NJA 1987 s. 105

Sedan ett aktiebolag sålt viss egendom, som omfattades av företagsinteckning, inställde bolaget betalningarna. Ackordscentralen fick i uppdrag att försöka få till stånd ett underhandsackord. En anställd hos ackordscentralen förordnades till god man enligt 2 § ackordslagen. Härefter erlades del av köpeskillingen för den sålda egendomen genom att en check tillställdes en av bolagets firmatecknare. I enlighet med gode mannens direktiv insattes det belopp som checken löd på omgående på ett av ackordscentralen disponerat s k redovisningskonto. Bolaget försattes senare i konkurs och behållningen på redovisningskontot överlämnades till konkursförvaltaren. Den förmånsrätt som följde med företagsinteckningen har ansetts gälla i det överlämnade beloppet.

HovR:n

Båtsaken AB inställde betalningarna d 23 nov 1981. Samtidigt uppdrogs åt ackordscentralen att söka nå en uppgörelse med borgenärerna och jur kand T.O. förordnades till god man enligt ackordslagen.

Redan före betalningsinställelsen hade Båtsaken d 28 okt 1981 med ett annat bolag träffat avtal om försäljning av lager, inventarier och hyresrätten till Båtsakens rörelselokal. Köpeskillingen hade bestämts till 306 600 kr. När betalningarna ställdes in hade köpeskillingen inte influtit till Båtsaken utan skulle erläggas i slutet av dec månad.

Monark AB hade fordringar på Båtsaken som vid tidpunkten för betalningsinställelsen antogs uppgå till ca 103 000 kr. Till säkerhet för dessa fordringar hade Monark företagsinteckningar om 500 000 kr med bästa rätt. Enligt en av gode mannen upprättad bouppteckning per d 23 nov 1981 uppgick tillgångarna i Båtsaken till sammanlagt 341 225 kr varav 306 599 kr utgjordes av fordran på köpeskilling för lager, inventarier och hyresrätten till den tidigare nämnda lokalen. Denna vederlagsfordran var enligt 4 § 1 st 6 jämfört med 4 § 1 st 1 och 3 lagen (1966:454) om företagsinteckning föremål för sådan inteckning. Gode mannen föreslog i rundskrivelse d 2 dec 1981 till Båtsakens borgenärer ett ackord innebärande att oprioriterade fordringsägare erbjöds betalning med 50 % av sina fordringar. Monark underrättades samtidigt om att, eftersom dess fordran var prioriterad, Monark inte behövde sända in några handlingar eller vidta några andra åtgärder. Monark skulle erhålla full utdelning för sin fordran.

Köpeskillingen för lager, inventarier och hyresrätt erlades d 16 dec 1981 till Båtsaken. Av köpeskillingen betalade A.U., som företrädde Båtsaken, i enlighet med instruktioner som han hade fått av T.O. 86 793 kr avseende uppbörd för mervärdeskatt. Resterande köpeskillingen, 213 207 kr (likviden hade efter inventering av lagret satts ned till 300 000 kr), insattes likaledes efter T.O:s instruktioner på ett redovisningskonto hos ackordscentralen. Avsikten med insättningen på ett särskilt kon to hos ackordscentralen var att Monark därefter ur medlen skulle erhålla betalning för sin fordran. Under hand visade det sig att Monarks fordran uppgick inte till ca 103 000 kr utan till 168 709 kr 61 öre. Grunden för ett 50-procentigt ackord rycktes därmed undan och Båtsaken försattes efter egen ansökan i konkurs d 18 febr 1982. I samband därmed översände ackordscentralen till konkursförvaltaren behållningen på kontot åtföljd av följande redovisning:

