om näringspolitik inför 1990-talet

Regeringens proposition >

IE

1986/87: 74 ey

om näringspolitik inför 1990-talet

Prop. 1986/87: 74

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 5 februari 1987 för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Thage G Peterson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Näringslivsutvecklingen präglas av en fortsatt snabb strukturomvandling. Denna berör alla branscher och sker i allt större utsträckning på ett internationellt plan, där nya konkurrenter och nya tekniska lösningar ständigt ändrar konkurrensförutsättningarna. Med denna omvandling har bl. a. följt att gränserna mellan vad som traditionellt kan betraktas som industriresp. tjänsteproduktion alltmer suddas ut. Av denna anledning har begreppen näringsliv och näringspolitik använts i propositionen vid en principiell diskussion av utvecklingen.

I propositionen redovisas inledningsvis (avsnitt 2) näringspolitikens mål och motiv, dess roll i den svenska ekonomin samt näringspolitikens medel. De mål och riktlinjer för industripolitiken som lades fast år 1982 preciseras och utvecklas nu i denna proposition.

I den därpå följande genomgången av näringslivets utveckling och konkurrenskraft (avsnitt 3) konstateras att svensk industri- och tjänstesektor långsiktigt har förlorat marknadsandelar utomlands. Även om läget förbättrats efter år 1982, måste svenskt näringsliv i framtiden inrikta sig på att klara en hård ökad internationell konkurrens på såväl traditionella marknader inom Europa som på andra marknader. Bland viktiga förutsättningar för att långsiktigt stärka konkurrenskraften framhålls därvid behovet av att på bred bas delta i internationell teknikutveckling, att gradvis höja kvalitets- och servicenivån samt att utnyttja de effektivitetsfördelar som ny produktionsteknik ger. Av speciellt stor betydelse är utvecklingen inom mikroelektroniken och dess olika informationsteknologiska tillämpningar,

1 Riksdagen 198687. 1 saml. Nr 74

vilka kommer att starkt påverka den ekonomiska utvecklingen under de Prop. 1986/87: 74

närmaste 5—10 åren.

För att svenskt näringsliv skall ha möjlighet att klara konkurrensen

måste den inhemska pris- och kostnadsutvecklingen bringas ned till den nivå som råder i våra främsta konkurrentländer. I annat fall kommer trycket på en snabbare strukturomvandling att åter öka liksom svårigheterna att upprätthålla sysselsättningen.

Mot bakgrund av det internationella konkurrensläge som kan förutses presenteras näringspolitikens långsiktiga huvuduppgift (avsnitt 4) i termer

av tre delmål. Dessa är att medverka till att näringslivet har:

— en effektiv produktionsapparat,

= en mångsidig industri- och tjänstesektor, — en stor andel produkter med högt förädlingsvärde i form av teknologi

eller annat avancerat kunskapsinnehåll.

Vad gäller näringspolitikens medel föreslås bl. a. att neddragningen av

defensiva stöd fullföljs och att ekonomiska stimulanser främst inriktas mot teknikutveckling och smäföretagsutveckling. Näringspolitiken bör därvid förfoga över medel för såväl generella som selektiva insatser. Strategin bör

vara mångsidig och inte orienteras till vissa utpekade framtidsbranscher.

Näringspolitikens principiella inriktning inför 1990-talet sammanfattas i ctt program bestående av tio insatsområden. Områdena anknyter till följande avsnitt i propositionen (avsnitten 5— 14).

De ekonomisk-politiska ramarna (avsnitt 5) utgör en viktig förutsättning

för näringspolitiken. Därvid kan konstateras att kredit- och riskkapitalmarknaderna har genomgått avsevärda förändringar under 1980-talet.

Även förcetagsskattesystemet är en viktig del i de ekonomisk-politiska

ramförutsättningarna. En kommitté arbetar för närvarande med en översyn av företagsbeskattningen. Insatserna inom ramen för det statliga ex-

portkreditfinansieringssystemet och Sveriges Investeringsbank AB har

omprövats under senare år och anpassats till nya förutsättningar. Några

förslag till förändringar presenteras inte på detta område.

Infrastrukturens (avsnitt 6) betydelse för näringslivets internationella konkurrenskraft och för den regionala utvecklingen ökar i takt med utvecklingen mot mer kunskapsintensiv industri och utnyttjande av informationsteknologi. Flera åtgärder på detta område har presenterats i årets budgetproposition (prop. 1986/87:100 bil. 14). I denna proposition presenteras insatser inom utbildningsområdet för att bygga upp kompetensen

inom området kvalitetsstyrning. Arbetet med avregleringar och förenklingar (avsnitt 7) redovisas. Betydande positiva effekter har uppnåtts. Avregleringsarbetet drivs vidare.

Dessutom redovisas i detta sammanhang genomförda och föreslagna förenklingar och anpassningar inom det näringspolitiska stödsystemet.

I propositionen förordas en fortsatt mycket restriktiv inställning beträffande statligt stöd till krisdrabbade företag (avsnitt 8). Omställningsproblem skall i stället bemötas med åtgärder som minskar de negativa konse-

kvenserna för de anställda och för regionerna. Lokala sysselsättningskriser bör därvid i normalfallet hanteras inom ramen för befintliga närings-, regional- och arbetsmarknadspolitiska program och med medverkan från [AN

näringslivet, fackliga organisationer samt lokala och regionala intressen- Prop. 1986/87: 74 ter. I undantagsfall kan särskilda statliga insatser bli aktuella.

Vad gäller företagens internationella investeringar (avsnitt 9) konstate-

ras bl.a. att dessa ökat mycket kraftigt under senare år, såväl vad gäller svenska företags investeringar utomlands som utländska förvärv i Sverige. Näringslivet går mot en gradvis ökad internationalisering. För att följa svenska företags investeringar utomlands aviseras förbättringar av statistiken på området. Vidare kommer överläggningar att initieras med de större

utlandsverksamma företagen. Vissa förenklingar föreslås i lagstiftningen

om utländska förvärv av svenska företag.

Åtgärder för teknisk forskning och utveckling (avsnitt 10) utgör en betydelsefull del av näringspolitiken. I propositionen presenteras omfattande satsningar på informationsteknologi i ett samordnat nationellt program, ett

betydligt förstärkt nytt treårsprogram för styrelsen för teknisk utveckling

med bl.a. ökade satsningar på bioteknik, biomedicinsk teknik, materialteknik, miljöteknik, verkstadsteknik samt på ett nytt område: mikronik. Fonden för industriellt utvecklingsarbete föreslås få en delvis ändrad inriktning för att ytterligare stärka de små och medelstora företagen samt olika initiativ inom ramen för det europeiska forskningssamarbetet inom

EUREKA. Slutligen föreslås särskilda resurser för att tillvarata de möjlig-

heter som internationellt forsknings- och utvecklingsarbete erbjuder. För-

slag inom detta område har också redovisats i propositionen om forskning (prop. 1986/87:80). De båda propositionerna bör därför vad gäller teknikpolitiken ses i ett sammanhang. Inom området småföretagsutveckling (avsnitt 11) inriktas åtgärderna på

att stimulera nyföretagandet och undanröja hinder för småföretag med expansionsmöjligheter. Satsningar görs på rådgivning, fördjupad utbild-

ning och riskfinansiering. Stiftelsen Småföretagsfonden föreslås få 100

milj. kr. i medelstillskott. Stiftelsen Norrlandsfonden bör inrikta sin verk-

samhet på små och medelstora företag och samordna den med utvecklings-

fonderna i de fyra nordligaste länen. Systemet med s. k. industrigarantilån avvecklas, eftersom behovet tillgodoses på annat sätt genom bl.a. de regionala utvecklingsfonderna. Det särskilda anslaget för bidrag till Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling (SIFU) utgår ur statsbudgeten. I stället får statens industriverk lämna bidrag till SIFU inom ramen för

anslaget Småföretagsutveckling.

Vad gäller statliga företag (avsnitt 12) slås fast att staten även framgent kommer att ha en betydande roll som ägare till företag inom såväl basindustrierna som andra mer expansiva branscher. Den förbättrade situationen för de statsägda företagen bedöms därvid ge möjligheter till en mera offensiv utveckling. I vissa fall förutses att även andra ägare kan bli aktuella som minoritetsägare i samband med nyemissioner i de statliga

företagen. I propositionen behandlas även ändrade ekonomiska befogen-

heter för affärsverket FFV, som behåller sin nuvarande företagsform.

Näringspolitiken omfattar även utvecklingsinsatser i vissa branscher

(avsnitt 13). Inom mineralpolitikens område föreslås fortsatta satsningar

på prospektering, geologisk kartering samt forskning och utveckling. Till ett treårigt program för utökad prospektering m.m. föreslås 96 milj. kr.

Vidare föreslås att de branschfrämjande åtgärderna för den träbearbetande Prop. 1986/87: 74

industrin liksom det allmänna strukturutvecklingsprogrammet inom statens industriverk fortsätter under den kommande treårsperioden. De

branschfrämjande åtgärderna samordnas med utvecklingsfondernas verksamhet. Det pågående programmet för havsindustriell kompetensutveckling vid industriverket förlängs med ett år. varvid en utvärdering av pro-

grammet genomförs.

Som tionde programpunkt redovisas utrednings- och samrådsverksamheten (avsnitt 14) inom industridepartementets område. Därvid föreslås att statens industriverk även i fortsättningen skall ha ett huvudansvar att

tillgodose riksdag, regering och allmänhet med näringspolitiska utredningar. Av följande tablå framgår vilka anslag för budgetåret 1987/88 som före-

slås i propositionen samt — i förekommande fall — föreslagna anslagsramar för treårsperioden 1987/88—-1989/90 (1 000-tal kr.):

Ram

1987/88 1987188-1989/90 B 1. Statens industriverk:

Förvaltningskostnader 52998 -

B 2. Statens industriverk: Utredningsverksamhet 4500 14 500 B 4. Åtgärder för att främja

B 13. Täckande av förluster vid

viss garantigivning, m.m. 50 000 =

B 14. Åtgärder för havsindustriell

kompetensutveckling 6 700 = D 7. Program för utökad

prospektering m. m. 96 000 926 000 F 3. Bidrag till Stiftelsen Sveriges

teknisk-vetenskapliga

attachéverksamhet 26400 - F 7. Europeiskt forsknings- och

utvecklingssamarbete 1000 - F 19. Industriell utveckling m. m.

inom informationsteknologi-

området 30 000 90 000 F 20. Industriell utveckling inom

mikroelektroniken 18500 =

Förslag vad avser medel till verksamheten inom styrelsen för teknisk utveckling samt övriga delar av det nationella informationsteknologiprogrammet redovisas i propositionen om forskning (prop. 1986/87: 80).

Prop. 1986/87: 74 I Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982: 617) om utländska förvärv av

svenska företag m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982: 617) om utländska förvärv av svenska företag m. m.

dels att 12 § skall upphöra att gälla. dels att rubriken närmast före 12 § skall utgå,

dels att 1, 2, 7, 8 och 18 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse

Denna lag innehäller bestämmel- Denna lag innehåller bestämmel-

ser om begränsningar i rätten för ser om begränsningar i rätten för

utländska rättssubjekt och vissa utländska rättssubjekt och vissa

svenska rättssubjekt att förvärva svenska rättssubjekt att förvärva aktier i svenska aktiebolag, andelar aktier i svenska aktiebolag. andelar

i svenska handelsbolag eller rörel- i svenska handelsbolag eller rörel-

ser som drivs här i landet. Genom ser som drivs här i landet.

lagen begränsas också rätten att sluta avtal om handelsbolag.

Denna lag tillämpas inte på svenska bank- eller försäkringsaktiebolag

eller på aktierna i sådana bolag.

Bestämmelserna om förvärvstillstånd i 7-11 §§ tillämpas inte i fråga

om I. teckning av aktier i samband

med stiftandet av ett aktiebolag,

2. förvärv av aktier i bolag som aldrig har bedrivit verksamhet och som saknar anställda,

3. förvärv av aktier i aktiebolag, andelar i handelsbolag eller ägan-

derätt eller nyttjanderätt till rörelse

eller del av rörelse, om tillgångarnas nettovärde i bolaget eller rörelsen enligt den fastställda balansräkningen för det senaste räkenskapsåret inte överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 100 gånger det basbelopp — enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring som gällde under den sista måna-

den av räkenskapsåret eller om an-

talet anställda i bolaget eller rörelsen under det senaste räkenskaps-

äret inte vid något tillfälle har över-

stigit 10.

Om det bolag i vilket aktie eller andel förvärvats är ett moderföre-

tag inom en koncern, skall vid be-

räkning enligt andra stycket 3 ock-

så inräknas tillgångarnas nettovärde eller antalet anställda i dotterföretagen inom koncernen.

78!

Kontrollsubjekt får inte utan tillstånd (förvärvstillstånd) för varje särskilt fall förvärva 1. så många aktier i svenska aktiebolag att genom förvärvet förvärvarens

andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget

kommer att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio eller

femtio procent, tt andelar i svenska handelsbolag,

mv . äganderätt eller nyttjanderätt till rörelser som drivs här i landet eller delar av sådana rörelser.

Förvärvstillstånd behövs inte för förvärv inom samma koncern, om förvärvaren är ett svenskt företag inom koncernen. När ett utländskt företag i koncernen har ett bestämmande inflytande över förvärvaren, krävs dock förvärvstillstånd, om ett svensk företag har ett bestämmande inflytande över alla företagen i koncernen. Om vissa utländska bankföretags förvärv finns särskilda bestämmelser i

14a §.

8§ Vid beräkning av antal aktier enligt 7 § skall varje aktie räknas med som tillhör 1. ett företag som ingår i samma koncern som förvärvaren,

2. ett företag över vilket förvärvaren har ett bestämmande inflytande. om

förvärvaren är utländsk medborgare, 3. förvärvarens make, barn, föräldrar eller syskon eller ett företag över vilket en sådan anhörig har ett bestämmande inflytande.

Första stycket I. gäller inte när Första stycket I. gäller inte i frå-

ett utländskt rättssubjekt inom en gå om förvärv av aktier inom en koncern förvärvar aktier i ett koncern. svenskt bolag inom samma kon-

cern.

Tillstånd att sluta avtal om han- Tillstånd att förvärva andelar i ett

delsbolag eller att förvärva andelar handelsbolag får meddelas endast i ett handelsbolag får meddelas en- om det finns ett avtal enligt vilket

! Senaste lydelse 1985: 501.

? Senaste lydelse 1984: 284.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 74 dast om det finns ett avtal enligt — inträde i bolaget skall vara medgivilket bolaget skall vara slutet eller vet i och med att tillstånd ges. inträde är medgivet i och med att tillstånd ges.

I. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2. Beträffande förvärv som har skett före ikraftträdandet skall lagen fortsätta att gälla i sin äldre lydelse, om förvärvet avser en eldistributionsanläggning.

Prop. 1986/87: 74

2¶Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982: 618) om utländska förvärv av fast egendom m. m.

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 2 kap. 2 § lagen (1982: 618) om

utländska förvärv av fast egendom m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap 2 5!

Förvärvstillstånd behövs inte 1. för förvärv genom bodelning, arv eller testamente, 2 PAN för förvärv genom fusion enligt 14 kap. 8 § aktiebolagslagen

(1975: 1385), . för förvärv genom inrop på exekutiv auktion,

> om förvärvaren är gift med en svensk medborgare, . Om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlå-

tarens avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra egendomen enligt 3 kap. 1 § eller enligt 6 § lagen

(1975: 1132) om förvärv av hyresfastighet m. m. eller 16 § jordförvärvslagen (1979: 230),

6. om förvärvaren är ett svenskt

företag inom samma koncern som överlåtaren.

När ett utländskt företag i kon-

cernen har ett bestämmande infly-

tande över förvärvaren, gäller inte

första stycket 6, om ett svenskt fö-

retag har ett bestämmande inflytande över alla företagen i koncernen.

2 kap. 28

Förvärvstillstånd behövs inte

1. för förvärv genom bodelning, arv eller testamente, 2. för förvärv genom fusion enligt 14 kap. 8 § aktiebolagslagen

(1975: 1385),

3. för förvärv genom inrop på exekutiv auktion,

4, om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren

eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens

avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra egendomen enligt 3 kap. 5 §,

5. om förvärvaren är ett svenskt företag inom samma koncern som

överlåtaren. När ett utländskt företag i koncernen har ett bestämmande infly-

tande över förvärvaren, gäller inte

första stycket 5, om ett svenskt fö-

! Senaste lydelse 1985: 944.

Nuvarande lydelse Föreslagen lIvdelse

retag har ett bestämmande infly-

tande över alla företagen i koncer-

nen.

I. Denna lag träder i kraft den I juli 1987.

2. Beträffande förvärv som har skett före ikraftträdandet skall lagen

fortsätta att gälla i sin äldre lydelse, om förvärvet avser en hyreshusenhet,

en jordbruksfastighet eller en eldistributtonsanläggning.

3 Förslag till Prop. 1986/87: 74

Lag om ändring i lagen (1983: 1034) om kontroll över

tillverkningen av krigsmateriel, m. m.

Härigenom föreskrivs att 2 3 lagen (1983: 1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel. m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

Krigsmateriel får inte tillverkas Krigsmateriel får inte tillverkas här i riket utan tillstånd av regering- här i riket utan tillstånd av regeringen, om ej annat följer av föreskrif- en, om ej annat följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av ter som har meddelats med stöd av denna lag. Tillstånd att tillverka denna lag. Tillstånd att tillverka krigsmateriel får meddelas endast krigsmaterie) får meddelas endast svensk medborgare, svenskt han- svensk medborgare, svenskt handelsbolag eller svenskt aktiebolag. delsbolag i vilket inte någon av bo- För tillverkning i ringa omfuttning lagsmännen är kontrollsuhjekt som får dock tillstånd ges även åt annan. avses i 3 § lagen (1982: 617) om

utländska förvärv av svenska företag m.m. och svenskt aktiebolag i vars bolagsordning intagits utlänningsförbehåll som avses i nämnda lag. Om särskilda skäl föreligger, får dock tillstånd ges även åt annan. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet

enligt första stycket för ändring eller ombyggnad av skjutvapen i fall som avses i 24 § första stycket vapenlagen (1973: 1176) samt för tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens eget bruk.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

4¶Förslag till Prop. 1986/87: 74

Lag om ändring i lagen (1983: 1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden

Härigenom föreskrivs att punkt 7 övergångsbestämmelserna till lagen (1983: 1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7!. Summan av de medel som en- 7. Summan av de medel som en-

ligt 27 § andra stycket första me- ligt 27 § andra stycket första me-

ningen får överföras till en löntagar- ningen får överföras till en löntagarfondstyrelses förvaltning skall för fondstyrelses förvaltning skall för

är 1984 minskas med ett belopp om åren 1984 och 1987 minskas med ett

20 miljoner kronor. Riksförsäk- belopp om 20 miljoner kronor var-

ringsverket skall överföra samman- dera året. Riksförsäkringsverket lagt 7/00 miljoner kronor till en av skall efter beslut av regeringen

regeringen inrättad småföretags- överföra sammanlagt 200 miljoner

fond. kronor till en av regeringen inrättad

småföretagsfond.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

! Senaste lydelse [984: 704. 1

Prop. 1986/87: 74

Industridepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 februari 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström. Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Peterson

Proposition om näringspolitik inför 1990-talet

1 Inledning

I propositionen om industriell tillväxt och förnyelse (prop. 1983/84:135) lämnade jag en samlad redogörelse för industripolitikens inriktning. Jag vill nu följa upp och föra vidare vad jag därvid anförde.

Som jag senare närmare kommer att beröra. pågår en snabb internationell omvandling av industrisektorn. Omvandlingen orsakas bl.a. av att konkurrensen har skärpts betydligt inom mogna branscher. Vidare skapar den tekniska utvecklingen ständigt nya möjligheter, vilket förändrar förutsättningarna för industriell produktion. Med denna omvandling har följt att gränserna mellan vad som traditionellt har betecknats som industriproduktion resp. tjänsteproduktion alltmer suddas ut. Jag finner därför att det är mer relevant att vid en principiell diskussion av utvecklingen i fortsättningen använda begreppen "näringsliv och ”näringspolitik” i stället för ”industri” resp. ”industripolitik"". Därmed vill jag även ge uttryck för min uppfattning att olika verksamheter såsom transporter, konsulttjänster m. m. är av lika stor betydelse som renodlad industriell produktion. Det är också viktigt att slå fast att det föreligger ett nära samband mellan olika aktiviteter i näringslivet och att konkurrenskraften inte bara bestäms av enstaka framgångsrika aktiviteter, utan av samspelet mellan olika aktiviteter.

Jag har tidigare denna dag vid min anmälan till propositionen om forskning (prop. 1986/87:80 bil. 10) behandlat verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling samt forskning inom ramen för ett nationellt program med tyngdpunkt på tekniskt industriella områden.

Genom beslut av regeringen den 20 november 1986 remitterades till lagrådet förslag till lag om ändring i lagen (1982: 617) om utländska förvärv av svenska företag m. m., lag om ändring av lagen (1982: 618) om utländska förvärv av fast egendom m. m. samt lag om ändring av lagen (1983: 1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m. m. Lagrådsremissen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. Lagrådets yttrande över förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. Jag vill nu ta upp dessa lagstiftningsfrågor.

Som underlag för mina allmänna överväganden har inom industridepar- Prop. 1986/87: 74

tementet utarbetats en promemoria om Svenskt näringsliv i ett internatto-

nellt perspektiv. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som

bilaga 3. | | Jag tar vidare upp frågor som har behandlats i en rad betänkanden och rapporter.

Direktinvesteringskommittén (DIRK) har avlämnat betänkandet (SOU

1983: 17) Näringspolitiska effekter av internationella investeringar. Betän-

kandet har remissbehandlats. DIRK har också till regeringen överlämnat fem separata expertrapporter, nämligen:

—- (SOU 1981: 33) Effekter av investeringar utomlands. En studie av sex industrier. —- (SOU 1981: 43) De internationella investeringarnas effekter. Några fallstudier. —- (SOU 1982: 15) Internationella företag i svensk industri. En jämförelse mellan svenska multinationella, utländska och nationella företag. - (SOU 1982: 27) Svensk industri i utlandet. En analys av drivkrafter och

effekter.

— (SOU 1983: 16) Sysselsättningsstrukturen i internationella företag. En

studie av utvecklingen i svensk industri 1966— 1980.

Statens industriverk (SIND) har till regeringen överlämnat rapporten (SIND 1980:4) Multinationeila företag: FoU-verksamhet, tekniköverfö-

ring och företagstillväxt.

En arbetsgrupp inom industridepartementet har avlämnat rapporten (Ds 11985: 7) Utländskt inflytande i svenska företag. Rapporten har remissbehandlats.

SIND har till regeringen överlämnat rapporten (SIND 1985: 7) Konkurs-

utredningen. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i

detta ärende som bilaga 4. Rapporten har remissbehandlats. En samman-

fattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 5.

SIND har till regeringen överlämnat rapporten Kompetensutveckling för konkurrenskraft — Om statens stöd till småföretagens kompetensutveckling. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6. Rapporten har remissbehandlats. En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 7.

SIND har till regeringen överlämnat rapporten (SIND 1986: 5) Köp av familjeägda industriföretag. Rapporten har behandlats i Småföretagsdele-

gationen (I 1977: D).

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har till regeringen överlämnat rapporten (SPK 1986: 4) Utvärdering av SIND:s branschprogram. Rappor-

ten har remissbehandlats.

SIND har till regeringen överlämnat rapporten (SIND 1986: 1) Sågverks-

och träskiveindustrin inför år 2000. Rapporten har remissbehandlats.

SIND har till regeringen överlämnat rapporten (SIND PM 1986: 10)

Möbelindustrin — Nuläge och framtidsmöjligheter. Utredningen om vissa frågor inom mineralområdet har avlämnat betän-

kandet (Ds I 1986: 7) Utveckling av landets organiserade mineraljakter. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende 13

som bilaga 8. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av Prop. 1986/87: 74 remissyttrandena bör fogas tll protokollet som bilaga 9.

Delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH) har till

regeringen överlämnat rapporten (DSH 1985: 5) Marin fjärranalys.

Televerket har till regeringen överlämnat en skrivelse om verkets satsningar inom forskning och utveckling samt bidrag till det svenska informa-

tionsteknologiprogrammet. Skrivelsen bör fogas till protokollet som bilaga 10. Vidare har synpunkter och förslag till åtgärder förts fram i skrivelser från organisationer, företag och enskilda personer.

Den följande framställningen kommer jag att disponera på följande sätt. Inledningsvis behandlar jag utgångspunkterna för näringspolitiken (avsnitt 2). Jag går därefter över till att redogöra för nuläge, utvecklingsmöjlig-

heter och problem för svenskt näringsliv i ett internationellt perspektiv

(avsnitt 3). Efter detta behandlar jag näringspolitikens principiella inriktning och presenterar ett tiopunktsprogram för näringspolitiken för de närmaste tre åren (avsnitt 4). Dessa tio punkter utvecklar jag närmare i vart och ett av de följande avsnitten (avsnitten 5—14). I avsnitten 5—8 samt 12 behandlas frågor där inga förslag till beslut

underställs riksdagen.

I avsnitt 5 behandlas sambandet mellan näringspolitiken och den ekono-

miska politiken samt vissa skatte- och finansieringsfrågor. [ avsnitt 6 behandlas infrastrukturens betydelse för näringslivets utveckling.

I avsnitt 7 behandlas frågor om avreglering och regelförenkling. TI avsnitt 8 behandlas näringspolitikens roll vid större industrikriser. I avsnitt 9 behandlas internationella investeringar, varvid jag återkommer till de lagstiftningsfrågor som jag nyss nämnde. I avsnitt 10 behandlas frågor om teknisk forskning och utveckling. Jag kommer därvid att föreslå ändrade riktlinjer för verksamheten vid fonden

för industriell utveckling (Industrifonden). Vidare föreslår jag ett nytt informationsteknologiprogram. Jag föreslår också att systemet med forsk-

ningsbidrag till teknikbaserade småföretag avvecklas. I avsnitt 11 behandlas frågor om småföretagsutveckling. Jag kommer

därvid att föreslå en lagändring, som innebär att Småföretagsfonden tillförs

ytterligare medel inom ramen för ATP-systemet. Vidare kommer jag att

föreslå att stödformen industrigarantilån avvecklas.

I avsnitt 12 behandlas frågor om de statsägda företagen. I avsnitt 13 behandlas utvecklingsinsatser i vissa branscher och i avsnitt

14 den näringspolitiska utrednings- och samrådsverksamheten. Anslagsfrågorna för de områden som jag tar upp i avsnitten 10, 11, 13 och 14 behandlas samlat i avsnitt 17. Mina förslag i avsnitten 10, 11, 13 och

14 är — i den mån som medel samtidigt begärs för ändamålet — formellt att se som anslagsvillkor.

I avsnitt 15 redovisar jag vilka lagförslag som har upprättats och som jag föreslår skall ingå i propositionen. Avsnitt 16 innehåller min hemställan på andra punkter än de som avser anslagsfrågor, 14

Prop. 1986/87: 74

2¶Näringspolitikens utgångspunkter

I detta avsnitt redovisas inledningsvis huvuddragen i den omläggning av näringspolitiken som har skett sedan Hösten 1982. Efter denna genomgång presenteras målen för näringspolitiken, varefter motiven för en offensiv näringspolitik utvecklas. Slutligen tas näringspolitikens roll i en marknadsekonomi upp. I detta sammanhang berörs framför allt frågan om vilken handlingsfrihet som föreligger att med näringspolitiska medel söka påverka utvecklingen i en internationellt öppen ekonomi som den svenska. Andra viktiga principiella frågor gäller avvägningen av central plancring kontra lokala initiativ liksom sammansättningen av de näringspolitiska medlen.

2.1¶Näringspolitiken efter år 1982

Sammanfattning: Efter regeringsskiftet år 1982 påbörjades arbetet med att rekonstruera ekonomin och åter få i gång en industriell tillväxt. Detta krävde en kostnadsanpassning och en omläggning av näringspolitiken i en mer offensiv rikting.

Förändringarna i näringspolitiken efter år 1982 har varit framgångsrika. Omläggningen av politiken i offensiv riktning — baserad på insatser för tillväxt, förnyelse och en förbättrad näringslivsmiljö — har åtföljts av expansion och ökad lönsamhet i näringslivet. De defensiva stödinsatserna har i stort sett avvecklats.

Det första steget i den nya näringspoliuken syftade till att åstadkomma Krisprogrammet de grundläggande förutsättningarna för en industriell expansion. Devalveringen år 1982 gav industrin ett förmånligt kostnadsläge och höjde vinstnivån, varigenom företagen gavs möjligheter att utnyttja uppgången i den internationella konjunkturen. Den inhemska efterfrågan stimulerades genom ett omfattande investeringsprogrum inom energisektorn, på kommunikationsområdet och inom den s.k. ROT-sektorn (reparation-ombyggnad-tillbyggnad). Gruvindustrins prospekteringsbas breddades genom ett program för utökad prospektering på 300 milj. kr.

Näringspolitiken hade under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet Avveckling av det en starkt defensiv inriktning. Stödet till krisdrabbade företag och bran- defensiva scher fick en dominerande roll. Denna politik hade flera negativa effekter, företagsstödet bl.a. för resursallokeringen och för statsfinanserna. Efter regeringsskiftet år 1982 gavs arbetet med att skära ned det omfattande krisföretagsstödet en hög prioritet. För att lägga grunden för en sådan omläggning av politiken gjordes betydande omstruktureringar och finansiella insatser i den statliga företagssektorn. Avsikten var att även dessa företag skulle kunna dra fördel av den förbättrade konkurrenskraften. Stödet till varvsindustrin skars ned kraftigt och beslut fattades sedermera om att lägga ned de två återstående stora varven för nyproduktion av civila fartyg i Uddevalla resp. Malmö. En omstrukturering av specialstålindustrins rostfria sektor genomfördes med insatser från staten och ägarna samt andra intressenter.

Regeringen har efter dessa insatser haft en mycket restriktiv inställning Prop. 1986/87: 74 och ytterligare stöd till krisdrabbade företag och branscher har inte givits.

Åtgärderna för att vända den tidigare negativa industriutvecklingen har varit framgångsrika. Såsom framgår av bilaga 3 om svenskt näringsliv i ett internationellt perspektiv, har näringslivet haft en över lag mycket positiv utveckling efter år 1982. Svenskt näringsliv — och det gäller också delar av de tidigare krisbranscherna och krisföretagen — har visat prov på en stor vitalitet och omställningsförmåga då näringspolitiken har kunnat ge de rätta utvecklingsbetingelserna.

Näringspolitikens andra steg bestod i att utveckla de offensiva instru- Förnyelsementen för att främja näringslivets förnyelse. I propositionen om industri- propositionen ell tillväxt och förnyelse (prop. 1983/84: 135, NU 42, rskr. 379) redovisades förändringar på nägra viktiga insatsområden: ökade insatser för småföretag med expansionsmöjligheter, ökade insatser för underleverantörsutveckling, ökad betoning av stödet till nyföretagande, ökad satsning på uppbyggnad av teknisk kompetens, nya insatser för att främja spridning av ny teknik resp. utveckling av teknikupphandling som industripolitiskt instrument.

Vad gäller huvuddragen i politikens inriktning anfördes, utöver de nämnda insatsområdena, bl. a. vikten av öppenhet och samverkan mellan samhälle, företag och de anställda genom att hög prioritet lades vid verksamheten inom de rådgivande organ som är knutna till industridepartementet. Vidare underströks vikten av en ökad samordning mellan industri- och regionalpolitik liksom behovet av en förenkling av det administrativa regelverk som påverkar företagens arbetsbetingelser. Slutligen framhölls betydelsen av ett utvidgat och intensifierat nordiskt samarbete inriktat på att nå konkreta resultat.

Genom riksdagens beslut med anledning av propositionen om industriell tillväxt och förnyelse resp. propositionen om forskning (prop. 1983/84: 107, NU 45, rskr. 407) vidtogs flera betydelsefulla konkreta åtgärder. Insatserna för småföretagsutveckling förstärktes. För Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden) anslogs ett kapitaltillskott för att fonden skulle kunna fortsätta och intensifiera sitt teknikstöd. Inom verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling gavs särskild prioritet ät informationsteknologi, verkstadsteknik, de nya materialens teknologi och bioteknik. Program inrättades för teknikupphandling och för havsindustriell kompetensutveckling.

Jag vill också nämna några andra viktiga, offensiva näringspolitiska Nya offensiva insatser under de senaste åren. Satsningarna på rvmdverksamheten har insatser fortsatt i samarbete inom Norden i Tele-X-projektet och inom Europa. Regionalt har detta fått en stor betydelse för Kirunaregionen. Ett första steg I uppbyggnaden av ett nationellt informationsteknologiprogram togs genom att det nationella mikroelektronikprogrammet inrättades. Detta program syftar till att förstärka kompetensen att utveckla halvledarkretsar. Vidare har ett särskilt arbete utförts för att ta till vara de industri- och regionalpolitiska effekterna i samband med upphandlingen av det s.k. JAS-projektet. Det internationella industripolitiska samarbetet — inom bl.a. EFTA, med EG och inom Norden — har varit livaktigt. På den 16

samarbetet inom EUREKA. Omläggningen av näringspolitiken kan tydligt avläsas i utvecklingen av Minskade nettokostnaderna för industristödet (diagram 2.1). Den statliga finansie- nettokostnader ringen har delats upp i insatser för omställning och neddragning resp. tillväxt och förnyelse. De defensiva insalserna svarade tidigare för 70—80 4 av de totala nettokostnaderna. Denna andel var nere i 48 Ze budgetåret 1985/86. Att andelen inte sjunkit mer förklaras i huvudsak av eftersläpningseffekter på grund av tidigare beslut om stöd till varvsindustrin. För innevarande budgetår kan en kraftig minskning av varvsstödet förväntas.

Diagram 2.1 Industristöd 1975/76—1985/86 fördelat på stöd för omställning/neddragning resp. tillväxt/förnyelse (fasta (1980 års) priser, miljarder kronor) Omställning/Neddragning = Tillväxt/Förnyelse

2) Därav 182 | | 849 75/76

730 27 P0 76/77

81” 2 197 TTIT78 1990 78/79

83 4 174 79/80

31 80/81 79 N 212 81/82

74 26 0 B2/83

540 83/84 66 No 84/85

5040 85/86

aa 1234

Miljarder kr Miljarder kr Anm.: Omställning/neddragning = icke-permanent stöd + branschstöd. Tillväxt/ förnyelse = FoU-stöd + regionalpolitiskt stöd + exportstöd + småföretagsstöd. Ökningen av det defensiva stödet budgetåret 1985/86 faller helt på extra-ordinära tillskott på 2 miljarder kronor till Svenska Varv för nedläggningskostnader och inlösen av skuldebrev från 1983. Gemensamt för de näringspolitiska insatserna efter år 1982 har varit en strävan att återge svenskt näringsliv betingelserna för tillväxt och förnyelse samt att återge näringspolitiken dess offensiva och tillväxtskapande roll. Jag kan konstatera att vi i det stora hela har nått dit vi strävade. Detta

2 Riksdagen 198687. I saml. Nr 74

beror inte enbart på den förda politiken. Den internationella ekonomiska Prop. 1986/87: 74

situationen har bidragit positivt, men jag menar att vi väl har lyckats att utnyttja de möjligheter som har erbjudits. Allmänt sett finns nu ett större

handlingsutrymme än tidigare att utveckla en långsiktig, framåtsyftande näringspolitik.

2.2¶Målen för näringspolitiken

Min bedömning: Målen för näringspolitiken bör vara att åstadkomma en god långsiktig tillväxt inom näringslivet genom att främja |

förnyelse och omvandling mom industri- och tjänstesektorn och härigenom upprätthålla en god internationell konkurrenskraft.

Näringspolitikens yttersta syfte är att skapa förutsättningar för att bibe- Ökad

hålla och utveckla välfärden. Det innebär att näringspolitiken med beak- välfärd

tande av bl.a. fördelningspolitiska och miljöpolitiska målsättningar skall bidra till att åstadkomma en sådan långsiktig tillväxt inom svenskt närings-

liv som möjliggör stigande realinkomster. Näringspolitiken, den allmänna ekonomiska politiken, regional- och arbetsmarknadspolitiken komplet-

terar därvid varandra.

Sedan år 1982 har Sveriges ekonomiska läge starkt förbättrats. Som jag Konkurrenskraft närmare kommer att redovisa i följande avsnitt har produktion. sysselsättning, lönsamhet, kapacitetsutnyttjande m. m. under dessa fyra är utveck-

lats mycket positivt. Vi kan i dag med fog påstå att Sverige har kommit ur det akuta krisläge landet befann sig i under ett antal år. De senaste årens erfarenheter ger belägg för att det är av utomordentlig vikt att stabilisc-

ringspolitiska målsättningar uppfylls om en långsiktig näringspolitik skall ge önskat resultat. Det är enbart genom en balanserad kostnadsutveckling och en framgångsrik anpassningsprocess som en god konkurrenskraft kan förenas med ett högt utnyttjande av produktionsresurserna och därmed grunden läggas för en ekonomisk tillväxt på längre sikt.

Sverige är en liten nation på världsmarknaden och omvärldsberoendet är Internationellt

stort. Förändringar på världsmarknaden kommer även fortsättningsvis att samarbete och ske snabbt. Få kunde i början av 1970-talet ana att en dramatisk oljepris- fri handel höjning var förestående. Än färre förutsäg de omskakande konsekvenser en sådan höjning skulle få på världsekonomin. Erfarenheterna har också visat att industri- och tjänstesektorn i Sverige — i likhet med andra små industriländers — är ytterst känslig för protektionistiska störningar i världsekonomin. Det är därför av utomordentligt stor vikt att det interna-

tionella samarbetet förstärks och att en fri handel upprätthålls och utveck-

las. Sverige har långsiktigt allt att tjäna på ett fritt varu- och tjänsteflöde på

världsmarknaden.

Strukturkriserna under 1970-talet utlöstes av utvecklingen av oljepriset, Fortsatt struktur-

världsmarknadsefterfrågan och det inhemska kostnadsläget. De bakomlig- omvandling gande orsakerna till kriserna var dock flera. Erfarenheterna visar att möjligheterna att möta framtida, oförutsedda kriser av bransch- och företagskaraktär, är genom att upprätthålla en god förmåga till förändringar; inte genom att söka undandra oss världsmarknadens konkurrens. En sådan 18

strategi ställer stora krav inte bara på en väl fungerande näringspolitik. Prop. 1986/87: 74

Arbetsmarknads-, regional- och utbildningspolitiken etc. har här viktiga uppgifter. Förändringar som redan i dag kan förutses måste mötas med

insatser för förnyelse. Enligt min mening har Sverige godå förutsättningar att ta till vara de möjligheter som cen fortsatt strukturomvandling kommer

att ge. Försök att upprätthålla produktion i ett ålderdomligt och icke

konkurrenskraftigt näringsliv Kommer däremot på sikt att leda till välfärdsförluster.

Å andra sidan kan en snabb omvandlingsprocess framstå som kortsiktigt framgångsrik, men samtidigt riskera att leda till att arbetare och tjänstemän slås ut från arbetsmarknaden och att landets samlade arbetskraftsresurser därmed minskar. På längre sikt kan en okontrollerad omvandlingsprocess

även innebära att attraktiviteten hos exempelvis industriarbete minskar,

vilket i sin tur leder till effektivitetsförluster. Strukturomvandlingen måste

därför ske i sådana former att landets samlade produktionsresurser tillva-

ratas och den enskildes trygghet värnas.

2.3¶Motiven för en offensiv näringspolitik

Sammanfattning och bedömning: Marknadsekonomin har stora förtjänster i form av decentralisering och flexibilitet. Den har emellertid också brister och behöver då, bl. a. med hänsyn till övergripande samhällsmål, korrigeras med näringspolitiska insatser för att möta

spontana koncentrationstendenser och kompensera för olika inlås-

ningseffekter, för att höja den långsiktiga effektiviteten samt för att

säkerställa en långsiktig förnyelse genom investeringar i forskning

och utveckling.

Grunden för en aktuv näringspolitik lades redan i början av 1960-talet. Näringspolitikens

Bakgrunden var att 1950-talets snabba strukturomvandling förde med sig grunder

olika samhällsproblem. Framför allt hamnade välfärdsstatens ambitioner i

uppenbara konflikter med marknadsekonomins spontana utveckling, dess

påtagliga kortsiktighet vad gäller hanteringen av problem samt de fördel-

ningspolitiskt ohållbara konsekvenserna av många gånger snäva, företags-

ekonomiska beslut.

Detta innebar inte att marknadsekonomins grunder sattes i fråga. Mark-

nadssystemets bidrag till den snabba standardutvecklingen var uppenbart. Jag vill här erinra om att filosofin bakom näringspolitiken — första gången formulerad i Landsorganisationens näringspolitiska program år 1961 — var att inom marknadsekonomins ram främja ekonomisk tillväxt genom att

underlätta strukturomvandlingen i näringslivet.

De näringspolitiska åtgärder som därvid föreslogs (s. 64) ”syftar inte i

första hand till att ge utvecklingen en viss, i förväg utstakad inriktning —

detta vore orimligt, inte minst med tanke på Sveriges starka beroende av världsmarknaden och de snabba kastningar, som kan inträffa som följd härav — utan till att stärka de expansiva krafterna inom vårt näringsliv och undanröja hindren i deras väg.”

I marknadssystemet finns inbyggt en strävan till hushållning med re- Prop. 1986/87: 74 surser som bygger på en decentralisering av beslut och ansvar. En annan Decentralisering

av marknadsekonomins fördelar är dess flexibilitet. Företagens anpassning och flexibilitet

till nya förutsättningar sker förhållandevis snabbt.

Det krävs emellertid samhällsinsatser för att korrigera marknadssystemet om de övergripande samhällsekonomiska målen skall kunna uppnås.

Korrigeringarna syftar dels till att anpassa systemet till olika välfärds- och

fördeiningspolitiska mål, dels till att effektivisera systemet.

Näringspolitikens uppgift vad avser att anpassa marknadsekonomin till

välfärds- och fördelningspolitiska mål består framför allt i att underlätta en

nödvändig strukturomvandling, bl. a. genom insatser för att få i gång nya företag och jobb på orter som drabbats av företagskriser. Det kan också

gälla insatser i vissa branscher som utsätts för ett härt strukturomvand-

lingstryck. Jag kommer senare (avsnitt 8 resp. 13) att ytterligare utveckla

målen för och motiven bakom sådana insatser.

De näringspolitiska insatser som tar sikte på att eliminera eftektivitets- Behov av en brister i marknadsekonomin är av flera olika slag. Det gäller t. ex. brister balanserande kraft av mer Konkret natur avseende hur marknadsekonomin i praktiken fungerar. Som exempel på sådana brister kan nämnas att ägar- och produktionskoncentrationen å ena sidan kan leda till trögheter i anpassningen till nya förhållanden. Å andra sidan finns ofta ett behov av att företag är stora och ekonomiskt starka för att kunna möta en hård internationell konkurrens. Samhället får här ikläda sig rollen som balanserande kraft. Som jag kom-

mer att utveckla senare (avsnitt 9 resp. 12) är detta ett viktigt motiv bakom

politiken för internationella investeringar och statligt ägarengagemang i

näringslivet. Också småföretagspolitiken vilar på denna grund (avsnitt 11).

I andra fall kan bristen i informationsspridning medföra att nödvändigt beslutsunderlag saknas för effektiva beslut inom företagen (avsnitt 14).

Även en perfekt fungerande marknadsekonomi har emellertid visat sig Långsiktig vara behäftad med brister som sammanhänger med den långsiktiga effekti- effektivitet viteten i systemet. En viktig del av näringspolitiken sett ur detta perspektiv, är att skapa grundförutsättningar för olika ekonomiska aktiviteter. Sålunda ankommer den utomordentligt viktiga uppgiften att bygga upp en

fungerande infrastruktur på samhället (avsnitt 6). Stora, internationella koncerner har i vissa fall tillräckliga resurser för att själva klara utbildning. transporter etc. För de små och medelstora företagen kommer emeliertid

samhällets insatser att på denna punkt vara helt avgörande. En fungerande

kapitalmarknad (avsnitt 5) kan ses som ett ånnat exempel. Likaså ankommer det på samhället att, utifrån näringspolitiska grunder, utveckla och noga pröva det regelsystem (avsnitt 7) som utformats med sikte på att tillfredsställa andra samhällspolitiska mål och som påverkar näringslivet. En av de mer allvarliga bristerna i marknadsekonomins funktionssätt är Forskning och att investeringar i forskning och utveckling (FoU) (avsnitt 10) tenderar att utveckling

bii för små. Från samhällssynpunkt skall de kostnader som läggs ned vägas mot den framtida nyttan för företag och konsumenter. Ett företag som satsar på utvecklingsarbete väger däremot endast in framtida egna vinster. Ofta överstiger samhällsnyttan av en lyckad utvecklingssatsning den av-

kastning företaget kan förväntas få. Risken att andra företag bättre förmår

exploatera tekniska nyheter finns alltid. Företaget mäste räkna med att Prop. 1986/87: 74

andra företag tar upp den nya tekniken. Genom konkurrens pressas priser-

na ned till fördel för konsumenterna, men till förfäng för de företag som initerade utvecklingsarbetet. Med patentering ökar visserligen möjligheter-

nä att tillgodogöra sig det ekonomiska värdet av en innovation, men alla utvecklingsresulktat är inte patenterbara och patent ger inte heller alltid ett tillräckligt skydd. Om ett företag bedömer att det inte får tillräckligt stor

del av nyttan i form av egna intäkter, Kommer investeringen inte till stånd. Vidare har stordriftsfördelarna i FoOU-verksamheten ökat på flera områ-

den. Många företag har inte resurser att själva nå den omfattning i forsk-

nings- och utvecklingssatsningar som är nödvändig för att kunna följa med

i teknikutvecklingen.

Samhället kan korrigera tendenserna till underinvestering genom att på olika sätt öka utvecklingsinvesteringarnas lönsamhet. I de tidigare leden

av utvecklingsarbetet kan det lämpligen ske genom att samhället i vissa fall tar över en del av kostnaderna och därigenom lyfter av en del av risken. Ett likartat resonemang kan föras t. ex. avseende prospekteringsverksam-

heten inom gruvnäringen och i vissa fall avseende nyföretagande.

2.4¶Näringspolitikens roll

—

Sammanfattning och bedömning: Synen på planeringens möjligheter och begränsningar har ändrats. Det är inte näringspolitikens roll att söka diktera utvecklingen genom att välja ut framtidsbranscher eller framtidsprodukter. Handlingsfriheten vad gäller beslut avseende internationellt beroende eller i övrigt beträffande genomförandet av politiska beslut är begränsade.

Näringspolitiken har att balansera olika önskemål och delvis motstridiga krav ute i samhället. Exempel på ett sådant krav är den

ökade internationaliseringen, vilken å ena sidan kan vara en förutsättning för ökad ekonomisk tillväxt samtidigt som den å andra sidan skapar risker för ett ökat beroende av omvärlden. Ett annat exempel är avvägningen mellan centrala insatser kontra initiativ ute i företagen. Den primära rollen för näringspolitiken är därvid att genom klara spelregler och kontroll att dessa efterlevs, rådgivning, infor-

mationsinsatser och erfarenhetsutbyte samt vissa kompletterande

finansiella insatser öka förutsättningarna för ett engagerat och decentraliserat beslutsfattande på lokal nivå.

Erfarenheterna från 1970-talet har medfört att synen på planeringens Ett modifierat möjligheter har modifierats. Såväl i samhället som i organisationer och planeringstänkande

företag har den förändrade synen på planering och styrbarhet av utveck-

lingsförlopp fått avsevärda konsekvenser. Begrepp som framtidsplancring, koncernplanering etc. har i dag fått en annan innebörd än tidigare. Nu diskuteras i första hand frågor om vilka förutsättningar som gäller för att

möta och hantera framtidens hot och möjligheter. Begreppet framtidsplanering har fått en mer dynamisk innebörd. 21

Det är därvid, som jag tidigare konstaterade, inte näringspolitikens roll Prop. 1986/87: 74 att söka ge utvecklingen en viss i förväg utstakad inriktning. Jag vill understryka att det aldrig — annat än i undantagsfall såsom av beredskapsskäl — är statens uppgift att förutse och planera för produktionen av enstaka varor eller tjänster. Det har visat sig vara ytterst svårt att förutsäga marknadens utveckling, tekniska förändringar eller konsumenternas önskemål.

Det leder frågan över till vilket handlingsutrymme som näringspolitiken har. Jag vill i detta sammanhang kort beröra två förhållanden som kan begränsa handlingsutrymmet, nämligen det internationella beroendet och den befintliga näringslivsstrukturen.

Sveriges näringsliv är höggradigt internationaliserat. Ungefär hälften av Internationella industriproduktionen exporteras och ytterligare en stor del av svenska beroendet ökar företags produktion är förlagd i utlandet. Inom Sverige ägs och kontrolleras en icke obetydlig del av näringslivet av utlandsägda företag. Vi är också i hög grad beroende av import för vår försörjning av varor och tjänster. Mätt på detta sätt har Sveriges beroende av omvärlden ökat kontinuerligt under efterkrigstiden. Detta omvärldsberoende har både positiva och negativa sidor. Utlandsberoendet har också olika innebörd för olika branscher och företag.

Basindustrin producerar i huvudsak i Sverige och säljer merparten av sin produktion på export. Det produktionstekniska kunnandet är till skillnad mot marknadsbilden av tradition starkt lokalt förankrat. Även inom branscher som läkemedel och medicinsk teknik sker produktionen till största delen i Sverige. Här spelar dock samarbete och licensering med företag i andra länder en allt större roll. Ett annat exempel är verkstadsindustrin, där tidigare starkt hemmamarknadsorienterade underleverantörssystem blir mer globala vad gäller leveransmönstren. Åter ett annat exempel är elektronikomräådet, som kännetecknas av en stark internationalisering. Forskning, utveckling och produktion utförs allt oftare i samarbete med olika forskningsorganisationer och specialister runt om i världen. Integrationen av tal- och datakommunikation har också medfört högre krav på det tekniska kunnandet av vilket följer ett ökat behov av samarbete mellan företagen. Även på energiutrustningsmarknaderna kan en ökad internationalisering märkas.

En ökad produktion och ökade inköp av underleveranser i andra länder kan naturligtvis på kort sikt innebära ett hot mot sysselsättningen i Sverige. På längre sikt torde emellertid utvecklingen mot ett ökat internationellt

samarbete minska Sveriges sårbarhet. Genom att delta i fiera internationella nätverk av samverkande eller kompletterande företag kan svensk industri fortfarande vara internationellt betydande inom vissa områden utan att

alltför mycket av de samlade resurserna koncentreras till en eller ett fåtal

slutmarknader. Det är därvid ocksä viktigt att nuvarande underleverantörer stärker sina positioner och ökar sin export. Utvecklingen inom varvsnäringen kan i någon mån belysa riskerna med att många och stora svenska företag är starkt internt sammanflätade genom leveransströmmar, samtidigt som de är helt beroende av utvecklingen på världsmarknaden.

Å andra sidan kan en tyngdpunktsförskjutning mot större utlandspro- [a] [Ae

duktion och större andel utländskt ägande medföra en krympande, in- Prop. 1986/87: 74 hemskt kontrollerad industriell bas i Sverige. Tyngdpunktsförskjutningen kan exempelvis på sikt resultera i en utflyttning av koncernstrategiska funktioner som forskning och utveckling samt avancerad tillverknings- och företagsledning. Näringspolitiken ställs i dessa sammanhang inför svårlösta avvägningsfrågor, där rolten blir att tillgodose olika ofta motstridiga önskemål. Jag återkommer till denna fråga senare (avsnitt 9).

En annan fräga som starkt påverkar näringspolitikens roll är beroendet Organisatoriska av den idag befintliga samhällsstrukturen. Den nuvarande produktionsin- trögheter riktningen, de nuvarande företagen och organisationerna, etc. begränsar möjligheterna att finna nya lösningar. Det tar ofta läng tid att ändra organisationsstruktur eller verksamhetsinriktning. Till detta kommer att det över lag finns ett organisatoriskt motstånd mot förändringar som kommer utifrån. Idéer och förslag om att exempelvis i samhällsregi uppfinna nya produkter och transplantera dessa till företag i kris, har visat sig utomordenuigt svåra att genomföra. De lyckade exempel man kan finna, gäller ofta i samband med teknikupphandling och där beställarrollen är klar och kännetecknas av hög kompetens.

Det måste därför stå helt klart att näringspolitikens roll är att skapa förutsättningar för olika initiativ inom företagen att under eget ansvar utveckla och förverkliga ny verksamhet. Näringspolitikens roll är däremot primärt inte att söka genomdriva förändringar som man på det lokala planet inte tror på eller i övrigt inte finner motiverade.

2.5¶Näringspolitikens medel

Sammanfattning och bedömning: Näringspolitiken verkar genom en rad olika medel av såväl generell som mer selektiv karaktär. Det selektiva statliga finansieringssystemet riktat direkt mot företagen har successivt växt fram under ett par decennier, varvid den samlade näringspolitiska profilen och helhetsbilden blivit mindre klar. Det pågående arbetet att förenkla stödregler och administration samt att samla insatserna mot vissa offensiva områden bör drivas vidare.

Näringspolitikens medel består av statlig finansiering, rådgivning och Direkta och

information, beskattning, statligt ägande, infrastrukturella åtgärder, till- indirekta medel stånd och regleringar samt teknikupphandling. Medlen är av såväl direkt som indirekt karaktär. Exempel på olika former av indirekta medel är statliga insatser för informationsspridning. Dessa är viktiga för bl. a. nya företag och andra småföretagare, genom att de ger dessa ett bättre besluts-

allmänna ekonomiska förhållanden och utvecklingen inom enskilda branscher spelar också en roll för att skapa förståelse för de krav på omvandling och förnyelse som ställs i en öppen ekonomi. De indirekta medlen syftar primärt till att på olika sätt förbättra den generella näringslivsmiljön,

medan direkta medel syftar till att förändra utvecklingsbetingelserna för Prop. 1986/87: 74 enskilda företag eller grupper av företag.

Nära sammanhängande härmed är avvägningen mellan generella och Generella och selektiva medel. Som jag framhållit tidigare i propositionen om industriell selektiva medel tillväxt och förnyelse (prop. 1983/84: 135) finns det motiv för både generellt och selektivt utformade insatser. De generellt utformade åtgärderna innebär som regel en mindre risk för att konkurrensen snedvrids. De bör dock kompletteras med selektiva insatser inriktade på att korrigera sådana brister i marknadssystemet, som jag tidigare gav exempel på. Då det gäller att möta problem inom en viss bransch, en avgränsad grupp av företag eller en viss region är det oftast mest verkningsfullt att utforma medlen speciellt för det aktuella problemet. Även vad gäller satsningar på forskning och utveckling visar erfarenheten att selektiva insatser har stora förtjänster framför generella medel.

Jag övergår nu till att redovisa förändringar inom det statliga industrifi- Statliga finansiella nansieringssystemet. Detta kan delas upp i följande beståndsdelar: stöd till insatser branscher och företag med strukturproblem, matchningsåtgärder som påkallats för att ge viss kompensation för utländska stödåtgärder, stimulanser (bidrag, lån, riskdelning) för tillväxt och förnyelse samt statliga krediter (lån och garantier) som kompensation för brister i kreditmarknadens funktionssätt.

Det statliga finansieringssystemet har växt fram under en följd av år. Under 1960-talet och början av 1970-talet inrättades lokaliseringsstöd, teknikstöd från styrelsen för teknisk utveckling och selektiva branschprogram. Redan tidigare hade åtgärder vidtagits för att underlätta finansieringen av småföretag genom bl. a. företagareföreningarna. Systemet var inledningsvis av begränsad omfattning och relativt lättöverskådligt. Motiven för insatserna var vid denna tid främst den ökande frihandeln och de därav följande kraven på strukturomvandling, den sjunkande lönsamheten och de ökande kraven på externfinansiering samt de stora geografiska omflyttningarna.

Som cn följd av bl. a. oljekriserna och de stora strukturproblemen inom svensk industri byggdes systemet ut kraftigt under 1970-talet och början av 1980-talet. Antalet stödprogram och stödorgan ökades. Den samlade näringspolitiska profilen och helhetsbilden blev mindre klar.

Det finns även andra problem med den sammansättning som den statliga Svåröverskådligt finansieringen har kommit att få. Bristen på samordning och överblick stödsystem genom att åtgärder har lagrats på varandra är ett sådant. Mängden av program är ett annat. Det kan vara svårt för företagen att använda systemet. Av en konsultstudie, som industridepartementet låtit genomföra, framgår att framför allt de mindre företagen har problem med detta.

Jag vill hävda att situationen har förbättrats avsevärt genom den förändrade inriktning som näringspolitiken fått under de senaste åren. Men det finns anledning att ytterligare förenkla systemet och att anpassa det till näringslivets förändrade förutsättningar. Förändringsstrategierna ser olika ut för de skilda slagen av statlig finansiering. Jag skall här redovisa den generella inriktning som bör gälla för förändringarna. Jag återkommer

senare (se bl.a. avsnitt 7.5) med en mer utförlig redovisning av mina Prop. 1986/87: 74 överväganden i denna fråga.

Stödet till företag och branscher med strukturproblem — främst varvs- Ny strategi och stålindustrierna — har redan dragits ned kraftigt och till stora delar helt avvecklats. Denna förändringsinriktning ligger fast. Jag vill här också hänvisa till den redovisning av principerna för hanteringen av större industrikriser som jag senare kommer att lämna (avsnitt 8).

Kompensaätions- eller matchningsåtgärderna är numera i stort sett begränsade till delar av det kvarvarande varvsstödet. Subventioneringen inom de statsstödda exportkrediterna och det s.k. hemmamatchningsstödet har under senare år haft en mycket liten omfattning. Inriktningen är att även fortsättningsvis hålla detta slags åtgärder på en låg nivå.

Stimulanser för tillväxt och förnyelse avser främst områdena teknisk forskning och utveckling, småföretagsutveckling och regional utveckling. Här finns det även i framtiden skäl för aktiva näringspolitiska insatser. Det är emellertid väsentligt att systemet är överskådligt och lätt att använda för företagen. Antalet program och antalet stödformer bör vara begränsat. Likaså är det väsentligt att administrationen av stödåtgärderna är enkel och motsvarar företagens behov.

Statliga kreditformer — som industrigarantilån och rörelselån från utvecklingsfonderna — är primärt inrättade för att kompensera för brister på kreditmarknaden. Tidigare styrdes kreditmarknaden med ransoneringar. Dessa ledde till att vissa kategorier låntagare (t. ex. småföretag och företag i glesbygd och/eller företag som hade sämre kreditvärdighet) och långsiktiga projekt med hög risk hade svårt att få finansiering. Under de allra senaste åren har kreditmarknaden genomgått en kraftig förändring. Räntesättningen är i princip fri, ransoneringarna har upphört och kreditutbudet har differentierats. Därmed har också vissa av förutsättningarna för den statliga kreditgivningen ändrats. En översyn av de samlade effekterna av förändringarna på kreditmarknaden för olika näringspolitiska finansieringsinstrument bör därför initieras. Jag återkommer senare (avsnitt 5) till denna fråga.

Prop. 1986/87: 74

3¶Svenskt näringsliv i ett internationellt perspektiv

Mot bakgrund av dessa allmänna utgångspunkter för näringspolitiken skall jag nu övergå till att kort erinra om orsakerna bakom 1970-talets krisår, närmare presentera min syn på nuläget inom det svenska näringslivet samt ge en bred orientering om utvecklingsmöjligheter och problem inför 1990-talet. En utförlig genomgång av näringslivsutvecklingen finns redovisad i en särskild promemoria, som utarbetats inom industridepartementet (bil. 3).

Sammanfattning och bedömning: Läget inom den svenska industrioch tjänstesektorn har kraftigt förbättrats under senare år. Näringslivet har visat god förmåga att tillvarata de möjligheter som 1982 års devalvering gav. Sverige har under de allra senaste åren flyttats uppåt på listan över länder med hög internationell konkurrenskraft. På kort sikt är också utsikterna för en expansion med bibehållen, hög lönsamhet goda även om utvecklingen av det svenska pris- och kostnadsläget inger oro liksom de ökade regionala obalanserna.

Näringslivet genomgår en ständig omvandling. Under vissa tider går denna omvandlingsprocess fortare och får mer genomgripande effekter än under andra, mer stabila skeden. Dagens näringslivsstruktur skiljer sig i väsentliga avseenden från 1970-talets. Även inom företagen kan märkbara förändringar noteras vad gäller produktsammansättning m.m. 1970-talets delvis krisartade förändringar har under senare år fått ett lugnare förlopp. De senaste årens stabila utveckling kan emellertid snabbt förändras. Strukturomvandlingen fortsätter i hög takt och i allt högre utsträckning på internationell nivå. Den tekniska utvecklingen går fortfarande mycket snabbt.

Svenskt näringsliv måste i framtiden inriktas på att klara en ökad internationell konkurrens på såväl traditionella hemmamarknader inom Europa som på nya och mer avlägsna marknader, att på bred bas delta i internationell teknikutveckling, att gradvis höja kvalitetsoch servicenivå m. m. samt att ta till sig och utnyttja de effektivitetsfördelar ny produktionsteknik medför. Framför allt torde utvecklingen inom mikroelektroniken och dess olika informationsteknologiska användningar komma att påverka den ekonomiska utvecklingen under de närmaste 5—10 åren.

3.1 1970-talets strukturproblem

Svenskt näringsliv genomgick en djup strukturell kris under senare hälften av 1970-talet. Marknadsandelsförlusterna på exportmarknaderna var dramatiska. En jämförelse med andra länder visar att industriproduktionen i Sverige utvecklades betydligt sämre än i de större OECD-länderna och i våra grannländer. I Sverige minskade industriproduktionen mellan åren 1975 och 1982.

Diagram 3.1 Industriproduktionen i Sverige och vissa andra OECD-länder Prop. 1986/87: 74

1975—1982 (volymförändring i procent)

PTT

I

8 PT

TTT — Le]

TTT

LI

-10

JPN FIN NOR usa FRE FRA CER Sve

Den vanliga förklaringen är att det svenska kostnadsläget under några år Minskad i mitten av 1970-talet snabbt prissatte den svenska industrin ur marknaden. efterfrågan och Å andra sidan hade svensk industri under hela efterkrigsperioden fått kostnadskris

vidkännas ett långsiktigt ökat kostnadstryck. Skillnaden var dock den att

under tidigare skeden var de årliga relativa kostnadsökningarna måttliga.

Vidare kompenserades de under vissa år höga kostnadsökningarna av betydande produktivitetsförbättringar samt en successiv strukturomvand-

ling. Under senare hälften av 1970-talet försvagades emellertid världsmarknadsefterfrågan drastiskt. Närmarknaderna i Europa utvecklades

över lag svagt och nya konkurrenter dök upp på flera områden. I denna

situation sjönk kapacitetsutnyttjandet och därmed produktivitetsökningstakten samtidigt som kostnaderna i form av löner, räntor och avgifter steg mycket kraftigt i Sverige.

De kostnadshöjningar, produkt- och marknadsförändringar och den fi- Negativa nansiella oro som präglade situationen under slutet av 1970-talet, fick från anpassningssamhällsekonomisk synpunkt betydande negativa konsekvenser. Vissa in- processer ternationellt verksamma företag reagerade genom att omstrukturera sin verksamhet och förlägga produktion till andra länder. Underleverantörer drabbades efter hand liksom leverantörer av utrustning. Företagen i de fyra stora krisbranscherna — gruvorna, stälsektorn, skogssektorn och varven — ställdes inför ett val mellan drastiska nedskärningar och omfattande statliga ingrepp. Tillsammans svarade dessa sektorer vid mitten av 1970-talet för 27 Z av sysselsättningen i industrin (år 1985 var motsvarande andel 22 X). Jag vill här också peka på det stora inbördes beroende i form av leveranser som förelåg inom varv, stål och järnmalmsgruvor. På

samma sätt som kopplingarna inom detta stora block av industrier en gång kraftfullt bidragit till en självförstärkande och positiv utveckling av stor regional betydelse spreds nu de negativa effekterna genom leverantörssystemen.

3.2¶Den industriella återhämtningen Prop. 1986/87: 74

År 1982 befann sig svensk industri i ett bottenläge efter en rad av år med Investeringsökning mycket dålig lönsamhet. Devalveringarna under detta år och året före och fullt kapacitetsåterförde det svenska kostnadsläget i balans med omvärlden. utvttjande

Därefter har situationen inom det svenska näringslivet väsentligt förbättrats. Exempelvis har industriproduktionen under perioden 1982— 1986 ökat med ca 17 Zz och investeringarna i maskiner och byggnader med nära 40 Ze. Orderläget är fortsatt högt och inför år 1987 beräknas industrin öka sina investeringar i byggnader och maskiner med drygt 12 &, varav Sveriges två personbilstillverkare svarar för en betydande del.

