning inom skälig tid. AT har fått del av domstolarnas yttranden. Justitiekanslerns bedömning Rättslig reglering Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Domstolarnas handläggning av och beslut i patentmål är sådan verksamhet. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänstefel kan enligt praxis endast under vissa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning. Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.) Oacceptabla dröjsmål vid behandling av ett ärende kan vara att bedöma som fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. När lagen inte anger en viss frist för ett ärendes avgörande, krävs i allmänhet en betydande försening för att ett dröjsmål över huvud taget ska anses föreligga. Vid bedömningen av om ett konstaterat dröjsmål innebär att fel eller försummelse föreligger är det väsentligt vad allmänheten rimligen kan fordra. Beror förseningen på en oförsvarligt långsam arbetstakt, en påtagligt bristfällig organisation eller en klar felbedömning av vilka ärenden som bör ges förtur, bör staten svara för uppkommen skada. Vidare kan skadeståndsskyldighet före-ligga när det har förekommit längre perioder då hanteringen, utan att sökanden kan lastas för det, har präglats av inaktivitet. Varje period av inaktivitet är dock inte att bedöma som ett oskäligt dröjsmål. För skadeståndsskyldighet krävs också – förutom att staten har gjort sig skyldig till en skadeståndsgrundande handling – att sökanden har lidit en ersättningsgill skada samt att det finns ett s.k. adekvat orsakssamband mellan handlingen och skadan. Det ankommer på den som framställer ett skadeståndsanspråk att visa att förutsättningarna för skadeståndsskyldighet är uppfyllda. Det åligger också den skadelidande att så långt som möjligt begränsa sin skada. Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträdelser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skadestånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska bestämmelsen tolkas konformt med konventionen. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett konstaterat fel eller en försummelse också innefattar en överträdelse av konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begränsningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skadeståndslagens regler, men kan utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen. Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Artikel 6.1 i konventionen är tillämplig i ärendet. Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas handläggning av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet. Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen ska varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Överväganden AT har, som Justitiekanslern har uppfattat hans anspråk, begärt ersättning för såväl ren förmögenhetsskada som ideell skada. Grunden för anspråket är ifrågasatt felaktig bedömning i patentmålet, långsam handläggningen av målet i domstolarna och påstått åsidosättande av egendomsskyddet enligt artikel 1 i Europakonventionens första tilläggsprotokoll. Såvitt avser påståendet om felaktig bedömning i patentmålet konstateras att vad AT har anfört och vad som i övrigt framgår av utredningen i ärendet inte ger stöd för slutsatsen att Patentbesvärsrättens dom var felaktig och än mindre att det varit fråga om en uppenbart oriktig bedömning i skadeståndslagens mening. Inte heller Högsta förvaltningsdomstolens ställningstagande i frågan om prövningstillstånd ger underlag för en sådan slutsats. Domstolarnas handläggning och avgöranden har således inte varit av sådant slag att staten därigenom har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot AT. I det sagda ligger även att utredningen inte ger stöd för att AT:s rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen har åsidosatts. Beträffande AT:s ersättningsanspråk avseende långsam handläggning noteras följande. Den totala handläggningstiden har i detta fall uppgått till cirka fem år och tio månader och har innefattat handläggning i två domstolsinstanser. Målet har inte varit av alldeles enkel beskaffenhet och det har inte