JO dnr 3764-2001

Enligt 31 § LVM får den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem inte inneha alkoholhaltiga drycker, narkotika, flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses i lagen ( 1991:1969 ) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen ( 1999:42 ) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Han får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom som nu angetts, får den omhändertas.

Av utredningen framgår att tf. institutionschefen, med stöd av nämnda bestämmelse, beslutade att omhänderta ett stort antal beställningar av varor som AA hade för avsikt att sända iväg. Av beslutet, som fattades den 15 oktober 2001, framgår bl.a. att mängden varor och tjänster samt den höga kostnaden gjorde att beställningarna ansågs vara till men för vården av AA.

Av 2 kap. 6 § regeringsformen följer att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse. I remissvaret har angetts att ”öppna” beställningssedlar inte torde omfattas av regeringsformens skydd för brev och annan förtrolig post. Med anledning härav vill jag framhålla att även meddelanden i en öppen försändelse, t.ex. vykort, i princip omfattas av skyddet i 2 kap. 6 § regeringsformen . Skyddet för meddelanden som överförs i en öppen försändelse blir dock av naturliga skäl begränsat (se JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 330). I detta fall är det oklart hur granskningen har gått till. Det har dock inte framkommit annat än att beställningssedlarna var urklippta ur tidskrifter och skulle skickas i öppet skick. Således torde det av själva försändelsen som sådan, dvs. utan att man behövde läsa innehållet, ha varit ganska uppenbart vad som avsågs. Mot bakgrund av vad som har framkommit i detta avseende finner jag inte skäl att vidare uppehålla mig vid det förhållandet att personalen tog del av innehållet i beställningssedlarna.

Frågan är emellertid om beställningssedlarna kan anses utgöra sådana föremål som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. I förarbetena till bestämmelsen i 31 § LVM har angetts att med föremål som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet avses företrädesvis vapen och tillhyggen som kan skada personalen eller andra intagna ( prop. 1981/82:8 s. 93 f. och 1987/88:147 s. 107). JO har tidigare uttalat att större penningsummor som innehas av de intagna kan omhändertas med stöd av 31 § LVM , när syftet med omhändertagandet varit bl.a. att förhindra utpressningssituationer samt för att undvika att droger förs in på anstalten (se JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 294). Även bankomatkort har ansetts falla under begreppet. På motsvarande sätt har innehavet av en legitimationshandling ansetts kunna vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. En sådan handling, som bl.a. möjliggör uttag av medel i bank, kan således representera ett sådant värde att handlingen kan vara att jämställa med bankomatkort eller kontanter. Det bör inte föreligga något hinder mot att

Som framgår av det anförda har således föremål som kunnat främja ett fortgående missbruk eller störa ordningen vid hemmet ansetts kunna omhändertas med stöd av bestämmelsen i 31 § LVM . En beställningssedel i sig kan inte anses utgöra ett sådant föremål. Såsom har framhållits i remissvaret hade institutionschefen däremot, beroende på vad för slags varor AA fått sig tillsänt, möjligen kunnat omhänderta dessa varor med stöd av den aktuella bestämmelsen. Hemmet ställdes i förevarande fall inför en svårlöst situation. Jag har inte anledning att anta annat än att hemmet handlade utifrån vad som bedömdes stå i överensstämmelse med AA:s bästa. Ledningen för hemmet måste dock se till att hemmet handlar inom lagstiftningens ramar och, som SiS har anfört i remissvaret, har det inte med stöd av 31 § LVM funnits utrymme för att omhänderta beställningssedlarna.

AA har i anmälan gjort gällande att tf. institutionschefen BB även har omhändertagit ankommande försändelser.

Enligt 35 § LVM får försändelser till den som vårdas enligt denna lag i ett LVMhem för särskilt noggrann tillsyn kontrolleras, om det behövs med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 31 §, får egendomen omhändertas.

I remissvaret och i yttrandet från tf. institutionschefen har redogjorts för de rutiner som enligt SiS:s interna allmänna råd ( 1997:1 ) bör tillämpas vid LVM-hemmen vid granskning av ankommande försändelser med stöd av 35 § LVM . Vidare har uppgetts att Frösö behandlingshem följer angivna råd samt att något omhändertagande eller beslagtagande av själva försändelsen inte sker.

Vad som har framkommit i denna del föranleder ingen kritik från min sida.

I remissvaret har SiS väckt frågan om möjligheten för ett behandlingshem att, med hänsyn till den sekretess som gäller inom socialtjänsten, vidarebefordra uppgifter angående behov av god man eller förvaltare till socialnämnden. Jag delar SiS:s uppfattning att det är tveksamt om 26 § LVM , jämförd med 14 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) , ger utrymme för att underrätta socialnämnden om ett eventuellt behov av god man eller förvaltare utom i de fall där behovet är relaterat till den enskildes missbruk.

Jag vill för egen del peka på att i viss utsträckning kan uppgifter inom socialtjänsten lämnas med stöd av 14 kap. 2 § sista stycket sekretesslagen . Av bestämmelsen framgår att sekretess enligt 7 kap. 4 § första och tredje styckena inte hindrar att uppgift om enskild som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården eller

Frågor som rör sekretess och myndigheternas möjligheter att samverka utreds för närvarande av Offentlighets- och sekretesskommittén. Av utredningens direktiv ( 1998:32 ) framgår att kommittén skall utreda förutsättningarna för att öka möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och inom myndigheterna i syfte att förbättra förutsättningarna för deras samverkan. Mot denna bakgrund föranleder den fråga som SiS har väckt inte något ytterligare uttalande från min sida. Frågeställningen torde dock kunna vara av intresse för kommitténs arbete. Jag finner därför skäl att tillställa kommittén en kopia av detta beslut.

Det kan även tilläggas att regeringen under år 2002 tillkallade en särskild utredare med uppdrag att se över tillämpningen av LVM (dir. 2002:10). Av direktiven framgår att utredaren, utöver att analysera hur lagen har kommit att användas under 1990-talet, även skall överväga om LVM i sin nuvarande utformning motsvarar de höga krav på rättssäkerhet som måste ställas på åtgärder som kan vidtas mot en enskild mot dennes vilja. Jag finner skäl att tillställa utredningen en kopia av beslutet för kännedom.