JK 9646-14-40

Bakgrund

Vid en omprövning den 16 april 2009 på initiativ av Skatteverket beslutades beträffande AT avseende taxeringsåret 2008 att han inte medgavs slutligt avdrag för uppskovsbelopp med 3 084 800 kr vid avyttring av hans bostadsrätt 2006 och att tidigare medgivet preliminärt avdrag för uppskovs­beloppet skulle återföras så att 2 056 533 kr blev skattepliktigt i inkomst­slaget kapital. Vidare beslutade Skatteverket bl.a. om ett skattetillägg på 40 procent. Skälet för beslutet rörande uppskovsbeloppet var att AT inte visat att enligt engelsk rätt ett bindande avtal om köp av ersättningsbostad i England träffats senast den 31 december 2007 (47 kap.5 a och 9 §§inkomstskattelagen [1999:1229]).

AT överklagade Skatteverkets beslut till Länsrätten i Stockholms län (mål nr 13275-09). I dom den 29 september 2009 avslog länsrätten överklagandet på samma grund som i Skatteverkets omprövningsbeslut.

AT överklagade till Kammarrätten i Stockholm (mål nr 8183-09). I beslut den 23 april 2010 undanröjde kammarrätten länsrättens dom och återförvisade målet till länsrätten för förnyad handläggning. Skälet för beslutet var att länsrätten inte hade berett AT möjlighet att slutföra sin talan och komma in med eventuell ytterligare bevisning i enlighet med hans uttryckliga begäran.

Kammarrättens beslut expedierades den 26 april 2010 till Skatteverket och AT:s ombud. Den 2 juli 2012 kontaktades kammarrätten av Skatteverket som noterat att Förvaltningsrätten i Stockholm inte hade lagt upp något mål med anledning av kammarrättens återförvisningsbeslut. Vid efterforskning av kammarrätten framkom att både kammarrättens och länsrättens akter arkiverats trots att de skulle ha sänts till förvaltningsrätten i samband med expediering av återförvisningsbeslutet. Akterna sändes till förvaltningsrätten den 2 juli 2012.

I dom den 19 november 2012 avslog förvaltningsrätten AT:s överklagande (mål nr 14020-12). Avslagsgrunden var densamma som i den tidigare domen.

AT överklagade till kammarrätten (mål nr 1468-13). Kammarrätten höll muntlig förhandling. I dom den 7 oktober 2013 avslogs överklagandet. Även kammarrätten ansåg att AT inte förmått visa att han förvärvat ersättningsbostaden i England inom den i inkomstskattelagen angivna tidsfristen och att han därför inte gjort sannolikt att förutsättningarna för uppskovsavdrag var uppfyllda. Vidare var det enligt kammarrätten – även vid beaktande av målets handläggningstid i domstolarna – inte oskäligt att ta ut skattetillägg.

AT överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen som inte meddelade prövningstillstånd (beslut den 25 april 2014, mål nr 8323-13).

Anspråket

AT har, genom ombudet Bengt Siverling, begärt skadestånd av staten med 371 462 kr och ersättning för sina kostnader i ärendet med 6 250 kr.

Till stöd för anspråket har AT anfört bl.a. följande. Det dröjde fem år från det att han överklagade Skatteverkets beslut till dess att beslutet vann laga kraft. Detta strider mot artikel 6 i Europakonventionen om rätt till rättegång inom skälig tid. Tidsutdräkten har berott på domvilla och slarv från domstolarnas sida. En skiljaktig ledamot i kammarrätten ville sätta ned storleken på skattetillägget på grund av detta.

Domstolarna har inte prövat målet som en rättsfråga. I stället har de prövat det som en bevisfråga och gått utöver Skatteverkets beslutsskäl som avsåg om det muntliga avtalet 2007 mellan honom och säljaren enligt engelsk rätt var bindande för parterna. Enligt den s.k. Estoppelregeln medger engelsk rätt muntliga avtal vid fastighetsöverlåtelser.

Lagreglerna om rätt till uppskovsavdrag ändrades för att stå i harmoni med rätten till fri rörlighet inom EU. I AT:s fall har uppskovsavdraget fått en tillämpning som innebär att rätten till fri rörlighet fortfarande inskränks. Grund för skadestånd på unionsrättslig grund föreligger därför. Han har drabbats av sveda och värk på grund av den felaktiga rättstillämpningen.

Av det begärda beloppet avser 271 462 kr ersättning för kränkning av artikel 6 i Europakonventionen. Beloppet motsvarar skattetillägget. Vidare avser 50 000 kr uppenbart felaktig rättstillämpning och 50 000 kr brott mot EU-fördragets likabehandlingsprincip och fri rörlighet.

Kammarrättens yttrande

Justitiekanslern har hämtat in ett yttrande från Kammarrätten i Stockholm. I yttrandet har kammarrätten inte tagit ställning till om skadeståndsskyldighet föreligger för staten men bett om ursäkt för att akten av misstag arkiverats under 2010-2012 vilket lett till en mycket olycklig fördröjning av målets handläggning.    

