SOU 1987:14

Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme

Statens Juristkommissionens

offentliga

utredningar rapport 1987:14 om händelserna efter Justitia mordet på statsminister departementet OlOf Palme

Del 1

Juristkommissionen med

anledning av mordet på statsminister Olof Palme

Stockholm 1987

& /' l/ ww | 22:33 Juristkommissionens utredningar rapport 1987:14 om händelserna efter Justitia mordet på statsminister departementet OIOf Palme

Del 1

Juristkommissionen med anledning av mordet på statsminister Olof Palme

& Statens offentliga utredningar %& 1987:14 & Justitiedepartementet

J uristkommissionens rapport

om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme

Del 1 . Polisarbetet under de första 12 timmarna . De centrala samhällsfunktionerna

. Skyddet av offentliga personer bekämpningen av terrorism

J uristkommissionen med

__

anledning av mordet på

statsminister Olof Palme

ISBN 91-38-09807-5 Produktion Allmänna Förlaget AB gon!) Stockholm 1987

JURISTKOMMISSIONEN Stockholm 1987—04-27 med anledning av mordet på statsminister Olof Palme

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Den 22 maj 1986 fick vi- numera chefsjustitieombudsmannen Per—Erik Nilsson (ordförande), hovrättspresidenten Carl—Ivar Skarstedt och ordföranden i arbetsdomstolen Olof Bergqvist regeringens uppdrag att granska hur berörda myndigheter och andra samhällsorgan utfört sina uppgifter i den situation som uppstod efter mordet på statsminister Olof Palme. Med stöd av regeringens bemyndigande förordnades den 8 juli 1986 som sakkunnig departementsrådet Dag Victor och som experter byråchefen Nils—Olof Berggren, polisöverintenden- ten Kjell Arne Eliasson, statsåklagaren Gunnel Lindberg, avdelningsdirektören Stefan Ryding—Berg och avdelningsdirektören Tore Samuelsson. Länspolischefen Håkan Kyhle förordnades som expert den 26 november 1986.

Våra ursprungliga planer gick ut på att redovisa uppdraget i en rapport som vi räknade med att kunna publicera i början av april 1987. Granskningen och analysen av brottsutredningen har dock krävt och kräver mer tid och arbete än vi då kunde förutse. I det läget har vi bestämt oss för att vänta med redovis— ningen av den del av uppdraget som gäller granskningen av brottsutredningen efter det att länspolismästaren Hans Holmer tog över ledningen av spaningsar- betet, dvs vid middagstid den 1 mars 1986. I den första del av vår rapport som vi nu lägger fram behandlar vi dels polisarbetet under de första 12 timmarna, dels de centrala samhällsfunktionerna, dels skyddet av offentliga personer (inbegripet bekämpningen av terrorism). I rapportens andra del tar vi upp till granskning brottsutredningen fram till den tidpunkt då den nya lednings— organisationen tillskapades, dvs till och med den 4 februari 1987. Vi utvecklar i det avsnitt som betecknas Vårt uppdrag något varför vi har delat upp granskningen av brottsutredningen på det sättet.

Per—Erik Nilsson Carl—Ivar Skarstedt Olof Bergqvist

lnnehållsförteckning

3.1

3.2

3.3

4.1

4.2

Vårt uppdrag Händelseförloppet - en kronologisk redogörelse Mordet

Vad som sedan händer - en kronologisk redogörelse för det fortsatta händelseförloppet De första tolv timmarna Några huvudpunkter i den fortsatta brottsutredningen

Sammanfattning De första 12 timmarna

De centrala samhällsfunktionerna

Skyddet av offentliga personer - bekämpningen av terrorism

Polisen och åklagarna under de första 12 timmarna Fakta Personalsituationen vid polismyndigheten i Stockholm

Polisens åtgärder Det första larmet

Brottsplatsen Sambandscentralen (SBC)

Ordningsavdelningens verksamhet i övrigt Kriminalavdelningen

Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (RPS/SÄK)

Åklagarna Iakttagelser och analys

Sökandet efter gärningsmannen Brottsplatsen Förberedelserna för senare spaning och brottsutredning Samordningen och ledningen Avslutande synpunkter

11 17 17 17 18 27 31 31 32

34

39 39 39

40 40 41 43 49 51 53

54

55

58 62 63 64 68

5 De centrala samhällsfunktionerna 73 5.1 Bakgrunden 73 5.2 Vår undersökning 74 5.3 Riksdagen, statschefen och regeringen 77 Jour, beredskap och säkerhet 77 Riksdagen 77 Statschefen 78 Regeringen 78 Situationen efter mordet 80 Riksdagen . 80 Statschefen 81 Regeringen 82 5.4 Försvarsmakten, polisen och länsstyrelserna 84 Jour och beredskap 84 Försvarsmakten ; 84 Polisen 85 Länsstyrelserna . 86 Situationen efter mordet 86 Försvarsmakten . » . 86 Polisen 87 Länsstyrelserna 87 5.5 Massmedierna 88 Pressen 88 Verksamheten under mordnatten m.m. 88 Tidningarnas Telegrambyrå (TT) 89 Organisation 89 Verksamheten under mordnatten 90 Sveriges Radio ' 90 Organisation m.m. 90 Den första nyhetssändningen m.m. 92 Närmare om verksamheten hos Sveriges Radio—under mordnatten 93 Yttrande av radionämnden 94 5.6 Iakttagelser och analys * 95 Allmänt 95 Regeringsarbetet 96

Statschefen 100

Riksdagen Försvarsmakten Polisen Länsstyrelserna Massmedierna 6 Skyddet av offentliga personer - bekämpningen av terrorism 6.1 Bakgrunden 6.2 Vår studie 6.3 Bekämpningen av terrorism Definitioner och data Huvuddragen av det internationella och nationella arbetet Det internationella arbetet Det nationella arbetet 6.4 Säkerhetsskyddet för statliga myndigheter 6.5 Livvaktsskyddet 6.6 Iakttagelser och analys Allmänt Organisationen Lagstiftningen Livvaktsverksamheten

Bilaga 1 Protokoll vid regeringsammanträde 1986—05-22

Bilaga 2 Sammanställning över personer som har lämnat uppgifter

Bilaga 3 Polisorganisationen Bilaga 4 Vaktdistrikten i Stockholms polisdistrikt Bilaga 5 Åtgärdskatalog

Bilaga 6 Åklagarorganisationen

100 101 102 103 104 109 109 110 111 112 115 115 116 121 123 125 125 126 131 134

139

141

145

157

159

165

SOU 1987:14 Bilaga 7 Författningsbestämmelser m.m. rörande riksdagen, statschefen och regeringen 167

Bilaga 8 Författningsbestämmelser m.m. rörande försvarsmakten, polisen och länsstyrelserna 173

Bilaga 9 Översiktlig redogörelse för innehållet i några viktigare internationella överenskommelser m.m. som gäller

terrorism 177

Bilaga 10 Vissa funktioner och resurser inom polisorganisationen 181

Avsnitt 1

Vårt uppdrag

1. Vårt uppdrag

Kommentarer som "Det kan inte vara sant" och "Sånt händer inte här" speglar den svenska reaktionen när det blev känt att Olof Palme hade blivit skjuten. Men det var sant, det hade hänt här att landets statsminister brutalt mördats på öppen gata mitt i Stockholms city en sen kväll i februari när han tillsam— mans med sin hustru var på väg hem från bio.

Mordet ledde till en till uppläggning och omfattning unik polisutredning. Vid sidan av polismyndigheten i Stockholm engagerades enheter vid rikspolissty— relsen i arbetet. Ett mycket stort antal polismän sattes in i spaningsarbetet. När den första chocken släppt och brottet förblev ouppklarat den massiva polisinsatsen till trots började frågorna hopa sig. Hur kunde det komma sig att landets statsminister inte hade livvakter eller annat skydd? Var det ett terrordåd och hur är det i så fall med våra möjligheter att skydda oss mot terrorism och terrorister? Hur fungerade beredskapen hos civila och militära myndigheter? Blev ansvariga personer och allmänheten informerade så snabbt som hade varit önskvärt? Hur bedrevs egentligen brottsutredningen? Varför verkade polis och åklagare inte kunna samarbeta med varandra? Är det något fel på lagstiftningen eller vad berodde det på att så mycken tid och kraft gick åt för interna bråk?

I slutet av maj 1986 fick vi i uppdrag att göra en granskning av "hur berörda myndigheter och andra samhällsorgan utfört sina uppgifter”. Närmare bestämt var det vår uppgift att studera hur säkerhetsskyddet för statsråd och andra offentliga personer har fungerat i praktiken. Vi skulle också studera hur den nuvarande organisationen för att förebygga terrorism har fungerat. Vi skulle vidare undersöka hur de centrala samhällsorganens beredskap, säkerhetsskydd, samband och information fungerat den närmaste tiden efter mordet. Vi skulle slutligen granska brottsutredningen.

I denna första del av vår rapport redovisar vi de delar av uppdraget som gäller polisinsatserna under de första 12 timmarna. Vi lägger också fram resultatet av vår undersökning av hur de centrala samhällsorganen fungerade omedelbart efter mordet och tiden därefter. Denna del av rapporten innehåller också en redovisning av vår studie av säkerhetsskyddet och bekämpningen av terrorism. Den fortsatta brottsutredningen fram till och med den 4 februari 1987 tar vi upp och redovisar i vår rapports andra del.

Vi har i vår skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet översiktligt angett varför denna uppdelning av rapporten har skett. Det kan tilläggas att om en uppdelning skall göras så finns det goda skäl att göra den på detta sätt. Det finns sålunda ett bestämt samband mellan polisarbetet och aktiviteterna hos andra samhällsorgan under den allra närmaste tiden efter mordet. Polisen tar emot och kan fördela den grundläggande basinformation som de andra organen behöver för sitt agerande. Dessutom är det så att polisarbetet under de första timmarna delvis kan sägas vara av ett annat slag

l. Utdrag från protokollet vid regeringsammanträdet finns som bilaga 1.

än det som därefter måste bedrivas när gärningsmannen är på fri fot. Under de första timmarna efter mordet var arbetet inriktat på omedelbara insatser och på sådana åtgärder som är elementära i varje mordutredning, låt vara att arbetet i detta fallet skedde under utomordentligt dramatiska och inte sällan förvirrande och förvirrade förhållanden. Ganska snart stod det dock klart att det var fråga om ett s.k. spaningsmord med de speciella krav som ett sådant ställer. Redan den 1 mars 1986 började den spaningsledning ta form som sedan skulle fungera i 11 månader.

Den omständigheten att vi i denna del av rapporten inte redovisar och analyserar den fortsatta spanings- och utredningsverksamheten betyder inte att allt återstår att göra i den delen. Vi har - vid sidan av en plan för arbetet— en betydande mängd material, låt vara att en del av detta ännu är ostrukture- rat. Vi har emellertid ansett det vara lämpligt att redan här lämna en över— siktlig beskrivning av den uppläggning som vi avser att ge den delen av rapporten och ange de områden som vi där kommer att behandla. Men innan vi gör det bör något sägas om innebörden av vårt uppdrag eller, uttryckt på ett annat sätt, hur vi har tolkat uppdraget.

Vår tolkning av uppdraget

Vi har inte ålagts någon kontroll- eller tillsynsfunktion. Att vi inte heller skall ägna oss åt någon operativ verksamhet som att söka finna mördaren eller mördarna är så självklart att det knappast behöver sägas. Vi skall i stället iaktta och sammanfatta skeenden. Enskilda händelser eller enskilda personers handlande intresserar i det perspektivet i första hand som illustrationer till eller faser i ett förlopp. Hur en händelse eller ett handlande i sig värderas blir i sammanhanget av underordnad betydelse. För att anknyta till redan existe— rande granskningsfunktioner: om någon granskning av det slag som JO och JK gör är det här inte fråga. Vi ger vår granskning en mer principiell och systemrelaterad inriktning för att det skall bli möjligt för samhället att dra lärdom av det skedda och stå bättre rustat att möta plötsliga och oförutsedda händelser av det extraordinära slag som det här rörde sig om. Att den inrikt— ningen av arbetet inte utesluter och ibland tvingar fram värderingar av individuella insatser eller omdömen om detaljer är uppenbart.

Det skall också erinras om att det inte ingår i vårt uppdrag att lägga fram några utarbetade förslag till ändringar i lagstiftning eller till förändringar i andra hänseenden. Att göra det blir en uppgift för den parlamentariska kommission som nu har tillkallats. Dess huvuduppgift är, sägs det i direktiven (Dir. 1987:15), "att dra slutsatser av det material som den nu arbetande juristkommissionen inom kort kommer att presentera samt lägga fram de förslag som kan föranledas därav". Vår uppgift är alltså att samla fakta och göra iakttagelser och att definiera de områden där det kan finnas anledning att överväga förändringar eller andra åtgärder.

I sammanhanget vill vi tillägga följande. När vi började vår granskning hade det i debatten förekommit kritik mot såväl polisens som andra myndigheters arbete. Det rådde på åtskilliga punkter oklarhet om vad som faktiskt hade hänt och vilka åtgärder som egentligen hade vidtagits. Vi hade emellertid ingen anledning att utgå från att vi skulle finna några synnerligen djupgående och

allvarliga brister i myndigheternas sätt att hantera den uppkomna situationen eller i systemen för säkerhetsskydd, jour, beredskap m.m.

Vid den granskning, vars resultat vi redovisar i denna del av rapporten, har vi kunnat konstatera ett antal brister, fel och försummelser i systemen resp. i myndigheternas verksamhet. Åtskilliga av de anmärkningarna gäller emellertid förhållanden av jämförelsevis liten betydelse om man ser saken i stort. På några punkter, framför allt när det gäller verksamheten under mordnatten, är vi mer kritiska i vår bedömning. Att vi funnit så förhållandevis få saker att rikta några egentliga anmärkningar mot är inte uppseendeväckande och minskar i och för sig inte betydelsen av den genomgång som vi har gjort och den objektiva redogörelse för händelseförloppet och myndigheternas verksamhet som vi här lämnar. Att utarbeta en sådan redogörelse har varit en uppgift i sig. Till bilden hör också att åtskilliga av de brister och fel som vi har kunnat iaktta har blivit avhjälpta genom förändringar i organisationen och/eller rutinerna hos myndigheter eller andra institutioner eller på annat sätt blivit uppmärksammade och åtgärdade.

Vårt fortsatta arbete

Det är i sig ingen lätt uppgift att granska en pågående brottsutredning. Uppgiften blir inte lättare om det, som i detta fall, under utredningens gång uppstår irritation och konflikter inom den organisation som polis och åklagare tillsammans utgör. Dessa svårigheter och nödvändigheten att tidsmässigt anpassa vårt arbete med parlamentarikerkommissionens har tvingat oss att i tiden begränsa vår granskning av brottsutredningen. Vi har därför fört fram vår granskning t.o.m. den 4 februari 1987 eller när regeringen meddelade att man vid regeringssammanträdet den 5 februari formellt skulle besluta att uppdra dels "åt rikspolisstyrelsen att leda den polisverksamhet som erfordras för spaning och utredning med anledning av mordet på statsminister Olof Palme, dels åt riksåklagaren att leda förundersökningen rörande mordet på statsminister Olof Palme".

Utifrån den tolkning som vi har gjort av vårt uppdrag kommer vi i den andra och avslutande delen av rapporten att i första hand behandla ledningen av utredningsarbetet. polisorganens ansvar och uppgifter. arbetsmetoderna i brottsutredningen och resursfördelningen. I anslutning till behandlingen av ledningsorganisationen finns det anledning att analysera roll— och ansvarsför- delningen mellan åklagare och polis.

Hur vi har bedrivit arbetet

Våra iakttagelser bygger på kunskap som vi fått genom att ta del av tillgäng— ligt skriftligt material och kanske framför allt — genom att tala med ett stort antal personer som i den ena eller andra funktionen deltog i eller på annat sätt berördes av arbetet och händelserna under mordnatten. Vi har på det sättet fått uppgifter bl.a. från personal inom polisen, i regeringskansliet, hos riksdagen, inom försvarsmakten och från anställda vid massmedier. Vissa personer har hörts av kommissionen i dess helhet. I andra fall har kommissio— nen vid samtalen i olika sammansättningar företrätts av ordföranden, den sakkunnige och experterna eller av någon av dem. I bilaga 2 finns en förteck—

ning över vilka personer som har hörts i de frågor som vi behandlar nu. Totalt rör det sig om 178 personer.

Vi har också, för att få ett så brett analysunderlag som möjligt, inhämtat synpunkter från företrädare för olika samhällsorgan som har en roll när det gäller samhällets beredskap mot extraordinära händelser och som därför kan uttala sig om hur samhället skall kunna skydda sig mot effekterna av sådana händelser.

Företrädare för kommissionen har hos polismyndigheten i Stockholm granskat material som rör polisarbetet i det inledande skedet.

De personer som har lämnat uppgifter om händelseförloppet har fått tillfälle att ta del av och korrigera de uppteckningar som har gjorts av utsagorna. I vissa fall har utsagorna spelats in på band. Det förtjänar också avslutningsvis att erinras om att alla de som lämnat uppgifter har gjort det frivilligt och utan att vi har kunnat ställa några formella krav på fullständighet eller sanningsenlighet. Vi har utgått från att uppgifterna har varit korrekta och följaktligen i princip också avstått från att ta ställning till vilken av två eller flera sinsemellan motstridiga uppgifter som förtjänar tilltro. Vi har bedömt materialet med stor försiktighet och de slutsatser vi drar bygger på ett underlag som enligt vår bedömning är tillförlitligt.

Dispositionen

I det närmast följande avsnittet lämnar vi en kronologisk redogörelse för vad som hände när det blev känt att någon skjutit mot och, som det senare visade sig, dödat Olof Palme. Redogörelsen, som inte innehåller något försök att värdera vad som gjordes eller inte gjordes, är inte fullständig i alla detaljer. Dess uppgift är att ge en samlad översiktlig bild av hur samhället reagerade i denna extraordinära situation. Efter den redogörelsen följer en sammanfattning av våra iakttagelser och slutsatser.

I skilda avdelningar behandlar vi därefter utförligt polisen och åklagarna under de första 12 timmarna, de centrala samhällsorganens verksamhet, skyddet av offentliga personer och bekämpningen av terrorism.

Avsnitt 2

Händelseförloppet - en kronologisk redogörelse

2. Händelseförloppet — en kronologisk redogörelse

Mordet

Den 28 februari 1986 omkring kl. 20.40 lämnar statsminister Olof Palme och hans hustru Lisbeth sin bostad vid Västerlånggatan i Stockholm för att bege sig till biografen Grand vid Sveavägen och se föreställningen kl. 21 av filmen "Bröderna Mozart". De har inte några livvakter. Olof Palme har tidigare under dagen skiljts från sina två livvakter och gett dem beskedet att han inte behövde deras tjänster mera den dagen. Makarna Palme åker tunnelbana från Gamla Stan till Rådmansgatan och promenerar därifrån till biografen. Utanför biografen möter de, som avtalat, sonen Mårten och hans flickvän. Efter föreställningen, som slutar strax efter kl. 23.00, skiljs makarna Palme från sitt sällskap. De promenerar hemåt längs Sveavägens västra trottoar i riktning mot Kungsgatan. De går över gatan och fortsätter promenaden på Sveavägens östra trottoar. I hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan beskjuts makarna av en — hittills okänd person. Båda träffas. Olof Palme skadas dödligt. Lisbeth Palme får en ytlig skada på ryggen. Skotten faller kl. 23.211.

Vad som sedan händer - en kronologisk redogörelse för det fortsatta händelseförloppet

Den redovisning som följer här innehåller inga värderingar av de åtgärder som vidtogs när mordet på statsministern blev känt. Den är en kronologi där vad som skedde hos polisen och övriga myndigheter tidsmässigt vävs samman. Den bygger på en rad olika källor: den dokumentation som förekommer i de datorbaserade systemen hos länsalarmeringscentralen (LAC) och polisens sambandscentral (SBC), protokoll och motsvarande anteckningar över åtgärder hos olika myndigheter samt samtal som vi - eller våra medarbetare — har haft med ett stort antal personer. De flesta angivna tider har säkert kunnat bestämmas, åter andra är något mera osäkra. De angivna tidpunkterna för de olika händelserna och även den följd i vilken händelserna redovisas kan mot den bakgrunden i vissa fall diskuteras. Redogörelsen är emellertid, såvitt vi kan bedöma, korrekt men den gör - det skall betonas — inte anspråk på fullstän- dighet.

I denna del av vår rapport behandlas - som tidigare har sagts brottsutred— ningens första 12 timmar. Den fortsatta utredningen fram t.o.m. den 4 februari 1987 kommer vi att ta upp i rapportens andra del. Vi har emellertid ansett det lämpligt att här ange några viktiga inslag i det arbetet. Det är närmast överflödigt att påpeka att den delen av vår redogörelse är mycket brett och översiktligt upplagd.

l. Tidsbestämningen har gjorts med utgångspunkt bl.a. i den datorbaserade teknik för registrering av inkommande samtal som finns hos länsalarmerings- centralen (LAC) och i polisens sambandscentral (SBC). En närmare redogörelse för detta finns i avsnitt 4.1.

De första 12 timmarna

Kl. 23.21 - 24.00

*

Ett vittne larmar 90 000 (LAC) på sin mobiltelefon kl. 23.21. Samtalet kopplas vidare till SBC.

Ett annat vittne, en taxichaufför, ber taxiväxeln (Järfälla taxi) larma polisen. I SBC registreras kl. 23.23 ett s.k. ingripandemeddelande om skottlossning i korsningen Tunnelgatan — Sveavägen. Ett s.k. områdesanrop om skottlossningen sänds ut i område 12. Två piketgrupper3 anmäler att de är lediga och sänds till platsen.

Telefonisten hos Järfälla taxi ringer kl. 23.24 till LAC och frågar om man där har fått larm om skottlossningen. LAC sänder en ambulans till platsen.

TT får kl. 23.24 en uppgift från LAC att det har förekommit skottlossning vid Sveavägen.

En polispatrull under befäl av kommissarien Gösta Söderström befinner sig på Kungsgatan då den hejdas av en man som hört larmet i taxiradion. Patrullen åker till Tunnelgatan. De är de första polismännen på platsen. De finner en man som ligger i en blodpöl på trottoaren. De känner inte genast igen honom. Ett tiotal personer finns på platsen. Efter den första patrullens ankomst kommer en av piketgrupperna. Vittnen anger att gärningsmannen har försvunnit längs Tunnelgatan i riktning mot Luntma— kargatan. Ett av vittnena har sprungit efter. Två patruller med två polismän i varje sänds ut för att söka efter gärningsmannen. SBC underrättas om att gärningsmannen flytt och sänder ut ett radiomeddelan- de4 om det. Ytterligare en piketgrupp kommer till platsen strax efter. Polismännen tar upp Vittnesuppgifter och försöker få fram ett signalement på gärningsmannen. Signalementsuppgifterna meddelas till SBC som vidarebefordrar dem per radio.

Vittnessamtalet som har vidarekopplats av LAC når SBC kl. 23.26.

I SBC avdelas två inspektörer för ärendet. Protokollföring påbörjas. Vakthavande kommissarien, Hans Koci, informeras.

Söderström talar med en kvinna som han uppfattar som den skjutnes hustru. Söderström får klart för sig att han talar med Lisbeth Palme och

2. Område ] motsvarar vaktdistrikten (VD) ], 2 och 3, dvs Norrmalms, Öster- malms och Södermalms vaktdistrikt (jfr bil. 4).

3. Med piketgrupp avses en grupp av polismän som är utbildade för att användas vid särskilda händelser - se bilaga 3, avsnitt 1.3.3.

4. Meddelandet går ut i område I.

att den skjutne är Olof Palme.

En ambulans passerar brottsplatsen. Den stannar och tar hand om Olof Palme samt kör honom och Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus.

Söderström meddelar omkring kl. 23.30 SBC att det är statsministern som har skjutits.

Radiotrafiken läggs över på en särskild kanal.

Brottsplatsen spärras av med plastlinor. Söderström godkänner avspärr- ningen. En av piketgrupperna får ansvar för bevakningen av brottsplatsen.

En journalist ringer omkring kl. 23.30 upp pressekreteraren i statsrådsbe— redningen Kjell Lindström och berättar att Olof Palme har skjutits. Andra journalister ringer omedelbart därefter och meddelar samma sak.

SBC sänder en polispatrull, under befäl av kommissarie Åke Rimborn, till Sabbatsberg omkring kl. 23.35.

En av de kommissarier som tillsammans med Söderström finns på brotts- platsen (Lars Christiansson) lämnar denna och åker till Sabbatsberg.

Ett tiotal polispatruller deltar i sökandet efter gärningsmannen i området närmast brottsplatsen.

En hundpatrull beordras till brottsplatsen kl. 23.36. Eftersökning med hund bedöms som utsiktslös eftersom många personer har rört sig kring brottsplatsen.

En tipsare ringer kl. 23.40 till TT och berättar att den skjutne är Olof Palme. TT försöker genom kontakter med SBC och regeringskansliet att få uppgiften bekräftad.

LAC meddelar per telefon till SBC att den skjutne är Olof Palme.

En journalist, som har fått tips om att statsministern är skjuten, ringer omkring kl. 23 .40 till radioexpeditören i sambandscentralen på rikspolissty- relsens säkerhetsavdelning. Radioexpeditören känner inte till händelsen.

Lindström tar kontakt med en av Olof Palmes livvakter och frågar vad Palme skulle göra på kvällen. Livvakten känner inte till att något har hänt. Strax därefter ringer en annan av Olof Palmes medarbetare till livvakten i ungefär samma ärende. Denne tar då kontakt med sin livvakts— kollega och ringer därefter till säkerhetsavdelningens sambandscentral.

SBC underrättar kl. 23.43 krim jouren om händelsen. Vakthavande inspektö— ren där begär att tillgängliga vittnen skall föras till krimjouren för förhör.

LAC ringer upp SBC kl. 23.43. Samtalet kopplas till Koci. LAC meddelar

att Olof Palme är mycket svårt skadad och att det är osäkert om han överlever.

* På SBC:s begäran larmar krimjouren kl. 23.45 personal från tekniska roteln.

* Koci underrättar beredskapstjänstgörande polischef (polisintendenten Göra Hansen) omkring kl. 23.45. Hansen skall kontakta länspolismästaren Hans Holmer.

* Koci tar omkring kl. 23.50 kontakt med polisöverintendenten Sune Sandström, som i sin tur kontaktar biträdande länspolismästaren Gösta Welander. Båda beslutar att träda i tjänst och får transport till polishu— set.