Trots de senaste årens investeringsökning föreligger i dag brist på kapacitet i flera företag. Enligt statistiska centralbyråns mätningar ligger industrins kapacitetsutnyttjande mycket högt för tredje året i rad. Under tredje kvartalet 1986 registrerades ett faktiskt kapacitetsutnyttjande på nära 89 Zz. Vissa branscher hade då åter förbättrat sin beläggning efter en mindre svacka i början av året.

Diagram 3.2 Industrins kapacitetsutnyttjande 1980—1986 (procent)

Möjligt

kap-utrytt

= Faktiskt

fett ff fen ee tan Via kap-utrytt

80 [5 [rd 8 8 & 86 Anm.: Säsongrensade värden.

Företagens utlandsinvesteringar har också fortsatt att öka. Utifrån riksbankens tillståndsstatistik kan svenska företags investeringar i utlandet under perioden 1982— 1985 beräknas ha motsvarat ca 40—45 &Z av investeringarna I byggnader och maskiner i Sverige. Detta är en markant ökning jämfört med tidigare år.

Antalet sysselsatta inom industrisektorn har enligt SCB:s arbetskrafts- Sysselsättningen undersökning ökat med 11 000 (årsmedeltal) under år 1986. Framför allt har har ökat sysselsättningen inom verkstadsindustrin ökat. Under år 1985 var ökningen 18000. Sedan bottenläget i slutet av år 1983 har antalet sysselsatta inom industrin ökat med ungefär 40 000 personer till totalt ca 1030 000. Sysselsättningen inom de privata tjänstenäringarna har under samma period ökat med 84 000 personer.

Likaså minskar skillnaderna vad beträffar andelen sysselsatta av olika 28 kön. Enligt preliminära beräkningar har nästan hela sysselsättningsökning-

en under år 1986 utgjorts av Kvinnor. Bakom detta ligger bl. a. de speciella Prop. 1986/87: 74 rekryteringsinsatser för att få kvinnor till industri- och teknikyrken, som inleddes hösten 1983. Rekryteringsinsatserna gjordes mot bakgrund av att kvinnornas andel av de industrisysselsatta endast uppgår till drygt 25 Ze. Dagens situation visar på en förändrad rekryteringsprofil från företagens sida. Fortfarande kvarstår dock problemet med en oproportionellt hög andel kvinnor i rutinmässiga arbetsuppgifter, vilka på sikt riskerar att rätionaliseras bort.

En kraftigt bidragande orsak till den starka expansionen inom svenskt Stärkta finanser i näringsliv är givetvis den kraftigt förbättrade lönsamhetssituationen, Inte företagen sedan början av 1960-talet har industrins genomsnittliga lönsamhet varit så hög under en femårsperiod som under perioden 1982— 1986. Även vid en internationell jämförelse framstår företagsklimatet i Sverige idag som gott. I många konkurrentländer är företagsbeskattningen hårdare och beräkningar för de svenska internationella koncernerna visar att resultatförbättringen i deras svenska delar varit större under senare år än i deras utländska delar. Det är dock mindre tillfredsställande att en hög andel av vinsterna kommer från finansiella placeringar.

Lönsamhetsförbättringen har kraftigt stärkt företagens finansiella ställning. Soliditeten har förbättrats avsevärt och torde år 1986 ha nått över 32 Ze i genomsnitt. Detta ger företagen en stabil ekonomisk grund för att möta och hantera framtida strukturförändringar.

Diagram 3.3 Industrins lönsamhet m. m. 1970—1986 40

L

30-

201

10l-

| L == Soliditet,

. ”

i

N N ::> Låneränta,

[6] — i Zz

r —-fykastning

L Zz

- >= Räntabili-

rr tet, « 0

70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 Bl & & 84 65 BeP Soliditet = Eget kapital (inkl. hälften av obeskattade reserver) i pro-

cent av totalt kapital Låäneränta — = Räntekostnader och kursdifferenser i procent av räntebä-

rande skulder Avkastning = Rörelseresultat plus finansiella intäkter i procent av sys-

selsatt kapital Räntabilitet = Resultat efter finansnetto i procent av eget kapital (inkl.

hälften av obeskattade reserver)

het god. Totalt sett beräknas näringslivet (exkl. banker, försäkringsbolag. m. fl.) förfoga över nära 180 miljarder kronor i likvida tillgångar. Mellan en tredjedel och hälften därav kan industrin uppskattas svara för. Vid 1985 års utgång motsvarade de likvida medlen i industrisektorn två års investeringar med full självfinansiering. Framför allt har de större internationella koncernerna en mycket stark likviditet.

Småföretagens situation har påtagligt förbättrats under den senaste fem- Småföretagens läge årsperioden. Lönsarnhet och soliditet har ökat. förbättrat

Nyföretagandet synes ha ökat i alla näringsgrenar sedan är 1982. Den tidigare återhållsamma inställningen till att vara egen företagare tycks ha förändrats. Det är nu vanligare än tidigare att t.ex.anställda i större företag eller inom offentlig sektor blir egna företagare. Det största antalet företag startas inom handels- och restaurangnäringen och därefter kommer tjänster och uppdragsverksamhet. Omkring vart sjunde företag som startas och som driver verksamhet är ett industriföretag. Det ökade nyföretagandet ger också utslag i en viss ökning av konkursfrekvensen. Antalet anställda som blir långsiktigt arbetslösa efter småföretagskonkurser är dock litet.

Investeringarna i småföretagen visar på en trendmässig uppgång. Särskilt glädjande är att investeringarna i ny teknik tagit fart. Omkring 60 av de småföretag som kan använda mikroelektronik i produkterna beräknas i dag, enligt en pågående studie inom SIND, till någon det också använda sådana komponenter. Antalet företag som använder på mikroclektronik baserad utrustning i produktionsprocesserna är också mycket högt. Däremot förefaller utrustningen utnyttjas endast under en begränsad del av den totala tiden eller med svag integration till annan utrustning, varför det synes finnas stora vinster att göra genom en ökad användning och utveckling av den nya produktionstekniken.

Nägot som är mer svårmätbart än de fasta investeringarna i maskiner Ökad forskningsoch byggnader, är industrins forsknings- och utvecklingsaktivitet (FoU). och utvecklings- Av tillgängliga mått att döma har också denna aktivitet ökat väsentligt i aktivitet omfattning under 1980-talet. Den reella ökningstakten har uppskattats till ca 11 2 per år. Enligt en undersökning av OECD motsvarar kostnaderna för forskning och utveckling i Sverige ca 2,5 4 av förädlingsvärdet i företagssektorn, vilket kan jämföras med 1,8 Zi Japan och 2,3 4 i Förbundsrepubliken Tyskland. Svenska företag ligger således relativt väl framme i teknikutvecklingen, vilket kan vara en orsak till att företagens licensintäkter har ökat snabbt och ungefär fördubblats hittills under 1980-talet.

Det svenska FoU-systemet domineras av företagssektorn. vilken beräknas svara för två tredjedelar av all forsknings- och utvecklingsaktivitet i landet. Huvuddelen av den FoU-verksamhet som bedrivs i företagen avser utvecklingsarbete, medan universitet och högskolor i huvudsak bedriver forskning. FoU-verksamheten inom företagssektorn är vidare starkt koncentrerad till ett fåtal stora företag och branscher. Sålunda beräknas maskinindustrin, elektro- och elektronikindustrin, transportmedelsindustrin, instrumentindustrin samt läkemedelsindustrin åren 1983—1984 i genom- 30

svarar samtidigt för knappt 40 Z av industrins förädlingsvärde. Det är också framför allt inom dessa branscher de ungefär 100 företag återfinns.

De uppgifter som jag nu har redovisat om industrins situation ger intryck Hög struktur-

av en stabil utveckling. Samtidigt fortsätter strukturomvandlingen i hög omvandlingstakt takt och i allt större utsträckning på en internationell nivå. Den tekniska

utvecklingen går fortfarande mycket snabbt inom bl. a. elektronikområdet.

Även marknadsförändringar inträder snabbt, vilket inte minst det snabba omslaget från stark expansion till överkapacitet och kris inom persondatorområdet kan exemplifiera. Ägarförändringarna är många och antalet

fusioner stort. Finansmarknaderna är också föremål för snabba internatio-

nella förändringar. Samtidigt har uppenbarligen företagens riskbenägenhet

ökat, vilket framgår av att bäde efterfrågan och utbud av riskkapital har

ökat.

Sammanfattningsvis har situationen för svensk industri radikalt förbättrats för alla typer av företag under de senaste fyra åren. Trots detta har den

svenska exporten åter börjat förlora marknadsandelar, vilket till en del torde bero på den inhemska pris- och kostnadsutvecklingen. Samtidigt har också konkurrenterna blivit både fler och bättre. Konkurrensen under den senaste tioårsperioden har blivit alltmer global med ett flertal framgångs-

rika s.k. NIC-länder som nya aktörer. Framför allt är det dock Förbundsrepubliken Tyskland och Japan som framstår som svensk industris huvudkonkurrenter inom området bearbetade varor.

Innan jag ger min syn på utvecklingen framåt i tiden, vill jag peka på

några centrala tendenser i den nuvarande utvecklingen som inger oro.

Det har i debatten påståtts att hela devalveringseffekten från år 1982 nu Oroande kostnadsär uppäten. Så är inte fallet. År 1986 beräknas det relativa kostnadsläget utveckling (totala rörliga kostnader) för hela den svenska tillverkningsindustrin fortfa-

rande ha varit ca 9 § lägre än år 1980. Genom att vissa outnyttjade

produktivitetsreserver, bl. a. i form av ledig kapacitet, kunde tas i anspråk

under åren 1983 och 1984 och genom gynnsamma växelkursförändringar under senare tid har konkurrenskraften mätt på detta sätt, och för industrin

som helhet, dock relativt väl kunnat upprätthållas.

Å andra sidan är det ett faktum att vi inte lyckats växla ner i en inhemsk pris- och kostnadsstegringstakt som är i nivå med våra konkurrentländers. Mest påtagligt framgår detta vid en jämförelse av den svenska prisutvecklingen för bearbetade varor (dvs. industrivaror exkl. livsmedel, massa, råvaror och petroleumprodukter) med utvecklingen i länder som Förbundsrepubliken Tyskland och Japan. Således var relativpriset för den

svenska exporten av bearbetade varor år 1986 endast ca 3 9 lägre än år 1980. Om den inhemska pris- och kostnadsutvecklingen även framgent skulle förbli högre än omvärldens, kommer trycket på en snabbare strukturomvundling utt åter öka liksom svårigheterna att upprätthålla syssel-

sättningen.

Diagram 3.4 Marknadsandelar och relativa priser för svensk export av Prop. 1986/87: 74 bearbetade varor perioden 1970—1986 (index 1980 = 100) 120

- 110

L

i00l-

- - > Mar knadsi andel

>= Relativ:

30 Lä r ef? T T T T pris

70 72 4 76 78 80 &2 84 86

Nära hälften av den svenska industrins produktion exporteras, varav två Förlust av tredjedelar avsätts på europeiska marknader. Detta innebär att i genom- marknadsandelar snitt var tredje svensk industriarbetare arbetar med beställningar från marknader i Europa. Det kan konstateras att svensk exportindustn har fått vidkännas en försvagad marknadsposition i Europa under det senastc året. Läget på den nordamerikanska marknaden har däremot varit bättre, bl. a. beroende på en under början av år 1986 synnerligen hög dollarkurs. Framför allt har den svenska bilexporten varit framgångsrik på denna marknad.

Vad gäller projektexporten, vilken utgör en tung post av totalexporten till övriga marknader, har denna utvecklats svagt. I detta fall inverkar skuldsättningssituationen för flertalet u-länder. liksom OPEC-ländernas försämrade köpkraft, som en återhållande faktor. Tjänsteexporten (exkl. finansiella tjänster) motsvarar knappt en femtedel av varuexporten. Under 1980-talet har framför allt industriföretagens export av tekniska tjänster utvecklats positivt. Utlandsentreprenaderna har däremot inte utvecklats lika gynnsamt. Vidare har intäkterna från sjöfarten stagnerat.

Eftersom förluster av marknadsandelar av erfarenhet har visat sig svåra att återerövra är det av största vikt att den nuvarande tendensen, att svensk export förlorar marknadsandelar, bromsas upp.

Förbättringen av det ekonomiska läget och tillväxten inom industri- och Regional obalans tjänstenäringarna under de senaste åren har inte varit jämnt fördelad över ländet. De regionala obalanserna har ökat. Eftersom jag nyligen i årets budgetproposition (prop. 1986/87: 100 bil. 14) har lämnat en utförlig redogörelse för den regionala problembilden och de aktuella utvecklingstendenserna vill jag här endast peka på några huvuddrag.

Storstadsområdena och då främst Stockholmsregionen har för närvarande en kraftig befolkningstillväxt, medan folkmängden i skogslänen och vissa län i södra och mellersta Sverige minskar. De snabbast växande delarna av industri- och tjänstesektorerna är starkt koncentrerade till de

växttakten i dessa växande branscher inte är högre i de större orterna än på

andra häll, blir tillväxten i antal arbetstillfällen stor just på grund av dessa branschers koncentration till de större orterna.

Rekryteringen till de nya arbetena på större orter måste i stor utsträckning ske från annat håll. Samtidigt finns också de största möjligheterna att hitta arbeten som passar med hänsyn till utbildnings- och intresseinriktning i de större orterna. För många arbetssökande i andra delar av landet blir flyttning till dessa orter det som väljs framför att stanna på den egna orten

eller i regionen med de problem och begränsningar som där råder på

arbetsmarknaden. Detta förhällande förstärks av att det i många fall hand-

lar om att finna arbeten till två personer i ett hushåll och att arbetsmarknaden i så hög grad är könsuppdelad.

De regioner som minskar sin folkmängd kraftigast har i allmänhet en ogynnsam näringslivsstruktur. De expansiva verksamheterna är andels-

mässigt små och beroendet av enstaka, mogna branscher med minskande

sysselsättning är ofta stort. Under 1970-talet har de könsmässiga regionala

variationerna i förvärvsintensitet utjämnats i stort sett samtidigt med den

offentliga sektorns expansion. Multiplikatoreffekterna i tjänste- och servicesektorn riskerar vid neddragningar i industrin att få negativa effekter

strukturförändringar genomförs så att samhällets resurser i form av utbildad arbetskraft, serviceanläggningar m. m. tillvaratas på bästa möjliga sätt.

De drag i den regionala utvecklingen som jag här har nämnt är inte

specifika för Sverige, utan har sin motsvarighet i flertalet länder inom OECD-området. De ger emellertid anledning till oro och ställer stora krav på utformningen och inriktningen av politiken på en rad områden.

3.3¶Framtidsbilder

Den ekonomiska utvecklingen har växlat kraftigt mellan olika decennier Svårt att under efterkrigsperioden. Stabila tillväxtperioder har avlösts av omska- prognosticera kande kriser. Hela tiden har det skett en förändring av produktionsbeting- strukturelser och av näringslivsstrukturen. Erfarenheterna visar att förändringar omvandlingen

kan komma snabbt, är svåra att förutse och inte sällan svåra att hantera

även om man kan förutsäga dem. Det torde i dag råda bred enighet om att man aldrig med säkerhet kan uttala sig om framtidsprodukter eller fram-

tidsbranscher annat än på en mycket översiktlig nivå. Politiken måste

därför inriktas på att skapa förutsättningar för olika typer av produktion och för att möta oförutsedda händelser inom ramen för en strategisk viljeinriktning.

Bedömningar av utvecklingen på längre sikt är av naturliga skäl behäftade med stor osäkerhet. Det visar sig att bedömningar av utvecklingen på lång sikt ofta präglas av konjunkturen vid prognostilltället och av erfaren-

heterna från de närmaste föregående åren. Efter några goda år tenderar sälunda prognoserna att bli för optimistiska; efter några svaga år blir

framtidsbedömningarna pessimistiska. Det är troligt att bedömningar som 33

3 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 74

görs nu fortfarande påverkas av de omskakande 1970-talskriserna, av den Prop. 1986/87: 74 osäkerhet som är förknippad med tekniska genombrott vad gäller elektro-

niken, nya material etc., av förekomsten av fler och mer kvalitetsmedvetna konkurrenter på världsmarknaden samt inte minst av ett ökat ömse-

sidigt beroende melian länder och företag. Situationen idag kännetecknas

av en viss fortsatt försiktighet från näringslivets sida, vilken endast kan

övervinnas genom en konsekvent och målinriktad näringspolitik och eko-

nomisk politik. Många bedömare har hävdat att västvärlden skulle befinna sig i något av Goda tillväxtförut-

en permanent ekonomisk kris. Framför allt skulle Europa ha hamnat på sättningar

efterkälken i utvecklingen. Europa har betraktats som förstelnat och

åsikter har framförts att den ekonomiska tillväxten och förnyelsen kommer att ske i helt andra regioner. Jag delar inte denna pessimistiska syn för Europa, även om tillväxten i vissa ostasiatiska länder kan förutses bli kraftigare. Enligt min mening är denna pessimism i alltför hög grad präglad

av intryck från 1970-talet.

Ser vi längre tillbaka var 1950-talet ett årtionde av genomsnittligt hög men starkt växlande tillväxt, medan 1960-talet präglades av en, ur historisk synvinkel, unikt hög och jämn tillväxt. Även om 1960-talets utveckling inte

är möjlig att upprepa, bedömer jag att slutet av 1980-talet och början av

1990-talet har förutsättningar att bli en stark och ur ekonomisk synvinkel

stabil tillväxtperiod i OECD-området. Enligt bedömningar från Internationella valutafonden (IMF) kan tillväxt-

takten i världshandeln räknat i volym uppgå till i genomsnitt nära 5 Z per

år 1987—1990, vilket är högre än tillväxten åren 1976—1986. Under den senaste tioårsperioden uppgick tillväxten i volym till ca 4 Ze per år. Stabila och tämligen låga energi- och råvarupriser är därvid viktiga faktorer som

främjar tillväxten. En annan sådan viktig faktor är den drivkraft som elektronikens landvinningar fortfarande utgör. Tekniken har skapat möjligheter som för bara tio år sedan ansågs utopiska, Mycket kommer dock att avgöras av hur väl länderna i samförstånd lyckas att lösa betalningsbalansproblematiken i u-länder, avvärja protektionistiska tendenser etc.

Svensk industri- och tjänstesektors möjligheter att dra nytta av en global Forskning och

tillväxt är goda. Förutsättningarna skiljer sig emellertid radikalt åt mellan utveckling olika delar av näringslivet. betydelsefull

Som framgår av bilaga 3 kan omkring en fjärdedel av den svenska industriproduktionen beskrivas som forskningsbaserad i bemärkelsen att satsningar på forskning och utveckling utgör ett framträdande konkurrensmedel. Hit räknar jag bl. a. läkemedelsindustrin, bilindustrin, flygindustrin och teleproduktindustrin. Kompetensnivån i dessa branscher är hög även med internationella mått mätt. Detta gäller för övrigt även vissa tjänstepro-

ducerande näringar, t. ex. konsultbranschen, vars export ökat kraftigt un-

der de senaste tio åren. De forsknings- och utvecklingsintensiva branscherna har sedan mitten av 1970-talet haft en snabbare produktionstill-

växt än industrin i genomsnitt. Det gäller dock inte projektexporten och annan mer kundanpassad tillverkning. Trots detta bedömer jag utsikterna

för den forskningsbaserade produktionen för de närmaste åren vara goda. För dessa typer av företag kommer det internationella tekniska samarbetet 34

att vara av stor betydelse på lång sikt liksom våra inhemska forsknings- Prop. 1986/87: 74 och utvecklingssatsningar.

En hög teknik- och kompetensnivå utmärker också den råvarubaserade industrin, som svarar för nära 30 96 av industriproduktionéeri. Till denna del av industrin hör skogsindustrin och stålindustrin samt produktion av petroleumprodukter, kemikalier och basplaster. Tillverkning av kemikalier, basplaster och petroleumprodukter har svarat för den snabbaste produktionstillväxten inom den råvarubaserade industrin sedan mitten av 1970-talet. Men även produktionen av massa och papper har ökat I snabbare takt än industriproduktionen i genomsnitt. Den råvarubaserade industrin är den i särklass mest konjunkturkänsliga delen av den svenska industrin, varför lönsamheten varierat kraftigt är från är. I hög utsträckning har tekniknivån i dessa industrier efter hand byggts in i en höggradigt automatiserad produktionsprocess. Produktionen är ofta kapitalintensiv, varför det framför allt är utvecklingen av priserna på råvaror och energi som är avgörande för konkurrenskraften på längre sikt.

Hälften av industrins produktion kan karaktäriseras som arbetskraftsbaserad. Fill denna sektor hör konsumtionsvaror, t. ex. kläder, skor, livsmedel, hushållsartiklar och hushållskapitalvaror. Hit räknar jag också insatsvaror, t. ex. byggmaterial och en hel del investeringsvaror. I och med att det finns näraliggande substitut på marknaden är priset viktigt som konkurrensfaktor, låt vara att detta kan vara mer eller mindre uttalat för olika produkter. När det gäller konsumtionsvaror och standardiserade insatsvaror finns det således möjligheter att minska priskänsligheten genom t.ex. märkesdifferentiering eller andra former av satsningar på design och kvalitet. Jämfört med den forskningsbaserade resp. den råvarubaserade industrin torde emellertid den arbetskraftsbaserade sektorn av näringslivet vara mer beroende av lönekostnadsläget.

Produktionen inom den arbetskraftsbaserade industrin har sjunkit sedan mitten av 1970-talet. Detta beror framför allt på utvecklingen inom tekoindustrin, varvsindustrin och byggmaterialindustrin. I dessa branscher har 10 000-tals arbeten förlorats under en tioårsperiod. Att sysselsättningen har minskat kraftigt även i andra branscher. torde delvis bero på rationaliseringsinvesteringar. Därmed bör emellertid den arbetskraftsbaserade industrins konkurrenskraft ha förstärkts, varför utvecklingen borde kunna förbättras på sikt. Jag noterar i alla händelser att den genomsnittliga lönsamheten i denna del av industrin har utvecklats positivt under de senaste åren.

De förändringar av strukturell karaktär som under senare år skett i svenskt näringsliv torde ha bidragit till att markant höja der långsiktiga konkurrenskraften. Det finns emellertid, som jag tidigare understrukit, anledning att räkna med att konkurrensen kommer att vara fortsatt mycket hård på världsmarknaden. Allmänt sett torde det svenska näringslivet därvid ha mycket att vinna på att söka konkurrera med kvalitet snarare än med pris. Det torde gälla oavsett vilken bransch företagen tillhör.

Låt mig avsluta med att beröra vissa centrala inslag i den konkurrensbild som svenskt näringsliv har att räkna med under de närmaste åren och som är av väsentlig betydelse för näringspolitikens framtida inriktning. 35

Sedan slutet av 1970-talet gör företag och stater stora ansträngningar för Prop. 1986/87: 74 att forcera utvecklingen av ny teknik. Inför utsikten om bestående ekonomiska problem har kraven på kvalitativ förnyelse vuxit och ny teknologi Fortsatt hög takt i setts som ett viktigt medel att åstadkomma denna. Denna internationella teknikutvecklingen ”teknikkapplöpning” har också resulterat i nya organisationsformer, 1. ex. ökat forsknings- och utvecklingssamarbete mellan företag och forskningsinstitutioner.

Industrin är i ökad utsträckning beroende av kunskap och teknik för sin förnyelse och konkurrensförmåga. Det gäller inte bara de högteknologiska företagen. Det räcker inte heller längre att bygga sin verksamhet på ett smalt teknikområde. Ny teknik blir snabbt också av betydelse inom områden där den inte tidigare använts. Samtidigt har det nödvändiga forskningsoch utvecklingsarbetet blivit allt dyrare och mer systeminriktat än tidigare. Kraven på grundläggande kompetens inom allt fler teknikområden ökar. Jag bedömer att framför allt mikroclektroniken och dess olika användningar kommer i hög grad att prägla utvecklingen under de närmaste 5—10 åren. Den tekniska omdaning som pågår internationellt kommer att få genomgripande konsekvenser för det svenska samhället. Liksom tidigare kommer Sverige för sin välfärd att vara beroende av den tekniska utveckling som drivs fram utomlands, inte minst i USA och Japan. Inom flera områden torde dock utvecklingen inom Europa att vara väl så intressant.

Sveriges industriella bas är, som jag tidigare konstaterade, tillverkning Förändringar på och export av råvaror (inkl. bearbetade sådana) och investeringsvaror till världskartan Europa. Marknadsställningen i andra delar av världen och på andra produktområden är som regel svag om man bortser från projektexporten och delar av tjänsteexporten, vilken till stor del avsätts i u-länder. Det finns anledning att utgå ifrån att svensk industris huvudmarknader i Europa generellt sett kommer att uppvisa en något långsammare tillväxt än de mest expansiva områdena i världen såsom Japan och Ostasien. Trots detta kommer Europa, vid sidan av Nordamerika, att vara den utan jämförelse största homogena marknaden i världen. På denna marknad kommer svensk industri att möta hård konkurrens inte minst från tyska företag. Förbundsrepubliken Tyskland är i dag världens största exportör av industriprodukter. Också Japan kommer sannolikt att med ökat intresse vända sig mot Europa även på andra områden än bilar och hemelektronik. Som framgår av bilaga 3 är exempelvis den japanska importandelen vad avser maskiner m. m. hela 35 Ze i USA, vilket kan jämföras med endast ca 10 7 av den europeiska marknaden. De japanska direktinvesteringarna ökar nu mycket snabbt i Europa. Det är min uppfattning att svenskt näringsliv i ökad utsträckning kommer att tvingas försvara sin marknadsbas i Europa samtidigt som man strävar efter att utöka exporten till nya marknader.

Jag har redan framhållit den tillväxtpotential som ligger i elektronikens Stort och datateknikens tillämpningar. Det är troligt att denna potential för produktivitetsgap produktutveckling, produktionsutveckling etc. är generellt sett stor. I vissa delar av näringslivet, såsom i processindustrin, har tillämpningarna vad gäller styr- och reglersystem redan kommit långt. Inom andra delar av industrin — bl.a. inom verkstadsindustrin — torde möjligheterna till att ytterligare ta till vara elektronikens möjligheter att vara stora. Det finns 36

exempel på företag som mer än fördubblat sin produktivitet genom infö- Prop. 1986/87: 74 randet av ny produktionsteknik. Produktion kan därmed förbilligas. Produkter kan också göras mer sofistikerade och kvaliteten höjas. Struktur-

omvandlingen kan därmed å ena sidan mycket snabbt komma att drabba

företag som inte satsar på ny teknik med stor kraft. Rationaliseringar och kostnadsbesparingar kommer att framkallas av en hårdnande konkurrens. Detta kan ytterligare öka pressen på mindre företag och underleverantörer som släpar efter i investeringsutvecklingen. Samtidigt torde å andra sidan svensk industri- och tjänstesektor ligga långt framme att utnyttja de möjligheter som detta produktivitetsgap ger i form av tillverkning av utrustning för industriautomation m. m.

Jag nämnde tidigare att sysselsättningen har ökat snabbare inom tjänste- Tjänsteinnehållet näringarna än i tillverkningsindustrin under senare år. Det är ett led i den ökar långsiktiga utvecklingen mot ett samhälle där tjänster och service alltmer dominerar den ekonomiska utvecklingen. Dels innebär denna utveckling att helt nya tjänster uppkommer, vilka saknar en direkt koppling till industrin, dels att tjänsteinnehållet ökar även vid försäljningen av traditionella varor. Varor säljs med individuell utformning efter olika kunders krav, med serviceåtaganden osv. Varor säljs också för att passa in i olika system där systemberoendet är viktigt. Tjänsteinnehåll, systemdesign och andra mer kvalitativa aspekter kommer således att successivt spela en allt viktigare roll för industrins utveckling och utgöra en allt större del i industrins export.

Det finns också goda möjligheter att öka vissa delar av den fristående tjänsteexporten. Eftersom förädlingsvärdet vad avser den reala tjänsteexporten (bortsett från turism) i huvudsak uppstår utomlands och inkomsterna även i stor utsträckning förbrukas utomlands, torde dock bidraget till bytesbalansen att bli relativt begränsat. Den internationella konkurrensen är vidare mycket hård även på detta område. Som exempel på det senare kan utvecklingen inom sjöfartsområdet ses. Det är därför mindre sannolikt att den reala tjänsteexporten kommer att växa påtagligt i relation till varuexporten under överskådlig tid.

Prop. 1986/87: 74

4¶Näringspolitikens principiella inriktning

Sammanfattning och bedömning: Den offensiva näringspolitiken fullföljs nu för att svenskt näringsliv även fortsättningsvis skall vara mångsidigt, effektivt och hålla en hög kunskapsnivå. Näringspolitiken för de närmaste tre åren sammanfattas i ett tiopunktsprogram där tyngdpunkten läggs vid insatser på teknikområdet och småföretagsområdet.

4.1¶Erfarenheter av strukturomvandlingen

En viktig förklaring till nedgången i efterfrågan på svenska produkter Ogynnsam länderunder senare hälften av 1970-talet var att investeringsutvecklingen i Euro- sammansättning pa stannade av. Uppskattningsvis en tredjedel av den svenska varuexporten och 15 6 av industriproduktionen var direkt avhängig investeringsutvecklingen i Europa. De nya expansiva investeringsvarumarknaderna i Mellersta Östern krävde stora resurser både i marknadsföringsfasen och vid genomförandet av projekt. Dessa marknader blev därigenom aldrig annat än i undantagsfall ett alternativ för småföretagen utom för dem som fungerade som underleverantörer till de stora projektleverantörerna. Inom nya expansiva marknadssegment som energiutrustning och offshoreverksamhet hade svensk industri, bl. a. på grund av protektionistiska åtgärder i omvärlden, svårt att göra sig gällande. Den svenska konsumtionsvaruindustrin var över lag svag och hemmamarknadsinriktad. Exempelvis erövrades det expansiva konsumentelektronikområdet snabbt av japanska företag.

Sammantaget kan emellertid inte den svenska branschstrukturen sägas ha varit mer oförmånlig än vad som gällde för genomsnittet av våra konkurrentländer. Däremot kan Sverige sägas ha haft nackdelen av att befinna sig i ett område där samtliga närmarknader också utvecklades svagt. Som framgår av bilaga 3 har effekten av ländersammansättningen i exporten varit negativ och kan beräknas ha medfört ett bortfall i exporttillväxt på nära 2 2 per år under perioden 1975— 1985. Detta bortfall återspeglar att Sverige har haft en jämförelsevis liten del av sin export inriktad på den expansiva nordamerikanska marknaden och i stället en stor del på de mer långsamt växande nordiska grannländerna.

Det finns därför ingen enkel och heltäckande förklaring till varför svenskt näringsliv har haft en klart oförmånligare produktionstillväxt än flertalet OECD-länder och då inte minst vid en jämförelse med övriga nordiska länder. Jag har tidigare berört ett antal delförklaringar, bl. a. prisoch kostnadsutvecklingen, vilka var och en bidrar till helhetsbilden. Faktum kvarstår att svensk industri, som helhet och oberoende av produktinriktning, under perioden 1970—1985 inte förmått att hålla samma utvecklingstakt som konkurrenterna.

Det sistnämnda framgår av diagram 4.1, i vilket marknadstillväxten inom OECD och den svenska exportens marknadsandelsförändringar återges. De varugrupper där svensk industri vunnit marknadsandelar under perioden svarar totalt sett endast för knappt 20 92 av totalexporten. 38

svenska konkurrenskraften skulle vara bättre i fråga om varugrupper där

marknadstillväxten är snabb än där den är långsam.

Diagram 4.1 Marknadstillväxt och marknadsandelar för svensk export

perioden 1970—1985

Marknadstillväxt'

Petroleumprodukter

Övr. kemiska produkter OT

Övriga trävaror Maskineré. - e ga trä Q 4 SÖvr. transportmedel Marknads- T

eko i OA —— andelstör-

-6 —5 -4 —-3 —- P Ts 2 3 4 5 6 — ändring!

Metallvaror PRE 54 "Grafiska produkter Mineraliska produkter I 143 d | . a | e Livsmedel 135 Sägade trävaror Järn och stål fe Massa0 Jordbruk e e Övr. mineraler 11 Icke-järnmetaller Fartyg 10 ] ” e Järnmalm | ! Genomsnittlig procentuell förändring per år 1970—1985 (löpande priser).

Produktgrupp Andel Produktgrupp Andel

Dagens svenska näringslivsstruktur framstår som väsentligt starkare än Prop. 1986/87: 74 1970-talets. Jämfört med de flesta andra små industriländer har Sverige ett brett och differentierat näringsliv. Produktionstekniken i svensk industri är Styrka och över lag modern och effektiviteten hög, Likaså är tekniknivån hög i våra svagheter ledande internationella verkstadskoncerner och i vår basindustri.

Vår situation kan emellertid inte jämföras med något internationellt genomsnitt. Med den industristruktur som Sverige har i dag, finner jag anledning att snarare göra jämförelser med Förbundsrepubliken Tyskland och Japan, vilka är svensk industris huvudkonkurrenter inom bl. a. verkstadsområdet. Inom enskilda produktområden finns givetvis en rad konkurrenter även i andra länder. I denna internationella konkurrensmiljö framstår därvid svenska företag ofta som små.

Sett från struktursynpunkt är svensk industri fortfarande behäftad med vissa svagheter. För det första är produktionskoncentrationen fortsatt hög. Beroendet av några få produktgrupper och stora koncerner är enligt min mening alltför stort. Detta kan endast avhjälpas genom att nya produkter uppfinns, nya produktionsmetoder skapas och att nya företag startas. För det andra är svensk informationsteknologibaserad industri- och tjänstesektor, trots hög tillväxttakt. fortfarande internationellt sett liten. För det tredje finns en relativt stor produktion samlad i mogna branscher där man kan förutse en tilltagande global strukturomvandling. Flera av verkstadsindustrins delbranscher kan sannolikt räknas hit. För det fjärde föreligger det också en regional strukturell obalans. De expansiva delarna av industrioch tjänstesektorn är väsentligt underrepresenterade i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna, medan mogna branscher är överrepresenterade där.

Dessa strukturella svagheter kommer inte att kunna byggas bort på kort Fortsatt sikt. Målsättningen bör dock vara att ta till vara de förutsättningar som strukturanpassning skapas genom en världsekonomisk tillväxt. En sådan strukturanpassning sker inte automatiskt eller genom att enbart anpassa kostnadsläget. En balans i kostnadsutvecklingen betraktar jag som en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. Dessutom måste det vara en strävan att få ut ett så högt pris (i termer av förädlingsvärde) som möjligt för den industriproduktion som exporteras. Detta för att ha råd att betala för önskvärd import.

En svensk strategi måste mot denna bakgrund utgå ifrån det positiva i att vår lönestruktur medför att kvalificerat arbete har en relativt sett mer konkurrenskraftig position än okvalificerat i förhållande till andra länder. För att utnyttja detta krävs en fortsatt uppgradering av produkter genom bl. a. teknisk forskning och utveckling och ökade satsningar på kvalitet och design även i icke-högteknologiprodukter. Vidare krävs en fortsatt automatisering och effektivisering i produktionsprocesser samt, inte minst, en höjd kompetens hos de anställda genom ett breddat rekryteringsunderlag och en höjd utbildningsnivå genom bl. a. företagsinterna utbildningsinsatser.

En utgångspunkt för näringspolitiken inför 1990-talet är därför att det svenska kostnadsläget förblir högt och att lönestrukturen blir jämnare än i flertalet nytillkommande konkurrentländer. Jag utgår vidare ifrån att teknik- och kvalitetsnivån successivt höjs även hos dessa nya konkurrenter. 40

Till den yttre ramen hör därvid även, vilket jag nyss nämnde, att världs- Prop. 1986/87: 74 ekonomin växer och att ett viktigt inslag i denna tillväxt är elektronikens och datateknikens tillämpningar. Däremot finner jag att utsikterna för en kraftfull kommersialisering av 'den på längre sikt utomordentligt intressanta biotekniken är begränsade i det tidsperspektiv jag nu överblickar.

4.2¶Tre delmål för strukturomvandlingen

Mot bakgrund av det internationella konkurrensläge svenskt näringsliv befinner sig i och den utveckling som idag kan förutses, anser jag att näringspolitikens långsiktiga huvuduppgift bör vara att medverka till att näringslivet har: — en modern och internationellt konkurrenskraftig produktionsapparat, — en från struktursynpunkt mångsidig industri- och tjänstesektor, — en stor andel produkter med högt förädlingsvärde i form av teknologi

eller annat avancerat kunskapsinnehåll.

Jag skall nu kort redogöra för innebörden av dessa delmål för strukturomvandlingen och hur näringspolitiken kan bidra till att dessa mål uppfylls.

4.2.1 Effektivisering Ur företagets synvinkel innebär en ökad internationell konkurrens i första Ständigt hand och på kort sikt att kraven på kostnadseffektivitet skärps. Företagen kostnadstryck kan endast upprätthålla en hög effektivitet genom ständiga förändringar kräver och förbättringar av produkter, investeringar i produktions- och distribu- investeringar tionskedjor osv. Även samhällets infrastrukturinvesteringar är viktiga i detta sammanhang. Erfarenheter har därvid visat att ett ständigt, men någorlunda måttligt kostnadstryck skapar bättre förutsättningar för en effektivisering av verksamheten än större och plötsliga kostnadshöjningar mellan vilka perioder av relativt stora överskott återkommer. Anpassningsprocessen blir lugnare. Det är därvid väsentligt att se till att företagen har en tillräckligt hög lönsamhet för att möjliggöra nödvändiga investeringar.

Även en ur teknisk synvinkel aldrig så effektiv produktionsanläggning är Rationell i vissa fall inte tillräckligt effektiv från konkurrenssynpunkt. De svenska produktion varven kan tas som exempel på att hög effektivitet inte är tillräcklig på marknader som är söndersubventionerade eller föremål för protektionistiska ingrepp. Även i framtiden kan svenskt näringsliv komma att ställas inför sådana marknadsmässiga imperfektioner. Mest vanligt torde det dock vara att det är konkurrensen med företag i andra länder, som kommer att tvinga vissa företag till nedskärningar och t. o. m. till nedläggningar. Som jag redogjorde för i avsnittet 3 kan omfattningen av en strukturomvandling i global skala snabbt komma att tillta inom mogna branscher. Också i konkurrensen inom landet kommer kravet på en ökad effektivisering att 41

resultera i beslut om att samordna produktion och verkställa produktions- Prop. 1986/87: 74 nedskärningar. Jag menar att detta är en ofrånkomlig men också nödvändig process. För att de sociala och ekonomiska konsekvenserna i vissa orter och regioner inte skall bli oacceptabla måste denna process mötas med offensiva insatser inom såväl näringspolitiken som andra politikområden och i samarbete mellan näringsliv och samhälle.

4.2.2 Differentiering Utvecklingen under senare år tycks gå i riktning mot att företag koncentrerar sin verksamhet till färre affärsområden och produkter. I många fall har en uppdelning av företag skett på flera nya bolag i syfte att bidra till en ökad styrbarhet. Delvis är detta en följd av en allt hårdare konkurrens, delegering av lönsamhetsansvar samt insikt om att även ledningsresurserna är knappa. På koncern- eller ägarnivå tycks utvecklingen däremot gå i motsatt riktning. Ägarkoncentrationen är fortsatt hög och koncern- och ägarsambanden har blivit allt komplexare och synes gripa över allt fler delbranscher. I allt väsentligt torde detta vara ett utslag av en strävan att sprida riskerna,

Utvecklingen inom näringslivet är en god illustration till den ökade Produktionskonkurrens som råder. Stordriftsfördelarna i varje led av produktions- koncentration och processen, distributionen, finansieringen osv. är ofta stora. För att hävda riskspridning sig på konkurrensutsatta och ofta mogna marknader måste verksamheten därför koncentreras till begränsade marknadssegment under en renodling av konkurrensstrategierna. Även om det ekonomiska utbytet därvidlag ökar, ökar också risktagandet. Det ökade risktagandet kan kompenseras genom att flera olika produktionsinriktningar ryms inom varje koncern. För att minska konjunkturkänsligheten söker exempelvis många företag ha verksamhet i olika branscher.

Sveriges situation som helhet uppvisar ett likartat behov av både koncentration av produktionen till internationellt konkurrenskraftiga enheter och en önskvärd spridning av verksamheter på många branscher och produktområden. Om kopplingarna i form av leveransströmmar är alltför starka mellan olika branscher och företag inom landet blir näringslivsstrukturen som helhet sårbar. Erfarenheterna av 1970-talet visar på att beroendet av varven, stålet och gruvorna slog tillbaka med kraft då de internationella marknaderna plötsligt vek. Att försöka hantera den internationella konkurrensen genom en satsning på att bygga upp kompletta inhemska

nätverk kan således visa sig riskabel.

Att i ökad utsträckning satsa på internationella nätverk kan å andra sidan också medföra risker. Den andel av svensk industriproduktion som exporteras ökat trendmässigt; från knappt 30 22 år 1970 till närmare 50 Zz år 1985. Av denna export är närmare en tredjedel internleveranser till svenskägda dotterbolag i utlandet. De senaste årens i stor utsträckning exportledda tillväxt samt ökade utlandsinvesteringar har accentuerat denna utveckling. Samtidigt ökar importen och den del av industrin som är utsatt för importkonkurrens. Det internationella beroendet blir med andra

ord successivt större. Ett utvidgat internationellt samarbete blir därvid av Prop. 1986/87: 74 ökad vikt.

Inom Europeiska Gemenskaperna (EG) finns exempelvis mycket ambi- Ökat internationellt tiösa planer på att harmonisera och integrera de västeuropeiska markna- samarbete derna som är Sveriges viktigaste exportmarknader. Även om dessa planer bara delvis förverkligas torde kraven på att Sverige anpassar sig till utvecklingen att väsentligt förstärkas. Ett annat inslag i den internationella bilden är att behoven av forskningssamarbete över gränserna ökar. Jag kommer senare (avsnitt 10) att redogöra för min syn på det europeiska tekniska forskningssamarbetet.

Under senare år har även det nordiska samarbetet tillmätts ökad betydelse. De nordiska länderna har därvid manifesterat sin övertygelse om värdet och behovet av offensiva satsningar dels för att undanröja hinder av skilda slag som kan föreligga för att uppnå målet ”Norden som hemmamarknad”, dels för att skapa resp. bygga ut eller effektivisera organ som har till uppgift att främja samarbetet.

Jag kommer senare (avsnitt 9) att beröra frågor om de företagsförvärv som fortlöpande sker över Sveriges gränser. Därvid har också konstaterats ' att de internordiska företagsförvärven utgör ett naturligt och välkommet led i företagens strävanden att skapa konkurrenskraftiga enheter.

Vad beträffar den ökade offentliga resursförstärkningen till det nordiska samarbetet vill jag främst hänvisa till de beslut som fattades av Nordiska minsterrådet i mars 1985 och som ingår i den nordiska handlingsplanen för ekonomisk utveckling och full sysselsättning.

I handlingsplanen fastställdes bl. a. att det industriella forsknings- och utvecklingssamarbetet i Norden skulle stärkas genom en rad åtgärder. I det sammanhanget framstår beslutet att kraftigt öka de ekonomiska resurserna för den nordiska industrifonden som särskilt betydelsefullt. Anslagen till nordiska projekt för teknisk forskning och utveckling har på tre år ökat från 40 till 75 milj. kr. Därutöver har de nordiska regeringarna beslutat att under en femårsperiod satsa omkring 100 milj. kr. på stöd till industriell utveckling på datateknologiområdet. En nyligen genomförd sammanslagning av Nordisk industrifond och NORDFORSK utgör ett led i strävandena att skapa effektivare organisationsstrukturer för det nordiska samarbetet.

På det bilaterala nordiska området utgör den svensk-norska industrifonden ett exempel på lyckat samarbete.

Våren 1981 kom Sveriges och Norges regeringar överens i ett särskilt protokoll om att upprätta en fond för svensk-norskt industriellt samarbete (svensk-norska industrifonden). Riksdagen godkände överenskommelsen (prop. 1980/81: 189, NU 65, rskr. 427). I protokollet kom regeringarna bl. a. överens om att Sverige skulle tillskjuta totalt 150 milj. kr. under åren 1982-1985. Vidare skulle ytterligare 50 milj. kr. vardera tillskjutas från Sverige och Norge vid tidpunkter som parterna senare kommer överens om. Vidare fick fonden medgivande att ikläda sig förbindelser i form av lånelöften upp till 250 milj. kr., dock högst 30 milj. kr. utöver vad parterna tillskjutit.

Syftet med fonden är att med lån stödja projekt med hög teknisk eller marknadsmässig risk som bedrivs mellan svenska och norska företag på det industriella området.

Intresset för svensk-norskt industrisamarbete har ökat under de senaste åren. Detta avspeglas bl.a. i den kraftiga ökningen av ansökningar till fonden i konkreta samarbetsprojekt.

Fonden har nu gjort åtaganden om nära 180 milj. kr. Diskussioner har inletts mellan de båda regeringarna beträffande möjligheterna att tillskjuta de resterande 50 milj. kr. från vardera Sverige och Norge. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga senare i vår.

Även en aktiv småföretagspolitik bidrar till att skapa ett mångsidigt Småföretagens näringsliv. Den svenska näringslivsstrukturen med ett relativt stort bero- betydelse ende av stora multinationella företag motiverar aktiva stimulansinsatser för att genom ett högt nyföretagande och en snabb tillväxt i småföretagssektorn bibehålla en differentierad näringslivsstruktur.

De små och medelstora företagen samverkar ofta med större företag, bl. a. genom underleverantörsrelationer. Även i underleverantörsledet pågår en snabb strukturförändring. Små självständiga underleverantörer ersätts med större dotterbolag till de dominerande Koncernerna och/eller med en ökad internationell komponenthandel. I denna omvandling tvingas många små underleverantörer att utveckla ny kompetens och/eller nya verksamhetsområden för att överleva. Det är därvid viktigt att underleverantörerna breddar sin marknad och i ökad utsträckning satsar på export.

De små och medelstora företagen har vidare en särskild regionalpolitisk betydelse. För många mindre orter är småföretag ett villkor för en meningsfull sysselsättning och en långsiktig överlevnad.

Nyföretagandet och ett expansivt småföretagande har mot bakgrund av det jag nyss nämnt en nyckelroll när det gäller den långsiktiga utvecklingen inom näringslivet. Flertalet småföretag startas och utvecklas utan statliga insatser. Jag vill dock peka på vissa generella förhållanden som motiverar en offensiv småföretagspolitik.

För det första gäller det insatser för att främja nyföretagandet. En företagsstart är ofta förknippad med ett stort risktagande. Staten erbjuder därför olika former av information, utbildning och rådgivning till de som står i begrepp att starta eget. Syftet med detta är inte enbart att stimulera till ett ökat nyföretagande, utan också att ge dem som vill starta, en mer nyanserad bild av såväl fördelar som risker med att vara egenföretagare. Risktagandet vid nyetablering är i regel mycket högt och en betydande andel affärsidéer visar sig inte vara lönsamma. Denna process är emellertid nödvändig för att de tekniskt och kommersiellt gångbara produkterna skall komma fram som kan ersätta den icke-konkurrenskraftiga produktionen i mogna branscher.

För det andra gäller det insatser som syftar till att ta till vara den utvecklingspotential som finns hos många småföretag. Det finns flera orsaker till att ett företag inte fortsätter att växa trots att tekniken och marknaden erbjuder goda tillväxtmöjligheter. Många gånger saknas den nödvändiga kompetensen samtidigt som småföretagsanpassad rådgivning och utbildning inte finns tillgänglig på marknaden. Staten gör därför insat- 44

ser för att öka tillgången till småföretagsanpassad utbildning och rådgiv- Prop. 1986/87: 74 ning. I vissa fall saknas också det nödvändiga riskkapitalet. Här spelar insatser på lagstiftnings- och skatteområdet en viktig roll. För vissa kategorier av företag — i synnerhet nystartade — erbjuder också staten direkta insatser för att förbättra tillgången till riskkapital. Jag återkommer senare till denna fråga (avsnitt 11).

4.2.3 Uppgradering Med uppgradering avser jag en ökning av den del av industriproduktionen som har hög tekniknivå, högt kunskapsinnehåll och högt förädlade produkter. Som jag redovisade tidigare f(avsnitt 3) har denna del av industrin haft en klart positiv sysselsättningsutveckling under senare år. Det är också inom området högkvalitativa produkter som svenskt näringsliv har sina komparativa fördelar i den internationella konkurrensen. Detta mål gäller alla sektorer av industrin, inte bara s. k. hög-teknologibranscher.

Historiskt har industristrukturen under den första efterkrigsperioden förskjutits från arbetskraftsintensiv till kapitalintensiv produktion. Nya drag i strukturomvandlingen har under senare tid gjort sig alltmer gällande. Industrin har blivit mer kunskapsintensiv, dvs. företagen utnyttjar i allt högre grad kvalificerade teknologiska kunskaper. Insatserna för forskning och teknisk utveckling har därmed ökat samtidigt som efterfrågan på kvalificerad arbetskraft har blivit större. Produkterna är mer tekniskt avancerade och differentierade efter olika kunders önskemål. Produktionsapparaten har blivit mer flexibel.

Drivkrafterna är flera. Informationsteknologins genombrott under det Betydelsen av senaste decenniet är av mycket stor betydelse. Stora framsteg inom andra teknisk forskning teknikområden som bioteknik och materialteknik har också spelat in, om och utveckling än i mindre grad. Kundernas krav har blivit mer sofistikerade och kvalitetsmedvetandet har ökat. Tjänsteinnehållet i industrins produkter har ökat; dessutom har den till industrin relaterade tjänstesektorn expanderat. Globalt sker förändringar i den internationella arbetsfördelningen, så att de traditionella industriländernas konkurrenskraft i ökande grad baseras på teknik och kunskap, medan arbetskraftsintensiv tillverkning förskjuts mot nya industriländer och tredje världen.

Genom sin höga tekniknivå och stora anpassningsförmåga har svensk industri goda förutsättningar att höra till de ledande i denna utveckling. Men det behövs också aktiva, understödjande näringspolitiska åtgärder, framför allt i form av en framåtsyftande forsknings- och utvecklingspolitik.

Det finns en viktig skillnad mellan den önskvärda generella uppgraderingen av svensk industri och ensidiga satsningar på s.k. högteknikbranscher. En del länders industripolitik innehåller stora insatsprogram för vissa spetsteknologier. Jag anser inte att en sådan ansats är eftersträvansvärd för Sveriges del. Vi måste ta fasta på bredden i den strukturella förändring som håller på att ske och på att de näringspolitiska insatserna måste ha en differentierad karaktär. Uppgraderingsmålet gäller alla sektorer av svensk industri, dvs. både högteknikbranscher och mer mogna branscher som stål, skog, maskinindustri och tekoindustri: likaså både 45

stora och små företag. Detta är en bakgrund till den breda inriktningen på Prop. 1986/87: 74 de insatser för stimulans till förnyelse genom forskning och utveckling och på det informationsteknologiprogram som jag senare (avsnitt 10) kommer att föreslå.

I min redogörelse för de krav som i framtiden kommer att ställas på Kvalitetsfrågor svenskt näringsliv har jag betonat vikten av anpassning till marknadens krav, behov och förväntningar samt nödvändigheten av att samtidigt ta till vara alla möjligheter till en effektiv produktion av såväl varor som tjänster. Kvalitet har därmed blivit ett av de viktigaste medlen i konkurrensen mellan företag.

Jag kan med tillfredsställelse konstatera att intresset för kvalitetsfrågor ökar såväl i industrin som i samhället i övrigt. Det är ute hos företagen och

på arbetsplatserna som kvalitetsarbetet måste bedrivas. Det krävs därvid

ett aktivt långsiktigt engagemang från såväl ledning som anställda.

För att understryka kvalitetsfrågornas betydelse startades en nationell kvalitetsoffensiv under hösten 1986. Bakom offensiven står Rådet för utvecklingsfrågor. En särskild kommitté ”Nationalkommittén för Svensk Kvalitet” har bildats, i vilken ingår företrädare för regeringen, arbetsmarknadens parter, näringslivet och den offentliga sektorn. Offensiven skall stimulera och underlätta kvalitetsarbete i företag och förvaltningar.

Utbildning och forskning inom ämnesområdet kvalitetsstyrning är av särskild betydelse för en långsiktig och positiv kvalitetsutveckling. Jag återkommer till dessa frågor senare (avsnitt 6).

4.3¶Näringspolitiken och välfärden

Näringspolitiken syftar till att främja tillväxt och internationell konkurrenskraft för att därigenom lägga en grund för ökad välfärd. Produktionen och tillväxten har inte ett egenvärde, utan den är nödvändig för att tillfredsställa människors behov av varor och tjänster av olika slag.

En framgångsrik näringspolitik bidrar till att skapa ett överskott som främjar inte bara rent ekonomiska mål, utan också social rättvisa, jämlikhet, utveckling i alla landets regioner och solidaritet med folk i andra länder. Erfarenheterna från slutet av 1970-talet och början av 1980-talet har tydligt visat följderna av en utveckling med låg tillväxt och förnyelsetakt. Handlingsutrymmet för reformer och för utveckling av den enskildes valfrihet minskar drastiskt. Ett starkt näringsliv är grunden för välfärden.

Näringspolitiken utformas utifrån marknadsekonomins förutsättningar och består följaktligen av olika medel för att förbättra, stödja och komplettera marknadens funktionssätt. Grunden härför är det faktum att marknaden är det mest effektiva, i praktiken fungerande system som finns för att fördela produktionsresurserna. En ohämmad utveckling av marknadskrafterna kan emellertid leda till negativa konsekvenser i form av miljöförstöring, utslagning och sociala orättvisor. Därför måste näringspolitiken utformas med hänsyn till behovet att korrigera för sådana konsekvenser.

Insatser för regional utjämning, mer skonsamma omställningar eller bättre arbetsförhållanden uppfattas på sina håll som improduktiv resursanvändning. Detta är ett förenklat och missvisande synsätt. Det är, enligt min 46

mening, inte bara ett socialt ansvarstagande utan också rent samhällseko- Prop. 1986/87: 74 nomiska skäl som gör det nödvändigt att näringspolitiken utformas med hänsynstagande både till effektiviteten och till de negativa effekter som kan följa av tillväxten. En politik som alltför ensidigt:förlitar sig på marknadskrafterna kan leda till att förändringar motarbetas och därmed till att den ekonomiska tillväxten minskar. Exempel från utlandet visar på hur välfärd och förnyelse påverkas negativt då näringspolitiken inte kan svara upp till krav på trygghet och rättvisa.

Det program för näringspolitiken som jag här lägger fram har utformats för att, med beaktande av sociala mål, bidra till en långsiktig tillväxt och förnyelse.

4.4¶Näringspolitik inför 1990-talet — ett tiopunktsprogram

Svenskt näringsliv har, som jag tidigare framhållit, en rad styrkefaktorer att bygga vidare på. Vår nations litenhet, vårt perifera läge på världsmarknaden och vårt i dagsläget förhållandevis differentierade näringsliv medför emellertid att vi inte kan forma en straiegi som ensidigt är baserad på en eller ett par av dessa styrkefaktorer. Inte heller kan näringspolitiken riktas till en eller ett par avgränsade målgrupper. t. ex. enbart satsning på s.k. högteknologiföretag eller på att utveckla landets råvaruresurser. En sådan kraftsamling på ett enstaka insatsområde eller en begränsad grupp av företag må vara kortsiktigt lyckosam, men skulle i förlängningen leda till en ökad sårbarhet och en försvagning av svenskt näringsliv totalt sett.

En svensk näringspolitik inför 1990-talet måste i stället ta sikte på att En mångsidig uppfylla ett flertal delmål och utveckla en kombination av åtgärder, vilka strategi riktas mot flera målgrupper. För en sådan bred strategi talar även, som jag tidigare nämnde, det faktum att det i dag inte finns något underlag för att peka ut vilka som blir de viktigaste branscherna i framtiden. Eftersom kraven på internationell konkurrenskraft kan komma att accentueras, står det klart att näringspolitiken ytterligare bör förskjutas i en offensiv riktning och att någon löpande subvention av branscher och företag inte skall förekomma.

Vidare vill jag understryka den vikt jag fäster vid den regionala problembilden. De tendenser till ytterligare koncentration av befolkning och ekonomisk aktivitet till ett begränsat antal orter och regioner i landet, som nu är tydliga, inger oro. De regionalpolitiska målen har därför givits hög prioritet i regeringens arbete. Regionalpolitiska hänsyn måste i ökad grad vägas in i sektorpolitiken på olika områden. Det gäller också inom näringspolitiken. Det är därför angeläget att de konkreta åtgärderna inom ramen för det tiopunktsprogram för näringspolitiken, som jag redovisar i det . följande, utformas så att en förbättrad regional balans främjas. Det är samtidigt angeläget att betona att betydande delar av de regionalpolitiska insatserna också är viktiga inslag i en samlad näringspolitik. De bidrar till ett högt utnyttjande av de samlade produktionsresurserna i landet. Vid hanteringen av större industrikriser kan bl.a. regionalpolitiska insatser ofta vara ett verkningsfullt medel för att åstadkomma ny produktion och sysselsättning i berörda orter och regioner etc. Jag har tidigare i årets 47

budgetproposition (prop. 1986/87: 100 bil. 14) redovisat förslag i fråga om de regionalpolitiska medlens inriktning och omfattning m. m. En näringspolitik för 1990-talet bör, mot bakgrund av vad jag nu har anfört, ta sikte på att utveckla en kombination av verkningsfulla åtgärder i enlighet med de huvudlinjer som jag nu kommer att presentera. En del av dessa åtgärder syftar till att vidmakthålla och utveckla redan Förbättrad uppnådda styrkepositioner och att ge svenskt näringsliv goda generella näringslivsmiljö betingelser för att utvecklas i den riktning som jag har beskrivit. Därför anser jag det nödvändigt: 1. att kapital- och kreditmarknaden fungerar så att näringslivets behov av såväl mer löpande krediter som långsiktigt riskkapital tillgodoses samt att företagsbeskattningen utformas så att skatteunderlaget breddas och inlåsningseffekter undviks (avsnitt 5), ra att utbyggnaden av utbildning och kommunikationer ges hög prioritet för att näringslivet skall kunna bygga sin utveckling på en effektiv och modern infrastruktur (avsnitt 6), 3. att förnyelse och uppkomsten av kreativa miljöer främjas genom bl. a. avreglering, förenklingar, decentralisering och understödjande av 1okala initiativ (avsnitt 7). Dessa insatser betraktar jag som grundläggande för näringslivsutvecklingen. Insatser på de uppräknade områdena har genomförts under de senaste åren och förslag har nyligen redovisats i budgetpropositionen. Jag redovisar senare (avsnitten 5-7) min bedömning av dessa insatsområdens betydelse för en samlad näringspolitik. De generella insatserna måste kompletteras med mer direkta insatser för Tillväxt och att främja näringslivets förnyelse och långsiktiga utveckling. Därför anser förnyelse jag det nödvändigt: 4. att utvecklingen vad avser näringslivets internationalisering noga bevakas genom förbättrat informationsunderlag och i diskussioner med vissa av de internationellt verksamma företagen (avsnitt 9), 5. att insatserna inom området teknisk forskning och utveckling kraftigt ökas varvid framför allt det informationsteknologiska området ges en ökad prioritet (avsnitt 10), 6. att småföretagsutveckling och nyföretagande främjas bl. a. genom riskkapitalförsörjning, teknikspridningsinsatser, företagsservice och fortbildning (avsnitt 11), 7. att staten genom särskilda informationsinsatser medverkar till att det finns en god baskunskap om näringslivsutvecklingen (avsnitt 14). En mycket stor andel av näringspolitikens finansiella resurser har tidi- Fortsatt förändring gare gått till krisdrabbade statliga företag och andra krisföretag. Detta av näringspolitiken förhållande har förändrats efter regeringsskiftet år 1982. För att den offensiva näringspolitiska färdriktningen skall kunna hållas är det av största betydelse att någon återgång till den tidigare defensiva inriktningen inte sker. Därför anser jag det nödvändigt: 8. att avvecklingen av stödet till krisdrabbade företag befästes och att andra former för sysselsättningsskapande insatser vid större industrikriser användes (avsnitt 8), 9. att statens roll som ägare utvecklas för att ytterligare öka den långsik- 48

tiga konkurrenskraften inom den statliga företagssektorn och för att Prop. 1986/87: 74

bidra till att en differentierad ägarstruktur i svenskt näringsliv upprätt-

hålls (avsnitt 12), 10. att inriktningen på olika branschprogram förändras i syfte att ge dessa

en mer offensiv profil (avsnitt 13).

Jag övergår nu till att presentera mina bedömningar och förslag avseende dessa tio programpunkter.

4 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 74

Prop. 1986/87: 74

5¶Ekonomisk-politiska ramförutsättningar m. m. för tillväxt och förnyelse

5.1¶Inledning

Den allmänna ekonomiska politiken och näringspolitiken har flera beröringspunkter. Utan framgångsrika stabiliseringspolitiska insatser kommer en långsiktigt syftande näringspolitik aldrig att få full effekt. Strukturomvandlingen riskerar att få ett alltför snabbt förlopp och tillskapandet av resurser för att säkra en långsiktig tillväxt och förnyelse uteblir. Enligt min mening finns det framför allt två element i "den tredje vägens” ekonomiska politik som knyter samman näringspolitiken med den ekonomiska politiken. Det är kampen mot inflationen och vitaliseringen av kredit- och kapitalmarknaden. Jag skall här kort ta upp frågan om hur vissa förändringar på riskkapital- och kreditmarknaden berör näringslivets förutsättningar för tillväxt och förnyelse. Jag kommer också att ta upp vissa skattefrågor och redovisa min syn på det svenska exportkreditsystemet samt Investeringsbanken.

Sammanfattning och bedömning: Riskkapitalmarknaden och kreditmarknaden har genomgått en betydande förändring under 1980-talet. Detta har underlättat företagens finansiering. Trots detta kan svårigheter föreligga att finansiera vissa typer av högriskprojekt som rymdprojekt, civila flygprojekt etc. samt nystartade företag. Förändringarna på de finansiella marknaderna påverkar inriktningen av det näringspolitiska stödet. Jag avser att inom kort föreslå att en särskild utredare tillkallas för att analysera hur dessa förändringar påverkar det näringspolitiska finansieringssystemet.

Även skattesystemet påverkar företagens finansieringsmöjligheter. Det finns i det nuvarande skattesystemet betydande konsolideringsmöjligheter för företagen, vilket kan skapa inlåsningseffekter och därmed motverka en önskvärd strukturomvandling mot mer kunskapsintensiv produktion. Ett bättre underlag för en diskussion av dessa viktiga frågor kommer att finnas då den kommitté som arbetar med en översyn av företagsbeskattningen har lämnat sitt betänkande.

Statsstödda exportkrediter har sedan år 1978 verksamt bidragit till att svenska projektexportörer kunnat hävda sig i konkurrensen om stora utlandsprojekt. Det statliga stödet till exportkreditfinansieringen har sedan några år riktats mot projekt i u-länder eller mycket stora affärer. Den mera löpande exporten av mindre projekt och vanliga kapitalvaror finansieras i ökad utsträckning med marknadsmässiga krediter, varigenom kostnaderna för staten sjunker. Jag förordar ingen förändring av SEK-systemet.

Investeringsbanken medger en statlig närvaro på den betydelsefulla marknaden för finansering av näringslivets investeringar. Investeringsbanken har utvecklats positivt under senare år. Riktlinjerna för banken bör ligga fast.

Prop. 1986/87: 74

5.2¶Riskkapitalmarknaden

Den svenska riskkapitalmarknaden har genomgått en dramatisk förändring under 1980-talet. Mest markant har detta manifesterats i aktiemarknadens förändring. Många nya aktörer/riskkapitalkanaler har därvid spelat en utomordentligt viktig roll för att åter vitalisera aktiemarknaden. Jag syftar därvid på bl.a. olika former av skattefonder, löntagarfonder och andra institutionella placerare samt utländska placerare. En effekt av detta är en stigande omsättning på Stockholms fondbörs. Under 1970-talet låg omsättningen tämligen stilla. I genomsnitt uppgick den till 1,7 miljarder kronor, varefter en snabb expansion vidtog. Under fjolåret omsattes aktier för drygt 140 miljarder kronor.

Vidare har nyemissionsaktiviteten ökat kraftigt och en rad helt nya Ökad nyemissionsinstrument för att öka utbudet av riskkapital har tillskapats. Från att ha aktivitet pendlat kring en nivå på ungefär 400 milj. kr. årligen under 1970-talet, har sålunda nyemissionsvolymen ökat med mer än 10 gånger i genomsnitt för perioden 1981--1986. År 1983, som var ett rekordår, nyemitterades aktier till ett sammanlagt värde av 9,4 miljarder kronor. Därvid har inte riktade emissioner m. m. inräknats.

Diagram 5.1 Aktiemarknadens bruttotillskott av eget kapital till företagen 1980—1986 (milj. kr.) 10000

SL

Le

Ae

a

LL

1980 1981 1982 1983 1984 1985

Anm.: Exkl. riktade nyemissioner av aktier och konvertibler i Sverige.

