JO dnr 6394-2012

AA och BB har tillsammans dottern CC som är född 2002. År 2005 placerades CC i ett familjehem på frivillig grund med stöd av bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453) , SoL.

I december 2011 fick AA ensam vårdnad om CC.

Advokaten DD framförde som ombud för AA klagomål mot Socialnämnden i Luleå kommun. Hon ifrågasatte på flera punkter nämndens handläggning av ärendet rörande CC.

JO hämtade in handlingar som rörde CC, bl.a. journalanteckningar, från socialförvaltningen i Luleå kommun. Anmälan remitterades därefter till Socialnämnden i Luleå kommun för yttrande över vissa delar av DD:s anmälan.

Socialnämndens enskilda utskott lämnade som sitt remissvar en skrivelse som hade upprättats vid socialförvaltningen. I skrivelsen anfördes i huvudsak följande (de punkter i anmälan som JO begärde nämndens yttrande över återges med kursiverad text i anslutning till nämndens svar på de olika frågorna).

Bakgrund

CC har varit placerad i familjehem sedan 2005-04-10 […]. Umgänget med fadern AA har skett kontinuerligt under tiden då CC varit placerad och har i stort fungerat väl och successivt utökats över tid. […] Han blev enskild vårdnadshavare till CC 2011-12-31.

Fadern AA har varit positiv till CC:s vård i familjehemmet, men meddelade i januari 2012 att han ville att CC skulle bo med honom. AA hade kort dessförinnan meddelat att han inte känt sig redo för att CC skulle bo med honom. Utifrån AA:s ohälsa har inte heller socialtjänsten bedömt det lämpligt att lyfta frågan tidigare utan AA:s egen bedömning av sin förmåga har inväntats. I och med AA:s vilja att CC skulle flytta till honom blev det tydligt hur stark CC:s anknytning till familjehemmet var. CC uttryckte att hon vill bo kvar i familjehemmet och reagerade även negativt då umgänget skett i större utsträckning. I och med detta blev även frågan om vårdnadsöverflyttning aktuell. Möjligheten att belysa och utreda frågan skulle

^{givetvis varit möjlig tidigare, men faderns positiva}

utveckling och önskan att CC framöver skulle kunna flytta till honom, har beaktats.

Socialnämndens yttrande och redogörelse för handläggningen

Punkt 4. Socialen har, utan lagstöd, bestämt över och begränsat AA:s umgänge med CC, någon gång till och med med anledning av att AA avsåg att ta dottern med sig till bönemöte.

Socialnämnden har inte under CC:s placering i familjehem beslutat om umgängesbegränsning. Placeringen har hela tiden skett enligt Socialtjänstlagen . Däremot har samtal förts med fadern AA angående former för umgänge utifrån CC:s perspektiv. Vidare har fadern fått uppgifter om att CC själv uttryckt att hon inte önskar åka på bönemöte. Socialnämnden har inte gjort bedömning om olämplighet beträffande ett bönemöte i sig och inte heller talat om att begränsa umgänget utifrån detta. Däremot har samtal förts med AA om svårigheter som uppstår då CC vistas i stora folksamlingar, där även personer varit sjuka, då ett barn i familjehemmet är infektionskänsligt utifrån njursjukdom.

Punkt 11. AA underrättades inte om när flyttningsförbudet som meddelades av förvaltningsrätten i juni 2011 upphörde att gälla.

Punkt 12. Det framgår inte av handlingarna i ärendet när och hur flyttningsförbudet upphörde att gälla.

Beslut om tillfälligt flyttningsförbud fattades 2011-05-05 då modern avsåg flytta CC från familjehemmet. Förvaltningsrätten biföll socialnämndens ansökan om flyttningsförbud enligt 24 § LVU 2011-06-20 och förordnade att vårdnadshavarna tills vidare inte

Vid tillfället för beslut om flyttningsförbud ovan hade vårdnadshavarna olika inställning till CC:s familjehemsvård och fadern ifrågasatte moderns inställning. Fadern ansåg att CC skulle bo kvar i familjehemmet. Vårdnadshavarna överenskom i september 2011 att fadern AA skulle vara ensam vårdnadshavare, vilket han blev 2011-12-31. Fadern AA accepterade vården i form av fortsatt placering i familjehem och således fanns inte heller behov av flyttningsförbud längre. Socialnämnden fattade dock inte ett formellt beslut om att flyttningsförbudet skulle upphöra, vilket strider mot lagstiftningen. Socialnämndens avsikt var dock inte att undanhålla AA information om att flyttningsförbudet inte längre förelåg. CC:s umgänge med fadern fungerade enligt planering även under tiden för flyttningsförbudet.