* Hansén ringer Koci och meddelar att han inte har fått tag i Holmer.

* Krimjouren underrättar Hansén. Man beslutar att kalla in chefen för våldsroteln, kommissarie Nils Linder, och viss personal ur beredskaps— styrkan för tjänstgöring.

* Radioexpeditören i sambandscentralen på säkerhetsavdelningen f är en ny förfrågan om något har hänt Olof Palme. Expeditören tar kontakt med SBC som meddelar vad som har hänt.

* TV ] avslutar sina sändningar kl. 23.57. * De första vittnena kommer till krimjouren strax före midnatt.

Kl. 00.00 — 01.00

* Statssekreteraren i statsrådsberedningen Ulf Dahlsten väcks ungefär vid midnatt av Lindström som säger sig ha fått uppgift om att Olof Palme har skjutits. Dahlsten ringer till rikspolisstyrelsen (säkerhetsavdelningen) för att få uppgiften bekräftad. Samtalet kopplas till jourcentralen i stället för till säkerhetsavdelningens sambandscentral. I jourcentralen vet man inget om händelsen men kontaktar SBC. Dahlsten får uppmaningen att lägga på eftersom Koci försöker nå honoms. Koci ringer upp Dahlsten och säger att Olof Palme har skjutits.

* Beredskapstjänstgörande intendent på rikspolisstyrelsens säkerhetsavdel- ning, polisintendenten Alf Karlsson, underrättas kl. 00.05. Karlsson går själv i tjänst och beordrar den beredskapstjänstgörande kommissarien i tjänst.

* Kl. 00.06 konstaterar läkarna att Olof Palme är död. Uppgiften vidarebe— fordras omedelbart till Koci. Koci får också besked om att Lisbeth Palme

5. SBC:s telefonlista saknar uppgift om Dahlstens telefonnummer till bostaden. Koci ringer till ABAB i Rosenbad och får där numret.

vill att bl.a. Lindström skall komma till Sabbatsberg.

* Dahlsten motringer Koci och får då beskedet att Olof Palme är död. Koci ger besked om att Lisbeth Palme önskar att bl.a. Lindström skall komma till Sabbatsberg. Dahlsten ringer upp Lindström och Ingvar Carlsson. Ingvar Carlsson ber Dahlsten kalla samman en beslutför regeringö.

* lnspektören Åkesson i SBC kontaktar kl. 00.08 vakthavande tjänsteman på utrikesdepartementet och ber henne att vidarebefordra uppgiften till regeringskansliet att Lisbeth Palme vill att bl.a. Lindström skall kontak— tas. Vakthavande får kontakt med Lindström samt söker förgäves jourha— vande i statsrådsberedningen (Lars—Olof Pettersson).

* Beredskapsåklagaren vid åklagarmyndigheten i Stockholm (Marianne Lundgren) nås av uppgiften om att statsministern skjutits och kontaktar krim jouren.

* Krimjouren får omkring kl. 00.10 besked från SBC att Olof Palme är död. Två kriminalinspektörer skickas till Sabbatsberg.

* Krimjouren underrättar beredskapsåklagaren om att Olof Palme är död. * Bevakning anordnas vid makarna Palmes bostad kl. 00.15.

* TT får omkring kl. 00.15 från SBC bekräftat att Olof Palme skjutits och att han är död.

* Söderströms patrull lämnar brottsplatsen och åker till krim jouren för att upprätta brottsanmälan.

* Avdelningschefen Sven-Åke H jälmroth, säkerhetsavdelningen, underrättas av Alf Karlsson omkring kl. 00.15. H jälmroth söker flera befattningshavare inom regeringskansliet och rikspolischefen men telefonlinjerna är upptag— na. H jälmroth ringer byråchef en Sture Höglund; de talar om livvaktsfrå— gor. H jälmroth kontaktar därefter byråchef en Per Göran Näss. H jälmroth, Höglund och Näss går i tjänst.

* Dahlsten når från bostaden fem statsråd. Han åker därefter till regerings- kansliet i Rosenbad.

* TT skickar kl. 00.20 ut ett f lashtelegram7 med texten "Olof Palme död". Sju minuter senare sänder TT ett telegram där omständigheterna anges i korthet.

* Koci underrättar chefen för SBC om mordet omkring kl. 00.20 och strax

6. Regeringen är beslutför när fem statsråd är närvarande.

7. Flashtelegram är ett telegram som innehåller en nyhet som anses vara av särskilt stor vikt.

därefter dennes ställföreträdare.

* Från krimjouren sänds tillgängliga signalementsuppgifter på gärningsman— nen ut till taxi och SL8 kl. 00.20.

* Några av Olof Palmes anhöriga kommer till Sabbatsberg.

* Rikspolisstyrelsens jourcentral underrättar jourhavande tjänsteman (polisintendenten Christer Sjöberg) om mordet kl. 00.25. Sjöberg underrät— tar rikspolischefen Holger Romander, som befinner sig i Värmland.

* Omkring kl 00.30 talar TT in ett kort meddelande till telefonnyheterna (0710).

* Lindström kommer omkring kl.00.30 som den förste inom statsrådsbered— ningen till Rosenbad. Han underrättar ABAB om vad som hänt.

* Det första samtalet från en utländsk radiostation om mordet kommer till Sveriges Radios telefonväxel.

* TT:s inrikeschef Erik Nylén ringer omkring kl. 00.30 till Sveriges Radios växel och informerar om mordet och ber växeln att underrätta eko- redaktionen. Någon sådan underrättelse sker inte.

* Welander och Sandström kommer till SBC. De informeras av Koci. Welander tar över ledningen.

* Personal på våldsroteln kallas in för tjänstgöring. När de kommer i tjänst tar de successivt över uppgifter från krim jouren och förhör vittnen, tar emot tips m.m.

* Dahlsten försöker få fram ett meddelande till kungen. Vakthavande på Drottningholm uppger att kungen befinner sig med familjen i Storlien och att han inte har telefonnumret dit.

* Vakthavande tjänsteman i utrikesdepartementet får kontakt med jourha- vande i statsrådsberedningen kl. 00.35.

* Personal från krim jouren kommer till Sabbatsberg. De hämtar in uppgifter från läkare och ambulanspersonal och samlar in kläder och annat bevisma— terial.

* ABAB förstärker bevakningen av Rosenbad.

* En journalist från tidningen Arbetet ringer omkring kl. 00.40 till Sveriges Radio och meddelar vad som har hänt. Det samtalet når sändningsledaren som strax därefter får ännu ett samtal med samma uppgifter. Sändningsle- daren beslutar sig för att tillämpa de sändningsf öreskrif ter som gäller om

8. Storstockholms lokaltrafik.

kungen dör.

* Sändningsledaren vid TV underrättas kl. 00.42 av en journalist. TV 2 avslutar sina sändningar för kvällen kl. 00.46.

* Ingvar Carlsson kommer i taxi till Rosenbad omkring kl. 00.45. Ungefär samtidigt kommer Dahlsten. Ingvar Carlsson kontaktar ABAB angående bevakningen av Rosenbad. ABAB tar kontakt med polisen.

* De första reportrarna vid ekoredaktionen kommer till Sveriges Radio omkring kl. 00.50.

Kl. 01.00 02.00 * Många av statsråden kommer till Rosenbad. Flera av dem åker taxi.

* Personalen på tekniska roteln underrättar chefen för roteln, kommissarien Vincent Lange.

* Riksradion ger kl. 01.10 sin första rapport om mordet. * Personal från tekniska roteln kommer till brottsplatsen kl. 01.10. * Kungens livvakter iStorlien får reda på mordet genom radioutsändningen.

* H jälmroth har kontakt med statssekreteraren i justitiedepartementet Harald Fälth och underrättar honom om vad som hänt. Fälth samtalar med justitieministern.

* Vakthavande befäl på försvarsstaben får kl. 01.15 telefonsamtal från försvarsattachén i Washington som vill ha bekräftelse på uppgifter i Washington om att Olof Palme mördats. Vakthavande befälet vet inget om detta.

* En tjänsteman på försvarsdepartementet, som i sin bostad hör den första radioutsändningen om mordet, underrättar kl. 01.19 vakthavande befäl på försvarsdepartementet och ringer omedelbart därefter till försvarsstaben och berättar nyheten.

* Dahlsten, som har sökt talmannen Ingemund Bengtsson, får besked att denne är i Spanien. Dahlsten kontaktar lze vice talmannen Ingegerd Troedsson. Troedsson åtar sig att meddela riksdagsdirektören Sune Johansson och att tillsammans med honom förbereda talmannens beslut med anledning av statsministerns död.

* Kungens livvakter tar omkring kl. 01.30 kontakt med ABAB för att förstärka kungens bevakning.

* Lange kommer till brottsplatsen. Lange beslutar efter en kort stund att undersökningen skall avbrytas. Teknikerna åker till SBC för att få ytterligare information.

Överbefälhavaren Lennart Ljung underrättas omkring kl. 01.30 i sin bostad av vakthavande befälet i f örsvarsstaben.

Hjälmroth, Höglund, och Näss kommer till rikspolisstyrelsen ungefär samtidigt.

Ingvar Carlsson, statsrådet Anita Gradin, statsrådet Kjell—Olof Feldt, Dahlsten och Lindström körs av polisen från Rosenbad till Sabbatsberg.

Hjälmroth och Näss kommer omkring kl. 01.50 till SBC för att få informa— tion.

Tillförordnade chefen för kriminalavdelningen underrättas.

Welander ger order om att rikslarm skall sändas ut. Han beger sig därefter till Sabbatsberg.

Kl. 02.00 - 03.00

*

Ljung kommer omkring kl. 02.00 till försvarsstaben. En genomgång av beredskapsläget görs.

Begäran om rikslarm sänds från polismyndigheten i Stockholm till rikspolisstyrelsen kl. 02.02. Sändningen av rikslarmet påbörjas kl. 02.05.

Personalen från tekniska roteln åker till Sabbatsberg för att bl.a. ta hand om bevismaterial.

Lisbeth Palme och några anhöriga skjutsas av polisen till bostaden på Västerlånggatan.

Ett tjugotal tjänstefria livvakter inom säkerhetsavdelningen beordras i tjänst. Aven viss annan personal kallas in under natten.

Chefen för spaningssektionen kommer till polishuset. Han kallar in personal för tjänstgöring.

Ljung meddelar kl. 02.45 säkerhetsavdelningens sambandscentral på vilket telefonnummer han kan sökas. Ungefär samtidigt meddelar justitieminister Sten Wickbom var han kan nås.

Medlemmarna i regeringen och Welander skjutsas från Sabbatsberg till Rosenbad av polisen.

Kl. 03.00 04.00

*

*

Troedsson och Johansson kommer till riksdagen omkring kl. 03.00.

l:e hovmarskalken Lennart Ahrén väcks av en journalist från TT som undrar om kungen har avbrutit sin skidsemester med anledning av mordet på Olof Palme.

* Regeringen sammanträder med början kl. 03.07. Tretton medlemmar av regeringen är närvarande när sammanträdet börjar. Vid en allmän bered— ning redogör Welander och Hjälmroth för polisarbetet. Försvarsministern Roine Carlsson anländer omkring kl. 03.30. Det militära säkerhetsläget berörs. Regeringen beslutar att överlämna en skrivelse till riksdagens talman i vilken regeringen anmäler att statsministern är död.

* Rikspolisstyrelsen sänder på Romanders order ut gränslarm kl. 03.09.

* Bevakningsproblem uppstår vid brottsplatsen. Bevakningen förstärks tillfälligt. Skyddsstaket skaffas fram och avspärrningen förstärks.

* Ahrén tar kontakt med kungens livvakter och ber dessa meddela ad jutan— ten att han skall ringa Ahrén. Meddelandet vidarebefordras till adj utanten via ABAB—vakten.

* Kungens livvakter tar kontakt med säkerhetsavdelningen i Stockholm.

* Från överbefälhavaren går omkring kl. 03.45 ut order till samtliga myndigheter inom försvarsmakten om flaggning. Ordern är samtidigt en information om det inträffade.

* Welander återvänder till polishuset. Hjälmroth återvänder till rikspolissty- relsen. Welander sänder en sambandsman till Rosenbad.

Kl. 04.00 — 05.00 * Rapport går kl. 04.00 ut med en extra nyhetssändning om mordet.

* Ahrén talar med ad jutanten och även med kungen. Ahrén underrättar riksmarskalken.

* Hjälmroth återvänder till Rosenbad för att diskutera livvaktsfrågor. Kl. 05.00 — 06.00 * En rättelse av rikslarmet sänds ut kl. 05.06 på order av Welander.

* De livvakter som avdelats för skyddet av vissa statsråd kommer successivt till Rosenbad.

* Regeringen håller presskonferens i Rosenbad med början kl. 05.15.

* Kl. 05.15 kommer Ljung till försvarsdepartementet för ett sammanträffande med försvarsministern och andra tjänstemän i departementet.

* Hjälmroth återvänder till rikspolisstyrelsen.

Kl. 06.00 - 12.00

* Kungen lämnar omkring kl. 06.00 Storlien och åker till Östersund för att

därifrån flyga till Stockholm.

* En privatperson överlämnar omkring kl. 06.30 en kula, som han enligt uppgift har hittat på den västra sidan av Sveavägen, till en polisman som bevakar brottsplatsen. Lange tillkallas och tar hand om kulan för teknisk undersökning.

* Landshövding Sandgren, som befinner sig i Paris, ringer omkring kl. 07.40 till länsöverdirektören Olle Lindberg. Sandberg har underrättas om mordet av sin sekreterare. Lindberg har inte hört något från polisen. Han ringer till polishuset och talar med Welander.

* Tekniska rotelns personal kommer till brottsplatsen omkring kl. 08.30 för att påbörja brottsplatsundersökningen.

* Beredskapsåklagaren, kammaråklagaren Birgit Hallberg, kontaktar våldsro- teln och frågar om hon bör åka in till polishuset men får svaret att det inte behövs; någon gärningsman är ännu inte känd.

* Departementsrådet i justitiedepartementet Klas Bergenstrand åker omkring kl. 09.00 enligt överenskommelse med Welander till polishuset för att f a information.

* Från omkring kl. 10.30 spärras ett större område av för brottsplatsunder— sökningen. Blodspåren undersöks och dokumenteras. En genomsökning sker efter kulor, hylsor och andra spår. Platsen för brottet och den förmodade f lyktvägen fotograferas, skisser upprättas m.m. Området närmast brotts- platsen sopas för hand. En sopmaskin sopar Sveavägen. Det som har sopats ihop tas till vara i plastsäckar. Brottsplatsundersökningen avslutas kl. 15.45.

* Kungen anländer till Arlanda.

* Holmér kommer till polishuset omkring kl. 10.50. Han tar över ledningen av spaningsarbetet.

* Med början kl. 11.00 hålls ett möte med säkerhetscheferna i departemen- ten.

* Talmannen anländer från Spanien till Arlanda omkring kl. 11.00. Han möts av livvakter. Talmannen åker direkt till riksdagshuset där har överlägger med Troedsson och Johansson. Talmannen beslutar att entlediga samtliga statsråd och uppmanar dem samtidigt att uppehålla sina befattningar till dess en ny regering har tillträtt.

* Kl. 12.00 håller polisen sin första presskonferens om mordet.

Några huvudpunkter i den fortsatta brottsutredningen

I mordutredningen engageras - förutom polismyndigheten i Stockholm — rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning och rikskriminalsektionen.

Under de första dagarna i mars 1986 formeras en s.k. ledningsgrupp vid polis- myndigheten i Stockholm. Den leds av Holmer. I gruppen ingår representanter för rikspolisstyrelsen (rikskriminalsektionen och säkerhetsavdelningen) och två "observatörer" från justitiedepartementet. I övrigt består gruppen huvudsakligen av chef spersonal vid polismyndigheten i Stockholm.

Chefsåklagaren Karl Gerhard Svensson utses den 1 mars 1986 att svara för kommande åklagaruppgifter i utredningen.

Brottsplatsundersökning och rättsmedicinsk obduktion äger rum den 1 mars 1986. Dörrknackning i området omkring brottplatsen och den förmodade f lyktvägen inleds samma dag. Dörrknackningsaktioner äger sedan rum vid flera tillfällen under mars 1986.

Inkommande tips börjar registreras på data.

Den 2 mars 1986 hittar en privatperson en kula intill tunnelbanenedgången vid Tunnelgatan. Kulan överlämnas till polis på platsen.

Med hjälp av en signalementsmaskin, som har lånats av Bundeskriminalamt i Wiesbaden, framställer polisen med Vittnesuppgifter som underlag en s.k. pusselbild av gärningsmannen. Bilden lämnas till massmedia för publicering den 6 mars 1986. Publiceringen resulterar i en stor mängd tips till polisen om personer som liknar bilden.

Den 6 mars 1986 hämtas en man, som sedermera kom att kallas 33—åringen, till förhör. Svensson går in som förundersökningsledare, såvitt gäller den delen av utredningen. 33—åringen lämnar polishuset efter förhöret.

33-åringen hämtas till ett nytt förhör den 12 mars 1986. Efter förhöret anhålls han som misstänkt för medhjälp till mord. Vid husrannsakan i hans bostad tas bl.a. kläder i beslag.

Svensson ger den 17 mars 1986 in en framställning till tingsrätten om att 33— åringen skall häktas. När han förbereder häktningsförhandlingen finner Svensson att misstankarna mot 33-åringen har försvagats. Han återkallar därför häktningsframställningen den 19 mars 1986 och 33—åringen försätts på fri fot.

Den 25 mars 1986 publiceras ytterligare en pusselbild. Denna bild föreställer en man som misstänks ha skuggat Olof Palme.

Polismyndigheten i Stockholm utfäster en belöning på högst 500 000 kronor till den som kan lämna sådan upplysningar att mordet klaras upp.

Den 1 april 1986 sänder polisen ut ett rikslarm där det sägs att mordvapnet med stor säkerhet är en revolver av märket Smith & Wesson .357.

Meningsskiljaktigheter uppkommer mellan Svensson och Holmér om hur utredningen mot 33—åringen skall drivas vidare. Det leder bl.a. till att ett sammanträde hålls hos justitieministern den 28 april 1986 och till att riksåkla— garen överprövar ett beslut av Svensson om konfrontationer.

Den 1 maj 1986 övertar åklagare ledningen av hela förundersökningen. Över— åklagaren Claes Zeime blir undersökningsledare. Svensson handlägger dock alltjämt den del av utredningen som rör 33—åringen.

Den 16 maj 1986 lägger Svensson ned förundersökningen mot 33—åringen. I och med det blir Zeime ledare av hela förundersökningen.

I mitten av maj 1986 får polisen ett tips om att en man, S, i mitten av februari 1986 skulle ha levererat ett vapen till en annan man som var intagen i samma kriminalvårdsanstalt som S vid detta tillfälle. Tipset leder till att utredningen inriktas på en bestämd krets av personer med anknytning till den i Sverige terroriststämplade organisationen "Kurdiska arbetarpartiet" (PKK). Under återstoden av år 1986 koncentreras en stor del av polisens resurser på den organisationen och vissa av dess sympatisörer. Det är det som senare kommer att kallas huvudspåret.

Meningsskiljaktigheter uppstår mellan Holmér och Zeime om hur utredningen skall drivas. Den 11 december 1986 hålls ett sammanträde hos justitieministern. Avsikten med sammanträdet är att utröna f örutsättningarna för fortsatt samarbete mellan polis och åklagare. En presskommuniké utfärdas i vilken det konstateras att det finns goda förutsättningar för samarbete.

För att pröva styrkan av bevisningen i huvudspåret hämtas, på beslut av åklagare, nio vittnen och fyra misstänkta till förhör på morgonen den 20 januari 1987. Samtidigt sker husrannsakan på flera platser. Efter förhören får samtliga lämna polishuset.

Vid samma tidpunkt grips tre personer som är anhållna i sin frånvaro miss— tänkta för medhjälp till mordet på Cetin Gungör i medborgarhuset i Stockholm den 2 november 1985. Efter förhör beslutar åklagaren att anhållandena skall bestå. Den 23 januari 1987 inger åklagaren häktningsframställning beträffande alla tre. Vid häktningsförhandling den 27 januari 1987 avslår tingsrätten häktningsyrkandena beträffande två av de anhållna. Åklagaren återkallar då häktningsframställningen mot den tredje av de misstänkta.

De meningsskiljaktigheter i fråga om hur utredningen skall bedrivas som tidigare funnits mellan Holmér och Zeime fördjupas. Regeringen griper in. I beslut som formellt fattas den 5 februari 1987 men som tillkännages vid en presskonferens vid 23-tiden den 4 februari 1987 uppdrar regeringen åt rikspo- lisstyrelsen att leda spaningsarbetet. Regeringen uppdrar samtidigt åt riks- åklagaren att leda förundersökningen.

Avsnitt 3

Sammanfattning och slutsatser

3. Sammanfattning och slutsatser l i 3.1 De första 12 timmarna

Vi gör i detta avsnitt en granskning av verksamheten inom polismyndigheten i Stockholm under mordnatten. Syftet är inte att reda ut om den ena eller andra befattningshavaren har gjort rätt eller fel. Det viktiga är i stället att ta tillvara den kunskap och de erfarenheter som polisens verksamhet i detta fall har gett, för att förbättra beredskapen och skapa större säkerhet inför vad som kan hända i framtiden.

Vi anser oss ha funnit vissa fel och brister i polisverksamheten under timmarna efter mordet. Vissa åtgärder underläts eller fördröjdes. Det brast i samord- ningen av insatserna och den fasta ledningen av verksamheten.

De viktigaste av våra iakttagelser är enligt vår mening följande.

* Sökandet efter gärningsmannen genomfördes inte under den fasta ledning från polisens sambandscentral (SBC) som borde ha varit möjlig. Det präglades därför av brist på systematik och överblick.

* Man utnyttjade bara delvis den polispersonal som fanns tillgänglig.

* Informationen till tjänstgörande polispersonal var bristfällig. Det förblev under flera timmar okänt för många polismän i tjänstgöring på olika håll i Stockholm att statsministern hade blivit skjuten på öppen gata och att en beväpnad mördare befann sig på flykt från brottsplatsen.

* Det genomfördes varken någon allmän avspärrning eller några mer begränsade, systematiska åtgärder av typen spärrning av gator eller områden i närheten av brottsplatsen, organiserad kontroll av fordon vid utf arterna eller liknande.

* Någon underrättelse om mordet gick i inledningsskedet inte ut till andra polisdistrikt, vare sig de närmast angränsande distrikten eller andra distrikt inom länet eller i landet i övrigt.

* Det område kring brottsplatsen som avspärrades genast efter mordet var för litet för att kunna fredas och bevakningen av brottsplatsen under natten var tidvis uppenbart otillräcklig. Brottsplatsen var därför inte intakt när den egentliga brottsplatsundersökningen skulle göras på morgonen efter mordet.

* Samordningen och ledningen av verksamheten under mordnatten brast på viktiga punkter. Dokumentationen i SBC av de åtgärder som vidtogs var bristfällig och detta kan ha gjort det svårare att i efterhand kontrollera och rätta till. Vakthavande kommissarien i SBC hade en mängd uppgifter som åvilade honom och utövade därför inte den direkta ledning av polisinsatsen som hade behövts. Polismyndighetens tjänstgörande högsta ledning ingrep inte aktivt i verksamheten när den kom till SBC och det

gjordes synbarligen då inte heller någon egentlig kontroll av att gällande rutiner och regler följdes. Det rådde oklarhet om fördelningen av ansvaret för verksamheten när polismyndighetens ledning hade kommit till SBC.

Regeringskansliet i Rosenbad sattes inte omedelbart under bevakning och det ordnades inte något konsekvent och rationellt skydd av regeringsleda- möterna när de samlades under natten.

Det saknades en effektiv organisation för att lämna information till massmedierna och trycket från dem kom därför att störa verksamheten i SBC.

Vår granskning har främst varit inriktad på verksamheten inom polismyndighe— ten i detta enskilda fall. Det har inte gett oss tillräckligt underlag för att dra slutsatsen att det mer allmänt brister i förmågan att organisera och hålla samman större polisinsatser eller i personalens utbildning och kunskaper. Å andra sidan har vi inte funnit något tillförlitligt stöd för att det just vid detta tillfälle skulle ha rätt i något avseende speciella förhållanden inom polisens organisation och beredskap som kunde föranleda ett sämre resultat än annars.

I fråga om de åtgärder som kan behövas för framtiden gör vi sammanfattnings— vis följande bedömning.

*

3.2

Erfarenheterna från detta enskilda fall ger inte underlag för någon mer vittsyf tande omläggning av polismyndighetens arbetssätt eller organisation eller någon omfattande förstärkning av personalresurser eller teknisk utrustning.

Beredskapen inför händelser som ställer oväntade krav på polisen bör dock kunna förbättras genom utbildning och träning, förstärkning av personalen på särskilt viktiga funktioner, översyn av arbets- och kon- trollrutiner och förbättring av viss teknisk utrustning. Åtskilliga sådana åtgärder har redan vidtagits eller påbörjats.

Det måste tillses att det inte råder oklarhet eller risk för missförstånd i fråga om vem som i olika lägen bär ansvaret för samordningen och ledningen av verksamheten i SBC eller om fördelningen av uppgifter mellan olika befattningshavare.

Vissa förbättringar av dokumentationen och av den tekniska utrustningen inom SBC bör göras.

Man bör överväga vilka åtgärder som kan behövas för att säkerställa beredskapen inom landets övriga polismyndigheter inför oväntade och extraordinära händelser.

De centrala samhällsfunktionerna

Vår undersökning i detta avsnitt inriktas på händelser som berört samhällsor— gan som har särskild betydelse för den omedelbara ledningen av landet, dvs riksdagen, statschefen (kungen) och regeringen. Viktiga funktioner för att

upprätthålla samhällets grundläggande ordning har också försvarsmakten. polisen och länsstyrelserna. Utanför den offentliga sektorn har massmedierna självklart viktiga funktioner för samhällsberedskapen. Det skall betonas att vi

; inte har gjort någon närmare granskning av den militära och civila försvarsbe- redskapen som sådan.

Enligt vår mening måste vissa grundläggande krav ställas på de centrala samhällsorganen, om det inträffar en händelse av den allvarliga natur som vår undersökning avser. Ett av de krav som måste ställas är att det finns rutiner som säkerställer ett snabbt samband och förmåga att omedelbart träda i funktion. Ett annat krav är att de centrala statsorganen och myndigheterna sköter informationen sinsemellan men också till andra myndigheter och samhällsorgan samt inte minst till massmedierna. Ett ytterligare krav är att säkerhetsskyddet fungerar.