Inkomster

Likvid för lokal och varulager enl avtal 213 207:-

Avslutning av konto i Svenska Handelsbanken 1 445:19

Ränta å innestående medel 2 309:-

---------

216 961:19

Utgifter

Ackordscentralens arvode inkl kostnader

och utlägg 15 000:-

Saldo konkursboet till godo 201 961:19

----------

216 961:19

I konkursen bevakade Monark sin fordran om 168709 kr 61 öre jämte ränta samt yrkade förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen (1970:979). Bevakningen lämnades oanmärkt. I ett d 25 nov 1982 dagtecknat utdelningsförslag åtföljt av föreskriven förvaltningsredogörelse tillades Monark utdelning med förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen ur medel som influtit för en försåld motorcykel, försäkringsersättning från Skandia samt del av räntor med tillhopa 7 986 kr 45 öre, varav 3 319 kr 70 öre avsåg del av Monarks kapitalfordran och återstoden ränta. Sedan staten genom kronofogdemyndigheten i Stockholm erhållit full utdelning för sin med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen förenade fordran utlades återstoden av för utdelning tillgängliga medel, 216 210 kr 9 öre, på de oprioriterade borgenärerna med en angiven utdelningsprocent om 54,5. Monark erhöll alltså på återstoden av sin kapitalfordran, dvs 165 389 kr 91 öre, enligt förslaget 90 255 kr 27 öre.

Monark klandrade utdelningsförslaget vid Stockholms TR och yrkade att detta skulle ändras så att Monark fick full utdelning för sin bevakade fordran om 168 709 kr 61 öre jämte ränta.

Som grund för sitt yrkande anförde Monark att bolaget hade förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen i de medel som vid konkursutbrottet fanns innestående på kontot hos ackordscentralen. I första hand gjordes gällande att beloppet på ackordscentralens konto var att anse som fordran på vederlag för överlåtelse av lager, inventarier och hyresrätten till lokalen vilken vederlagsfordran enligt 4 § 1 st 6 lagen om företagsinteckning omfattades av företagsinteckning. I andra hand hävdade Monark att det ifrågavarande beloppet i allt fall trätt i stället för vederlagsfordringen och alltså utgjorde substitut för denna varför Monark likväl hade förmånsrätt på grund av företagsinteckning i beloppet.

Till utveckling av sin talan anförde Monark bl a: Förfarandet vid betalningen av köpeskillingen för inkråmet i Båtsaken hade i samråd med ackordscentralen gjorts upp på det sättet att likviden skulle erläggas med två checkar, en på 86 793 kr och en andra på 213 207 kr. Ett Uuslaid närstående bolag hade nämligen förskotterat betalningen av mervärdeskatten på 86 793 kr. Den andra checken betalades in till ackordscentralen på ett särskilt konto som disponerades uteslutande av ackordscentralen och som d 21 dec 1981 bokfördes i ackordscentralens reskontra. Båtsaken, som aldrig mottog medlen till sin rådighet, fick på detta sätt en fordran mot ackordscentralen i stället för mot köparen av Båtsakens inkråm. Avsikten var att medlen på kontot skulle finansiera ackordet inklusive kostnaderna för dettas genomförande men inte inkräkta på Monarks prioriterade fordran. Monark, liksom övriga inblandade, var helt införstådda härmed. När Monark fick kännedom om konkursbeslutet ansåg de, särskilt mot bakgrund av det meddelande som gått ut från ackordscentralen, att det inte fanns någon som helst anledning att reagera; deras fordran var ju säkrad genom företagsinteckning.

Konkursförvaltaren, advokaten S.H., anförde som förklaring till utdelningsförslagets utformning: Monark har inte förmånsrätt på grund av företagsinteckning i det belopp som fanns insatt på kontot hos ackordscentralen eftersom medlen är att anse som kontanta medel i Båtsakens rörelse och inte som en fordran på vederlag för överlåtelse av företagsintecknad egendom. Något fordringsförhållande mellan Båtsaken och köparen av bolagets inkråm förelåg ju inte vid konkursbeslutet eftersom köpeskillingen hade erlagts i dec 1981. 4 § 1 st 6 lagen om företagsinteckning är alltså inte direkt tillämplig. Visserligen kan uppburna köpeskillingslikvider betraktas som substitut för en vederlagsfordran och på så sätt vara föremål för företagsinteckning. Medlen förvaltades emellertid av ackordscentralen på ett särskilt redovisningskonto för räkning Båtsaken och har inte hållits avskilda från andra medel tillhöriga Båtsaken med åtföljande redovisningsskyldighet gentemot Monark.

