Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda i första hand följande frågor på konkursrättens område.

• Ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris och en reglering av betalningsinställelsen.
• Skuldsanering.
• En bättre anpassning av den konkursrättsliga lagstiftningen till internationella förhållanden.
• Konkursgäldenärens rätt att överklaga vissa beslut rörande försäljning av konkursboets egendom.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag

Ett nytt rekonstruktionsförfarande skall på ett mer ändamålsenligt sätt än vad som är möjligt inom ramen för en konkurs kunna rädda företag som i sig är livskraftiga men som på grund av särskilda omständigheter har hamnat i en ekonomisk kris. Det nya förfarandet kan antingen utgöra en vidareutveckling av reglerna om ackord i eller utom konkurs eller utformas som ett nytt institut helt fristående från dessa regler. Oavsett vilken lösning som förordas i fråga om ett nytt rekonstruktionsförfarande finns det behov av att reglera vissa frågor i samband med betalningsinställelsen.

Institutet skuldsanering, som redan nu finns i många länder, skall göra det möjligt för fysiska personer att under vissa bestämda förutsättningar bli av med sina skulder eller del av dem. Skuldsaneringen tillgodoser det från social synpunkt välmotiverade intresset av att en person som vill men inte till fullo förmår att göra rätt för sig i ömmande fall skall kunna befrias från sina skulder helt eller delvis. Utredaren bör lägga fram förslag till en ändamålsenlig reglering av ett sådant institut.

En bättre anpassning av den svenska konkursrättsliga lagstiftningen till internationella förhållanden kan ske från olika utgångspunkter. Det bör inte vara fråga om en övergripande översyn utan om en anpassning av vissa delar av lagstiftningen. Ett exempel på sådana regler är forumreglerna i konkurs- och ackordslagarna. Vidare finns det ett behov av att klargöra vilka möjligheter en svensk domstol har -- eller bör få -- att bistå en utländsk förvaltare som för ett utländskt konkursbos räkning vill agera här i landet. Det kan också behöva klargöras i vad mån gäldenärens tillgångar i utlandet skall beaktas vid en insolvensprövning.

Slutligen bör frågan om konkursgäldenärens rätt att överklaga olika beslut rörande försäljningen av konkursboets egendom övervägas. Bakgrunden är bl.a. att högsta domstolen i ett avgörande (NJA 1987 s. 13) funnit att konkursgäldenären inte får överklaga en exekutiv försäljning avseende konkursboets egendom.

Bakgrund och skäl för mitt förslag

Den 1 januari 1988 trädde en ny konkurslag i kraft (prop. 1986/87:90, LU 32, rskr. 320, SFS 1987:672). Genom den nya lagen har framför allt reglerna om konkursförfarandet moderniserats. Den nya lagen har också fått en modern utformning såvitt gäller systematik och språk.

Den nya konkurslagen kan sägas utgöra ett slutmål i ett reformarbete på konkurslagstiftningens område som har bedrivits successivt sedan slutet av 1960-talet. Bland de nyheter som har förts in i lagstiftningen kan här nämnas nya eller utvecklade regler om återvinning, näringsförbud och ackord, en ny förmånsrättslag och en ny ordning för konkursförvaltningen och för tillsynen därav. Det har emellertid under arbetets gång framkommit -- delvis nya -- skäl för att från olika utgångspunkter ytterligare utveckla vår konkursrättsliga lagstiftning. Enligt min mening bör arbetet med en sådan översyn inledas redan nu.

Vidare har lagutskottet i ett av riksdagen godkänt betänkande (LU 1987/88:12, rskr. 57) uttalat att vissa frågor på konkursrättens område bör ses över. Liknande synpunkter har framkommit vid en hearing som anordnades av justitiedepartementet i december 1987 för att få ett bättre underlag för en bedömning av reformbehovet.

Ett nytt rekonstruktionsförfarande m.m.

