Prop. 1980/81:13

om polisens uppgifter, utbildning och organisation m.m.

Prop. 1980/81 :13

Regeringens proposition - 1980/81 :13

om polisens uppgifter, utbildning och organisation m.m.;

beslutad den 21 augusti 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN HÅKAN WINBERG

2. I 1.2 Anställningskraven för polisyrket

Anställningskraven för polisyrket har alltsedan polisväsendets för- statligande fastställts av rikspolisstyrelsen i plenum. Polisutredningen anser att styrelsen även i fortsättningen bör fastställa anställningskraven men har gjort en allmän genomgång av de nuvarande föreskrifterna, som fastställdes år 1976. På en del punkter ifrågasätter utredningen ändringar i föreskrifterna.

Jag ansluter mig för egen del till uppfattningen att det även i fortsätt- ningen bör ankomma på rikspolisstyrelsen att fastställa antagningskra- ven. Med hänsyn till frågans praktiska betydelse och stora allmänna intresse anser jag emellertid att de av utredningen särskilt behandlade spörsmålen bör redovisas för riksdagen i detta sammanhang.

Utredningen föreslår ingen ändring i det nuvarande kravet på svenskt medborgarskap, som följer omedelbart av bestämmelserna i 4 kap. 2 5 lagen ( 1976:600 ) om offentlig anställning. En remissinstans anser dock att det bör vara möjligt att ge dispens från kravet på svenskt medborgar- skap för att möjliggöra rekrytering av invandrare.

Det är självfallet av värde om poliskåren företräder ett så brett befolk- ningsunderlag som möjligt och om kårens sammansättning på skilda nivåer även avspeglar det förhållandet att en betydande andel av landets befolkning numera har invandrarbakgrund. Med hänsyn till att reglerna för förvärvande av svenskt medborgarskap är liberala bör emellertid detta intresse kunna tillgodoses utan att man gör avsteg från den allmän- na principen om svenskt medborgarskap för tillträde till polisyrket. Jag är alltså inte beredd att föreslå någon ändring härvidlag.

Utredningen ifrågasätter inte det nuvarande kravet på ordentligt Iev- nadssätt och pålitlighet men menar att en viss uppmjukning av den praktiska tillämpningen är möjlig. Utredningen anser visserligen att allvarligare brottslighet också i fortsättningen skall utgöra hinder mot antagning till polisyrket. Om lång tid har förflutit sedan ett brott av inte alltför allvarlig art begicks och en undersökning av sökandens skötsam- het under den tid som har förflutit ger klart positivt resultat, bör det emellertid vara möjligt att göra undantag i någon större utsträckning än f.n.

Denna fråga har tilldragit sig stort intresse under remissbehandlingen. Även om huvudparten av remissinstanserna godtar utredningens stånd- punkt finns det åtskilliga som avstyrker en uppmjukning av de aktuella kraven, och man förutsätter allmänt en restriktiv tillämpning.

• Sida 118
•  Original

Prop. l980/8l :13 118

Jag vill för egen del understryka vad rikspolisstyrelsen och många remissinstanser har framhållit, nämligen att kravet på Iaglydnad måste sättas högre inom polisväsendet än på åtskilliga andra områden. All- mänheten ställer med fog stora anspråk på polisens pålitlighet, och det är viktigt att polisen även i fortsättningen kan svara mot dessa. Det är mot den bakgrunden som de nuvarande stränga kraven på laglydighet skall ses. Klart är emellertid att principen måste tillämpas med urskill- ning och att det i enskilda fall kan finnas utrymme för en nyanserad bedömning. Med hänsyn till att de gränsfall som uppkommer skiljer sig väsentligt från varandra är det emellertid svårt att göra några mera generella uttalanden i detta hänseende. Att det även i fortsättningen är nödvändigt med en noggrann och restriktiv prövning i de fall där det kan diskuteras huruvida sökanden uppfyller kravet på ordentlighet och på- litlighet finner jag självklart. '

Jag vill i detta sammanhang biträda utredningens uppfattning att arbetet med någon form av psykotekniskt prov som ett led i bedömningen av kravet på gott omdöme och stabilt psyke bör fortsätta trots de svårig- heter som har visat sig att få fram ett praktiskt användbart prov.

Utredningen avvisar tanken att ställa upp krav på tidigare arbetslivser- farenhet som ett formellt villkor för antagning men förordar att arbets- livserfarenhet tillmäts ett direkt meritvärde vid anställningsprövningen. I detta sammanhang uttalar sig utredningen även för att man inte höjer den nuvarande lägsta rekryteringsåldern, som är 19 år. Jag delar utred- ningens uppfattning, som har vunnit anslutning av det övervägande antalet remissinstanser. '

F.n. fordras av en manlig sökande till polisyrket att han skall ha genomgått sådan allmän militär utbildning, som ges åt alla som genom- går vämpliktsutbildning. Även sökande som har fullgjort värnplikt ge- nom handräckningstjänst kan numera antas till polisyrket utan dispens, medan den som har frikallats eller har gjort vapenfri tjänst i princip inte anställs.

Polisutredningen behandlar i sitt slutbetänkande (SOU l979:75) Po- lisen i totalförsvaret frågor om polisens uppgifter inom totalförsvaret och dess ställning vid beredskapstillstånd eller krig. Utredningen har emellertid inte funnit hinder föreligga mot att redan i'sitt huvudbetän- kande pröva frågan om värnpliktskravet. Utredningen anser sig kunna utgå från att antalet manliga sökande som inte har fullgjort värnplikt kommer att bli helt obetydligt även om värnpliktskravet avskaffas och att det inom poliskåren kommer att finnas tillräckligt med personal med militärutbildning för att polisens roll inom totalförsvaret inte skall även- tyras. Med hänsyn härtill och då även principiella skäl talar för en sådan lösning föreslår utredningen att det nuvarande värnpliktskravet för manlig sökande slopas men att värnpliktsutbildningen tillmäts meritvär- de på samma sätt som arbetslivserfarenh'et under motsvarande tid.

• Sida 119
•  Original

Prop. 1980/81:13 119

Bland remissinstanserna är meningarna delade. Många remissinstan- ser menar sålunda att man inte bör ta ställning i fråga om värnpliktskra- vet förrän polisutredningens slutbetänkande om polisen i totalförsvaret har behandlats.

Jag är inte beredd att f.n. ta ställning till frågan om polisens framtida roll inom totalförsvaret. I likhet med utredningen anser jag mig emeller- tid kunna utgå från att andelen polisaspiranter som har fullgjort värn- plikt inte kommer att minska nämnvärt om man avskaffar kravet på fullgjord värnplikt för manlig sökande. Det finns därför enligt min uppfattning inte anledning att i detta sammanhang avvakta behandling- en av utredningens slutbetänkande. Jag delar utredningens uppfattning att värnpliktskravet för manlig sökande till polisyrket inte längre bör stå kvar men att genomgången militärutbildning bör tillmätas meritvärde som arbetslivserfarenhet.

Vad gäller hälsokrav och fysiska förhållanden i övrigt rekommenderar utredningen att rikspolisstyrelsen undersöker om de nuvarande kraven i fråga om synskärpa och färgseende kan mjukas upp. Utredningens överväganden i denna del har i allmänhet godtagits av remissinstanser- na, men det finns flera remissinstanser som hävdar att särskilt ett nor- malt färgseende är en förutsättning för en polismans arbete. Enligt min uppfattning är det ett principiellt önskemål att speciella regler inte ställs upp för antagning till polisyrket annat än när de är påkallade av starka skäl. Önskemålet att de nuvarande kraven, som otvivelaktigt är högt ställda, mjukas upp behöver emellertid inte nödvändigtvis förutsätta en ändring av föreskrifterna utan kan tillgodoses genom en dispensgivning under beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet.

[ tidigare gällande anvisningar förutsattes att en sökande till polisyr- ket normalt skulle ha viss kroppslängd, en manlig sökande 175 cm och en kvinnlig 165 cm. 1 de nuvarande föreskrifterna sägs endast att sökanden skall ha en för polisyrket lämplig kroppskonstitution. I praktiken antas dock sällan manliga sökande som är kortare än 172 cm eller kvinnliga som är kortare än 165 cm. Utredningen anmärker att det — med hänvis- ning till att samma tjänstgöringsskyldighet föreligger för manliga och kvinnliga poliser — ibland hävdas att samma krav på längd bör gälla för män och kvinnor. Enligt utredningen är det emellertid inte möjligt att en gång för alla bestämma de krav på kroppslängd som polisens arbetsupp- gifter skall anses ställa. Med visst fog kan det dock göras gällande att det kan vålla problem i det praktiska arbetet om kroppslängden för en polis avsevärt understiger medellängd (166 cm för kvinnor och 178 cm för män). Utredningen ansluter sig till den nuvarande lösningen, enligt vilken något krav på bestämd minimilängd inte ställs upp utan kropps- längden endast är en av de faktorer som beaktas när det bedöms om sökanden har en kroppskonstitution som är lämplig för polisyrket. I den mån man i det praktiska rekryteringsarbetet anser det nödvändigt att

• Sida 120
•  Original

Prop. 1980/81:13 120

arbeta med vissa schabloner bör inte heller dessa anses utgöra några fasta gränser. Annars kan man enligt utredningen på omvägar komma att återinföra kravet på viss minsta kroppslängd.

Frågan om kroppslängden har tagits upp av flera remissinstanser, som understryker rekryteringsmännens behov av att kunna ge besked om vilka krav på kroppslängd som kan göra sig gällande. Svenska polisför- bundet framhåller att det kan vålla problem i det praktiska arbetet om kroppslängden mera avsevärt understiger medellängden. Enligt förbun- det ställer yrkesutövningen vissa krav som inte kan reduceras med hän- visning till generella biologiska skillnader. Förbundet anser att inom samma yrke eller funktion bör samma krav gälla oberoende av kön.

Som framgår av polisförbundets remissyttrande har frågan om kroppslängden visst samband med frågan om rekryteringen av kvinnliga poliser. Det finns därför skäl att i detta sammanhang även redovisa polisutredningens överväganden i den frågan.

Andelen kvinnliga aspiranter till polisyrket har under flera år fortlö- pande ökat. Under vart och ett av de senaste tre budgetåren har något under 30 procent av de antagna polisaspiranterna varit kvinnor. Polis- utredningen betecknar denna utveckling som mycket positiv. Emellertid är antalet kvinnliga poliser fortfarande lågt och motsvarar endast drygt 5 procent av hela antalet polistjänster. I befälsskiktet -— kommissarier och motsvarande — är dominansen av män så gott som fullständig, vilket dock väsentligen förklaras av att det är först på senare år som tillströmningen av kvinnliga poliser har varit så förhållandevis stor. Utredningen föreslår att erfarenheterna av kvinnan som polis blir före- mål för en specialstudie och att en mera systematisk arbetsanalys görs av polisyrket som sådant. En sådan analys skulle kunna vara av värde som underlag för ställningstaganden i olika frågor som syftar till en så jämn rekrytering som möjligt av kvinnor och män till polisyrket.

Förslaget om en specialstudie av erfarenheterna av kvinnan som polis och en mera systematisk arbetsanalys av polisyrket som sådant har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Från flera håll betonas att en sådan utvärdering är angelägen.

Sedan utredningen lade fram sitt betänkande har lagen (l979:1118) om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet trätt i kraft. En arbetsgivare får enligt lagens 2 5 inte missgynna en arbetstagare eller en arbetssökande på grund av hans eller hennes kön. Missgynnande på grund av kön föreligger enligt 3 5 när en arbetsgivare vid anställning eller befordran eller vid utbildning för befordran utser någon framför en annan av motsatt kön, fastän den som förbigås har bättre sakliga förut- sättningar för arbetet eller utbildningen.

I lagens förarbeten ( prop. 1978/79:175 , AU 1978/79:39, jfr prop. 1979/80:56 , AU 1979/80:10) framhålls att hänsyn skall tas till arbetsgi- varens intresse av ett så gott och effektivt arbete som möjligt på det sättet

• Sida 121
•  Original

Prop. 1980/81:13 121

att arbetsgivaren vid konkurrens mellan sökande av olika kön får låta de sakliga kvalifikationerna vara avgörande. Men varje kvinna och man skall ha rätt att bli bedömd efter sina personliga egenskaper och förut- sättningar och utan att avseende fästs vid vilket kön den enskilda män— niskan tillhör. En arbetsgivare får inte grunda sitt beslut på att det finns vissa typiska eller genomsnittliga skillnader mellan könen. Han får sålunda inte fästa avseende vid enbart genomsnittliga skillnader i fråga om fysisk styrka eller uthållighet. En annan sak är att skillnaden i det hänseendet mellan individer av vartdera könet får beaktas i den mån det är sakligt motiverat och arbetsgivaren inte med enkla medel kan åstad- komma att skillnaderna förlorar sin betydelse.

I likhet med polisutredningen ser jag positivt på den rekrytering av kvinnliga poliser som har skett under senare år. Jag ansluter mig även till utredningens bedömning att något krav på minimilängd för tillträde till polisyrket inte bör införas. Ett sådant krav skulle knappast stå i överens- stämmelse med tankarna bakom jämställdhetslagstiftningen. Avgörande måste i stället vara en individuell bedömning av den enskilda sökandens förutsättningar för yrket. Detta bör inte hindra att man i det praktiska rekryteringsarbetet arbetar med vissa schabloner, men det bör under- strykas att kroppslängden endast är en av flera faktorer som skall beak- tas när man bedömer om en sökande har en kroppskonstitution som passar för polisyrket. Jag känner till att rikspolisstyrelsen har vidtagit förberedelser för att ta fram underlag för en bedömning av frågan i vilka former en studie av erfarenheterna av kvinnan som polis liksom en systematisk arbetsanalys av polisyrket skulle kunna utföras. Att rekryte- ringsarbetet måste bedrivas under noggrant iakttagande av lagstiftning- en om jämställdhet i arbetslivet och de principer som ligger till grund för denna är självklart. Av vikt är givetvis även att jämställdhetsaspekterna beaktas i det dagliga polisarbetet.

2. I 1.3 Polischefsbanan

Utredningen anser att det nuvarande kravet på fullständig juristut- bildning för tillträde till polischefsbanan bör bibehållas. Det är emeller- tid enligt utredningen angeläget att det i möjlig mån underlättas för polismän att skaffa sig sådan utbildning och övergå till polischefskarriä- ren. I särskilda fall bör man även kunna lämna dispens från kravet på fullständig juristutbildning.

Utredningens synpunkter har i allmänhet godtagits av remissinstan- serna. En del remissinstanser, bl.a. rikspolisstyrelsen, vill ställa samma krav i fråga om kroppskonstitution m.m. på polischefsaspiranterna som på polisaspiranterna. Man pekar även här på värdet av arbetslivserfaren- het. Flera remissinstanser anser det angeläget att polischefsaspiranterna även i fortsättningen har en fullständig juristutbildning. Svenska polis-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1980/81:13 122

förbundet ifrågasätter däremot de nuvarande behörighetskraven och föreslår att en särskild utredning får undersöka hur den framtida polis- chefsrekryteringen bör utformas. Förbundet har återkommit till detta förslag i en särskild skrivelse till regeringen den 28 april 1980.

De krav som måste ställas på en polischef i fråga om förmåga till arbetsledning, arbetsplanering och samarbete är uppenbarligen av störs- ta betydelse. Som utredningen har framhållit innebär detta emellertid inte att kravet på goda insikter ijuridik bör efterges. Det är från skilda utgångspunkter angeläget att cheferna inom en så väsentlig sektor av rättsväsendet som polisen har de grundläggande insikter i juridik som förutsätts för tillträde till andra banor inom rättsväsendet. Som polisut- redningen har framhållit är det emellertid värdefullt om man kan under- lätta för polismån som önskar övergå till polischefskarriären att skaffa sig den erforderliga juristutbildningen. Enligt min uppfattning är det också ställt utom allt tvivel att arbetslivserfarenhet, i synnerhet inom polisyrket, i rimlig omfattning måste tillgodoräknas som merit vid rekry- teringen till polischefsbanan och i tillsättningssammanhang. I undan- tagsfall bör det också liksom hittills kunna förekomma dispens från kravet på juris kandidatexamen. 1 det enskilda ärendet måste emellertid alltid en helhetsbedömning göras, något som medför att det är svårt att lägga fast generella riktlinjer i de hänseenden som har angetts nu. Någon särskild utredning rörande den framtida polischefsrekryteringen anser jag inte behövlig.

2.1 1.4 Direktrekrytering

Utredningen påpekar att frågan om direktrekrytering, dvs. anställning av personal utan polisutbildning för vissa arbetsuppgifter framför allt inom kriminalavdelningarna, i den allmänna debatten främst har disku- terats i fråga om insatserna mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten. Det bör visserligen enligt utredningen inte komma i fråga att anställa personal utan polisutbildning på polismanstjänster, dvs. tjänster med vilka polisiära befogenheter är förenade. När det gäller andra tjänster inom polisväsendet ser utredningen emellertid inte något principiellt hinder mot direktrekrytering. Bedömningen bör härvid gö- ras endast med beaktande av hur resurserna skall kunna användas på bästa sätt. För analys och planering i de större polisdistrikten måste det enligt utredningen vara av värde att kunna anställa personal med statis- tisk, ekonomisk eller samhällsvetenskaplig utbildning. Juridiskt eller ekonomiskt utbildad personal bör enligt utredningen kunna anställas av rikspolisstyrelsen eller de större polismyndigheterna som experter för att medverka i utredningar om ekonomisk brottslighet. Motsvarande gäller i fråga om tekniska undersökningar. Även för framtiden får man dock räkna med att polisen i stor omfattning anlitar utomstående experter.

• Sida 123
•  Original

Prop. 1980/81:13 123

Utredningens principiella ställningstagande att direktrekrytering bör vara möjlig till tjänster med vilka några polisiära befogenheter inte är förenade har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Yttran- dena har särskilt tagit sikte på frågan om rekrytering av ekonomisk och juridisk expertis till utredningar om bl.a. ekonomisk brottslighet. Bland de remissinstanser som är positivt inställda till en ökad direkt rekrytering återfinns JK, RÅ, RRV och de flesta länsstyrelserna. Bl.a rikspolisstyrel- sen och Svenska polisförbundet anser det lämpligare att anlita utomstå- ende expertis än att direkt rekrytera sådan exempelvis till de ekonomiska rotlarna.

Jag kan inte finna några principiella invändningar mot att man anstäl- ler personal utan polisutbildning för att biträda exempelvis i utredningar rörande den organiserade och den ekonomiska bröttsligheten. I årets budgetproposition (prop. 1979/80.100 bil. 5 s. 10) har jag erinrat om de ansträngningar som under senare år har gjorts för att bekämpa denna brottslighet. Bl.a. har polisen tillförts personal för ändamålet och en kraftig satsning gjorts på utbildning i första hand av poliser och åklagare. Medel har också ställts till förfogande för att man i större utsträckning skall kunna knyta utomstående expertis till brottsutredningarna. Härut- över krävs ett smidigt och väl fungerande samarbete olika myndigheter emellan. Stora ansträngningar har från de berörda myndigheternas sida under senare tid lagts ned på att nå fram till lämpliga former för denna samverkan.

Som bl.a. RRV har framhållit kan en direktrekrytering av ekonomiskt och juridiskt utbildad personal till de ekonomiska rotlarna bli endast en del i ansträngningarna att förebygga och bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Självfallet kan man inte inom polisväsendet bygga upp en organisation som kan klara de svåra uppgifter som det här gäller utan samarbete med eller biträde av utomstående expertis, t.ex. revisionsby- råer. Jag räknar också med att utbildningen på bl.a. det ekonomiska området av polispersonal och åklagare skall fortsätta. I den mån det skulle visa sig ändamålsenligt bör man emellertid inte vara främmande för att anställa kvalificerad ekonomisk eller juridisk expertis vid de centralt och regionalt verksamma polisiära enheterna. Såväl vid direkt- rekrytering som vid utbildning av polispersonal måste dock beaktas att den ifrågavarande brottsligheten rör fält som är under en ständig utveck- ling. Detta ställer krav på att den polisiära organisationen är anpassbar till olika uppkommande situationer. Från denna synpunkt är det själv- fallet av värde om polisen i görlig mån kan utnyttja den experthjälp som finns inom andra myndigheter eller — på konsultbasis — på den privata marknaden.

De synpunkter som jag här har anlagt på frågan om direktrekrytering av personal i kampen mot den organiserade och den ekonomiska brotts- ligheten gör sig i motsvarande mån gällande på andra områden där en

• Sida 124
•  Original

Prop. 1980/81 :13 124

arbetsuppgift inte kan eller måste utföras av polisutbildad personal, exempelvis tekniska undersökningar, analys- och planeringsarbete samt administrativt arbete i allmänhet.

Polisberedningen kommer självfallet att i sitt organisationsarbete få anledning att studera några frågor av berört slag. De avvägningar som det här gäller och som ytterst avser hur tillgängliga resurser skall utnytt- jas på effektivast möjliga sätt måste emellertid fortlöpande göras även inom ramen för det utvecklingsarbete som i övrigt bedrivs på området.

Sammanfattning av 1975 års polisutrednings betänkande (SOU 1979 :6) Polisen

1.1 Inledning

Det svenska polisväsendet förstatligades den 1 januari 1965. 1 sam- band med förstatligandet ändrades organisationen genomgripande. Hu- vudsyftet med reformen var att skapa en effektiv och smidig polisorganisation.

Vid 1965 års reform underströks att organisationsfrågorna måste ägnas fortlöpande uppmärksamhet samt att polisens uppgifter och or- ganisation måste anpassas till förändringar i samhällsbilden.

Det är en granskning med detta syfte som har anförtrotts åt 1975 års polisutredning. Enligt sina direktiv skall utredningen pröva om de rikt- linjer för polisens verksamhet som lades fast i anslutning till förstatligan- det svarar mot de krav som nu måste ställas. Utredningen skall vidare undersöka om polisverksamheten är rätt avvägd och organiserad inom ramen för nuvarande resurser. 1 uppdraget ingår också att se över polisens rekrytering och utbildning liksom flera särskilda frågor som avser polisverksamheten.

Som underlag för sina överväganden har utredningen företagit en bred kartläggning av polisverksamheten. Utredningen har därvid strävat efter att få belyst vilka uppgifter och mål polisen har för sin verksamhet, vilka åtgärder polisen vidtar för att uppnå dessa mål, vilka effekter dessa åtgärder väntas få och vilka effekter som faktiskt uppnås.

Inom ramen för kartläggningen har allmänna uppgifter om polis- verksamheten inhämtats, i första hand från rikspolisstyrelsen. Dessa uppgifter redovisas i avsnitt 4.1 -4.6.

Som ett led i kartläggningen har utredningen vidare gjort tre enkäter, nämligen en till alla länsstyrelser, en till polisstyrelserna i 33 polisdistrikt i olika delar av landet och en tredje till kommunerna i dessa distrikt. Resultatet av enkäterna har redovisats i en särskild promemoria, Ds Ju 19779. Det redovisas översiktligt i avsnitt 5 i detta betänkande.

Flera framställningar och skrivelser har överlämnats till utredningen för att beaktas i dess arbete. Utredningen har också haft samråd med flera myndigheter och kommittéer som berörs av utredningsarbetet.

AV de förslag som utredningen nu lägger fram syftar en del till att rationalisera polisverksamheten och dess organisation. Om polisen skall kunna på rätt sätt fullgöra sin uppgift i ett demokratiskt samhälle, måste

• Sida 142
•  Original

Prop. 1980/81:13 142

den omfattas av allmänhetens förtroende. En väsentlig uppgift för utred- ningen har därför varit att söka vägar att förankra polisens verksamhet ännu bättre bland medborgarna.

De överväganden som redovisas i detta betänkande-har begränsats till att avse principerna för polisens verksamhet, organisation och utbild- ning. Om statsmakterna skulle ansluta sig till de principförslag som utredningen lägger fram, torde en del av dessa kunna genomföras utan ytterligare utredning. l betydande hänseenden förutsätter emellertid ett genomförande av förslagen fortsatt organisations- och planläggnings- arbete, sedan ställning har tagits i principfrågorna.

1.2 Samhällsutvecklingens betydelse för polisens verksamhet

1 avsnitt 7.1 och 7.2 pekar utredningen på den utveckling som under senare tid har ägt rum inom samhället i stort och på den betydelse som denna utveckling har för polisens verksamhet.

Utredningen konstaterar att den fortgående urbaniseringen och struk- turomvandlingen har medfört stora förändringar i samhällsbilden. Be- folkningsomflyttningen har. i vart fall i de stora inflyttningsorterna, ändrat kontakterna mellan människorna. Även ändringar i befolk- ningens sammansättning torde få sådan effekt. Som exempel nämns invandringen och den bristande förståelse för invandrarnas särskilda situation som ofta ger sig till känna. Den isolering i vilken många människor hamnar medför lätt en otillfredsställelse som i sin tur kan leda till sociala problem av skilda slag. I samma riktning torde arbets- löshet, särskilt bland ungdomar, verka. Urbaniseringen har också lett till ändringar bl.a. i fråga om hur fritiden används.

Polisens arbetsbörda har vuxit kraftigt. Brottsligheten har fortlöpande Ökat sedan tiden för förstatligandet. Antalet brottsbalksbrott som kom till polisens kännedom år 1965 var 393.600. För år 1977 hade siffran stigit till drygt 716.000.

Trots att en viss nedgång för en del slag av anmälda brott har kunnat registreras under den allra senaste tiden finns det ingenting som tyder på att polisens uppgifter kommer att minska. ] vissa prognoser har man räknat med att under den närmaste femårsperioden antalet brottsbalks- brott skall öka med 3,6 % om året.

Utvecklingen har vidare medfört att brottsligheten delvis har ändrat - karaktär och att värderingarna har förskjutits när det gäller frågan om inriktningen av samhällets brottsbekämpande verksamhet. Ett exempel erbjuder den organiserade och den ekonomiska brottsligheten, som har gett upphov till allt allvarligare problem och som enligt en allmänt omfattad mening bör ges hög prioritet i den brottsbekämpande verksamheten.

Terroristhandlingar, såsom flygplanskapningar och tagande av giss— lan, har över hela världen blivit allt vanligare och skapar särskilda

• Sida 143
•  Original

Prop. 1980/81:13 143

problem på olika nivåer. Också vårt land måste skydda sig mot sådan verksamhet. I de flesta andra länder är detta åtminstone delvis en uppgift för försvarsmakten. I Sverige faller det däremot helt på polisväsendet att trygga landets inre säkerhet, medan försvarsmakten svarar för skydd mot militära angrepp och kränkningar utifrån.

En särskild konsekvens av strukturomvandlingen i samhället visar sig på trafikens område. Trafikintensiteten har ökat mycket kraftigt. Vid tiden för förstatligandet fanns knappt två milj. registrerade motorfordon i landet. I dag överstiger antalet tre milj.

Den modernisering och rationalisering av verksamheten inom polisen som utvecklingen har medfört skulle säkerligen inte ha varit möjlig utan 1965 års omorganisation. Det torde i dag framstå som naturligt och nödvändigt att staten är huvudman för polisen och har det övergripande ansvaret för denna verksamhet. '

Det är emellertid naturligt att, vid den översyn som har anförtrotts åt utredningen, också beakta den förskjutning av arbetsfördelningen inom den offentliga sektorn som har ägt rum sedan mitten av 1960-talet. Den kommunala självstyrelsen spänner nu över ett vidare fält än tidigare. Detta har lett till att det ömsesidiga beroendet mellan staten och kommu- nerna har ökat starkt. Vid samhällsplaneringen på olika nivåer krävs numera ett ständigt samspel mellan statliga och kommunala organ lik- som fortlöpande förändringar i den inbördes arbetsfördelningen. Formerna för samspelet mellan stat och kommun kan inte heller be- traktas som givna en gång för alla. Denna utveckling medför att vissa av de grundläggande frågorna för polisorganisationen åtminstone—till en del blir att bedöma från andra förutsättningar än dem som förelåg när polisen förstatligades.

Utvecklingen inom samhället i stort påverkar över huvud taget på många sätt — både direkt och indirekt - polisens arbetsuppgifter. När det gäller den allmänna synen på polisväsendets roll i samhället konstaterar utredningen att polisen tidiga-re ofta torde ha betraktats som ett slags särskild symbol för samhällsmakten. Det är uppenbart att en sådan syn på polisrollen är föråldrad. Polisen har idag en utpräglat hjälpande uppgift i förhållande till allmänheten. Dess arbete berör flera andra verksamhetsområden. För att kunna fullgöra sina uppgifter är polisen därför beroende av ett samspel med och ett stöd från andra organ. Polisen måste ses som en av länkarna i samhällets samlade insatser i syfte att bereda medborgarna trygghet. '

Samtidigt får polisverksamheten sin särskilda prägel av att det faller på polisen att aktivt ingripa mot ordningsstörningar och att bekämpa brott. Polisen har att i sista hand tillgripa tvång för att genomföra en tjänsteåtgärd.

Den omständigheten att polisen sålunda har skilda rolleri samhället, vilka framstår som i viss mån motsatsfyllda, kan medföra särskilda problem för de enskilda polismännen. Förväntningar av skilda slag kan ställas på polismannen från allmänheten, från överordnade, från andra myndigheter och från statsmakterna i allmänhet.

Ett av sätten att angripa detta problem skulle vara att försöka närmare

• Sida 144
•  Original

Prop. 1980/81:13 144

precisera och avgränsa polisens roll i samhället likaväl som dess ansvars- område. Polisverksamhetens särskilda natur medför emellertid svårig- heter när den gäller en sådan precisering. Det är sålunda knappast möjligt att annat än i allmänna ordalag ange det konkreta innehållet i fråga om de huvuduppgifter som åvilar polisen. Det är också tveksamt om en detaljreglering skulle vara lämplig. En noggrann avgränsning av uppgifterna kan nämligen göra det svårare att fortlöpande anpassa verksamheten till förändringarna i samhället.

Mot denna bakgrund framstår det som väsentligt att polisen har en sådan förankring inom det område där den bedriver sin verksamhet att förutsättningar skapas för att anpassa polisverksamheten till annan verksamhet som samhället bedriver. Utredningen har också sett som en av sina huvuduppgifter att sörja för att förtroendemannainflytandet över polisverksamheten stärks. Det är inte bara den särskilda karaktären av verksamheten och den betydelse som den har för medborgarna som talar för att det medborgerliga inflytandet vidgas. Även det allmänna intresset av att resurserna hos en förvaltningsgren av polisväsendets omfattning utnyttjas i överensstämmelse med samhällets och medbor- garnas samlade önskemål talar för att verksamheten har en stark sam- hällelig förankring.

Men det finns också andra skäl som talar för att den övergripande styrningen av polisens verksamhet sker genom de politiskt ansvariga organen. Verksamheten är sålunda delvis av särskilt känslig och för medborgarna ingripande natur. En grundläggande förutsättning för ett framgångsrikt polisarbete är därför att polisen omfattas med förtroende från medborgarnas sida. Detta är så mycket mer angeläget som polisen ofta i den allmänna debatten utsätts för kritik även när den endast lojalt utför de uppgifter som har pålagts den.

1.3 Närmare om de olika polisfunktionerna

1.3.1 Inledning

Utredningen behandlar de olika polisuppgifterna med utgångspunkt i den indelning som används vid polisens verksamhetsplanering. Polisens aktiviteter delas enligt denna in i följande huvudgrupper

brottsförebyggande verksamhet. övervakningsverksamhet (allmän övervakning och trafikövervak- ning).

utredningsverksamhet,

serviceverksamhet.

1.3.2 Brottsföreb_i-'ggande verksamhet

Brottsförebyggande verksamhet, som riktas till personer och grupper som inte är föremål för åtgärder på grund av brott eller ordningsstör-

• Sida 145
•  Original

Prop. 1980/81:13 145 ,

ningar, är i sin nuvarande form en förhållandevis ny aktivitet för polisen. Den har fortfarande i väsentliga delar prägel av försöksverksamhet. Polisens arbete på detta område omfattar skolundervisning i trafikkunskap samt i lag och rätt. Vidare ingår s.k. extern information och kontaktverksamhet. Utredningen redogör i avsnitt 4.3 närmare för den nuvarande verksamheten.

Enkätundersökningen återspeglar tydligt uttalade önskemål om att den brottsförebyggande verksamheten skall fortsätta och om möjligt intensifieras. Utredningen anslutar sig för egen del till uppfattningen att den brottsförebyggande verksamheten är en viktig uppgift för polisen. . Den har bidragit till att skapa en bättre balans än tidigare mellan polisens skilda uppgifter.

Utredningens överväganden och förslag i denna del innebär i huvud- sak följande.

Satsningen på den brottsförebyggande verksamheten bör säkerställas för framtiden. Detta gäller även om det skulle få till följd att vissa inskränkningar måste göras beträffande annan polisverksamhet.

Möjligheten att genom den förebyggande verksamheten nå omedel- bara och konkreta resultat i form av ett minskat antal registrerade brott får bedömas med försiktighet. Utredningen framhåller emellertid att det är angeläget att insatserna utvärderas också från denna synpunkt så att de i möjlig mån kan styras till de områden där effekten kan väntas bli störst.

Polisens medverkan i skolundervisningen bör också i fortsättningen bedrivas med skolan som" huvudman. Samarbetet mellan skola och polis bör, inom ramen för lokala överenskommelser, utvecklas i samband med att den beslutade reformen om skolans inre arbete genomförs inom kommunerna.

Det är önskvärt att den brottsförebyggande verksamheten komplet- teras på ett sätt som innebär att polismännen får ökad direktkontakt med allmänheten och då i första hand med ungdomen. Detta kan ske bl.a. genom att polismän bereds tillfälle att medverka i ungdomsverksamhet inom olika föreningar och i andra sammanslutningar, på ungdoms- gårdar och i liknande sammanhang, allt i den mån lokala förutsättningar för sådan medverkan finns.

Det arbete som har sagts nu bör kunna inbegripas i de ordinarie tjänsteuppgifterna under förutsättning att medverkan sker i sådana former att polismannen fortfarande handlar och uppfattas som före- trädare för polisväsendet. Att identiteten som polisman inte går förlorad är väsentligt för att verksamheten skall bidra till att förankra polisen hos medborgarna.

Huvudmannaskapet för fritidsverksamheten skall givetvis liksom hittills vara en kommunal angelägenhet. Polisens uppgifter i tjänsten på området bör begränsas till olika former av medverkan där brottsförebyg- gande .insatser just från dess sida anses särskilt viktiga. Det är väsentligt att insatserna står i samklang med den målsättning som man har på kommunalt håll.

Utredningen framhåller även värdet av sådan verksamhet från polis-

• Sida 146
•  Original

Prop. 1980/81:13 146

personalens sida som bygger på frivillighet, t.ex. medverkan i idrotts- föreningar och motorklubbar.

1.3.3 Övervakningsverksamheten

I fråga om den allmänna övervakningen innebär utredningens över- väganden i huvudsak följande.

Enkätundersökningen pekar på betydande lokala variationer när det gäller önskemålen i fråga om polisens allmänna övervakning. Utred- ningen finner därför angeläget att denna verksamhet i ökad utsträckning anpassas till de lokala förhållandena.

Det är ägnat att medföra lättnader i polisarbetet, om systemet med socialjour kan byggas ut. Tanken att mera generellt överföra utryck- ningsverksamheten med anledning av familjebråk o.d. till socialvården avvisas. Det blir nämligen i sådana sammanhang inte sällan fråga om att avstyra straffbelagda handlingar.

Utländska undersökningar visar att effekterna av övervakning i olika former inte är Så självklara som man kan tro. Våra kunskaper är mycket begränsade om effektiviteten hos alternativa övervakningsmetoder. Det är därför angeläget att medlen för bedömning av polisverksamhetens effekter fortlöpande utvecklas. Det bör vara möjligt att i större ut- sträckning än hittills pröva nya arbetsformer lokalt. Därvid finns det särskild anledning att beakta de önskemål som framkommer på orten.

Beträffande trafikövervakningen gör utredningen följande överväganden.

Polisen skall fortfarande ha huvudansvaret för trafikövervakningen. Tanken att lägga denna uppgift på en annan myndighet eller en särskild kår avvisas. Huvudskälet är att det föreligger ett nära samband mellan på ena sidan övervakningen av trafiken samt på den andra polisens allmänna övervaknings- och spaningsuppgifter liksom dess verksamhet i övrigt för att förebygga och uppdaga brott.

Även på trafikområdet bör man söka mäta effekterna av polisverksamheten liksom den relativa effektiviteten av alternativa över- vakningsmetoder. Våra kunskaper om dessa förhållanden är alltför små.

1.3.4 Utredningsverksamheten

Utredningen understryker att utredningsarbetet är en primär uppgift för polisen. Det är ett grundläggande rättssäkerhetskrav att så många som möjligt av de brott som har begåtts blir uppklarade. Härtill kommer de allmänpreventiva effekter som följer av att risken för upptäckt är hög.

Ett betydande antal brott kommer att förbli ouppklarade oavsett hur stora resurser som ställs till polisens förfogande för utredningsverk- samhet. Undersökningar på området har gett vid handen att det inte alltid är ägnat att öka uppklaringsprocenten om verksamheten tillförs större resurser. Bland annat gäller att i de många fall, där gärningsman- nen är okänd, det primärmaterial som polisen har att utgå från ofta är alltför bristfälligt för att en utredning skall leda till resultat. Särskilt

• Sida 147
•  Original

Prop. 1980/81 :13 147

betydelsefullt är därför att den som anmäler ett brott också sörjer för att polisen får så fullständiga uppgifter som möjligt till ledning för utredningen.

Strävandena att till administrativ personal föra över uppgifter, som inte behöver utföras av polisutbildad arbetskraft, bör fortsätta. Vidare bör undersökas vilka förutsättningar som finns att avlasta polisväsendet en del arbetsuppgifter som ankommer på polisen närmast av historiska eller traditionella skäl men där principiella och sakliga motiv talar för att de förs över till andra myndigheter (se vidare under 1.4).

Tanken har ibland väckts att ledningen av förundersökning i brottmål skulle generellt flyttas över från åklagarväsendet till polisen. Utred- ningen kan inte ansluta sig till en sådan lösning. Den skulle i väsentlig mån rubba principen för den nuvarande rättegångsordningen i brottmål samtidigt som de praktiska fördelarna skulle bli förhållandevis begränsade.

Det bör emellertid finnas utrymme för att låta polisen leda hela förundersökningen vid ett inte obetydligt antal brottstyper utöver dem som omfattas av de nuvarande anvisningarna. Utredningen framhåller härvid särskilt att utbildningen för alla kategorier polismän har för- bättrats avsevärt sedan anvisningarna kom till år 1966.

En annan kompetensfråga som har aktualiserats vid enkätundersök- ningen gäller förhållandet mellan polis- och tullmyndighet vid utredning om varusmuggling. Gränsdragnings- och samverkansproblem upp- kommer ibland när det gäller spaning och utredning på detta område. Förslag har förts fram om att utrednings- och spaningsverksamheten skall sammanföras till polisen som har ansvaret för all annan sådan verksamhet. Utredningen anser emellertid att de principer som har slagits fast i gällande överenskommelse mellan riksåklagaren, rikspolis- styrelsen och generaltullstyrelsen i och för sig innefattar en lämplig avvägning. Det vill också synas som om de problem som uppstår i praktiken snarare beror på att anvisningarna inte alltid följs strikt än på själva regleringen. Någon ändrad kompetensfördelning förordas därför inte.

Utredningen understryker vikten av att den organiserade och den ekonomiska brottsligheten möts med kraftfulla åtgärder (jfr prop. 1977/78:100 bil. 5 s. 23, JuU 1977/78:27. rskr 1977/78:217). Utred- ningen återkommer i det följande till de organisatoriska åtgärder som förordas i syfte att insatserna skall bli så effektiva som möjligt på detta område.

1.3.5 Serviceverksamheten

Ett viktigt inslag i serviceverksamheten är den hjälp- och räddnings- verksamhet som polisen bedriver. Den omfattar bl.a. vissa särskilt organiserade verksamhetsformer, såsom fjällräddningstjänst, sjö- räddning samt ambulans- och räddningsflyg.

Utredningen konstaterar att de verksamhetsformer som avses nu utgör arbetsuppgifter som måste utföras. Skulle man, såsom en kommunstyrel-

• Sida 148
•  Original

Prop. 1980/81:13 148

se har föreslagit, befria polisen från uppgifterna och lägga dem på andra myndigheter, måste åtgärden föregås av specialundersökningar på varje särskilt område. Enligt utredningens mening talar inte principiella skäl mot att polisen behåller sina särskilda hjälp- och räddningsuppgifter. Dessa uppgifter är ägnade att medverka till att förankra polisen hos allmänheten.

Till denna del av polisarbetet hör också vad som brukar kallas allmän service- och upplysningsverksamhet. Denna verksamhet är av mycket skiftande karaktär. Den kan bestå i t.ex. vägvisning och annan hjälp åt trafikanter liksom rådgivning av olika slag till enskilda personer. Andra exempel är upplåtande av logi till tillfälligt hemlösa samt första hjälpen vid sjukdoms- och olycksfall.

Betydelsen av detta polisarbete torde ofta ha underskattats. Verk- samheten är av betydelse när det gäller att befästa och öka allmänhetens förtroende för polisen. Med den grundsyn som utredningen har på polisverksamheten är det angeläget att organisatoriska åtgärder i syfte att förbättra polisens effektivitet inte går ut över den allmänna service- och upplysningsverksamheten utan tvärtom skapar ökat utrymme för polisinsatser av detta slag.

Utredningen pekar på betydelsen av samarbete på detta område med andra myndigheter. 1 enkätsvaren har bl.a. pekats på de situationer som uppstår när en enskild person kommer i akut behov av tillfällig ekono- misk hjälp under tid då kontantutbetalning av sociala medel inte är möjlig. Vederbörande har t.ex. vid vistelse utanför hemorten blivit be— stulen nattetid, tappat sin tågbiljett eller saknar av annat skäl möjlighet att ta sig hem eller att få bostad över natten. För orter som inte har socialjour pekar utredningen på en lösning som redan nu tillämpas på några håll. Socialnämnden har gett vakthavande befäl på ordningsav- delningen rekvisitionsblock och fullmakt att för enskilda personers räkning i akuta nödsituationer rekvirera färdbiljetter, taxi, hotellrum m.m. på socialnämndens bekostnad. En lösning efter dessa linjer synes ändamålsenlig för orter där socialjour inte finns inrättad. Självfallet måste det ankomma på socialnämndens egen bedömning om man vill tillämpa ett sådant system. Det bör emellertid vara möjligt för polisen att som ombud för den kommunala socialvården gå enskilda till handa med hjälp i sådan form.

Det ärinte bara de olika formerna av hjälp- och räddningsverksamhet som ingår i polisens servicearbete. Också den s.k. polismyndighets- verksamheten räknas dit. Den omfattar ett stort antal uppgifter inom områden för allmän förvaltning. Det faller på polisen att lämna service till andra myndigheter med olika fomer av handräckning. Polisen skall vidare svara för åtgärder enligt socialvårds- och sjukvårdslagstiftningen.

Den verksamhet som det här gäller tar en betydande del av polisens tid i anspråk. Det förekommer nära två miljoner polismyndighetsärenden om året.

Utredningen anser att principen bör vara att polisen inte belastas med förvaltningsuppgifter i andra fall än när ordnings- eller säkerhetssyn- punkter ingår som väsentliga moment eller när polisens maktbefogen-

• Sida 149
•  Original

Prop. 1980/81:13 149

heter kan behöva utnyttjas för att genomföra den åtgärd som behövs. En annan sak är att avvikelser ibland kan behöva göras från denna princip. t.ex. därför att något annat organ inte står till förfogande eller lämpligen kan inrättas.

Stora svårigheter skulle emellertid uppstå om de ändringar som är önskvärda genomförs i ett sammanhang. Flera förvaltningsområden, inom vilka polisen har beslutsbefogenheter eller andra uppgifter, är föremål för utredning eller överväganden i andra former. Frågan om polisens medverkan kan därför inte alltid bedömas isolerad. Det är emellertid angeläget att frågan verkligen uppmärksammas i samband med ny eller ändrad lagstiftning.

1.4 Åtgärder för att avlasta polisen vissa uppgifter m.m.

Med utgångspunkt i de principer som har förordats under 1.3 disku- teras i detta avsnitt bl.a. vilka möjligheter som finns att redan nu avlasta polisen en del av dess nuvarande sidouppgifter. Utredningens förslag i denna del innebäri huvudsak följande.

Antalet handräckningsuppdrag begränsas.

Polisen befrias från sin skyldighet att medverka i ärenden om underhållsbidrag, omhändertagande av dödsbos egendom, lotteri- och speltillstånd samt hundskatt.

För vissa övervaknings- och utryckningsuppdrag skall polisen kunna ta betalt. Det gäller t.ex. utryckning på grund av falska larm som beror på bristfällighet i privata larmanordningar.

Den utgående passkontrollen begränsas till att avse stickprov. De flygande inspektionerna skall fortfarande vara en polisuppgift. I fortsättningen bör emellertid tillämpas en ordning enligt vilken de tids- och personalkrävande undersökningarna av större och mer komplicera- de fordon i allmänhet sker endast i den utsträckning som samarbete kan etableras med teknisk expertis från trafiksäkerhetsverket.

1.5 Prioriteringen inom polisverksamheten

Det faller inte på utredningen att väga polisens anspråk på resurser mot dem som gör sig gällande för annan allmän verksamhet. En viktig uppgift för utredningen är däremot att överväga metoderna för hur de resurser som är tillgängliga för polisverksamheten skall fördelas på olika uppgifter. Utredningen skiljer i detta hänseende mellan den angelägen- hetsgradering som tar sig uttryck i själva organisationen, organisatorisk prioritering, och den löpande prioritering som kontinuerligt fordras på regional och lokal nivå.

Den organisatoriska prioriteringen sker i dag till största delen centralt, genom beslut av statsmakterna eller rikspolisstyrelsen. Det nuvarande

• Sida 150
•  Original

Prop. 1980/81:13 150

systemet är så uppbyggt att utrymmet för en egentlig löpande planering på de lokala och regionala planen är litet. Det beror bl.a. på att perso- nalen är fast indelad på enheter med uppgifter som har lagts fast genom centrala beslut.

I direktiven för utredningen har betonats att det kommunala infly- tandet över polisverksamheten skall stärkas och att uppgifter skall decentraliseras från central till regional och lokal nivå. Utredningen lägger nu fram förslag till långtgående organisatoriska ändringar med detta syfte. En utgångspunkt för utredningen är emellertid att den över- gripande styrningen av verksamheten måste ske genom beslut av de centrala statsmakterna. I den mån utrymmet för lokal och regional planering av polisens arbete vidgas ökar i själva verket betydelsen av att statsmakterna lägger fast den grundläggande inriktningen av verksamheten.

Det ligger nära till hands att i detta sammanhang erinra om den debatt som under de senaste åren har förts i fråga om den allmänna inrikt- ningen av samhällets brottsbekämpande verksamhet. Det har gjorts gällande att alltför stor del av resurser inom polisen liksom inom rätts- väsendet i övrigt har inriktats på den traditionella kriminaliteten, trots att även den organiserade och den ekonomiska brottsligheten uppenbart vållar allvarliga sociala skadeverkningar och omsätter mycket stora belopp. På senare tid har emellertid statsmakterna vidtagit åtgärder i syfte att nå bättre balans mellan insatserna mot dessa olika typer av brottslighet. Regering och riksdag bör även i fortsättningen styra verk- samheten genom allmänna riktlinjer av denna art.

Utredningen framhåller också betydelsen för hela beslutsstrukturen av den nya lagstiftningen om medbestämmande i arbetslivet. Utred- ningen utgår från att de anställdas inflytande över sina arbetsvillkor fortlöpande kommer att vidgas genom sådana medbestämmandeavtal som den nya lagstiftningen förutsätter. Kollektivavtal kan dock inte träffas i frågor som rör verksamhetens mål, inriktning och omfattning. Sådana frågor kan visserligen bli föremål för förhandlingar, men de skall alltid avgöras genom beslut i offentligrättslig ordning av de poli- tiskt ansvariga organen eller på deras uppdrag av myndighet.

Slutsatserna av utredningens överväganden om hur en framtida beslutsstruktur för polisväsendet bör vara utformad kan i denna del sammanfattas enligt följande.

Om möjligheten skall bevaras för statsmakterna att styra polisverksamheten, måste det också i fortsättningen finnas en organi- sation som läggs fast genom centrala beslut. Denna kan emellertid be- gränsas till en basorganisation. Därigenom åstadkoms avsevärt större frihet än nu för regionala och lokala organ när det gäller att, i samråd med personalen, göra insatser som motiveras av de lokala förhållandena men som nu hindras av centrala föreskrifter. Utredningen förordar en sådan lösning. Den nuvarande ordningen, som innebär att varje polis- manstjänst låses organisatoriskt genom ett centralt beslut, bör alltså överges.

Fördelningen av tjänster mellan basorganisationerna i de olika polis-

• Sida 151
•  Original

Prop. 1980/81:13 151

distrikten bör beslutas av regeringen efter förslag av rikspolisstyrelsen. Även i denna del bör emellertid utrymme skapas för ett ökat inflytande från regional och lokal nivå. Det kan lämpligen ske genom att rikSpolis- styrelsen samråder med dessa instanser om sitt fördelningsförslag, innan det ges in till regeringen.

En principdiskussion om inriktningen av polisens arbete bör normalt äga rum i samband med budgetbehandlingen av anslag för polisväsen- det. Därvid bör de övergripande prioriteringsfrågorna läggas fast. De uttalanden som riksdagen gör eller ställer sig bakom i sådant samman- hang måste verka styrande på det praktiska polisarbetet. I allmänhet bör, på grundval av de uttalanden som riksdagen har gjort eller godtagit, anvisningar utfärdas av regeringen i regleringsbrev eller på annat sätt. Det bör också ankomma på rikspolisstyrelsen och de regionala polis- myndigheterna att följa de allmänna uttalanden i prioriteringsfrågor som görs av statsmakterna och att, inom ramen för sina befogenheter, meddela de föreskrifter som behövs för att omsätta dem i praktiken.

Med hänsyn till att förhållandena skiftar både i tiden och geografiskt kan beslut av de centrala statsmakterna inte alltid lösa de mer nära- liggande prioriteringsproblemen för polisen. Ett betydande utrymme bör därför lämnas åt den lokala organisationen att göra de avvägningar i det löpande arbetet som behövs. Denna avvägning bör så långt som det är möjligt ske genom beslut av den lokala polisstyrelsen. Befogenheterna för denna behandlas under 1.6.2.

1.6 Principfrågor beträffande den lokala polis- organisationen

1.6.1 Indelningen i polisdistrikt

Landet är i dag indelat i 1 18 polisdistrikt. Denna organisation kvarstår i huvudsak oförändrad sedan förstatligandet. Endast i ett fall har två polisdistrikt lagts samman. Det skedde på grund av att den kommunala indelningen ändrades.

Utredningen konstaterar att de allmänpolitiska värderingar som gör sig gällande inom samhället i stort talar mot tanken att föra samman polisverksamheten till större och färre distrikt. Utredningen anser att en genomgripande distriktsindelningsreform inte är rätta sättet att förbättra organisationen. Antalet stationeringsorter bör inte heller minskas ytter- ligare i syfte att polispersonalen i centralorterna skall kunna ökas.

Vad som har anförts nu får inte förstås så att varje ändring i polis- distrikts- eller arbetsgruppsindelningen i den ena eller andra riktningen skulle vara utesluten för framtiden. Sådana åtgärder bör emellertid föregås av noggranna överväganden i det enskilda fallet. Härvid bör synpunkter från ortsbefolkningen och de anställda tillmätas stor vikt.

• Sida 152
•  Original

Prop. 1980/81:13 152

1.6.2 Förtroendemannainflytandet m.m.

Sedan år 1973 finns i varje polisdistrikt en polisstyrelse. ] den ingår minst sex och högst åtta förtroendevalda ledamöter. Dessa utses, med vissa undantag, av landstingen. '

De förtroendevalda ledamöternas inflytande är strikt begränsat. De kommuner och polisstyrelser som har uttalat sig vid utredningens enkät- undersökning har allmänt ansett att detta inflytande bör vidgas. Leda- möterna upplever f.n. inte sitt arbete som tillräckligt meningsfullt.

Utredningen ställer sig bakom dessa önskemål. Det finns erfaren— hetsmässigt en betydande risk för att- ett system för medborgerligt infly- tande som i huvudsak kan leda fram endast till råd och rekommenda- tioner efter hand får en alltmer formell karaktär.

lnflytandet för de förtroendevalda ledamöterna i polisstyrelsen begränsas i dag framför allt av dels den centralt beslutade indelningen av personalen på olika enheter, dels det förhållandet att ärende som innebär utövande av polisledning inte får avgöras i plenum. Utred- ningen anser att dessa principer måste genombrytas, för att en verklig medborgerlig förankring av polisverksamheten skall komma till stånd på det lokala planet. '

De nuvarande begränsningarna i de förtroendevalda ledamöternas rätt att fatta beslut bör i princip avskaffas. Endast den begränsningen bör gälla att dessa ledamöter inte får besluta i ärende som rör polisledning i särskilt fall. Sådana frågor bör dock liksom nu kunna tas upp till diskussion i styrelsen.

Av bl.a. praktiska skäl kommer arbetet för de förtroendevalda att koncentreras till principiella eller annars viktiga frågor i samband med planeringen av verksamheten. Förhållandet polisstyrelse-polischef bör utformas så att polisstyrelsen anger inriktningen av verksamheten och de grundläggande principerna för hur resurserna skall fördelas, medan det ankommer på polischefen att verkställa dessa beslut. Så snart det är fråga om en konkret order eller kommendering där viss polisman eller grupp av polismän anges, ankommer beslutet på polischefen eller på annan tjänsteman.

Den princip som har förordats nu innebär att även polismyndighets- ärenden bör kunna avgöras under medverkan av de förtroendevalda. I detta hänseende bör gälla att polismyndighetsärende kan behandlas av polisstyrelsen i plenum, när det har principiell karaktär och direkt bety- delse för invånarna i distriktet.

F.n. väljs ledamöter i polisstyrelse normalt av landstingen. Utred- ningen påvisar att detta system på en del håll anses förenat med vissa olägenheter och föreslår att frågan om valordningen skall uppmärk- sammas i det fortsatta reformarbetet.

Förutsättningar bör finnas för att varje kommun skall vara företrädd i polisstyrelsen med en ordinarie ledamot. För att göra detta möjligt förordar utredningen att det högsta tillåtna antalet förtroendevalda leda- möter ökas från åtta till tio.

Utredningen framhåller att det är viktigt att polisstyrelserna och

• Sida 153
•  Original

Prop. 1980/81:13 153

polisens organ i övrigt har en fortlöpande samverkan med kommunala instanser. Formerna för denna samverkan bör dock inte bindas genom centrala beslut.

Nuvarande ordning innebär att beslut meddelas i polisstyrelsens namn. Detta gäller vare sig polisstyrelsen i plenum, polischefen eller annan tjänsteman har fattat beslutet. Denna ordning har visat sig leda till missförstånd och bör därför ändras. Som beslut av polisstyrelsen bör endast betecknas avgöranden som har fattats i plenum under medverkan av de förtroendevalda ledamöterna. Andra beslut bör anges som beslut av polismyndighet.

1.6.3 Principerna för resursfördelningen

Resurserna i den lokala polisorganisationen är i dag låsta genom olika centrala beslut. På grundval av regeringens regleringsbrev upprättar rikspolisstyrelsen tjänstetablåer. l dem anges hur personalen skall för- delas på distrikt, vaktområden och avdelningar. På samma sätt anges hur personalen skall indelas på sektioner och rotlar inom avdelningarna, t.ex. övervakningssektion, spaningsrotel och våldsrotel. Denna ordning har kommit att styra även annan resursfördelning, t.ex. i utrustningsfrågor.

Utredningen fäster stor vikt vid att polisverksamheten fortlöpande anpassas till de lokala förhållandena. En förutsättning för detta är att förtroendemannainflytandet får möjlighet att göra sig gällande i fråga om den inriktning av verksamheten som läggs fast genom att personalen fördelas på olika aktiviteter. Gällande ordning måste därför ändras.

Utredningen föreslår som redan nämnts att endast en basorganisation för varje polisdistrikt bestäms genom centrala beslut. ] basorganisa— tionen bör läggas fast vilka enheter som skall finnas i distriktet. Vidare bör vissa chefs— och befälstjänster pekas ut. Utredningen förutsätter att en särskild organisationsberedning får till uppgift att fastställa den närmare basorganisationen för de olika distrikten.

I fråga om de övriga personalresurser - av utredningen betecknade 'fria resurser" - bör det ankomma på den lokala polisstyrelsen att bestämma hur tjänsterna skall fördelas mellan de enheter som har lagts fast i basorganisationen. Polisstyrelsen bör också få bestämma hur de fria resurserna skall fördelas mellan vaktområdet i centralorten och stationeringar utanför denna (arbetsgrupper).

Polisstyrelsen bör vidare ha möjlighet att besluta om tillfälliga och särskilda placeringar, exempelvis att en expedition för att ta emot handlingar eller för annan service till allmänheten skall inrättas på viss plats. Polisstyrelsen måste dock hålla sig inom den ekonomiska ram som har lagts fast för distriktet.

Utredningens förslag i den här delen innebär en betydelsefull decentralisering. Den främsta vinsten ligger i att större förutsättningar skapas för att polisverksamheten skall kunna anpassas till de lokala förhållandena. Självfallet måste de övergripande principer följas som statsmakterna lägger fast för insatserna. Men polisstyrelsen får på ett helt

• Sida 154
•  Original

Prop. 1980/81:13 154

annat sätt än nu ett sjävständigt ansvar när det gäller att, med beaktande av de lokala förhållandena, verkställa statsmakternas beslut. Det blir vidare med denna lösning naturligt att tilldelningen av utrustningen i all möjlig mån anpassas till önskemål och verksamhetsinriktning inom det särskilda distriktet. Även i detta hänseende bör beslutsrätten i så stor utsträckning som möjligt decentraliseras till den lokala nivån.

Det bör emellertid understrykas att det inte är avsett att förslaget skall medföra att personalen i avsevärt större utsträckning än f.n. skall komma att under löpande verksamhetsår omplaceras från den ena aktiviteten till den andra. Den centrala instansen är i dag naturligtvis skyldig att väga in önskemål från den berörda personalen, fackliga synpunkter, lokala och stationeringsmässiga hänsyn m.fl. faktorer som i praktiken begränsar möjligheten till omfördelning. Denna ordning kommer att i fortsättningen gälla för den lokala polisstyrelsen.

Frågan om vad som bör gälla beträffande tjänster för regional verk- samhet behandlas under 1.7.

1.6.4 M edborgarvitrnen

Sedan år 1957 finns i Göteborg särskilt avlönade medborgarvitten. Denna ordning saknar motsvarighet i landet i övrigt. Medborgarvittnena i Göteborg är 60 till antalet. De utses av kommunen som även står för arvode till dem. De tjänstgör företrädesvis vid förhör under förundersökning i brottmål och när personer, som har gripits eller om- händertagits, förs in i polisens lokaler.

Det ankommer enligt direktiven på utredningen att, med utgångs- punkt från erfarenheterna i Göteborg, överväga behovet av medborgar— vittnen och att undersöka om det är möjligt att införa ett liknande system i övriga polisdistrikt.

Erfarenheterna från Göteborg får betecknas som positiva. Ett system med medborgarvittnen är naturligtvis till fördel från rättssäkerhetssyn- punkt.

Det synes dock tveksamt om rättssäkerhetsskäl gör det påkallat att det allmänna svarar för att särskilda medborgarvittnen mera generellt finns att tillgå vid polisförhör. Enligt utredningens mening finns det sålunda inte anledning anta att obehöriga eller annars olämpliga förhörsmetoder skulle förekomma i en omfattning som i och för sig gör en särskild organisation av medborgarvittnen motiverad.

Det viktigaste skäl som talar för ett utbyggt system med medborgar- vittnen är enligt utredningens mening att intresset av att allmänheten får direkt insyn i polisverksamheten tillgodoses. En sådan insyn är bl.a. ägnad att förebygga misstankar om fel eller försummelse från polisens sida i tjänsteutövningen. Den bidrar därmed till att befästa allmänhetens förtroende för polisen. lnsynen kan därför sägas också ha betydelse för polispersonalens rättssäkerhet. Fördelarna av ett utbyggt system måste emellertid vägas mot andra faktorer, däribland de kostnader som skulle uppstå för det allmänna.

Utredningen anser sig inte ha tillräckligt underlag för att förorda att

• Sida 155
•  Original

Prop. 1980/81:13 155

en organisation med särskilt avlönade medborgarvittnen bör finnas i hela landet. Innan slutlig ställning tas i denna fråga bör enligt utred- ningens mening försöksverksamheten byggas ut och utvärderas. Härvid bör effekterna i olika hänseenden av verksamheten mera systematiskt analyseras. Försöksverksamheten bör omfatta distrikt av olika storlek och karaktär i övrigt.

Enligt utredningens mening finns det risk för att ett system med medborgarvittnen i viss män skulle förfela sitt syfte, om vittnena i allmänhetens och de misstänktas ögon kommer att framstå som under- ställda polisens ledning och huvudmannaskap. Övervägande skäl talar därför för ett kommunalt huvudmannaskap. Det får förutsättas att stats- bidrag utgår. Utredningen anser att man inte på detta stadium bör ta slutlig ställning till frågan om landstings- eller primärkommun skall vara huvudman. Båda alternativen bör kunna prövas inom ramen för försöksverksamheten.

Det bör ankomma på vederbörande huvudman att besluta om de närmare formerna för administrationen. Denne bör också få fatta beslut om i vilken utsträckning medborgarvittnena skall koncentrera sina insatser till att närvara vid förhör under förundersökning i brottmål eller när personer, som har berövats sin frihet, förs in på polisstationen. Det är angeläget att olika modeller för uppläggningen av vittnenas tjänst- görings prövas under försöksverksamheten.

Utredningen anser att försöksverksamheten om möjligt bör omfatta Stockholms polisdistrikt samt två distrikt av vardera grupperna 11 och 111 enligt den gruppindelning av polisdistrikten som rikspolisstyrelsen har företagit. Verksamheten i Göteborgs polisdistrikt bör fortsätta och omfattas av försöksverksamheten. Statsbidraget bör anpassas till den omfattning av verksamheten som nu gäller för Göteborg. Försöksverksamheten bör lämpligen pågå i två år. Den torde förutsätta lagstiftning.

1.7 Principfrågor beträffande den regionala organisationen

Utredningen har fått till uppgift att förutsättningslöst pröva frågan om organisation och uppgifter för den regionala polisverksamheten.

Enligt utredningens mening skapar den nuvarande regionala polis- organisationen vissa problem. Den mest påtagliga bristen från polisiär synpunkt är att det har visat sig svårt att finna lämpliga former för ledning av sådan polisverksamhet. Organisationen erbjuder inte det underlag som behövs för att länsstyrelse och länspolischefi praktiken skall kunna utöva de ledningsfunktioner som avsågs vid förstatligandet. Den nuvarande organisationen brister vidare i enhetlighet till följd av den särskilda ställning som tillkommer polismästaren i de tre största distrikten. Problemen har kommit att bli alltmer framträdande efter hand som kraven på regional samordning för olika funktioner har stärkts, en utveckling som kan-väntas fortsätta.