De viktigaste av våra iakttagelser kan sammanfattas i följande punkter. * Regeringsarbetet kom igång snabbt efter mordet.

* Inga särskilda åtgärder vidtogs från säkerhetsskyddssynpunkter när rege— ringen sammankallades. Rutinerna för att i kritiska lägen skärpa bevak— ningen och skyddet av regeringskansliet bör ses över.

* Vi anser det anmärkningsvärt att de flesta statsråden begav sig till Rosenbad i taxi helt utan polisskydd.

* Regeringskansliets förberedda jour- och beredskapssystem kom inte att i alla delar tillämpas på det sätt som varit avsett.

* Det var med hänsyn till det oklara säkerhetsläget en allvarlig brist att regeringskansliet inte omedelbart underrättade försvarsmakten. Det hade varit naturligt om information också hade lämnats till länsstyrelserna.

* Underrättelsen till statschefen om mordet blev fördröjd. Händelserna under mordnatten kan emellertid inte anses ha visat på några allvarligare brister sambandet mellan kungen och den övriga statsledningen.

* Några brister i riksdagens rutiner i fråga om möjligheterna att inom riksdagen nå nyckelpersoner när något allvarligt inträffat har inte konstaterats.

* Rikslarm om mordet sändes ut inom polisen först flera timmar efter händelsen. Om larmet gått ut tidigare hade polisens uppgifter i fråga om beredskap och information underlättats. Vi sätter i fråga om inte polisens larmrutiner vid händelser av denna allvarliga art borde utnyttjas för information inom polisväsendet också i de fall då informationen inte sker i direkt spaningssyfte.

* Mot bakgrunden av den internationella utvecklingen när det gäller terrordåd och andra våldsdåd bör för försvarsmaktens del frågan om terroristiska sabotagehot ägnas uppmärksamhet.

Vi konstaterar också att många av bristerna i information och beredskap numera är avhjälpta efter ett kritiskt översynsarbete.

Med anledning av genomförandet av förändringar inom statsrådsberedningen av rutinerna för beredskap och samband pekar vi på att det är väsentligt att dessa rutiner fortlöpande ses över och att utbildning, kontroll och övningar anordnas så att beredskapen inte går ner under lugnare perioder. De särskilda krav på beredskap inom regeringskansliet som kan ställas i fråga om informa— tion till massmedier bör beaktas i det fortsatta arbetet.

3.3 Skyddet av offentliga personer - bekämpningen av terrorism

I detta avsnitt studerar vi säkerhetsskyddet för statsråd och andra offentliga personer och hur den nuvarande organisationen för att förebygga terrorism har fungerat. Vi konstaterar att behovet av personskydd framför allt är relaterat till framväxten av olika terroristorganisationer i vår omvärld. Av skilda skäl är det svårt att ta reda på hur en ordning som syftar till att förebygga brott har fungerat i praktiken. Tonvikten i vår granskning ligger därför på organisation och lagstiftning. Vår studie görs utifrån effektivitetssynpunkter i medvetande om att det, inte minst när det gäller terroristbekämpningen, finns andra aspekter som kan behöva vägas in när lagstiftning och organisation utformas. Vi har emellertid inte ansett det vara vår uppgift att göra de avvägningarna.

Våra iakttagelser kan i korthet sammanfattas på detta sätt.

* Det finns knappast något reellt alternativ till den nuvarande organisatio— nen där rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (RPS/SÄK) har huvudan— svaret för terrorismbekämpningen. Tanken att lägga det ansvaret på den öppna polisen avvisas bl.a. därför att en sådan ordning skulle försvåra möjligheterna att få tillgång till information från utländska källor. Vi förordar en förhållandevis stor öppenhet i umgänget mellan RPS/SÄK och övrig polis när det gäller kunskaper och information på terrorismområdet. Vi betonar samtidigt vikten av insyn i RPS/SAK:s verksamhet.

En effektiv kamp mot terrorism förutsätter kunskaper om terroristorga- nisationerna och deras bakgrund. Vi anser att det vore värdefullt för RPS/SÄK att mera systematiskt än hittills få tillgång till utrikesdeparte— mentets politiska analyser rörande områden där terroristorganisationer har sitt ursprung.

Det är från rena effektivitetssynpunkter en väsentlig brist i beredskapen och kampen mot terrorism att vi saknar en insatsstyrka som kan sättas in i extremt allvarliga situationer, t.ex. vid en ny ambassadockupation. Dagens piketgrupper har enligt vår mening inte den kapaciteten.

Lagstiftningen har en dominerande roll i ansträngningarna att bekämpa terrorism. Det behövs en särskild på terrorismbekämpning inriktad lagstiftning. När det gäller utlänningslagen och dess tillämpning finner vi att regleringen har sina begränsningar. Vi erinrar bl.a. om att det i dag i Sverige finns tusentals flyktingar som kommit hit utan identitetsband— lingar. Det är en komplikation, inte minst för en eventuell tillämpning av

terroristbestämmelserna, att så många utlänningar finns här utan att det är möjligt att med rimlig grad av säkerhet fastställa deras identitet. I säkerhetskyddsförordningen har personskyddsaspekten inte fått något specifikt uttryck. Personalkontrollkungörelsen bärs upp av strävandena att garantera den sekretess som omsorgen om den nationella säkerheten kräver. Någon legal möjlighet att kontrollera en persons pålitlighet från personskyddssynpunkt finns inte. Detta anser vi vara en svaghet.

* Polisen tvingar inte på någon livvaktsskydd eller annat personskydd som vederbörande motsätter sig. Det hör till de absoluta undantagen att någon offentlig person inte accepterar polisens bedömning i dessa frågor. Man bör inte överväga någon ändring i den nu tillämpade ordningen att den som utsätts för hot själv måste lämnas möjlighet att påverka hur långt skyddet skall sträcka sig.

* Livvaktsansvaret för vissa officiella personer (bl.a. kungen, talmannen och statsministern) ligger i dag hos RPS/SÄK medan de regionala polismyndig— heterna har ansvaret för utländska ambassadörer. Dagens ordning är inte rationell. Ansvaret bör ligga på en myndighet och då hos den myndighet som har den samlade kunskapen om terrorismen, dvs rikspolisstyrelsen. Det finns också skäl att klarlägga ansvarsfördelningen i de fall styrelsen ombesörjer livvaktsverksamhet.

De närmare överväganden som behövs med anledning av våra iakttagelser har vi - utifrån de aspekter vi har haft att anlägga inte ansett vara en uppgift för oss.

Avsnitt 4

Polisen och åklagarna under de första 12 timmarna

4. Polisen och åklagarna under de första 12 timmarna 4.1 FAKTA

Personalsituationen vid polismyndigheten i Stockholm1

Vid tidpunkten för mordet tjänstgjorde vid ordningsavdelningen 210 polismän i yttre tjänst. Av dessa var 178 avdelade för utrycknings- och övervakningstjänst inom vaktdistrikt 1—62 (varav 103 inom vaktdistrikt 1-3 och 75 inom vaktdist— rikt 4-6) och 32 för övervakning i tunnelbanan. Vidare fanns 8 trafikpoliser i tjänst. I sambandscentralen (SBC)3 tjänstgjorde en kommissarie, elva inspektö- rer och en administrativ befattningshavare. Vidare fanns där en inspektör som genomgick s.k. kommissarieintroduktion. På spaningssektionen4 tjänstgjorde 31 polismän. I krimjouren5 tjänstgjorde 17 polismän.

Länspolismästaren Hans Holmer hade semester den 28 februari och den 3 mars 1986. Holmer var på resa till Dalarna för att åka Vasaloppet söndagen den 2 mars. Biträdande länspolismästaren Gösta Welander hade partiell t jänstebef rielse från den 14 januari till den 21 mars 1986 för en kurs på försvarshögskolan. Polisöverintendenten Hans Wranghult, som är chef för kriminalavdelningen, var vikarie för Welander. Wranghult hade emellertid semester t.o.m. den 28 februari 1986 och befann sig i Transtrandsfjällen. Som vikarie för Holmér den 28 februari 1986 tjänstgjorde polisöverintendenten Sune Sandström, som är chef för ordningsavdelningen. Wranghult var förordnad som vikarie den 3 mars 1986. Polisintendenten Göran Hanse'n hade beredskapen som polischef6 det aktuella dygnet.

Under kvällen den 28 februari 1986 tillämpades s.k. citykommendering7 för personal i vaktdistrikt 1 och 28. Chef för citykommenderingen var kommissa-

1. Bil. 3 innehåller en närmare redogörelse för polisväsendets organisation med särskild inriktning på de delar som är av intresse i det här sammanhanget. Den som inte känner till organisationen inom polisväsendet i stort och vid polis— myndigheten i Stockholm bör läsa bilagan för att få en bakgrund.

2. En karta som anger vaktdistriktens omfattning finns som bil. 4.

3. Jfr bil. 3 avsnitt 1.3.2].

4. Jfr bil. 3 avsnitt 1.324.

5. Jfr bil. 3 avsnitt 1.322.

6. Beträffande beredskapsfrågor, se bil. 3 avsnitt 1.3.3.

7. Citykommendering innebär att styrkorna i vaktdistrikt 1 och 2 till viss del slås samman och ställs under befäl av en kommissarie i ett av vaktdistrikten.

8. Norrmalms vaktdistrikt och Östermalms vaktdistrikt.

rien Gösta Söderström. Han var därigenom högsta yttre befäl i citykärnan i Stockholm. Kommissarien Christian Dahlsgaara' var s.k. Y-ledare (dvs högsta yttre befäl) i vaktdistrikt ], vars personal emellertid på grund av citykom— menderingen till viss del stod under Söderströms befäl. Tf kommissarien Lars Christiansson tjänstgjorde som befäl för piketgrupperna9 i vaktdistrikt ] och 31". Kommissarien Hans Koci tjänstgjorde som vakthavande kommissarie i SBC.

Polisens åtgärder Det första larmet

Larm om skottlossningen på Tunnelgatan nådde polisen på två olika vägar. En taxichaufför som bevittnade händelsen kontaktade sin växel (Järfälla taxi) och bad den larma polisen. Växeltelefonisten ringde till polisen. Ett annat vittne larmade 90 000 (länsalarmeringscentralen, LAC) på sin mobiltelefon. Samtalet kopplades vidare till polisen.

Telefonsamtalet från växeltelefonisten vid Järfälla taxi ledde till att ett s.k. ingripandemeddelande registrerades i den datoriserade anläggningen i SBC kl. 23.23. Registreringstidpunkten anger när radiooperatören lagrade den text han skrivit in på sin terminal. Själva samtalet har därför påbörjats något tidigare.

Tidsbestämningen för mordet har gjorts med utgångspunkt i det mobiltelefon— samtal som kom från vittnet som ringde 90 000 (dvs LAC). LAC är datoriserad. Alla inkommande samtal bandas. På bandet finns en inspelning av fröken Ur inlagd. Bandet från den aktuella kvällen togs i beslag av polisen. Det finns en utskrift av samtalen och ett schema över hur samtalet kopplades med detalje— rade tidsangivelser för varje moment. Enligt detta påbörjades vittnets samtal kl. 23.21. Det nådde LAC kl. 23.23. Vittnet slog numret två gånger eftersom han var osäker om han slagit rätt nummer första gången. Samtalet kopplades vidare till polisen. Där dröjde det drygt en minut innan samtalet togs emot. Klockan var då ca 23.26.

Sedan växeltelefonisten hos Järfälla taxi hade slutat sitt samtal med SBC ringde hon till LAC och frågade om de fått larm om skottlossningen. Det samtalet ägde enligt bandet rum kl. 23.24. Det framgår av samtalet att samma växeltelefonist redan hade talat med polisen. Med stöd av hennes uppgifter sände LAC en ambulans till platsen.

Koci var högsta befäl i SBC när larmet om skottlossning nådde polisen. Inspektören Anders Thornestedt var förste operatör, dvs arbetsledare bland radiooperatörerna. I SBC fanns vidare bl.a. inspektören Roland Åkesson. Åkesson tjänstgjorde tillfälligt i SBC för att få inblick i vakthavande kom— missariens uppgifter.

Den radiooperatör som tog emot det första samtalet om skottlossningen sände

9. Den särskilda insatsstyrkan - jfr bil. 3 avsnitt 1.3.3.

10. Södermalms vaktdistrikt.

ut ett s.k. områdesanrop11 i område I, som omfattar vaktdistrikten ], 2 och 3. Två piketgrupper anmälde att de var lediga för uppdrag och sändes till platsen. Söderström och en annan polisman befann sig i en polisbil på Kungsgatan då de hejdades av en taxichaufför som uppgav att han hört på taxiradion att det var skottlossning på Tunnelgatan. Söderström beslöt att omedelbart åka dit. Strax innan de kom fram till trafikljusen i korsningen Kungsgatan - Sveavägen hörde Söderström det första områdesanropet som sändes ut från SBC om skott— lossningen.

Kort därefter fick SBC via en bärbar radio, som disponerades av en av piketgrupperna, meddelande om att gärningsmannen sprungit från platsen. Thornestedt tog emot meddelandet. Han sände ut ett områdesanrop om att gärningsmannen hade flytt. Från den tidpunkten skötte Thornestedt som radiooperatör de flesta frågor som rörde skottlossningen. Inspektören Birgitta Brolund biträdde honom.

Mängden inkommande samtal — bl.a. från massmedierna ökade därefter snabbt i SBC.

, Brottsplatsen

Söderström och hans kollega var den första polispatrull som kom till brotts— platsen. Där fanns då ett tiotal personer. En man låg på trottoaren i en blodpöl. Några av de närvarande höll på med upplivningsförsök.

Omedelbart efter Söderströms ankomst anlände en piketgrupp med sex polismän. Vittnen uppgav att gärningsmannen hade försvunnit längs Tunnelgatan i riktning mot Malmskillnadsgatan. Ett vittne hade sprungit efter. Befälhavaren i piketgruppen, inspektören Kjell Östling, sände ut två patruller med två man i varje för att söka efter gärningsmannen. Polismännen sprang i den angivna riktningen. Något signalement på gärningsmannen fanns inte.

Söderström ägnade sig tillsammans med sin kollega bl.a. åt att ta upp vittnes— uppgifter. De försökte få fram ett signalement på gärningsmannen. Vittnenas uppgifter var vaga och delvis motstridiga. Uppgifter om signalementet meddela- des till SBC som vidarebefordrade dem i form av ett områdesanrop. Söderström talade två gånger med en kvinna som han uppfattade som den skjutnes hustru. Vid det andra samtalet fick Söderström klart för sig att kvinnan var Lisbeth Palme.

En ambulans från Sollentuna passerade av en slump brottsplatsen. Den vinkades in av någon av de kringstående. Ambulanspersonalen tog hand om Olof Palme. Omkring kl. 23.30 lämnade ambulansen Sveavägen och for till Sabbatsbergs sjukhus. Lisbeth Palme följde med. LAC larmade akutmottagningen på sjukhuset

] 1 . I radiosystem 80, som är det radiosystem som används vid polismyndigheten i Stockholm som huvudsystem, finns möjlighet att rikta ett radioanrop till alla som har tillgång till systemet eller att begränsa det till t.ex. vissa patruller, kategorier av personal eller den personal som tjänstgör i ett visst område. Det ' sistnämnda kallas områdesanrop.

om att en skottskadad man var på väg in. Den av LAC tillkallade ambulansen kom till brottsplatsen kort efteråt.

Ytterligare en piketgrupp med Christer Persson som befälhavare kom till platsen. Den piketgruppen hjälpte inledningsvis till med att ta upp uppgifter från vittnena på platsen.

Söderström kontaktade SBC och meddelade att det var statsministern som var skjuten. Klockan var då ca 23.30.

Så snart ambulansen kört uppdrog Söderström åt piketgruppen under ledning av Persson att spärra av platsen. Avspärrningen, som gjordes med plastlinor, gick på Sveavägen från hörnet av färgbutiken Decorima, runt ett träd på gångbanan samt runt en pelare vid nedgången till tunnelbanan. Tunnelgatan spärrades av från Decorima och snett över gatan men den avspärrningen utökades omgående med en ny som spärrade av Tunnelgatan från dess mynning mot Luntmakarga— tan. Avspärrningen godkändes av Söderström. Persson fick tillsammans med sin personal i uppdrag att bevaka brottsplatsen”.

Polismännen som sprungit i samma riktning som det uppgavs att gärningsman— nen hade tagit fann inte någon misstänkt. Personer som befann sig i området stoppades och tillfrågades om de gjort några iakttagelser. Under den första kvarten efter larmet anlände ett tiotal polispatruller till området omkring brottsplatsen och deltog i sökandet.

Kommissarierna Dahlsgaard och Christiansson kom till brottsplatsen. De frågade Söderström om han behövde hjälp. Söderström sade att han klarade sig. Man kom överens om att Christiansson skulle åka till Sabbatsberg för att försöka få Vittnesuppgifter från Lisbeth Palme.

Ett par civilklädda polismän passerade brottsplatsen strax efter mordet. De erbjöd sina tjänster men togs inte i anspråk.

En av radiooperatörerna i SBC beordrade en hundpatrull till platsen. Hundföra- ren bedömde att det inte var meningsfullt att låta hunden försöka spåra eftersom många personer hade rört sig runt brottsplatsen.

De vittnen som bedömdes ha några uppgifter av värde att lämna skjutsades till krimjouren.

Omkring kl.00.15 lämnade Söderström brottsplatsen för att åka till krimjouren och upprätta en brottsanmälan. Söderström tog med ett par vittnen i sin bil.

De två polismän på tekniska roteln, inspektörerna Torsten Kviberg och Börje Moberg, som hade beredskap under natten13 kom till brottsplatsen kl.01.10 och 12. Avspärrningen utökades i samband med att brottsplatsundersökningen inleddes lördagen den 1 mars 1986.

13. Jfr bil. 3 avsnitt l.3.2.5 och 1.3.3.

gjorde en preliminär undersökning. Chefen för tekniska roteln, kommissarien Vincent Lange, kom också till platsen. På hans order avbröts undersökningen kl. 01.50.

Omkring kl. 01.30 fick den piketgrupp som bevakade brottsplatsen order av Christiansson att bege sig till vaktdistrikt 1 för att lasta särskild utrustning. Resten av natten befann gruppen sig på stationen i väntan på ytterligare order. På brottsplatsen övertogs bevakningen av en radiobilpatrull som bestod av två polismän. De fick efter en stund problem att upprätthålla bevakningen. Det kom mycket folk till platsen. En person tog sig in på det avspärrade området och lade ned en bukett blommor. En annan person slet vid två tillfällen av avspärrningslinan. Denne omhändertogs av en av polismännen. För att kunna klara situationen begärde patrullen omkring kl. 03.15 förstärkning. Patrullen avlöstes av en piketgrupp med fem eller sex polismän.

Befälhavaren i denna piketgrupp, inspektören Sven Matzols, ansåg att det var svårt att fullgöra bevakningsuppgiften och begärde därför att SBC skulle sända dit Skyddsstaket. Staketet kom efter någon halvtimme. Det sattes upp på Sveavägen och Luntmakargatan. Det placerades strax utanför den befintliga avspärrningen.

Under resten av natten och morgonen varierade bevakningsstyrkan i storlek. Under långa perioder bestod den av bara två polismän. Till och från kom det mycket folk till platsen. Många ville lägga ned blommor och det låg redan blommor innanför avspärrningen. När personal från tekniska roteln på lördags— morgonen skulle påbörja brottsplatsundersökningen fanns det en mängd blommor inne på det avspärrade området.

- Omkring kl. 06.30 på lördagen kom en man fram till en av de polismän som

bevakade brottsplatsen och uppgav att han hade hittat en kula på västra sidan av Sveavägen, dvs den sida av gatan som inte var avspärrad. Mannen lämnade över kulan. Lange kallades till platsen och tog hand om kulan.

Sambandscentralen (SBC)

Efter de första minuterna svarade Thornestedt med biträde av Brolund för den radiotrafik som rörde skottlossningen. De frigjordes från den övriga verksam- heten för att uteslutande syssla med detta.

Protokollföring14 påbörjades. Brolund skötte den uppgiften. Det särskilda protokollet med en åtgärdskatalog anpassad för bl.a. grövre våldsbrott15 användes inte.

Enligt föreskrifter som har utfärdats i SBC och som gäller för radiotrafiken på 14. Protokollföring sker rutinmässigt vid större händelser - jfr bil. 3 avsnitt l.3.2.l.

15. Blanketten finns med som bil. 5.

system 80 skall av bl.a. skyddsskäl alltid ett s.k. larmanrop16 sändas ut när skottlossning har ägt rum. I åtgärdskatalogen/checklistan för bl.a. grövre våldsbrott finns som en förstahandsåtgärd upptaget ett larm/allanrop. Bägge formerna av anrop går ut till samtliga vaktdistrikt. I motsats till ett larmanrop bryter inte ett allanrop annan pågående radiotrafik men når samtliga patruller i hela polisdistriktet som inte just då är upptagna av annat radioanrop. I de fall det har förekommit ett larm- eller allanrop skall detta upprepas när det finns ny information att lämna. Enligt befattningshavare i SBC sändes ett allanrop om skottlossningen ut. Den uppgiften har inte gått att få bekräftad. Det finns inte heller någon dokumentation bland ingripandemeddelandena om ett i allmänt larm. Den slutsats som måste dras blir att information om skottloss— ningen skedde bara genom områdesanrop i det område som omfattar vaktdistrikt 1—3 medan vaktdistrikt 4-6 inte nåddes av någon information.

Radiotrafiken lades över på en särskild kanal, förmodligen efter Söderströms besked om att det var statsministern som var skjuten. Detta är ett rutinförfa- rande vid bl.a. grövre våldsbrott. Förfarandet innebar att enbart den personal som arbetade med ärendet kunde följa radiotrafiken fortlöpande. För den övriga polisverksamheten utnyttjades andra radiokanaler.

Någon allmän information till all tjänstgörande polispersonal om vad som hade hänt och vilka åtgärder som vidtagits lämnades inte vare sig innan radiotrafi— ken lagts över på en särskild kanal eller därefter. De som inte direkt deltog i arbetet fick ingen information om hur händelserna utvecklades.

Något larm eller annat meddelande om vad som hänt sändes inte heller ut på tunnelbaneradion eller på radiosystem 7017, som används av vissa enheter vid myndigheten och som även när bl.a. hela Stockholms län.

Koci fick vetskap om skottlossningen genom att en av radiooperatörerna meddelade honom. Koci uppfattade att Thornestedt arbetade med ärendet och att Brolund börjat föra protokoll. Han följde sedan radiooperatörernas verksam— het genom att lyssna på radiosamtalen. Han tog inte själv aktiv del i arbetet och gav inte några direktiv. Relativt snabbt blev Koci upptagen av inkommande telefonsamtal och av att lämna information till olika befattningshavare.

Omkring kl. 23.35 sände SBC en radiobilpatrull med kommissarien Åke Rimborn och polisassistenten Thomas Torstensson till Sabbatsbergs sjukhus.

Kl. 23.40 bekräftade LAC i telefon Söderströms tidigare uppgift om att den skjutne var Olof Palme. Uppgiften vidarebefordrades till Koci. Kl. 23.43 ringde man på nytt från LAC. Koci tog själv emot samtalet. LAC meddelade att Olof Palme var mycket svårt skadad och att det var osäkert om han skulle överleva. Ambulansmännen hade meddelat att Olof Palme var helt livlös.

Thornestedt och Brolund fick besked av inspektören Bjarne Söderquist (en av

16. Ett larmanrop bryter all pågående radiotrafik.

17. Jfr bil. 3 avsnitt l.3.2.l.

de övriga radiooperatörerna), som samrått med Koci, om att de skulle flytta över till det s.k. ledningsrummet”. För att radiooperatörerna skulle kunna arbeta i ledningsrummet fordrades bl.a. att en bildskärm bars dit och kopplades in. Två andra radiooperatörer flyttade utrustningen men lyckades inte koppla in den, varför Thornestedt och Brolund tills vidare fick arbeta från ett rum bredvid ledningsrummet. Den kommissarie som hade ansvaret för tekniska frågor i SBC kallades i tjänst. Han anlände strax före kl. 00.30 och kopplade in apparaturen.

Vid tidpunkten för det första larmet, dvs kl. 23.23, var omkring 25 polispa- truller av totalt ca 70 (av vilka cirka hälften fanns inom vaktdistrikt 1—3) engagerade i pågående uppgifter. Under tiden fram till midnatt registrerades i dataanläggningen att 14 patruller började arbeta med larmet om skottlossning (tre kommissariepatruller, tre piketgrupper, en patrull från kriminalavdelningen och sju andra patruller). Bara ett par av dessa patruller fick avbryta annat uppdrag. Fram till midnatt registrerades i SBC 14 ingripandemeddelanden som rörde annat än skottlossningen eller sådant som hade anknytning till den. Ingripandena avsåg "vanliga" uppdrag som lägenhetsbråk, stölder, trafikbrott m.m. 15 patruller fick under denna tidsperiod i uppdrag att fullgöra andra uppgifter än sådana som hade samband med skottlossningen.

Koci underrättade beredskapstjänstgörande polischefen Hansén omkring kl. 23.45. De kom överens om att Hansén skulle kontakta Holmér. I Stockholms län finns två beredskapsområden, Stockholms polisdistrikt och länet i övrigt, med en beredskapstjänstgörande polischef i varje område. Vid viktigare händelser skall enligt de föreskrifter som har meddelats beredskapstjänstgörande polischef kontakta i första hand länspolismästaren och i andra hand biträdande länspolis- mästaren. Vid polismyndigheten i Stockholm tillämpas dessutom en informell "bakjour" som består av länspolismästaren, biträdande länspolismästaren och cheferna för kriminal— och ordningsavdelningarna. Någon av dessa finns som regel tillgänglig. Avsikten med bakjouren är att polisledningen skall kunna träda in i större ärenden och själv ta över den direkta ledningen.

Hansen ringde kort efteråt till Koci och meddelade att han inte hade lyckats få tag i Holmer. De kom då överens om att Koci skulle underrätta Sandström.

Omkring kl. 23.50 meddelade Koci Sandström vad som hänt. Koci beordrade strax efteråt (omkring midnatt) en polispatrull att åka till Sandströms bostad för att skjutsa honom till polishuset. Sandström kontaktade i sin tur Welander. Welander beslöt att omedelbart träda i tjänst. Radiobilen hämtade båda.