heller i formell mening varit av förturskaraktär. Det har konstaterats längre perioder av inaktivitet vid såväl Patentbesvärsrättens som Högsta förvaltningsdomstolens handläggning. Av inhämtade dagboksblad och yttranden framgår bl.a. följande. Patentbesvärsrätten påbörjade sin handläggning av målet först sedan två år och fyra månader hade förflutit från det att överklagandet hade kommit in dit. I Högsta förvaltningsdomstolen låg målet i avvaktan på beslut i frågan om prövningstillstånd under drygt två år och tre månader. Den utdragna handläggningstiden har inte till någon del varit hänförlig till AT:s eget agerande, dock att det av Patentbesvärsrättens dom och yttrande hit framgår att AT under den pågående handläggningen där gjorde vissa ändringar beträffande grunderna och yrkandena i målet. Dessa ändringar gjordes emellertid, såvitt framgår, efter den muntliga förhandlingen i november 2008 och förefaller således inte ha föranlett någon nämnvärd fördröjning av målets handläggning. Ansvaret för den långa handläggningstiden får således anses ligga på domstolarna och dröjsmålet synes vara en direkt följd av den arbetsbelastning som rådde vid respektive domstol under den aktuella tidpunkten. Högsta förvaltningsdomstolens prövning i AT:s mål avsåg frågan om prövningstillstånd skulle meddelas. Domstolen prövade alltså inte målet i sak. Av utredningen framgår inte att målet skulle ha varit omfattande och förefaller inte heller ha varit särskilt komplicerat. Patentbesvärsrätten har visserligen framhållit att i princip alla patentmål är både svåra och komplexa, men utredningen ger inte underlag för bedömningen att målets beskaffenhet skulle ha varit skälet till den långsamma handläggningstiden i nu aktuellt fall. Vid en sammantagen bedömning anser Justitiekanslern att AT:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts. I sammanhanget noteras särskilt att en konventionsstat inte i annat än mycket kvalificerade undantagsfall kan ursäkta dröjsmål i domstol genom åberopande av bristande resurser. Vad Patentbesvärsrätten har anfört angående arbetsbelastnings- och resurstilldelningsproblemen under den aktuella perioden kan visserligen ha betydelse för bedömningen i förhållande till rent nationella bestämmelser men förändrar alltså inte bedömningen att Sverige i detta fall inte har levt upp till sitt åtagande enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska den vars rättigheter enligt konventionen har åsidosatts ha tillgång till ett effektivt nationellt rättsmedel för att komma till rätta med överträdelsen. AT har inte gottgjorts och har inte heller kunnat gottgöras för konventionsöverträdelsen inom ramen för processen i fråga. Vad som återstår då är ekonomisk ersättning för den ideella skada som han kan ha lidit. Enligt Europadomstolens praxis föreligger det en stark men motbevisbar presumtion för att ett åsidosättande av rätten till rättegång inom skälig tid medför en ideell skada för den enskilde. Det är i detta fall inte tillräckligt att konstatera att en överträdelse har skett utan ekonomisk kompensation är påkallad. Med utgångspunkt i vad som utgivits i liknande fall och med beaktande av Högsta domstolens avgöranden i NJA 2010 s. 363 och NJA 2012 s. 211 (I-II), bedömer Justitiekanslern ersättningen för ideell skada till skäliga 20 000 kr. Vad avser begärd ersättning för ren förmögenhetsskada kan det inte anses föreligga adekvat kausalitet mellan domstolarnas långsamma handläggning och uppgiven ekonomisk skada. AT:s anspråk ska därför avslås i denna del. Vid denna bedömning saknas det anledning för Justitiekanslern att ta ställning till huruvida AT i övrigt har styrkt sin påstådda ekonomiska skada. Avslutningsvis noteras att AT:s begäran om att Justitiekanslern ska vara honom ”behjälplig med att få till stånd resning i mål nr 1348-09 i Högsta förvaltningsdomstolen” inte föranleder någon åtgärd här.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner AT ersättning med 20 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 5 januari 2013 till dess betalning sker och uppdrar åt Domstolsverket att betala ut ersättningen till honom.