• Sida 156
•  Original

Prop. 1980/81:13 156

Av de skäl som har återgetts här har utredningen funnit att den nuvarande regionala organisationen inte bör behållas oförändrad. Under sitt arbete har utredningen inte funnit någon form för att inom ramen för den nuvarande organisationen undanröja de nackdelar som har sagts nyss. Utredningen har därför stannat för att en ny eller åt- minstone i betydande delar ändrad organisationsstruktur måste väljas. Därvid har utredningen diskuterat en rad olika organisationsalternativ. Dessa sammanfattas i avsnitt 7.7.6 .

De lösningar som utredningen har stannat för att förorda innebär i huvudsak följande.

Liksom nu är länsstyrelsen högsta polismyndighet i länet. Ställningen för den regionala förtroendemannastyrelsen stärks. Landshövdingen bibehåller sina nuvarande befogenheter.

Länspolischefen blir inte längre tjänsteman i länsstyrelsen utan förenar sin befattning på regional nivå med chefskapet för ett stort polisdistrikt inom länet. Normalt bör detta vara distriktet i residens- orten. Innan den närmare organisationen låses fast får dock undersökas om i enskilda fall skål med tillräcklig styrka talar för att ett annat distrikt väljs.

Länspolischefen är föredragande i länsstyrelsens förtroendemanna- styrelse när denna skall handlägga frågor rörande den regionala polis- verksamheten eller informeras om tillståndet för. polisväsendet i länet.

I de länspolischefsdistrikt, där det behövs, förstärks polisledningen med en kvalificerad befattningshavare med funktion som biträdande polischef.

Genom centrala beslut lägger statsmakterna fast vilka aktiviteter som skall fullgöras i form av regional polisverksamhet. Utredningen förutsätter att hit skall hänföras bl.a. den speciella trafikövervakningen samt kvalificerade spanings- och utredningsinsatser mot vissa former av grövre brottslighet. [ samma ordning bestäms i vad mån permanenta enheter skall finnas för regional verksamhet.

I det hänseende som har sagts sist förutsätter utredningen att länstrafik- grupp och lokal trafiksektion på samma stationeringsställe slås samman till en trafikenhet med regionalt ansvar. Frågan i vad mån övriga länstrafikgrupper och trafiksektioner skall bevaras som särskilda enheter får tas upp vid de närmare organisationsundersökningar som måste föregå genomförandet. Vidare förutsätts att det kommer att finnas personal som är avdelad för att regionalt bekämpa narkotikabrotts- ligheten samt den organiserade och den ekonomiska brottsligheten. Den s.k. stödjande verksamheten i nuvarande form upphör. I samband med att organisationsplanerna utformas undersöks möjligheterna att samordna utryckningsverksamheten-i de största regionerna.

Tilldelningen av personal för regional verksamhet bedöms i ett sam- spel mellan de lokala polisstyrelserna och länsstyrelsen. Det ankommer på den regionala förtroendemannastyrelsen att, på föredragning av läns— polischefen, besluta om hur många polismän som i de olika distrikten i länet skall ställas till förfogande för de skilda formerna av regional verksamhet. Personalen tas däremot ut genom lokala beslut i samråd

• Sida 157
•  Original

Prop. 1980/81:13 157

med länspolischefen. Denne leder den personal som avdelas för den regionala verksamheten. Han fastställer verksamhetsplaner och tjänst— göringsförhållanden efter samråd med vederbörande personalorgani- sation. Detta gäller även i fråga om den personal som är stationerad i annat polisdistrikt än det för vilket han är chef.

Efter samverkan mellan lokala och regionala instanser kan vidare, när det behövs, särskilda enheter för regionala uppgifter organiseras till- fälligt för viss period. Beslut härom meddelas av den regionala myndigheten.

De ärenden som f.n. handläggs på länspolischefens expedition för- delas mellan länsstyrelsen och länspolischefen så att denne, antingen som föredragande eller som beslutsfattare, handlägger de ärendegrupper som utgör grundvalen för hans funktion som chef för den regionala polisverksamheten inom länet. Övriga ärenden fördelas mellan de olika enheterna inom länsstyrelsen. Vad som har sagts nu innebär bl.a. att länspolischefen vid behov förfogar över och samordnar regionens re- surser, ansvarar för förstärkningsrörelser samt svarar för frågor som rör samverkan med andra län. Det åligger därvid länspolischefen att följa de riktlinjer som kan ha antagits av länsstyrelsens förtroendemannastyrel- se. Länspolischefen får också det primära ansvaret bl.a. för den tillsyn över polisverksamheten i länet som faller på länsstyrelsen samt för regionala budget- och anslagsfrågor som rör polisväsendet. De regionala frågorna bör ses som länspolischefens primära arbetsuppgift.

Utredningen förordar att länsstyrelsens förtroendemannastyrelse även i fortsättningen skall vara det medborgerliga beslutsorganet i frågor som rör polisverksamheten på regional nivå.

Det kan emellertid vara av värde att också skapa kanaler för samråd mellan den regionala styrelsen och de lokala polisstyrelserna i ett län likaväl som mellan dessa inbördes när det gäller gemensamma frågor. Enligt utredningens förslag skall det vara möjligt för företrädare för länsstyrelsen och de lokala polisstyrelserna i länet att bilda en referens- grupp, i vilken eventuellt även företrädare för andra organ kan ingå. Gruppen kan bl.a. utgöra beredningsorgan i mer väsentliga frågor som skall tas upp i länsstyrelsens förtroendemannastyrelse.

Utredningen betonar starkt vikten av att samverkan över länsgränser- na intensifieras beträffande vissa former av polisverksamhet. Frågor som rör sådan samverkan bör även i fortsättningen lösas på frivillig grund.

1.8 Decentralisering av vissa uppgifter

1.8.1 Föreskrifter och anvisningar

Utredningens förslag innebär att det enskilda polisdistriktet får en fri resurs av personal som vederbörande polisstyrelse själv får förfoga över. Den lokala styrelsen förutsätts över huvud taget ta del i beslut som gäller hur resurserna inom polisdistriktet skall fördelas och hur insatserna inom skilda verksamhetsgrenar skall prioriteras.

• Sida 158
•  Original

Prop. 1980/81:13 158

Utredningen konstaterar att den ordning som sålunda har förutsatts även måste återverka på innehållet i och karaktären av de anvisningar som meddelas från centralmyndigheten. Sådana anvisningar får inte ta över de riktlinjer som de politiskt valda organen har lagt fast inom sitt kompetensområde. Det är då risk för att förtroendemännens inflytande över polisverksamheten kan bli illusoriskt.

1 den mån den centrala instansen arbetar ut rekommendentationer i frågor där den lokala polisstyrelsen har bestämmanderätten, bör de inte längre betecknas som anvisningar utan som allmänna råd.

1.8.2 ADB-området

Rikspolisstyrelsen ansvarar för den tekniska driften av ADB-rutiner- na inom polisväsendet liksom för systemutveckling och dataregistrering m.m. Det kan förutses att ny teknik och utrustning förhållandevis snart kommer att utvecklas som gör det möjligt att decentralisera många registreringsuppgifter till de lokala polismyndigheterna. Också viss annan databehandling torde komma att kunna göras lokalt.

Utredningen föreslår att möjligheterna tas till vara att med teknikens hjälp decentralisera uppgifter på ADB-området från rikspolisstyrelsen till den lokala och regionala polisorganisationen så långt detta är möjligt och praktiskt lämpligt.

1.8.3 Viss central utbildning

Grundutbildningen inom polisväsendet och övrig reguljär utbildning bör enligt utredningens mening även i fortsättningen bedrivas centralt. Den praktiska delen av grundutbildningen bör dock som nu förläggas till lokal nivå.

I fråga om annan polisutbildning som nu bedrivs centralt anser, utredningen att det är önskvärt från principiell synpunkt att en decentra- lisering sker till lokal eller regional nivå. En sådan decentralisering har under de senaste åren skett i viss utsträckning men bör kunna få större omfattning. När decentralisering av olika kurser övervägs måste natur- ligtvis kostnadsaspekten vägas in liksom, i förekommande fall, till- gången på lämpliga instruktörer.

1.8.4 Tjänstetillsättning

Utredningen föreslår att rikspolisstyrelsens befogenheter att tillsätta tjänster i den lokala och regionala polisorganisationen förs över till länsstyrelserna och polisstyrelserna. Det skall enligt förslaget ankomma på länsstyrelsen att - efter rikspolisstyrelsens hörande - tillsätta tjänst som polisintendent och kommissarie. Övriga tjänster skall tillsättas av den lokala organisationen. Det rör sig här om ett mycket stort antal tjänster.

Beträffande tjänst som regeringen tillsätter föreslås den ändringen att i fortsättningen länsstyrelsen i stället för rikspolisstyrelsen avger förslag

• Sida 159
•  Original

Prop. 1980/81:13 159

till regeringen. Rikspolisstyrelsen och den lokala styrelsen skall höras i ärendet innan förslaget avges.

1.9 Vissa ytterligare lokala och regionala organisationsfrågor

Utredningen lägger fram följande ytterligare organisationsförslag. En funktion för analys och planering skall finnas i varje polisdistrikt. I de större distrikten organiseras den som en särskild enhet. Huvud- uppgiften skall vara att sörja för det underlag som polisstyrelsen behöver för beslut om verksamhetsplanering. Därvid bör eftersträvas att de olika formerna av polisverksamhet utvärderas mera planmässigt än nu.

Den brottsförebyggande verksamheten permanentas. En sammanhållen trafikenhet med regionalt ansvar skapas genom att länstrafikgrupp slås samman med trafiksektion som befinner sig på samma stationeringsställe. Enheten anförtros också vissa trafikutred- ningar, i vart fall från stationeringsdistriktet.

Enheter för att bekämpa den organiserade och den ekonomiska brottsligheten inrättas där det är motiverat att tillföra verksamheten sådana resurser att denna organisation blir ändamålsenlig. Länet bör vara primärt verksamhetsområde för sådan enhet.

Regionala lönekassor inrättas, i princip en i varje län. Den regionala kassan anförtros sådana uppgifter som har rutinkaraktär. Övriga funk- tioner ligger kvar i distrikten.

Till förfogande för de större länsstyrelserna ställs en kvalificerad tjänsteman från den lokala polisorganisationen. Tjänstemannen har till uppgift främst att sörja för att den regionala polisverksamheten sam- ordnas med annan regional samhällsplanering.

1.10 Rikspolisstyrelsen

Genom de decentraliseringsåtgärder som utredningen har föreslagit i fråga om bl.a. förfogande av resurserna, datauppgifter. utbildning och tjänstetillsättningar skapas förutsättningar för ett minskat personalbe- hov vid rikspolisstyrelsen. Denna fråga får penetreras närmare av en särskild organisationsundersökning som bör genomföras före ikraftträdandet. .

Utredningen lägger fast vissa hållpunkter för en sådan översyn. Bl.a. förordas att en större del av verksamheten än nu ombesörjs som särskilda projekt under bestämd tid. En sådan ordning för med sig att antalet fasta tjänster vid de olika byråerna kan begränsas.

En funktion för analys och planering inrättas även vid rikspolisstyrel- sen. Dess främsta uppgift blir att stödja den lokala och regionala verk- samheten på området.

Informationsfunktionen ses över. Förtroendemannainflytandet stärks genom att ledamöterna i ökad

• Sida 160
•  Original

Prop. 1980/81:13 160

utsträckning tar del i beslut som gäller anvisningar eller allmänna råd för polisverksamheten liksom frågor om hur resurserna skall fördelas.

1.11 Rekryteringen till polisyrket

[ . l l . l Rekryteringsverksamhetens organisation

Utredningens förslag innebär följande. Länsstyrelserna och polisdistrikten medverkar i ökad utsträckning vid annonsering och rekryteringsfrämjande information som komplement till de åtgärder som rikspolisstyrelsen vidtar inom ramen för sin infor- mationsverksamhet. De lokala rekryteringsmännens arbete underlättas.

Den rekryteringsfrämjande informationen intensifieras i svårrekryterade områden. Målsättningen blir att fylla det beräknade behovet med personal som har en faktisk anknytning till den aktuella orten. Länspolischefi sådant område tilldelas särskild personal för uppgiften.

Så snart som möjligt efter det att en polisaspirant har antagits beslutas vilket distrikt vederbörande skall tillhöra. Sådant besked skall senast meddelas i samband med att utbildningen vid polisskolan börjar.

1.1 1.2 Villkoren för antagning till polisyrket m.m.

Utredningen föreslår i huvudsak följande. Kravet på ordentligt levnadssätt behålls. Den praktiska tillämpningen mjukas emellertid upp. Det gäller t.ex. fall då sökanden för lång tid sedan har gjort sig skyldig till straffbelagd handling och därefter har varit skötsam.

Tidigare arbetslivserfarenhet tilläggs meritvärde vid anställningspröv- ningen.

Kravet på att manlig sökande skall ha genomgått allmän militär utbildning slopas. Sådan utbildning tilläggs vid anställningsprövningen meritvärde som arbetslivserfarenhet.

De nuvarande kraven på synskärpa och färgseende mjukas upp. Något krav på minimilängd införs inte. I den mån det bedöms som nödvändigt att arbeta med vissa schabloner i det praktiska rekryterings- arbetet, bör inte heller dessa anses utgöra några fasta gränser.

En mera systematisk arbetsanalys av polisyrket genomförs bl.a. för att ge underlag för ställningstaganden som syftar till att få till stånd en så jämn rekrytering som möjligt av kvinnor och män till polisyrket.

S.k. direkt rekrytering till polisväsendet bör kunna äga rum t.ex. när det gäller ekonomiskt utbildad personal till enheter som har till uppgift att bekämpa den organiserade och den ekonomiska brottsligheten. Det bör dock inte komma i fråga att anställa personal utan polisutbildning på tjänster med vilka polisiära befogenheter är förenade.

• Sida 161
•  Original

Prop. 1980/81:13 161

1.12 Polisutbildningen

Utredningen finner angeläget att de som arbetar inom polisyrket redan under de första åren av sin anställning får en sammanhållen utbildning som ger fördjupad insikt i de olika grenarna av polisens verksamhet liksom i samspelet mellan denna verksamhet och det arbete som bedrivs av andra samhällsorgan. Målet bör vara att polismannen skall få en grundutbildning, som i princip gör det möjligt för polisstyrel- sen att placera honom på vilken enhet som helst inom den lokala organisationen.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att uppläggningen av grundutbildningen ändras. Den skall enligt förslaget bestå av följande " moment.

En inledande grundkurs (grundkurs I). Ökad tonvikt läggs på studier i sociologi, kriminalvård, psykiatri, ungdomsledning och samhällskunskap.

En period av alterneringstjänstgöring (praktik). Tiden för denna tjänst- göring minskas från nuvarande två år till ett och ett halvt år. Under alterneringstiden fullgör polisaspiranten under normalt tre månader praktik vid annat samhällsorgan än polisen, t.ex. socialvården, skolan, frivården eller sjukvården.

En påbyggadskurs vid polisskolan omedelbart efter alterneringstidens slut (grundkurs II). I kursen ingår bl.a. kontakter med andra samhälls- organ, arbetsledning, samt studier av olika metoder att mäta effekterna av polisens arbete.

Utbildningen samordnas med den allmänna högskolan dels på det sättet att delar av undervisningen förläggs till universitetet eller annan högskola, dels genom att polismansutbildningen får tillgodoräknas på vissa linjer vid den allmänna högskolan. Förutsättningarna för att sam- ordna antagningsförfarandet vid polisskolan och högskolan undersöks.

Assistentkursen och inspektörskurs I utgår ur utbildningsgången. Be- hovet av vidareutbildning tillgodoses i stället dels genom funktionsin- riktade specialkurser, dels genom reguljär vidareutbildning.

Polisskolan ändrar beteckning till polishögskolan. Nuvarande utbild- ningsenheter ställs under gemensam skolledning.

Polischefsutbildningen behålls i huvudsak oförändrad men tillförs ökade inslag av studier beträffande arbetsplanering och analys samt arbetsledning.

1.13 Särskilt om polisverksamheten vid mycket allvarliga händelser

Utredningen diskuterar uppgifter och befogenheter för den centrala, den regionala och den lokala polisorganisationen vid extraordinära händelser, t.ex. terroristhandlingar och tagande av gisslan. Även rege- ringens roll berörs.

Utredningen konstaterar bl.a. att den regionala organisationen i flera

• Sida 162
•  Original

Prop. 1980/81:13 162

hänseenden har en nyckelroll och att det därför är av vikt att led- ningslinjerna är helt klara. Det gäller särskilt de tre storstadsregionerna, där riskerna för terroraktioner 0.l. får anses vara mest framträdande.

Om en mycket allvarlig händelse som kräver extraordinär polisverk- samhet skulle inträffa inom Stockholms, Göteborgs och Bohus eller Malmöhus län, får man räkna med en betydande personalinsats med polismän från distrikt både inom och utom regionen. Huvuddelen av personalstyrkan och själva kärnan i den kommer dock med säkerhet att bestå av polismän från det största distriktet i länet, dvs. Stockholms, Göteborgs resp. Malmö polisdistrikt. Med den regionala lösning som utredningen har förordat kommer denna personal att stå under direkt ledning av sin ordinarie polischef vare sig de aktioner som kommer i fråga äger rum utanför distriktsgränsen eller inte. Det behövs därför inte några särskilda bestämmelser i syfte att undanröja de komplikationer i fråga om ledningslinjerna som otvivelaktigt är förenade med nuvarande organisation i dessa län.

Landshövdingen behåller sina nuvarande befogenheter vid extra- ordinära händelser.

Utredningen diskuterar också frågan om piketverksamheten i Stockholms polisdistrikt. Iden delen finner utredningen f.n. inte skäl att frångå det ställningstagande som statsmakterna, på grundval av ett tidigare delbetänkande (_Ds Ju l977:2) från utredningen har godtagit ( prop. 1977/78:100 bil. 5 s. 52-54, JuU 1977/78:27, rskr 1977/78:217). En del särskilda frågor kommer dock att belysas ytterligare i ett senare betänkande.

1.14 Den rättsliga regleringen av polisverksamheten

Utredningen förordar att de viktigaste bestämmelserna om polis- verksamheten förs samman till en särskild polislag. Den bör omfatta grundläggande regler om polisens uppgifter, polisorganisationen och styrningen i övrigt av polisverksamheten samt polisens befogenheter.

I fråga om polisens befogenheter och skyldigheter diskuterar utred- ningen principerna bl.a. när det gäller att använda tvång, att utföra kroppsvisitation och husrannsakan m.m. samt att göra frihetsberövande i olika sammanhang liksom frågan om förutsättningarna för att vidta tvångsåtgärder i syfte att förebygga allvarlig brottslighet. Utredningen anger principerna för hur dessa befogenheter och skyldigheter bör reg- leras i en kommande polislag.

Lagen (1973 :558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) upphävs som en särskild lag. Den reglering som behövs på området arbetas in i den nya polislagen , sedan bestämmelserna har setts över och preciserats på grundval av ett kommande betänkande från LTO/LOB-utredningen (Ju 1978103).

• Sida 163
•  Original

Prop. 1980/81:13 163

1.15 Genomförandet

Utredningen förordar att arbetet med att göra upp organisations- planer för den lokala och den regionala polisorganisationen samt att i övrigt utforma detaljerna i den nya organisationen anförtros åt en sär- skild polisberedning, som knyts till justitiedepartementet. Beredningen tillkallas så snart som riksdagen har fattat principbeslut i ämnet. En del frågor kan dock behandlas i särskild ordning.

Det är önskvärt att reformerna genomförs med verkan redan fr.o.m. budgetåret 1982/83. Tidsplanen blir emellertid då mycket pressad. Det är därför mera realistiskt att räkna med ett genomförande budgetåret 1983/84.

1.16 Rationaliseringsvinster och kostnader

Organisationsplaner på grundval av utredningens principbetänkande skall enligt förslaget upprättas av en särskild beredning. Rationaliseringsvinster och kostnader kan därför inte f.n. anges exakt. Utredningen konstaterar emellertid att förslaget kan genomföras utan att de samlade resurserna för polisväsendet ökas. En reservation måste dock göras för den försöksverksamhet som har föreslagits i fråga om medborgarvittnen. Kostnaderna för denna verksamhet kan beräknas till minst 5 milj. kri 1978 års prisnivå.

• Sida 164
•  Original

Prop. 1980/81:13 164

Sammanställning av remissyttranden över 1975 års polisutrednings betänkande (SOU l979:6) Polisen

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekans- lern (JK), riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen (KVS), överbefälhavaren (ÖB), riksförsäkrings- verket(RFV), statens traf ksäkerhetsverk (TSV) statskontoret, riksrevi- sionsverket(RRV), riksskatteverket (RSV), socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbctet (UHÄ), statens invandrarverk (SlV), samtliga länsstyrelser, samtliga polisstyrelser, Svenska kommunförbundet, lands- tingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, stats- tjänstemannaförbundet, Svenska polisförbundet, Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges åklagare, AB Svensk Bilprovning, Centerns ungdomsförbund, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges socialdemo- kratiska kvinnoförbund.

Yttranden har överlämnats, av RÅ från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, länsåklagaren för speciella mål Thorsten Rosenberg samt länsåklagarna i Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens län, av UHÄ från Stockholms universitet, av länsstyrelser- na från ett nittiotal kommuner, av länsstyrelsen i Älvsborgs län från Svenska kommunförbundets länsavdelning samt av länsstyrelsen i Öre- bro län från Örebro läns landsting. Yttrande över betänkandet har dessutom avgetts av SACO/SR-föreningen vid polishögskolan Ulriks- dal.

Remissyttrandena

1 Allmänna synpunkter på utredningen. Utvecklingstendenser

l.]. Allmänna synpunkter på utredningen

Utredningens förslag har i allmänhet fått ett positivt mottagande, även om det på olika punkter förekommer kritiska synpunkter. De allra flesta remissinstanserna framhåller att utredningen har tagit upp för polisvä- sendet mycket väsentliga frågor. Från flera håll understryks det angeläg- na i att erfarenheterna efter polisväsendets förstatligande år 1965 på sätt som skett har gjorts till föremål för en förutsättningslös utvärdering.

Till de negativa remissinstanserna hör länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som saknar ett samlat ställningstagande till de viktiga frågor- na om polisens roll i samhället och motsätter sig att betänkandet läggs till

• Sida 165
•  Original

Prop. 1980/81:13 165

grund för de delar av förslagen som skulle innebära genomgripande förändringar av polisväsendet. Inte heller polisstyrelsen i Oskarshamn anser att betänkandet i dess helhet bör läggas till grund för en fullständig omorganisation av polisen. Vissa av förslagen kan dock enligt polissty- relsen godtas och föranleda erforderliga förändringar.

En del remissinstanser nämner ämnen som utredningen inte har tagit upp eller behandlat alltför knapphändigt. Ofta hänvisar man därvid till att sådana brister har sin grund i direktivens innehåll.

Överåklagaren i Malmö beklagar sålunda att utredningen har saknat möjlighet att gå in på frågor om ökad resurstilldelning och fördelning av denna. Länsåklagaren i Malmöhus län erinrar om farhågorna i samband med förstatligandet att en central maktkoncentration av polisledningen lätt kunde leda till att polisen blev "en stat i staten". Även om dessa farhågor har visat sig överdrivna torde den starka centrala styrning av polisverksamheten som onekligen har ägt rum genom RPS ha varit ett viktigt skäl till polisutredningens tillkomst. Detta torde i sin tur ha lett till att utredningen har fått en mycket principiell och bred uppläggning, som beklagligtvis har skett på bekostnad av förslag om åtgärder för avhjäl- pande av mera praktiskt påtagliga brister i polisorganisationen, inte minst när det gäller polisens utredningsverksamhet. RPS tillstyrker i allt väsentligt de ändringsförslag som utredningen lägger fram men finner det beklagligt att utredningen inte har gått mera på djupet då det gäller de viktiga frågorna om polisens roll i samhället.

RRVanser att utredningens underlag hade kunna kompletteras med undersökningar om hur bl. a. åklagare, sociala myndigheter, intresseor- ganisationer och allmänheten ser på inriktningen av polisarbetet och dess organisation. Utredningen hade också mera bort söka fånga upp de enskilda polismännens syn på sina arbetsuppgifter och organisationen av polisarbetet. Betänkandet är en principskiss men torde enligt RRV kunna ligga som underlag för ett principbeslut även om många frågor måste utredas ytterligare. Två grundläggande frågor som enligt RRV:s mening inte har penetrerats i tillräcklig omfattning är dock hur polisens uppgifter i stort skall rättsligt regleras samt hur styrningen skall ske på samtliga nivåer inom polisväsendet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det angeläget att polisverksam- heten fortlöpande anpassas till samhällsutvecklingen i stort, särskilt med tanke på den utveckling som har skett inom exempelvis kriminal- och socialvård. Med hänsyn till de effekter, som en ändrad syn på dessa frågor har medfört för polisarbetet, hade det varit önskvärt att utred- ningen, även om det inte direkt har omfattats av utredningsuppdraget. i större utsträckning hade penetrerat denna problematik. Länsstyrelsen anser samtidigt att det hade varit värdefullt om förslag till mera konkreta åtgärder för att effektivisera själva polisarbetet hade lagts fram.

Enligt polisstyrelsen i Karlskrona är det viktigt att utforma verksam- heten så att den lokala polisorganisationen får sådana personella och materiella resurser att den lokala polisverksamheten kommer att utföras effektivare och med större möjlighet till personalinsatser dygnet runt än vad som nu är fallet. Det är vidare angeläget att samarbets- och orderlin- jer får enklast möjliga uppbyggnad så att de samlade resurserna snabbt kan nyttjas på effektivaste sätt utan att hindras av nu existerande kom- petensrestriktioner. Beslutsprocessen bör alltså snarare förenklas än kompliceras. Polisstyrelsen anser att polisutredningen i viktiga avseen-

• Sida 166
•  Original

Prop. 1980/81:13 166

den genom sina ställningstaganden kommit att i verkligheten avlägsna sig från direktivens anda. Liknande synpunkter på den framtida polis- verksamhetens utformning från lokal synvinkel framförs från flera and- ra polisstyrelser.

Bland polisstyrelserna efterlyser man på sina håll mera konkreta förslag till åtgärder för att effektivisera polisarbetet. Flera polisstyrelser, bl. a. polisstyrelsen iSkara. anmärker att den nuvarande organisationen i allt väsentligt fungerar väl och att det är klokast om eventuella föränd- ringar blir marginella. Att röra i en fungerande organisation utan mycket tungt vägande skäl har nämligen erfarenhetsmässigt visat sig skada organisationen, framhåller polisstyrelsen. Även polisstyrelsen i Tidaholm ger uttryck åt den ”utredningströtthet” som återspeglas i en del polissty- relsers yttranden. Ett genomförande av förslaget i dess helhet skulle bädda för en ny utredning om några år. Vad svensk polis behöver i dagsläget torde enligt polisstyrelsen i stället vara arbetsro och stabilitet.

Polisstyrelsen i Uddevalla anser att ett grundproblem med polisorga- nisationen och polisverksamheten är att det saknas en av statsmakterna formulerad polispolitik, en ”polisdoktrin”, som klart och entydigt utta- lar och förklarar vilka övergripande mål statsmakterna har för polisen och polisverksamheten. Att utreda de krav, värderingar och förväntning- ar som riktas mot polisen borde ha varit en huvuduppgift för utredning- en för att få underlag till den polislag som det finns ett så angeläget behov av.

1.2. Utvecklingstendenser

Utredningens uttalanden om utvecklingen sedan polisens förstatli- gande har i huvudsak vunnit instämmande från de remissinstanser som särskilt kommenterat avsnittet. Ett mindre antal remissinstanser gör på enstaka punkter ändringar eller tillägg till utredningens framställning.

Flera polisstyrelser påpekar att vid sidan om arbetstidsförkortningen, ökningen av den reguljära utbildningen och alterneringstjänstgöringen finns andra faktorer som har minskat det faktiska personaltillskottet. Som exempel nämns de förlängda semestrarna, nya delpensionsregler och ökade möjligheter till barnledighet och ledighet för studier eller facklig verksamhet. Man menar på sina håll att dessa faktorer inte har beaktats tillräckligt vid resurstilldelningen hittills. Polisstyrelsen i Stock- holm anser med hänvisning till sådana faktorer som nämnts nyss att personalökningarna sedan år 1965 inte inneburit någon egentlig för- stärkning av organisationen. Även länsstyrelsen i Stockholms län kom- mer in på resursfrågorna. Den ökning av antalet polismanstjänster som har ägt rum efter förstatligandet — ca 16 procent enligt utredningens siffror — är enligt länsstyrelsen mycket måttlig om man tar i betraktande den mycket kraftiga ökningen av brottsligheten under samma tid. Utred- ningen har visserligen enligt sina direktiv inte haft att föreslå någon ökning eller minskning av polisens totala resurser. En beskrivning av de nuvarande utvecklingstendenserna blir emellertid inte rättvisande om man inte slår fast att polisens resurser, trots aktningsvärda insatser för att särskilt i materielhänseende modernisera polisen, f. n. är otillräckliga för att nå ett tillfredsställande läge. Än mera tydligt pekar tendensen mot ökat förstärkningsbehov om verkligheten kommer att överensstämma med den trendframställning av brottsutvecklingen 1978— 1982 som har gjorts inom justitiedepartementet. För samtliga brottsbalksbrott blir en-

• Sida 167
•  Original

Prop. 1980/81:13 167

ligt prognosen ökningen 18,2 procent under perioden, framhåller läns— styrelsen. — Även länsstyrelsen i Västernorrlands län betonar resursfrå— gorna som en avgörande faktor när det gäller utvecklingen inom polis— området.

Det nuvarande statliga huvudmannaskapet för polisen ifrågasätts inte från något håll. Jönköpings kommun konstaterar dock att förstatligandet har inneburit ett ökat avstånd mellan polisväsendet och den samhälls- utveckling och medborgerliga förankring som primärkommunerna re— presenterar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att syftet med förstatligandet till viss del har nåtts och att polisväsendet i dag har en materiell och teknisk standard som inte skulle ha kunnat åstadkommas utan ett statligt huvud— mannaskap. Genom den ändring i distriktsindelningen som skedde vid förstatligandet kom reformen emellertid att innebära att den allmänna servicen försvagades framför allt i glesbygden. Denna effekt förstärktes enligt länsstyrelsen även av det förhållandet att den tidigare organisatio- nen delades upp i tre sektorer, polis-, åklagar- och kronofogdemyndig- heter, med motsvarande ändring i distriktsindelningen för varje sektor. Länsstyrelsen anmärker vidare att RPS snabbt har växt sig stark och efter hand har fått ett allt större inflytande över polisväsendet. Däremot har länsstyrelsen, trots att den alltjämt har ansvaret för den operativa led- ningen av polisverksamheten i länet, inte fått vare sig personella eller materiella resurser för att kunna leva upp till sitt ansvar. Enligt länssty- relsen står utredningens förslag huvudsakligen i överensstämmelse med den förskjutning som har skett från central till regional eller lokal nivå. Förslagen skulle, med smärre korrigeringar, leda till att polisväsendet blir effektivare, den allmänna servicen till människorna ökar och läns- styrelsen blir i stånd att ta sitt ansvar för polisverksamheten.

SIVframhåller att var tionde invånare i Sverige numera är eller har varit utländsk medborgare. Enskilda invandrare och grupper av invand- rare har i ökande utsträckning vänt sig till SlV med klagomål mot polisen. I en del fall har klagomålen varit omöjliga att kontrollera medan de i andra fall har visat sig vara berättigade. SlV ser med djupt allvar på denna utveckling och menar att den framtida polisrekryteringen och polisutbildningen måste ges en sådan inriktning att polisen varken vill eller kan missbruka sin situation. Detta är så mycket viktigare som polisen har fått allt större svårigheter att brottas med i sitt ansvarsfulla arbete. SIV nämner här den relativt stora illegala invandringen, det ofta komplicerade utredningsarbetet i utlänningsärendena samt människor som håller sig undan och förhindrar verkställighet av fattade beslut.

Vilhelmina kommun understryker intresset av ett klart lokalt förtroen- demannainslag i polisens ledning. Särskilt i pressade situationer finns annars risk att polismakten blir en alltför sluten värld med värderingar som inte helt stämmer överens med den allmänna opinionens.

Polisstyrelsen i Borlänge saknar en beskrivning i betänkandet över den attitydförändring mot polisen och andra samhällets företrädare som har ägt rum under det senaste decenniet. Man talar om en tilltagande norm- löshet. Det är möjligt att varje epok utsätter sig för en sådan självkritik. Man får dock inte bagatellisera risken för att en passiv attityd till norm- lösheten leder till att polisen och andra samhällsorgan som dagligen har kontakt med dessa problem till slut resignerar. Därmed blir de på ett mera djupgående sätt än vad organisatoriska brister kan medföra sämre

• Sida 168
•  Original

Prop. 1980/81:13 168

instrument att utföra samhällets uppdrag, varnar polisstyrelsen.

Polisstyrelsen i Avesta framhåller att samhället genomgår en ständig utveckling. Det är då inte tillfredsställande att polisverksamheten utreds med nuvarande periodicitet. För nuet och framtiden torde en permanent polisberedning som efter hand tar upp och löser frågorna vara av stor betydelse för verksamheten.

Beslutet att tillsätta 1975 års polisutredning föregicks enligt polisstyrel- sen i Linköping av olika kritiska uttalanden om polisverksamheten och dess ledning. Polisstyrelsen finner det mot denna bakgrund tillfredsstäl- lande att utredningen har funnit att dagens polisväsende i stor utsträck- ning tillgodoser de krav som från olika håll ställs på polisen trots nya former av ordningsstörningar och trots en grövre och rörligare brottslig- het.

Även SA CO/SR anser att vi i dag har ett i stort sett modernt och rationellt polisväsende. Polisens grundläggande organisation är emeller- tid i stort sett orubbad sedan förstatligandet. Det saknas flexibilitet när det gäller polisresursernas användning utanför den centralt fastställda organisationen, vilket enligt SACO/SR fått till följd att polisverksam- heten i vissa delar har blivit något osmidig och irrationell.

LO framhåller att samhällsutvecklingen såväl i Sverige-som i andra industriländer har medfört en fortlöpande ökning av antalet brott. Vilka faktorer i samhällsutvecklingen som spelat störst roll råder delade me- ningar om. Enligt LO :s mening är det emellertid väl klarlagt att de ökade klyftorna, den tilltagande segregeringen, isoleringen, ensamheten och utslagningen samt den hårdnande konkurrensen inom olika områden är mycket viktiga orsaker till den tilltagande brottsligheten. Det är enligt LO viktigt att framhålla dessa orsakssamband när man diskuterar poli- sens organisation och uppgifter. Polisen kan alltså knappast i sig påverka den samhällsutveckling. som i sin tur innehåller många av de orsaker som leder till att brott begås. Däremot kan kanske en polis som har goda kontakter med samhälle och allmänhet, som besjälas av en social syn på brottsligheten och som bedriver en effektiv Spanings- och utrednings- verksamhet bidra till att mildra effekterna av brottsligheten. Den kan därmed i sin tur medverka till att människor känner en större trygghet och till att en aggressiv reaktionär utveckling bland vissa grupper försvå- ras. LO anser att den utveckling som skett inom polisen och som gjort denna till en ”diversehandel” med en mängd vitt skilda uppgifter inte har främjat polisens främsta uppgift — att förebygga och bekämpa brott. Samtidigt finns en annan utveckling, att polisiära uppgifter läggs på andra organ, som också varit olycklig ur denna utgångspunkt. Det är LO:s uppfattning att polisens huvuduppgift, att förebygga och bekämpa brott, måste prioriteras och andra" uppgifter antingen föras över till andra organ eller ges låg intern prioritet. Detta är enligt LO väsentligt . inte minst mot bakgrund av de knappa resurser, som finns att tillgå.

TCO konstaterar att kriminalitetens omfattning och innehåll föränd- ras som en följd av samhällsutvecklingen. Det har också skett en fortlö- pande ökning av antalet brott. Några av de viktigaste orsakerna till den ökade brottsligheten är den fortgående urbaniseringen och strukturom- vandlingen som medför stora förändringar i samhället. Befolkningsom- flyttningar kan medföra segregerade bostadsmiljöer och isolering. Den isolering som många människor hamnar i kan leda till sociala problem av skilda slag. Arbetslöshet, särskilt bland ungdomar, verkar i samma

• Sida 169
•  Original

Prop. 1980/81 :13 169

riktning. Utvecklingen under senare år har medfört nya inslag i brotts- bilden vid sidan av de traditionella brotten mot egendom och person genom att organiserad brottslighet kring bl.a. illegal spel- och klubb- verksamhet, prostitution och narkotikahandel utvecklats. Den ekono- miska brottsligheten har också blivit ett allt större problem. Det är enligt TCO viktigt att framhålla dessa orsakssamband när man diskuterar polisens organisation och uppgifter. Mot bakgrund av den samhällsut- veckling som innehåller många av de orsaker som leder till att brott begås måste ett rättsvårdande organ som polisen kontinuerligt vara berett att omprioritera sin verksamhet för att effektivt kunna bekämpa också nya former av kriminalitet. Polisen har en central roll inom rätts- vården på så sätt att polispersonal är den yrkesgrupp som först kommer i kontakt med det stora flertalet brott samt genom att brottsutredning- arna utförs inom denna organisation. I takt med samhällsförändringar- na i övrigt måste därför polisens organisation, arbetsmetoder och be- slutsbehörighet ständigt omprövas, framhåller TCO.

2 Allmänt om polisens uppgifter i samhället

Utredningens slutsatser i detta avsnitt har i allmänhet vunnit anslut- ning bland remissinstanserna.

Flera remissinstanser tar upp frågan om en närmare precisering av polisens roll i samhället och polisens huvuduppgifter. De flesta synes instämma i utredningens bedömning men det förekommer även kritiska röster.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är således starkt kritisk mot utredningen i detta avsnitt och kan beträffande den av utredningen omtalade rollkonflikten för den enskilde polismannen inte finna något positivt i en samhällsdebatt som har sitt ursprung i den enskilde polis- mannens osäkerhet. Länsstyrelsen finner det otillfredsställande att ut- redningen har skilt sig från problematiken genom att i huvudsak endast hänvisa till att man bör verka för att stärka allmänhetens förtroende för och tillit till polisen. Vad gäller frågorna om samverkan mellan polis- verksamhet och annan samhällsverksamhet har utredningen här berört centrala frågeställningar men avstått från att dra konstruktiva slutsatser. Enligt länsstyrelsens mening hade det varit riktigare om utredningen hade sett som sin första uppgift att utreda rättsläget för polisverksamhe- ten och därefter med utgångspunkt från en polislag systematiserat och anpassat annan lagstiftning och reglering så att de olika integrerade samhällsinsatserna bättre kunnat samordnas. Det borde t. ex. stå klart att samhällsorganens olika referensramar inte får uppfattas som motstri- dande målsättningar. Annars övervältras statsmakternas ovilja till kon- sekvent målformulering på enskilda tjänstemän och orsakar de påtalade konfliktsituationerna, menar länsstyrelsen.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län anser att utredningen inte i tillräcklig omfattning har penetrerat den övergripande principdiskussio- nen om polisens roll i samhället. Detta borde ha skett med hänsyn till den mot polisen ofta kritiska debatten i massmedia. Länsstyrelsen, som konstaterar att direktiven inte har nämnt något härom och som är medveten om svårigheterna att göra en sådan utredning, beklagar att dessa frågor inte närmare belysts som diskussionsunderlag.

• Sida 170
•  Original

Prop. 1980/81:13 170

Länsstyrelsen i Västernorrlands län erinrar om att samhällsutveckling- en har medfört att polisverksamheten i många stycken omformats och fått en ändrad inriktning. Polisens roll och ställning i samhället har under en lång följd av år varit ställd under livlig debatt. Allt detta är i och för sig naturligt och önskvärt. Enligt länsstyrelsens uppfattning råder idag —— både utom och inom polisorganisationen — en viss osäkerhet om vad som skall anses vara en riktig samhällelig syn på polisens roll och funktion. Det är angeläget att polisens uppgifter formuleras och kommer till uttryck på ett entydigt sätt från statsmakternas sida.

Liknande synpunkter anförs av några polisstyrelser. Polisstyrelsen i Falun säger sig sålunda vara positiv till att försöka precisera och avgrän- sa polisens roll i samhället liksom polisens ansvarsområde. Polisstyrelsen i Gävle anser att så länge som polisens verksamhet inte kan målbeskrivas mera entydigt och samlat än vad som har skett i betänkandet kommer den svåra arbetssituation som utredningen påtalat att bestå till men för polisverksamheten. Polisstyrelsen hoppas dock att den framtida polisla- gen kan vara ett hjälpmedel i strävandena att få ett mera samlat grepp Över målet med polisverksamheten och var gränserna för den går. Inte heller polisstyrelsen i Uddevalla vill acceptera att det skulle vara omöjligt eller obehövligt att försöka mera konkret ange innehållet i polisens uppgifter och att mera bestämt klarlägga polisorganisationens status och roll i samhället och dess förhållande till allmänheten, domstolarna och kommunerna. Polisstyrelsen tror att de nio polisprinciper, som sir Ro- bert Peel formulerade på 1820-talet inför uppbyggnaden av polisväsen- det i London, alltjämt skulle kunna tjäna till viss ledning i sammanhang- et.

Från många synpunkter skulle det enli gt länsstyrelsen i Örebro län vara bra med en precisering och avgränsning av polisens roll i samhället. Svårigheterna att utstaka gränser för polisens ansvarsområde är dock som utredningen framhåller så stora att detta knappast låter sig göras. Man får i stället sträva efter att polisen får en sådan förankring i sam- hället att förutsättningar skapas för en fortlöpande anpassning av polis- verksamheten till förändringar i samhällsbilden. En ökad och bredare kontakt med allmänheten, kommunala organ och olika intresseorgani— sationer utgör enligt länsstyrelsen den bästa vägen att uppnå detta mål. Även länsstyrelsen i Uppsala län instämmer i utredningens synpunkter om svårigheterna att i detalj konkretisera polisens huvuduppgifter.

Polisstyrelsen i Kungsbacka anknyter till utredningens påpekande att det inom polisen kan råda osäkerhet såväl om målen för polisens verk- samhet som om medlen och metoderna. Detta torde enligt polisstyrelsen inte vara något egenartat för polisens verksamhet utan gäller säkert även inom andra samhällsområden. De förändringar av värderingarna som sker bidrar till att öka denna osäkerhet. Utredningen menar att debatten om polisen och polisens roll får anses som något positivt, eftersom den bidrar till att polisrollen fortlöpande utvecklas under inverkan av sam- hällsutvecklingen. Detta kan — menar polisstyrelsen — vara riktigt under förutsättning att kritiken är konstruktiv och kan användas som grund för utveckling och förändring. Så är i dag inte alltid fallet. Åtmins- tone för den enskilde polismannen kan kritiken upplevas som osaklig och negativ. Polisen får stå till svars för beslut vilka fattas av andra myndigheter och där polisen endast är ett verkställande organ. Faran måste då finnas att polisen som grupp sluter sig för att skydda sig. En

• Sida 171
•  Original

Prop. 1980/81:13' 171

sådan utveckling kan konservera arbetssätt, metoder och värderingar och spoliera den kontakt med allmänheten som eftersträvas av utred- ningen. En möjlighet att förhindra en sådan utveckling är att precisera målen för polisens verksamhet. Även om en sådan precisering endast kan ske i allmänna ordalag har den dock ett värde för polismannen genom det stöd den ger för hans handlande. Ansvaret för en sådan precisering åvilar samhällets politiska organ. En möjlighet till klarläg- gande av polisens roll är också ökat inflytande av förtroendevalda i polisstyrelsen. En sådan instans där principfrågor och inriktning kan diskuteras skulle ge den lokala polisen ökat stöd i sitt arbete, framhåller polisstyrelsen.

Flera remissinstanser kommenterar utredningens indelning av de oli- ka polisuppgifterna. Inte sällan kommer remissinstanserna därvid in även på frågor om den inbördes rangordningen mellan polisuppgifter- na, möjligheterna att sätta in polisverksamheten i ett större samhälleligt sammanhang och vikten av information till allmänheten om polisens olika uppgifter.

RPS. som delar utredningens uppfattning om de olika uppgifterna i polisarbetet, framhåller att upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet är polisens huvuduppgift. Det behov av samarbete som gör sig gällande på olika områden får sålunda enligt RPS inte medföra att huvuduppgiften kommer att spela en underordnad roll.

Länsstyrelsen i Kronobergs län godtar den av utredningen gjorda in- delningen av polisens olika uppgifter i brottsförebyggande, övervak- nings-, utrednings- och serviceverksamhet men anser att vissa invänd- ningar kan göras häremot. Bland annat och särskilt torde kunna hävdas att den brottsförebyggande verksamheten bör vara ett övergripande mål för samtliga polisuppgifter och således inte enbart jämställas med dessa. Den föreslagna indelningen är dessutom inte helt organisationsanknu- ten, vilket kan leda till vissa problem. Länsstyrelsens synpunkter anslu- ter i dessa hänseenden till polisstyrelsens i Växjö yttrande, som särskilt pekar på att gränsdragningen inte är skarp. Särskilt vill polisstyrelse-n peka på de, tyvärr svårmätbara, brottsförebyggande effekter som den preventiva övervakningen uppnår och som även uppnås genom en effek- tiv utredningsverksamhet med snabb lagföring, hög uppklaringsprocent etc.

Polisstyrelsen i Stockholm anmärker att 2 & polisinstruktionen indelar polisverksamheten i preventiv, repressiv och hjälpande verksamhet. Denna indelning i stort finns det enligt polisstyrelsen inte anledning att ändra, men vissa förskjutningar i tyngdpunkten mellan verksamhetsfor- merna kan bli nödvändiga. Utredningen framhåller att polisen för att fullgöra sina uppgifter i samhället är beroende av samspel med och stöd från andra samhällsorgan. Självfallet kan svårigheter uppstå i sam- arbetet mellan polis och andra myndigheter eller organ. Svårigheterna kan dock delvis förebyggas om polisens roll i samhället och polisens ansvarsområde mer noggrant definieras och avgränsas, framhåller polis- styrelsen.

Polisstyrelsen i Göteborg instämmer i stort i utredningens beskrivning av polisens nuvarande uppgifter och dess komplexa natur men har invändningar mot utredningens påstående att det skulle föreligga ett uttalat motsatsförhållande mellan den hjälpande och den repressiva polisverksamheten, vilket hos den enskilde polismannen skulle leda till

• Sida 172
•  Original

PrOp. 1980/81:13 172

en rollkonflikt. Man torde i stället kunna se saken så att polisens olika verksamhetsgrenar eller verksamhetsarter inte är så starkt avgränsade utan tvärtom i stor utsträckning involverade med varandra. Så är t. ex. polisens hjälpande verksamhet gentemot en genom brott skadad person omfattande och i tiden många gånger omedelbart förbunden med repres- siva åtgärder mot en eller flera misstänkta gärningsmän. Kritik mot polisen, som framförs genom skilda massmedia, förefaller många gånger i sak mer avse lagstiftningen på ett visst område än polisens tillämpning av ifrågavarande lagstiftning. Denna i allt väsentligt oberättigade kritik och det förhållandet att polisverksamheten bör omfattas av allmänhe- tens förtroende tar utredningen till intäkt för påståendet att de politiskt ansvariga organen bör svara för den övergripande styrningen av polis- verksamheten. Polisstyrelsen har i och för sig intet att invända mot detta men konstaterar samtidigt att de enskilda myndigheterna liksom den enskilde tjänstemannen traditionellt handlar helt fristående under eget ansvar vid myndighetsutövning i Sverige. Denna rättsliga tradition är sedan gammalt fast förankrad även i polisverksamheten som bl. a. inne- håller den kraftigaste myndighetsutövningen, dvs. frihetsberövande åt- gärder mot enskild person.

Enligt polisstyrelsen i Nyköping är det inte föråldrat att se polisen som företrädare för samhällsmakten så länge polisens uppgift att ingripa mot lagbrott består. Polisens repressiva roll får inte i något sammanhang undanskymmas, då detta skulle sätta rättssäkerheten i fara. Liknande synpunkter framförs av polisstyrelsen i Eskilstuna, som anser att det är av största vikt att statsmakterna klart och entydigt uttalar att polisens roll främst är av brottsförhindrande och brottsuppklarande karaktär. Med andra ord bör polisens preventiva och repressiva roll inte nedtonas till förmån för polisens sociala funktion i enlighet med utredningens syn- sätt.

Ett något annorlunda synsätt redovisarpolisstyrelsen i Huddinge. Med hänsyn till den snabba utveckling som sker inom skilda samhällsområ- den är det enligt polisstyrelsen ogörligt att i detalj konkretisera polisens huvuduppgifter. Uppenbart är väl dock att polisens hjälpande funktion måste framhållas i högre grad-än som hittills skett. Den hjälpande funktionen — som i sig spänner över ett vitt fält -— redovisas nämligen sällan på ett sådant sätt, att den kommer till allmänhetens kännedom. Den repressiva funktionen kommer dock helt naturligt att även framle- des framstå såsom en av polisens huvuduppgifter, menar även denna polisstyrelse. Utredningens förslag att samhället aktivt informerar all- mänheten om polisens roll härvidlag framstår som särskilt positivt. Ständigt återkommande obefogad kritik kan endast medföra en ökande passivisering av polisverksamheten i aktuellt hänseende. Även andra polisstyrelser, bl. a. polisstyrelsen i Enköping, anför liknande synpunkter på förhållandet mellan polisens hjälpande och repressiva funktioner och på behovet av information från samhällets sida om polisens roll.

Samhällsutvecklingen har enligt polisstyrelsen i Täby — som i likhet med flera andra remissinstanser även hänvisar till resursknapphetens inverkan — bl. a. medfört ett i många stycken avsevärt kärvare klimat för polisen att arbeta i. Den alltmer organiserade och grova brottsligheten samt de typer av ordningsstörningar som nu förekommer i större skala än förr har tvingat polisen att anpassa sina verksamhetsformer till denna samhällsutveckling så att man ibland måste arbeta i större grupper. För

• Sida 173
•  Original

Prop. 1980/81:13 173

att i dessa och andra situationer kunna lösa sin i författning föreskrivna uppgift tvingas polisen att i sista hand bruka våld. Ett alltför ofta osakligt återgivande i massmedia av orsakerna till polisens våldsanvändning i dylika situationer motverkar dessvärre förtroendet för polisen hos den okritiske och godtrogne läsaren. Polisen måste dock enligt polisstyrelsen få hjälp från olika håll med en mera saklig och opartisk information om polisens arbete än som för närvarande förekommer.

En väsentlig faktor då det gäller allmänhetens förtroende för och tilltro till polisen är enligt Vilhelmina kommun engagemanget i det en- skilda ärendet. Om människor upplever att deras ärende behandlas slentrianmässigt och utan större arbetsinsats påverkar detta i hög grad allmänhetens förtroende för polisen. Det kan i och för sig vara en riktig awägning att begränsa insatserna beträffande relativa småsaker till förmån för den stora tunga brottsligheten. Men då måste man samtidigt väga in konsekvenserna beträffande allmänhetens förtroende. För de allra flesta är det förmågan att klara småärendena som bildar grunden för den personliga erfarenheten av polisens förutsättningar och kunnan- de.

Föreningen Sveriges polischefer framhåller inledningsvis att svensk polis redan i dag omfattas med förtroende från allmänhetens sida. Den- na helhetsbild kan ej förändras genom onyanserade och osakliga an- grepp mot polisen som yrkeskår från viss storstadspress eller medvetet misstänkliggörande av polisverksamheten i dess helhet från vissa politis- ka ytterlighetsriktningar. Visst riktas kritik mot polisen också från annat håll. Ofta grundar sig denna kritik dock ytterst på det faktum att polisen understundom har att verkställa mer eller mindre impopulära politiskt fattade beslut i de mest skilda frågor. Polisen måste vidare med iaktta- gande av gällande lagar och författningar utöva tvång mot enskild person. Polisens resurser är även otillräckliga för att fullgöra alla de arbetsuppgifter som ålagts av statsmakterna. Dessa förhållanden kan endast delvis lösas inom ramen för sådana överväganden som tar sikte på polisens organisation. De direktiv 1975 års polisutredning erhållit ger sålunda ej tillfälle till erforderlig analys av polisens roll i förhållande till samhället i övrigt. Föreningen vill i detta sammanhang framhålla att svensk polis under lång tid varit föremål för ett flertal organisationsför- ändringar och mer eller mindre ändamålsenliga förslag till ändrad or- ganisation. Detta har av naturliga skäl ej varit enbart negativt för polis- verksamheten men har samtidigt medfört att organisationen i polisdis- trikten till viss del aldrig getts någon möjlighet att ”sätta sig". Svårighe- ten att analysera och utvärdera vissa verksamhetsformer efter kort tid har också varit uppenbar samtidigt som en allt för stor del av arbetstiden i polisdistrikten har måst användas till interna utredningsarbeten.

Det är enligt SA CO/SR väsentligt att polisens integrerade roll i rätts- samhället förstärks, så att polisen uppfattas som en av de samhällslänkar som garanterar medborgarna trygghet. Polisens hjälpande funktion bör därför, såsom utredningen framhållit, framhävas i högre grad än som hittills skett. Den repressiva funktionen kommer likväl helt naturligt att framstå som en av polisens viktigaste uppgifter. Denna verksamhet skall polisen inte dra sig för att utföra, trots kanske starka påtryckningar från opinionsbildande organ vid sidan av regering och riksdag. Polisen har erhållit samhällets uppdrag att utföra de repressiva uppgifter som er- fordras. Dessa uppgifter kan eller bör inga andra samhällsorgan ta på

• Sida 174
•  Original

Prop. 1980/81:13 174

sig. Aktiva informationsinsatser bör klarlägga denna polisens roll i sam- hället.

Svenska polisförbundet ser polisverksamheten som ett av det moderna samhällets olika uttrycksmedel för att främja folkets rättvisa, trygghet och välfärd. Större delen av samhällets utbud för trygghetsskapande verksamhet finns inom den kommunala sektorn. Dessa funktioner synes samfungera på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Åtminstone räknar man med varandra i den egna planeringen. Däremot avskärmas polisen i viss utsträckning från att samfungera med de kommunala funktionerna på grund av sin ställning som statlig myndighet. Även ett begränsat intresse för samverkan med polisen ökar riskerna för isolering av polis- funktionen. Polisförbundet ifrågasätter inte det nödvändiga i förstatli- gandet. En rekommunalisering skulle innebära ett raserande av mycket som är den nödvändiga styrkan i dagens polisverksamhet. Behovet av att vidta åtgärder för att koppla polisverksamheten hårdare samman med övriga samhällsaktiviteter inom främst den kommunala sektorn kvarstår dock enligt förbundet som oförminskat nödvändigt. Att hänskjuta detta till mer eller mindre frivilliga åtaganden, där sådant intresse finns, innebär säkerligen att stora delar av polisverksamheten ställs utanför en integrering med andra funktioner med likartade mål. Även inom polis- verksamheten kan intresset för samverkan vara begränsat inom vissa sektorer. Övertygande skäl talar därför enligt förbundet för att man även ger samverkan en organisatorisk plattform. En förstärkning av förtroen- demannainflytandet via polisstyrelsen kan vara en del i detta arbete. Då det gäller indelningen av polisens olika funktioner framhåller polisför- bundet att en organisatorisk funktionsindelning enligt traditionell mo- dell innebär vissa risker. Vid en ökande arbetsanhopning och bestående personalbrist måste man nämligen se de i verksamheten ingående kom- ponenterna som en totalresurs. Detta utesluter inte att man även i fram- tiden kommer att ha olika enheter för skiftande behov, men integrering av de olika funktionerna i en totalresurs blir enligt förbundet ett bestå- ende väsentligt behov.

Enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund är det i dagens situa- tion viktigt att polisinsaterna på ett helt annat Sätt än tidigare sätts in för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten med hjälp av specialanlita- de experter, att kampen mot narkotikalangningen, inte minst i större skala, fortsätter och intensifieras och att stora insatser görs för den brottsförebyggande verksamheten. Dessa uppgifter kräver, inte minst vad den sista punkten beträffar, insatser långt utanför polisens egna led. Folkrörelser och samhälleliga informationsorgan bör kunna överta en hel del av polisens hittillsvarande uppgifter. Den utredande verksamhe- ten måste blien av polisens huvuduppgifter. Detta medför prioriteringar. Organiserad och ekonomisk brottslighet, narkotikabrott, vålds- och sed- lighetsbrott liksom grova stölder bör bli huvuduppgiften. Mindre allvar- liga brott bör få stå tillbaka. Förbundet hävdar också att åklagarsidan måste få de medel som möjliggör en helt annan koncentration på den ekonomiska brottsligheten än som nu är möjlig. Vid sidan av dessa utredningsuppgifter bör enligt förbundet ökad satsning ske på kvarters- poliser. Allmänhetens förtroende för polisen och känsla av trygghet för den egna säkerheten kan främst ökas genom direktkontakt med polis- mannen i det egna bostadsområdet, liksom vissheten om att polisen har sådana resurser till sitt förfogande att dagens svåra brottslighet på det ekonomiska fältet verkligen blir beivrad.

• Sida 175
•  Original

Prop. 1980/81:13 175

Från kommunernas sida tar man särskilt upp förhållandet polisen — socialvården. Västerås kommun framhåller att polisens och socialvår- dens arbetsområden i vissa avseenden ligger nära varandra och delvis berör samma människor. Ingen annan myndighet förmedlar till social- vården uppgifter om enskilda människor i behov av samhällsåtgärder i större utsträckning än polisen. Polisens repressiva funktion i samhället kan sägas dominera bilden hos allmänheten, men som utredningen framhåller har man också en hjälpande funktion. De båda rollerna kan vara svåra att förena, ett dilemma som även socialvården känner till från motsatt utgångspunkt. Uppfattningarna kan variera om den rätta avväg- ningen mellan de båda funktionerna hos såväl polisen som socialvården och leda till vissa spänningar i samarbetet. Utredningen har uppmärk- sammat detta förhållande och vill närmare precisera polisens roll. Ar- betsfördelningen mellan polisen och socialvården är i stort sett klar, men i vissa situationer kan det råda tvekan om vem som är närmast ansvarig. Det kan röra sig om t. ex. psykiskt sjuka, alkoholpåverkade och barn under 15 år, som gjort sig skyldiga till brott. Enligt kommunens mening vore det olyckligt om utredningens önskemål här skulle leda till en detaljreglering av verksamheten. Det förekommer i gränsområdet mel- lan socialvård och polis åtskilliga situationer där ett samarbete inte får hindras av rigorösa bestämmelser om kompetens och ansvar.

Liknande synpunkter framför bl. a. Eskilstuna kommun. Socialstyrelsen uttalar i detta sammanhang att samverkansproblemen hitintills inte har kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt. Utredningen anger att ett sätt att angripa problemet skulle vara att försöka precisera och avgränsa polisens roll och ansvarsområde. Av de erfarenheter som gjorts i kommunerna synes inte samverkansproblemen kunna lösas ge- nom att man starkt avgränsar respektive myndighets ansvarsområde. I stället bör man enligt socialstyrelsen angripa problemet genom infor- mation och utbildning inom vissa gemensamma områden och en utökad bättre kontakt med beslutsfunktionen hos de kommunala politikerna. Därigenom skulle man förhoppningsvis kunna uppnå en från båda sidor förändrad attityd till varandra. '

Även bland polisstyrelserna har polisens förhållande till socialvården rönt särskilt intresse.

Polisstyrelsen i Fagersta framhåller att polisarbetet varken kan eller får ställas vid sidan av övriga funktioner i samhället. Särskilt samarbetet med socialvården måste utvidgas betydligt. Detsamma gäller förhållan- det med skolan och de organ som sysslar med fritidsverksamhet. Ett utvidgat samarbete på dessa områden skulle förhoppningsvis leda till att polisarbetet kom att omfattas med större förtroende från medborgarnas sida.

Polisstyrelsen i Täby efterlyser från andra myndigheters sida en större vilja att acceptera den insyn i polisverksamheten som generellt erbjuds. Att relationerna med t. ex. de sociala myndigheterna är mycket goda på ledningsplanet myndigheterna emellan bl. a. i fråga om de administra- tiva rutinerna torde ha sin förklaring främst däri att chefstjänstemännens uppfattningar om den egna myndighetens mål väsentligen sammanfaller i gemensamma frågor. Däremot överensstämmer långt ifrån alltid upp- fattningarna hos de ”på fältet” arbetande tjänstemännen om vilka medel som bör tillämpas för att uppnå det för myndigheten föreskrivna målet. Den ömsesidiga misstro som på åtskilliga platser i landet växt fram hos

• Sida 176
•  Original

Prop. 1980/81:13 176

många tjänstemän inom polisen och socialvården förvärras av det bris- tande informationsutbyte som ofta föreligger. Polismannen tycker sig lämna information till socialarbetaren utan att få någon information tillbaka. Socialarbetaren vill inte lämna information av fruktan för att denna skall användas av polismannen på ett sätt som skadar socialar- betarens förtroende hos objektet för hans insatser. Polisstyrelsen ser som en ytterst angelägen uppgift att gemensamma ansträngningar leder fram till förbättrade samarbetsformer i dessa hänseenden. Det är polisstyrel- sens förhoppning att den nya sociallagstiftningen erbjuder möjligheter härtill, bl. a. genom att redan under utbildningstiden elever inom dessa yrkesområden erhåller insikt i varandras framtida verksamhet.

Det är enligt polisstyrelsen i Enköping givetvis önskvärt att samverkan mellan polisen och andra samhällsorgan, främst då social- och kriminal- vård, byggs ut. En väg att gå vore en ömsesidig praktikantutbildning. Praktikantutbildning inom socialvården för polismän föreslås av utred- ningen ingå som ett moment i alterneringstjänstgöringen på ordnings- avdelningen. På motsvarande sätt borde viss praktikantutbildning för polismän kunna ske inom kriminalvården. Praktikarbete inom polisvä- sendet för social- och kriminalvårdstjänstemän torde enklast kunna genomföras genom att tillämpa alterneringstjänstgöringsprogrammet i lämpliga delar.

] Göteborgs polisdistrikt förekommer enligt polisstyrelsen i Göteborg på olika sätt ett gott samarbete såväl med kriminalvården som med socialvården. En faktor av betydelse i detta sammanhang utgör det förhållandet att såväl allmänt häkte som social jourbyrå finns inrymda i polishusets lokaler. Socialvårdens fältarbete borde emellertid enligt polisstyrelsens uppfattning kraftigt kunna förstärkas genom ökat antal 5. k. fältassistenter. Detta skulle kunna få brottsförebyggande effekter och en positiv inverkan såväl på den enskildes vårdsituation som på den allmänna ordningen och säkerheten på allmän plats, där polisingripan- den endast kan ge temporära effekter.