TR:n (rådmannen Jerrstedt) anförde i slutligt beslut d 13 dec 1983:

Skäl. Monark har som skriftlig bevisning åberopat rundskrivelsen till fordringsägarna i Båtsaken d 2 dec 1981, en godmansberättelse dagtecknad d 30 nov 1981, bouppteckningen per d 23 nov 1981 samt en skrift till Monark. Vidare har Monark som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med T.O. och A.U..

T.O. har i huvudsak uppgett: Han är anställd vid ackordscentralen Stockholm och var utsedd till god man vid de ackordsförhandlingar som fördes i anledning av avvecklandet av Båtsaken. Företrädarna för bolaget, bl a A.U., hade innan bolaget inställde betalningarna slutit ett avtal med en utomstående köpare avseende bolagets lager, inventarier och rörelselokal. Såsom god man fullföljde T.O. köpet och tillsåg att betalning erlades. Det senare gjordes genom att köparen utställde två checkar, vilka överlämnades till A.U. i enlighet med T.O:s instruktioner. A.U. använde, likaså enligt T.O:s direktiv, den ena checken till att betala decemberuppbördens mervärdeskatt. Den andra inbetalades på sedvanligt sätt till ackordscentralen.

Vid en betalningsinställelse använder man sig vid ackordscentralen alltid av en viss "teknik". Denna "teknik" har varit densamma ända sedan begreppet betalningsinställelse började användas. Grundtanken är att man inte skall försämra bolagets prioriterade borgenärers rätt genom betalningsinställelsen. Ställningen för bolagets borgenärer skall således inte vara eller bli annorlunda än om en konkurs inträffar. Efter betalningsinställelsen avyttras i regel egendom som är föremål för företagsinteckning. I enlighet med vad som sagts om prioriterade borgenärers rätt vid betalningsinställelse i jämförelse med konkurs skall de medel som inflyter vid försäljningen av den företagsintecknade egendomen tillfalla de borgenärer som till säkerhet för sina fordringar har företagsinteckning. En annan sak är att löpande utbetalningar som görs av ackordscentralen för driften av gäldenärsbolaget under betalningsinställelsen kan påverka företagsinteckningshavarnas ställning.

De medel som inflyter vid försäljning av egendom sätts in på ett särskilt redovisningskonto som enbart disponeras av ackordscentralen och som ibland bokförs i dess reskontra. Enligt ackordscentralens uppfattning tillhör medlen det bolag för vars räkning egendomen sålts. Nämnda bolag får således en fordran på ackordscentralen. Detta torde vara det enda sättet man kan genomföra en betalningsinställelse på utan att försämra företagsinteckningshavarnas ställning i händelse av konkurs. Om man inte kan säkra de prioriterade borgenärernas rätt sådan den var på dagen för betalningsinställelsen, skulle man överhuvudtaget inte kunna använda sig av institutet betalningsinställelse i syfte att erhålla ackord. Alternativet vore att, när medel flyter in, omedelbart förskottsutdela dem till resp prioriterad borgenär. Detta skulle emellertid orsaka stora praktiska problem i de fall företagsinteckningshavarna är många. Dessa "regler" har använts i 20-30 års tid och har accepterats av företagsinteckningshavare och även av de konkursförvaltare som tagit hand om företag som varit föremål för betalningsinställelse med åtföljande underhandlingar om ackord som sedan strandat och konkurs följt. Årligen torde ca 50 fall av betalningsinställelser som ackordscentralen handlägger leda till konkurs. Hittills har således medel som funnits på ett konto som enbart disponerats av ackordscentralen betraktats som en fordran vilken bolaget som inställt betalningarna har på ackordscentralen. Vad som många gånger naturligtvis kan vara svårt är att härleda vad som influtit för företagsintecknad egendom. När det gäller Båtsaken gjorde sig emellertid några sådana problem inte gällande. På kontot fanns nämligen endast dels vad som erlagts för bolagets inkråm, dels medel härrörande från ett avslutat konto med Svenska Handelsbanken, dels ock viss ränta på de innestående medlen.

