Beslut vid regeringssammanträde 1988-04-21

Statsrådet Lönnqvist anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppdrag att se över ersättningsbestämmelserna vid vissa viltskador.

Nuvarande bestämmelser

Ersättning vid viltskador lämnas enligt grunder som har godkänts av riksdagen år 1980 (prop. 1979/80:111, JoU 36, rskr. 302). Ersättningsreglerna finns i förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m.m. (viltskadeförordningen), som trädde i kraft den 1 juli 1980. Statens naturvårdsverk har i viltskadekungörelsen (SNFS 1982:3) meddelat ytterligare föreskrifter för verkställigheten av förordningen. När det gäller ersättning av statsmedel för rovdjursrivna tamdjur finns särskilda bestämmelser i förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur.

Jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar

Enligt viltskadeförordningen kan ersättning lämnas för skada som älg, kronhjort eller dovhjort orsakat på jordbruksgrödor eller på trädgårdsodlingar. Ersättning lämnas endast om skadan drabbar jordbruksföretag med minst två hektar odlad jord eller företag för yrkesmässig odling av trädgårdsväxter som omfattar minst 200 kvadratmeter under glas eller plast eller minst 2 500 kvadratmeter frilandsareal.

En förutsättning för att ersättning skall lämnas är bl.a. att den skadelidande vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga skadan.

Ersättning lämnas till den del skadan överstiger en självrisk som beräknas för varje företag. För jordbruksföretag utgör självrisken 1,5 % av företagets beräknade skördevärde, lägst 1 000 kr. Skördevärdet beräknas som produkten av företagets totala areal och medelvärdet av de normskördevärden för havre och korn som tillämpas inom lantbruksstatistiken för området. För trädgårdsföretag utgör självrisken 250 kr. för varje hektar som företaget omfattar, lägst 1 000 kr.

Värdering av skadan utförs av gode män, som utses av länsstyrelsen. Frågor om ersättning prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos kammarrätten.

Skadeersättningarna lämnas ur länens viltskadefonder, som bildas av de fällavgifter som betalas för varje fälld älg, kronhjort och dovhjort. Ur viltskadefonderna kan bidrag även lämnas till bl.a. åtgärder för att förebygga nu nämnda skador. Viltskadefonderna har tillförts ca 25 milj. kr. per år.

Fällavgifterna har hittills fastställts av statens naturvårdsverk. I fortsättningen skall länsstyrelserna själva bestämma fällavgifternas storlek. Den högsta fällavgiften för älg har hittills varit 400 kr. Detta belopp har gällt för flertalet län i södra Sverige på grund av omfattande viltskador på den stora åkerarealen där. Den sena skörden under hösten 1987 medförde stora skador av vilt, varför åtskilliga viltskadefonder drabbats av underskott.

Skog

Regeringen har för riksdagen redovisat att bidrag i fortsättningen bör lämnas till skogsägare när skogsplanteringar utsatts för så svåra skador av älg att en omplantering är nödvändig enligt skogsvårdslagstiftningens föreskrifter om skyldighet att anlägga ny skog (prop. 1986/87:58, JoU 15, rskr. 190). I enlighet med vad jag anfört i årets budgetproposition bör bidragsgivning till omplantering av skadad skog föregås av en försöksverksamhet i några län. En tvåårig försöksperiod torde behövas. Sedan försöksverksamheten utvärderats bör ställning tas till utformningen av ett bidragssystem för hela landet (prop. 1987/88:100, bil. 11 s. 131). Riksdagen har godtagit förslaget (JoU 17 s. 62, rskr. 184).

Övriga viltskador

För andra viltskador än de nu nämnda kan i det enskilda fallet lämnas ersättning av statsmedel eller ur jaktvårdsfonden om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som skadan föranleder. På samma villkor kan bidrag lämnas till åtgärder för att förebygga sådana skador.

Frågor om ersättning och bidrag för sådana skador prövas av naturvårdsverket, vars beslut kan överklagas till regeringen.

Överväganden

Det nuvarande ersättningssystemet för skador på grödor och trädgårdsodlingar har tillämpats i närmare åtta år. Det har under åren visat sig ha brister. Skadorna och ersättningarna tenderar att öka kraftigt, vilket medför att fällavgifterna måste höjas. Fällavgifterna kan inte tillåtas öka så mycket att de blir oskäligt betungande för jägarna. Enligt min mening är det lämpligt att en översyn nu görs av ersättningssystemet. Jag föreslår därför att en särskild utredare tillkallas för att göra en sådan översyn.

Riktlinjer för utredningsarbetet

Utgångspunkten för utredningsarbetet bör vara att viss ersättning för skada av vilt skall lämnas även i fortsättningen. Utredaren bör undersöka möjligheterna att finna ett system för ersättning och finansiering som inte leder till en sådan höjning av fällavgifterna att de blir oskäliga. Bl.a. bör frågan om ett försäkringssystem prövas. Möjligheterna att begränsa skadorna genom förebyggande åtgärder bör också övervägas.

Den fastlagda viltvårdspolitiken innebär bl.a. att viltstammarnas storlek skall anpassas till födotillgången, till de areella näringarna och till trafiksäkerheten. En stor del av landets åkerareal innehas av jordbruksarrendatorer. I många fall har markägaren behållit jakträtten för egen del. Arrendatorn har då inga möjligheter att genom jakt förebygga skador. Markägaren kan på grund av sitt jaktintresse vilja ha en betydligt större viltstam än vad den naturliga födotillgången medger. Utredaren bör överväga åtgärder för att komma till rätta med detta problem. Inom vissa områden samlas vintertid s.k. vandringsälgar. Älgarna har vandrat från områden med en för området produktionsanpassad jakt. De samlas inom begränsade områden där betestrycket och skadorna på framför allt tallungskog kan bli stora. Utredaren bör även studera de problem som uppstår då dessa älgar samlas i vinterbetesområdena.

För utredarens arbete bör gälla kommittédirektiven (dir. 1984: 5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning. Det innebär bl.a. att samtliga förslag skall kostnadsberäknas och att utredaren skall redovisa hur alla förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar kan finansieras genom förslag till besparingar.

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samarbete med berörda parter.

Tidsplan

Utredningsarbetet bör vara avslutat senast den 31 december 1988.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om jakt

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att se över ersättningssystemet för viltskador samt att lämna förslag till hur ett sådant system bör vara utformat,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta nionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Jordbruksdepartementet)