En icke obetydlig del av de emissioner som företas av aktiemarknadsbolagen sker utan företrädesrätt för de gamla ägarna. Såväl aktie- som konvertibelemissioner kan i stället vara riktade till enskilda fysiska eller juridiska personer. Under åren 1984 och 1985 uppgick dessa riktade aktieemissioner till totalt ca 2,5 miljarder kronor per år. Därutöver inbringade konvertibelemissionerna i genomsnitt nästan 2 miljarder kronor per år under åren 1984— 1986.

För att få en förståelse för beloppens storlek kan en jämförelse göras med samtliga börsregistrerade industriföretags totalt redovisade egna kapital (inkl. hälften av obeskattade reserver). Detta kapital uppgick vid ut- 51

gången av år 1985 till ca 140 miljarder kronor. Med en genomsnittlig årlig Prop. 1986/87: 74 emissionsaktivitet på i storleksordningen 6— 10 miljarder kronor motsvarar denna således 5—-7760 av det redovisade kapitalet. Siffrorna kan också jämföras med att lönsamheten efter skatt på motsvarande egna kapital uppgick till 13 26 samma år och utdelningarna till ca 4 26. Det är min bedömning att denna ökning av riskkapitalutbudet via aktiemarknaden har varit utomordentligt viktig för att ge företagen bättre förutsättningar att satsa på t. ex. forskning och utveckling. Utan tillgång till en sådan kapitalmarknad har företag sämre förutsättningar att klara det långsiktiga risktagande som konkurrensen kräver.

Utvecklingen på fondbörsen förknippas ofta med handeln i aktier i vissa OTC-marknad och stora internationella koncerner. Även om dessa företag vad gäller aktieom- andra nyheter sättning och emissionsvolymer dominerar bilden, har aktiemarknaden vidgats vad gäller främst de medelstora företagens möjligheter till riskkapitalanskaffning. Jag syftar därvid framför allt på uppkomsten av den s.k. OTC-marknaden under år 1982. Sedan dess har inte mindre än 83 företag introducerats på OTC-listan. Efter uppköp m.m. kvarstod i början av innevarande år 72 företag, vilka hade ett sammanlagt marknadsvärde på I 1 miljarder kronor. Därutöver finns ett 30-tal företag — även dessa i stor utsträckning medelstora företag — inofficiellt noterade med ett marknadsvärde av ca 17 miljarder kronor. Denna möjlighet att anskaffa externt riskkapital, som en marknadsnotering innebär, torde påtagligt öka de medelstora företagens tillväxtpotential.

Utöver fondbörs, OTC-lista etc. har även vissa andra nya riskkapitalkanaler introducerats på den svenska marknaden. Vid sidan om riktade emissioner från befintliga börsbolag till vissa aktieplacerare har exempelvis till privatpersoner riktade placeringar (s.k. private placements) av aktier i icke börsnoterade bolag börjat användas i Sverige under 1980-talet. Detta innebär att en bank eller en fondkommissionär vänder sig till en liten utvald grupp placerare med erbjudande att teckna aktier i ett nybildat eller ett befintligt, expanderande företag. Omfattningen av denna verksamhet är inte volymmässigt så stor, men kan trots detta vara intressant i vissa fall och därigenom bidra till att bredda finansieringsmöjligheterna.

En vanligare och mer uppmärksammad ny riskkapitalkälla är riskkapi- 40 riskkapitaltalbolagen (de s.k. venture capital-företagen). Även denna marknad har företag vuxit fram under 1980-talet. För närvarande finns med en bred definition ca 40 sådana riskkapitalbolag i landet. Dessa bolag disponerar för närvarande ett samlat kapital på inemot 2 miljarder kronor, varav knappt 1,5 miljarder kronor är investerat i drygt 350 portföljföretag. Under den senaste tiden har ett antal större bolag gjort sin entré på marknaden, delvis med hjälp av utländskt kapital. Vidare har ett antal bolag slagits ihop till större enheter.

Det renodlade riskkapitalbolaget satsar i form av minoritetsengagemang i onoterade företag och med ett begränsat inflytande över portföljföretagens dagliga skötsel. Avkastningen på investeringarna tas ut i form av realiserad värdetillväxt när ägarandelen i resp. företag säljs ut, eventuellt i samband med börs- eller OTC-introduktion. Venture capital-marknaden är därför starkt beroende av en fungerande OTC-marknad.

En klar tendens under de senaste åren har varit att dessa riskkapitalbolag i allt högre grad satsar på att äga en majoritet i resp. dotterbolag för att dels kunna bättre påverka företagets ekonomiska utveckling. dels löpande få ta del av företagets överskott. År 1982 hade drygt 50 26 av bolagen som affärsidé att satsa i form av minoritetsengagemang; en andel som i dag har sjunkit till ca 25 Zz.

En annan lika tydlig utveckling är att investerarna i allt större utsträckning satsar på mogna, väletablerade företag i traditionella branscher. Bolagens satsningar i enskilda sådana företag tenderar att bli allt större, medan nystartade företag — även i tillväxtbranscher — får svårare att till sig denna typ av riskkapital.

År 1984 startades Stiftelsen Småföretagsfonden med ett kapital på 100 Stiftelsen milj. kr. från AP-fondsystemet. Fonden skall i första hand engagera sig i Småföretagsfonden sådana riskkapitalbolag, som i sin tur investerar i småföretag. Jag kommer senare (avsnitt 11.4) att redovisa förslag om ytterligare medel till Småföretagsfonden.

Jag vill slutligen också erinra om att de regionala utvecklingsfonderna i många fall deltar i finansiering av småföretag med s.k. utvecklingskapital eller konvertibla skuldebrev och därmed agerar på riskkapitalmarknaden. Sammanfattningsvis bedömer jag därför att företagens riskkapitalförsörjning avsevärt förbättrats under senare år. Trots detta kan t. ex. nystartade företag fortfarande ha problem att få sin riskkapitalförsörjning ordnad. Som jag strax återkommer till, avser jag att inom kort tillkalla en utredare för att analysera dessa frågor.

5.3 Kreditmarknaden Kreditpolitiken arbetade tidigare med ransonering som huvudinstrument Från för att reglera såväl den totala kreditgivningen som enskilda sektorers kreditknapphet till upplåningsmöjligheter. I tider med kreditknapphet var det på en sådan räntestyrning marknad nödvändigt för företagen att ha en bra bankkontakt för att kunna utveckla verksamheten; kontakterna blev ofta långsiktigt stabila och konkurrensen mellan olika banker försvagades. En annan orsak till att företag kan behandlas olika på kreditmarknaden är att möjligheterna att lämna säkerhet varierar markant mellan olika företag beroende bl. a. på sammansättningen av företagets tillgångar. Vissa typer av företag kan således få en svagare ställning på kreditmarknaden än vad som kan anses lämpligt från näringspolitiska utgångspunkter. Detta var motivet till att olika särskilda finansieringsinstrument skapades för att tillförsäkra sådana företag kreditutrymme även i tider av kreditknapphet. Det gäller dels direkta statliga lån över budgeten, dels att institut som Industrikredit och Industrifonden inrättades.

När kreditmarknaden nu har bytt karaktär ter sig en omprövning och utveckling av tidigare instrument naturlig. Kreditpolitiken använder inte längre ransoneringen som medel att påverka kreditvolymen i samhället; varken totalt eller sektorsvis. I stället är det nu räntenivån som skall styra kreditefterfrågan. Konkurrensen på marknaden har skärpts mellan olika typer av institut. Mångfalden av instrument och låneformer med skiftande

egenskaper har vidare gjort att möjligheterna för olika företag att få sina Prop. 1986/87: 74 finansieringsbehov tillgodosedda har väsentligt förbättrats. En betydligt större differentiering av finansieringskostnaden med hänsyn till riskläget har också skett.

Sammantaget kan detta innebära att behovet av särskilda åtgärder för att tillförsäkra t. ex. småföretag eller företag i vissa regioner tillgång till krediter inte längre är lika stort som tidigare. Att en situation av bestående kreditknapphet åter skulle uppstå är mindre sannolik. En återgång till kreditransonering är knappast längre möjlig med hänsyn till den mångfald som utvecklats vad gäller antalet aktörer och låneformer. Det är svårt att tro att en kreditåtstramning vad gäller näringslivet i dag kan göras effektiv med ransonering som metod. Det är inte heller självklart att en sådan åtstramning nu skulle drabba vissa grupper av företag hårdare än andra.

En avveckling av vissa inslag i näringspolitiken avseende en mer kon- Utredning om det ventionell finansiering innebär i sig självfallet inte att ambitionerna sänks; i näringspolitiska stället är det en konfirmering av att dessa instrument spelat ut sin roll och finansieringsinte längre är effektiva för sina syften. 1 avsnitt 7 redogör jag för vissa systemet konkreta förändringar i de näringspolitiska medlen. De samlade effekterna av förändringarna på kreditmarknaden och riskkapitalmarknaden för olika näringspolitiska finansieringsinstrument är emellertid ännu svåra att konkretisera. Behovet av vissa finansierirgsinstrument kan ha minskat. medan det i andra fall kan vara fråga om att ändra formerna för finansieringen. Jag avser att inom kort tillkalla en särskild utredare för att analysera hur förändringarna på kreditmarknaden och riskkapitalmarknaden påverkar det näringspolitiska finansieringssystemet.

5.4¶Företagsbeskattningen

Det är angeläget att skattesystemet är utformat så att den ekonomiska tillväxten främjas samtidigt som fördelningspolitiska mål tillgodoses.

Ur näringspolitisk synvinkel är företagsbeskattningen av speciellt stort Hög nominell skatt intresse. Det är t. ex. viktigt att skattereglerna inte utformas så att produk- och generösa tionsresurser låses in i stagnerande företag och därmed förhindrar att dispositionsresurserna utnyttjas på ett från samhällsekonomisk synpunkt effektivt sätt. möjligheter

I den nuvarande bolagsskatten tas en hög nominell skattesats ut på ett rörelseresultat som är kraftigt reducerat till följd av bokslutsdispositioner. Möjligheten för företagen att göra skattemässiga dispositioner (totalt ca 20 miljarder kronor inom industrin) innebar enligt SCB:s finansstatistik för verksamhetsåret 1985 ett uttag av bolagsskatt för industriföretag (företag >20 anställda) om 4,2 miljarder kronor, eller ca 11 2 av vinsten före dispositioner. Beloppet motsvarade 1,6 £ av statsbudgetens totala inkomster budgetåret 1985/86. Därtill kom knappt 1 miljard kronor i vinstdelningsskatt.

Den dominerande filosofin bakom den svenska företagsbeskattningen har länge varit att företagen skall stimuleras till konsolidering, dvs. till att skapa finansiell stadga genom att, via beslutsdispositioner, fondera delar av rörelseöverskottet. Konsolideringstanken återfinns också i utformningen av investeringsfondsystemet, men här har lagreglerna utformats så att 54

det också skall vara möjligt att uppnå en styrning av företagens investe- Prop. 1986/87: 74 ringar.

Den svenska företagsbeskattningen byggdes upp under en period av hög och stabil ekonomisk tillväxt enligt en modell där självfinansieringsmål och investeringsmål sattes höga. Strukturomvandlingen skedde från de areella näringarna till industrisektorn. Industrin var under denna period den expansiva kraften i ekonomin.

Situationen är nu annorlunda. Strukturomvandlingstakten är hög, men Bolagsskattens sker nu inom industrisektorn. Under senare år har utvecklingen gått från strukturomvandkapitalintensiv industri till mer kunskapsintensiv industri med stort tjän- lingseffekt steinnehåll. Kunskapsinnehållet ökar trendmässigt. Sådana strukturella förändringar måste finnas med i bilden vid överväganden om den framtida företagsbeskattningen.

En omläggning av företagsbeskattningen har också inletts. På grundval av förslag i promemorian (Ds Fi 1983: 21) Breddat underlag för produktionsfaktorskatter, beslöt riksdagen i december 1983 att begränsa utrymmet för lagernedskrivning med 10 procentenheter och att sänka den statliga skattesatsen för aktiebolag med 8 procentenheter. Riksdagen beslöt samtidigt att slopa det särskilda forskningsavdraget (prop. 1983/84:64, SkU 14, rskr. 98; SFS 1983: 983—986). En ytterligare breddning av skatteunderlaget följde av att tidsperioderna för de särskilda investeringsavdragen inte förlängdes.

En särskild kommitté gör för närvarande en översyn av företagsbeskatt- Reformerad ningen (dir. 1985: 30). Ett viktigt syfte med översynen är att pröva möjlig- företagsbeskattning heten att åstadkomma en mer likformig beskattning av arbete och kapital, dvs. de produktionsfaktorer som skapar produktionsresultatet. Kommittén skall också ta ställning till vilka ändringar i skattereglerna som kan genomföras för att stimulera kapitalet till en ökad rörlighet mellan olika företag och branscher. Det finns anledning att anta att en hög nominell skattesats i bolagssektorn i förening med stora reserveringsmöjligheter kan hämma kapitalets rörlighet och minska ekonomins omställningsförmåga. En väsentlig uppgift för kommittén är vidare att belysa skillnaderna i olika vinstmått och pröva vilket som bäst kan anses spegla den del av förädlingsvärdet som tillfaller företagets ägare.

Riksdagen har nyligen på förslag av regeringen beslutat att fribeloppet Vissa aktuella för vinstdelningsskatten skall höjas från 0,5 till I milj. kr., vilket innebär att skattefrågor närmare en tredjedel av de företag som i dag betalar vinstdelningsskatt beräknas bli befriade från skatten (prop. 1986/87:42, SkU 7, rskr. 71; SFS 1986: 1234— 1235). Reformen gynnar främst små och medelstora företag.

Riksdagen har vidare beslutat om vissa förändringar rörande värderingar av aktier vid kapitalbeskattningen, dvs. vid arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatten (prop. 1986/87:54, SkU 12, rskr. 72; SFS 1986: 1197—1198). Besluten innebär i korthet att börsnoterade aktier vid fastställande av dessa skatter skall värderas till 75 26 samt att OTC-aktier och andra inofficiellt noterade aktier skall värderas till 30 Zz av de noterade värdena. Vidare sänks de högsta skattesatserna vid arvs- och gåvobeskattningen. Reformen innebär sammantaget en sänkning av arvs- och gåvoskatten på samtliga nämnda aktieslag, en sänkning av förmögenhetsskatten på börs- 'An An noterade aktier samt en höjning av förmögenhetsskatten på OTC-aktier.

retag får för närvarande värderas till endast 30 Z av substansvärdet vid beräkning av förmögenhetsskatten. Dessa s.k. lättnadsregler gäller också för värderingen av tillgångar i direktägda rörelsedrivande företag och i jordbruksföretag. Jag har förståelse för att förmögenhetsskatten trots detta kan kännas betungande för främst vissa medelstora företag med ett högt substansvärde. Dessa nackdelar får vägas mot den fördelningspolitiska aspekten. Frågan om en eventuell förändring av beskattningen av företags förmögenhet får prövas i samband med den större översyn av skattesystemet som nyligen aviserats.

5.5¶Vissa finansiella insatser

5.5.1 Exportkreditfinansiering Statligt stödda exportkrediter lämnas av AB Svensk Exportkredit. Bolaget bildades år 1962. Sedan år 1978 har statsstödda krediter lämnats där staten betalar mellanskillnaden mellan upp- och utlåningsräntan samt vissa kursförluster. De statsstödda krediterna hade åren 1978-1983 stor omfattning. Parallellt med de statsstödda krediterna har den ursprungliga marknadsmässiga kreditgivningen fortsatt. Den 30 juni 1986 var de utestående krediterna i den statsstödda utlåningen 26,3 miljarder kronor och i den marknadsmässiga 6,9 miljarder. Under år 1986 ökade nyutlåningen kraftigt avseende de marknadsmässiga krediterna.

Det statliga stödet till exportkreditfinansieringen har sedan några år fått — Ny inriktning av

en ny inriktning. Marknaden för projektexporten har också förändrats SEK-systemet kraftigt. Det statliga stödet gick under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet huvudsakligen till projekt i u-länder och statshandelsländer och till fartyg med stora subventioner. Nu är den del av projektexporten som finansieras med statligt stöd i första hand biståndsstödda projekt och vissa mycket omfattande exportaffärer. Den mera löpande exporten av mindre projekt och vanliga kapitalvaror finansieras med marknadsmässiga krediter. Orsaker till denna utveckling är neddragningarna inom varvsindustrin, höjningen av räntorna för statsstödda krediter samt den kraftiga utbyggnaden av u-kreditsystemet. Även inom exportkreditnämnden (EKN) har förändringen inneburit att engagemanget i u-länder och statshandelsländer har minskat. Vid sidan av nyss nämnda faktorer har den internationella skuldkrisen spelat en stor roll.

Enligt en studie, som nyligen genomförts inom industridepartementet, Svag utveckling av uppgick projektexporten till ca 26 miljarder kronor år 1985. Till detta projektexporten kommer leveranser för 14 miljarder kronor som svenskägda företag fakturerat från sina utländska dotterbolag. Projektexporten svarade år 1985 för omkring 8 96 av Sveriges totala export av varor och tjänster. Ökningen mellan 1985 och 1986 uppgår till ca 10 7 (räknat i löpande priser). Projektexporten domineras helt av 11 stora projektexportörer som vardera hade en projektexport på minst 500 milj. kr. år 1985. Det bör dock uppmärksammas att projektexportörerna i stor utsträckning anlitar mindre företag som underleverantörer och därmed gör en betydande insats för att indirekt öka 56

de mindre och medelstora företagens export. Projektexporten sysselsätter Prop. 1986/87: 74 direkt och indirekt i runda tal 80000 personer, eller ca 7 Z, av det totala antalet sysselsatta i tillverkningsindustrin och byggnadsindustrin.

Under första hälften av 1980-talet har en förskjutning skett från u-länder och OPEC-länder mot i-länder. Marknaderna i Sovjet och Östeuropa har minskat. Ett stöd till projektexporten motiveras främst av att det är projektexporten som ger underlag för fortsatta leveranser av reservdelar och komponenter och under en lång följd av år. Vidare krävs som regel finansiering av projektexport av det skälet att de länder som köper mer eller mindre färdiga projekt befinner sig i ett utvecklingsstadium där kapitalimport är ett vanligt inslag.

Frågan om en fortsatt statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Kostnaderna Exportkredit har behandlats i budgetpropositionen (prop. 1986/87: 100 bil. minskar 14). Där har även anslagsfrågorna behandlats. Som komplettering till vad där har sagts vill jag understryka att en fortsatt utbyggnad av den marknadsmässiga kreditgivningen i AB Svensk Exportkredit är till fördel för den svenska exportindustrin samtidigt som det statsunderstödda systemet är av stor betydelse för främst affärer med vissa u-länder och för en del mycket omfattande exportaffärer där statlig finansiering ofta är ett villkor för framgång för exportören. Kostnaderna för de tidigare åtagandena inom exportkreditsystemet sjunker nu dels på grund av ändrade växelkurser och sjunkande räntor, dels på grund av att utestående krediter amorteras relativt snabbt och i många fall — inte minst när det gäller fartyg — inlöses.

5.5.2 Sveriges Investeringsbank AB Investeringsbankens verksamhet utvecklas nu positivt. Nyutlåningen öka- Positiv utveckling de under år 1985 med 69 26 och beräknas under år 1986 öka med ytterligare 50 20. Resultatförbättringen är också avsevärd. För år 1986 beräknas ett rörelseresultat på 340 milj. kr., vilket får anses tillfredsställande med hänsyn till verksamhetens inriktning.

Banken har under senare år deltagit i ett flertal större investeringsprojekt inom massaindustrin och den kemiska industrin. Vidare har banken medverkat i olika strukturförändringar, bl. a. i stålindustrin.

Ett av skälen till att banken bildades var att den skulle kunna medverka vid större investeringsprojekt som på annat sätt skulle vara svåra att finansiera. Banken har både under 1970-talet och på senare år medverkat i finansieringen av ett antal större projekt. Därmed har banken fyllt denna uppgift. Bankens möjligheter att gå in som delägare i projekt och företag har kommit till allt större användning. Detta har varit betydelsefullt bl. a. vid medverkan i större projekt.

Mot bakgrund av utvecklingen på kredit- och kapitalmarknaden behandlades bankens verksamhet ingående i propositionen om industriell tillväxt och förnyelse (prop. 1983/84: 135). Banken gavs då större flexibilitet vid val av engagemang och utformning av kreditvillkor etc. Därefter har regeringen godkänt ändringar i bankens bolagsordning som återspeglar den ökade flexibilitet som jag då förordade. I det sammanhanget formulerades även ett avkastningskrav. 57

Med hänsyn till Investeringsbankens positiva utveckling under de senas- Prop. 1986/87: 74 te åren finns för närvarande inga skäl att genomföra några ändringar i Oförändrad riktlinjerna för Investeringsbankens verksamhet. De ändringar som ge- inriktning nomfördes år 1984 har visat sig vara positiva för bankens utveckling och

bör därför ligga fast.

Prop. 1986/87: 74

6¶Infrastruktur

Sammanfattning och bedömning: Infrastrukturens betydelse för näringslivets internationella koörikurrenskraft och för den regionala utvecklingen ökar, bl.a. som en följd av att strukturomvandlingen innebär en utveckling mot mer kunskapsintensiv industri och utnyttjande av informationsteknologi. Flera åtgärder som innebär en förbättring av infrastrukturen har vidtagits eller beslutats inom områdena energi, transporter, utbildning och telekommunikationer. Insatser görs för att bygga upp kompetensen inom det viktiga området kvalitetsstyrning.

6.1¶Infrastrukturens betydelse för näringslivets utveckling

En god infrastruktur hör till de grundläggande förutsättningarna för näringslivets utveckling. Det finns flera väsentliga näringspolitiska aspekter av infrastrukturen. Näringslivet har behov av en effektiv transportapparat, ett utbildningsväsende som tillhandahåller kompetens och rätt utbildning, ett gott forskningsklimat, en god teknisk infrastruktur för informationsöverföring, provning och kontroll, väl utbyggda telekommunikationer, ett effektivt och säkert energisystem m. m.

Jag skall i detta avsnitt redovisa min principiella syn på infrastrukturfrågorna med avseende på energi, transporter, utbildning och telekommunikationer samt redovisa närings- och regionalpolitiska insatser inom dessa områden.

I stort måste infrastrukturen i Sverige betecknas som väl utvecklad i en Konkurrensfaktor internationell jämförelse. Jag bedömer emellertid att näringslivsutvecklingen under de kommande åren ställer nya och kvalitativt annorlunda krav på infrastrukturen. Strukturomvandlingen präglas nu av att tjänsteinnehållet i industrin ökar och att tekniken blir en allt viktigare konkurrensfaktor. Likaså ökar betydelsen av kundanpassning av produkterna, snabba leveranser och ett effektivt produktionsflöde. Denna utveckling behöver understödjas av en utveckling av infrastrukturen.

Infrastrukturens betydelse för den regionala utvecklingen ökar. I många regioner hämmas näringslivsutvecklingen av att infrastrukturen inte motsvarar de krav som ett modernt näringsliv ställer. För att uppfylla de regionalpolitiska målen måste de infrastrukturuppbyggande insatserna därför betonas ytterligare i regionalpolitiken. Betydande åtgärder med denna inriktning föreslås i årets budgetproposition.

Lokaliseringsfrågorna kan också ses i ett internationellt perspektiv. Traditionellt har produktionskostnaderna i en mer snäv bemärkelse betraktats som den avgörande lokaliseringsfaktorn. För kunskapsintensiv industri är dock tillgången på utbildad arbetskraft, forskningsmiljön och andra aspekter av infrastrukturen avgörande. Sveriges möjligheter att behålla och attrahera avancerad industri beror till stor del på att infrastrukturen — i vid bemärkelse — håller hög klass.

Infrastrukturuppbyggnad kan också bidra till en teknisk utveckling ge- 59

nom teknikupphandling. Bakom framväxten av flera framgångsrika företag Prop. 1986/87: 74 inom svensk industri ligger en framsynt och kvalificerad upphandling av utrustning för infrastrukturuppbyggnad.

6.2¶Energi

Jag vill här ta upp energifrågornas betydelse för industrin. Energipolitiken skall medverka till att de mål som satts upp för samhällsutvecklingen kan uppnås. En billig och säker energiförsörjning har varit av stor betydelse för den industriella utvecklingen i Sverige. Industrin svarar för nära en tredjedel av landets energiförbrukning. De energuntensiva industrierna kommer att även i fortsättningen spela en stor roll i den svenska ekonomin — inte minst i exportsammanhang. Massa- och pappersindustrins andel av industrins energiförbrukning var år 1985 43 26 och av elförbrukningen 35 96. Industrin måste även i framtiden tillförsäkras tillgång till billig och säker energi, vilket är nödvändigt för den fortsatta industriella utvecklingen. Således är det viktigt att elanvändningen inom industriprocesser, i likhet med annan el som är svår att ersätta, prioriteras vid avvecklingen av kärnkraften. Detta får emellertid inte innebära att industrin underlåter att förbättra effektiviteten i sin energianvändning.

En fortlöpande energieffektivisering har skett inom industrin. Energianvändningen har minskat med i genomsnitt 2,3 26 per år mellan åren 1973 och 1984. Användningen av oljeprodukter minskade under samma period med 7,5 4c årligen, eller från 6,4 till 2,9 Mtoe. Strävandena att förbättra effektiviteten i industrins energianvändning har medfört att svensk energlutrustningsindustri är på väg att bli världsledande när det gäller miljövänlig och energisnål teknik. Potentialen för att ytterligare sänka energiförbrukningen är betydande.

Regeringen avser att senare i vår återkomma till riksdagen med en proposition om energipolitiken med anledning av den översyn av denna som skett efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

6.3¶Transporter

Investeringarna i transportsystemet är av mycket långsiktig karaktär. De Långsiktiga investeringar som görs i dag skall vara anpassade till behoven på 10—20 års investeringar sikt. Transportsystemet är svårt att förändra då investeringarna väl är gjorda. Detta gör det särskilt viktigt att identifiera de utvecklingstendenser inom näringslivet som är betydelsefulla för transporterna. Jag vill här peka på några sådana tendenser.

Den vidgade synen på transportfrågorna som håller på att bryta igenom inom näringslivet medför att kraven på godstransporterna ändras. Rationaliseringssträvandena inriktas alltmer mot effektivisering av materialadministrationen, dvs. av produktflödet inom företaget och mellan företaget och omvärlden. I denna process kommer transportfrågorna att spela en allt större roll.

Distributionskostnaderna uppgår nu inom flera branscher till uppemot 50 &Z& av en varas pris. En stor del av dessa kostnader består av kapital- 60

kostnader för varor under transport, i lager och för produkter i arbete. I Prop. 1986/87: 74 1990-talets högautomatiserade miljö kan man förvänta att distributionen i hög grad kommer att bestämma kostnadsbilden. Transportsystem som präglas av tillförlitlighet, snabbhet sårit jämna och små flöden kommer att växa i betydelse. Denna utveckling innebär vidare att förbättringar i hela transportsystem bör beaktas i ökad utsträckning. Det är inte bara transportkostnaderna i en mer snäv bemärkelse som avgör effektiviteten.

Utvecklingen inom näringslivet går mot ökade krav på informationsöverföring. Delvis kommer dessa krav att tillgodoses genom utbyggnaden av nya tekniska lösningar. Samtidigt kommer anspråken på persontransporterna att öka. Kontakt- och reseintensiva verksamheter kommer att svara för en allt större del av sysselsättningen.

Europa kommer även framgent att vara den viktigaste marknaden för svensk industri. Samtidigt ökar kraven på snabba leveranser, kvalitet och kundanpassning. Goda förbindelser med kontinenten är därför en annan viktig näringspolitisk transportfråga. Jag vill här erinra om att regeringen i samband med att beslut togs om att avveckla den civila delen av Kockums Varv AB aviserade sin beredskap att medverka till att etablera en fast

förbindelse över Öresund.

I årets budgetproposition föreslås ett omfattande investeringsprogram Investeringsför att höja bärigheten på vägnätet. Huvuddelen av satsningen sker inom program skogslänen. Programmet är också ett led i ett närmande till EG:s regler på vägområdet.

Det sker en omfattande upprustning av järnvägarna. I Stockholmsreglonen byggs kapaciteten ut kraftigt. En utbyggnad av dubbelspår sker på delar av norra stambanan och av Västkustbanan. Genom förslag till ökade investeringar i årets budgetproposition kan dessa satsningar fullföljas, liksom satsningen på snabbtåg.

I juni 1986 gav regeringen i uppdrag till de fyra trafikverken luftfartsverket, sjöfartsverket, vägverket och statens järnvägar att genomföra en samordnad långsiktig investeringsplanering. I planeringen förutsätts länsstyrelserna bidra med underlag om de regionala aspekterna av investeringsbesluten. Verken skall utarbeta planer för investeringar i infrastrukturen för en femårsperiod och göra långsiktsbedömningar inom sina resp. områden för en tioårsperiod. Den första redovisningen av uppdraget skall lämnas före den 1 september 1987.

För att utveckla integrerade transportsystem efter lokala och regionala förutsättningar bedrivs ett särskilt utvecklingsarbete. Transportrådet, statens industriverk och några länsstyrelser bedriver projekt som syftar till att utveckla materialadministrationen på dessa nivåer. En del projekt är helt inriktade på en begränsad region, medan andra har internationell räckvidd.

För att minska avståndets betydelse för industrilokalisering finns ett regionalt transportstöd, vilket huvudsakligen lämnas till godstransporter. En mindre del går till persontransporter och datakommunikation.

I syfte att förbättra flygtrafiken i stödområdena har i årets budgetproposition (prop. 1986/87: 100 bil. 8) föreslagits ett driftbidrag på 15 milj. kr. till vissa kommunala flygplatser i skogslänen.

Kommunikationsdepartementet inledde under hösten 1986 ett arbete för 61

att förbereda en vidareutveckling av 1979 års trafikpolitiska beslut. Detta Prop. 1986/87: 74 arbete kommer enligt planerna att redovisas i en proposition under år 1988. Jag har samrått med chefen för kommunikationsdepartementet om hur de näringspolitiska och regionalpolitiska aspekterna av transportfrågorna bör vägas in i det trafikpolitiska arbetet.

6.4¶Utbildning

Jag har tidigare behandlat bakgrunden till utbildningsfrågornas ökade näringspolitiska betydelse: det växande inslaget av forskning och utveckling, behovet av förmåga till anpassningar till ny teknik och till omställningar efter industrikriser samt behovet av nya kompetenser. Jag vill här understryka att jag inte ser någon motsättning mellan de näringspolitiska kraven på utbildningen å ena sidan och de välfärdspolitiska och kulturella politiska målen för utbildningspolitiken å andra sidan. De näringspolitiska utbildningsfrågorna har en sammansatt karaktär. Under senare år har bl. a. de följande problemen varit aktuella: — Flaskhalsproblem som gällt tillgången på kvalificerade tekniker och på vissa kategorier yrkesarbetare. Särskilt bristen på kvalificerade tekniker har på sina håll varit besvärande. —- Omskolningsproblem. Som en följd av framför allt den breda introduktionen av informationsteknologi på kontor och i verkstäder har ett stort antal anställda fått ändrade arbetsuppgifter. Utvecklingen har ställt krav på utbildning för att klara de nya yrkeskraven, men även för att skapa acceptans för förändringar. Samstämmiga bedömningar pekar mot att omskolningsbehoven kommer att öka kraftigt. Omskolningsinsatser är av stor betydelse även i samband med driftsinskränkningar och nedläggningar. — Fort- och vidareutbildning. En del företag kan av kostnadsskäl ha svårt att klara fortbildningsbehoven, men för särskilt de mindre företagen finns dessutom problemet att avvara nyckelpersoner som under en längre tid behöver genomgå utbildning. De här problemen har bemötts genom anpassningar inom det befintliga Anpassning i det utbildningsväsendet eller genom särskilda åtgärder. Exempelvis har kapa- befintliga systemet citeten på vissa utbildningslinjer inom de tekniska högskolorna höjts för att försöka avhjälpa den s. k. teknikerbristen. Inom ramen för utbildningspolitiken har särskilda åtgärder vidtagits för att förstärka högskolorna och för att öka rekryteringsbasen för tekniska utbildningar. På grund av de långa utbildningstiderna dröjer det dock uppemot ett halvt decennium innan en del av de vidtagna åtgärderna får full effekt. Inom arbetsmarknadsutbildningens (AMU) ram ges årligen omskolning, fort- eller vidareutbildning för över 100 000 personer. En ny och decentraliserad organisation har genomförts. Vidare har på senare tid aktiva insatser gjorts i företag inom ramen för AMU för att bl. a. lösa flaskhalsproblem. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) har på mitt uppdrag gjort en närmare analys av teknikerbristen. För närvarande arbetar IVA med ett regeringsuppdrag avseende analys av samspelet samhälle-näringsliv, där

förutsättningarna för att med infrastrukturuppbyggnad och relaterad tek- Prop. 1986/87: 74 nikupphandling bidra till industriell utveckling.

Inom det näringspolitiska området bidrar staten genom Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling och de regionala utvecklingsfonderna till utbildningen inom småföretagsområdet.

Förslag till riktlinjer för en moderniserad yrkesutbildning lades våren 1986 fram av arbetsgruppen för Översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY). Beredning av förslagen pågår inom regeringskansliet. Avsikten är att en särskild proposition skall föreläggas riksdagen under år 1987. Viss försöksverksamhet kommer emellertid att genomföras med början läsåret 1987/88. ÖGY:s förslag innebär i stort att den gymnasiala yrkesutbildningen förlängs från två till tre år och att ansvaret för genomförandet delas mellan samhället och näringslivet. Förslaget ligger väl i linje med näringslivets krav på utformningen av yrkesutbildningen. Bakgrunden är att den tekniska utvecklingen innebär väsentliga förändringar när det gäller arbetslivets behov av utbildad personal. Kravet på processtänkande och systematisk kompetens ökar för de anställda. Fordringarna på teoretiska kunskaper ökar starkt även inom yrkesutbildningen.

Utbildningsbehoven har också kunnat bemötas genom att företagen själva kraftigt har expanderat sin utbildningsverksamhet. Numera kan näringslivets kostnader för köpta och internt anordnade kurser grovt skattas till i storleksordningen 2 Z av lönekostnaderna. Beräkningen är dock osäker.

Förnyelsefonderna möjliggör kraftfulla satsningar på utbildning och forskning. I oktober 1986 hade 6 100 företag avsatt sammanlagt 5,2 miljarder kronor till fonderna. Industriföretagen svarade för omkring två tredjedelar av beloppet. Resten faller på byggentreprenörer, handelsföretag, banker och försäkringsbolag. Av de ansökningar om utnyttjande av fonderna som hade inkommit mot slutet av år 1986 utgjorde utbildningsprojekten 40 Z av värdet. den övriga delen rör forskning och utveckling. Förnyelsefonderna utgör således en stor resurs för utbildning inom näringslivet. Jag avser att följa den fortsatta utvecklingen av förnyelsefondernas användning.

Som jag tidigare har anfört är utbildning och forskning inom ämnesområ- Kvalitetsstyrning det kvalitetsstyrning av väsentlig betydelse för en långsiktig och positiv kvalitetsutveckling i vårt land. Industridepartementet har därför låtit en utredare dels kartlägga befintlig och planerad utbildning inom ämnesområdet, dels lämna förslag till åtgärder som snabbt kan möta de ökade kraven på utbildning inom ämnesområdet. Utredaren redovisade i november 1986 sitt arbete.

Utredaren föreslår att i en första etapp bl.a. kompetensuppbyggnad inom ämnesområdet kvalitetsstyrning inleds vid Chalmers Tekniska Högskola och Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet samt att en professur i ämnet kvalitetsstyrning inrättas vid vardera högskolan.

Göteborgs kommun, Näringspolitiska delegationen, har i en skrivelse den 13 januari 1987 anmält att ett antal företag med anknytning till Västsverige samt Göteborgs kommun är positiva till att medverka som delfinansiärer av den föreslagna verksamheten vid de två högskolorna under en 63

inledande treärsperiod. Härvid förutsätts statlig medverkan i motsvarande Prop. 1986/87: 74 utsträckning.

Jag ser positivt på den föreslagna verksamheten vid Chalmers Tekniska Högskola och Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet. Jag har erfarit att statens industriverk och styrelsen för teknisk utveckling avser att svara för kostnaderna för statens medverkan under en treårsperiod.

Jag har också erfarit att universitets- och högskoleämbetet för närvarande låter utreda vissa frågor rörande den fortsatta kunskapsuppbyggnaden inom ämnesområdet. Jag har i dessa frågor samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

För den regionala utvecklingen har utbildningen och därtill nära relate- Regional rade frågor om forskningsmiljöer och tillgång till teknisk kompetens stor kompetensbetydelse. För att ge regioner med sysselsättningsproblem förutsättningar

uppbyggnad

för en god utveckling behöver infrastrukturen i dessa delar av landet förstärkas.

De regionala forsknings- och utvecklingsråd och forskningsstiftelser som vuxit fram, inte minst de som finns i anslutning till de mindre högskolorna. medverkar till ett förbättrat kontaktnät och till att formerna för informationsutbyte och kunskapsöverföring blir effektivare. Det växande antalet funktioner av typen kontaktsekretariat vid högskolorna kan också bidra till dessa syften.

Den forsknings- och utbildningsverksamhet som bedrivs 1 Kiruna och vid högskolorna i Umeå och Luleå har väsentliga positiva effekter för regional kompetensuppbyggnad. De mindre högskolorna spelar en allt större roll som regionala kompetenscentra. Här kan bl. a. nämnas projektet "Bergslagens Tekniska Högskola”. De teknikcentra som med statliga stöd byggts upp på orter i vissa delar av landet verkar i samma syfte.

Förslag till fortsatta åtgärder för regional kompetensutveckling lades fram i årets budgetproposition (prop. 1986/87:100 bil. 10 och 14) och tidigare denna dag i propositionen om forskning (prop. 1986/87:80 bil. 6 och 10). Dessa förslag berör både industri- och utbildningsdepartementens områden.

Utbildningsfrågornas betydelse för den internationella konkurrenskraften, för den regionala utvecklingen och balansen samt för möjligheterna till en positiv strukturomvandling kan förväntas öka. Många ur närings- och regionalpolitisk synpunkt positiva åtgärder på utbildningsområdet har, som framgått av min redovisning, vidtagits. Jag avser att även i framtiden noga följa utbildningsfrågornas utveckling och verka för att näringslivets behov av kompetent och rätt utbildad personal kan tillgodoses. Ett led i detta arbete är att en för utbildnings- och industridepartementen gemensam arbetsgrupp har inrättats. Gruppen behandlar frågor om forskning, utbildning och regional utveckling.

6.5¶Telekommunikationer

Sverige har ett internationellt sett välutvecklat telenät. Antalet telefonlinjer (från telefonstation till abonnent) per invånare är högre än i något annat land. Samtidigt är telefontaxorna bland de lägsta i världen. Även när det gäller tätheten av datanätanslutningar ligger Sverige långt före övriga

Europa och i nivå med USA. Det nordiska mobiltelefonsystemet i Sverige, Prop. 1986/87: 74

Finland, Danmark och Norge är det största sammanhängande systemet i

världen. Norden är världsledande tack vare ett avancerat nordiskt teknikupphandlingsprojekt, som drivits gemensamt av televerken. Detta har även givit teleindustrin stora exportframgångar. Det stora genomslaget för

mobiltjänster beror bl. a. på att dessa kommit att utnyttjas av många små

företag inom hantverk och service med rörlig verksamhet.

Telekommunikationer spelar en betydelsefull roll för utvecklingen inom Datanät svenskt näringsliv och förvaltning. Detta beror på en kombination av

avancerad utbyggnad och förmåga hos kunderna att utnyttja ny teleteknik. I Sverige utvecklades tidigt omfattande datanät för administrativa ändamäl

i den statliga förvaltningen samt inom bank- och försäkringsväsendena.

Datatrafiken växer med 30—50 Zz om året. För närvarande pågår en omfattande kontorsautomatisering samt ökad användning av datateknik inom tillverkningsindustri, transportväsende och servicenäringar. Härigenom försöker man uppnå ökad snabbhet och effektivitet. En viktig ekonomisk konsekvens för industrin är minskad bindning av kapital i produkter under

arbete eller transport.

Utvecklingen leds i allmänhet av de stora företagen, men sprids frän

dem till en bred krets av mindre företag i underleverantörsledet. De senare knyts både när det gäller produktutveckling och varudistribution till de stora företagens system. Det faktum att datanäten täcker stora delar av landet har den viktiga regionala konsekvensen, att avancerad industripro-

duktion kan upprätthållas på många håll i Sverige.

Internationella datanät är av stor betydelse för de multinationella företagen när det gäller att upprätthålla kommunikation mellan bolag i olika länder. Dessa företag är stora användare av elektroniska meddelandesys-

tem, som snabbt och billigt kan överföra elektroniska brev mellan anläggningar i olika världsdelar. För att förbättra de internationella tjänsterna till svenska företag upprättar televerket nya företag inom Teleinvestgruppen.

Ett exempel är Mailstar AB, där televerkskoncernen gått samman med

rymdindustrin för att med svensk teknik kunna erbjuda kommunikation till platser i världen som är svåra att nå med konventionella medel.

Inom televerket pågår en kraftig utbyggnad med digita! teknik. Under år Nva tjänster 1987 kommer många företag att kunna erbjudas kopplade datatjänster med betydligt högre hastighet än i dag via digitala företagsväxlar och det digitala telenätet. Höga hastigheter krävs för vissa avancerade datatillämpningar. Förslag om försök med ny teleteknik har på regeringens uppdrag presenterats av televerket, styrelsen för teknisk utveckling och statskontoret. Ur regionalpolitisk synpunkt är det av stor betydelse att de nya, kvalificerade teletjänsterna kan erbjudas alla företag, oberoende av lokalisering. Det är ur denna aspekt också gynnsamt att teletaxorna för närvarande anpassas så att betydelsen av länga avständ minskar.

Jag vill här också erinra om den potentiella betydelsen av Tele-X-satelli-

ten för telekommunikationerna. När satelliten är i funktion finns möjlighet att telekommunikationstjänster som kräver stor överföringskapacitet kan

erbjudas till användare i hela landet utan att någon anslutning till det markbundna nätet krävs. Tele-X kan således genom att vara ett komple-

5 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 74

ment till andra teletjänster komma att ge gynnsamma närings- och regi- Prop. 1986/87: 74

onalpolitiska effekter. På dataområdet råder nu en stor mångfald av företagsinterna standarder.

Betydande arbete pågår emellertid för att skapa internationella gemensamma standarder, vilka fordras för att bredda användningen av datateknik. Som närmare redovisas I avsnitt [0 är det viktigt att Sverige deltar i denna utveckling.

Jag räknar med att det föreslagna informationsteknologiprogrammet, som jag senare återkommer till. skall ge värdefulla bidrag till den fortsatta utvecklingen och användningen av telekommunikationerna i Sverige.

Prop. 1986/87: 74

7¶Avreglering och regelförenkling

Sammanfattning och bedömning: Insatserna för färre och enklare

regler gentemot företagen har avsatt positiva resultat. Avregleringar

har i en del fall genomförts. Flera reformer som innebär administra-

tiv förenkling för företagen har beslutats. Myndigheternas service

gentemot företagen har förbättrats. Det internationella harmonise-

ringsarbetet har intensifierats. Avreglerings- och förenklingsfrågorna kvarstår som en permanent uppgift för näringspolitiken. Bl. a. kommer ett nu inlett arbete med förenkling och anpassning av den näringspolitiska finansieringen. som redan givit resultat, att drivas vidare.

7.1¶Allmän bakgrund

Staten påverkar företagens villkor genom normerande verksamhet på flera

andra områden än det närings- och industripolitiska. Jag har t. ex. redan

erinrat om betydelsen av vissa. för företagen grundläggande skatteregler.

Det finns sammanlagt ett fyrtiotal centrala myndigheter som har företagen som målgrupp. De arbetar ofta med s.k. administrativa styrmedel, dvs. regler som tvingar företagen att förfara på visst sätt, iaktta vissa

gränsvärden, underkasta sig registrering, tillståndsgivning, tillsyn etc.

Motiven bakom den statliga normgivningen växlar. I en del fall är syftet närmast att i förlängningen av civilrättens bestämmelser ctablera spel-

regler för näringsutövandet. Huvudmotivet bakom skattelagstiftningen är

att finansiera den offentliga verksamheten. Vissa regleringar har kommit

till för att garantera en tillfredsställande och rättvis försörjning med varor,

tjänster eller andra nyttigheter. Att värna om de inhemska näringarna eller den inhemska kontrollen över en viss typ av egendom är ett annat motiv,

liksom önskemålet att skydda en svagare part på arbetsmarknaden eller

konsumtionsvarumarknaderna. Ett viktigt skäl bakom statlig normgivning är slutligen behovet att skydda liv, hälsa och miljö. Ett femtontal myndigheter har detta huvudsyfte bakom sin verksamhet.

7.2¶Normgruppen

Samtidigt som statlig normgivning är en nödvändig förutsättning för att näringslivet skall fungera friktionsfritt, går det inte att blunda för att den också för med sig vissa problem. En reglering kan vid sidan av de avsedda effekterna få negativa strukiureffekter genom att konkurrensen försvagas och nyföretagande och innovationer hämmas. Ett specialfall är när natio-

nella särregler får till följd att det internationella varuflödet försvåras. En

oundviklig följd av en reglering är vidare ofta att extrakostnader uppstår hos företagen. I sista hand påverkas därmed de internationella konkurrensförutsättningarna.

Vidare kan för företagen det administrativa merarbete och det byråkra-

tiska krångel som normeringen för med sig vara betungande. Detta gäller 67

särskilt de minsta företagen. De kan normalt inte avdela särskilda resurser Prop. 1986/87: 74 för myndighetskontakter. Dessa blir en tillkommande belastning på ägaren/företagaren vid sidan av andra arbetsuppgifter.

Det finns alltså en risk för att de statliga reglerna, om de tillåts utveckla sig ohämmat, blir ett hinder för expansion och nyföretagande. Som ett led i

ansträngningarna att skapa goda förutsättningar för en industriell förnyelse

tillkallade jag därför efter regeringens bemyndigande i december 1983 en

arbetsgrupp (I 1983: H), den s. k. normgruppen, med uppgift att gå igenom

den statliga normgivningen gentemot näringslivet. De riktlinjer och priori-

teringar som har gällt för gruppens arbete har jag tidigare redovisat för riksdagen (prop. 1985/86: 142, NU 23, rskr. 336). Normgruppens uppgift har varit att genom en i tiden koncentrerad insats som sammanhållande lednings- och utredningsorgan inspirera, driva på och förmedla erfarenheter av avreglerings- och förenklingarbetet. Häri har också ingått att genom attitydpåverkande och kunskapshöjande insatser stimulera förvaltningen. Huvudansvaret för att resultat uppnås har dock liksom tidigare legat på fackdepartementen och myndigheterna.

Normgruppens arbete har gått hand i hand med andra breda insatser för

pågående frikommunförsöket under civildepartementets ledning och om det arbete som pågår med att avskaffa föråldrade och onödiga författningar

och dra klarare gränser mellan vad som skall vara bindande föreskrifter och vad som är allmänna råd. Av särskild vikt i sammanhanget är de av

regeringen initierade och nu hos många myndigheter pågående ansträng-

ningarna att förbättra servicen gentemot allmänhet och företag. I denna anda verkar också den nyligen av riksdagen antagna nya förvaltningslagen.

7.3¶Uppnådda resultat och aktuella initiativ

Regeringen har tidigare för riksdagen redovisat konkreta åtgärder som beslutats inom ramen för förenklingsarbetet (Skr. 1985/86: 165, KU 28, rskr. 319).

Jag skall i det följande sätta in några av de viktigaste hittills beslutade

åtgärderna och vissa nu aktuella initiativ i deras näringspolitiska sammanhang.

Under de senaste åren har omfattande förändringar skett | kreditmark- Bättre fungerande

nads- och valutaregleringen genom åtgärder från riksbanken och regering- marknader en.

Den inhemska kreditmarknaden är numera i stort sett avreglerad. Tidigare gällande ränte- och utlåningstak för bankerna har avskaffats. Även den reglering som tvingat försäkringsbolagen och AP-fonden att förvärva prioriterade stats-, bostads- och jordbruksobligationer till en lägre ränta än

den rådande marknadsräntan har upphört att gälla fr. o. m. december 1986. Statsmakterna fattade år 1986 ett principbeslut om att genomföra lättnader i valutaregleringen. Det har härvid uttalats (prop. 1985/86: 150, FiU 30, rskr. 358-359) att dessa särskilt bör inriktas på de delar av valutaregleringen som kan bedömas hämma näringslivets utveckling. Även företugsbeskattningens utformning har betydelse för frågan om 68

effektiv användning av kapital. Den kommitté som nu arbetar med att Prop. 1986/87: 74 reformera företagsbeskattningen (dir. 1985: 30) och som jag redan berört skall bl. a. ta ställning till vilka ändringar i i skattereglerna som kan genomföras för att minska olika inlåsningséffekter när det gäller kapitalets fördelning mellan olika företag och branscher.

För en väl fungerande arbetsmarknad spelar en effektiv arbetsmarknadsservice en avgörande roll. AMS genomför sedan två år tillbaka ett program för att förbättra servicen till arbetsgivare och arbetssökande. En förenkling av regelsystemet och administrationen är en viktig del av programmet.

På arbetsrättens område övervägs för närvarande inom arbetsmarknadsdepartementet ändringar av vissa formella regler i bl. a. lagen (1982: 80) om anstältningsskydd (LAS). Syftet är att skapa enhetligare och mera lätttillämpade regler. 1985 års semesterkommitté har fått i uppdrag att undersöka bl. a. om de regler om ledighet som finns i många olika författningar kan sammanföras till ett mer enhetligt system.

Vissa näringar har av tradition varit omgärdade av bestämmelser som Underlättat tämligen ingående reglerat marknadstillträdet. Betydelsefulla steg i avreg- marknadstillträde lerande riktning har tagits på flera sådana områden. Reformerna har ge- och ökad nomgående till följd att det blir lättare för nya företag att vinna tillträde på konkurrens marknaden. Konkurrensen ökar därmed.

Utländska banker har numera tillåtelse att etablera sig i Sverige. Nyligen har också beslutats att svenska banker skall få rätt att inrätta filialer i utlandet (prop. 1986/87: 12, NU 16, rskr. 92). Det har också blivit lättare för nya bolag att bedriva försäkringsrörelse och för befintliga bolag att utvidga sin rörelse till nya försäkringsgrenar.

Prövningen av utländska företagsförvärv föreslås nu bli förenklad i enlighet med vad jag senare kommer att beröra. Förslaget innebär bl. a. att förvärv av mindre företag helt undantas från tillståndsplikt.

Ett område som särskilt förtjänar att nämnas i sammanhanget är kommunikationssektorn, som har stor betydelse för den industriella infrastrukturen. Här har ett omfattande förenklingsarbete inletts.

Inom den yrkesmässiga godstrafiken på väg har sålunda stegvisa reformer genomförts. Riksdagen har senast (prop. 1986/87:5, TU 7, rskr. 68) beslutat att behovsprövningen vid godslinjetrafik och vid transportförmedling skall slopas. Inom busstrafiken minskar fr.o. m. år 1989 tidigare tillståndsprövning, samtidigt som trafikhuvudmännen kan handla upp trafiktjänster mer marknadsmässigt.

På taxiområdet inleds nu ett reformarbete i syfte att minska regleringen och förbättra kundservicen (prop. 1986/87: 5, TU 7, rskr. 68).

Även inom luftfarten har nyligen avreglerande åtgärder beslutats (prop. 1986/87:4, TU 5, rskr. 41). Inom ramen för det skandinaviska luftfartssamarbetet kommer den s.k. fraktchartern att i princip släppas helt fri.

På teleområdet har televerkets tidigare gällande monopol på att ansluta telefoner till det allmänna telenätet numera upphört. Televerkets roll som provande och godkännande organ för utrustning som skall anslutas till telenätet utreds för närvarande på regeringens uppdrag.

Jag vill i detta sammanhang också beröra vissa förändringar som avses 69

ske i den s.k. träfiberprövningen, vilken för närvarande sker enligt regler i Prop. 1986/87: 74 136 a § byggnadslagen. Den hittillsvarande utformningen av reglerna som syftar till att trygga råvaruförsörjningen till svensk skogsindustri har visat sig medföra administrativt krångel och stelheter på marknaden. Byggnadslagen upphör att gälla den 1 juli 1987. Jag avser att senare föreslå regeringen att lägga fram förslag om en ny prövningsordning. En väsentlig inskränkning i prövningsskyldigheten planeras därvid ske. Antalet prövningspliktiga företag inom skogsindustrin kommer genom förslaget att minska från för närvarande omkring 450 företag till omkring 60 företag.

En viktig aspekt av förenklingsarbetet är ansträngningarna att uppnå en Internationell ökad internationell harmonisering. Dessa har intensifierats både i det inter- harmonisering nordiska samarbetet och på en bredare internationell bas. Det rör sig om ett mödosamt arbete, där resultat kan uppnås först efter långa förberedelser.

Ett huvudmål för det nordiska samarbetet är att utveckla Norden som hemmamarknad. De nordiska regeringarna har tagit fram ett förslag till ett nordiskt samarbetsprogram som i dagarna kommer att föreläggas Nordiska Rådet.

I fråga om tekniska handelshinder är slutmålet att varor från ett nordiskt land utan hinder skall kunna marknadsföras i de övriga nordiska länderna. Detta förutsätter att föreskrifterna är likvärdiga och att principen om ömsesidigt erkännande av provningsresultat tillämpas.

Målet för arbetet vad gäller övriga icke-tariffära handelshinder, t.ex. reglerna för offentlig upphandling, är att uppnå största möjliga marknadstillträde för varor och tjänster.

För att förebygga att nya handelshinder uppstår, föreslås att myndigheter när de överväger att föra in nya eller ändrade bestämmelser först bör underrätta motsvarande myndigheter i andra nordiska länder.

Det aktuella EFTA/EG-samarbetet har mot bakgrund av EG: s arbete på att skapa en intern marknad inriktats på sakområden. Man vill åstadkomma en parallell utveckling och förhindra uppkomsten av nya handelshinder. Ett område där förhandlingarna just avslutats gäller införandet av ett enhetligt tulldokument för hela det europeiska frihandelsområdet. Dokumentet skall användas både vid export, transit och import. Till detta kommer att man också förhandlar om en gemensam transiteringsordning.

EG och EFTA-länderna har också kommit överens om att fr. o. m. den 1 juli 1987 införa s.k. periodiska varucertifikat, dvs. ett varucertifikat per företag och år i stället för ett per sändning. I Sverige utfärdas omkring en miljon varucertifikat varje år, varför reformen kommer att leda till ekonomiska vinster för företagen och mindre byråkrati.

Inom olika bransch- och sakområden bedrivs harmoniseringsarbetet genom särskilda samarbetsorgan. Som exempel på vad som uppnåtts hittills vill jag här lyfta fram ett par för företagen viktiga samhällsavsnitt.

På byggområdet är ett av målen att samordna byggbestämmelserna i de nordiska länderna. Gemensamma nordiska riktlinjer har tagits fram på ett flertal ämnesområden. De införs nu successivt i resp. land. Ett annat internordiskt samarbete gäller ömsesidigt godkännande och kontroll av byggprodukter. Gemensamma produktregler föreligger hittills för fem va- 70 rugrupper.

På trafikområdet har konkreta harmoniseringsåtgärder på senare tid Prop. 1986/87: 74 vidtagits successivt när det gäller en rad fordonsbestämmelser. Harmoniseringen sker här i första hand på alleuropeisk bas inom ramen för samarbetet i ECE. na |

I årets budgetproposition har åtgärder föreslagits för att Sverige skall kunna anpassa sina bärighetsregler för huvuddelen av det svenska vägnätet till nyligen införda EG-direktiv. De årliga företagsekonomiska vinsterna för svenska företag av de harmoniserade belastningsbestämmelserna har beräknats uppgå till belopp på flera miljarder kronor.

Inom flera andra delar av det trafikpolitiska området undersöks för närvarande på internordisk bas förutsättningarna för att ta ytterligare harmoniseringssteg. Det gäller bl.a. möjligheterna att införa likartade regler för fordonsavgifter i de nordiska länderna och att öka enhetligheten i Norden i fråga om bestämmelser för entreprenadmaskiner.

Regler om teknisk provning och kontroll äterfinns inom ett stort antal Teknisk provning myndighetsområden och påverkar därför många företag inom olika bran- och kontroll scher. Området har prioriterats av regeringen i förenklingsarbetet. Flera initiativ har tidigare redovisats för riksdagen.

Bl. a. har en ny lag om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m. (prop. 1985/86:27, NU 8, rskr. 96) trätt i kraft år 1986. Ett viktigt syfte med denna lag är att öka flexibiliteten i den kontroll som sker genom teknisk provning och som är tvingande. Den nya lagen ger ökad möjlighet att ha kontrollordningar som tar hänsyn till företagens egna kontrollåtgärder. Tillverkarnas egna provningsresultat kan i ökad utsträckning läggas till grund för beslut om godkännande. Detta kan medföra betydande förenklingar för många företag.

Sedan förenklingsarbetet senast redovisades för riksdagen har regeringen på mitt förslag lagt fram en proposition om dels en ny kontrollordning för handeln med ädelmetallarbeten, dels förenklade former för kontroll av volym och vikt. Förslagen har nyligen godtagits av riksdagen (prop. 1986/87:8, NU 8, rskr. 36).

Nya arbetsformer för att uppnå en effektiv samhällskontroll med mindre detaljstyrning prövas nu på flera håll i förvaltningen eller utreds av kommittéer under regeringen eller genom myndighetsinterna initiativ. Detta gäller bl. a. miljöskydds- och arbetsmiljöområdena. Frågan om ändrade kontrollformer för elektrisk materiel i syfte att uppnå ökad säkerhet och europeisk harmonisering bereds för närvarande inom regeringskansliet. Jag vill också hänvisa till de uttalanden till förmån för ett ökat inslag av egenkontroll som regeringen gjort i anslutning till förslaget om en ny planoch bygglag som nyligen behandlats av riksdagen (prop. 1985/86:1, BoU 1986/87: 1, rskr. 27).

Flertalet åtgärder som jag hittills nämnt har betydelse för företag i alla Administrativ storleksklasser. Av skäl som jag berört är det dock för de minsta företagen förenkling särskilt viktigt med insatser för att förenkla de statliga reglerna i administrativt hänseende och förbättra myndigheternas handläggningsformer, service, information etc. Att så är fallet framgår av bl. a. en utredning som statens industriverk gjort för normgruppens räkning (Krångelsverige — Myt eller sanning?; SIND 1986: 4). Nn

Arbetet med administrativa förenklingar börjar nu ge synliga resultat i Prop. 1986/87: 74 förvaltningen. En del myndigheter har i särskilda utvecklingsprojekt med bred personalmedverkan arbetat med frågorna. Detta gäller myndigheter

med så skiftande storlek och förutsättningar som AMS och tänsstyrelsen i

Örebro län.

plan- och byggområdet i anslutning till en ny plan- och bygglag, syftar till

administrativa förenklingar för enskilda och företag.

En arbetsgrupp inom regeringskansliet arbetar för närvarande med att ta

fram underlag för en översyn av metoderna att beräkna bostadslån och läne- och räntebidragsunderlag för ny- och ombyggnader. En uppgift för gruppen är att undersöka vad som kan göras för att förenkla och effektivisera belåningssystemets olika delar.

Det finns också goda exempel på hur man i enskilda kommuner gör

ansträngningar att. tillsammans med de på lokalplanet verksamma statliga

förvaltningarna, skapa mindre krångliga handläggningsformer och ett förbättrat småföretagarklimat.

Skartteadministrationen är et fäåll där åtgärder från statsmakterna och

skatteförvaltningen samspelat på ett positivt sätt och där ytterligare åtgärder nu är på väg. Jag har tidigare berört ett antal för företagen materiellt viktiga reformer. Till administrativa reformer som beslutats tidigare hör den samordnade uppbörden av källskatt och arbetsgivareavgifter liksom

den slopade kommunala taxeringen av juridiska personer fr. o. m. 1986 års taxering.

Sedan förenklingsarbetet gentemot näringslivet senast samlat anmäldes för riksdagen har ytterligare beslut tillkommit: — De administrativa rutinerna kring investeringsfonder har blivit enklare

(prop. 1985/86: 150 bil. 1, SKU 50, rskr. 360). — Uppbörden av kvarskatt har förenklats (prop. 1985/86: 150 bil. I, SkU 50. rskr. 360).

— Ett nytt, förenklat taxeringsförfarande har beslutats (prop. 1986/87:47,

SkU 1 och 19, rskr. 95 och 101).

en. bedriver skatteförvaltningen ett internt förenklingsarbete. Förutom

rena regelförändringar gäller ansträngningarna också servicen till allmän-

het och företag. En särskild serviceplan för skatteförvaltningen och exekutionsväsendet har antagits. Mälen sätts i denna högt när det gäller bl. a.

förebyggande företagsbesök och information till företagen som komplement till den traditionella skattekontrollen.

Det fortsatta administrativa reformarbetet inom företagsbeskattningen

har som mål att deklaration och taxering skall kunna baseras på ett standardiserat räkenskapsschema. I ett sådant system hämtas underlag för taxeringen direkt ur företagens redovisning. Riksskatteverket har nyligen på regeringens uppdrag redovisat förutsättningarna för en sådan reform.

Beredningen av frågan vidtar nu inom regeringskaunslhiet.

En typ av administrativa problem som uppmärksammats är de som

uppstär när flera myndigheter uppträder som regelgivare eller regeltillämpare inom samma verksamhetsområde. Riksrevisionsverket (RRV) har

nyligen på regeringens uppdrag undersökt dessa med särskild tonvikt på de Prop. 1986/87: 74 samordningsproblem som uppstår i samband med nvetablering av företag och de därmed förenade registreringsbehoven. (Samordnat myndighetsagerande. En studie av regler m. m: vid start av företag).

I RRV: s utredning diskuteras olika åtgärder som syftar till att åstadkomma en samlad företagsregistrering och till att minska antalet myndigheter som nyföretagaren behöver kontakta och lämna uppgifter till. Jag bedömer att åtskilliga av de frågor som RRV aktualiserat behöver uppmärksammas i det fortsatta förändringsarbetet.

Det arbete, som jag tidigare nämnt, med att avskaffa föråldrade och Övrigt onödiga författningar och dra klarare gränser mellan bindande föreskrifter och allmänna råd har på några områden stor betydelse för näringslivet.

Detta gäller t.ex. på arbetsmiljöområdet. Arbetarskyddsstyrelsen har här under en längre tid omarbetat sina anvisningar och föreskrifter. Arbetet har resulterat i en förenkling av regelbeståndet. Antalet författningar har kunnat nedbringas till ungefär hälften mot tidigare. Genom att de nya föreskrifterna gjorts funktionsinriktade, har den totala regelmängden i själva verket minskat ännu mer. Reglernas rättsliga status har dessutom gjorts tydligare.

Ett arbete med motsvarande principiella betydelse för berörda företag pågär för närvarande på plan- och byggområdet, där statens planverk slutför utarbetandet av en ny svensk byggnorm i anslutning till den nya plan- och bygglagstiftningen.

7.4¶Det fortsatta arbetet med avreglering och regelförenkling

gentemot näringslivet

Av vad jag hittills sagt framgår att det gjorts framsteg jämfört med förhållandena för några år sedan, både när det gäller konkreta åtgärder och i fråga om attityderna i förvaltningen. Fler myndigheter än tidigare har i dag en positiv inställning till att kritiskt se över styrmedel och arbetsformer för att uppnå förenklingar 1 sitt eget och företagens arbete.

Jag bedömer att även inställningen hos företagen själva och deras organisationer i viss mån har förändrats i takt med att det kommit fram resultat från förnyelsearbetet. Den nyss nämnda utredningen av statens industriverk ger belägg för detta. Kvarstående kritik synes oftare än tidigare kombineras med en nyanserad syn på vilken grad av regelförenkling som det är möjligt att uppnå i en samhällsförvaltning som den svenska.

Enligt min mening vore det dock fel att slå sig till ro med det hittills uppnådda. Hindren och trögheterna på vägen mot omtänkande och förnyelse är alltjämt avsevärda både i förvaltningen och i en del branschkretsar.

Statskontoret har på regeringens uppdrag i ett antal fallstudier undersökt drivkrafter och hinder i förenklingsarbetet. Verkets slutsatser är bl. a. att det många gånger behövs en starkare politisk markering än hittills om avsikten är att åstadkomma en förändring i samband med att man påbörjar översynen av ett regelområde. Statskontoret har också betonat vikten av att avreglerings- och förenklingsåtgärderna behandlas i en öppen utred- 173

ningsprocess, som de olika intressenterna bereds tillfälle att följa och Prop. 1986/87: 74

påverka.

Jag anser att statskontorets slutsatser utgör värdefulla bidrag till debatten om hur förnyelsearbetet bör läggas upp för att få gynnsammast möjliga

förlopp och effekter.