Punkt 14. Socialnämnden handlade inte AA:s önskemål den 25 januari 2012 om att CC skulle flytta hem till honom med den skyndsamhet som kan krävas. Först i maj 2012 inleddes formellt sett en utredning och därefter vidtogs knappt några åtgärder.

Fadern AA:s önskemål om att CC skulle flytta till honom kom till socialnämndens kännedom 2012-01-30 då AA lämnat meddelande om detta på den nya socialsekreterarens röstbrevlåda. Socialnämnden uppfattade det dock inte då som en formell begäran. Kontakt skedde med AA 2012-02-03 och han erbjöds tid för samtal 2012-02-15. AA har då inte möjlighet att komma till Luleå utan överenskommelse gjordes att samtala per telefon med ny socialsekreterare i ärendet. Samtal sker med CC i familjehemmet 2012-02-15. Vid telefonsamtal med AA 2012-02-21 önskar han att socialsekreterare och familjehemssekreterare ska komma på hembesök till honom i Gällivare. Tid bokas för detta 2012-03-30. Efter hembesök och samtal med AA sker nytt samtal med CC 2012-04-24 för att klarlägga CC:s inställning.

Vid telefonkontakt med AA 2012-05-04 meddelades han CC:s inställning till sin boendesituation. Utifrån att AA:s inställning var att han ville att CC skulle flytta hem till honom inleddes utredning samma dag. Socialnämndens bedömning är att de personliga kontakterna med såväl CC och AA var nödvändiga för att klarlägga inställning och behov av utredning. Utifrån de långa avstånden både till CC:s familjehem i Kalix samt fadern AA i Gällivare kunde inte samtalen ske mer skyndsamt.

Punkt 15. Socialen besvarade inte min skrift av den 28 juni 2012 förrän genom ett icke diariefört telefonsamtal i slutet av augusti 2012. Detta sedan jag skickat en påminnelse som inte heller den förts in i akten.

Socialnämnden har kännedom om att AA:s ombud efter sin skrivelse sökt kontakt med CC:s handläggare. I kontakt med gruppledare på barn- och ungdomssektionen blev hon i augusti 2012 hänvisad att avvakta tills ordinarie handläggare skulle vara åter i tjänst efter semester. Utredning pågick under denna tid utifrån AA:s begäran att CC skulle flytta hem till honom.

Punkt 19. Socialnämnden har, i enda syfte att förhindra helgumgänge mellan CC och AA, den 16 november 2012 fattat beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU trots att man uppgivit att tillfälligt flyttningsförbud meddelats. Om man avsåg att fatta ett beslut enligt 27 § LVU är beslutet felformulerat. Vidare är beslut enligt 27 § LVU inte avsedda att hindra umgänge eller bestämma utformningen av sådant utan endast att förhindra att barnet flyttas från familjehemmet. Med hänsyn till att frågan om flyttningsförbud är föremål för prövning av kammarrätten kan även med anledning därav ifrågasättas att sådant beslut fattats.

Beslut om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § LVU fattades 2012-11-16 utifrån att fadern AA avsåg hämta CC i familjehemmet mot hennes vilja och att bedömningen var att det fanns en påtaglig risk att CC:s hälsa och utveckling skulle skadas av en flytt från familjehemmet. AA informerades om beslut om flyttningsförbud per telefon.

I socialnämndens förtryckta blankett för beslut enligt LVU är beslut enligt 6 § förtryckt. Fel uppstod då ändring av lagrum inte korrigerades innan underskrift. AA

DD yttrade sig över remissvaret.

JO hämtade in Kammarrätten i Sundsvalls dom den 28 februari 2013 (mål nr 2330-12). Genom domen bifölls Socialnämnden i Luleå kommuns ansökan om flyttningsförbud avseende CC.