I SBC finns en förteckning över befattningshavare i regeringskansliet som bör underrättas vid vissa extraordinära händelser. Förteckningen, som upprättas av justitiedepartementet, innehåller namn på vissa tjänstemän i regeringskansliet och deras telefonnummer till arbetet och bostaden. Namnlistan börjar med statssekreteraren i statsrådsberedningen. Vid tidpunkten för mordet innehades den tjänsten av statssekreteraren Ulf Dahlsten. Koci sökte omkring midnatt Dahlsten på telefon för att informera honom. Koci hade varit tvungen att ringa

18. Jfr bil. 3 avsnitt 1.3.2.1.

ABAB19 för att få fram telefonnumret till Dahlstens bostad. Något sådant telefonnummer fanns nämligen inte på listan. Koci kom emellertid inte fram till Dahlsten på grund av pågående samtal. Dahlsten som redan fått en uppgift om händelsen försökte ungefär samtidigt genom telefonkontakt med rikspolissty— relsen få bekräftelse på den uppgift som han fått att Olof Palme skjutits. Dahlstens samtal till rikspolisstyrelsen kopplades till jourcentralen20 där. Tjänstemännen där kontaktade SBC och fick besked att Koci sökte Dahlsten, vilket denne underrättades om”. Koci fick därefter kontakt med Dahlsten och informerade honom. Dahlsten bad om telefonnumret till Koci för att motringa.

Strax därefter, omkring kl. 00.06, fick Koci besked från sjukhuset att läkare hade konstaterat att Olof Palme var död.

När Dahlsten något senare motringde till Koci underrättades han om att Olof Palme var död. Dahlsten sade att han skulle underrätta regeringen. Koci tog inga ytterligare kontakter med personal i regeringskansliet eller med andra utanför polisorganisationen.

Lisbeth Palme hade sagt till polismännen på Sabbatsberg att hon ville att några namngivna personer i regeringskansliet skulle underrättas om vad som hade hänt. Detta vidarebefordrades till SBC. Koci gav Åkesson i uppgift att ombe— sörja detta. Åkesson ringde till utrikesdepartementets jour och informerade om vad som hade hänt".

Koci underrättade chefen för SBC, kommissarien Sören Lundgren, omkring kl. 00.20. Lundgren var sjukskriven och gick ej i tjänst. Koci underrättade därför omkring kl. 00.30 hans ställföreträdare, kommissarien Verner Berggren. Berg- gren beslöt att gå i tjänst. Även annan personal i SBC kontaktades och beordrades att gå i tjänst.

Welander och Sandström anlände till SBC omkring kl. 00.30. Thornestedt och Brolund arbetade då i ledningsrummet.

Koci informerade Welander och Sandström om vad som hänt och om vilka åtgärder som vidtagits. Welander och Sandström godtog åtgärderna och ändrade inte på något i det pågående arbetet. Koci ägnade sig därefter huvudsakligen åt den löpande verksamheten i SBC, dvs i första hand åt den övriga polisverk- samhet som pågick inom distriktet under natten.

19. ABAst huvudbevakningscentral i regeringskansliets lokaler i Rosenbad är bemannad dygnet runt.

20. Jfr bil. 3 avsnitt 1.2.5.

21. Tjänstemännen kontaktade därefter jourhavande tjänsteman på rikspolissty- relsen som i sin tur underrättade rikspolischefen Holger Romander.

22. Enligt de anteckningar som har förts i utrikesdepartementet ägde samtalet rum kl. 00.08.

Kommissarien Hans Hyllander, som är chef för vaktdistrikt 1, kom till SBC omkring kl. 00.30. Han hade underrättats av vakthavande befälet i vakt— distriktet eftersom brottet skett inom vaktdistrikt l. Hyllander planerade för vaktdistriktets insatser bl. a. när det gällde bevakningen av brottsplatsen under lördagen. På vaktdistriktet fanns under natten också ställföreträdande chefen och den kommissarie som svarar för samordningen av den yttre tjänsten. Även de hade kallats i tjänst av vakthavande befälet i vaktdistriktet. De besökte båda brottsplatsen under natten.

Hansen ringde upp polisledningen och erbjöd sig att komma till SBC. Welander beslöt att Hansen skulle stanna i bostaden eftersom han hade beredskap och borde vara tillgänglig för andra ärenden.

Welander ville att Holmer om möjligt skulle underrättas. Åkesson fick i uppdrag att ombesörja detta. Han kontaktade bl.a. alla polisdistrikt på vägen till Mora. Han fick emellertid inte kontakt med Holmer.

Thornestedt ville bli avlöst som radiooperatör i ledningsrummet. Söderquist tog över hans arbete. Brolund fortsatte som protokollförare.

Welander och Sandström beslöt att tf chefen för kriminalavdelningen, polisin— tendenten Gunnar Severin, skulle kallas in. Krimjouren kontaktade honom någon gång omkring kl.01.00 på polisledningens uppdrag. Polisledningen begärde också att få en sambandsman mellan krimjouren och ledningsrummet.

Söderström gick till ledningsrummet när brottsanmälan hade upprättats på krimjouren. Han lämnade över en kopia av anmälan och informerade om åtgärderna på brottsplatsen. I brottsanmälan f anns vissa srgnalementsuppg1f ter som härrörde från vittnen på brottsplatsen. Dessa signalementsuppgifter angav att det var fråga om bara en gärningsman.

Söderström fick order av Hyllander att finnas i beredskap i vaktdistrikt 2. Till sitt förfogande fick Söderström en piketgrupp och en radiobilpatrull. Denna personal skulle finnas i beredskap i vaktdistrikt ]. I vart fall piketgruppen utnyttjades inte för ytterligare uppdrag under natten.

Welander kontaktade rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (RPS/SÄK) och bad att personalen där skulle sända en sambandsman till ledningsrummet.

Den personal som tjänstgjorde 1 ledningsrummet, även polisledningen, ägnade sig i stor utsträckning åt att svara på telefonförfrågningar, bl. a. från massme— dierna.

Avdelningschefen Sven— Åke Hjälmroth och byråchefen Per Göran Näss vid RPS/SÄK infann sig omkring kl.01.50 1 ledningsrummet. De ville ha informa— tion om polisarbetet 1 Stockholms polisdistrikt med anledning av mordet.

Strax före kl. 02.00 gav Welander order om att rikslarm skulle sändas ut. Begäran till rikspolisstyrelsen om rikslarm sändes kl. 02.02. Den innehöll uppgift om att statsministern hade beskjutits och ett signalement på två gärningsmän. Texten i rikslarmet baserades på uppgifter från ett av huvudvitt—

nena. Andra tillgängliga Vittnesuppgifter, vilka angav ett delvis annorlunda signalement och att det var fråga om en gärningsman, kom däremot inte till användning. Texten utformades och sändes utan att någon i polisledningen tog del av den. Tjänstemännen vid rikspolisstyrelsens jourcentral lade till att det var fråga om mord i Stockholms polisdistrikt och sände därefter rikslarmet med början kl. 02.05.23

Welander lämnade ledningsrummet omkring kl. 02.00 för att bege sig till Sabbatsberg. Han ville tala med Lisbeth Palme för att försöka få fram bättre Vittnesuppgifter och kunna informera regeringen. Vid den tidpunkten befann sig bl.a. vice statsministern Ingvar Carlsson och statsråden Kjell-Olof Feldt och Anita Gradin på Sabbatsberg. Welander följde med regeringsmedlemmarna när de senare återvände till Rosenbad. Där informerade Welander tillsammans med H jälmroth regeringen om polisens insatser. Welander återkom till ledningsrum— met troligen strax före kl. 04.00. På justitieministerns begäran sände Welander senare under natten över en sambandsman till Rosenbad.

Welander uppmärksammade efter återkomsten till SBC att texten i rikslarmet var missvisande. En av uppgifterna i rikslarmet ändrades på hans order men larmet i övrigt kvarstod oförändrat trots att det fanns Vittnesuppgifter som tydde på att fler av uppgifterna var felaktiga. Ändringen i rikslarmet sändes ut med början kl. 05.06.

Den första kontakten mellan polismyndigheten och länsstyrelsen i Stockholms län ägde rum på lördagsmorgonen strax före kl. 08.00 när länsöverdirektören Olle Lindberg kontaktade Welander.

Holmer, som hade övernattat på ett hotell i Borlänge, fick kännedom om mordet på lördagsmorgonen genom att portieren nämnde det för honom. Holmér ringde genast till Stockholm för att få information. Han avbröt sin ledighet och återvände till Stockholm.

Wranghult fick kännedom om mordet på lördagsmorgonen genom en radiout- sändning. Wranghult for till närmaste polisstation och ringde därifrån till Stockholm. Han talade med Welander och fick information om läget. Wranghult beslöt också att omedelbart återvända till Stockholm.

Under natten förekom kontakt mellan departementsrådet i justitiedepartementet Klas Bergenstrand och statssekreteraren där Harald Fälth. De kom överens om att Bergenstrand skulle bege sig till Rosenbad på morgonen för att informera sig om läget i polisarbetet. Sedan Bergenstrand kommit till Rosenbad ringde han till polismyndigheten i Stockholm och talade med Welander, som lovade att ge information. Welander föreslog att Bergenstrand skulle komma till polishuset. Han kom dit omkring kl 09.00 och begav sig till ledningsrummet. Welander redovisade läget. Bergenstrand vidarebefordrade informationen till departe— mentsledningen. Han fanns kvar i ledningsrummet när Holmer anlände.

23. Tjänstemännen vid jourcentralen sände på eget initiativ ut rikslarmet till övriga nordiska länder.

Holmer kom till ledningsrummet strax före kl. 11.00 på lördagen. Han tog då över ledningen av spaningsarbetet. Han informerade sig om läget och förbe— redde den presskonferens som skulle äga rum kl. 12.00. Wranghult anlände ungefär samtidigt som presskonferensen började.

Ordningsavdelningens verksamhet i övrigt

Sökandet efter gärningsmannen

Sökandet efter gärningsmannen i området omkring brottsplatsen påbörjades snabbt. Utöver de två piketgrupper som fanns på brottsplatsen och Söderström och hans kollega anlände tiotalet patruller till brottsplatsen eller dess omedel— bara närhet inom en kvart från första radioanropet om skottlossningen. Flera av dem fanns på plats efter bara några minuter. Polismännen sökte framför allt från brottsplatsen i riktning mot Birger Jarlsgatan, bl.a. på Malmskillnadsgatan, David Bagares gata, Johannes kyrkogård, Johannesgatan, Snickarbacken och Smala gränd. Förbipasserade personer hejdades och tillfrågades om de hade gjort några iakttagelser.

Ett stort antal polismän letade således efter gärningsmannen i det mest aktuella området. Såvitt tillgängliga uppgifter visar skedde dock sökandet inte efter någon särskild systematik. De enskilda patrullerna tog i mycket stor utsträckning egna initiativ. De avgjorde själva vilka områden de skulle söka igenom och hur det skulle ske. Patrullerna anmälde till SBC vilka områden de hade genomsökt eller tänkte genomsöka. Sökandet utvidgades successivt. Bl.a. genomsöktes Humlegården och en patrull sökte också i området väster om Sveavägen. Sökandet efter gärningsmannen gick så småningom över till en mer allmän kontroll av restauranger och andra offentliga lokaler som var öppna. Dessa kontroller påbörjades och utfördes också av patrullerna på egna initiativ. Bl.a. undersöktes restauranger på Tegnérgatan, Birger Jarlsgatan, Sveavägen och Norrlandsgatan. Några patruller sökte spontant efter mordvapnet i området omkring brottsplatsen och utefter den förmodade f lyktvägen. Efter hand utvidgades sökandet efter gärningsmannen även till andra delar av city, t.ex. till Skeppsholmen, Blasieholmen, Slussen och området däromkring. Sökandet av— klingade så småningom men pågick flera timmar efter händelsen.

Verksamheten på Sabbatsberg

Ambulansen kom till Sabbatsbergs sjukhus strax efter kl. 23.30. Läkare hade då förvarnats om att en svårt skadad person var på väg in. Sjukhuspersonal under ledning av doktor Claes Wallin satte igång med behandling. Strax efter midnatt konstaterade läkare formellt att Olof Palme var död.

Rimborn, som av en tillfällighet befann sig i SBC när larmet kom, fick i uppdrag att åka till sjukhuset. Rimborn och Torstensson kom till sjukhuset strax efter ambulansen. Rimborn talade med sjukhuspersonalen och med Lisbeth Palme och ringde därefter till Koci och bekräftade att det var Olof Palme som var skjuten. Torstensson svarade för bevakningen av det rum där Olof Palme

låg.

Christiansson kom till sjukhuset i ett mycket tidigt skede. Även han talade med Lisbeth Palme. En sjuksköterska som var närvarande vid samtalet påpekade att det var hål i Lisbeth Palmes päls. Man fann då att även Lisbeth Palme hade träffats av ett skott men bara fått en ytlig skada.

Rimborn och Torstensson begärde att SBC skulle sända fler poliser till sjukhu- set. När förstärkningen kom informerades patrullerna om läget. Rimborn beslutade om fast bevakning och rondering kring sjukhuset. Sjukhuset bevaka— des därefter hela natten.

Några anhöriga till makarna Palme skjutsades till sjukhuset av polis. De första anlände omkring kl. 00.15.

Personal från krimjouren kom till sjukhuset omkring kl. 00.30. De talade med läkare och ambulanspersonal och tog hand om kläder och annat bevismaterial. Detta överlämnades till teknikerna när de senare under natten kom till sjukhuset. Personalen från krimjouren höll inte något förhör med Lisbeth Palme. Det berodde på att hon vid den tidpunkten inte ville utsättas för ytterligare förhör.

Omkring kl. 01.30 körde polisen medlemmar ur regeringen (Ingvar Carlsson, Feldt och Gradin) samt Dahlsten och pressekreteraren Kjell Lindström till sjukhuset.

Welander anlände till Sabbatsberg omkring kl. 02.00. Han sammanträffade där med Ingvar Carlsson och talade även med Lisbeth Palme.

Omkring kl. 02.30 kördes Lisbeth Palme och andra anhöriga till Västerlånggatan samt regeringsmedlemmarna, Dahlsten och Welander till Rosenbad.

Den döda kroppen förvarades på sjukhuset under natten. Rummet låstes och man behöll polisbevakningen. På lördag morgon överfördes kroppen till rättslä— karstationen.

Övrigt

Under natten anordnades bevakning vid makarna Palmes bostad på Västerlång— gatan och vid Rosenbad.

Bevakning av bostaden påbörjades omkring kl. 00.15. Bevakningen förstärktes bl.a. i samband med att anhöriga skjutsades dit. Då spärrades delar av Väster— långgatan av.

Troligen omkring kl. 00.45 kom en patrull med två polismän till Rosenbad. Något direkt bevakningsuppdrag synes dessa polismän inte ha fått. De hjälpte bl.a. till med transporter från regeringskansliet till Sabbatsberg och med allmän ordningshållning vid Rosenbad. Omkring kl. 02.35 avlöstes patrullen av en patrull med sex polismän. Även denna patrull synes i första hand ha uppfattat sin uppgift som allmän ordningshållning på platsen.

Under natten uppkom även frågan om personskydd för bl.a. statsråden.

Kriminalavdelningen

Krim jouren24

SBC underrättade krimjouren kl. 23.43. Vakthavande inspektören Harry Hedlund fick uppgift om att Olof Palme hade blivit nedskjuten på Tunnelgatan. Hedlund fick veta att det fanns flera vittnen. Han begärde då att dessa omedelbart skulle föras till krimjouren för förhör. Krimjouren larmade på SBC:s begäran personal från tekniska roteln för brottsplatsundersökning.

Hedlund meddelade omgående sin närmaste chef kommissarien Sievert Lindahl, som tjänstgjorde som vakthavande kommissarie i krimjouren. Lindahl underrät— tade omkring kl. 23.50 beredskapstjänstgörande polischefen Hansen, som då redan hade underrättats av SBC. Vid samtalet beslöts att dåvarande chefen för våldsroteln, kommissarien Nils Linder, skulle kallas in för tjänstgöring. Linder kontaktades omkring kl. 23.50.

Personal avdelades för tipsmottagning och för förhör. Samtliga 1 krimjouren informerades om vad som hade hänt.

Lindahl kallade för tjänstgöring in sådan personal ur krimjourens beredskaps- styrka25 som hade erfarenhet av att utreda våldsbrott. Han förberedde också förhör med vittnen genom att se till att det fanns lokaler och förhörsledare tillgängliga. Strax före kl. 24.00 kom de första vittnena till krimjouren för förhör.

SBC meddelade omkring kl.00.10 att Olof Palme var död. Ledningen i krimjou— ren beslöt att sända två inspektörer till Sabbatsbergs sjukhus för att säkra bevisning samt om möjligt höra Lisbeth Palme.

Hedlund kontaktade SBC angående rikslarm. På initiativ av en spaningspatrull beslöt man i krimjouren att larma ut signalementet på gärningsmannen till taxi och SL”. Det skedde kl. 00.20. Signalementet baserade sig på uppgifter från de vittnen som hördes i krimjouren.

Våldsroteln27

När Linder anlände till polishuset besökte han krimjouren där han informerades och fick kopior av tillgängliga handlingar. Han kallade under natten in en del av rotelns personal. Några polismän avdelades att svara för tipsmottagning. Antalet tips var så stort att Linder inte hann med att gå igenom dem. De lades på hög allteftersom de kom in. Rotelns personal försökte hålla förhör med så 24. Jfr bil. 3 avsnitt 13.22.

25. Jfr bil. 3 avsnitt 1.3.3.

26. Storstockholms lokaltrafik.

27. Jfr bil. 3 avsnitt l.3.2.3.

många vittnen som möjligt. Till att börja med arbetade man med hjälp av förstärkning från krimjouren men tog så småningom alltmer över de arbetsupp— gifter som rörde mordet på Olof Palme. På lördagsförmiddagen tog flera polismän som inte hade kallats kontakt med Linder, andra gick spontant i tjänst. All den personal som var i tjänst arbetade med mordutredningen. Planeringen för en registrering av de handlingar som rörde mordet inleddes också på lördagen. Antalet tips var emellertid mycket stort redan då.

S paningssektionen28

Polisintendenten Lennart Petersson som är chef för spaningssektionen gick i tjänst sedan han ringts upp av en god vän under natten och fått veta vad som hänt. Petersson beordrade flera av kommissarierna på sektionen att gå i tjänst. De samlades på polishuset omkring kl. 02.30. Därefter kallade de in övrig till— gänglig personal på sektionen.

Den inkallade personalen fanns på plats omkring kl. 03.30. Efter information satte man ihop patruller som började bearbeta tipsen. En grupp bestående av en kommissarie och åtta polismän letade under ett par timmar efter vapnet och andra föremål utefter den förmodade flyktvägen. Sektionen vidtog också vanliga rutinåtgärder, dvs att kontrollera kända tillhåll, klubbar m.m. Några av polismännen fick dock inga arbetsuppgifter under natten utan fick i stället småningom besked om att de skulle åka hem och återkomma för tjänstgöring under lördagsförmiddagen. Petersson befann sig i ledningsrummet större delen , av tiden och ledde spaningssektionens verksamhet därifrån. ?

Tekniska roteln29

Den tekniker som hade beredskap för brottsplatsundersökningar30 inom Stockholms polisdistrikt larmades av krimjouren kl. 23.45. Han kontaktade i sin tur den tekniker som hade riksberedskapen. Strax före kl. 01.00 var de båda på plats i polishuset. Rotelchefen Lange kontaktades och gick i tjänst.

De två teknikerna kom till brottsplatsen kl. 01.10. När de kom dit var platsen ; avspärrad med plastlinor. En piketgrupp svarade för bevakningen. Teknikerna gjorde en preliminär undersökning. De sökte i första hand efter kulor och hylsor. De letade framför allt inom det avspärrade området men sökte också efter vapen utefter den angivna flyktvägen, bl.a. i trapporna upp till Malm— , skillnadsgatan. Omkring kl. 01.30 kom Lange till brottsplatsen. Han beslöt kl. 1 01.55 att man skulle avbryta undersökningen. På Langes initiativ for alla tre till SBC för att få information. Senare åkte de till Sabbatsberg där de bl.a. besiktigade den döda kroppen i närvaro av läkare. De tog också hand om det bevismaterial som hade samlats in av personal från krim jouren. De återvände till polishuset strax efter kl. 03.00. Lange beslöt att teknikerna skulle gå hem

28. Jfr bil. 3 avsnitt l.3.2.4. 29. Jfr bil. 3 avsnitt l.3.2.5.

30. Jfr bil. 3 avsnitt 1.3.3.

och att man åter skulle samlas kl. 07.30. Lange stannade själv kvar på roteln. Han ringde och underrättade övrig personal som skulle inställa sig på morgo— nen. Lange var även på brottsplatsen och hämtade en kula som hade hittats av en privatperson.

De tekniker som utförde brottsplatsundersökningen på morgonen och under dagen anlände till brottsplatsen omkring kl. 08.30. Dessförinnan hölls en genomgång på polishuset varvid arbetsuppgifterna fördelades. Sex tekniker under ledning av tf kommissarien Olle Jonsson arbetade med brottsplatsunder— sökningen.

Innan den egentliga brottsplatsundersökningen kom igång utökades avspärrning- en. Från kl. 10.30 spärrades hela Sveavägen av från Apelbergsgatan till strax söder om Adolf Fredriks Kyrkogata.

Teknikerna sökte i första hand efter kulor och hylsor. Väggarna på fastighe— terna undersöktes för att få fram spår av anslag från kulorna. Vidare under— söktes, mättes och fotograferades blodspåren. Brottsplatsen och delar av den förmodade f lyktvägen fotograferades också. Hela området kring mordplatsen sopades för hand. Allt material som sopades upp togs om hand, totalt ca 25 plastsäckar. Man sökte också igenom ett område med metalldetektor. När handsopningen var avslutad beställdes en sopmaskin från gatukontoret. Maski— nen sopade Sveavägen. Även det materialet, ca 1 ms, togs till vara. Den förmodade f lyktvägen undersöktes också. Brottsplatsundersökningen avslutades omkring kl. 15.45 på lördagen.

Några ur personalen på tekniska roteln var närvarande vid den rättsmedicinska obduktionen som utfördes under lördagen på statens rättsläkarstation.

Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (RPS/SÄK)31

Omkring kl. 23.40 ringde en journalist från tidningen Expressen till RPS/SÄK:s sambandscentral och frågade om skottdramat med statsministern på Tunnelga- tan. Händelsen var då inte känd för RPS/SÅK. Efter ytterligare ett samtal ungefär kl. 23.50 med en likartad förfrågan tog radioexpeditören kontakt med SBC vid polismyndigheten i Stockholm. Radioexpeditören fick då information om vad som hade hänt. Detta skedde ungefär vid midnatt.

Radioexpeditören underrättade omkring kl. 00.05 beredskapshavande polisinten— denten vid RPS/SÄK Alf Karlsson. Karlsson underrättade H jälmroth. H jälmroth försökte per telefon nå olika befattningshavare inom regeringskansliet och rikspolischefen men telefonlinjerna var upptagna. Hjälmroth tog kontakt med Näss och byråchefen Sture Höglund vilka båda beordrades i tjänst.

Hjälmroth, Näss och Höglund kom till rikspolisstyrelsen ungefär samtidigt vid 01.30-tiden. Byråchefen Christer Ekberg, som fått reda på händelsen av en bekant, inställde sig spontant för tjänstgöring vid samma tid.

31. Jfr bil. 3 avsnitt 1.2.1.

Hjälmroth och Näss gick omkring kl. 01.50 till SBC vid polismyndigheten i Stockholm för att informera sig om läget.

Under natten kallades personal in för tjänstgöring. Det var i första hand livvakter men även annan personal med kunskaper om bl.a. terrorism kallades in. Med hänsyn till de krav på insatser från RPS/SÄK:s sida som kunde förväntas vidtogs vissa personaldispositioner. Ett inre spaningsarbete påbörjades också.

Hjälmroth kallades till Rosenbad för att lämna information. Han anlände dit omkring kl. 03.30. Vid allmän beredning informerade Hjälmroth och Welander regeringen om läget. I samband härmed togs frågan om livvaktsskydd för statsråden upp. Efter informationen återvände Hjälmroth till rikspolisstyrelsen.

Senare for Hjälmroth ånyo till Rosenbad för att diskutera den närmare utformningen av de beslutade livvaktsinsatserna. Han återvände sedan till rikspolisstyrelsen.

De inkallade livvakterna beordrades att åka till Rosenbad för att där påbörja bevakningen av vissa statsråd i samband med att statsråden lämnade regerings— kansliet.

Åklagarna32

Strax efter midnatt den 1 mars 1986 hade krimjouren kontakt med beredskaps— åklagareni'3 vid åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt, kammaråkla— garen Marianne Lundgren. Hon ringde själv till vakthavande inspektören i krimjouren Hedlund eftersom hon av en polisman som föredrog ärenden för henne hade fått höra att Olof Palme var skjuten. Hedlund bekräftade detta men hade inte mycket information att ge. En kort stund efter första samtalet ringde Hedlund till Lundgren och meddelade att Olof Palme var död. Hon fick besked om att någon gärningsman inte hade gripits, att spaningsarbete pågick och att det för tillfället inte fanns behov av åklagarmedverkan.

På lördag morgon kl. 06.00 skedde en sedvanlig föredragning om frihetsberö— vanden för Lundgren. Hon fick då allmän information om mordet. Omedelbart efter f öredragningen försökte hon få telefonkontakt med någon i polisledning— en. Hon fick tag på Linder och de talades vid. Lundgren tog bl.a. upp frågan om hon borde åka in till polishuset för att finnas tillgänglig. Linder ansåg inte , att det fanns något behov av det med hänsyn till spaningsläget. 1

Från kl. 09.00 på lördagen tjänstgjorde kammaråklagaren Birgit Hallberg som beredskapsåklagare. Hallberg kontaktade redan före kl. 09.00 krimjouren eftersom hon fått kännedom om mordet genom massmedierna. Hon hänvisades till våldsroteln där hon fick tala med inspektören Solweig Härling. Hallberg

32. I bil. 6 finns en kort redogörelse för åklagarorganisationen med särskild inriktning på organisationen vid åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt.

33. Jfr bil. 6 avsnitt 1.3.

fick beskedet att det fanns mycket lite material rörande mordet och att det inte var någon mening med att hon kom till polishuset.

Hallberg ansåg att ärendet inte borde handläggas av beredskapsåklagaren. Hon kände inte till överåklagaren Claes Zeimes hemtelefonnummeri”. Hon ringde därför till krimjouren, som emellertid inte heller hade numret. Hallberg bad då i stället att få chefsåklagaren Karl Gerhard Svenssons telefonnummer eftersom denne dels fungerar som ersättare för Zeime vid ledigheter, dels handlägger de flesta mål där rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning medverkar. Hallberg ringde under lördagsförmiddagen till Svensson och diskuterade ärendet med honom. Hallberg fick uppfattningen att Svensson i och med samtalet tog över hand— läggningen. Svensson å sin sida utgick från att ärendet alltjämt ankom på beredskapsåklagaren.