Bakgrund

AT ansökte om patent för sin uppfinning avseende ”Förfarande och anordning för kommunikation/kontroll vid access” hos Patent- och registreringsverket (PRV). PRV beslutade den 9 september 2005 att avslå hans patentansökan. Beslutet motiverades i huvudsak med att uppfinningen inte var patenterbar. PRV fann att den i de självständiga patentkraven angivna uppfinningen inte var ny i förhållande till känd teknik.

Beslutet överklagades av AT till Patentbesvärsrätten, mål nr 06-093. Överklagandet kom in dit den 13 mars 2006. Handläggningen av målet påbörjades i juli 2008. Efter viss kommunicering och muntlig förhandling i november 2008 beslutade Patentbesvärsrätten i dom den 29 december 2008 att inte bifalla överklagandet, med den huvudsakliga motiveringen att uppfinningen inte skiljde sig från känd teknik.

I februari 2009 överklagade AT Patentbesvärsrättens dom till Högsta förvaltningsdomstolen (då Regeringsrätten), mål nr 1348-09. Överklagandet kompletterades med en underskrift den 20 mars 2009 och i samband med denna komplettering ombads domstolen avvakta ett brev, som kom in dit den 26 mars 2009. Högsta förvaltningsdomstolen avslutade målet den 5 juli 2011 genom beslut att inte meddela prövningstillstånd.

Anspråket

AT har hos Justitiekanslern begärt skadestånd av staten med 1 000 000 kr för, som det får förstås, ren förmögenhetsskada och ideell skada samt dröjsmålsränta enligt 4 och 6 §§räntelagen (1975:635) Han har även begärt att Justitiekanslern ska vara honom ”behjälplig med att få till stånd resning i mål nr 1348-09 i Högsta förvaltningsdomstolen”.

Till stöd för sitt anspråk har AT anfört i huvudsak följande. PRV, Patentbesvärsrätten och Högsta förvaltningsdomstolen har felaktigt avslagit hans patentansökan, överklagande respektive begäran om prövningstillstånd i målet. Hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts genom att handläggningen av målet hos Patentbesvärsrätten och hos Högsta förvaltningsdomstolen har dragit ut på tiden. Vidare har hans rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen kränkts. – Till följd av den felaktiga och försumliga handläggningen av hans patentmål har han drabbats av skada i form av kostnader för patentansökan, byggande av prototyper, utställning på en mässa, marknadsföring m.m. Vidare har han haft produktions- och tillverkningskostnader i Indien. Han har även drabbats av ”företagsnedläggning” där.

Utredningen

Justitiekanslern har tagit del av avgörandena från PRV, Patentbesvärsrätten och Högsta förvaltningsdomstolen. Vidare har Justitiekanslern tagit del av Patentbesvärsrättens respektive Högsta förvaltningsdomstolens dagboksblad i mål nr 06-093 respektive 1348-09.

Justitiekanslern har även inhämtat yttrande från Patentbesvärsrätten och från Högsta förvaltningsdomstolen i frågan om AT:s rättigheter enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har upprätthållits vid prövningen av hans ärende.

Patentbesvärsrätten, ordföranden PS, har anfört följande:

[…]

Den del av målets handläggning som påbörjades i juli 2008 är enligt domstolens mening rimligt snabb och effektiv med hänsyn till målet komplexitet och de ändringar avseende grunder och yrkanden som gjordes. Patentbesvärsrätten vill i detta sammanhang framhålla att inget i AT:s sätt att föra sin talan har uppfattats som konstigt eller otillbörligt utan de ändringar och tilläggsyrkanden som uppkom ligger inom ramen för det som domstolen uppfattar som normalt förekommande i ett patentmål av normal karaktär.

Vad som enligt Patentbesvärsrättens mening är av intresse att diskutera i detta sammanhang är alltså den tidsutdräkt på 2 år och 3 månader som föregick den aktiva handläggningsfasen.

Den handläggningsordning som gällde vid Patentbesvärsrätten vid den tiden var att när ett nytt mål kom in skedde inledningsvis sedvanliga formaliakontroller och kontroll av om det fanns något i målet som borde medföra att det skulle handläggas med förtur. Om formaliafrågorna inte krävde någon skriftväxling eller om det inte fanns skäl till förtur fick målet vänta på sin tur i handläggningen varigenom målen togs upp i den ordning de kommit in till domstolen. Denna handläggningsordning hade direkt stöd i en bestämmelse i den dåvarande arbetsordningen för domstolen, där det framgick att målen skulle tas upp till avgörande i den ordning de kommit in till domstolen. Det aktuella målet innehöll ingenting som motiverade förtursbehandling.