Frågan om samverkan mellan polisen och socialvården tas upp även av LO. Främst har diskussionen gällt s. k. sampatrullering mellan polis och fältassistenter. På grund av den rollkonflikt som har befarats uppstå har många inom socialvården inte velat ställa upp på denna form av samverkan. Den nya socialtjänstlagen , som nu lagts på riksdagens bord, torde enligt LO innebära en förstärkning av denna rollskillnad, eftersom socialvårdens servicefunktion betonas än mer och dess tvångsmedel i huvudsak rensas ut och förs över till andra samhällsorgan. Detta förhål- lande har inte beaktats i utredningen. LO anser att den positiva inställ- ning till olika former av samverkan som utredningen redovisar och som LO i princip delar inte bör leda till några konkreta åtgärder förrän frågan setts över och socialvårdens (socialtjänstens) nya roll beaktats. Polisens skyldighet att informera socialvården om sådant som är av vikt för denna skall naturligtvis kvarstå, framhåller LO.

3 De olika polisfunktionerna

3.1 Den brottsförebyggande verksamheten

Utredningens överväganden och förslag i denna del har över lag fått ett positivt mottagande.

• Sida 177
•  Original

Prop. 1980/81:13 177

Åtskilliga remissinstanser framhåller att all polisverksamhet ytterst syftar till att förebygga brott men att de grundläggande brottsförebyg- gande insatserna främst ankommer på andra samhällsorgan.

Polisstyrelsen i Göteborg pekar på den reguljära övervaknings- och utredningsverksamhetens brottsförebyggande inslag. Risken för upp- täckt och uppklaringsprocenten är två sådana inslag som verkar starkt brottsförebyggande. Det är därför angeläget med samarbete mellan den brottsförebyggande enheten och ordnings- och kriminalavdelningen inom distriktet, anser polisstyrelsen. Polisstyrelsen i Stockholm konstate- rar att den brottsförebyggande verksamheten inte är någon ny företeelse utan att nyheten främst består i att verksamheten målinriktas.

Länsstyrelsen i Stockholms län ställer frågan varför man inte i större utsträckning har kunant vinna radions och framför allt televisionens förståelse för ökad information 1 massmedia 1 brottsförebyggande syfte. Även polisstyrelsen i Karlshamn pekar på televisionens möjligheter att göra en brottsförebyggande insats.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det skulle ha varit värdefullt med en definition av hindrande resp. förebyggande verksam- het. En sådan gränsdragning ter sig enligt länsstyrelsen angelägen också för att klargöra vad som skall ankomma på polisen och andra myndig- heter vad gällert. ex. samhällets normbildning. Även förhållandet mel- lan polisen och brottsförebyggande rådet (BRÅ) borde granskas förut- sättningslöst, menar länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker att det brottsförebyggan- de arbetet kräver en samverkan över de olika sektorsgränserna i samhäl- let. Länsstyrelsen finner det naturligt att den brottsförebyggande verk- samheten blir en angelägenhet på länsnivå med samarbete mellan myn- digheter, organisationer och massmedia under landshövdingens led- ning, medan länspolischefen bör lägga upp samarbetsplaner med skolor och sociala myndigheter.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att — jämsides med de brottsfö- rebyggande effekter, som ligger i uppklaring av brott och i allmän övervakning — den brottsförebyggande verksamheten bör få fortsätta som hittills men med en ytterligare konkretiserad målinriktning. Poli- sens verksamhet på detta område måste också i större utsträckning samordnas med och kompletteras av insatser från såväl andra samhälls- organs sida som från exempelvis penninginrättningar och försäkrings- bolag.

Polisstyrelsen i Uddevalla understryker att polisen inte får bli en ersätt- ning för föräldrar, skola, kyrka, samfund, föreningar och folkrörelser då det gäller normbildningen.

SA CO/SR anmärker att den brottsförebyggande verksamheten i dag i stor utsträckning har blivit till vad utövaren har gjort den till. Innehållet i den brottsförebyggande verksamheten måste därför konkretiseras och avgränsas genom polisberedningens försorg.

Även LO vänder sig mot en alltför vid tolkning av polisens brottsfö— rebyggande verksamhet. Insatserna från polisens sida bör koncentreras till sådant som kan bedömas ha en mera direkt inverkan på brottsbe- kämpningen medan allmän informations-, service- och PR-verksamhet bör överlämnas till andra samhällsorgan och till folkrörelser eller ges en mera undanskymd plats i polisens arbete.

Bland kommunerna är man över lag positivt inställd till en utökning

• Sida 178
•  Original

Prop. 1980/81:13 178

och permanentning av den brottsförebyggande verksamheten. Man pe- kar bl. a. på att polisens deltagande i skolundervisningen och i fritids- gårdsverksamheten leder till en levande kontakt mellan polisen och ungdomen som är ägnad att undanröja ömsesidiga missuppfattningar. Man nämner också samarbetet mellan kvarterspoliser och fältassistenter som betydelsefullt för att bearbeta gängbildning och hjälpa ungdomar i riskzonen.

Bland remissinstanserna råder enighet om-att polisens medverkan i skolans undervisning i lag och rätt samt i trafikkunskap även i fortsätt- ningen bör ske med skolan som huvudman och att huvudmannaskapet för fritidsverksamheten är en kommunal angelägenhet.

En så gott som allmän uppfattning bland framför allt länsstyrelserna och polisstyrelserna är att en utbyggnad av den brottsförebyggande verksamheten inte bör ske på bekostnad av annan polisverksamhet. Bl. a. framhålls från små och medelstora distrikt att man har fått ta i anspråk personal från andra verksamhetsområden, varigenom exempel- vis brottsspaningen och utredningsverksamheten har eftersatts med en sjunkande uppklaringsprocent som följd. Man framhåller även att det har varit svårt att få frivillig lämplig personal till den brottsförebyggande verksamheten, beroende dels på verksamhetens provisoriska karaktär, dels på lönefrågor.

Enstaka polisstyrelser anser att den brottsförebyggande verksamheten är något övervärderad och på ett olyckligt sätt har dragit personal från annan verksamhet. Polisstyrelsen i Piteå framhåller sålunda att polisens verksamhet i stor utsträckning styrs utifrån allmänhetens krav om polis- insatser för akuta händelser. Genom den mångfald av ”specialområden" som polisen sönderdelas i blir det tyvärr så att inget område fungerar i tänkt omfattning. Polisstyrelsen anser att det största brottsförebyggandet fortfarande ligger i att brotten upptäcks och beivras.

Den brottsförebyggande verksamheten bör enligt polisstyrelsen i Ud- devalla hellre ges beteckningen PR-verksamhet och personalen organi- satoriskt knytas till polischefen och dennes lednings- och samordnings- organ.

Då det gäller den praktiska utformningen av den brottsförebyggande verksamheten uttalar sig flera remissinstanser till förmån för en förskjut- ning från det till målsägandegrupperna riktade egenskyddet mot brott till en uppsökande verksamhet gentemot ungdomar i brottsbenägna miljöer och andra som så att säga befinner sig inom riskzonen. Några polisstyrelser och kommuner redovisar härvidlag positiva erfarenheter från särskilda projekt med samarbete på det lokala planet. Några polis- styrelser påpekar i samband härmed att det knappast är de välanpassade ungdomar som är verksamma inom föreningslivet som en sådan satsning bör inriktas på.

Bl. a. polisstyrelsen :" Lund pekar på behovet av att förankra den brotts- förebyggande verksamheten i den egentliga polisverksamheten. Perso— nalen på den brottsförebyggande enheten bör därför bytas ut med lämp- liga tidsintervaller. Polisstyrelsen i Sandviken pekar på risken för att övrig personal tappar intresset för hithörande frågor samtidigt som specialisterna fjärmas från övrig polisverksamhet. Dessa tendenser kan motverkas genom att övriga befattningshavare ibland får tjänstgöra på den brottsförebyggande enheten.

Flera polisstyrelser betonar vikten av att de polismän som deltar i

• Sida 179
•  Original

Prop. 1980/81:13 179

brottsförebyggande verksamhet uppfattas och handlar som företrädare för polisväsendet. En del polisstyrelser anser att personalen där så är lämpligt bör uppträda i uniform, vilket sägs leda till att allmänhetens kontakter med uniformerad polis avdramatiseras.

Några polisstyrelser är skeptiska till de praktiska möjligheterna främst i mindre distrikt att genomföra tanken på att polismän i tjänsten deltar i ungdomsverksamheten i olika föreningar och på ungdomsgårdar.

Bl. a. länsstyrelsen i Värmlands län finner det naturligt att kvarterspo- lisverksamheten får en nära anknytning till den brottsförebyggande verksamheten.

Polisstyrelsen i Borlänge ser informationen om egenskyddet som po- sitivt för polisen mest när det gäller relationerna till allmänheten. Arbe- tet bör fortsätta men bättre effekter bör kunna nås genom en tidigare väckt idé om generella normer för inbrottssäkerhet i hus.

Svenska polisförbundet anser att den tidigare f örsöksverksamheten har lidit brist på förankring inom övrig polisverksamhet och att en intern attitydförändring är nödvändig. Uppbyggnaden av särskilda brottsföre- byggande enheter måste enligt förbundet ske genom utökade personal- resurser. Verksamheten bör permanentas och böri allt väsentligt tjäna på att inordnas i en egen enhet vid sidan om övriga operativa enheter. Det förefaller naturligt att områdesövervakningen integreras med den brotts- förebyggande verksamheten. Förbundet anser vidare att intern och ex- tern information bör sammanföras under den brottsförebyggande enhe- ten. Den brottsförebyggande verksamheten bör enligt förbundet inriktas på grundläggande brottsförebyggande insatser och inte som f.n. på egenskydd mot brott. Polisen bör även få medverka vid planeringen av nya bostadsområden.

3.2 Övervakningsverksamheten

Utredningens synpunkter i fråga om övervakningsverksamheten har i allmänhet fått ett positivt mottagande.

Bland länsstyrelserna understryks allmänt att medborgarna torde uppleva Övervakningsverksamheten som den viktigaste delen av polis- verksamheten samtidigt som den är den mest resurskrävande. En väl fungerande övervakningsverksamhet med god utr y c k n i n g 5 b e - r c d 5 k a p dygnet runt bidrar enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län vä- sentligt till att förstärka allmänhetens förtroende för polisen. En ökad områdesövervakning och f ot p a t r ull e r i n g kan dock endast ske på bekostnad av Utryckningsverksamheten och trafikövervakningen, framhåller bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att allmänhetens krav på en hög utryckningsberedskap har medfört att fotpatrulleringen eftersatts. Med de radiotekniska hjälpmedel som idag finns bör det emellertid vara möjligt för polismännen att i större utsträckning lämna polisbilarna. En utökad fotpatrullering innebär många fördelar. Polisen får bättre kon- takt med allmänheten. Människorna känner sig tryggare. Utredningen pekar på vikten av att polisverksamheten anpassas till lokala förhållan- den. Länsstyrelsen delar denna uppfattning. Det är också angeläget att man i större utsträckning än hittills prövar nya arbetsformer lokalt. Det får inte bli så att man under åberopande av resursbrist eller av slentrian fortsätter all övervakningsverksamhet i gamla arbetsformer. Det torde

• Sida 180
•  Original

Prop. 1980/81:13 180

vara lämpligt att t. ex. pröva med kvarterspolis eller områdespolis i de centrala delarna av tätorterna, där ofta ordningsproblemen är störst.

Även länsstyrelserna i Gävleborgs, Kopparbergs, Östergötlands och Stockholms län understryker värdet av fotpatrullering. Sistnämnda läns- styrelse ifrågasätter om ett så starkt betonande av utryckningsresurser- nas prioriterande som skett är befogat. Kritik har ofta framförts från allmänheten att fotpatrullerande polis i alltför liten omfattning förekom- mer, vilket får till följd en bristande naturlig kontakt mellan polis och allmänhet. Den nuvarande prioriteringen av utryckningsverksamheten måste vägas mot detta förhållande. Länsstyrelsen antar att de vidgade uppgifter som de lokala polisstyrelserna avses få kommer att främja en lämplig utökning av fotpatrulleringen där sådan anses vara av betydelse. I anslutning till frågan om ökad fotpatrullering anser länsstyrelsen att frågan om en effektiv arbetsledning bör uppmärksammas. Polisväsendet har under åren efter förstatligandet tilldelats tekniska hjälpmedel i stor omfattning och olika rutiner har med maskinella hjälpmedel förenklats. Arbetstiden för personalen har förkortats. Frågor avseende personalens skydd och säkerhet har i allt större omfattning kommit i förgrunden. Detta är självklart en positiv utveckling. Samtidigt har den yttre arbets- miljön i stor omfattning försämrats och kraven på polispersonal i yttre tjänst i många delar ökat. Dessa faktorer ställer ökade krav på den arbetsledande funktionen. Denna måste i större utsträckning än tidigare beaktas. För att effektivt utnyttja resurserna måste polisbefäl i direkt arbetsledande funktioner många gånger meddela beslut eller ge order som inte i alla delar gillas av underställd personal. Detta kräver en stabilitet i den arbetsledande funktionen som på många håll saknas.

De flesta polisstyrelserna delar utredningens grundsyn bl. a. i fråga om fotpatrulleringens fördelar men utgår från att en ökad insats härvid- lag kommer att kräva betydligt större resurser. Man pekar på att bl. a. arbetstidsförkortningen har lett till att resurserna har minskat och att man härigenom har tvingats att använda arbetsmetoder som man vet försvårar kontakten med allmänheten. Flera polisstyrelser anser det utsiktslöst att diskutera förbättringar om inte en utökning av antalet polismän i yttre tjänst får tas med i bilden.

Polisstyrelsen i Täby framhåller att fotpatrullering givetvis även från polisiär synpunkt är en angelägen uppgift som ett led i en förbättrad samhällskontakt. Utryckningsberedskapen ställer dock sådana krav på de polisiära resurserna att endast ringa utrymme finns för patrullering till fots. Något tillspetsat kan förhållandet uttryckas så att allmänheten har att välja mellan omedelbara polisinsatser i ett akut läge, t. ex. ett lägenhetsbråk eller ett pågående inbrott, och att ha en patrullerande polisman i sin närhet ”för syns skull”. Liknande synpunkter framförs av polisstyrelserna i Trelleborg. Huddinge och Örebro.

Polisens närkontakt med allmänheten håller enligt polisstyrelsen i Kristianstad på att försvinna. En utökad fotpatrullering är otvivelaktigt ägnad att förbättra denna kontakt. Polisstyrelsen vill emellertid peka på att fotpatrullering är svårare att genomföra nu än tidigare. Detta beror bl. a. på en attitydförändring hos samhället där våldstendenser utgör ett markant inslag. Följden har blivit att fotpatrullering många gånger måste bedrivas som dubbelpatrull och att polismännen inte vågar lämna bilen för fotpatrullering, eftersom bilen kan skadas.

Sambandet mellan en god utryckningsberedskap och möjligheterna

• Sida 181
•  Original

Pr0p. 1980/81 :13 181

till fotpatrullering påvisas av bl. a. polisstyrelserna i storstadsområdena. Polisstyrelsen i Stockholm påpekar sålunda att kritik i den allmänna debatten har framförts mot att fotpatrullerande polis förekommer i alltför liten omfattning, vilket leder till försämrad kontakt mellan polis och allmänhet. Detta läge är en följd av bristen på resurser. I ett polis- distrikt måste allmänhetens krav på snabba insatser tillgodoses och utryckningsverksamheten fungera under dygnets alla timmar. Behovet av fotpatrullering kan då mindre tillgodoses, framhåller polisstyrelsen.

Den verksamhet som enligt polisstyrelsen i Göteborg i första hand kräver sin tribut av de personella resurserna är utryckningsverksamhe- ten, där beredskapen av kända skäl måste ligga på en förhållandevis hög nivå. I vart fall i storstäderna är allmänhetens krav på snabba insatser stort. Mängden av uppdrag och stundom långa transportsträckor —- mätta efter tätortsförhållanden — gör därför att verksamheten måste prioriteras. Återstående resurser fördelas på övriga delområden inom övervakningsverksamheten. Det delområde som därvid sist blir tillgo- dosett eller med andra ord kan tilldelas de kvarvarande personalresur- serna inom övervakningsverksamheten är områdesövervakningen. Där- vid har ej medräknats de resurser som särskilt avsatts till kvarterspolis- verksamhet. Polisstyrelsen uppfattar det som angeläget och tillstyrker sålunda den i utredningen framförda tankegången att områdesövervak- ningen behöver intensifieras. En möjlighet att inom givna resursramar åstadkomma en intensifierad områdesövervakning synes vara att ändra strukturen och inriktningen av densamma. I en sådan ändrad inriktning av områdesövervakningen bör en utökad fotpatrullering utgöra ett bety- delsefullt led. Tänkbart är även att kvarterspolisverksamheten skulle kunna integreras med denna föreslagna områdesövervakning, där ett antal polismän med tilldelade materiella resurser hade att svara för övervakningen inom sitt begränsade område. Möjligheten att till sådana områdesgrupper även knyta kriminalpolismän bör hållas öppen. Några effekter av det här grovt skisserade övervakningssystemet skulle kunna bli en ökad trygghet för allmänheten, bättre kontakt mellan allmänheten och polisen, en förbättrad personkännedom inom området samt möjlig- heter att kunna hejda den stigande brottskurvan genom ett mindre traditionellt handlande från polisens sida. En förstudie med inslag av ovannämnda modell har genomförts i polisdistriktet och är föremål för utvärdering.

Nuvarande ensidiga bilåkande måste enligt polisstyrelsen i Ängelholm kraftigt begränsas till förmån för fotpatrullering och bilen bli vad den från början närmast var avsedd för, nämligen ett transportmedel. Denna kombination torde också vara bäst ur förebyggande synpunkt. Fotpa- trullering uppskattas av allmänheten, vilket förhållande man inte får bortse från.

Polisstyrelsen i Jakobsberg finner det nödvändigt att åtgärder vidtas för att stimulera intresset för övervakningsverksamheten bland polisper- sonalen. Denna arbetsenhet saknar idag nästan helt äldre och erfarna polismän. Detta är enligt polisstyrelsen speciellt betänkligt, då den pa- trullerande polismannen många gånger är den polisman, som allmän- heten i första hand kommer i kontakt med.

Polisstyrelsen i Avesta anser att metoderna för övervakningsverksam- heten bör ändras i takt med samhällets ständiga förändring. Det går inte att centralt bestämma metoder för viss övervakningsverksamhet efter-

• Sida 182
•  Original

Prop. 1980/81:13 182

som det oftast är lokalt betingat på vilket sätt man ska komma till rätta med exempelvis ett ordningsproblem.

Enligt polisstyrelsen i Arvika måste alla tillfällen tillvaratas för att rationalisera övervakningsverksamheten. Det får anses angeläget att man fortlöpande söker vägar för att lösa frågan om hur övervaknings- verksamheten skall utvärderas för att en effektmätning och bättre an- passning till lokala förhållanden skall kunna ske. Polisstyrelsen tvingas dock konstatera att de effektivitetsvinster som härigenom skulle kunna erhållas inte kan bli annat än marginella om ökade personalresurser icke ställs till förfogande för övervakningsverksamheten i distriktet.

Med lite fantasi vid övervakningsverksamhetens planläggning tror polisstyrelsen i Sandviken att det mycket väl går att förena fotpatrullering med de krav man kan ställa ur arbetarskydds- och beredskapssynpunkt. Med ett konsekvent utnyttjande av dagens moderna sambandsmedel, såsom t. ex. de bärbara radioapparaterna, torde man kunna öka andelen fotpatrulleringstimmar utan att utryckningsberedskapen försämras i nå- gon avgörande mån. Till en viss del känns därför allmänhetens ofta återkommande kritik mot "den osynliga polisen" som berättigad. Den bristande kontakten mellan polis och allmänhet kan mycket väl vara en bidragande orsak till tätorternas tilltagande ordningsproblem.

RRVanser att man i det fortsatta utrednings- och utvecklingsarbetet närmare bör studera frågan om en övergång i större utsträckning till enkelpatrullering i bil i stället för att som nu oftast är fallet två poliser medföljer varje bil. RRV vill härvid framhålla att enmansbetjäning av bilar vid övervakning är vanlig i utlandet.

För att motverka en relativ ökning av stationstjänsten bör enligt Svenska polisförbundet prövas alla möjligheter att renodla de polisiära funktionerna även om personalvinsterna blir marginella. I vissa distrikt bör driftsenhet/jourgrupp kunna inrättas. I Jönköpings polisdistrikt har sedan den 1 januari 1977 försöksverksamhet pågått. Enligt erhållna upplysningar har försöksverksamheten hitintills utfallit väl. Driftsen- het/jourgrupp bör under förlängd kontorstid innehålla utrednings/ spaningspersonal med skifttjänstgöring, eventuellt kombinerad med be- redskap eller jouttjänst. Enheten skall primärt kunna ta samtliga typer av ärenden dygnet runt och utföra den service gentemot allmänheten som krävs vid sidan av den reguljära stationstjänsten. Vidare bör enligt förbundets mening vakthavande befälets beslutsbehörighet utökas för att under icke kontorstid kunna handlägga och pröva ärenden av sådan art, som hittills krävt beslut av jourhavande kommissarie, polischef eller i vissa fall åklagare. 1 mindre distrikt bör övervägas om vakthavande befäl kan åläggas större del i utredningsverksamheten.

Det föreligger enligt Föreningen Sveriges polischefer ett klart samband mellan polisens effektivitet i övervakningsverksamheten och det förtro- ende som polisen åtnjuter hos allmänheten. Den lokala polisen bedöms och värderas i hög grad med utgångspunkt från hur övervakningstjäns— ten fungerar. En effektivt bedriven övervakningsverksamhet bidrar f ölj- aktligen markant till ett än bättre förhållande mellan polis och allmän- het. Föreningen vill ifrågasätta om utredningen inte mer ingående bort överväga förutsättningarna för att kunna förbättra ordningen och säker- heten främst i landets tätorter. Det torde för utredningen ha varit uppen- bart. att allmänheten upplever den tilltagande oordningen samt frekven- sen av ofredanden och skadegörelse på allmän plats som oacceptabel.

• Sida 183
•  Original

Prop. 1980/81:13 183

För att kunna tillgodose allmänhetens berättigade krav på bättre ord- ning är det enligt föreningens mening utsiktslöst att diskutera förbätt- . ringar om icke en utökning av antalet polismän i yttre tjänst får tas med i bilden.

Föreningen Sveriges länspolischefer delar utredningens uppfattning att utryckningsverksamheten är en väsentlig del av övervakningstjänsten och att denna verksamhet bör ges hög prioritet. Med utnyttjande av bl. a. alltmer förbättrade radiotekniska hjälpmedel bör det vara möjligt att, även om utryckningsverksamheten ges hög prioritet, tillgodose andra önskemål när det gäller övervakningsverksamheten. Föreningen tänker här på behovet av utökad fotpatrullering och särskilda insatser där det kan förekomma ordningsproblem. Det är oomtvistat, att allmänheten känner det positivt att regelbundet kunna se en fotpatrullerande polis- man och att kunna nå kontakt med denne. Även för polisens egen del är det värdefullt att på ett naturligt sätt skapa kontakt med allmänheten. Föreningen finner att det för polisen gäller atti görligaste mån tillgodose de önskemål som finns om utökad fotpatrullering.

Övervakningsverksamheten torde enligt SACO/SR vara en av poli- sens viktigaste uppgifter. En effektiv övervakning förenad med en god utryckningsberedskap skapar en ökad trygghetskänsla hos en bred all- mänhet och torde också verka brottspreventivt på grund av den större risken för upptäckt. Brottsutvecklingen är oroande. Ordningsstörande händelser med inslag av skadegörelse, fylleri och ofredande på allmänna platser har blivit allt vanligare. Det hade därför varit önskvärt att utred- ningen mera ingående granskat övervakningsverksamhetens utformning och behovet och förutsättningarna för att förbättra ordningen och säker- heten främst i våra tätorter. Fotpatrullering förekommer idag endast i blygsam omfattning. Detta förhållande torde i hög grad ha bidragit till att polisens närkontakt med allmänheten gått förlorad. Trenden mot en alltmer anonym polis måste brytas. Ett utmärkt medel för detta är en väsentligt utökad fotpatrullering i polisdistriktens tätorter. Som utred- ningen nämnt upplever allmänheten fotpatrulleringen som positiv och känner större trygghet när man regelbundet ser en polisman som patrul- lerar till fots och vet att man har möjlighet att nå kontakt med denne. Även för polisens egen del måste det vara värdefullt att på ett naturligt sätt skapa kontakt med allmänheten.

Polisens övervakning i form av patrullering bör ökas även enligt LO:s mening. Det bör företrädesvis ske genom kvarterspolisverksamhet eller genom områdesövervakning. Det är viktigt att polis och allmänhet på detta sätt lär känna varandras förhållanden bättre.

De flesta remissinstanser delar polisutredningens positiva uppfattning om kvarterspolisverksamheten.

Länsstyrelsen i Värmlands län har noterat att politikerna synes ha större intresse för en utbyggnad av denna verksamhet än man har inom polisen. Länsstyrelsen, som anser att en rätt utformad kvarterspolisverk- samhet borde vara mycket värdefull, finner denna inställning något överraskande. En anledning härtill kan dock vara att kvarterspolisverk- samheten ännu inte fått sin rätta utformning. Länsstyrelsen föreslår därför att en noggrann utvärdering görs av verksamheten så att man verkligen får möjlighet att bygga upp denna på mest ändamålsenliga sätt. Ett av problemen är att det som regel endast är en polisman stationerad inom varje område. Arbetstidsförkortningen och en polismans självkla-

• Sida 184
•  Original

Prop. 1980/81:13 184

ra rätt till åtminstone drägliga arbetstider medför därför att en kvarters- polis inte kan tjänstgöra inom sitt område tillnärmelsevis så lång tid som det är önskvärt. En ensam polismans möjligheter att göra ingripanden har också minskat —- i vart fall i större tätorter — under senare år genom den tilltagande våldsanvändningen i samhället. Sistnämnda problem kan dock i viss utsträckning lösas genom samverkan mellan två eller flera kvarterspoliser. Av intresse i detta sammanhang är det försök med s.k. områdespolisverksamhet som pågår i Stockholm. Även i större tätorter utom storstadsdistrikten borde det finnas möjlig- heter att utvidga kvarterspolisverksamheten genom att sammanföra två eller flera polismän — eventuellt även någon kriminalpolismän — till en mindre polisstation inom området. Denna borde även ha tillgång till administrativ personal för betjäning av allmänheten med exempelvis upptagande av enklare anmälningar och handläggning av olika polis- myndighetsärenden. En försöksverksamhet med varianter av den skis- serade organisationen borde komma till stånd för att pröva dess effek- tivitet. Kvarterspolisverksamhet har hittills huvudsakligen bedrivits i större tätorter. Länsstyrelsen anser för sin del att denna verksamhet också borde lämpa sig väl i mindre samhällen (jämför förutvarande fjärdingsmän). Inte minst under sådana förhållanden borde en kvarters- polis kunna göra en god insats för den brottsförebyggande verksamhe- ten.

Enligt vad länsstyrelsen i Blekinge län har sig bekant har i flera fall bl. a. i detta län uppstått svårigheter att rekrytera polismän för kvarters— polisverksamhet. Orsakerna härtill kan vara många. Bl. a. framhålls att lönesättningen på dessa tjänster är för låg ävensom att befordringsutsik- terna och vikariatsmöjligheterna på högre tjänster är mindre för dessa polismän än för kollegorna inom andra grenar av polistjänsten. Den isolerade tjänstgöringen uppges också ibland som en annan nackdel med kvarterspolistjänsten. Dessa frågor måste uppmärksammas i det fortsat- ta arbetet.

Områdespolisverksamheten bör enligt Svenska polisförbundet integre- ras med den brottsförebyggande verksamheten. En utbyggd områdespo- lisorganisation med ledningsfunktion i kontinuerlig kontakt med den brottsförebyggande verksamheten skulle utgöra en bred och värdefull kontaktyta för verksamheten totalt. Områdespolisverksamhet bör bedri- vas i såväl tätort som glesbygd. Hittillsvarande verksamhet (kvarterspo- lisverksamhet) har huvudsakligen bedrivits i tätorter med nya bostads- områden. Områdespolisverksamhet synes lämplig att bedriva även på orter där man nu har arbetsgrupper. I verksamheten bör endast ord- ningspolispersonal ingå med uppgift att även utföra viss kriminalpolis- verksamhet, t. ex. enklare utredningar och tekniska undersökningar. Områdespolisen bör i stort sett utföra all slags polisverksamhet utom utryckningsverksamhet. När det gäller akuta utryckningar, t. ex. lägen- hetsbråk eller liknande, bör polismännen inom området ingripa om det ur säkerhetssynpunkt bedöms lämpligt. Särskild expedition bör finnas inom området. Expeditionen bör under kontorstid vara bemannad med en administrativ befattningshavare, som kan ta upp enklare anmälning- ar och i övrigt bistå allmänheten med service, t. ex. passansökningar och olika tillståndsärenden. Till en polisman inom området bör delegeras vissa polischefsuppgifter vad avser polismyndighetsärenden, framför allt i områden med långt avstånd till' centralorten.

• Sida 185
•  Original

Prop. 1980/81:13 185

Åtskilliga remissinstanser understryker att man noga bör skilja mellan polisen och ordningsvakter — väktare och att det måste förbli polisens huvuduppgift att svara för allmän ordning och säkerhet.

Polisstyrelsen i Göteborg ansluter sig sålunda helt till utredningens uppfattning att polisen och inte enskilda personer eller företag även framgent skall svara för upprätthållandet av allmän ordning och säker- het. De uppgifter som skall handhas av ordningsvakter och väktare bör ur polisiär synvinkel vara av marginell natur och till sin karaktär i princip bestå av sådana uppgifter som enligt hittillsvarande tradition överlåtits till dessa personkategorier. Några uppgifter vartill erfordras polisutbildning och polisiär erfarenhet bör sålunda inte åläggas ord- ningsvakter eller väktare, vilka dessutom endast bör tillerkännas mycket begränsade befogenheter på allmän plats. Slutligen bör polis, ordnings- vakter och väktare genom sin uniformering och övriga utrustning främst ur allmänhetens synpunkt hållas klart åtskilda. Det bör ej komma ifråga att ordningsvakts- eller väktarkåren utökas på bekostnad av poliskårens numerär och att området för den reguljära polisverksamheten på så sätt naggas i kanten; Liknande synpunkter förs fram av polisstyrelserna [ Eskilstuna och Orebro samt av Svenska polisförbundet. Föreningen Sve- riges polischefer och LO.

De sjöpolisiära uppgifterna bör enligt polisstyrelsen i Norrtälje kvarstanna inom polisen för att möjliggöra övervaknings- och serviceverksamhet inom sjölandskapet samt kontroll av att såväl sjölag- stiftningens som jakt- och fiskelagstiftningens regler efterlevs. Vidare bör den inom polisen hittills bedrivna l4-åriga försöksverksamheten med sjöpolis snarast utvärderas och en permanent organisationsform tillskapas. Liknande synpunkter framförs av andra polisstyrelser i kust- distrikt.

Tanken att utvidga de kommunala trafikövervakar- n a s befogenheter har fått ett blandat mottagande bland polisstyrelser- na. En del anser att ett överlåtande av parkeringsövervakningen till kommunala trafikövervakare skulle kunna frigöra välbehövliga resur- ser. Andra polisstyrelser, bl. a. polisstyrelsen i Göteborg, anser att av- gränsningen mellan polisens trafikövervakning och de kommunala tra- fikvakternas uppgifter f. n. är väl avvägd och utgör en lämplig arbetsför- delning. De kan därför inte tillstyrka utredningens förslag om att utvidga trafikvakternas befogenheter och arbetsuppgifter.

Polisstyrelsen i Avesta anser att kommunerna bör åläggas att anställa egna trafikvakter. Detta skulle dels göra övervakningen effektivare och dels frigöra polismän för en bättre trafikövervakning i allmänhet.

Svenska kommunförbundet anser att man, som utredningen föreslår, bör överväga att utöka de kommunala trafikövervakarnas befogenheter. Detta bör ske inom ramen för den nuvarande ordningen, dvs. huvudan- svaret för trafikövervakningen skall fortfarande ligga på polisen. Kom- munala trafikövervakare bör enligt förbundet kunna övervaka större delen av den parkering som för närvarande faller utanför deras kompe- tens, t. ex. parkering på tomtmark och parkering i korsning mellan väg och järn- eller spårväg. Aven andra uppgifter kan skötas av denna personal, t. ex. övervakning av förbud mot tomgångskörning. Utökade befogenheter kräver givetvis att motsvarande förändringar görs i förord- ningen om felparkeringsavgift samt i utbildningen av övervakarna. En utökning av trafikövervakarnas befogenheter bör dock inte innebära att

• Sida 186
•  Original

Prop. 1980/81:13 186

polisen fråntas dessa uppgifter. I dag kan både trafikövervakaren och polismannen ingripa mot samma fordon. Denna dubbla kompetens bör kvarstå, anser förbundet.

LO instämmeri utredningens slutsats att trafikövervakningen och s. k. flygande inspektioner bör vara en polisiär uppgift. Viss avlastning av polisen bör dock enligt LO kunna ske genom överförande till trafiksä- kerhetsverket och kommunala trafikövervakare av olika uppgifter.

TSVanser att övervakningen av tätortstrafiken främst bör åvila den lokala ordningsavdelningen. Även om verket delar utredningens upp- fattning om ökad kontroll av tätortstrafiken vill verket dock framhålla vikten av att övervakningen av landsvägstrafiken bibehålls i nuvarande omfattning och helst ökas.

Ett mycket stort antal remissinstanser understryker behovet av s a m - verkan med de sociala myndigheterna.Enutökadoch väl fungerande s 0 cia lj o u r är ett gemensamt och starkt betonat önskemål från polisstyrelsernas sida. En vanlig uppfattning är att social- jour bör finnas i alla kommuner, dvs. även de mindre.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att det från polisens sida ofta klagas på bristande intresse från socialvården och någon gång t. o. m. ovilja från enskilda befattningshavare. Detta är i så fall en beklaglig inställning, menar länsstyrelsen. För att komma till rätta med den stän- digt stigande kriminaliteten och annan asocialitet krävs nämligen en gemensam, helhjärtad insats från hela samhället och inte minst från polisen och socialvården. -

Samarbetet mellan polisen och socialvården har tagits upp även av flera kommuner, som i allmänhet ansluter sig till utredningens synpunk- ter.

Karlstads kommun anser sålunda att ett ökat samarbete mellan polisen och de sociala myndigheterna är av största vikt och att en utökning av socialjouren bör komma till stånd.

Polisutredningens påpekanden om behovet av samverkan mellan po- lis och socialvård i ärenden av socialpolisiär karaktär är enligt Umeå kommun helt riktiga. De kompetens- och metodkonflikter som ibland kan uppstå i sådana samverkanssituationer borde bearbetas på ett mera målmedvetet sätt. Exempelvis torde det vara väsentligt att polis och socialvård vid gemensamma sammankomster klargör sina resp. roller i samhället och därvid uppmärksammar gemensamma punkter likaväl som skillnader i samhällsrollen. Andra sätt att klargöra dessa roller torde vara att socialvårdspersonal och polispersonal får möjlighet att prakti- sera inom varandras arbetsområden._

Betydelsen av ett gott samarbete betonas även av Sundsvalls kommun. De sociala myndigheterna får inte stå isolerade från polisen för att man har att vårda också sådana personer som av en eller annan anledning misstror polisens agerande. Tendenser till ett resonemang enligt vilket man, för att bevara förtroendet mellan de sociala organen och dem som anlitar dessa organ, ej bör samarbeta med polisen visar sig då och då. Kommunen ifrågasätter också i likhet med utredningen om polisen kan undvaras vid mera extrema fall av familjebråk genom att sådana ingri- panden överförs till socialvården.

Tyresö kommun anmärker att det i dagens läge inte är möjligt att överföra arbetsuppgifter från polisen till socialförvaltningen eller att utvidga socialförvaltningens uppgifter. Det synes också tveksamt om

• Sida 187
•  Original

Prop. 1980/81:13 187

kommunen skall bygga ut sin sociala service med tyngdpunkt på ett övertagande av polisiära uppgifter. Det ligger närmare till hands att statsmakterna i stället förstärker polisens resurser. Om kommunernas socialvård skall få nya uppgifter måste staten skjuta till medel för verk- samheten, anser kommunen.

Polisstyrelsen i Arvika erinrar om att polisen är endast en av flera myndigheter och samhällsorgan som skall bekämpa brott och verka för ordning och säkerhet. Det måste därför vara en självklar uppgift även för socialvården att aktivare och effektivare — på fältet — bekämpa vålds- och ordningsproblem, exempelvis bland alkohol- och narkotikamissbru- kare och bland barn och ungdom med anpassningssvårigheter. Utan samverkan med bl. a. företrädare för socialvården kan polisen inte rätt fullgöra sina uppgifter. Polisstyrelsen vill därvid framhålla värdet av en socialjour för yttre verksamhet. Ett intimt och förtroendefullt samarbete mellan polis och sociala myndigheter är en av förutsättningarna för att kunna komma till rätta med den på allmänna platser alltmer tilltagande "nedbusningen". Enligt polisstyrelsens uppfattning måste polisens och - de sociala myndigheternas målsättningar på många punkter upplevas som gemensamma. -

En väsentlig del av arbetet inom övervakningsverksamheten avser enligt polisstyrelsen t' Uddevalla åtgärder och ingripanden i mänskliga krissituationer —- familjebråk, lägenhetsbråk — som lätt kan urarta till brott eller övergå från relativt lindriga till allvarligare brott. Att avveckla sådana krissituationer så att de inte leder till allvarlig brottslighet eller annan asocialitet är primärt en polisuppgift. Någon direkt samtjänstgö- ring med socialvårdspersonal förefaller inte lämplig eller genomförbar i sådana situationer. Däremot torde det vara ytterst angeläget att det finns tillgång både till handläggande personal och behöriga beslutsfat- tare från socialvården liksom resurser för den vård och de andra prak- tiska åtgärder, som dessa krissituationer omedelbart bör följas av. Det är för den personal som är engagerad i övervakningsverksamheten särskilt angeläget med fortlöpande studier och praktisk utbildning i bl. a. beteen- devetenskapliga ämnen. Vidare är det angeläget att denna personal under sin tjänsteutövning får mer tillfälle till positiva kontakter med olika människor t. ex. på liknande sätt och under liknande förhållanden som kvarterspolismän.

Bl. a. polisstyrelserna i Örebro och Göteborg har goda erfarenheter av samarbetet socialvård — polis.

Enligt polisstyrelsen i Örebro är sålunda erfarenheterna av sampatrul- lering i detta distrikt positiva. Samtjänstgöringen fyller ett behov och ökar förståelsen och förtroendet myndigheterna emellan. Genom kvar- terspolisorganisationens utbyggnad har detta samarbete på ett okompli- cerat sätt kunnat fördjupas. Den sociala beredskapsverksamheten bör enligt polisstyrelsen byggas ut på ett från polisiär synpunkt funktionellt sätt. Detta skulle innebära att exempelvis vid familjebråk ärendet direkt övertas och slutförs av socialförvaltningen, sedan de primära polisiära åtgärderna vidtagits.

Polisstyrelsen i Göteborg anser att polisiära insatser i samarbete med socialvårdens fältassistenter är en samarbetsform som bör prövas i större omfattning. Utryckningar med anledning av familjebråk m. m. måste däremot, som utredningen påpekar, på grund av den nära anknytningen till straffbara handlingar även framgent vara en primär polisiär uppgift.

• Sida 188
•  Original

Prop. 1980/81:13 188

Uppföljningen av ett sådant ingripande och situationens sociala följder bör ske i nära samarbete med socialvårdsmyndighetens personal eller överlämnas till den för vidare handläggning enligt sociallagstiftningen, framhåller polisstyrelsen.

Polisstyrelsen i Kristianstad efterlyser bättre direktiv om hur polis och socialvård skall samarbeta. Polisstyrelsen i Karlshamn är inne på samma linje. Polisstyrelsen finner det i likhet med utredningen utsiktslöst att söka åstadkomma sampatrullering med socialvårdspersonal i mera or- ganiserade former. Utredningens förslag att polisverksamheten får an- passas till de lokala förhållandena torde i klartext innebära att en i och för sig väsentlig del av verksamheten styrs av godtyckligt tyckande av några enskilda tjänstemän, vilket polisstyrelsen anser djupt olyckligt. Polisstyrelsen efterlyser i detta sammanhang myndigheternas gemen- samma ansvar för samhällsutvecklingen. I skilda sammanhang görs gällande att en kommun icke är bärkraftig nog för socialjour. Flera polisdistrikt består av både två och flera kommuner. Det torde vara möjligt att anordna gemensam jour inom flera kommuner och på så sätt öka jourens bärkraft. Företrädare för socialvården har emellertid upp- gett att flera byråkratiska hinder föreligger emot en sådan lösning. Po- lisstyrelsen hyser den bestämda uppfattningen att dessa hinder med lite god vilja inte bör vara oöverstigliga. Frågan bör bli föremål för en genomträngande analys i den aviserade polisberedningen eller i annat sammanhang. Möjligheten till tvångsvis genomförande genom lagstift- ning bör då övervägas.

Polisstyrelsen i Trelleborg är medveten om att personella och ekono- miska resurser kan saknas i normalkommunerna för att anordna egen, mera omfattande socialjour och föreslår därför att förutsättningar ska- pas för kommunerna att gå samman i kommunalförbund eller liknande för att ordna detta.

Polisstyrelsen i Östersund har i likhet med flera andra polisstyrelser märkt en viss ovilja eller obenägenhet från socialvårdens och skydds- konsulentorganisationens personal att samverka med polisen. Samarbe- tet med de sociala instanserna på olika fält måste enligt polisstyrelsen byggas ut. Från ansvarigt centralt håll bör utfärdas direktiv/rekommen- dationer för hur detta samarbete kan utformas. I mångt och mycket torde misstron från socialarbetarna mot polisen bottna i att den unge socialarbetarens inblick i och erfarenhet av polisarbete är begränsad.

Vad socialstyrelsen erfarit från storstadshåll i fråga om samtjänstgö- ring polis — socialvård är att polisen vill ha socialarbetare med sig vid patrullering och besök i s. k. knarkkvartar. Denna form av samtjänstgö- ring kan diskuteras ur olika aspekter. Socialarbetaren anser sig bli upp-' fattad som den som tillsammans med polisen försöker få fast folk för olika lagbrott. Ur en annan synpunkt kommer polisen i kontakt med människor där ett omedelbart'behov föreligger för sociala insatser. Des- sa torde dock kunna ordnas genom specielljourverksamhet inom social- vården eller andra kontaktmöjligheter beroende på de varierande typer av kommuner. Den ordning som f. n. tillämpas i Luleå är en variant som kan godtas.

Uppsala kommun uppger att sampatrullering mellan polis och social- vård prövades i Uppsala för ett flertal år sedan. Kommunens erfarenhet från denna samarbetsform är övervägande negativ. Vid de utvärderingar som gjordes framkom att ingendera parten hade något större utbyte av

• Sida 189
•  Original

Prop. 1980/81:13 189

sampatrulleringen. Ett sådant samarbete kan även leda till att allmän- heten förväxlar polisens och socialassistenternas roller, vilket kan få negativa konsekvenser för båda yrkesgrupperna. En väsentlig skillnad är t. ex. att polismannen har en instruktion att följa i vilken ingår bl. a. skyldighet för polismannen att spana och göra ingripanden, något som kan ställa till problem i en sampatrullering, då socialassistenten varken bör eller får göra liknande ingripanden.

Svenska polisförbundet delar utredningens uppfattning att det inte är möjligt att överföra utryckningar som föranletts av sociala problem till socialvården. Detta måste även i fortsättningen vara en uppgift för polisen. Däremot skulle en utbyggd socialjouri flera hänseenden under- lätta polisarbetet och vara en avsevärd fördel.

Föreningen Sveriges polischefer erinrar om att den i skilda samman- hang har framfört vikten av ett intimt och förtroendefullt samarbete mellan de sociala myndigheterna och polisen. Utan tvivel går detta samarbete att förbättra väsentligt. I sin ordningshållande verksamhet nödgas polisen ofta ta befattning med uppgifter som är av rent social karaktär och som rätteligen bort handhas av sociala myndigheter. I likhet med utredningen bedömer föreningen det följaktligen angeläget att samarbetet med de sociala instanserna på olika fält byggs ut.

Föreningen Sveriges länspolischefer framhåller att allmänheten på många orter har kommit att uppleva det som besvärande med en allmer tilltagande oordning på allmänna platser. Som exempel kan nämnas skadegörelse, ofredande och fylleri. Ett vidgat samarbete krävs mellan olika myndigheter, framför allt mellan polis och socialvård, för att kunna bemästra dessa problem. I skilda sammanhang har från olika länsstyrelser och polisdistrikt framförts krav på utökad socialjour. För- eningen vill på nytt framföra att denna fråga snarast bör lösas.

Svenska kommunförbundet erinrar om att det i propositionen om den nya socialtjänsten förutsätts en utbyggnad av systemet med socialjour i den takt som den kommunala ekonomin tillåter. Polisutredningen har också uttalat sig för en utbyggnad av socialjouren. Förbundet ställer sig, under de förutsättningar som propositionen anger, positivt till en ut- byggnad särskilt i de större kommunerna, där det är mest angeläget. Förbundet ser socialjour som en service för allmänheten och för olika samhällsorgan, t. ex. polisen.

LO har tidigare i yttrande över socialtjänstreformen framhållit värdet av att man bygger upp socialjouren och vill betona detta även i det här sammanhanget. Samtidigt påpekar LO vikten av att socialjouren görs till en gemensam uppgift för staten (främst polisen), landstinget (sjukvården och PBU) och kommunen (socialtjänsten) och även finansieras gemen- samt. Möjligheterna till samverkan och samlokalisering med s.k. till- nyktringsenheter och alkoholpolikliniker bör enligt LO undersökas.

För att komma till rätta med rådande problem på övervakningssidan måste samhället enligt SA CO/SR se till att ett vidgat samarbete sker mellan ansvariga myndigheter, framförallt mellan polis och socialvård. Det föreligger en viss risk för att det i många kommuner inte kommer att bli något intensifierat samarbete om enbart, som utredningen anfört, ”polisverksamheten får anpassas till de lokala förhållandena”. Det finns möjlighet att avlasta polisen vissa uppgifter inom ramen för övervak- ningsverksamheten genom inrättande av en socialjour. T. ex. kunde vid familjebråk en tjänsteman från socialförvaltningen följa med polisen för

• Sida 190
•  Original

Prop. 1980/81:13 190

att efter det inledande skedet ta över den vidare utredningen av ärendet. , Flera polisdistrikt består av två eller flera kommuner. Det torde inte föreligga oöverstigliga hinder mot att anordna en gemensam jour inom flera kommuner för att på så sätt öka jourens bärkraft och minska kostnaderna för denna.

3.3 Utredningsverksamheten

3.3.1 Allmänna synpunkter Att utredningsarbetet är en primär uppgift för polisen understryks allmänt bland remissinstanserna, som även hänvisar till att det är ett grundläggande rättssäkerhetskrav att så många som möjligt av de be- gångna brotten blir uppklarade. Många framhåller att en effektiv utred- ningsverksamhet som leder till hög upptäcktsrisk är en av de viktigaste brottsförebyggande faktorerna. Från skilda håll framförs synpunkter och förslag om hur utredningsverksamheten skulle kunna förbättras. Bl.a. pekar man på betydelsen av att allmänheten bidrar med iakttagelser och upplysningar. Remissinstanserna är också i allmänhet ense om att satsningen på den organiserade och den ekonomiska brottsligheten bör fortsätta, men det varnas samtidigt för att satsningen kan leda till att det ordinära utredningsarbetet blir lidande. Inte minst från polisstyrelserna framhålls att en högre uppklaringsprocent i första hand skulle kunna uppnås om kriminalavdelningarna tillfördes ytterligare personal och utrustning. JK framhåller att rättegångsbalkens regelsystem i fråga om förunder- sökning i brottmål tillkom under en tid då polis- och åklagarväsendet var organiserat på ett annat sätt och befattningshavarna hade en annan kompetens än idag. Vid förstatligandet av polisväsendet och klyvningen av den gamla organisationen i helt åtskilda polis- och åklagarorganisa- tioner gjordes endast en begränsad översyn av reglerna om f örundersök- ning. En av JK ledd arbetsgrupp inom justitiedepartementet har under sitt arbete konstaterat att samarbetet mellan polis och åklagare ofta är otillräckligt (se Ds Ju l979:15). JK har inte haft möjlighet att bilda sig någon slutlig uppfattning i ämnet men vill väcka frågan om inte en översyn av hela förundersökningsförfarandet är påkallad. Möjligen skulle en sådan översyn kunna kombineras med den fortsatta beredning- en av polisutredningens förslag. RPS delar utredningens uppfattning att polisens brottsutredande verksamhet är betydelsefull och att en hög uppklaringsprocent har stor brottsavhållande effekt. Särskilda ansträngningar måste ske för att öka antalet uppklarade brott. Det är även viktigt att avkriminaliseringen av mindre straffvärda handlingar fortsätter. Stor återhållsamhet med att straffsanktionera nya handlingssätt vars straffvärde kan sättas i fråga bör iakttas. För att påskynda och effektivisera förundersökningsförfa- randet kan det vara lämpligt att i polisdistrikt som är särskilt brottsbe- lastade inrätta jourgrupper av utredningspersonal som omedelbart i anslutning till en brottsanmälan kan påbörja och om så är möjligt även avsluta en förundersökning utan dröjsmål. Sådana jourgrupper har in- rättats i några större polisdistrikt. Erfarenheterna av verksamheten är enligt RPS goda.

• Sida 191
•  Original

Prop. 1980/81:13 191

Polisens utredningsverksamhet berör, framhåller RRV, givetvis i hög grad åklagarna. Dessa är avnämare av utredningsarbetets resultat och leder i viss utsträckning utredningarna. Åklagarna har därför ofta i enskilda utredningar mera styrande funktioner än vederbörande polis- chef. Skäl skulle därför kunna finnas att sammanföra polisens utred- ningsavdelningar med åklagarväsendet. Exempel på sådan organisation finns också i flera länder. Utredningen har emellertid över huvud taget inte diskuterat denna fråga. RRV finner detta vara en brist.

Enligt länsåklagaren i Malmöhus län har det inte sällan visat sig att en brottsutredning som börjat i ett distrikt har förgreningar i ett annat distrikt. Motsvarande förhållande kan gälla regioner emellan. I sådana situationer har ofta förekommit, att man inom varje distrikt respektive region onödigt velat begränsa arbetsuppgiften till det egna distriktet eller regionen. Mycken tid har i sådana sammanhang spillts på meningslösa diskussioner om vilket distrikt eller vilken region, som haft huvuddelen av den brottslighet, som skolat undersökas. Det förefaller vara av syn- nerlig vikt att inskärpa att det egna distriktets eller den egna regionens intressen i sådana situationer aldrig får gå före lösandet av uppgiften på det för polisverksamheten i sin helhet bästa sättet.

Genom den rotelindelning som tillskapats genom centrala beslut har enligt länsåklagaren i Norrbottens län en lösning åstadkommits som i hög grad minskar effektiviteten i utredningsverksamheten. Samme misstänk- te, som misstänks för brott hörande till olika rotlars utredningsområde, handläggs på den genom organisationsplanen bestämda roteln. Detta leder icke sällan till att den misstänkte skall eftersökas av utredningsper- sonalen vid skilda tillfällen. Med den svårighet som i dag föreligger att anträffa människor och få dem att inställa sig till ett förhör har de organisatoriska förutsättningarna lett till ett framför allt i de medelstora och mindre distrikten omfattande dubbelarbete, som väl kommer till synes genom den mycket olika redovisningen av utredningar tidsmäs- sigt, ehuru brotten kunnat ske ungefär vid samma tidpunkt. Ett uttalat önskemål skulle vara, att en utredningsman behandlade samtliga utred- ningar beträffande samme misstänkte. Olägenheterna av den stränga rotelindelningen och murarna mellan rotlarna kunde väl i viss mån minskas genom ett samråd mellan de olika utredningsmännen inom de olika rotlarna, men detta låter sig merendels icke göra genom att de var för sig planerat sitt arbete och även på grund av bortovaro av olika anledningar.

Enligt länsstyrelsen iStockholms län är det väsentligt att insatserna mot den grövre brottsligheten såsom narkotikabrottslighet samt ekonomisk och organiserad brottslighet ökas och effektiviseras. Utvecklingen be- träffande dessa former av brottslighet inger allvarlig oro. När det gäller motåtgärder har polisorganisationen inte i tillräcklig grad anpassat sin organisation till utvecklingen och såväl organisatoriska som andra åt- gärder måste vidtas, t.ex. utbildning av personal samt en ökad använd- ning av utomstående experter.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att utredningsverksamheten är resurskrävande, varför allt bör göras för att se över metodiken. Utred- ningen angriper i detta avseende icke problematiken på djupet. De relativt begränsade resurser, som står till förfogande och allt framgent kommer att vara disponibla för ”inre arbete”, måste användas på ett annat sätt än som hittills skett. Begreppen omedelbarhet och muntlighet,

• Sida 192
•  Original

Prop. 1980/81:13 192

som var två av ledstjärnorna när den nya rättegångsordningen infördes för 30 år sedan, har blivit åtskilligt förfuskade. Det är en allt annat än snabb process vi har i dag. Kraven på skriftligt material från polisens sida ökar ständigt från åklagarnas och domstolarnas sida. Givetvis måste rättssäkerhet och människans rätt till integritet sättas i främsta rummet, men det borde inte ske på bekostnad av humanitet. Det är inhumant med den långa tidsrymd som hinner förflyta mellan tidpunkterna för gripan- de och påföljd. Omedelbar inställelse inför den dömande instansen med direkta muntliga förhandlingar och principiellt omgående verkställighet av påföljd borde eftersträvas. Om en upprustning ägde rum på detta område, kunde utredningsverksamheten förenklas. De polisiära insat- serna kunde då koncentreras till brotts- och olycksförebyggande yttre verksamhet i övrigt, vilka skulle öka risken för upptäckt och ertap- pande.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län påpekar att ett framgångsrikt resultat av en polisutredning ofta är beroende av uppgifter från allmänheten. Det kan klart konstateras att allmänheten blivit mer obenägen att lämna sådana uppgifter. Detta är en mycket allvarlig utveckling och man måste försöka finna vägar för att aktivera allmänheten härvidlag. Samma uppfattning redovisar Föreningen Sveriges polischefer. Polisstyrelsen i Eslöv anser att polisens möjligheter att få tips från allmänheten säkert skulle kunna förbättras genom de kontakter som kan skapas i övervak- ningsverksamheten. Ett nära samarbete mellan kriminal- och ordnings- avdelningarna och ett ändamålsenligt informationsutbyte skulle ge po- lisen möjligheter att på ett mera fullständigt sätt utnyttja kontakten med allmänheten. Detta är en gammal och grundläggande idé om hur polis- verksamhet bör fungera, men polisen har under det senaste decenniet i alltför hög grad mist möjligheterna att arbeta på sådant sätt.

Länsstyrelsen i Örebro län invänder mot utredningens påstående att ett betydande antal brott kommer att förbli ouppklarade oavsett hur stora resurser som ställs till polisens förfogande för utredningsverksamheten. Detta påstående är säkert riktigt beträffande brott av typen tillgrepp av cykel och tillgrepp av tillbehör till fordon. Länsstyrelsen anser emellertid att det beträffande de flesta andra brott finns ett starkt samband mellan möjligheterna att klara upp brotten och tillgången på kriminalpolisper- sonal. Om större utredningsresurser ställs till polisens förfogande, torde uppklaringsprocenten ide flesta fall med undantag för de förut nämnda brotten stiga avsevärt.

Enligt länsstyrelsens i Norrbottens län uppfattning är uppklaringspro- centen av antalet begångna brott i dag så låg att det inte kan komma i fråga att minska polisens nuvarande utredningsverksamhet.

Västerås kommun tar upp frågan om särskild utredningspersonal för ungdomar, s.k. ungdomsrotel. Sådana får nu inte inrättas utan RPS:s medgivande. 1 Västerås finns sedan någon tid en ungdomsrotel, som handlägger alla ärenden som rör barn och ungdom under 18 år med undantag av narkotikabrott och trafikbrott. Roteln arbetar i intim kon- takt med socialarbetare — även lokalmässigt _ och erfarenheterna hittills tyder på en positiv effekt i arbetet på att nedbringa ungdomskri- minaliteten. Samarbetet kan framför allt förkorta tiden mellan polisut- redning och social åtgärd, vilket kommunen anser värdefullt ur flera synpunkter.

Flera polisstyrelser, bl. a. polisstyrelserna i Enköping och Huddinge,

• Sida 193
•  Original

Prop. 1980/81:13 193

anser att polisutredningen har försummat en del problem som har stor betydelse för utredningsverksamheten. Det gäller rekryteringen till kri- minalavdelningarna, brottsspaningen och resursanvändningen. Bl. a. polisstyrelsen i Göteborg pekar på att utredningsverksamheten inte längre är så attraktiv bland polismännen, sannolikt beroende på lönesättning- en. Även överåklagaren i Malmö och länsåklagaren i Malmöhus län tar upp frågan om personalläget på kriminalavdelningarna.

Även bland polisstyrelserna anser många att en utökning av resurser- na kan öka effektiviteten och leda till en bättre uppklaringsprocent. Ett gott exempel på detta är enligt polisstyrelsen i Falun utökningen av narkotikarotlarna, vilket har gjort att man åtminstone kan hålla en viss balans beträffande den illegala narkotikahanteringen. Bl. a. polisstyrel- sen iAvesta ifrågasätter om det inte behövs en kriminaltekniker i varje polisdistrikt.

En inte sällan återkommande uppfattning bland polisstyrelserna är att några ytterligare åtgärder för att utvidga möjligheterna till åtalsunderlå- telse, förundersökningsbegränsning och rapporteftergift inte bör vidtas för att avlasta den brottsutredande verksamheten. Man menar att detta kan leda till minskad respekt för gällande lagar och förordningar och till minskat förtroende för polisens verksamhet.

Polisstyrelsen i Karlshamn finner tiden mogen för att prioriteringsbe- slut ges genomslagskraft genom hela rättsmaskineriet, alltså även åkla- gar- och domstolsväsendet.

Polisstyrelsen i Göteborg anser att prioriteringen av polisverksamhe- ten, inte minst på utredningssidan, redan har drivits så långt som detär möjligt utan att rättssäkerheten kommer i fara. Polisstyrelsen i Arvika påpekar att utredningsverksamheten till icke oväsentlig del styrs av gällande förtursregler såsom frihetsberövanden, kända gärningsmän och förtursmål.

Polisstyrelsen i Jakobsberg fäster uppmärksamheten på att en stor del av spaningsrotlarnas resurser har fått sättas in på annan verksamhet såsom undervisning i lag och rätt samt extern information och kontakt- verksamhet. För att bedriva en meningsfull spaning exempelvis beträf- fande narkotikabrotttsligheten krävs enligt polisstyrelsens mening dels att resurserna medger att spaning kan ske dygnet runt, dels en omsätt- ning på såväl personal som fordon för spaningsverksamhet. Nuvarande enheter inom flertalet polisdistrikt inom länet är för små för att effektivt kunna fylla de krav på spaningsinsatser som krävs för att avslöja den mer komplicerade brottsligheten av idag. Viss samordning med granndistrikt och med rikskriminalen förekommer idag. Denna sker dock endast sporadiskt om man undantar länsnarkotikagruppen. Med oförändrade resurser krävs enligt polisstyrelsens mening ett vidgat samarbete i orga- niserade former för att spaningsenheterna i de små och medelstora distrikten skall kunna fylla sin uppgift. Med hänsyn till den risk som föreligger att spaningspersonal efter hand blir igenkänd i hemdistrikten är en ökad personalomsättning på spaningsrotlarna önskvärd. En ökad samordning med andra distrikt inom länet borde bidra till att undanröja dessa missförhållanden.

Polisstyrelsen i Kristianstad är inne på samma linje. Spaningsrotlarna, vars insatser splittras på helt annan verksamhet, företrädesvis handräck- ningsuppdrag, måste ges tillfälle att ägna sig praktiskt taget uteslutande åt spaning. Utredningens förslag att avlasta polisen en del arbetsuppgif-

• Sida 194
•  Original

Prop. 1980/81:13 194

ter är härvidlag ett steg i rätt riktning. Samma uppfattning redovisas av Föreningen Sveriges polischefer

Polisstyrelsen i Kungsbacka ifrågasätter om inte brottsspaningen bör åvila utredningsrotlarna. Denna fråga bör utredas och nuvarande orga- nisationsformer ses över. Liknande frågeställningar tas upp av länssty- relsen i Värmlands län och Svenska polisförbundet. Polisstyrelsen i Täby framhåller att en förutsättning för en ökad uppklaringsprocent är en effektivt fungerande spaningsenhet för såväl allmän som riktad brotts- spaning. En möjlighet till rationalisering kunde tänkas bestå i att brottsspaning bedrivs genom de utredande rotlarna och att spanings- verksamheten hos spaningsroteln koncentreras till allmän spaning.

Även polisstyrelsen i Västervik framför organisatoriska synpunkter. Rotelindelningen och ärendegrupperingen i sin nuvarande form är inte helt lyckad genom att ärendegrupperingen är för hårt styrd. Detta med- för svårigheter när en rotel får toppbelastning. En mjukare ärendegrup- pering skulle underlätta prioriteringen och leda till en jämnare utred- ningsbalans mellan rotlarna. Polisstyrelsen berör i sammanhanget även möjligheterna att integrera Spanarna i utredningsarbetet genom tillska- pande av polisledda arbetslag efter ungefär de linjer som i det föregåen- de har redovisats av länsstyrelsen i Värmlands län.

Även bland polisstyrelserna, bl. a. polisstyrelsen i Eskilstuna. påtalas den tilltagande oviljan att över huvud taget lämna uppgifter till polisen och att detta allvarligt försvårar utredningsarbetet. Bl. a. polisstyrelsen i Gävle pekar på det dagliga problemet för utredningsmännen att få fram vittnen som är beredda att träda fram inför domstol och berätta om sina iakttagelser. Målsägande och vittnen måste därför få samhällets stöd och skydd på ett bättre sätt än nu. Polisstyrelsen i Helsingborg pekar i sam- manhanget på behovet av att justera vittnesersättningarna.

LO ser utredningsverksamheten som en av polisens viktigaste uppgif- ter som bör prioriteras därefter. Det är också viktigt att polisen i sin utredningsverksamhet prioriterar allvarligare brott framför mindre all- varliga. Detta innebär t. ex. att organiserad och ekonomisk brottslighet, narkotikabrottslighet, vålds- och sedlighetsbrottslighet samt grova stöl- der bör prioriteras. TCO framför liknande synpunkter.

SA CO/S R anser att det kunde gagna hela rättsväsendet om priorite- ringarna då det gäller beivrandet av brott kunde samordnas mellan polis, åklagare och domstolar.