Svensson kontaktades senare på lördagen per telefon av byråchef en i riksåkla— garens kansli Uno Hagelberg. Hagelberg hade dessförinnan samrått med riks— åklagaren Magnus Sjöberg. Hagelberg frågade om Svensson var villig att äta sig uppgiften att bevaka polisens spanings- och utredningsarbete efter mordet på Olof Palme. Avsikten var att han skulle hålla sig informerad för att senare kunna inträda som förundersökningsledare. Svensson förklarade sig villig att åta sig uppgiften. Hagelberg bad också att han skulle kontakta Zeime för att kontrollera att inte denne hade något att invända mot att Svensson fick uppgiften. Zeime hade inget att erinra. Sjöberg kontaktade själv Zeime något senare.

Svensson ringde till våldsroteln och talade med kommissarierna Arne Irvell och Linder. Svensson förklarade att han hade fått i uppdrag att svara för åklagar— uppgiften. Svensson erbjöd sig att åka till polishuset men fick svaret att det inte behövdes. Svensson höll under lördagen och söndagen kontakt med polisen per telefon. Han besöktes också i bostaden av polis.

Holmer fick någon gång under lördagen eller söndagen veta att Svensson hade utsetts till åklagare. Någon kontakt dem emellan förekom inte då. Däremot kontaktade Holmér Zeime per telefon och gav honom en kort information om läget.

4.2 Iakttagelser och analys

När ett mord eller ett annat grovt våldsbrott förövas på öppen gata och gärningsmannen flyr från platsen ställs polisen inför en uppgift som i sina grunddrag är densamma oavsett vem det är som har utsatts för brottet. Offret måste självfallet tas om hand och få den vård som kan ges. Polisen måste omedelbart ta upp jakten på gärningsmannen och försöka gripa honom. Om detta inte lyckas måste polisen utan att förlora tid organisera ett effektivt eftersökande vid vilket tillgängliga resurser av personal och tekniska hjälpme- del utnyttjas på ett samordnat och ändamålsenligt sätt. Brottsplatsen måste spärras av och sättas under bevakning så att man genom teknisk undersökning skall kunna säkra spår och ta tillvara bevisning. Förberedelser måste göras för

34. Zeime finns i telefonkatalogen, dock inte i Stockholmsdelen.

kommande spaning och utredning, t.ex. genom att vittnen identifieras och får tillfälle att lämna sina uppgifter. Information måste alltefter förhållandena lämnas inom och utom polisorganisationen.

Polisen har en genomtänkt organisation och utarbetade planer och åtgärdsru— tiner för att omedelbara insatser av detta slag skall kunna genomföras. Personalen är utbildad för de skilda uppgifter som de skall lösa. Vid polismyn— digheten i Stockholm spelar normalt SBC en viktig roll vid samordningen och ledningen av verksamheten. Beroende på förhållandena i det enskilda fallet kan polisens verksamhet på brottsplatsen och dess ansträngningar att i omedelbart samband med brottet finna gärningsmannen böra ledas av polisbefäl som kommer till platsen, i kontakt och samarbete med SBC. I andra fall tar SBC med sin tillgång till personella och tekniska resurser och sina större möjlig— heter till överblick över situationen mer direkt ledningen av insatserna. Inom SBC bedrivs verksamheten i enlighet med en fastställd befälsordning och med tillämpning av regler och rutiner som syftar bl.a. till att insatserna skall bli tillräckligt omfattande och systematiska och till att förbiseenden skall kunna undvikas. I vissa fall ingriper högre polisbefäl eller polismyndighetens ledning för att samordna och leda verksamheten.

Det är emellertid lätt att inse att mordet på statsminister Olof Palme ställde polisen inför svårigheter och problem som på flera sätt gick utöver vad som tidigare hade förekommit. De mest omedelbara åtgärderna sedan polisen hade kommit till brottsplatsen borde rimligtvis bli desamma som om brottsoffret hade varit vilken annan människa som helst. Men så snart man hade fått klart för sig att den skjutne var statsministern, måste uppenbarligen en rad åtgärder vidtas som inte blir aktuella i andra fall. Det måste t.ex. bedömas om det var fråga om ett attentat bara mot Olof Palme eller om det fanns risk för angrepp som krävde skydd för andra personer eller motåtgärder av annat slag. Uppen— barligen kunde en sådan bedömning inte göras av den vakthavande kommissarie som hade ledningsansvaret i SBC eller av någon annan befattningshavare på motsvarande nivå inom Stockholmspolisen. Underrättelser måste följaktligen omedelbart föras fram till polisens högsta ledning och till andra ansvariga inom polisen. Vidare måste regeringen och andra ansvariga myndigheter underrättas. Även vid sidan av de åtgärder som måste vidtas för att tillgodose skyddsin— tresset måste en mobilisering av ansvariga inom och utom polisen åstadkommas med minsta möjliga dröjsmål. Från polisens egen synpunkt måste verksamheten dessutom läggas upp så att man kunde möta den oerhörda uppmärksamhet som måste bli resultatet så snart brottet blivit känt. Inte minst måste man räkna med att det inträffade skulle komma att påverka alla dem som själva hade att delta i polisens arbete och att följden skulle kunna bli stress och oreda. Med hänsyn bl.a. till detta måste ställas särskilt höga krav på en fast och kunnig ledning. Det är i en sådan situation dessutom väsentligt att man lugnt och effektivt följer fastställda verksamhetsrutiner, så att förvirring inte bryter ut och väsentliga åtgärder glöms bort eller utförs på ett oriktigt eller ofullstän— digt sätt.

I debatten efter mordet har från åtskilliga håll framförts både positiv och negativ kritik mot polisens insatser under de första timmarna. Många synpunk— ter har anlagts, mer allmänt och i detaljer, både utifrån och från polisens egna led. Argument och motargument har förts fram både i fråga om enskilda

åtgärder och mer generellt om verksamheten i stort. Som det lätt kan bli i en situation som denna har motsättningar vuxit fram, kritiker har fällt ibland ganska svepande omdömen och manat fram en bild av förvirring och ineffekti— vitet, försvarare av polisens insatser har funnit kritiken åtminstone i väsentliga delar ensidig och osakkunnig och sett den som uttryck för bristande förståelse för svårigheterna och för de olika, delvis komplicerade hänsyn som måste tas. Debatten har på senare tid naturligt nog i särskilt hög grad tagit sikte på det senare spanings— och utredningsarbetet men verksamheten under de första tolv timmarna har också fått sin del av uppmärksamheten.

Som ett led i vårt uppdrag att granska brottsutredningen har vi gått igenom ett omfattande material om polisens verksamhet under natten och morgonen efter mordet. Materialet har framför allt bestått i skriftlig dokumentation från polisens ledningsrum och SBC i övrigt (protokoll, utskrift av ingripande— meddelanden, erfarenhetsberättelser från personalen m.m.) och i muntliga utsagor vid samtal som vi haft, eller som på vårt uppdrag våra medarbetare har haft, med ett stort antal personer som i olika befattningar har deltagit i eller haft beröring med polisarbetet. Totalt har vi hört drygt 70 personer rörande de frågor som behandlas i denna avdelning av rapporten. Vi har ställt samman detta material med uppgifter om polisens organisation och dess personella och tekniska resurser, liksom med gällande lagbestämmelser och andra föreskrifter för verksamheten.

En granskning i efterhand av polisens arbete under mordnatten och därav följande påpekanden om brister och misstag i arbetet bör inte ha till sitt främsta ändamål att reda ut om den ene eller andre befattningshavaren har gjort rätt eller fel eller om han eller hon förtjänar erkännande eller klander för sin insats. Det är inte heller för det ändamålet som vi har fått i uppdrag att granska brottsutredningen. Däremot är det i sig självt av värde med en objektiv granskning på grundval av ett material som är så allsidigt och fullständigt som det med hänsyn till tid och resurser rimligen kan göras, när det är fråga om en för hela nationen viktig sak som denna och när det i debatten har förts fram så mycket kritik och synpunkter av varierande art och hållbarhet.

Härtill kommer givetvis, och det är det viktigaste, att det gäller att ta tillvara den kunskap och de erfarenheter som polisens verkamhet i detta fall har gett, för att förbättra beredskapen och skapa större säkerhet inför vad som kan hända i framtiden. Vi vill i anslutning härtill förutskicka att vissa åtgärder i samma syfte redan har vidtagits inom polisen och att de rekommendationer som vi kan lämna blir av ett ganska allmänt innehåll. Vi återkommer till detta i det följande.

Man kan enligt vår mening inte komma förbi att det gjordes förbiseenden och begicks misstag i polisarbetet under de första timmarna efter mordet på Olof Palme. Självfallet kan man i det läge som nu råder, när brottet ännu inte har blivit uppklarat, inte påstå att resultatet av polisens insatser skulle ha blivit ett annat och brottet blivit uppklarat om den ena eller andra åtgärden som förbisågs eller fördröjdes hade blivit vidtagen på ett riktigt sätt eller om verksamheten i stort hade genomförts efter andra linjer. Lika givet är att man i varje diskussion om polisens arbete måste hålla i minnet hur svår uppgiften

faktiskt var, särskilt om brottet var noggrant förberett och planerat. Likväl måste man från mer allmänna utgångspunkter konstatera att polisens arbete under första natten lämnade mycket övrigt att önska. Enligt vår mening är det viktigaste att vissa åtgärder underläts eller fördröjdes, fastän de måste bedömas som betydelsefulla och höra till vad som i vidsträckt mening måste vara rutin, och framför allt att det brast i samordningen av insatserna och den fasta ledningen av verksamheten.

Vi skall i det följande ge en bild av vad vi mer i detalj menar med detta omdöme. Vi vill emellertid markera att man på en del punkter som vi har tagit fasta på otvivelaktigt kan ha olika uppfattningar om vilket som var det mest ändamålsenliga förfaringssättet. Vår avsikt är inte heller att på sådana punkter inveckla oss i en teknisk diskussion om argumenten för och emot. Det får räcka med att vi pekar på frågeställningen och på de viktigaste av de syn— punkter som kan anläggas. På andra punkter är det såvitt vi kan se mer oomtvistligt hur bedömningen måste göras och vilken slutsats som får dras.

Vi vill som utgångspunkt hänvisa till de uppgifter om personalsituation och organisation hos polismyndigheten i Stockholm som vi har lämnat i det föregående. Ser man till tillgången på personal i olika funktioner och med behövliga kvalifikationer, måste man enligt vår mening säga att beredskapen och resurserna även för en större insats var goda.

Det har efter mordet satts i fråga om den tidpunkt för skotten mot makarna Palme (kl. 23.21) som polisen har fastställt är den riktiga eller om det i själva verket förflöt längre tid mellan skotten och den tidpunkt då polisen efter larmet först kom till platsen. En ingående utredning har gjorts på den punkten. Vi har inte funnit något som tyder på att tidsangivelserna inte skulle vara korrekta. Det finns därmed inte skäl för att anta annat än att de första polismännen kom till platsen inom bara ett par, tre minuter. Såvitt vi kan finna har också de allra första åtgärderna, bl.a. att sända ut polismän efter gärningsmannen, att ta upp vittnesuppgif ter och att förbereda avspärrning av brottsplatsen vidtagits på ett invändningsf ritt sätt. En ambulans förde mycket snart makarna Palme till Sabbatsberg.

I nästa skede var polisens främsta uppgifter att få igång en bredare upplagd serie åtgärder för att söka finna och gripa gärningsmannen, att spärra av, bevaka och preliminärt undersöka brottsplatsen, att ta hand om vittnen och i övrigt förbereda den kommande utredningen och att inom och utom polisorga— nisationen lämna information om vad som hade inträffat och om de åtgärder som vidtogs. I det föregående har vi översiktligt redogjort för händelseförlop- pet och för de viktigaste av de överväganden som gjordes och de åtgärder som vidtogs. Vi skall nu sammanfatta på vilka punkter som man enligt vår mening måste säga sig att verksamheten inte fungerade och vad bristerna kan ha berott på.

Sökandet efter gärningsmannen

SBC har i Stockholm normalt en central roll när det gäller att organisera en större aktion för att söka efter en gärningsman som har begått ett våldsbrott och som beger sig på flykt från brottsplatsen. Enligt de föreskrifter som gällde

i februari 1986 skulle vid vissa slag av grövre våldsbrott polisinsatsen inom SBC närmast under vakthavande kommissarien ledas av en vakthavande inspektör35 med biträde av en polisinspektör och ytterligare minst en polisin— spektör som skulle föra protokoll. Vid omfattande och långvariga insatser skulle enligt föreskrifterna ledningen utövas från ledningsrummet. Föreskrif— terna innehöll också närmare anvisningar om åtgärderna vid vissa grövre brott. Vi återger här följande.

För spaning efter gärningsmän, flyktfordon, vittnen etc avdelas ett lämpligt område, inre ring, kring brottsplatsen. Detta område indelas i ett mindre antal sökområden som motsvaras av taxikartans rutsystem. Patruller från ordningsavdelningen, trafikavdelningen och kriminalavdel— ningen tilldelas sökområden med hänvisning till taxikartans sidnummer och rutbeteckning. Fotokopia tas av aktuell karta och efterhand som patruller beordras antecknas anropsnummer och tid för beordran i respektive ruta. När patrullen fullgjort sitt uppdrag antecknas sluttid i rutan för aktuellt sökområde.

Tanken med det mönster för åtgärderna som dessa anvisningar innehåller är uppenbarligen att polisens sökande skall genomföras metodiskt och systematiskt, med bibehållen överblick under hela insatsen och med patrullerna under direkt och gemensam ledning från SBC. Rimligen måste uppläggning och genomförande kunna skifta alltefter omständigheterna i det enskilda fallet och med hänsyn till vad man vet om flyktsätt och flyktväg, om storleken av de områden som skall genomsökas, om bebyggelsen, om tänkbara alternativ för gärningsmannen m.m. Oavsett detta torde en överblick över insatsen och systematik i sökandet vara av grundläggande betydelse för att det inte mer eller mindre skall bero av slumpen om ansträngningarna att finna gärningsmannen skall nå resultat.

Det material som vi har samlat ger vid handen att sökandet efter den som sköt Olof Palme kom igång inom några få minuter efter brottet och att ett ganska stort antal patruller kom att delta redan i ett tidigt skede. Protokollföringen inom SBC var emellertid bristfällig och protokollets uppgifter i synnerhet från det inledande skedet är fåtaliga, kortfattade och delvis fragmentariska. Det är därmed inte möjligt att efteråt mera i detalj fastställa t.ex. vilka områden i citykärnan som verkligen blev genomsökta och vilka som inte blev det, vilka som sökte var eller hur noggrant man arbetade. Vad som står klart är i alla händelser att sökandet inte genomfördes med någon sådan systematik som anvisningarna syftar till eller under någon direkt och konkret ledning från SBC. Ett antal patruller beordrades visserligen av SBC till brottsplatsen och området däromkring. Andra sökte sig dit på eget initiativ. I brist på direktiv från SBC med bestämda undersökningsuppgifter fick patrullerna emellertid i stor utsträckning handla efter eget bedömande och inriktningen av sökandet blev i hög grad beroende av det enskilda initiativet.

Det finns inte någon anledning att sätta i fråga annat än att de insatser som gjordes av de olika i sökandet deltagande polispatrullerna var goda. Uppgiften

35. Den benämningen förekommer inte längre. Motsvarande uppgifter fullgörs av förste operatören, dvs arbetsledaren bland radiooperatörerna.

var också svår. Gärningsmannen hade fått ett försprång trots att de första polismännen snabbt kom till platsen, några klara uppgifter om flyktvägen fanns inte och något säkert signalement fanns inte heller. Någon grund för att rikta anmärkningar mot de enskilda insatserna under sökandet har vi inte funnit. Däremot behöver det enligt vår mening inte råda något tvivel om att eftersök— andet som helhet blev lidande på att det brast i överblick och fast ledning.

Såvitt vi har kunnat finna övervägdes inte inom SBC att överlåta ledningen av polisens sökande efter gärningsmannen på polisbefälet på platsen och att ställa personal till hans förfogande. Det vill också förefalla som om en sådan handlingslinje, som i och för sig är en möjlighet i vissa fall, inte var lämplig. Den som förde befälet på platsen hade andra uppgifter som krävde hans upp— märksamhet, han hade inte samma möjlighet till överblick som SBC och inte samma praktiska förutsättningar att kontrollera verksamheten när denna växte i omfattning. Enligt vad vi har kunnat finna förekom emellertid inte heller något egentligt samråd mellan SBC och befälet på brottsplatsen om upplägg— ningen av sökandet.

Vi anser oss vidare ha kunnat konstatera att de resurser i polispersonal som SBC förfogade över inte utnyttjades i den utsträckning som hade varit möjlig. Arbetsbelastningen i annan pågående verksamhet synes inte ha varit särskilt stor när brottet blev känt för SBC. I jämförelse med den samlade resurs— tillgången var det få patruller som togs i anspråk för att söka efter gärnings— mannen. Under den första timmen beordrades, enligt vad som kan utläsas av dokumentationen, ungefär lika många patruller till andra uppdrag som får bedömas ha haft låg prioritet i jämförelse med detta brott. Även under de närmast följande timmarna sattes bara en begränsad del av resurserna in på uppgifter med anknytning till mordet på statsministern. Viss personal hölls i beredskap under natten utan att tilldelas några uppgifter och vissa uppgifter tilldelades annan personal än den som hade den lämpligaste utbildningen och utrustningen. Ett exempel på det sistnämnda är att man inte sände en piket— grupp som fanns i beredskap för att bevaka Rosenbad. Inom själva SBC arbetade i inledningsskedet av hela styrkan egentligen bara tre med mordet på statsministern.

Någon allmän information till all tjänstgörande polispersonal lämnades inte eller nådde i alla händelser inte fram under de första timmarna efter mordet. Som vi tidigare har nämnt skall enligt gällande föreskrifter inom SBC bl.a. av skydds— skäl alltid ett s.k. larmanrop, dvs ett anrop som bryter all annan radiotrafik, sändas ut när skottlossning har ägt rum. Läget blev nu i stället att det under flera timmar förblev okänt för många polismän i tjänstgöring på olika håll i staden att statsministern hade blivit skjuten på öppen gata och att en beväp- nad mördare befann sig på flykt från brottsplatsen. Detta förhållande behöver man inte närmare värdera. Skyddsaspekten har redan nämnts. Det är givet att ett omedelbart larm måste nå ut till all polispersonal när en sådan händelse som denna har inträffat. De som inte själva direkt engageras i sökandet efter gärningsmannen eller i andra därtill knutna uppgifter måste i varje fall få kännedom om vad som hänt för att kunna skärpa sin uppmärksamhet och handla på ett riktigt sätt om något skulle inträffa som kan sättas i samband med mordet. Också från mer allmän synpunkt, och inte minst med tanke på allmänhetens förtroende för polisen, måste all tjänstgörande personal vara

underrättad innan händelsen blir mer allmänt känd genom information i massmedierna och på andra sätt. Det kan tilläggas att rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning fick information först när dess radioexpeditör ringde till SBC i anledning bl.a. av en förfrågan från pressen.

I polisens åtgärder under natten ingick inte någon avspärrning av någon större eller mindre del av centrala Stockholm. I debatten efter mordet har detta kritiserats. Det har talats om att Stockholm är en stad på öar och att det är jämförelsevis lätt och borde i alla händelser ha varit rimligt och naturligt att man så snabbt som möjligt vidtog avspärrningsåtgärder, för att om möjligt hindra gärningsmannen och eventuella medbrottslingar att komma undan.

Mot detta har invänts bl.a. att möjligheterna att uppnå något var små när det inte fanns något tillnärmelsevis klart signalement eller andra någorlunda säkra uppgifter att gå efter, att en avspärrning måste beröra ett stort område och kräva tid och stora resurser och att i alla händelser möjligheten att gärnings— mannen hade lämnat Stockholms centrala delar redan en kort stund efter mordet var väl så stor som att han fanns kvar inom ett område som kunde spärras av.

Såvitt vi kan förstå har dessa motargument i och för sig goda skäl för sig. I vad mån de skall betraktas som avgörande är väl en fråga som står öppen för olika åsikter. I alla händelser måste å andra sidan konstateras, att SBC inte heller tog initiativ till mer begränsade åtgärder, såsom spänning av vissa gator eller områden, t.ex. genom att söka slå en ring kring de närmaste kvarteren i området mellan brottsplatsen och Birger Jarlsgatan. Såvitt vi har kunnat finna anordnades ej heller kontroll av fordon vid utfarterna eller någon systematisk utplacering av polispatruller på strategiska punkter eller liknande. Det är oklart om avgående kommunikationsmedel kontrollerades. Arlanda vaktdistrikt fick under de första timmarna inte någon underrättelse om vad som hade hänt. Ett antal polispatruller utförde i inledningsskedet självmant vissa kontroll- och avpärrningsåtgärder men någon uppföljning eller central styrning förekom inte. Att något allmänt larm inte nådde ut till all personal bör rimligen ha bidragit till att de spontana åtgärderna blev begränsade. Självfallet är det i hög grad osäkert om åtgärder av det nu beskrivna slaget skulle ha lett till något resultat. När det nu fanns goda resurser att tillgå är detta dock inte något starkt argument, liksom inte heller att man saknade ett säkert signalement på den eller dem man sökte.

Någon underrättelse om mordet gick i inledningskedet inte heller ut till andra polisdistrikt, vare sig de närmast angränsande distrikten eller andra distrikt inom länet eller inom landet i övrigt. Detta skedde inte trots att ett meddel- ande lätt hade kunnat sändas till övriga distrikt i länet på radio. Rikslarm började sändas ut först efter kl. 02.00 på natten. Larmets text var missvisande. En rättelse gjordes senare men då beaktades inte vittnesutsagor som tydde på att det fanns ytterligare fel i uppgifterna i larmet.

Att de närmaste polisdistrikten inte blev varskodda synes böra föranleda i princip samma synpunkter som att all personal inom Stockholmsdistriktet inte fick någon underrättelse. Man kunde rimligen inte utgå från att polisinsatserna bara skulle komma att behöva beröra Stockholms polisdistrikt. Brottsplatsen

ligger ju på bara några minuters avstånd med bil från andra distrikt och det kunde dessutom ha visat sig värdefullt att kunna utnyttja deras personal som en extra resurs. De allmänna synpunkterna på vikten av snabb information till all tjänstgörande personal gör sig gällande även här.

Brottsplatsen

På en brottsplats kan det finnas spår som är betydelsefulla inte bara för strävandena att under förundersökningen klara ut vem gärningsmannen är utan även för bevisningen vid en kommande domstolsprövning. I många fall kan den tekniska bevisningen vara av avgörande betydelse. Brottsplatsundersökningar kräver stor noggrannhet och undersökningar utomhus genomförs som regel i dagsljus. Bevisvärdet av spår som påträffas förringas givetvis om brottsplatsen inte har kunnat hållas fri från påverkan.

En brottsplats kan med stöd av 27 kap. 15 & rättegångsbalken (RB) spärras av i avvaktan bl.a. på teknisk undersökning. Avspärrningen kan ges formen av förbud mot tillträde till ett visst område, förbud mot att flytta ett visst föremål eller vara en annan liknande åtgärd. Beslut om avspärrning fattas av undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål kan beslut fattas av en polisman. Detta är i praktiken det vanligaste. Överträdelse av ett förbud enligt 27 kap. 15 & RB är straffbar enligt 17 kap. 13 & brottsbalken (BrB). Det är därför viktigt att förbudet tillkännages på ett tydligt sätt. Normalt sker det genom anslag på brottsplatsen.

Utöver de nu angivna lagrummen saknas närmare bestämmelser om avspärrning av brottsplatser. Frågan har behandlats i bl.a. läromedel för polisutbildningen och annan facklitteratur. Rent allmänt anges att det vid grövre våldsbrott är angeläget att snarast möjligt få till stånd en effektiv avspärrning och att brottsplatsen måste bevakas noga. Avspärrningen bör omfatta ett så stort område att man kan säkra inte bara spår på den centrala platsen utan även spår i omgivningen. Det är bättre att från början spärra av ett för stort än ett för litet område.

Avspärrningen av brottsplatsen på Sveavägen omfattade ett tämligen litet område, i stort sett bara området omkring själva mordplatsen och ett avsnitt av gärningsmannens flyktväg. Att det avspärrade området var litet medförde att det blev svårt att freda. Det kan dessutom sättas i fråga om det var tillräck- ligt stort från brottsplatsundersökarnas synpunkt. Den personal som svarade för bevakningen var periodvis f åtalig och periodvis ganska väl tilltagen. SBC anordnade avlösning vid flera tillfällen. Under natten uppstod svårigheter att upprätthålla bevakningen. Trots bevakningsåtgärderna förekom det intrång. En av patrullerna förstärkte avspärrningen med skydds- staket för att underlätta bevakningen. Den åtgärden var uppenbarligen inte tillräcklig för att förhindra att föremål kastades in. När personal från tekniska roteln på lördagen anlände för att utföra brottsplatsundersökningen fann de därför att brottsplatsen inte var intakt. Det fanns föremål som hade tillförts under natten och morgonen och som låg direkt intill mordplatsen. Vidare hade minst två obehöriga personer varit inne på platsen efter att avspärrning skett.

Två faktorer tycks ha samverkat till att brottsplatsen inte förblev intakt,

nämligen det avspärrade områdets ringa storlek och den tidvis uppenbart otillräckliga bevakningen. Man får dessutom intrycket att inte all den beva- kande personalen riktigt insåg betydelsen av att brottsplatsen hölls intakt.

Redan under natten gjorde personal från tekniska roteln en preliminär besikt— ning av brottsplatsen. Även chefen för tekniska roteln var där. Ingen av dem tycks ha tänkt på att det avspärrade området var för litet. Deras bedömning synes ha skett enbart med utgångspunkt i hur stort område som det kunde anses rimligt att undersöka för att finna spår efter gärningsmannen. Däremot tycks man inte ha uppmärksammat att det kunde krävas ett större område för att skydda brottsplatsen från intrång.