Statens industriverk (SIND) har i rapporten (SIND 1985:7) Konkursutredningen kommit fram till att det finns ett behov bl.a. av ett nytt rekonstruktionsförfarande, alltså ett förfarande som syftar till att återställa livskraften hos ett företag som hamnat i ekonomisk kris. SIND har i rapporten emellertid inte lagt fram något konkret förslag om ett sådant förfarande. Rapporten har remissbehandlats, varvid tankarna på ett nytt rekonstruktionsförfarande har fått ett i princip positivt mottagande. Rapporten har övervägts inom industridepartementet men inte föranlett något förslag i den delen (prop. 1986/87:74).

Enligt SIND:s rapport är det inte ovanligt att företag hamnar i ekonomisk kris trots att den affärsidé eller produkt som företaget bygger sin verksamhet på har en marknad och kan utgöra grund för en stabil rörelse. Problemen kan ha sitt ursprung i olika omständigheter såsom för litet eget kapital, okunnighet hos företagsledningen i ekonomiska frågor eller bristande erfarenhet av företagande i allmänhet. En konkurs kan i och för sig medföra en rekonstruktion av företaget. Den leder emellertid ofta till stora kapitalförluster och försvagar den drabbade företagarens möjligheter att få nödvändiga krediter hos banker och leverantörer. Konkursen drabbar också ofta leverantörer och andra borgenärer med oprioriterade fordringar på ett sätt som hade gått att undvika med en annan form av rekonstruktion. Ackordsinstitutet har -- i sin nuvarande utformning -- enligt rapporten inte heller fått den praktiska betydelse som man kunde önska.

Förslag om åtgärder för att förbättra företagens möjligheter att rekonstrueras i en obeståndssituation har tagits upp också i promemorian (Ds A 1979:7) Betalningsinställelse och rådrumsstöd m.m. och i betänkandet (Ds I 1981:1) Rådrumsstöd och handläggning av obeståndsärenden. Förslagen har inte lett till någon lagstiftning på området.

Lagutskottet har i det tidigare nämnda betänkandet (s. 25) uttalat att frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande bör bli föremål för en allsidig och förutsättningslös översyn.

Vid den av justitiedepartementet anordnade hearingen togs frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande upp. De som representerade olika borgenärsintressen var i huvudsak positiva till att man skapar ett sådant förfarande. Andra ifrågasatte behovet av ett helt nytt förfarande och menade att man borde nöja sig med förbättringar av ackordsinstitutet. Man var emellertid allmänt av den meningen att det finns anledning att vidta åtgärder för att skapa bättre möjligheter till rekonstruktion av företag.

I både Danmark och Norge har man under senare år beslutat om nya konkurslagar som båda inrymmer alternativa rekonstruktionsmöjligheter. Professorn Gertrud Lennander har i en uppsats i Tidsskrift for rettsvitenskap 1987 s. 545--589 redovisat att utvecklingen på det här området i Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Österrike har gått i samma riktning.

Det är enligt min mening tydligt att behovet av och förutsättningarna för att i Sverige införa en motsvarighet till något av de institut som på senare tid har utvecklats i andra länder nu bör utredas. Uppgiften bör anförtros en särskild utredare. Denne bör förutsättningslöst överväga frågan om ett sådant förfarande bör införas i Sverige och i så fall lämna förslag till hur det lämpligen bör utformas.

En förutsättning i utredningsarbetet bör vara att ett rekonstruktionsförfarande skall kunna tillgripas endast i sådana situationer där gäldenären driver någon form av näringsverksamhet. En annan förutsättning bör vara att olika former av samhälleligt stöd till näringsverksamheter inte byggs in i systemet som sådant.

En gemensam orsak till att konkurs och ackord inte är tillräckligt verksamma som rekonstruktionsförfaranden kan vara att de aktualiseras på ett alltför sent stadium, då möjligheterna att genomföra en meningsfull rekonstruktion av företaget redan är näst intill obefintliga. Ett nytt förfarande bör därför ge borgenärerna möjlighet att tidigare än i dag få till stånd åtgärder beträffande ett företag som har hamnat i ekonomiska svårigheter. Utsikterna till betalning torde generellt sett vara bättre i det skedet än vid konkurs.

Ett nytt rekonstruktionsförfarande kan baseras på reglerna om ackord i eller utom konkurs, men det kan också regleras fristående.