I det fortsatta arbetet anser jag att det är nödvändigt att odogmatiskt

arbeta längs flera parallella linjer. En sådan är att underlätta prövandet av

alternativa vägar för den statliga regleringen av näringslivet. I detta syfte

beslöt riksdagen förra året (prop. 1985/86: 142. NU 23, rskr. 336) att vägar

skuile öppnas för att mer systematiskt än hittills utnyttja försöksverksamheter ute i förvaltningen. Försöksverksamhetcr förutsätts enligt riksdagsbeslutet bl. a. kunna utnyttjas för att pröva alternativa styrmedel.

Jag vill även erinra om den pågående kvalitetsoffensiven. Ett ökat inslag av kvalitetsstyrning hos såväl myndigheter som företag bidrar till avreglering och regelförenkling.

Vid sidan av åtgärder som syftar till att åstadkomma en omprövning av

befintliga regler. är det en viktig uppgift för framtiden att stävja tillkomsten

av betungande nya regler. Den författning med detta syfte som hittills

gällt, den s. k. begränsningskungörelsen, har varit förenad med vissa brister. Vidare har efterlevnaden av kungörelsen från myndigheternas sida

lämnat åtskilligt i övrigt att önska.

Stat-kommunberedningen under civildepartementet och normgruppen

har nyligen tillsammans sett över begränsningskungörelsen och lämnat

förslag till en reviderad förordning (Bättre regelekonomi, Ds C 1986: 14). Förslaget inebär en skärpning av kravet på att myndigheterna i samband

med sin regelgivning gör ordentliga konsekvensberäkningar av bl.a. de kostnader för övrig förvaltning, kommuner, företag eller enskilda som är

förenade med genomförandet av tilltänkta regler. Jämfört med vad som

hittills gällt skärps också kravet på att myndigheterna i efterhand följer upp

de kostnadsmässiga effekterna av sin regelgivning. Liksom hittills förutsätts förslag som medför inte oväsentliga kostnadsökningar att underställas regeringens prövning. Stat-kommunberedningens och normgruppens rapport remissbehandlas nu.

När det i övrigt gäller att åstadkomma incitument ull fortsatt avreglering

och regelförenkling är detta en fråga som är intimt förknippad med de allmänna former i vilka statsmakterna styr förvaltningen. Inte minst spelar här den budgetmässiga styrningen av myndigheterna och den till denna knutna incitamentsstrukturen en viktig roll. Dessa frågor övervägs fortlöpande inom regeringen. Det är regeringens avsikt att i framtiden i ökad utsträckning samordna avreglerings- och förenklingsarbetet med den treårsplanering som nu successivt införs i förvaltningen. Sålunda kommer myndigheterna, i samband med att direktiv för deras treårsplanering meddelas, att ges anvisning om på vilka områden det ankommer på dem att ta fram underlag för regeringens prövning, som belyser effekterna av hittillsvarande regleringar samt tänkbara former av styrmedelsskiften, organisationsförändringar etc. och de berörda konsekvenserna av dessa. Jag vill slutligen för riksdagens kännedom beröra vissa organisationsfrå- Normgruppens

gör inom regeringskansliet som står i samband med normgruppens framtid. framtid

Syftet med normgruppen när den tillkallades var, som jag tidigare be- Prop. 1986/87: 74 rört, att genom en tidsbegränsad insats dels få fram konkreta avregleringar och regelförenklingar som kunde bidra till den industriella förnyelsen. dels få till stånd mer långsiktigt verkande attitydförändringar till arbetet med förnyelsefrågorna gentemot näringslivet. Avsikten var däremot inte att gruppen som ett permanent organ skulle ersätta det arbete med de aktuella frågorna som bör ingå som en normal del av fackdepartementens och myndigheternas ansvarsområden.

Jag anser att denna målsättning bör kvarstå. Det betyder att normgruppen på sikt bör kunna avvecklas som ett organ utanför den ordinarie linjeorganisationen inom regeringskansliet. Med hänsyn till behovet att leda och följa utvecklingen av ett antal nu aktuella initiativ bör normgruppen emellertid få verka ytterligare någon tid.

Enligt min bedömning kommer det även efter det att normgruppen har avvecklats att finnas behov av att inom industripolitikens ram samlat överblicka och utreda effekterna av den från olika håll utgående regleringen av näringslivet och att ta initiativ till sådana förändringar som framstår som önskvärda från näringspolitisk utgångspunkt. Jag avser därför att, när normgruppen avvecklats. förlägga ett ansvar för dessa frågor i industridepartementets ordinarie organisation. Detta innebär bl. a. att de kontakter med näringslivsorganisationerna och de fackliga organisationerna som normgruppen upprätthällit och som bedömts vara ömsesidigt värdefulla, kommer att kunna fortlöpa som hittills.

7.5¶Förenkling och anpassning av den näringspolitiska

finansieringen

Ett annat viktigt område för förenklingsarbetet är den näringspolitiska finansieringen. Tidigare har jag redovisat de mer generella riktlinjerna för de näringspolitiska medlen. Där angavs förändringsstrategier för de olika typerna av näringspolitisk finansiering, dvs. stöd, matchningsåtgärder, stimulanser och statliga krediter. Jag skall här ge en samlad redogörelse för åtgärder som beslutats celler föreslås för att åstadkomma förenklingar och anpassningar på området.

Den näringspolitiska finansieringen har inte omfattats av normgruppens Överskådligt och verksamhet. I stället har en intern översyn inom regeringskansliet skett. lätt att använda Som underlag för detta arbete har på industridepartementets uppdrag en brett upplagd studie gjorts bland de små och medelstora företagen, för att bl. a. undersöka deras utnyttjande av. attityder till och kunskaper om den näringspolitiska finansieringen. Uppdraget redovisades år 1986. Resultaten av studien visar bl. a. att företagens attityder till näringspolitisk finansiering och service över lag är mycket positiva. Detta gäller framför allt FoU-stimulanser, småföretagsstöd och regionalpolitiskt stöd. Ett problem, som framkom i undersökningen, är dock att kunskapen om olika stödåtgärder upplevs som otillräckligt: särskilt småföretagen har ofta svårt att överblicka och använda systemet. Vidare har generaldirektören Erik Pettersson på industridepartementets uppdrag sammanställt en promemoria med förenklingsförslag (Ds I 1986:5) Industripolitiskt stöd — några syn-

punkter på förenklingar och effektivisering. I denna utredning framhålls bl.a. vikten av att begränsa antalet stödformer och stödorgan och att stödens finansiella utformning bör vara sådan att den tillåter en flexibel anpassning till olika företags situation.

De viktigaste utgångspunkterna för förändringar av den näringspolitiska finansieringen är att systemet skall vara överskådligt och lätt att använda för företagen och att det skall vara anpassat efter aktuella problem och behov. Detta innebär att vägledande för arbetet är såväl mer renodlade förenklings- eller avregleringsaspekter som förändringar i industriutvecklingen och av t. ex. kreditmarknaderna.

Mer konkret kan förenklingarna av den näringspolitiska finansieringen ta sig flera uttryck. Det kan gälla att avskaffa eller att slå samman stödformer, för att på det sättet minska antalet program. Det kan också gälla att minska antalet organ eller att förbättra samordningen och befogenhetsfördelningen dem emellan och att göra deras profil klarare. Förenklingar kan också åstadkommas genom att administrationen decentraliseras och att utformningen av de finansiella instrumenten görs mer flexibel, liksom att stödorganens service och informationsgivning förbättras.

En del förenklingar av den näringspolitiska finansieringen består av att program avskaffas eller att sammanslagningar av program görs. Flera sådana förändringar är beslutade eller föreslagna.

Jag kommer senare att föreslå att systemet med industrigarantilån av- Konkreta åtgärder skaffas vid utgången av innevarande budgetår. Efterfrågan på dessa garantier har minskat, bl.a. till följd av utvecklingen på kreditmarknaden. Forskningsbidraget till teknikbaserade småföretag bör också avskaffas från utgången av innevarande budgetår. Styrelsen för teknisk utveckling har utvärderat verksamheten och funnit att stimulanseffekterna är marginella. Behov av insatser för att nå samma syfte som bidraget bör kunna tillgodoses genom insatser inom småföretagsområdet och det regionalpolitiska området. Vid samma tidpunkt bör styrelsens för teknisk utveckling lån för utrustning avvecklas. Efterfrågan på dessa lån har minskat, bl. a. på grund av att lånens subventionsinnehåll i stort sett tagits bort. Det treåriga programmet för stimulans till spridning av flexibla tillverkningssystem som bedrivits vid statens industriverk bör inte fortsätta efter den nuvarande programperioden. Betydande insatser med delvis samma inriktning görs inom bl.a. styrelsens för teknisk utveckling verkstadstekniska program. Vidare har flera teknikcentra byggts upp, vilka också bidrar till att nå det demonstrationssyfte som låg bakom FMS-programmet. Regeringen kan lämna garantier till s. k. tillväxtinvestbolag med verksamhet i regioner med sysselsättningsproblem. Ett mycket begränsat belopp återstår av för detta ändamål anvisade medel. Jag räknar med att medel för företag inom de prioriterade regionerna med likartad inriktning vid behov skall kunna avsättas inom ramen för regionalpolitiken, och därför bör ingen ny garantiram för detta ändamål läggas fast.

Branschprogrammen vid statens industriverk har under senare år fått en mer offensiv inriktning och genomgått andra betydande förändringar. Bl.a. har programmen för gjuterier och för den manuella glasindustrin

redan tidigare avvecklats. Även den finansiella stödformen strukturgaran- Prop. 1986/87: 74 tier har upphört.

En del förenklingar tar sikte på att öka flexibiliteten 1 finansieringen, så att individuella anpassningar till olika behov hos företagen kan göras. Som jag senare redovisar (avsnitt 10) föreslås att styrelsen för teknisk utveckling får ökade möjligheter att ge utfästelse om stöd. Detta är ett slags projektförsäkring, som innebär att företaget finansierar ett projekt med egna medel med en utfästelse från styrelsen att utbetala stöd om projektet misslyckas. En sådan procedur förenklar hanteringen. Tidigare har styrelsen för teknisk utveckling varit tvungen att reservera hela det garanterade beloppet. Enligt förslaget behöver endast 50 4t reserveras. Möjligheterna att använda denna finansieringsform ökar därmed avsevärt. Jag vill här också erinra om att reglerna för utvecklingsfondernas finansiering redan medger en betydande flexibilitet.

En annan typ av förenkling är som nämnts att stödorganens profil och befogenheter görs klarare och mer koncentrerade. Enligt förslag i avsnitt 10 kommer industrifondens verksamhet att inriktas på de medelstora företagen, sedan behovet av statlig riskkapitalfinansiering i de större företagen minskat. Norrlandsfondens verksamhet bör i större utsträckning prioritera de små och medelstora företagen. En ökad samordning med utvecklingsfonderna i de fyra nordligaste länen och med industrifonden bör ske. Vidare har jag erfarit att TEMU Interactor AB överväger att koncentrera sin verksamhet till ett färre antal områden.

Förenklingar av mer administrativ art är att programindelningen för styrelsen för teknisk utveckling förenklas och att olika mindre stödinsatser inordnas under de bredare programmen. Med tanke på att styrelsen har en stor målgrupp, som till stor del består av mindre företag, är det angeläget att styrelsens verksamhet har en överskådlig och klart presenterad struktur.

Arbetet med förenklingar och anpassningar av den näringspolitiska finansieringen kommer att drivas vidare. En arbetsgrupp vid industridepartementet prövar olika möjligheter att förenkla och effektivisera det regionalpolitiska stödet. Jag avser vidare, som redan framgått, att föreslå att en utredare tillkallas för att analysera hur förändringarna på kredit- och riskkapitalmarknaderna påverkar behovet av näringspolitisk finansiering.

Prop. 1986/87: 74

8¶Näringspolitikens roll vid större industrikriser

Min bedömning: Den mycket restriktiva inställningen till statligt |

stöd åt krisdrabbade företag bör ligga fast. Lokala sysselsättningskriser bör i normalfallet hanteras inom ramen för befintliga närings-, regional- och arbetsmarknadspolitiska program. Näringslivet har ett ansvar för att aktivt medverka till lösningen av krisfall. Vid stora och allvarliga krisfall bör också speciella regionutvecklande och sysselsättningsskapande åtgärder, avpassade efter varje enskilt fall, kunna sättas in.

8.1¶Bakgrund

Jag skall i detta avsnitt redovisa min syn på näringspolitikens rolt vid större industrikriser.

Förmågan till omställningar är av central betydelse för näringslivets konkurrenskraft. Olönsamma verksamheter måste kunna läggas ned eller förnyas för att resurser skall kunna föras över till växande sektorer. Denna omvandlingsprocess är ofta svår för de berörda. En av näringspolitikens viktigaste uppgifter är att ge förutsättningarna för en strukturomvandling som ur samhällsekonomisk och social synpunkt bidrar till största möjliga välfärd.

Omställningsproblemen bemöttes under flera år i slutet av [970-talet och början av 1980-talet med omfattande finansiellt stöd till krisdrabbade företag och branscher. Efter regeringsskiftet år 1982 har strävandena att skära ned krisföretagsstödet haft hög prioritet i näringspolitiken. Inställningen till krav på nya stöd till företag har varit ytterst restriktiv. Samtidigt har regionala hänsyn fått en ökad betydelse inom näringspolitikens alla områden. Detta har avspeglats bl. a. i aktiva insatser på orter där större driftsinskränkningar har ägt rum.

Insatserna vid sysselsättningskriser har således ändrat karaktär. Jag avser att här ge en samlad redovisning av min syn på näringspolitikens roll vid större kriser. Det är, enligt min mening, angeläget att det finns utvecklade principer på detta område för att företagen, de anställda och andra intressenter skall ha klara spelregler och rimliga förväntningar på statliga insatser.

För att ge underlag för mina bedömningar har en intern arbetsgrupp inom industridepartementet gjort en översyn av frågor i anslutning till större industrikriser.

Krispolitiken inrymmer två huvuddelar: För det första stödet till krisföretag och för det andra åtgärderna för de anställda och orten.

8.2¶Den tidigare krishanteringen

Under åren 1975 —1982 gjordes mycket omfattande stödinsatser i krisdrab- Omfattande stöd bade företag och branscher. De sammanlagda nettokostnaderna — som är ett mått på de statsfinansiella kostnaderna för utbetalda bidrag, lån, garan- 78

tier och aktiekapital — under budgetåren 1975/76— 1982/83 uppgick till 60,6 Prop. [986/87: 74

miljarder kronor (i 1986 års penningvärde). Insatserna har varit starkt

koncemrerade till ett fåtal branscher: varvsindustrin, stålindustrin, massa-

och pappersindustrin och tekoindustrin. Enbart varvsstödet svarade för

489 av krisföretagsstödet under den aktuella perioden. Krisföretagsstödet var betydande i förhållande till industrins storlek.

Det motsvarade 4,3 9 av gruv- och tillverkningsindustrins förädlingsvärde under nämnda period. Räknat som andel av dessa sektorers driftöverskott

utgjorde stödet inte mindre än 52 46. Det statliga stödet till de mest

förlustdrabbade företagen bidrog väsentligt till att soliditeten i svensk

industri kunde upprätthällas. För de s.k. krisbranscherna var självfallet motsvarande relattonstal avsevärt större. Det stora krisföretagsstödet hade först och främst sin grund i det dåliga läget för svensk industri och för ekonomin i allmänhet under slutet av 1970talet, vilket jag tidigare redogjort för. Här vill jag särskilt framhålla det förhållandet att kriserna hårt drabbade vissa branscher, ofta på utsatta orter. Utslagning hotade stora delar av industrin. Samtidigt sjönk industri-

produktionen och förnyelsetakten var låg. Det fanns inte expanderande sektorer som efterfrågade de personer som riskerade att förlora sitt arbete.

Det var således en extrem ekonomisk situation. Till detta bör läggas att kriserna kom snabbt och blev allvarliga. Det fanns inte en tillräcklig

beredskap och erfarenhet att bygga mer långsiktigt verkande åtgärder på.

Krisinsatserna hade vissa positiva effekter. De möjliggjorde mjukare

omställningar. Sysselsättningen kunde minskas under mer skonsamma

former för de anställda. Nackdelarna var dock övervägande. Allokeringsförluster uppstod på Nackdelarna

grund av att olönsamma verksamheter tilläts fortsätta. Arbetslösheten övervägde hölls nere på kort sikt, men på längre sikt har stödet inte kunnat förhindra personalminskningar. Bankerna och de tidigare ägarna behövde inte ta de

fulla konsekvenserna äv de stora förlusterna. Spelreglerna på marknaden

och förhållandet mellan staten och näringslivet påverkades negativt. Stat-

ligt stöd av den art det här var fråga om skapar risker för att företagen

ägnar sig åt att anpassa sig till det statliga stödet snarare än åt den affärsmässiga och industriella delen av verksamheten. De statsfinansiella kostnaderna blev stora och i längden ej samhällsekonomiskt försvarbara.

Detta var bakgrunden till den omläggning av krispolitiken som skedde Omläggning av efter regeringsskiftet år 1982. De riktlinjer som sedan dess varit vägle- politiken dande för statens agerande vid krisfall präglas av en mycket restriktiv inställning till krav på stöd till företag. Detta har emellertid inte inneburit

ett passivt accepterande av de negativa sysselsättningsmässiga och regionala effekterna av driftsinskränkningar. Insatser har gjorts för att skapa

nya arbetstillfällen och utveckling i berörda regioner. Men det är viktigt att komma ihåg att stödinsatser där de har förekommit har varit riktade mot de anställda och mot regionen, inte mot krisföretaget.

Jag vill här hänvisa till varvsnedläggningarna i Uddevalla och Malmö,

insatserna i Malmfälten samt till konkurserna för Saléns och Consafe som

fall där den nya krispolitiken har kommit till konkret uttryck. Staten har

inte, till skillnad från tidigare, övertagit ägaransvaret för krisdrabbade Prop. 1986/87: 74 företag.

Omläggningen av politiken avspeglas tydligt i utvecklingen av nettokostnaderna för krisföretagsstödet (diagram 8.1). Stödet till stålindustrin och ”annat krisföretagsstöd” (f.d. Statsföretag, LKAB, skogsindustriföretag,

m. fl.) har inte upprepats. De små kvarstående kostnaderna är kapitalkostnader på utestående lån och aktiekapital. Stödet till varvsindustrin har visat sig svårare att påverka på kort sikt. Gamla beslut och åtaganden

förorsakar fortfarande icke obetydliga kostnader. Framför allt är det infrianden av tidigare ställda fartygskreditgarantier som har orsakat kostnaderna.

Diagram 8.1 Stöd till krisdrabbade företag 1979/80—1985/86

(nettokostnader, milj. kr., 1980 års priser)

8000 - -->- Stöd exkl

| varv & stål - - > - Krisstöd = Totalt exki varv

6000 1- — Totalt

= krisstöd

4000 F-

L

2000 F- nt nee” VA

L Annat krisföretagsstöd : Ne [9 -

0 rd Rs

1979/80 80/81 81/82 ' 82/83 83/84 84/85 ' 85/86 Anm.: Nettokostnaderna för fartygskreditgarantier är svåra att periodisera, eftersom infriandena hänför sig till beslut under flera tidigare år. Fartygskreditgarantierna ingår därför inte i figuren. Under åren före 1984/85 gav systemet nettointäkter eller små kostnader. Budgetåret 1984/85 var nettokostnaden 1740 milj. kr. och 1985/86 590 milj. kr. (1980 års priser).

Den markanta omläggning av stödpolitiken som genomförts bör ses i ett internationellt perspektiv. Tillgängliga uppgifter om stödpolitiken i andra länder visar på ett fortsatt betydande stöd till krisdrabbade företag och branscher i flera länder. Där har man inte, som i Sverige, lyckats ändra politiken. Då skall man också beakta att stora kapacitetsnedskärningar i

branscher som varv, stål och teko har gjorts i Sverige, medan en del andra länder ännu har betydande omställningsproblem framför sig.

8.3¶Principerna för krisföretagsstöd

Den nuvarande mycket restriktiva inställningen till stöd åt krisdrabbade Restriktiv

företag bör gälla även i fortsättningen. Jag skall här redovisa skälen för inställning 80

denna princip och även specificera de nödvändiga villkoren för att en Prop. 1986/87: 74

sädan princip skall kunna upprätthållas i praktiken.

Erfarenheterna från de senaste årens sätt att bemöta industrikriser har

varit positiva. Jag ser inga skäl till att ompröva den restriktiva inställningen. Genom att de defensiva insatserna kraftigt har dragits ned, har närings-

politiken återfått sin rätta roll som en politik för tillväxt och förnyelse.

Krispolitiken bör ses i förhållande till läget i industrin och i ekonomin

generellt. Den svenska ekonomin har kommit i bättre balans och industrins konkurrenskraft har stärkts. Företagen är nu finansiellt sett väsentligt starkare jämfört med för 5—10 år sedan, och de har därmed större uthällighet att själva klara av en krisperiod. Samtidigt har utvecklingen på kredit-

och riskkapitalmarknaderna varit mycket expansiv. Kreditutbudet har ökats och differentierats genom avregleringen på kreditmarknaden. Börsen har fått en väsentligt ökad betydelse som finansieringskälla. Sammantaget innebär utvecklingen att omstruktureringar bör kunna hanteras av

ägarna och andra aktörer, utan något behov av särskilda statliga finansiella insatser i företaget.

Till detta vill jag lägga de handelspolitiska aspekterna. Dessa har, enligt min bedömning, kommit att väga allt tyngre i takt med att industristödsfrå-

gor i ökande utsträckning har diskuterats i internationella fora som OECD, EFTA, GATT och Nordiska Ministerrådet. Även utvecklingen inom EG är betydelsefull. Liberaliseringssträvandena inriktas alltmer på avveckling av

industristöd, tekniska handelshinder och andra s. k. icke-tariffära handels-

hinder.

För den statliga företagssektorn tillkommer att staten här också finns i

ägarrollen. Som jag nyss nämnt har staten främst under 1970-talet genom

köp av privata företag i kris sökt lösa krisen genom att ta ett ägaransvar. Detta har i vissa fall lett till målkonflikter för företagen, som kostat staten/ ägaren avsevärda belopp. Statens ägarroll måste bl. a. därför vara klarare.

Jag kommer senare (avsnitt 12) att närmare utveckla min syn på de statliga

företagen. Jag vill emellertid här konstatera att staten inte bör hantera kriser i företag eller branscher genom ett utökat statligt ägande. För de nuvarande statliga industriföretagen måste ägaren/staten liksom andra

ägare sträva efter att minska riskerna för kriser i företagen och medverka i

långsiktigt verkningsfulla sturkturlösningar för att förebygga eller avhjälpa kriser.

Under årens lopp har en lång rad argument för krisföretagsstöd lagts fram. Två av dessa har varit särskilt vanliga.

En argumentationslinje säger att staten bör ge stöd för att överbrygga Överbryggning

tillfälliga problem i en i grunden konkurrenskraftig verksamhet. Det är självfallet olyckligt om en på sikt konkurrenskraftig verksamhet läggs ned

på grund av övergående problem. Men jag menar att det inte kan vara statens huvudansvar att göra en prövning av huruvida verksamheten är livskraftig. Om överlevnadsmöjligheter finns bör företaget kunna få stöd

från andra intressenter än staten, eftersom insatser för att rädda livskrafti-

ga verksamheter bör vara på sikt lönsamma investeringar. Jag upprepar att förutsätltningarna för marknadsmässiga lösningar på företagskriser nu är väsentligt bättre än vad de var i slutet på 1970-talet och i början av 81

6 Riksdagen 1986187.1 saml. Nr 74

rats och att kredit- och aktiemarknaderna har vitaliserats finns nu betydligt fler och starkare aktörer än tidigare, som kan medverka i strukturlösningar.

Enligt ett annat sätt att argumentera bör beslut om stöd till krisföretag baseras på samhällsekonomiska kalkyler. En sådan kalkyl innebär, förenklat, att den företagsekonomiska resultaträkningen justeras med bl. a. alternativkostnaden för den friställda arbetskraften, med produktionsbortfall och med kostnader för underutnyttjande av infrastruktur. I princip är det riktigt att ha ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt, men man måste ha bristerna i kalkylmetoden i minne. Kalkylresultaten är mycket känsliga för antagandena om pris- och efterfrågeutvecklingen, vilka har visat sig vara speciellt svåra att göra i råvarubaserade branscher och branscher med stor överkapacitet. En annan kritisk punkt i kalkylen är bedömningen av hur mänga av de anställda som blir arbetslösa vid en eventuell nedläggning. Det finns en så pass stor osäkerhet i metoden att jag inte anser att samhällsekonomiska kalkyler kan få vara utslagsgivande för beslut i krisfall. Däremot kan de ha ett värde som ett besiutsunderlag bland flera andra.

Den problembild som möter den framtida krishanteringen skiljer sig i Framtida problem väsentliga avseenden positivt från situationen på 1970-talet. Men även under förutsättning att tillväxten under de närmaste åren blir tämligen god. så kommer betydande omställningar och produktionsnedskärningar att ske inom delar av näringslivet. Detta är en följd bl. a. av införande av ny teknik och konkurrens från nya länder. Det vore fel att föreställa sig dessa omställningsprocesser som smärtfria.

En bärkraftig och realistisk krispolitik enligt de riktlinjer som jag redovisat måste därför innehålla verkningsfulla medel för att kunna bemöta de sysselsättningsproblem som följer av industrikriser. Jag skall nu övergå till att redogöra för hur jag ser på dessa problem och vilka åtgärder som bör sättas in.

8.4¶Principerna för krisortsinsatser

En grundläggande princip, som det finns bred uppslutning kring i Sverige, Ansvarstagande är att människor inte ensamma skall behöva bära strukturomvandlingens negativa konsekvenser. Det har därför funnits en övergripande samhällssolidaritet och ett väl utbyggt socialt skyddsnät som underlättat övergången till nya näringar och ny sysselsättning. De regionalpolitiska målen är högt prioriterade och de konkreta åtgärderna inriktas framför allt på långsiktig utveckling och ny sysselsättning.

Sverige har på detta område valt en annan väg än en del andra länder i

Europa, där regioner med krisdrabbad industri har lämnats att efter bästa förmåga lösa sina problem. Där insatser gjorts, har dessa ofta ensidigt inriktats på ekonomiska vederlag till dem som slutar sin anställning och till invandrare som flyttar tillbaka till sina hemländer. Detta har inte hjälpt de drabbade regionerna och följden har blivit svåra omställningsprocesser och i flera fall strejker och ockupationer. Det är inte förvånande att de anställda reagerar med oro, misstänksamhet eller konfrontation när alter-

nativet till bevarad anställning i de gamla branscherna är arbetslöshet och Prop. 1986/87: 74 utarmning av hembygden.

En sådan utveckling är inte förenlig med de grundläggande värderingar som finns i Sverige. Även i fortsättningen bör det finnas ett stort ansvarstagande för människor i krisdrabbade orter och regioner.

En viktig utgångspunkt bör också vara en nära samverkan mellan staten och de fackliga organisationerna. I Sverige finns sedan länge en stor föreståelse i den fackliga rörelsen för nödvändigheten av anpassning till tekniska och ekonomiska förändringar. Denna förståelse har byggt på ekonomiska insikter, men också på att staten aktivt och gemensamt med organisationerna har underlättat omställningarna. De anställda och deras organisationer, liksom lokala samhällsföreträdare och företagen, bör vara delaktiga i och påverka omställningsprocessen.

Ambitionerna för att mildra påfrestningarna vid omställningar bör såle- Sysselsättningsdes vara höga, men för att verkligen kunna utforma insatserna riktigt krävs effekter en god bedömning av hur problemen ser ut. För att få en systematisk bild av sysselsättningsproblemen vid industrikriser har den tidigare nämnda arbetsgruppen inom industridepartementet studerat erfarenheterna av de stora neddragningarna i Malmfälten och efter varvsnedläggningarna i Landskrona och Uddevalla. Gruppen har också inventerat forskning om industrinedläggningar och låtit Arbetslivscentrum sammanställa resultat från en undersökning av ett antal industrinedläggningar, där de uppsagdas arbetsmarknadssituation under två år efter uppsägningen kartlagts.

För det första kan konstateras att andelen anställda som har fått nytt arbete efter en nedläggning, har minskat trendmässigt sedan 1960-talet och nu uppgår till omkring hälften. Utslagningen, dvs. förtidspensionerade och långtidsarbetslösa, är ofta betydande. Svårigheterna att komma tillbaka till arbetsmarknaden efter en ofrivillig förlust av anställningen har alltså ökat. Bakom detta genomsnittstal finns dock stora lokala variationer. I en del fall klaras omställningen relativt bra, medan det i andra fall uppstår stora problem för de berörda. Hur stora problemen blir beror till stor del på de anställdas ålder och utbildning. De äldre och de lågutbildade har störst problem på arbetsmarknaden. Man kan också finna klara skillnader mellan könen. Kvinnorna har avsevärt svårare att få ny anställning, vilket bl. a. torde höra samman med att de i genomsnitt har kortare arbetslivserfarenhet och smalare arbetsmarknad än männen. Den lokala arbetsmarknaden har också en avgörande betydelse. På små orter med dåliga pendlingsmöjligheter är problemen större.

En annan fråga gäller effekterna i underleverantörsled och i servicenäringarna. Studier av de s.k. multiplikatoreffekterna visar att dessa i de flesta fall är begränsade, speciellt om man endast ser till regionen runt den berörda arbetsplatsen. För många underleverantörer gäller att de har andra kunder än det företag som läggs ned och att de har en betydande anpassningsförmåga. Effekterna på servicenäringarna är allmänt sett ännu mindre, åtminstone i det kortare perspektivet. Genom olika transfereringar upprätthålls köpkraften till större delen, varför efterfrågan inom handeln och offentliga tjänster kvarstår. Detta gäller självfallet inte om en driftsinskränkning följs av en betydande utflyttning. Man kan dock konstatera att 83

effekterna i andra och tredje led är små i förhållande till effekterna för dem Prop. 1986/87: 74

som är direkt berörda av en driftsinskränkning. Till detta vill jag foga vikten av att inte se omställningsproblemen 1 ett statiskt perspektiv, utan också beakta den dynamik och anpassningsförmåga som i verkligheten

kännetecknar omställningsprocessen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att sysselsättningsproblemen efter en neddragning har en mycket sammansatt karaktär. I många fall, där den lokala arbetsmarknaden är god och då de berörda anställda har förutsätt-

ningar att få ny anställning, kan omställningen klaras utan större påfrest-

ningar. Men det finns också situationer där problemen är allvarliga. Jag vill således understryka den stora variation som finns i storleken på problemen.

Jag anser att utgångspunkten bör vara att problemen skall hanteras Befintliga program

inom ramen för redan befintliga generella program, 1 första hand en

kombination av arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska åtgärder.

Jag vill här erinra om att ett väsentligt motiv bakom arbetsmarknadspo-

litiken är att den skall underlätta omställningen i samband med driftsinskränkningar. De arbetsmarknadspolitiska medlen utgör ett kraftfullt instrument för att möta sysselsättningskriser genom effektivt och tidigt förmedlingsarbete, arbetsmarknadsutbildning, rörlighetsunderlättande insat-

ser och skilda former av sysselsättningsskapande åtgärder. Utbildningsin-

satser genom framför allt arbetsmarknadsutbildning är av stor och växande betydelse för att ge de anställda förutsättningar för att finna nytt arbete. I

samma riktning verkar insatser för att underlätta arbete på annan ort,

liksom möjligheter att ge aktivt stöd till egenföretagande. At genom bered-

skapsarbeten och andra sysselsättningsskapande insatser dels kunna skapa

arbete under avvecklingsfasen. dels medverka i uppbyggnad av en ny

infrastruktur, är en annan väg som visat sig vara effektiv. Erfarenheten

visar också på den stora betydelsen av att genom utbildningsinsatser i nya företag kunna medverka till inskolning av friställda. Det är av stort värde att möjligheter finns att utnyttja vissa medel flexibelt så att de kan anpassas till individuella och lokala behov.

Ett för Sverige unikt och mycket betydelsefullt instrument är företagens

skyldighet att varsla arbetsmarknadsmyndigheterna om större förestående

förändringar. Härigenom ges förutsättningar för att på ett tidigt stadium

inleda ett aktivt arbete till stöd för anställda och företag. Vid driftsinskränkningar görs regelmässigt särskilda arbetsmarknadspolitiska insatser. De kan oftast göras genom omdisponeringar av befintliga resurser, men också genom särskilda resurstillskott. Erfarenheterna från senare års större företagskriser visar på vikten av tidiga och snabba förmedlingsinsatser. Regionalpolitiskt stöd i form av t. ex. lokaliseringsstöd och offertstöd finns tillgängligt för lokala sysselsättningskriser. Länsstyrelserna har särskilda regionalpolitiska medel som kan användas också för krisortsinsatser. Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1986/87: 100 bil. 14) föreslagit att 300 milj. kr. avsätts för särskilda regionalpolitiska insatser för infrastrukturutbyggnad. Därigenom ökas resurserna för långsiktiga utvecklingsinsatser på krisorter. 84

Jag vill understryka att näringslivet har ett betydande ansvar för att Prop. 1986/87: 74 minska de negativa sysselsättningsmässiga konsekvenserna av industrikriser. Företagen bör i god tid planera för omställningar genom att ha beredskap för nya verksamheter eller omlokalisering av verksamhet. Det finns tyvärr dåliga exempel på fall där företag inte i tid förberett givna strukturförändringar, med följd att alternativa sysselsättningsmöjligheter har saknats då krisen kommit. Det finns också goda exempel där företagen, ibland efter överläggningar med staten, aktivt har medverkat till nyetableringar, alternativ inriktning av produktionen eller andra positiva åtgärder. Dessa insatser värderar jag mycket positivt. Här kan också erinras om de s.k. Trygghetsfonderna, som har inrättats av arbetsmarknadens parter. Insatser från näringslivet är således nödvändiga för att lösa problemen vid kriser och nedläggningar. Jag menar att näringslivet måste ta ett sådant ansvar genom att avsätta ekonomiska och organisatoriska resurser för krisortsinsatser; insatser för att främja, bredda och förnya näringslivsstrukturen på orter och i regioner som drabbas av kriser och strukturförändringar. Vidare anser jag att näringslivet vid nysatsningar särskilt bör pröva möjligheten att förlägga verksamhet till orter och regioner med problem.

I undantagsfall, vid stora driftsinskränkningar på utsatta orter, kan det bli aktuellt med särskilda statliga insatser. Sådana insatser bör föregås av en noggrann prövning och värdering av de regionala och sysselsättningsmässiga problemen. Storleken på åtgärderna måste anpassas till varje enskilt fall, eftersom problemens storlek och art ofta är starkt differentiera- Särskilda insatser de. Dimensioneringen av statliga insatser i tidigare krisfall kommer således inte att läggas till grund för några allmängiltiga tumregler för hanteringen av kommande kriser.

I konsekvens härmed bör sammansättningen av krisinsatserna anpassas till det enskilda fallet. Såväl kortsiktigt som mer långsiktigt verkande medel kan vara motiverade. På kort sikt är det som regel fråga om arbetsmarknadspolitik. På längre sikt är det fråga om företagsutvecklande och infrastrukturuppbyggande åtgärder söm kan bidra till regionens tillväxt och förnyelse.

De industri- och regionalpolitiska instrumenten är i första hand lämpade för att åstadkomma en långsiktig utveckling för en krisort. Regionala investmentbolag kan vara ett instrument för att långsiktigt främja näringslivsutvecklingen. En strävan, som kommit till uttryck under de senaste åren, är att näringslivet skall svara för den dominerande delen av kapitalinsatsen. Investmentbolagen får därigenom en bredare krets intressenter och starkare lokal förankring. Det regionalpolitiska stödet, bl. a. lokaliseringsstödet, är till vissa delar utformat för att möjliggöra flexibla insatser i krisregioner. De regionala utvecklingsfonderna och styrelsen för teknisk utveckling har på senare tid fått en mer aktiv roll i krishanteringen. Det är enligt min mening av stort värde att dessa organs specifika kompetens inom företagsutveckling och teknisk forskning och utveckling kan tas till vara också i krisfall.

Jag vill betona betydelsen av lokala initiativ i samband med industrikriser. Den bästa kunskapen om problemen — och lösningarna — finns på 85

lokal och regional nivå. Vägledande för utformningen av framtida krisin- Prop. 1986/87: 74

offentliga och privata — i största möjliga utsträckning bör svara för förslag och genomförande av krislösningar. Det bör finnas en öppenhet för att sätta in nya och okonventionella lösningar. Näringsliv, länsstyrelse, kommun och landsting har betydande ekonomiska och personella resurser som kan utnyttjas i ett krisläge. Jag förutsätter då att insatserna för kommunernas del inte kommer att gå utanför de av statsmakterna fastställda gränserna för den kommunala kompetensen.

Etablering av ny verksamhet är oftast det mest verkningsfulla sättet att lösa en stor sysselsättningskris. Industridepartementet har återkommande kontakter med de större företagen om investeringsplaner och lokaliseringar. Den information som framkommer på detta sätt bidrar till att skapa överblick av möjliga omlokaliseringar. Alternativ sysselsättning var möjlig att finna i samband med nedläggningen av Uddevallavarvet och av den civila delen av Kockums Varv i Malmö samt satsningar på projekt i Timrå, i Blekinge och i Bergslagen. Man bör dock vara medveten om att möjligheterna att lokalisera ny verksamhet till krisorter är begränsade.

Särskilda åtgärder kan bli aktuella även inom det arbetsmarknadspolitiska området. De har stor betydelse för de individer som direkt berörs av en industrikris. Sådana åtgärder har i tidigare krisfall utformats så att olika arbetsmarknadspolitiska instrument, som jag tidigare nämnt, har förstärkts och anpassats till den lokala situationen. Här kan bl.a. erinras om de särskilda arbetsförmedlingar som inrättades i samband med neddragningarna i Malmfälten, i Uddevalla och i Malmö.

I större krisfall har åtgärder satts in även inom andra områden. Jag avser här bl. a. tidigareläggningar av väg- och byggprojekt. Sådana insatser ökar på kort sikt sysselsättningen, men de bidrar också till att förbättra infrastrukturen i den berörda regionen.

Min samlade värdering av de olika instrument som står till förfogande för att lösa problemen i samband med industrikriser, är att det finns verkningsfulla medel för att mildra de problem som är ofrånkomliga i samband med omställningar.

9¶Internationella investeringar

9.1¶Inledning

Ett av de mer framträdande dragen i strukturomvandlingen är den sedan länge ökande internationaliseringen. Som jag redan understrukit är Sveri-

ges näringsliv i dag i hög grad internationaliserat. En stor del av vår

produktion exporteras och en betydande del av svenska företags produktion är förlagd till utlandet. Inom Sverige ägs en inte oväsentlig del av näringslivet av utländska intressen.

Som jag tidigare nämnt är denna internationalisering förenad med såväl fördelar som nackdelar, vilket ställer näringspolitiken inför olika avvägningsproblem.

Det svenska näringslivets internationalisering hänger samman med den

allmänna internationalisering som skett i omvärlden under efterkrigstiden.

Parallellt med detta har det skett en snabb ekonomisk utveckling, i vilken

tekniska förändringar och strukturomvandling varn viktiga inslag. Utvecklingen har också präglats av en stark koncentration av produktionen och

inom flera marknader har ett fåtal företag kommit att dominera.

De multinationella företagen har spelat en viktig roll i denna internatio-

naliseringsprocess, som dock inte i första hand kan tillskrivas företagens utlandsinvesteringar. Den internationella handeln ger i sig upphov till

teknisk förnyelse och strukturförändringar. Utlandsinvesteringarnas roll

är i detta sammanhang att de förstärker dessa effekter. Vid bedömningen av Sveriges roll i den pågående internationaliseringsprocessen bör beaktas att Sverige är ett litet land vid sidan av de större

marknaderna. Detta gör att det finns risk för att verksamheten i Sverige kan komma att inta en perifer position, bl. a. i förhållande till företagens verksamhet utomlands. Vidare svarar ett mycket begränsat antal multina-

tionelia koncerner, varav flertalet är höginternationaliserade, för en myc-

ket stor del av investeringarna utomlands. Dessa koncerner svarar också för en avsevärd del av den industriella verksamheten i Sverige.

Frågor om internationella investeringar, såväl utländska investeringar i

Sverige som svenska företags investeringar utomlands, har varit föremål för ett omfattande utredningsarbete.

Direktinvesteringskommittén (DIRK) publicerade våren 1983 sitt betän- Investeringar kande Näringspolitiska effekter av internationella investeringar (SOU utomlands

1983: 17), vilket främst behandlar de svenska företagens utlandsinve-

steringar. Som ett led i utredningsarbetet initierade DIRK fem större

undersökningar, vilka har publicerats som separata expertrapporter, näm-

ligen: — Effekter av investeringar utomlands. En studie av sex industrier (SOU

1981: 33), — De internationella investeringarnas effekter. Några fallstudier (SOU 1981: 43),

— Internationella företag i svensk industri. En jämförelse mellan svenska

multinationella. utlandsägda och nationella företag (SOU 1982: 15),

— Svensk industri i utlandet. En analys av drivkrafter och effekter (SOU Prop. 1986/87: 74

1982: 27), och — Sysselsättningsstrukturen i internationella företag. En studie av utveck-

lingen i svensk industri 1966— 1980 (SOU 1983: 16).

Enligt direktiven (dir. 1977: 94) skulle DIRK för viss del av sitt uppdrag i största möjliga utsträckning bygga på statens industriverks utredningsarbete om de multinationella företagens betydelse för svensk industriell teknisk utveckling, vars resultat har redovisats i rapporten Multinationella företag: FoU-verksamhet, tekniköverföring och företagstillväxt (SIND 1980: 4).

En arbetsgrupp inom industridepartementet har utrett vissa frågor rö- Utländska rande utländska investeringar i Sverige. Enligt direktiven skulle arbets- investeringar i gruppen dels överväga i vad mån det är behövligt med hänsyn till samhäl- Sverige lets intressen att ytterligare begränsa möjligheterna för utländska rättssubjekt att skaffa sig inflytande i svenska företag, dels mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter av företagsförvärvslagen överväga om justeringar av lagstiftningen behövde göras. Arbetsgruppen har under hösten 1985 överlämnat dels rapporten Översyn av lagen (1982: 617) om utländska förvärv av svenska företag, dels rapporten (Ds I 1985: 7) Utländskt inflytande i svenska företag. Den senare rapporten behandlar frågan om utlänningars köp av vissa aktier i svenska bolag. Rapporterna har remissbehandlats.

Jag kommer i de följande avsnitten att först beröra svenska företags ' investeringar utomlands och därefter behandla frågor rörande utländska företagsetableringar och investeringar I Sverige.

9.2¶Svenska företags investeringar i utlandet

9.2.1 Utvecklingen av utlandsinvesteringar och deras effekter

Sysselsättningen vid svenska industrikoncerners dotterföretag utomlands Sysselsättningen uppgick år 1985 till ca 330 000 anställda, varav huvudparten var sysselsatta utomlands en i produktionsbolag i utlandet. Antalet anställda vid dessa produktionsbolag tredjedel av den kan beräknas motsvara drygt 3096 av hela tillverkningsindustrins syssel- svenska sättning i Sverige. De 17 största utlandsinvesterande koncernerna (17-gruppen) — med avseende på antalet anställda i utlandet — svarade samma år för ca 8592 eller ca 280000 av den totala sysselsättningen utomlands. 17-gruppen sysselsatte år 1985 totalt 540000 personer, varav således något mer än hälften är anställda utomlands. För denna grupp av företag var utlandsproduktionen av större omfattning än exporten från Sverige vid försäljningen till de utländska marknaderna. Den svenska ekonomin är starkt beroende av 17-gruppens utveckling. Koncernerna i denna grupp står för en tredjedel av industrisysselsättningen i Sverige, nästan 40 Z av Sveriges export och ca 60 Z av industrins totala forskningsoch utvecklingsverksamhet.

Utlandsandelen för bl. a. sysselsättning och investeringar har varit relativt stabil under första hälften av 1980-talet; ett fåtal stora förvärv utom- 88

lands år 1986 synes emellertid ha inneburit en ökning av den utländska Prop. 1986/87: 74 andelen.

För en fylligare beskrivning av omfattningen och utvecklingen av ut-

landsinvesteringarna hänvisas till bilaga 3. |

Direktinvesteringskommittén (DIRK) hade till uppgift att utreda de di- Direktinvesteringsrekta investeringarnas näringspolitiska effekter — såväl i det förflutna som kommittén på sikt — med avseende på branschstruktur, koncentration, sysselsättning, export, teknisk forskning och utveckling samt företagens internationella konkurrenskraft. Enhgt direktiven skulle DIRK också lämna förslag till statistik- och informationssystem.

DIRK:s slutsatser angående de näringspolitiska effekterna kan i mycket starkt koncentrat sammanfattas enligt följande.

Vid jämförelse med ett hypotetiskt alternativ, där inga utlandsinvesteringar hade förekommit, blir slutsatsen att direktinvesteringar hittills haft övervägande positiva effekter för den ekonomiska tillväxten. De multinationella koncernernas totala internationella konkurrenskraft, i form av t.ex. marknadsställning, har i allmänhet gynnats av utlandsinvesteringar.

Det gär inte att generellt uttala sig om effekterna vid olika omfattning av företagens och hela industrins utlandsinvesteringar. Det kan enligt DIRK bara bedömas från fall till fall. De positiva effekterna av utlandsinvesteringar avtar när andelen utlandsproduktion blir mycket stor och försvinner helt om centrala företagsfunktioner flyttas från Sverige till utlandet. Tecken på en begynnande tyngdpunktsförskjutning av stora svenska företag kan också skönjas enligt DIRK: utlandsproduktionen är t. ex. viktigare än exporten för försörjningen av de utländska marknaderna för de svenska multinationella företagen taget som en grupp.

9.2.2 Direktinvesteringskommitténs förslag till åtgärder Mot bakgrund av riskerna med att tyngdpunkten i de stora företagens verksamhet förläggs utom landet, finner DIRK att samhället bör ha ett starkt intresse av att kunna följa och vid behov påverka utvecklingen av företagens utlandsetableringar; en sådan påverkan kan och bör ske på skilda sätt: = Det internationella ekonomiska samarbetet bör effektiviseras för att

undanröja ekonomiska (t.ex. krav på lokal produktion) och tekniska handelshinder. Detta skulle kunna dämpa utlandsinvesteringarnas omfattning. Dessutom behövs internationella överenskommelser för att få till stånd ett samarbete mellan länderna när det gäller frågan om den fortgående företagskoncentrationen medför otillbörlig konkurrensbegränsning. Varje land kontrollerar enligt DIRK sammanslagningar inom det egna landet, medan samgåenden mellan företag i olika länder faller mellan regelsystemen.

— Staten kan förbättra villkoren för industriell verksamhet i Sverige ge-

nom insatser inom områden som forskning och utveckling, utbildning och kommunikationer.

— DIRK anser att det finns behov av ett informationsutbyte kring företa-

gens strategier i syfte att bevaka svenska näringspolitiska intressen. Ett 89

system med överläggningar mellan staten och vart och ett av de ur Prop. 1986/87: 74

näringspolitisk synvinkel väsentligaste företagen (de 20 största multina-

tionelta företagen samt vissa andra företag) bör därför införas. Syftet

med överläggningarna skulle vara att ömsesidigt informera varandra och

skapa bättre harmonisering mellan samhällspolitiken och företagens

strategier. Utlandsinvesteringarna förutsätts utgöra ett viktigt objekt för

överläggningarna, men de bör inte behandlas isolerat utan ses i samband

med företagens övergripande strategival, inkl. den totala investerings-

verksamheten. — En prövning av utlandsinvesteringarna bör även i fortsättningen ske

inom ramen för valutaregleringen; denna prövning kan utgöra ett kom-

plement till överläggningssystemet. Vid prövningen bör man kunna ta

reella näringspolitiska hänsyn, t. ex. i samband med en uppskattning av

utlandsinvesteringarnas effekter på exporten. — Det bör sörjas för en uppbyggnad av ett analys- och statistiksystem

rörande direktinvesteringarnas utveckling och effekter; ett sådant sy-

stem behövs bl. a. för att ge ett underlag om de stora företagens verk-

samhet! vid ett överläggningssystem.

9.2.3 Remissinstansernas synpunkter Förslaget om ett analys- och statistiksystem stöds av flertalet remissin- Analys- och stanser. En remissinstans ställer sig tveksam och tre avstyrker förslaget. statistiksystem

Positiva till förslaget i dess huvuddrag är bl. a. näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd (SPK), statens industriverk, statistiska centralbyrån (SCB), TCO och LO med sina förbund. SPK anser bl. a. att DIRK:s förslag skulle innebära att underlaget för industri- och näringspolitiska beslut skulle förbättras. SPK delar vidare DIRK:s uppfattning att onödigt dubbelarbete vid informationsinsamling inom statsförvaltningen och inom företagen bör undvikas. TCO anser det vara viktigt att det föreslagna systemet ger en samlad syn på struktureffekterna i Sverige kontra investeringslandet. Det är väsentligt att få kännedom om vad som händer med t. ex. ledningsfunktioner, strategiska funktioner samt forskning och utveckling. SCB delar DIRK:s uppfattning att behovet av information måste vägas mot den totala kostnaden för informationsframställningen.

Förslaget avstyrks av Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Sveriges Industriförbund och Företagens Uppgiftslämnardelegation. SAF och Industriförbundet anser att analys- och statistiksystemet skulle leda till en ökad byråkratisering utan nytta för samhällsekonomin. Organisationernas uppfattning är att Sverige har mer omfattande information om industrins utlandsverksamhet än vad något annat land har, bl. a. genom det material som Industrins Utredningsinstitut samlat in. Man hyser även stora farhägor för att ett institutionaliserat statistikarbete kommer att innebära att ytterligare statliga enheter skapas eller utvidgas och att dessa får intresse av sin egen fortlevnad. Man pekar vidare på vikten av att sekretesskyddet efterlevs när det gäller företagsspecifika uppgifter som SCB samlas in. 90

Allmänt sett kan sägas att det inte varit någön entydig remissopinion om DIRK:s förslag tull överläggningssystem. Näringslivets organisationer har Överläggningstagit klart avstånd från förslaget (med undantag av Kooperativa Förbun- system det). De fackliga organisationerna stöder däremot förslaget. Vissa av de statliga verken är för ett överläggningssystem, medan andra verk är skeptiska.

Följande remissinstanser är generellt positiva till förslaget eller har ingen erinran emot det: TCO, LO med förbund (Beklädnadsarbetarnas förbund, Svenska Metallindustriarbetarförbundet och Svenska Fabriksarbetareförbundet), Lantbrukarnas Riksförbund, riksbanksfullmäktige, statens pris- och kartellnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet och Kooperativa Förbundet (KF). TCO anser det vara angeläget att få till stånd systematiserade överläggningar mellan staten och en begränsad grupp av stora utlandsinvesterande företag, bl.a. med anledning av de risker som kan vara förknippade med en internationalisering av koncernens lednings- och FoU-funktion. LO menar att förslaget bör prövas. Efter en tid måste dock systemet utvärderas, så att det kan effektiviseras och eventuellt modifieras på grundval av gjorda erfarenheter. Svenska Metallindustriarbetareförbundet anser att överläggningssystemet bör utnyttjas aktivt och inte endast i form av ett passivt informationsutbyte: företagens strategival bör kopplas till klart industripolitiska målsättningar. SPK anser att det föreslagna systemet skulle ge ett positivt bidrag till förståelsen för företagens olika överväganden i investeringssammanhang och därmed bredda grunden för en effektiv näringspolitik. Däremot bör inte alltför stor vikt läggas vid kortsiktiga arbetsmarknads- och regionalpolitiska aspekter. KF har bl. a. uppfattningen att systemet skall vara frivilligt, dvs. ingen lagstiftning skall tvinga företagen att delta. I likhet med företagsekonomiska institutionen i Lund anser också KF att överläggningarna bör beröra hela den strategiska utvecklingen, inte bara utlandsinvesteringar.

Direkt negativa ull förslaget är Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund och företagsekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet. SAF och Industriförbundet anser i sitt gemensamma remissvar att en institutionalisering av kontakterna mellan företag och myndigheter kan innebära att en mygelekonomi utvecklas. Det föreslagna systemet skulle utgöra ett led i en ökad byråkratisering och ta tid och kostnader i anspråk för båda parter, men utan nytta för samhällsekonomin. Ett samråd i avtalsform är enligt SAF och Industriförbundet således inte motiverat för att få till stånd en dialog. Erfarenheterna från det s. k. lokaliseringssamrådet är snarast att en fortlöpande dialog mellan staten och de största svenska industrikoncernerna inte förutsätter något avtal som grund.

Skeptiska till förslaget är kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen (NO) och statens industriverk. NO hyser farhågor att systemet innebär ett steg mot ökad förhandlingsekonomi. Enligt NO:s uppfattning ger redan valutaregleringen möjlighet till prövning av utlandsinvesteringar.

9,2.4 Min bedömning beträffande svenska företags investeringar i utlandet

Prop. 1986/87: 74

Sammanfattning och bedömning: Utlandsinvesteringarna har i hu-

vudsak främjat tillväxten och den internationella konkurrenskraf-

ten. Samtidigt kan dock konstateras att vissa av våra multinationella

företag har en sådan omfattande verksamhet utomlands att Kopp-

Jingen tll den svenska verksamheten inte är lika stark som tidigare, vilket t. ex. kan leda till att FOU och andra centrala koncernfunktioner i ökad utsträckning förläggs till utlandet. Våra stora multinationella företag svarar för en avsevärd del av den industriella verksamheten i Sverige, vilket medför att dessa företags beslut får stor betydelse för den industriella utvecklingen i Sverige.

Mot bakgrund därav avser jag ta initiativ till att förbättra statistiken om utlandsinvesteringar. Jag avser också att initiera kontakter

med vissa av de större svenska multinationella koncernerna i frågor som rör utlandsinvesteringar och internationalisering. I dessa kon-

takter bör behandlas koncernernas strategier och utveckling i Sverige och utlandet.

Jag har tidigare redogjort för min allmänna syn på de fördelar i form av ökad konkurrenskraft och tillväxt som en internationalisering innebär men samtidigt pekat på den uppmärksamhet som måste ägnas åt risken för ökad

sårbarhet och beroende. Inom ramen för denna övergripande bedömning ser jag i stort utlandsinvesteringarna som en nödvändig del i den svenska

industrins utveckling.

Min bedömning är att utlandsinvesteringar i huvudsak har främjat den

ekonomiska tillväxten och den internationella konkurrenskraften. Även

om etablering av tillverkande dotterföretag kanske i vissa fall inte ger någon ökad export — eller rent av minskar exportmöjligheterna från Sveri-

ge — kan koncernens totala försäljningsvolym bli större. Den ökade volymen kan i sin tur bära omfattande och kapitalkrävande forsknings- och

utvecklingssatsningar. Därigenom kan också exportmöjligheterna på övriga marknader stärkas.

Samtidigt kan dock konstateras att vissa av våra multinationella företag har fått en sådan omfattande och vittförgrenad verksamhet utomlands att kopplingen till den svenska verksamheten inte är lika stark som tidigare. Sambandet mellan de svenska och utländska enheterna kan tunnas ut. Detta kan också leda till att centrala koncernfunktioner som FoU, avancerad tillverkning och företagsledning i ökad utsträckning förläggs till utlandet. Då våra stora och multinationella företag svarar för en avsevärd del av produktion, sysselsättning samt forskning och utveckling i den svenska industrin får dessa företags beslut stor betydelse för den totala kompetens-

och kapacitetsutbyggnaden i Sverige och därmed för den industriella ba-

sen.

Mot denna bakgrund finner jag — i likhet med DIRK och flertalet av

remissinstanserna — att statsmakternas möjligheter att följa utvecklingen

av företagens internationalisering bör förbättras.

Det råder i dag brist på statistisk information rörande den svenska Prop. 1986/87: 74 industrins utlandsverksamhet. Enligt min uppfattning bör det finnas en Brist på statistik grundläggande informationskälla om internationaliseringen av de multinationella företagen. Det bör därför upprättas en löpande statistik som skulle omfatta 1. ex. följande punkter: — Anställda, investeringar, export, resultat- och balansräkningar för de

stora multinationella företagen med fördelning på Sverige och utlandet. — Länderfördelning av anställda. Uppgifter om FoU, produktions- och

försäljningsbolag, m. m. — Utvecklingen i Sverige för de multinationella företagen jämfört med

övrig industri.

Dessutom bör det göras återkommande kartläggningar. Dessa skall ge en mer fullständig bild av utlandsverksamhetens omfattning och inriktning. Jag avser att ta initiativ till att en löpande statistik upprättas och att återkommande kartläggningsundersökningar kan genomföras, förslagsvis vart tredje år. Jag återkommer till regeringen i denna fråga.

Jag anser vidare — också i likhet med DIRK — att det finns behov av ett Informationsutbyte informationsutbyte kring företagens strategier i syfte att bevaka svenska och kontakter intressen. Industridepartementet har regelbundna kontakter med bl. a. de stora svenska företagen. I dessa kontakter diskuteras näringspolitiska frågor som är av betydelse för en bransch eller ett enskilt företag. Det s. k. lokaliseringssamrådet är ett exempel på kontakter mellan regeringen och de stora industrikoncernernas företagsledningar för utbyte av information om regional- och sysselsättningspolitiska frågor. Samrådet har främst kommit att avse frågor med anknytning till investeringar vid befintliga arbetsställen och omlokaliseringar. Också i samband med handläggningen av t. ex. frågor om regionalpolitiskt stöd, ianspråktagande av investeringsfonder m. fl. ärenden förekommer långtgående kontakter mellan regeringen och företagen.

Dessa kontakter är enligt min mening värdefulla för att på ett förtroendefullt sätt samarbeta i näringspolitiska frågor. Jag har tidigare nämnt att det är ett mycket begränsat antal multinationella koncerner, som svarar för den helt dominerande delen av den svenska industrins utlandsverksamhet. Vidare spelar dessa koncerners verksamhet i Sverige en mycket betydande roll för den svenska industriella utvecklingen. Jag avser därför att ta initiativ till kontakter med vissa av de större multinationella koncernerna i frågor som rör utlandsinvesteringar och internationalisering. I dessa kontakter bör behandlas koncernernas strategier och utveckling i Sverige och utlandet samt sambandet dem emellan. Som DIRK påpekat, bör inte frågan om utlandsinvesteringar behandlas isolerat, utan ses i samband med företagets övergripande strategi. Det är därför lämpligt att det i kontakterna med företagen också ägnas uppmärksamhet åt olika åtgärder som kan förbättra villkoren för industriell verksamhet i Sverige, exempelvis genom insatser inom områden som forskning och utveckling, utbildning och kommunikationer.

Det är enligt min mening uppenbart att de fackliga organisationerna kan tillföra värdefulla synpunkter i diskussionerna om företagens utlandsinvesteringar och internationalisering. Berörda centrala fackliga organisationer 93

bör därför på lämpligt sätt beredas tillfälle att lämna synpunkter på och få Prop. 1986/87: 74 insyn i den problematik som behandlas i dessa kontakter med företagen. I DIRK:s betänkande finns även förslag rörande prövningen av direktinvesteringar inom ramen för valutaregleringen. Regleringen av bl. a. direktinvesteringar har behandlats av Valutakommittén i slutbetänkandet (SOU 1985: 52) Översyn av valutaregleringen. vilket har remissbehandlats och nu bereds inom regeringskansliet. Såvitt rör DIRK:s förslag om internationellt samarbete för att undanröja olika tekniska och ekonomiska handelshinder, vill jag hänvisa till avsnitt 7, där jag redogör för olika åtgärder för internationell harmonisering inom ramen för det nordiska samarbetet och EFTA/EG-samarbetet. Jag vill även peka på Sveriges aktiva medverkan i OECD:s arbete rörande frågor om de multinationella företagens konkurrensbegränsande aktiviteter. Riksdagen bör beredas tillfälle ta del av vad jag har anfört om svenska företags investeringar i utlandet.

9.3¶Utländska företagsetableringar och investeringar i

Sverige

Sammanfattning och bedömning: Utländska förvärv har varit mycket framträdande under de senaste åren i Sverige. Åtaganden från den utländske förvärvaren om den fortsatta verksamheten i det förvärvade företaget har i flera fall utgjort förutsättningar för bifall till ansökningar om förvärvstillstånd.

Jag anser mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits under de år företagsförvärvslagen varit i kraft att tillämpningen av lagen bör effektiviseras i vissa avseenden. Jag föreslår därför ändringar av lagen för att möjliggöra vissa förenklingar I handläggningen, m. m.

Beträffande frågan om utlänningars köp av vissa börsregistrerade aktier konstaterar jag att det nu inte finns tekniska förutsättningar att genomföra de förändringar som föreslagits i en rapport om ett nytt kontrollsystem. Ytterligare utredningar måste sålunda göras.

9.3.1 Omfattning m. m. Den totala utlandsägda företagssektorn utgjorde år 1984 — mätt i antal Var tolfte anställd i anställda — ca 150000 personer eller 896 av sysselsättningen inom hela utlandsägda företag näringslivet. Därav är 132000 personer, motsvarande en sysselsättningsandel på 7 Z, anställda i de 2 100 företag, där aktierna till mer än hälften är utlandsägda (majoritetsägda företag). Det utländska ägandet är mest framträdande inom partihandel. Drygt 1100 utländska dotterföretag med 34500 anställda svarade år 1984 för ca 1996 av det totala antalet sysselsatta inom partihandeln. Omfattningen av det utländska ägandet inom partihandeln har inte genomgått några stora förändringar under 1980-talet. Inom tillverkningsindustrin uppgick år 1984 antalet utländska majoritets- 94

ägda företag till 440, vilka sysselsatte 64000 personer eller 7,97 av den Prop. 1986/87: 74 totala sysselsättningen inom denna industri. Den utländska andelen i tillverkningsindustrin kan i dagsläget uppskattas till drygt 9 Z: om minoritets-

ägda företag inkluderas stiger andelen till 1122, eller 90000 anställda. Den utlandsägda företagssektorn i Sverige har ökat både i absoluta och relativa tal under de senaste årtiondena. Inkl. uppköpen åren 1985 och

1986 torde antalet anställda vid de utländska tillverkningsföretagen hittills

under 1980-talet ha ökat med drygt 20 000, eller en tillväxt av den utländska

andelen med från 6 till 926. I ett längre tidsperspektiv har det skett en mycket stark ökning. Antalet anställda i majoritetsägda företag inom tillverkningsindustrin har nästan tredubblats mellan åren 1962 och 1984 (från

23 000 till 64 000) motsvarande en ökning av den utländska andelen från 2,5 till 7,9 Zz.

Den utlandsägda företagssektorns tillväxt i Sverige beror nästan helt på Utländska förvärv

de utländska uppköpen av svenska företag. Under den senaste 40-årsperio-

den (1946— 1985) har utländska företag förvärvat svenska tillverkningsföretag med tillsammans ca 73000 anställda vid förvärvstidpunkten. Nästan

8076 av förvärven har inträffat under 1969-1984. Förvärvsintensiteten

(mätt i antal anställda per är) har varit dubbelt så hög under den första

hälften av 1980-talet jämfört med slutet av 1970-talet.

Länderfördelningen av de utländska förvärven under 1980-talet uppvisar ett annat mönster än tidigare. Företag från de nordiska länderna dominerar nämligen numera som förvärvare genom att svara för nästan 60Z av antalet anställda i uppköpta företag i samtliga näringsgrenar under 1980—- 1985. Därav kan nästan 40 procentenheter tillskrivas finländska företagsförvärv. Detta är betydligt mer än de nordiska ländernas andel av beståndet av utlandsägda företag.

Det finns tecken som tyder på att förskjutningen till de nordiska länderna sker samtidigt som förvärven till viss del fått en annan bransch- och

företagsinriktning. Förvärven förefaller ha fått en inriktning mot baskemi

och företag som tillverkar relativt ”mogna” produkter på stagnerande eller minskande marknader. Nordiska företag har köpt relativt stora företag eller hela delbranscher, som visserligen kan ha en stark marknadsställning, men som inom cn nära framtid kan förväntas bli föremål för olika former av strukturförändringar i syfte att skapa en konkurrenskraftig verksamhet.

Beträffande den nordiska företagsintegrationen över gränserna bör Koncernfackligt framhållas att denna, t.ex. genom en specialisering av produktionen. kan samarbete skapa konkurrenskraftiga enheter i både Sverige och övriga nordiska

länder, vilket kan möjliggöra en samlad satsning på världsmarknaden. Men jag vill betona att denna företagsintegration inte får skapa sämre förutsättningar för fackligt arbete. Jag vill i sammanhanget nämna att det från

fackligt häll föreslagits ett koncernfackligt samarbete i nordiska koncerner. Det finns anledning att i denna fråga understryka vad som anförts av de

nordiska finansministrarna i den år 1985 antagna ”Nordisk handlingsplan

för ekonomisk utveckling och full sysselsättning”, nämligen att det är

angeläget att berörda arbetsmarknadsparter genom avtal söker finna praktiska förutsättningar för att utveckla ett sådant fackligt samarbete. Jag förutsätter därför att de avtalsförhandlingar som jag erfarit avses inledas

inom kort mellan parterna leder fram till en acceptabel lösning. En fortsatt nordisk integration främjas ifall de anställdas företrädare får möjlighet att diskutera gemensamma intressen på likartat sätt som övriga företrädare för nordiska företag.