I den arbetsordning som numera gäller är bestämmelsen lite annorlunda avfattad och det föreskrivs att mål som inte ska handläggas med förtur ska beredas och föredras i en ordning som bidrar till effektivitet och kvalitet i arbetet och i övrigt i den ordning de inkommit till Patentbesvärsrätten. Den nya arbetsordningen, som är utarbetad med moderna domstolsinstruktioner som förebild, ger alltså ett lite större utrymme för vissa mål att gå före i kön även om de inte är förtursmål. Men med hänsyn till att alla patentmål är komplexa och innefattar svårbedömda tekniska frågor och rättsfrågor är det praktiska utrymmet att frångå principen om först in, först ut, inte speciellt stort. Vad gäller själva beredningen läggs numera inledningsvis mera kraft på den materiella processledningen och parterna underrättas, efter skriftväxling i förekommande fall, om att målet anses färdigberett och att det inväntar sin tur i kön för att företas till slutligt avgörande.

Är det då försvarligt att ett mål blir liggande så länge för att invänta sin tur? Svaret på den frågan kan inte ges med mindre än att man ställer den med beaktande av de resurser som domstolen har till sitt förfogande och domstolens samlade arbetsbörda.

Vad gäller resurserna så hade Patentbesvärsrätten under åren 2006 fram till mitten av 2008 medel som täckte kostnaderna för tio ordinarie domare. Därefter tvingades domstolen av ekonomiska skäl att arbeta med endast nio ordinarie domare och en mindre beredningsorganisation. Av ledamöterna har hela tiden fem varit tekniskt kunniga patenträttsråd, och de tekniska patentmålen lottades på deras rotlar, men inte på de lagfarnas. En beredningsorganisation tillkom inte förrän i oktober 2008 och den användes inledningsvis inte till de tekniska patentmålen, vilket i praktiken innebar att dessa fem ledamöter hade beredningsansvaret för alla patentmål av teknisk karaktär. Utöver uppgiften att döma i de egna patentmålen hade de tekniska ledamöterna också skyldighet att medverka som domare i de allmänna domstolarna i patentmål. Under de aktuella åren gjordes detta i en utsträckning som motsvarade mellan 0,7och 0,5 personår. Under samma tid har domstolen kunnat för patentmålen avsätta domarkapacitet räknat i personår enligt följande: 4,9 (2006), 4,8 (2007) och 4,8 (2008). Av detta är för varje år cirka 0,5 personår lagfarna domare som i huvudsak bara deltar i målens slutliga handläggning.

Under de aktuella åren hade Patentbesvärsrätten höga balanser av patentmål, beroende på en mycket större tillströmning än vanligt under åren 2003 och 2004. Medelbehandlingstiden för patentmålen förlängdes till följd av detta kraftigt under år 2006 och 2007 och uppgick då till 2,1 år och under 2008 var den 2,6 år. Detta ska jämföras med 2004 och 2005 då den var 1,5 år. Medelbehandlingstiden har sedermera kortats till 2,2 år under 2010 och 2,4 år under 2011. Domstolens interna målsättning har hittills varit att medelbehandlingstiden inte ska överstiga ett år, ett mål som inte har kunnat uppfyllas på senare år.

En jämförelse med några andra länder eller europeiska institutioner pekar på att Patentbesvärsrättens handläggningstider inte är uppseendeväckande långa. EPO:s besvärskamrar har medelhandläggningstider som ligger runt två år, för närvarande 25 månader. Den tyska Bundespatentgericht har handläggningstider som i tekniska patentmål uppgick till 54 månader under 2011. För år 2007 och 2008 var tiden 35 respektive 40 månader. I Finland däremot är handläggningstiderna kortare och ligger nu omkring ett år. Däremot hade även den finländska besvärskammaren en genomsnittlig handläggningstid som översteg två år under 2008. Handläggningstiderna i allmän domstol för patentmålen var också avsevärt längre vid den aktuella tiden. (Jfr SOU 2010:44 Mål och medel, sid 272). Dessa jämförelser tjänar bara som illustration till att patentmål normalt är av mycket komplicerad natur och tar lång tid och kräver stora resurser för att handlägga.