Om utredaren kommer fram till att det inte finns något behov av att skapa ett helt nytt rekonstruktionsförfarande, kan det finnas anledning att i stället vidareutveckla reglerna om ackord i eller utom konkurs.

I dag berör ett ackordsförfarande enligt ackordslagen (1970:847) endast de borgenärer som har fordringar utan förmånsrätt. Det bör kunna övervägas om inte också andra borgenärer borde dras med i ett ackordsförfarande. Man bör emellertid kunna tänka sig att dessa fordringar tillåts bli behandlade på ett annat sätt än övriga fordringar. Det kanske inte ens behöver ställas krav på att alla prioriterade fordringar i det här sammanhanget behandlas lika. Ett sådant inslag kan för övrigt också inrymmas i ett nytt rekonstruktionsförfarande.

Frågan om eftergifter i samband med indrivning av skatter och avgifter har utförligt diskuterats av skatteindrivningsutredningen i betänkandet (SOU 1987:10) Indrivningslag m.m. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom finansdepartementet. Det är naturligt att resultatet av det arbetet beaktas i det här sammanhanget.

Det bör vidare finnas anledning att överväga om det går att modifiera reglerna om ackord i syfte att minska tiden för ett ackordsförfarande. Kraven på den gode mannens kompetens bör sannolikt också skärpas. Det kan ifrågasättas om inte den som utsetts till god man enligt ackordslagen generellt sett bör ha samma kompetens som en konkursförvaltare.

Frågan om rekonstruktion av näringsverksamhet har samband med förmånsrättslagstiftningen på det sättet att borgenärer som anser sig ha betryggande säkerhet för sina fordringar ofta saknar intresse av att ta initiativ till åtgärder när de ser att gäldenären har hamnat i en besvärlig ekonomisk situation. Ibland påstås det att borgenärer med säkerhet i företagshypotek, vilka ju ofta är professionella kreditgivare, saknar tillräckliga incitament att aktivt följa upp sin kreditgivning. Lönegarantiutredningen (A1982:04) har i sitt slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen berört just den frågan. Det finns emellertid enligt min mening anledning att mot den angivna bakgrunden nu mer förutsättningslöst se över i första hand de delar av förmånsrättsordningen som berörs av rekonstruktionsfrågorna. Utredaren bör dock vara oförhindrad att -- i den mån utredningsarbetet ger anledning till det -- komma in på även andra delar av förmånsrättsordningen (jfr lagutskottets betänkande LU 1987/88:21 s. 11-12).

De förslag som lönegarantiutredningen har lagt fram i det nyss nämnda betänkandet bör enligt min mening bedömas i ljuset av de överväganden som utredaren kan komma att göra i det här sammanhanget. Betänkandet bör därför lämnas över till utredaren för att beaktas i utredningsarbetet. Jag har i denna fråga samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

Oberoende av om utredaren kommer fram till att det bör införas ett nytt rekonstruktionsförfarande i Sverige bör förslag till reglering av olika frågor i samband med betalningsinställelse läggas fram. Syftet med betalningsinställelsen är att ge gäldenären tid att överväga olika alternativ i en uppkommen obeståndssituation. Målsättningen för en reglering av betalningsinställelsen bör vara att skapa en möjlighet för näringsidkaren att driva sin verksamhet under denna period med iakttagande av borgenärernas krav på att deras utsikter att få betalt för sina fordringar inte försämras under tiden för betalningsinställelsen.

Reglerna om betalningsinställelse bör också klargöra i vad mån tillgångar som nyanskaffats efter betalningsinställelsen i en efterföljande konkurs skall anses ingå i den egendom som utgör säkerhet för fordringar med säkerhet i företagshypotek (jfr NJA 1987 s. 105).

Oavsett resultatet av utredarens överväganden i detta avsnitt bör han under alla förhållanden överväga om juridiska personer bör ges möjlighet att efter ackord i konkurs fortsätta eller återuppta verksamheten. För närvarande måste en juridisk person träda i likvidation om en konkurs avslutas med överskott, se bl.a. 13 kap. 19 § aktiebolagslagen (1975:1385).