När det uppkom problem med att hålla obehöriga borta från brottsplatsen aktualiserades frågan om det avspärrade områdets storlek på ett mer påtagligt sätt. En förstärkning av avspärrningen gjordes också. Det finns självfallet inget hinder mot att personal som bevakar en brottsplats ökar ut avspärrning— en, om det behövs för att klara bevakningsuppgiften. Från ledningens sida verkar man inte ha uppmärksammat bevakningsproblemen, trots att en polispa— trull begärde förstärkning för att kunna omhänderta en man som trängt innanför avspärrningen och trots att nästa patrull begärde att få ett skydds— staket. De polismän som under natten uppehöll sig vid eller besökte brotts— platsen tycks inte heller ha reagerat inför förhållandena på platsen.

Oavsett vilken faktisk betydelse resultatet av brottsplatsundersökningen slutligen kan få för utredningen av brottet och som bevisning i en rättegång är det en mycket allvarlig sak om till följd av missgrepp vid avspärrning och bevakning en brottsplats inte hålls intakt inför undersökningen. Spår kan förstöras och bevisvärdet av spår som påträffas kan minska eller förloras helt. Den skada som uppkommer kan inte repareras.

Förberedelserna för senare spaning och brottsutredning

Vi har inledningsvis nämnt att de första åtgärderna på brottsplatsen, bland dem identifiering och första förhör med ett antal vittnen, inte synes böra föranleda några närmare synpunkter eller invändningar. På begäran från kriminalavdel— ningens jour (krimjouren) fördes vittnen dit för förhör. Personal från tekniska roteln larmades och gjorde en första undersökning på brottsplatsen. I huvudsak synes kriminalavdelningens första åtgärder under natten ha genomförts i enlighet med rutinerna vid grova våldsbrott. Vad man företog sig under natten och morgonen hänger å andra sidan nära samman med arbetet i den senare spaningen. Det ter sig bl.a. därför inte meningsfullt att fördjupa sig i detal— jerna här. Vi återkommer till ämnet i andra delen av vår rapport.

I anslutning till vad vi nyss hade att säga om den bristfälliga informationen inom polisen under första natten vill vi dock särskilt peka på att tjänstgörande chefen för kriminalavdelningen blev underrättad först omkring kl. 01.00 och då på initiativ av polisledningen.

Vi har också funnit det bäst för sammanhanget och överblicken att vänta med att gå närmare in på åklagarnas verksamhet till dess vi kommer in på ett par mer vittsyf tande frågor med anknytning därtill i nästa rapportdel. Under de

allra första timmarna hade åklagarna i praktiken inte någon omedelbar roll att fylla i arbetet och några beslut av åklagare behövdes inte. Mer principiellt gäller dock bl.a. vid grövre våldsbrott att åklagaren skall underrättas och få tillfälle att för egen del besöka och göra iakttagelser på brottsplatsen. Tjänstgörande beredskapsåklagaren tog i detta fall själv kontakt med polisen sedan hon vid föredragning av andra ärenden hade fått kännedom om mordet. Under lördagsförmiddagen utsågs på riksåklagarens initiativ en särskild åklagare att svara för de åklagaruppgifter som kunde uppkomma.

Samordningen och ledningen

Enligt vår mening går det inte att komma ifrån, om man ser till helheten av den verksamhet vid polismyndigheten i Stockholm som vi nu har redogjort för, att samordningen och ledningen av verksamheten under mordnatten brast på viktiga punkter. Ansträngningarna att finna och gripa gärningsmannen saknade systematik och fast ledning, alla tillgängliga resurser blev inte utnyttjade, information om mordet och om den verksamhet som bedrevs nådde inte ut till personalen, rikslarm sändes ut först med början efter kl. 02.00, i och för sig närliggande åtgärder för avspärrning och för kontroll av fordon m.m. blev inte vidtagna.

Det är naturligtvis inte lätt att få något tillförlitligt och fullständigt grepp om orsakerna till att polisens arbete i viktiga avseenden inte fungerade som det borde ha gjort. Självfallet var det för de flesta svårt att behålla sitt lugn och förmågan att arbeta rationellt när det blev känt att det var statsministern som hade blivit skjuten och dödad. Vid våra samtal med polispersonal har från flera håll omvittnats att detta besked förde med sig ett slags förlamningseffekt. Inget kan vara mer mänskligt. Å andra sidan är det just inför helt oväntade, omskakande och extraordinära situationer som polisens utbildning, träning och organisation måste hålla och dess förmåga att verka bevaras.

Vår granskning har främst varit inriktad på verksamheten i detta enskilda f all. Det har inte gett oss tillräckligt underlag för att dra slutsatsen att det mer allmänt brister i förmågan att organisera och hålla samman större polisinsatser eller i personalens utbildning och kunskaper. Å andra sidan har vi inte heller funnit något tillförlitligt stöd för att det just vid detta tillfälle skulle ha rätt i något avseende speciella förhållanden inom polisens organisation och bered- skap som kunde föranleda ett sämre resultat än annars.

Vi har tidigare omnämnt att dokumentationen från SBC om händelseförloppet är bristfällig och att detta har medfört svårigheter att i efterhand med full säkerhet fastställa vad som skedde. Det protokoll som fördes är knapphändigt och ofullständigt, särskilt i vad gäller det första skedet av händelserna. Tidsangivelserna är inte exakta och stämmer inte heller på alla punkter med annan dokumentation, främst ingripandemeddelandena i det datoriserade systemet. I enlighet med rådande praxis tar protokollet vidare sikte bara på radiotrafiken. Beslut och åtgärder av vakthavande kommissarien vid sidan därav och senare av polismyndighetens ledning har inte annat än undantagsvis återgetts i protokollet.

Brister i protokollföringen medför nackdelar för verksamheten på mer än ett

sätt. Vid protokolleringen användes i detta fall inte den protokollsblankett med tillhörande åtgärdskatalog som borde ha använts. Därigenom gick man miste om det stöd för minnet som åtgärdslistan utgör. Sannolikt hade man kunnat undvika glömska och förbiseenden om man från början hade hållit sig till listan. Meningen är nämligen att radiooperatör och protokollförare skall arbeta som ett lag och ha stöd i listans anvisningar. Protokollet är vidare avsett att vara en redovisning av vidtagna åtgärder och ett underlag för information och beslut när annan personal träder till eller om ledningen tas över av högre befäl. Med bristfällig dokumentation av utfört arbete och vidtagna åtgärder riskerar verksamheten att ganska snabbt förlora i stadga och effektivitet. Det ligger nära till hands att i bristerna på denna punkt se ett av skälen till att det fortsatta arbetet inom SBC utvecklade sig så som skedde. I alla händelser borde en god dokumentation ha gjort det lättare att kontrollera och rätta till i efterhand, om ledningen hade gjort en närmare kontroll. Närmare bestämt hur stor betydelse den bristfälliga protokollföringen faktiskt har haft i detta avseende är dock omöjligt att säga.

Vi vill här tillägga en ytterligare aspekt på dokumentationsfrågan. Apparatur för inspelning av tele- och radiotrafiken fanns installerad i SBC vid tidpunkten för mordet men hade ännu inte blivit inkopplad. Skälet synes ha varit dels att man från fackligt håll hade invändningar grundade bl.a. på integritetssynpunk— ter, dels att återstående åtgärder för att ta apparaturen i bruk medförde en rätt betydande kostnad. Om en inspelning hade skett skulle man emellertid inför en senare granskning ha haft en betydligt bättre dokumentation än nu.

När det gäller den tekniska utrustningen i SBC kan konstateras att polismyn- digheten i Stockholm förfogar över den modernaste typen av ledningscentral som förekommer inom det svenska polisväsendet. Det förhållandet att man inte hade en komplett utrustning för radiooperatörerna fast placerad i ledningsrum- met innebar emellertid att det krävdes en omflyttning och omkoppling av apparatur för att kunna flytta över verksamheten dit. Detta störde rimligen arbetet. Dessutom visade det sig att den personal som tjänstgjorde var otillräckligt tränad för uppgiften. Man misslyckades med inkopplingen av apparaturen i ledningsrummet.

Intill dess biträdande länspolismästaren Welander och chefen för ordningspoli— sen Sandström kom till SBC och Welander övertog ledningen hade vakthavande kommissarien i SBC att utöva den högsta operativa ledningen av den yttre polisverksamheten. Vissa uppgifter som ankom på kriminalavdelningen leddes dock självständigt av vakthavande kommissarien på krimjouren.

Vakthavande kommissarien i SBC förutsätts själv ingripa och ta ledningen av verksamheten när det inträffar särskilt allvarliga händelser eller annars svårbemästrade situationer. I detta fall fungerade detta inte väl. Något direkt ingripande med direktiv eller på annat sätt i radiooperatörernas verksamhet gjordes inte och det upptäcktes av allt att döma inte heller att någon systema- tisk ledning av ef tersökandet inte kom i gång och att åtgärdskatalogen inte följdes. Härtill synes dock ha bidragit att det mycket snart inträffade stör- ningar i verksamheten, främst genom en stor mängd telefonsamtal. Kommissa- rien tvingades själv ta emot många av samtalen, i vissa fall därför att den som ringde uttryckligen krävde att få tala med honom. Vidare ålåg det honom att

utan dröjsmål underrätta sina chefer, att informera regeringskansliet m.m. Några goda möjligheter till koncentration på uppgiften att leda polisinsatsen och att övervaka och stödja radiooperatörerna i deras arbete gavs tydligtvis inte. Det måste betraktas som en brist i organisationen inom SBC att det inte fanns någon ytterligare befattningshavare på befälsnivå som kunde rycka in för att avlasta vakthavande kommissarien och göra det möjligt för honom att inrikta sig på att leda polisinsatsen.

Denna brist har sedermera på försök föranlett den nyordningen inom SBC att det vid sidan av vakthavanden alltid skall finnas en kommissarie i beredskap. Om det inträffar en händelse som kräver att det särskilda ledningsrummet bemannas, skall vakthavande kommissarien i beredskap träda in och ta över den övriga verksamheten inom SBC. En sådan ordning är så mycket väsentligare som de tekniska och praktiska f örutsättningarna för att direkt leda radioopera- törernas arbete i realiteten inte finns förrän operatörer och kommissarie har tagit ledningsrummet i bruk.

Som har framgått av vår tidigare redogörelse för händelseförloppet underrätta— des Sandström och genom honom Welander omkring kl. 23.50. De kom till SBC omkring kl. 00.30 och fick då en avrapportering av vakthavande kommissarien. Något aktivt ingripande i den pågående verksamheten gjordes inte när Welander och Sandström fick underrättelsen eller efter deras ankomst till SBC och synbarligen företogs inte heller någon egentlig kontroll av att gällande regler och rutiner följdes. Welander har förklarat att han efter den orientering han fick ansåg sig kunna godta de åtgärder som hade vidtagits och den verksamhet som pågick. Han förutsatte att verksamheten inom SBC skulle fortsätta under ledning av vakthavande kommissarien och såg för egen del som sin uppgift att mer allmänt följa verksamheten och att finnas till hands för att ta ställning till uppkommande frågor i den mån de anmäldes för honom.

Med tanke på det läge som rådde och den fortsatta utvecklingen måste det enligt vår mening åtminstone i efterhand sägas att ett mer aktivt och otvety- digt övertagande av ledningen borde ha skett. Det kan visserligen sägas att en dryg timme hade hunnit förflyta och att det därmed redan var för sent att vidta vissa åtgärder som annars borde ha vidtagits. Ytterligare tid skulle å andra sidan komma att gå utan att man fick något riktigt samlat grepp om läget. En så viktig åtgärd som att sända ut rikslarm beslutades först omkring kl. 02.00. Dessutom uppstod uppenbarligen oklarheti fråga om fördelningen av uppgifter och ledningsansvar i det att vakthavande kommissarien, tvärtemot vad Welander förutsatte, uppfattade situationen så att han när de högsta cheferna hade kommit skulle återgå till den löpande verksamheten och ägna sig åt vad som i övrigt hände inom distriktet under natten.

Det behöver inte närmare utvecklas att en sådan oklarhet i fråga om lednings— ansvaret inte får finnas. I den mån det inte på förhand är fullständigt klart hur ledningen skall utövas när en högre chef kommer till SBC måste det klargöras i det enskilda fallet. Risken att man annars på ett kanske avgörande sätt förlorar i effektivitet och planmässighet är uppenbar.

Beträffande verksamheten inom SBC och ledningsrummet efter det att polismyn- dighetens ledning hade kommit dit har vi ytterligare några synpunkter att

anlägga. Som vi tidigare har varit inne på synes det inte vara realistiskt att begära att vakthavanden i SBC på eget ansvar skulle bedöma om det fanns risk för ytterligare attentat mot regeringsmedlemmar eller andra personer eller om över huvud särskilda åtgärder borde vidtas av polisen, med anledning av att det var statsministern som hade blivit skjuten, i syfte att förekomma ytterli- gare brott eller mer allmänt i försvars— eller skyddssyfte. Ansvaret för den bedömningen måste rimligen ligga på polisledningen och i vissa avseenden säkerhetspolisen. Det var därmed även av det skälet viktigt att någon i polisledningen genast underrättades när mordet på statsministern blev känt. Det måste sättas i fråga om polisledningen inte kunde ha underrättats tidigare. Med reservation härför får enligt vår uppfattning dock det system för beredskap som tillämpades för polismyndighetens ledning anses ha varit tillfredsställande. Även om det är polisledningens sak att bedöma om särskilda skydds- och motåtgärder skall vidtas utesluter detta inte att SBC på eget initiativ och utan dröjsmål varskor personer och myndigheter som enligt vad som omedelbart kan inses berörs av den händelse som har inträffat. För den uppgiften bör persona— len i SBC kunna ha stöd av åtgärdslistor och rutiner som utarbetas i förväg.

Det har sagts oss att polisledningen hade sådana informationer om bedömningar som hade gjorts inom ramen för den militära beredskapen att den utan särskilda kontakter med försvarsledningen kunde utesluta att attentatet mot statsministern var ett led i ett militärt angrepp eller eljest borde föranleda att försvarsmakten underrättades och vidtog åtgärder. Vi har inte funnit anledning att gå närmare in på vilka sådana informationer som var tillgängliga för polisledningen eller i vad mån dess slutsats var välgrundad. Det ter sig inte heller särskilt fruktbart att i efterhand söka avgöra vilka riskbedömningar som i övrigt borde ha gjorts eller vilka skilda slag av säkerhets- eller skyddsåtgär— der som kunde ha varit motiverade. På den punkten finns det otvivelaktigt utrymme för skilda uppfattningar. Enligt vår mening är det dock svårt att försvara att regeringskansliet i Rosenbad inte genast sattes under polisbevak— ning och att man inte på ett mer konsekvent och rationellt sätt anordnade skydd för regeringens ledamöter när de samlades under natten. Dessa frågor behandlar vi närmare i ett annat avsnitt i denna rapport. I övrigt menar vi att man knappast kan sätta fingret på någon särskild, ovedersägligen motiverad åtgärd som underläts, vid sidan av de brister i det mer ordinarie polisarbetet som vi har pekat på i det föregående. Att det brast i fråga om information både inom och utom polisen har vi tidigare varit inne på. I det nu aktuella sammanhanget bör särskilt nämnas att länsstyrelsen i Stockholms län, dvs länets högsta polisorgan, inte underrättades under natten. Så borde ha skett även med tanke på länsstyrelsens allmänna funktioner bl.a. i fråga om samhäl- lets beredskap.

Polisens ledningsorgan utsattes redan i ett tidigt skede för ett mycket snabbt växande tryck med önskemål om information från massmedierna. Detta drabbade först personalen i SBC och senare polisledningen och övrig personal i lednings- rummet. Följden blev otvivelaktigt störningar i verksamheten. Några möjligheter att på ett riktigt effektivt sätt organisera informationen till medierna gavs knappast under natten även om vissa försök gjordes. Saken fick lösas från fall till fall och både Welander och Sandström gav intervjuer i svenska och utländska medier. En bättre planering inför den i och för sig förutsebara anstormningen från medierna hade behövts.

A vslutand e synpunkter

Vi har i den föregående redogörelsen sammanfattat vad vi finner vara de för framtiden viktigaste iakttagelserna och erfarenheterna från polisarbetet under de timmar som följde närmast efter mordet på statsminister Olof Palme. Materialet är omfattande och de flesta detaljerna har i överskådlighetens och sammanfattningens intresse inte tagits med i redogörelsen. Vi menar oss dock inte ha utelämnat något av större vikt för de slutsatser som vi anser att man kan dra av vad som hände.

Den mest allmänna av dessa slutsatser är enligt vår mening att erfarenheterna från detta enskilda fall inte ger underlag för någon mer vittsyftande omlägg- ning av polismyndighetens arbetssätt och organisation eller någon omfattande förstärkning av personalresurser eller teknisk utrustning. Sådana förändringar måste ha en annan bakgrund36. Vad som däremot behöver förbättras är beredskapen inför brott och andra händelser som på olika sätt ställer oväntade och extraordinära krav på polisens insatser. Erfarenheterna från natten efter mordet på statsministern spelar i detta avseende i sig själva en viktig roll, genom den ökade medvetenhet om risker och svårigheter som de har fört med sig. Under det år som förflutit har också, som redan tidigare har antytts, åtskilligt översynsarbete utförts och förbättringar gjorts. Allmänt sett är det i och för sig viktiga men ändå begränsade åtgärder i form av utbildning och träning, förstärkning av personalen på vissa särskilt viktiga funktioner, översyn av arbets- och kontrollrutiner och förbättring av viss teknisk utrustning som bör komma i fråga.

Alldeles särskilt viktigt är enligt vår mening dock att det inte får råda någon oklarhet eller finnas några risker för missförstånd i fråga om vem som i olika lägen bär ansvaret för samordningen och ledningen av verksamheten eller om fördelningen av uppgifter mellan olika befattningshavare inom SBC, i synnerhet när det uppkommer kriser av det slag som vi här talar om. I det avseendet har förhållandena inte varit tillfredsställande under natten efter mordet på Olof Palme. Såvitt vi har kunnat finna har det inte funnits några uttryckliga instruktioner om ledningsansvaret när en högre chef underrättas om ett brott eller en annan händelse av större betydelse och av den anledningen kommer till SBC för att delta i arbetet. I alla händelser har den saken inte varit klar i detta fall. Det är möjligt att man kan ha skilda uppfattningar om vilken ordning som bör gälla och hur den tillkallade högre chefen bör utöva ledning- en. På den punkten har vi inte anledning att ta ställning. Det viktiga är att någon oklarhet inte uppkommer.

Inom polismyndigheten i Stockholm har redan f öretagits en serie åtgärder med anledning av de erfarenheter av verksamheten i SBC som gjordes i detta fall. Vi har redan nämnt den nya ordningen med en kommissarie i beredskap som vid behov rycker in och tar över ledningen av den löpande verksamheten när vakthavande kommissarien måste kunna ägna sig helt åt en händelse av större

36. Som framgår av årets budgetproposition (prop. 1986/87:100, bil 4) planeras bl.a. nya ADB-baserade ledningscentralsystem vid polismyndigheterna i Stock— holm, Göteborg och Malmö.

betydelse. Vi har också varit inne på att verksamheten måste anordnas så att de som är engagerade i arbetet inom SBC inte behöver ägna tid och uppmärk— samhet åt att lämna information till press, radio och TV. Hur detta skall uppnås är en fråga som bäst bedöms av polismyndigheten själv.

Vissa förbättringar av den tekniska utrustningen har redan gjorts. För att ytterligare förbättra dokumentationen av vakthavande kommissariens arbete har man anskaffat en bandspelare för att han eller hon fortlöpande skall kunna tala in beslut som fattas och åtgärder som vidtas. En ytterligare sådan åtgärd är att man tar i bruk den utrustning som har anskaffats för inspelning av kommunikationerna i SBC. Dokumentationen bör göras fullständig så att den omfattar även arbete utan anknytning till radiotrafiken, även beslut av t.ex. beredskapstjänstgörande polischefen eller andra i polisledningen. Vidare bör man göra behövliga kompletteringar av den tekniska utrustningen i lednings— rummet så att man kan undvika sådana i sammanhanget oacceptabla kompli— kationer vid omflyttning av apparatur som nu inträffade.

Idet översynsarbete som redan bedrivs med avseende på SBC ingår bearbetning och förenkling av gällande föreskrifter och anvisningar, åtgärdskataloger och andra liknande hjälpmedel.

Självfallet är ytterligare träning och utbildning av personalen ett viktigt led i de åtgärder som bör vidtas för att förbättra beredskapen. En tidigare planerad utbildning av personalen i SBC påbörjades under hösten 1986. Utbildningen har närmast formen av en samövning av personalen och tar sikte på att göra den bättre skickad att under svåra förhållanden fatta de rätta besluten i de frågor som kan uppkomma. Alla de olika funktionärer som berörs av verksamheten, även t.ex. beredskapstjänstgörande polischefer, deltar i övningarna. Enligt uppgift har utbildningen mottagits mycket positivt och gett goda resultat. Vi utgår från att man fortsätter och förbättrar den träning och utbildning som nu genomförs och att man vid rekrytering och utbildning beaktar de särskilda krav som kan komma att ställas på personalen i krissituationer.

Såvitt vi kan bedöma är de åtgärder som bör komma i fråga genomgående av den arten att de bäst planeras och genomförs av den ansvariga polisledningen själv. Det har inte gjorts gällande att åtgärderna skulle fordra ytterligare resurser utöver dem som polismyndigheten nu förfogar över. Några särskilda insatser eller åtgärder från statsmakternas sida synes därför inte vara påkalla- de.

Det kan dock slutligen vara på sin plats att tillägga att det i och för sig inte är något som säger att iakttagelserna i fråga om polismyndigheten i Stockholm är giltiga för andra delar av landet, om en händelse som ställer extraordinära krav på polisen inträffar där. Denna aspekt är enligt vår mening förtjänt av att övervägas ytterligare. Det torde i första hand ankomma på rikspolisstyrel- sen att göra detta och att lägga fram de förslag till åtgärder som kan vara motiverade.

Avsnitt 5

De centrala samhällsfunktionerna

5. De centrala samhällsfunktionerna 5.1 Bakgrunden

Mordet på Olof Palme inträffade sent på fredagskvällen i slutet av stockholmsskolornas sportlovsvecka. Många var bortresta eller annars inte hemma i sina bostäder. Förutsättningarna för att samhällsorganen snabbt skulle få veta vad som hänt och komma i verksamhet var därför mindre goda. Inom de organ som har centrala funktioner i samhället fanns det dock i allmänhet någon form av jour- eller beredskapssystem, upp— byggt för att man skall kunna möta allvarligare händelser. Bakom vårt uppdrag ligger ett önskemål att få klarlagt hur dessa system fungerade. Om det genom mordhändelsen har framkommit att det förelegat brister i systemen är det angeläget för statsmakterna att få klarlagt var dessa brister finns och vilka åtgärder som kan vidtas för att undanröja dem.

I fråga om regeringen var den yttre situationen den att många stats— råd befann sig i sina hem mer eller mindre långt från Stockholm. Stats— ministerns statssekreterare - med särskilda uppgifter i fråga om säker— hetsskyddet — stod i begrepp att resa utomlands. Innehavaren av tjänsten som rättschef i statsrådsberedningen - med ansvar för kanslihusets sä— kerhet hade nyligen avlidit. En ny rättschef hade utsetts men ännu inte tillträtt. Tjänsten upprätthölls av en vikarie. Regeringslokalerna i Rosenbad och intilliggande kvarter låg tomma så när som på utrikesde- partementets jour och ABAB—personal i olika entréer och i huvudbevak— ningscentralen. Statsrådsberedningen och försvarsdepartementet hade ock- så tjänstemän med uppdrag att upprätthålla jour eller beredskap. Denna verksamhet syftade till att statsråd och andra nyckelpersoner i rege- ringens kansli skulle kunna nås för att om nödvändigt träda i tjänst och fatta de beslut som en inträffad händelse kunde kräva. Dessa nyckelper— soner hade i många fall enligt utarbetade rutiner lämnat besked om var de befann sig och hur de kunde nås. En särskild lista med telefonnummer till personer i regeringskansliet skulle användas av polisen vid extra- ordinära händelser m.m. Listan fanns i sambandscentralen hos polismyn— digheten i Stockholm. I listan saknades dock aktuellt telefonnummer hem till statssekreteraren i statsrådsberedningen som fyra månader tidigare tillträtt sin tjänst. De första uppgifterna om händelsen till någon an— svarig i regeringens kansli kom inte från polisen utan från en journa— list.

Riksdagens byggnader i Stockholm stod tomma så när som på vaktperso— nalen i larmcentralen och på andra ställen i byggnaderna. Den kommande veckan var sammanträdesfri i samband med att Nordiska Rådet skulle sam— las i Köpenhamn. Talmannen lngemund Bengtsson hade under fredagen rest till Spanien. Hans sekreterare, riksdagens säkerhetschef och riks- polisstyrelsens säkerhetsavdelning visste var han kunde nås.

Kung Carl XVI Gustaf befann sig i sin sportstuga i Storlien. Hans telefonnummer var inte känt hos vakthavanden på Drottningholms slott eller hos någon som hade jour eller beredskap i regeringskansliet. Tele— fonnumret fanns däremot hos riksmarskalken och förste hovmarskalken.

Hos försvarsstaben i Stockholm fanns bl.a. ett vakthavande befäl, som hade som en av sina uppgifter att vid allvarligare händelser bl.a. larma nyckelpersoner inom försvaret.

Vid landets länsstyrelser fanns olika larmsystem genom vilka vissa personer skulle kunna larmas vid allvarligare händelser. Något centralt larmsystem från regeringens kansli fanns inte.

Hos Tidningarnas Telegrambyrå (TT) på Kungsholmen i Stockholm pågick skifte mellan dag- och nattpersonalen när de första tipsen om händelsen nådde byrån omkring kl. 23.30. Hos Sveriges Radio, där ekoredaktio—

nen var obemannad under natten, pågick i TV 2 en långfilm som slutade kl. 00.46. I radions program 3 pågick musikradio. Radions sändningsleda- re hade i programkontrollen en larmlampa, som skulle lysa när viktigare meddelanden (s.k. flashtelegram) nådde nyhetsredaktionernas teleprint— rar. Lampan var dock ur funktion. Radions första nyhetssändning om mor— det ägde rum kl. 01.10.

Tidningarna fick mycket snabbt tips eller kännedom om händelsen. Re— dan något tiotal minuter ef ter skotten hade nyhetsarbetet påbörjats. Mordet inträffade dock vid en tidpunkt då morgontidningarna normalt var under tryckning och kvällstidningarna inom kort skulle pressläggas. Många morgontidningar hade trots detta nyheten i sina senare upplagor.