Svenska polisförbundet anser att — vid sidan om att förundersöknings- ledningen i större utsträckning anförtros polisen — det skulle bidra till en lösning av prioriteringsproblemen om man inom utredningsrotlarna bildar fasta arbetsledarfunktioner på kommissionsnivå — polismanna- ledda arbetslag bestående av utredningsmän, spanare och administrativ personal. Det fortsatta utredningsarbetet skulle underlättas väsentligt genom den driftsenhet/jourgrupp som förbundet förordat i avsnittet om övervakningsverksamheten genom att utredande personal i primärske- det handlägger och i många fall även slutför alla typer av ärenden. — Den nuvarande strikt markerade rotelindelningen med hårt specificerad ärendegruppering medför en påtaglig risk för felprioriteringar av utred- ningsbalansen i stort. Rotelgränserna innebär också ofta irritationsmo- ment då toppbelastningar vid viss rotel behöver åtgärdas. En flexiblare rotelorganisation och större rörlighet beträffande ärendegrupperingen medför bättre möjligheter till meningsfylld prioritering och höjer effek-

• Sida 195
•  Original

Prop. 1980/81:13 195

tiviteten. Det av utredningen föreslagna systemet med ”fri resurs" under— lättar men undanröjer icke helt de påtalade olägenheterna, anser förbun— det. En specialisering är med hänsyn till personalresurser och arbetsbe- lastning i och för sig helt oundviklig. Alltför hårt driven leder den dock till både tids- och effektivitetsförluster.

Föreningen Sveriges länspolischefer anser att en intensifierad brottsfö- rebyggande verksamhet parad med större möjligheter till flexibilitet i utredningsorganisationen och till resursfördelning av personal bör kun- na bidra till en högre effektivitet i utredningsverksamheten.

3.3.2 Medverkan av administrativ personal

Utredningens förordande av en fortsatt överföring av utredningsupp- gifter till den administrativa personalen har fått ett blandat mottagande. De flesta remissinstanserna är i och för sig positiva till utredningens förslag. Föreningen Sveriges länspolischefer är således i princip positiv till vidgad utredningsverksamhet för den administrativa personalen och räknar med att detta skall medföra effektivitetsvinster. Bl. a. Föreningen Sveriges polischefer och fiera polisstyrelser anser dock att man nu har nått så långt på den inslagna vägen att ytterligare positiva effekter som . skulle stå att finna enbart är marginella. Några polisstyrelser motsätter sig av bl. a. rättssäkerhetsskäl ett fortsatt överförande av arbetsuppgifter till administrativ personal.

Svenska polisförbundet anser att den nuvarande användningen av kvalificerad administrativ personal inom vissa utpekade specialområ- den starkt kan ifrågasättas. De utpekade områdena är ofta sådana som är på väg att övertas av andra myndigheter eller rör ärendetyper som vid prioritering hamnar långt ner på skalan. Ett bättre utnyttjande av arbets- kapaciteten skulle enligt förbundet — och fiera andra remissinstanser — kunna åstadkommas om den administrativa personalen i stället ingick i kommissioner, dvs. polismannaledda arbetslag sysselsatta med svårare utredningar. Även i sådana utredningar ingår arbetsuppgifter som inte nödvändigtvis fordrar polisutbildning, t. ex. ärendeadministration, enk- lare förhör, sammanställningar och kontroller av olika slag. Polisförbun- det menar att ett sådant system med kommissioner skulle innebära betydligt mera utvecklingsbara funktioner än den hittills tillämpade ordningen. Känslan av att delta i ett arbetslag som sysslar med ur prioriteringssynpunkt angelägna utredningar borde också innebära stör- re arbetsmotivation än vad som kan bli fallet med hittills tillämpade snäva gränser och rutinbetonade ärendetyper.

Statstjänstemannaförbundet å andra sidan vill starkt understryka ut- redningens rekommendation i ämnet. Enligt förbundet har traditionellt tänkande i vissa distrikt hindrat en ökad omfördelning. Förbundet me- nar att man genom att utnyttja den reserv som finns i den administrativa personalen skulle kunna utnyttja polismännen bättre och sätta in dem på det mera kvalificerade reguljära polisarbetet. Förutom' arbetsuppgifter som inte anses kräva polisutbildning men som utförs av polismän finns även sådana arbetsuppgifter som inte kräver fullständig polisutbildning och där man med relativt måttliga utbildningsinsatser skulle kunna ge administrativ personal möjlighet att utföra dessa. Förbundet är överty- gat om att man på detta sätt skulle kunna bidra till att förbättra uppkla— ringsprocenten och pekar även på fördelarna för den berörda persona- len i fråga om arbetstillfredsställelse och personlig utveckling.

• Sida 196
•  Original

Prop. 1980/81:13 196

En del länsstyrelser och polisstyrelser anser att en viss varsamhet bör iakttas med att överföra utredningsarbete till administrativ personal. Det finns polismän som av hälsoskäl eller andra anledningar inte längre kan utföra egentlig polisverksamhet. Det är då värdefullt att det finns "re- trättplatser" för dessa polismän. På en del håll menar man också att utredningens resonemang utgår från att den administrativa personalen f. n. är undersysselsatt och att den traditionella administrativa arbetsbör- dan får bäras av färre befattningshavare än tidigare.

RPS. som anser att man för att minska arbetsbördan för den utred- ningspersonal som är polisutbildad bör överväga att föra över flera utredningsuppgifter till administrativ personal, pekar på utbildningsbe- hovet. Möjligheterna att arbeta i kommissioner, sammansatta av polis- män och administrativ personal, bör närmare undersökas av polisbered- nmgen.

3.3.3 Ledningen av förundersökningarna

Frågan om polismyndigheterna i ökad utsträckning skall överta led- ningen av förundersökningarna har tilldragit sig avsevärt intresse. De fiesta ansluter sig till utredningens uppfattning att det finns utrymme för att låta polisen leda hela förundersökningen vid fler brottstyper än f. 11. men att det inte finns skäl att generellt flytta över förundersökningsled- ningen från åklagarväsendet till polisen. Några enstaka polisstyrelser förordar att inga ändringar görs i de nuvarande anvisningarna. Förhål- landevis många remissinstanser vill gå så långt att förundersökningsled- ningen generellt övergår till polisen. Från bl. a. åklagarhåll framhålls att det praktiska värdet av att låta polisen leda fler förundersökningar är begränsat och att det snarast finns ett behov av en aktivare åklagarinsats under förundersökningen än f. n.

RÅ hänvisar inledningsvis till den principiella absoluta åtalsplikt som har ålagts åklagaren enligt rättegång_s.balken Även 1 de fall, då förunder- sökningen leds av polismyndighet i mål av enkel beskaffenhet, är det åklagaren som skall avgöra om ett processuellt brottmålsförfarande skall bli följden av en avslutad förundersökning. RÅ konstaterar vidare att inte heller polisutredningen uttalat sig för en principiell ändring av kompetensfördelningen. Även om undersökningsledarskapet inrymmer viktiga rättssäkerhetsaspekter framstår det — med den ordning vi har med gemensamma anvisningar av RÅ och RPS rörande förundersöknin- gens ledande — som naturligt att en översyn görs, när förhållandena kan ge anledning därtill. Kan man med iakttagande av rättegångsbalkens regler och grundprinciper och med vederbörligt hänsynstagande till rättssäkerheten i den praktiska tillämpningen vidga den ram, som gäller för polismyndighets behörighet att självständigt leda förundersöknin- gen, skall man enligt RÅ:s mening vara öppen härför om en sådan åtgärd kan antas medföra praktiska och rationella fördelari den brotts- utredande verksamheten. Motsvarande uppfattning redovisas av Fören- ingen Sveriges åklagare, som dock understryker att en utredning i ämnet måste vara förutsättningslös.

Det finns enligt överåklagaren iStockholm endast ett mycket begränsat utrymme för att låta polisen leda förundersökning beträffande ytterliga- re brott än vad som nu gälleri Stockholm. Ingenting skulle vara att vinna i effektivitet med en vidgad behörighet för polisen i detta hänseende. Enligt överåklagarens mening kan det inte heller komma ifråga att ge

• Sida 197
•  Original

Prop. 1980/81:13 l97

polisen vidare befogenheter än vad som nu tillämpas när det gäller särskilda åtgärder och beslut i de förundersökningar som den leder. Liknande synpunkter förs fram av länsåklagarna i Gävleborgs och Norr- bottens län samt Iänsåklagaren för speciella mål Thorsten Rosenberg.

Överäklagaren i Göteborg anser att den avvägning som skett i de särskilda anvisningar som gäller för Stockholms och Göteborgs polis- distrikt bör kunna vara normerande för hela riket. En väsentlig ökning härutöver av antalet brottstyper med polisen som undersökningsledare skulle rubba principen för den nuvarande rättegångsordningen i brott- mål utan att innebära några påtagliga fördelar. De inskränkningar i polisens rätt till undersökningsledning som bl. a. särskild åtalsprövning utgör är emellertid arbetshämmande faktorer som bör kunna bli föremål för översyn och lättnader.

Länsåklagaren i Malmöhus län kan inte oreserverat ansluta sig till utredningens tanke att utvidga möjligheten för polisen att vara förunder- sökningsledare. Bestämmelsen i rättegångsbalken om att detta får ske endast i mål av "enkel beskaffenhet" bör vara riktgivande. Vad som avses härmed bör från tid till annan prövas och anges som nu skett genom särskilda anvisningar.

RPS påpekar att det från många polisdistrikt har hävdats att all ledning av förundersökning i brottmål bör ankomma på polisen. Som skäl anges att det är polisen som har överblicken över brottsläget i polisdistriktet och att polispersonalen numera har en utbildning som gör den kompetent för uppgiften att leda alla slag av förundersökning. Även om RPS förstår denna inställning kan frågan om förundersökningsled— ning icke ses enbart mot denna bakgrund. För att kunna ta ställning till olika straffprocessuella frågor under förundersökningen krävs en ingå- ende kännedom om domstolarnas praxis. En så radikal förändring skul- le vidare strida mot de principer som bär upp rättegångsbalken . Enligt RPS :s uppfattning bör i stället antalet typer av brott vid vilka polismyn- dighet kan fungera som förundersökningsledare utökas. RPS hänvisar till en då pågående översyn av anvisningarna i samarbete mellan RPS och RÅ.

Bland länsstyrelserna är opinionen delad. En del biträder utredning- ens uppfattning medan andra är tveksamma till en utvidgning i förhål- lande till den nuvarande fördelningen, som anses fungera bra. Länssty- relsen i Norrbottens län anser sålunda att en utvidgad kompetens för polisen kräver en bättre utbildning än f. n. Rättssäkerheten och enhetlig- heten vid rättstillämpningen måste enligt länsstyrelsens mening ständigt betonas. Åklagarens möjligheter att aktivt medverka vid förundersök- ningsledning får därför inte äventyras. Tvärtom bör åklagarna i betydligt större omfattning än f. n. leda och delta i förundersökningarna. Länssty- relsen i Örebro län framhåller att en utvidgning av antalet typer av brott vid vilka polismyndigheten kan fungera som utredningsledare inte en- bart torde vara positiv ur polisens synpunkt. För det första så torde den redan hårda arbetsbelastningen på polissidan i många fall öka och för det andra så torde med tanke på polisens förhållande till allmänheten det vara en påtaglig nackdel att ett ökat antal utredningar avskrivs av poli- sen. Resultatet av RÅ :s och RPS :s översyn av bestämmelserna angående förundersökningsledning bör avvaktas, menar länsstyrelsen.

De flesta polisstyrelserna ansluter sig till utredningens uppfattning. Bl. a. polisstyrelserna i Eskilstuna, Jönköping och Växjö uttalar sig dock

• Sida 198
•  Original

Prop. 1980/81:13 198

för att förundersökningsledningen överlag skall ankomma på polisen, medan bl.a. polisstyrelserna i Gävle, Lindesberg och Sala uttryckligen motsätter sig en sådan ordning. Polisstyrelserna i Göteborg och Täby anser att en översyn av gällande anvisningar bör göras.

Det finns enligt polisstyrelsens i Göteborg uppfattning möjlighet att på ett enkelt sätt ändra bestämmelserna om förundersökningsledningen utan att fördenskull behöva rubba principerna för den nuvarande rätte- gångsordningen i brottmål. Ändringen innebär i princip endast att be- greppet ”enkel beskaffenhet” i 23 kap. 3 & rättegångsbalken utgår. Polis- styrelsen erinrar om att enligt särskilda bestämmelser förundersöknings- ledarskapet inom polisen i princip är delegerat till kommissarieskiktet. Med hänsyn till denna personals goda utbildning och långa erfarenhet av arbetsuppgifterna är det enligt polisstyrelsen välmotiverat att utvidga polismyndigheternas kompetens på detta område. Den skisserade änd- ringen Skulle även bringa lagstiftningen på området mera i samklang med det praktiska skeendet och få till följd en mera verklighetsanpassad arbets- och beslutsfördelning mellan polis- och åklagarmyndigheterna. Utvecklingen på området har enligt polisstyrelsen gått i den riktningen att polismyndigheterna övertagit större och större del av förundersök- ningen i brottmål. Det synes också vara en rationell och lämplig arbets- fördelning mellan de rättsvårdande myndigheterna att polisen handhar förundersökningen (fram till beslut om anhållande), åklagarna åtalet, domstolarna den dömande funktionen och kriminalvården de tillrätta- förande åtgärderna.

Polisstyrelsen i Uddevalla tar upp frågan från ett något annorlunda perspektiv. Förundersökningarna i Sverige är mycket grundliga, omfat- tande och noggranna. I praktiken blir skuldfrågan helt klarlagd genom förundersökningen. Det är sällsynt att en åklagare väcker åtal om det inte framstår som visst att den' åtalade skall bli fälld. Huvudförhandling- en och domstolens ställningstagande i skuldfrågan framstår därför som mera av formell och registrerande natur. Det kan väl inte utan fog hävdas att nämnda förhållande inte är tillfredsställande. Om man skulle så att säga sänka kraven på "tillräckliga skäl till åtal” så att detta stadium skulle anses uppnått närmare stadiet "skälig misstanke" eller ”på san- nolika skäl misstänkt” borde det innebära, att domstolarna i större utsträckning skulle komma att ta ställning mer omedelbart i skuldfrågan. Detta skulle göra rättegången mer levande och dramatisk och innebära att man verkligen finge koncentrerad, omedelbar och muntlig rättegång. Det skulle också innebära att åklagarens roll bleve mera renodlad utan det stora inslag som nu finns av undersökningsdomare. Framför allt skulle det medföra att förundersökningen inte behövde vara så omfat- tande som nu är fallet.

Svenska polisförbundet anser att det effektivaste sättet att komma till rätta med de problem, som bl. a. prioriteringarna inom utredningsverk- samheten medför, skulle vara att ledningen av förundersökningen i betydligt större utsträckning än f. n. anförtros åt polisen, som bäst kan bedöma vilka insatser som bör sättas in. Frågan bör enligt förbundet utredas i särskild ordning.

Vissa tungt vägande skäl, bl. a. frågor som ansluter sig till resursan- vändningen, talar enligt Föreningen Sveriges polischefer för att förunder- sökningsledningen bör ligga hos polisen. Föreningen finner emellertid att frågan tarvar ytterligare överväganden i särskild ordning, varför det

• Sida 199
•  Original

Prop. 1980/81:13 199

för närvarande icke från föreningens sida finns annat förslag än att resultatet av genomgången mellan RÅ och RPS avvaktas.

3.3.4 Tullens verksamhet

Kompetensfördelningen mellan polisen och tullen är enligt de flesta remissinstanser som har yttrat sig på denna punkt väl avvägd f. n. Polis- styrelsen i Nyköping anser dock att föreskrifterna och anvisningarna för utredningar om varusmuggling bör ses över i syfte att nå en bättre avgränsning mellan polisens och tullens befogenheter. Polisstyrelsen i Västerås menar att befogenheten att inleda förundersökning principiellt bör ankomma på polismyndighet och att, då det av praktiska skäl anses motiverat att tullmyndighet ges samma befogenhet, en författningsmäs- sig reglering bör ske.

Svenska polisförbundet framhåller att det i tullkriminalens utrednings- verksamhet ibland uppkommer fall som kan härledas till den organise- rade och ekonomiska brottsligheten. Även andra skäl talar för att denna utredningsverksamhet bör handhas av polisutbildad personal. Vid be- dömningen av huvudmannaskapet bör även förtroendemannainflytan- det i verksamheten beaktas. Ett oförändrat huvudmannaskap innebär att verksamheten fortfarande kommer att stå utanför förtroendemännens inflytande. Denna utredningsverksamhet bör därför överföras till polis- väsendet, anser förbundet.

3.4 Serviceverksamheten

Utredningens principiella uttalanden om serviceverksamheten har vunnit anslutning från så gott som alla remissinstanser som har yttrat sig i denna del.

Med tanke på polisens roll som allmänt serviceorgan i samhället bör serviceverksamheten enligt Svenska polisförbundeti framtiden tillmätas större betydelse och ett ökat utrymme ges för polisinsatser av detta slag. i en ny polislag bör verksamheten beskrivas som en självständig uppgift och inte som för närvarande vara kopplad med uppgiften att upprätthål- la allmän ordning och säkerhet. Verksamheten är också av stor vikt när det gäller att befästa och öka allmänhetens förtroende för polisen liksom polismännens kontakter med allmänheten. När det gäller polismyndig- hetsverksamheten instämmer förbundet i utredningens uppfattning att polisen inte bör belastas med förvaltningsuppgifter i andra fall än när ordnings- eller säkerhetssynpunkter ingår som väsentliga moment eller när maktbefogenheter kan behöva utnyttjas för att genomföra en åtgärd. Detta bör beaktas i samband med ny eller ändrad lagstiftning. För polisens del skulle detta innebära ett resurstillskott att användas till väsentligare uppgifter inom polisverksamheten.

Även Föreningen Sveriges länspolischefer delar utredningens uppfatt- ning att polisen bör handlägga förvaltningsuppgifter endast när ord- nings- eller säkerhetssynpunkter ingår som väsentliga moment eller när polisens maktbefogenheter måste utnyttjas för att genomföra den åtgärd som behövs. Denna princip kan dock inte drivas hur långt som helst. Som utredningen framhållit kan i vissa hänseenden avvikelser behöva göras därför att något annat organ inte står till förfogande eller lämpli- gen kan inrättas. Det måste även beaktas att många ärenden kan vara till nytta för polisen som kontaktyta i den egentliga polisverksamheten.

• Sida 200
•  Original

Prop. 1980/81113 200

Allmänhetens krav på en smidig närservice måste också beaktas.

Föreningen Sveriges polischeferanser att den hjälp- och räddningsverk- samhet och annan serviceverksamhet som polisen utövar har stor bety- delse som ”balans” åt de repressiva uppgifterna. Många vägande skäl talar sålunda för att polisens insatser inom serviceverksamheten bör ökas. Föreningen finner det emellertid angeläget att understryka att denna verksamhet inte får drivas så långt att polisen övertar ansvaret för uppgifter som primärt åvilar andra samhällsorgan. Föreningen tillstyr- ker i övrigt utredningens förslag i denna del.

Polisens hjälp- och räddningsverksamhet är enligt RPS en viktig del i samhällets insatser vid katastrofer av olika slag. Polisens medverkan måste emellertid klart avgränsas från andra myn- digheters ansvarsområden bl. a. för att förebygga kompetenskonflikter om ansvaret för vidtagna eller uteblivna åtgärder.

RRVmenar att det är naturligt att polisen inom ramen för en allmän serviceuppgift i akuta nödsituationer skall kunna gripa in med eller tillhandahålla specifika resurser. Det behöver inte innebära att polisen har ansvaret för reguljär verksamhet inom området. Huvudmannaskapet för fjällräddningstjänsten har nyligen varit föremål för utredning, och sjöräddningstjänsten utreds av sjöövervakningskommittén, varför dessa frågor torde bli föremål för ytterligare överväganden i särskild ordning. Vad beträffar t. ex. ambulans- och räddningsflyg vill RRV framhålla att denna verksamhet i princip skulle kunna handhas av huvudmännen för sjukvården, dvs. landstingen. De praktiska förutsättningarna härför bör enligt RRV:s mening utredas närmare.

LO anser att viss del av polisens serviceverksamhet kan överföras till andra samhällsorgan. Landstingen torde t. ex. i dag ha sådana resurser att de helt kan klara hjälp- och räddningstjänsten.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att fjällräddningstjänsten är väl utvecklad i länet. Den fungerar bra och har god förankring i samhället. Det vore därför fel att bryta nuvarande ordning i denna del, anser länsstyrelsen.

Polisstyrelsen [ Sala uttalar viss skepsis mot att polisen ombesörjer ambulansflygverksamhet.

Umeå kommun anser inte att kustbevakningen i dag är nöjaktigt ord- nad. För närvarande sysslar marinen, flygvapnet, kustbevakningen, sjö- fartsverket, föreningen för skeppsbrutna samt polisen med sjöövervak- ning och räddningsverksamhet till sjöss. En uppsplittring av resurserna och ansvaret på så många olika organ kan inte vara rationellt i synnerhet som man vet att resurserna särskilt efter Norrlandskusten är väldigt knappa. En samordning av resurserna och ansvaret för sjöräddnings- verksamheten till exempelvis kustbevakningen borde därför göra verk- samheten effektivare. Då skulle också myndighetsutövningen och områ- desansvaret bli entydigt uttalade så att oklarheter om vem som skall svara för eventuella insatser ej behöver uppstå. Detta bör beaktas vid planerad översyn av hjälp- och räddningsverksamheten, anser kommu- nen.

Även Vilhelmina kommun förordar en översyn av var ansvaret för vissa hjälp- och räddningsinsatser skall ligga och nämner lokala diskus- sioner härom i fråga om lavinfara, jordskred och utmärkning av svaga isar.

Polisstyrelsen i Karlstad sätter i fråga om inte polisen bör ha huvud-

• Sida 201
•  Original

Prop. 1980/81:13 201

mannaskapet för sjö- och fjällräddningen, eftersom personalen är utbil- dad och delvis även utrustad för sådana arbetsuppgifter.

Inom ett distrikt med Östersunds karaktär har självfallet den polisiära hjälp- och räddningsverksamheten fått en framträdande roll, framhåller polisstyrelsen i Östersund. I detta arbete röner polispersonalen uppskatt- ning och arbetet upplevs som ytterst positivt. Lokalt har det aldrig varit något som helst problem att dra gränsen mellan vad som i dessa hänseen- den bör åvila polisen och vad som bör åvila andra samhällsorgan. Det hälsas dock med tillfredsställelse att statsmakterna bl. a. på fjällsäkerhe- tens verksamhetsområde söker klarlägga vem som bör vara handledare för det arbetet.

RPS framhåller att det polisarbete som betecknas som al ] m ä n service och upplysningsverksamhet grundas på poli- sens skyldigheter enligt polisinstruktionen samt på sedvana. Verksam- heten har ett stort värde för att skapa förståelse för polisens uppgifter. Betydelsefullt är dock att inte möjligheten att utnyttja polisens medver- kan missbrukas till förfång för de egentliga polisuppgifterna. Polisen har på vissa områden ålagts uppgifter som lika väl kan utföras av andra myndigheter. RPS har tidigare vid flera tillfällen hos statsmakterna begärt en samlad översyn för att befria polisen från sådana uppgifter som icke har någon anknytning till polisuppgifterna. Framställningarna har i stort sett varit resultatlösa. En sådan översyn är enligt styrelsens mening angelägen.

Ett stort antal polisstyrelser anför liknande synpunkter. Polisstyrelsen i Jakobsberg understryker således att denna verksamhet har en grund- murad förankring hos allmänheten. Polisen är den institution i samhället som allmänheten alltid, dygnet runt och i all synnerhet då alla andra institutioner i samhället är stängda, kan vända sig till för att få råd och hjälp. Service- och upplysningsverksamheten utgör även ett naturligt led i kontakten med andra samhällsorgan. Polisstyrelsen är av den mening- en att verksamheten bör bestå och om möjligt utökas.

Polisstyrelsen i Örebro ifrågasätter om inte brandutredningar till viss del kunde läggas på kommunala organ.

Systemet med att polisen lämnat förskott till behövande personer på sociala centralnämndens vägnar, den s. k. L U 1 e å m 0 d el l e n , god- tas av de flesta remissinstanser. Linköpings kommun och Svenska kom— munförbundet ställer sig dock direkt avvisande eftersom systemet inte anses vara förenligt med kommunallagens bestämmelser. Kommunal beslutanderätt får endast delegeras till kommunala organ, förtroende- valda eller tjänstemän men ej till statliga tjänstemän, framhåller förbun- det. Även en del polisstyrelser ställer sig tveksamma eller avvisande men från andra utgångspunkter. Man befarar sålunda att systemet leder till ett minskat intresse från kommunalt håll att bygga upp socialjouren och varnar för att polisen inte får förvandlas till en reservsocial inrättning.

Polisstyrelsen i Kristinehamn omtalar att Luleåmodellen har prövats i distriktet med negativt resultat. Vetskap om att systemet tilllämpades spred sig bland kommunens utslagna och blev till en stor belastning framför allt under veckoslut och helger.

Uppsala kommun är däremot positivt inställd till Luleåmodellen. I Uppsala torde systemet dock vara av mindre intresse, då där finns en socialjour som har öppet 08.00—01.00. Erfarenheten visar enligt kom- munen att antalet hjälpärenden efter sistnämnda tidpunkt är ytterst få.

• Sida 202
•  Original

Prop. 1980/81:13 202

Luleåmodellen har även tillämpats av Gävle kommun men under senare år har man alltmer kunnat hänvisa till den sociala jour som upprätthålls under vissa tider inom kommunen. Några olägenheter med polisens hjälpmöjlighet har dock inte visat sig och inte heller har några oklarheter framträtt mellan myndigheterna, upplyser kommunen.

Beträffande polismyndighetsverksamheten instäm— mer RPSi utredningens uppfattning att denna till en viss del ger polisen möjligheter till värdefulla kontakter med myndigheter och allmänhet. Betydelsen av dessa kontakter har emellertid ofta överbetonats. Befatt- ningen med polismyndighetsärenden bör enligt styrelsens mening in- skränkas till sådana typer av ärenden där främst ordnings- och säker- hetsfrågorna spelar en avgörande roll. _

TSV delar utredningens uppfattning att polisen i princip inte bör belastas med förvaltningsuppgifter i andra fall än när ordnings- eller säkerhetssynpunkter ingår som väsentliga moment i uppgifterna. TSV har i skrivelse den 6 februari 1979 hemställt om en ändring i körkortsför- ordningen som innebär att beslut om körkortstillstånd samt beslut om utfärdande av traktorkort och utlämnande av traktorkort överflyttas till lokal polisstyrelse. Vidare har TSV föreslagit att beslut om spärrtid som fattas vid prövning av fråga om förhandsbesked eller körkortstillstånd också skall ankomma på polisstyrelse. TSV anser att den av verket föreslagna ordningen i hög grad anknyter till ordnings- och säkerhets- synpunkter och att ärendena därför bör ankomma på polisen att hand- lägga.

Några polisstyrelser är kritiska mot att polisen under senare tid har belastats med förvaltningsuppgifter som inte har samband med ord- nings- och säkerhetssynpunkter och nämner som exempel delgivnings- och passärenden.

Utredningens uppfattning att det är förhållandevis sällan som polis- myndighetsärenden har sådan karaktär att de befordrar samarbete med andra organ eller kontakten med allmänheten bestrids bestämt från flera polisstyrelser, som framhåller att ett vanligt enkelt polismyndighetsären- de ofta kan leda till fruktbärande kontakter såväl med allmänheten som med andra myndigheter.

Polisstyrelsen i Lund har inte någon erinran mot grundprincipen att polisen ej skall belastas med förvaltningsuppgifter i andra fall än när ordnings- och säkerhetssynpunkter ingår. Det är däremot polisstyrelsens uppfattning att icke endast ett befriande av uppgifter härvidlag kommer att bli aktuellt utan att även ett tillförande av vissa förvaltningsuppgifter kan komma ifråga, t. ex. körkortsärenden. Förändringar bör vidtas först efter noggranna överväganden och bör inte minska utan snarare öka polisens positiva funktioner.

Även polisstyrelsen i Malmö berör — i anslutning till TSV:s skrivelse i saken — frågan om handläggningen av körkortstillstånden och uteslu- ter inte att dessa ärenden läggs på polisen.

4 Åtgärder för att avlasta polisen vissa uppgifter m. 111.

De principer som utredningen anvisar då det gäller att avlasta polisen vissa förvaltningsuppgifter har vunnit anslutning hos remissinstanserna. Polisen bör således inte belastas med förvaltningsuppgifter i andra fall

• Sida 203
•  Original

Prop. 1980/81:13 ' 203

än när ordnings- eller säkerhetssynpunkter ingår som väsentliga moment eller när polisens maktbefogenheter kan behöva utnyttjas för att genom- föra den åtgärd som behövs. Att avvikelser ibland kan behöva göras om något annat organ inte står till förfogande eller inte lämpligen kan inrättas vitsordas också allmänt.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att den nuvarande avgräns- ningen är tämligen väl avvägd, vilket visas av att utredningens förslag innebär en mycket begränsad avlastning. Länsstyrelsen i Värmlands län understryker att man, även om det i och för sig finns en annan lämplig myndighet, även måste beakta kostnaderna för att nyanställa och utbilda personal vid den andra myndigheten.

Bland kommunerna förutsätter man att en eventuell överflyttning av uppgifter till kommunala organ kompenseras genom statsbidrag eller skatteutjämningsbidrag.

Från polisstyrelsehåll understryker man vikten av att onödiga eller bagatellartade straffbestämmelser begränsas i framtiden.

Polisstyrelsen iJakobsberg tar upp en rad uppgifter som styrelsen anser kunna överföras till andra organ. Tillstånd till flyguppvisning skulle således kunna överföras till luftfartsverket, tillstånd till handel på all- män plats och kontroll av byggnadsställningar och upplag till kommu- nala organ, godkännande av skjutbanor till länsstyrelserna, tillstånd till sprängning och störande buller till kommunala organ, tillstånd till ho- tell- och pensionatsrörelse till brandmyndigheterna och hämtning av barn till de sociala myndigheterna. Polisstyrelsen i Kristianstad anser att de särskilda flygplatskontrollerna kan övertas av personal som avlönas av flygplatserna. Enligt polisstyrelsen i Sollefteå bör omhändertagande av trafikskadade eller skadeskjutna djur ankomma på annan än polisen.

Bland polisstyrelserna framhåller man också att en del av polisens nuvarande berednings- och yttrandeverksamhet till bl. a. länsstyrelserna utan olägenhet kunde begränsas. Polisstyrelsen i Halmstad föreslår att länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) och RPS gemensamt un- dersöker om man inte kan begränsa remisserna i en rad olika ärenden. Man pekar på att polisens yttranden många gånger inskränker sig till ' uppgifter som länsstyrelsens tjänstemän lika väl skulle kunna inhämta på egen hand.

4.1 Handräckning

Utredningens förslag i denna del godtas av så gott som alla remissin- stanser. Socialstyrelsen anser dock att utredningens skrivning att "polis- hjälp får begäras endast när uppgiften inte kan lösas på annat sätt” är alltför vag. Nyköpings kommun ifrågasätter om det alls behövs någon generell föreskrift i ämnet och anser att frågan i stället kan lösas genom lokala överläggningar.

Från kommunalt håll framhålls att det måste vara den myndighet som begår åtgärden som avgör om den behövs. Även bland polisstyrelserna uttalas att polisen inte torde vara berättigad att självständigt pröva behovet av en begärd åtgärd.

Flera polisstyrelser, bl. a. polisstyrelsen i Eskilstuna, vill behålla det invanda uttrycket handräckning.

Bl. a. RPS framhåller att en begränsning av polisens handräcknings- verksamhet är viktig även på grund av att dessa uppdrag som regel utförs

• Sida 204
•  Original

Prop. 1980/81:13 204

av distriktens spaningsrotlar och har fått en sådan omfattning att brotts- spaningen blir eftersatt. Enligt polisstyrelsen i Jönköping rycker uppdra- gen att hämta personer till domstolsförhandlingar sönder spaningsrot- larnas arbete. Det kan därför ifrågasättas om inte dessa uppgifter borde överföras till särskilda arbetsenheter efter mönster av de tidigare ordon- nansavdelningarna. Polisstyrelsen i Nacka , som är inne på samma linje, framhåller att arbetsuppgifterna som regel kan utföras av vilken polis- man som helst. Det är därför slöseri med resurserna att låta kvalificerad spaningspersonal tas i anspråk. Polisstyrelsen i Avesta efterlyser regler för hur man skall omhänderta och förvara folk som skall hämtas till domstol.

Även från andra håll påtalas det växande arbetet med att inställa personer som uteblivit från domstolsförhandlingar. SACO/SR tar i det sammanhanget upp frågan om vidgad användning av strafföreläggande eller inrättande av jourdomstolar.

4.2 Underhållsbidrag

Förslaget att polisen befrias från sin skyldighet att medverka i ärenden om återbetalning av bidragsförskott och efterforskning av underhålls— skyldiga har inte mött någon invändning. Såväl socialstyrelsen som riks— försäkringsverketbiträder förslaget. Riksförsäkringsverket anser dock att hänvisningen till 95 & barnavårdslagen bör kvarstå i 19 å andra stycket lagen om bidragsförskott men har ingen invändning mot att 19 5 första stycket upphävs.

4.3 Omhändertagande av dödsbos egendom

Utredningens förslag att polisen befrias från sin skyldighet att omhän- derta dödsbos egendom biträds av så gott som alla remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet. Endast en kommun säger sig ha erinringar mot utredningens synsätt.

Föreningen Sveriges länspolischefer framhåller i likhet med några läns- styrelser och polisstyrelser att polisen i ett inledningsskede kan bli nöd- sakad att ta vård om avlidens egendom sålänge det inte finns en utbyggd socialjour i alla kommuner. Polisstyrelsen i Göteborg tillstyrker i princip utredningens förslag. Polisstyrelsen framhåller dock att polisen för att primärt förhindra att dödsbos egendom skingras genom brott eller på annat obehörigt sätt även fortsättningsvis bör anses ha skyldighet att i vissa fall omhänderta sådan egendom i avvaktan på att anhörig eller socialnämnden övertar ansvaret. Även om polisens skyldighet i detta avseende synes kunna härledas ur polisinstruktionens generella bestäm- melse om att lämna allmänheten hjälp föreslår polisstyrelsen att en justering Sker av gällande lagbestämmelser i bl. a. ärvdabalken i enlighet med dessa synpunkter.

4.4 Lotterier

Utredningens principiella uppfattning att polisen bör helt kunna be- frias från lotteriärenden delas av de flesta remissinstanserna. Flera re- missinstanser avstår dock från att yttra sig med hänvisning till lotteriut- redningens arbete. Andra motsätter sig polisutredningens ståndpunkt.

Flera kommuner är tveksamma till förslaget, i vart fall om det innebär

• Sida 205
•  Original

Prop. 1980/81:13 205

att lotteriärendena skulle överföras till en kommunal myndighet. Häss- leholms kommun framhåller att det medför praktiska olägenheter om lotteriärendena övertas av länsstyrelsen. Ärendena är emellertid en stat- lig och ej en kommunal uppgift. Det är därför mera rationellt att låta dem bli kvar hos polisen. Mest rationellt vore emellertid om man i större utsträckning avskaffade tillståndstvånget då det gäller lotterier.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att de flesta lotteri- och spelären- den kan avlastas från polisen men att exempelvis tillstånd till roulettspel på restaurang bör meddelas av polisen även i framtiden.

Flera polisstyrelser, bl. a. polisstyrelserna i Boden, Falkenberg, Gälliva- re och Trollhättan, vill att ärendena stannar hos polisen, bl. a. därför att länsstyrelserna inte skulle kunna ge erforderlig service. Bl. a. polisstyrel- serna i Nacka och Täby anser att ärenden med anknytning till offentlig tillställning bör handläggas av polisen även i fortsättningen medan övriga lotteriärenden kan överföras till annan lämplig myndighet. Polis- styrelsen i Sundsvall anser att lokal skattemyndighet skulle kunna vara tillståndsmyndighet.

Flera polisstyrelser pekar på behovet av enklare lagtext och tillämp- ningsföreskrifter.

RS Vhänvisar till lotteriutredningens numera avlämnade betänkande (SOU l979:29) Lotterier och spel, i vilket föreslås att tillståndsgivning och kontroll förs över från polisen till länsstyrelserna. RSV anser att de praktiska skälen inte är så starka att polisen bör behålla sina uppgifter som tillstånds- och tillsynsmyndighet för lotterier och spel. Att polisens nuvarande uppgifter på området flyttas över till länsstyrelserna kan snarare anses som en fördel. Bl. a. kan man räkna med en enhetligare praxis inom tillståndsgivningen. RSV tillstyrker således polisutredning- ens förslag att polisen befrias från sina uppgifter inom detta område. Det förutsätts dock att polisens övervakning av lagligheten av anordnade lotterier och spel inte kommer att minska.

Enligt Svenska kommunförbundet kan man ifrågasätta om lotterier har någon anknytning till polisverksamheten. Något bättre alternativ är emellertid svårt att hitta. Mot t. ex. länsstyrelsen som tillståndsmyndig- het talar att det skulle bli tungrott för stora delar av ett län. Kommunerna saknar för närvarande förutsättningar 'att bedöma hithörande frågor. Beviljande av lotteri- och speltillstånd avviker också från den kommu- nala verksamheten i övrigt och passar inte in i de kommunala rutinerna. Kommunerna bör därför inte komma ifråga som tillståndsgivare. Kom- munförbundet anser att lotteriärendena har en viss naturlig anknytning till polisens uppgifter. Ofta kräver lotteritillstånd ianspråktagande av allmän plats, som i sin tur kräver polismyndighetens tillstånd enligt 2 & allmänna ordningsstadgan. Övervakningen av att beviljat lotteri- och speltillstånd uppfyller i författningen angivna villkor ankommer dess- utom på polisen. Polisen bör därför enligt förbundets mening även i fortsättningen ha hand om denna tillståndsgivning.

Svenska polisförbundet finner det naturligt att. i enlighet med sin grunduppfattning då det gäller polisens befattning med förvaltnings— uppgifter, även instämma med utredningen då det gäller lotteri- och speltillstånd. Det kan emellertid också medföra negativa effekter att avlasta polisen dessa ärenden. Vid bedömningen måste man beakta den insyn och kontroll som polisen därigenom förlorar. Därför måste vissa spel- och lotteritillstånd inom områden där risk för brottslighet förelig-

• Sida 206
•  Original

Prop. 1980/81:13 206

ger, då främst med tanke på den ekonomiska brottsligheten, finnas kvar hos polisen. Ett annat skäl som måste beaktas är att förslaget totalt sett inte innebär någon resursvinst, eftersom den myndighet som belastas med uppgiften måste tillföras nya resurser.

4.5 Hundskatt

Förslaget att polisen befrias från att medverka i ärenden om hundskatt har inte mött någon egentlig erinran. Svenska kommunförbundet erinrar dock om att hundskatteutredningens betänkande (SOU l972z89) Hund- skatt f. n. övervägs i budgetdepartementet. Förbundet motsätter sig att polisen innan den aviserade omläggningen av hundskattesystemet har genomförts befrias från sina nuvarande uppgifter på området. Lindes- bergs kommun har motsvarande uppfattning. Några kommuner uppger att polisens befattning med hundskatteärenden är obetydlig, eftersom dessa kommuner inte brukar begära någon utredning hos polisen. Bland polisstyrelserna ansluter man sig över lag till utredningens förslag och anmärker att polisens uppgifter i dessa ärenden har fått karaktären av indrivningsåtgärder. I sammanhanget nämns att motsvarande övervä- ganden kan göras i fråga om ärenden om obetald radio- och TV-licens.

4.6 Hittegods

Utredningens ståndpunkt har inte föranlett andra invändningar än att några polisstyrelser anser att hittegodshanteringen även i fortsättningen bör vara avgiftsfri. Flera remissinstanser har avstått från att yttra sig med hänvisning till den pågående utredningen om hittegodslagstiftningen.

4.7 Vissa övervaknings- och bevakningsuppgifter

Utredningens ståndpunkt att polisen i görlig mån bör befrias från eller kunna avgiftsbelägga vissa övervaknings- och bevakningsuppgifter har vunnit anslutning från de flesta remissinstanserna. Från en del håll framförs dock principiella invändningar eller erinringar på enskilda punkter.

SA CO/SR kan inte oreserverat instämma i utredningens förslag om avgiftsbeläggning. Förslaget kan få nackdelar från goodwillsynpunkt genom att allmänheten kan tycka att polisen i onödan bedriver affärs- verksamhet. Avgiftsbeläggning kan också vara till skada från brottsfö- rebyggande synpunkt. Härtill kommer den administrativa omgång ett avgiftssystem medför, framhåller SACO/SR.

Svenska polisförbundet instämmer i utredningens uppfattning men anser att frågan om rätt för polisen till ekonomisk ersättning för vissa tjänster bör behandlas med stor varsamhet.

RR Vser positivt på utredningens förslag men vill sätta in frågan om taxebeläggning i ett större sammanhang. Verket hänvisar till en egen rapport i ämnet.

Bl. a. RPS betonar att ett avgiftssystem måste utformas på ett admi- nistrativt enkelt sätt.

Förslaget om avgiftsbeläggning av 1 a r m a n sl u t 11 i n g a r till- styrks eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Föreningen Sveriges polischefer understryker det angelägna i att utred- ningens föslag om avgiftsbeläggning följs. I fråga om förutsättningarna

• Sida 207
•  Original

Prop. 1980/81 :13 207

för att ta ut avgift förekommer olika åsikter. En del remissinstanser anser att upprepade falsklarm bör leda till avstängning av larmanläggningen. Några anser att detta är att föredra framför en avgiftsbeläggning.

De flesta remissinstanser har ingen erinran mot avgiftsbeläggning av polismedverkan vid värdetransporter och breda eller tu n g a t r a n 5 p 0 r t e r. Från några länsstyrelser och polisstyrelser invänds emellertid att bevakningen av värdetransporter är så speciell och av så påtagligt polisiärt intresse att ersättning inte bör krävas. En mindre grupp gör motsvarande bedömning i fråga om de breda och tunga transporterna. En vanlig uppfattning är att de sistnämnda trans- porterna i större utsträckning bör styras över till järnväg och sjöfart. Då det gäller värdetransporterna anser en del remissinstanser att bevakning- en av dessa i högre grad bör ankomma på den enskilde som får anlita särskild personal och utrustning för ändamålet.

Så gott som alla remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att polisen i görligaste mån befrias från att bevaka m i l i t ä r - a n l ä g g 11 i n g a r . Föreningen Sveriges länspolischefer föreslår att reg- lerna om polisens tillsyn av militära förråd snarast ses över.OB anser dock att polisens medverkan alltjämt är nödvändig och att någon änd- ring av bevakningen ej bör komma till stånd. Med hänsyn till att polisens bevakning främst avser militära förråd med vapen och ammunition ligger det enligt ÖB i polisens intresse att genom bevakning i nuvarande form och omfattning bidra till att förhindra illegal spridning och utnytt- jande av vapen och ammunition och därmed minska förutsättningarna för grova våldsbrott. Det synes dessutom vara rationellt och är sannolikt god ekonomi att vissa bevakningsuppgifter samordnas i tid och rum med annan civil polisverksamhet, framhåller ÖB.

Några polisstyrelser och länsstyrelser motsätter sig i likhet med Svens- ka polisförbundet och statstjänstemannaförbundet en begränsning av den utgående passkontrollen.

4.8 De flygande inspektionerna

Utredningens uppfattning att de flygande inspektionerna bör ligga kvar hos polisen och att polisens fordonskontrollerande verksamhet bör ha i stort sett samma omfattning som f. n. biträds av det stora flertalet remissinstanser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser dock i likhet med några polissty- relser att den fordonskontrollerande verksamheten inte bör vara lika omfattande i framtiden. Flygande inspektioner och vägningar av fordon är mycket personalkrävande och tar lång tid i anspråk. Att använda polisens begränsade resurser för sådana ändamål i den utsträckning som sker i dag är därför enligt länsstyrelsens uppfattning i viss mån en misshushållning av resurserna.

RPS framhåller att den fordonskontrollerande verksamheten inte en- sidigt kan ses som en uppgift avseende kontroll av fordons utrustning. Många olika polisiära arbetsmoment av såväl trafikövervakande som allmänt brottsövervakande karaktär ingår. Ofta förekommer åtgärder för att eftersöka narkotika och stöldgods. En samordning av trafiköver- vaknings- och spaningsåtgärder har visat sig vara nödvändigare än tidigare. .

Förslaget att undersökningarna av större och mera komplicerade for-

• Sida 208
•  Original

Prop. 1980/81:13 208

don i allmänhet skall ske endast i den utsträckning som samarbete kan etableras med teknisk expertis från trafiksäkerhetsverket godtas av de flesta remissinstanser men har också mött kritik från en del håll. Motsva- rande gäller förslaget att varje polisman med grundläggande trafikut- bildning skall ha befogenhet att i klara fall meddela föreläggande om kontrollbesiktning hos AB Svensk Bilprovning.

JK framhåller att stora vinster i flera avseenden står att vinna genom övergång till den av utredningen förordade ordningen för kontroll av tunga fordon.

Med hänsyn till polisens begränsade resurser bör enligt RPStunga och tekniskt komplicerade fordon undersökas av expertis från trafiksäker- hetsverket. Vid utarbetande av den nya grundutbildningen kommer RPS att beakta förslaget om att öka trafikutbildningen så att föreläggande om kontrollbesiktning i klara fall skall kunna meddelas av varje polisman.

TS Vanser att det föreslagna samarbetet är angeläget och vill samtidigt påpeka att detta förekommer redan nu. Den årliga kontrollbesiktningen är betydelsefull för den allmänna fordonstekniska standarden. Vid fly- gande inspektion undersöks fordonets beskaffenhet när det framförs med last samt det slitage som fordonet utsätts för mellan kontrollbesikt- ningstillfällena. Vidare kontrolleras lastens säkring. Genom flygande inspektion kan man även kontrollera utländska fordon. Med hänsyn härtill är det TSV. s uppfattning att flygande inspektion bör bibehållas 1 nuvarande omfattning och helst ökas. Ökade 1nsatser är angelägna fram- för allt för kontroll av tyngre fordon. Detta förutsätter att någon minsk- ning av polisinsatserna inte sker utan att förutsättningar skapas för en från trafiksäkerhetssynpunkt angelägen ökning.

RRVtillstyrker förslagen men vill erinra om att verket i en rapport även har ifrågasatt om inte en tätare obligatorisk kontrollbesiktning genom bilprovningen borde övervägas för äldre eller särskilt farliga fordon och för fordon som utnyttjas mycket. Sådana åtgärder kan möj- liggöra en lämplig omprioritering av polisens verksamhet på detta om- råde.

AB Svensk Bilprovning delar utredningens mening att polisens for- donskontroll bör fortsätta då den utgör ett viktigt komplement till den periodiska kontrollbesiktningen. Bolaget påpekar att fordon registrera— de i utlandet inte omfattas av periodisk kontrollbesiktning och endast kan bli föremål för kontroll genom flygande inspektion. Vad gäller tids- och personalkrävande undersökningar av större och komplicerade for- don anser bolaget att effektiviteten i kontrollen av det enskilda fordonet ökar, om denna kan utföras under goda yttre betingelser och med till- gång till särskilda tekniska hjälpmedel. Den egentliga kontrollen av fordon bör därför i de fall en mera utförlig undersökning är motiverad utföras hos bolaget, medan kontrollen på väg bör begränsas till att avslöja påtagliga trafiksäkerhetsbrister. Det är enligt bolaget angeläget att varje polisman som får befogenhet att meddela föreläggande om kontrollbesiktning i klara fall har sådana kunskaper om trafiksäkerhets- kraven för fordon att bedömningarna kan grundas på sakliga skäl och fordonsägarna inte orsakas större olägenhet än som är nödvändigt med hänsyn till kontrollens ändamål.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att det är en fördel om undersök- ningarna av tunga och komplicerade fordon kan ske under medverkan av teknisk expertis från trafiksäkerhetsverket. Sådan medverkan får

• Sida 209
•  Original

Prop.'1980/81:13 209

dock enligt länsstyrelsen inte vara en förutsättning för undersökningar- na.

Polisstyrelsen i Enköping anser att en stor del av fordonskontrollen bör överföras till annan myndighet. Polisen skulle enligt polisstyrelsens upp- fattning endast behålla en möjlighet att utfärda förelägganden för instäl- lelse till kontrollbesiktning. Även andra polisstyrelser är inne på tanken att överföra fordonskontrollen till annan myndighet. Vidhåller man kravet på att fordonskontrollen skall ligga kvar på polisen, följer sålun- da enligt polisstyrelsen i Karlskrona automatiskt att den endast kan förläggas till enheter, vars personal fått en invecklad och långvarig utbildning. Denna går till stor del ut på en ingående teknisk utbildning, som inte kan erhållas i den reguljära polisutbildningen. Man bibehåller därmed också de nuvarande stelbenta trafikpolisorganisationerna, som även i fortsättningen kan antas komma att arbeta i huvudsak utanför tätorterna. Om tyngdpunkten i polisverksamheten skall ligga i den loka- la polisverksamheten bör givetvis inte trafikpolisverksamheten undan- tas, särskilt som enligt direktiven polisen anses utgöra ett av de viktigaste instrumenten i trafiksäkerhetsarbetet. I det arbetet utgör de 6— 7 procen- ten fordonskontroll en mycket liten del, som uppenbarligen kan ersättas på annat sätt, menar polisstyrelsen.

Polisstyrelsen i Nacka ifrågasätter om det blir billigare att utbilda befattningshavare i en helt ny organisation och anför att en av anled- ningarna till att polisens trafikutbildning hittills varit relativt dyrbar är överrörligheten inom polisväsendet. Färdigutbildad personal byter många gånger arbetsuppgifter av enbart ekonomiska skäl. Polisstyrelsen hyser dock en förhoppning att det nya lönesystemet med variabla löne- grader (högst- och lägstlöner) i någon mån skall motverka detta förhål- lande.

Polisstyrelsen i Göteborg finner tanken på medverkan av trafiksäker- hetsverkets expertis vid speciellt krävande undersökningar vara väl värd att närmare analysera. Däremot ställer sig polisstyrelsen tveksam till förslaget att varje polisman med genomgången grundutbildning skulle tilläggas befogenhet att meddela föreläggande om kontrollbesiktning i klara fall. De "klara” kontrollbesiktningsfallen förefaller inte med lätt- het kunna urskiljas. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att allmän- heten även i detta hänseende behandlas likvärdigt av välutbildad perso- nal med erfarenhet från arbetsområdet. Redan i dag har varje polisman befogenhet att enligt 168 & vägtrafikkungörelsen (l972:603) hindra fort- satt färd med fordon som ej kan ske utan påtaglig fara för trafiksäker- heten eller annan väsentlig olägenhet. Med obetydliga författningsänd- ringar torde här finnas möjlighet att åstadkomma vad utredningen åsyf- tar, framhåller polisstyrelsen.

Polisstyrelsen i Täby befarar att polisens auktoritet försämras genom det tilltänkta samarbetet och att detta leder till onödiga gränsdragnings- problem.

Svenska polisförbundet anser polisens flygande inspektioner vara av stort värde för trafiksäkerheten i landet. Allmänhetens kännedom om polisens befogenhet att utföra flygande inspektioner anses ha en preven- tiv verkan som ej är mätbar. Vid sidan av andra primärpolisiära funktio- ner som ordningshållningseffekter m. m. inger en gedigen teknisk kun- skap respekt och förtroende bland trafikanterna. Det torde enligt för- bundet inte vara helt främmande att dagens bilägare strax före en kon-

• Sida 210
•  Original

Prop. 1980/81:13 210

trollbesiktning reparerar upp sitt fordon så att det kan godkännas vid den årliga kontrollbesiktningen. Många fordon är så dåliga före denna reparation att de är trafikfarliga. Denna trend har påpekats av polismän med besiktningsförordnande. Kravet borde därför vara en allt mer in- tensiv stickprovskontroll av landets fordonspark. Förbundet anser också att kombinationen med två myndigheter ”på väg" — trafiksäkerhetsver- ket och rikspolisstyrelsen — är olycklig. Dualismen mellan myndighe- terna försvårar samarbetet på fältet. Polisen bör ensam svara för all kontroll som sker på väg. Förbundet varnar för det förhållande som f. n. råder till sjöss där flera myndigheter strider för sitt område och där intressekonflikter förekommer så gott som dagligen. De flygande besikt- ningarna bör stanna inom polisen. Det finns i stället skäl som talar för att trafiksäkerhetsverkets och yrkesinspektionens verksamhet inom sam- ma område överförs till polisen. För att dessa myndigheter med full effekt skall kunna fullgöra arbetsuppgifterna krävs en samverkan med polisen. Även den tilltagande trenden med "trimning" av mopeder anges som ett skäl för att de flygande inspektionerna blir kvar hos polisen. Beträffande det föreslagna samarbetet med teknisk expertis från trafik- säkerhetsverket är förbundet av den uppfattningen att en mera utförlig kontroll av dessa fordon bör ske hos AB Svensk Bilprovning, där man bl. a. har tillgång till särskilda tekniska hjälpmedel. Kontrollen på väg bör därför begränsas till att avse påtagliga trafiksäkerhetsrisker. Det är angeläget att varje polisman som har genomgått grundläggande trafik- utbildning erhåller befogenhet att meddela föreläggande om kontrollbe- siktning i klara fall. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det väsentligt att polis— mannen erhåller erforderlig utbildning om trafiksäkerhetskraven för fordon. Förbundet vidhåller sammanfattningsvis att polisen ensam skall utföra flygande inspektion på väg.

Föreningen Sveriges polischefer anser att polisen alltjämt bör ha befo- genhet att företa flygande inspektion och att verksamheten i stort sett bör ha samma omfattning som för närvarande. När det gäller flygande inspektion av tunga fordon delar föreningen utredningens uppfattning att denna i ökad utsträckning bör ske i samarbete med expertis från trafiksäkerhetsverket.

5 Prioriteringen inom polisverksamheten

Utredningens synpunkter på prioriteringen inom polisväsendet bi- träds eller lämnas utan erinran av det helt övervägande antalet remiss- instanser. Detta gäller såväl den organisatoriska prioriteringen som den löpande prioriteringen.

Förslaget att öka utrymmet för den löpande prioriteringen på de lokala och regionala planen inger såvitt JK kan finna inga principiella betänkligheter men förslagets förverligande förutsätter i hög grad att man lyckas lösa svåra frågor angående löner och utbildning.

RPS är ense med utredningen om att de regionala och lokala polissty- relserna i framtiden i ökad omfattning bör få utnyttja sina resurser friare för att uppnå målen för polisverksamheten med hänsyn till den lokala

• Sida 211
•  Original

Prop. 1980/81:13 211

brottsutvecklingen, befolkningsomflyttning eller geografiska förhållan- den. RPS har inga erinringar mot att styrelsen, innan förslag till fördel- ning av polismans- och administrativa tjänster upprättas, skall samråda med de regionala och lokala myndigheterna. Detta är ägnat att ge polis- myndigheterna större möjlighet att påverka personaltilldelningen. RPS har inte heller något att invända mot utredningens principer då det gäller den löpande prioriteringen. Om utredningens förslag skulle leda till mer preciserade uttalanden från statsmakternas sida i prioriteringsfrågor och beträffande resursutnyttjande vore det en fördel. En viktig uppgift för RPS blir att omforma sådana uttalanden till råd och anvisningar på olika verksamhetsområden. Denna uppgift bör skrivas in i RPS:s instruktion.

Till det fåtal remissinstanser som har principiella eller eljest mera väsentliga invändningar hör RÅ och Göta hovrätt.

RÅ ifrågasätter om fördelningen av tillgängliga resurser på olika verksamhetsgrenar inom polisen kan överlämnas till lokala och regio- nala organ i den omfattning som utredningen synes förorda. Garantier måste skapas för att resurserna i rimlig omfattning tilldelas sådana verksamheter som från mera övergripande synpunkter befinns särskilt angelägna. För åklagarväsendets del är av särskild vikt att polisens brottsutredande verksamhet ges erforderliga resurser och att dessa är så flexibla att skiftande krav, både av kvantitativt och kvalitativt slag, kan tillgodoses. I anslutning härtill nämner RÅ att det från olika håll i samband med hans inspektionsverksamhet framförts önskemål om öka- de och_ förbättrade utredningsresurser inom polisväsendet. Det är ange- läget att man kan skapa garantier för att sådana synpunkter beaktas, när det gäller att tillgodose nuvarande och kommande behov av utrednings- personal i alla regioner och distrikt i landet. Detta sker naturligen bäst på central och regional nivå.

Enligt RÅ:s mening förtjänar frågan om den löpande prioriteringen några mera allmänna reflexioner. Genom straffbeläggning av vissa handlingar uttalas från samhällets sida att dessa handlingar inte godtas och att överträdelse av straffbuden skall beivras. Det straff eller den strafflatitud som anges för varje gärning är ett uttryck för graden av förkastlighet hos gärningen i fråga. De olika brotten sätts därmed också, schematiskt sett, i relation till varandra i svårhetshänseende. Mot straff- buden svarar för åklagarnas del en i princip absolut åtalsplikt. Denna genombryts dock av allmänna undantagsregler i rättegångsbalken , reg- ler som gäller lagöverträdelser av ungdomar, åtalsregler som knutits till vissa särskilda brott m.m. Vid fullgörandet av sina åligganden har åkla- garen att hålla sig till detta regelkomplex samt till gällande föreskrifter om frister för åtal ävensom till det fåtal bestämmelser som direkt tar sikte på att skyndsamhet skall iakttas. Så lång möjligt bör utredningsresurser- na hos polisen, som enligt polisinstruktionen bl.a. har att "uppdaga brott som hör under allmänt åtal”, svara mot åklagarens funktioner. Klart är emellertid att resurserna inte täcker det faktiska behovet. än mindre det teoretiska behovet. En prioritering blir därför ofrånkomlig. Denna kan aldrig vara en exklusivt eller huvudsakligen polisiär angelägenhet utan berör i hög grad alla rättstillämpande organ i samhället, understryker

RÅ.

Av gällande straff- och åtalsregler kan i viss mån utläsas en "rangord- ning” mellan de olika brotten, som i sin tur utgör ett naturligt underlag för en prioritering. Denna vägledning är dock högst schematisk och i

• Sida 212
•  Original

Prop. 1980/81:13 212

många konkurrenssituationer föga praktikabel. Till ledning för polis och åklagare borde därför enligt RÅ:s uppfattning finnas i allt fall vissa grundläggande prioriteringsregler. Härigenom skulle kunna skapas vis— sa allmänna förutsättningar för enhetlighet och stadga i en för rättstill- lämpningen ytterst väsentlig fråga. Med hänsyn till prioriteringens många gånger avgörande betydelse för rättstillämpningen och för frå- gans nära anknytning till gällande straffrättsliga regler och straffproces- suella bestämmelser borde i princip grunderna för den löpande priori- teringen ges i lags form. RÅ vill vidare mot den av utredningen föror- dade ordningen framhålla, att det från statsrättslig synpunkt torde kun- na ifrågasättas om polis och åklagare som rättstillämpande organ kan anses bundna av uttalanden som regering och riksdag gör om olika bestämmelsers tillämpning i det praktiska rättslivet vid sidan om aktuel- la lagstiftningsärenden.

RÅ är klart medveten om de svårigheter som måste uppkomma när det gäller att ange de grunder som bör gälla för den löpande prioriteringen. Frågan är dock av sådan väsentlig betydelse — och utvecklingen tyder på att dess betydelse kommer att ökas ytterligare — att det bör allvarligt övervägas om inte lagstiftningsvägen kan beträdas. I allt fall kan enligt RÅ:s mening inte godtas en ordning där lokala organ, vart och ett inom sitt distrikt, tilläggs befogenhet att göra den löpande prioriteringen utan att samtidigt reella möjligheter finns att styra upp en av statsmakterna icke önskad praxis. Skulle icke lagstiftningsvägen anses framkomlig, bör i allt fall riktlinjerna för den löpande prioriteringen ges i samråd av de centrala organ som närmast under regeringen har att svara för brottsbe- kämpningen fram till handläggningen vid domstol, nämligen rikspolis- styrelsen och RÅ. Samma tankegångar återfinns i en promemoria (Ds Ju l979:15) om översyn av utredningsförfarandet i brottmål.

Enligt Göta hovrätt finns det anledning att analysera prioriteringsfrå- gorna mer ingående än som skett i betänkandet. Polisens prioritering bestämmer verksamheten även vid åklagarmyndigheter och domstolar. Den är dessutom av stor betydelse från kriminalpolitisk synpunkt. Pri- oriteringsfrågorna måste därför ses i ett större perspektiv än som en organisatorisk fråga inom polisen.

Den i rättegångsbalken förutsatta principen att anmälningar om brott skall utredas i den ordning de kommer in kan uppenbarligen inte genom- föras i praktiken. I stället tvingas polisen arbeta med prioriteringsmeto- der som inte har stöd i lagstiftningen. Tillämpningen riskerar också att bli mycket oenhetlig. Brottsutredningar rörande känd gärningsman pri- oriteras i allmänhet framför andra utredningar, om de senare inte rör mycket allvarliga brott. Detta innebär att de mest klumpigt genomförda brotten utreds framför den mera förslagna brottsligheten, framhåller hovrätten. En sådan prioritering får exempelvis den konsekvensen att polisen ingriper i större utsträckning mot mindre allvarliga förmögen- hetsbrott bland socialt utslagna, särskilt missbrukare, än mot den kvali- ficerade ekonomiska brottsligheten. Även om brotten med känd gär- ningsman är lättutredda hos polisen blir dessa fall ofta resurskrävande i fortsättningen med personutredningar, offentligt försvar och betydan- de insatser från kriminalvårdens sida. En prioritering av utredningar med känd gärningsman får alltså i ett större sammanhang direkt otill- fredsställande konsekvenser.

Enligt hovrättens mening är det ett viktigt rättssäkerhetskrav att pri-

• Sida 213
•  Original

Prop. 1980/81:13 213

oriteringen så långt det är möjligt sker på ett enhetligt sätt i alla landets polisdistrikt. Hovrätten tar alltså bestämt avstånd från utredningens uttalande att intresset av att de lokala önskemålen får göra sig gällande är så stort att det i rimlig mån bör tillgodoses även om det sker på bekostnad av enhetligheten.

På grund av vad som nu anförts anser hovrätten det angeläget att prioriteringsfrågorna analyseras mot bakgrund av en kriminalpolitisk målsättning och ett krav på effektivt utnyttjande av rättsväsendets sam- lade resurser. En sådan analys bör syfta till att bestämma de grundläg- gande principerna för prioriteringen. Brottets svårhetsgrad synes därvid böra tillmätas stor betydelse. Därutöver bör utrymme finnas för en annan prioritering i särskilda fall eller under begränsad tid. Ett sådant ställningstagande skulle medföra ökade möjligheter att utnyttja resurser- na effektivt och ge ökade garantier för en enhetlig tillämpning. Även med en sådan ordning skulle det finnas utrymme för lekmannamedver- kan.

En närmare utredning av prioriteringsfrågorna kan enligt hovrätten också aktualisera organisatoriska förändringar. Sålunda kan det finnas anledning undersöka en organisatorisk lösning som innebär att polisens utredningspersonal överförs till åklagarorganisationen. Härigenom skulle betydande fördelar kunna uppnås. Den personal som arbetar med brottsutredningar skulle kunna ges en mer specialiserad utbildning och omsättningen bland denna personal skulle minska. Utredningsmännen skulle härigenom tillföras ökade kunskaper och större erfarenhet, vilket skulle medföra förbättrad effektivitet. Förutsättningarna för en närmare kontakt mellan utredningspersonal och åklagare skulle också öka betyd- ligt. Sammntaget borde en sådan'ordning kunna förkorta tiden mellan brottet och påföljden avsevärt, något som allmänt anses vara av stor betydelse från kriminalpolitisk synpunkt. En sådan lösning skulle också underlätta organisationen av övrig polisverksamhet, menar hovrätten. Denna skulle bli mer enhetlig och omfatta övervakning, brottsförebyg- gande verksamhet och service. I fråga om denna renodlade polisverk- samhet skulle finnas större förutsättningar att skapa en decentraliserad organisation. Konsekvenserna av de nu skisserade förändringarna i fråga om prioriteringsregler och organisation är givetvis inte möjliga att överblicka utan en ingående utredning. Enligt hovrättens mening bör en sådan utredning snarast komma till stånd. I avvaktan på resultatet härav bör ett genomförande av polisutredningens förslag anstå.