Skuldsanering

I den nya danska konkurslagen har regler om skuldsanering eller, som det också kallas, gäldsanering tagits upp. Institutet anses ursprungligen härröra från Storbritannien. Med skuldsanering menas i allmänhet att en fysisk person i vissa fall ges möjlighet att bli av med sina skulder, om han uppfyller vissa uppställda villkor. Vanligast är att gäldenären åläggs att inom en bestämd tid betala en viss del av de kvarvarande skulderna. Borgenärerna saknar vanligtvis direkt inflytande över beslutet om skuldsanering.

I Sverige är i dag principen den att en juridisk person, som ju normalt upphör att existera i och med att konkursen avslutas, genom en konkurs kommer ifrån sina skulder medan en fysisk person saknar den möjligheten. Detta innebär ofta att en fysisk person som råkar i konkurs för lång tid framöver saknar möjlighet att komma i ordnade ekonomiska förhållanden. Detta medför inte sällan en socialt sett besvärlig situation för honom eller henne. Med hänsyn till att en del av gäldenärens lön under lång tid kan komma att tas i anspråk för betalning av skulden, gör den nuvarande ordningen inte heller gäldenären motiverad att efter förmåga göra rätt för sig.

En beskrivning av institutet som det har utformats i Danmark finns i skatteindrivningsutredningens betänkande (SOU 1987:10) Indrivningslag m.m. (s. 396 ff). Utredningen lägger inte fram något förslag om att motsvarande regler förs in i svensk rätt.

Lagutskottet har i betänkandet LU 1987/88:12 (s. 26) redovisat hur de danska reglerna har kommit att tillämpas i praktiken. Utskottet har som sin mening uttalat att tiden nu är mogen för en samlad bedömning av frågan om en möjlighet till skuldsanering skall införas i Sverige. Vid justitiedepartementets hearing i december 1987 framhöll många att det är angeläget att en sådan möjlighet införs. Företrädare för bankerna var däremot negativa och framhöll att en möjlighet till skuldsanering kan försämra den allmänna betalningsmoralen.

I Sverige pågår viss försöksverksamhet i syfte att underlätta för bl. a. konsumenter med stora kontokortsskulder och straffade personer att sanera sin ekonomi genom avkortning av skulderna.

Jag anser i likhet med lagutskottet att frågan om en möjlighet till skuldsanering nu bör utredas. Jag förordar att utredningsarbetet i den här delen bedrivs med den inriktningen att det skapas en möjlighet för skuldtyngda fysiska personer att i ömmande fall få en lättnad av sin skuldbörda. Utredaren bör lägga fram förslag om hur ett sådant institut lämpligen bör utformas.

En möjlighet till skuldsanering får naturligtvis inte utformas så att den medför att gäldenärer mer allmänt kan komma undan ansvaret för sina skulder. Institutet bör i första hand utformas med sikte på sådana situationer där någon enskild person har försökt starta egen rörelse men misslyckats och dragit på sig så stora personliga skulder att reell möjlighet saknas att genom eget arbete betala dessa. En möjlighet till skuldsanering kan emellertid framstå som angelägen även i vissa andra fall där en enskild person råkat i en hopplös ekonomisk situation.

Utredaren bör föreslå under vilka förutsättningar skuldsanering skall kunna komma till stånd liksom de krav som skall kunna ställas på gäldenären för att ansvaret för skulderna skall upphöra. I likhet med lagutskottet anser jag att en sanering principiellt bör omfatta gäldenärens samtliga skulder, alltså om möjligt även skatte- och avgiftsskulder. Trots det finns det enligt min mening anledning att överväga om inte skulder som är förenade med någon form av säkerhet borde undantas, i vart fall till den del säkerheten förslår att betala skulden. Bl.a. med tanke på erfarenheterna från Danmark kan det också finnas anledning att överväga en särbehandling av studieskulder. Mycket talar vidare för att en skuldsanering, om det lämpligen låter sig göras, bör kunna komma till stånd oavsett om gäldenären varit försatt i konkurs eller inte.