En annan talande illustration till det nyss sagda är att de ändringar av patentkraven och yrkandena som framfördes i Patentbesvärsrätten måste anses höra till vanligheterna och är ett normalt inslag i handläggningen av patentmål under senare tid. Patentmålen har också, bl.a. till följd av den allmänna tekniska utvecklingen, sedan lång tid successivt ökat i komplexitet och svårighet, vilket är en erfarenhet som delas av alla som är insatta i frågorna. Patentmålens speciella karaktär och patentlagens krav på att i domstolens sammansättning ska ingå minst två tekniskt kunniga ledamöter vid avgörandet av dessa gör att Patentbesvärsrättens egna möjligheter att skjuta till resurser genom interna omfördelningar eller externa förstärkningar är begränsade. Härtill kommer att det i praktiken inte låter sig göra att anförtro beredningen i sak av patentmålen någon annan än en tekniskt kunnig ledamot.

Patentbesvärsrätten gör mot bakgrund av det som anförts följande reflektioner i frågan om rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen. Den långa väntetiden i det aktuella målet är beklaglig men en direkt följd av domstolens arbetsbelastning. Patentmål kan generellt inte anses vara av den beskaffenhet att de i sig ur Europakonventionens synvinkel ska betraktas som förtursmål. Att liggetider förekommer för att målen ska avgöras i någorlunda ordningsföljd är därför enligt Patentbesvärsrättens mening invändningsfritt. Eftersom i princip alla patentmål är både svåra och komplexa, såväl vad avser handläggningen som den sakliga bedömningen, och eftersom svårigheterna för domstolen att tillfälligt skjuta till extra resurser är stora beroende på både sammansättningsreglerna och de faktiska specialiseringskraven, vill Patentbesvärsrätten dra slutsatsen att den aktuella väntetiden inte står i strid med artikel 6.1 i Europakonventionen. Att Patentbesvärsrätten inte har lyckats uppfylla sin högt satta interna målsättning med avseende på handläggningstiderna påverkar inte denna slutsats.

Patentbesvärsrätten vill slutligen bara nämna något om utvecklingen hos domstolen för tiden efter det aktuella målet. Detta har i vissa delar redan berörts i det föregående. Domstolen har som sagts lagt större tyngd i målens inledande beredningsfas och en ny arbetsordning har antagits som ger möjligheter till en större flexibilitet. Domstolens ekonomi var under åren 2008-2011 synnerligen ansträngd och det gick bl.a. ut över patentmålen. För att inte handläggningstiderna skulle skena iväg okontrollerat nödgades domstolen att kraftigt minska de tekniska ledamöternas medverkan i de allmänna domstolarnas dömande verksamhet i patentmål under 2011 för att helt upphöra under 2012. Under 2012 har domstolen givits lagliga möjligheter att avskaffa den för domstolen i praktiken överspelade avdelningsindelningen. Patentbesvärsrättens ekonomi har förbättrats till följd bl.a. av besparingar som uppstått genom att ordförandeposten inte var besatt under större delen av 2012. Ur patentmålens synvinkel hade det dock den påtagliga nackdelen att en av de tekniska ledamöterna fick rycka in som domstolschef vilket medförde ett kännbart avbräck i domstolens samlade kapacitet på området.

För 2013 har Patentbesvärsrätten beviljats ett högre anslag vilket medfört att ett nytt tekniskt patenträttsråd har rekryterats och beräknas tillträda i början av året. Domstolen kan därför återuppta servicen till de allmänna domstolarna med bibehållen personalstyrka för de egna målen. Domstolens ordförandepost är besatt. Beredningsorganisationen, med för närvarande två heltidsanställda föredragande, kan till följd av en ljusning i balansläget när det gäller övriga mål till större del biträda de tekniska ledamöterna i beredningen av patentmålen. Det finns alltså förutsättningar att nedbringa handläggningstiderna i patentmålen påtagligt. Den interna målsättningen att patentmålen ska ha en medelhandläggningstid som är högst ett år kommer emellertid att omprövas inför verksamhetsplaneringen för 2013 och läggas på en mer realistisk nivå.