9.3.2 Gällande regler om utländska investeringar i Sverige m. m. Den 1 januari 1983 trädde lagen (1982: 617) om utländska förvärv av svens- Företagsförvärvska företag m. m. (företagsförvärvslagen) i kraft. Enligt företagsförvärvsla- lagen gen får utländska medborgare, utländska juridiska personer samt vissa svenska rättssubjekt (kontrollsubjekt) inte utan tillstånd förvärva aktier i svenska aktiebolag, om förvärvet innebär att kontrollsubjektets innehav i det förvärvade bolagets aktiekapital/röstetal kommer att överstiga vissa gränser (10, 20, 40 eller 50 7). Kravet på tillstånd gäller också vid förvärv av rörelse, delar av rörelser och andelar i handelsbolag.

Enligt lagen skall tillstånd meddelas om det inte strider mot något väsentligt allmänt intresse. Tillståndsfrågorna handläggs av länsstyrelsen eller, i frågor om vissa viktigare ärenden. av regeringen. Det bör anmärkas att tillstånd enligt gällande praxis inte behövs i samband med nyetableringar,

Som anfördes i samband med tillkomsten av företagsförvärvslagen (jfr prop. 1981/82: 135 s. 23—24) kan utländska investeringar i Sverige medföra en rad positiva effekter för svensk industri. Sverige kan härigenom få viktiga bidrag till välståndsutvecklingen genom tillgång till utländska finansiella marknader, vilket kan underlätta det svenska näringslivets försörjning med riskvilligt kapital.

Vi kan också genom de utlandsdominerande företagen få tillgång till avancerad teknik, vilket är av stor betydelse för den framtida expansionen av den utlandskonkurrerande sektorn i Sverige. Inte minst gäller detta de multinationella företagen, som ofta disponerar betydande tekniska resurser.

Även i fråga om marknadsföringen och den utveckling som sker fortlöpande på detta område är det en stor fördel för Sverige att genom de utländska direktinvesteringarna kunna få del av nya impulser.

I nämnda proposition anfördes emellertid också att det inte kan förnekas att det utländska inflytandet också i vissa fall kan vålla problem. Detta gäller särskilt när det är fråga om större multinationella företag med en hög internationaliseringsgrad. I sådana företag fattas ofta besluten i de avgörande frågorna utanför Sverige. Detta kan medföra att såväl de anställda som svenska myndigheter och organisationer får sämre möjligheter till insyn i och påverkan av beslutsprocessen jämfört med vad som är fallet med rent svenska företag.

Ett företag som förvärvas blir efter förvärvet en enhet inom en större koncern och den svenska verksamheten underordnas en övergripande internationell strategi. Detta kan leda till olika former av beroende. Det kan också finnas risk för att viktiga forsknings- och utvecklingsfunktioner eller produktionen helt eller delvis förs över till utländska koncernföretag efter förvärvet. 96

Det är bl. a. dessa risker som gjort det motiverat att genom företagsför- Prop. 1986/87: 74

värvslagen skapa en kontroll över de utländska förvärven

När det gäller upprättandet av helt nya verksamheter torde ofta förde- Nyetableringar

larna med etableringen dominera. Som framgått ovan finns inte heller någon kontroll av averableringar av utländska företag i Sverige. Det finns i

stället anledning att befrämja dessa etableringar, vilka dock spelat en

mycket liten roll under de senaste två-tre decennierna. Industrideparte-

mentet har därför givit ut en broschyr som informerar om Sverige som investeringsland. Broschyren vänder sig till utländska företag med budska-

pet alt förutsättningarna att bedriva, I synnerhet högteknologisk, industri-

ell verksamhet i Sverige är goda. Regeringen kommer att fortsätta denna informationsverksamhet. Jag vill dock understryka att utländska företag

inte skall erbjudas några speciella förmåner vid etablering av verksamhet i Sverige jämfört med svenska företag. Företagsförvärvslagen har nu varit i kraft i ca fyra år och det finns

anledning att mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter ta ställning till

om det behövs några förändringar i lagen. Som jag har nämnt har vissa utredningar gjorts i detta avseende, bl. a. när det gäller förenklingar i det nuvarande systemet. I det följande kommer jag att gå in på dessa frågor.

Innan dess anser jag det emellertid motiverat att redovisa hur handlägg-

ningen av ärendena på regeringsnivå sker.

9.3.3¶Handläggningen i förvärvsärendena och grunderna vid tillämpningen

av företagsförvärslagen Vid prövningen av viktigare ärenden inom regeringskansliet inhämtas först information om det förvärvade företaget. Det kan därvid vara fråga om verksamhetens art, produktfördelning, forskning och utveckling, sysselsättning, marknadsandelar, de viktigaste konkurrenterna, etc. Denna in-

formation används för att ta ställning till om förvärvet berör s. k. skydds-

intressen eller skyddsvärda intressen. I den praxis som utvecklats vid Skyddsintressen tillståndsprövningen kan följande skyddsintressen identifieras: — industri- och regionalpolitiska intressen (företag med betydande forsk-

ning och utveckling, marknadsposition. produktion eller sysselsättning

m. m.), — säkerhets- och beredskapspolitiska intressen (företag av betydelse för

totalförsvaret),

— intresset av nationellt självbestämmande och oberoende (företag eller branscher, i vilka ett dominerande utländskt inflytande skulle kunna

innebära svärigheter att hävda en oberoende svensk politik),

— nationella kulturella intressen och liknande (företag inom informationsoch massmediaområdet).

I nästa steg görs en bedömning av effekterna av förvärvet, vilka bl. a. beror på de dispositioner som köparna avser — eller kan förväntas — genomföra och som har betydelse för de skyddsvärda intressena i det förvärvade företaget. Det är således fråga om de risker som finns för att dessa intressen kommer att trädas för när på grund av förvärvet. Information inhämtas om det förvärvande företaget med avseende på syftet med 97

7 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 74

förvärvet, produktion, marknader, kapacitetsutnyttjande, FoU-verksam- Prop. 1986/87: 74 het, möjligheter till strukturrationalisering,. framtida strategier, finansiell ställning, etc.

Sammantaget kan sägas att prövningen mynnar ut i en bedömning av följande förhållanden: —- Arten och storleken på de eventuella skyddsvärda intressena i det

förvärvade företaget. > Eventuella risker för skyddsintressena på grund av förvärvet. Därvid

bedöms bl. a. effekterna av förvärvet med avseende på fortsatt verk-

samhetsmässig och finansiell självständighet för det förvärvade företa-

get, det förvärvade företagets utvecklingsmöjligheter i den förvärvande

koncernen samt strukturförändringar med hänsyn taget till ”överlapp-

ningar” gällande produktion. marknader och FoU mellan det förvär-

vade och förvärvande företaget.

I huvuddelen av antalet fall har den angivna prövningen givet vid handen att ett förvärv inte berör några skyddsintressen. Det kant, ex. vara fallet i fråga om små företag utan några skyddsvärda tillgångar av väsentlig betydelse. I dessa fall meddelas givetvis tillstånd utan vidare åtgärder.

I vissa fall har emellertid förvärvet bedömts innebära sådana risker för Åtaganden skyddsvärda intressen att förvärvet ansetts strida mot väsentligt allmänt intresse enligt lagen. I dessa fall förekommer det enligt praxis att det förvärvande företaget kan göra frivilliga åtaganden för att minska eller undanröja riskerna i fråga om de skyddsvärda intressena och därigenom möjliggöra bifall till en ansökan.

Utformningen av sådana åtaganden varierar givetvis allt efter omständigheterna och förutsättningarna i det enskilda fallet. Vissa typer av åtaganden förekommer dock relativt ofta vid förvärvsprövningen. Innebörden i dessa åtaganden är t. ex. att verksamheten kommer att utvecklas genom investeringar, få en självständighet i olika hänseenden och förändras i både omfattning och inriktning på ett balanserat sätt i samband med strukturförändringar inom den förvärvande koncernen.

En speciell fråga vill jag särskilt ta upp i detta sammanhang. Den gäller när ett utländskt företag förvärvar ett svenskt företag indirekt genom ett helägt holdingbolag eller annat dotterföretag i Sverige. Detta sker ibland så att holdingbolaget finansierar en mycket stor del av köpeskillingen genom lån. Räntekostnader och amorteringar betalas i huvudsak genom överföring av medel från det förvärvade företaget till holdingbolaget och den finansiella ställningen för den konsoliderade svenska verksamheten kan försämras påtagligt i jämförelse med förhållandena före förvärvet. Detta skapar sämre verksamhetsförutsättningar för det förvärvade företaget.

Det har givetvis varit svårt för regeringen att acceptera en sådan uppläggning av ett förvärv, varför sökanden i dessa fall avgivit åtaganden som inneburit en förändring av den finansiella uppläggningen av förvärvet.

Jag vill betona att det inte är avsikten att genom åtaganden förhindra förändringar på grund av allmänna kostnads- och marknadsändringar utan tanken är att fånga upp de specifika risker som kan vara förknippade med det utländska ägandet.

Många av de uppgifter som brukar lämnas i åtganden är skyddade av Prop. 1986/87: 74

sekretess enligt sekretesslagstiftningen. Detta innebär att dessa åtaganden inte delges t. ex. företrädare för de anställda. Jag vill emellertid understry-

ka att det enligt min mening är rimligt att åtagandena blir föremål för

redovisning i det förvärvade företagets styrelse, där företrädare för de

anställda ingår. Under företagsförvärvslagens hittillsvarande tillämpningstid har åtaganden förekommit I samband med ca 45 ansökningar om förvärvstillstånd. Åtaganden har varit relativt frekventa under senare år, vilket berott på ett

stort antal förvärv av företag med skyddsvärda intressen under dessa år.

Jag vill emellertid också betona att det givetvis kan förekomma fall där olägenheterna av ett utlänskt förvärv är så stora att det inte är möjligt att

undanröja dessa genom åtaganden.

Den utlandsägda företagssektorn har vuxit i betydelse i svenskt närings- Utredning om liv och de utländska förvärven har därvid spelat en dominerande roll. Det åtaganden

kan också noteras att företagsförvärvslagen varit i kraft i fyra år och att det inte genomförts någon systematisk utvärdering av de åtaganden som gjorts i samband med prövningen. Bl.a. mot denna bakgrund har jag efter bemyndigande från regeringen tillkallat en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor om utvecklingen hos företag i Sverige vilka förvärvats av

utländska intressen (dir. 1986:29). Utredaren har bl.a. till uppgift att

bedöma om utvecklingen i de förvärvade företagen varit i överensstäm-

melse med de åtaganden som de utländska företagen gjort vid förvärvet. Riksdagen bör beredas tillfälle ta del av vad jag nu anfört om grunderna

vid tillämpningen av företagsförvärvslagen.

9.3.4 Förslag till lag om ändring i lagen om utländska förvärv av svenska företag m. m. I den tidigare nämnda rapporten Översyn av lagen (1982: 617) om utländs-

ka förvärv av svenska företag m.m. föreslås vissa förändringar för att

ästadkomma förenklade handläggningsrutiner, färre ärenden och därmed förkortade handläggningstider.

På grundval av rapporten har inom industridepartementet utarbetats förslag till ändringar i företagsförvärvslagen. Förslaget innebär att utländska förvärv av mindre svenska företag undantas helt från den nu gällande

tillståndsplikten. Vidare förtydligas att lagens kontrollsystem i fråga om

utländsk etablering är begränsat till att avse de rena övertagandefallen.

Det huvudsakliga syftet med ändringarna är att begränsa prövningen till de väsentliga fallen av överlåtelser. Härigenom bör handläggningstiden av

sådana ärenden kunna begränsas utan att behandlingen blir mindre noggrann. Det kan finnas skäl att, även om kravet på förvärvstillstånd vid förvärv av mindre företag slopas, följa den samlade utvecklingen. En möjlighet vore att tillämpa någon form av anmälningsförfarande, men även andra möjligheter torde kunna bli aktuella genom utnyttjande av existerande informationskällor. Jag har för avsikt att ytterligare överväga denna fråga.

I övrigt föreslås vissa ändringar — bl. a. avseende förvärv inom samma 99

koncern, s.k. inomkoncernsförvärv — mot bakgrund av erfarenheter från Prop. 1986/87: 74 den praktiska tillämpningen av företagsförvärvslagen och annan därmed

sammanhängande lagstiftning. Detta har också föranlett förslag till ändringar i lagen (1982: 618) om utländska förvärv av fast egendom m. m. samt

i lagen (1983: 1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m. m.

Förslaget, som granskats av lagrådet, finns som bilaga 1.

Lagrådet, vars yttrande finns i bilaga 2, har inte haft någon erinran mot

förslaget. i

Jag förordar, i samråd med justitieministern och statsrådet Gradin, en del språkliga ändringar i förslaget vad avser 7 § andra stycket företagsförvärvslagen. I konsekvens härmed har detta också föranlett språkliga änd-

ringar i I kap 2 § och 2 kap 2 § lagen om utländska förvärv av fast

egendom. m. m.

I detta sammanhang bör nämnas att regeringen nyligen ändrat förordningen (1982: 878) om utländska förvärv av svenska företag m. m. (ändrad 1986:697), så att regeringen numera direkt prövar ärenden som avser

företag med mer än 500 anställda. Tidigare gällde att alla ärenden först

förkorta handläggningstiden och om erfarenheterna blir positiva bör övervägas om gränsen skall sänkas ytterligare.

9.3.5 Utlänningars köp av svenska börsregistrerade aktier i vissa fall En kontroll av det utländska inflytandet — vid sidan av förvärvskontrollen Utlänningsenligt företagsförvärvslagen — finns också genom systemet med utlän- förbehåll

ningsförbehåll i svenska bolag. Ett utlänningsförbehåll enligt företagsförvärvslagen är ett förbehåll i bolagsordningen för ett svenskt aktiebolag, enligt vilket utländska företag eller likställda subjekt endast får förvärva en

viss del av aktierna i bolaget, vid varje tidpunkt motsvarande mindre än

407 av aktiekapitalet och 209: av rösterna för samtliga aktier i bolaget. Tillstånd till ändring av utlänningsförbehållet skall ges, om det inte strider mot nägot väsentligt allmänt intresse.

Jag kommer i detta avsnitt behandla frågan om det utländska inflytandet i de bolag vars bolagsordning saknar utlänningsförbehåll. Förvärvskontrollen enligt företagsförvärvslagen tillämpas oavsett om det bolag vars aktier förvärvas har utlänningsförbehåll eller ej. Denna kontroll är således heltäc-

kande, när det är fråga om förvärv som innebär att en och samma utländska förvärvare innehar eller förvärvar mer än 1076 av aktierna eller rösterna i svenskt aktiebolag. Detta kontrollsystem omfattar emellertid inte utländska förvärv av mindre poster i bolag som saknar utlänningsförbehåll, även om det sammanlagda utländska aktieinnehavet i ett sådant bolag skulle vara mycket betydande. Tidigare förekom inom ramen för valutaregleringen en viss kontroll av

utlänningars köp av svenska aktier genom att tillstånd krävdes för utförsel

av sådana aktier. Riksbankens nuvarande praxis innebär i praktiken att det

är fri utförsel av börsregistrerade aktier. Valutakommittén har i sitt betän-

kande föreslagit att valutaregleringen inte skall omfatta utlänningars köp av svenska börsaktier. 100

De utländska nettoköpen av svenska börsregistrerade aktier har varit av Prop. 1986/87: 74 stor omfattning under åren 1980—1985. Under år 1986 har dock nettoköpen av svenska aktier minskat jämfört med år 1985. Den relativa omfattningen

av de utländska innehaven av svenska börsaktier har uppskattats till 7—

1022 av det totala börsvärdet. Den utländska andelen av aktiekapitalet i

enskilda börsbolag! var i mars/april 1986 Ericsson (43 2) därnäst Pharma-

cia och Electrolux (båda 26 7), Atlas Copco (17 76), PLM (16 2) och Volvo (1596). Den utländska andelen av röstvärdet för aktierna i dessa bolag är i

regel betydligt lägre på grund av de fria aktiernas lägre röstvärde. Det bör

noteras att alla här nämnda bolag utom Volvo och PLM saknar utlännings-

förbehåll i bolagsordningen.

Utredningen Efter en motion i riksdagen om utlänningars aktieförvärv i svenska företag Utredningen om

(motion 1982/83:429) beslöt riksdagen att ge regeringen till känna att ett utländska bättre täckande skydd borde skapas mot utländskt inflytande i svenska aktieförvärv

företag och att det borde utredas om skyddet kan skapas genom en utvidg-

ning av 1982 års lag. I anledning av riksdagens beslut tillsattes inom industridepartementet en arbetsgrupp för att utreda frågan.

Motiven till utredningen är den tidigare nämnda stora nettoexporten av

svenska börsregistrerade aktier, som påbörjades år 1979, i och med riksbankens praxisändring i liberal riktning för utförsel av sådana aktier. Samtidigt har det noterats att företagsförvärvslagen inte vinner tillämpning

på utlännings förvärv av aktieposter på 1096 eller därunder av aktiekapita-

let eller röstetalet i svenska bolag, och att vissa större skyddsvärda företag med börsregistrerade aktier saknar utlänningsförbehåll.

Det föreslagna kontrollsystemet Arbetsgruppen har i den tidigare nämnda rapporten (Ds I 1985:7) bl.a. föreslagit att en ny lag införs, nämligen lag om tillstånd till förvärv av aktier

m.m. i vissa fall. Förslaget syftar till att uppnå en kontroll genom en tillståndsprövning av

utländska köp av svenska börsregistrerade aktier i bolag som saknar utlän-

ningsförbehål! vid sidan av den kontroll som för närvarande finns enligt

den s. k. företagsförvärvslagen. Dessa utländska köp, portföljinvesteringar, skall endast kontrolleras, när det aktuella bolagets totala aktiestock har ett utländskt inflytande som överstiger 4072 av hela aktiekapitalet och

2072 av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Enligt förslaget skall Värde-

papperscentralen VPC Aktiebolag (Värdepapperscentralen) bevaka när dessa gränser har passerats i ett bolag. Eftersom det föreslagna systemet syftar till att i så hög grad som möjligt överensstämma med valutaregleringens nuvarande regler vad gäller kontrollförfaranden, innebär det att svens-

! De angivna andelarna har för två företag beräknats inkl. en stor riktad emission utomlands resp. en omfattande försäljning av aktier till utlandet, vilka genomfördes senare under våren 1986. 101

ka medborgare som är bosatta utomlands (s. k. valutautlänningar) jämställs Prop. 1986/87: 74 med utländska medborgare i den föreslagna kontrollen. Rapporten har remissbehandlats.

Remissinstanserna LO och TCO liksom Svenska Fabriksarbetareförbundet och Svenska Me-

tallindustriarbetareförbundet ser positivt på förslaget i dess helhet (ända-

målsenligt förslag, begränsningsregler liksom kontroll- och sanktionsregler

tillstyrks).

Samtliga remissinstanser från näringslivet hänvisar till att det inte föreligger något behov av den föreslagna kontrollen, eftersom inga redovisade negativa verkningar av den visade ökningen av det utländska inflytandet föreligger. På dessa och andra grunder avstyrks förslaget.

Riksbanken vidhåller att det finns behov av ett mer fullständigt skydd

mot oönskat inflytande i svenska aktiebolag. Man säger emellertid att behovet av ett sådant skydd kan te sig mindre brådskande än vad som förut

kunnat antas. Dessutom pekar man på frågans komplexitet. Förslaget

avstyrks därför.

Värdepapperscentralen, som enligt förslaget förutsätts ha en nyckelfunktion för att systemet skall fungera, avstyrker förslaget och hänvisar därvid till att värdepapperscentralens nuvarande system inte är uppbyggt för att fullgöra de förutsatta arbetsuppgifterna. Att bygga upp ett nytt

system skulle, enligt värdepapperscentralen, ta lång tid och kräva stora

kostnader. Dessutom skulle ett nytt datanät mellan värdepapperscentralen

och fondhandiarna behövas. Även Stockholms fondbörs och bankinspektionen avstyrker förslaget.

Min bedömning av förslaget

Utlänningars köp av svenska börsregistrerade aktier utgör enligt min upp-

fattning ytterligare ett exempel, där man måste gå en balansgång mellan de

för- och nackdelar för det internationella beroendet som uppkommer vid utlänningars aktieköp.

Det finns väsentliga fördelar med ett fortsatt utländskt intresse för

svenska aktier. De svenska företagens försörjning med riskvilligt kapital

kan underlättas. Genom notering på utländska börser kan företagen bli

kända på de utländska marknaderna. Det allmänna utländska ägande som

medges inom ramen för ett utlänningsförbehåll kan sägas utgöra en avväg-

ning mellan fördelarna av utländsk riskkapitalanskaffning och de risker som är förenade med denna. Jag anser att det finns behov av detta slag av

gränser för det utländska ägandet även i de börsföretag som i dag saknar

utlänningsförbehåll. Det har emellertid vid beredningen framkommit att det skulle uppkomma betydande tekniska problem. om det föreslagna kontrollsystemet skulle införas i dag. Både enligt värdepapperscentralen och arbetsgruppen

förutsätter det föreslagna systemet vissa nytillkommande tekniska installationer o.d., som inte finns i dag. Arbetsgruppen konstaterar, att endast 102

vissa av de informationsvägar som behövs för ett fungerande system finns Prop. 1986/87: 74 redan nu. Därutöver förutsätter det föreslagna systemet att de berörda

bolagen. fondkommissionärerna och fondbörsen får tillgång till snabb och

aktuell information om storleken av den utländska andelen i ett berört bolag. Utredningen förordar därvid ett s.k. ”on-line-system”, i vilket bolagen och övriga berörda intressenter i Sverige omedelbart kan få till-

gång till relevant information via terminaler, som är kopplade till värdepapperscentralens dator.

Värdepapperscentralen har i en skrivelse till arbetsgruppen anfört angående de tekniska förutsättningarna, att det nuvarande systemet måste kompletteras med ett nytt rapporteringssystem, om värdepapperscentralen fortlöpande skall kunna dokumentera utlandsägandets omfattning i de berörda bolagen. Värdepapperscentralen skall enligt förslaget svara för

dels sammanställandet av de dagliga rapporterna från de egna och förval-

tarnas registreringar av utlandsägandets omfattning, dels informationslämnandet till Stockholms fondbörs och fondhandlarna om utrymme finns eller saknas för ett ökat utländskt ägande i de berörda bolagen. I ett skede

då det finns ett datanät som sammanbinder fondbörsen, fondhandlarna och

värdepapperscentralen borde denna överföring av information kunna ske

utan svårigheter. Värdepapperscentralen tror att ett sådant datanät kan

komma till ständ ganska snart. Centralen hänvisar också till att det före-

slagna systemet innebär att förvaltarna, hos vilka det största utländska portföljägandet inryms. måste komplettera sina nuvarande redovisnings-

system med ett av samma typ som värdepapperscentralen behöver skapa.

Det skall också noteras, att värdepapperscentralen år 1986 till regering-

en lämnat ett förslag om ett s. k. värdepapperslöst system på aktiemarkna-

den. Förslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande inom regeringskanskliet. Ett värdepapperslöst system förutsätter nya tekniska

hjälpmedel.

Jag finner det således klarlagt, att den föreslagna kontrollen inte kan Ytterligare fungera i dag med befintligt rapporteringssystem. Det är vidare ovisst hur utredningar läng tid det kan ta att införa ett sådant system och vilka kostnader detta för med sig för värdepapperscentralen. berörda bolag, fondkommissionärerna samt förvaltarna. Ytterligare utredningar måste sålunda göras. Regeringen bör under denna utredningstid noga följa utvecklingen av det utländska ägandet i de företag, vars aktier är börsregistrerade och som saknar utlän-

ningsförbehåll. Som ett led i detta bör exempelvis ingå att regeringen — inom ramen för de kontakter som förutskickats i föregående avsnitt — tar upp med de aktuella företagen frågor om utländskt ägande och inflytande.

Detta kan också tjäna syftet att belysa olika praktiska och andra frågor som aktualiseras genom tänkbara system för en ytterligare kontroll.

Sammanfattningsvis anser jag således:

— att det föreslagna kontrollsystemet i rapporten (Ds I 1985: 7) Utländskt

inflytande i svenska företag inte går att genomföra för närvarande.

Ytterligare utredningar måste göras,

— att regeringen under denna utredningstid noggrant bör följa utveckling-

en av det utländska ägandet i de berörda företagen.

Prop. 1986/87: 74

10¶Teknisk forskning och utveckling

Sammanfattning: Teknikpolitiken som en del av näringspolitiken |

beskrivs till sin allmänna inriktning och struktur. Följande aktuella

insatser presenteras:

— en ny kraftfull satsning på informationsteknologi i ett samordnat

nätionellt program,

- ett betydligt förstärkt treårsprogram för styrelsen för teknisk

utveckling med bl. a. ökade forsknings- och utvecklingssatsning-

ar på bioteknik, biomedicinsk teknik, materialteknik, miljöteknik

och verkstadsteknik samt en ny kraftfull satsning inom området

mikronik.

— en förändrad inriktning av stödet genom Fonden för industriellt

utvecklingsarbete, vars kapitalbehov reduceras,

— resurser för att tillvarata de möjligheter som internationell forsk-

ning och utveckling erbjuder, särskilt europeiskt samarbete,

inom ramen för dels det särskilda avtal som Sverige slutit med de

Europeiska Gemenskaperna (EG), dels EUREKA-samarbetet.

10.1¶Teknikpolitiken

10.1.1 Allmän inriktning Teknikpolitik kan användas som samlande beteckning på de insatser inom tekniska området som syftar till att skapa resurser och möjligheter för förverkligande av övergripande politiska mål. Huvuddelen av teknikpolitiken har näringspolitisk inriktning och ingår således i mitt ansvarsområde.

Under de senaste åren har den svenska industrins ekonomiska ställning starkt förbättrats. Därmed har det åter blivit möjligt för framför allt de större företagen att i ökad utsträckning själva sörja för införandet av ny teknik i enskilda produkter och tillverkningssystem. I dagsläget är företagens investeringar i ny teknik stora. I branscher som transportsmedels-, läkemedels- och elektronikindustrin är dessa investeringar större än de som görs i byggnader och produktionsutrustningar. För investeringar i forskning och utveckling (FoU) har företagen, utöver egna vinstmedel, tillgång till en vitaliserad marknad för riskkapital. Den förbättrade situationen gör det möjligt att flytta fram positionerna när det gäller satsningarna på teknik.

Det krävs ofta läng tid för att en insats inom det tekniska området skall ge avsedd effekt. Detta gör att det finns betydande instag av lånsiktighet och uthållighet i teknikpolitiken. Det gäller inte minst stödet tll den tekniska infrastruktur som består av nationella resurser för mätning, provning, patenthantering och standardisering samt verksamheter för insamling, värdering och spridning av teknisk information.

I dagens teknikpolitik mäste informationsteknologin ges en central roll. Informations- Den mekaniska teknologin har länge utgjort själva fundamentet för vår teknologi industri. Den utgör fortfarande ett dominerande inslag i industrins pro- 104

dukter och tillverkningsutrustningar. Materialens teknologi skapade från Prop. 1986/87: 74 början dess förutsättningar och elektromekaniken har sedan seklets mitt utgjort ett viktig komplement. Under de senaste årtiondena har emellertid informationsteknologins framväxt skapat en ny situation. Inte bara så att den med sina datorer har mött den stigande efterfrågan på lagring, bearbetning och överföring av information. Elektronikens snabba utveckling mot stor snabbhet och kapacitet, små dimensioner och låga kostnader har gjort det möjligt att i en lång rad produkter och processer utnyttja informationsteknologiska systemdelar. Dessa har till uppgift att reglera och styra funktioner och förlopp och ersätter i många fall komplicerade och kostsamma elektromekaniska arrangemang. På så vis kan prestandan höjas i allt från konsumtionsvaror till processutrustningar, från motorsågar till medicinsk apparatur. De informationsteknologiska komponenterna. de s. k. chipsen, och därav byggda delsystem utgör i sig en snabbt växande marknad. Än viktigare är dock alla de användningar som informationsteknologiska system kan få. Flertalet industriländer har uppfattat den nya dimension som informationsteknologin håller på att tillföra den industriella tekniken. De gör därför extraordinära forsknings- och utvecklingssatsningar på området. Så har t. ex. våra tre grannländer Danmark, Norge och Finland startat särskilda utvecklingsprogram inom informationsteknologin. Jag återkommer strax till mitt förslag om ett sådant program.

Några viktiga krav måste ställas på teknikpolitiken. Den måste till en början ha den grad av flexibilitet som krävs för att vid behov kunna genomföra nationella program och projekt av den typ som Tele-X-satelliten, det nationella mikroelektronikprogrammet och nu informationsteknologiprogrammet representerar. Samtidigt fordras resurser för att långsiktigt bygga upp kompetens inom områden som sakta men säkert växer i betydelse. Exempel på sådan uthållig kompetensuppbyggnad finns inom styrelsens för teknisk utveckling program, bl. a. när det gäller verkstadsteknik, bioteknik och keramer och fiberkompositer.

Teknikpolitiken måste vidare tillgodose krav på både bredd och speciali- Bredd och sering. Svensk industri har en betydande bredd sett i förhållande till specialisering landets storlek. Denna bredd befrämjar industrins förmåga att utnyttja tekniska framsteg och förnya sig. Kommersiella krafter verkar ofta för koncentration mot vissa teknikområden. Kraftsamling och specialisering erbjuder företagen möjlighet att nå storleksfördelar på sina marknader. Vi måste emellertid inom landet bibehålla bredden i den tekniska kompetensen. Denna ambition ställer utbildnings- och forskningssystemen inför avvägningsproblem. Med begränsade resurser måste stora teknikområden täckas, utan att insatserna blir så små att de inte får effekt. Det förslag till treårsprogram för styrelsen för teknisk utveckling, som tidigare i dag anmälts i propositionen om forskning (prop. 1986/87: 80 bil. 10), avser att ästadkomma balans i detta hänseende. För sammanhangets skull redovisar Jag även här huvuddragen i detta program. Detta treårsprogram innehåller bl.a. fortsatta betydande eller ökade forsknings- och utvecklingsinsatser på ett antal områden av strategisk vikt för framtida svensk industri samt startande av forskning inom ett nytt område — mikronik — som betecknar tekniken för att utnyttja mycket små geometriska strukturer med specifika 105 biologiska, kemiska eller fysikaliska egenskaper.

Prop. 1986/87: 74

10.1.2 Teknikpolitikens delar Statens insatser för teknisk utveckling m. m. kan för industridepartementets verksamhetsområde delas in i tre grupper:

Nationella program och projekt på särskilt prioriterade områden, till Nationella program vilka i nuläget hör: och projekt

— telesatellitprojektet Tele-X. — det nationella mikroelektronikprogrammet (NMP).

Dessa insatser utmärks av högt ställda och väl definierade tekniska mål

samt av en hård styrning inom vid starten tillmätta tids- och resursramar. De innebär för svenska förhållanden betydande satsningar av statliga medel.

Stimulans till teknisk förnyelse genom forskning och utveckling omfat- FoU-stimulans

tande verksamheter vid: — styrelsen för teknisk utveckling (STU),

— stiftelsen Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden), — statens delegation för rymdverksamhet (DFR).

Stimulansen bestär bl. a. av ekonomiskt stöd till projekt inom ett tekniskt brett spektrum. Enskilda stödprogram är inriktade på prioriterade

teknikområden, särskilt intressanta typer av projekt eller utvalda grupper

av idégivare, initiativtagare och aktörer. För att uppnå eftersträvade effekter måste insatserna vara långsiktiga och uthålliga.

Stöd till teknisk infrastruktur, vari ingår anslag till verksamheter vid: Teknisk

— delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning infrastruktur (DFD.

— stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet (STATT), — patent- och registreringsverket (PRV),

— granskningsnämnden för försvarsuppfinningar,

— statens provningsanstalt (SP), — statens mät- och provråd (MPR), — Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), — Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS).

Dessa verksamheter bildar sammantaget en teknisk infrastruktur, som i

sin produktion av tjänster utgör en nationell resurs för att vidareutveckla den industriella tekniken.

10.1.3 Aktuella insatser

Förslag till riksdagen avseende teknisk forskning och utveckling läggs nu

fram i flera olika sammanhang.

I årets budgetproposition (prop. 1986/87: 100 bil. 14) återfinns regeringens förslag beträffande stödet till teknisk infrastruktur med undantag för DFI och STATT. Vidare behandlas däri förslag beträffande statens delega-

tion för rymdverksamhet och telesatellitprojektet Tele-X.

Jag har vidare tidigare denna dag vid min anmälan till propositionen om

forskning redogjort för mina förslag rörande STU. Jag avser att även nu i

korthet redogöra för verksamheten vid STU och dessa förslag. I det följande presenterar jag: 106

— under rubriken Nationellt program (avsnitt 10.2) ett informationstekno- Prop. 1986/87: 74 logiskt program, — under rubriken Stimulans ull teknisk förnyelse genom forskning och

utveckling (avsnitt 10.3) det nyss hämnda förslaget till ett treårigt program för STU, förslag om inriktning av Industrifondens verksamhet samt vad som finns att anföra om forskningssamarbetet med Europeiska Gemenskaperna och EUREKA-samarbetet,

— under rubriken Stöd till teknisk infrastruktur (avsnitt 10.4) förslag angående stödet till Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverk-

samhet.

10.2¶Nationellt program på informationsteknologiområdet

10.2.1 Översikt över informationsteknologiprogrammet

Sammanfattning: En rad åtgärder i fråga om utbildning, forskning och industriell utveckling som har vidtagits. pågår eller föreslås av

regeringen utgör tillsammans ett informationsteknologiskt handlingsprogram (IT-programmet). Dess syfte är att vidmakthålla och stärka den informationsteknologiska kompetensen och att härige-

nom minska vårt beroende av omvärlden på detta område samt att

främja en god användning av informationsteknologin. Målet är att upprätthålla en internationell konkurrenskraft på valda nyckelområ-

den och därigenom upprätthålla en bas för att tillgodogöra sig den

internationella teknikutvecklingen på andra områden. Programmet består av tre block. Det första utgörs av det på-

gående nationella mikroelektronikprogrammet (NMP), som fullföljs

enligt gällande riktlinjer.

Ett andra block avser teknisk-industriell informationssystemteknik. Åtgärder föreslås av regeringen i propositionen om forskning (prop. 1986/87: 80 bil. 6 och 10) i fråga om grundläggande (IT 2) och

målinriktad (IT 3) forskning. Vidare förordas i det följande industri-

ell utvecklingsverksamhet (IT 4) gemensam mellan staten och industriföretag.

Ett tredje block (ITA) omfattar forsknings- och utvecklingsin-

satser m. m. med syfte att främja en god användning av informationsteknologin.

Det systemtekniska blocket inom programmet, som har föresla-

gits av regeringen (IT 2 och IT 3) och förordas i det följande (IT 4).

omfattar en statlig resursinsats av ca 600 milj. kr. Om förutsatta tillskott från näringslivet räknas in i den gemensamma delen omfattar denna del av IT-programmet ca 1,1 miljard kronor.

Bakgrund: Riksdagen beslöt år 1983 om ctt femårigt nationellt mikroelektronikprogram (NMP: prop. 1983/84:8, NU 11, rskr. 130), som omfattar utbildning, grundläggande och målinriktad forskning samt industriell utveckling i fråga om mikroelektronik. Programmet syftar till att stärka 107

Sveriges förmåga att konstruera och tillverka mikroelektronikkomponen- Prop. 1986/87: 74 ter. I propositionen angav regeringen hur NMP kunde ses som ett block inom ett samlat, brett upplagt informationsteknologiprogram. Ett andra block skulle därvid omfatta systemteknologi (maskin- och programvara) och ett tredje skulle omfatta forskning inom och samverkan med humanvetenskaperna med syfte dels att stötta och vidareutveckla informationsteknologin, dels att uppmärksamma och bättre förstå informationsteknologins inverkan på människor och samhälle. Näringsutskottet uttalade i sitt betänkande att, medan ställning kunde och borde tas vid detta tillfälle till frågan om ett mikroelektronikprogram, det vore angeläget att arbetet med ett informationsteknologiskt program fullföljdes och att ett samlat program redovisades för riksdagen. Riksdagen beslutade att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

Formerna för finansieringen och genomförandet av mikrocelektronikprogrammet utvecklades ytterligare i propositionen om industriell tillväxt och förnyelse (prop. 1983/84: 135, NU 42, rskr 379).

Regeringen gav i juni 1984 vissa myndigheter som är direkt berörda av Underlag och informationsteknologin i uppdrag att utarbeta ett underlag till ett svenskt utgångspunkter informationsteknologiprogram. Styrelsen för teknisk utveckling, universitets- och högskoleämbetet och arbetarskyddsfonden (numera arbetsmiljöfonden) fick i uppdrag att gemensamt samordna arbetet. Programunderlaget remissbehandlades. Med utgångspunkt i underlaget utarbetade och överlämnade regeringen en skrivelse (skr. 1984/85: 218) till riksdagen med redovisning av vissa planerade åtgärder för att effektivisera statens insatser inom informationsteknologiområdet.

I propositionen om datapolitik (prop. 1984/85:220) föreslog regeringen riktlinjer för den framtida datapolitiken. Redovisningar lämnades bl. a. för läget i fråga om statliga insatser för forskning och utveckling inom informationsteknologiområdet och för åtgärder för att införandet och användningen av datateknik på olika samhällsområden skall ske i för individer och grupper acceptabla former. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen (FiU 1985/86:5, rskr. 88).

I sin anmälan för försvarsdepartementets område till propositionen (bil. 2) anförde föredragande statsrådet att den teknikutveckling som tas fram inom försvaret borde kunna finna tillämpningar även inom samhället i övrigt och att det borde prövas om åtgärder som föreslås för att främja forskning och teknikupphandling m. m. kunde kombineras med de långsiktiga investeringsprogram som finns inom det militära området.

Det är nu dags att vidga satsningen på informationsteknologin utöver mikroelektroniken. De intentioner härom som ursprungligen uttrycktes i propositionen om det nationella mikroelektronikprogrammet kan nu förverkligas. Förslag av regeringen tidigare i dag i propositionen om forskning (prop. 1986/87:80 bil. 6 och 10) och det jag i det följande kommer att förorda om industriell utvecklingsverksamhet anger tillsammans riktlinjerna för en kraftfull och samordnad satsning på ett nationellt informationsteknologiprogram (IT-program). Det centreras inledningsvis på systemnivån i teknisk-industriell informationsteknologi och avser såväl maskinsom programvara. 108

Som chefen för civildepartementet har anmält i propositionen om forsk- Prop. 1986/87: 74 ning (prop. 1986/87: 80 bil. 11) avser han att återkomma till regeringen med en särskild och samlad redovisning av olika åtgärder för att främja en god användning av informationstekrologin. Transistorn och de integrerade mikroelektronikkretsarna har skapat förut- Industriell sättningar för en mycket bred användning av informationsteknologin (IT). betydelse Utvecklingen är för närvarande ytterst dynamisk. Kommunikation mellan datorer och överföring av information — som data, tal eller bild — kan ske med mycket hög kapacitet, bl. a. genom att elektroniska och optiska metoder kombineras. Bearbetning av bilder och tal i IT-system och vidareutveckling av program med logiska uppgifter öppnar nya tillämpningsområden. Informationsteknologin utnyttjas vid utveckling av produktionsprocesserna i olika industribranscher och näringslivet i övrigt som ett självklart inslag i effektiviseringarna. I själva produkterna utnyttjas allt oftare informationsteknologi i stället för styrning med tidigare mekaniska eller elektromekaniska metoder. Bilar, verktygsmaskiner och instrument, hushållsapparater och kontorsmaskiner innehåller allt flera komponenter och systemdelar som bygger på mikroelektronik.

Språkgränser, transportkostnader och råvarutillgång innebär knappast Kompetens några begränsningar för informationsteknologin och dess tillämpningar. nyckelfaktor Däremot är tillgången på avancerat kunnande och välutbildad personal av avgörande betydelse. Kostnaderna för utveckling av nya system och tilllämpningar är betydande och måste tas igen innan nästa utvecklingssteg förändrar marknadsförutsättningarna. Detta sker i en miljö med mycket starka internationella kopplingar och koncentrationstendenser. Utvecklingstakten bestäms av de effektivaste kombinationerna av forsknings- och utvecklingsresurser. produktionsapparat och tillgång till avsättningsmarknader. En utvecklad produktionsteknik är en styrkefaktor främst på marknaderna för komponenter och standardsystem. Det land som ställer sig vid sidan av den tekniska och vetenskapliga utvecklingen förlorar möjligheten att vara med om fortsättningen. Detta innebär ett utlandsberoende på IT-området som dels hämmar utvecklingen och konkurrensförmågan hos många industribranscher. dels är en säkerhetspolitisk riskfaktor. Å andra sidan innebär en kontinuerlig kompetensutveckling inom IT-området att förmågan bevaras att utveckla tillämpningar, system och produkter på nya områden. Förmågan att utveckla IT-system är, i förening med väl avvägda forskningsinsatser, en flexibel resurs för nya industriella utmaningar.

USA och Japan anger utvecklingstakten på IT-området. I Japan förs en medveten industriell utvecklingspolitik som grundas på effektiv produktionsteknik för att möta behov på stora marknader och därigenom göra ambitiösa utvecklingssteg möjliga. I USA är drivkraften i betydande utsträckning den militära systemutvecklingen, som bidrar till att täcka kostnader för forskning och utveckling. På det europeiska planet har man, i medvetande om den risk för industriell utarmning man anser sig löpa. dels i flera fall initierat nationella stödprogram för informationsteknologi, dels slutit sig samman i europeiskt samarbete, varvid främst EG-programmet ESPRIT och projekt inom EUREKA-samarbetet bör nämnas. Dessa insatser synes mänga gånger vara i större utsträckning inriktade på att stärka 109

kompetensen i forsknings- och utvecklingsleden än på att möta identifiera-

de marknadsbehov. De innebär ett avsevärt finanseringsbidrag till omfattande, kompetenshöjande utvecklingsprojekt i Europa och påverkar kon-

kurrensförutsättningarna i Europa och möjligheterna att delta i samarbete Över gränserna.

Informationsteknologins genombrott i industri och i hela samhällslivet är utan överdrift en förändring av genomgripande betydelse, jämförbar med de allra största omvälvningarna i teknikhistorien. Informationsteknologin

öppnar möjligheter till en effektiv, resurssnål och från monotoni befriad

industriell verksamhet och den effektiviserar och öppnar nya vägar för

tjänsteproduktionen. Men det framtida utnyttjandet av informationstekno-

login hos företag och i samhället i övrigt förutsätter också en förändrings-

process inom arbetslivet och för den enskilde, som kan vara krävande och

medföra risker och problem som måste lösas. En grundläggande insikt om

förändringsprocessernas natur vid den nya teknikens införande mäste ska-

pas och spridas genom forskning och utbildning. En översikt av det samlade handlingsprogrammet ges i följande uppställ- Översikt över ning. programmet

Figur 10.1 Sammanställning av det informationsteknologiska handlingsprogrammet, omfattande mikroelektronik (NMP), teknisk-industriell informationsteknologi och insatser som rör informationsteknologins användning

Industriell

Grundläg- Målin- utveckling,

Utbildnings- gande foörsk- riktad demonstrations-

åtgärder ning forskning projekt m. m.

F

Mikroelektronik NMPI fporecetr TÅ STUsnitje- NMP4

(NMP) teknik- i NMP2 ; rad till- Utvecklingsspridning Grundforsk- = lämpad projekt

ning och fors- = | fi pad

karutbildning —, | forskning

I , | m.m.

oa. . T | IT3

Tekniskt-in- Vidgad ut- I iT2 I | STU-initie- IT4

ON GEO , lie initie . dustriellt in- bildning i por- I | rad till- Industriella formationstekno- datateknik 1 | lämpad utvecklingslogiprogram m.m. (ge- I I forskning projekt

nomförd) I il mm Insatser i fråga Datakunskap H ITA ) Forsknings- Demonstraom informations- m.m. [ I I projekt tionsprojekt teknologins an- inom högre I t | betr. dator- m.m.

vändning (ITA) utbildning | h användning

Jag vill lämna följande redovisning av IT-programmets delar och av hur dessa grundas på tidigare åtgärder och beslut av regering och riksdag samt på propositionen om forskning och på vad jag kommer att förorda i det följande.

Propositionerna om ett nationellt mikroelektronikprogram (prop. 1983/84:8. NU II, rskr. 130) och om industriell tillväxt och förnyelse

(prop. 1983/84: 135. NU 42, rskr. 379) anger riktlinjerna för det nationella 110

mikroelektronikprogrammet (NMP). NMP I utgörs av teknikspridningsin- Prop. 1986/87: 74 satser i form av kurser I kretskonstruktion som t. o. m. budgetåret 1986/87 finansieras över reservationsanslaget F 18. Vidareutbildning och kunskapsspridning inom mikroelektroniken (2 milj. kr.). Jag återkommer i det följunde om slutförandet av delprogrammet för industriell utveckling inom mikroclektroniken (NMP 4).

Utbildningskapaciteten vid högskolornas dataundervisning har vidgats. Antalet platser inom civilingenjörsutbildningen med inriktning mot informationsteknologiområdet har ökats med 60 procent under 1980-talet. Utbildning i att använda datateknik ingår i ökande utsträckning i undervisningen för övriga kategorier högskolestuderande.

Regeringen har i propositionen om forskning (prop. 1986/87:80 bil. 6) föreslagit ökade insatser i fråga om grundläggande forskning inom informationsteknologiområdet (NMP 2, IT 2 och ITA). Vidare har regeringen i den nämnda propositionen (bil. 10) lämnat förslag och angivit riktlinjer för målinriktad forskning inom det tekniskt-industriella informationsteknologlområdet (IT 3). Förslaget innebär ett tillägg utöver styrelsens för teknisk utveckling basalternativ för området. Tillägget ökar enligt förslaget under perioden 1987/88— 1989/90 till 43 milj. kr. för budgetåret 1989/90 och omfattar totalt 84,5 milj. kr. under perioden.

Jag återkommer i det följande till frågor om statligt engagemang i industriell utveckling inom informationsteknologin (IT 4). Jag kommer därvid att föreslå att 30 milj. kr. per år satsas under perioden 1987/88-1989/90. Detta innebär — tillsammans med insatser från myndigheter inom försvarssektorn och televerket — att 495 milj. kr. av statliga medel ställs till förfogande för projektverksamhet gemensam med privata företag.

I sin anmälan till den nämnda propositionen om forskning (bil. 11) har chefen för civildepartementet anfört att han avser att återkomma till regeringen med en samlad redovisning av åtgärder för att främja en god användning av informationsteknologin (ITA).

10.2.2 Industriell utveckling inom systemteknikområdet Jag övergår nu till att behandla den industriella utvecklingsverksamheten inom IT-programmet (IT 4). Dess syfte bör vara att främja en fortsatt och förstärkt industriell förmåga att utveckla och producera informationsteknologiska system och metoder och säkra tillgång till den internationelta utvecklingens framsteg på området. På områden där förutsättningarna är särskilt gynnsamma bör ambitionen vara att uppnå och upprätthålla en internationell konkurrenskraft. För att nå det målet krävs såväl ett samspel mellan utbildnings- och forskningsinsatser och en kraftfullt bedriven teknisk utvecklingsverksamhet som insikter om framtida behov och efterfrågan inom området. Jag har tidigare denna dag (prop. 1986/87: 80 bil. 10) förordat ett ökat stöd, via styrelsen för teknisk utveckling, till målinriktad forskning på IT-området. Jag avser nu att behandla omfattningen och riktlinjerna för samlade insatser för att driva på industriell utveckling inom informationsteknologiområdet.

Prop. 1986/87: 74

Mina förslag: För att initera och genomföra industriella utvecklingsprojekt inom informationsteknologiområdet bör 30 milj. kr. anvisas för budgetåret 1987/88. För budgetåren 1988/89 och 1989/90 bör en gemensam ram av totalt 60 milj. kr. beräknas för samma ändamål. I den statliga delen av verksamheten inom programmet ingår även teknikutveckling som initeras från försvarsmyndigheter och televerket. För att genomföra projekten förutsätts industriföretag delta med en minst lika stor andel som den statligt finansierade.

För delprogrammet Industriell utveckling inom det nationella mikroelektronikprogrammet (NMP 4) bör 18,5 milj. kr. ansläs för budgetåret 1987/88.

Myndigheternas förslag: Till grund för regeringens tidigare nämnda skrivelse (skr. 1984/85:218) till riksdagen om ett informationsteknologiprogram låg, som jag nyss har nämnt, ett omfattande myndighetsunderlag, där grundstrukturen till programmet ingick. Myndighetsunderlaget återgavs i sammanfattningen Svensk informationsteknologi: En presentation som bilaga I till skrivelsen.

I anslutning till sin anslagsframställning för budgetåret 1987/88 har styrelsen för teknisk utveckling (STU) bl. a. redovisat förslag till forskningsoch utvecklingsprogram inom informationsteknologiområdet för budgetåren 1987/88—1989/90, omfattande även alternativ för en offensiv satsning under treårsperioden. STU har i sina förslag översiktigt berört den industriella utvecklingsverksamheten. Anslagsframställningen har remissbehandlats. En sammanfattning av remissyttrandena i vad avser informationsteknologi ingår i propositionen om forskning (prop. 1986/87: 80 underbil. 10.2).

Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet får jag anföra följande. Televerket har under år 1986 lämnat in sin treårsplan för åren 1988-1990. Verket ger i planen bl.a. en beskrivning av sina forskningsoch utvecklingsinsatser. Verkets totala satsningar på forskning och utveckling under perioden 1988— 1990 beräknas uppgå till ca 700 milj. kr. per år. En väsentlig del av dessa insatser är forskning och utveckling inom området informationsteknologi. Televerket har vidare i skrivelse den 19 januari 1987 till regeringen redovisat planerade insatser inom området industriell utveckling inom informationsteknologin som en del av IT-programmet. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 10. Områden som anges är bl. a. krets- och processutveckling på mikroelektronikområdet, hjälpmedel för komponent- och systemkonstruktion samt avancerad kommunikationsteknik. De planerade insatserna upppår för televerkets del till 85 milj. kr. per år under perioden 1987/88—-1989/90. Vidare framgår av skrivelsen att televerket avser att stödja vissa demonstrationsprojekt som rör användningen av ny teleteknik. Syftet är att sprida kunskaper om de möjligheter som den nya kommunikationstekniken skapar. Dessa senare insatser beräknas uppgå till 15 milj. kr. per år under den nämnda perioden. Televerket har också redovisat att verket är

berett att undersöka möjligheterna att starta forsknings- och utvecklings- Prop. 1986/87: 74 verksamhet i Bergslagen och i Kalmar. Chefen för kommunikationsdepartementet avser att återkomma till regeringen i dessa frågor.

Remissinstanserna: Yttranden över STU:s förslag på informationstekno-

logiomrädet har avgivits av 13 instanser. Genomgående har ett starkt stöd uttalats för statliga insatser på området och åtgärder betecknas som nödvändiga för att bevara vår industriella konkurrenskraft och våra möjligheter att hävda en oberoende utveckling i ett internationellt perspektiv. Landsorganisationen i Sverige m.fl. har även betonat vikten av att de teknisk-industriella insatserna kompletteras med forskning på informa-

tionsteknologins användningssida. Några instanser, bl.a. överbefälhavaren och Ingenjörsvetenskapsakademien. har lämnat detaljerade syn-

punkter på programmets uppläggning och förordat en omfattande satsning gemensamt av staten och industrin även på industriell utvecklingsverk-

samhet för att på kort sikt höja den tekniska kompetensen inom strategiska

delområden.

Skälen för mina förslag: Motiven för en nationell satsning inom informationsteknologiomrädet följer av min redogörelse (avsnitt 10.2.1) för den internationella utvecklingen och marknadsförhållandena. Jag delar den

uppfattning som flera remissinstanser har fört fram, nämligen att investe-

ringarna i forskning och utveckling inom detta område tenderar att vara för

små. På sikt riskerar vi att på flertalet delområden av informationsteknolo-

gin bli alltmer beroende av kompetens i utlandet och även att ställas

utanför det europeiska samarbetet, om inte en nationell kraftsamling görs med statlig medverkan. De motiv, som regeringen utvecklade i skrivelsen

till riksdagen (skr. 1984/85: 218) om vissa planerade åtgärder för att effektivisera statens insatser inom informationsteknologiområdet har sedan dess

snarast ökat i bärkraft.

Beträffande den uppläggning av programmet som jag förordar vill jag anföra följande. Vetenskap och teknologi, och därigenom forsknings- och utvecklingsverksamheterna, har på IT-området en särskilt nära, ömsesidigt stimulerande växelverkan. En varaktig kompetenshöjning förutsätter

insatser på båda områdena. På forskningsområdet har staten det primära

ansvaret och jag vill erinra om regeringens förslag härvidlag i propositionen om forskning (prop. 1986/87:80 bil. 6 och 10).

I fråga om industriell utveckling har staten för det första omfattande

egna behov av teknikutveckling inom vissa myndigheter, särskilt televerket och inom försvarssektorn. Genom den överblick som ett sammanhållet

program ger skapas möjligheter att vid sidan av de primära projektmålen

också tillgodose behovet av samlad kompetensuppbyggnad på ett medvetet sätt.

För det andra kan staten genom resurstillskott medverka i finansiering och riskavlyft i sådana industriella utvecklingsprojekt som är särskilt ange-

lägna för den samlade kompetensutvecklingen.

Jag förordar att den statliga sektorns behov och resurser används som drivkraft i ett IT-program som jag nu har angivit. Delen industriell utveck-

ling inom IT-programmet bör utformas som en sammanhållen projektverk-

samhet där såväl stat som industri deltar. Enligt min mening bör därför den 113

8 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 74

svenska industrin som bedriver verksamhet inom informationsteknologiområdet inbjudas till samarbete inom programmet. Härigenom skulle företagens överblick över teknikläge och marknader komma verksamheten till godo, främst vid valet av projekt men även vid inriktningen av den tillämpade forskningen. Tack vare statlig delfinansiering bör det å andra sidan bli attraktivt för företagen att förlägga sin utvecklingsverksamhet inom landet, så att den blir tillgänglig för kompetensutvecklingen och samspelet med forskningen. Samtidigt bör även inom programmets ram öppningarna mot internationellt samarbete, inte minst i europeiska sam-

manhang, tillvaratas och vidareutvecklas. Genom att ett forum skapas på

nationell nivå för att initiera utvecklingsprojekt torde kontaktvägar och

samordningsmöjligheter skapas och deltagande i olika utvecklingsarbeten

få så stor bredd som är möjligt med hänsyn till de deltagande intressentgruppernas inriktning. För att ett statligt engagemang i utvecklingsverksamheten gemensamt med Statlig satsning på

industrin skall vara meningsfullt erfordras att verksamheten kan få en utveckling

tillräcklig omfattning. Jag kan med tillfredsställelse konstatera att det nu

finns förutsättningar för en omfattande satsning på industriell utveckling,

IT4, inom informationsteknologiområdet.

I samband med beredningen inom regeringskansliet i fråga om finansie-

ringen av informationsteknologiprogrammet har det framkommit att såväl försvarsmakten som televerket avser att initiera utvecklingsprojekt och

verka för viss målinriktad forskning inom IT-programmet. Chefen för

försvarsdepartementet har i sin anmälan till propositionen om forskning

(prop. 1986/87: 80 bil. 3) anfört att som försvarets del av ett brett upplagt

informationsteknologiprogram 50 milj. kr. planeras bli avsatta för vart och ett av budgetåren 1987/88-1989/90. Huvuddelen av dessa medel avses utnyttjas för industriell utveckling inom vissa områden som anges i propo-

sitionen. Den närmare anslagsfördelningen avses bli utvecklad i den sär-

skilda propositionen om totalförsvaret under våren 1987.

Som jag har nämnt i det föregående har televerket i en skrivelse till regeringen redovisat planerade insatser inom informationsteknologiområdet att ingå i IT-programmets del för industriell utveckling

För egen del har jag beräknat att 30 milj. kr. bör anvisas för budgetåret

1987/88 och totalt 60 milj. kr. för budgetåren 1988/89 och 1989/90 för industriell utveckling inom delprogrammet. Härigenom bör det kunna säker-

ställas att kompetensutvecklingen till följd av utvecklingsverksamheten

blir tillräckligt allsidig med hänsyn till de projekt som de nämnda myndigheterna engagerar sig i. Jag förordar som ett riktmärke för finansieringen av utvecklingsprojekten samma modell som tillämpas inom mikroelektronikprogrammet, nämli-

gen att de statliga medelstillskotten skall motsvaras av ett minst lika stort

sammanlagt tillskott från de deltagande företagen. I fråga om delprogrammet Industriell utveckling inom mikroelektronikprogrammet (NMP 4) vill jag anföra följande. I propositionen om ett nationellt mikroelektronikprogram (prop. 1983/84:8) angavs att programmet avsågs att bli femårigt och omfatta budgetåren 1983/84—1987/88. Budgetåret 1987/88 är det femte året för delprogrammet NMP 4 inom program- 114

met. Beroende på delprogrammets försenade start kommer det att behöva

utsträckas upp till två år i tiden. För budgetåret 1987/88 beräknar jag 18.5

milj. kr. för reservationsanslaget Industrielt utveckling inom mikroelek-

troniken. Insatser av sådant slag som nu inryms inom mikroelektronikprogrammet (inom NMP 4) och som erfordras för IT-programmets systemtek-

nikutveckling bör vidareutvecklas inom IT-programmet (IT 4) efter det att

NMEP har avslutats. Den konkreta planeringen och genomförandet av utvecklingsprojekten Programmets inom IT-programmet (IT4) bör inte låsas i förväg utan bör bli en uppgift för genomförande ett tillfälligt programledningsorgan med representanter såväl för de deltagande statliga intressenterna som för industrisidan. Dessutom kan det finnas motiv för att inrätta ett rådgivande organ med bredare representa-

tion. Det bör ankomma på regeringen att närmare besluta om organ av nämnda slag.

Ett allmänt riktmärke för verksamheten inom programmet bör vara att genom val av utvecklingsprojekt som drivs gemensamt av statliga parter

och näringslivsintressenter inte bara nå de avsedda projektmålen utan

också nå en strategisk kompetenshöjning i enlighet med IT-programmets

mål.

Åtgärder inom programdelen ITA, särskilt undersökningar av framtida

ADB-användning inom den offentliga sektorn, torde även kunna ge uppslag till teknikutvecklingsprojekt inom IT 4.

10.2.3 Spridning på bredden av informationsteknologisk kompetens

Jag har i det föregående uppehållit mig vid behovet av att följa den snabba utvecklingen på IT-området i sig och de åtgärder jag förordar för att öka

industrins möjligheter att utveckla och producera utrustning och program-

vara. Åtgärdernas mål är att svensk industri åtminstone på några områden skall kunna hålla internationell konkurrenskraft och därigenom även vara kompetent att utnyttja utvecklingsresultat från andra håll.

Som jag inledningsvis anförde är emellertid informationsteknologin i ökande grad en nyckelteknik inom de flesta branscher i näringslivet och därigenom en betydelsefull faktor i dess omstrukturering. Det är därför angeläget att informationsteknologiskt kunnande blir tillgängligt på bred

front och inte förbehålls ett mindre antal stora företag, ofta belägna i

utvecklingsmässigt starka regioner.

Statens industriverk har under år 1986 på uppdrag av industridepartementet kartlagt användningen av mikroelektroniken i svenska företag. I studien konstateras att den nya tekniken används av de flesta företag, men att de små företagen inte i lika hög grad som de stora utnyttjar mikroelektroniken. Som ett hinder för att öka användningen anger företagen bl. a.

brist på kompetens.

En primär uppgift för 1T-programmet bör enligt min mening vara att slå

vakt om en internationellt sett högkvalificerad kompetens som på sikt

kommer att avgöra möjligheterna att utnyttja informationsteknologin i former som vi själva väljer. Såväl inom programmet som utanför det, bl. a.

inom regionalpolitiken, görs dock insatser av betydelse för att bredda 115

användningen av informationsteknologin. Inom styrelsens för teknisk ut- Prop. 1986/87:74.

veckling (STU) program på IT-området lämnas innovationsstöd, som regel

till mindre och medelstora företag, för tillämpningar av informationsteknologi. STU svarar också för teknikspridning inom mikroelektronikprogrammet (NMP 1). Denna verksamhet avser konstruktion av integrerade kret-

sar för speciella behov. Jag anser att denna verksamhet bör fullföljas inom

IT-programmets ram och att man bör undersöka om motsvarande verk-

samhet kan initieras när det gäller systemkonstruktion. Televerkets planer

på att undersöka möjligheterna att påbörja utvecklingsverksamhet inom informationsteknologiområdet i Bergslagen och i Kalmar torde vidare kunna få positiva effekter när det gäller att sprida kompetens inom området.

Jag vill också framhålla att vad som har anförts i det föregående om televerkets forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet i flera

avseenden har en klar regionalpolitisk inriktning.

Den breda spridningen av informationsteknologisk kompetens avser även teknikens användande. Statliga insatser som rör frågor kring informationsteknologins användning har föreslagits av regeringen i propositionen

om forskning tidigare denna dag. Till en del — bl. a. medel till det humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet — avser insatserna grundläg-

gande forskning. Det av STU och arbetsmiljöfonden gemensamt planerade

ramprogrammet för forskning på temat Människor-Datorteknik-Arbetsliv hör även hit. Televerkets stöd till demonstrationsprojekt som rör använd-

ning av ny teleteknik bör också ses i detta sammanhang. Som jag tidigare har nämnt avser chefen för civildepartementet att återkomma till regeringen med en samlad särskild redovisning av åtgärderna för att främja en god användning av informationsteknologin. Av särskild

betydelse i detta sammanhang är de insatser som därvid planeras för att. ' baserat på krav på nya system inom den offentliga sektorn, ge den svenska informationsteknologiindustrin intressanta utvecklingsuppdrag. Andra betydelsefulla insatser där användarkraven i den offentliga sektorn kan ge

viktiga bidrag till den svenska informationsteknologiindustrin är målinrik-

tad metodforskning för att främja effektiviteten i utveckling, införande, drift och förvaltning av informationsteknologiska system.

10.3¶Stimulans till förnyelse genom forskning och utveckling

10.3.1 Verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling

Jag har tidigare i dag vid min anmälan till propositionen om forskning (prop. 1986/87:80 bil. 10) redogjort för mina förslag rörande styrelsen för teknisk utveckling (STU). Jag avser att även i detta sammanhang redovisa vad jag där har anfört om STU:s verksamhet.

Prop. 1986/87: 74

Sammanfattning: Sammanlagt bör 2 325,8 milj. kr. anvisas till anslaget F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling under treårsperioden 1987/88—-1989/90. Härav bör avsättas: = 726,8 milj. kr. för budgetåret 1987/88, — 778,7 milj. kr. för budgetåret 1988/89 och = 820,3 milj. kr. för budgetåret 1989/90.

STU:s programstruktur ändras för att bättre motsvara syftet med olika inriktningar av stödet. De nya programmen benämns: — Program 1. Ny kunskap — Program 2. Ny teknik — Program 3. Nya produkter

Följande strategiska teknikområden prioriteras särskilt under den kommande treårsperioden: — informationsteknologi, — miljöteknik, — materialteknik, — bioteknik, — biomedicinsk teknik och — verkstadsteknik.

För treårsperioden1987/88—-1989/90 beräknas 12 milj. kr. för att påbörja satsningar inom området mikronik.

Följande insatsområden påbörjas budgetåret 1987/88: — Driftutvecklingssystem för processindustrin — Medicinska bild- och kunskapssystem — Högpresterande konstruktionskeramer — Kommunikationssystem för handikappade — Gruvteknik 2000

Kraftfulla insatser föreslås för att finansiera europeiska samarbetsprojekt inom FoU-området.

Ramen för STU:s tekniska forskningsrådsfunktion föreslås öka från 20 milj. kr. per år till minst 25 milj. kr. per år under treårsperioden 1987/88—-1989/90.

STU:s möjligheter att stödja utvecklingsprojekt utökas genom ändrade regler för s.k. projektförsäkring.

3 milj. kr. beräknas för budgetåret 1987/88 för insatser vid Svenska uppfinnareföreningen för en försöksverksamhet med att bl. a. bygga upp ett nät av lokala och regionala rådgivare samt för att utveckla informationsservicen.

STU är central förvaltningsmyndighet för statens initiativ och

stöd till samt planläggning och rådgivning rörande teknisk forskning

och industriellt utvecklingsarbete, om sådana uppgifter inte ankom-

mer på annan statlig myndighet.

STU:s finansiella stöd kan utgå i form av bidrag, lån eller utfäs-

telse om stöd, s.k. projektförsäkring. Stöd kan också ges i form av

utvecklingsuppdrag och som stipendier eller pris till uppfinnare.

Utöver finansiellt stöd kan STU bistå med rådgivning och service.