Monark torde ha fått en generell upplysning om att de medel som fanns på ackordscentralens kon to var sådana som härrörde från företagsintecknad egendom och att de således fortfarande omfattades av företagsinteckningen.

Normalt lägger man alltså upp ett redovisningskonto vid en betalningsinställelse. Detta konto pantförskrivs ibland av gäldenärsbolaget till företagsinteckningshavarna. I fall av konkurs redovisas behållningen dock aldrig direkt till företagsinteckningshavarna. I förevarande fall hade någon pantförskrivning inte skett.

A.U. har i sitt vittnesmål bekräftat de uppgifter rörande betalningsinställelsen och sättet för betalningen av inkråmet i Båtsaken som har redogjorts för ovan.

TR:n gör följande bedömning.

En företagsinteckning gäller inte i kontanter eller banktillgodohavanden. Klandertalan gäller ett generellt sett praktiskt viktigt problem, nämligen hur företagsinteckningshavarnas ställning skall tryggas, när en rörelseidkare har inställt betalningarna i syfte att erhålla ackord. Lyckas gäldenären nå ett ackord är som regel allt gott och väl. Misslyckas däremot gäldenärens ansträngningar och betalningsinställelsen övergår i konkurs uppstår emellertid frågan hur företagsinteckningshavarna skall vara fredade eftersom under utredningstiden, dvs betalningsinställelsen, företagsinteckningsunderlaget kan ha minskats genom att lager har sålts eller kundfordringar har betalts in utan en motsvarande ökning av lagrets värde eller genom nya kundfordringar.

I målet är ostridigt att försäljning av lager, inventarier och hyresrätt har fullbordats under betalningsinställelsen och att likviden inbetalts före konkursutbrottet som skedde d 18 febr 1982. Det belopp avseende inkråmet i Båtsaken som vid denna tidpunkt fanns på ackordscentralens redovisningskonto för räkning Båtsaken kan inte anses som en sådan vederlagsfordran som enligt 4 § 1 st 6 lagen om företagsinteckning utgör underlag för en företagsinteckning. Båtsaken har följaktligen inte på denna grund förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen i medlen.

En möjlighet för Monark att åtnjuta förmånsrätt i medlen på ackordscentralens konto erbjuder emellertid reglerna om surrogation, dvs förmånsrätt i vad som trätt i stället för sådan egendom som har omfattats av företagsinteckningen. Enligt två rättsfall, NJA 1956 s 562 och 1959 s 128, har sjöpanträtt resp förlagsinteckning ansetts gälla i kontanter som uppkommit vid realisation av den sjöpantsatta resp förlagsintecknade (inteckning i jordbruksinventarier) egendomen och som tagits om hand av en tredje man (likvidator resp auktionsförrättare) med uppdrag att redovisa betalningen till sjöpanthavarna resp förlagsinteckningshavaren. I det första rättsfallet var det dock inte fråga om att förmånsrätten alltjämt skulle gälla i de reserverade medlen utan avsättandet av medlen för de förmånsberättigades räkning ansågs likvärdigt med betalning till dem. Vad gäller det andra rättsfallet godtogs surrogation med hjälp av den redovisningsplikt som ålåg auktionsförrättaren mot inteckningshavaren. Varken i 1956 eller 1959 års rättsfall torde således tredjemannen (likvidatorn resp auktionsförrättaren) ha varit berättigad att med befriande verkan betala något till gäldenären.

När det gäller förevarande mål är förhållandena annorlunda. Ackordscentralens konto är ett redovisningskonto visavi gäldenärsbolaget, dvs Båtsaken, och ackordscentralen har haft rätt att under utredningstiden av medlen bestrida gäldenärens löpande utgifter. Till kontot har inbetalts inte bara köpeskillingslikvid för bolagets inkråm, alltså sådan egendom som utgjort underlag för företagsinteckning, utan även vissa medel som stått inne på bank. Något särskilt konto för vad som influtit för företagsintecknad egendom med redovisningsansvar i förhållande till företagsinteckningshavare, i detta fall Monark har inte funnits. Avsättning till ett sådant konto som sagts nu torde dock enligt TR:ns mening kunna jämställas med en under ackordsutredningen gjord betalning och i linje härmed, i händelse av konkurs, också vara fredad mot återvinning på samma sätt som en betalning som utgått ur köpeskilling för försåld företagsintecknad egendom skall stå sig, om vid betalningstillfället befintliga borgenärer med lika eller bättre rätt inte blev lidande (jfr SOU 1970:75 s 133).