Vissa frågor med internationell anknytning

Trots att handeln och affärslivet under hela 1900-talet gått mot en ökad internationalisering har den konkursrättsliga lagstiftningen inte förmått att fullt ut tillgodose de särskilda krav som bör ställas på konkursinstitutet i situationer där antingen gäldenären har tillgångar i flera länder eller där borgenärer befinner sig utomlands. Den nya konkurslagen innebär i detta hänseende inte någon förändring. Detta problem är inte något specifikt för Sverige utan gäller även många andra länders konkursrättsliga lagstiftningar. I ljuset av detta framstår 1933 års nordiska konkurskonvention och den därav föranledda lagstiftningen som berömvärda undantag.

För att komma till rätta med de problem som uppstår i konkurser med internationella förgreningar krävs i första hand ett samarbete mellan länderna. Sverige deltar i ett arbete med en konkurskonvention inom Europarådet. Ett motsvarande arbete pågår inom EG. Enligt uppgift har arbetet inom EG avstannat och man bevakar därifrån utvecklingen av arbetet inom Europarådet. Några direkta EG-aspekter att beakta finns alltså inte för närvarande (jfr dir. 1988:43 angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten).

Det finns emellertid enligt min mening anledning att redan nu i olika avseenden klargöra den svenska inställningen i frågor som har samband med internationella konkurser. Sådana ställningstaganden skulle sannolikt kunna underlätta en anslutning till en eventuell konvention i ämnet. Möjligheterna att för Sveriges del åstadkomma förbättringar genom att i vissa hänseenden anpassa vår konkurslagstiftning till internationella förhållanden bör alltså så snart som möjligt tas till vara.

Jag tänker i det här sammanhanget bl.a. på att det kan finnas skäl att införa en möjlighet att från svensk sida i enlighet med vår inhemska lagstiftning i enskilda fall förordna att en utländsk konkurs skall tillerkännas viss rättsverkan inom Sverige och att den utländske förvaltaren -- eventuellt med vissa särskilt angivna begränsningar eller i förening med vissa särskilt uppställda villkor -- efter särskild framställning ges möjlighet att agera här i landet. Framställningen kan i ett sådant fall också tänkas leda till att ett särskilt konkursförfarande inleds här. En fördel med att införa en sådan eller liknande ordning i Sverige är att svenska förvaltare därigenom ges bättre möjligheter att agera utomlands, eftersom det är vanligt att andra länder för sin medverkan kräver s.k. reciprocitet (ömsesidighet), dvs. att förvaltaren från det aktuella landet också skall ha principiell möjlighet att agera i Sverige. Detta torde för närvarande inte vara möjligt. Ingenting hindrar emellertid att den utländske förvaltaren här i landet uppträder som ombud för en borgenär.

En annan fråga som bör utredas är i vad mån egendom som gäldenären har i utlandet skall beaktas i olika hänseenden, bl.a. vid insolvensprövningen. Den i utlandet befintliga egendomen kan också i vissa situationer tänkas inverka på bedömningen av frågor om straffansvar. En grundläggande utgångspunkt för arbetet bör vara att sådan egendom som är oåtkomlig för en borgenär som ansöker om konkurs inte skall beaktas vid insolvensprövningen. Det kan emellertid finnas anledning att jämka den principen i olika hänseenden och utredaren bör därför undersöka saken närmare.

Slutligen bör utredaren överväga om det finns anledning att anpassa våra forumregler för konkurs och ackord till internationell praxis på området.

Konkursgäldenärens rätt att överklaga vissa av konkursförvaltarens beslut

Ett beslut om konkurs medför att konkursgäldenären förlorar rätten att förfoga över konkursboets egendom. Den rätten tillkommer i stället förvaltaren. Han skall bl.a. sälja tillgångarna och fördela de influtna medlen mellan borgenärerna. Konkurslagen innehåller inte några regler som uttryckligen ger konkursgäldenären rätt att överklaga förvaltarens försäljningsåtgärder. Gäldenären kan dock klandra förvaltarens slutredovisning och på det sättet få hans beslut prövade av domstol. Högsta domstolen har i ett mål (NJA 1987 s. 13) funnit att en konkursgäldenär inte får överklaga en exekutiv försäljning avseende egendom som tillhör konkursboet. Enligt utsökningsbalken får en gäldenär som inte är försatt i konkurs överklaga en sådan försäljning.