STU:s programverksamhet finansieras under innevarande bud- Prop. 1986/87: 74 getår från reservationsanslaget F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling. Från anslaget F 1. finansieras innevarande år dessutom informationsförsörjningsverksamhet samt statens bidrag till Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet (STATT). Jag föreslår i det följande (avsnitt 10.4.1 och 17) att verksamheten vid STATT fr.o. m budgetåret 1987/88 finansieras under ett eget reservationsanslag (F 3. Bidrag till Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet).

STU:s stöd till forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområdet lämnas inom ramen för energiforskningprogrammet under innevarande budgetår från reservationsanslaget E 12. Energiforskning under den tolfte huvudtiteln. Chefen för miljö- och energidepartementet har tidigare i dag vid sin anmälan av propositionen om forskning (bil. 12) redovisat ett nytt treårigt energiforskningsprogram och integrerade forskningsinsatser på energiområdet. För att långsiktigt trygga kunskapsuppbyggnaden på området har föreslagits att vissa delar av programmet överförs till berörda myndigheters basanslag. För STU har föreslagits att 80 milj. kr. tillförs för energiforskningsinsatser under treårsperioden 1987/88—-1989/90. Jag har vid min medelsberäkning för budgetåret 1987/88 beräknat 26 milj. kr. för delprogrammet Energiteknik för transporter. Härav tillförs anslaget F1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling 24 milj. kr. och anslaget F 2. Styrelsen för teknisk utveckling: Förvaltningskostnader 2 milj. kr. Chefen för miljö- och cenergidepartementet har lämnat en fullständig presentation av programmet, inklusive de integrerade delarna.

Kostnader för STU:s förvaltnings- och medelsfördelande verksamhet finansieras från förslagsanslaget F 2. Styrelsen för teknisk utveckling: Förvaltningskostnader.

Vid STU tillämpas programbudgetering med följande programindelning för innevarande budgetår: 1. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete 2. Kunskapsutveckling 3. Internationell kontaktverksamhet 4. Teknikupphandling

Programmet Industriellt och samhällsinriktat utvecklingsarbete indelas i följande delprogram: la. Insatsområden ib. Teknikområden 1c. Industriservice Id. Arbetstagarprojekt

STU bidrar till att stärka forskning och utveckling (FoU-systemet) och dess funktion, så att det blir en viktig konkurrensfaktor för svensk industri. Insatserna koncentreras på att initiera och stödja FoU-verksamhet som syftar till att: — Bygga upp ny kunskap och förstärka den vetenskapliga basen

inom områden av strategisk betydelse för svensk industris lång-

siktiga utveckling. — Utveckla och föra in ny teknik inom etablerade verksamhetsom-

råden, sprida erfarenheter av tekniken samt bidra till tekniksprid-

ningen, främst till små och medelstora företag i olika regioner. — Utveckla ny industriell verksamhet, som bygger på teknikbasera- 118

de nya produkter med hög tillväxtpotential.

sedan budgetäret 1978/79. Verksamheten vid STU har sedan dess utvecklats och preciserats. Jag föreslår därför att programstrukturen förenklas och ändras, så att den på ett överskådligare sätt kopplas till inriktningen av STU:s stöd. STU:s verksamhet bör säledes indelas i följande program: — Program 1: Ny kunskap — Program 2: Ny teknik — Program 3: Nya produkter

Styrelsen för teknisk utveckling

STU har i sin anslagsframställning för budgetåret 1987/88 samt i STU-Perspektiv 1986 lämnat förslag till plan för verksamheten för budgetåren 1987/88-1989/90.

Som underlag för anslagsberäkningarna för budgetåren 1987/88- 1989/90 har STU anmodats lämna förslag som bl.a. innebär en ökning av forsKningsresurserna med 5 &£. STU har dessutom redovisat ett basalternativ med oförändrad ambitionsnivå, ett förslag med minskad ambitionsnivå samt ett offensivt alternativ med en kraftigt ökad ambitionsnivå.

STU:s basalternativ innebär i sina huvuddelar ett fullföljande av de insatser som har påbörjats under början av 1980-talet. En omfördelning inom en oförändrad resursram föreslås till förmån för de av STU särskilt prioriterade områdena informationsteknologi, verkstadsteknik, bioteknik, biomedicinsk teknik och materialteknik.

STU:s "Plus 5 Z6”-alternativ innebär en förstärkning av basalternativet med 99 milj. kr. under treårsperioden, varav 27 milj. kr. för 1987/88. I förhållande till basalternativet föreslås förstärkta insatser på keram- och polymerområdena samt biomedicinsk teknik. Vidare föreslås insatser på mikronikområdet.

Inom ramen ”Minus 5 Z£” förordar STU bl. a. ett minskat stöd till basindustriernas processtekniska utveckling.

I botten på STU:s förslag till ett offensivt FoU-program ligger STU:s basalternativ. Därutöver föreslås ett årligt medelstillskott på ca 400 milj. kr. för att genomföra STU:s förslag till offensiva FoUprogram inom områdena informationsteknologi, verkstadsteknik. materialteknik, bioteknik, mikronik, biomedicinsk teknik. miljövårdsteknik och regional innovationspolitik. Vidare föreslås STU:s tekniska forskningsrådsfunktion få kraftfullt förstärkta resurser.

Remissyttranden

STU:s anslagsframställning för budgetåret 1987/88 och plan för verksamheten för budgetären 1987/88—-1989/90 har remissbehandlats. En sammanfattning av remissvaren återfinns i propositionen om forskning (prop. 1986/87: 80, underbil. 10.1 och 10.2).

Föredragandens överväganden

Jag vill inledningsvis ge STU ett erkännande för det omfattande och väl avvägda planeringsunderlag som tagits fram.

Industrin är i ökad utsträckning beroende av kunskap och teknik för sin förnyelse och konkurrensförmåga. Ny teknik blir snabbt av betydelse även inom områden där den inte tidigare använts. Samtidigt har det nödvändiga FoU-arbetet blivit allt dyrare och mer 119

systeminriktat än tidigare. Kraven på grundläggande kompetens Prop. 1986/87: 74 inom allt fler teknikområden ökar.

Svensk industris framtida konkurrenskraft ligger inom produktoch produktionsområden med kvalificerat ingenjörskunnande, som kräver ett ständigt tillskott av FoU-resultat. En förutsättning för att lyckas är att FoOU-systemet förmår bygga under och påskynda utvecklingen i denna riktning.

Teknisk forskning och utveckling tillmäts också internationellt en allt större betydelse som ett medel för att utveckla såväl näringsliv som offentlig verksamhet. Teknikpolitiken framstår allt tydligare som ett utslagsgivande instrument för att främja överordnade politiska mål såsom ekonomisk tillväxt, en god miljö, full sysselsättning, balans i handeln med omvärlden och regional utveckling.

Svensk industri har sedan mitten av 1970-talet kraftigt ökat satsningarna på FoU. Industrins insatser avser i huvudsak utvecklingsarbete, dvs. att med utgångspunkt i en befintlig teknisk-vetenskaplig kunskapsbas ta fram nya eller förbättrade produkter, processer, metoder och system. Den internationella konkurrensen förutsätter emellertid att utvecklingsarbetet bygger på ny teknik. Ny teknik är i hög grad vetenskapsbaserad. Saknas den vetenskapliga basen, eller är den otillräcklig jämfört med omvärldens nivå, saknas också en väsentlig förutsättning för en fortsatt industriell tillväxt och internationell konkurrenskraft.

Under senare år har stora satsningar inom för Sverige strategiska teknikområden påbörjats i samarbete mellan flera länder och med betydande statlig medfinansiering. Sverige bör aktivt delta i sådana internationella program för att möjliggöra för såväl forskarna som företagen att följa och dra nytta av den internationella teknikutvecklingen. Jag föreslår därför en kraftfull ökning av STU:s resurser för att möjliggöra ett svenskt deltagande i europeiska samarbetsprojekt inom FoU-området.

På flera avgörande delområden för industrins utveckling och konkurrensförmåga är den svenska teknisk-vetenskapliga basen så svag att den inte utgör en tillräcklig grund för industriell utveckling. En ökning av FoU-insatserna är därför nödvändig på vissa områden av strategisk betydelse.

Chefen för utbildningsdepartementet har tidigare i dag i propositionen om forskning (bil. 6) anfört att en förstärkning av högskolans basresurser vid bl. a. de tekniska fakulteterna har mycket hög prioritet. Riktade förstärkningar till särskilt prioriterade områden har också föreslagits liksom en förstärkning av resurserna vid de olika forskningsråden. Detta medför att verkningsgraden på de insatser som STU gör inom strategiska teknikområden ökar. Mitt förslag innebär att staten kraftigt ökar sina insatser för att understödja och komplettera industrins ansträngningar, så att: — förstärkningar uppnås av FoU-verksamheten inom några strategiskt viktiga teknikområden, — den tekniskt-vetenskapliga basen i landet kan byggas ut, — stöd till utvecklingsidéer som innebär ett stort risktagande men som har stor potential kan ges i ökad omfattning, — förbättrade möjligheter skapas till nära kontakter och samarbete mellan svensk forskning och framstående internationell forskning, — en balanserad regional utveckling främjas.

Inriktningen av mina förslag har stora likheter med STU:s alterna- — Prop. 1986/87:74 tiv ”Plus 5 3”. Därutöver har jag, inom ramen för detta anslag, beräknat insatser för målinriktad forskning inom det nationella informationsteknologiprogrammet, insatser för att finansiera europeiska forskningssamarbetsprojekt, en ökning av STU:s insatser inom området miljövårdsteknik, medel för att sätta i gång insatsområdet Gruvteknik 2000 samt en integrering av delprogrammet Energiteknik för transporter inom energiforskningsprogrammet.

STU har i dag möjlighet att lämna stöd i form av utfästelser om stöd, s.k. projektförsäkring. STU skall härvid reservera ett belopp som motsvarar utfästelsebeloppet inom sitt disponibla anslag för stöd. För projektförsäkringsåtagande skall utgå försäkringsavgift, royalty eller annan löpande avgift. För att STU inom tilldelade anslagsramar bl. a. skall kunna öka den totala volymen av projektstöd. anser jag att STU vid utfästelse om stöd bör reservera ett belopp som motsvarar 50 Zz av utfästelsebeloppet. Detta torde enligt min bedömning väl täcka de kostnader som kan föranledas av att STU tvingas infria vissa gjorda projektförsäkringsåtaganden. För den verksamhet som finansieras över anslaget F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling beräknar jag för denna period ett medelsbehov av totalt 2325,8 milj. kr., varav 726,8 milj. kr. för budgetåret 1987/88, 778.7 milj. kr. för budgetåret 1988/89 och 820,3 milj. kr. för budgetåret 1989/90.

Programverksamheten vid STU

Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av STU:s programverksamhet vid STU under anslaget F 1. (milj. kr.):

1985/86 1986/87 1987/88

Utfall Budget! Beräknar

före-

draganden

Kostnader

Verksamhetsvolym/

Summa kostnader 585,7 664,5 756,2

Avgär finansiering av STU:s verksamhet utöver anslag

! Omräknat till ny programstruktur.

Som jag tidigare har nämnt föreslår jag en ny programstruktur för STU. Jag har gjort en preliminär fördelning av anslaget för budgetåret 1987/88 på de olika programmen. Det ankommer på regeringen att besluta om den slutliga fördelningen sedan STU har redovisat sin detaljerade planering av verksamheten för kommande budgetår.

Jag går nu närmare in på verksamheten inom de olika programmen. 121

Program 1. Ny kunskap Prop. 1986/87: 74

Programmet utgörs I huvudsak av de tidigare programmen 2. Kunskapsutveckling och 3. Internationell kontaktverksamhet.

Syftet med programmet är att bygga upp ny kompetens och förstärka den tekniskt-vetenskapliga basen i det svenska FoU-systemet genom att: — initiera forskning inom nya forskningsområden, — bygga ut forskningen inom strategiska områden, — initiera tvärvetenskaplig teknisk forskning, — stödja inomvetenskapligt framstående forskning samt — stödja internationellt forskningssamarbete.

STU:s insatser inom detta program görs dels i form av ramprogram för kunskapsutveckling, dels i form av obundet projektstöd, dels via STU:s tekniska forskningsrådsfunktion.

I samverkan med högskolesektorn initierar, planerar och samord- Ramprogram när STU s.k. ramprogram för kunskapsutveckling. Det innebär att större koncentrerade och målinriktade forskningsinsatser genomförs under en tidsperiod på minst fem år. I planeringsarbetet deltar också representanter från de större industriföretagen. Programmen hät stor betydelse när det gäller att bygga upp kunskap och föra ut den till industrin. De stärker därigenom Sveriges förmäga att utveckla egen teknik och tillgodogöra sig utländsk. För närvarande genomförs följande 22 ramprogram vid STU för en sammanlagd årsbudget av 120,3 milj. kr.

CADCAM-system med produktmodeller

Nya material och komponenter för höghastighets- och optoelektronik 1984/85 19897/90 Kraftkomponenter 1984/85 198990

Under budgetåret 1987/88 har jag helt eller delvis inom anslaget

F 1. beräknat medel för att påbörja följande nya ramprogram:

— Cellulosabaserade flerkomponentsystem — Metallbaserade fiberkompositer — Eliedande polymerer och dessas elektriska egenskaper 2

—- Biomaterial ?

— Prospekteringsinriktad malmgeologi Prop. 1986/87: 74 — Biomedicinsk mätteknik - Protein engineering

Dessutom kommer ett antal nya ramprogram att påbörjas inom ramen för det nationella informationsteknologiprogrammet.

STU bör även i fortsättningen sträva efter att hålla hälften av resurserna under detta program fria utanför ramprogrammen för kunskapsutveckling. Härigenom bör en tillräcklig grad av flexibilitet kunna upprätthållas. Stödet för ett ramprogram skall vara tidsbe-

gränsat. När ett ramprogram skall avvecklas måste detta ske succes-

sivt och förberedas i god tid.

För att särskilt värna om teknisk grundforskning utifrån rent — Forskningsrådsvetenskapliga värderingar och kvalitetsaspekter har en teknisk funktionen forskningsrådsfunktion (STUF) inrättats inom STU. Forskningsrådet, som både är valt och sammansatt av forskare, tar beslut om stöd till kvalitativt högtstående forskning vars relevans kan avgöras först på mycket lång sikt. Innevarande treårsperiod har 20 milj. kr. per år beräknats för denna verksamhet.

På grund av ansökningarnas stora antal och mycket höga kvalitet beräknar jag att ramen för STUF inom detta program under den kommande treårsperioden bör höjas till minst 25 milj. kr. per år.

Beträffande svenskt deltagande i europeiskt forskningssamarbete Europeiskt vill jag anföra följande. —— forsknings-

Betydande resurser satsas nu inom EG på forskning och utveck- samarbete ling inom ett antal högintressanta teknikområden. Resultaten av denna FoU-verksamhet kommer att påverka industrins utveckling inte bara inom EG:s gränser utan i hela Europa. Här vill jag speciellt peka på de standardiseringsåtgärder som informationsteknologi- och telekommunikationsprogrammen leder till, vilka i hög grad påverkar den svenska industrin.

Det är av största vikt att svensk forskning och industri ges möjlighet att delta i EG:s forsknings- och utvecklingsprogram: dels för att dra nytta av de resultat som kommer fram, dels för att kunna vara med och påverka utvecklingen, inte minst vad gäller framtida standardisering. När nu EG öppnar dörren till sina industristrategiska FoU-program bör svenska företag och institutioner utnyttja möjlig-

heterna att medverka i dem. Jag föreslår därför en kraftfull ökning

av STU:s resurser inom detta program för projekt som utförs inom ramen för EG:s FoU-program.

Även samarbetet inom de rent forskningsinriktade EG-programmen bör breddas från svensk sida. Här kan den europeiska samarbetsorganisationen inom vetenskaplig och teknisk forskning (COST) erbjuda en kanal till sådant samarbete. EG ger särskilda möjligheter för länder som deltar i COST-samarbetet att delta i EG:s program. Sverige deltar I COST-samarbetet sedan 1971.

Under program 1. Ny kunskap planeras och stöds även STU:s internationella kontaktverksamhet samt viss projektsamverkan. Vidare inryms medel för STU:s biträde till departement och myndigheter vid förhandlingar med främmande länder och internationella organisationer.

För sistnämnda verksamhet har jag beräknat medel för budgetåret 1987/88 på en oförändrad nivå. Jag har erfarit att STU inom ramen för program 1. Ny kunskap, tillsammans med SIND, avser att medverka vid den kompetensuppbyggnad i ämnet kvalitetsstyrning som jag tidigare redogjort för (i avsnitt 6.4).

Program 2. Ny teknik Prop. 1986/87: 74 Programmet utgörs av det tidigare delprogrammet la. Insatsområden, de delar av delprogrammet 1b. Teknikområden som utgör stöd till dels kollektiv forskning, dels sådana FoU-projekt som avser nya produktionssystem och -processer samt de delar av delprogrammet I c. Industriservice som avser särskilda teknikspridningsinsatser.

STU:s insatser inom detta program sker i form av: — Insatsområden —- Kollektiva FoU-program — FoU-projekt: nya produktionssystem och processer — Särskilda teknikspridningsinsatser — utöver dem som görs inom

ramen för insatsområden och kollektiva FoU-program

Insatsområden upprättas för att i programform åstadkomma en = Insatsområden nationell kraftsamling av FoU-resurser inom särskilt prioriterade områden för att utveckla och föra in ny teknik i avancerade tillämpningar.

Flertalet insatsområden utgår från ett definierat problem eller avgränsat problemområde. Det finns exempel på insatsområden med industriell inriktning och insatsområden med syfte att lösa ett specifikt samhälleligt problem.

Insatserna är tidsbegränsade och engagerar företag, forskningsinstituttoner och andra intressenter mot ett gemensamt mål. Hittills har 12 insatsområden genomförts och 9 pågår under innevarande budgetår för en sammanlagd årsbudget om 64 milj. kr.

Följande sammanställning ger en kort redovisning av pågående och planerade insatsområden (milj. kr.):

Insatsområden Påbörja- Kostnad Förslag Total Beräknas

des/pla- (Budget) 1987/88 kostnad vara avneras på- 1986/87 slutat börjas

Polymera konstruktions-

CAD/CAM-system i

verkstadsföretag 83/84 16,0 16,0 121,0 91/92 Flexibla tillverkningssystem 83/84 10,0 11,0 94,0 21/92 Flexibel automatiserad

montering 84/85 10,0 13,0 91.0 91/92 Driftutvecklingssystem för

processindustrin 87/88 - 11.0 77.0 91/92 Medicinska bild- och

kunskapssystem 87/88 = 4,0 22,0 91/92 Högpresterande

konstruktionskeramer 87/88 - 8.0 45.0 91/92 Kommunikationssystem för

! Finansiering genom återföring från Stiftelsen Forskningsgruvan.

Jag räknar med att pågående insatsområden fortsätter planenligt

och förordar att verksamhet inom några nya insatsområden sätts i

gång under den kommande treårsperioden. För budgetåret 1987/88 124

har jag. utöver medel för att fullfölja redan pågående verksamhet, Prop. 1986/87: 74 beräknat medel för att påbörja insatsområdena Driftutvecklingssystem för processindustrin, Medicinska bild- och kunskapssystem, Högpresterande konstruktionskeramer samt Kommunikationssystem för handikappade. Dessa fyra insatsområden ingår i de av mig särskilt prioriterade teknikområdena. Vidare har jag beräknat medel för insatsområdet Gruvteknik 2000, som STU har föreslagit inom ramen för ”regional innovationspolitik””. Jag har lämnat en närmare redogörelse för detta insatsområde under avsnitt 13.2.4.

Kollektiv forskning innebär samverkan inom en bransch eller an- Kollektiv forskning nan grupp av företag kring ett gemensamt forskningsprogram. Syftet med denna verksamhet är att stödja industrins gemensamma ansträngningar och på bredden bygga upp en kompetens- och teknikbas för att lösa gemensamma problem. Industrin har ett uttalat ansvar för val av mål och utformning av programmen. För närvarande finns 29 kollektiva program. Inom dem samarbetar ungefär 1200 företag I forskningsföreningar. Ungefär hälften av de kollektiva programmen genomförs vid kollektiva institut och hälften av programstyrelser, vilka lägger ut forskningen på befintliga institut, universitet och högskolor samt i vissa fall även på företag. Programmen för skogsindustri, verkstadsindustri samt järn- och stålindustri har störst omfattning.

För närvarande genomförs kollektiva forskningsprogram för en sammanlagd årsbudget för STU av 125,1 milj. kr. Industrins satsning är totalt 149,6 milj. kr. innevarande budgetår.

Frågan om fortsatt program och nytt avtal för resp. område tas regelmässigt upp under sista avtalsåret. Under 1987/88 kommer 10 program att behandlas på detta sätt. STU har älagts att sträva efter att minska statens finansieringsandel för kollektiv forskning tull 40 Z. Jag har med tillfredsställelse kunnat konstatera att de avtal som träffats därefter visar att industrin nu tar på sig ett större ansvar och successivt anpassar finansieringen till de nya riktlinjerna. Det är angeläget att STU även i fortsättningen strävar efter att minska statens finansieringsandel ned till 40 §e. STU:s stöd till FOU-projekt med inriktning mot nya produktionssystem och processer syftar till att utveckla nya eller oprövade processer och produktionssystem och ge dem ett första fäste inom landet. En viktig uppgift för STU är att påskynda spridningen av ny Teknikspridning teknik till små och medelstora företag i olika regioner. Inom ramen för bl.a. insatsområden och kollektiva FoU-program görs sådana insatser. STU gör i samarbete med utvecklingsfonderna särskilda insatser. Dessutom finansierar STU helt eller delvis följande aktiviteter: — kontaktsekretariaten vid universitet och högskolor — småföretagsservice vid kollektiva institut — teknikservice vid tekniska gymnasier — teknikspridning via projektet ”Ny teknik i rätt tid” Jag vill i detta sammanhang nämna att STU har redovisat förslag till en ”regional innovationspolitik” som föreslås omfatta såväl företagsinriktade insatser som insatser som ändrar rambetingelserna för företagen. Jag återkommer till dessa frågor under avsnitt 11. Vidare har jag inom ramen för program 2. Ny teknik beräknat medel för att finansiera förstudier inom ramen för EUREKA-samarbetet. En redo-

visning av EUREKA-samarbetet återfinns i avsnitt 10.3.4.

Program 3. Nya produkter Programmet utgörs av de delar av de tidigare delprogrammen 1b. Teknikområden och 1c. Industriservice som avser stöd till produktutveckling och produktförnyelse, delprogrammet 1d. Arbetstagarprojekt samt programmet 4. Teknikupphandling. Programmet syftar till att bredda den industriella basen genom att utveckla nya industriella verksamheter som bygger på teknikbaserade produktutvecklingsidéer med hög tillväxtpotential. Stödet under detta program ges till produktutveckling och produktförnycelse och mottagare av stödet är främst — enskilda personer eller organisationer med begränsade egna eckonomiska resurser, — nya teknikbaserade företag, — etablerade små och medelstora företag. Under detta program har jag även beräknat medel för olika teknikupphandlingsstödjande aktiviteter, arbetstagarinitierade projekt, småföretagsservice, innovationsbefrämjande åtgärder m. m. Jag föreslår att STU:s stöd till produktutveckling även i fortsätt- Produktutveckling ningen hålls på en mycket hög nivå. De möjligheter att bredda den industriella basen som öppnats genom det ökade utbudet av kvalificerade teknikbascerade produktidéer bör så långt möjligt tas till vara.

STU:s roll inom teknikupphandling är att underlätta för främst Prop. 1986/87: 74 offentliga användare att anskaffa produkter eller system som inte Teknikupphandling finns på marknaden och att få fram nya produkter eller system som

bättre svarar mot användarnas behov och krav. STU medverkar också vid teknikupphandling utanför den offentliga sektorn, t. ex. mellan företag eller för att lösa problem fört. ex. en viss yrkesgrupp,

äldre eller rörelsehandikappade.

Genom teknikupphandling samordnas och stärks användare för att som beställare kunna driva fram en efterfrågad utveckling. Ett

lika viktigt syfte med att utnyttja instrumentet teknikupphandling är

att främja industrins produktförnyelse och konkurrenskraft.

STU har vidare ett ansvar att allmänt främja teknikupphandling genom utbildning och information i samarbete med bl. a. kommuna-

la upphandlande organ.

Inom landstingssektorn stöds teknikupphandlingsprojekten av den av STU och Landstingsförbundet bildade Landstingens Fond för Teknikupphandling och Produktutveckling (LFTP). För närvarande pågår ca 20 STU-stödda projekt med primärkommuner som beställare och ca 30 projekt där fonden har engagerat sig. Erfarenhe-

terna av verksamheten är goda och det finns behov av fortsatta

teknikupphandlingsinsatser från STU.

En arbetsgrupp inom industridepartementet disponerar fr. o. m. budgetåret 1983/84 (prop. 1983/84: 135) 26 milj. kr. för att främja tek-

nikupphandling och underleverantörsutveckling. Av beloppet skulle

2 milj. kr. användas för kompetensuppbyggnad hos det statligt ägda "TEMU Interactor AB.

Industridepartementets åtgärder har tagit sikte på att initiera konkreta teknikupphandlingsprojekt inom följande områden: — teknikupphandlingsprojekt mellan industriföretag, — teknikupphandlingsprojekt mellan offentliga sektorn och industri-

företag,

— teknikupphandlingsprojekt mellan industriföretag och dess underleverantörer.

De ekonomiska resurser som disponerats har i huvudsak använts

för att delfinansiera förstudier kring teknikupphandlingsprojekt. Bi-

drag har lämnats till ca 25 projekt som alla vid lyckat utfall har stor industriell potential. Bidragets storlek har varierat mellan 30-50 26

av beräknad förstudiekostnad och maximalt 750 000 kr. per projekt.

Vid positivt utfall har projekten vid behov förts över till Industrifonden elter STU.

Erfarenheterna av att lämna bidrag till förstudier visar att det kan

vara en effektiv metod att initiera teknikupphandlingsprojekt. Med

begränsade statliga insatser påbörjas studier av stora och långsiktiga projekt som annars har en tendens att prioriteras bort. De resurser

som industridepartementet disponerar för att stimulera teknikupphandling och underleverantörsutveckling är ännu ej helt utnyttjade,

utan verksamheten beräknas kunna fortsätta under en del av budgetåret 1987/88. Därefter bör denna typ av verksamhet tas över av STU, som genom bidrag till förstudier bör stimulera en ökad an-

vändning av teknikupphandlingsmetoden. Jag har beräknat medel för fortsatta särskilda teknikupphandlings-

insatser inom STU på cn i stort sett oförändrad ambitionsnivå.

Arbetstagarinitierade projekt (ATIP) syftar till att få i gång ett Arbetstagar-

tekniskt industriellt utvecklingsarbete som är grundat på idéer eller initierade projekt

127 -

initiativ från anställda som inte arbetar med forskning och utveck- Prop. 1986/87: 74 ling.

Verksamheten utvärderades av STU år 1984. Bl.a. framkom då att mer än hälften av de projekt som då hade avslutats hade givit ett tekniskt och marknadsmässigt lyckat resultat och tillverkning och försäljning hade påbörjats. För närvarande pågår ett 30-tal projekt. STU:s erfarenheter av verksamheten är goda och verksamheten bör utvärderas under 1987, då ytterligare en treårsperiod har förflutit.

Jag har beräknat medel för denna verksamhet på en oförändrad ambitionsnivå under budgetåret 1987/88.

När det gäller stödet till enskilda uppfinnare anför STU följande. Enskilda

Enskilda uppfinnare har ett stort behov av finansiellt stöd och uppfinnare rådgivning. Stödet till dem har på senare år vidgats och blivit mer variationsrikt. I en internationell jämförelse är stödet väl uppbyggt. Syftet med STU:s stöd är i många fall att ge uppfinnaren möjlighet att ta fram underlag för att konkretisera sin idé.

STU:s insatser för att stödja enskilda personers uppfinningar bidrar till att underlätta och tidsmässigt minska vägen fram till nyttiggörande.

Vid sidan av stödet till utvecklingsprojekt har STU vissa särskilda stödformer för att främja uppfinningsverksamhet, bl. a. uppfinnarstipendier, idéutvecklingsstipendier och ett särskilt näringsbidrag för innovatörer.

STU har dessutom avsatt vissa medel för punktvisa insatser för att främja uppfinnandet i samhället. Handböcker har utarbetats om kommersiell bedömning av tekniska utvecklingsprojekt, skattehandledning för innovatörer samt köp och försäljning av idéer och uppfinningar. Information, handböcker etc. distribucras via uppfinnareföreningarna och ett komplett studiecirkelmaterial ” Från idé till kommersiell succé” har utarbetats i samverkan mellan SIND och STU.

För egen del vill jag anföra följande.

Uppfinnare svarar för en viktig del av det idéflöde som bidrar till förnyelsen av industrin. Under den senaste treårsperioden har ett 100-tal lokala idé- och uppfinnareföreningar bildats i kommunerna runt om i landet. Dessa föreningar utgör en god resurs när det gäller att utveckla det lokala och regionala näringslivet. Det finns alltså skäl att staten i detta skede bidrar till deras fortbestånd och utveckling.

En majoritet av de nämnda föreningarna har associerat sig till Svenska Uppfinnareföreningen för att erhålla en kommunikationskanal och ett språkrör på riksnivå. För att ekonomiskt genomföra och vidmakthålla denna process har Uppfinnareföreningen erhållit särskilda medel från STU. Medel har också utgått för att upprätta ett nätverk av lokala och regionala rådgivare i frågor som är relaterade till utveckling och exploatering av uppfinningar.

STU har dessutom avsatt vissa medel för punktvisa insatser för att främja uppfinnandet i samhället.

Jag anser att det nu bör göras en mera samlad insats på området i form av en treårig försöksverksamhet vid Svenska Uppfinnareföreningen. Försöksverksamheten bör omfatta: — Uppbyggnad och vidmakthållande av ett nät av lokala och regio-

nala rådgivare. — Informationsservice för lokala idé- och uppfinnareföreningar. — Projekt vilka främjar samarbetet mellan uppfinnare/innovatörer

och andra som arbetar för att uppfinningar skall kunna tillgodo- Prop. 1986/87: 74

göras I samhället.

För detta ändamål beräknar jag 3 milj. kr. under program 3. Nya produkter för budgetåret 1987/88. Det ankommer på regeringen att besluta om den närmare inriktningen och omfattningen av verksamheten.

Under de senaste åren har STU:s samlade stöd till uppfinnareföreningar uppgått till drygt 1,5 milj. kr. årligen. Den föreslagna satsningen innebär alltså en avsevärd förstärkning. Budgetåret 1986/87 uppgick stödet till 3,5 milj. kr. beroende på särskilda satsningar med anledning av uppfinnaråret 1986.

Företrädare för uppfinnarintressen har vidare framfört förslag om att skapa ett forum där samtliga organisationer i landet som är engagerade inom området kan vara företrädda. Syftet med detta forum skulle vara att ytterligare lyfta fram uppfinnandet som ett viktigt inslag i den industriella utvecklingsprocessen. Jag avser att låta utreda denna fråga närmare.

Prioriterade teknikområden

I propositionen om forskning (prop. 1983/84: 107 bil. 9, NU 45, rskr 407) behandlades förslagen till STU:s nuvarande treårsprogram. De teknikområden som då prioriterades var verkstadsteknik, informationsteknologi, bioteknik, materialteknik, massa- och pappersteknik, träteknik, kemiteknik, teknik för hälso- och sjukvård, havsteknik, tekoteknik samt flygteknik.

STU har i sitt förslag till program för verksamheten under kommande treårsperiod i första hand prioriterat sådana teknikområden som innebär en långsiktig teknisk förnyelse med mycket stor framtida industriell potential.

STU har således föreslagit utökade resurser inom områdena informationsteknologi, materialteknik, bioteknik, biomedicinsk teknik, miljövårdsteknik och verkstadsteknik. Vidare har STU föreslagit ett nytt forskningsprogram inom området mikronik. Remissinstanserna instämmer i huvudsak i STU:s val av områden.

Jag delar STU:s bedömning när det gäller vilka områden som skall ges högsta prioritet.

STU har under de senaste åren fördelat om sina resurser mot de av STU särskilt prioriterade strategiska områdena. En viss ytterligare omfördelning av STU:s resurser mot dessa områden är även under den kommande treårsperioden nödvändig för att skapa utrymme för att kunna genomföra tillräckligt stora satsningar på de områden som är av avgörande betydelse för bl. a. svensk industris framtida utveckling och konkurrensförmåga. STU bör därför omfördela sina resurser i huvudsak enligt sitt basförslag.

Jag avser nu att i korthet kommentera insatserna inom de särskilt prioriterade områdena samt insatserna inom de övriga teknikområden som prioriterades innevarande treårsperiod.

Den tekniska och industriella utvecklingen går mycket snabbt Informationsinom informationsteknologin (IT). För de statliga stödinsatserna har teknologi STU en central roll när det gäller att initiera målinriktad forskning inom tillhörande områden, bl. a. datavetenskap, kommunikationsteknik och signalbehandling, tal- och bildbehandling samt reglerteknik. Jag har inom detta anslag för budgetåret 1987/88 beräknat 11,5

9 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 74

milj. kr. — utöver STU:s basförslag — för ökade satsningar inom Prop. 1986/87:74

denna forskning som utgör delprogrammet IT3. Målinriktad forskning, i ett nationellt informationsteknologiprogram. Den närmare inriktningen och omfattningen av STU:s insatser inom informationsteknologiområdet redovisas i mitt förslag till ett nationellt informationsteknologiprogram under avsnitt 10.2.

Svensk industri måste även i framtiden bygga sin styrka på att = Verkstadseffektivt använda ny teknik. Verkstadstekniken är mitt uppe i en — teknik

serade och flexibla produktionssystem (FMS) kan helt förändra konkurrensförhållandena inom branschen. STU:s insatser bör främst inriktas mot att påskynda att integrerade informations- och produktionssystem i verkstadsföretagen införs och att erfarenheter av denna nya teknik sprids även till andra företag än de stora och resursstarka. Vidare bör STU främja utvecklingen av en kvalificerad teknisk-vetenskaplig bas inom nyckelområden för utvecklingen av framtida produktionssystem. STU:s stöd inom det verkstadstekniska området är omfattande och jag har beräknat medel för en fortsatt kraftfull insats inom detta område enligt STU:s basförslag.

STU:s materialtekniska insatser spänner över flera teknikområ- Materialteknik den med huvudinriktning på konstruktionsmaterial för främst verkstads- och byggnadsindsutrin. Satsningarna genomförs till stor del i form av program i samverkan mellan företag, högskolor och forskningsinstitut. Industrins medverkan i finansieringen är betydande, även i vissa forskningsinriktade program. STU:s FoU-insatser har i ökad usträckning inriktats på material för mer kvalificerade tillämpningar. Denna inriktning bör fortsätta även under den kommande treårsperioden. Utöver de FoU-insatser som STU har föreslagit i sitt basalternativ, har jag beräknat medel för en förstärkning av den alltför smala FoU-basen inom nya materialområden, främst polymera material och keramer.

Statsministern har tidigare i dag i propositionen om forskning Bioteknik berört behovet av insatser inom biotekniken. Internationellt utvecklas forskningen inom grundläggande vetenskaper och teknologier mycket snabbt. Samtidigt befinner sig den moderna biotekniken industriellt i ett tidigt utvecklingsskede.

Industrins FoU-insatser inom bioteknikområdet har ökat mycket snabbt under 1980-talet. För att ge en tillräcklig bas för en fortsatt ökning av industrins FoU-insatser krävs en fortsatt utbyggnad av den statliga biotekniska forskningen. Förstärkningarna bör inriktas på svenska styrkeområden och på utvecklingsintensiva områden av strategisk betydelse för en framtida industriell utveckling. STU bör således även i fortsättningen satsa på genteknik (cell- och molekylärbiologi) och bioteknisk separationsteknik samt öka sina insatser inom områdena animal cellodling och protein engineering (studier av sambandet mellan proteiners struktur och funktion). Jag har beräknat medel för en successiv ökning av insatserna inom bioteknikområdet i enlighet med vad STU har föreslagit i sitt basförslag. Tyngdpunkten kommer liksom för innevarande treårsperiod att ligga på utveckling av ny kunskap.

Sverige har goda förutsättningar att bygga upp en betydande Biomedicinsk

industri inom det biomedicinska området (tidigare ”teknik för hälso- — teknik

och sjukvård”). Landets omfattande och högtstående medicinska forskning utgör härvid en betydande resurs. Ofta kombineras elek- 130

tronik, nya material och bioteknik i en och samma medicinska Prop. 1986/87: 74

högteknologisk till sin karaktär. Utöver de medel som STU har

föreslagit i sitt basalternativ, har jag beräknat medel för en förstärk-

ning av insatserna inom dettå strategiska område. Insatserna bör inriktas mot de områden som STU har föreslagit i sitt basförslag

samt de i STU:s ”Plus 5 <&-alternativ prioriterade delområdena

som innebär förstärkta satsningar på industriella utvecklingspro-

gram och -projekt samt på kunskapsuppbyggnad inom området bio-

medicinsk mätteknik. STU har i sin anslagsframställning begär medel för ett nytt insatsområde, Kommunikationssystem för handikappade. Jag beräknar 3,5 milj. kr. under budgetåret 1987/88 för att påbörja insatsområdet. Detta innebär att STU:s insatser inom handikappområdet kraftigt ökas. Kopplingen mellan olika områden där det redan bedrivs högklas- Mikronik sig forskning bedöms bli allt viktigare både för forskningens utveckling och för möjligheterna att tillämpa forskningsresultaten. Ett sådant tvärvetenskapligt område som förväntas få särskilt stor bety-

delse för framtiden har givits beteckningen smikronik. Det är ett

tvärområde mellan elektronik, mekanik och biologi, kemi och fysik.

Mikronik kan definieras som teknik för att framställa komponenter vars funktioner bygger på en kombination av ytterst små geometriskt bestämda strukturer med varierande biologiska. kemiska och

fysikaliska egenskaper. Området bedöms på sikt kunna bli av nästan lika stor betydelse för industrin som mikroelektronikområdet.

Grundläggande framsteg kan bli mycket viktiga för tillämpningar såsom separation, immobilisering av biokatalysatorer, avancerade artificiella katalysatorer och sensorer.

Två tvärvetenskapliga områden har nyckelkaraktär för mikroniken, nämligen dels forskning om ytfenomen och ytprocesser

(dvs. skeenden i de yttersta atomskikten i gränsytor), dels forskning

om hur man kan bygga specificerade strukturer från atomär eller molekylär nivå som grund för skräddarsydda komponenter.

Det är viktigt att i utgångsläget ha ett brett program och inte låsa sig för en viss uppläggning av mikroniksatsningen. Ansatsen bör vara att under de närmaste åren bygga upp ett tvärvetenskapligt samarbete utan att äventyra internationellt välrenommerade forskargruppers profil. Flera av de forskningsprogram som ingår i

STU:s förslag har redan i dag stora kontaktytor till mikroniken. Ett

mikronikprogram skall planeras i samklang med dessa. Jag har beräknat 12 milj. kr. för särskilda satsningar på mikronikområdet

under treårsperioden.

Hänsyn till miljön är i dag en nödvändighet för utvecklingen inom Miljöteknik

många industri- och samhällssektorer. Det är vidare en förutsättning

för att skapa goda långsiktiga villkor för viktiga näringsgrenar såsom exempelvis skogsindustrin.

Det innebär att miljöteknisk FOU måste vara en integrerad del av FoU-verksamheten inom olika sektorer såsom transport. energi,

jord- och skogsbruk samt industri. Miljövänlighet och resurssnålhet

utgör allt viktigare utgångspunkter vid utvecklingen av ny industriell

produktionsteknik. STU har det samlade ansvaret för det statliga stödet till forskning och utveckling beträffande teknik på miljöområdet. STU:s ansvar

omfattar de delar av miljöskyddsområdet som är av teknisk natur

och är inriktad mot utveckling av processer, produkter, utrustningar 131

och reningstekniker fram t. 0. m. steget före prototyp- och demon- Prop. 1986/87: 74 strationsanläggningar. Chefen för miljö- och energidepartementet föreslår i ärets budgetproposition (prop. 1986/87: 100 bil. 16) att verksamhetsområdet för den s.k. bränslemiljöfonden utvidgas till

att gälla även generellt teknikintroduktionsstöd för miljövänlig tek-

nik. Därigenom skapas möjlighet att stödja miljötekniska utvecklingsprojekt även i de steg som ligger efter dem där STU:s insatser

slutar.

Miljövärdstekniska och miljörelaterade insatser ingår som en inte-

grerad del i många teknikområden som STU stöder. Särskilt STU:s

insatser inom energiforskningsprogrammet har ett starkt miljövårdsinslag.

Ökade forskningsinsatser inom miljösektorn är nödvändiga ur ett

såväl globalt som nationellt perspektiv. Miljövårdsområdet bör där-

för prioriteras också inom STU:s verksamhet. Detta bör ske genom

att miljöintressena beaktas och genom att miljötekniska insatser i

ökad grad integreras i STU:s stöd inom samtliga berörda teknikområden. Vidare bör ökade resurser anvisas för särskilda miljötekniska

projekt. Jag har därvid beräknat att STU ökar sina insatser från ca 6 till 10 milj. kr. per år under den kommande treårsperioden för sådana projekt. Miljötekniska projekt med anknytning till massa- och pappersindustrin och till avfallsområdet är i detta sammanhang av sär-

skilt hög prioritet.

Förutom nyss nämnda insatser inom området miljövårdsteknik och STU:s insatser på miljöområdet inom främst energiforskningsprogrammet kan teknikupphandlingsprojektet TOBOS 85 nämnas. Syftet med projektet är att utveckia teknik för oljebekämpning till sjöss.

Det är vidare, enligt min mening, angeläget med ett nära samarbe-

te mellan STU och bl. a. statens naturvårdsverk i frågor rörande mil-

jövårdstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete. Frågan om samordning mellan STU och naturvårdsverket tas upp av den särskilda utredning om översyn av miljövårdsorganisationen (dir. 1986:25) som nyligen tillsatts. Utredaren beräknas lägga fram sitt förslag den I september 1987.

Jag vill nu beröra områdena träteknik, massa- och pappersteknik, kemiteknik, tekoteknik, flygteknik. havsteknik och livsmedelsteknik.

STU inledde under budgetåret 1979/80 en kraftfull satsning inom Träteknik området träteknik. Sverige har gamla traditioner inom träområdet

och träprodukter har länge haft en stor betydelse för sysselsättning

och handelsbalans. Träindustrin bedöms ha stor betydelse även i framtiden. Jag har beräknat att STU:s insatser inom träteknikområ-

Massa- och pappersindustrins betydelse för svensk ekonomi är Massa- och

betydande. För att utveckla massa- och papperstekniken har jag pappersteknik

beräknat att STU:s insatser inom området fortsätter på en i stort sett oförändrat hög nivå. Det nya insatsområde som jag har föreslagit inom informationsteknologiområdet, Driftutvecklingssystem för processindustrin, skall genomföras med inriktning mot bl.a. pap-

persindustrin. Det grundläggande övergripande målet med insatsomräådet är att utveckla processtyrsystem, som tar till vara och utvecklar både driftledningens och processoperatörernas yrkes-

skicklighet.

Kemiindustrin är en annan bransch som omfattas av de insatser Prop. 1986/87: 74 som föreslås inom insatsområdet Driftutvecklingssystem för pro- Kemiteknik cessindustrin. Insatserna är här inriktade mot driftstyrning samt försöks- och reaktionsoptimering i kemiska processanläggningar. I övrigt har jag beräknat en fortsättning av STU:s insatser inom området kemiteknik på en i huvudsak oförändrad nivå.

FoU-insatser inom tekoindustrin är även i fortsättningen av stor Tekoteknik betydelse för att på lång sikt öka konkurrenskraften inom tekobranschen. I propositionen om forskning (prop. 1983/84: 107 bil. 9) anförde jag att det, enligt min mening, är ett överlevnadsvillkor för denna industri i Sverige att tekorekniken utvecklas. Jag menar att gäller detta även inför denna treårsperiod. Jag vill därför erinra om STU:s ansvar för FoU-insatser inom detta område.

I propositionen föreslog jag vidare att ett flerårigt ramprogram för Flygteknik civil flygteknisk forskning skulle genomföras för att säkerställa den långsiktiga kunskapsutvecklingen inom svensk flygindustri. Denna satsning bör fortsätta även under den kommande treårsperioden. Därutöver kommer de av mig förordade satsningarna inom det materialtekniska området (keramer och polymerer) att vara av stort intresse för flygindustrin.

Havstekniken utgör i dag ett brett fält som innehåller egen teknik i Havsteknik smala nischer, men också tillämpningar från snart sagt alla de teknologiska områden som utvecklats utanför havsresursverksamheten. STU har i sitt förslag inte särskilt prioriterat det havstekniska området för att i stället kunna tillgodose de mest angelägna FoU-behoven inom de tidigare nämnda strategiskt viktiga områdena för svensk industri. STU bedömer att satsningar på flera av dessa nyckelområden kommer att få stor betydelse även för tillämpningsutvecklingen inom det havstekniska området. Jag kommer senare (avsnitt 13.4) att mer ingående redogöra för mina förslag beträffande stöd till havsteknisk forskning och utveckling.

STU:s stöd till livsmedelsteknisk forskning sker dels via ett kol- Livsmedelsteknik lektivt forskningprogram, dels via ramprogram för kunskapsutveckling. För nästa treårsperiod har STU, som tidigare nämnts, dessutom föreslagit ett nytt insatsområde, Driftutvecklingssystem för processindustrin. Livsmedelsindustrin är ett av de tre områden som insatsområdet är särskilt inriktat mot.

Regeringen har givit STU i uppdrag att studera de tekniska förutsättningarna för småskalig livsmedelsproduktion. STU redovisade sitt uppdrag den 15 december 1986. Ärendet bereds för närvarande inom regeringskansliet.

10.3.2 Industriellt utvecklingsarbete och Industrifonden Prop. 1986/87: 74

Mitt förslag: Riktlinjerna för stödet genom Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden) förändras delvis fr. o. m. budget-

året 1987/88. Industrifonden ges i uppgift att hos främst de små och

medelstora företagen stödja potentiellt lönsamma men riskbetonade

utvecklingsprojekt. De projekt som innebär satsningar på avancerad

teknologi skall särskilt prioriteras. Medverkan i teknikupphandlingsprojekt och i utvecklingen av svenska underleverantörer till

olika branscher skall även fortsättningsvis ingå som delar av fon-

dens verksamhet.

Vidare skall fonden aktivt arbeta med projekt inom EUREKAsamarbetet och därvid särskilt beakta den utvecklings- och mark-

nadspotential som projektsamarbetet innebär.

Industrifondens ändrade inriktning motiverar att stiftelsens kapi-

tal reduceras med 155 milj. kr.

Bakgrund: Genom det stöd som lämnas av styrelsen för teknisk utveck-

ling (STU) till teknisk forskning och utveckling (FoU) söker staten bidra till att bl. a. skapa förutsättningar för nya produkter och processer inom industrin. I många fall, särskilt för större projekt, gäller emellertid att

betydande tekniska och marknadsmässiga risker kan kvarstå även sedan

projekten har passerat de utvecklingsstadier där stöd från STU kan komma

i fråga. För att möjliggöra statligt stöd även i senare utvecklingsskeden inrättades den I juli 1979 stiftelsen Fonden för industriellt utvecklingsarbe-

te (Industrifonden) (prop. 1978/79: 123 bil. 1, NU 59, rskr. 415).

Fonden har till ändamål att enligt förordningen (1979:630) om stöd

genom Fonden för industriellt utvecklingsarbete (omtryckt 1980: 470, änd-

rad senast 1984:610) stödja utveckling av nya produkter, processer och

system för industriell produktion (industriellt utvecklingsarbete). Fonden avger på begäran av regeringen yttranden i andra ärenden rörande statligt stöd till industriellt utvecklingsarbete. Fonden skall vidare ta emot ansökningar om stöd enligt förordningen (1981: 923) om stöd genom Fonden för svensk-norskt industriellt samarbete och bereda ärenden åt denna fond (jfr

prop. 1980/81: 189). I förnyelsepropositionen (prop. 1983/84:135, NU 42, rskr. 379) blev fonden vidare ålagd att inom eller vid sidan av sin huvuduppgift särskilt

stödja:

— teknikupphandlingsprojekt, — utveckling av svenska underleverantörer till olika branscher, t. ex. bilin-

dustrin,

— utvecklingsprojekt och referensanläggningar inom området flexibla tillverkningssystem (FMS). Industrifonden har stött teknikupphandlingsprojekt genom främst villkorslån, där återbetalningen görs beroende av hur projektet lyckas. Under perioden 1983/84—-1985/86 har fonden beslutat om stöd till ett tjugotal teknikupphandlingsprojekt med en sammanlagd stödvolym av 106 milj. kr.

Fonden har lämnat stöd till ett mindre antal underleverantörsprojekt 134

inom bilbranschen genom royaltyavtal och villkorslån. Under perioden Prop. 1986/87: 74 1983-1986 har fonden beslutat om stöd till underleverantörsprojekt med sammanlagt 43 milj. kr.

Under perioden 1983/84—1985/86 har Industrifonden engagerat sig i sex projekt för utveckling av produkter som skall ingå i automatiserade tillverkningssystem. främst avsedda för elektronikindustrin.

Budgetåret 1979/80 anvisades ett grundkapital av 300 milj. kr. för Industrifondens verksamhet. Under perioden 1981/82-1983/84 tillfördes fonden ytterligare 450 milj. kr., fördelade med 150 milj. kr. per budgetår. Våren 1984 beslutade riksdagen (NU 42, rskr 379) att fonden under vart och ett av budgetåren 1984/85—-1986/87 skulle tillföras ett kapitaltillskott om 200 milj. kr. Av dessa totalt 600 milj. kr. har fonden endast anvisats 200 milj. kr. för budgetåret 1984/85. Skälet är att fonden inte har behövt det beslutade ytterligare kapitaltillskottet om 400 milj. kr. Fondens stiftelsekapital uppgår därmed till 950 milj. kr.

Industrifondens verksamhet har utvärderats av en konsultfirma, Enligt Utvärdering utvärderingen har fondens arbetssätt och riskdelande finansiering resulterat i en påtaglig nytta för den svenska industrin.

Utvärderingen syftade till att bedöma måluppfyllelsen i fondens verksamhet och grundades på 35 stödärenden från perioden 1979-1984. Av dessa projekt är 27 genomförda eller under genomförande med fondens stöd och 8 har inte kommit till stånd och/eller inte erhållit fondens stöd. I samtliga fall har VD eller annan nyckelperson i företaget medverkat i en omfattande intervju. De 27 projekten representerar ekonomiskt mer än hälften av fondens engagemang och antalsmässigt exakt hälften av de 54 projekt som har kommit så långt att återbetalning pågår eller börjar senast under år 1987.

De 27 projekten har av Industrifonden fått stöd med sammanlagt 323 milj. kr. De totala investeringarna i projekten beräknas till 1,2 miljarder kronor från företagen och fonden och den totalt genererade årsomsättningen till 2,5 miljarder. Projekten beräknas skapa minst I 500—2 000 årsarbeten.

Av de 27 projekten bedöms 15 som lyckade, 8 som svårbedömda och 4 som misslyckade. De sistnämnda kommer sannolikt att tvinga fonden att avskriva fordringar på 62 milj. kr. För hälften av projekten anses fondens stöd ha varit av avgörande betydelse. Projekten förväntas ge i genomsnitt högre avkastning än normalt i företagen. Projekten i små företag visar den största relativa effekten i form av omsättning och sysselsättning. Samma karaktäristika har projekt i högteknologiska företag. Begränsad företagsstorlek och hög teknologi är en vanlig kombination i de studerade projekten.

Utvärderingen visar att Industrifonden under senare delen av femårsperioden ökat sitt engagemang i företag av mindre storlek. Det finns också en trend mot ett ökat inslag av marknadsrisk i de av fonden stödda projekten.

Genom studier av författningar och övriga bestämmelser för Industrifonden och de 27 projektens: — lönsamhet på längre sikt, — bidrag till ökat utvecklingsarbete i företagen, 135

— risk för företagen, Prop. 1986/87: 74

= innehåll av offensiv förnyelse,

— vikt för företagens vidareutveckling, — beroende av fondens stöd når utvärderarna sin sammanfattande bedömning ”att Industrifonden sannolikt har en hög grad av måluppfyllelse.”

Industrifondens förslag: Industrifonden har t. o. m. budgetåret 1985/86 fattat beslut om lån eller bidrag till ca 130 projekt. Det sammanlagda åtagandet uppgår till ca 1130 milj.kr. Fondens styrelse fattade under

budgetåret 1985/86 beslut om stöd med sammanlagt ca 280 milj. kr.

Fonden gör följande prognos för sin ekonomi och stödkapacitet under

kommande budgetår:

Tabell 10.1 Industrifondens ekonomi enligt fondens förslag (milj. kr.)

86/87 87/88 88/89 89/90 90/91 Ingående balans av disponibla likvida medel 355 172 88 80 114 Räntor, amorteringar och royalties från projekt

Kapacitet för stöd under budgetåret 328 311 315 344

Under budgetåret 1985/86 beslutade och avtalade Industrifonden om stöd till ett tjugotal olika nya projekt, vilka framgår av tabell 10.2.

Industrifonden föreslår i sin anslagsframställning att statsmakterna fattar beslut om att fondens stödverksamhet för industriellt utvecklingsarbete skall fortsätta under treårsperioden 1987/88—1989/90 och förväntar sig en förstärkt efterfrågan från bl. a. följande företags- och projektkategorier: — Riskdelning i mycket stora projekt i stora företag. Förväntade stödbe-

lopp uppgår till över 20 milj. kr. per projekt. — Riskdelning, projektanalys och rådgivning i verkligt nydanande projekt i

mindre underleverantörsföretag. Fonden förutser stödbelopp av 4—-10

milj. kr. per projekt. — Riskdelning, projektanalys och rådgivning i projekt hos små, nya före-

tag som bildas i närheten av forskningsfronten. Stödbelopp av 5—10

milj. kr. per projekt förväntas. — Delfinansiering i den svenska delen av lämpliga EUREKA-projekt.

Industrifonden föreslår att bedömningskriterierna för projektstöd i princip skall vara oförändrade, medan omslutningen ökar starkt. För treårsperioden skulle detta innebära stödåtaganden om totalt ca 1350 milj. kr.

Fonden beräknar medelsbehovet för treårsperioden till 225 milj. kr., varav 75 milj. kr. för budgetåret 1987/88.

Nu gällande regler för Industrifondens verksamhet innebär bl. a. att stöd får ges med högst 50 milj. kr. per projekt. Mot bakgrund av penningvärdesförsämringen sedan beloppsgränsen fastställdes år 1979, föreslår fonden 136

Prop. 1986/87 74

1OJ

SBINWSIPpIxoa3dns

£O121dU23LIa)SUOLU AB

FuIudJsUINLA

FUL[PIWUIOJ

ups

BUPYISAINSUILRAYPIEN PULIaSLO]RP

Ppejsddoöojuistyrysat, JEWOINBSZULIJUOUNA

ANI UlgQIN]SeS

AB UOrNeWIOJUIsJapury 98/S8B6T ULLISTIPULIEP3]AJey AAWSILAWTVA

YdO YIO

BUIDYIJAINIEPIA

uw31sASsnfjueg IYSVISPIU

FUIU|[RISLIBLJ UPIN[ade.nxg

UutUBUTYJIfvId — In

UPYSLIOSVT JOJ [[aLNSNPU] 14LIBPNg

peAlod WIISÅS

OJ

Japun 14

TIN Öv 001 0'T 1'8 0'6 08 [EN F6 0'0F

sJejeJjAR

W3ISÄSIOSBRT

UONRPWOJNY BIG

JOJB1qLJ2C] JOJOLIL4

INJEWI4Y Hoduy HJO

Spell

JUawWISLurIA sjejn|sag AÄBOJOuyYSak

SIJUPSNUNA MAL

SUODDIA I) ystpamgs UYSIPIAS

FBE120.] BIePÄMN

J240N SpUNnSg OMOA

NAS

UIpuoJjuysnpuj

FUIUÄSABLIOYIS]SUOU WIPJ

Ju efaNsnput

UOYSOLYUUSÄ[PUR

[PURYIYpojg

XxOJfdNy 2I0UYSTIO

guuaurjdsop-GE Wtoua3

paw FuggSAmajeysnf]

AjYrstauyng $SI30.1dLaqQHUosyiA 10] 984

FU

DaAm-Jädd Fumuaunvisaliorg fBa1odIoYFrR.NxJ JulpurGIgp[]IAg pojs IELUOINEJIPIS

uwWRuUvLd s3uoneygdde

10] TYSHEWOINY

POOM[DNIG EYA IEWOINY

X-SWL

MuIg 10]

IYafosd

"AY

set Sc

TIN 008 S'€ 08 09 S') Ort 001 S'r s'01

= 430 NA

FJUNJNSUOJ — Bera107 UOHINNSUNJ

UOISTA UOINTAOUUJ

MN

TVIS SLUa1SAS uedwrjeunT TO 02d07) JUJWUIBRLUPN a3rwj]

URaJOUWUe4

SUJUJOFT ANPAOUUJ [FÅNUOM

UNOIXg

IIGEL Fe1304

VIaSYv XefoH Ju

SeNYy IWI BIR JJ1UJ

att den övre storleksgränsen för stöd till ett projekt slopas. Beslut över 75 Prop. 1986/87: 74 milj. kr. skall dock få fattas högst två gånger om året. Fonden föreslår även att beloppsgränsen för beslut som skall underställas regeringen höjs från 25 till 50 milj. kr.

Skäl för mitt förslag: Industrifonden har under de scnaste åren alltmer kommit att engagera sig I projekt hos andra företag än de största. Den hittillsvarande utvecklingen är spontan och inte i sig resultatet av en förändrad inriktning.

Den projekttyp mot vilken Industrifonden alltsedan sin start inriktat sitt Fler mindre företag stöd är fortfarande industripolitiskt prioriterad. Den förändring som skett gäller företagen som ansvarar för projekten. Här har tyngdpunkten vad gäller antalet projekt förskjutits från de största mot de något mindre företagen.

Industripolitiskt är de små och medelstora företagen en intressant grupp. De kan generera en betydande industriell tillväxt. Antalet medelstora företag är relativt sett litet och tillväxten lägre än önskvärt. Jag anser att fonden bör inrikta sin verksamhet mot gruppen små och medelstora företag. Med medelstora företag avser jag den grupp företag som inte tillhör de största. För att Industrifonden skall engagera sig i ett projekt är inte företagets storlek i sig avgörande, utan att projektet är stort i förhållanden till företagets kapacitet.

Industrifondens engagemang i teknikupphandlingsprojekt liksom i un- Ändrad inriktning derleverantörsprojekt har varit framgångsrikt. Ett antal projekt har utvecklats så väl, att fonden redan börjat få återbetalning av det lämnade stödet. Fonden bör även fortsättningsvis stödja teknikupphandlings- och underleverantörsprojekt.

Vad gäller stöd till s.k. flexibla tillverkningssystem (FMS) har inget företag begärt stöd hos fonden för att införa sådan teknik i sin produktion. En anledning till detta kan vara att denna möjlighet legat vid sidan av fondens huvudsakliga inriktning och inte varit tillräckligt känd. I STU:s insatser på det verkstadstekniska området ingår satsningar på FMS. Enligt min bedömning bör framtida statligt främjande av FMS-tekniken ske enbart inom ramen för STU:s verksamhet.

I avsnitt 10.3.4 lämnas en beskrivning av EUREKA-samarbetet. Detta innebär, inte minst för små och medelstora företag, chanser att finna intressanta samarbetspartners ute i Europa. Samarbete över de europeiska nationsgränserna ökar möjligheterna att tekniskt och marknadsmässigt bilda slagkraftiga samarbetskonstellationer. Det är därför angeläget att Industrifonden aktivt arbetar med och särskilt uppmärksammar de projekt som innebär att medelstora och små svenska företag engagerar sig i projekt inom EUREKA-samarbetet.

Med hänsyn till att inriktningen förskjuts mot små och medelstora företag bör Industrifonden utveckla samarbetet med STU, de regionala utvecklingsfonderna och Stiftelsen Norrlandsfonden.

Fondens uppgift är enligt dess stadgar att stödja industriellt utvecklingsarbete enligt de riktlinjer som kommer till uttryck i regeringens förordning (1979: 630) om stöd genom Fonden för industriellt utvecklingsarbete. I förordningen kommer de av riksdagen beslutade riktlinjerna för detta stöd

till uttryck. Fondens förändrade verksamhetsinriktning ryms därför inom Prop. 1986/87: 74 stadgarnas ram.

Mitt förslag att ändra riktlinjerna för stödet genom Industrifonden inne- Minskat bär att fonden kommer att få eti minskat kapitalbehov. Därmed bör en kapitalbehov möjlighet öppnas för fonden att reducera sitt stiftelsekapital och att återföra 155 milj. kr. till statskassan.

Såsom jag tidigare har beskrivit är stödet genom Industrifonden ett av de teknikpolitiska instrumenten för att stimulera till teknisk förnyelse genom forskning och utveckling. Detta framgår av riksdagens beslut (NU 59, rskr 415) och fondens stadgar. Även om Industrifonden är ett självständigt organ, får det därmed förutsättas att fonden efterkommer riksdagens ställningstagande, inte bara vad gäller verksamhetens inriktning, utan också vad gäller reduceringen av stiftelsekapitalet.

10.3.3 Forskningssamarbete med Europeiska Gemenskaperna Jag har tidigare i dag vid min anmälan av propositionen om forskning Ökade resurser (prop. 1986/87: 80 bil. 10) anfört att STU bör tilldelas ökade resurser för att finansiera forskningssamarbetet med EG. I samband härmed har jag redovisat detta samarbete enligt följande.

Inom EG har under senare år kraftfulla initiativ tagits för att förstärka samarbetet på forskningsområdet. Ett övergripande ramprogram för EG:s forsknings- och utvecklingsverksamhet för åren 1984— 1987 godkändes av EG:s råd år 1983. Programmet syftar till att hävda EG:s konkurrenskraft utåt. särskilt på det industriella området. En rad nya beslut på forskningsområdet togs under år 1984; bl. a. godkändes en budget på sammanlagt ca 8 miljarder kronor avseende fusion, strålskydd och radioaktivt avfall, bioteknologi, program för stimulans av forskarutbytet, ny teknik för tillverkningsindustrin samt icke-nukleär energi.

De största ansträngningarna för att höja den tekniska nivån i europeisk industri har gjorts inom elektronikområdet.

Redan i februari 1984 hade rådet fattat beslut om en större forskningssatsning genom att anta ett program för informationsteknologi ESPRIT (European Strategic Programme for Research and Development in Information Technology). Detta är det största och mest prioriterade av EG-programmen med en budget i första fasen på ca 10 miljarder kronor för programperioden 1984—1988, varav EG och industrin svarar för hälften var. Programmet har som mål att: — ge europeisk informationsteknologiindustri den tekniska grunden för att

vara internationellt konkurrenskraftig under 1990-talet, — stimulera industriellt samarbete på informationsteknologisektorn, — bidra till utvecklingen av internationell standardisering.

ESPRIT-programmet har samlat de ledande företagen och forskningsinstituten i EG-länderna i genomförandet av ca 100 projekt. ESPRIT innebär därigenom, enligt de flesta bedömare, ett stort steg framåt i utvecklingen av forsknings- och utvecklingssamarbetet i Europa.

ESPRIT-programmet omfattar dels basteknologier (mikroelektronik,

programvaruteknologi och avancerad informationsbehandling), dels tek-

nologi för att använda dessa. Projekt som genomförs inom programmet skall avse teknologi som är konkurrensneutral. Projekten finansieras till hälften av EG och till hälften av de medverkande företagen och institutionerna. I varje projekt finns minst två företag från olika länder.

RACE (Research and development of Advanced Communication tech- 139

nologies in Europe) är ett annat stort program inom EG, som syftar till att Prop. 1986/87: 74 teknologiskt lägga grunden till ett för EG-länderna gemensamt bredbandigt kommunikationsnät. Centralt för programmet är att utveckla gemensam standardisering. Samtidigt avses programmet bidra till förbättrade konkurrensvillkor för den europeiska teletekniska industrin genom en även tekniskt sett gemensam marknad.

Ett tredje EG-program av strategisk betydelse är BRITE (Basic Research in Industrial Technologies for Europe). Programmets syfte är att modernisera tillverkningsindustrin genom grundläggande teknisk forskning på områden som laserteknik, nya material, nya provningsmetoder, CAD/CAM och matematiska modeller, membranteknik, katalys- och partikelteknik m. m.

EG:s forsknings- och utvecklingsaktiviteter omfattar även en rad andra program. För närvarande bereds förslag om ett nytt ramprogram som täcker EG:s alla insatser avseende forskning och utveckling under perioden 1987-1991. Ramprogrammet är inriktat mot åtta stora mål: livskvalitet. informationssamhället, infrastruktur för den gemensamma marknaden (telekommunikation, transport), ny teknologi för att modernisera industrin, energi, bioteknik, havsteknik och forskarrörlighet.