Sammanfattningsvis finner TR:n alltså att Monark inte haft förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen i de medel som influtit genom försäljningen av Båtsakens lager, inventarier och hyresrätt och som fanns på kontot hos ackordscentralen vid tidpunkten för konkursutbrottet.

Slut. Monarks talan lämnas utan bifall.

Monark anförde besvär i Svea HovR och yrkade bifall till sin talan vid TR:n.

HovR:n (hovrättslagmannen Ihrfelt, hovrättsråden von Möller, referent, och Bolte samt hovrättsassessorn Lundin) anförde i beslut d 25 maj 1984:

Domskäl

Skäl. Monark har i HovR:n utvecklat sin talan i huvudsaklig överensstämmelse med vad som skett vid TR:n och med hänvisning till vad T.O. och A.U. uppgivit i sina vittnesmål. Ytterligare har Monark anfört bl a följande. Gentemot vad TR:n i sitt beslut anfört om att ackordscentralen haft rätt att med medel från det ifrågavarande redovisningskontot under utredningstiden bestrida Båtsakens löpande utgifter måste framhållas att så inte skett utan att ackordscentralen ur dessa medel endast tillgodogjort sig arvode för sin handläggning. Medlen å redovisningskontot disponerades endast av ackordscentralen och inte av Båtsaken och medlen var avsedda för tillgodoseende av borgenärer med företagsinteckning. Dessa borgenärer hade att finna sig i att medlen användes för betalning av fordringar som går före 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen och för administrationskostnader i den mån andra medel inte finns tillgängliga för sådana ändamål. Detta är en direkt följd av förmånsrättsordningen och en grundläggande princip vid betalningsinställelse. I de fall företagsinteckning innehas av en bank träffas ofta ett avtal mellan gäldenärsföretaget och banken i vilket bl a denna princip slås fast. Såväl Båtsaken som ackordscentralen och Monark har förutsatt, att oprioriterade borgenärer inte kunde få någon utdelning förrän Monark fått full täckning i enlighet med sin talan. Av rättsfallet NJA 1959 s 128 framgår att nämnda intressenters avsikter är av betydelse vid avgörande om surrogation skett. - I ett av Svea HovR genom beslut d 11 juni 1969 avgjort mål, Ö 341/1969, var förhållandena desamma som i förevarande mål. HovR:n godtog, att surrogation skett och att företagsinteckningshavaren var bibehållen sin förmånsrätt.

Såsom TR:n funnit kan Monarks talan inte bifallas på den av Monark i första hand åberopade grunden, att medlen på redovisningskontot bör anses som sådan vederlagsfordran som avses i 4 § 1 st 6 lagen om företagsinteckning.

Vad gäller frågan om Monark bör anses äga förmånsrätt i medlen på kontot enligt regler om surrogation saknas lagbestämmelser. Önskemål om stadgande att förmånsrätt borde gälla även i influten köpeskilling av nu ifrågavarande slag om denna hölls avskild enligt lagen (1944:181) om redovisningsmedel framställdes till förlagsinteckningskommittén, som avgivit förslaget till lag om företagsinteckning. Kommittén föreslog ingen sådan regel under hänvisning till att frågan ingick i det allmänna spörsmålet, under vilka förutsättningar förmånsrätt bör kunna åtnjutas i substitut för egendom vari den ursprungligen gällt, och att frågan därför borde lösas i ett större sammanhang. Kommittén hänvisade till att förmånsrätt i vissa fall enligt rättspraxis, nämligen de i TR:ns beslut omnämnda rättsfallen från 1956 och 1959, ansetts gälla i substitut, när medlen hålls avskilda från gäldenärens övriga tillgångar.