Att prioritera betyder framför allt att man nödgas avstå från något som eljest skulle utföras, framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. För polisens del innebär detta t.ex. att medvetet avstå från att beivra vissa brott och att avstå från tillsyn av områden där ordningen störs. Utredningen skiljer mellan organisatorisk prioritering och löpande pri— oritering. Redan det förhållandet att prioriteringen måste systematiseras visar att det finns en divergens mellan samhällets verbalt uttalade am- bitionsnivå och de resurser som avdelas för att uppnå sålunda formule- rade mål. Detta är otillfredsställande. Det är emellertid uppenbart att det inte är möjligt att i tillräcklig omfattning öka resurserna för polisverk- samheten. Utredningen borde därför även ha analyserat vilka möjlighe- ter som kan erbjudas för att angripa problemet genom prioritering av lagstiftarna — särskilt inom det specialstraffrättsliga området. Därvid finns flera möjligheter — även beprövade sådana. Länsstyrelsen erinrar

• Sida 214
•  Original

Prop. 1980/81:13 214

i sammanhanget om de effekter som uppnåtts genom förskjutningen från straffrättsliga till fiskaliska sanktioner mot överskridande av bestämmel- serna angående last, axeltryck etc. för lastbilar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län aktualiserar frågan huruvida de nuva- rande prioriteringarna på regional och lokal nivå alltid är de riktiga. Från flera håll hävdas att polisens begränsade resurser mera nyttjas med hänsyn till "lättheten" att nå resultat än mot mera svårarbetade men viktigare företeelser. Länsstyrelsen, som beklagar att utredningen inte närmare sökt penetrera detta, vill framhålla vikten av att dessa fråge- ställningar i framtiden ständigt hålls levande vid prioriteringsövervä- ganden. Utan att närmare utveckla dessa synpunkter vill länsstyrelsen peka på behovet av en organisatorisk smidighet hos polisväsendet.

Utredningens överväganden och förslag beträffande prioriteringsfrå- gorna uppfattar länsstyrelsen i Uppsala län som de avgjort viktigaste i betänkandet. På olika sätt synes polisverksamheten ha stelnat i sina gamla former. Det framstår som värdefullt om man kunde åstadkomma en tidigare i stort sett icke existerande flexibilitet. Särskilda basorgani- sationer för de tre storstadsdistrikten, för ”tätortsdistrikten" respektive '”glesbygdsdistrikten” kan utformas. Rörliga regionala resurser i residensortens polisdistrikt får komplettera glesbygdsdistrikten, som ic- ke kan organiseras med personal för alla uppgifter. Det framstår som väsentligt att skilda arter av samlade insatser kan åstadkommas på olika platser vid skilda tillfällen, då speciella behov föreligger. Sålunda skulle enligt länsstyrelsen ett polisdistrikt ensamt eller tillsammans med andra kunna under ett tjänstgöringspass, då trafiken icke kräver särskilda insatser, ägna sig åt övervakning av ordning och säkerhet eller samlade utredningsinsatser. På motsvarande sätt skulle huvuddelen av resurserna kunna samlas till trafikövervakning när behovet härav är som allra störst. Enkelt uttryckt skulle all personal kunna utföra vilket slag av polisverksamhet som helst — bortsett från sådan verksamhet som kräver specialutbildning som t.ex. brottsplatsundersökning och utredning rö- rande organiserad och ekonomisk brottslighet.

Bland länsstyrelserna och polisstyrelserna är ett vanligt önskemål konkreta riktlinjer för vilka ärenden som skall prioriteras. Bl.a. länssty- relsen i Stockholms län anser att de uttalanden som gjordes av 1973 års brottskommission och senare i budgetsammanhang inte är tillräckligt preciserade. Statsmakternas övergripande prioritering får enligt länssty- relsen i Örebro län inte bli av sådant slag att större delen av arbetsupp- gifterna anges skola handläggas med förtur. För att en sådan prioritering skall ha något värde måste den vara distinkt och begränsas till ett realistiskt antal förtursärenden.

Enligt polisstyrelsen i Gällivare är ett fastställande i författnings- eller regleringsbrevform är ett välkommet stöd för den lokala polisorganisa- tionen vid prioriteringen av brottsutredningar.

Polisstyrelsen i Jönköping anser å andra sidan att någon detaljerad anvisning för hur prioriteringen skall ske inte kan eller bör utfärdas. Liknande synpunkter framförs av bl.a. polisstyrelsen i Göteborg.

Särskilt under 1970-talet har personalsituationen i Stockholms polis- distrikt varit bekymmersam. Detta har enligt polisstyrelsen i Stockholm tvingat fram en prioritering av den löpande verksamheten som inneburit att vissa arbetsuppgifter inte utförts eller utförts med begränsade resur- ser. De prioriteringar som görs kan strida mot principen om likhet inför

• Sida 215
•  Original

Prop. 1980/81:13 215

lagen och kan innebära ett hot om rättssäkerheten. Som exempel nämns att ett brott, som begås i Stockholms polisdistrikt och som inte blir föremål för någon egentlig åtgärd, i ett annat distrikt med andra resurser kan bli fullständigt utrett. Polisstyrelsen anser att snara åtgärder måste vidtas för att undanröja dessa problem. Det är ett berättigat krav att polisstyrelserna i landet ges möjlighet att på lika villkor bedriva polis- verksamhet.

Enligt Svenska polisförbundets uppfattning har utredningen alltför lätt förbigått de följder som polisdistriktens varierande resurser och därav styrd prioritering får på rättssäkerhet och likhet inför lagen. Denna fråga bör utredas i särskild ordning, anser förbundet, som i övrigt inte har några invändningar mot utredningens uppfattning i denna del.

Sedan lång tid har problemen med låsta personaltablåer diskuterats, framhåller Föreningen Sveriges polischefer. Innebörden av utredningens förslag får anses vara att en erforderlig omfördelning av personalresur- serna skall kunna ske på ett smidigare sätt än i dagsläget. Föreningen delar denna bedömning. Vad gäller frågan om den löpande prioritering- en av ålagda arbetsuppgifter har — efterhand som belastningen för polisen vuxit — allt oftare diskuterats olika principer och metoder. l åtskilliga polisdistrikt har fastlagts att arbetsuppgifterna skall prioriteras enligt vissa normer. Detta torde vara ett nödvändigt ont när resurserna ej förslår. Det bör dock enligt föreningen beaktas att ett system med prioriteringar inte får medföra att vissa typer av lagstridiga handlingar av allmänheten uppfattas som lagliga p.g.a. att polisen ej övervakar efterlevnaden. Det är synnerligen olyckligt att polisen skall tvingas att på detta sätt "värdera" de i demokratisk ordning tillskapande rättsreglerna. Förhållandena har hittills varit oacceptabla. Föreningen är väl medveten om de uttalanden från statsmakternas sida som i skilda sammanhang gjorts i den så kallade prioriteringsfrågan. Dessa uttalanden lämnar dock föga vägledning för det praktiska arbetet. Detta är otillfredsställan- de och ger föreningen anledning att återigen efterlysa en striktare och mera precis definition i fråga om arbetets inriktning. Det är ej ens i ett kortare perspektiv realistiskt att arbeta med ett prioriteringsbegrepp som det nuvarande, vilket omfattar den överväldigande delen av det brotts- utredande fältet.

De av föreningen framförda synpunkterna återgår i yttranden från flera polisstyrelser.

Föreningen Sveriges åklagare har intet att erinra mot att regionala och lokala organ i större utsträckning än nu får bestämma om verksamhetens inriktning och om fördelningen av tillgängliga resurser. Föreningen förutsätter att överläggning regelmässigt sker med vederbörande chefs- åklagare om fråga skulle uppkomma om minskning av polisdistriktets utredningsorganisation. Om så ej sker kan onödigtvis svårigheter upp- komma när det gäller åklagarmyndigheternas arbete.

6 Den lokala polisorganisationen

Åtskilliga remissinstanser uttalar sig allmänt instämmande. Som regel har man dock valt att kommentera de olika förslagen var för sig. RR Vgör dock ett uttalande som anknyter såväl till detta som föregående avsnitt. Enligt RRV borde utredningen mera grundligt ha övervägt och

• Sida 216
•  Original

Prop. l980/81:13 216

sammanhållet redovisat sin syn på uppgifts- och ansvarsfördelningen och den styrning som bör utövas dels mellan statsmaktsnivå och polis- väsende, dels mellan olika nivåer inom polisväsendet. RRV är positivt till den decentralisering som syftar till att på distriktsnivå bättre kunna anpassa verksamheten till lokala förhållanden. Det torde emellertid inte vara önskvärt med mer betydande skillnader i verksamhetsinriktningen vid olika polisdistrikt på sådana punkter som inte har sin grund i anpass- ning till lokala förhållanden. Sådana skillnader kan i stället uttrycka eller uppfattas uttrycka skillnader i värderingar av polisens roll och uppgifter i samhället och måste också te sig svårförklarliga för medbor- garna. RRV menar att det finns skäl för relativt utförliga centrala riktlin- jer och att det torde vara nödvändigt att statsmakterna svarar för en betydande del av dessa. RRV anser emellertid också att det efter en analys av styrningen av polisväsendet inte kan uteslutas att även RPS:s roll i rikssammanhanget bör förstärkas något jämfört med vad utred- ningen föreslår. Härvid pekar RRV även på behovet av central uppfölj- ning och utvärdering. En viss betoning av RPS:s roll skulle enligt RRV inte behöva rubba den ökade lokala beslutsbefogenheten.

6.1 Indelningen i polisdistrikt

Utredningens uppfattning att en genomgripande distriktsindelnings- reform inte är rätta sättet att förbättra organisationen och att inte heller antalet stationeringsorter bör minskas ytterligare delas av det helt över- vägande antalet remissinstanser.

Det höjs emellertid även röster för en mer eller mindre långtgående sammanslagning till större enheter. Några remissinstanser, bl.a. polisst 1- relserna iArvika och Falun samt SA CO/SR, anser sålunda att 1972 års riksdagsbeslut bör genomföras. Polisstyrelsen i Lidköping föreslår att polisdistrikten ges samma omfattning som civilförsvarsområdena. En- ligt polisstyrelsen i Borlänge kan det finnas skäl för indelningsändringar i storstadsområden med komplicerade gränsförhållanden och i vissa personalsvaga smådistrikt. Även polisstyrelserna i Nyköping. Oskars- hamn och Uddevalla anser att en översyn av distriktsindelningen kan vara påkallad.

Svenska polisförbundet menar att ett stort antal polisdistrikt på grund av bristande personell dimensionering och geografisk utformning inte är bärkraftiga. Det är därför beklagligt att utredningen inte funnit det möjligt att lägga förslag om den distriktsindelningsreform som polis- verksamheten är i behov av. I en snar framtid torde det enligt förbundet bli oundvikligt att genomföra en polisdistriktsindelning enligt en ”be- hovsområdesmodell". Polisstyrelsen i A vesta konstaterar att vissa distrikt är och förblir för små för en rationell och ändamålsenlig polisverksam- het men likväl bör bestå så länge kommuninnevånarna och personalen önskar detta. Ett intimare samarbete mellan distrikten i naturliga områ- den, s.k. behovsområden. måste emellertid komma till stånd utan alltför många formella regler. Inom ramen för detta samarbete bör man bl.a. kunna lösa beredskapsfrågor, vissa befälsfrågor samt frågor om utryck- ningsberedskap.

Utredningen framhåller att dess ståndpunkt inte får förstås så att varje ändring i polisdistrikts- eller arbetsgruppsindelningen i den ena eller andra riktningen skulle vara utesluten för framtiden. Åtskilliga remiss-

• Sida 217
•  Original

Prop. 1980/81:13 217

instanser har funnit skäl att understryka detta uttalande. Hit hör bl.a. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer och åtskilliga polisstyrelser, bl. a. polisstyrelserna i Borlänge, Kalmar. Katri- neholm. Kungsbacka, Mariestad, Växjö och Östersund. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det finns anledning att noga följa utvecklingen på detta område för att eventuellt aktualisera frågan, om förutsättning- arna för den gällande indelningen ändras. Flera polisstyrelser inom Stockholms län gör mer eller mindre långtgående uttalanden till förmån för en översyn av distriktsindelningen i länet. Polisstyrelsen i Danderyd anser sålunda att utredningen hade bort penetrera denna fråga mera ingående och omnämner bl.a. de tankegångar som framförts av en av RPS tillsatt länsgrupp för utredning av de polisiära problemen i Stock- holms län. Övertron på en "egen polis” får inte inverka negativt på en ökad effektivitet i polistjänsten som bättre skulle kunna gagna den lokalt bosatta eller arbetande allmänhetens krav på polisiär service. Polissty- relsen noterar även att utredningen inte behandlat de tankegångar som i olika sammanhang har framförts vad gäller inrangerande av de olika polisdistrikten i vart fall i Stockholms län i s.k. behovsområden. Till dem som vill hålla frågan om en översyn av distriktsindelningen inom Stock- holms län öppen hör även polisstyrelserna i Lidingö. Sollentuna, Solna. Stockholm och Täby.

Det finns emellertid även remissinstanser som med bestämdhet uttalar att några ändringar i den föreliggande distriktsindelningen inte bör göras. Detta gäller bl.a. åtskilliga polisstyrelser och kommuner i gles- bygdsområden. Vilhelmina kommun anser sålunda att det klarare bör markeras att eventuella förändringar i distriktsindelningen inte får in- nebära större geografiska enheter än vad som nu gäller i bl.a. södra Lappland.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och Strömsunds kommun uttalar sig till förmån för tillskapandet av ett Strömsunds polisdistrikt. Länsstyrelsen anför att flera skäl för detta kan anföras från regionalpolitisk synpunkt, bl.a. det förhållandet att Strömsund är klassificerat som regionalt cen- trum. Strömsunds kommun erinrar om att kommunen till ytvidden är större än 15 av länen i landet. Andra remissinstanser, som inte är främ- mande för en utökning av antalet polisdistrikt, är Vänersborgs kommun och Centerns kvinnoförbund. Kommunen menar att det är en förutsätt- ning för den kommunala insynen i polisverksamheten och för ett stärkt förtroendemannainflytande att ett polisdistrikt inte omfattar mer än en eller högst ett par kommuner. Enligt kvinnoförbundet förbättrar en decentralisering såväl kontakterna mellan polis och allmänhet som po- lisens arbetsförhållanden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län pekar på att ställningstagandet i di- striktsindelningsfrågan medför behov av ökad samordning för att ut- veckla samarbetsformer över distriktsgränserna. Länsstyrelsen i Väster- norrlands län anför liknande synpunkter på distriktsindelningens effekt på behovet av regional ledning och samordning.

Några polisstyrelser, bl.a. polisstyrelserna i Västervik och Oskarshamn. befarar att utredningens val av lösning beträffande den regionala orga- nisationen på sikt innebär ett steg i riktning mot distrikt som omfattar ett helt län. Denna utveckling anser de inte önskvärd.

• Sida 218
•  Original

Prop. 1980/81:13 218

6.2 Förtroendemannainflytandet m.m.

6.2.1 Allmänna utgångspunkter. Förtroendemannastyrelsernas kompetensområde

Utredningens ståndpunkt att de förtroendevalda ledamöterna i polis- styrelserna bör få ett ökat inflytande över verksamheten inom polisdi- strikten omfattas av så gott som alla remissinstanser som har yttrat sig härom. Särskilt gäller detta övergripande frågor såsom verksamhetens allmänna inriktning samt den årliga planeringen av verksamheten. Där- emot är man mera tveksam till om operativa frågor och frågor om polisledning skall prövas av förtroendemannastyrelserna. De flesta re- missinstanser som har yttrat sig om detta vill förbehålla polischefen beslutanderätten i dessa frågor, och även remissinstanser som är positiva till en ökad beslutanderätt för förtroendemannastyrelserna efterlyser inte sällan en definition av uttrycket ”polisledning i särskilt fall”. Över huvud taget är man angelägen om att —— genom den föreslagna polisbe- redningen eller på annat sätt — få behörighets- och ansvarsfrågorna klarlagda såvitt gäller polisstyrelsernas beslut. När det gäller beslutan- derätten i polismyndighetsärenden är den dominerande uppfattningen hos länsstyrelserna och polisstyrelserna att beslutanderätten i sådana ärenden bör förbehållas polischefen eller annan tjänsteman.

RPS delar utredningens uppfattning att huvuduppgiften för polissty- relsen bör bli att besluta om fördelning och användning av polisdistrik- tets resurser. Detta kan ske genom att polisstyrelsen medverkar vid utformandet av den årliga verksamhetsplanen och vid ändring av denna under löpande verksamhetsår. En viktig uppgift för polisstyrelsens le- damöter blir att informera om polisarbetet i olika kommunala organ samt i de föreningar och sammanslutningar som de enskilda ledamöter- na kommer i kontakt med i sin verksamhet. Handläggningen av enskilda operativa ärenden och beslut i förvaltningsärenden måste även i fortsätt- ningen ankomma på polischef eller annan tjänsteman som erhållit be- slutsdelegation i dessa ärenden. — För att få de polisoperativa frågorna i de enskilda fallen så allsidigt belysta som möjligt vill RPS sätta i fråga om inte beslut i dessa bör fattas av polischefen efter samråd med polisin- tendent och avdelningschefer. Lämpligheten av en sådan beslutsord- ning, som innebär ett återinförande av det tidigare polisledningsbegrep- pet, bör närmare undersökas av polisberedningen. — För att ett ökat medborgarinflytande i polisstyrelsen skall bli meningsfullt är det viktigt att de enskilda ledamöterna har möjlighet att ägna mer tid åt arbetet i polisstyrelsen. Betydelsefullt är även att ledamöterna får all den infor- mation som är möjlig om polisverksamheten och de regler som gäller för denna.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig till utredningens förslag om ökat förtroendemannainflytande inom polisdistrikten och menar att de förhoppningar som i detta avseende knöts till 1973 års polisstyrelsere- form inte har infriats. Polisstyrelsernas beslutsbefogenhet måste öka om målet skall nås. Därför är utredningens förslag om förtroendemannain- flytande väl motiverade. —— Landshövdingen och ytterligare några leda- möter av länsstyrelsens styrelse är här skiljaktiga och vill bl.a. avråda från att polisstyrelserna ges beslutsrätt som gäller allmänna riktlinjer för vissa typer av polisingripanden. Sådana riktlinjer kan i praktiken låsa polisbefälet på ett olämpligt sätt i enskilda fall och leda till oklarhet i

• Sida 219
•  Original

Prop. 1980/81:13 219

ansvarsfrågor. Den regel som begränsar polisstyrelsens kompetens bör därför göras något mer omfattande.

Hur fördelningen av arbetsuppgifterna skall ske mellan styrelsen i plenum och polischefen har enligt länsstyrelsen i Örebro län inte angetts på ett tillfredsställande sätt. Inte heller har konsekvenserna av utred- ningens förslag belysts. Det är enligt länsstyrelsen angeläget att de för- troendevalda får en sådan ställning och ett sådant inflytande att deras insatser upplevs som meningsfyllda och att det kommunala engage- manget i polisverksamheten ökar. Detta kan ske genom att polisstyrelsen i plenum får ett större inflytande än för närvarande över viktiga frågor rörande planeringen av verksamheten. Intresset bör i första hand kon- centreras till den årliga verksamhetsplaneringen. Vid väsentlig avvikelse från vad som där fastställts bör polischefen åläggas anmälningsskyldig- het till styrelsen. Ett vidgat inflytande för de förtroendevalda bör även kunna åstadkommas genom att polischefen i frågor av större betydelse åläggs samrådsskyldighet. Det bör slås fast att polischefen fortfarande utövar polisledningen i distriktet. — Polismyndighetsärenden lämpar sig i regel inte för avgörande i plenum. Praxis i olika polismyndighetsären- den bör bestämmas av rättsliga avgöranden i olika besvärsinstanser. De förtroendevalda bör dock ha möjligheter att lägga synpunkter på ett polismyndighetsärende både före och efter avgörandet av detta. — Läns- styrelsens synpunkter är representativa för huvudparten av yttrandena från länsstyrelsehåll.

Länsstyrelsen i Kronobergs län är ense med utredningen om att förtro- endemännens inflytande bör ökas. Utredningen har emellertid inte när- mare konkretiserat hur ärendena lämpligen bör fördelas mellan polissty- relsen i plenum och polischefen. Det torde för den kommande polisbe- redningen bli en angelägen uppgift att skapa en säker grund för en väl fungerande anvarsfördelning. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla vikten av att polisens politiska oberoende, som är en av hörnstenarna i vårt demokratiska samhälle, kvarstår. Länsstyrelsen fin- ner för sin del att polischefens operativa ledningsfunktioner i nuvarande omfattning bör bibehållas.

Polisstyrelsen i Stockholm anser att de förtroendevalda ledamöterna i polisstyrelsen bör få ett ökat faktiskt inflytande på de allmänna frågorna i distriktet. Alla områden av polisverksamheten lämpar sig emellertid inte för förtroendemannainflytandet, eftersom uppgiften att upprätthål- la allmän ordning och säkerhet ger polisen en särställning i den offent- liga förvaltningen. Ansvaret för den rent operativa verksamheten, dvs. chefsskapet över en polisstyrka under pågående arbete, bör enligt polis- styrelsens uppfattning inte utövas av styrelsen i plenum. Operativa frå- gor bör visserligen kunna diskuteras från principiell utgångspunkt, men ansvaret och behörigheten att besluta måste med hänsyn till polisverk- samhetens natur åvila polischefen. Den årliga verksamhetsplaneringen, ändringar i denna planering samt långtidsplaneringen är däremot frågor som bör avgöras av polisstyrelsen i plenum. Då det gäller polismyndig- hetsärenden bör enskilda sådana ärenden inte tas upp i plenum, men däremot anser polisstyrelsen i likhet med utredningen att principiella frågor bör kunna hänskjutas till polisstyrelsen i plenum.

Polisstyrelsen i Göteborg framhåller att det är av största vikt att polisen även framgent kan behålla sin fristående och politiskt oberoende funk- tion. Detta måste även anses vara en grundläggande förutsättning för att

• Sida 220
•  Original

Prop. 1980/81 :13 220

allmänhetens förtroende för polisen och dess verksamhet behålls och om möjligt förstärks. Det vore säkerligen ganska förödande för detta förtro- ende om det ens kunde ifrågasättas att polisen vid utövande av sin verksamhet tog politiska hänsyn. Dessa synpunkter bör enligt polissty- relsens uppfattning ligga till grund för den närmare utformningen av förtroendemannainflytandet i polisstyrelsen. Därvid bör, liksom beträf— fande nämndemannainstitutionen vid våra domstolar, för stor vikt ej läggas vid det förhållandet att de förtroendevalda ledamöterna i polis- styrelserna är politiskt valda och tillsatta. Det förhåller sig i stället säkerligen på det sättet att båda dessa personkategorier vid utövandet av sin förtroendemannasyssla mera ser till uppdragets reella ändamål och innehåll än till den politiska hemvistens eventuella inflytande på upp- dragets fullgörande. Detta förhållande bör emellertid inte tas till intäkt för att rubba den traditionella balans som råder såväl inom den döman- de verksamheten som inom polisverksamheten i fråga om beslutsfördel- ningen mellan lekmän och tjänstemän. Huruvida denna balans rubbas av att man tillerkänner de förtroendevalda ledamöterna i polisstyrelser- na ett ökat inflytande över förekommande beslut i polisverksamheten är en avvägningsfråga. Polisstyrelsen har den uppfattningen att genomfö- randet av utredningens förslag på detta område inte rubbar denna ba- lans. När det gäller detaljutformningen av förslaget beträffande vilka beslut som skall handläggas av polisstyrelsen i plenum bör emellertid en särskild beredning eller arbetsgrupp få i uppdrag att närmare ange gränserna för denna beslutsfunktion. Det är angeläget att dessa gränser utformas så distinkt att eventuella tveksamheter vid bestämmelsernas tillämpning undanröjs. Utredningens förslag till sådan gränsbestämning -— "polisledning i särskilt fall” — förefaller inte fylla kravet på om- nämnd distinktion, menar polisstyrelsen.

Endast ett mindre antal polisstyrelser avstyrker en utvidgning av förtroendemannainflytandet. Till den grupp som avstyrker hör bl.a. polisstyrelserna i Fagersta och Nyköping. Polisstyrelsen i Fagersta anser sålunda att den insyn polisstyrelsens folkvalda representanter f.n. har i polisverksamheten torde vara tillfyllest. I det praktiska polisarbetet har inte framkommit skäl som motiverar att den nuvarande ordningen från- gås. Det vore snarare olyckligt om politiska värderingar skulle få möjlig- het att göra sig gällande i polisledningsfrågor. Verksamheten är strikt bunden av författningar och föreskrifter och har ett mycket litet utrym- me för skälighets- och billighetsbedömningar. Det är enligt polisstyrel- sen en rättssäkerhetsfråga av stor betydelse att polisverksamheten inte ges olika inriktning i skilda delar av landet av folkvalda representanter med olika samhällsvärderingar.

Även polisstyrelsen i Falun ställer sig tveksam till ett utvidgat förtro- endemannainflytande. Polismyndighetsärenden bör beslutas av polis- chef eller annan tjänsteman. Dessa ärenden regleras av författningsbe- stämmelser och rättspraxis. Ärendena måste avgöras snabbt för att till- godose allmänhetens krav på service. Polisens operativa verksamhet liksom polisledning bör liksom nu utövas av polischefen. Dessa verk- samhetsformer är till sin art sådana att de av praktiska skäl inte lämpar sig för plenibeslut.

Liknande synpunkter på frågan om förtroendemannamedverkan i . polismyndighetsärenden samt i den operativa verksamheten och polis- ledningen framförs av ett stort antal polisstyrelser. I åtskilliga polissty-

• Sida 221
•  Original

Prop. 1980/81:13 221

relser, som biträder utredningens förslag, förekommer skiljaktiga me- ningar från polismästarhåll av denna innebörd.

Landstingsförbundet hälsar med tillfredsställelse att polisstyrelserna skall få ett mera avgörande inflytande över fördelningen och använd- ningen av distriktets resurser. Förbundet understryker vikten av klara riktlinjer beträffande fördelningen av beslutsbefogenheterna mellan sty- relse och polischef. Svenska kommunförbundet ansluter sig till utredning- ens syn på arbetsfördelningen mellan styrelse och polischef. Ärenden av principiell vikt liksom ärenden som har direkt betydelse för invånarna i distriktet bör enligt förbundet alltid behandlas av polisstyrelsen.

SA CO/SR anser det vara av stort värde att de förtroendevalda leda- möterna i polisstyrelserna får insyn i och inflytande över polisens verk- samhet. Det hade dock varit önskvärt att utredningen mera koncist instämt i direktivuttalandet att den rent operativa verksamheten varken kan eller bör utövas av en styrelse i plenum. Det är angeläget att man noggrant drar upp gränserna för polischefens och polisstyrelsens i ple— num beslutanderätt och att det ges ett klart uttalande om vad som egentligen avses med uttrycket ”polisledning i särskilt fall". Polisstyrel- sens i plenum viktigaste arbetsuppgift bör vara planeringen av polisverk- samheten med intresset koncentrerat till den årliga verksamhetsplane— ringen. Verksamhetsplan och resursfördelning kommer genom dispone- ringen av de s.k. fria resurserna att bli ett betydelsefullt styrmedel för den lokala verksamheten. Beslut i plenum bör även kunna avse den allmänna utformningen av polisdistriktens policy och den närmare utformningen av den brottsförebyggande verksamheten. I vissa frågor av principiell vikt för polisdistriktet bör ett vidgat lekmannainflytande kunna åstad- kommas genom ett system med s.k. rådgivande beslut 1 plenum. Däremot bör beslut i polismyndighetsärenden inte avgöras i plenum. Ärenden som har direkt betydelse för innevånarna i distriktet bör dock kunna tas upp till en sådan rådgivande principdiskussion som nyss nämnts.

LO vill tilldela polisstyrelsen beslutanderätt i så många allmänna och principiella frågor som möjligt. Endast enskilda ärenden och rena led- ningsfrågor bör i princip undantas.

Statstjänstemannaförbundet instämmer i utredningens förslag beträf- fande kompetensområdet.

Förtroendemannainflytandet kan enligt Svenska polisförbundet ökas och ges ett mera reellt innehåll. Inflytandet bör begränsas till principiella inriktningsfrågor medan beslut i enskilda fall liksom nu bör ligga på polischefen. Denna beslutsordning bör enligt förbundet gälla beslut i såväl operativa fall som polismyndighetsärenden. Förslaget att vissa polismyndighetsärenden skall avgöras i plenum avstyrks mycket be- stämt. Förtroendemannainflytandet bör främst göra sig gällande vid verksamhetsplaneringen. Förbundet anmärker att det i remissyttranden från förbundets länskommittéer, avdelningar och föreningar har fram- skymtat farhågor för politisering och ”bytänkande".

Föreningen Sveriges länspolischefer har när det gäller den rent opera- tiva verksamheten och utövande av polisledning den bestämda uppfatt- ningen att ansvaret härför liksom nu skall åvila polischefen. Polismyn- dighetsärenden lämpar sig i regel inte för avgörande i plenum. Detta gäller även ärenden enligt lagen om allmänna sammankomster. Risk finns att besluten blir färgade av politiska värderingar. Ett polismyndig- hetsärende berör vidare ofta en enskild människas personliga förhållan-

• Sida 222
•  Original

Prop. 1980/81:13 222

den. Avgörande i plenum förefaller dessutom opraktiskt då ärendena ofta är av rutinmässig karaktär och kräver snabb handläggning. Det anförda utesluter inte att principdiskussioner bör kunna föras som un- derlag för beslut.

Föreningen Sveriges polischefer anser att endast strikt juridiska och/ eller operativa synpunkter får göra sig gällande i det enskilda ärendet/ fallet. Minsta misstanke att politiska intressen styrt utgången av ett enskilt ärende kan uppenbarligen få till följd att allmänhetens tilltro till polisen allvarligt rubbas. Det är nödvändigt att en klar avgränsning görs i fråga om fördelningen av arbetsuppgifter mellan polisstyrelsen i ple- num och polischefen. Nuvarande uppdelning anser föreningen i huvud- sak tillfredsställande. Föreningen har dock inte något att erinra mot att polisstyrelsen i plenum får ett större inflytande över viktiga frågor röran- de planeringen av verksamheten. Polismyndighetsärenden bör ej kunna bli föremål för avgörande i plenum utan som hittills bedömas på tjäns- temannaplanet genom sedvanlig lagtillämpning.

Vad utredningen har uttalat om värdet av att de förtroendevalda ledamöterna i polisstyrelserna även får verka i de olika samrådsorgan där polisen ingår har uppmärksammats av ett mindre antal av remissin- stanserna, vilka i allmänhet har ansett det värdefullt med sådan medver- kan. Polisstyrelsen i Stockholm anmärker dock att huvudregeln bör vara att företrädare för polisledningen normalt representerar polisen utåt i kontakter med allmänheten, organisationer och myndigheter. Länssty- relsen i Stockholms län uttalar sig på motsvarande sätt.

Det kan i detta sammanhang nämnas att polisstyrelsen i Stockholm vill komplettera medborgarinflytandet genom inrättande av lokala nämnder för samverkan med ledningen i vaktdistrikten. Ledamöterna i dessa distriktsnämnder skulle utses på samma sätt som ledamöterna i polissty- relsen. På denna punkt är polismästaren skiljaktig. Han anser att det inte finns behov att inrätta distriktsnämnder. — Länsstyrelsen i Stockholms län anser att tanken på vaktdistriktsnämnder har goda skäl för sig under förutsättning att man kan undvika en tyngande formalisering av sam- manträden och ärenden. Möjligheterna att tillskapa sådana kontaktor- gan för samråd och orientering bör därför övervägas i det fortsatta arbetet.

Bl.a. flera polisstyrelser framhåller att ett ökat inflytande för de förtro- endevalda ledamöterna i polisstyrelserna ställer ökade krav på ledamö- ternas kunskaper om polisverksamheten. Man pekar på behovet av utbildning och information. Möjligheten att följa arbetet på fältet bör tas till vara som ett led i utbildningen. Svenska polisförbundet ser bl.a. utbildning och information till de förtroendevalda som medel att före- bygga annars föreliggande risker för politisering och ”bytänkande".

En del remissinstanser, bl.a. statstjänstemannaförbundet, anmärker i detta sammanhang att den korta mandattiden, tre år, är en nackdel och att en längre kontinuitet i fråga om ledamotskapet i polisstyrelserna vore önskvärd.

6.2.2 Ordningen för val av ledamöter i polisstyrelserna m.m. 6.2.2.1 Valordning och valbarhet

Utredningens grundinställning omfattas av de flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan. Man anser sålunda att det primärkommunala

• Sida 223
•  Original

Prop. 1980/81:13 223

inflytandet bör förstärkas och att olika vägar att åstadkomma detta bör undersökas. Men man är också på sina håll kritisk mot att utredningen inte mera bestämt har tagit ställning till något av de alternativ som kan övervägas.

Bland remissinstanserna vill man i allmänhet ha en valordning som är så representativ som möjligt både för de politiska styrkeförhållandena inom distriktet som för de olika kommunernas befolkningsmässiga styr- ka. Önskemålet att polisstyrelsen speglar den politiska strukturen i di- striktet leder i allmänhet till slutsatsen att valet bör ske proportionellt. Motsvarande proportionalitet är ett önskemål också då det gäller att fördela mandaten mellan de olika kommunerna i distrikt som omfattar flera kommuner. Samtidigt är man emellertid angelägen om att åstad- komma en ordning som leder till att varje kommun blir företrädd av minst en ordinarie ledamot.

Frågan om valordningen har tilldragit sig intresse framför allt hos kommunerna och polisstyrelserna. Det helt övervägande antalet kom- muner och de flesta polisstyrelser som har yttrat sig på denna punkt anser att valet bör ankomma på primärkommunerna. Ett behållande av den nuvarande ordningen med val genom landstingen förordas inte av någon kommun och av endast ett mindre antal polisstyrelser. Det alter- nativ, som polisutredningen diskuterar efter förebild från taxeringsvä- sendet och som innebär att enkommunsdistriktens polisstyrelser väljs av kommunfullmäktige och övriga distrikts styrelser av landstinget (taxe- ringsnämndsalternativet) har vunnit anslutning från några kommuner. Alternativet att kommunfullmäktige utser samtliga ledamöter efter mönster av valordningen för nämndemän i domsaga (domsagoalterna- livet) synes förordas av ett något större antal kommuner. Även det i 1971 års proposition lanserade systemet med ombud som förrättar valet i flerkommunsdistrikten (ombudsalternativet) förfäktas av några kommu- ner. Ytterligare ett alternativ, som nämns av några kommuner, är att för valet av polisstyrelser utnyttja kommunförbundets länsavdelningar (kommunförbundsalternativet).

En vanlig uppfattning bland de kommuner som förordar att kommun- fullmäktige förrättar valet är att den vidgade kompetensen för de lokala polisstyrelserna och det ökade lokala inflytandet över resursfördelning- en förutsätter ett motsvarande primärkommunalt inflytande över polis- styrelsernas sammansättning. Uppfattningen att primärkommunerna bör utse polisstyrelserna i vart fall i sådana distrikt, som omfattar en enda kommun, är särskilt vanlig bland det trettiotal kommuner, där så är förhållandet. Sålunda framhåller Jönköpings kommun att skälen för att primärkommun som bildar eget polisdistrikt skall utse polisstyrelse är redovisade redan i 1967 års polisutredning. Kommunen är därför missnöjd med att saken skjuts på framtiden genom att göras beroende av att frågan om proportionalitet får en godtagbar lösning även för fler- kommunsdistrikten. Kommunen framhåller att dess uppfattning skall ses inte minst mot bakgrund av polisutredningens förslag om vidgad kompetens för polisstyrelserna samt principerna för resursfördelningen inom polisdistriktet.

Sundsvalls kommun. som anlägger liknande synpunkter, anser den nuvarande valordningen otillfredsställande eftersom kommunen —- med sitt ansvar för centrala funktioner inom social verksamhet, hälso- vården och trafiken — inte har större möjligheter att påverka resurser

• Sida 224
•  Original

Prop. 1980/81 :13 224

och insatser när det gäller agerande från polisens sida i sådana angelä- genheter.

En företrädare för domsagoalternativet är Kalmar kommun. som kan tänka sig att länsstyrelsen får fastställa antalet ledamöter efter de prin- ciper som gäller vid val av nämndemän och att kommunfullmäktige i de olika kommunerna därefter förrättar valet. En polisstyrelse vald på detta sätt kan bli ganska stor, en nackdel som dock torde övervägas av förde- larna med den lokala förankringen. Möjlighet bör enligt kommunen finnas att utse ett arbetsutskott inom polisstyrelsen, till vilket brådskan- de eller rutinbetonade ärenden kunde delegeras. Även Ljungby kommun (majoriteten) är beredd att lösa frågan efter nämndemannamönstret och att göra polisstyrelsen så stor att varje kommun får en rimlig proportio- nell representation.

Taxeringsnämndsalternativet företräds av bl.a. Borås kommun, som förordar att kommunfullmäktige väljer polisstyrelse i distrikt som om- fattar endast en kommun. En sådan ändring innebär inte några admi- nistrativa komplikationer, vilka däremot skulle bli följden av att låta ombud välja polisstyrelse i flerkommunsdistrikten. Därför bör — även om den lokala förankringen i viss mån går förlorad — landstinget även i fortsättningen välja polisstyrelser i dessa distrikt.

Bland länsstyrelserna har endast ett mindre antal tagit ställning. Sym- patierna delas i stort sett lika mellan nuvarande valordning och en förändring i den riktning som utredningen har antytt.

JK anser sig inte kunna godta någon valordning som inte garanterar även de minsta kommunerna en ordinarie plats i polisstyrelserna. Om det behövs för att uppnå detta mål måste en större kommun kunna avstå någon av sina platser.

Socialstyrelsen anser liksom utredningen att man bör eftersträva ett utökat primärkommunalt inflytande på polisens verksamhet. Även om varje kommun får utse en representant i polisstyrelsen synes detta enligt socialstyrelsen inte medföra något nämnvärt politiskt inflytande från primärkommunerna. Primärkommunala polisnämnder med avgränsade och speciella beslutsfunktioner i planerings- och serviceverksamheten torde vara en bättre lösning för att få till stånd ett reellt förtroendeman- nainflytande.

Landstingsförbundet framhåller att några nya motiv inte framkommit som talar för att man nu skulle frångå 1972 års riksdagsbeslut i frågan. En ordning enligt vilken primärkommunerna eller ombud för dessa skulle utse polisstyrelsernas ledmaöter skulle bli administrativt mer komplicerat än om landstingen, som nu är fallet. utser ledamöterna. Det avgörande är att nomineringen av kandidaterna sker hos de politiska partierna.

Svenska kommunförbundet tillstyrker att valet av ledamöter till polis- styrelserna ankommer på primärkommunerna. Det nuvarande valsyste- met är förenat med olägenheter, vilket kommunerna också påpekat i utredningens enkät. Från kommunal synpunkt skulle det naturligtvis vara en fördel om polisdistriktets gränser sammanföll med kommunens. Det skulle underlätta valet av ledamöter i polisstyrelsen. Förbundet anser det självklart att polisstyrelsens ledamöter skall utses av kommun- fullmäktige i de polisdistrikt som omfattar en kommun. När det gäller distrikt som består av flera kommuner måste man söka finna den val- metod som ger bästa möjliga representativitet med hänsyn till dels kom-

• Sida 225
•  Original

Prop. 1980/81:13 225

munernas storlek, dels den partipolitiska strukturen. Flera lösningar kan diskuteras. En modell är att använda samma metod som vid valet av nämndemän, en annan att välja ledamöter via ombud för de olika kommunerna. Av betänkandet framgår inte vilken metod som ger den bästa representativiteten. Styrelsen kan därför inte nu ta ställning för ett visst alternativ. Ett minimikrav bör dock vara att alla kommuner är företrädda med minst en ordinarie ledamot. Styrelsen förutsätter att frågan utreds vidare och att förbundet bereds möjligheter att delta i det fortsatta utredningsarbetet.

Enligt SA CO/SR bör såväl polisens som kommunernas intresse av att varje kommun är representerad i polisstyrelsen väga så tungt, att något maximiantal ej bör anges när det gäller antalet ledamöter i polisstyrel— sen. Varje kommun bör dessutom helst vara representerad med minst två ledamöter, vilket endast i några få fall torde komma att medföra, att de förtroendevaldas antal i polisstyrelsen kommer att överstiga tio. Med hänsyn till att det lokala förtroendemannainflytandet skall förstärkas för att polisen därmed än bättre skall förankras bland kommunens medbor- gare synes fördelarna med en god lokal representation väga tyngre än de eventuella nackdelar det kan innebära med en något större lekmanna- styrelse.

LO anser att ledamöterna bör utses av kommunfullmäktige.

Från en del håll, bl.a. Föreningen Sveriges polischefer, SA C 0/5 R och några polisstyrelser, ifrågasätts lämpligheten av att polisman eller annan anställd inom polisväsendet är valbar som ledamot av polisstyrelse. Ibland hänvisas därvid till valbarhetskraven för nämndeman i 4 kap. 6 & rättegångsbalken. Enligt polisstyrelsen i Örebro synes det inte heller lämpligt att advokater och åklagare är valbara till polisstyrelserna. Po- lisstyrelsen i Stockholm anser däremot att polisman eller annan anställd inom polisen bör få utses till ledamot i polisstyrelsen.

6.2.2.2 Antalet ledamöter

Utredningens förslag om en höjning av maximiantalet ledamöter i polisstyrelsen i syfte att få varje kommun företrädd i styrelsen har i allmänhet bemötts positivt. Enstaka polisstyrelser vill dock sätta antalet till högst sju eller behålla det nuvarande antalet, lägst åtta. Från några håll anmärks att det sammanlagda antalet ledamöter bör vara udda.

En del remissinstanser, bl.a. SA CO/SR och flera polisstyrelser, menar att något maximiantal inte bör anges i författning eller är öppna för att polisstyrelserna får fler än tio ledamöter om detta behövs för att tillgo- dose intresset av proportionalitet och representativitet i flerkommuns- distrikten. Särskilt gäller detta sådana remissinstanser som förordar domsagoalternativet. Frågan om antalet ledamöter görs sålunda avhäng- ig av vilken valordning som väljs.

6.2.2.3 Suppleanter

Utredningens förslag att det nuvarande systemet med personliga suppleanter frångås till förmån för den ordning som tillämpas för kom- munfullmäktige och de kommunala nämnderna har med några enstaka undantag godtagits av remissinstansera.

• Sida 226
•  Original

Prop. 1980/81:13 226

6.2.2.4 Ordförandeskapet

Flera remissinstanser har tagit upp den av polisutredningen inte be- handlade frågan om vem som skall vara ordförande i polisstyrelsen. Bland polisstyrelserna finns tre huvudlinjer företrädda. Flera polissty- relser finner sålunda inte skäl att ändra den nuvarande ordningen, enligt vilken ordförande och vice ordförande i polisstyrelse utses bland de förtroendevalda. Andra polisstyrelser intar ståndpunkten att polische- fen bör vara valbar men inte självskriven som ordförande. Ytterligare andra polisstyrelser menar att polischefen alltid bör vara ordförande. Bland polisstyrelser som vill behålla nuvarande ordning har inte sällan polischefen anfört skiljaktig mening till förmån för sistnämnda stånd- punkt.

Polisstyrelsen i Hässleholm hävdar att misstankarna om en politisering

. av polisverksamheten blir minst om polischefen i tjänsten är självskriven ordförande i styrelsen. Ordförandeskapet i polisstyrelsen bör självfallet inte heller vara en plattform för fackliga utspel eller aktiviteter.

Föreningen Sveriges polischefer bedömer att ordförandefrågan är så viktig att den ej får förbigås, särskilt om polisstyrelsen får utökade befogenheter. Föreningen vill fästa uppmärksamheten på att vid statliga förvaltningar är verkschefen normalt ordförande i styrelsen. Anledning att särbehandla polisstyrelsen finns ej. I konsekvens härmed bör också- polischefen vara ordförande i polisstyrelsen, något som enligt förening- ens bedömning kommer att bidra till en aktivering av arbetet inom polisstyrelsen i plenum. Även Föreningen Sveriges länspolischefer anser att denna fråga bör aktualiseras på nytt med hänsyn till polisstyrelsernas ökade beslutsbefogenheter. Föreningen hänvisar till sitt yttrande över 1967 års polisturednings betänkande, i vilket föreningen fann det ange- läget att ordförandeskapet i styrelserna på polisväsendets olika områden är enhetligt utformat.

För SA CO/SR är det med det utvidgade lekmannainflytandet i polis- styrelsen en förutsättning att särskilt styrelseordföranden är väl insatt i frågor av polisiär natur. För en meningsfull pleniverksamhet kommer det att krävas att ordföranden äger ingående kunskaper om svenskt rättsväsende och förvaltning och om den lagstiftning som reglerar den offentliga verksamheten. De kansliresurser som är erforderliga för polis- styrelseverksamheten disponeras i det vardagliga arbetet av polischefen. Nu anförda synpunkter talar för att polischefen bör vara självskriven ordförande i polisstyrelsen. Detta — att chefstjänstemannen är ordfö- rande —— ligger också i linje med vad som normalt är brukligt inom statlig förvaltning och tillämpas när det gäller den centrala och regionala polisorganisationen. SACO/SR har för sin de] ingen anledning att från- gå den uppfattning i frågan som departementschefen anslöt sig till vid behandlingen av 1967 års polisutrednings förslag.

En helt annan uppfattning har Svenska kommunförbundet, som an- märker att utredningen inte har ifrågasatt polischefens ledamotskap i polisstyrelsen. Förbundet anser att det saknas anledning frångå de prin- ciper som tillämpas för tjänstemän i kommunala sammanhang. Följakt- ligen bör polischefen inte vara ledamot i polisstyrelsen utan endast som föredragande ha yttranderätt.

Landstingsförbundet anser att landstingen även bör utse ordförande i polisstyrelserna.

• Sida 227
•  Original

Prop. 1980/81:13 227

6.2.3 Samråd med kommunala organ

Utredningens överväganden i denna del, som särskilt har uppmärk- sammats av kommunerna och polisstyrelserna, har över lag vunnit an- slutning bland remissinstanserna.

6.2.4 Polismyndighetsbegreppet

Utredningens förslag att reservera termen polisstyrelse för förtroen- demannastyrelsen har vunnit anslutning från det stora flertalet remiss- instanser som har yttrat sig på denna punkt. Frågan har berörts av de flesta av polisstyrelserna, som till den helt övervägande delen vitsordar de olägenheter som den nuvarande ordningen för med sig och ansluter sig till utredningens val av lösning.

Drygt tio polisstyrelser, ett par länsstyrelser samt Föreningen Sveriges länspolischefer avstyrker dock en ändring. En del av dessa remiSSinstan- ser vitsordar att missförstånd kan förekomma medan andra menar att svårigheterna har varit av övergående art. Bl.a. polisstyrelsen i Falkenberg anser att begreppet polisstyrelse numera är förhållandevis inarbetat och accepterat av allmänheten, att enhetligheten i begreppen rikspolisstyrel- se, länsstyrelse och polisstyrelse bör behållas samt att en ändring till begreppet polismyndighet skulle kunna skapa ny förvirring, eftersom polisstyrelsebegreppet i avbidan på reformgenomförandet kommer att vinna ytterligare insteg. Risken för missuppfattning kan undvikas om man utformar beslut och skrivelser så att det alltid framgår ifall beslutet har fattats vid sammanträde med polisstyrelsen i plenum eller som enmansbeslut. Liknande synpunkter anförs av Svenska polisförbundet, som anser ett förtydligande nödvändigt eftersom den dubbla betydelsen av benämningen polisstyrelse har vållat mycken irritation. Enligt för- bundet bör man emellertid i stället använda benämningen polisdirek- tion.

6.3 Resursfördelningen

Utredningens principförslag om en ordning enligt vilken s.k. ”fria resurser” skall stå till polisstyrelsens förfogande tillstyrks så gott som överlag av remissinstanserna. Endast en handfull polisstyrelser samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän synes helt avvisa förslaget, i några fall under hänvisning till att de fria resurserna kommer att visa sig vara en papperskonstruktion utan praktiskt värde. Polisstyrelsen i Nyköping befarar att förslaget leder till instabilitet, motsättningar, vantrivsel och bristande arbetsmotivation och ett mindre effektivt upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Åtskilliga remissinstanser, som i och för sig ansluter sig till utredningens principförslag, tvivlar på att förändringen i praktiken blir så stor eller ifrågasätter om de fria resurserna bör vara så omfattande som förutsätts i förslaget.

JK anser att utredningen inte tillräckligt har beaktat att polismännens villighet att flytta mellan olika tjänster är beroende av att lönesystemet är mycket enhetligt. Det kan vara svårt att få till stånd ett sådant löne- system. Vidare måste polisutbildningen utformas till innehåll och om- fattning så att polismännen är kompetenta att utan vidare handha en mängd skiftande uppgifter.

• Sida 228
•  Original

Prop. 1980/81:13 228

Även RÅ ifrågasätteri vilken utsträckning reformen kan genomföras i praktiken. RÅ finner det i likhet med utredningen naturligt att besluten om hela verksamhetens grundläggande mål och inriktning måste an- komma på statsmakternai en för staten så viktig del av rättsväsendet som polisen utgör. Därigenom torde det reella utrymmet för regionala och lokala avvägningar bli litet. RÅ ställer också frågan vilket verksamt remedium statsmakterna har till sitt förfogande om resurserna på något sätt skulle komma att utnyttjas på ett sätt som avviker från vad man centralt har velat låta komma till uttryck. Man kan inte bortse från att det inom de lokala förtroendemannastyrelserna i vissa fall kan finnas en benägenhet att betrakta de polisiära problemen från en mera snävt kommunal intressesynpunkt. Det finns i den föreslagna organisations- modellen en klar inbyggd risk för konfliktsituationer mellan de lokala och regionala instanserna när det gäller att tillgodose de på ömse håll föreliggande behoven av kvalificerad personal. RÅ understryker att det måste vara en primär statlig angelägenhet att svara för all brottsbeivran- de verksamhet och att se till att denna bedrivs efter enhetliga principer i landet. Det är angeläget att berörda åklagarmyndigheter på såväl distrikts- som länsnivå bereds tillfälle att föra fram sina synpunkter på planeringen och prioriteringen av polisens verksamhet. Med dessa utta- landen vill RÅ inte ställa sig allmänt avvisande till olika decentralise- ringssträvanden. När det är nödvändigt — t.ex. för att värna om en likformig rättstillämpning i landet för samhällets brottsbeivrande organ — kan emellertid överväganden från bl.a. rättssäkerhetssynpunkt med- föra att en förhållandevis hög grad av centralstyrning framstår som mest ändamålsenlig.

RPS tillstyrker utredningens förslag. Systemet med fria resurser torde emellertid få begränsade effekter med hänsyn till att polispersonalen i stor utsträckning är hårt bunden vid olika angelägna arbetsuppgifter. Utredningen utgår från att den personal som kommer att ingå i den fria resursen normalt inte skall behöva riskera att bli omplacerad till andra arbetsuppgifter under löpande verksamhetsår. Även under löpande verksamhetsår kan emellertid behov av omdisponering av personalen uppkomma bl.a. i samband med oförutsedda händelser. Vid sådana tillfällen måste det ankomma på polischefen att efter samråd med per- sonalen genomföra kortvariga personalförändringar. En förutsättning för att ett system med fria resurser skall kunna genomföras är att polisens nuvarande lönesystem ändras. Detta lönesystem medför i dag bl.a. en ovilja mot att flytta från yttre tjänst till utredningstjänst. Ett nytt lönesy- stem måste bl.a. minska de ekonomiska konsekvenserna av och även i övrigt stimulera intresset för en omflyttning. En ökad rörlighet mellan uniformspliktig tjänstgöring och utredningstjänst påkallar även en lös- ning av frågan om fri uniform för polispersonalen. Även vid inköp och fördelning av utrustning kan de skiftande behoven mellan olika polis- distrikt medföra problem. Detsamma är förhållandet vid planläggning av utbildning. Dessa frågor bör bli föremål för ingående undersökningar av polisberedningen eller utredas i särskild ordning, anser RPS.

Utredningens resonemang om att polisdistrikten skall få disponera fyra till fem sjättedelar av personalen som "fri resurs” ger enligt länssty- relsen i Göteborgs och Bohus län sken av att en dramatisk förändring genomförs. Så är icke fallet. Personalen är och kommer i framtiden i mycket stor utsträckning att förbli bunden vid i förväg givna uppgifter.

• Sida 229
•  Original

Prop. 1980/81:13 229

Nuvarande organisation ger full rörelsefrihet för tillfälliga förändringar av polisinsatserna. Lokala initiativ kan redan i dag tas om polisdistrik- tens behov inte kan tillgodoses inom ramen för befintlig organisation. Enligt länsstyrelsens mening har länets polisstyrelser icke i något sam- manhang försummat att beakta lokala förhållanden. Utredningens för- slag medför i praktiken icke någon fördel som inte redan i dag kan uppnås. Förslaget kan däremot betyda att stabiliteten i organisationen går förlorad och ersätts med ryckighet och osäkerhet.

Länsstyrelsen i Hallands län delar utredningens uppfattning att en större flexibilitet bör åstadkommas vid polisväsendet och en lämplig basorganisation skapas. Men denna basorganisation bör ha avsevärt större minimiresurser än som föreslagits. Länsstyrelsen anser att de fria resurserna icke bör uppgå till mer än 25 % av personalstyrkan.

Länsstyrelsen i Kalmar län hälsar i och för sig förslaget med tillfreds- ställelse men anser att statsmakternas ansvar inför allmänheten för att polisverksamhetens olika grenar inte understiger en viss nivå kräver att en fast minimiorganisation skapas för de olika funktionerna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län delar utredningens uppfattning att nuvarande organisation innebär en alltför hård låsning av personalen. Det synes däremot tveksamt om man bör gå så långt i flexibilitet som utredningen förordar. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör för varje avdelning fastställas den personalstyrka som står till avdelningens för- fogande. Uppdelning på mindre enheter bör sedan göras lokalt. Härige- nom vinner man att personalen uppdelas i ordningspolismän och kri- minalpolismän. Detta skulle minska personalrörligheten mellan avdel- ningarna och bl. a.underlätta utbildningsplaneringen.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser att utredningen gått för långt då man till fria resurser vill avsätta mellan 4/6 och 5/6 av samtlig personal i ett distrikt. Därest utredningens förslag genomförs finns an- ledning befara att den nödvändiga arbetsspecialiseringen och stadgan i distriktet samt personalens trygghetskänsla kommer att äventyras. Läns- styrelsen vill i stället förorda att basorganisationen utgörs av en mini- miorganisation på varje enhet och att övrig personal utgörs av fria resurser.

Liknande synpunkter på behovet av en fast minimiorganisation fram- förs av flera andra länsstyrelser.

Även bland polisstyrelserna ser man ibland tvivlande på möjligheter- na att fullt ut genomföra utredningens system med fria resurser och pekar på behovet av en minimiorganisation.

Polisstyrelsen i Göteborg tillstyrker utredningens förslag om basorga- nisation och fria resurser så som förslaget närmare utformats i betänkan- det. Polisstyrelsen understryker dock utredningens påpekande, att en stor del av polisväsendets anställda kommer att sysselsättas med arbets- uppgifter som ovillkorligen måste utföras, oberoende av om personalen anses inrymmas under begreppet fria resurser eller ej. Dessutom bör bl.a. ur personal-, arbetstrivsel- och effektivitetssynpunkt beaktas värdet av att motverka ryckighet avseende personalens ianspråktagande för olika arbetsuppgifter. Även om polisstyrelsen sålunda inte ser tillskapandet av fria resurser som någon banbrytande omstrukturering av polisverksam- heten, förefaller ändå förslagets genomförande kunna åstadkomma en friare lokal styrning av tilldelade resurser liksom en värdefull beslutsde- centralisering i första hand till det lokala planet. Polisstyrelsen efterlyser

• Sida 230
•  Original

Prop. 1980/81:13 230

ett klarläggande huruvida fördelningen av de fria resurserna är en för- handlings- eller informationsfråga enligt MBL.

Ett genomförande av utredningens förslag synes enligt polisstyrelsen i Huddinge kunna ge anledning till vissa kompetens- och intressekonflik- ter mellan å ena sidan de lokala förtroendemannastyrelserna och å andra sidan deras regionala motsvarigheter. På regional nivå föreslås sålunda förtroendemannastyrelsen besluta om bl.a. omfattningen av regionalt styrd polisverksamhet i ett län genom ianspråktagande av de fria resur— ser, som de lokala polisdistrikten förfogar över. Detta" innebär att det lokala inflytandet i mer eller mindre hög grad kan komma att urholkas genom den regionala förtroendemannastyrelsens prioriteringar med åt- följande personalanspråk på de enskilda polisdistrikten som följd. Sär- skilt i de mindre och medelstora polisdistrikten kan detta få allvarliga konsekvenser för den egna verksamheten och det kan enligt polisstyrel- sen finnas anledning att ytterligare belysa dessa frågor.

Polisstyrelsen i Ljungby anser att basorganisationen bör vara betydligt större för att arbetstagare med en något längre anställning skall känna stabilitet och arbetstrygghet och på så sätt upprätthålla en hög effekti- vitet. Förändringar som innebär öppnande av nya stationeringsorter samt omstationering av personal bör kunna ske endast under förutsätt- ning att personalen stöder förslaget.

Begreppet fria resurser leder enligt polisstyrelsen i Malmö tanken mot en större frihet än vad man finner vid en noggrann genomgång av förslaget. Om man vid den årliga resursfördelningen utgår från den nuvarande organisationen som formats och omformats för att vara an- passad till aktuella behov framstår det som uppenbart att de omdispo- sitioner som kan ske är marginella. Möjligen kan det röra sig om högst 10 % av polismanstjänsterna. Den fria resursen motsvarar då antalsmäs- sigt ungefär den nuvarande vikariats- och förstärkningspersonalen j— eo-kadern — om dessa tjänster vore tillsatta. Såtillvida kan förslaget dock innebära en psykologiskt positiv effekt som den nuvarande va- kansredovisningen i förhållande till tjänstetablån vid respektive enhet försvinner. Fördelningen av de tillgängliga resurserna blir då ett uttryck för den ambitionsnivå som skall gälla vid berörd enhet. Polisstyrelsen har inte något att erinra mot förslaget i princip. Med beaktande av vad som ovan anförts och som också har stöd av vad utredningen påtalat om trögrörlighet i systemet m.m. anser polisstyrelsen att basorganisationen normalt bör omfatta minst 80 % av polismanstjänsterna i ett distrikt.

Polisstyrelsen i Sollentuna ifrågasätter om inte central myndighet bör fastställa visst minsta antal befattningshavare på enhet/rotel i samband med att basorganisationen fastställs.

Polisstyrelsen i Stockholm framhåller att en polisorganisation inte får vara statisk utan skall kunna förändras och anpassas till utvecklingen i samhället. Utredningens förslag beträffande principerna för resursför- delning medför vissa fördelar. Benämningen fria resurser ger emellertid ett felaktigt intryck av att polisstyrelsen kan disponera personalen fritt inom den av statsmakterna fastställda ramen. Flera tröghetsmoment kommer att leda till att systemet i praktiken inte blir särskilt smidigt. En relativt stor ovilja hos personalen att flytta från en funktion till en annan är ett exempel på systemets tröghet. Skillnaden mot nuvarande förhål- landen blir alltså inte särskilt stor.

För att förtroendemannainflytandet skall kunna få möjlighet att göra

• Sida 231
•  Original

Prop. l980/81 :13 ' 231

sig gällande i fråga om inriktningen av verksamheten får polisens resur- ser ej vara låsta genom centrala beslut, framhåller SACO/SR. Det är därför av vikt att endast den grundläggande organisationen — basorga- nisationen — bestäms centralt, medan övriga resurser är fria att dispo- neras av polisstyrelsen i plenum, i samråd med polisväsendets personal- organisationer. Värdet av de fria resurserna får dock ej överbetonas. Det är realistiskt att räkna med att det uppstår betydande svårigheter — t.ex. beträffande lönesättningen, krav på viss utbildning och utrustning samt viss utryckningsberedskap — när det gäller att åstadkomma en mera omfattande omfördelning av tjänsterna inom polisorganisationen. Den största nyttan av utredningens förslag kan förväntas på kriminalavdel- ningarna i de stora och medelstora polisdistriken.

Statstjänstemannaförbundet ansluter sig till de av utredningen före- slagna principerna men endast under den förutsättningen att man här skapar ett skydd för den enskilde arbetstagaren. Utredningen har också understrukit att det inte är avsikten att personalen i större omfattning än f. 11. skulle komma att omplaceras under löpande verksamhetsår. För- bundets entydiga uppfattning är att den som är anställd för viss arbets- uppgift inte utan vidare skall kunna omplaceras på andra uppgifter, såvida det inte föreligger uttalade önskemål från vederbörande arbets- tagare. Det föreligger enligt förbundet risk för att man kan missbruka den lokala rätten att disponera personalresurserna om det inte skrivs klara regler för detta. Ett gott samarbete mellan de fackliga organisatio- nerna och polisstyrelserna bör i enlighet med utredningens förslag med- föra att man bättre kan utnyttja tillgängliga resurser till gagn för polis- verksamheten. Bland de konsekvenser som utredningen pekat på vid eventuellt införande av fria resurser är behovet av utbildning. Förbundet instämmeri att man måste anpassa all personal för att kunna utföra olika arbetsuppgifter vilket kräver att man måste ägna utbildningsfrågorna stor uppmärksamhet.

Förslaget om basorganisation och fri resurs accepteras även av S vens- ka polisförbundet. Den ökning av den'lokala och regionala beslutskom- petensen som förordas kan ha betydande positiva effekter. l särskilt hög grad gäller detta de konsekvenser förslaget kan ha på den centrala statsmaktens hantering av dessa frågeställningar. Förbundet förutsätter att de fria resurserna inte kommer att innebära en instabilitet i distriktet på grund av en ökad, icke önskvärd personalrörlighet. En omplacering till andra arbetsuppgifter bör ske i samråd med personalen och icke ske under löpande verksamhetsår annat än vid akuta händelser. Förbundet instämmer i utredningens uppfattning att det fria resursbegreppet inte får innebära befogenhet för den lokala polisstyrelsen att flytta personal mellan stationeringsorter. En förutsättning för ett system med fria resur- ser är en förändring av nuvarande lönesystem såtillvida att en omplace- ring inte får innebära negativa ekonomiska konsekvenser utan i stället stimulera intresset för en omplacering. Dessa frågor bör utredas i sär- skild ordning. Förbundet förutsätter också att begreppet fria resurser kommer att innebära en lösning av frågan om fri uniform för polisper- sonaL

Föreningen Sveriges länspolischefer är ense med utredningen om beho- vet av ökad flexibilitet i polisorganisationen och tillstyrker att en basor- ganisation skapas i polisdistrikten. Storleken av denna bör emellertid i motsats till vad utredningen antytt anpassas på sådant sätt att en fast

• Sida 232
•  Original

Prop. 1980/81:13 232

minimiorganisation skapas för de olika polisfunktionerna. Härigenom begränsas visserligen de fria resurserna men syftet med reformen tillgo— doses på ett bättre sätt. Innan basorganisationen bestäms måste en ingående organisationsundersökning ske i varje polisdistrikt. Hänsyn måste därvid tas till respektive distrikts struktur. Föreningen framhåller att den ser mycket positivt på det föreslagna regionala och lokala infly- tandet över resursfördelningen.