Det nya ramprogrammet har en föreslagen EG-budget på totalt ca 50 miljarder kronor, varav ESPRIT svarar för ca 15 miljarder, RACE för 5,5 miljarder och BRITE för 3,5 miljarder. Industrin förväntas bidra med motsvarande belopp för dessa program. Andra områden är energiforskning, bioteknik, materialforskning. miljö- och klimatforskning samt medicinsk forskning.

Som ett allmänt villkor för att delta i de högteknologiska EG-programmen har hittills gällt att ett företag är etablerat inom EG och att forskningen bedrivs där. Det har således inte varit möjligt för ett företag i ett land utanför EG-kretsen att medverka i programmen om det inte skett genom dotterföretag som är verksamt i ett EG-land. På en del områden — såsom material, bioteknologi, miljö/klimat samt stimulansprogram för forskarrörlighet — finns dock vissa möjligheter för institutioner och företag i länder utanför EG att delta. Även på strålskyddsområdet är EG öppet för samarbete med tredje land. I samband med att de icke-öppna programmen ESPRIT och BRITE revideras, väntas EG:s kommission föreslå rådet att denna inskränkning i behörighetsreglerna tas bort. Länder som slutit bilaterala ramavtal med EG om forskningssamarbete skall erbjudas delta. För RACE har ett sådant förslag redan lagts.

Redan i dag deltar Sverige i forskningssamarbete med EG, bl. a. genom Ramavtal den europeiska samarbetsorganisationen inom vetenskaplig och teknisk forskning, COST (Cooperation in the field of Sience and Technology) som ursprungligen initierades av EG. Även inom ramen för kol- och stälgemenskapen (CECA) och det nya arbetsmiljöavtalet med EG bedrivs forskning. Som statsrådet Gradin tidigare i dag har redovisat (prop. 1986/87: 84 bil. 2, kap. 4.2) är Sverige också anslutet till EG:s fusionsforskningsprogram genom samarbetsavtal med Euratom. Dessutom har Sverige ingått bilaterala avtal med EG på områdena avfallsåtervinning. träforskning samt hälso- och sjukvård. Det är dock regeringens vilja att forskningssamarbetet med EG breddas ytterligare. Som ett led i en sådan utveckling slöts år 1986 ett ramavtal mellan Sverige och EG om fördjupat forsknings- och utvecklingssamarbete. Ramavtalet nämner inga områden, men är en ömsesidig viljeyttring att sträva till samarbete där det är till nytta för båda parter.

Jag har tidigare nämnt att Sverige slutit bilaterala avtal med EG på områdena avfallsåtervinning, träforskning, hälso- och sjukvård m. m. Sverige deltar i dessa program i deras helhet, vilket medför att Sverige bidrar 140

till EG:s budget för det aktuella forskningsprogrammet enligt en bestämd Prop. 1986/87: 74 fördelningsnyckel. I gengäld medverkar svenska institutioner i resp. pro-

gram på likställd fot med institutioner inom EG vad gäller tillgång till forskningsresultat. möjlighet att få forskningskontrakt från EG m. m. och därmed få forskningsprojekten delvis finansierade av EG. Förhandlingar har inletts om samarbete på området avancerade material (EURAM) enligt samma former som på de ovan nämnda områdena.

Möjligheten att delta i hela EG-program gäller hittills endast områden av

ren forskningskaraktär med begränsat industriintresse. De industriinriktade programmen — ESPRIT, RACE och BRITE — har

hittills varit så gott som helt stängda för företag utanför EG. Även om en

uppmjukning av behörighetsreglerna är på väg, så kommer Sverige sannolikt inte att få möjlighet att delta i dessa program i deras helhet. Svenska

företag och institutioner kommer troligen att kunna delta endast på pro-

jektnivå, varför de med all sannolikhet inte kan erhålla projektmedel från EG.

Det svenska deltagandet mäste således säkerställas inom ramarna för

våra svenska resurser och utformas som en integrerad del av ordinarie

verksamheter.

10.34¶EUREKA

Under de senaste åren har en politisk medvetenhet om att högteknolo- EG-Japan—USA

giområdena är av strategisk vikt för framtiden växt fram i Europa. Stora statliga satsningar i USA och Japan har skapat oro för att Europas konkur-

renskraft på världsmarknaden skall bli allt sämre. En viktig anledning till

detta är bristande samordning av forsknings- och utvecklingsinsatserna och att Europa är alltför uppdelat i små nationella marknader, varigenom

man inte får de skalfördelar som USA och Japan åtnjuter. EG har vidare

kritiserats för tröghet och byråkrati, vilket har sin grund i att EG-beslut fordrar konsensus i den inhomogena kretsen av medlemsländer samt att EG:s budgetarbete domineras av en kontroversiell jordbrukspolitik, som försvårar större satsningar på forsknings- och utvecklingsområdet.

Europa anses dock ha en god kunskapsbas och totalt sett betydande forskningsresurser, som emellertid inte i tillräcklig grad kunnat omvandlas

i kommersiella framgångar.

Frankrike tog mot ovanstående bakgrund kontakt med Förbundsrepubliken Tyskland och lanserade i april 1985 en idé om ökat internationellt

samarbete i Europa. Initiativet, som fick namnet EUREKA, presenterades

för EG-staterna och andra västeuropeiska stater. Vid en ministerkonferens

i Paris i juli 1985 nåddes en allmän politisk uppslutning bakom EUREKA,

vilket manifesterades i en deklaration som antogs av mötet. EUREKA:s medlemmar är nu 19 västeuropeiska länder samt EG-kommissionen. Vid

en andra ministerkonferens i Hannover i november [985 kunde en deklara-

tion antas, som fastställde principerna för arbetet. Vissa inledande projekt

presenterades också.

Ordförandeskapet roterar mellan deltagarländerna och den tredje minis-

terkonferensen hölls i London i juni 1986, då projektprocedurerna fast-

ställdes. Ett 60-tal nya projekt anmäldes vara klara, vilket visade att

samarbetet tagit god fart. 141

Som första land utanför EG-kretsen hade Sverige ordförandeskapet för EUREKA andra halvåret 1986. Ordförandeperioden avslutades med den fjärde ministerkonferensen som hölls i Stockholm i december 1986. Under det svenska ordförandeskapet har EUREKA ytterligare stabiliserats. Så- Junda har ett sekretariat i Bryssel etablerats och grunderna för ett datorbaserat informationssystem lagts. EUREKA-samarbetet omfattar nu 109 anmälda projekt till ett beräknat sammanlagt värde av 25 miljarder kronor. Sverige deltar i ett tjugotal av dessa projekt.

Målet för EUREKA är att höja Europas teknologiska nivå och öka den europeiska industrins konkurrenskraft på världsmarknaden genom ett ökat forsknings- och utvecklingssamarbete.

En grundprincip är att projektarbetet — till skillnad från forsknings- och = Projektsamarbete utvecklingsprogrammen inom EG — skall ha en flexibel organisation och finansiering, dvs. olika deltagarkonstellationer förutses för projekten. Som en konsekvens av detta inrättas ingen gemensam fond för att finansiera projekt.

Deltagare i projekten är i övervägande grad industriföretag och industrin själv är i första hand initiativtagare till projekten.

Projektdeltagarna upprättar avtal mellan sig som reglerar samarbetet och äganderätten till resultat m. m. Det är också projektdeltagarna som avgör vilka parter som skall knytas till samarbetet.

Det är resp. regeringar som avgör om ett projekt skall få EUREKA-status på basis av vissa kriterier såsom att projektet skall: vara civilt, ha hög teknisk nivå och ha hög innovationsgrad.

Ett antal teknikområden identifierades redan i Hannoverdeklarationen som särskilt angelägna, nämligen: informationsteknologi, teleteknik, robotisering, tillverkningsteknik, laserutveckling, materialteknik, bioteknik, havsteknik, miljövård och transportteknik.

Informationsteknologiområdet svarar i dag för den största andelen EUREKA-projekt. Projekt på andra områden än de nämnda kan förekomma, men en av grundprinciperna I EUREKA är att inte dubblera arbete som utförs i andra organisationer.

Finansiering av projekt förutsätts i första hand ske av deltagarna själva med eget kapital eller genom insatser från kapitalmarknaden. Beträffande möjligheter till statligt stöd till förstudier och projektgenomförande hänvisar jag till vad jag har anfört beträffande verksamheterna vid STU resp. Industrifonden.

10.3.5 Forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag

Mitt förslag: Systemet med forskningsbidrag till teknikbaserade

småföretag avskaffas.

I budgetpropositionen (prop. 1986/87: 100 bil. 14) har jag föreslagit att, i avvaktan på särskild proposition, för budgetåret 1987/88 beräkna ett reservationsanslag av 21,7 milj. kr. till Forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag. Jag avser nu att ta upp denna fråga. 142

Bakgrund: Från anslaget Forskningsbidrag till teknikbaserade småföre- Prop. 1986/87: 74 tag bekostas innevarande budgetår STU:s kostnader för bidrag som utgår enligt förordningen (1984:810) om forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag. Bidraget utgör ett icke projektbundet stöd för att främja forskning och utveckling inom mindre företag som i hög grad är beroende av teknisk kompetens inom företaget, s.k. teknikbascrade småföretag.

Skälen för mitt förslag: STU har utvärderat verksamheten och konstaterar att bidragets genereila stimulanseffekter är marginella samt att det i huvudsak är företag lokaliserade till högskoleorter som har sökt och erhållit stöd. Jag anser. i likhet med STU, att de generella stimulanseffekterna är små. Jag förordar därför att systemet med forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag avskaffas.

Flera av mina övriga förslag kompenserar de små och medelstora företagen för denna stödform som jag nu föreslår ska upphöra. Härvid kan nämnas: — Förslaget om att Industrifonden skall inrikta sin verksamhet mot små

och medelstora företag i stället för de allra största. — Den kraftfulia ökningen av resurser till STU. STU:s företagsstöd och

teknikspridningsinsatser är inriktade mot de små och medelstora företa-

gen. — Innovationsstöd och teknikspridning till små och medelstora företag

inom ramen för informationsteknologiprogrammet. — Förslaget om att Norrlandsfonden i större utsträckning än tidigare inrik-

tar sin verksamhet på finansiering av industriellt utvecklingsarbete i små

och medelstora företag.

10.4 Stöd till teknisk infrastruktur

10.4.1 Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet

Mitt förslag: Ett nytt reservationsanslag bör föras upp för budgetåret 1987/88. Under detta nya anslag, F 3. Bidrag till Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet, bör medel anvisas för verksamheten vid STATT. För budgetåret 1987/88 har jag beräknat 26,4 milj. kr. Jag återkommer till detta i avsnitt 17.

Under innevarande budgetår finansicras statens bidrag till Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet (STATT) från anslaget F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling.

Bakgrund: STATT har i sin nuvarande form funnits sedan år 1981. Den tekniska attachéverksamheten som sådan har emellertid funnits i 40 år, dvs. sedan slutet av andra världskriget. Attachéverksamheten, som började med en attaché i USA (New York) omfattar nu ett 60-tal personer på nio strategiska platser i världen. I USA finns det attachékontor i Washington, Los Angeles och San Fransisco. I de tre viktigaste industriländerna i Västeuropa finns det kontor i Paris, Bonn och London. Dessutom finns det attachékontor i Sovjetunionen (Moskva), Kina (Peking) och Japan (Tokyo). Dessa sju länder svarar sammanlagt för mer än 90 226 av världens samlade forsknings- och utvecklingsinsatser.

Attachékontoren är i allmänhet lokaliserade vid de svenska ambassa- Prop. 1986/87: 74 derna. Från vissa attachékontor sker även specialistbevakning av länder, där attachéverksamheten inte är etablerad. Hela verksamheten administreras från ett hemmakontor i Stockholm.

Organisationsformen och arbetssättet för STATT har ändrats under åren. Attachéverksamheten är nu ett offensivt ”teknikpolitiskt instrument” med uppgift att förse svenska företag. organisationer och myndigheter med teknisk, vetenskaplig och industriell information. Verksamheten har utvärderats vid ett flertal tillfällen. De allmänna omdömena om STATT är mycket goda.

Skäl för mitt förslag: Medel för verksamheten vid STATT har tidigare anvisats under anslaget F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling som en separat anslagspost. Som framgår av vad jag nyss har nämnt har emellertid verksamheten nu nått en sådan omfattning och självständighet att det är motiverat med ett separat anslag för Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet.

Sveriges framtid som industrination är beroende av en kontinuerlig tillförsel av ny teknisk kunskap från omvärlden. Det finns också ett behov av en vidgad teknikpolitisk utlandsbevakning, eftersom teknikpolitiken under det senaste decenniet blivit ett tungt inslag i de flesta länders politiska program. Här finner jag att STATT har en viktig funktion att fylla.

Vi upplever nu och inom en överskådlig tid en kraftigt fortsatt internatio- Verksamhetens naliseringsprocess inom praktiskt taget alla verksamhetsområden. Denna innehåll internationalisering medför bl. a. att personliga internationella kontakter kommer att öka samt att företag och organisationer i Sverige fortlöpande kommer att utveckla sina internationeila verksamheter. Attachésystemet kan här ge en överblick, förklara sammanhang och ge en vidgad syn på den tekniska utvecklingen utomlands. Detta finner jag väl förenligt med STATT:s grundidé, nämligen att snabbt förmedla intressant teknisk-vetenskaplig och industriell information till svensk förvaltning och svenskt näringsliv.

Med tanke på de stora forsknings- och utvecklingssatningar som görs gemensamt inom Västeuropa vill jag peka på Sveriges behov av en teknisk bevakning av verksamheten inom EG. Enligt min mening bör därför attachéverksamheten på begränsad tid placera en teknisk attaché i Bryssel för att handha dessa frågor. I övrigt har jag för det kommande budgetåret räknat med att attachéverksamheten behåller sin nuvarande omfattning i fråga om befintliga kontor. Den nuvarande basrapporteringen i form av bl. a. rapporter och notiser skall behållas under en treårsperiod.

Mot bakgrund av att det finns nya intressanta regioner i vilka STATT inte har några kontor vill jag emellertid framhålla att det är viktigt att även sådana områden bevakas när det gäller teknik, industriförnyelse och forskningspolitik. Exempel på detta är Italien och Indien. Jag föreslår därför att försöksverksamhet etableras i dessa båda länder.

Prop. 1986/87: 74

II Småföretagsutveckling

11.1¶Inledning

Småföretagen spelar en viktig roll för utvecklingen av marknadssekono- Småföretagen — min. Genom ett högt nyföretagande upprätthålls dynamiken i näringslivet. dynamik i Smålöretagspolitiken syftar till att stimulera nyföretagandet och att undan- näringslivet röja hinder för småföretag med expansionsmöjligheter i syfte att främja ett konkurrenskraftigt näringliv som ger möjlighet till en ökad och trygg sysselsättning.

En rad åtgärder vidtas för att stimulera utvecklingen av småföretagandet. Jag har tidigare redovisat min syn på de ekonomisk-politiska ramförutsättningarna (avsnitt 5), infrastrukturens betydelse för näringslivets utveckling (avsnitt 6), arbetet med avreglering och regelförenkling (avsnitt 7) samt teknisk forskning och utveckling (avsnitt 10).

Jag har för avsikt att i detta avsnitt redovisa min syn på de specifika insatser som behövs — som ett komplement till de mer generella åtgärderna — för att undanröja hinder för expansion och stimulera utveckling av småföretagen.

Innan jag gär närmare in på småföretagspolitikens mål och medel vill jag inledningsvis redogöra för småföreiagens betydelse och nämna något om den ekonomiska utvecklingen i småföretagssektorn. Inom industridepartementet har upprättats en promemoria om svenskt näringsliv i ett internationellt perspektiv (bil. 3). I den ges ytterligare uppgifter om bl. a. småföretagens ekonomiska utveckling.

Det finns nästan en halv miljon företag i Sverige, varav mer än 99 § är små eller medelstora, dvs. har färre än 200 anställda. Därav tillhör ca 50 000 tillverkningsindustrin. En klar majoritet av dessa företag är familjeägda. Småföretagen har sammanlagt över I miljon anställda. Redan det visar att dessa företag har stor betydelse för näringsliv och samhälle.

Småföretagen är viktiga för den tekniska och kommersiella förnyelsen. Teknik och Det finns en stor idérikedom och förmåga till förnyelse i de mindre företa- kommersiell gen. Det gäller såväl nya produkter och systemlösningar som nya former förnyelse för handel och distribution.

Småförctagen är av fundamental betydelse för marknadsekonomin. En stor småföretagssektor innebär att konkurrensen upprätthålls på olika marknader. Småföretagen kan flexibelt anpassa sig till nya situationer och ställa om produktionsapparaten efter marknadens utveckling.

Småföretagen bidrar t stor utsträckning till vår produktion och export, Underleverantörer inte minst som underleverantörer till större företag. Våra storföretags framgångar bygger i hög grad på tillgången till effektiva underleverantörer med en hög teknisk kompetens.

Genom att småföretagen är spridda till olika delar av landet, har de stor Stor betydelse för betydelse för möjligheterna att nå en tillfredsställande regional balans. regional balans Orter med många småföretag står bra rustade inför strukturkriser i stora företag och branscher. En positiv utveckling av småföretagen är angelägen från regionalpolitisk synpunkt, särskilt mot bakgrund av ökade regionala obalanser under senare år.

10 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 74

Etablering och utveckling av småföretag är en nödvändig del av struk- Prop. 1986/87: 74 turomvandlingen. Eftersom strukturomvandlingen bl. a. leder till att företag och produktområden slås ut genom internationell konkurrens mäste näringslivet, bl. a. genom etablering och utveckling av småföretag, tillföras ny verksamhet som ersättning för den som slås ut. För samhället är det därför motiverat att med särskilda medel minska de hinder som kan föreligga för småföretagens utveckling. Bl.a. härigenom kan den industriella produktionen utvidgas.

Det är viktigt att se de små och stora företagen som delar i ett samman- Sammanhängande hängande ekonomiskt system. Det är de stora industrikoncernerna som ekonomiskt system svarar för den största delen av exporten och de internationella kontakterna. medan de mindre industri- och tjänsteföretagen i första hand är underleverantörer och hemmamarknadsinriktade. En expansion inom de stora internationellt inriktade koncernerna ger ofta betydande positiva effekter i de små och medelstora företagen.

Vidare är det viktigt att utgå från att företagen har en livscykel. Många små och medelstora företag är relativt unga och i en tillväxtfas. Det innebär också att de som regel inte har samma ekonomiska karakteristika som äldre företag. Expansionen i företagen påverkar och påverkas av bl. a. de finansiella förutsättningarna och de ekonomiska resultaten. Ett viktigt förhållande är att småföretagen — bl.a. genom att deras satsningar är riskfyllda — kan ha svårt att snabbt ackumulera ett tillräckhgt stort eget kapital. Detta kan avläsas genom att soliditeten i regel är lägre i små företag än i större. Det finns anledning att understryka att de skillnader i ekonomiska förhållanden som finns mellan små och stora företag således väsentligen är en naturlig konsekvens äv att de små och medelstora företagen befinner sig i en tillväxtprocess. Av den anledningen kan det inte vara ett mål i sig för näringspolitiken att eftersträva en likformighet i fråga om ekonomiska förhållanden i å ena sidan små och medelstora företag och å andra sidan storföretag.

Den ekonomiska utvecklingen i småföretagen är dock mycket positiv. Positiv utveckling Produktionen och exporten har stigit, kapacitetsutnyttjandet har ökat och investeringarna ligger på en hög nivå. Lönsamheten har kraftigt förbättrats under senare år. Avkastningen på eget kapital låg 1985 på drygt 20 Z för små och medelstora industriföretag. Småföretagens export ökade med 50 22 mellan åren 1982 och 1984, vilket var mer än för övriga företag.

Nyföretagandet ökar i Sverige. Under åren 1983-1985 beräknas i genomsnitt ca 20000 företag med helt ny verksamhet ha tillkommit inom näringslivet.

Även sysselsättningen utvecklas positivt i småföretagssektorn. Mellan åren 1982 och 1985 ökade de små och medelstora industriföretagen sin sysselsättning med drygt 5 26, vilket innebär en betydligt starkare uppgång än för de större företagen.

De flesta små och medelstora industriföretag är i privat ägo. Ca 90 7 av Uppköp av alla företag med anställda kan klassificeras som familjeföretag. Jag vill i familjeföretag har detta sammanhang redogöra för en utredning om uppköp av små och liten omfattning medelstora företag inom industrin som industriverket överlämnade till regeringen i december 1986 (jfr bil. 3, avsnitt 13.5). Av utredningen fram- 146

går att uppköpen av familjeföretag i stor utsträckning samvarierar med Prop. 1986/87: 74 konjunkturen. Antalet uppköp har därför ökat under de senaste årens högkonjunktur. De uppköpta företagen utgör dock en mycket liten andel, ca I 56, av det totala antalet små och medelstora industriföretag.

Drygt hälften av köpen görs av andra familjeföretag. Köparföretaget är ofta beläget i geografisk närhet av det uppköpta företaget. I regel görs endast små förändringar av företagens verksamhet och sysselsättning efter uppköpen. Som skäl för att sälja företagen anger ägarna ofta personliga motiv, såsom ålder m. m. Mer sällan anges t. ex. skatteskäl.

Dessa fusioner medverkar enligt industriverket inte i nämnvärd utsträckning till någon ökad ägarkoncentration i näringslivet. Industriverket bedömer att företagsöverlåtelserna har mycket begränsade industri- och regionalpolitiska konsekvenser.

11.2¶Småföretagspolitikens mål och medel

Min bedömning: Småföretagspolitikens mål bör ligga fast. Behovet av riktade insatser kvarstår. Politiken inriktas på att stimulera nyföretagandet och att undanröja hinder för småföretag med expansionsmöjligheter, i syfte att främja ett konkurrenskraftigt näringsliv som ger möjlighet till en ökad och trygg sysselsättning.

Bakgrund och skäl för min bedömning: Målen för småföretagspolitiken Målen ligger fast

har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen. Senast i regeringens proposition om industriell tillväxt och förnyelse behandlades samhällets insatser för att stimulera utvecklingen av små och medelstora företag (prop. 1983: 84/135, NU: 42. rskr. 379). Småföretagspolitikens mål utgår från småföretagens stora betydelse för — marknadsekonomins utveckling, — teknisk och affärsmässig förnyelse, — produktion och distribution av varor och tjänster, — sysselsättning, — underleveranser till större företag, — den regionala utvecklingen.

Smäföretagen möter särskilda utvecklingshinder i form av brist på riskkapital, speciella behov av utbildning samt otillräcklig information och service. Målet för småföretagspolitiken är att undanröja dessa hinder och på olika sätt stimulera företagens produktion, export, förnyelse och konkurrenskraft.

Av stor betydelse för småföretagens utveckling är givetvis den allmänna Goda ekonomiska politik som förts sedan år 1982. Som ett komplement till denna allmänekonomiska och för att underlätta småföretagens utveckling görs ytterligare insatser. förutsättningar Inom ramen för näringspolitiken uppmuntras och stimuleras nyföretagandet. Småföretagens utveckling underlättas genom bl.a. insatser för att förbättra rådgivning, utbildning och tillgång på riskkapital. Det sker genom att det privata utbudet av utbildning och rådgivning samt finansieringstjänster kompletteras med olika riktade samhällsinsatser. 147

Ett av de viktigaste instrumenten i smäföretagspolitiken är de regionala Prop. 1986/87: 74 utvecklingsfonderna. Staten, landstingen och berörda kommuner har strä- Utvecklingsfonder

vat efter att successivt bygga ut organisationen och höja kompetensen och effektiviteten. Anslagen för småföretagsutveckling — som går främst till

utvecklingsfonderna — har höjts från ca 100 till ca 150 milj. kr. per år sedan regeringsskiftet år 1982. Under den närmaste treårsperioden kommer in-

satserna att fortsätta i oförminskad skala.

Som jag tidigare har redovisat (avsnitt 7) pågår ett omfattande arbete Förenkling och som syftar till att förenkla och ta bort regler som medför onödiga kostnader avreglering och olägenheter för näringslivet. Erfarenheterna hittills visar på positiva

resultat inom ett flertal områden. Så hart. ex. inom skatteområdet genomförts ett antal administrativa reformer — samordnad uppbörd av källskatt och arbetsgivaravgifter, höjda momsgränser m.m. — som är av särskild betydelse för småföretagen. Av särskilt intresse för nyföretagandet är en

studie som riksrevisionsverket har utfört på regeringens uppdrag och som

syftat till att undersöka möjligheten att samordna olika myndigheters agerande i samband med att nya företag etableras.

Skattefrågorna är väsentliga. Jag har tidigare (avsnitt 5.4) redogjort för Skatter

vissa skattefrågor som har betydelse för småföretagen. Som därvid nämn-

des har riksdagen nyligen beslutat att fribeloppet för vinstdelningsskatten skall höjas från 0,5 till 1 milj. kr., vilket gör att en tredjedel av de företag som i dag betalar vinstdelningsskatt blir befriade från den skatten.

Regeringen lägger stor vikt vid överföringen av teknisk kompetens från Teknikspridning bl. a. högskolor till småföretag. En rad teknik- och utvecklingscentra har vuxit fram i många regioner. Staten har på olika sätt medverkat i den utvecklingen.

Under de senaste åren har regeringen satsat på även andra innovations- Innovationer främjande åtgärder som har visat sig vara framgångsrika. Bl. a. kan nämnas näringsbidrag till innovatörer från styrelsen för teknisk utveckling,

som varje är ger ca 10 uppfinnare möjlighet att på heltid under två års tid ägna sig åt kreativ verksamhet.

Det finns också ca 20 rådgivare i uppfinnarfrågor som är placerade ute i landets olika regioner. Styrelsen för teknisk utveckling har uppdragit åt

Svenska Uppfinnareföreningen att utbilda dessa rådgivare och hålla dem

med aktuellt arbetsmaterial. Det finns ett stort behov av den här formen av

service, väl spridd över hela landet. Jag har tidigare (avsnitt 10) redogjort närmare för stödet till enskilda uppfinnare. Under budgetåret 1987/88 beräknar jag att 3 milj. kr. bör anvisas till uppfinnarföreningar, vilket är en avsevärd förstärkning jämfört med tidigare år. Särskilda insatser görs även för att främja småföretagens export. Sveri- Export ges Exportråd har avdelat särskilda resurser för detta ändamål. Bl. a. kan

nämnas delprogrammet Exportchef-att-hyra. Exportrådet samarbetar med bl.a. industriverket och utvecklingsfonderna. Industriverkets olika branschfrämjande åtgärder innehåller inslag av exportstöd. Insatserna riktar sig I hög grad till små och medelstora företag.

Arbetsmiljöfonden har tidigare finansierat flera småföretagsprojekt. Arbetsmiljö Fondens erfarenheter visar på behovet av en samordnad insats vad gäller 148

arbetsmiljön i småföretag. Fonden har därför nyligen beslutat att samman- Prop. 1986/87: 74 föra sina insatser till ett särskilt program. Detta kommer att bedrivas i samarbete med parterna på arbetsmarknaden samt SIND och arbetarskyddsstyrelsen.

Exempel på andra insatser som statsmakterna har genomfört under Design, senare år är stöd till industridesign, den särskilda småföretagsfonden och finansiering — tillsammans med kooperationen — ett särskilt utvecklingssystem för ny kooperation. Småföretagen får också en stor del av statens betydande Kooperativ regionalpolitiska stödåtgärder i form av lån, bidrag, företagsutvecklande utveckling insatser, förbättrad infrastruktur m. m.

11.3¶De regionala utvecklingsfonderna

Min bedömning: Utvecklingsfondernas inriktning, verksamhet och organisation bör ligga fast. Insatserna bör, liksom hittills, i huvudsak riktas till tillverkande företag. Även företag som tillhandahåller tjänster till industrin och till andra branscher bör ingå i fondernas . målgrupp. Liksom hittills ingår också turistföretag i målgruppen.

Bakgrund och skäl för min bedömning: För att genomföra den riktade Stat, landsting och småföretagspolitiken har en regional utvecklingsfond inrättats i varje län. kommuner driver Fonderna, som är stiftelser, har bildats av staten och landstingskommuner- regionala na samt i några fall även kommuner. Verksamheten regleras genom avtal utvecklingsfonder mellan staten, landstingen och berörda kommuner och till avtalen fogade stadgar för stiftelserna. Avtalen är treåriga. Nuvarande avtalsperiod löper t.o. m. kalenderåret 1988. Landstingen och berörda kommuner utser styrelsen i resp. fond och bidrar tillsammans med staten till att täcka fondernas driftskostnader.

En viktig utgångspunkt för fondernas verksamhet är att de skall komplettera det befintliga utbudet av såväl finansierings- som informations- Komplettering av och rådgivningstjänster till småföretagen. Enligt min bedömning är utveck- befintliga resurser lingsfondernas service- och finansieringsprogram av en mycket stor betydelse för att stimulera småföretagens utveckling. De kostnader som är förknippade med fondernas verksamhet uppvägs på lång sikt av en ökad konkurrenskraft 1 näringslivet. Fondernas verksamhet skall även stå i samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden. De utgör därmed viktiga instrument för att utveckla företag över hela landet och bidrar därigenom till att förbättra den regionala balansen.

Utvecklingsfondernas insatser riktas i första hand mot de tillverkande Målgrupp företagen och företag som tillhandahåller tjänster till industrin samt turistföretag. Krav på att utvidga fondernas målgrupp till att omfatta samtliga näringar har under de senaste åren framförts av SHIO-familjeföretagen, Sveriges Köpmannaförbund och Tjänsteförbundet. Som motiv har bl. a., angetts ett rättvisekrav, dvs. att alla företag oavsett branschtillhörighet borde ha tillgång till samhällets stödåtgärder. Men även tjänstesektorns expansion och informationsamhällets framväxt är motiv som förts fram i debatten. 149

Mot den bakgrunden vill jag anföra följande. Det finns motiv som talar Prop. 1986/87: 74 för att utvecklingsbara företag oavsett bransch, som kan vara i behov av samhällets stöd, bör ha möjlighet att få del av detta. En sådan inställning måste emellertid vägas mot de resurser som kan ställas till utvecklingsfondernas förfogande. Jag förordar därför en fortsatt inriktning på i huvudsak industriföretag. Härvid prioriteras också branscher som dels svarar för huvuddelen av näringslivets tekniska utvecklingsarbete, dels har en produktion som är delvis inriktad på export. Vidare vill jag erinra om att industrin ofta utgör basen för tjänsteverksamhet samt att omfattningen av industrins produktion är otillräcklig och att ett av regeringens mål är att väsentligt utvidga denna.

Jag vill erinra om att en stor del av tjänstesektorn redan i dag ryms inom utvecklingsfondernas målgrupp genom att tjänsteföretag som tillhandahåller tjänster till industrin redan ingår i målgruppen. Fortsättningsvis bör till målgruppen också kunna räknas tjänsteföretag som riktar sig till andra branscher. Jag räknar vidare med att fonderna inom givna resursramar i högre utsträckning kommer att arbeta med tjänsteföretag.

Det bör vidare nämnas att utvecklingsfondernas etableringsrådgivning och starta-eget-kurser m. m. är tillgängliga för företag i samtliga näringsgrenar. I vissa län lämnar fonderna också särskilt bistånd till länsarbetsnämnden för arbetssökanden som önskar starta egna företag. Erfarenheterna visar att denna del av fondernas verksamhet i stor utsträckning riktas till personer som har för avsikt att starta företag inom handel och service.

Jag övergår nu till vissa frågor som rör utvecklingsfondernas rådgivningsverksamhet.

Utvecklingsfonderna arbetar med olika former av företagsservice, så- Företagsservice som allmän informations- och kontaktverksamhet, översiktliga företagsanalyser och djupare konsultinsatser. Rådgivning till enskilda företag skall i huvudsak inriktas på strategiska frågor av typ produktutveckling. marknadsval etc. För mer omfattande konsultinsatser uttas i regel arvoden. Denna del av konsultverksamheten har ökat markant under senare år.

I samband med förnyelsepropositionen (prop. 1983/84: 135) infördes be- Strategisk greppet strategisk företagsutveckling. Detta syftar till att utvecklingsfon- företagsutveckling derna skall prioritera företag med utvecklingsmöjligheter och insatser som leder till strategisk utveckling och genomtänkta marknads- och produktval.

Genom att samarbeta djupare med ett antal utvecklingsbara företag bidrar fonderna till att utvecklingspotentialen hos dessa företag snabbt tas till vara. Fonderna kan delfinansiera konsultinsatser i företagen. Om s.k. utvecklingskapital lämnas för produktutveckling, marknadsinvesteringar e.d. kan SIND i efterskott lämna bidrag till fonderna som motsvarar hälften av sådana finansieringsinsatser.

Denna offensiva verksamhet har pågått i knappt två år. Erfarenheterna hittills visar att fonderna samarbetar med företag med goda utvecklingsmöjligheter. Preliminära beräkningar tyder på att dessa företag kommer att väsentligt höja sin omsättning, vinstnivå och sysselsättning. Programmet bör enligt min mening fortsätta med samma höga ambitionsnivå.

Jag räknar med att fonderna i sin verksamhet med företagsservice ger Prop. 1986/87: 74

ökad uppmärksamhet även åt de kvalitetsfrågor som jag tidigare har be-

rört.

11.4¶Vissa finansieringsfrågor

Mitt förslag och min bedömning: Stiftelsen Småföretagsfonden tillförs ytterligare 100 milj. kr. från AP-fondssystemet. Det statliga systemet med s.k. industrigarantilån avskaffas vid ingången av budgetåret 1987/88. Stiftelsen Norrlandsfonden bör inrikta sin verksamhet på små och medelstora företag och samordna den med utvecklingsfondernas i de fyra nordligaste länen.

Skäl för mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 5) redogjort för min all-

männa syn på kapitalmarknadens utveckling. Jag avser nu att ta upp vissa

finansieringsfrågor med särskild betydelse för småföretagen. Genom skilda beslut under år 1985 har regleringen av bankernas utlåningsräntor avskaffats och de s.k. utlåningstaken slopats. Avregleringen

har ökat konkurrensen mellan olika långivare och därmed underlättat för företagen att få sedvanliga krediter. Det gäller även småföretagen.

Det finns emellertid bland småföretagen en betydande efterfrågan på Småföretagen

finansieringsinsatser med ett högt risktagande. Ofta saknar småföretagen har särskilda

erforderliga säkerheter för krediter. Småföretagens finansieringsbehov kan finansieringsbehov därför inte helt tillgodoses av den ordinarie kreditmarknaden. Förutom

den stora förlustrisken i sådana projekt innebär prövningen av ärendena

betydande insatser i form av rådgivning och uppföljning. När det gäller små företag och projekt har bankerna inte alltid möjlighet till ett högt risktagande i kombination med ett sådant kostnadskrävande beredningsoch uppföljningsarbete. trots att projekten kan vara lönsamma för både

företagen och samhället.

De företag som agerar på den s. k. venture-capital-marknaden (jfr avsnitt Riskkapital 5.2) är ett viktigt inslag men kan inte helt tillgodose småföretagens behov av riskkapital. Venture-capital-företagen inriktar ofta sina investeringar på företag och produkter som utvecklats under ett antal år. Däremot satsas relativt litet på nystartade företag och helt nya produkter. Det är därför motiverat med samhälleliga insatser genom bl. a. de regionala utvecklings-

fondernas finansieringsverksamhet och Småföretagsfonden för att tillgodo-

se finansieringsbehoven vad gäller nya företag och nya produkter.

När det gäller kompletterande försörjning med riskkapital och krediter Utvecklingstill smäföretag har samhället en viktig uppgift att fylla, främst genom de fondernas regionala utvecklingsfonderna. Riksdagen behandlade utvecklingsfonder- finansieringsnas finansieringsverksamhet senast våren 1984 (prop. 1983/84: 135, NU 42, verksamhet rskr. 379). Verksamheten regleras i förordningen (1982:682) om statlig finansiering genom regional utvecklingsfond (omtryckt 1984: 556).

Fonderna arbetar för närvarande med olika former av finansiering: rörel-

selån, garantier samt s.k. utvecklingskapital. Den sistnämnda finansieringsformen kan ges som villkorslån eller bidrag mot royalty. Fonderna i 151

vissa län kan också bevilja s. k. regionalpolitiskt utvecklingskapital (prop. Prop. 1986/87: 74 1984/85: 115, AU 13, rskr. 354). Allmänt gäller att fonderna skall komplettera den ordinarie kreditmarknaden genom att bl. a. acceptera en högre risknivå. Jag vill betona att fonderna när det gäller utvecklingskapital har möjlighet att kompensera sitt risktagande genom att få tillbaka väsentligt större belopp än de som har satsats, såvida projekten lyckas väl.

Utvecklingsfonderna hade per den 31 december 1985 utestående låne- Mer fordringar på drygt 1 miljard kronor och en likvid reserv i samma storleks- utvecklingskapital ordning. En del av denna reserv motsvaras dock av beslutade, ännu inte utbetalade lån m. m. År 1985 gick fonderna in i nya engagemang (brutto) i form av rörelselån med ca 380 milj. kr., garantier med ca 50 milj. kr. och utvecklingskapital med ca 160 milj. kr. Andelen utvecklingskapital av fondernas totala finansieringsinsatser har successivt ökat under senare år.

Jag har tidigare framhållit att krav vad gäller fondernas finansierings- Långsiktiga verksamhet bör vara att kapitalet bevaras (prop. 1983/84: 135 s. 153). Detta satsningar krav bör ligga fast. En ökad satsning på utvecklingskapital som finansieras med medel från den egna lånefonden, kan dock medföra en temporär urholkning av en fonds reserver. vilket efter några år skall kompenseras av inbetalning av t. ex. royalty till fonden från de projekt som lyckas. Sådana långsiktiga satsningar skulle hindras om utvecklingsfonderna inriktade sig på att kortsiktigt bevara sitt kapital. Pengarna gör bäst nytta när de satsas i framåtsyftande projekt i utvecklingsbara företag. Vad jag nu har anfört innebär ingen ändring av den allmänna risknivån i fondernas finansieringsverksamhet.

Den närmare utformningen av fondernas finansieringsverksamhet an- Enklare regler kommer det på regeringen att besluta om inom ramen för de huvudlinjer som riksdagen har godkänt. Jag vill för riksdagens information anmäla att jag avser att se över fondernas finansieringsförordning i syfte att göra reglerna enklare.

Jag avser nu att redogöra för den hittillsvarande verksamheten i Stiftel- Småföretagsfonden sen Småföretagsfonden samt ge förslag till medelstillskott till stiftelsens framtida verksamhet.

Småföretagsfonden inrättades år 1984 (prop. 1983/84: 135, NU 42, rskr. 379). I enlighet med lagen (1984: 704) om ändring i lagen (1983: 1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden har riksförsäkringsverket överfört 100 milj. kr. till fonden som stiftelsekapital. Fondens stadgar har fastställts av regeringen. Fonden har en av regeringen utsedd styrelse men är knuten till Sveriges Investeringsbank AB på så sätt att fonden mot ersättning utnyttjar bankens expertis och kansliresurser.

Syftet med fonden är att bidra till att finansiera små och medelstora företag. Fondmedlen skall placeras så att kraven på god avkastning, långsiktighet och riskspridning tillgodoses. Fonden skalt årligen för tiden 1985-1987 till AP-fondsystemet överföra en real avkastning som motsvarar 1 Z av de tillförda medlen. Avkastningskravet höjs sedan successivt till 3 Z fr. o. m. år 1991.

Fonden skall förvärva minoritetsposter i form av aktier, konvertibla Satsar på skuldebrev m. m. i främst investment- och utvecklingsbolag, som i sin tur riskkapital i är inriktade på att göra placeringar av riskkapital i andra småföretag. Med småföretag 152

hänsyn till avkastningskravet har fonden tills vidare inemot 30 4: av sina — Prop. 1986/87:74

medel i ränteavkastande placeringar.

Per den 31 december 1986 hade fonden använt sina 100 milj. kr. jämte ränteintäkter på följande sätt (milj. kr.)

Likvida medel för satsningar i nya projekt och i nuvarande kundföretag 22 Summa 115 milj. kr.

Jag förordar att Smäföretagsfonden nu tillförs ytterligare 100 milj. kr. = Ytterligare 100

från AP-fondsystemet på samma sätt som när fonden bildades. Fonden bör = milj. kr. till

ha en i huvudsak oförändrad verksamhetsinriktning och placeringspolicy. småföretagsfonden

De utökade resurserna innebär dock att fonden får möjlighet att satsa en större del av sitt kapital än för närvarande i regionalpolitiskt prioriterade områden. Jag förutsätter att fonden kan utveckla ett närmare samarbete med de regionala utvecklingsfonderna.

Samma krav på avkastning bör gälla för de nya medlen som för de som fonden redan disponerar. Det innebär att fonden fr.o. m. år 1988 till AP-fondsystemet skall överföra en avkastning på 1 Zz av nuvärdet av de senast tillförda kapitalet.

Det är lämpligt att fonden fortfarande vid behov utnyttjar Investeringsbankens expertis och kansliresurser. Det ankommer på regeringen att besluta om de ändringar av Småföretagsfondens stadgar som kan behövas.

Inom industridepartementet har upprättats ett förslag till lag om ändring i lagen (1983: 1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden. Förslaget — som består i ett tillägg i övergångsbestämmelserna — har upprättats i samräd med chefen för socialdepartementet och innebär att riksförsäkringsverket år 1987 skall föra över ytterligare 100 milj. kr. till Småföretagsfonden. Därmed kommer sammanlagt 200 milj. kr. att ha förts över till fonden.

Jag redogjorde våren 1986 (prop. 1985/86: 100 bil. 14, NU 14, rskr. 170) — Norrlandsfonden — för min syn på Stiftelsen Norrlandsfondens verksamhet. Jag förordar att — ökad inriktning på den inriktningen i stort sett ligger fast. Det är dock motiverat att fonden i småföretag större utsträckning inriktar sin verksamhet på att finansiera industriellt . utvecklingsarbete i små och medelstora företag. Härvid bör ett nära samarbete utvecklas mellan Norrlandsfonden och de regionala utvecklingsfonderna i de fyra nordligaste länen. Vidare kan det vara motiverat att Norrlandsfonden i beredningen av enskilda projekt i ökad utsträckning samverkar med Industrifonden och Småföretagsfonden. Jag har tidigare tagit upp frågor om Industrifondens verksamhet (avsnitt 10).

Norrlandsfondens finansiella ställning är för närvarande god. Under budgetåren 1987/88—-1989/90 kan fonden inte räkna med statliga kapitaltillskott. Verksamheten måste utformas med hänsyn till detta förhållande.

Det ankommer på regeringen att besluta om den närmare utformningen av Norrlandsfondens verksamhet. 153

Systemet med industrigarantilån behandlades av riksdagen senast vären Prop. 1986/87: 74 1984 (prop. 1983/84: 135. NU 42, rskr. 379). Stödformen har funnits sedan Minskat behov av 1950-talet (prop. 1954:210, NU 29, rskr. 318). För närvarande regleras den lånegarantier 1 förordningen (1978:507) om industrigarantilån m.m. (omtryckt 1985: 651). Från att från början ha varit riktad till hemslöjd, hantverk och småindustri övergick stödformen i och med statsmakternas beslut våren 1983 till att inriktas mot industriföretag oavsett storlek (prop. 1982/83: 113, NU 39, rskr. 376). Huvuddelen av antalet industrigarantilån har under senare år getts till medelstora företag, som genom den statliga garantin har kunnat få banklån även till riskfyllda projekt.

Under senare år har stödformen industrigarantilän använts i liten omfattning. Under budgetåren 1984/85 och 1985/86 har garantier tecknats för lån på sammanlagt knappt 90 milj. kr. Avregleringen på kreditmarknaden torde ha underlättat för medelstora företag att få lån utan statlig garanti. En ytterligare förklaring till den låga efterfrågan är att de regionala utvecklingsfonderna har fått ökade möjligheter att ge både egna lån och garantier för banklån. Jag vill erinra om att fonderna utan samräd med SIND kan ge rörelselån på upp till 3 milj. kr. till ett enskilt företag. Det genomsnittliga industrigarantilånet låg under budgetåret 1985/86 på knappt 1,5 milj. kr.

Jag förordar att stödformen industrigarantilån upphör vid ingången av budgetåret 1987/88. Endast ansökningar som görs dessförinnan bör prövas. Förslaget innebär dock ingen förändring i fråga om åtaganden från statens sida som gjorts eller görs innan stödformen upphör. Med tanke på bl. a. utvecklingsfondernas goda finansieringsmöjligheter räknar jag med att småföretagen inte skall få sina lånemöjligheter försämrade genom mitt förslag. Jag vill erinra om att riskvilliga krediter i form av lokaliseringslån kan lämnas till företag i regionalpolitiskt prioriterade områden.

11.5¶Nyetableringsinsatser m. m.

Min bedömning: Insatserna för att stimulera till en ökad nyetablering bör fördjupas och mer än tidigare koncentreras till att ge bestående effekter i nya företag med bärkraftiga affärsidéer.

Skäl för min bedömning: Jag har tidigare (bl.a. avsnitt 4) betonat den Nyetableringar stora betydelsen av att nya företag startas och utvecklas. De bidrar allmänt till dynamiken i näringslivet och ersätter sådana företag som slås ut av strukturella och andra skäl.

Vid min anmälan till prop. 1983/84: 135 (s. 157) redogjorde jag för min syn på SIND:s och utvecklingsfondernas verksamhet ined att stimulera ett ökat nyföretagande. SIND fick särskilda medel för ändamålet för att kunna driva egna projekt och samverka med fonderna. Även länsstyrelserna kan via utvecklingsfonderna bidra till företagsstimulerande åtgärder. Härvid är nyetablering ett prioriterat område.

Jag vill nu för riksdagens information redovisa några av de hittillsvarande insatserna och ge min syn på den framtida verksamheten.

budgetären 1984/85—1985/86 kan nämnas:

e radio/TV-serien Nytt företag i samarbete med Utbildningsradion, e handledarutbildning för starta-eget-kurser, e datoriserat budgetsystem för nyetablerade företag,

e kvinnliga Företagarskolan i Luleå,

erfarenhetsträffar för personal vid utvecklingsfonderna, med tonvikt på

kvinnligt nyföretagande, e utredningar, konferenser, mässor m. m.

Utvecklingsfonderna bedriver löpande dels information om nyföreta- Starta eget gande, dels starta-eget-kurser, dels individuell rådgivning för och finansi- -

ering av nya företag. Kostnaderna belastar i huvudsak de driftbidrag som fonderna får av landstingen, staten och berörda kommuner. Som jag tidigare nämnt omfattar utvecklingsfondernas nyetableringsinsatser alla bran-

scher.

Inom regionalpolitiken förekommer en rad olika aktiviteter för att bl. a. stimulera nyföretagande. Bl.a. bedrivs ett samarbete mellan regionala

högskolor och andra regionala organ för att genom s. k. avknoppning starta

nya verksamheter som initieras genom forskning och utveckling vid resp. högskola.

Genom att dels allmänt uppmuntra enskilda personer att starta nya Hög

företag, dels vidta de konkreta stimulansåtgärder som jag nyss har nämnt nyetableringstak t

har staten bidragit till de senaste årens höga nyetableringsnivå. Enligt statistiska centralbyråns beräkningar har — som jag tidigare nämnt —

under åren 1983-1985 i genomsnitt ca 20000 företag med helt ny verksam-

het tillkommit. Därutöver har ytterligare ett stort antal nya företag registrerats till följd av s.k. avknoppningar av vissa verksamhetsgrenar från större företag eller av andra skäl.

Nyföretagandet har en strategisk betydelse för utvecklingen av ett kon-

kurrenskraftigt näringsliv och för att förbättra den regionala balansen. Som jag tidigare har anfört bidrar en hög nyetableringsnivå till att mildra de negativa effekter som är förknippade med en snabb strukturomvandling. Genom ett högt nyföretagande upprätthålls dynamiken i näringslivet, nya idéer prövas på marknaden och sysselsättningstillfällen skapas. Jag förordar därför att SIND även i fortsättningen får disponera särskilda resurser för att stimulera och utveckla nyetableringar, med hjälp av bl. a. utvecklingsfonderna.

En brett upplagd verksamhet har hittills bidragit till att väcka intresse för Mer djupgående

att starta eget och till att nya företagare fått en inledande utbildning och insatser rådgivning. Det är dock väsentligt att insatserna i fortsättningen kan vara relativt djupgående, så att de ger bestående effekter och medverkar till en långsiktigt positiv utveckling i de nyetablerade företagen. Med tanke på SIND:s och utvecklingsfondernas begränsade resurser kan denna inriktning innebära behov av en större samverkan med andra organ vad gäller

den breda inledande rådgivningen till bl. a. personer som är allmänt intres-

serade av att starta eget. När det gäller denna allmänna rådgivning vill jag

betona att många kommuner redan i dag bedriver en sådan verksamhet. Det är positivt att många kommuner har upprättat näringslivsprogram eller 155

på annat sätt tagit initiativ för att, inom ramen för sin kompetens, allmänt Prop. 1986/87: 74 främja det lokala näringslivet. Dessa insatser av kommunerna innebär att utvecklingsfonderna, kan ägna större resurser åt en mer djupgående rådgivning åt nya företag med bärkraftiga affärsidéer. Jag vill i detta sammanhang erinra om att stat-kommun-beredningen i sitt nyligen avgivna betänkande Kommunal Näringslivspolitik — samverkan med staten och näringslivet (Ds C 1986: 16) har anfört att kommunernas och landstingskommunernas åtgärder inom näringspolitiken måste tillmätas stor betydelse och att de nuvarande kompetensreglerna ger kommunerna möjlighet att göra betydande lokala näringslivsinsatser.

Det är angeläget att utvecklingsfonder även kan avråda från att starta företag i de fall där affärsidéerna inte håller. På så sätt begränsas antalet misslyckade företagsetableringar.

Samtidigt som antalet nyetablerade företag har ökat har även antalet Konkurserna ökar, konkurser ökat kontinuerligt. Fram till år 1980 ökade konkurserna med i men är relativt få genomsnitt ca 2 4 per år. Därefter har ökningstakten legat på ca 10 2 per år. En liknande ökning av konkursfrekvensen har inträffat i andra länder med en hög nyetableringsfrekvens. Relativt sett utgör de konkursdrabbade företagen en liten andel (1 26) av det totala antalet företag.

SIND har i november 1985 redovisat en rapport (bilaga 4) om konkursorsaker och föreslagit vissa åtgärder för att minska antalet konkurser. Rapporten har remissbehandlats (bilaga 5).

Bland konkursorsakerna framhålls särskilt bristen på kunskap hos före- Kunskapsbrist tagsledningarna. SIND föreslår därför en ökning och fördjupning av sam- viktig hällets insatser med utbildning och information i samband med bl. a. att konkursorsak nya företag startas. Remissinstanserna är i huvudsak positiva till dessa förslag, liksom till ett förslag om förbättrad konkursstatistik. Det senare förslaget berör frågor som det ankommer på statistiska centralbyrån att ta ställning till. Jag återkommer strax till utbildningsfrågorna tavsnitt 11.7).

Vidare föreslås en ändring av förmånsrättsordningen i konkurser när det gäller lönefordringar. Denna fråga behandlas för närvarande av lönegarantiutredningen (A 1982: 04). Jag är därför inte beredd att nu ta initiativ till någon sådan ändring i förmånsrättsordningen. Jag vill dock nämna att regeringen idag har föreslagit att fordringar på grund av revistonsuppdrag i konkursdrabbade företag skall få förmånsrätt i konkurser (prop. 1986/ 87:90).

Kvinnor har länge varit en stor grupp bland de som startar nya företag. Satsningar för Mot bakgrund av näringsutskottets yttrande våren 1985 (NU 1984/85: 23 s. kvinnor 26—27, rskr. 242) har regeringen tillsammans med landstingsförbundet verkat för att varje fond skall utse en jämställdhetsansvarig. Aktiviteterna har i de olika fonderna varit av många olika slag och också varierat i intensitet. Erfarenheterna hittills visar att behovet av stöd till kvinnliga företagare är stort i form av utbildning, rådgivning och kontaktskapande verksamhet. Jag ser denna verksamhet som ett naturligt inslag i fondernas arbete.

Regeringen har gett ett flertal utvecklingsfonder särskilt finansiellt stöd för att mer aktivt arbeta med unga företagare. Erfarenheterna hittills av denna verksamhet är positiva. 156

Jag har nyss (avsnitt 11.3) behandlat frågan om de regionala utvecklings-

fondernas målgrupp och därvid förordat att fonderna koncentrerar sina Prop. 1986/87: 74 insatser till tillverkande företag, turistföretag och företagsinriktade tjänsteföretag. När det gäller nyetableringsverksamheten bör dock SIND och fonderna liksom hittills vara fria att inrikta åtgärderna mot företag och blivande företagare inom även andra områden.

11.6¶Underleverantörsfrågor

Som underleverantörer räknas företag som framställer produkter och tjänster som är avsedda att ingå i ett köparföretags slutprodukt. Underleverantörssystemet är särskilt betydelsefullt i verkstadsindustrin. Bland små och medelstora företag dominerar underleverantörsrollen; bland de större företagen dominerar köparrollen.

Under 1980-talet har köparföretagen tydligt markerat att de ställer nya Ökade krav på krav på sina leverantörer. En strävan har varit att minska antalet leveran- underleverantörer och öka flexibiliteten bl. a. för att motsvara företagens krav på ”just törerna in time "””-produktion.

I en studie som genomförts gemensamt av Metallindustriarbetareförbundet och Mekanförbundet vären 1986 konstateras att storföretagen i verkstadsindustrin är inne i en omvandlingsprocess med inriktning mot högre kvalitet, minskad kapitalbindning och utnyttjande av ny teknik. Detta medför bl. a. ökade krav på fungerande kvalitetsstyrningssystem hos underleverantörerna. I ökad utsträckning kommer därför också de små och medelstora företagen att genomföra liknande insatser. Underleverantörssystemet är ett finmaskigt nätverk av företagsrelationer, vilket kommer att utgöra basen för att sprida de kunskaper och krav som hör samman med den nya inriktningen. Anpassningen är inte utan problem och det är troligt att de nya kraven på svenska underleverantörer kommer att leda till en viss utslagning bland de företag som saknar tillräckliga resurser för att genomdriva långsiktiga åtgärdsprogram.

SIND och de regionala utvecklingsfonderna genomför en rad särskilda aktiviteter för att stärka svenska underleverantörer. Exempel på sådana insatser är mässdeltagande, kontaktträffar mellan underleverantörer och större köpare samt kursverksamhet. Dessutom medverkar de regionala utvecklingsfonderna genom finansieringsinsatser och åtgärder inom företagsserviceområdet till att förbättra underleverantörernas situation.

Problemen för underleverantörsföretagen innefattar även den typ av problem som småföretagen i allmänhet möter. De insatser som SIND och de regionala utvecklingsfonderna erbjuder ger därför goda möjligheter att stärka underleverantörernas position på marknaden. Även inom ramen för Exportrådets verksamhet genomförs särskilda insatser för underleverantörer I exportfrämjande syfte.

Härutöver kan det finnas behov av särskilda insatser för att möta köpar- Kvalitet och säkra företagens krav på underleverantörerna. Kraven på rätt och jämn kvalitet, leveranser god service, rätt pris och säker leverans i rätt tid ökar. Insatserna bör bl. a. ta sikte på att öka samarbetet mellan underleverantörerna för att minimera antalet kontaktytor sett från köparföretagens horisont. De teknikcentra som etablerats på en rad håll, i vissa fall med statligt stöd, kan spela en 157

viktig roll när det gäller att bistå underleverantörsföretagen i tekniska Prop. 1986/87: 74 frågor.

Industrifonden medverkar på olika sätt med rådgivning och finansiering i syfte att höja kompetensen hos svenska underleverantörer. Riktlinjer m.m. för fondens verksamhet har redovisats tidigare (avsnitt 10.2.).

Särskilda insatser i form av rådgivning och utbildning har beslutats för att stärka underleverantörsföretag i Uddevallaregionen. Sammanlagt har 3,8 milj. kr. anslagits för ändamålet. Utvecklingsfonderna i Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län svarar för att insatserna genomförs.

11.7¶Utbildningsfrågor

Mitt förslag och min bedömning: Reservationsanslaget Bidrag till Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling utgår ur statsbudgeten.

SIND bör samordna och fördela de statliga resurserna till stiftelsen och annan småföretagsinriktad fortbildning. Medlen bör disponeras från anslaget Småföretagsutveckling. Verkets stöd till stiftelsen bör delas upp i en årlig basresurs och bidrag för speciella småföretagsinsatser.

SIND har i september 1986 överlämnat utredningsrapporten Kompe- Betydande

tensutveckling för konkurrenskraft (bil. 6). Verket slår fast dels betydelsen fortbildningsbehov av kompetent, välutbildad personal för att företagen skall bli framgångsrika, dels att staten har ett ansvar i detta sammanhang. Småföretagen har generellt sett ett betydande fortbildningsbehov samtidigt som deras kunskap om utbudet är bristfälligt. Ingen kursarrangör ägnar sig idag huvudsakligen åt småföretag. Det beror bl. a. på att småföretagen anses utgöra en olönsam marknad att bearbeta.

SIND gör en närmare analys av dels verksamheten hos de regionala SIFU och utvecklingsfondernas sex s.k. utbildningsenheter, dels Stiftelsen Institutet utvecklingsför Företagsutveckling (SIFU). För utbildningsenheternas del skisserar fonderna industriverket en möjlig utveckling med ökade resurser och en ombildning till särskilda utbildningsstiftelser. Verket föreslår dock tills vidare en i stort sett oförändrad organisation och verksamhet.

SIFU spelar enligt SIND en viktig industripolitisk roll. främst inom teknikområdet. Verket föreslår att det industripolitiskt motiverade statliga stödet ges dels som en basresurs till SIFU, dels för specificerade program som verket och stiftelsen kommer överens om. SIND föreslår att verket i fortsättningen får besluta om sådana statsbidrag till SIFU. På så sätt kan de statliga insatserna för småföretagsinriktade utbildningsinsatser samordnas bättre, eftersom verket redan nu förfogar över vissa andra resurser för detta ändamål (anslaget Småföretagsutveckling). Vidare föreslår verket att SIFU får bidrag av statsmakterna från regionalpolitiska medel för att täcka merkostnaderna för SIFU:s dubbla lokalisering till Stockholm och Borås.

Remissinstanserna: SIND:s utredningsrapport har remissbehandlats (bil. 7). Remissopinionen är splittrad. Vissa instanser tillstyrker att SIND får i uppgift att besluta om bidrag till SIFU. Andra befarar t. ex. en ökad byrå- 158

krati eller att SIFU:s självständighet kan gå förlorad med en sådan ord- Prop. 1986/87: 74

ning. En äsikt som förs fram är att SIND och utvecklingsfonderna inte bör få utökade personella resurser för sin fortbildningsverksamhet.

Många instanser betonar vikten av att även andra utbildningsorgan än SIFU bör ha möjlighet att få bidrag för kursutveckling m.m. I fråga om allmänt utökade statliga satsningar på fortbildning för småföretag finns både positiva och negativa åsikter bland remissorganen.

Skäl för mina ställningstaganden: Goda möjligheter till fortbildning är en Även andra förutsättning för en gynnsam utveckling av små och medelstora företag. resurser

Fortbildning bedrivs såväl i privat som i samhällets regi. varvid samhällsin-

satserna avses komplettera den privata verksamheten. Inom industride-

partementets verksamhetsområde bedrivs fortbildningsverksamhet för småföretag av SIFU, SIND och de regionala utvecklingsfonderna. Jag vill,

i likhet med bl. a. skolöverstyrelsen och universitets- och högskoleämbetet betona att andra viktiga insatser görs bl. a. inom ramen för högskolornas

uppdragsutbildning samt av Komvux och Statens Skola för Vuxna i Här-

nösand (SSVH) som medverkar i bl. a. skolöverstyrelsens glesbygdsprojekt.

Det är angeläget att olika aktörer fortsätter att utveckla och erbjuda utbildning för småföretag. Det gäller både privata utbildningsföretag och offentliga institutioner som högskolor, komvux, SSVH m. fl.

Jag vill också erinra om de olika kompetensutvecklande insatser som

görs inom ramen för regionalpolitiken. De resurser för sådana åtgärder i

regionalpolitiskt prioriterade regioner som regeringen föreslog i budgetpro-

positionen 1987 bör bl. a. kunna användas till att stödja projekt som syftar

till att på olika sätt höja kompetensen inom småföretagen i dessa regioner,

exempelvis genom utbildning.

Småföretagen har mycket skilda behov. En individuell anpassning av Fördjupade starta

åtgärderna till företagens situation kräver ofta aktiva insatser på lokal och eget-insatser

regional nivå. Utvecklingsfonderna har därför en viktig roll att spela, bl. a. som förmedlare av fortbildningstjänster. Mot bakgrund av vad jag nyss har anfört om nyetablering m. m. (avsnitt 11.5) anser jag vidare att utbildning på områdena starta eget och driva eget företag bör ägnas stor uppmärksamhet. Det ankommer på SIND att ta ställning till hur detta närmare skall organiseras. I likhet med vad SIND anfört i sin rapport (bilaga 4) om konkursutvecklingen bör utbildningsinsatserna vad gäller nyetableringar och nystartade företag utökas och fördjupas. Jag vill betona att det är

angeläget att berörda offentliga organ även i framtiden i hög grad anlitar

den kompetens och de resurser som finns i den privata utbildningssektorn.,

t.ex. hos branschorganisationerna. Detta har också påpekats av flera remissinstanser.

Det ankommer på SIND att i samråd med övriga huvudmän och fonderna själva, inom ramen för konsortialavtal och stadgar, organisera fondernas gemensamma funktioner för utbildning.

SIFU inrättades år 1980 och skall bedriva fortbildning för främst små och medelstora företag i bl. a. tekniska ämnen (prop. 1979/80: 88, NU 41,

rskr. 274). SIFU:s kunder kommer i dag från såväl småföretag som större företag och offentlig förvaltning. 159

Ett skäl för staten att bedriva verksamheten och stödja den med bidrag Prop. 1986/87: 74 har varit att SIFU kan tillhandahålla vissa kurser som inte är lönsamma i snäv företagsekonomisk mening men som ändå gynnar företagens utveckling och påskyndar teknikspridningen, SIFU kan av samhällsekonomiska skäl ta stora risker med ny oprövad utbildning och visa uthållighet i sitt utbud av kurser (jfr prop. 1979/80: 88 s. 10).

SIFU är ålagd att bedriva verksamhet i både Borås och Stockholm, vilket minskar möjligheterna till lönsamhet i företagsekonomisk mening. Statsbidraget till SIFU har nästan halverats från 22 milj. kr. budgetåret 1982/83 till 12 milj. kr. för 1986/87. SIFU:s självfinansiering i form av kursavgifter täcker för närvarande drygt 80 26 av kostnaderna.

I likhet med SIND och flera remissinstanser anser jag att statens bidrag Ökad samordning till SIFU bör samordnas med SIND:s resurser för småföretagsinriktad SIFU—SINDfortbildning. Jag förordar därför att reservationsanslaget Bidrag till Stiftel- Utvecklingssen Institutet för Företagsutveckling utgår från statsbudgeten. SIND bör fonderna besluta om dels årliga basresurser för att SIFU skall kunna långsiktigt upprätthålla en småföretagskompetens, dels löpande bidrag för småföretagsinsatser som verket och SIFU kommer överens om. Jag räknar med att denna nya finansieringsordning inte på kort sikt medför någon väsentlig minskning av SIFU:s resurser. Liksom hittills bör även större företag och offentlig förvaltning på kommersiell basis kunna anlita stiftelsen.

Det ankommer på regeringen att besluta om erforderliga ändringar i SIFU:s stadgar.

Jag vill betona att den nya finansieringsordningen inte bör minska möjligheterna för även andra utbildningsorgan att såsom nu få bidrag av industriverket för att bl. a. anpassa sin utbildning så att den passar småföretag. |

Jag är inte beredd att förorda särskilda regionalpolitiska medel till SIFU. Jag är medveten om att SIFU:s dubbla lokalisering medför intäktsbortfall och vissa merkostnader för bl.a. hyra och löpande drift. Det får dock ankomma på SIND att ta hänsyn till detta när basresursen till SIFU bestäms.

11.8¶Teknikspridning

Teknik- och kompetenshöjande åtgärder med samhällets medverkan bör i första hand riktas till små och medelstora företag. De större företagen klarar som regel utvecklingsarbete, introduktion av ny teknik etc. med egna resurser.

De industri- och näringspolitiskt motiverade insatserna för tekniksprid- Småföretagen ning bör medverka till att utveckla och förnya näringslivet. Insatserna bör främsta målgrupp bestå av förmedling av kunskap om ny teknik och kontaktskapande aktiviteter, De resurser som bör utnyttjas är i första hand universitet/högskolor. kollektiva forskningsinstitut och andra typer av resurscentra (t. ex. teknikoch utvecklingscentra). Insatserna bör främst rikta sig till små och medelstora företag. Teknikspridningsinsatserna bör också ges en regionalpolitisk inriktning. 160

Ett nära samarbete måste finnas mellan de organ som har ett ansvar för Prop. 1986/87: 74 att sprida ny teknik, nämligen utvecklingsfonder, länsstyrelser, länsskol-

nämnder, länsarbetsnämnder, kontaktsekretariaten vid universitet och

högskolor samt näringslivets organisationer. Centralt bör SIND, STU.

skolöverstyrelsen (SÖ) samt universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) ge

ett aktivt stöd i detta arbete. . .