I anmälan framförs flera klagomål mot socialnämndens handläggning från 2005 fram till slutet av 2012. Enligt de regler som gäller för JO:s verksamhet bör JO inte utreda händelser eller förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden om det inte finns särskilda skäl för det. Sådana särskilda skäl finns inte i detta ärende varför min prövning är inriktad på några av de punkter i anmälan som avser handläggningen från slutet av 2010. Jag vill i detta sammanhang påminna om att JO:s granskning främst är inriktad på myndigheternas handläggning i formellt hänseende. JO brukar däremot vara återhållsam med att uttala sig om de bedömningar som en myndighet har gjort i ett enskilt ärende.

I det följande kommer jag att beröra nämndens handläggning när det gäller frågor som rör flyttningsförbud, hemflyttning, umgängesbegränsning och dokumentation.

Handläggningen med anledning av beslut om flyttningsförbud i juni 2011

CC var sedan 2005 placerad i familjehem med samtycke från båda vårdnadshavarna. I maj 2011 uppgav modern att hon önskade avbryta familjehemsplaceringen. Socialnämnden i Luleå kommun beslutade den 5 maj 2011 om s.k. tillfälligt flyttningsförbud som innebar att vårdnadshavarna inte fick flytta CC från familjehemmet. Socialnämnden ansökte därefter hos förvaltningsrätten om att flyttningsförbudet skulle gälla tills vidare. Rätten biföll ansökan den 20 juni 2011. Socialnämnden övervägde flyttningsförbudet den 21 september 2011 och fann då att det fanns behov av fortsatt flyttningsförbud.

I 24 – 31 §§ lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, finns bestämmelser om flyttningsförbud. Bestämmelserna gör det möjligt att under särskilt angivna förutsättningar för viss tid eller tills vidare förhindra den som har vårdnaden om ett barn att flytta barnet från det familjehem där barnet är placerat. Beslut om flyttningsförbud meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden. Av 26 § LVU framgår att socialnämnden minst en gång var tredje månad ska överväga om ett flyttningsförbud fortfarande behövs. När ett sådant förbud inte längre behövs ska socialnämnden besluta att förbudet ska upphöra.

Enligt remissvaret fanns det inte något behov av flyttningsförbud sedan AA blivit ensam vårdnadshavare i december 2011.

Det är socialnämndens uppgift att se till att ett flyttningsförbud inte gäller under längre tid än nödvändigt. Nämnden borde därför i december 2011 ha fattat beslut om att flyttningsförbudet skulle upphöra och underrättat AA om beslutet. Socialnämnden fattade, varken då eller senare, något sådant formellt beslut utan lät saken ”rinna ut i sanden”. Först i augusti 2012, efter förfrågan från AA:s ombud, fick ombudet besked om att flyttningsförbudet inte längre gällde.

En så informell handläggning är givetvis inte godtagbar. Med hänsyn till att ett flyttningsförbud utgör en ingripande åtgärd finns det skäl att se med visst allvar på bristen i handläggningen.

Handläggningen av begäran om hemflyttning

AA har ansett att hans begäran i januari 2012 om att CC skulle flytta hem till honom inte har handlagts med den skyndsamhet som kan krävas.

Av utredningen framgår att AA den 25 januari 2012 ringde till socialförvaltningen och talade in ett meddelande på förvaltningens telefonsvarare. Han uppgav att han avsåg att planera för att CC skulle flytta hem till honom. Enligt en anteckning några dagar senare från ett telefonsamtal mellan AA och den ansvariga gruppledaren uppgav AA att hans mål var att flickan senare skulle flytta hem till honom, men att det inte skulle göras än.

Den 30 mars 2012 gjorde socialförvaltningen ett hembesök hos AA. Han begärde då att möjligheterna för en hemflyttning skulle utredas. Den 24 april 2012 gjordes ett hembesök i familjehemmet då bl.a. ett enskilt samtal hölls med CC. Hon informerades vid samtalet om AA:s önskemål att hon skulle flytta hem till honom. AA blev informerad om hennes inställning den 4 maj 2012. Samma dag beslutade socialnämnden att inleda en utredning enligt 11 kap. 1 § SoL , med anledning av AA:s begäran om flickans hemflyttning.