Föreningen Sveriges polischefer noterar att utredningen inledningsvis uttalar sig mycket positivt om polisstyrelsernas fria resursanvändning. Litet längre fram i utredningen fastslås emellertid att det inte är avsett att förslagen skall medföra att personalen under löpande verksamhetsår i avsevärt större utsträckning än för närvarande skall kunna omplaceras från en arbetsenhet till en annan. Detta förhållandejämte det faktum att eventuella omdisponeringar ej heller får medföra några kostnader för statsverket förvandlar i ett slag den lockande fria resursanvändningen till en teoretisk konstruktion. Principen om fria resurser inrymmer dock så mycket av intresse att den bör vidareutvecklas.

Föreningen Sveriges åklagare har intet att erinra mot att regionala och lokala organ i större utsträckning än nu får bestämma om verksamhetens inriktning och Om fördelningen av tillgängliga resurser. En smidig an- passning till vad den aktuella arbetssituationen kräver blir därigenom möjlig. Innan mera väsentliga förändringar i arbetskraftens disponering sker kan samråd med andra myndigheter. som berörs därav, bli nödvän- diga. Föreningen förutsätter sålunda att överläggning regelmässigt sker med vederbörande chefsåklagare om fråga skulle uppkomma om minsk- ning av polisdistriktets utredningsorganisation.

6.4 Medborgarvittnen

Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande. De flesta remiss- instanserna, bl.a. så gott som samtliga kommuner som har yttrat sig i frågan, är dock positivt inställda till tanken på att införa ett system med medborgarvittnen och tillstyrker förslaget om försöksverksamhet. And- ra remissinstanser ifrågasätter behovet och värdet av medborgarvittnen. Bl.a. åtskilliga polisstyrelser hävdar att de avsevärda medel som skulle få avsättas till medborgarvittnena kunde användas till betydligt angeläg- nare ändamål inom polisväsendet. Många anser även att rättssäkerhets- och insynsintressena redan nu är väl tillgodosedda och erinrar om att insynen i polisverksamheten genom de förtroendevalda ledamöterna i polisstyrelserna förutsätts öka om utredningens övriga förslag genom- förs. Mot denna bakgrund menar man att införande av medborgarvitt- nen skulle ses som ett utslag av en grundlös misstro mot poliskåren. Från rättssäkerhetssynpunkt anförs även att den misstänktes rätt bättre tillgo— doses genom biträde av offentlig försvarare i ökad utsträckning. En del remissinstanser åberopar risken för att medborgarvittnena själva iden- tifierar sig eller av allmänheten eller de misstänkta identifieras med polisen. Särskilt i mindre orter påtalas också hänsynen till den misstänk- tes integritet.

Åtskilliga remissinstanser, som uttalar tvekan inför ett allmänt ge- nomförande av ett system med medborgarvittnen, tillstyrker likväl den föreslagna försöksverksamheten.

Vad först gäller behovet av ett utbyggt system med medborgarvittnen

• Sida 233
•  Original

Prop. 1980/81:13 233

anser JK liksom utredningen att allmänhetens intresse av insyn i polis- verksamheten är det enda tungt vägande skälet för ett sådant system. Detta insynsintresse gör sig enligt JKzs mening gällande med någon större styrka endast vid förhör med misstänkt under förundersökning i brottmål. En första fråga är då enligt JK om det finns några vägande skäl att tillgodose detta intresse och nästa fråga blir om intresset kan tillgo- doses på något annat sätt. Det finns givetvis många goda skäl att tillåta insyn i offentlig verksamhet. Inte minst gäller det verksamhet av det slag polisen till stor del ägnar sig åt. Även om det på en del håll finns en stark misstro mot polisen har polisen i Sverige stort förtroende hos allmänhe- ten och JK vill för sin del ifrågasätta om det bland medborgarna i allmänhet finns några sådana misstankar om att polisen använder otill- låtna metoder som skulle kunna motivera införandet av ett kontrollin- strument av typen medborgarvittnen. Samtidigt som JK uttalar denna uppfattning är han angelägen framhålla att även obefogade misstankar bland smärre grupper kan utgöra en tillräcklig anledning att vidta åtgär- der för att t.ex. ge möjligheter till en ökad insyn.

JK nämner att han i ett ärende studerat hur medborgarvittnena an- vänds i Göteborg och då kommit till den slutsatsen att medborgarvittnen — i varje fall om de används såsom f.n. i Göteborg — inte utgör någon garanti mot en användning av de antydda metoderna. Däremot kan de naturligtvis hindra utövning av fysiskt våld men beskyllningar av sådant slag har inte framförts i det sammanhang JK nu har berört. — Frågan huruvida intresset av insyn i verksamheten kan tillgodoses på annat sätt än genom medborgarvittnen har enligt JK egentligen inte alls berörts i betänkandet. Med sin utgångspunkt att det främst gäller medverkan vid förhör under förundersökning i brottmål anser JK att det inte saknar intresse i vilken utsträckning försvarare _ offentliga eller privata — medverkar redan under förundersökningen. Denna fråga har i viss ut- sträckning behandlats i häktesutredningens betänkande (SOU 1977: 50). Ännu utförligare har den tagits upp i promemorian (Ds Ju 1979: 15) Översyn av utredningsförfarandet 1 brottmål, som utarbetats av en ar- betsgrupp inom justitiedepartementet under JK. s ledning. I båda utred- ningarna framhålls värdet av ett tidigt försvararinträde. Om och i den mån man kan uppnå ett tidigare försvararinträde minskar uppenbarli- gen behovet av medborgarvittnen. Man kan möjligen t. o. m. göra gällan- de att de belopp som införande av medborgarvittnen skulle kosta hellre, och med större utbyte, bör satsas på ett tidigare försvararinträde. Även på denna punkt anser JK att ytterligare överväganden behövs men han har ändå velat framkasta tanken. — JK ifrågasätter slutligen nödvändig- heten av försöksverksamhet med hänsyn till att det sedan drygt tjugo år har funnits särskilda medborgarvittnen i Göteborg.

RÅ och länsåklagaren i Malmöhus län ansluter sig i allt väsentligt till vad ledamoten Petersson har anfört i sitt särskilda yttrande. Enligt överåklagaren i Malmö står det klart att det ej finns underlag för en permanent organisation med medborgarvittnen för hela landet. Oaktat systemet fungerar tillfredsställande i Göteborg saknas anledning att tro att detta är så värdefullt att vittnen bör föreskrivas för samtliga polisdi- strikt. Det torde därför vara utan mening att avsätta resurser för en försöksverksamhet, som knappast kan frambringa nya fakta om med- borgarvittnenas funktion och betydelse. Liknande synpunkter anförs av länsåklagaren i Norrbottens län, som kan föreställa sig att medborgarvitt—

• Sida 234
•  Original

Prop. 1980/81:13 234

nena av de misstänkta kan komma att uppfattas som anställda vid polisen och ur deras synpunkt knappast ses som en rättssäkerhetsgaranti. Han räknar också med att systemet med medborgarvittnen måste be- gränsas till tätortsområdena.

RPS anser att de skäl utredningen för fram för att polisväsendet till skillnad från andra statliga myndigheter skall vara underkastad en insyn utöver den som sker genom de förtroendevalda ledamöterna i polissty- relserna inte är övertygande. Styrelsen vill dock inte motsätta sig den föreslagna försöksverksamheten.

Såvitt RR Vkan bedöma kan medborgarvittnena ha en uppgift att fylla men det synes inte nödvändigt att föreskriva att medverkan av dylika är obligatoriskt. Fortsatt försöksverksamhet torde inte behövas. Enligt RRV:s mening bör de lokala polisstyrelserna vara väl lämpade att ta ställning till frågan om medborgarvittnen i resp. distrikt. Medborgarvitt- ne bör kunna utses i samma ordning som ledamot i lokal polisstyrelse.

KVS framhåller att det inte sällan riktas kritik mot förhållandena vid somliga häkten och då särskilt mot förfarandet vid intagningen, varvid personalen beskylls för onödigt bruk av våld och andra övergrepp. Enligt styrelsens mening skulle därför närvaron av ett medborgarvittne i samband med att en person tas in i häkte sannolikt vara ägnad att i hög grad skydda den intagne mot otillåten våldsanvändning och personalen mot obefogade anklagelser och således befrämja rättssäkerheten. Styrel- sen föreslår att även kriminalvården ansluts till den försöksverksamhet som enligt utredningen bör föregå ett slutgiltigt ställningstagande till frågan om medborgarvittnen. Då försöket enligt betänkandet bl.a. bör omfatta Stockholms polisdistrikt finner styrelsen det lämpligt att föreslå att kriminalvården får omfattas av försöksverksamheten genom allmän- na häktet i Stockholm, vilket för övrigt i särskilt hög grad kritiserats med avseende på inskrivningsförfarandet. Om styrelsens förslag vinner gil- lande bör ett medborgarvittne dagligen tjänstgöra i häktets inskrivnings- lokaler under den del av dygnet då erfarenhetsmässigt det största antalet intagningar äger rum. Styrelsen påpekar avslutningsvis att det eventuellt behövs en rättslig reglering av vittnets närvaro vid kroppsvisitation i samband med intagande i häkte.

Göta hovrätt delar utredningens uppfattning att ett system med med— borgarvittnen inte i någon högre grad är ägnat att öka rättssäkerheten för misstänkta eller andra som blir föremål för polisens ingripande. Ofta torde dessa uppfatta medborgarvittnena som lierade med polisen. Enligt hovrättens mening är det också osäkert om medborgarvittnen kan bidra till att befästa allmänhetens förtroende för polisen. Medborgarvittnena är passiva åskådare och har inte några möjligheter att aktivt medverka i polisens arbete. Det finns inte heller någon samverkan mellan medbor- garvittnena och något samhällsorgan som kan påverka polisens verk- samhet. Kostnaderna för ett system med medborgarvittnen i hela landet beräknas till omkring 25 milj. kr per år, vilket motsvarar ungefär hälften av samhällets totala kostnad för rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Enligt hovrättens mening skulle dessa medel komma till betydligt större nytta om de användes för att möjliggöra att offentlig försvarare förordnades på ett tidigare stadium än för närvarande. På grund av det anförda avstyrker hovrätten förslaget om utbyggd försöksverksamhet med med- borgarvittnen.

Socialstyrelsen beklagar att det f.n. inte synes föreligga ekonomiska

• Sida 235
•  Original

Prop. 1980/81:13 235

möjligheter att införa medborgarvittnen i hela landet. Styrelsen anser liksom utredningen att verksamheten i Göteborg på försök bör utvidgas till ytterligare några polisdistrikt och att staten står för kostnaderna.

SI Vär positivt inställt till förslaget. Enligt SIV bör utlänningsärenden omfattas av försöksverksamheten i sådan utsträckning att den av utred- ningen förutskickade utvärderingen av verksamheten blir möjlig att göra även beträffande sådana ärenden. I första hand bör medborgarvittnen närvara i avlägsnandeärenden och andra ärenden, där det åberopas politiska skäl. Det är önskvärt att medborgarvittnen prövas i olika situa- tioner, således även vid avvisningar redan vid gränsen. Vid utvärdering- en av försöksverksamheten bör intervjuer göras" även med de hörda och inte enbart med allmänheten, polisen och medborgarvittnena. Vid den enda polismyndighet vid vilken medborgarvittnen hittills förekommit synes detta inte ha bidragit till att stärka utlänningars förtroende för polisens handläggning av utlänningsärenden. När det gäller kvalifika- tionsvillkoren för val till medborgarvittne anser SIV inte att det finns skäl att upprätthålla ett krav på svenskt medborgarskap. Därvid erinras om att invandrare, som varit kyrkobokförda tre år i Sverige, har rösträtt i och är valbara vid kommunala, landstingskommunala och kyrkliga val. SIV understryker att uppdraget att vara medborgarvittne bör cirkulera bland ett så stort antal människor som möjligt. Medborgarvittnenas opartiska funktion kan annars komma att sättas i fråga. Syftet kan naturligtvis nås genom en inte alltför lång mandatperiod men även genom att ett stort antal medborgarvittnen förordnas samtidigt.

Endast ett par länsstyrelser uttalar sig direkt till förmån för ett införan- de av medborgarvittnen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (majo- riteten) är å andra sidan den enda länsstyrelse, som helt avstyrker infö- rande av medborgarvittnen och inte heller finner skäl för någon försöks- verksamhet. Länsstyrelserna i Jönköpings och i Kopparbergs län anser det i vart fall f.n. inte finnas behov av medborgarvittnen i resp. län. Det stora flertalet länsstyrelser uttalar tvekan inför behovet och värdet av medbor- garvittnen men vill inte motsätta sig en försöksverksamheti enlighet med utredningens förslag. Tveksamheten föranleds bl.a. av de höga kostna- derna som ett fullt utbyggt system skulle medföra. Ofta säger man sig avstå från att ta principiell ställning till frågan i avbidan på en utvärde- ring av den föreslagna försöksverksamheten.

Länsstyrelsen iStockholms län är tveksam om tillräckliga skäl finns för att införa medborgarvittnen men finner det värdefullt med en vidgad försöksverksamhet. För att systemet efter utvärderingen skall genomfö- ras bör emellertid fordras att väsentliga fördelar erhålls och att systemet inte blir orimligt betungande för den löpande verksamheten. Det förtjä- nar enligt länsstyrelsen påpekas att offentlig försvarare i brottmål delvis tillgodoser samma syfte som medborgarvittnen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att systemet med medborgarvittnen kom till under förhållanden som inte är jämförbara med dagsläget. Insynen i polisverksamheten har breddats i flera hän- seenden. Medborgarvittnen finns endast i Göteborg. Det torde inte kunna hävdas att man genom förekomsten av medborgarvittnen i Göte— borg har uppnått effekter som ej är för handen i landets övriga polisdi- strikt. Nuvarande allmänna system för insyn i verksamheten förefaller vara tillfyllest. Man bör även beakta de effekter som det fördjupade medborgarinflytandet enligt utredningens förslag kan förväntas medfö-'

• Sida 236
•  Original

Prop. 1980/81 :13 236

ra om det genomförs. Mot den bakgrunden finns det knappast anledning att f.n. föreslå en kostbar försöksverksamhet på andra håll i landet. — Fem ledamöter av länsstyrelsen är skiljaktiga och tillstyrker utredning- ens förslag.

Enligt länsstyrelsen i Kalmar län kan ett system med medborgarvittnen möjligen uppfattas som ett misstroende mot poliskåren. Det är förenat med stora kostnader och kan med polisdistriktens skiftande struktur även i övrigt vara svårt att administrera. Å andra sidan talar erfarenhe- terna från Göteborg för att förtroendet för polisen från allmänhetens sida skulle öka och att antalet anmälningar mot polismän för påstådda övergrepp vid frihetsberövanden skulle minska. Länsstyrelsen anser att övervägande skäl talar för ett system med medborgarvittnen. Länsstyrel- sen delar uppfattningen att kommunalt huvudmannaskap bäst tillgodo- ser önskemålet om objektivitet och tillstyrker en försöksverksamhet i stort enligt utredningens förslag. Länsstyrelsen vill särskilt understryka vikten av att vittnenas insyn omfattar frihetsberövanden och andra ingripanden av tvångskaraktär.

Länsstyrelsen i Kristianstads län är tveksam till värdet av medborgar- vittnen, inte minst ur kostnadssynpunkt. Den föreslagna försöksverk- samheten tillstyrks emellertid. Den bör i första hand ske vid personinta- gen.

Enligt Iänsstyrelsen i Värmlands län är inställningen till medborgar- vittnen inom polisen i stor utsträckning negativ. Orsaken härtill synes framför allt vara dels att systemet uppfattas som ett misstroende mot polisen och dels att kostnaderna — i 1978 års prisnivå ca 25 milj. kr. — kommer att belasta polisens ordinarie kostnadsram, vilket skulle med- föra en motsvarande inskränkning i annan verksamhet. Länsstyrelsen anser att stor hänsyn måste tas till denna inställning inom polisen. Efter att ha övervägt samtliga omständigheter finner länsstyrelsen dock på de av utredningen åberopade grunderna att det finns skäl att låta ett slutligt ställningstagande i frågan föregås av en utbyggd försöksverksamhet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län delar utredningens uppfattning att det är tveksamt om rättssäkerhetsskäl utgör ett tillräckligt motiv för ett system med medborgarvittnen. Vad gäller frågan om behovet av ökad insyn och kontroll konstaterar länsstyrelsen att utredningens olika för- slag i övrigt på flera punkter — bl.a. genom ett stärkt förtroendeman- nainflytande — är ägnat att tillgodose likartade syften. Således kan polisstyrelseledamöterna genom att följa verksamheten i olika samman- hang fylla den eftersträvade funktionen. Polisverksamheten tillhör de samhällsfunktioner som i likhet med t.ex. sjukvården och räddnings- tjänsten måste kunna fungera snabbt och effektivt. Härpå måste med- borgarna i samhället anses ha berättigade krav. Polisverksamheten är idag omgärdad av ett flertal kontroll- och tillsynsfunktioner, såvitt läns- styrelsen kan bedöma kanske mer än någon annan samhällsverksamhet. Vid bedömningen av behovet av ytterligare kontroll- och tillsynsbefo- genheter måste enligt länsstyrelsens mening särskild hänsyn tas till de grundläggande krav som ställs på verksamheten, dvs. snabbhet och effektivitet. Ytterligare kontrollsystem får således inte verka tyngande på verksamheten eller av myndighetens funktionärer uppfattas som ”över- vakare" med de risker för en inte önskvärd passivitet som detta kan medföra. Mycket starka skäl bör således kunna redovisas för att moti- vera ett generellt utbyggt system av medborgarvittnen inom polisverk-

• Sida 237
•  Original

Prop. 1980/81:13 237

samheten. De avsevärda kostnader som ett sådant system kan beräknas dra talar också härför. Även om länsstyrelsen vill uttala viss tveksamhet till utredningens bedömning av värdet av medborgarvittnen tillstyrker länsstyrelsen en försöksverksamhet i begränsad omfattning.

Av kommunerna redovisar ett tjugotal en principiellt positiv inställ- ning till ett införande av medborgarvittnen. Endast någon enstaka kom- mun motsätter sig medborgarvittnen över huvud taget, medan man på andra håll är tveksam till värdet och behovet av medborgarvittnen, särskilt sett i ljuset av kostnadsaspekten. Ett fyrtiotal kommuner tillstyr- ker förslaget om försöksverksamhet, en del av dem dock med vissa förbehåll i fråga om huvudmannaskapet och finansieringen. Några kom- muner anser försöksverksamhet obehövlig med hänvisning till den mångåriga verksamheten i Göteborg.

De flesta polisstyrelser avstyrker eller anför mer eller mindre starka betänkligheter mot förslaget om medborgarvittnen. Omkring 25 polis- styrelser anser att man inte bör införa medborgarvittnen och inte heller anordna någon försöksverksamhet. Ungefär lika många polisstyrelser gör olika invändningar mot tanken på medborgarvittnen utan att ställa sig helt avvisande. I denna senare grupp har man som regel ingenting emot att det anordnas försöksverksamhet. Omkring 35 polisstyrelser biträder utredningens förslag om utvidgad försöksverksamhet med med- borgarvittnen.

De polisstyrelser som är positivt inställda till förslaget om medborgar- vittnen anknyter som regel till de skäl som utredningen har åberopat. Till de positivt inställda hör polisstyrelserna i Göteborg och Växjö. Polissty- relsen i Göteborg (majoriteten) förklarar sig ha goda erfarenheter av medborgarvittnena och tillstyrker försöksverksamheten. Polisstyrelsen i Växjö omtalar att f örsöksverksamhet med medborgarvittnen pågår inom distriktet sedan mars 1979 med Växjö kommun som huvudman. Med- borgarvittnena är tio till antalet och har utsetts på samma sätt som nämndemän. De tjänstgör dels som förhörsvittnen vid förundersökning i brottmål, dels vid övervakningssektionen med sikte främst på att följa intagningen på polisstationen av personer som har berövats friheten. Någon utvärdering av försöksverksamheten har inte gjorts. Polisstyrel- sen har inga principiella invändningar mot medborgarvittnen och anser det naturligt att distriktet kommer i fråga vid eventuella beslut om f örsöksverksamhet. — Även andra polisstyrelser uttalar önskemål om att komma i fråga som försöksdistrjkt. _ _

Även med beaktande av de övervägande positiva uttalandena från Göteborgs polisdistrikt ställer sig polisstyrelsen i Boden mycket tveksam till behovet av att införa medborgarvittnen inom samtliga distrikt. Skulle medborgarvittnen införas inom mindre distrikt skulle dessa mycket snart blir nära bekanta med de polismän/förhörsledare som finns inom distriktet, och därför skulle även vittnenas trovärdighet snart komma att ifrågasättas. Det går nämligen inte att se bort ifrån det faktum att tanken med medborgarvittnen i första hand syftar till att kontrollera och över- vaka polisens handlande. Allt annat måste vara av underordnad bety- delse. De kontrollåtgärder som redan finns inbyggda i det svenska rättsväsendet måste anses på ett fullt betryggande sätt täcka behovet av rättssäkerhet såväl för omhändertagna och förhörda som för polisperso- nalen. Vidare ställer sig institutet med medborgarvittnen mycket kost— nadskrävande, och det finns många andra områden som bättre behöver resurserna.

• Sida 238
•  Original

Prop. 1980/81:13 238

Polisstyrelsen i Hässleholm ifrågasätter mycket starkt om ett system med medborgarvittnen behöver införas allmänt. Värnet om den enskil- des rättssäkerhet får redan nu anses väl tillgodosett. Vidare förhåller det sig utan tvivel så att polisen i stort uppträder med oväld och måste betecknas som en oförvitlig yrkeskår. Inte heller de övriga skälen, för- utom rättssäkerhetsintresset, som i olika sammanhang åberopats som skäl för ett system med medborgarvittnen finner polisstyrelsen tillräck- liga för en reform. Vidare måste kostnadsaspekten beaktas . Polisstyrel- sen motsätter sig alltså ett allmänt system med medborgarvittnen. Om så anses erforderligt bör i stället undersökas om inte de förtroendevalda i polisstyrelsen kan ges utökade befogenheter och önskade möjligheter till insyn på detta område.

Även polisstyrelsen i Kalmar är tveksam till förslaget. Det synes polis- styrelsen rimligt att kommunerna tar ställning till om man vill ha med- borgarvittnen eller inte och att kommunerna, om de i likhet med Göte- borgs kommun önskar ha medborgarvittnen, står för kostnaden. Om statsbidrag skall utgå till kommunerna och kostnaden redan nu beräknas uppgå till 25 milj. kr per år, kommer summan att belasta det anslag som utgår till det allmänna rättsväsendet. Man är då skyldig att fråga sig om pengarna inte till rättsväsendets gagn kunde användas bättre.

Polisstyrelsen i Karlskrona avstyrker förslaget om medborgarvittnen. Som utredningen funnit är medborgarvittnena ytterst avsedda att utgöra en kontroll av polisen. Med den nu mångåriga insyn i polisverksamheten som polisstyrelsen har i detta distrikt kan bestämt uttalas att behovet av ett sådant kontrollorgan aldrig ens förts upp till diskussion i styrelsen vare sig på initiativ av ledamöterna eller på grund av önskemål från allmänheten. I mindre samhällen fungerar i praktiken en medborgarin- syn och vetskap om vad som förekommer vid polisen, som naturligtvis inte finns i storstäderna. Frågan är därför inte av intresse för polisstyrel- sen. Polisstyrelsen anser att de minst 21—25 milj. kr., som reformen beräknas komma att kosta, kan användas på betydligt bättre sätt och på områden, där dokumenterade behov finns, som inte har kunnat tillgo- doses.

Nyttan av medborgarvittnen är enligt polisstyrelsen i Kristianstad övervärderad. På ett område finner emellertid polisstyrelsen medborgar- vittnen vara värdefulla. Kritik har riktats mot att polisen utreder även anmälningar mot polismän. För att ge erforderlig insyn kan polisstyrel- sen tänka sig att man vid dessa utredningar har tillgång till medborgar- v1ttnen.

Även polisstyrelsen i Kungälv avstyrker införandet av medborgarvitt- nen eftersom det redan i dag finns organ väl lämpade att utöva insyn och kontroll i polisarbetet. Det bedöms bättre att satsa de ekonomiska resur- ser, som ett införande av medborgarvittnen skulle medföra, på de poli- tiskt valda polisstyrelseledamöterna. Dessa kan då i större utsträckning få möjlighet att sätta sig in i och följa polisverksamheten. Insynen i arbetet skulle härigenom ytterligare stärkas.

Polisstyrelsen i Landskrona (majoriteten) anser det onödigt att bygga ut ett system med medborgarvittnen eftersom något reellt behov inte föreligger f.n. Den hörde kan i de flesta fallen ha ett ”eget” vittne närvarande vid förhöret om han så önskar. Detta .vittne kan vara någon anhörig, god vän eller praktiskt taget vem som helst. Den hörde har vidare möjlighet att ha en advokat närvarande.

• Sida 239
•  Original

Prop. 1980/81:13 239

Polisstyrelsen i Oskarshamn tillstyrker förslaget med hänvisning till att medborgarvittnen kan komma att utgöra en kontaktyta polis — allmän- het. En sådan insyn ökar allmänhetens förståelse för polisarbetet och bidrar till bättre relationer. Budgetmässigt får det emellertid ej innebära att annan polisverksamhet inskränks.

Polisstyrelsen i Rättviktar klart avstånd från införandet av medborgar- vittnen. Man kan inte utesluta att efter viss tjänstgöringstid vittnenas trovärdighet kommer att ifrågasättas från de håll där man är särskilt kritisk mot polisverksamheten. Rent praktiskt torde besvärligheter upp- stå i mindre polisdistrikt där behov av vittnen icke föreligger dygnet runt utan personalfrågan måste lösas med beredskapstjänst. Frågan ställer sig om man skall avvakta med brådskande och besvärliga tjänsteuppgifter till dess ett vittne hinner anlända. De' kontrollerande uppgifterna bör istället åvila polisstyrelsens ledamöter genom stickprovsvisa besök.

Enligt polisstyrelsen i Tierp måste förslag om att införa medborgarvitt- nen logiskt bottna i den förutsättningen, att polisen ej bedriver sin verksamhet på ett korrekt sätt utan till men för den enskildes rättssäker- het. Detta kan givetvis kännas kränkande för en ansvarskännande yrkes- kår, som enligt utförda enkätundersökningar åtnjuter allmänhetens fulla förtroende. Såvitt är känt saknas anledning anta att polisen skulle bedri- va sin verksamhet på ett olagligt eller olämpligt sätt i sådan omfattning, att behov av ett särskilt insynsorgan — utöver de redan befintliga — skulle föreligga. En risk som enligt polisstyrelsen bör belysas är, att systemets tillämpning i ett mindre distrikt skulle kunna innebära obehag för den enskilde. ] de små samhällena är personkännedomen stor mellan invånarna. Möjligheten att det föreligger någon relation mellan medbor- garvittnet och den misstänkte är här uppenbar. Slutligen vill styrelsen även peka på de stora kostnader som systemet skulle komma att inne- bära för samhället.

Systemet med medborgarvittnen anser polisstyrelsen i Trelleborg obe- hövligt i mindre och medelstora distrikt, där polis och allmänhet daglig- dags umgås på ett mera personligt och förtroendefullt sätt än i de stora distrikten. I Trelleborgs polisdistrikt har i vart fall inte förekommit behov av medborgarvittnen.

Frågan om medborgarvittnen har tidigare diskuterats i polisstyrelsen i Örebro, varvid de förtroendevalda har ombetts att verka för att frågan utreds inom kommunstyrelsen. Polisstyrelsen avsåg då medborgarvitt- nen vid ordningsavdelningens arrestintag. För kriminalavdelningens del finns inget uttalat behov av medborgarvittnen vid förhör. Däremot torde de kunna fylla en viktig funktion i samband med hämtningar och hus- rannsakningar. De positiva synpunkter som ligger i förslaget, men som numera synes ha omvärderats på vissa håll, bör åtminstone leda till en försöksverksamhet i mindre omfattning. Frågan om tystnadsplikt måste emellertid lösas innan försöksverksamheten sätts igång.

Med hänvisning till sitt tidigare yttrande över betänkandet ( SOU 1975:20 ) Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman tillstyrker landstingsförbundet utredningens förslag om försöksverksam- het med medborgarvittnen. Den föreslagna försöksperiodens längd tor- de vara tillräcklig då redan grundläggande erfarenheter finns från verk- samheten i Göteborgs kommun. Det är viktigt att landsortsdistrikten väljs så att de belyser problematiken med olika distrikts storlek såväl vad avser yta som folkmängd. Förbundet förutsätter att alla kostnader i

• Sida 240
•  Original

Prop. 1980/81:13 240

samband med försöksverksamheten bekostas av staten. På samma sätt förutsätter förbundet att staten, vid ett eventuellt framtida beslut om inrättande av medborgarvittnen, via t.ex. statsbidrag kommer att stå för kostnaderna. Det är viktigt att medborgarvittnena av allmänheten upp- fattas som dess representanter och inte polisens eller någon annan myn- dighets. Av,bl.a. denna orsak anser förbundet att valen av medborgar- vittnen skall ske på regional nivå. För polisdistrikt som omfattar flera kommuner kan landstinget utgöra lämplig valkorporation.

Även Svenska kommunförbundet tillstyrker utredningens förslag om en försöksverksamhet i några olika stora polisdistrikt innan slutlig ställ- ning tas i frågan.

Enligt SACO/SR har frågan om medborgarvittnen framstått som klart kontroversiell i debatten kring utredningen. Polisen är redan kon- trollerad i sin verksamhet på olika sätt. Personalen kan lätt uppfatta det föreslagna institutet som ett uttryck för misstroende. Betydligt färre insyns- och kontrollfunktioner finns gentemot andra någorlunda jäm- förbara offentliga organ. Behov av medborgarvittnen kan emellertid föreligga vid de större arrestintagen. Där kan deras närvaro vara av värde både för de intagna och för polispersonalen. Många disciplinut- redningar mot polismän skulle underlättas genom en sådan tillgång till opartiska vittnen. SACO/SR, som inte vill motsätta sig den föreslagna försöksverksamheten, anser att denna bör bli föremål för en mycket noggrann utvärdering, bl.a. för att utröna om det verkligen är försvar- bart ur kostnadssynpunkt med ett system av medborgarvittnen. Det bör också utredas om medborgarvittnen kan anses påkallade i små polisdi- strikt där integritetsaspekterna gör sig särskilt gällande.

LO tillstyrker den föreslagna försöksverksamheten. Enligt vad TCO erfarit finns bland polispersonalen en utbredd mot- vilja mot en ökad användning av medborgarvittnen. De noggranna bestämmelser som finns för hur förhör skall genomföras anses utgöra tillräckligt skydd för att förhindra missförhållanden. Därutöver anses det utökade lekmannainflytandet i de särskilda polisstyrelserna utgöra ytterligare en garanti för korrekt behandling av dem som omhändertas av polisen. Vidare framhålls från polispersonalens sida att ingen annan grupp arbetstagare har att räkna med att i sin tjänst utsättas för en kontroll liknande den som skulle ske om systemet med medborgarvitt- nen blev mer allmänt förekommande. Enligt TCO:s mening bör den här redovisade inställningen hos polispersonalen inte lämnas utan beaktan- de. — TCO anser att ett system med medborgarvittnen enligt utredning- ens förslag skulle ge endast marginella effekter för rättstryggheten och för skyddet för polismännen mot obefogade anmälningar och påstå- enden om övergrepp eller andra fel i tjänsten. TCO anser det emellertid väsentligt att dessa ömsesidiga trygghetsfrågor får en godtagbar lösning. En översyn av gällande regler och tillämpningen av dessa beträffande närvaro vid förhör av försvarsadvokat eller förhörsvittne kan vara mo- tiverad. Ett annat sätt att öka tryggheten kan vara att vid förhör av misstänkta personer regelmässigt använda bandupptagning. I det helt övervägande antalet fall har man anledning att räkna med att den misstänkte inte har invändningar mot det sätt på vilket förhören genom- förts. Om det å andra sidan görs gällande att förhören inte genomförts på ett korrekt sätt, kan vad som förekommit lätt kontrolleras. Ljudban- det eller utskrift därav kan också, om så önskas, ställas till förfogande för

• Sida 241
•  Original

Prop. 1980/81 :13 241

den som skall lämna juridiskt biträde åt den som förhörts. Mot denna bakgrund anser TCO att frågan om tryggheten för personer, som blir föremål för polisingripanden, liksom för polismännen mot oberättigade anmälningar om övergrepp eller andra fel i tjänsteutövningen måste utredas ytterligare. Härvid bör alternativa förslag till medborgarvittnes- institutionen tas fram.

Svenska polisförbundet avstyrker förslaget. Förbundet erinrar om den insyn i polisverksamheten som i dag finns på olika nivåer genom förtro- endemannainflytandet. Utredningens förslag om ett faktiskt inflytande och medansvar i polisverksamheten innebär att de enskilda polisstyrel- seledamöterna i betydande utsträckning måste följa polisens arbete på fältet för att få insikt om problemen i det praktiska polisarbetet. Härige- nom får de den insyn och kontroll i polisverksamheten som utredningen genom sitt förslag med medborgarvittnen vill åstadkomma. Dessutom måste insynen genom medborgarvittnen av ekonomiska och praktiska skäl bli marginell i förhållande till mängden av polisingripanden. De ur rättssäkerhetssynpunkt diskuterade inslagen uppträder i regel inte på polisstationen utan ute på de platser där polisingripandet sker och där fungerar den breda allmänheten som spontana medborgarvittnen. Om förslaget med medborgarvittnen skulle förverkligas måste annan verk- samhet inom polisområdet motsvarande en kostnad av ca 25 milj. kr. i 1978 års prisnivå prioriteras bort för att ge utrymme åt medborgarvitt- nen. Detta kan inte accepteras. Polisförbundet framhåller vidare att man vid avgörande huruvida förhörsvittne skall närvara vid förhör måste ta största möjliga hänsyn till den hördes egen inställning. En underlåtenhet därvidlag skulle medföra stora kontaktsvårigheter och omöjliggöra ett ömsesidigt förtroende mellan den hörde och förhörsledaren, vilket na- . turligtvis skulle vara till stort men för förundersökningen. Erfarenhets- mässigt kan sägas att ett stort antal — uppskattningsvis 50—70 procent — av de som hörs som misstänkta för brott inte önskar närvaro av förhörsvittne. Detta gäller framför allt återfallsförbrytare. För att få klarhet i detta avseende bör lämpligen en undersökning och utvärdering av verksamheten i Göteborg ske. Grundprincipen är att alla som har ett legalt intresse av en verksamhet också skall ha naturliga kanaler för insyn och inflytande. Polisförbundets uppfattning är att inflytandet i polisverksamheten bäst kan tillgodoses genom de förtroendevalda och att det inte föreligger något behov av ett ytterligare insynsled i form av medborgarvittnen.

Föreningen Sveriges länspolischefer vill ifrågasätta om det verkligen behövs ett system med medborgarvittnen. De fördelar, som eventuellt står att vinna, överväger inte de höga kostnader som ett utbyggt system skulle medföra. Till detta kommer att kravet på medborgarvittnen lätt kan uppfattas som ett misstroende mot poliskåren. Föreningen vill dock inte motsätta sig föreslagen försöksverksamhet.

Föreningen Sverigespolischefer har inte gjort någon erinran mot utred- ningens förslag i denna del. Detsamma gäller Föreningen Sveriges åkla- gare.

Centerns ungdomsförbund anser att man kan göra stora förtjänster dels på rättssäkerhetens område och dels genom ett ökat förtroende från allmänheten genom medborgarvittnen och föreslår att man omedelbart inför ett system med sådana.

Centerns kvinnoförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet bi-

• Sida 242
•  Original

Prop. 1980/81:13 242

träder utredningens förslag om försöksverksamhet med medborgarvitt- nen. Socialdemokratiska kvinnoförbundet framhåller att den reservant, som önskar införa medborgarvittnen omedelbart över hela landet, inte har beaktat dubbelsidigheten i vittnenas uppgifter. Det finns enligt för- bundet en uttalad risk för att medborgarvittnena främst kommer att fungera som en sorts alibi för polisen och polisens behandling av anhåll- na eller till polisstationen intagna och att de inte kommer att uppfattas som företrädare för misstänktas och intagnas intressen. Den föreslagna försöksverksamheten bör kunna ge närmare klarhet om deras funktioner och betydelse för rättssäkerheten.

Frågan om huvudmannaskapet för den föreslagna försöksverksamhe- ten har föranlett särskilda kommentarer framför allt från kommunerna. Ett tjugotal kommuner uttalar sig i likhet med utredningen till förmån för ett kommunalt och närmast då ett primärkommunalt huvudmannas- kap. Några kommuner anser dock, i likhet med Svenska kommunförbun- det, att staten bör vara huvudman för verksamheten. Kommunförbun- det, som hänvisar till att rättsväsendet är en statlig angelägenhet och att kommunerna inte utan särskilt lagstöd kan utse och utge ersättning åt medborgarvittnen, anser att staten skall vara huvudman och även lämna ersättning för uppdragen som medborgarvittne. Däremot skulle kom- munerna kunna utse medborgarvittnen på samma sätt som man nu utser nämndemän till domsaga. Detta skulle enligt kommunförbundet tillgo- dose de krav på medborgarvittnenas opartiskhet som kan ställas.

Även bland det fåtal polisstyrelser som har kommenterat huvudman- nafrågan överväger sympatierna för ett kommunalt huvudmannaskap.

Utredningens förslag beträffande finansieringen av försöksverksam- heten med medborgarvittnen biträds i allmänhet av de remissinstanser, främst kommuner, som särskilt har yttrat sig på denna punkt. Från kommunalt håll är man angelägen om att statsbidragen skall ge full kostnadstäckning. Svenska kommunförbundet anser dock, som tidigare har framgått, att staten skall vara huvudman för verksamheten och lämna ersättning för uppdragen. Sundsvalls kommun ställer sig tveksam till att kommunerna skall betala ut ersättningarna och sedan få bidrag av staten. Detta måste innebära en besvärlig administrativ omgång. Under försöksverksamheten bör man i stället söka andra lämpligare former för utbetalningen av ersättning, menar kommunen.

Från kommunalt håll understryks också att ett system med medbor- garvittnen inte kan rymmas inom ramen för polisväsendets nuvarande resurser samt att ett kommunalt huvudmannaskap måste förenas med en garanti för full kostnadstäckning från statens sida.

7 Den regionala polisorganisationen

7.1 Allmänna utgångSpunkter

Polisutredningens allmänna utgångspunkter för sina förslag beträf- fande den regionala polisorganisationen omfattas även av de flesta av remissinstanserna. Detta gäller särskilt utredningens konstaterande att utvecklingen på det regionala planet i viss mån har blivit en annan än den som förutsattes vid förstatligandet av polisväsendet. Att den nuva- rande distriktsindelningen kräver ett regionalt plan för samordning och

• Sida 243
•  Original

Prop. 1980/81:13 243

ledning av polisverksamheten understryks från flera håll. Remissinstan- serna har som regel ingen erinran mot att förtroendemannainflytandet stärks även på det regionala planet. [ likhet med utredningen betonar flera remissinstanser att en förstärkning av den regionala polisledning- ens roll inte får äventyra självständigheten för de lokala polisstyrelserna.

Det största intresset har tilldragit sig frågan om den regionala polis- verksamhetens organisation och ledningen av sådan egentlig polisverk- samhet som berör flera distrikt. De olika ståndpunkter som bryter sig inom utredningen på detta område avspeglas också i remissopinionen, som här är starkt splittrad. Däremot är man i allmänhet ense med utredningen om att samordningen över länsgränserna liksom hittills bör ske på frivillig grund, låt vara att åtskilliga remissinstanser helst skulle se att större regionala områden än länen tillskapas som regional indel- ningsgrund.

7.2 Ledningsorganisationen

JK framhåller att den regionala polisorganisationen alltifrån förstat- ligandet har varit något av ett problembarn. Ingen har egentligen varit nöjd med den lösning som valdes år 1964. Enligt JK:s mening redovisar betänkandet — inklusive de särskilda yttrandena — uttömmande de synpunkter som kan anläggas på detta ämne. Om man finge avgöra frågan utifrån snäva polisiära synpunkter torde det enligt JK inte råda någon tvekan om att regionpolisstyrelsealternativet (alternativ 2) skulle vara att föredra. Argumentet att polisverksamheten bör vara integrerad i samhällsverksamheten förlorar i viss mån i styrka bl.a. genom de reformer i fråga om den lokala organisationen som utredningen föreslår. Ju starkare anknytningen blir till de lokala förhållandena, desto mindre blir behovet av en integration med länsstyrelserna. JK har över huvud taget svårt att inse hur länsstyrelserna skall kunna göra några riktigt tungt vägande insatser inom polisväsendet om utredningens förslag i fråga om den lokala nivån genomförs. JK bortser då från polisadmini- strativa frågor och från regionala polisledningsfrågor inom olika områ- den, t.ex. trafikövervakning och narkotikabrottslighet samt organiserad och ekonomisk brottslighet. I de senare frågorna är det dominerande problemet emellertid hur man bäst löser de direkta ledningsfrågorna och inte hur man i ett visst län integrerar polisverksamheten 1 samhällsverk- samheten i övrigt. -— Även om JK alltså av många skäl anser att en regionindelning skulle vara en mycket god lösning är han medveten om att detta alternativ antagligen inte är politiskt genomförbart. I likhet med utredningen har han därför anledning att överväga andra alternativ och valet står då i princip mellan den nuvarande lösningen och den av utredningen till slut förordade. För sin del väljer JK den ordning som nu gäller. JK anser att experten Erling i sitt ytttrande väl har sammanfattat de synpunkter som JK för sin del anser främst tala mot utredningens förslag. I fråga om flera av dessa kan JK inte finna annat än att utred- ningen antingen undervärderat deras betydelse eller helt nonchalerat dem. De särskilda problem som Erling betonat har delvis fått en särskild belysning genom experten Nyqvists yttrande. Nyqvist har enligt JK troligen på ett ganska korrekt sätt löst i varje fall några av de problem som Erling har påtalat. Den modell Nyqvist förordar är emellertid enligt J K inte genomförbar eftersom en polismästare inte kan tilldelas den roll

• Sida 244
•  Original

Prop. 1980/81:13 _ 244

som Nyqvist förordar. ! själva verket blir polismästaren då enbart läns- polischef och bör i konsekvens härmed helt befrias från sina — för att använda Nyqvists synsätt — sekundära uppgifter. JK anser likväl i likhet med Nyqvist förbättringar vara möjliga i den rådande ordningen. Fram- för allt gäller det att ge länspolischeferna en meningsfull ”bas” från vilken de kan bedriva sitt arbete. I detta syfte bör man i ökad utsträck- ning lägga ledningen av polisverksamhet på länspolischefen. Ett mycket lämpligt område för ett utökat ansvar är trafikövervakningen men också de regionala polisledningsuppgifter som utredningen har föreslagit skall ankomma på länspolischef/polismästare bör helt eller delvis kunna läggas på en länspolischef enligt dagens modell. Beträffande samver- kansfrågorna i de tre storstadsområdena har JK ingen färdig lösning. Det skulle emellertid förvåna honom om inte detta problem kan lösas utan att man gör en reform av den omfattning som utredningen förordat. En lösning som inte utan vidare bör uteslutas är att genomföra utred- ningens förslag endast i fråga om de tre storstadslänen eller något av dessa. I varje fall bör en lösning av ett så begränsat problem inte få bestämma valet av regional lösning för hela landet i övrigt. En annan förbättring av den nuvarande ordningen kan uppnås genom ett realise- rande av de förslag i fråga om den regionala nivån som föreslogs i 1971 års proposition och även antogs av 1972 års riksdag. — Skulle man likväl stanna för utredningens förslag har JK ingen mer väsentlig anmärkning men anser att en särskild polisiär enhet bör behållas i länsstyrelsen. En inte oväsentlig fråga är enligt JK tillsynen över polisverksamheten. JK :s uppfattning är att inspektionsverksamhet i förhållande till statliga myn- digheter bör ankomma på regionala eller centrala myndigheter. Det är beklagligt att utredningens förslag inte inrymmer någon tillfredsställan- de lösning på denna punkt.

RÅ påpekar att polisutredningens förslag till regional ledningsorga- nisation (alternativ 312) skiljer sig från motsvarande regional organisa- tion inom åklagarväsendet. Man kan visserligen enligt RÅ inte lämna åt sidan den intressekonflikt som i vissa fall kan bli följden av en sådan dubbel lojalitet. Denna invändning är dock enligt RÅ inte så tungt vägande att han vill avstyrka förslaget. Överåklagaren i Göteborg delar utredningens uppfattning att länspolischefen bör förena sin befattning på regional nivå med chefsskapet för ett stort polisdistrikt inom länet. I många län måste nämligen arbetsuppgifter av tillräcklig betydelse sak- nas för en självständig tjänst som länspolischef. En samordning av tjänsterna bör dessutom underlätta samarbetet med åklagarna. Läns- åklagaren i Malmöhus län har ingen erinran mot utredningens förslag om ändring av den regionala ledningsorganisationen, även om vissa risker föreligger för en överbetoning av behovet av insatser till förmån för residensorten. Även länsåklagarna i Gävleborgs län och i Norrbottens län godtar utredningens förslag, länsåklagaren i Gävleborgs län dock med vissa reservationer. Han pekar bl.a. på att den regionala polisled- ningen inte bör utövas av en befattningshavare som är "primus inter pares" utan av en som är på ett förmans- och befälsplan över de lokala polischeferna. Utredningsförslagets dubbla roller är dessutom svåra att överblicka till sina konsekvenser, bl.a. vad gäller länspolischefens ställ- ning som arbetsgivare i MBL-sammanhang och eljest. Länsåklagaren för speciella mål Thorsten Rosenberg ansluter sig för sin del till experten Erlings yttrande. Han anser att utredningsförslaget inte torde innebära

• Sida 245
•  Original

Prop. 1980/81:13 245

något annat än ett avskaffande i praktiken av länspolisorganisationen.

RPS delar utredningens uppfattning att den nuvarande regionala organisationen har visat sig fungera mindre väl och därför inte kan behållas i sin nuvarande form. Det är, som utredningen framhållit, angeläget att man kommer fram till en långsiktig lösning av problemen. Från renodlat polisiär synpunkt råder det enligt RPS inte något tvivel om att polisverksamheten kan bedrivas mest effektivt inom ramen för regionpolisstyrelsealternativet (alternativ 2). Vid beaktande av även andra aspekter — främst betydelsen av att polisverksamheten ses som en samhällsfunktion vid sidan av de övriga och inte framstår som en orga- nisation för sig och av annan karaktär än samhällsverksamheten i övrigt — ansluter sig emellertid RPS till utredningens ståndpunkt i denna del. Av de övriga alternativen anser RPS att alternativ 3:2 innebär klara fördelar framför de övriga, främst därigenom att länspolischefen skiljs ut ur länsstyrelsens organisation och får en mera kontinuerlig kontakt med den dagliga polisverksamheten. Detta alternativ synes också vara det enda som fyller kravet på en enhetlig organisation över hela landet. De inom utredningen framförda farhågorna för samarbets- och lojali- tetsproblem bör inte överdrivas, men frågan bör närmare penetreras av polisberedningen. Inför det fortsatta arbetet i polisberedningen vill RPS särskilt understryka att behovet av en samordning av polisverksamheten i storstockholmsområdet är så trängande att det kräver en snar lösning och bör behandlas med förtur. Oavsett hur den regionala organisationen utformas bör vidare ett överförande av huvudmannaskapet ske till jus- titiedepartementet.

ÖB anför inledningsvis att det är en grundläggande princip för vår försvarsplanering att ett ansvar för fred för viss verksamhet följs av motsvarande ansvar i krig om verksamheten skall fortgå. Härav följer ett ansvar att i fred planlägga och i övrigt vidta förberedelser för verksam- heten i krig. En snabb och säker övergång till krigsorganisation samt ledning av kuppförsvars- och efter hand mobiliserade förband ställer vissa krav på den regionala ledningen, vilka leder ÖB till slutsatsen att regionpolisstyrelsealternativet (alternativ 2), omfattande en region av militär- och civilområdesstorlek, är att förorda före alternativen ] :2 och 3 :2. Ett av skälen är att samordning och samverkan mellan länen under- lättas om indelningen sker i större regioner. Vidare underlättas samord- ning, samverkan och ledning om polisorganisationens gränser överen- stämmer med dem för militär- och civilområdena. Förutsättningar ska- pas även för att tillräckliga resurser kan upprätthållas inom regionen. Regionpolischefen får en samordnande roll och inte den dubbelbefatt- ning som är fallet i polischefsalternativet samtidigt som landshövding- ens befogenheter vid extraordinära händelser kan kvarstå. Alternativ 3 :2 torde enligt ÖB få en direkt negativ påverkan av länsstyrelsernas krigs- organisation och därmed deras möjlighet att lösa förelagda uppgifter. De krav som krig, lägesskärpning och fredstida krigsplanläggning ställer på länsstyrelsen måste tillgodoses i länsstyrelsens organisation redan i fred. ÖB delar därför inte utredningens uppfattning att länsstyrelsens behov av polisiär expertis kan tillgodoses genom samråd med länspolischefen och hans personal. Vidare anser ÖB — om alternativ 1 :2 och 3 :2 likväl läggs till grund för den framtida regionala. polisorganisationen — att samarbetsformerna på regional nivå i fråga om samverkan över läns- gränserna bör institutionaliseras i överenstämmelse med ett förslag som RPS lade fram år 1974.

• Sida 246
•  Original

Prop. 1980/81:13 246

Statskontoret (generaldirektören Moberg) delar utredningens uppfatt- ning att man genom organisatoriska förändringar och med bibehållande av länsstyrelsernas inflytande bör finna former för att så långt möjligt komma till rätta med nuvarande svårigheter. Statskontoret, som på de av polisutredningen angivna skälen avvisar regionpolisstyrelsealternativet, finner valet av alternativ svårt men har, om än med viss tvekan, stannat för att tillstyrka polischefsalternativet enligt den modell (3 :2) som utred- ningen har förordat. Detta alternativ bör kunna medföra något bättre former än f.n. för regional samordning och ledning och eventuellt ytter- ligare underlätta decentralisering till lokal nivå. Bl.a. föredraganden i statskontoret är av skiljaktig mening och förordar att den regionala organisationen i stället utvecklas med utgångspunkt från regionpolissty- relsealternativet.

RR Vanser att regionpolisstyrelsealternativet (alternativ 2) sannolikt erbjuder det bästa underlaget för en effektiv ledningsfunktion inom polisen som sådan men delar utredningens betänkligheter mot att införa en ny regional indelningsform. RRV har därför stannat för utrednings- förslaget, alternativ 3:2. RRV understryker därvid vikten av att länspo— lischefen har den direkta ledningen av de regionala resurserna, framför allt enheterna för trafikövervakning, narkotikabekämpning och utred- ningar om särskilt kvalificerad organiserad och ekonomisk brottslighet.

Av länSstyrelserna förordar det stora flertalet alternativ 1:2. Länssty- relsen i Uppsala län liksom den utanför länspolischefsorganisationen stående länsstyrelsen i Gotlands län synes förorda en oförändrad orga- nisation, varvid länsstyrelsen i Uppsala län dock säger sig inte vara främmande för indirekt ledning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län torde närmast ansluta sig till alternativ 1 :l.

Av de 18 länsstyrelser som i första hand vill ha alternativ 1:2 förordar fyra, nämligen länsstyrelserna i Östergötlands. Västmanlands. Koppar- bergs och Gävleborgs län, i andra hand polisutredningens förslag 3:2. Länsstyrelserna iSödermanlands. Kalmar och Västernorrlands län anser att en särlösning kan övervägas såvitt avser de tre storstadslänen. Läns- styrelsen i Jämtlands län framhåller uttryckligen att dess förord för alternativ 1 :2 inte innebär något uttalande beträffande lämplig organi- sation i de tre storstadsområdena. I en reservation av åtta ledamöter i länsstyrelsen i Södermanlands län förordas 3:2, och i länsstyrelsen i Älvsborgs län vill tre ledamöter ha alternativ 3.

Tre länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Värmlands län, ansluter sig till polisutredningens förslag, dvs. alter- nativ 3 :2. Länsstyrelsen i Stockholms län begränsar emellertid sitt förord för alternativ 322 till de tre storstadslänen. I länsstyrelsen i Kronobergs län är landshövdingen, länspolischefen och tre ledamöter skiljaktiga till förmån för alternativ 2 eller i andra hand alternativ 1 :2.

Länsstyrelserna understrykeri allmänhet — oavsett eget val av lösning — utredningens konstaterande att utvecklingen av den regionala polis- organisationen i viss mån kommit att följa andra banor än som förutsat- tes vid förstatligandet. Länsstyrelsen i Blekinge län hävdar exempelvis att otillräckliga personella resurser på det regionala planet men också oklar- heter i ledningsstrukturen mellan central, regional och lokal ledning har medfört att statsmakternas intentioner såvitt avser den regionala led- ningsfunktionen inte har förverkligats på avsett sätt. Flera länsstyrelser, bl.a. länsstyrelserna iJönköpings, Kristianstads och Värmlands län, anser

• Sida 247
•  Original

Prop. 1980/81:13 247

en av förklaringarna vara att de resurser som hade behövts för den regionala organisationen i stället har tilldelats den centrala instansen varigenom RPS har fått en ställning och ett inflytande som inte stämmer överens med intentionerna bakom polisväsendets förstatligande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förutser med hänvisning till en i stort sett bibehållen distriktsindelning och en förväntad fortsatt knapp- het på resurser ökade krav på regionala insatser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län betonar att polisväsendet inte får bedö- mas som fristående från andra samhällsfunktioner utan också i fortsätt- ningen måste integreras i den regionala samhällsförvaltningen. Länssty- relsen bör därför vara länets högsta polismyndighet. Genom anknyt- ningen till länsstyrelsen kan polisverksamheten bli föremål för insyn och kontroll genom ett organ med allmänna förvaltningsuppgifter, vilket sannolikt är ägnat att stärka förtroendet för polisen. Länsstyrelsen har den bestämda uppfattningen att det behövs en stark regional lednings- funktion, som emellertid inte får äventyra de lokala polisstyrelsernas självständighet. Liknande synpunkter anförs av andra länsstyrelser som förordar alternativ 1:2.

Länsstyrelsen i Jönköpings län sammanfattar fördelarna med alterna- tiv l:2 på ett sätt, som ganska väl återspeglar uppfattningen hos de länsstyrelser, som har valt detta alternativ. Alternativ 1:2 tillgodoser sålunda enligt länsstyrelsen bäst kravet på en stark regional ledning och en god samordning av den polisverksamhet som i allt större omfattning sträcker sig över distrikts- och länsgränser, exempelvis spaning och utredning av narkotikabrottslighet samt ekonomisk och organiserad brottslighet. Länspolischefens ställning som tjänsteman i länsstyrelsen bibehålls. Det är viktigt att insyn och kontroll över polisverksamheten sker inom länsstyrelsens ram som en förvaltningsuppgift bland andra. Det finns därvid ingen anledning att särbehandla polisväsendet. Alter- nativ 3:2 skulle innebära att polisstyrelsen i länspolischefens distrikt skulle få viktiga uppgifter beträffande den polisstyrka som direkt skall ledas av länspolischefen. Detta vore enligt länsstyrelsen olyckligt, efter- som endast länsstyrelsens förtroendemannastyrelse representerar hela länet. Genom alternativ 1 :2 undviks jävssituationer och intressemotsätt- ningar mellan polisdistrikten i fråga om användningen av polisväsen- dets resurser inom länet. Länsstyrelsen har kvar ansvaret för den inspek- tionsverksamhet som är nödvändig och som bör handläggas på regional nivå. Därvid framhålls att samma myndighet som skall inspekteras ej lämpligen synes kunna fullgöra inspektionen. Med alternativ 1:2 und- viks dessutom en sammanblandning av regionala och lokala funktioner, och länsstyrelsen har fortfarande tillgång till polisiär expertis inom länsstyrelsen. Polisens uppgifter inom totalförsvaret är till stor del av regional karaktär. Den fortlöpande planläggningen sker därför bäst inom ramen för den nuvarande organisationen, och någon ändring av den nuvarande krigsorganisationen för länsstyrelsen såvitt gäller polis- verksamheten erfordras ej om man väljer alternativ 1 :2.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det angeläget att länspolischefs- organisationens behov av personal och utrustning tillgodoses inom ra- men för polisväsendets anslag. RPS bör därför vara skyldig att beakta och för regeringen anmäla länspolischefsorganisationens behov av po- lisutbildad personal och utrustning. Detta förslag förutsätter en gemen- sam budgetbehandling mellan justitie- och kommundepartementen.

• Sida 248
•  Original

Prop. 1980/81 :13 248

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som förordar alternativ 1 :2, anför som en nackdel med denna lösning att polisväsendet även fortsättningsvis kommer att tillhöra två departement.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län betonar att endast lösningar som till- mötesgår kravet på såväl särskilda regionala resurser som direkt läns- styrning av dessa kan accepteras.

Länsstyreslen i Östergötlands län anser att åtgärder för att stärka länsstyrelsens roll som regionalt ledningsorgan för polisen snarast bör vidtas. Det är länsstyrelsen som har den samlade överblicken över för- valtningen i länet och det vore därför helt felaktigt att bryta ut länspo- lischefen ur länsstsyrelseorganisationen. I stället bör länsstyrelsens roll och länspolischefens ställning markeras bättre genom att länspolische- fens expedition omvandlas till en avdelning i länsstyrelsen. Sistnämnda uppfattning har även länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som närmast synes förorda alternativ lzl, finner det märkligt att utredningen, som upprepat uttalar att länsstyrelsen även i fortsättningen skall vara högsta polismyndighet i länet, förordar ett förslag som i praktiken innebär att polisväsendet helt skiljs från länsstyrelsen. Från länets polisdistrikt och kommuner utanför Göteborg har också uttalats farhågor för att länsdelens problem med utredningens lösning skulle utvecklas till andrahandsfrågor. De speciel- la problemen i storstadsområdena är, såvitt avser Göteborgs och Bohus län, relativt säsongsbetonade. Det är dock oundgängligen nödvändigt för länsstyrelsen att vid sådana tillfällen kunna för regionala behov disponera de resurser som finns inom länets samtliga polisdistrikt. Gö- teborgsdistriktets särställning medför därvidlag vissa komplikationer. Det av utredningen påtalade behovet av enhetlig ledningsorganisation uppnås emellertid enklast genom att man avdramatiserar den särställ— ning som de tre storstadsdistrikten har och inordnar dessa i den led- ningsstruktur som gäller för landets polisväsende i övrigt. Länsstyrelsen motsätter sig sålunda utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner att endast alternativen ltl, 1:2 och 312 behöver diskuteras. — Länsstyrelsen framhåller att den bland- ning av direkt och indirekt ledning som den nuvarande organisationen innefattar är diskutabel även om den har fungerat väl hittills i länet. Vad avser alternativ l:] framhåller länsstyrelsen bl.a. att länspolischefsorga- nisationen alltför ofta hamnar vid sidan om den praktiSka polisverksam- heten. Blandningen av direkt och indirekt ledning för olika kategorier av regionalt avdelad personal är olycklig. Samordnings- och ledningsfunk- tionerna i län med endast två eller tre polisdistrikt ärinte så omfattande att de motiverar en särskild regional organisation med en länspolischef i länsstyrelsen. — Alternativ 1:2 för enligt länsstyrelsen med sig risken för uppfattningen att två skilda poliskårer har skapats och är mindre förenligt med intresset av att polisorganisationen har en lokal förank- ring. Länsstyrelsen nämner också det starka motståndet mot detta alter- nativ från de fackliga organisationerna inom polisväsendet. — Länssty— relsen stannar sålunda för att förorda utredningens alternativ 3:2. på i huvudsak de skäl som utredningen och experten Nyqvist har åberopat.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker utredningens förslag såvitt avser Stockholms län. Beträffande andra län begränsar sig länsstyrelsen till att påpeka att skälen för polischefsalternativet främst synes gälla i storstadslänen men alls ej med samma styrka i alla de övriga. Länssty-

• Sida 249
•  Original

Prop. 1980/81:13 249

relsen framhåller att den nuvarande uppdelningen av ansvaret för den regionala polisverksamheten av ett ur bosättnings— och kommunika- tionssynpunkt sammanhängande område inte svarar mot nutida synsätt på en lämplig organisation. Det nära samarbetet mellan Stockholmsdi- striktet och övriga länsdistrikt, representerade av länspolischefen, har visserligen i stor utsträckning kommit till stånd, men uppenbarligen måste antas att en enhetlig regional ledning även på detta område leder till rationellare former för verksamheten. Polischefsalternativet under- lättar enligt länsstyrelsen organiserandet av regionala polisstyrkor för t.ex. trafikövervakning samt kvalificerade spanings- och utredningsin- satser vid vissa former av brott. Onödiga dubbleringar av t.ex. trafik- grupper undviks. Länspolischefen får möjlighet att i större utsträckning än nu bedriva egentlig polisverksamhet, vilket vidmakthåller kontakter- na med denna och underlättar decentralisering från RPS. Alternativet kan möjligen innebära viss risk för "gynnande av eget polisdistrikt” beträffande personal och materiel. Detta förhållande motverkas enligt länsstyrelsen om förtroendemannainflytandet i enlighet med utredning- ens förslag ökar i länsstyrelsens lekmannastyrelse. Med hänsyn till de regionala uppgifternas betydelse och för utvecklandet av ett på jäm- ställdhet grundat samarbete mellan Stockholms polisdistrikt och länet i övrigt måste enligt länsstyrelsens uppfattning det vara en förutsättning för reformens genomförande att de regionala frågorna blir länspolische- fens primära uppgift, varför den dagliga ledningen av polisdistriktet kommer att åvila hans ställföreträdare. —- Länsstyrelsen finner slutligen utredningens förslag om en uppdelning av arbetsuppgifterna på länspo- lischefens expedition till andra länsstyrelseenheter i huvudsak lämplig.

Bland polisstyrelserna är inställningen inte lika entydig som bland länsstyrelserna och skiljaktiga meningar är inte sällsynta.