Högsta förvaltningsdomstolen, ordföranden justitierådet MM, har anfört följande:

[…]

Det finns inte några i författning givna föreskrifter om tidsfrister eller skyndsam handläggning av mål av aktuellt slag. Sådana mål finns inte heller med i den uppräkning av mål som handläggs med förtur enligt 10 § första stycket Högsta förvaltningsdomstolens arbetsordning.

Enligt artikel 6 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid anklagelser om brott rätt till en rättvis och offentlig domstolsprövning inom skälig tid inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

Ärendets totala handläggningstid uppgår till 5 år och 5 månader. Handläggningstiden i Högsta förvaltningsdomstolen uppgick till mer än två år och tre månader. Domstolens bedömning är att handläggningstiden här inte kan anses stå i överensstämmelse med konventionens krav på en domstolsprövning inom skälig tid.

AT har fått del av domstolarnas yttranden.

Rättslig reglering

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Domstolarnas handläggning av och beslut i patentmål är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänstefel kan enligt praxis endast under vissa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

Oacceptabla dröjsmål vid behandling av ett ärende kan vara att bedöma som fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. När lagen inte anger en viss frist för ett ärendes avgörande, krävs i allmänhet en betydande försening för att ett dröjsmål över huvud taget ska anses föreligga. Vid bedömningen av om ett konstaterat dröjsmål innebär att fel eller försummelse föreligger är det väsentligt vad allmänheten rimligen kan fordra. Beror förseningen på en oförsvarligt långsam arbetstakt, en påtagligt bristfällig organisation eller en klar felbedömning av vilka ärenden som bör ges förtur, bör staten svara för uppkommen skada. Vidare kan skadeståndsskyldighet före-ligga när det har förekommit längre perioder då hanteringen, utan att sökanden kan lastas för det, har präglats av inaktivitet. Varje period av inaktivitet är dock inte att bedöma som ett oskäligt dröjsmål.

För skadeståndsskyldighet krävs också – förutom att staten har gjort sig skyldig till en skadeståndsgrundande handling – att sökanden har lidit en ersättningsgill skada samt att det finns ett s.k. adekvat orsakssamband mellan handlingen och skadan. Det ankommer på den som framställer ett skadeståndsanspråk att visa att förutsättningarna för skadeståndsskyldighet är uppfyllda. Det åligger också den skadelidande att så långt som möjligt begränsa sin skada.

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträdelser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skadestånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska bestämmelsen tolkas konformt med konventionen. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett konstaterat fel eller en försummelse också innefattar en överträdelse av konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begränsningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skadeståndslagens regler, men kan utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Artikel 6.1 i konventionen är tillämplig i ärendet.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas handläggning av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet.

Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen ska varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.

Överväganden

AT har, som Justitiekanslern har uppfattat hans anspråk, begärt ersättning för såväl ren förmögenhetsskada som ideell skada. Grunden för anspråket är ifrågasatt felaktig bedömning i patentmålet, långsam handläggningen av målet i domstolarna och påstått åsidosättande av egendomsskyddet enligt artikel 1 i Europakonventionens första tilläggsprotokoll.

Såvitt avser påståendet om felaktig bedömning i patentmålet konstateras att vad AT har anfört och vad som i övrigt framgår av utredningen i ärendet inte ger stöd för slutsatsen att Patentbesvärsrättens dom var felaktig och än mindre att det varit fråga om en uppenbart oriktig bedömning i skadeståndslagens mening. Inte heller Högsta förvaltningsdomstolens ställningstagande i frågan om prövningstillstånd ger underlag för en sådan slutsats. Domstolarnas handläggning och avgöranden har således inte varit av sådant slag att staten därigenom har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot AT. I det sagda ligger även att utredningen inte ger stöd för att AT:s rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen har åsidosatts.