Utgångspunkten är att vårdnadshavaren har rätt att bestämma var ett barn ska vistas. Vid frivilliga placeringar ska vården upphöra när en vårdnadshavare begär det. I samband med en sådan begäran är det socialnämndens uppgift att omedelbart ta ställning till om barnet kan återvända till föräldrahemmet och, om så är fallet, om några insatser behövs från socialtjänstens sida för att underlätta en återförening. Om nämnden bedömer att omständigheterna är sådana att barnet inte bör flytta hem till vårdnadshavaren ska nämnden överväga om den ska ansöka om vård eller flyttningsförbud med stöd av LVU.

Det framgår inte av anteckningarna från det meddelande som AA lämnade den 25 januari 2012 och det telefonsamtal som hölls med honom den 3 februari 2012 att AA hade framfört någon konkret begäran om att familjehemsvården skulle upphöra omedelbart. Däremot framkom AA:s begäran om detta tydligt vid det hembesök som socialförvaltningen gjorde hos honom den 30 mars 2012. Nämnden borde då

ha fattat ett formellt beslut om att inleda en utredning. Ett sådant beslut fattades först den 4 maj 2012. Nämnden kan inte undgå kritik för dröjsmålet.

Det ligger i ärendets natur att en utredning om s.k. hemflyttning ska bedrivas skyndsamt. Nämnden avslutade inte utredningen förrän den 27 augusti 2012. Handläggningstiden framstår som väl lång, särskilt med hänsyn till att nämnden måste anses ha haft mycket god kännedom om AA:s förhållanden och CC:s behov. Utredningen borde därför rimligen ha kunnat slutföras tidigare än vad som blev fallet.

Beslut om tillfälligt flyttningsförbud den 16 november 2012

Det fanns en överenskommelse mellan AA och socialförvaltningen om CC:s umgänge med honom under hösten och julen 2012. Den 19 oktober 2012 skrev AA, genom sitt ombud DD, till förvaltningen och meddelade att han avsåg att ha ytterligare umgänge med CC vissa angivna dagar i november och december, bl.a. den 16–18 november 2012. I ett svar samma dag upplyste handläggaren att hon skulle framföra önskemålet till familjehemmet. Därefter förekom ytterligare skriftväxling angående umgänget och det verkar ha funnits vissa oklarheter om vad som egentligen var bestämt. På en uttrycklig fråga från DD svarade socialförvaltningens handläggare i ett e-brev den 9 november 2012 följande.

Hej!

Då har jag varit otydlig, vi har informerat familjehemmet om de nya tiderna som ni har beslutat om.

Den 16 november 2012 begav sig AA till Kalix för att hämta CC för umgänge under helgen. När det kom till handläggarens kännedom att AA var på väg till Kalix föredrogs saken för nämndens ordförande som fattade ett beslut om tillfälligt flyttningsförbud. AA informerades om beslutet per telefon. Han talade med CC och avbröt sedan resan till Kalix. Därefter upphävdes beslutet om tillfälligt flyttningsförbud.

Frågan är om det fanns rättsliga förutsättningar för ordföranden att fatta ett beslut om tillfälligt flyttningsförbud. Den saken behandlas i det följande. Därefter kommer jag att behandla frågan om brister i utformningen av beslutet. Jag inleder med ett allmänt avsnitt om flyttningsförbud.

Allmänt om tillfälligt flyttningsförbud

I förarbetena till den nu gällande LVU uttalades bl.a. följande. När en familjehemsplacering upphör utsätts barnet för en separation. Särskilt om barnet bott under lång tid i ett familjehem kan denna separation bli svår. Barnets behov av att bearbeta separationen från familjehemmet är som regel lika stort som behovet att bearbeta separationen från föräldrarna. Socialnämnden bör gå varsamt fram och respektera den känslomässiga bindning barnet utvecklat till sina familjehemsföräldrar. En alltför abrupt hemtagning bör undvikas. I samband med beslut om upphörande av vård enligt LVU eller i samband med föräldrarnas begäran bör socialnämnden därför ta ställning till om barnet omedelbart kan återvända till

föräldrahemmet eller om några insatser från socialtjänstens sida behövs för att underlätta en återförening ( prop. 1989/90:28 s. 88 ).