HovR:n anser frågans art samt kommitténs uttalanden ge anledning att uppställa tämligen stränga krav för tillåtande av förmånsrätt i substitut. I den i förevarande mål föreliggande situationen har i motsats till vad som var förhållandet i rättsfallen inte förelegat något redovisningsansvar gentemot borgenärer, även om berörda parter räknade med att redovisning skulle ske till Monark. Enligt T.O:s vittnesmål kunde ackordscentralen med medel från kontot göra löpande utbetalningar för driften av Båtsakens rörelse; någon sådan utbetalning har dock inte skett. Enligt HovR:ns mening och såsom TR:n också funnit har förhållandena i förevarande fall inte varit sådana, att köpeskillingen för lager m m kan anses ha, vilket i och för sig varit möjligt, hållits på erforderligt sätt avskilda från Båtsakens tillgångar i övrigt. Monark har därför inte bibehållit sin förmånsrätt. Besvären skall således lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

HD

Monark (ombud advokaten P.S.) anförde besvär och yrkade bifall till sin talan i målet.

Av övriga borgenärer i konkursen medgav Skandinaviska Enskilda Banken Monarks talan, medan riksskatteverket och televerket bestred ändring.

I målet åberopades från Monarks sida en promemoria av f d JustR G.W. angående ackordscentralens redovisningskonton och en promemoria av advokaten B.W.. Riksskatteverket åberopade en i annat mål av professorn T.H. avgiven promemoria om företagsinteckningshavares panträtt i konkursgäldenärens fordran på ackordscentral avseende medel på administrationskonto.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ternert, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. HD anmärker till en början att enligt reglerna om ikraftträdande av lagen (1984:649) om företagshypotek gäller i detta fall de äldre bestämmelserna i fråga om företagsinteckningens omfattning. Enligt 4 § lagen (1966:454) om företagsinteckning omfattar en sådan inteckning bl a utestående fordringar på vederlag för såld intecknad egendom. Sedan betalning erlagts upphör i princip företagsinteckningshavares rätt i vederlaget. Såsom framgår av rättsfallen NJA 1956 s 562 och NJA 1959 s 128 har emellertid inteckningshavare under vissa förutsättningar ansetts vid inträffade konkurser kunna bevara sin företrädesrätt till medel som före konkursutbrotten influtit vid försäljning av intecknad lös egendom.

I förevarande mål är omständigheterna i huvudsak följande. Båtsaken AB sålde d 28 okt 1981 lager, inventarier och annan egendom i vilken företagsinteckning gällde. Försäljningen genomfördes i ett skede då bolaget ännu inte hade inställt sina betalningar och inte heller uppdragit åt ackordscentralen att försöka få till stånd en uppgörelse med bolagets fordringsägare. Köpeskillingen för den inteckningsbelastade egendomen erlades d 16 dec samma år genom två checkar som tillställdes en av bolagets firmatecknare. Sedan beloppet på den ena checken använts till betalning av mervärdeskatt sattes kvarvarande medel in på ett s k redovisningskonto hos ackordscentralen. Till detta konto överfördes även ett mindre banktillgodohavande tillhörigt bolaget. Ackordscentralen har haft rätt att med medel från kontot betala kostnader för bolagets drift under den tid som ackordsförhandlingarna ännu pågick. Den 18 febr 1982 försattes bolaget i konkurs.

Angivna förhållanden visar att ackordscentralen har haft en gentemot Monark självständig dispositionsrätt över medlen på kontot och kan inte anses ha mottagit eller sedermera förvaltat de från försäljningen härrörande medlen uteslutande för Monarks räkning. Monark kan därför inte anses ha bibehållit någon mot köpeskillingen svarande förmånsrätt i det belopp som vid konkursutbrottet fanns tillgängligt på ackordscentralens redovisningskonto. Monarks talan i målet kan på grund härav inte vinna bifall.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

HD (JustR:n Stark, Vängby, Gregow, Lind, referent, och Solerud) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Enligt 4 § lagen (1966:454) om företagsinteckning gällde en företagsinteckning i näringsidkarens lösa egendom i den mån egendomen hörde till den intecknade verksamheten och utgjordes av bl a viss i punkterna 1-5 samma § angiven lös egendom. Enligt punkten 6 gällde företagsinteckning även i fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom av sådant slag som avsågs i punkterna 1-5. Dessa lagregler medförde att om en näringsidkare sålde viss lös egendom, som ingick i underlaget för en företagsinteckning, så minskade underlaget för företagsinteckningen i och med att köparen erlade köpeskillingen till säljaren.