Ett tjugotal polisstyrelser godtar alternativ 3:2. I flera fall begränsar sig dock förordet till förhållandena i ett eller flera av de tre storstadslä- nen. Av övriga underalternativ till polischefsalternativet har alternativ 311 inte vunnit gehör hos någon av polisstyrelserna och alternativ 3:3 endast av en. Alternativ 3 :4 har valts av ett tiotal polisstyrelser, i flera fall dock endast såvitt avser storstadslänen.

Regionpolisstyrelsealternativet (alternativ 2) förordas av ett drygt tju- gotal polisstyrelser, inte sällan under hänvisning till experten Erlings särskilda yttrande. Ytterligare en del polisstyrelser anser alternativ 2 vara det från rent polisiär synpunkt mest ändamålsenliga men finner det inte realistiskt att tänka sig att det kan genomföras i nuvarande läge.

Huvudalternativ ], dvs. den nuvarande principorganisationen, har samlat ett sextiotal polisstyrelser. Endast ett tiotal polisstyrelser förordar dock det av länsstyrelserna i allmänhet valda alternativet 1:2. Alternativ 13 har vunnit uttrycklig anslutning av fyra polisstyrelser. De flesta polisstyrelserna, ett femtiotal, säger sig vilja behålla den nuvarande principorganisationen oförändrad eller förstärkt på det sätt som anges i polisutredningens alternativ l:l. Detsamma gäller i andra hand flera av de polisstyrelser som i första hand väljer alternativ 2. Ett tiotal polissty- relser uttalar sig emellertid för en sammanslagning av länstrafikgrupper- na med lokala trafiksektioner på så sätt att de även kan uppfattas som anhängare av alternativ 1 :3.

Polisstyrelsen i Karlshamn. som förordar alternativ 2, sätter i fråga om det behövs någon särskild regional organisation i län som omfattar tre

• Sida 250
•  Original

Prop. 1980/81 :13 250

polisdistrikt eller färre. Samordningsfrågan ärinte särskilt stor i sådana län, menar polisstyrelsen.

Polisstyrelsen i Uppsala hävdar att den nuvarande organisationsfor- men ger länsstyrelsen och länspolischefen befogenhet och möjlighet att verka enligt de linjer som drogs upp i samband med förstatligandet. Det borde finnas förutsättningar att komma till rätta med påstådda olägen- heter genom små förändringar av nuvarande organisation. Polisutred- ningens förslag till regional organisation förefaller framtagen huvudsak- ligen på grundval av förhållandena i de tre storstadsområdena. Endast i dessa områden får alternativet anses nödvändigt och lämpligt. För merparten av länen, däribland Uppsala län, känns organisationen mind- re nödvändig och lämplig, och den kan befaras medföra betydande problem, Såväl av rent praktisk och formell som av psykologisk art. Polisstyrelsens yttrande är representativt för en stor del av de polissty- relser som vill behålla den nuvarande principorganisationen.

Även polisstyrelsen i Uddevalla vill i princip behålla den nuvarande organisationen. Polisstyrelsen anser att den regionala polisorganisatio- nen är en egendomlig företeelse. Länspolischefen har ett direkt befäl över länets polischefer och deras personal. Därjämte har han vad som kallas den "operativa ledningen" över länstrafikgrupperna, som emel- lertid sägs vara ”administrativt" underställda polischeferna i de distrikt, där länstrafikgrupperna är placerade. Hela denna anordning är enligt polisstyrelsen ett sammelsurium och ett påtagligt exempel på vådan av att inte klargöra innebörden och betydelsen av olika begrepp. Det går inte att på detta sätt försöka särskilja begreppen administration och operation och till yttermera visso begagna icke definierade begrepp som ”operativ ledning", "polisledning” eller "ledning av verksamheten”. — När det gäller länsstyrelsens ställning inom polisväsendet kvarstår ett besvärligt provisorium från förstatligandet, eftersom man av något skäl inte inordnade Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt under länspolischefen. Detta förhållande borde snarast ändras så att länspolis- cheferna i storstadslänen även får den regionala ledningen över ifråga- varande polisdistrikt. Frågan om någon operativ enhet skall ingå i den regionala polisorganisationen eller inte bör enligt polisstyrelsen avgöras utifrån faktiska behov och lämplighet. Så kan vara fallet beträffande polisinsatser mot narkotikabrott, grova ekonomiska brott och organise- rad brottslighet. Detta bör undersökas och prövas närmare. Likaså bör en omprövning ske i fråga om den regionala ledningen av trafikpolis- tjänsten, där det inte alls är säkert att den nuvarande ordningen är den lämpligaste. Det viktigaste är att man får slut på den dualism som råder i fråga om länstrafikgrupperna. Det kan i och för sig inte vara någon nödvändighet att länspolischefen direkt disponerar operativa enheter. Den viktigaste regionala polisuppgiften torde vara att erbjuda en polis— administration med hela länet som verksamhets- och ansvarsområde. Polisdistrikten med deras personalstyrkor är direkt underställda länspo- lischefen. Uppfattningen i betänkandet att det skulle vara så stor nackdel att länspolischefen endast tillfälligtvis kan disponera över länets polis- styrka saknar relevans, menar polisstyrelsen. Ingen chef och ingen myn- dighet kan disponera över eller "rycka” någon personal annat än för särskilda tillfällen och av särskilda anledningar utöver den normala, planerade, rutinmässiga verksamheten. Polisstyrelsen anser att nuvaran- de principorganisation bör behållas men förändras så att länspolische-

• Sida 251
•  Original

Prop. 1980/81:13 251

fen med ledningsorganisationen (administrationen) utbryts ur länssty- relsen. Den regionala polisorganisationen bör ges motsvarande ställning till länsstyrelsen som t.ex. Vägförvaltningen har. För kommunernai län som innehåller de tre största distrikten och polisstyrelserna inom sådana län torde största vaksamhet vara av nöden gentemot alternativ 3:2. "Länspolischefsdistriktet" och dess polisstyrelse skulle få ett alltför do- minerande inflytande regionalt och en hel del jävssituationer torde uppkomma.

Ett trettiotal kommuner har uttalat sig om den regionala organisatio- nen. Yttrandena innehåller mera sällan något uttryckligt förord för det ena eller andra alternativet. Av dem som yttrat sig är åtskilliga kritiska mot utredningens val av alternativ (3 :2), och ett tiotal uttalar sig till förmån för någon form av organisation med länspolischefi länsstyrel- sen. Ett tiotal kommuner tillstyrker utredningens förslag till regional organisation utan att gå närmare in på frågan.

Några kommuner pekar på risken för en intressekonflikt mellan läns- polischefens distrikt och övriga lokala polisdistrikt. Uddevalla kommun framhåller sålunda att polischefsalternativet medför risk för att de övri- ga polisdistriken förlorar något av den självständighet som är grunden för en starkare lokal förankring. Ystads kommun menar att varje alter- nativ utom l:l ger alltför stark styrning inom varje region. Vilhelmina - kommun upplever risken som överhängande för en favorisering av läns- polischefens distrikt.

I län där residensorten inte ligger inom det största polisdistriktet finns i allmänhet den meningskiljaktigheten att residensortskommunen vill att polismästaren i residensortsdistriktet skall vara länspolischef medan kommunen med det största polisdistriktet anser att länspolischefen bör vara polismästare i sistnämnda distrikt.

Polisutredningens val av alternativ anses, som tidigare har framhållits, ofta mindre lämpligt som lösning för hela landet men som en kanske nödvändig lösning för de tre storstadslänen, i första hand då Stockholms län. I det följande redovisas den lokala opinionen inom dessa län, återspeglad i länsstyrelsernas, polisstyrelsernas och kommunernas ytt- randen. '

Länsstyrelsen i Stockholms län liksom polisstyrelsen i Stockholm anslu- ter sig till alternativ 3:2. Remissutfallet bland de övriga polisstyrelserna är blandat. Polisstyrelsen i Norrtälje vill behålla nuvarande organisation. Polisstyrelserna i Märsta. Solna och Täby önskar i första hand alternativ 2, i något fall i den av experten Erling föreslagna varianten. Polisstyrelsen i Handen säger sig ansluta sig till polischefsalternativet med förbehållet att länspolischefen inte bör vara polischefi något enskilt distrikt; där- emot bör enheter mot narkotika- och ekonomisk brottslighet ligga direkt under länspolischefen (svaret synes därmed närmast ansluta till alterna- tiv l:2). Polisstyrelserna i Danderyd, Huddinge. Lidingö.-Nacka, Sollen- tuna och Södertälje förordar huvudalternativ 3. Polisstyrelserna i Dan- deryd, Lidingö och Sollentuna väljer därvid alternativ 312, medan polis- styrelserna i Huddinge, Nacka och Södertälje förespråkar alternativ 3 :4. Även polisstyrelserna i Märsta, Solna och Täby kan tänka sig alternativ 3 :4 om inte det av dessa polisstyrelser i första hand förordade alternativ 2 kan genomföras. Polisstyrelsen iJakobsberg synes också ansluta sig till utredningens förslag. Bland kommunerna förordar Botkyrka och Stock- holms kommuner utredningens förslag.

• Sida 252
•  Original

Prop. 1980/81:13 252

Som tidigare framgått avvisar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län utredningens förslag och förordar ett brytande av de tre storstadsdistrik- tens särställning. Däremot ansluter sig polisstyrelsen i Göteborgtill utred- ningens förslag, dvs. alternativ 3:2. Länets fyra övriga polisstyrelser uttalar sig däremot närmast till förmån för den nuvarande principorga- nisationen, dvs. huvudalternativ ]. Polisstyrelsen i Uddevalla har, som tidigare har redovisats, en inställning som i mycket överensstämmer med länsstyrelsens. De tre återstående styrelsernas preferenser fördelas lika mellan alternativ i:] (Mölndal), 1:2 (Kungälv) och 113 (Strömstad). — Göteborgs kommun tillstyrker utredningens förslag utan att närmare kommentera frågan om den regionala organisationen. Uddevalla kom- mun ser i den föreslagna regionala organisationen en risk särskilt i storstadslän för att de övriga polisdistrikten förlorar något av den själv- ständighet som är grunden för en starkare lokal förankring. Mölndals kommun vill behålla den nuvarande principorganisationen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar alternativ l :2. Polisstyrelsen i Malmö anser att det nuvarande samarbetet på regional nivå har fungerat bra i länet och finner sig därför inte kunna förorda utredningens val av regional lösning annat än om denna skulle genomföras såvitt avser Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län. Av länets övriga polis- styrelser förordar polisstyrelsen i Lund alternativ 2 medan de återstående (polisstyrelserna i Eslöv, Helsingborg. Landskrona. Trelleborg och Ystad) anser nuvarande regionala organisation vara att föredra. De flesta av de sistnämnda uttalar sig för någon form av förstärkning av länspolische- fens resurser. Endast en av dem, polisstyrelsen i Trelleborg, preciserar dock sitt uttalande på så sätt att länspolischefen bör få den direkta ledningen för regionala resurser såsom länstrafikgrupperna samt enhe- ter för bekämpning av narkotika- och ekonomisk brottslighet, dvs. alter- nativ l:2. — Av kommunerna i länet har endast Ystads kommun, som förordar alternativ 1 :l, behandlat frågan om den regionala polisorgani- sationen.

Landstingsförbundet framhåller att de regionala förutsättningarna va- rierar i betydande grad från län till län. Residensortens polisdistrikt är t.ex. inte i alla län det största distriktet i länet. För ett mindre distrikt torde detta leda till personalresursproblem om polischefen i distriktet samtidigt skall vara länspolischef. En annan komplikation i utredning- ens alternativ är i vad mån länspolischefen i sin roll som polismästare skall behöva fördjupa sig i de alldagliga och rent administrativa sysslor- na i sitt eget distrikt. Det är de övergripande regionala frågorna som är länspolischefens huvudsakliga arbetsområde. Förbundet pekar också på risken för jävssituationer och misstankar om att länspolischefen gynnar sitt eget polisdistrikt framför övriga distrikt. Med hänsyn till dessa omständigheter och eftersom utredningen inte kan påvisa några direkta förbättringar i organisationen är landstingsförbundet tveksamt till ut- redningens förslag till ny regional polisorganisation. I likhet med lands- tingsförbundet pekar Svenska kommunförbundet på de jävssituationer och lojalitetskonflikter som kan uppkomma om länspolischefen i enlig- het med utredningsförslaget förenar tjänsterna som länspolischef och lokal polischef. Särskilt i kris- och krigslägen — då organisationen utsätts för särskilda påfrestningar — kan denna konstruktion medföra betydande svårigheter, menar kommunförbundet.

LO och TCO tillstyrker utredningens förslag till utformning av den regionala polisorganisationen.

• Sida 253
•  Original

Prop. 1980/81:13 253

SA CO/SR påpekar inledningsvis att det stora antalet polisdistrikt gör det nödvändigt med ett regionalt plan för ledning av polisverksamheten. SAC O/ SR beklagar att regionpolisstyrelsealternativet (alternativ 2) inte har blivit tillräckligt utrett och att utredningen i stället har stannat för ett slags kompromiss, där polisens intresse av en effektiv och ändamålsenlig organisation i viss mån har fått ge vika. SACO/SR förordar sålunda i första hand regionpolisstyrelsealternativet på de skäl och i den form som experten Erling har angett i sitt särskilda yttrande. Om detta alternativ av olika anledningar ej går att genomföra förordar SACO/SR att den nuvarande regionala organisationen i huvudsak består. Länspolischefen bör i så fall integreras fastare i länsstyrelsen och få status av chef för en särskild polisavdelning inom länsstyrelsen, till vilken alla ärenden inom polisområdet skulle samlas. För Stockholms län är dock en särlösning nödvändig med hänsyn till befolknings- och distriktsstrukturen. Här kan vissa fördelar uppnås ur samordnings- och effektivitetssynpunkt om funktionen som länspolischef förenas med tjänsten som chef för Stock- holms polisdistrikt. Formerna för genomförande av denna organisation bör noggrant utredas. I de båda andra storstadsområdena är samord- ningsproblemen ej lika påtagliga. Innan en liknande ordning genomförs i Malmöhus samt Göteborg och Bohus län bör därför resultatet av särlösningen i Stockholms län avvaktas och erfarenheterna därifrån ställas samman och utvärderas. Det av utredningen valda polischefsal- ternativet avstyrker SACO/SR bestämt utom såvitt avser Stockholms län. Bl.a. pekas på risken för en alltför omfattande regional styrning och en successiv försvagning av polisens ambitioner och service till allmän- heten i polisdistrikten utanför residensorten, dit de personella och tek- niska resurserna kan förväntas bli koncentrerade. På sikt kan man befara ett minskat inflytande för de lokala förtroendevalda ledamöterna i po- lisstyrelserna. Det torde bli svårt för länspolischefen att utöva en effektiv regional ledning av polisverksamheten om han samtidigt måste åta sig den betungande uppgiften att vara lokal polischef. Dubbelrollen medför vidare uppenbara ledningsproblem och risk för lojalitets- och jävskon- flikter. Enligt SACO/SR har utredningen inte heller besvarat frågan om vem som skall inSpektera länspolischefsdistriktet.

Statstjänstemannaförbundet tar inte ställning för något av de framlag- da alternativen men anför vissa betänkligheter mot utredningsförslaget under hänvisning till vad som har anförts i de särskilda yttrandena av ledamöterna Polstam och Blom samt experten Erling. Dessa synpunkter bör enligt förbundet beaktas vid valet mellan de olika alternativen för den regionala polisorganisationen.

Svenska polisförbundet, som förordar alternativ 3 :2, granskar även de övriga alternativen från skilda synpunkter. Alternativ 1 :1 innebär enligt polisförbundet att en helt otillfredsställande regional organisation kon- serveras på obestämd tid. Alternativ 1 :2 betyder en förstärkning av den nuvarande regionala organisationen med egna operativa enheter. Det skulle innebära en utveckling mot en regionaliserad polisorganisation och ett tillskapande av två poliskårer. Erfarenheterna från statspolisti- den men kanske än mer internationella jämförelser gör att polisförbun- det avvisar detta förslag. ] alternativ 13 skulle länspolischefen bli en tjänsteman i länsstyrelsen utan någon praktisk kontakt med det polisiära vardagsarbetet, vilket förbundet inte kan acceptera. Regionpolisstyrel- sealternativet (alternativ 2) torde vara det från arbets- och effektivitets-

• Sida 254
•  Original

Prop. 1980/81:13 254

synpunkt bästa. Detta alternativ är enligt polisförbundet f.n. inte reali- serbart eftersom det inte är ”politiskt gångbart". Förbundet beklagar att ingen av utredningens ledamöter ställer upp för detta alternativ. Beträf- fande organisationsformen med kombinerad länspolischef/chef för 10- kalt polisdistrikt (alternativ 3) anmärker förbundet att denna form finns på andra håll, bl.a. i Danmark, och där fungerar utan komplikationer. Länspolischefen får i detta alternativ en meningsfull roll i polisorgani- sationen genom att samtidigt fungera som chef i ett större polisdistrikt. Farhågorna för jävssituationer och ”överkörning” av andra polischefer förefaller förbundet betydligt överdrivna och bör kunna överbryggas genom en arbetsordning som utarbetas av en kommande polisberedning. Polisförbundet omtalar att den överväldigande majoriteten av förbun- dets medlemmar har tillstyrkt alternativ 3:2.

Enligt Föreningen Sveriges länspolischefer var inrättandet av länspolis- chefstjänsterna i samband med polisväsendets förstatligande ett uttryck för behovet av en stark regional polisledning med länsstyrelsen som högsta polismyndighet i länet. Länsstyrelsen skulle härigenom ges möj- lighet till en effektiv regional ledning av polisväsendet. Som utredningen påpekar har utvecklingen åtminstone till en del gått i annan riktning än som var förutsatt. Föreningen anser att detta väsentligen får tillskrivas det förhållandet att den regionala organisationen inte har getts tillräck- liga resurser för att kunna fullgöra de uppgifter som åvilar länsstyrelsen i dess egenskap av högsta polismyndighet i länet. Samhällsutvecklingen har emellertid visat att det ostridigt behövs en regional ledning och samverkan över distriktsgränserna. Detta beror bl.a. på den allt intensi- vare trafiken och det förhållandet att brottsligheten har blivit alltmer rörlig. Nya former av kriminalitet har dessutom tillkommit, framhåller föreningen, och pekar särskilt på narkotikabrottsligheten och den orga- niserade och ekonomiska brottsligheten. Enligt föreningens uppfattning erfordras ledning och samverkan över distriktsgränserna med direktled- da regionala resurser för att man skall kunna bemästra dessa samhälls- problem, som av allt att döma bara kommer att öka. — Statsmakternas ställningstagande till länsindelningsutredningens förslag har för över- skådlig tid i princip lagt fast den nuvarande länsindelningen. Utveck- lingen sedan förstatligandet har medfört att länet och länsinstansen har fått ökad betydelse. Länsstyrelsen är inom länet den myndighet som har ansvaret för att söka samordna de olika samhällsfunktionerna. Fören- ingen vill betona att polisväsendet inte får bedömas som fristående från andra samhällsfunktioner utan också i fortsättningen måste integreras i den regionala samhällsförvaltningen. Genom anknytningen till länssty- relsen som högsta polismyndighet kan polisverksamheten bli föremål för insyn och kontroll genom ett organ med allmänna förvaltningsfunktio- ner, vilket sannolikt är ägnat att stärka förtroendet för polisen. Utred- ningen har enligt föreningen underskattat den kontaktverksamhet som länspolischefen i egenskap av tjänsteman inom länsstyrelsen nu har såväl med enheter inom länsstyrelsen som med övriga till länsstyrelsen knutna organ. Samma bedömning gäller de polisadministrativa ärenden och polismyndighetsärenden som handläggs på länspolischefens expe- dition. — Vissa aktiviteter måste enligt föreningen fullgöras i form av regional polisverksamhet. En effektiv trafikövervakning förutsätter re- lativt stora övervakande enheter som arbetar över distriktsgränserna. Detta motiveras såväl med hänsyn till trafikintensiteten som till den

• Sida 255
•  Original

Prop. 1980/81:13 255

erforderliga specialutrustningen och specialutbildningen. De positiva erfarenheterna av de regionalt verksamma narkotikarotlarna pekar på att dessa bör bestå som en regional resurs. Arbete över distriktsgränserna måste också ske mot annan grövre brottslighet, bl.a. den organiserade och ekonomiska brottsligheten. Föreningen har sålunda den bestämda uppfattningen att det krävs en stark regional ledningsfunktion, som emellertid inte får äventyra de lokala polisstyrelsernas självständighet. I utredningens alternativ 1 :2 och 3:2 betonas vikten av en effektiv regional ledning med bibehållande av länsstyrelsens ställning som hög- sta polismyndighet i länet. Vid en samlad bedömning av för- och nack- delar hos dessa båda alternativ har föreningen stannat för att i första hand förorda alternativ 1:2. Detta alternativ innebär, framhåller fören- ingen, att polisverksamhetens anknytning till länsstyrelsen och därmed till den regionala samhällsförvaltningen i övrigt bevaras. Ingripande organisatoriska förändringar undviks liksom den besvärande dubbelroll med uppenbara risker för dualism och jävskonflikter som är förenade med alternativ 3:2. Att den regionala polischefen liksom i alternativ 3:2 tilldelas den direkta ledningen över den personal som avdelas för regio- nal polisverksamhet får enligt föreningens uppfattning inte innebära eller uppfattas på det sättet att två skilda poliskårer skapas, en för regional och en för lokal polisverksamhet. Statsmakterna skulle genom centrala beslut lägga fast vilka aktiviteter som skall fullgöras som regio- nal verksamhet, medan uttagningen av personal till den regionala verk- samheten skulle ske genom ett samspel mellan de lokala polisstyrelserna och länsstyrelsen. Tyngdpunkten i polisväsendet skulle härigenom ej förskjutas från det lokala planet, menar föreningen. Skulle förutsätt- ningar saknas att på detta sätt stärka den regionala ledningsfunktionen förordar föreningen i andra hand alternativ 312 på de skäl och med beaktande av de synpunkter och preciseringar som experten Nyqvist har framfört i sitt särskilda yttrande. Föreningen anser emellertid att det, när det gäller storstadsområdena, är tänkbart med en särlösning i vart fall . för Stockholmsområdet.

Föreningen Sveriges polischefer lägger stor vikt vid frågan om den regionala indelningen. Dess bedömningar överenstämmer i denna del med vad experten Erling anför i sitt särskilda yttrande. Föreningen ställer sig inte avvisande till tanken att den övergripande polisledningen för Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna utformas på ett från landet i övrigt avvikande och för dessa områden särskilt anpassat sätt. Skulle alternativ l komma att genomföras anser föreningen att den närmare utformningen bör behandlas av den aviserade polisberedning- en. Även fördelningen av de regionala resurserna och ledningsstruktu- ren är frågor som synes böra hänskjutas till polisberedningen. Förening- ens ställningstagande anstår följaktligen i avvaktan på polisberedning- ens arbete.

Föreningen Sveriges åklagare godtar utredningens förslag. Centerns ungdomsförbund drar slutsatsen att polischefsalternativet är den organisationsmodell som bäst svarar mot de krav som ställs medan Centerns kvinnoförbund ansluter sig till ledamöterna Polstams och Bloms reservation.

• Sida 256
•  Original

Prop. 1980/81:13 256

7.3 Resursfördelningen

Utredningens uppfattning att det genom centrala beslut bör läggas fast vilka aktiviteter som skall fullgöras i form av regional verksamhet delas av de flesta remissinstanser. Detsamma gäller utredningens bedömning att till det regionala planet bl.a. bör hänföras sådan trafikövervakning som fordrar specialutrustning samt de enheter som är avsedda för be- kämpning av narkotikabrott samt organiserad och ekonomisk brottslig- het. I allmänhet har man ej heller någon erinran mot att den nuvarande s.k. stödjande verksamheten upphör.

Frågan om länstrafikgruppernas framtida ställning berörs av åtskilli- ga remissinstanser. Man anser på åtskilliga håll att länstrafikgrupperna bör avvecklas och personalen i stället ingå i eller bilda trafiksektioner i distrikten. Polisstyrelsen i Hässleholm pekar i detta sammanhang på att länstrafikgruppernas nuvarande verksamhet är mycket kostnadskrävan- de. Transportsträckorna är ofta mycket långa på bekostnad av den effektiva arbetstiden. Det bör vara ett statsfinansiellt intresse att ändra på denna kostsamma verksamhet. Den allt högre standarden på länsvä- garna och europavägarna har minskat behovet av polisinsatser. Behovet av trafikövervakning synes däremot vara oförändrat stort i tätorterna, där trafiksektionerna har sitt huvudsakliga arbetsfält. Liknande syn- punkter anförs av flera polisstyrelser och kommuner, ibland under åbe- ropande av att det lokala inflytandet över polisverksamheten härigenom skulle stärkas i enlighet med polisutredningens huvudprincip. En mot- satt uppfattning redovisas av bl.a. Föreningen Sverige länspolischefer. Föreningen anser att en effektiv trafikövervakning förutsätter relativt stora enheter som arbetar över distriktsgränserna. Den avancerade spec1a1utrustn1ngen som används är kostsam och fordrar specialutbildad personal, som relativt regelbundet sysslar med utrustningen.

Behovet av särskilda enheter som med länen som primärt verksam- hetsområde ägnar sig åt utredningar av grövre brottslighet, bl.a. narko- tikabrott samt organiserad och ekonomisk brottslighet, vitsordas av det helt övervägande antalet remissinstanser. En hel del polisstyrelser beto- nar dock att den regionala verksamheten inte får leda till att den lokala verksamheten mot exempelvis narkotikabrottsligheten faller bort.

När det gäller den regionala organisationen anser RR Vatt även denna genom centrala beslut bör garanteras en viss bas- eller minimiorganisa- tion som vid behov kan förstärkas genom ytterligare beslut i ungefär den ordning utredningen har skisserat. RRV är dock tveksamt till förslaget att personalen vid de regionala enheterna skall tas ut genom lokala beslut. Tjänst vid regional enhet bör i stället sökas i vanlig ordning och besättas med den mest kompetente genom beslut på regional nivå.

7.4 Ledningsstrukturen

Frågan om den regionala ledningsstrukturen gäller i första hand om de regionalt avsedda resurserna skall stå under direkt ledning av den regionale polischefen eller om denne skall utöva indirekt ledning, dvs. främst ha en planerande och samordnande funktion. Inställningen till denna fråga återspeglas av inställningen till de olika alternativen. De remissinstanser som väljer alternativen 1:2 och 312 förordar sålunda direkt ledning. Alternativ 1 :3 är det mest renodlade exemplet på indirekt

• Sida 257
•  Original

Prop. 1980/81:13 257

ledning medan den nuvarande principorganisationen utgör en bland- ning mellan direkt ledning (länstrafikgrupperna) och indirekt ledning.

Polisstyrelsen i Motala tror inte att den regionala polisledningens effektivitet är beroende av om ledningen utövas direkt eller indirekt. Polisstyrelsen anser det lämpligt med indirekt regional ledning och ser det som en väsentlig fördel att personalen då kommer att lyda under den lokale polischefen såväl administrativt som operativt. Även andra polis- styrelser, bl.a. polisstyrelserna i Nyköping, Västervik och Strömstad, utta- lar sig till förmån för indirekt ledning. Därvid framhålls bl.a. att detta är en förutsättning för ett starkt lokalt inflytande.

7.5 Handläggningen av polisadministrativa ärenden

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser det vara naturligt att den nuva- rande länspolischefsexpeditionen får ställning av avdelning inom läns- styrelsen och benämns polisavdelning. Några andra länsstyrelser gör liknande uttalanden.

Polisstyrelsen i Kristianstad föreslår att vissa administrativa frågor och besvärsärenden överförs från länspolischefen till länsstyrelsen för att ge den regionala organisationen möjlighet att mer än för närvarande ägna sig åt polisiära samordningsfrågor. Polisstyrelsen i Kramfors anser att polismyndighetsärenden helt bör handläggas av länsstyrelsepersonal. Polisstyrelsen i Ronneby vill fördela administrativa ärenden och polis- myndighetsärenden som ej berör regional polisledning på länsstyrelser- nas administrativa resp. juridiska enheter.

7.6 Förtroendemannainflytandet

Utredningens förslag om ett starkare förtroendemannainflytande på regional nivå har i allmänhet mottagits med gillande.

Polisstyrelsen i Kalmar ställer sig dock tveksam till utredningens för- slag eftersom länsstyrelsens förtroendemannastyrelse är mycket mindre initierad i olika polisfrågor än de mera specialinriktade lokala polissty- relserna. Länsstyrelsens förtroendemannastyrelse bör därför i första hand ha till uppgift att ge allmänna råd, menar polisstyrelsen. Polissty- relsen i Ängelholm anser att länsstyrelsens verksstyrelse har så stora frågor 1 övrigt att behandla att ett par polisärenden per år passerar förbi utan större engagemang. Ett beredande organ sammansatt av represen- tanter ur de lokala polisstyrelserna skulle därför vara ett välkommet komplement. Länsstyrelsen i Kristianstads län tror att det skulle under- lätta förtroendemannastyrelsens befattning med polisens verksamhet om en särskild beredande nämnd utsågs inom styrelsen för att bereda och mera kontinuerligt följa planerings- och resursfrågor. Enligt polissty- relsen i Örebro bör de förtroendevalda i framtiden ta aktiv del av verk- samheten i större om fattning, men beslutanderätten bör även i framtiden i sista hand ligga på tjänstemännen. Värdet av en regional referensgrupp ifrågasätts av en del remissinstanser, bl.a. polisstyrelserna i Kinna. Nykö- ping och Stockholm. Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker tillskapandet av ett sådant organ, som skulle innebära en onödig mellaninstans och verka byråkratiskt betungande. 'Behovet av samråd och erfarenhetsut- byte mellan den regionala polisstyrelsen och de lokala polisstyrelserna i gemensamma polisfrågor bör även på detta område kunna tillgodoses

• Sida 258
•  Original

Prop. 1980/81:13 _ 258

genom möten, överläggningar och konferenser. Länsstyrelsen i Väster- norrlands län finner däremot att ett särskilt samråds- och referensorgan kan behövas men att förslaget närmare bör prövas genom en försöks- verksamhet. Polisstyrelsen ! Orebro anser att en referensgrupp för samråd mellan den regionala styrelsen och de lokala polisstyrelserna kan vara en framkomlig väg.

7.7 Samverkan över länsgränserna

Utredningens uttalande att samverkan över länsgränserna bör inten- sifieras men även i fortsättningen lösas på frivillig grund har vunnit anslutning från det helt övervägande antalet remissinstanser som har uttalat sig på denna punkt. RPS framhåller att samordningsfrågorna mellan länen bör lösas frivilligt med möjlighet att vid oenighet hänskjuta ärendet till RPS. TS Vbetonar vikten av samordning över länsgränserna såvitt avser trafikövervakningen och anser att planeringen och personal- ledningen bör utövas av länspolischefen. Polisstyrelsen i Örebro påpekar att samverkansproblem inte har förelegat inom den nuvarande organi- sationen. Vid behov har efter samråd gemensamma aktioner företagits över länsgränserna, bl.a. avseende övervaknings- och trafikverksamhet samt i narkotikaärenden. ÖB och polisstyrelsen i Nyköping har däremot uppfattningen att det inte räcker med frivillighet då det gäller samord- ningsfrågorna. Polisstyrelsen anser att det behövs riktlinjer i form av föreskrifter och anvisningar på detta område och understryker RPS:s betydelse för att få till stånd samarbete och samordning.

8 Decentralisering av vissa uppgifter

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig ställer sig i princip positiva till decentraliseringstanken. Statskontoret påpekar dock att decentrali- sering inte får leda till att erforderlig överblick och samordning av verksamheten inom eller mellan skilda nivåer går förlorad och att detta bör uppmärksammas i det fortsatta organisationsarbetet. Man bör också försöka skilja på sådan decentralisering som styrs av krav på effektivitet och sådan som betingas av andra krav. Enligt statskontoret finns inom polisverksamheten utrymme för en decentralisering som motiveras av effektivitetskrav.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län bör en decentralisering ske med viss försiktighet. Rent allmänt har nämligen RPS under de gångna femton åren på ett mycket förtjänstfullt sätt skapat stadga och effekti- vitet inom olika områden av svenskt polisväsende.

Utredningensuttalandenifrågaom fö r e s k ri ft e r 0 c h a n v i s - ni n g a r har mött erinran endast från några enstaka polisstyrelser. Tämligen genomgående understryks i remissyttrandena å ena sidan be- hovet av anvisningar för att i rättssäkerhetens intresse främja en enhetlig tilllämpning och å andra sidan risken för att verksamheten alltför hårt styrs genom föreskrifter och anvisningar. På sina håll anser man att polisstyrelserna har överösts av föreskrifter och anvisningar i en ut- sträckning som har mördat det egna initiativet. &

RPS. som inte har något emot att benämningarna föreskrifter och anvisningar ersätts med benämningarna råd och anivsningar, framhåller

• Sida 259
•  Original

Prop. 1980/81:13 259

att kraven från de lokala polismyndigheterna om anvisningar har varit stora. Tidvis har man haft svårt att tillräckligt snabbt tillgodose olika Önskemål. Utarbetandet av föreskrifter och anvisningar torde även i framtiden bli en av RPS:s viktigaste uppgifter.

Länsstyrelsen i Stockholm län framhåller att RPS:s föreskrifter och anvisningar har varit av stor betydelse för att i rättssäkerhetens intresse åstadkomma att polisen tillämpar gällande författningar lika över hela landet och att de även har bidragit till att öka effektiviteten i polisarbetet. Före förstatligandet var förhållandena inte tillfredsställande i detta hän- seende.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner utredningens terminologiska resonemang om anvisningar och allmänna råd föga fruktbart. Betydel- sen av begreppet anvisningar torde stå helt klar för envar berörd.

Utredningens förslag om decentralisering inom A D B - o rn r å d e t avstyrks endast av polisstyrelserna i Eskilstuna och Nyköping. Ytterligare några polisstyrelser är tveksamma eller manar till försiktighet. Man pekar i detta sammanhang på att en decentralisering medför ett ökat personalbehov och specialisering på regional eller lokal nivå och att svårigheter kan uppstå i fråga om vikarieförsörjningen.

Utredningens förslag överensstämmer enligt RPS helt med de princi- per som varit grundläggande för ADB-verksamheten vid styrelsen. Vid en fortsatt decentralisering måste emellertid särskild vikt läggas vid rättssäkerhetsaspekterna, ADB-säkerhetsintresset samt framförallt vid bedömningen av den lokala polisorganisationens personalbehov.

Statskontoret nämner att kontoret i en rapport den I maj 1979 angå- ende plan för nyanskaffning och komplettering av ADB-utrustning inom polisväsendet har föreslagit regeringen att statskontoret och riks- polisstyrelsen gemensamt under budgetåret 1980/81 utreder förutsätt- ningarna för ett nytt datorsystem för polisväsendet.

Enligt RR Vär det viktigt med en genomarbetad syn på de investering- ar som kan aktualiseras. En alltför differentierad satsning på olika tekniker, metoder och former för distribution av datakraften kommer snarare att konservera dagens problem än att lösa dem. De intentioner som statsmakterna uttryckt (Användningen av ADB i statsförvaltning- en, prop. 1978/791121) samt den pågående utredningsverksamheten inom ADB-området innebär sannolikt att en genomarbetad investe- ringssyn för ADB-verksamheten inom statsförvaltningen kan dröja. RRV anser det därför väsentligt att ADB-verksamheten vid polisväsen- det utvecklingsmässigt under de närmaste åren inriktas så att man inte föregriper beslut av gemensam betydelse för statsförvaltningen. Tyngd- punkten inom polisväsendet bör därför t. v. ligga på att definiera och värdera nya utvecklings- och konverteringsbehov samt att använda så- dana metoder, tekniker och programvaror som endast tar små person- resurser i anspråk.

Utredningens förslag att viss u t b i l d n i n g som nu bedrivs centralt i ökad omfattning skall decentraliseras till regional eller lokal nivå godtas av de flesta remissinstanserna. Ett tiotal polisstyrelser avstyrker dock förslaget. Polisstyrelsen i Borlänge har exempelvis studerat det nuvarande utbudet av centrala kurser utan att finna några som lämpar sig att föra ned på regional nivå utan risk för att utbildningens kvalitet eftersätts. Ytterligare decentraliserad utbildning skulle dessutom inne- bära en belastning med att hålla och utbilda instruktörer. Liknande

• Sida 260
•  Original

Prop. 1980/81:13 260

betänkligheter har polisstyrelsen i Eskilstuna. som även pekar på ett ökat behov av lokaler och undervisningsmateriel om förslaget genomförs.

Statstjänstemannaförbundet. som hälsar förslaget med tillfredsställel- se, anser att viss grundutbildning för administrativ personal bör förläg- gas centralt till polishögskolan. Även Svenska polisförbundet godtar för- slaget men tror att de vinster som kan göras är små.

Länsstyrelsen i Norrbotten län föreslår att även grundutbildningen inom polisen läggs till flera platser i landet. Detta skulle enligt länssty- relsens mening förbättra rekryteringen och modifiera den hittillsvarande ensidiga anpassningen av utbildningen till storstadsförhållanden. På 1960-talet fanns en polisskola i Luleå. Erfarenheterna från utbildningen där är positiva. Länsstyrelsen finner det därför naturligt att anknyta till den tidigare traditionen och förlägga en av utbildningsplatserna till Luleå. Luleå kommun är av samma uppfattning.

Även förslaget om decentralisering av tj ä n st et i l l s å t t 11 i n g - a r n a har fått ett över lag positivt mottagande.

RPS. som lämnar förslaget utan erinringar, anser att det kan genom- föras utan ytterligare utredning. JK finner förslaget om lokal tillsättning tilltalande från många synpunkter men är ändå tveksam om dess lämp- lighet. Det nuvarande systemet med central tillsättning ger enligt JKzs mening bättre garantier för likformighet och rättvisa. Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar att polisstyrelserna skall tillsätta tjänsterna upp t. o. m. polis- och assistenttjänsterna och länsstyrelserna — förutom vad utredningen föreslår — även inspektörstjänsterna. Länsstyrelsen moti- verar sin ståndpunkt med att beslut i tillsättningsärenden i princip inte bör fattas av den myndighet som utfärdar vitsord på sökanden.

En del remissinstanser ifrågasätter om ärenden där förtjänsten är helt avgörande behöver prövas i plenum.

Bland polisstyrelserna hälsar man som regel förslaget med tillfreds- ställelse. Drygt tiotalet polisstyrelser vill dock gå längre och anser att alla tillsättningar upp t. o. m. avdelningschef bör beslutas lokalt och övriga av RPS efter lokalt yttrande. Dessa remissinstanser anser i likhet med Svenska polisförbundet 'att länsstyrelsens roll vid tjänstetillsättningar inom polisväsendet helt kan utgå. Denna uppfattning förekommer bl. a. hos en del polisstyrelser i Kopparbergs län, som förklarar att systemet delvis har prövats där med gott resultat vid försöksverksamhet med fördjupad förvaltningsdemokrati.

Polisförbundet anser utredningens förslag vara en beklaglig kompro- miss mellan olika inflytandeintressen. Systemet'är krångligt och innebär begränsade vinster. Samtliga polismanstjänster upp till avdelningschef kan tillsättas av polisstyrelsen. Tjänster som avdelningschefer och högre bör tillsättas av RPS. En ny tillsättningsordning kan enligt förbundet genomföras direkt efter principbeslut och kräver ingen ytterligare utred- ning.

Även statstjänstemannaförbundet anser att alla tjänster som inte till- sätts av regeringen eller RPS skall tillsättas av de lokala polisstyrelserna.

9 Andra lokala och regionala organisationsfrågor

Vad utredningen har föreslagit i detta avsnitt har i allmänhet fått ett positivt mottagande. Polisstyrelsen i Västerås anser dock att förslagen

• Sida 261
•  Original

Prop. 1980/81:13 261

måste utredas ytterligare. Föreningen Sveriges polischefer finner inte an- ledning att närmare penetrera detta avsnitt, eftersom föreningen finner det nödvändigt att känna till vilken regional organisationsform som kommer att gälla.

9.1 Analys och planering

Utredningens förSlag att deti varje polisdistrikt skall finnas en funk- tion, i de större diStrikten utbyggd till en särskild enhet, för analys och planering har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna med några få undantag.

Till de kritiska rösterna hör polisstyrelsen i Umeå. som finner det något överorganiserat att inrätta särskilda planeringsenheter. I poliskretsar råder närmast uppfattningen att en viss överambition vidlåder såväl planerings- som analysarbetet. I många fall innebär planeringen ett nedpräntande av det självklara och uppföljningen görs alltför detaljerad och omfattande beträffande faktorer man redan känner till. Risken att planerings- och analysarbetet blir ett självändamål är uppenbar liksom att planerna på grund av sitt överarbetade innehåll inte tas på allvar. Innan man tar upp frågan om särskilda enheter för detta ändamål bör man därför noggrant utvärdera vad det hittillsvarande planerings- och analysarbetet har gett i vinst. Liknande synpunkter anförs från polissty- relserna i Boden, Kalix, Storuman och Vilhelmina. Polisstyrelsen i Kiruna vill hellre satsa planeringsinsatserna på det centrala och regionala planet för att åstadkomma en bättre resursfördelning. Bl. a. JK och polisstyrel- sen i Danderyd ställer sig frågande till behovet av den ifrågavarande funktionen i vart fall i de mindre polisdistrikten.

Polisstyrelsen i Sala har funnit att det särskilt vad beträffar utrednings- verksamheten inte finns särskilt stora förutsättningar att planera sådan verksamhet. Händelserna styr arbetet och prioritering och ompriorite- ring av olika spanings- och utredningsinsatser görs dagligen. Utred- ningsverksamhetens karaktär är dessutom sådan att det inte är möjligt att i förväg beräkna tidsåtgången för olika brottsärenden. Beträffande övervakningsverksamheten och den brottsförebyggande verksamheten finns dock goda möjligheter att uppnå ökad effektivitet genom planering och analys av arbetsinsatserna.

Andra polisstyrelser, bl. a. polisstyrelsen i Falun, anser att en plane- rings- och analysenhet bör finnas i varje polisdistrikt.

Flera polisstyrelser framhåller i detta sammanhang behovet av för- stärkningar på kanslisidan. Från olika håll föreslås också en allmän översyn av kanslifunktionerna i distrikten.

9.2 Enheter för brottsförebyggande verksamhet

Utredningens förslag att permanenta enheter för brottsförebyggande verksamhet inrättas i de större polisdistrikten har inte mött annan in- vändning än att flera polisstyrelser, bl. a. polisstyrelserna i Danderyd och Lidingö, anser att samtliga polisdistrikt, alltså även de mindre, skall tilldelas sådana enheter. Även polisstyrelsen i Västervik biträder förslaget om inrättande av permanenta enheter för brottsförebyggande verksam- het men accepterar inte att detta sker genom begränsningar i fråga om annan polisverksamhet.

• Sida 262
•  Original

Prop. 1980/81:13 262

9.3 Utredningsverksamhet vid trafikenheterna

Utredningens förslag att sammanslagna trafikenheter vid sidan av sina trafikövervakande uppgifter även skall utreda de trafikförseelser som de rapporterar vid övervakningen och indelas i en sektion för trafikövervakning och en sektion för trafikutredningar har fått ett blan- dat mottagande.

RPS tillstyrker förslaget men pekar på riskerna för att trafikövervak- ningspersonal kan komma att tas i anspråk för utredningar i en omfatt- ning som inkräktar på den yttre verksamheten.

RR V, som är positivt till förslaget, anser att hela frågan huruvida trafikenheterna utom att bedriva trafikövervakning även bör handlägga utredningar angående trafikbrott bör övervägas närmare. Dessa övervä- ganden bör även avse de lokala trafikenheter som kan komma att kvarstå i organisationen.

Bland länsstyrelserna ställer sig de flesta tveksamma eller avvisande till förslaget, medan majoriteten av polisstyrelserna tillstyrker eller läm- nar förslaget utan erinran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker förslaget. Länsstyrelsen erin- rar om att personalen vid trafikövervakningsenheterna specialutbildats för sin uppgift, som förutsätter grundliga tekniska kunskaper om motor- fordon och om handhavande av den ofta dyrbara tekniska materielen. Förslaget skulle medföra att personalen i viss omfattning binds vid skrivbordsarbete på bekostnad av den yttre tjänsten. Även länsstyrelser- na i Kopparbergs, Kristianstads, Skaraborgs Södermanlands Älvsborgs Örebro och Östergötlands län avstyrker förslaget av liknande skäl. Läns- styrelsen 1 Örebro län anger som en nackdel med förslaget att man får flera trafikutredande enheter i samma polisdistrikt.

Bland de länsstyrelser som är tveksamma till förslaget utan att uttryck- ligen avstyrka det hör länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar att uppfattningarna i länets polisdistrikt är delade och föreslår att förslaget studeras ytterligare i samband med det kommande beredningsarbetet. Länsstyrelsen i Värm- lands län finner förslaget intressant men anser att det innebär en så pass kraftig ändring i nuvarande ordning att ett slutligt ställningstagande bör föregås av försöksverksamhet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att den sammanslagna trafikenheten inte bör belastas med annan utredningsverksamhet än utredning på platsen för händelsen.

Polisstyrelsen i Karlskoga avstyrker förslaget. Genom förslaget skulle , man överföra trafikutbildad personal från fältet till utredningsstolen, vilket klart skulle strida mot de aktuella behoven. Dessutom kommer utredningsverksamheten vad gäller trafikbrott att splittras till fleraen- heter, vilket är ägnat att leda till bristande enhetlighet i arbetsledningen och i samarbetet med åklagarna. Polisstyrelsens yttrande täcker i stort sett de synpunkter som framförs från de polisstyrelser, som avstyrker utredningens förslag.

Även Föreningen Sveriges länspolischefer avstyrker förslaget. Med hänsyn till den mycket kostsamma utbildning som den trafikövervakan- de personalen får för teknisk trafikövervakning bör den i största möjliga utsträckning användas på fältet och ej tas i anspråk för utredningsupp- gifter. Risk finns också att utredningsarbetet menligt kommer att inverka

• Sida 263
•  Original

Prop. 1980/81:13 263

på möjligheterna att bedriva trafikövervakning, menar föreningen.

Polisstyrelsen t' Kalmar, som hör till dem som tillstyrker förslaget, framhåller att de flesta ärenden vid länstrafikgruppen i Kalmar sedan några år utreds av egna befattningshavare. Förfarandet har visat sig vara smidigt och effektivt.

Bland andra polisstyrelser som är positivt inställda till förslaget före- kommer olika meningar i fråga om utredningsverksamhetens omfatt- ning. Polisstyrelsen i Falun anser sålunda att från utredningssynpunkt avancerade eller mycket tidsödande trafikbrott inte bör ankomma på trafikenheternas personal, medan polisstyrelsen i Nyköping anser att man bör undersöka om det är rationellt att vid trafikenheterna även utreda vägtrafikolyckor.

Polisstyrelsen" 1 Eskilstuna, som avvisar en sammanslagning av länstra- fikgrupperna och trafiksektionerna, motsätter sig inte att dessa enheter försöksvis får ansvaret för utredning av vissa trafikförseelser som rap- porteras vid övervakning.

Svenska polisförbundet biträder utredningens förslag och pekar bl.a. på de större utvecklingsmöjligheter och mera varierande arbetsuppgifter som personalen på de sammanslagna trafikenheterna skulle få. Även länstrafikgrupperna i distrikt utan trafiksektion bör organiseras som trafikenheter, medan övriga trafiksektioner bör bli föremål för en sär- skild organisationsundersökning genom polisberedningen.

9.4 Insatserna mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten

Utredningens förslag om intensifierade insatser mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten genom tillskapande av särskilda ekonomiska rotlar med länet som primärt verksamhetsområde har så gott som över lag fått ett positivt mottagande. Endast polisstyrelserna i Baden och Umeå (majoriteten) avvisar inrättandet av särskilda rotlar för detta ändamål.

Polisstyrelsen i Boden kan således inte finna några som helst motiv för att särskilda rotlar tillskapas för den s. k. organiserade och den ekono- miska brottsligheten. Resurserna för spaning och utredning av sådana brott bör i stället tillföras bedrägerirotlarna i distrikten. För detta talar enligt polisstyrelsen många skäl. Att dra någon gräns mellan den eko- nomiska brottsligheten och de brott som bedrägerirotlarna nu sysslar med kan svårligen göras. Bedrägerirotlarna består i dagens läge av högt kvalificerad och välutbildad personal. Liksom annan brottslighet får man förvänta att ärendena inte kommer i en jämn ström. Härigenom skapas arbetstoppar då stora personinsatser är erforderliga. Genom att tillföra bedrägerirotlarna de resurser som avses användas mot den eko- nomiska brottsligheten får man förhållandevis stora enheter med kvali- ficerad personal. Enheterna blir härigenom inte så känsliga vid arbetsan- hopningar. Polisstyrelsen vill också peka på riskerna med en alltför kraftig specialisering. Erfarenheterna av narkotikaenheterna är således inte bara av godo. Andra utrednings- och spaningsenheter har efter narkotikaenheternas tillkomst mer eller mindre minskat sitt intresse för narkotikabrottsligheten. Samma utveckling kan förväntas om särskilda enheter mot den ekonomiska brottsligheten tillskapas på det sätt som utredningen föreslår.

Liknande utgångspunkter har även polisstyrelsen iSala, som anser att

• Sida 264
•  Original

Prop. 1980/81:13 264

varje polisdistrikt bör ha personal som kan ta itu med utredningar beträffande den organiserade och den ekonomiska brottsligheten. Vid behov bör länets eller flera läns samlade resurser på detta område kunna samordnas av länspolischefen. En ökad regional utredningsverksamhet ställer den lokala polischefen utanför händelserna i hans eget distrikt.

En från andra utgångspunkter avvikande uppfattning har polisstyrel- sen i Nyköping. När det gäller åtgärder för bekämpning av organiserad och ekonomisk brottslighet bör det enligt polisstyrelsen beaktas att den- na ofta bedrivs och har samband mellan tätorter i skilda delar av landet. Styrelsen anser det mest rationellt att resurser för denna verksamhet sammanhålls centralt och att såväl spaning som utredning samordnas därifrån och leds i samarbete med personal i berörda län/polisdistrikt.

Svenska polisförbundet tillstyrker en fortsatt utbyggnad av enheterna för bekämpande av den organiserade och den ekonomiska brottslighe- ten. I den utredningsverksamhet som bedrivs av den s. k. tullkriminalen uppkommer ibland fall som kan härledas till den organiserade och ekonomiska brottsligheten. Av detta och andra skäl anser förbundet att tullkriminalens utredningsverksamhet bör handhas av polisutbildad personal.

9.5 Lönekassorna

Utredningens förslag att det i varje län — med några få undantag — skall finnas endast en lönekassa för polisen som betjänar alla polisdi- strikt i länet men endast tilldelas beslutsfunktioner av ren rutinkaraktär har fått ett blandat mottagande. Förslaget godtas av bl. a. RPS, sju länsstyrelser, ett drygt tiotal polisstyrelser samt Föreningen Sveriges läns- polischefer. De flesta remissinstanserna avstyrker dock förslaget. Hit hör bl. a. fyra länsstyrelser, drygt sextio polisstyrelser samt statstjänsteman- naförbundet och SA CO/SR.

Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget förekommer inte sällan uppfattningen att det inte är i det dagliga rutinarbetet utan i mera invecklade frågor om tolkning av avtal och föreskrifter som en regional lönekassa kan göra en insats. Länsstyrelsen i Värmlands län anser sålun- da att den regionala lönekassans huvuduppgift bör vara de mer kompli- cerade funktionerna. Bestämmelserna på förevarande områden är näm- ligen ofta svåröverskådliga och svårtolkade. Sådana ärendens handlägg- ning kräver därför en lång och bred erfarenhet, som mer sällan torde förvärvas i små polisdistrikt.

Liknande synpunkter anförs även av de remissinstanser som inte uttryckligen avstyrker förslaget men inte heller vill godta det i befintligt skick. Till denna grupp hör länsstyrelsen i Stockholms län. som framhål- ler att polisdistriktens lönekassor har visat sig vara en av de mest sårbara enheterna. De allt mer komplicerade avtalen har utan tvekan medfört att problemen vid lönekassorna också har ökat under senare år. Detta har fått till följd att förhållandevis mycket personal vid lönekassorna inte har orkat med den psykiska press som arbetet inneburit utan måst omplaceras till andra arbetsuppgifter. Länsstyrelsen ifrågasätter emel- lertid om det lämpligaste sättet att komma till rätta med dessa problem är att inrätta regionala lönekassor. En bättre lösning är enligt länsstyrel- sen att man i varje län får tillgång till en s. k. ”expertbank" på löneom- rådet som vid behov kan bistå de olika lönekassorna. Formerna för

• Sida 265
•  Original

Prop. 1980/81 :13 265

insättande av denna expertis bör närmare övervägas av polisberedning- en.

Till de remissinstanser som avstyrker förslaget hör länsstyrelsen i Skaraborgs län. vars yttrande rymmer huvudparten av de synpunkter som framförs från förslagets kritiker. Länsstyrelsen påpekar att arbets- uppgifterna för personalen vid polisdistriktens lönekassor under senare år har ökat kraftigt. Den stora arbetsbelastningen på lönekassorna avser emellertid inte rutinärenden utan ärenden av mera komplicerad beskaf— fenhet. Rationaliseringsvinster eller andra fördelar torde därför enligt länsstyrelsen ej vinnas, om endast ärenden av rutinkaraktär anförtros åt de föreslagna regionala kassorna. De ekonomiska besluten har i allt större omfattning flyttats från central och regional nivå till de lokala polisdistrikten. I ökad utsträckning tillförs distrikten uppgifter av löne- förhandlingskaraktär. Dessutom måste lönekassorna ha tillgång till ex- pertis beträffande avtalsfrågor, personalfrågor och kamerala ärenden över huvud taget. Alla polisdistrikt bör i princip vara fullt självständiga. Förtroendemännen avses få ökat inflytande över den övergripande pla- neringen av verksamheten. Övervägande skäl talar därför för att löne- kassorna bör bestå i nuvarande form. Likväl föreligger i synnerhet i medelstora och mindre distrikt ett starkt behov av expertis när det gäller mera komplicerade ärenden av förhandlingsmässig och kamera] natur. I flera län förekommer idag en konsultationsverksamhet gentemot andra polisdistrikt från den ledande lönekassans sida. Denna hjälp är på många håll nästan oumbärlig. Länsstyrelsen vill därför förorda att den största lönekassan i varje län formellt tilldelas en konsultroll i förhållan- de till de övriga. SA CO/SR framför liknande synpunkter.

RR Vhör till de remissinstanser som inte är beredda att f. n. ta ställning till förslaget. RRV vill dock peka på att om regionala kamerala enheter skulle överta all den granskning av utbetalningsunderlag som f. n. sker vid distrikten skulle detta innebära en försening av utbetalningarna till nackdel för såväl personal som leverantörer m. fl. Det bör utredas när- mare, lämpligen av RPS, om någon förändring av nuvarande förhållan- den behövs och vilka alternativ som i så fall föreligger. Ställningstagan- det till utredningens förslag om regionala lönekassor bör således enligt RRV inte kopplas till principbeslutet om omorganisation av polisväsen- det. En angelägen uppgift för RPS, statens arbetsgivarverk och berörda personalorganisationer är enligt RRV att verka för förenklingar av re- gelsystemet beträffande polisens avlöningsförmåner m. m.

Flera polisstyrelser, bl. a. polisstyrelsen i Boden. befarar att polischefen kommer på mellanhand i framför allt personalfrågor om förslaget ge- nomförs. Polischefen har ansvaret för att tilldelade medelsramar inte överskrids. Detta fordrar en fortlöpande kostnadskontroll, som blir svår att ordna med en central förläggning, menar polisstyrelsen. Andra polis- styrelser föreslår att de lokala lönekassorna behålls och förstärks på de ställen där de inte fungerar så bra i nuläget.

Bland polisstyrelserna förekommer även skilda uppfattningar om den regionala lönekassan bör placeras i residensortens polisdistrikt oberoen- de av om detta är det största distriktet i länet eller inte.

Enligt statstjänstemannaförbundet har införandet av det s.k. PA-F- SLOR-systemet ändrat förutsättningarna som rådde då diskussionerna om en regional lönekassa fördes. Intill dess det föreligger klara bevis om att en centralisering av lönekassorna skulle medföra påtagliga vinster

• Sida 266
•  Original

Prop. 1980/81:13 266

avstyrker förbundet denna åtgärd. Det är emellertid enligt förbundet angeläget att en grundlig systemundersökning av lönekassefunktionen i dess helhet snarast kommer till stånd.

9.6 Regional samordnare vid vissa länsstyrelser

Polisutredningens förslag att, vid ett genomförande av polischefsalter- nativet 322, en kvalificerad tjänsteman från länspolischefens distrikt placeras vid de större länsstyrelserna för vissa samordningsuppgifter har berörts av ett fåtal remissinstanser. Länsstyrelsen i Stockholms län samt polisstyrelserna i Stockholm och Göteborg avstyrker förslaget. Den ifrå- gavarande medarbetaren bör enligt länsstyrelsen i stället vara placerad hos länspolischefen, medan de båda polisstyrelserna pekar på risken för dualism och samordningsproblem med utredningens lösning. Även För- eningen Sveriges länspolischefer avstyrker förslaget. Andra remissinstan- ser menar att samordningsfrågorna enklast löses om man vid valet av regional lösning håller fast vid den nuvarande organisationen med läns- polischefen i länsstyrelsen.

10 Rikspolisstyrelsen

Mot utredningens överväganden och förslag i denna del har några principiella invändningar inte anförts. På sina håll anser man dock att utredningen har underskattat det fortsatta personalbehovet vid RPS. En del remissinstanser pekar på funktioner eller enheter som bör inrättas eller byggas ut utöver utredningens förslag.

Flera remissinstanser framhäver RPS:s förtjänstfulla arbete och anser att man bör gå varligt fram vid en eventuell organisationsöversyn. Hit hör polisstyrelsen i Kalmar, som framhåller att det i närområdet i Europa finns polisdistrikt som nära nog motsvarar hela Sveriges befolkning. I dessa polisdistrikt finns bara en polisinstans. Polisstyrelsen ifrågasätter varför man i Sverige skall laborera med inte mindre än tre instanser och framhåller att RPS under sin korta tid gjort mera nytta för polisväsendet än länsstyrelserna någonsin gjort. Polisstyrelsen i Nyköping anser att RPS har fungerat mycket väl och genom sin verksamhet starkt bidragit till att den lokala polisorganisationen kunnat lösa sina ökande arbetsuppgifter inom en i förhållande till behovet allt snävare personalram. Det finns därför enligt polisstyrelsens uppfattning ingen anledning att utföra den av utredningen föreslagna organisationsundersökningen beträffande RPS.

För Svenska polisförbundet är det särskilt angeläget att påpeka den styrka det är för polisverksamheten att många tidigare brister i lednings- hänseende har eliminerats genom inrättandet av RPS. Förbundet tror inte att polisverksamheten för sig eller för samhället i sin helhet har något att vinna på att RPS som central verksmyndighet "försvagas”. Tvärtom bör en förstärkning av styrelsens ställning i vissa hänseenden väl kunna tjäna samhällsnyttan. Detta utesluter inte att man med fördel kan vidta decentraliseringsåtgärder beträffande beslutsfunktioner som kanske bättre kan ligga lokalt.

RPS kan i huvudsak ställa sig bakom utredningens synpunkter om den framtida inriktningen av arbetsuppgifterna vid styrelsen och har ingen

• Sida 267
•  Original

Prop. 1980/81:13 267

erinran mot att verksamheten vid styrelsen blir föremål för utredning. — RPS räknar med att den minskning av personalbehovet på biträdes- och expeditionsvaktsidan som utredningen förutsätter genom att antalet dia- rieförda personalärenden minskar blir obetydlig med hänsyn till den . totala omfattningen av arbetet med diarieföring, registrering samt post— behandling vid RPS. En minskning av personalbehovet vid registerby— rån med ett hundratal tjänster är beroende av möjligheterna att föra över olika uppgifter inom ADB-området till de lokala polismyndigheterna. En decentralisering på ADB-området måste bedömas främst med hän— syn till den tekniska utvecklingen men även med hänsyn till lämplighets— och säkerhetsskäl. Viktigt är att det behov av resursförstärkningar som en decentraliserad verksamhet kan komma att medföra för polisdistrik- ten blir tillräckligt beaktade. På materielanskaffningssidan är det enligt RPS möjligt att en minskning av handläggarpersonalen kan ske. Huvud- delen av polisväsendets utrustning, t. ex. fordon, uniformer och special- utrustning, förutsätter emellertid särskilda kunskaper hos beställaren, kunskaper som av naturliga skäl inte finns i polisdistrikten. Uppmärk- sammas bör även att en materielbeställning ofta föregås av ett omfattan- de försöks- och utvecklingsarbete som av praktiska skäl måste ledas från styrelsen. Det är även betydelsefullt att upphandling av materiel och tjänster sker på ett ur statsfinansiell synpunkt fördelaktigt sätt. Möjlig- heterna att till de lokala polisdistrikten föra över uppgifter rörande materielanskaffningen för att i motsvarande mån frigöra personal vid styrelsen för andra uppgifter bedöms därför som begränsade.

RPS framhåller härutöver nödvändigheten av att en särskild l a g e n - h et inrättas vid styrelsen. Erfarenheterna har visat att de juridiska frågorna ofta är av övergripande natur och därför inte är lämpade att handläggas vid en fackbyrå, vars kompetens i huvudsak inskränker sig till det egna verksamhetsområdet. Härtill kommer att det ställs betydan- de krav på juridisk rådgivning till den lokala polisorganisationen. En annan väsentlig brist i den nuvarande organisationen är enligt'RPS att styrelsen saknar såväl personella som ekonomiska resurser att i erforder- lig omfattning följa den internationella utvecklingen mom det polisiära området.. .

RPS tillstyrker att projektverksamheten inom olika områden utökas. Den nuvarande projektverksamheten bedrivs dock i huvudsak efter de riktlinjer som utredningen föreslår. Då det gäller den interna projekt- verksamheten anser RPS det viktigt att uppföljning, utveckling och utvärdering av igångsatta projekt även i framtiden görs av personal med fast anknytning till RPS.

Förslag om en särskild lagenhet vid RPS framförs även av länsstyrel- sen i Värmlands Iän och Svenska polisförbundet.

Flera polisstyrelser understryker värdet av att verksamheten i växande utsträckning bedrivs i p r 0 j e k t fo r m med inkommenderad perso- nal. Detta medför värdefulla kontakter och erfarenhetsutbyte mellan lokal och central nivå. Även RRVbiträder förslaget om ökad projekt- verksamhet. RRV anser vidare att det mot bakgrund av en ändrad uppgifts- och ansvarsfördelning är befogat att se över RPS:s tillsyns- funktioner. ;

Endast enstaka polisstyrelser ifrågasätter behovet av en särskild enhet vid RPSför analys och planering.