Om konkursboets egendom säljs till underpris, kan den skuldbörda som konkursgäldenären har kvar efter konkursen bli onödigt stor. Lagutskottet har i betänkandet LU 1987/88:12 uttalat (s. 26) att det står i mindre god samklang med det allmänna rättsmedvetandet att gäldenären i dessa fall inte får överklaga beslutet. Lagutskottet, som avstår från att ställning till frågan i sak, anser att frågan om konkursgäldenärens rätt att överklaga förvaltarens försäljningsåtgärder bör övervägas i samband med utredningen av övriga i utskottets betänkande berörda frågor. Jag instämmer i den bedömningen.

Närmare om utredningsarbetets bedrivande

Såvitt gäller det nya rekonstruktionsförfarandet bör utredaren närmare undersöka olika utländska förebilder och ta del av erfarenheterna från dessa länder. Utredaren bör undersöka det närmare behovet av ett sådant nytt rekonstruktionsförfarande och inhämta synpunkter från olika berörda intressenter om den lämpliga utformningen av ett sådant institut. SIND:s tidigare nämnda rapport och remissyttrandena över den torde utgöra en lämplig utgångspunkt för utredningsarbetet. Även lagutskottets behandling av frågan bör ge god vägledning, liksom de synpunkter som framfördes vid justitiedepartementets hearing i december 1987.

Institutet skuldsanering finns redan i andra länder. Det är därför naturligt att utredningsmannen även i det här hänseendet undersöker utländska förebilder och erfarenheter. Det är vidare lämpligt att synpunkter på utformningen av institutet inhämtas från den krets av borgenärer som mer frekvent skulle få sina fordringar avkortade genom beslut om skuldsanering, såsom banker och andra kreditinstitut. Även här finns värdefull information i lagutskottets betänkande och i referatet från hearingen.

Utredaren bör också ta del av konsumentverkets erfarenheter av kontonämndens arbete med att ge gäldenärer med kontokortsskulder möjligheter att sanera sin ekonomi.

Den 21 april 1988 beslöt regeringen att tillsätta en utredning om hushållens skuldsättning (Fi 1988:07). Utredaren bör hålla kontakt med den utredningen.

Jag har i det föregående redovisat vissa synpunkter på hur den svenska konkursrättsliga lagstiftningen bör bättre än i dag anpassas till internationella förhållanden. Jag är medveten om att möjligheterna att uppnå praktiska förbättringar bara genom att ändra vår lagstiftning är begränsade. Utredaren bör i det här avsnittet ha som målsättning att föreslå de förbättringar som låter sig göras genom ändringar av den svenska lagstiftningen och därvid i första hand inrikta sig på de frågor som jag pekat på i det föregående. Utredaren bör emellertid vara oförhindrad att, i den mån utredningsarbetet motiverar det, lägga fram förslag även i andra hänseenden.

Utredaren bör också orientera sig om det arbete med en konkurskonvention som för närvarande pågår inom Europarådet. Om resultat uppnås där, kan förutsättningarna för utredningsarbetet i den här delen förändras. Utredaren bör i så fall bygga förslagen på de nya förutsättningarna.

Utredaren bör i övrigt ges relativt fria händer att lägga upp utredningsarbetet på lämpligt sätt. Jag vill emellertid peka på att det, med hänsyn till uppdragets karaktär, kan vara lämpligt att utredaren till sig knyter olika expertgrupper anpassade till varje särskild del av utredningsuppdraget. Det kan också vara lämpligt att utredningsresultatet redovisas i etapper. Frågorna om skuldsanering och om konkursgäldenärens rätt att överklaga vissa beslut är till sin natur mer begränsade än uppdraget i övrigt, och utredarens förslag i de delarna bör därför lämpligen kunna redovisas innan arbetet i övrigt har avslutats.

Utredaren bör lägga fram förslag till de författningsändringar som följer av hans ställningstaganden.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för justitiedeparte mentet

• att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att utreda vissa konkursrättsliga frågor,
• att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt den särskilde utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Justitiedepartementet)