Beträffande AT:s ersättningsanspråk avseende långsam handläggning noteras följande. Den totala handläggningstiden har i detta fall uppgått till cirka fem år och tio månader och har innefattat handläggning i två domstolsinstanser. Målet har inte varit av alldeles enkel beskaffenhet och det har inte heller i formell mening varit av förturskaraktär. Det har konstaterats längre perioder av inaktivitet vid såväl Patentbesvärsrättens som Högsta förvaltningsdomstolens handläggning. Av inhämtade dagboksblad och yttranden framgår bl.a. följande. Patentbesvärsrätten påbörjade sin handläggning av målet först sedan två år och fyra månader hade förflutit från det att överklagandet hade kommit in dit. I Högsta förvaltningsdomstolen låg målet i avvaktan på beslut i frågan om prövningstillstånd under drygt två år och tre månader. Den utdragna handläggningstiden har inte till någon del varit hänförlig till AT:s eget agerande, dock att det av Patentbesvärsrättens dom och yttrande hit framgår att AT under den pågående handläggningen där gjorde vissa ändringar beträffande grunderna och yrkandena i målet. Dessa ändringar gjordes emellertid, såvitt framgår, efter den muntliga förhandlingen i november 2008 och förefaller således inte ha föranlett någon nämnvärd fördröjning av målets handläggning. Ansvaret för den långa handläggningstiden får således anses ligga på domstolarna och dröjsmålet synes vara en direkt följd av den arbetsbelastning som rådde vid respektive domstol under den aktuella tidpunkten. Högsta förvaltningsdomstolens prövning i AT:s mål avsåg frågan om prövningstillstånd skulle meddelas. Domstolen prövade alltså inte målet i sak. Av utredningen framgår inte att målet skulle ha varit omfattande och förefaller inte heller ha varit särskilt komplicerat. Patentbesvärsrätten har visserligen framhållit att i princip alla patentmål är både svåra och komplexa, men utredningen ger inte underlag för bedömningen att målets beskaffenhet skulle ha varit skälet till den långsamma handläggningstiden i nu aktuellt fall.

Vid en sammantagen bedömning anser Justitiekanslern att AT:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts. I sammanhanget noteras särskilt att en konventionsstat inte i annat än mycket kvalificerade undantagsfall kan ursäkta dröjsmål i domstol genom åberopande av bristande resurser. Vad Patentbesvärsrätten har anfört angående arbetsbelastnings- och resurstilldelningsproblemen under den aktuella perioden kan visserligen ha betydelse för bedömningen i förhållande till rent nationella bestämmelser men förändrar alltså inte bedömningen att Sverige i detta fall inte har levt upp till sitt åtagande enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska den vars rättigheter enligt konventionen har åsidosatts ha tillgång till ett effektivt nationellt rättsmedel för att komma till rätta med överträdelsen.

AT har inte gottgjorts och har inte heller kunnat gottgöras för konventionsöverträdelsen inom ramen för processen i fråga. Vad som återstår då är ekonomisk ersättning för den ideella skada som han kan ha lidit. Enligt Europadomstolens praxis föreligger det en stark men motbevisbar presumtion för att ett åsidosättande av rätten till rättegång inom skälig tid medför en ideell skada för den enskilde. Det är i detta fall inte tillräckligt att konstatera att en överträdelse har skett utan ekonomisk kompensation är påkallad.

Med utgångspunkt i vad som utgivits i liknande fall och med beaktande av Högsta domstolens avgöranden i NJA 2010 s. 363 och NJA 2012 s. 211 (I-II), bedömer Justitiekanslern ersättningen för ideell skada till skäliga 20 000 kr.

Vad avser begärd ersättning för ren förmögenhetsskada kan det inte anses föreligga adekvat kausalitet mellan domstolarnas långsamma handläggning och uppgiven ekonomisk skada. AT:s anspråk ska därför avslås i denna del. Vid denna bedömning saknas det anledning för Justitiekanslern att ta ställning till huruvida AT i övrigt har styrkt sin påstådda ekonomiska skada.

Avslutningsvis noteras att AT:s begäran om att Justitiekanslern ska vara honom ”behjälplig med att få till stånd resning i mål nr 1348-09 i Högsta förvaltningsdomstolen” inte föranleder någon åtgärd här.