En av förutsättningarna för att barnet, åtminstone efter en längre tids placering, ska kunna återförenas med sina föräldrar är att kontakten dem emellan varit god under placeringstiden. Socialnämnden bör därför på olika sätt medverka till att kontakten mellan barn och föräldrar upprätthålls under vårdtiden (se 14 § första stycket LVU ; jfr. 6 kap. 1 § tredje stycket SoL ). Det förekommer att nämnden åsidosatt sina skyldigheter att under placeringstiden verka för en god kontakt mellan barnet och vårdnadshavarna. Detta är givetvis inte tillfredsställande, men den bristen i nämndens egen handläggning innebär å andra sidan inte att nämnden ska underlåta att ansöka om ett flyttningsförbud om det i det enskilda fallet finns skäl för att dröja med hemflyttning av barnet (jfr RÅ 1984 ref. 2 :78). När nämnden tar ställning till om man ska ansöka om flyttningsförbud ska bl.a. beaktas att enbart en övergående störning eller något annat tillfälligt problem inte är tillräckliga skäl för att meddela ett förbud ( prop. 1979/80:1 A s. 541).

Bestämmelsen om flyttningsförbud ska skydda barnet mot en alltför abrupt hemtagning och separation från familjehemsföräldrarna. Av 27 § LVU följer att socialnämnden kan besluta om ett tillfälligt flyttningsförbud om det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs och rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling. Skälet till att socialnämnden har getts en möjlighet att meddela ett tillfälligt förbud är att nämnden i annat fall riskerar att bli ställd inför det faktum att en vårdnadshavare redan har genomfört flyttningen ( prop. 1979/80:1 A s. 541. Se även HFD 2011 ref. 13 ).

Förutsättningar för beslutet den 16 november 2012 om tillfälligt flyttningsförbud

Jag noterar att nämnden redan den 12 september 2012 hade lämnat in en ansökan om flyttningsförbud till förvaltningsrätten. Domstolen avslog nämndens ansökan den 1 oktober 2012. Nämnden överklagade beslutet till kammarrätten. Domstolen, som bedömde att nämndens ansökan skulle bifallas, beslutade om flyttningsförbud i en dom den 28 februari 2013. Under tiden frågan var föremål för kammarrättens prövning fattade alltså nämnden den 16 november 2012 ett beslut om tillfälligt flyttningsförbud. Eftersom förvaltningsrätten hade avslagit ansökan kunde nämnden inte utan vidare fatta ett sådant beslut. Det förefaller dock som om nämndens beslut grundades på delvis nya omständigheter. Mot den bakgrunden ser jag inte att det fanns något formellt hinder mot att fatta beslutet.

I sitt remissvar har nämnden anfört att beslutet om tillfälligt flyttningsförbud fattades därför att AA avsåg att hämta CC mot hennes vilja och att det fanns en ”påtaglig risk att CC:s hälsa och utveckling skulle skadas av en flytt från familjehemmet”. Någon uppgift om att AA skulle avbryta familjehemsplaceringen finns inte. I handläggarens journalanteckning, som upprättades den 16 november 2012, noterades följande.

Ut ringer AA som är på väg till Kalix. Ut uppger att ut försökt komma i kontakt med honom idag och tidigare utan framgång varav ut då har samtal med hans ombud DD.

Reglerna om flyttningsförbud tar enbart sikte på de situationer då en vårdnadshavare har för avsikt att flytta barnet, dvs. ändra barnets boendeförhållanden. Det är i dessa situationer som socialnämnden kan ingripa för att förhindra en flyttning som kan vara skadlig för barnet. Det kan alltså inte komma i fråga att tillämpa ett flyttningsförbud för att hindra en vårdnadshavares umgänge med sitt barn vid ett enstaka tillfälle.

Det går av utredningen inte att dra någon annan slutsats än att socialnämndens beslut om tillfälligt flyttningsförbud fattades för att förhindra ett helgumgänge mellan AA och CC. Det finns ingenting som tyder på att AA hade någon avsikt att behålla CC hos sig efter umgänget. Utifrån den utredning som jag har haft tillgång till fanns det således inga rättsliga förutsättningar för beslutet.

Jag har i och för sig förståelse för nämndens uppfattning att situationen den 16 november var komplicerad eftersom CC den dagen uttryckt att hon inte ville åka till sin far. Det finns frågetecken om huruvida förvaltningen på ett tillfredsställande sätt hade verkat för att förbereda och stödja CC inför de nya umgängestillfällena. Journalanteckningarna ger vid handen att nämnden i det avseendet varit väl passiv. Den passiviteten kan ha medverkat till den situation som uppstod den 16 november när AA var på väg till Kalix för att träffa CC. Detta är givetvis inte tillfredsställande.