I och med att lagen om företagsinteckning trädde i kraft upphävdes den tidigare gällande lagen (1932:171) om inteckning i jordbruksinventarier, som i angivet hänseende hade samma innebörd, se 6 §. Vid tillämpningen av det lagrummet har i rättspraxis ansetts att förmånsrätt på grund av inventarieinteckning kunde bestå trots att köpeskilling erlagts för försålda jordbruksinventarier (NJA 1959 s 128). Rättsfallet rörde en situation då en arrendator av ett jordbruk låtit sälja inventariebeståndet på auktion, varefter på grund av överenskommelsen med bl a en bank, som innehade inventarieinteckning, större delen av vad auktionsförrättaren skulle redovisa hade insatts på särskild räkning hos banken. När arrendatorn senare försattes i konkurs ansågs banken ha förmånsrätt i arrendatorns fordran hos banken enligt bankräkningen.

I det nu aktuella målet kan frågan ställas om det med utgångspunkt i det betraktelsesätt som ligger till grund för 1959 års rättsfall finns fog för att anse att Monarks fordran var säkrad på grund av företagsinteckning även efter det att köpeskillingen d 16 dec 1981 hade erlagts för den egendom som Båtsaken AB hade sålt d 28 okt samma år.

Av utredningen framgår bl a följande. Båtsaken inställde betalningarna d 23 nov 1981 varvid ackordscentralen i Stockholm fick i uppdrag att försöka få till stånd ett underhandsackord. I skrivelse till samtliga borgenärer d 2 dec 1981 föreslog T.O., som var anställd vid ackordscentralen, att oprioriterade borgenärer skulle få utdelning för sina fordringar med 50 % genom ackord. Monark underrättades samtidigt särskilt om att Monarks fordran - som då antogs uppgå till omkring 103 000 kr - var prioriterad och att Monark inte behövde vidta några åtgärder. Den 3 dec förordnades T.O. till god man enligt 2 § ackordslagen. Betalningen av köpeskillingen skedde genom att köparen ställde ut två checkar, vilka tillställdes en av firmatecknarna i Båtsaken. I enlighet med direktiv som givits av T.O. insattes det belopp som den ena checken löd på, nämligen 213 207 kr, omgående på ett av ackordscentralen disponerat s k redovisningskonto i bank. Till detta kon to överfördes också den Båtsaken tillhöriga behållningen på ett annat bankkonto uppgående till 1 445 kr 19 öre. Efter det att Båtsaken d 18 febr 1982 försatts i konkurs redovisade ackordscentralen behållningen på redovisningskontot till konkursförvaltaren efter avdrag för arvode på 15 000 kr.

Ackordsförfarandet bygger på att ackord förbereds på ett sätt som framstår som lojalt mot borgenärerna, varvid det förutsätts att borgenärerna inbördes behandlas enligt samma grundsatser som gäller enligt förmånsrättslagen vid konkurs. En förutsättning för ackord är i princip att förmånsberättigade borgenärer får full täckning för sina fordringar. Sedan åtskilliga år tillbaka har uppmärksammats att problem i den delen kan uppstå för borgenär, vars fordran är säkrad genom företagsinteckning, om den företagsintecknade egendomen säljs och köpeskilling erläggs under ackordsförfarandet men något ackord inte kommer till stånd utan gäldenären försätts i konkurs. Ackordscentralerna har därför genom olika åtgärder i sådana situationer sökt förebygga att företagsinteckningshavarnas ställning försvagas under ackordsförfarandet.