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande, ett s.k. culpaansvar. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv och att det vid den bedömningen är av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. (Jfr bl.a. NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 1210.)

Enligt Högsta domstolens praxis (se bl.a. NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till ska­de­­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­­lagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska be­stäm­mel­s­en tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skade­stånds­lag­ens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtag­­an­den enligt kon­ven­tion­en. Det åtagande som då åsyftas är skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rättsmedel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Förevarande skatteprocess omfattas av artikel 6.1 i konventionen.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas handläggning av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet.

Europa­domstolens praxis ger inte stöd för att en inaktivitetsperiod ensam kan innebära att artikel 6.1 i Euro­pa­konventionen har åsidosatts med mindre än att det är fråga om en verkligt substantiell period av inaktivitet. För svensk del bedömde Europadomstolen i mål­et Martin Denev v. Sweden (Appli­ca­tion no 25419/94) att en kränkning av artikel 6.1 i kon­­ven­tion­en hade före­­kom­­mit då det hade tagit Reger­ings­rätten nästan två år att prö­va fråg­an om prövningstillstånd. Målet var okom­plicerat och dröjs­mål­­et ha­de inte för­anletts av sökanden. Sär­skild vikt lades dock vid att det rör­­de sig om ett mål om mönsterskydd där skyddstiden – om an­sök­an bifalls – endast gäller under fem år från an­­­sökningstid­punkten. Den to­­­tala hand­lägg­nings­tiden uppgick till drygt tre år och nio mån­ader.

Justitiekanslern har inom ramen för statens frivilliga skade­reg­ler­ing, med beaktande av Europadomstolens avgörande i Denev-ären­det samt bl.a. NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 726 och RÅ 2006 ref. 43, bedömt att en inakti­vi­tetsperiod som har pågått i två år kan föranleda slut­satsen att en kränk­ning har förekommit. Av bl.a. Högsta domstolens nyss nämnda avgöranden bekräftas att varje peri­od av in­ak­tivi­tet inte innebär att det har skett en över­träd­else av rätten till rättegång inom skälig tid utan att det måste röra sig om längre sådana perioder. I det sistnämnda fallet hade det före­kommit en period av inaktivi­tet på cirka ett år vid hovrättens hand­lägg­ning av ett brottmål, vilket dock inte ansågs in­ne­bä­ra en överträdelse av artikel 6.1 i Europa­kon­ven­­tion­­en.

Enligt de principer som framgår av EU-domstolens fasta praxis kan skade­stånds­­skyl­dig­het för staten på unionsrättslig grund upp­komma under för­ut­sätt­ning att följande tre kriterier är uppfyllda.

1.    Staten har överträtt en unionsrättslig regel som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda.

2.    Överträdelsen är tillräckligt allvarlig (klar).

3.    Det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan eller skadorna.

Överväganden

Den relevanta perioden vid bedömandet om rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i Europakonventionen har åsidosatts synes vara den 16 april 2009 – 25 april 2014, dvs. från Skatteverkets omprövningsbeslut till Högsta förvaltningsdomstolens beslut att inte meddela prövningstillstånd. Det är alltså fråga om en tid på fem år för handläggning i tre domstolsinstanser.

Kammarrätten har orsakat en fördröjning av handläggningen på två år och två månader genom att efter återförvisningsbeslutet den 23 april 2010 ha missat att skicka akterna till länsrätten så att handläggningen kunde påbörjas där. Vidare orsakade länsrättens felaktiga handläggning, som var grunden för kammarrättens återförvisningsbeslut, en fördröjning av processen i domstolarna.

Målet har framför allt handlat om en bevisfråga och kan inte sägas ha varit av komplicerad art. Målet har emellertid rört relativt stora belopp för en privatperson. Trots dröjsmålet har skattetillägget inte satts ned.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna anser Justitiekanslern att AT:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i Europakonventionen har åsidosatts på sådant sätt att han är berättigad till skadestånd med 15 000 kr.

Vad AT anfört i övrigt medför inte rätt till skadestånd enligt 3 kap.2-3 §§skadeståndslagen eller enligt artikel 6 i Europakonventionen.

Vad gäller den del av anspråket som rör EU-rätten konstaterar Justitiekanslern att domstolarna aldrig berörde den rättsliga frågan om uppskov skulle vara möjligt när den förvärvade fastigheten låg i ett annat EU-land. Inget tyder dock på att det var fel av domstolarna att pröva frågan om tidpunkten för förvärvet först. AT har därför inte visat att staten klart överträtt en rättsregel som skapar en rätt för honom. Anspråket ska därför avslås i denna del.

Med hänsyn till ärendets omfattning, art och utgång (endast delvis bifall) anser Justitiekanslern att skälig ersättning för ombudskostnader är 3 125 kr.