Utformningen av beslutet om tillfälligt flyttningsförbud

Ordförandens beslut om tillfälligt flyttningsförbud dokumenterades i en blankett som är avsedd att användas vid beslut om omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU (se bilaga). Blanketten har rubriken ”Beslut av ordförande/annan ledamot som nämnden förordnat, om omedelbart omhändertagande”.

Enligt den förtryckta och ikryssade beslutsmotiveringen gällde beslutet ”Omedelbart omhändertagande jml 6 § LVU , då det är sannolikt att den unge behöver beredas vård enligt LVU och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till [X] Risken för den unges hälsa/utveckling”. I övre vänstra hörnet på blanketten har manuellt gjorts en notering om 27 § LVU . Enbart en sådan notering innebär givetvis inte att beslutet kan betraktas som ett beslut om tillfälligt flyttningsförbud.

Till skillnad från nämnden kan jag för egen del inte förstå hur den handläggare vid förvaltningen som föredrog ärendet eller ordföranden som fattade beslutet resonerade när det gällde utformningen av beslutet. Enligt min mening är det anmärkningsvärt att beslutet utformades på det sätt som skedde. Jag vill framhålla

vikten av att nämndens olika befattningshavare har kunskap om hur olika beslut om tvång ska utformas.

Jag vill tillägga att datum för beslutet har korrigerats för hand, vilket är mycket olämpligt när det gäller beslut som ska underställas en högre instans inom en viss bestämd tid.

Dokumentation

I anmälan till JO anges att AA, genom sitt ombud, i en skrivelse till socialnämnden den 20 juni 2012 återkallade sitt samtycke till familjehemsplacering och yrkade att socialnämnden skulle ompröva och upphäva det tidigare meddelade beslutet om flyttningsförbud. Då socialnämnden inte svarade på skrivelsen skrevs en ny inlaga till socialnämnden den 20 augusti 2012, varefter gruppledaren vid socialförvaltningen i telefon meddelade att en utredning enligt 11 kap. 1 § SoL hade inletts och att det inte längre fanns något flyttningsförbud.

I journalanteckningarna för denna period finns noterat att en skrivelse från ombudet kom in till socialnämnden den 2 juli 2012. Några åtgärder med anledning av skrivelsen förefaller inte ha vidtagits och journalen innehåller inte någon notering om den skrivelse som ombudet ska ha skickat den 20 augusti 2012 eller det telefonsamtal som ska ha genomförts i anslutning till denna.

I 15 § förvaltningslagen (1986:223) finns en bestämmelse om myndigheters skyldighet att dokumentera uppgifter i ärenden som avser myndighetsutövning mot en enskild. För socialtjänstens del finns dessutom särskilda regler om dokumentation. I 11 kap. 1 § andra stycket SoL anges att vad som har kommit fram vid utredning och vad som har betydelse för ett ärendes avgörande ska tillvaratas på ett betryggande sätt. Av 5 § framgår att handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförandet av beslut om stödinsatser, vård och behandling ska dokumenteras. Dokumentationen ska utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska omständigheter av betydelse.

Bland annat från rättsäkerhetssynpunkt är det av största vikt att alla uppgifter som behövs för ärendets bedömning redovisas i akten (vanligtvis i journalen). Det är handläggarens skyldighet att kontinuerligt tillföra journalen de uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet. Dokumentationen ska vara sådan att det vid varje tid är möjligt att av akten utläsa vad som kommit fram i ärendet och vilka faktiska åtgärder som har vidtagits. Jag konstaterar att det finns brister i journalföringen i fråga om det som anförts i anmälan.

Övrigt

Av vad jag anfört ovan framgår att jag på ett flertal punkter riktar kritik mot Socialnämnden i Luleå kommun för det sätt på vilket ärendet har handlagts. Bristerna i handläggningen är i vissa fall av allvarlig karaktär. Det finns därför skäl att sända en kopia av detta beslut till Inspektionen för vård och omsorg.

Ärendet avslutas.