Mot denna allmänna bakgrund måste antas att i det nu aktuella fallet T.O. ansåg sig tillvarata Monarks intressen när han gav Båtsakens firmatecknare anvisning att checkbeloppet skulle sättas in på ackordscentralens redovisningskonto. Den del av köpeskillingen som inbetalades på redovisningskontot har inte ställts till Båtsakens disposition. Omständigheterna är sådana att det måste antas att berörda parter handlat med utgångspunkt i att köpeskillingen skulle disponeras så att Monark som prioriterad borgenär inte blev sämre ställd genom betalningen.

Som förut nämnts tillfördes redovisningskontot även medel, som inte utgjorde köpeskilling för den försålda egendomen. Genom ackordscentralens bokföring har trots detta lätt kunnat urskiljas hur mycket av behållningen på kontot som motsvarade erlagd köpeskilling. Den nu berörda omständigheten kan därför inte anses ha medfört att Monarks förmånsrätt utsläcktes.

Av de uppgifter T.O. lämnade i vittnesmål vid TR:n framgår att de på redovisningskontot innestående medlen enligt T.O:s uppfattning i och för sig kunde användas för att betala eventuellt uppkommande utgifter för bolagets drift under den tid som ackordsförhandlingarna pågick.

Vid bedömningen av vilken betydelse detta förhållande har är först att märka att behållningen på redovisningskontot avsevärt översteg Monarks fordran. Den marginal som fanns för att använda medel för eventuella utgifter i driften utan att inkräkta på Monarks förmånsrätt måste ha tett sig helt betryggande. T.O., som på grund av lag varit skyldig att övervaka att borgenärernas bästa iakttogs (4 § ackordslagen), måste anses ha varit förhindrad att utan Monarks godkännande göra så omfattande uttag från redovisningskontot att medlen inte längre skulle räcka till för att täcka Monarks fordran. I praktiken har därför situationen varit jämförlig med den som skulle ha rått för den händelse T.O. hade öppnat ett särskilt redovisningskonto uteslutande avsett för likviden för den företagsintecknade egendomen. Och hade T.O. handlat på det senast beskrivna sättet skulle Monarks särskilda förmånsrätt i enlighet med rättsfallet NJA 1959 s 128 ha kvarstått orubbad.

Det anförda låter sig sammanfattas på följande sätt. Köpeskillingen för den egendom som såldes för Båtsakens räkning d 28 okt 1981 blev betald av köparen. Därmed kvarstod inte längre någon sådan fordran på vederlag som avses i 4 § punkten 6 lagen om företagsinteckning. Betalningen skedde emellertid i enlighet med gode mannens instruktioner i sådan ordning att medlen inte kom under Båtsakens rådighet utan ställdes till ackordscentralens disposition i Monarks intresse. Medlen förblev undandragna Båtsakens rådighet under den tid de omhänderhades av ackordscentralen och kvarstod på redovisningskontot intill konkursutbrottet. Under dessa förhållanden får anses att Monarks förmånsrätt bestod även efter det att betalningen av köpeskillingen hade skett och gällde i sådan del av tillgodohavandet på kontot som svarade mot det inbetalade beloppet.

I målet har berörts frågan om det kan ha någon betydelse att ackordscentralen överlämnade medlen på redovisningskontot till konkursförvaltaren strax efter konkursutbrottet utan att göra något särskilt förbehåll för Monarks rätt. Med anledning härav skall framhållas att spörsmålet om omfattningen av Monarks särskilda förmånsrätt på grund av företagsinteckningen skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid konkursutbrottet. Ackordscentralens nu berörda handlande saknar därför betydelse i målet.

På grund av det anförda skall Monarks besvärstalan bifallas. Det klandrade utdelningsförslaget skall därmed undanröjas.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förklarar HD att förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen (1970:979) följer med den av Monark bevakade fordringen på 168 709 kr 61 öre jämte ränta därå.

HD undanröjer det klandrade utdelningsförslaget i följd varav konkursförvaltaren har att upprätta nytt utdelningsförslag med iakttagande av vad ovan sagts.