5.2. Vår undersökning

Vi har fått i uppgift bl.a. att "undersöka de frågor som berört de cen— trala samhällsfunktionerna den närmaste tiden efter mordet och att där- vid uppmärksamma bl.a. rutinerna för beredskap och säkerhetsskydd". En— ligt vårt uppdrag bör vi i det sammanhanget också studera sambands— och inf ormationsf rågorna.

Mot bakgrunden av vårt uppdrag i denna del har vi inledningsvis haft att bestämma vad som är "centrala samhällsfunktioner" i detta sammanhang. Vi konstaterar då först att uppdraget tar sikte på en undersökning av hur samhället reagerar vid våldshandlingar som riktas mot centrala funktio- ner i landet. Men vilka handlingar och vilka funktioner avses?

I uppdraget ligger att vi har att utgå från mordet på Olof Palme, men vår undersökning måste likväl ha en vidare syftning för att vara me— ningsfull. Vi måste anta att det inte blir ett statsministermord som nästa gång ställer samhället inför sådana extraordinära krav som i detta fall. Kritiska situationer kan uppstå vid andra händelser — t.ex. vålds-

handlingar och olyckor med direkta verkningar för viktiga samhälls- funktioner. Det kan gälla gränskränkningar och andra militära inciden— ter. Det kan också vara fråga om sabotage eller andra attacker mot de allmänna kommunikationsmedlen eller mot offentliga byggnader och anlägg— ningar av betydelse för industri eller försörjning.

Vad som hände efter mordet på Olof Palme ger emellertid inte något un— derlag för en allsidig bedömning av samhällets förmåga att på sikt han— tera alla olika tänkbara angrepp av detta slag. Någon fullständig granskning och bedömning av beredskapen i sådana hänseenden har vi där- för inte ansett ankomma på oss. Vi har följaktligen inte gjort någon närmare granskning av den militära och civila försvarsberedskapen som sådan.

Med denna begränsning har vår undersökning inriktats på händelser som har berört de samhällsorgan som har särskild betydelse för den omedel— bara centrala ledningen av landet, dvs. riksdagen, statschefen (kungen) och regeringen. Viktiga funktioner när det gäller att upp- rätthålla samhällets grundläggande ordning har naturligtvis också för— svarsmakten och polisen. Länsstyrelserna statens regionala organ och dessutom viktiga totalförsvarsmyndigheter — har också sådana funktioner.

Från allmänna beredskapssynpunkter är också andra myndigheter av in— tresse, låt vara att deras direkta betydelse för händelserna under mord— natten får sägas ha varit mindre väsentlig. Vi tänker på exempelvis sta— tens invandrarverk, tullverket, luftfartsverket och överstyrelsen för civil beredskap. En senare tillkommen myndighet med angelägna uppgifter i detta sammanhang är statens räddningsverk. Även de nu nämnda myndig- heterna har vi ägnat uppmärksamhet på det sättet att vi har samtalat med företrädare för dem och samlat en del synpunkter av mer allmänt intresse för vårt ämne.

Slutligen har, utanför den offentliga sektorn, massmedierna själv- klart viktiga funktioner för samhällsberedskapen i sådana sammanhang som detta.

Vi har inom ramen för vårt arbete inte kunnat belysa alla de krav som organ med centrala samhällsfunktioner kan möta när de ställs inför plötsligt inträffade allvarliga händelser. Ingen situation är den andra lik och vad som kan inträffa nästa gång är självfallet omöjligt att veta. Det finns dock enligt vår mening vissa grundläggande krav som man måste ställa på de centrala samhällsorganen om det inträffar en händelse av den allvarliga natur som vi nyss har beskrivit. Resurserna för att möta det oväntade måste vara desamma, även om insatserna kan variera i art, omfång och intensitet.

Ett av de krav som måste ställas är att det hos regeringen, riksdagen och statschefen finns rutiner som säkerställer ett snabbt samband och förmåga att omedelbart träda i funktion. Detta gäller i hög grad också polisen, försvarsmakten och länsstyrelserna. Ett annat krav som måste

ställas är att de centrala statsorganen och myndigheterna sköter in— formationen sinsemellan men också till andra myndigheter och samhälls— organ samt inte minst till massmedierna. Ett ytterligare krav är att säkerhetsskyddet fungerar. Detta har särskild betydelse i ett läge då inte någon, i vart fall i ett inledande skede, säkert kan veta om ett mord eller en annan allvarlig våldshandling är ett enstaka kriminalfall eller om händelsen också är inledningen till ett ännu mer kritiskt för— lopp, kanske ett angrepp mot landets styrelse i dess helhet.

Enligt regeringsformen är det regeringen som styr riket. Regeringen be— står av statsministern och övriga statsråd. Statsministern väljs av riksdagen och han utser de övriga statsråden. Om statsministern entledi— gas eller dör skall riksdagens talman entlediga övriga statsråd. Stats— ministern har följaktligen en central ställning. Ett angrepp på hans personliga förmåga att sköta sitt ämbete kan i ett slag ändra förut— sättningarna för rikets ledning.

Om landets statsminister dör, finns det i och för sig bestämmelser i grundlagen som är avsedda att skapa garantier för att landet rent fak- tiskt inte skall stå utan en fungerande ledning. Man kan likväl inte komma ifrån att hela landet och dess ledning ställs inför en synnerligen sårbar situation om statsministern plötsligt och oväntat dör. Den omedelbara möjligheten för statsmakterna att hantera ett krisläge minskar. Mordet på Olof Palme var inte bara ett brott utan också ett allvarligt angrepp mot själva regeringsmakten. Det skulle rentav och i värsta fall kunna ha varit inledningen till ett större angrepp mot lan— dets centrala styrelsefunktioner.

Vi kommer i det följande att redogöra för joursystem och bered- skapsplaner. Vi kommer också att närmare redogöra för hur man fak— tiskt handlade inom några centrala samhällsorgan efter mordet. Vi be- handlar också vissa frågor rörande säkerhetsskydd.l I ett särskilt avsnitt redogör vi för vissa frågor när det gäller massmediernas ar— bete i anslutning till mordet. Slutligen diskuterar vi om samhällsorga- nen motsvarade de krav som kunnat ställas på dem i fråga om bered— skap och information.

Redan nu vill vi framhålla att många av bristerna i beredskap och infor- mation numera till stor del är avhjälpta. Under det år som gått har man i själva verket efter ett kritiskt översynsarbete vidtagit åtskilliga åtgärder för att med ledning av erfarenheterna från mordnattens händel— ser förbättra och utveckla joursystem och beredskapsrutiner.

I bilagorna 7 och 8 har vi tagit in en redogörelse för vissa samhällsorgans uppgifter, organisation och arbetsformer.

1. Den del av säkerhetsskyddet i vid mening som utgörs av personskydd för vissa offentliga personer behandlas i det följande avsnittet 6.

5.3. Riksdagen, statschefen och regeringen

Jour, beredskap och säkerhet

Riksdagen

Riksdagens telefonväxel natt— och helgkopplas till larmcentralen i riks- dagshuset, där det finns bevakningspersonal dygnet runt. I larmcentralen finns uppgifter om var och hur talmannen och vissa tjänstemän kan nås. Säkerhetschefen och biträdande säkerhetschefen kan nås via larmcentralen eller med personsökare.

Inför jul— och sommaruppehåll anmäls till larmcentralen närmaste uppe— hållsplats för talmännen, ledamöterna i utrikesnämnden och i krigsdele— gationen samt för vissa tjänstemän med centrala uppgifter. F.n. planeras ett nytt system enligt vilket en lista med uppehållsort för personer ur nyss nämnda kategorier skall upprättas inför varje helg och inför i öv— rigt sammanträdesf ria perioder.

Såkerhetsskyddet i riksdagen regleras i lagen (1983z953) om säker— hetsskydd i riksdagen. Lagen innehåller bestämmelser om sekretesskydd, tillträdesskydd och inf iltrationsskydd samt om information och kontroll av detta. I anslutning till lagen har riksdagens förvaltningskontor ut— färdat en instruktion för säkerhetschefen i riksdagen m.m. Till riks- dagens säkerhetsskydd hänförs även beredskapsåtgärder mot brand och andra skador i riksdagens lokaler samt hjälpinsatser med anledning här— av. Riksdagens förvaltningskontor får besluta om särskilda åtgärder för säkerhetsskydd vid öppnande av riksmöten eller andra speciella tillfäll- en. Om det uppkommer behov av skärpt bevakning för riksdagens lokaler kan en sådan för viss tid beslutas av chefen för förvaltningskontoret (förvaltningsdirektören) eller, vid behov av omedelbara åtgärder, av chefen för riksdagens säkerhetsenhet, säkerhetschefen.

Bevakningen av riksdagens entréer sköts av riksdagens egen personal. I larmcentralen och i anslutning till åhörarläktaren finns personal från ett vaktbolag. Som komplement till riksdagens yttre skydd har vidtagits olika bevakningstekniska åtgärder varigenom bl.a. tillträdesrätten till olika utrymmen kan begränsas.

Inom riksdagen förekommer dessutom ett flertal beredskapsåtgärder som till sina huvuddelar är inriktade på verksamheten i riksdagens krigs— delegation. En beredningsgrupp bestående av talmannen, ordföranden i försvarsutskottet, riksdagsdirektören och förvaltningsdirektören har be- handlat frågor om riksdagens beredskapsplanering. I gruppen har över- vägts olika åtgärder för planering av riksdagens verksamhet under be— redskapstillstånd såsom personalstat, skyddsklassplacering av personal och informationsfrågor. Man har också planerat för den situation som uppkommer om krigsdelegationen övertar riksdagens verksamhet.

Riksdagen har ett driftvärn som har till huvuduppgift att försvara och bevaka riksdagens byggnader i händelse av of red.

Statschefen

Säkerhetsskyddet för de kungliga slotten består i huvudsak av olika former av tillträdesskydd. Bestämmelser om begränsning av tillträdes— rätten kring vissa kungliga slott har meddelats enligt 10 & länsstyrel— seinstruktionen (l97lz460).

Passerkontrollen vid Stockholms slott och Drottningholms slott utförs i huvudsak av slottsvakter och till viss del av personal ur högvakten. Högvakten består av värnpliktiga under befäl av fast anställda office— rare.

Utöver detta säkerhetsskydd har vidtagits byggnadstekniska åtgärder och införts bevakningstekniska hjälpmedel av skilda slag vid de kungliga slotten.

Regeringen

Inom regeringskansliet finns viss planering för att man skall kunna höja beredskapen när en extraordinär händelse inträffar eller en extra- ordinär situation uppkommer. Med en extraordinär händelse har man vid planeringen avsett händelser såsom flygplanskapning, ambassadockupation, tagande av gisslan och attentat mot politiker eller beskickningsperso- nal. Med extraordinära situationer har man avsett situationer, i vilka det utrikespolitiska läget snabbt och allvarligt försämrats på ett sätt som kan föranleda en höjning av försvarsberedskapen.

Vid planeringen har bl.a. utnyttjats erfarenheter från händelser och si— tuationer som har inträffat under de senare åren, bl.a. f lygplanskap— ningen vid Bulltofta år 1972, bankrånet vid Norrmalmstorg år 1973 och ockupationen av den västtyska ambassaden år 1975 samt ubåtsgrundstöt— ningen i Blekinge år 1981 och ubåtsincidenten i Hårsfjärden år 1982. Planeringen har inriktats på att skapa förutsättningar för att man inom regeringskansliet skall kunna följa ett händelseförlopp och för att man under lämpliga former skall upprätthålla beredskapen inom regeringen och hos berörda befattningshavare i regeringskansliet.

Jour- eller beredskapssystem finns dels inom statsrådsberedningen och dels i några av departementen. Under våren 1987 har vissa förändringar genomförts i systemet hos statsrådsberedningen. Arbetet med detta har skett i samråd mellan statsrådsberedningen och justitiedepartementet, utrikesdepartementet, försvarsdepartementet, arbetsmarknadsdepartemen— tet, hovet, riksdagen, rikspolisstyrelsen, polismyndigheten i Stockholm samt försvarsstaben.

Statsrådsberedningen har i det nya, liksom i det gamla systemet, centrala uppgifter när det gäller bl.a. samordning och information inom regeringskansliet samt verkar som krisstab. Inom statsrådsberedningen fanns vid tiden för mordet vissa handlingar som var avsedda att under— lätta arbetet vid förhöjd handlingsberedskap. Det fanns en instruktion för jourhavande och en promemoria rörande rutinerna för administrationen av jourtjänstgöringen. Syftet med joursystemet var att det vid varje helg skulle finnas någon inom statsrådsberedningen som ansvarade för att särskilda åtgärder vidtogs när en extraordinär händelse inträffat eller en extraordinär situation tycktes uppkomma. En tjänsteman i statsrådsbe- redningen var ansvarig för administrationen av jourverksamheten och hade bl.a. till uppgift att se till att aktuella telefonnummer till vissa centrala personer fanns tillgängliga. En jourhavande skulle kontinuer— ligt följa Sveriges Radios nyhetssändningar. Han skulle kunna nås på uppgivet telefonnummer direkt eller via personsökare och skulle vid larm bl.a. skyndsamt bege sig till statsrådsberedningen, kontakta kansli- säkerhetschefen och dennes ställföreträdare, underrätta justitie- ministern och statssekreteraren i justitiedepartementet samt kontakta pressekreteraren i statsrådsberedningen. Bland hans uppgifter ingick också att, om en inträffad händelse kunde beröra landets beredskap, underrätta försvarsstaben.

Inom utrikesdepartementets kommunikationssektion tjänstgör alltid under icke tjänstetid en "vakthavande tjänsteman". Denne har i sina 10— kaler direktlarm till polismyndighetens i Stockholm sambandscentral (SBC)2 och har också möjlighet till direkt radiokontakt med huvudbevak- ningscentralen i regeringskvarteret Rosenbad. Vakthavande tjänstemannen vet alltid var utrikesministern finns. Joursystemet är inriktat på be— vakning av kriser med utrikespolitisk anknytning, bl.a. sådana som berör svenska intressen utomlands. Expeditionschefen eller någon enhetschef vid utrikesdepartementets administrativa avdelning är under helgerna an- träf f bar på telefon direkt eller genom personsökare. Vid politiska av- delningen tjänstgör veckovis en "polvakt" (handläggare). På pressavdel— ningen tjänstgör en "pressvakt".

Ett särskilt beredskapssystem finns organiserat i försvarsdepartemen- tet. Beredskapen i departementet administreras inom internationella enheten. Vakthavande befäl är en av enhetens handläggare, en officer. Denne skall när han har beredskap antingen vara omedelbart anträf f bar per telefon eller inom femton minuter efter larm via personsökare kunna nå en telefon och vidta lämpliga åtgärder. Det vakthavande befälet skall alltid underrätta vakten i försvarsdepartementet om var han befinner sig. Han är under sin beredskapstjänstgöring också utrustad med mobil- telefon. Kravet är att han, om det behövs, skall kunna börja tjänstgöra

2. Jfr avsnitt 4.1.2.

i departementet inom tre timmar efter larm. Vakthavande befälets upp— gifter är att se till att departementschefen och chefen för internatio— nella enheten samt vissa andra befattningshavare blir orienterade om händelser av väsentlig betydelse. Under icke arbetstid skall han till särskilda kontaktmän snarast vidarebefordra underrättelser som bedöms ha väsentlig betydelse för totalförsvarets beredskap. Han skall vid behov sätta igång alarmering enligt en särskild plan. Vakten i departementet är alltid bemannad med ABAB-personal. När ett telefonsamtal kommer in till departementet under icke tjänstetid kopplas det till vakten, som i sin tur ringer upp vakthavande befäl. Telefonnummer till vakthavande be- fäl lämnas aldrig ut till någon som ringer upp. Vakten fungerar som sam— bandscentral. Underrättelser av betydelse för totalförsvaret slussar vakthavande befäl vidare inom departementet. Detta gäller även frågor angående svåra översvämningar och andra katastrofer som har samband med fredstida räddningstjänst. Internationella enheten har daglig kontakt med överbefälhavarens stab, försvarsstaben, i första hand dess informa— tions- och säkerhetsavdelningar men också med de operativa delarna av staben.

Statsrådsberedningen har utfärdat föreskrifter om säkerhetsskydds- arbetet i regeringskansliet. Föreskrifterna innehåller bestämmelser om sekretesskydd, tillträdesskydd och infiltrationsskydd samt information om och kontroll av säkerhetsskyddet. De innehåller vidare bestämmelser om kanslisäkerhetschefens, säkerhetschefens och förvaltningskontorets åligganden.

Rättschefen i statsrådsberedningen är kanslisäkerhetschef och ansvarar för samordningen av säkerhetsskyddet. I varje departement finns en sä— kerhetschef (som regel expeditionschefen) samt en eller flera biträdande säkerhetschefer. Regeringskansliets förvaltningskontor biträder säker- hetscheferna vid administrationen av säkerhetsskyddet.

Bevakningen av regeringskansliet sker med hjälp av bevakningspersonal från ABAB. I regeringsbyggnaden Rosenbad finns en huvudbevakningscentral som är bemannad dygnet runt. Bevakningen av regeringskansliet är så upp- byggd att den i ett hotande läge snabbt kan skärpas. En rad olika åtgär— der vidtas när bevakningen skall intensifieras. När så har skett råder "skärpt bevakning". I regeringskansliet finns ett s.k. krisrum med sär-

skilda kommunikationsmöjligheter.

Situationen efter mordet

Riksdagen

Riksdagens talman Bengtsson var i Spanien, där han besökte anläggningar som tillhörde en stiftelse, i vilken han är ordförande. Under natten väcktes han av föreståndaren för anläggningen, som uppmärksammats på händelsen av en svensk som hört om den i radio. Bengtsson tog telefon— kontakt med regeringskansliet i Rosenbad och fick av justitieministern

närmare besked om händelsen. Han underrättades också om att man från ut-

rikesdepartementet varit i kontakt med spanska myndigheter i syfte att ordna en snabb hemtransport. Han skjutsades av spanska livvakter till Malaga, varifrån han i den spanske premiärministerns flygplan flögs till Arlanda dit han anlände omkring kl. 11.00.

Bengtssons sekreterare liksom kammarkansliets ledning kände till var han befann sig. Uppgift om detta hade också lämnats till rikspolisstyrelsen. Finansministern Kjell—Olof Feldt sökte Bengtsson i dennes bostad i Varberg och fick då besked av hans hustru om var han befann sig. Sedan statssekreteraren i statsrådsberedningen Ulf Dahlsten, som försökt att komma i kontakt med Bengtsson, nåtts av detta besked ringde han till förste vice talmannen Ingegerd Troedsson i hennes bostad i Grillby och underrättade henne om mordet. Troedsson underrättade i sin tur riks— dagsdirektören Sune Johansson, och de begav sig båda till riksdags- huset, där de förberedde talmannens beslut att entlediga samtliga stats— råd. De anlände till riksdagshuset omkring kl. 03.00.

Då talmannen kom till riksdagshuset strax efter kl. 12.00 hade även andre vice talmannen Karl Erik Eriksson och tredje vice talmannen Anders Dahlgren infunnit sig.

Statschefen

Kungafamiljen befann sig vid tiden för mordet i sin sportstuga i Stor- lien. I stugan bodde förutom kungafamiljen bl.a. kungens adjutant. Stu— gan bevakades nattetid av ABAB-vakt. Livvakterna fanns i beredskap och bodde på det intilliggande Storliens Högfjällshotell.

Omkring kl. 00.25 ringde Dahlsten till vakthavanden på Drottningholms slott. Han fick där besked att kungen befann sig i Storlien men att vak— ten inte hade hans telefonnummer tillgängligt. Dahlsten ringde senare återigen till Drottningholm och uppmanade vakthavanden att ta ansvaret för att kungen underrättades. Varken förste hovmarskalken Lennart Ahrén eller riksmarskalken Sten Rudholm blev informerad av någon i regeringskansliet.

En av livvakterna hade på hotellet fått reda på mordet genom den första nyhetssändningen i radio kl. 01.10. Livvakterna tog inte kontakt med rikspolisstyrelsen i Stockholm utan avvaktade direktiv därifrån. Kontakt togs dock med ABAB-vakten vid stugan med uppmaning att bevakningen skulle förstärkas.

Ahrén väcktes omkring kl. 03.15 av en journalist från TT som frågade om kungen var på väg ner till Stockholm. Ahrén fick då besked om vad som hänt. Han ringde till kungens stuga i Storlien men fick inte något svar eftersom telefonen i stugan var så placerad att varken kungafamiljen eller adjutanten hörde signalen. Från polisen fick Ahrén besked om vilka livvakter som tjänstgjorde i Storlien. Han ringde upp dem och bad dem ta kontakt med adjutanten och uppmana honom att ringa till Ahrén. Adju—

tanten väcktes och han underrättade kungen. Telefonkontakt togs sedan mellan kungen och Ahrén. Kungen återvände på förmiddagen till Stockholm med ordinarie flyg från Östersund.

Regeringen

Den tjänsteman i regeringskansliet som först fick uppgifter om händelsen var Kjell Lindström som vid tiden för mordet var pressekreterare i statsrådsberedningen. Lindström blev omkring kl. 23.30 uppringd av en journalist på Aftonbladet, som uppgav att han fått tips om att Olof Palme blivit beskjuten. Direkt efter det samtalet ringde man från TT och Svenska Dagbladet och hade samma uppgift. Lindström ringde till Olof Palmes bostad men fick inte något svar. Han kontaktade också Olof Palmes livvakt men denne hade inte hört någonting om händelsen.

Lindström ringde, förmodligen före midnatt, till Dahlsten. Denne förkla— rade att han skulle kontrollera saken. Dahlsten fick telefonkontakt med rikspolisstyrelsens jourcentral. I början av det samtalet uppgav man hos polisen att man inte kände till att Olof Palme skulle ha blivit skjuten. Dahlsten ombads emellertid att lägga på telefonluren eftersom vakthavan— de kommissarien i SBC, Hans Koci, sökte honom. Omedelbart därefter ringde Koci till Dahlsten och meddelade att Olof Palme blivit skjuten. Koci hade enligt polisens larmrutiner för extraordinära händelser tidi- gare förberett ett samtal till Dahlsten. Han hade emellertid fått vända sig till huvudbevakningscentralen i Rosenbad för att få Dahlstens tele— fonnummer hem. Dahlsten motringde och Koci bekräftade då att Olof Palme avlidit. Denna information fick Dahlsten omkring kl. 00.07.

Dahlsten ringde till Lindström, Ingvar Carlsson och Feldt. Det beslöts att man omedelbart skulle bege sig till Rosenbad och att en beslutf ör regering skulle sammankallas. Dahlsten ringde f rån bostaden till flera statsråd och försökte också att komma i kontakt med talmannen Bengtsson. Han fick besked att denne var i Spanien. Dahlsten försökte också, som förut har nämnts, att genom vakthavanden på Drottningholms slott komma i kontakt med kungen. Sedan Dahlsten kunnat inkalla så många statsråd att en beslutför regering kunde samlas begav han sig till Rosenbad. Därifrån kontaktade han bl.a. förste vice talmannen Troedsson.

Bevakningspersonalen i regeringskansliet underrättades om händelsen av Lindström, då han kom till Rosenbad omkring kl. 00.30. Bevakningen för— stärktes. Receptionen i Rosenbad bemannades och inpasseringskontrollen skärptes. På uppdrag av Ingvar Carlsson, som anlände strax därefter, tog ABAB-personalen kontakt med polisen för att få biträde med bevakningen.

Koci hade också efter önskemål från Lisbeth Palme bett inspektören Roland Åkesson att försöka nå kontakt med bl.a. Lindström. Åkesson fick med hjälp av en vanlig telefonkatalog ett nummer till utrikesdepar— tementets vakthavande tjänsteman och fick kl. 00.08 kontakt med Anna Buremalm som tjänstgjorde som vakthavande. Åkesson bad att få hjälp

att komma i kontakt med Lindström eller Hans Dahlgren. Buremalm för— sökte kl. 00.10 först ringa till Lindström, vars telefon dock var uppta— gen. Hon ringde sedan kl. 00.12 till jourhavanden i statsrådsberedningen Lars—Olof Pettersson. Denne var inte hemma, men Buremalm lämnade ett meddelande med en uppmaning till honom att omedelbart kontakta utrikes— departementet när han kom hem. Hon fick kl. 00.15 telefonkontakt med Lindström och underrättade honom om vad hon hade fått veta från polisen. Av de besked hon fick av Lindström utgick hon från att Lindström skulle meddela de berörda i statsrådsberedningen och regeringen. Hon kontaktade därefter kl. 00.20 pressvakten och kl. 00.30 polvakten.

Pettersson, som är politisk sakkunnig i statsrådsberedningen sedan den 1 december 1985, hade jour under helgen den 28 februari - 2 mars. Han hade tagit del av instruktionen för jourhavande men hade inte fått någon ytterligare information i anslutning till instruktionen. Han hade haft jour en gång tidigare men hade då inte blivit sökt eller haft anledning att vidta någon åtgärd. Efter arbetstidens slut den 28 februari besökte Pettersson en restaurang i Stockholm. Han bar då personsökare i kavaj- fickan. Huvudbevakningscentralen i Rosenbad var underrättad om att han inte skulle befinna sig i bostaden under kvällen. Han återvände till bo— staden omkring kl. 00.35 och fick då besked att han omedelbart skulle kontakta vakthavande tjänsteman i utrikesdepartementet. Han ringde och fick besked om mordet. Därefter ringde han till huvudbevakningscentralen i Rosenbad. Han underrättades om att delar av regeringen höll på att samlas samt att Lindström var informerad. Pettersson sökte Dahlsten och Lindström men fick inte kontakt med någon av dem. Han fick efter ca 20 minuter genom bevakningscentralen besked att Lindström inte ansåg att Pettersson behövde bege sig till Rosenbad. Pettersson utgick då från men hade inte förvissat sig om att Lindström visste att Pettersson var jour— havande. Han antog att det var en fördel om antalet personer i Rosenbad var så litet som möjligt. Ingen i statsrådsberedningen kom att fullfölja jourhavandens särskilda uppgifter enligt instruktionen att bl.a. under- rätta försvarsstaben.

Vakthavande befäl i försvarsdepartementet var majoren Bertil Olsson. Denne uppringdes kl. 01.19 av handläggaren vid internationella enheten majoren Lennart Brittner, som hört nyheten i Sveriges Radios första nyhetssändning kl. 01.10. Olsson ringde kl. 01.24 till försvarsministern Roine Carlsson och sedan till statssekreteraren Per Borg och chefen för internationella enheten generalmajoren Bengt Wallroth.

Ett flertal statsråd anlände efterhand till Rosenbad. De flesta kom i taxi utan poliseskort.