Även förslaget om en förstärkning av in fo r m a t i o n s v e r k -

• Sida 268
•  Original

Prop. 1980/81:13 268

s a 111 h e t e n tillstyrks allmänt. RPS framhåller sålunda att de ökade kraven från polisdistrikten på en snabb och fortlöpande information medför att volymen informationsmaterial kommer att öka. Det blir även nödvändigt att lägga om såväl innehåll som utgivningstider för de infor- mationsskrifter som för närvarande ges ut av RPS. Nya sätt för infor- mation bör prövas såväl från RPS till polisdistrikten som inom polisdi- strikten. Försöksverksamhet med audiovisuella hjälpmedel, databaserad information samt information med intern-television och kassettprogram bör igångsättas. Sådan information bör öka möjligheterna att nå bl. a. de personalgrupper som har skiftestjänstgöring. Systemet har prövats i Stockholms polisdistrikt med gott resultat. Polisberedningen bör under- söka behovet av att inrätta särskilda befattningar som informationsan- svarig, i varje fall i de större polisdistrikten. Beredningen bör även ägna den externa informationen särskild uppmärksamhet. Viktigt är att ökad information sker till myndigheter och allmänhet om polisens brottsföre- byggande åtgärder och serviceinriktade arbetsuppgifter. Större delen av detta informationsmaterial bör av praktiska och ekonomiska skäl fram- ställas och distribueras av RPS. Svenska polisförbundet framför liknande synpunkter.

Utredningensuttalandenom förtroendemannainflytan- d e t vid RPS har inte föranlett några invändningar.

RÅ anknyter till yttranden av länsåklagaren för speciella mål samt länsåklagaren i Malmöhus län, i vilka påtalas att polisutredningen inte har berört frågan om ri k 5 k r i m i n ale n s roll och behovet av cen- trala utredningsenheter. Utvecklingen i fråga om den alltmer vittförgre- nade, organiserade och ofta även internationaliserade allvarligare kri- minaliteten har enligt RÅ ställt ökade krav på — förutom den regionala — även den riksomfattande kriminalpolisverksamheten. För att tillgo- dose de krav på åklagarinsatser som denna utveckling medför har till- skapats en särskild arbetsenhet, länsåklagare för speciella mål. Bl. a. för att fullgöra åklagaruppgifterna i de senast nämnda målkategorierna har det visat sig nödvändigt att avdela åklagare, som inte varit bundna av andra uppgifter. Arbetsenheten med länsåklagare för speciella mål har visat sig fylla en viktig uppgift och RÅ har senast i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1981/82 yrkat att enheten skall permanentas och byggas upp i myndighetsform. Det är därför enligt RÅ:s mening utomordentligt viktigt att det centralt även finns utred- ningsresurser som snabbt och effektivt kan ställas till förfogande bl. a. för sådana uppgifter som berör flera län. Rikskriminalen bör därför inte bara bibehållas utan också byggas ut till att omfatta flera enheter med både utrednings- och spaningsresurser för riksomfattande verksamhet.

Svenska polisförbundet anser att rikskriminalen bör bli föremål för en organisationsöversyn.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att ett väsentligt område av RPS :s verksamhet som enligt direktiven har legat utanför utrednings- uppdraget är s å k e r h e t 5 tj ä 11 st e n . Vissa samverkansfrågor är emellertid av den art och av sådan betydelse för den allmänna polisverk- samheten att de borde ha ingått i uppdraget. Erfarenheten från Västman- lands län har visat att gränsdragningen mellan den särskilda och den allmänna polisverksamheten inte alltid sker på ett tillfredsställande sätt. Från organisatorisk synpunkt finner länsstyrelsen detta spörsmål viktigt att diskutera, inte minst av det skälet att RPS bedriver egen regional

• Sida 269
•  Original

Prop. 1980/81:13 269

verksamhet på säkerhetsområdet, oaktat länspolischefen enligt riksda- gens beslut 1964 är ansvarig för den särskilda polisverksamheten i länet (prop. l964zl00 s. 109). Länspolischefens roll i krigslänsstyrelsen förut- sätter också en annan form av samverkan i fred. Länsstyrelsen hemstäl- ler att dessa frågor beaktas i det fortsatta utredningsarbetet.

11 Rekryteringen till polisyrket

11.1 Rekryteringsverksamhetens organisation

Utredningens allmänna synpunkter på rekryteringsfrågorna har inte mött någon egentlig gensaga. Inte heller utredningens förslag i fråga om rekryteringsverksamhetens organisation har föranlett mer än enstaka kritiska synpunkter.

RPS ser utredningens förslag som ett led i en redan inledd utveckling och det föranleder därför inga erinringar från RPS:s sida. Hur organi- sationen av rekryteringsverksamheten i framtiden skall utformas på central, regional och lokal nivå bör enligt RPS undersökas närmare av polisberedningen. Detta gäller bl. a. utredningens förslag om särskilda rekryteringskontor. Beträffande antagning och fördelning av polisaspi- ranter måste dessa uppgifter liksom f. n. ankomma på RPS. Detsamma gäller rekrytering och antagning av polischefsaspiranter. Uppgifterna handläggs f. n. av en rekryteringskonsulent som beordrats tjänstgöra vid styrelsen. Täta personbyten har förekommit på denna tjänst, vilket varit till nackdel för arbetet. Arbetsuppgifterna bör i framtiden handhas av fast personal, som har övergripande kunskap om rekryteringsarbetets olika problem samt rekryteringssituationen i hela landet.

Enligt socialstyrelsen borde man i viss utsträckning kunna medge lokal rekrytering genom kvottilldelning eller liknande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län. som hör till dem som är kritiska mot utredningens synpunkter, tar upp rekryteringsfrågorna från en mera allmän utgångspunkt. Länsstyrelsen framhåller att polisen som bärare av ett demokratiskt samhälles maktbefogenheter bör vara fast förankrad redan på rekryteringsstadiet hos den allmänhet den har att betjäna. Såvitt länsstyrelsen kunnat finna har utredningen emellertid i väsentliga stycken förbigått faktorer som spelar en utomordentligt viktig roll vid rekryteringen till polisyrket. Länsstyrelsen föreslår att all rekrytering av polis- och polischefsaspiranter decentraliseras till regional nivå, anting- en länsvis eller inom särskilt fastställda rekryteringsregioner, bestående av två eller flera län. Inom varje län eller region bör inrättas särskilda rekryterings- eller antagningsnämnder med bred politisk förankring. ] dessa organ bör även ingå företrädare för näringslivet samt fackliga organisationer på arbetslivets område. Den närmare utformningen av hur rekryteringen skall bedrivas och behörighetskraven för anställning som aspirant inom den egentliga polismanskarriären eller som polis- chefsaspirant bör enligt länsstyrelsen utredas av polisberedningen. Hu- vudsyftet med länsstyrelsens förslag till en genomgripande decentralise- ring av polisväsendets rekrytering är att verksamheten härigenom blir demokratiskt förankrad i samhället. Som förhållandena gestaltar sig f. n.

• Sida 270
•  Original

Prop. 1980/81:13 270

nyanställda polismännen. Först då de enskilda distrikten, eller i vart fall länen, erhåller en kvotindelad fördelning av polismän kan man förvänta sig ett mera aktivt engagemang i rekryteringsarbetet.

Polisstyrelsen i Trelleborg anser lokal rekrytering vara mycket värde- full. Genom denna kan man tillvarata ”de lokala förmågorna" samtidigt som deras trivsel på arbetsplatsen främjas. En möjlighet att i någon mån täcka bristen på polisaspiranter i de områden av landet som har svårt med rekryteringen skulle kunna vara att ge "hemortspoäng" åt dem, som inom länet i fråga söker in vid polisväsendet. Nuvarande system med överflyttning av polisaspiranter från områden med god rekrytering till bristområden är endast att betrakta som konstgjord andning: när tillfälle ges söker sig de flesta dit, där de redan från början önskat tjänstgöra.

Polisstyrelsen i Nyköping anser däremot att polisutredningen har över- drivit betydelsen av att redan från början knyta polismännen till hemor- ten. Polisstyrelsen framhåller i stället värdet av att under en viss period ha tjänstgjort långt från hemorten — t. ex. i ett storstadsdistrikt — och under något annorlunda betingelser än i hemorten. Polisstyrelsen anser att nuvarande ordning kan behållas som den är.

Särskilda rekryteringskontor i de tre storstadsområdena rekommen- deras även av TC 0.

Bl. a. polisstyrelserna i Karlshamn och Sollefteå samt Föreningen Sve- riges polischeferifrågasätter om inte urvalet av polismän görs effektivare och säkrare om prövotiden utsträcks att omfatta hela tiden för alterne- ringstjänstgöringen. Polisstyrelsen i Karlshamn pekar på skadeverk- ningarna av att det först i efterhand upptäcks att "fel” person anställts som polisman och anser att det först efter alterneringstjänstgöringen med någon grad av säkerhet kan avgöras om man anställt rätt person. Polisstyrelsen är medveten om att detta kan anses strida mot gällande arbetsrättslagstiftning men vill ändå framföra förslaget för att skapa en så homogen och kvalitetsmässigt högtstående poliskår som möjligt.

Några polisstyrelser pekar på konkreta åtgärder för att förbättra re- kryteringen. Polisstvrelsen i Nacka har härvidlag goda erfarenheter av bl. a. den praktiska yrkesorienteringen (pryo-verksamheten). Polisstyrel- sen i Karlskrona ifrågasätter om man inte, mot bakgrund av att mer än 85 procent av polisrekryterna numera kommer från gymnasiet, bör sätta in mera riktad rekrytering mot denna grupp, dels i samband med skolav- slutningen och dels på senare stadium (efter fullgjord värnplikt eller motsvarande tid efter examen). Polisstyrelsen ifrågasätter om de föror- dade annonskampanjerna, som är dyra att genomföra, verkligen ger utdelning i förhållande till insatsen och kan i stället tänka sig att under en viss period via register återkomma direkt till önskad målgrupp.

11.2 Villkoren för antagning till polisyrket

De synpunkter som utredningen för fram i detta avsnitt delas av de allra flesta remissinstanserna. Endast några enstaka polisstyrelser anser att den nuvarande ordningen bör behållas helt oförändrad.

11.2.1 Svenskt medborgarskap m. m.

Utredningens ståndpunkt att det i lag inskrivna kravet på svenskt medborgarskap bör behållas har inte föranlett erinran från annat håll än LO, som — med hänsyn till värdet av rekrytering av invandrare till

• Sida 271
•  Original

Prop. 1980/81:13 271

har rekryteringsarbetets olika faser anförtrotts polisens egna organ på lokal, regional och central nivå, vilket med hänsyn till polisens roll som uttrycksmedel för bl. a. värnandet av vårt demokratiska statsskick inte kan anses tillfredsställande, framhåller länsstyrelsen.

Rekryteringen till s. k. bristområden tas upp i flera yttranden. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör det rekryteringsfrämjande arbetet i de svårrekryterade områdena, främst Stockholms län, intensi- fieras än mer. Om de totala rekryteringsresurserna inte kan utvidgas måste denna intensifiering ske på bekostnad av rekryteringsarbetet i övriga delar av landet. Länsstyrelsen anser inte att den nuvarande orga- nisationen med konkurrens på lika villkor och central antagning bör ändras f. n. Länsstyrelsen framhåller också det angelägna i att RPS vid fördelningen av polisaspiranterna till länen tar större hänsyn till ”brist- regionerna” och tilldelar dessa fler aspiranter än f. n.

Stockholms kommun (majoriteten) understryker betydelsen för Stock- holms del av det program för rekrytering till polisyrket av ungdomar från Stockholmsområdet, som har igångsatts i samarbete med landshöv- dingen. Rekryteringsdriven har medfört ökad intagning på polisskolan av aspiranter från Stor-Stockholm. Det är för Stockholms kommuns del ytterst tillfredsställande att denna särskilda insats kommer att fortsätta. En minoritet i kommunen anser att extraordinära rekryteringsinsatser är nödvändiga för Stockholms del och att ett särskilt rekryteringsprogram bör utarbetas med sikte på att i första hand få stockholmsungdomar intresserade av polisyrket.

Polisstyrelsen i Göteborg tillstyrker att den nuvarande rekryteringsor- ganisationen med centrala antagningsbeslut behålls och vidareutveck- las. Inom denna organisation bör ytterligare insatser göras för att för- bättra rekryteringen i bristområden.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att lokala rekryteringskontor bör inrättas i bristområden (f. n. främst i Stockholms län). Inriktningen av verksamheten vid ett sådant kontor bör vara att överta så mycket som möjligt av de uppgifter som i dag faller på rekryteringssektionen vid RPS utan att sektionens insatser på detta område äventyras. Även den nuva- rande rekryteringskonsulentverksamheten bör koncentreras till bristom- rådena. Liknande synpunkter anförs av Svenska polisförbundet.

Tillgodoseendet av bristområdenas behov kan enligt vissa remissin- stanser, bl. a. länsstyrelser; i Kopparbergs län. ha en del negativa konse- kvenser. Under en lång följd av år har inom detta län drivits ett fram- gångsrikt rekryteringsarbete med jämförelsevis hög andel antagna aspi- ranter. De antagna har dock med några undantag placerats i storstads- län. I hemlänet har efter avslutad grundkurs ett fåtal placerats. Följden har blivit, att många aspiranter — ovana vid boende- och arbetsmiljön i en storstadsregion —— känt mycket stark otrivsel och på sociala skäl sökt omplacering till hemlänet. Den svaga tilldelningen av antagna aspiran- ter har dessutom känts som en bristande lön för den möda som har lagts ner i rekryteringsarbetet. Ur flera synpunkter kan det enligt länsstyrelsen ifrågasättas, om bristområdena till varje pris skall fyllas. Större utrymme för hänsyn till aspiranters stationeringsönskemål bör ges och aspirantens kännedom och känsla för hemlänets och hemortens miljö tas till vara.

Även polisstyrelsen i Västervik har uppfattningen, att motivation på det lokala planet torde saknas för en intensifiering av rekryteringsarbe- tet, i vart fall så länge de s.k. bristområdena i huvudsak tillförs de

• Sida 272
•  Original

Prop. 1980/81:13 272

polisyrket bl. a. för kvarterspolisverksamhet i invandrartäta områden — anser att det bör vara möjligt att ge dispens från förbudet att anställa den som inte är svensk medborgare.

SlVanser det vara naturligt och önskvärt att intresserade med invand- rarbakgrund i större utsträckning än för närvarande antas till polisut- bildningen. Det finns f. n. förhållandevis få f. d. utländska medborgare inom poliskåren. Genom sin speciella erfarenhet kommer invandrare som polismän att vara en tillgång inte bara i språkligt hänseende och i förhållande till den invandrade allmänheten utan också för kollegor inom poliskåren. SIV föreslår därför att invandrarbakgrund och fler- språkighet tillmäts ett meritvärde vid rekrytering till polisutbildningen

] 1.2.2 De allmänna anställningsvillkoren

Remissinstanserna har i denna del framför allt uppmärksammat frå- gan i vad mån tidigare brottslighet bör diskvalificera från polisyrket. Huvudparten av remissinstanserna godtar eller lämnar utredningens ståndpunkt utan erinran. Åtskilliga remissinstanser, bl. a. några länssty- relser och ett trettiotal polisstyrelser, avstyrker dock uttryckligen en uppmjukning av kraven på denna punkt. Kritikerna menar i allmänhet att de fall, där behjärtansvärda skäl föreligger, kan tillgodoses redan med nuvarande tillämpning och att en ytterligare uppmjukning av kra- ven allvarligt skulle försämra polisens anseende utan att någon egentlig breddning av rekryteringsunderlaget uppnås. Även de remissinstanser som godtar utredningens ståndpunkt understryker vikten av en restriktiv tillämpning.

RPS, som delar utredningens uppfattning att allvarligare kriminella handlingar liksom f. 11. skall vara en diskvalificeringsgrund för anställ- ning vid polisen, framhåller att kravet på laglydnad måste ställas högre inom polisväsendet än inom andra samhällsområden. Detta är viktigt för att förebygga korruption och infiltration i polisverksamheten. Då det föreligger gränsfall och en sökande till polisyrket i övrigt är tillräckligt meriterad för anställning, bör frågan om antagning liksom hittills hän- skjutas till RPS:s särskilda förhandlingsgrupp för antagningsfrågor. i vilken ingår representanter för arbetsgivare och fackliga organisationer.

Polisstyrelsen i Karlskrona, som avstyrker en uppmjukning av de nu- varande kraven, anser det vara av mycket stor betydelse både för allmän- hetens tilltro till polisen och för den interna verksamheten och självför- troendet hos polismännen att kraven här ställs högre än vad som måhän- da kan anses nödvändigt på andra områden av samhällslivet. Trots att kraven alltid har varit höga vid anställning till polisen har dock händel- ser inträffat, inte minst under senare tid, där massmediabehandlingen indirekt visar att man har synnerligen höga krav på polisens pålitlighet. Dessa krav är fullt befogade. Risken för korruption och infiltration torde kunna förväntas stiga i Sverige likaväl som utomlands, inte minst i samband med organiserad och ekonomisk brottslighet, där den brotts- liga profiten är så hög att även det ekonomiska utrymmet för påverkan kan antas ha motsvarande nivå. Enligt polisstyrelsens uppfattning måste man här inta en mycket realistisk attityd.

Det är även enligt SA CO/SR ytterst viktigt att man till polisyrket kan rekrytera de sökande som är bäst kvalificerade för antagning. Vid urvals- processen av polismän är det av väsentligt intresse att det begås så få misstag som möjligt. Om anställningskraven skulle mjukas upp alltför

• Sida 273
•  Original

Prop. 1980/81:13 273

mycket — särskilt när det gäller kravet på personlig skötsamhet — föreligger det risk för att allmänhetens förtroende för polisen kan rub- bas. En polismans oväld bör inte kunna ifrågasättas. SACO/SR vill därför tillråda försiktighet då det gäller ändring av anställningsvillko- ren.

Inte heller Svenska polisförbundet anser att någon uppmjukning av villkoret "ordentligt levnadssätt och pålitlighet" är önskvärt utan hävdar att under senare år tillämpad praxis skall gälla även i fortsättningen.

Flera remissinstanser, bl. a. RPS, Svenska polisförbundet och några polisstyrelser, vill införa psykotekniska prov som ett hjälpmedel i rekry- teringsarbetet.

11.2.3 Arbetslivserfarenhet och rekryteringsålder

Utredningens överväganden i denna del har godtagits av det alldeles övervägande antalet remissinstanser. Många hälsar med tillfredsställelse att arbetslivserfarenhet tilläggs direkt meritvärde vid antagningen. En- staka polisstyrelser är inte främmande för att ställa upp arbetslivserfa- renhet som ett obligatoriskt krav. Centerns ungdomsförbund kräver minst l5 månaders arbetslivserfarenhet för antagning till polisutbildning. För- bundet anser också att all arbetslivserfarenhet bör bedömas lika, medan en del polisstyrelser ansluter sig till utredningens ståndpunkt att vissa typer av arbetslivserfarenhet bör kunna anses som särskilt meriterande. Som exempel nämns bl. a. arbete inom sjukvården eller socialvården.

1 1.2.4 Värnpliktskravet

Utredningens förslag om slopande av kravet på att manlig sökande till polisyrket skall ha fullgjort värnplikt godtas av åtskilliga remissinstan- ser, bl. a. RPS. Ungefär lika många avstyrker dock förslaget. Till dem som säger sig i vart fall f. n. avstyrka förslaget hör bl. a. OB. de flesta länsstyrelserna samt ett betydande antal polisstyrelser. Därvid hänvisas främst till att frågan om polisens uppgifter inom totalförsvaret och dess ställning vid beredskapstillstånd och krig först bör avgöras slutligt. Om polisens uppgifter i krig kvarstår i huvudsak som i dag ifrågasätter man från kritikernas sida om inte värnpliktskravet bör vara kvar. En del remissinstanser anser att värnpliktsutbildningen har sådant värde för polisens arbete att värnpliktskravet under alla omständigheter bör be- hållas, medan andra menar att ett slopande av kravet endast skulle medföra en viss ökning av skjututbildningen. Några remissinstanser som godtar förslaget förutsätter att den som har uttagits till värnpliktstjänst- göring skall ha fullgjort denna före anställning som polisman.

] 1.2.5 Hälsokrav och fysiska förhållanden i övrigt

Utredningens överväganden vad gäller kraven på synskärpa, färg- seende, hörsel och längd har godtagits eller lämnats utan erinran av de fiesta remissinstanserna. Bland dem som närmare har kommenterat dessa ämnen förekommer emellertid inte sällan avvikande uppfattning- ar i förhållande till utredningen. Framför allt anser man att ett normalt färgseende är en förutsättning för polismannens arbete.

Frågan om kroppslängden tas bl.a. upp av Svenska polisförbundet. som anser att det kan vålla problem i det praktiska arbetet om denna avsevärt understiger medellängden. Att medellängden är olika mellan

• Sida 274
•  Original

Prop. 1980/81:13 274

könen påverkar enligt förbundet inte den principiella uppfattningen att yrkesutövningen ställer vissa krav som man inte kan reducera med hänvisning till generella biologiska skillnader. Inom förbundet har man sedan länge haft uppfattningen att samma yrke/funktion bör ha samma krav, oavsett kön. En del polisstyrelser, bl. a. polisstyrelsen i Västervik. understryker behovet för rekryteringsmännen att i sin upplysningsverk- samhet kunna ge besked om krav på viss kroppslängd. Särskilt gäller detta enligt polisstyrelsen fall, där en sökande saknar föreskriven förut- bildning och inte vågar satsa på att komplettera sin utbildning om han inte kan räkna med att bli antagen.

1 1.2.6 Förutbildning

Utredningens överväganden i denna del har över lag godtagits av remissinstanserna.

11.2.7 Rekryteringen av kvinnliga poliser

Utredningens förslag om en specialstudie av erfarenheterna av kvin- nan som polis och en mera systematisk arbetsanalys av polisyrket som sådant har inte mött några invändningar.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att det knappast är ratio- nellt att i polisyrket binda sig för en rekrytering i enlighet medjämställd- hetskommitténs förslag. Andra remissinstanser anser att omfattningen av den framtida kvinnliga rekryteringen till polisen inte bör bestämmas förrän den föreslagna utvärderingen har gjorts av de hittillsvarande erfarenheterna.

Svenska polisförbundet säger sig inte vara särskilt intresserat av att föra en diskussion om kvinna eller man i rekryteringshänseende men tillstyr- ker en analys av erfarenheterna av kvinnan som polis. En sådan studie bör ingå som en del i en vidare systematisk arbetsanalys av polisyrket som sådant och ge bättre underlag för bedömning av olika antagnings-, utbildnings- och arbetsfördelningsfrågor. TCO har samma uppfattning härvidlag. Även Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sve- riges polischefer anser det angeläget att en utvärdering snarast kommer till stånd.

Folkpartiets kvinnoförbund anser att det behövs ytterligare åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvinnor till polisyrket.

11.2.8 Antagningsvillkoren för polischefsaspiranter

Vad utredningen har uttalat beträffande antagningsvillkoren för po- lischefsaspiranter har med några enstaka undantag godtagits av remiss- instanserna. En del remissinstanser, bl. a. RPS och flera polisstyrelser, anser att samma krav i fråga om bl. a. kroppskonstitution som gäller för polismän bör ställas också på polischefsaspiranterna. Man vill på sina håll även att större avseende fästs vid förmågan till arbetsledning, arbets- planering och samarbete samt att polischefsutbildningen ges mera inslag av praktiskt polisiärt fältarbete. Endast enstaka polisstyrelser ifrågasät- ter kravet på fullständig juristutbildning, men många vill underlätta vidareutbildningen för polismän som vill bli polischefer. Bl. a. vill man att yrkeserfarenhet som polisman tillgodoräknas på ett förmånligare sätt än hittills. Ett par polisstyrelser anser att polischefskarriären i princip bör vara inomverksrekryterad, dvs. att en polischefsaspirant först bör ha

• Sida 275
•  Original

Prop. 1980/81:13 275

genomgått vanlig polisutbildning, inbegripet alterneringstjänstgöring.

SACO/SR anser att det ur många synpunkter skulle vara olyckligt med en särskild juridisk utbildning för blivande polischefer. Polischefs- yrkets mångskiftande arbetsuppgifter kräver en stor bredd i den juridis- ka utbildningen, och rättssäkerhetskrav talar för att blivande polischefer inte isoleras från övriga jurister inom rättsväsendet, vilka ju genomgår fullständig juristutbildning. Inte heller Föreningen Sveriges polischefer vill efterge kravet på fullständig juristutbildning.

Svenska polisförbundet ifrågasätter däremot nuvarande behörighets- krav för polischefer och föreslår att en särskild utredning tillsätts för att ge förslag om hur den framtida polischefsrekryteringen skall utformas. Utredningen har enligt förbundet helt förbigått att arbetslivserfarenhet borde vara minst lika viktig för den som skall bli polischef som för en polisman. Dessutom har utredningen ansett att viss arbetslivserfarenhet bör bedömas som särskilt meriterande. Vid antagning av polischefsaspi- ranter har sökande polismän med jur.kand.-examen inte fått sin arbets- livserfarenhet från polisområdet särskilt högt värderad. Det ringa värdet av polistjänsten har framträtt speciellt tydligt när dessa polismän sökt tjänster inom polischefsområdet. Det formella kravet på jur.kand.- examen för att antas som polischefsaspirant är gammalt och bör enligt förbundet ses i förhållande till den allmänna utbildningsnivå som då fanns i landet samt till att den tidens polischefer också innehade funk- tioner som åklagare och kronofogde. Efter förstatligandet år 1965 har polischefsuppgiften renodlats till den alltmer krävande rollen av polis- man i chefsfunktion. Denna funktion kräver även i dag ett stort mått av juridiska kunskaper men i ännu högre grad kunskaper och människo- kännedom som formar en god personal- och företagsledare. Många önskvärda kunskaper, färdigheter och egenskaper erhålls och utvecklas i arbetslivet i allmänhet och i polisyrket i synnerhet. Polismännen har emellertid enligt förbundet inte i någon högre grad erfarit att arbetsgi— varen har underlättat möjligheten till erforderliga studier. Många polis- män har läst in jur.kand.-examen och bedrivit andra akademiska studier under stora uppoffringar utan att detta har inneburit några påtagliga fördelar. Antalet dispenser är mycket få.

] l.2.9 Direktrekrytering

Utredningens principiella uppfattning att s.k. direktrekrytering av personal till polisväsendet bör vara möjlig i fråga om tjänster som inte är förenade med polisiära befogenheter har godtagits av de flesta remiss- instanserna, däribland JK, RÅ, RR V, de flesta länsstyrelserna och polis- styrelserna samt statstjänstemannaförbundet. Åtskilliga polisstyrelser motsätter sig dock direktrekrytering liksom Svenska polisförbundet. Även RPS och överåklagaren i Göteborg är skeptiska till direktrekryte- ring av bl. a. ekonomisk expertis.

JK :s uppfattning är att möjligheterna till direktrekrytering utnyttjas i alltför begränsad utsträckning. Självfallet kan det inte komma i fråga att anställa personal utan polisutbildning på tjänster med vilka polisiära befogenheter är förenade. Inte minst utvecklingen mot alltmer kompli- cerad brottslighet (ADB-området, skatteområdet, miljöskyddets områ- de, arbetarskyddets område) skapar emellertid utrymme för en ny typ av tjänster. Det är angeläget att personal med kvalificerade arbetsledande uppgifter när det gäller utredningen av brott av t. ex. nyss nämnda typer

• Sida 276
•  Original

Prop. 1980/81:13 276

har polisiär utbildning. Det kan emellertid inte vara nödvändigt att all personal har sådan utbildning. Enligt JK :s mening talar hänsyn till både kostnader och effektivitet för en ökad direktrekrytering. Den undersök- ning inom åklagarväsendet, enligt vilken "avtal med en välrenommerad revisionsbyrå” ger större effektivitetsvinster än om fast arvodesanställd revisorspersonal anlitas, är visserligen inte närmare känd för JK, som dock vill ifrågasätta dess representativitet för sådana sammanhang som det här diskuterade. Vad som är mest intressant är enligt JK att jämföra kostnaderna — och effektiviteten — mellan en lösning där polispersonal utbildas för revisorsuppgifter (eller motsvarande) och en lösning där uppgifterna i stället anförtros direktrekryterad personal inom polisvä- sendet eller externt anlitad personal. Jämförelsen blir särskilt intressant om man också tar hänsyn till hur lång tid den utbildade polismannen nyttiggör sina specialkunskaper inom området i fråga. Med hänsyn till de utbildningsaspekter —— främst beträffande behovet av specialkurser — som är knutna till frågan om direktrekrytering bör denna fråga uppmärksammas inom ramen för den förordade översynen av polisut- bildningen, avslutar JK.

Även RÅ vill ifrågasätta om inte en viss direktrekrytering av t. ex. ekonomer och jurister till tjänster som utredningsmän av ekonomisk brottslighet skulle kunna övervägas. Innan de tas självständigt i anspråk för sådana tjänsteuppgifter skulle erfordras en viss polisutbildning som är avpassad för den speciella utredningsverksamhet inom vilken de skall arbeta. Det bör emellertid enligt RÅ vara en framkomlig väg för att förhållandevis snabbt kunna öka antalet utredningsmän som besitter de särskilda kunskaper som ofta erfordras i fråga om denna art av brotts- utredningar.

Värdet av direkt rekrytering av ekonomiskt utbildad personal till enheter som har till uppgift att bekämpa den ekonomiska brottsligheten är enligt överåklagaren i Göteborg troligen mycket begränsat. En sådan rekrytering kan i viss mån få negativa konsekvenser för rekrytering av polisiär utredningspersonal. Man bör i stället inrikta sig på att ge lämp- liga polismän erforderlig specialutbildning, anser överåklagaren. När det gäller invecklade frågor av ekonomiskt eller annat slag är det lämp- ligast att anlita de utomstående specialister som är bäst skickade för den aktuella uppgiften. Flertalet mål där utredningen ställer krav på medver- kan av ekonomiskt utbildad personal har anknytning till skattebrott. Revisorer från riksskatteverket eller länsstyrelsens skatteavdelning är då naturligt kopplade till målet. I övriga mål kan problemet relativt smidigt lösas från fall till fall.

RPS anser att behovet av särskild expertis för vissa uppgifter som utredningen har föreslagit bör bedömas med hänsyn till omständigheter- na i det enskilda fallet. Expertis kan anlitas genom att avtal träffas om uppdrag mot arvode. RPS anser det lämpligare atti utredningsverksam- heten anlita utomstående expertis än att direkt rekrytera sådan till exem- pelvis de ekonomiska rotlarna.

RRV är i princip positivt till direktrekrytering av ekonomiskt och juridiskt utbildad personal till de enheter som handlägger utredningar rörande ekonomisk brottslighet men betonar att en sådan rekrytering självfallet endast är en del 1 ansträngningarna att förebygga och bekäm- pa den ekonomiska brottsligheten.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som tillstyrker utredningens förslag i

• Sida 277
•  Original

Prop. 1980/81 :13 277

fråga om direktrekrytering, föreslår att lämpliga och intresserade polis— män med uppgift att utreda skatte- och andra ekonomiska brott får möjlighet att helt eller delvis genomgå den utbildning som erbjuds tjäns- temän inom länsstyrelsens skatteavdelningar.

Länsstyrelsen i Värmlands län tar upp frågan mot bakgrund av de grundläggande rekryteringsvillkoren. Problemet är enligt länsstyrelsen att en blivande polisman måste uppfylla de krav bl. a. på lämplig kropps- konstitution som uppställs för en polisman i ordningstjänst. Kraven gäller även om polismannen snabbt får sin tjänstgöring förlagd exem- pelvis till en teknisk rotel eller får arbeta med kvalificerade gäldenärs- utredningar. Hittills synes nuvarande rekryteringssätt ha fungerat utan egentliga men. Länsstyrelsen anser emellertid att man måste ställa frågan om det med nuvarande rekryteringssätt blir möjligt även i fortsättningen att trygga tillgången till de högt kvalificerade specialister på olika om- råden, som polisen måste ha tillgång till för att på ett snabbt och effektivt sätt bekämpa en alltmer välutrustad och välorganiserad brottslighet — exempelvis den organiserade och ekonomiska brottsligheten. Såvitt läns- styrelsen har sig bekant förekommer direktrekrytering av vissa specialis- ter bl. a. inom polisen i USA. Länsstyrelsen anser att detta frågekomplex är mycket viktigt och föreslår att polisberedningen får i uppdrag att närmare studera detta.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar sig till förmån för anlitande av externa experter. Även om den personal som nu handlägger kvalifi- cerade brottsutredningar besitter utomordentliga kunskaper inom sina speciella områden tenderar brottsutvecklingen — särskilt vad avser den organiserade och ekonomiska brottsligheten — att bli mer svåröverskåd- lig och svår att utreda. Det är därvid ur effektivitetssynpunkt bättre att utnyttja samhällets samlade resurser även om detta innebär att externa specialister måste kontrakteras. Länsstyrelsen finner det således angelä- get att möjligheter finns att vid behov ta i anspråk externa specialister som biträder vid kvalificerad utredningsverksamhet utan att de direkt ingår i den lokala polisorganisationen.

De polisstyrelser som ställer sig negativa eller skeptiska till direktre- krytering anser som regel att man i stället bör anlita utomstående exper- tis eller satsa på en utbyggd utbildning av de polismän som sysslar med sådana utredningar där experthjälp ifrågasätts. Polisstyrelsen i Göteborg anser att de eventuella förtjänsterna av direktrekrytering av personal för vissa funktioner bör närmare övervägas innan slutlig ställning tas till förslaget. Det nuvarande systemet med anlitande av konsulter inom vissa områden synes i vart fall f. n. väl motsvara kraven på kvalitet och fiexibilitet beträffande utnyttjandet av ifrågavarande tjänster, framhål- ler polisstyrelsen.

Flera polisstyrelser betonar att den hittillsvarande utvecklingen då det gäller att utnyttja administrativ personal för utredningsarbete bör fort- sätta.

Svenska polisförbundet avvisar utredningens förslag att anställa perso- nal utan polisutbildning för att som experter medverka vid de enheter som handlägger utredningar av vissa slag. I de fall särskild expertis erfordras bör avtal träffas om uppdrag mot arvode.

• Sida 278
•  Original

Prop. 1980/81:13 278

12 Polisutbildningen

Utredningens allmänna synpunkter på den framtida polisutbildning- en och principförslaget till en ny sammanhållen utbildningsgång har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora fiertalet remissinstanser. Polisstyrelserna i Eskilstuna, Landskrona. Linköping, Nyköping och Visby avstyrker eller ställer sig tveksamma till förslaget. Andra remissinstanser som i och för sig är positiva till ändringsförslagen har invändningar mot olika detaljer i utredningens förslag.

Framför allt understryks att en stor grupp polismän kan komma i kläm mellan den gamla och den nya utbildningsordningen. En kompletteran- de utbildning bör därför anordnas.

Bl. a. ett stort antal polisstyrelser anser att alterneringstjänstgöringen inte bör avkortas.

Från polislärarhåll och från fiera polisstyrelser framhålls att en änd- rad inriktning av grundkursen inte får innebära att undervisningen i svenska och engelska minskas.

Åtskilliga röster höjs även för att den föreslagna praktiktjänstgöringen vid andra samhällsorgan senareläggs. En del framhåller därvid att det är viktigt att andra samhällsorgan söker öka sina insikter i det polisiära arbetets villkor genom motsvarande praktiktjänstgöring hos polisen.

Främst en del av polisstyrelserna anser att påbyggnadskursen, grund- kurs ll, inte bör följa omedelbart efter alterneringstjänstgöringen.

Några remissinstanser, bl. a. statstjänstemannaförbundet, erinrar om behovet av utbildning även för administrativ personal och för polissty- relsernas förtroendevalda ledamöter.

JK, som delar uppfattningen att en översyn av polisutbildningen är nödvändig, ställer frågan huruvida utbildningssystemet skall byggas upp så att varje polisman kan utnyttjas var som helst i organisationen. Om detta är målsättningen kan man också leva upp till de ambitioner som ligger bakom utredningens förslag när det gäller fiexibiliteten i den lokala organisationen. Men en sådan lösning är dyrbar och JK ifrågasät- ter om den över huvud taget är möjlig. Alla polismän kan inte utbildas till både duktiga trafikövervakare och utredare av komplicerad ekono- misk brottslighet. Varje avkall på utbildningskraven kommer emellertid att innebära en läsning av resurserna. Här föreligger alltså ett växelspel. Organisationsfrågor och utbildningsfrågor hänger ihop. Enligt J K :s me- ning är sambandet mer intimt än som framgår av betänkandet. Han anser att man bör begagna tillfället att låta översynen spänna över något vidare fält än utredningen måhända tänkt sig. Enligt JK måste en viss ökad specialisering inom polisväsendet eftersträvas. Ett av de områden som han anser att man särskilt bör uppmärksamma när man granskar polisutbildningen är trafikövervakningen. Enligt JK:s uppfattning be- hövs starkt ökade insatser på detta område. Organisatoriska reformer av det slag utredningen förordar kan inte få mer än en marginell betydelse. Vad som behövs är helt enkelt mer personal, mer bilar, mer kontrollin- strument. För att få utrymme för detta måste — på grund av bl. a. konkurrensen från andra områden där lika starka krav på ökade insatser föreligger — övervakningen på något sätt göras billigare. Det är enligt JK:s mening värt att överväga om man inte här kan göra väsentliga besparingar just på utbildningssidan.

UHÄ. som bifogar yttranden från universitetet i Stockholm, konstate-

• Sida 279
•  Original

Prop. 1980/81:13 279

rar inledningsvis att regeringen den 28 juni 1979 gett RPS i uppdrag att i samråd med UHÄ undersöka förutsättningarna för en samordning och samverkan mellan polishögskolan och den allmänna högskoleorganisa- tionen med de utgångspunkter som anges i polisutredningens betänkan- de. — Utredningen har själv med utgångspunkt i riksdagens tidigare ställningstaganden beträffande huvudmannaskapet för polisutbildning- en utgått från att detta även i fortsättningen skall ligga hos RPS. Huvud- motivet för att man inte närmare övervägt att inlemma polisutbildningen i högskolan synes UHÄ vara att utbildningen är direkt kopplad till anställning inom polisen. UHÄ begränsar sig — i likhet med utredning- en — till att behandla vissa frågor som gäller en samverkan mellan numera polishögskolan och högskoleorganisationen inom utbildnings- departementets område. —— I yttrandet från universitetet i Stockholm pekas på de praktiska svårigheter som uppstår om man i kortare moment av universitetets utbildning skall ta emot de stora elevgrupperna från polishögskolan. Juridiska linjenämnden förordar i stället en personal- samverkan, där universitetets lärare medverkar i utbildningen vid polis- högskolan. UHÄ delar den bedömning som gjorts vid universitetet. Övervägande olägenheter synes förenade med att förlägga här aktuella kortare grundläggande inslag av juridisk, samhällsvetenskaplig och be- teendevetenskaplig utbildning i den inledande delen av polisutbildning- en — grundkurs ] — till universitetet. Man riskerar bl. a. att den för polisutbildningen eftersträvade samordningen och integreringen mellan teori och praktiska övningar går förlorad. Vinsterna från kontakt- och miljöerfarenhetssynpunkt för polishögskolans elever torde knappast uppväga de praktiska problem för universitetet som skulle uppstå. UHÄ förordar därför en lösning som innebär att lärare från universitetet i Stockholm medverkar i planläggningen och genomförandet av utbild— ningen i de ämnesinriktade kurserna inom grundkurs 1 vid polishögsko- lan. Polisutbildningen kan genom en sådan medverkan av lärare från högskoleorganisationen få impulser som kan bidra till en fortlöpande utveckling av utbildningen. I den mån så bedöms önskvärt bör en sådan ordning kunna byggas på föreskrifter som möjliggör att tjänstgöring vid polishögskolan kan inräknas i tjänstgöringsskyldigheten för lärare inom vissa angivna områden vid universitetet. — Grundkurs II bör enligt utredningens uppfattning ges en mer traditionellt högskolemässig prä- gel. UHÄ delar utredningens uppfattning om värdet av sådana moment i polisutbildningens avslutningsskede. Polishögskolan och universitetet i Stockholm bör tillsammans kunna utveckla kurser med denna inrikt— ning, som kan ingå i utbildningen vid båda läroanstalterna. — UHÄ ser betydande principiella och praktiska svårigheter att åstadkomma någon mer långtgående samordning av antagningsförfarandet vid polishögsko- lan och högskolan i övrigt med hänsyn till de speciella krav som måste gälla vid antagningen till polisutbildningen och därmed till polisyrket. Man bör dock kunna överväga att i högskolans informationsbroschyrer ta in uppgifter om polisutbildningen. — UHÄ föreslår slutligen att den fortsatta utvecklingen av samverkan mellan polishögskolan och univer- sitetet i Stockholm enligt de allmänna riktlinjer som här förordas anför- tros-åt en arbetsgrupp med företrädare för båda läroanstalterna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar en genomgripande decentra- lisering. Som ett led i strävandena att motverka alla misstankar om korporativa verkningar av den grundläggande polisutbildningen bör

• Sida 280
•  Original

Prop. 1980/81:13 280

denna förläggas till lämpliga högskolor inom den nuvarande universi- tetsorganisationen samt ledas och utformas av UHÄ i samråd med RPS för att tillgodose de rent polisiära behoven i utbildningen. Däremot kan liksom f. n. den utbildning som krävs för tjänst inom polisinspektörs- resp. kriminalinspektörsskiktet ävensom inom kommissariegraden och som polischefsaspirant förläggas till riksplanet. Detsamma gäller viss specialutbildning som inte kan tillgodoses på annat håll.

SIV beklagar att utredningen inte utrett vilka för- och nackdelar ett förändrat huvudmannaskap för polisutbildningen skulle kunna innebä- ra. Grundutbildningen vid universitet och högskolor borde enligt verkets mening vara de reguljära utbildningsmyndigheternas eget odelade an- svar. Det kan t. o. m. ifrågasättas om inte rekryteringen borde ske bland sådana studenter som genomgått beteende- och samhällsvetenskapliga kurser, oavsett om de följt dem i avsikt att bli polismän eller inte. De starka argument som krävs för att anställningsmyndigheten själv har ansvaret för en yrkesutbildning av det här slaget har inte redovisats. — SIV finner det glädjande att ökad tonvikt läggs på studier i sociologi, kriminologi, kriminalvård, psykiatri, ungdomsledning och samhälls- kunskap. I sammanhanget vill SIV påtala nödvändigheten av att invand- rar- och minoritetsfrågorna integreras i samtliga dessa ämnen och i utbildningen i övrigt. Särskilt angeläget är det att den enskilde polisman- nen är förtrogen med att stora grupper i samhället har en kulturbakgrund som i vissa avseenden skiljer sig från vår. Den invandrarkunskap som hittills meddelats i utbildningen bör inte bara behållas utan t. o. m. ges ökat utrymme genom att invandrar- och minoritetsfrågorna integreras i de olika ämnena. Dessutom bör invandrare själva i större utsträckning än f.n. delta i de olika momenten av utbildningen. SIV är berett att hjälpa polisskolan att få fram lämpliga gästföreläsare och att förmedla kontakter med invandrarrepresentanter som kan medverka. I takt med att en sådan ändring av utbildningen genomförs kan SIV reducera och helt upphöra med sin direkta medverkan i polisens grundutbildning och i stället huvudsakligen delta i de funktions-/befattningsinriktade spe- cialkurserna.

Även socialstyrelsen understryker vikten av att polisen får utbildning i invandrarkunskap. Denna utbildning torde kunna erhållas från univer- sitetens socialantropologiska institutioner.

Den svenska polisutbildningen anses stå på en hög nivå även vid internationella jämförelser, framhåller länsstyrelsen i Värmlands län. Den nyligen genomförda förändringen av polisskolan till polishögskola bör garantera en fortsatt hög klass på den svenska polisutbildningen. Härför krävs bl.a. gott elevmaterial och skickliga lärare. Vad angår elevmaterialet har en summarisk översikt över genomsnittsbetyget för sökande från Värmlands län som antagits till polisskolan under 1978 och som redovisat avgångsbetyg från gymnasieskolan visat ett genomsnitts- betyg på knappt 2,9 med 3,8 som högsta och 2,3 som lägsta medelbetyg. Länsstyrelsen är självfallet medveten om att ett högt betyg från gymna- sieskolan inte är någon garanti för att en person blir en bra polisman men har dock med viss oro noterat detta relativt låga genomsnittsbetyg, som endast undantagsvis torde räcka för inträde till annan högre utbild- ning. Polisens verksamhet är en så viktig samhällsfunktion att bästa möjliga rekrytering måste eftersträvas. Länsstyrelsen anser att även den- na fråga bör uppmärksammas av polisberedningen.

• Sida 281
•  Original

Prop. 1980/81:13 281

Polisstyrelsen :" Storuman anser att större krav måste ställas på den personliga lämpligheten för polisyrket bl.a. vad avser den psykiska mognaden. Detta ställer enligt polisstyrelsen krav på ökad utbildning i yrkesetik.

Några polisstyrelser framhåller att polisens repressiva roll inte får undanskymmas i undervisningen till förmån för servicefunktionen. Från dessa utgångspunkter anser man det tveksamt om ökade studier i socio- logi och liknande ämnen bidrar till bättre utbildningsresultat vad avser polisiärt yrkeskunnande. Polisstyrelsen i Borlänge ställer sig avvisande till tanken att decentralisera utbildningen. Den centraliserade utbild- ningen möjliggör ett fruktbart återkopplingssystem, där lärare i diskus- sioner med elever på olika nivåer kan suga upp erfarenheter från fältet och därigenom utgöra en bank för samlad polisiär erfarenhet. Med de föreslagna lösningarna slås i stor utsträckning denna ordning sönder. Det kan inte ge samma feed-back-effekt att diskutera och tillgodogöra sig erfarenheter från fältet med polismän som just avslutat ett och ett halvt års alterneringstjänst.

Till de remissinstanser som anser att a 1 t e r n e r i n g 5 tj ä n s t g ö - r i n g e 11 inte bör avkortas hör, förutom ett betydande antal polisstyrel- ser, SA C 0/3 R, Svenska polisförbundet och Föreningen Sveriges polische- fer. Även länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker bestämt att alternerings- tjänstgöringen avkortas så kraftigt som utredningen har föreslagit. Polis- styrelsen i Göteborg, som är av samma mening, anmärker att den inblick i kriminalpolisarbetet som de unga polismännen får genom alternerings- tjänstgöringen i många fall är deras enda reella kontakt med utrednings- tjänst under lång tid därefter.

RPS framhåller att det kan råda delade meningar om tiden för tjänst- göring vid ordnings- och kriminalavdelning och att frågan om tidsför- delningen noggrant bör undersökas under det fortsatta beredningsarbe- tet. Särskilt bör avseende fästas vid att tjänstgöringen vid kriminalavdel- ningen blir så lång att tillfredsställande kunskaper om utredningsverk- samheten hinner inhämtas.

Strävan att nå en allroundutbildning inom en i stort oförändrad tids- ram får enligt RÅ:s mening aldrig drivas dithän, att det menligt återver- kar på polismannens förmåga att fullgöra den arbetsuppgift som ålagts honom. Det synes mot bakgrund härav vara betänkligt om — såsom utredningen förordat — en väsentligen nedbantad alterneringstjänstgö- ring skulle drabba den praktiska utbildningstiden vid kriminalavdel- ning. Det har ansetts vara betydelsefullt att den alterneringstjänstgöran- de polismannen till en början blir förhållandevis väl förtrogen med kriminalpolistjänst och därefter vid tjänstgöring på ordningsavdelning är bättre underkunnig om de krav och önskemål man har från utred- ningssidan vad gällt sådan ordningspolistjänst som har samband med brottsutredande verksamhet.

Förslaget om praktiktjänstgöring vid andra sam- h ä 1 l s 0 r g a 11 har mottagits positivt av flertalet remissinstanser. Hit hör bl. a. RPS, socialstyrelsen, SI V, Svenska kommunförbundet, LO. SA CO/SR, Svenska polisförbundet samt åtskilliga kommuner.

Länsstyrelsen i Stockholms län understryker att praktiken måste inne- bära att aspiranterna får verkliga arbetsuppgifter vid en eller högst ett par enheter på resp. myndighet. Det får inte bli fråga om någon form av studiebesök vid en mängd olika enheter. Minimitiden om en månad är

• Sida 282
•  Original

Prop. 1980/81:13 282

därför alltför kort, anser länsstyrelsen.

Bland polisstyrelserna ser man i allmänhet positivt på den föreslagna praktiktjänstgöringen. En vanlig uppfattning är dock att tjänstgöringen bör komma senare. Flera polisstyrelser understryker intresset av ömse- sidigt praktikutbyte.

Både Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges po- lischefer är positivt inställda till praktiktjänstgöring men förordar att polismannen dessförinnan har vunnit några års erfarenhet som polis- man och funnit sin yrkesidentitet.

RPS anser i likhet med fiera polisstyrelser att man bör genomföra en försöksverksamhet med praktiktjänstgöring innan den nya utbildnings- gången införs.

Enligt Föreningen Sveriges åklagare skulle det vara värdefullt om polismän, som stadigvarande sysslar med utredningsarbete, kan beredas tillfälle att någon kortare tid följa arbetet vid en åklagarmyndighet. En sådan tjänstgöring skulle ge värdefulla inblickar i åklagarnas och dom- stolarnas bevisvärdering samt ge synpunkter på vad som är av vikt att utreda i olika typer av mål. SIV nämner de kommunala invandrarby- råerna, som nu finns i ett hundratal kommuner, som lämpliga praktik- ställen.

Polisst'yrelsen i Norrtälje hör till de polisstyrelser som anser att nack- delarna överväger hos förslaget att förlägga g r u n (1 k u r s II omedel- bart efter alterneringstjänstgöringen. Det är enligt polisstyrelsen tveklöst så att en teoretisk utbildning som upprepas efter en längre praktisk yrkesverksamhet ger den bästa behållningen.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län tror att grundkurs II tillgodo- görs bättre om eleverna under ytterligare något eller några år får fördju- pa de praktiska färdigheterna.

Utredningens principuppfattning att fu n k t i o n sin r i k t a d e 5 p c ci a I k u r s e r i största möjliga omfattning skall anordnas på re- gional och lokal nivå överensstämmer enligt RPS helt med den utveck- ling som pågått vid styrelsen under en följd av år. Möjligheterna att regionalt/lokalt organisera och genomföra utbildning är dock begrän- sade. Vid avgörandet om utbildning skall ske centralt eller regionalt/ lokalt är det nödvändigt att kostnadsfrågorna, tillgången på lärare och materiel samt behovet av enhetlighet i verksamheten blir beaktade. Be- hovet av enhetlighet gör sig gällande beträffande kvaliteten i undervis- ningen i frågor som har betydelse för rättssäkerheten i samhället och där kännedom om praxis hos domstolar och myndigheter är nödvändig. En enhetlig utbildning behövs även med hänsyn till den medverkan från olika polisdistrikt som förekommer vid polisförstärkningar. Ytterligare decentralisering av utbildningsverksamheten kommer att ställa ökade krav på styrelsen att utforma olika kurspaket. Ett behov av särskilda befattningshavare med regionalt ansvar för utbildningsfrågor kan även komma att föreligga. Dessa frågor bör undersökas av polisberedningen.

Svenska polisförbundet anför liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om det är realistiskt att anordna regionala och lokala specialkurser i den utsträckning utred- ningen åsyftar.

RPS påpekar vidare att utredningen endast kortfattat har berört d e n reguljära vidareutbildningen. Denna bör enligt RPS helt inriktas på polisorganisationens kvalificerade befattningar, dvs.

• Sida 283
•  Original

Prop. 1980/81:13 283

tjänster inom basorganisationen. RPS tillstyrker förslaget att reguljär vidareutbildning ges i form av en särskild kurs. Tjänsteman som innehar fast tjänst i basorganisationen bör ha denna specialutbildning. Om ut- bildningen skall genomgås före eller efter tjänsteutnämningen bör bli föremål för särskilda överväganden.

Även Svenska polisförbundet ansluter sig till utredningens förslag i denna del.

Utredningens uttalanden i fråga om p 0 l i 5 0 h e fs u t b i l d nin g - e 11 har föranlett få kommentarer.

Enligt JK bör övervägas om inte kravet på praktik vid åklagarmyn- dighet skall utsträckas till att avse längre tid än tre månader, detta för att underlätta samarbetet mellan polis och åklagare. Även polisstyrelsen i Malmö förordar en väsentligt längre tjänstgöring hos åklagare eftersom polischefspersonalen alltmer har kommit att fjärmas från sin roll som förundersökningsledare. RPS anser att en utökning av praktiktiden i polisdistrikten är viktig och bör övervägas av polisberedningen. En sådan utökning bör dock inte gå ut över tjänstgöringen vid länsstyrelse, åklagarmyndighet eller tingsrätt. Liknande synpunkter på behovet av praktiskt polisarbete anförs av fiera polisstyrelser samt av Svenska polis- förbundet, som anser att polischefsutbildningen har fått ett alltför be- gränsat utrymme i betänkandet. Behovet av vidgade praktiska kunska- per om polisarbetet skulle minska om fiera chefer rekryterades från den övriga poliskarriären, framhåller förbundet. Polisstyrelsen i Örnsköldsvik vill avkorta tiden vid tingsrätt till förmån för myndigheter med större anknytning till polisväsendet, t. ex. invandrarverket.

Föreningens Sveriges polischefer anser att den nuvarande polischefs— utbildningen äri stort väl avvägd. En eventuell utökning av den praktis- ka polisutbildningen får inte ske på bekostnad av tjänstgöringen vid länsstyrelse, åklagarmyndighet och domstol. Det är enligt föreningen väsentligt att blivande polischefer har den praktiska kännedom om dessa myndigheters verksamhet som endast egen erfarenhet kan ge.

13 Polisverksamheten vid mycket allvarliga händelser

Utredningens uttalanden i detta avsnitt har över lag fått ett positivt mottagande. Endast enstaka remissinstanser redovisar på en del punkter en avvikande uppfattning.

Flera remissinstanser, bl. a. ÖB, länsstyrelserna i Gävleborgs och Älvs- borgs län. polisstyrelsen i Stockholm. Svenska polisförbundet och Fören- ingen Sveriges länspolischefer, tar särskilt upp frågan huruvida bestäm- melsen i 11 kap. 65 regeringsformen bör kompletteras med närmare bestämmelser om i vilka situationer regeringen skall ta över ansvaret för polisverksamheten i extraordinära situationer. De ansluter sig därvid till utredningens bedömning. Enligt polisstyrelsen i Stockholm talar således erfarenheterna från de allvarliga händelser som inträffat i Stockholm för att nuvarande ordning är tillfyllest. En polisstyrelse anser dock att så- dana bestämmelser behövs.

RPS framhåller att styrelsen i dag endast får lämna regionala och lokala myndigheter allmänna råd om hur polisverksamheten bör orga- niseras när särskilt allvarliga händelser har inträffat. Enligt RPS är det nödvändigt att RPS får rätt att meddela föreskrifter på detta område.

• Sida 284
•  Original

Prop. 1980/81:13 284

Vad utredningen har anfört om de regionala insatserna vid allvarliga händelser har inte föranlett någon erinran. Från fiera håll understryks att utredningens val av regional lösning, polischefsalternativet, är till fördel från de synpunkter som här är aktuella.

SA CO/SR pekar för sin del på de fördelar regionpolisstyrelsealterna- tivet skulle få i detta sammanhang.

Enligt RPS saknas f. 11. en tillfredsställande beredskap mot olika slags terroraktioner. Den i Stockholms polisdistrikt inrättade piketen fyller inte de krav som måste ställas på en insatsstyrka vid en terroraktion. RPS anser att denna fråga" är så brådskande och väsentlig att den måste lösas i särskild ordning. Även fiera polisstyrelser betonar behovet av hand- lingsberedskap inför händelser av detta slag. Polisstyrelsen i Danderyd understryker att det behövs sorgfälligt utarbetade planer, klara lednings- linjer samt för ändamålet välutbildad personal. Flera polisstyrelser fö- reslår att en eller fiera särskilda polisstyrkor inrättas i de större polisdi- strikten för att snabbt kunna sättas in vid allvarliga händelser överallt i landet. Andra polisstyrelser, bl. &. polisstyrelsen i Helsingborg. anser att det i de fiesta distrikt bör finnas personal med en grundläggande utbild- ning i hur man skall agera vid allvarliga händelser. Enligt Svenska polisförbundet bör den särskilda utbildning som anordnas för polismän- nen i piketgrupperna i Stockholm även ges till polismän i andra distrikt, i första hand den personal som fullgör pikettjänst i Göteborg och Malmö polisdistrikt.

SA CO/SR anser det tveksamt om det i alla tänkbara situationer är rimligt att kräva riskfyllda insatser av den ordinära polisen, som endast i ytterst begränsad omfattning erhållit träning för dylika fall och dess- utom ej förfogar över utrustning av erforderligt slag. ] många andra länder finns polisiära specialstyrkor, som är avsedda att sättas in vid mycket allvarliga händelser. Även 1 Norge finns en särskilt organiserad och tränad polisiär enhet som kan sättas in varhelst 1 landet där det är nödvändigt. Denna s.k. beredskapstropp omfattar 45 polismän och är stationerad i Oslo polisdistrikt. Styrkan kan rekvireras av lokal polis- chef, men beslut om användandet av beredskapstroppen meddelas av justitiedepartementet. Den norska modellen skulle enligt SACO/SR kunna tjäna som förebild för en lösning även i vårt land. Det är angeläget att denna viktiga fråga snarast löses. Den torde heller inte kräva en direkt koppling till andra Spörsmål i utredningen, framhåller SACO/SR.

Flera remissinstanser tar upp frågan om dokumentation och utvärde- ring av sådana allvarliga händelser som kräver extraordinära polisinsat- ser och framhåller värdet härav i planerings- och utbildningsarbetet.

14 Den rättsliga regleringen av polisverksamheten

Utredningens förslag om en särskild polislag har hälsats med stor tillfredsställelse. En polisstyrelse anser dock svårigheterna att utforma en sådan lag så stora att den anser det mera realistiskt att komplettera redan befintligt lagstöd.

Aven polisutredningens överväganden om vad polislagen bör inne- hålla och dess uttalanden om polisens uppgifter och befogenheter har med enstaka undantag vunnit anslutning bland remissinstanserna.

• Sida 285
•  Original

Prop. 1980/81:13 285

Många framhåller att utredningens genomgång utgör en värdefull och uttömmande redovisning av polisens rättsliga problem.

RR V förordar att man något mera preciserar polisens uppgifter och påpekar att t. ex. polisens trafikövervakning inte ens omnämns i den gällande polisinstruktionen. Vidare bör särskilt anges samarbete med såväl åklagarmyndigheter som sociala myndigheter. Den föreslagna reg- leringen synes innebära en utökad rätt för polisen att ingripa i olika situationer. En utvidgning av polisens befogenheter bör enligt RRV föregås av en ingående utredning och en brett upplagd diskussion.

Utredningens förslag att polisens befogenheter utformas positivt, dvs. att polisen får använda försvarliga medel, hälsas allmänt med tillfreds- ställelse. Svenska polisförbundet, som under många år efterlyst en gene- raldebatt om rättsvården och polisens roll i den, anser att en sådan debatt kan medföra preciseringar av polisrollen och vara en grundval för en naturlig, rättslig reglering av verksamheten. I Sverige såväl som utom- lands har emellertid polisens befogenheter utformats som rättigheter för polisen. Förbundet vill hellre ha polisens befogenheter uttryckta som skyldigheter som samhället ålägger polisen.

Åtskilliga remissinstanser anser att polisens befogenheter att bruka våld bör uttryckas direkt i polislagen och ej indirekt genom bestämmel- serna i 24 kap. brottsbalken .

Många remissinstanser ifrågasätter om det inte behövs någon form av generalklausul för att täcka alla situationer där ett polisingripande krävs. SA CO/SR ser det knappast som möjligt eller lämpligt att ersätta begrep- pet ”upprätthållande av allmän ordning och säkerhet” med en detaljreg- lering av polisens uppgifter. En ny generalklausul måste enligt SACO/- SR få åberopas som självständigt stöd för ingrepp i de medborgerliga fri- och rättigheterna. Polisstyrelsen i Falun säger sig ej kunna förstå varför inte våld skulle få användas för att genomföra en delgivning. Polissty- relsen anser vidare att praxis i fråga om exekutivt tvång bör kodifieras i lag. Polisstyrelsen vill även gå längre då det gäller befogenheterna att utföra s. k. polisiering samt identifiering.

En del polisstyrelser påtalar att samarbete och underrättelseskyldighet till annan myndighet bör motsvaras av en liknande skyldighet från den andra myndigheten.

Några polisstyrelser samt Svenska polisförbundet tar upp avgränsning- en av polisens uppgifter i förhållande till bevakningsföretagen och anser att principerna härom bör tas in i polislagen . Polisförbundet tillägger att även gränsen gentemot tullväsendet bör uppmärksammas på motsvaran- de sätt. Polisstyrelsen i Tierp nämner vidare avgränsningen i fråga om räddningstjänst, socialvård och sjukvård. Även en avgränsning gent- emot det militära försvaret bör ifrågasättas, menar polisstyrelsen.

Flera polisstyrelser anser att den befallningsrätt, som i praxis anses tillkomma polisen, bör uppmärksammas vid lagstiftningsarbetet.

Från flera håll framhålls att polislagen inte får innebära att man fjärmar sig från rättegångsbalkens regler om tvångsmedel.

Polisstyrelsen i Kalmar menar att polisuniformen måste skyddas ge- nom en bestämmelse i polislagen .

Polisstyrelsen [ Uddevalla anser att begreppet ”allmän ordning och säkerhet” bör ersättas med en klarare definition av polisens uppgifter. Den av utredningen föreslagna paragrafen är för vid. Enligt polisstyrel- sen skulle man härigenom få en uppgiftsbeskrivning som helt saknar

• Sida 286
•  Original

Prop. 1980/81:13 286

avgränsning. Bokstavligen är det en instruktion för ett totalt maktut- övande samhällsorgan i en polisstat, hävdar polisstyrelsen.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att polisstyrelsens resp. po- lischefens befogenheter bör regleras formellt i polislagen och påpekar att polisens tvångsbefogenheter inte gärna kan vara styrelseuppgifter utan måste ankomma på polischefen och polispersonalen.

15 Genomförandet

Utredningens överväganden i fråga om genomförandet av de olika förslagen har inte föranlett någon egentlig erinran. En del remissinstan- ser understryker att reformerna bör genomföras så snart som möjligt medan andra förordar ett genomförande i lugn takt. Behovet av en särskild polisberedning bestrids av en remissinstans.

Några remissinstanser uttalar sig till förmån för försöksverksamhet som ett inslag i genomförandet.

Svenska polisförbundet tillstyrker ett successivt genomförande av vissa förslag, exempelvis tjänstetillsättning och utbildning.

16 Rationaliseringsvinster och kostnader

En del remissinstanser bestrider att förslagen innebär några rationa- liseringsvinster. Andra betvivlar att förslagen kan genomföras utan yt- terligare personella och ekonomiska resurser. Bl. a. framhålls de fördy- ringar som ett allmänt införande av medborgarvittnen skulle medföra. Bland besparingar framhålls bl. a. delegationen av tjänstetillsättningar.

Åtskilliga remissinstanser, bl.a. RR V, anser det svårt att bedöma kostnadsfrågan och tvivlar på att detta kan göras på befintligt underlag och innan polisberedningen redovisat sitt arbete. RRV betonar att de ekonomiska konsekvenserna blir en viktig punkt i direktiven för polis- beredningen och de förestående organisationsundersökningarna.

• Sida 287
•  Original

Prop. 1980/81:13