Regeringen samlades till allmän beredning kl. 03.07. Närvarande var till en början Ingvar Carlsson, ordförande, och statsråden Svante Lundkvist, Kjell-Olof Feldt, Thage G. Peterson, Lennart Bodström, Bengt Göransson, Anita Gradin, Birgitta Dahl, Bo Holmberg, Mats Hellström, Sten Wickbom, Bengt K.A. Johansson och Bengt Lindqvist. Roine Carlsson

anlände under sammanträdet. Statsråden Hans Gustafsson, Anna—Greta Leijon, Lena Hjelm-Wallén och Sven Hulterström var kontaktade men hade inte bedömts kunna komma i tid till Stockholm för att delta i sammanträ— det. Statsrådet Sten Andersson, som befann sig i Idre, var underrättad. Genom försvarsmaktens försorg skulle han hämtas till Stockholm, men han hade ännu inte anlänt då sammanträdet började. Statsrådet Gertrud Sigurdsen hade inte kunnat nås.

Ingvar Carlsson och Dahlsten redovisade under regeringssammanträdet vil— ka övriga kontakter som dittills hade tagits. Ingvar Carlsson förklarade att han under natten skulle ta kontakt med alla partiledare. Chefen för rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning Sven—Ake Hjälmroth och biträ— dande länspolismästaren Gösta Welander lämnade upplysningar om spa- ningsläget. Welander tog upp frågan om bevakning av regeringens leda— möter. Frågan om eventuella terroristmotiv bakom mordet diskuterades. Det Överläts till polisen att bedöma av vilka regeringsledamöter och andra personer som skulle ha särskild bevakning. Det militära säkerhets— läget berördes också.

Regeringen beslutade därefter att riksdagens talman skulle underrättas om statsministerns död. I en skrivelse till talmannen, som omedelbart överlämnades till riksdagen, anmälde Ingvar Carlsson att Olof Palme var död. Kl. 05.15 hölls en presskonferens vid vilken en presskommuniké de— lades ut. I kommunikén redogjordes för de följder som Olof Palmes död hade för rikets ledning samt för formerna för valet av ny stats— minister.

Kl. 11.00 hölls ett möte med departementens säkerhetschefer, vid vilket man beslutade om viss skärpt bevakning.

Sedan talmannen Bengtsson anlänt till riksdagshuset på förmiddagen den 1 mars entledigade han omedelbart samtliga statsråd. I beslutet erinrades om att statsråden skulle uppehålla sina befattningar till dess en ny regering hade tillträtt.

5.4. Försvarsmakten, polisen och länsstyrelserna Jour och beredskap

Försvarsmakten

Försvarsmakten har beredskap för att redan i fred lösa vissa försvars— uppgifter, vilka främst syftar till att förhindra och ingripa vid kränk— ningar av svenskt territorium samt att skydda övergången från freds-till krigsorganisation. Denna beredskap benämns vanligtvis insatsberedskap (incidentberedskap resp. beredskap mot överraskande angrepp). Särskilt hög beredskap upprätthålls bl.a. vid vissa lednings—, markstrids—, far- tygs— och flygförband. Regeringen har är 1967 givit föreskrifter för

krigsmaktens mobilisering. Med mobilisering avses att försvarsmakten intar krigsorganisation och därvid tar i anspråk även andra tillgångar än sådana som disponeras i fredstid eller som kan tas i anspråk genom avtal.

När det gäller försvarsmaktens möjligheter att få underrättelser bl.a. rörande omvärldens militära organisationer, deras verksamhet och bered— skap och ev. upprustning (hotet) spelar signalspaningen, vid sidan av radarstationer, fartygs— och flygspaning samt den mer traditionella un— derrättelsetjänsten, en mycket stor roll. Signalspaningen inom totalför— svaret utförs huvudsakligen av försvarets radioanstalt (FRA). Överbefäl— havaren (ÖB) anger inriktningen av denna verksamhet.

Under icke ordinarie arbetstid finns inom försvarsmakten ett utbyggt sy— stem med vakthavande befäl m.m. vid myndigheterna. Försvarsdepartementet har också ett vakthavande befäl (jfr avsnitt 5.3.) med uppgift bl.a. att under icke arbetstid orientera olika befattningshavare om underrättelser av väsentlig betydelse för totalförsvarets beredskap.

Inom myndigheten ÖB finns bl.a. ett vakthavande befäl på försvarsstaben, som finns på arbetsplatsen även under icke tjänstetid. Utöver detta upp— rätthålls inom försvarsstaben beredskap inom bl.a. operativa genomföran- deavdelningen, underrättelseavdelningen, säkerhetsavdelningen och infor— mationsavdelningen. Beredskapsorganisationen leds av en vakthavande operationsledningschef (som regel en sektionschef av överstes grad). Nå— gon av myndighetens tre högsta chefer kan dessutom alltid nås genom ett särskilt beredskapssystem. Under vakthavande befälet lyder också jourha- vande sambandspersonal från den ständigt bemannade sambandscentralen i försvarsstaben. Utöver denna beredskapspersonal finns också befäl i be— redskap vid försvarsgrensstaberna.

ÖB och jourhavande befäl i försvarsstaben har personsökare. Kontinuerlig uppföljning sker av telefonnummer på larmlista.

Polisen

Polisens verksamhet upprätthålls dygnet runt över hela landet. Inom polisdistrikten tjänstgör under nattetid som regel ett vakthavande befäl och, beroende på distriktets personalnumerär, ett antal polismän som fullgör allmänna polisiära göromål. Rutiner finns för att snabbt kunna kalla in ytterligare personal i tjänst. Inom varje län är en eller flera beredskapstjänstgörande polischefer utom ordinarie arbetstid tillgängli— ga för att besluta i vissa ärenden eller vid behov leda verksamhet.

Inom polisväsendet finns väl utbyggda sambandsmedel som omfattar bl.a. radio—, telex— och datasystem. Samband med andra organ främst inom rädd- ningstjänsten kan nås över länsalarmeringscentralen. I avsnittet om polisarbetet under de första 12 timmarna har vi redogjort för innebörden av olika larm. Här skall nämnas att det i landets samtliga polisdistrikt

finns terminaler som är mottagare av rikslarm. Sådana larm, som sänds från rikspolisstyrelsens jourcentral, når mottagarna inom några minuter. Terminaler som av någon anledning inte tar emot larmet rapporteras efter 70 minuter till larmsändaren. En larmsändning är avslutad först när den har nått samtliga mottagare.

Länsstyrelserna

I länsstyrelsernas uppgifter ingår bl.a. att inom länet planera för oli— ka nödlägen såsom olyckor med farligt gods, bränsle och f lyghaverier. Länsstyrelsen har i egenskap av regional totalförsvarsmyndighet att ta befattning med frågor som rör den civila försvarsberedskapen. Det finns en särskild förordning (197511004) med krigsinstruktion för länsstyrel— serna som tillämpas om Sverige kommer i krig eller då regeringen förord— nar därom. Det finns också en särskild instruktion (19702363) för ci— vilbefälhavare, som i krig är den högsta civila totalförsvarsmyndigheten inom ett civilområde. Ett civilområde motsvarar ett militärområde i om— fattning (jfr förordningen (l98lz978) om rikets indelning i militär-och civilområden m.m.).

Här skall endast närmare beröras beredskapen för regional räddnings— tjänst i Stockholms län. Planen för denna beredskap skall revideras år— ligen. Av den framgår bl.a. att det finns en räddningsledning och hur denna är organiserad samt hur den skall larmas. Det finns vidare åt— gärdskalendrar och telefonnummer till olika experter som kan kallas in vid behov så att man snabbt skall kunna få igång räddningsaktioner. Det finns också en oljeskyddsplan vilken är uppbyggd på samma sätt som rädd— ningstjänstplanen.

Situationen efter mordet Försvarsmakten

Fredagen den 28 februari genomfördes enligt sedvanlig rutin hos ÖB en underrättelseorientering. Syftet med en sådan orientering är att få reda på underrättelse— och beredskapsläget inför kommande helg. Något ovan— ligt rapporterades inte vid orienteringen. Radarspaningen runt kusterna pågick kontinuerligt liksom även FRA:s verksamhet. Den samlade bedöm— ningen som gjordes hos ÖB var att det inte fanns några tecken som tydde på att militära åtgärder mot Sverige var att vänta inom de närmaste dagarna.

När det gällde beredskapen fanns det i alla högre staber jourhavande be— fäl. Ur flygvapnet fanns några flygplan i omedelbar beredskap och vid marinen fanns beredskapsfartyg. Vid landets alla förband fanns bered— skapstroppar med en timmes beredskap. I två av landets sex militärområ— den bedrevs stora militärövningar och där var militärområdesstaberna fältmässigt förlagda.

Försvarsstaben fick kl. 01.15 kännedom om mordet på Olof Palme. Detta skedde genom att en av f örsvarsattachéerna vid svenska ambassaden i Washington ringde till vakthavande befäl hos ÖB. Försvarsattachén hade i Washington fått uppgifter om händelsen. Först därefter kontaktades försvarsstaben av en befattningshavare från försvarsdepartementet som i bostaden hade avlyssnat radionyheterna. Vakthavande befälet orienterade ett antal befattningshavare i försvarsstaben och ringde omkring kl. 01.30 till ÖB Lennart Ljung i dennes bostad. Stabsberedskapen höjdes vid försvarsstaben. Ljung ledde personligen arbetet vid staben från kl. 02.00. Ljung lämnade till statssekreteraren Borg och till regeringen ge— nom statsrådet Lundkvist besked om att han fanns i försvarsstaben. Samma besked lämnades till rikspolisstyrelsen. Efter genomgång av beredskaps— läget säkerställdes vissa insatsmöjligheter i framför allt östra mili— tärområdet. Senare under natten (kl. 03.45) gavs en order till försvars- maktens förband om bl.a. flaggningen till följd av mordet på Olof Palme. Någon särskild orientering i övrigt om mordet gav ÖB inte.

Ljung begav sig omkring kl. 05.00 efter kallelse till försvarsdeparte— mentet, där han sammanträffade med Roine Carlsson och Wallroth.

Militärbefälhavarna fick reda på mordet i huvudsak genom massmediernas förmedling. Stabsberedskapen höjdes i varierande grad.

I Stockholmsområdet fanns, vid tiden för mordet på Olof Palme, ingen särskild militär beredskap förutom högvaktsstyrkan vid Stockholms och Drottningholms slott. Varje regemente i Storstockholmsområdet hade dock en viss beredskapsstyrka (beredskapstropp) liksom fallet var för övriga förband i Sverige. De värnpliktiga som gjorde grundutbildning hade till övervägande delen rest hem under helgen. Förband från andra delar av landet skulle efter några timmar ha kunnat transporteras till Stockholm. Det fanns också möjlighet att kalla in personal från hemvärnet, som har en mycket kort mobiliseringstid.

Polisen

I ett föregående avsnitt har vi ingående redogjort för de åtgärder som vidtogs inom Stockholms polisdistrikt efter mordet. Någon systematisk undersökning av vilka åtgärder som vidtogs inom andra polisdistrikt har inte genomförts. Vi har emellertid tidigare pekat på att någon un— derrättelse till andra polismyndigheter i landet om vad som skett inte kom till stånd förrän rikslarm sändes ut flera timmar efter mordet. Detta utesluter inte att man hos flera polismyndigheter fick under— rättelse om mordet på andra vägar och att det i sin tur ledde till olika åtgärder som ansågs motiverade, t.ex. skärpt bevakning vid gränsöver— gångar.

Länsstyrelserna Landshövdingen i Stockholms län Lennart Sandgren befann sig utom—

lands och underrättades av sin sekreterare per telefon omkring kl. 07.00. Sekreteraren hade på radio hört om mordet. Sandgren ringde om-

kring kl. 07.40 länsöverdirektören Olle Lindberg, som då inte kände till mordet. Lindberg tog därefter kontakt med polismyndigheten i Stockholm och talade med Welander.

Någon samlad information till länsstyrelserna lämnades inte av regering- en. De kontakter mellan regeringen (civildepartementet) och företrädare för vissa länsstyrelser som förekom i anslutning till mordet synes i första hand ha avsett protokollära frågor, såsom flaggning och kondoleanslistor m.m. De rutiner som blev aktuella var, i den mån de inte avsåg kontroll av försvarsberedskapen, de som finns upparbetade för länsstyrelsernas civila beredskapsuppgifter.

5.5. Massmedierna

Pressen

Efter mordet har olika studier gjorts rörande tidningarnas och andra massmediers arbete i omedelbar anslutning till händelsen. Styrelsen för psykologiskt försvar har stött ett forskningsprojekt vid avdelningen för masskommunikation vid Göteborgs universitet. Inom projektet har utarbe— tats rapporterna "Nyhetsspridningen vid mordet på Olof Palme. Resultaten från en intervjuundersökning" och "Nyheten om mordet på Olof Palme. En studie av massmediernas nyhetsarbete den 1 mars 1986".

Med beaktande av de studier som sålunda har gjorts och med hänsyn till att vi inte lämpligen bör genomföra någon särskild granskning för stats— makternas räkning av det sätt på vilket pressen skött sina uppgifter un— der mordnatten har vi inte gjort någon egen undersökning av hur man ar- betade inom pressen i omedelbar anslutning till mordet. Vissa uppgifter, som belyser de problem som tidningsvärlden ställdes inför, har vi dock inhämtat från tidningen Arbetet i Malmö.

Verksamheten under mordnatten m.m. Från utredningar som vi har tagit del av antecknar vi här följande.

Merparten av de svenska morgontidningarna börjar tryckas före kl. 00.30. De små tidningarna pressläggs tidigare på kvällen. De medelstora tid— ningarna börjar tryckas omkring midnatt. Rikstidningarna trycker de upp— lagor som skall distribueras över längre avstånd först och de upplagor som sprids i Stockholms, Göteborgs och Malmö innerområden sist. För de flesta tidningarna gäller att redaktionen skall vara bemannad fram till dess att tidningen går i press.

De största stockholmstidningarna fick mycket snabbt tips per telefon om vad som inträffat. Ett fåtal tidningar kände till händelsen innan TT kl. 00.20 sände ut ett s.k. flashtelegram. Många fick genom detta telegram eller genom annan förmedling före kl. 00.30 besked om vad som in— träffat.

Uppgiften om att det var Olof Palme som blivit skjuten gjorde till en början en del av journalisterna på redaktionerna osäkra. De ansåg sig behöva en entydig bekräftelse innan de gick ut med nyheten. Morgontid— ningarna befann sig i tidsnöd och det ansågs på flera håll att nyheten borde bekräftas innan man stoppade produktionen. Någon officiell be— kräftelse fick man inte förrän genom TT:s första telegram kl. 00.20. Att det varken via radio eller TV kom något besked upplevdes på många redak— tioner som ett osäkerhetsmoment.

På de största morgontidningarna kunde man snabbt få tillgång till ett stort antal politiska reportrar, allmänreportrar, redigerare och foto— grafer. Vid de flesta av de redaktioner som nåddes av nyheten redan un— der mordnatten ändrades produktionsschemat kraftigt. Nära en fjärdedel av morgontidningarna kunde senarelägga tryckningen och få in nyheten i samtliga exemplar. 2,2 miljoner abonnenter fick nyheten i morgontidning— en medan 1,1 miljon blev utan.

Massmediernas redaktioner kom under timmarna efter mordet att fungera som direktkanaler för information till allmänheten. Till en början ön— skade de som tog kontakt med tidningarna få bekräftelse på att uppgiften om mordet var sann.

Omkring en fjärdedel av morgontidningarnas redaktioner nåddes inte av nyheten om mordet förrän på morgonen den 1 mars. Redaktionerna hade stängts för kvällen och personalen hade gått hem.

Tidningarnas Telegrambyrå (TT)

Organisation

TT är ett aktiebolag som ägs av pressen. Företaget har till uppgift att förse sina kunder med nyheter från Sverige och utlandet. TT har sin hu— vudredaktion vid Kungsholmstorg i Stockholm och har redaktioner i Göteborg, Malmö, Jönköping, Sundsvall och Luleå.

Företaget har drygt 210 anställda, av vilka omkring 175 är journalister. Dessutom finns 300—400 korrespondenter på tidningarna runt om i landet. TT får utlandsnyheter från de stora europeiska nyhetsbyråerna och har egna utrikeskorrespondenter i större utländska städer. Verkställande direktör i TT vid tiden för mordet på Olof Palme var Sven Gerentz. Erik Nylén var inrikeschef.

TT sänder sina nyheter till ca 130 dagstidningar och har egna nyhets— sändningar i radio. Nyhetsförmedling genom teleprinter sker bl.a. till statsrådsberedningen, till utrikesdepartementet och i viss utsträckning till försvarsstaben. TT är uppkopplat till de stora nyhetsbyråernas linjenät och det tar endast några sekunder för ett telegram från exem- pelvis brittiska Reuter, franska AFP eller tyska DPA att skrivas ut på TT:s teleprintrar i Stockholm. I Storstockholms-, Göteborgs- och Malmö— områdena spelar TT upp nyheter över telefonnätet. Nyheterna spelas in 8— 10 gånger per dygn (tel 0710).

Från TT:s stockholmsredaktion tar man kontinuerligt kontakt med SBC och länsalarmeringscentralen (LAC). LAC har emellertid inte någon rutin som innebär att man alltid kontaktar TT om viktigare händelser.

Verksamheten under mordnatten

TT fick kl. 23.24 en uppgift från LAC att det hade förekommit skottloss- ning på Sveavägen. Man ringde omedelbart till SBC, varifrån man från början inte fick närmare besked. Kl. 23.40 ringde en "tipsare" och upp- gav att den beskjutne var Olof Palme. Hos TT höll man då på att byta skift mellan kvälls- och nattpassen. Kvällspasset stannade kvar och be- redskapen höjdes. Bl.a. kallades Nylén in. TT försökte få bekräftelse från regeringskansliet men fick inte något besked.

Omkring kl. 00.15 fick TT från SBC besked att den beskjutne var Olof Palme och att denne var död. Ett s.k. f lashtelegram med besked om döds— fallet gick ut kl. 00.20. Ett flashtelegram är ett telegram som inne- håller en nyhet av särskilt stor vikt och som går med högsta prioritet. Hos mottagarnas teleprintrar skall genom ljud- eller ljussignal särskilt markeras att en viktig nyhet finns. Ungefär samtidigt fick Nylén vid telefonsamtal med statsrådet Feldt i dennes bostad ytterligare be- kräftelse.

Det första telegrammet hade lydelsen "Olof Palme död". I ett ytterligare telegram kl. 00.27 meddelades att Olof Palme avlidit sedan han skjutits ned i korsningen Tunnelgatan—Sveavägen i centrala Stockholm. I tele- grammet uppgavs också att Olof Palme förts till Sabbatsbergs sjukhus, där han avlidit.

10 minuter efter flashtelegrammet talade TT in ett kort meddelande till telefonnyheterna (0710).

Nylén, som visste att ekoredaktionen inte var i tjänst, tog kontakt med Sveriges Radios växel och bad att ekoredaktionen skulle underrättas. Denna uppmaning - som skedde omkring kl. 00.30 - förefaller dock inte ha följts. Nylén förvånades senare över att nyheten inte hade sänts.

Sveriges Radio Organisation m.m.

I enlighet med riksdagens beslut är 1978 är Sveriges Radio AB ett moder— bolag till dotterbolagen Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Verksamheten regleras främst genom radiolagen (19662788) och radioansvarighetslagen (1966z756).

Sveriges Television är under företagsledningen f.n. organiserat i två programenheter, TV 1 och TV 2 med inbördes olikartad organisatorisk uppbyggnad samt en självständig distriktsorganisation med produktions- kontor på tio orter. Riksradion består av ett antal programenheter i Stockholm samt en distriktsorganisation med produktionskontor på tio orter. Lokalradion består av 24 lokalradiostationer och 44 underre— daktioner samt en central förvaltning i Stockholm. Utbildningsradion har dels redaktioner i Stockholm dels regionala ombud på ett tiotal platser ute i landet.

Radionämnden har till uppgift att övervaka att Sveriges Radios pro— grambolag utövar sin rätt i fråga om rundradiosändningar opartiskt och sakligt och i övrigt i enlighet med de bestämmelser som anges i avtalen mellan staten och bolagen. Nämnden är en statlig myndighet som består av ordförande och ytterligare sex av regeringen utsedda ledamöter jämte suppleanter. Nämndens övervakning sker genom efterhandsgranskning av program som sänts i radio och television. Granskningen sker efter an- mälan mot ett visst program eller på nämndens eget initiativ.

I anslutning till riksdagens beslut är 1978 har avtal år 1979 träffats mellan staten och moderbolaget samt mellan staten och de i Sveriges Radio—koncernen ingående programbolagen beträffande programverksamheten. Avtalen är sedermera ersatta med nya avtal den 26 juni 1986 (prop. 1985/86:99, KrU 21).

Enligt 6 & radiolagen skall programverksamheten bedrivas opartiskt och sakligt med beaktande av att det skall råda en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet i rundradion. I 9 5 1979 års radioavtal föreskrevs att programverksamheten skulle bedrivas med beaktande av ljudradions och televisionens centrala ställning i samhället. I 11 & angavs skyldigheter för programföretaget att bl.a. meddela nyheter samt att kommentera eller på annat sätt belysa händelser och skeenden, varvid det skulle ges en allsidig information.

Riksdagen beslutade år 1986 om viss ändrad inriktning av rundradioverk- samheten (prop. 1985/86z99, KrU 21). I fråga om de grundläggande före— skrifterna för programverksamheten som de återspeglas i radiolagen och tidigare gällande avtal innebär beslutet inga större förändringar.

Sveriges Radio skall även fortsättningsvis vara organiserat som en kon— cern med ett moderbolag och fyra dotterbolag (programbolag). l admini- strativt och ekonomiskt hänseende har moderbolaget getts en starkare ställning.

Inom Sverige Radio finns en instruktion rörande sändningen av viktiga meddelande (SAMRIK-VMA, Viktigt meddelande till allmänheten). Instruk- tionen behandlar samarbetet mellan Sveriges Radio och myndigheter med

ansvar för samhällets räddningstjänst. Riksradions sändningsledning sam- ordnar sändningen av viktiga meddelanden i radions rikskanaler och TV. Fast uppkopllade direktförbindelser med LAC finns hos riksradion och en del lokalradiostationer.

Den första nyhetssändningen m.m.

En första nyhetssändning i radio om mordet gick ut från ekoredaktionen kl. 01.10 den 1 mars. Då avbröts det pågående musikprogrammet i pro— gram 3, "Sveriges Nattradio", för en extra nyhetssändning. Det upplåsta nyhetsmeddelandet löd som följer.

Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnel— gatan - Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Cärlsson är informerade och bekräftar båda att Olof Palme har avlidit. Polisen söker en man i 35 40 års åldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens led- ningscentral var det en taxichaufför från Järfälla taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts kl. 23.30, alltså halv tolv, för en och en halv timme sedan. Regeringen har samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Han lämnade kommentaren när han kom till Rosenbad i kväll att det är fruktansvärt, sa han till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palm skulle inom några månader ha fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister perioden 1969 -1976 och från år 1982.

Med anledning av det inträffade kommer vi naturligtvis att lägga om nattens program i nattradion. Och ekoredaktionen återkommer naturligtvis med mera nyheter när vi har sådana att komma med.

Meddelandet lästes upp av den inrikespolitiske reportern Jan Ström, vars röst allmänheten väl känner.

TV 1 hade avslutat sina sändningar kl. 23.57. I TV 2 pågick en långfilm fram till kl. 00.46. Inget meddelande om händelsen lämnades i TV förrän i Rapportredaktionens första nyhetssändning kl. 04.00. Aktuellt hade sin första sändning kl. 08.00.

Närmare om verksamheten under mordnatten Ekoredaktionen var vid tidpunkten för mordet inte bemannad.

Den larmlampa som normalt skulle ha lyst i programkontrollen när ett flashtelegram når nyhetsredaktionens teleprintrar var vid tillfället ur funktion. Sändningsledaren och hallåmannen Sta/fan Schmidt fick där— för inte något besked om TT:s flashtelegram kl. 00.20. Strax efter kl. 00.20 fick en ekoreporter reda på vad som hänt genom ett telefonsamtal från en journalistkollega. Denne kontaktade chefer inom ekoredaktionen som förklarade att de genast skulle åka till radiohuset.

,

Någon gång mellan kl. 00.20 och 00.40 kom det första samtalet angående mordet till telefonväxeln. Det var från en amerikansk radiostation. Från växeln kontaktades Schmidt, som trodde att samtalet kom från en av riks— radions korrespondenter och som hänvisade till den direkttelefon i pro— gramkontrollen, dit utrikeskorrespondenterna ringer in sina rapporter. Först genom ett samtal från en journalist på tidningen Arbetet kl. 00.40 fick Schmidt klart för sig vad som hänt.

Schmidt beslöt att ta fram instruktionerna för åtgärder vid kungens frånfälle "Kungen död (KD)". Han bedömde att det inte bara handlade om en nyhet utan om en händelse lik KD och började larma enligt den lista som finns i KD-instruktionerna. Schmidt började enligt egen uppgift med riksradions chef Ove Joanson. Denne uppmanade Schmidt att få nyheten bekräftad innan han gick ut med den. Efter kl. 00.40 sändes i program 3 den förberedda musiken utan på- och avannonsering.

Efter ekosändningen kl. 01.10 sändes stilla musik och med jämna mellan— rum gick hallåmannen in och talade i samband med annonsering av musiken om vad som hänt. Han återgav därvid kortfattat vad som sagts i ekosänd— ningen och informerade lyssnarna om att ytterligare ekosändningar skulle komma varje hel timme.

TV—Aktuellts dagchef Malcolm Dixelius fick besked om mordet per telefon under ekosändningen kl. 01.10. Han kom till Aktuellt-redaktionen ca kl. 01.30. Produktionsledaren blev uppringd av tekniska avdelningen, som nåtts av budskapet direkt efter TV I:s långfilm. Redaktionell och teknisk personal kallades in. När personalstyrkan samlats beslutade man gå ut i sändning kl. 08.00 på morgonen då programmet Gomorron Sverige skulle sändas. Man visste då att Rapport skulle sända kl. 04.00. Möjlig- het hade funnits att gå ut i sändning redan kl. 03.00. Såväl redaktio- nella som tekniska resurser fanns för detta.

Inom Rapportredaktionen fick man på olika sätt besked om mordet t.ex. från släkt och vänner ca kl. 01.00. Den som anlände först till re- daktionen kom före kl. 02.00. Den första sändningen gick ut kl 04.00. Före sändningen togs kontakt med riksradion för att nå ut med meddelande om sändningen.