De regionala utvecklingsfonderna har genom sina insatser inom områ- Utvecklings-

dena företagsservice och finansiering en naturlig uppgift i arbetet med att fonderna sprida ny teknik till småföretagen. Utöver fondernas ordinarie verksamhet

pågår olika projekt där fonderna deltar. Som exempel kan nämnas projek-

tet ”Ny teknik i rätt tid”, som SIND har initierat. Syftet är att sprida

kännedom om nya tekniker och nya organisatoriska Jösningar och att erbjuda småföretagen möjligheter att närmare studera om teknikförnyelse

ytterligare kan utveckla företagets affärsidé till ekonomisk framgång. Erfarenheterna hittills av denna verksamhet är positiva och visar på behovet av att initiera projekt för att få igång en teknikspridningsprocess.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om kvalitetsfrågornas betydel-

sc I enlighet med vad jag tidigare har anfört. Det är väsentligt att möjligheterna till höjd kvalitet tillvaratas och beaktas vid ianspråktagandet av ny teknik. Att utnyttja och komplettera befintliga forsknings-, utbildnings- och

utvecklingsorgan och företag samt nätverk mellan dessa är ett viktigt inslag i arbetet.

De regionala FoU-råd och forskningsstiftelser som vuxit fram, inte

minst i anslutning till de mindre högskolorna, medverkar till ett förbättrat

kontaktnät och effektivare former av informationsutbyte och kunskaps-

överföring. Det växande antalet funktioner av typ kontaktsekretariat vid

både större och mindre högskolor har också sådana uppgifter.

S.k. teknikcentra som bygger på samverkan mellan olika intressenter — Teknikcentra näringsliv, gymnasieskola, högskola m.fl. — syftar till att på olika sätt

underlätta att ny teknik sprids till främst små och medelstora företag.

Också sådana centra är viktiga inslag i teknikspridningsprocessen. Verksamheten vid dessa centra kan bestå av konsultverksamhet (t. ex. CAD/ CAM), utvecklingsarbete tprototyptillverkning m.m.), utbildning (för gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning, högskola, företag, länsarbetsnämnd m. fl.) och uthyrning av teknisk utrustning. Verksamheten finansieras ofta gemensamt av intressenterna. Vissa teknikcentra med regional verksamhet kan också innehålla avancerad teknologi som gör att forskning och utveckling är en viktig del av verksamheten (1. ex. Daltek och teknik-

centra i Sandviken och Hagfors). De har därmed på dessa områden en nationell betydelse. Inom ramen för det föreslagna informationsteknologiprogrammet inryms en rad åtgärder som syftar till att sprida ny teknik (avsnitt 10.1).

Alla de nämnda resurserna för att sprida ny teknik har stor betydelse för

utvecklingen av små och medelstora företag i alla delar av landet. Skillna-

den i behoven mellan de regionalpolitiskt prioriterade regionerna och landet i övrigt är att det i de förra regionerna finns en eftersläpning i

tillgången på nämnda resurser och bredden på dessa samt att tillgänglighe- 161

It Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 74

ten bl.a. på grund av långa avstånd är sämre. De mer allmänt inriktade Prop. 1986/87: 74 teknik- och kompetensspridningsinsatserna bör därför ha sin tyngdpunkt i olika åtgärder för att dels göra de små och medelstora företagen uppmärksamma på de behov och möjligheter som finns, dels hjälpa dessa företag att få del av insatserna.

Beträffande åtgärder i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna måste dessa ha en betydligt större bredd och också i hög grad inriktas på att komplettera och bygga upp kompetensstrukturen.

Det regionalpolitiskt prioriterade området för insatser som främjar teknik- och kompetensspridning omfattar stödområdet och vissa stödjepunkter i nära anslutning till detta samt de delar av Bergslagen som inte tillhör stödområdet. Vidare bör vissa insatser kunna göras som främjar utvecklingen i sydöstra Sverige. Beträffande regionalpolitiska insatser för kompetensutveckling och teknikspridning har dessa redovisats i budgetpropositionen (prop. 1986/87: 100 bil. 14). STU har redovisat förslag till en regional innovationspolitik som föreslås omfatta såväl företagsinriktade insatser som insatser som ändrar rambetingelserna för företagen. STU redovisar bl.a. förslag om ett ”riksnät” av teknikcentra. Dessa teknikcentra skulle skaffa sig cn hög kompetensnivå — specialisera sig — inom ctt visst teknikområde.

Innan ställning tas till STU:s förslag bör resultatet av det tekniksprid-

ningsuppdrag, som SIND, STU, UHÄ och SÖ skall redovisa till regering-

en i mars 1987, avvaktas.

11.9¶Design och kvalitet

Mitt förslag: Särskilda medel ställs till SIND:s förfogande för att

under ytterligare en treårsperiod stimulera designverksamhet främst

i små och medelstora företag.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Design är och kommer under de Stärka närmaste åren att vara ett viktigt medel för att stärka konkurrenskraften i konkurrenskraften svensk industri och i synnerhet de små och medelstora företagen. Det genom design kommer därför även under de närmaste åren att behövas speciella insatser för att stimulera företagen att satsa på god design. Liksom hittills bör insatserna riktas till produktutveckling och design i tillverkande företag. Insatserna bör ta sikte på att stärka hela företagets identitet. Information, utbildning och konsultstöd är viktiga inslag i ett sådant program.

Inom ramen för branschprogrammen för tekoindustrin och den träbearbetande industrin genomförs olika typer av insatser för att utveckla företagens design. Exempel på sådana insatser är konsultstöd, utbildning, mässdeltagande, resor och exportfrämjande insatser. Industriverket har i samverkan med STU i flera år bedrivit en viss designstödjande verksamhet som är riktad till möbelindustrin. Denna verksamhet avser verket att bygga ut.

Erfarenheterna hittills visar att intresset för design hos de svenska Branschprogram tekoföretagen ökar. Det gäller även efterfrågan på SIND:s insatser i fråga 162

om design i denna bransch. Även det produktionstekniska utvecklings- Prop. 1986/87:.74 och utbildningscentrum, Proteko, som nu byggs upp i Borås, bör på olika sätt kunna medverka i designinsatser riktade till framför allt mindre före-

tag. Jag räknar med att SIND och Proteko tillsammans kan utarbeta ett

program för hur Proteko bäst skall kunna främja tekoföretagens designverksamhet och utbildning av designers.

En treårig försöksperiod med designfrämjande åtgärder inleddes budgetåret 1984/85. Totalt har 15 milj. kr. anslagits för dels etablering och drift av ett Design Center i Stockholm, dels insatser för att främja design i enskilda småföretag.

Verksamheten vid Design Center består av två huvudområden, dels att Design Center förmedla kontakter mellan industri och industridesigners, dels av en program- och utställningsverksamhet. Försöksperioden går ut den 1 juli 1987.

Det är en tids- och resurskrävande uppgift att bygga upp ett Design Center. Resurser bör därför tillföras under ytterligare tre är. På sikt bör verksamheten i högre utsträckning kunna finansieras genom bl. a. konsultintäkter. Enligt vad jag har erfarit avser SIND att mot bakgrund av erfarenheterna hittills lämna förslag till Design Centers fortsatta verksamhetsinriktning, huvudmannaskap, finansieringsformer och lämplig organisationsform. I god tid före treårsperiodens slut bör verksamheten utvärderas.

Parallellt med att Design Center byggdes upp har särskilda medel satsats Utvecklings-

på designfrämjande insatser i enskilda företag. SIND har tillsammans med fonderna

bl.a. de regionala utvecklingsfonderna genomfört en rad aktiviteter för produktutveckling och designinsatser i enskilda företag. Erfarenheterna visar på mycket goda resultat med relativt sett små medel. Jag anser därför att verksamheten bör fortsätta. SIND bör liksom hittills via de regionala utvecklingsfonderna svara för högst 50 Zz av kostnaderna. Insatserna bör

ta sikte på att stärka hela företagets identitet, inte enbart produkten som

sådan. En helhetssyn på designinsatserna eftersträvas. I den mån intitiativ till designfrämjande insatser kommer fram lokalt, bör dessa samordnas med verksamheten vid de regionala utvecklingsfonderna.

I min redogörelse för de krav som i framtiden kommer att ställas på Kvalitetsoffensiv svenskt näringsliv har jag betonat vikten av anpassning till marknadens krav, behov och förväntningar samt nödvändigheten av att samtidigt ta till vara alla möjligheter till en effektiv produktion av såväl varor som tjänster. Endast genom en fungerande kvalitetsstyrning av verksamheten kan dessa krav uppfyllas.

Det är en uppgift för den nationella kvalitetsoffensiven att informera om detta samt underlätta och stimulera kvalitetsarbete i företag och förvaltningar.

De små och medelstora företagen är allt oftare utsatta för krav på att ha effektiva kvalitetsstyrningssystem. Jag räknar med att de regionala utvecklingsfonderna och SIND liksom övriga berörda myndigheter inom ramen för kvalitetsoffensiven vidtar olika kvalitetsfrämjande åtgärder. Som exempel kan nämnas SIND:s medverkan i den kompetensuppbyggnad i ämnet kvalitetsstyrning vid Chalmers Tekniska Högskola och Handelshögskolan i Göteborg, som jag tidigare har redogjort för.

Prop. 1986/87: 74

11.10¶Kooperativ utveckling

Frågor som rör kooperativ utveckling har behandlats av statsmakterna vid flera tillfällen. Huvudsyftet med de statliga åtgärderna har varit att jämställa villkoren för utveckling av kooperativa företag med de villkor som gäller för aktiebolag och andra företagsformer. Insatserna har främst rört kapitalförsörjning, forskning och utveckling, utbildning m. m. Senast våren 1986 beslutades om medel för kooperativ utveckling i nära anslutning till kooperationen och Kooperativa rådets verksamhet (anslaget Småföretagsutveckling). Det förutsattes att kooperationen själv skulle bidra med motsvarande belopp.

Kooperationen och staten har i september 1986 beslutat att bygga upp Kooperativt ett Kooperationens utvecklingssystem. Verksamheten skall omfatta åtgär- utvecklingssystem der på tre områden: allmänna informations-, utbildnings- och utvecklingsinsatser, kooperativ företagsservice samt stöd till uppbyggnad av lokala kooperativa utvecklingscentra.

Kooperationen kommer att medverka i finansieringen med upp till 50 3 av kostnaderna, eller högst 2,5 milj. kr., per år.

Jag vill understryka att denna insats skall ses som en temporär åtgärd för att initiera och påskynda uppbyggnaden av kompetens och andra resurser för att utveckla ny kooperativ verksamhet inom skilda områden. På sikt bör dessa utvecklingsresurser kunna integreras med samhällets generella näringspolitiska organisation, i första hand SIND och utvecklingsfonderna. Väsentligt är härvid att den kooperativa specialkompetensen även i denna miljö kan bevaras och utvecklas. Det är därför lämpligt att successivt söka finna former för en regional och central samverkan mellan berörda intressenter.

Under 1986 har genomförts informations- och utbildningsinsatser som varit riktade till lärare, ungdom, glesbygdsområden samt till personal inom kooperativa organisationer och statliga organ. En seminarieserie under den sammanfattande rubriken Kooperativa framtidsperspektiv har genomförts. Det ökade intresset bland kvinnor för att starta företag berör även kooperationen. Föreningsbanksrörelsen har bl. a. medverkat till att starta kvinnliga företagsorganisationer, kvinnomässor och utbildningsaktiviteter. Ett omfattande studie- och utbildningsmaterial för kvinnligt företagande, benämnt Kvinnor och Ekonomi, har tagits fram. Vidare har initiativ tagits för att kartlägga förutsättningarna för kooperativ verksamhet inom det sociala tjänsteområdet. Även frågan om en förnyad analys av den etablerade kooperationens villkor har aktualiserats.

Åtgärderna för kooperativ utveckling har kanaliserats via kooperativa rådet som är kooperationens och statens gemensamma operativa organ.

Rådet skall initiera eller medverka i kartläggning och analys av kooperationens utvecklingsmöjligheter samt söka undanröja de hinder och utveckla de förutsättningar som härvid aktualiseras. Rädet kan vidare i samverkan med kooperationen och samhälleliga organ stödja olika utvecklingsinsatser i form av information, utbildning, forskning och företagsutveckling.

12¶Statsägda företag -Prop. 1986/87: 74

Jag redovisar i detta avsnitt den statliga företagssektorn under industridepartementets ansvarsområde och de senaste årens utveckling för dessa företag. Riktlinjer för statens fortsatta politik som ägare av dessa företag presenteras.

Sammanfattning och bedömning: Staten kommer att ha en betydande roll som ägare till företag inom såväl basindustrierna som andra mer expansiva branscher. Genom det statliga engagemanget vidgas den ägarmässiga basen för en expansion av svenskt näringsliv. Den förbättrade situationen för de statsägda företagen torde i växande utsträckning ge möjligheter till en mera offensiv utveckling. En successivt ökad utdelning från de statliga företagen kommer att kunna användas för nya industriella satsningar i dessa företag. I vissa fall bör även andra intressenter kunna bli aktuella som minoritetsdelägare i samband med nyemissioner i de statliga företagen.

12.1¶Bakgrund

Staten driver företagsverksamhet dels inom sju affärsverk, dels i ett antal hel- eller delägda aktiebolag. Totalt omsatte den statliga företagssektorn ca 168 miljarder kronor år 1985 och sysselsatte ca 310000 personer. Statens samlade engagemang inom området redovisas varje år för riksdagen i en särskild skrivelse. Så skedde senast i 1986 års redogörelse för de statliga företagen (skr. 1986/87:20, NU 7, rskr. 95), i vilken redogjordes för 1985 års verksamhet.

En viktig del av denna företagsamhet är underställd industridepartementet. Inom departementets område finns sålunda två affärsverk med dotterbolag samt närmare tjugo hel- eller delägda företag. Flera av företagen är i sin tur moderbolag i industrikoncerner.

Denna statliga företagsgrupp består dels av de två affärsverken domän- = De tio verket och affärsverket FFV med sina dotterbolag, dels aktiebolagen <industriföretagen Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (Ncb), Procordia AB, SSAB Svenskt Stål AB, AB Statens Skogsindustrier (ASSD, Svenska Varv AB, Sveriges Geologiska AB (SGAB) samt Zenit Shipping AB. Det är denna företagsgrupp jag kommer att behandla i detta kapitel efter det att jag redovisat vilka övriga företag som finns inom industridepartementets ansvarsområde.

Bland dessa övriga företag finns två kreditinstitut, nämligen Sveriges Övriga företag Investeringsbank AB och Svensk Exportkredit AB. Dessa båda företag och deras utveckling har jag behandlat tidigare i min föredragning.

Ett par av företagen har en speciell situation genom att de är riksprovplatser och har att utföra provning av elektrisk materiel resp. tryckkärl. cisterner, lyftanordningar m. m. Dessa företag är AB Statens Anläggningsprovning och SEMKO, Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB. Två andra företag — TEMU Interactor AB och SSPA Maritime Consulting 165

AB — har särskilda uppgifter inom forsknings-, utvecklings- och prov- Prop. 1986/87: 74 ningsområdet.

Till en annan kategori av företag hör de som är knutna till de svenska rymdprogrammen, Svenska rymdaktiebolaget och Nordiska Satellitaktiebolaget.

Några av företagen bedriver ingen rörelse och har inga anställda. Så är fallet i Norrbottens Järnverk AB (NJA). Detta bolags största tillgång är en fordran på staten om 450 milj. kr. Denna fordran uppkom i samband med att SSAB Svenskt Stål AB bildades år 1978. Ett annat företag utan egen rörelse är Kockums Air AB.

I samtliga hittills nämnda bolag äger staten minst hälften av aktierna. Dessutom äger staten aktier i Luxor AB (10 % av aktiekapitalet) och Cementa AB (5 90) samt sedan år 1986 i Utvecklings AB Kranen (40 96), som är lokaliserat till Malmö.

Jag återgår nu till att tala om de tio industriföretag jag nyss räknade upp.

Av företagen är samtliga utom SSAB och Ncb helägda av staten. I dessa två bolag äger staten 67 resp. 72 % av aktiekapitalet. Genom att de övriga ägarna helt eller delvis har B-aktier med lägre rösträtt än statens A-aktier uppgår statens andel av rösterna i de båda bolagen till 80 resp. 96 Zz. För SSAB förutsätter de nämnda andelarna att riksdagen godkänner de förslag som lämnats i propositionen om vissa aktiefrågor för SSAB Svenskt Stål AB, m. m. (prop. 1986/87:71).

Sammantaget omsatte de två affärsverken och åtta företagen/företags- Omfattning grupperna år 1985 något över 53 miljarder kronor och gav ett resultat efter finansiella intäkter och kostnader på närmare 2,5 miljarder kronor. Exportvärdet uppgick till 22,5 miljarder kronor och företagen svarade därmed för 9 Zz av den totala svenska exporten. För år 1986 beräknas omsättning resp. resultat bli ca 55 resp. ca 2,2 miljarder kronor.

Det totala antalet anställda uppgick år 1985 till inemot 87 000. Härav är 10000 personer eller 1192 anställda utomlands. Dessa statliga företags andel av den totala industrisysselsättningen i Sverige är 8 Zz.

De statliga ägarengagemangen har tillkommit vid olika tidpunkter och av skilda skäl. Flera engagemang är av gammalt datum, t. ex. det i LKAB, där staten köpte 50 22 av aktierna i början av 1900-talet och i ASSIL som bildades på 1940-talet. Delar av den verksamhet som drivs inom domänverket och FFV har också ett tidigt ursprung.

Under senare delen av 1970-talet skedde en markant utvidgning av statens ägarengagemang. Staten förvärvade då en rad företag, vilka genomgående var i ekonomiskt mycket dåligt skick. De statliga förvärven berodde främst på de omfattande strukturkriserna inom basindutrin och varvsnäringen. Staten gick sålunda år 1979 in som ägare i Södra Skogsägarna AB, Ncb och i Luxor. SSAB bildades år 1978 och staten blev då hälftenägare i bolaget. Denna andel utökades vid årsskiftet 1981— 1982 till 75 3. År 1977 övertog staten aktierna i AB Götaverken och Svenska Varv AB bildades som moderbolag för de statliga varvsengagemangen. Två är senare införlivades Kockum AB:s varvsrörelse i den statliga varvskoncernen. Kostnaderna för dessa engagemang har blivit mycket höga.

12.2¶De senaste årens utveckling Prop. 1986/87: 74

De statliga företagen hade i början av 1980-talet så gott som genomgående

stora problem. I flera av företagen var förlusterna stora, medan andra

visade positiva resultat, vilka dock var helt otillräckliga för att möjliggöra

en långsiktig positiv utveckling. Särskilt gällde detta för basindustrierna

och Svenska Varv AB. Den då nytillträdda regeringen föreslog därför i slutet av år 1982 riksdagen en omfattande rekonstruktion av Statsföretags-

gruppen (prop. 1982/83:68, NU 15, rskr. 181). Efter riksdagsbeslut i frågan förvärvade staten samtliga Statsföretags (numera Procordia) aktier i bl. a.

ASSL, LKAB och SSAB för totalt 2,4 miljarder kronor. Dessa tre företag

är alla kapitaltunga och starkt konjunkturkänsliga och deras resultat och investeringsvolymer visade sig ha så stor påverkan på Statsföretagsgruppen att hela koncernens utveckling kom i fara. Det bedömdes därför vara

en nödvändighet att skilja ut de berörda företagen. Rekonstruktionen gav

Statsföretagsgruppen förutsättningar att genomföra de övriga förändringar

som var nödvändiga för att ge gruppen ny utvecklingskraft. Samtidigt

erhöll ASSI ett betydande ägarkapitaltillskott från staten. Senare har finansiella rekonstruktioner genomförts i LKAB efter beslut i

riksdagen år 1983 och i Svenska Varv senast efter beslut i riksdagen år

1986.

Ansträngningarna har i de olika företagen/företagsgrupperna inriktats på

fortsatt omstrukturering och effektivisering av verksamheterna. I flera fall har mycket stora ingrepp varit nödvändiga för att stoppa ytterligare förluster. Som exempel kan nämnas de omfattande neddragningarna av nybygg-

nadskapaciteten i Svenska Varv och de stora personalminskningarna inom LKAB. Inom Procordia har också skett en kraftig omstrukturering.

Detta arbete har varit framgångsrikt. Förlustbringande eller föråldrade

verksamheter har dragits ned eller helt avvecklats samtidigt som betydande satsningar har gjorts inom mera utvecklingsbara områden. I en del fall

har företag sålts till nya ägare, vilka bedömts ha bättre möjligheter att utveckla företagen. Inom de olika företagsgrupperna har i andra fall köpts

en rad företag för att komplettera och stärka den befintliga verksamheten.

Den allmänt goda industrikonjunkturen och den markanta förbättringen av konkurrenskraften, som inte minst devalveringen hösten 1982 medförde, har naturligtvis gynnat också den statliga företagssektorn.

Vissa uppgifter om affärsverken/företagen framgår av de följande tabellerna. Där framgår att såväl omsättning som resultat så gott som genomgå-

ende utvecklats positivt. Även investeringarna har med något enstaka

undantag ökat. Däremot har sysselsättningen genomgående minskat. Detta är en följd av rationaliseringar liksom att nedläggningar/avyttringar av vissa verksamheter inte fullt ut motverkats av nysatsningar/företagsköp.

Uppgifterna beträffande Zenit Shipping har inte medtagits i sammanställningarna då bl. a. lämnade ackord från riksgäldskontoret gör att resultaten och investeringarna blir missvisande.

Tabell 12.1 Omsättningen i vissa statliga företag under åren 1980—1985 Prop. 1986/87: 74

(milj. kr.)

Omsättning (inkl. övriga rörelseintäkter)

1980 1981 1982 1983 1984 1985

Affärsverket FFV inkl.

FFV AB 2666 2110 2374 3096 3023 3522 Domänverket inkl.

Domänföretagen AB 2198 2393 2523 2760 2713 2917 AB Statens Skogsindustrier,

ASSI 3471 3656 4357 35086 5408 5 502 Norrlands Skogsägares

Cellulosa AB, Ncb 4019 3040 2408 3208 3519 3485 I.uossavaara-Kiirunavaara

Sveriges geologiska AB

(SGAB) - - 56 131 188 213

Totalt 36416! 37531! 42739 48467 49356 51820

PASSI och LKAB ingick åren 1980 och 1981 i Procordia. Hänsyn till detta har tagits i totalsiffrorna,

Tabell 12.2 Resultatet i vissa statliga företag under åren 1980—1985 (milj. kr.)

Resultat efter finansiella intäkter och kostnader?

1980 1981 1982 1983 1984 1985

Affärsverket FFV inkl.

FFV AB 34 101 172 170 134 202 Domänverket inkl.

Domänföretagen AB 209 192 163 307 267 206 AB Statens Skogsindustrier,

ASSI Ho -526 ——-523 245 541 155 Norrlands Skogsägares

Cellulosa AB, Ncb -97 -71 79 203 328 200 Luossavaara-Kiirunavaara

AB, LKAB -352 = —663 +>-406 101 545 833 Procodia AB 261 ——-578 ——-299 529 533 733 SSAB Svenskt Stål AB -584 — -774 23 303 S65 205 Svenska Varv AB -1474 —-1839 —1383 312 —-8H 41 Sveriges geologiska AB

(SGAB) - - 4 4 NH" -—8 Totalt —1651! —2969' 2170 2174 = 2113 2567

! ASSI och LKAB ingick åren 1980 och 1981 i Procordia. Hänsyn till detta har tagits i totalsiffrorna. 2 Kostnader för omstrukturering har i flera fall tagits som extraordinära kostnader samt ägartillskott tagits upp som extraordinär intäkt, vilket gör att nettoresultatet kan avvika avsevärt från det i tabellen angivna resultatet.

Tabell 12.3 Investeringar i vissa statliga företag under åren 1980—1985 Prop. 1986/87: 74 (milj. kr.)

Investeringar (inkl. aktier och andelar)

1980 1981 1982 1983 1984 1985

Affärsverket FFV inkl.

FFV AB 160 121 106 122 119 171 Domänverket inkl.

Domänföretagen AB 248 647 315 270 258 254 AB Statens Skogsindustrier,

ASSI 1002 924 243 276 366 475 Norrlands Skogsägares

Ccellulosa AB, Ncb 336 164 99 134 388 367 Luossavaara-Kitrunavaara

Sveriges geologiska AB (SGAB) - - 22 8 7 5

Totalt 4544! 3963! 2215 1962 2734 3908

!ASSI och LKAB ingick åren 1980 och 1981 i Procordia. Hänsyn till detta har tagits i totalsiffrorna.

> Beloppet påverkas av en tillfällig investering i fartyg och riggar.

Tabell 12.4 Antal anställda i vissa statliga företag under åren 1980—1985

Antal anställda

1980 1981 1982 1983 1984 1985

Affärsverket FFV inkl.

FFV AB 7984 8135 8379 8174 7834 8024

Domänverket inkl.

Domänföretagen AB 7898 7896 7789 7548 6952 6498

AB Statens Skogsindustrier,

ASSI 9884 = 9213 8528 — 8301 7734 — 7688

Norrlands Skogsägares

Cellulosa AB, Ncb 6445 5747 5160 4488 4376 3848

Luossavaara-Kiirunavaara

Sveriges geologiska AB

(SGAB) - - 492 518 506 490 Totalt 102883' 101161' 102109 94728 89442 87148 PASSI och LKAB ingick åren 1980 och 1981 i Procordia. Hänsyn till detta har tagits i totalsiffrorna

Den statliga företagssektorn har en förhållandevis stor andel av sin verksamhet inom basnäringarna gruv-, stål- och skogsindustri. Detta innebär ett stort engagemang 1 branscher vilka kännetecknas av hög kapitalintensitet. stark konjunkturkänslighet och kraftigt konkurrensutsatta internationella marknader. Även en stor del av de övriga bolagen inom den statliga företagsgruppen är verksamma i mycket konkurrensutsatta bran- 169

scher. Sammantaget innebär detta för en och samma ägare ett ovanligt Prop. 1986/87: 74

stort och koncentrerat såväl kort- som långsiktigt risktagande.

Geografiskt är de statliga företagen verksamma över hela landet. Sysselsättningsmässigt är betydelsen särskilt stor i Norrbotten där de svarar för inte mindre än 60 22 av industrisysselsättningen. På många enskilda orter är det statliga företaget den helt dominerande industriarbetsgivaren.

De statliga företagen har vidare en viktig och i vissa fall dominerande roll inom flera industribranscher. På några områden är statliga företag de

enda producenterna. Så är fallet i fråga om exempelvis järnmalm, viss

försvarsmateriel och tobaksprodukter. Inom ytterligare andra branscher —

t. ex. drycker och handelsstål — svarar de statsägda bolagen för en stor del

av den svenska produktionen.

Jag återkommer senare med en kortfattad företagsvis redovisning av mera betydande händelser under senare år.

Under de senaste åren har staten som ägare också genomfört vissa försäljningar inom företagssektorn. Sålunda avvecklades år 1985 det stat-

liga engagemanget i Södra Skogsägarna AB.

Det statliga ägandet i Luxor AB avvecklades etappvis. År 1984 såldes 70 Z& av aktierna i bolaget till den finska industrikoncernen Oy Nokia Ab.

Resterande 30 22 köptes av Nokia till en del vid årsskiftet 1986—1987 och

till en del vid ett senare tillfälle. Härigenom skapas bättre förutsättningar för Luxor att integreras i ett företag med omfattande utvecklingsresurser och där stordriftsfördelarna i produktionen kan utnyttjas bättre tack vare

en produktuppdelning mellan olika enheter.

Nyligen har också slutits avtal om en ägarförändring i SSAB som inne-

bär dels att Gränges AB som delägare ersätts av ett konsortium av institutionella placerare, dels att statens ägarandel minskas från tre fjärdelar till

två tredjedelar. Dessa förändringar är för närvarande föremål för behand-

ling i riksdagen (prop. 1986/87:71).

Jag lämnar nu en kortfattad redogörelse för utvecklingen i de olika affärsverken/företagsgrupperna.

Utvecklingen inom FFV-koncernen — affärsverket FFV och FFV AB FFV-koncernen med dotterbolag — har de senaste åren varit god. Koncernens orderingång

ökade mellan år 1982 och år 1986 från 2,9 miljarder till 5,5 miljarder

kronor. Omsättningen har under samma period ökat med 2,2 miljarder till 4,3 miljarder kronor.

Minskade och senarelagda svenska försvarsbeställningar medför att FFV måste öka sina satsningar inom andra produktionsområden och på andra marknader. Det svenska försvaret är dock alltjämt FFV:s största

kund. Med minskade svenska beställningar har sålunda exporten blivit av

en avgörande betydelse för koncernen. Exportandelen uppgick år 1986 till ca 35 46. Motsvarande andel i början av 1980-talet var 24 <z. FFV har valt att inför framtiden så långt som möjligt renodla militär

resp. civil verksamhet. Målsättningen är att förstärka de militära verksamheterna som finns inom koncernen i dag samtidigt som man successivt

utökar det civila verksamhetsområdet. Det senare har skett såväl genom

egen expansion som genom förvärv av företag. Som exempel på detta kan

nämnas tillverkningen av förpackningsmaskiner för AB TetraPak och för- 170

värvet av C E Johansson AB. Den civila sektorn svarar nu för 35 Z& av Prop. 1986/87: 74 koncernens omsättning.

Med en ny marknadsorienterad organisation fr. o. m. årsskiftet 1985— 1986 har FFV-koncernen under år 1986 arbetat vidare för att skapa en bredare och tryggare bas i verksamheten. För år 1986 förväntas en kraftig föräljningsökning medan resultatet däremot kommer att försämras i förhållande till år 1985. Under hösten 1986 drabbades FFV av en omfattande och kännbar arbetsmarknadskonflikt, vilket medförde kraftiga ekonomiska konsekvenser för vissa affärsområden. Denna konflikt beräknas kosta FFV ca 50 milj. kr. Till resultatförsämringen bidrar också utvecklingen inom Gevärsfaktoriet och försenade minleveranser till Förbundsrepubli-

ken Tyskland och Holland. För de kommande åren förväntas en god

utveckling för FFV-koncernen vad gäller såväl omsättning som resultat.

Domängruppen består av domänverket med dotterbolag. De senare är Domängruppen med ett par undantag samlade inom Domänföretagen AB. Domänverkets uppgift är att på affärsmässiga villkor sköta statens skogar. marker och vattenområden. Verket är Sveriges största markförvaltare och sköter ungefär en femtedel av landets produktiva skogar. Verksamheten inriktas på att vidmakthålla ett uthålligt skogsbruk med god ekonomisk avkastning. Domänverket är vidare landets största förvaltare av jordbruksmark och hyr dessutom ut permanent- och fritidsbostäder.

Domänföretagen AB är moderbolag i en koncern med ett 15-tal rörelsedrivande dotterbolag med huvudsakligen träförädlingsverksamhet. Den relativt omfattande omstruktureringen av Domänföretagen som påbörjades år 1983 är nu slutförd. Denna medförde avyttring av bl. a. betongvarutillverkningen.

Under år 1986 beräknas en resultatförsämring för Domängruppen som helhet. Domänverkets resultat försämras framför allt genom sänkta virkespriserna samt en viss nedgång i avverkningsvolymen. Resultatet för Domänföretagens största verksamhetsområde, virkesförädlingen är fortsatt svagt. För övriga verksamheter förväntas en viss resultatförbättring.

Den stora andelen yngre skog inom domänverket gör att avverkningen har nödgats minska. Detta innebär i sin tur att anpassningar måste göras inom Domängruppen, bl. a. i gruppens egna industrier. Det betyder också att den virkesförbrukande industrin måste räkna med minskade leveranser från domänverket.

År 1983 övertog staten Statsföretag AB:s aktier i ASSI. Samtidigt erhöll AB Statens ASSI ett kapitaltillskott på 2 miljarder kronor. Skogsindustrier

ASSI är i dag ett företag med tyngdpunkten inom förpackningssektorn (ASSID) med tillverkning av kraftliner och wellpapp. Genomgripande investeringsprogram har genomförts i bl. a. Karlsborg och Frövifors. Ett investeringsprogram genomförs för närvarande vid anläggningen i Lövholmen.

ASST har tre huvudprodukter som är utsatta för kraftiga konjunktursvängningar; pappersmassa, kraftliner och sågade trävaror. Företagets strategi är att minska denna konjunkturexponering främst genom övergång till produkter som inte är utsatta för utomeuropeisk konkurrens, genom ökad integration framåt i förädlingskedjan samt genom inriktning på kunder med jämnare efterfrågeutveckling över tiden. 171

ASSI har Västeuropa som det dominerande området för avsättning av Prop. 1986/87: 74 företagets produkter. Exportandelen vid koncernens svenska företag var 66 96 år 1985.

Som ett led i ASSI:s strategi om cen integration närmare marknaden har under senare år ett flertal wellpappföretag förvärvats. I och med köpet i januari 1987 av det engelska wellpappföretaget Thames Case Ltd i England kommer koncernens försäljning — inkl. utlandsbolagens — på marknaderna utom Sverige att öka ytterligare utöver de 74 40 som gällde år 1985.

Lönsamheten inom ASSI-koncernen har över en konjunkturcykel inte uppnått de uppsatta målen. Resultatspridningen inom koncernen är stor, men flertalet enheter visar en tillfredsställande lönsamhet. ASSI Karlsborg och ASSI Timber har dock visat klart otillfredsställande lönsamhet. Inom dessa verksamheter kommer särskilda åtgärdsprogram att sättas in.

ASST saknar egen skog. Domänverket är företagets största råvaruleverantör och svarar för ca 40 Z av råvarutillförseln. Detta innebär att domänverkets avverkningssvacka drabbar ASSI särskilt hårt.

Riksdagen har senast år 1984 (prop. 1983/84: 102, NU 22, rskr. 188) Norrlands behandlat Ncb. Riksdagen beslutade vid detta tillfälle att ett statligt lån på Skogsägares 100 milj. kr. skulle konverteras till eget kapital för att delfinansiera ett Ceilulosa AB (Ncb) investeringsprojekt i Ncb:s sulfat- och pappersbruk i Väja.

Ncb:s svenska del är koncentrerad till säckpappersproduktionen i Dynäsfabriken i Väja samt Vallviks sulfatfabrik i Söderhamn. Vidare produceras sågade trävaror m. m. vid dotterbolaget Edsbyn-Kilafors AB.

Ncb har nyligen förvärvat Medway Packaging Ltd, ett engelskt förpackningsföretag som bl. a. tillverkar säckar. Detta förvärv skall i likhet med aktieinnehavet i Hannover Papier i Tyskland och Charfa i Frankrike ses som en del i Ncb:s strategi att stärka banden mellan sina två produktionsenheter i Sverige och marknaden i Västeuropa. Koncernens försäljning på marknader utom Sverige uppgick till 83 2c år 1985.

Som ett led i koncentrationen till Dynäs- och Vallviksenheterna har Dalaträ Mockfjärd och Edet AB sålts. Därigenom har resurser frigjorts för att användas bl. a. för nödvändiga marknadsinvesteringar.

Nocb har efter år 1981 visat ett positivt resultat. Ncb äger ingen egen skog. Merparten av den erforderliga råvaran kom-

mer från privata skogsägare. Skogsägarna är också representerade bland Ncb:s aktieägare.

LKAB rekonstruerades finansiellt senast år 1983 (prop. 1982/83: 120, Luossavaara- NU 38, rskr. 306). För att anpassa produktionskapaciteten till marknads- Kiirunavaara AB förutsättningarna har anläggningarna nu dimensionerats till en årlig pro- (LKAB) duktion av ca 15 miljoner ton järnmalm. Antalet anställda har minskat från knappt 9000 år 1976 till ca 4 000. De lägre personalkostnaderna i kombination med ökad produktivitet har minskat produktionskostnaderna för järnmalm väsentligt. Kvaliteten på företagets produkter har samtidigt höjts i betydande omfattning.

Dessa åtgärder inom företaget har tillsammans med en gynnsam prisutveckling i svenska kronor på järnmalm medfört starkt förbättrade resultat under åren 1984-1986. Det ökade priset på järnmalm beror dock helt på ökningen av dollarkursen omräknat i svenska kronor. Det lägre värdet på 172

dollarn under senare tid och ett tilltagande utbudsöverskott på järnmalm Prop. 1986/87: 74 och därmed sjunkande priser medför att resultatet för år 1987 kommer att starkt försämras. LKAB avser att möta de försämrade marknadsförhållandena genom olika åtgärder för att öka effektivitet och produktivitet inom

företaget samtidigt som kvaliteten på produkterna ytterligare förbättras.

LKAB har under senare år koncentrerat sin verksamhet till järnmalmsrörelsen, vilket bl. a. inneburit att koppargruvan Viscaria samt industrimineralföretaget AB Forshammars Bergverk sålts.

Procordia AB har efter den rekonstruktion som genomfördes per den 31 Procordia AB december 1982 genomgått en fortsatt omstrukturering. Företaget är nu koncentrerat till fyra affärsområden, nämligen konsument, service, verk-

stad och kemi/läkemedel. Inom ramen för denna omstrukturering har en rad företag förvärvats samtidigt som andra verksamheter avyttrats eller avvecklats. Bland de

förvärvade företagen kan nämnas AB Pripps Bryggerier, Bryggeri AB Falken och Ahlgrens Tekniska Fabriker. De förvärvade företagen har en omsättning av 4 miljarder kronor. Bland företag som lämnat koncernen kan nämnas AB Eiser, Rockwool AB, AB Beijer Bygg och AB Beroxo.

Detta innebär att Procordia AB lämnat såväl textil och konfektions- som byggmaterialområdet. Under åren 1983— 1986 har företag med en samman-

lagd omsättning av ca 3 miljarder kronor avvecklats eller avyttrats. Genom

försäljningarna och förvärven har konsumentsektorn fått nästan 50 av

företagets omsättning, vilket bl.a. gör företaget mindre konjunkturbe-

roende. Organisatoriska och finansiella rekonstruktioner har skett i några dotterbolag som t. ex. Liber och KabiVitrum, vilket gjort att dessa företag fätt

förutsättningar att åter visa positivt resultat.

Sammantaget har dessa förändringar i form av ändrad koncernsammansältning och åtgärdsprogram i vissa företag medfört att koncernens lönsamhet och tillväxtpotential ökats betydligt. För år 1986 räknar företaget

med ett resultat efter finansiella kostnader på ca 800 milj. kr. Resultatmässigt är konsumentsektorn av mycket stor betydelse för företagets resultat.

Avsikten är att denna obalans skall korrigeras genom att andra sektorers lönsamhet stiger.

SSAB Svenskt Stål AB har beskrivits i den proposition som nyligen SSAB Svenskt Stål förelagts riksdagen med anledning av de föreslagna ägarförändringarna i AB

bolaget (prop. 1986/87: 71). En enig styrelse beslutade i december 1986 att uppdra åt företagsledningen att utarbeta ett förslag till strukturplan för SSAB. Sedan förslaget presenterats för styrelsen den 2 februari 1987

behandlas det för närvarande inom företaget.

Svenska Varv AB har under de senaste åren genomfört en omfattande Svenska Varv AB omstrukturering. Öresundsvarvet i Landskrona och Uddevallavarvet AB

har lagts ned. beslut har fattats om avveckling av handelsfartygsproduk-

tionen vid Kockums AB, samt om väsentliga minskningar av antalet anställda vid Citgogruppen och Götaverken Arendal AB i Göteborg. En rekonstruktion och komplettering har genomförts av verksamheten vid Finnboda AB genom att stålbyggnadsverksamheten inom Gränges Hed-

lund tillförts bolaget. Generator Industri AB har köpts och sammanslagis Prop. 1986/87: 74 med Götaverken Energy Systems AB.

Svenska Varvs tidigare omfattande fartygsinnehav har överförts i det nu av staten direktägda Zenit Shipping AB, vilket reducerat risknivån i Svenska Varv betydligt. Det tidigare av Svenska Varv ägda Rederi AB Oktetten har sälts. Koncernen har under en treårsperiod minskat antalet anställda med 6 000 och minskningen kommer att fortsätta. De stora enskilda neddragningarna av antalet anställda har gjorts på ett sådant sätt och i en sådan takt att den kunnat anpassas till särskilda åtgärder som initieras av regeringen, såsom etableringen av nya industriella verksamheter i Uddevalla och Malmö. De åtgärder som vidtagits inom företaget har också medfört att utbildning har erbjudits de uppsagda inom företaget så att de varit bättre rustade att gå ut på arbetsmarknaden. Dessa insatser och omstruktureringar har krävt stora kapitalinsatser från ägaren/staten. År 1983 beslöt riksdagen (prop. 1982/83: 147, NU 55. rskr. 383) om direkta medeltillskott till företaget på 2555 milj. kr. För att återställa Svenska Varvs kapitalbas efter avvecklingen av varvsenheter och fartygsinnehav beslöt riksdagen våren 1986 att tillföra Svenska Varv ett kapitaltillskott om 950 milj. kr. På grund av de omstruktureringar som genomförs beräknas Svenska Varv att även år 1986 redovisa förlust. Företaget har dock goda förutsättningar att efter omstruktureringarna som nu genomförs bli ett företag med normal lönsamhet.

Sedan SGAB bildades år 1982 av verksamhet som överfördes från Sveri- Sveriges Geologiska ges Geologiska Undersökning har en anpassning av resurserna skett. För AB (SGAB) att öka flexibiliteten och möjliggöra ett snabbare agerande, t. ex. när det gäller att utveckla nya affärsområden, har bl. a. en stor del av de administrativa stödfunktionerna förts ut till de olika divisionerna. De olika divisionerna och avdelningarna har också fått ett ökat resultatansvar. Utlandsuppdragen motsvarade under år 1985 drygt 20 26 av SGAB:s totala omsättning. Denna del av verksamheten beräknas öka ytterligare. Även inom instrumentutveckling, mätning m. fl. stödfunktioner ser SGAB goda förutsättningar att upparbeta nya marknader.

Zenit Shipping AB och dess dotterbolag Uddevalla Shipping AB ansva- Zenit Shipping AB rar för avvecklingen av det statliga fartygengagemanget. I propositionen om vissa varsvfrågor m. m. (prop. 1985/86: 120, NU 34, rskr. 314) redovisades senast omfattning och förändringar i fartygsinnehavet.

Under åren 1983-1986 har Zenit Shipping sålt 46 fartyg. Av fartygsinnehavet återstår därefter endast två fartyg avsedda för transport av flytande naturgas, dvs. de s.k. LNG-fartygen som byggts vid Kockums. Under åren 1985—1986 sålde Uddevalla Shipping åtta fartyg. Bolaget förvaltade och drev i samarbete med andra rederier sju fartyg den 1 januari 1987. Därtill har bolaget andelar i eller fordringar avseende 14 fartyg, där kontraktsenliga betalningar hittills har erlagts.

Fullmäktige i riksgäldskontoret beslöt den 7 november 1985, efter hörande av regeringen, att bifalla framställningar från Zenit Shipping och Uddevalla Shipping att riksgäldskontoret skulle överta betalningsansvaret för en del av varje fartygslån som inte täcktes av kommande försäljningspris för fartyget. Den sammanlagda kostnaden härför var beräknad till 3,4 mil- 174

jarder kronor. Under år 1986 ökade andrahandsvärdet på tankfartyg. Här- Prop. 1986/87: 74

igenom kunde bättre försäljningspris erhållas än vad bolagen beräknat i sina framställningar till fullmäktige i riksgäldskontoret. Den I januari 1987 hade riksgäldskontoret betalat ut 1,1 miljarder kronor: Om nuvarande andrahandspriser på tankfartyg kan bibehållas torde den beräknade kostnaden för avvecklingen underskridas.

12.3¶Den fortsatta ägarpolitiken

Jag har tidigare framhållit att den fortsatta välfärdsutvecklingen i vårt land

är beroende av ett långsiktigt konkurrenskraftigt och expansivt näringsliv.

De åtgärder jag i övrigt förordar syftar väsentligen till att underlätta för och stimulera näringslivet att genomföra de förändringar och nysatsningar som är nödvändiga för att säkra en sådan utveckling. Samtidigt är det angeläget att landets industriella utveckling kan ske inom ramen för olika slags ägarformer och en differentierad produktions-

struktur. Starka krafter verkar dock i motsatt riktning. Stora kapitalbehov för såväl realinvesteringar som utvecklingsarbete och marknadssatsningar

verkar mot en ökad ägarkoncentration inom svensk industri. Ägarkoncen-

trationen inom svenskt näringsliv är mycket hög.

Den statliga företagsamheten har här en viktig uppgift som en motvikt till en ensidig privat ägarkoncentration. Genom det statliga engagemanget vidgas den ägarmässiga basen för en expansion av svenskt näringsliv. Tillsammans med bl.a. olika kooperativa ägarformer utgör ett statligt ägarengagemang inom industrin en nyttig balanserande faktor såväl ur ett produktions- som ett finansieringsperspektiv. Härutöver har det funnits och finns i de enskilda fallen en rad andra motiv för ett statligt ägande. Jag kan här nämna bl.a. regionalpolitiska/arbetsmarknadspolitiska och för-

sörjningspolitiska skäl. I vissa fall kan också ett statligt ägande underlätta

eller vara helt nödvändigt för att angelägna strukturförändringar skall

komma till stånd. Ett exempel härpå är tillskapandet av och satsningen på

SSAB, som var en förutsättning för den svenska handelsstålindustrins effektivisering och överlevnad.

Jag har tidigare pekat på den stora betydelse som den statliga företagsamheten har för sysselsättningen inom vissa regioner liksom för utvecklingen inom enskilda industribranscher. Utan ett statligt ägarengagemang

hade flera av företagen/produktionsenheterna knappast existerat i dag.

Detta skulle inneburit en sysselsätltningsmässig och industriell utarmning i

delar av landet och i vissa branscher. De kommande årens uppmärksamhet och insatser från ägaren/statens Framtidsperspektiv

sida måste koncentreras till fortsatt utveckling i den befintliga gruppen av statsägda företag. Det betyder bl. a. att en mycket betydande del av den statliga företagssektorn även framdeles kommer att finnas inom s. k. mogna branscher. Men det är samtidigt angeläget att statligt ägande är representerat också inom nya och mera expansiva områden inom näringslivet. Det är därför tillfredsställande att fiera statliga företag även satsar och har 175

framgång t.ex. inom elektronikindustrin och bioteknikområdet liksom Prop. 1986/87: 74

inom tjänstesektorn. Det är naturligt och också helt nödvändigt att satsningarna på nya områden fortsätter och intensifieras.

Av min tidigare redovisning framgår att den statliga företagsgruppen har

genomgått en mycket betydande omstrukturering under de senaste åren.

Omfattande produktions- och produktanpassningar har skett. Stora inve-

steringsprogram har genomförts inom såväl befintliga produktionsanläggningar som för att vidga verksamheten till nya produktionsområden och nya marknader.

Detta har varit en kostsam och för många människor påfrestande pro-

cess. Stora sysselsättningsminskningar har inte kunnat undvikas när vissa

verksamheter dragits ned eller helt avvecklats. Från statens sida har gjorts stora insatser både direkt i företagen och för att skapa ny sysselsättning på

de orter där konsekvenserna blivit särskilt allvarliga. Jag har tidigare

nämnt de finansiella rekonstruktionerna är 1983 av Statsföretagsgruppen,

ASST och LKAB, vilka tillsammans kostade 6,1 miljarder kronor. I Svenska Varv har under senare år satsats ca 3,5 miljarder kronor. Betydande insatser har också gjorts för att skapa nya sysselsättningstillfällen där stora neddragningar/nedläggningar varit nödvändiga. Så har skett bl. a. i Malmfälten samt It Uddevalla- och Malmöregionerna. Förutsättningarna för den statliga företagsgruppens fortsatta utveckling är i dag markant bättre än för fyra-fem år sedan. Såväl strukturellt som finansiellt har företagen en mycket starkare bas än då. Företagen har kompetent och engagerad personal. Sammantaget ger detta företagen goda möjligheter att flytta fram sina positioner, utveckla nya produkter och

verksamhetsområden samt gå in på nya marknader. På sikt bör detta kunna ge väsentliga bidrag till en nödvändig industriell expansion i vårt land. Det är en central uppgift för staten som företagsägare att medverka 1 och underlätta denna utveckling. Denna allmänt sett positiva bild får dock inte undanskymma att det inom

den statliga företagsgruppen finns kvarvarande strukturproblem liksom att nya krav på anpassning i företagen ständigt gör sig gällande. Jag vill

understryka att det är nödvändigt att företagen tar sig an dessa problem. Såväl våra egna svenska erfarenheter som utvecklingen i andra länder

visar detta. I flera länder har strukturproblemen tillåtits växa till mycket

svårhanterliga proportioner med massavskedanden, stora regionala problem och en väldig kapitalförstöring som följd. Inom Procordia har genomförts en mycket målinriktad strukturering och koncentration av verksamheten. Lönsamheten har successivt kunnat höjas

och koncernen står nu inför en ny utvecklingsfas med goda expansionsmöjligheter på flera intressanta områden. Denna utveckling kan komma att kräva en betydande utökning av det egna kapitalet i Procordia. Jag har för

avsikt att senare återkomma till regeringen i denna fråga. Inom FFV-koncernen pågår en lovande utveckling som bl. a. innebär en stark tillväxt av den civila produktionen — till väsentlig del eu resultat av

att man inom detta område kan utnyttja erfarenheter och kunskaper från den militära verksamheten. Inbrytningar görs på nya marknader med bety-

dande exportökningar som följd. Som jag senare i min föredragning åter- 176

kommer till är det angeläget att FFV ges en större ekonomisk handlingsfri- Prop. 1986/87: 74 het så att man lättare och mera effektivt kan tillvarata de expansionsmöjligheter som finns.

Svenska Varv geromgår under 1980-talet en omvandlingsprocess som saknar motstycke i svensk industri. Från att ha varit en av världens största varvskoncerner kommer Svenska Varv om några år att vara en företagsgrupp med merparten av sin omsättning inom energi- och installationsområdet. Dock kvarstår de specialinriktade varven som betydelsefulla verksamhetsgrenar i koncernen. Inom varvssektorn pågår för närvarande en fortsatt marknadsanpassning av verksamheten vid enheterna i Göteborg.

Parallellt med neddragningen på varvssidan har sålunda skett viktiga nysatsningar inom Svenska Varv, bl. a. inom energiområdet. Möjligheterna att gå vidare inom dessa områden måste tas till vara och förutsättningarna härför förbättras i takt med att de olönsamma och särskilt riskfyllda delarna av varvsverksamheten avvecklas. Jag vill här erinra om att riksdagen våren 1986 dels beviljade Svenska Varv ett betydande kapitaltillskott, dels reducerade företagets borgensåtaganden och därmed dess risktagande.

Att de senaste årens strukturanpassningar och konsolidering medfört en stark förbättring av företagens läge gäller också i hög grad för de statliga företagen inom basindustrierna. Genom såväl omfattande rationaliseringar som en utbyggd vidareförädling har företagen genomgående kunnat stärka sina marknadspositioner inom viktiga produktgrupper och på de större marknaderna. Samtidigt vill jag understryka att detta är branscher med en extremt hård internationell och i vissa fall också stark inhemsk konkurrens. Kraven på effektivitet i alla verksamhetsled är mycket höga. Inom såväl gruv- och stålindustrin som skogsindustrin finns i dag delar vilka med stor sannolikhet kommer att kräva relativt genomgripande åtgärder för att säkra företagens konkurrenskraft.

På järnmalmsområdet ger den befintliga globala överkapaciteten — förstärkt med ytterligare tillkommande kostnadseffektiv kapacitet i andra länder — en stark prispress. Den under år 1986 fallande dollarkursen förstärkte problemen för de svenska järnverksproducenterna. Inom både LKAB och SSAB överväger man nu vilka åtgärder som är nödvändiga för att möta denna situation.

Inom handelsstålsproduktionen finns produktsegment där kvarvarande strukturproblem måste lösas för att forsatta stora förluster skall kunna undvikas. I SSAB pågår för närvarande arbetet med en ny struktur- och investeringsplan. Jag vill här erinra om att företaget erhållit ytterligare finansiella möjligheter för nya satsningar genom det konvertibla Jån som LKAB nyligen givit SSAB.

Inom den statliga skogsindustrisektorn har problemen blivit markanta på sägverkssidan. Situationen är här densamma som i övriga svenska skogsindustrikoncerner. I ASSI övervägs vad som bör göras för att ge sågverksrörelsen längsiktiga goda överlevnads- och utvecklingsmöjligheter.

Min sammanfattande bedömning är att även de närmaste åren kommer att kännetecknas av en fortsatt konsolidering och strukturanpassning inom de statliga basindustrierna. Jag vill emellertid starkt understryka att denna 177

12 Riksdagen 198687. 1 saml. Nr 74

process i hög grad måste innefatta också offensiva satsningar. Investering- Prop. 1986/87: 74

ar i ny teknik, vidareförädling och utbyggda marknadsfunktioner är exem-

pel på satsningar som är nödvändiga för att öka företagens konkurrenskraft

och utvecklingsmöjligheter. Det är en uppgift för de statliga företagen

också inom basindustrierna att aktivt medverka till att skapa ny produktion, nya verksamheter och ny sysselsättning.

Den statliga företagsamheten karaktäriseras på många områden av storskalighet i produktionen, vilket gör erforderliga anpassningsåtgärder både

kostnadskrävande och sysselsättningsmässigt mycket påfrestande. Det senare understryks av att verksamheterna i flertalet fall är lokaliserade till orter och regioner med i övrigt svaga arbetsmarknader. Jag har tidigare i

min föredragning redovisat min syn på näringspolitiken vid större sysselsättningsneddragningar. Jag har där understrukit att näringslivet har ett

ansvar för att minska de negativa konsekvenserna av sådana åtgärder. Detta gäller självfallet också för de statligt ägda företagen oberoende av branschtillhörighet. Den förbättring av de statliga företagens ställning som skett under senare år ger dem större möjligheter till effektiva egna insatser

i de fall neddragningar blir nödvändiga. Jag har tidigare också framhållit att näringslivet vid nysatsningar särskilt

bör pröva möjligheterna att förlägga verksamhet till de regioner där behovet av ny sysselsättning är stort. Det är mycket viktigt att detta fortlöpande

görs också inom alla de statliga företagen. Samtidigt vill jag framhålla att de statliga företagen inte bör åläggas att ta

större sysselsättningsansvar och därmed högre kostnader än företag med

andra ägare. Om ägaren/staten vill få till stånd mera långtgående åtgärder

bör detta därför regleras i särskilda avtal. Härför finns möjligheter genom det s.k. offertförfarandet. Detta synsätt, som närmare utvecklades i pro-

positionen om rekonstruktion av Statsföretagsgruppen (prop. 1982/83: 68,

NU 25, rskr. 181) har varit en viktig utgångspunkt för den statliga företagspolitiken under de senaste åren.

Det är i företagen som den industriella utvecklingen sker. Det är där som Ägarrollen olika utvecklingsvägar utvärderas och besluten fattas om investeringar, produktion och marknadssatsningar. På ägaren faller ansvaret att i vissa mycket väsentliga avseenden ge förutsättningarna för företagens agerande.

På ägaren ankommer bl. a. att svara för att företagen har styrelser med

högsta möjliga kompetens. Ägaren skall vidare ange den allmänna verksamhetsinriktningen och eventuella speciella krav på de olika företagen

samt säkerställa företagets kapitalförsörjning. Jag vill i det följande kortfattat redovisa min syn på det statliga ägandet i dessa avseenden. Det är en viktig uppgift för ägaren att definiera sina önskemål och krav vad gäller de enskilda företagens utveckling. Detta får ökad aktualitet när

företagen kan lämna en period där akuta överlevnadsproblem dominerat

och i stället överväga nya och mera offensiva utvecklingsvägar. Det är

frågor, som för varje företagsgrupp bör diskuteras mellan ägare, styrelse

och ledning samt de anställdas företrädare. Jag vill än en gång understryka

att också de statliga företagen skall medverka till ökad tillväxt genom satsningar på nya produkter, nya marknader och ny sysselsättning. De

möjligheter till en ekonomiskt försvarbar expansion som finns måste där- 178

för tas till vara. Företagen bör arbeta efter långsiktiga struktur- och inves- Prop. 1986/87: 74 teringsplaner. Sådana planer finns eller utarbetas för närvarande i alla de statliga företagen. En mera offensiv utveckling ställer samtidigt krav på ägaren vad avser den framtida kapitalförsörjningen. Jag återkommer till detta senare i min föredragning.

Jag vill i det här sammanhanget framhålla vikten av att det i de statliga företagen finns en väl utvecklad samverkan med de anställda och deras organisationer. En aktiv medverkan från facklig sida i de analyser och överväganden som görs av företagets situation och utvecklingsmöjligheter är en styrkefaktor 1 förtagen. Det ger möjligheter till en ökad bredd i bedömningarna och större förståelse för de beslut som fattas. Det finns inom den statliga företagssektorn många exempel på en mycket väl fungerande sådan samverkan. Jag utgår från att det i alla de statliga företagen fortlöpande tas de initiativ som krävs för att vidmakthålla och vidareutveckla ett konstruktivt samarbete med de anställda och deras representanter.

I företagens strategiska överväganden utgör ofta det internationella beroendet en central faktor. Jag vill därför här också något beröra de statliga företagens egen utlandsverksamhet. De statliga företagen har dels en omfattande export, dels viss verksamhet utomlands i egen regi. Ett flertal företag har producerande enheter utomlands. Om de statliga företagen skall kunna säkra en fortsatt konkurrenskraft och expansionsförmåga så är utlandsverksamheten ofta ett nödvändigt produktions- och marknadsmässigt komplement till den inhemska verksamheten. Förhållandena är i detta avseende desamma som för näringslivet i övrigt. Jag har tidigare i min föredragning (avsnitt 9) redovisat min syn generellt på svensk industris internationalisering. Vad gäller de statsägda företagen vill jag understryka att de satsningar som görs utomlands skall vara enbart ett komplement till den svenska verksamheten. Det är den inhemska verksamheten som skall vara basen och som måste ges högsta prioritet vad gäller överväganden om investeringar. produktion och utvecklingsarbete.

Enligt min mening måste också de statliga företagen leva och utvecklas Lönsamhetskrav av egen kraft. En helt avgörande förutsättning härför är att företagen har och utdelning en långsiktigt god lönsamhet. Bristande lönsamhet med löpande förlusttäckning genom bidrag över statsbudgeten är ingen god grund för en positiv företagsutveckling. Såväl statsfinansiella som industriella hänsyn talar mot en sådan företagspolitik. Aven i detta avseende är erfarenheterna från både vårt eget land och andra länder entydigt avskräckande.

En god och stabil lönsamhet är nödvändig för att säkra den ekonomiska basen för erforderliga investeringar och marknadssatsningar samt erforderligt utvecklingsarbete. Lönsamheten blir därmed också grunden för en tryggare sysselsättning. Detta är inte minst viktigt för företag, vilka har en stor del av sin verksamhet i regioner med en i övrigt svag arbetsmarknad. Detta är fallet för flera av de statsägda företagen.

Det ekonomiska resultatet skall även medge en avkastning på det kapital som satsas i företaget. Det kravet har naturligt nog fått stå tillbaka under den konsolideringsperiod som flertalet av de statsägda företagen gått igenom under de senaste åren. Lönsamheten är emellertid nu sådan i så gott 179

som alla företagen att ägaren bör erhålla avkastning på insatt kapital. Det Prop. 1986/87: 74 torde därvid bli fräga om en successiv uppbyggnad av utdelningsvolymen. Jag är medveten om att det för enstaka företag kan dröja ännu något eller några är innan utdelning över huvud taget kan bli aktuell. Jag har dock anledning att förvänta mig en betydande utdelningshöjning inom den statliga företagssektorn redan under innevarande år. Dessa medel ökar statens möjligheter att som ägare medverka till nya offensiva satsningar inom den statliga företagssektorn. Jag återkommer senare till denna fråga.

Att den statliga företagsamheten under överskådlig tid kommer att vä- Riskexponering sentligen finnas inom samma områden som i dag betyder en fortsatt stark konjunkturkänslighet och hög riskexponering för staten som ägare.

Inom de enskilda företagen görs stora ansträngningar för att minska konjunkturberoendet och riskläget. Som exempel från basindustrierna kan nämnas integration framåt i produktionskedjan liksom mera långsiktiga och nära kundrelationer.

Det särskilt stora statliga risktagandet har också minskat betydligt genom att den civila fartygsproduktionen avvecklats under senare år. Inom såväl Svenska Varv i övrigt som inom FFV-koncernen och Procordia pågår en utveckling i samma riktning. Målet är att skapa en bättre balans mellan verksamheter med olika konjunkturkänslighet, marknadsprofil, kapitalintensitet etc. Härigenom erhålls en jämnare försäljnings- och lönsamhetsutveckling. Som jag nämnde tidigare var den rekonstruktion av Statsföretagsgruppen som genomfördes år 1983 en viktig åtgärd i detta avseende.

En fortsatt strävan mot en minskad konjunkturkänslighet och riskexponering i de enskilda företagen och därmed sammantaget för den statliga företagsamheten är angelägen.

I vissa fall kan det vara lämpligt att staten delar det direkta risktagandet i ett företag med andra intressenter och att ägandet då sker på likvärdiga villkor. Detta var ett tungt vägande skäl till ägarförändringen i SSAB.

Jag har tidigare framhållit att de statliga företagen successivt bör kunna Nytt ägarkapital utvecklas så att mera offensiva satsningar blir möjliga. Detta kommer att ställa krav på nytt ägarkapital som ett komplement till de finansiella resurser som ges av egna vinstmedel. En huvuduppgift för staten som ägare är att medverka till att företagen fär tillgång till sådant nytt eget kapital. Frågan om kapitaltillskott i form av nyemission diskuteras för närvarande mellan företrädare för industridepartementet och Procordia AB. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga vid ett senare tillfälle.

Jag har tidigare nämnt att utdelningen till ägaren successivt bör kunna höjas i de statliga företagen. De resurser som staten erhåller på detta sätt bör användas för tillskott av nytt eget kapital till företag inom den statliga ägarsfären. Härigenom kommer utdelningarna att återanvändas för nya industriella satsningar.

Det är emellertid inte givet att staten alltid ensam skall svara för tillskott av nytt kapital. Det kan sålunda vara lämpligt att genomföra en riskspridning till fler ägare i samband med ett större behov av nytt egetkapital i ett

statligt företag. Nya ägare kan också komplettera staten genom att tillföra Prop. 1986/87: 74 företaget ytterligare kompetens, marknadskontakter etc. Även rent statsfinansiella begränsningar kan motivera att staten vid vissa tidpunkter avstår från att teckna nytt kapital.

Jag är sålunda av den principiella uppfattningen att det utifrån såväl ägarens som företagens synpunkt i vissa fall kan vara motiverat med en spridning av ägandet inom den statliga företagssektorn. En omsorgsfull

prövning måste emellertid göras i varje enskilt fall, som kan komma att

aktualiseras. Jag vill starkt understryka att detta är en politik som mycket starkt skiljer sig från de massiva och ofta ideologiskt betingade utförsäljningar av statlig företagsamhet som pågår i vissa andra länder. För svenskt vidkommande är det fråga om att företrädesvis i samband med nödvändiga kaptalförstärkningar i ett företag låta nya intressenter träda in som minoritetsägare. Därvid skall ställas stora krav på de nya delägarnas kompetens, resurser och långsiktiga avsikter.

Frågan om en ägarspridning i statliga företag har tagits upp av LO i brev av den 8 december 1986 till regeringen. LO framhåller att man bör pröva att vidga möjligheterna för de statliga företagens finansiering genom att släppa in nya delägare med långsiktiga ägarintressen. Samtidigt understryks att staten bör behålla aktiemajoriteten i bolagen. LO anser det också vara positivt för företagen om aktier blir börsnoterade.

En ägarspridning är ofta kopplad till en börsintroduktion av aktierna. Enligt min mening kan en sådan i vissa fall vara lämplig också för företag där staten är majoritetsägare. Ett skäl härför är att flertalet av de placerare som kan vara aktuella som nya delägare måste — även om placeringen är långsiktig — ha möjligheter att i framtiden avyttra sina aktier. Den naturliga marknaden är därvid börsen.

För företaget i fråga finns det, vilket också LO påpekar, positiva effekter av en marknadsnotering. En sådan är att det ger ökade möjligheter att vidta t. ex. angelägna strukturella förändringar genom att betalning av företagsköp kan göras med egna aktier. Att inte ha denna möjlighet är en konkurrensnackdel för de statliga företagen. En marknadsnotering öppnar också nya möjligheter vad gäller framtida kapitalförsörjning.

I det avtal mellan staten och de nya delägarna i SSAB, som förelagts riksdagen för godkännande, har överenskommits att företaget skall noteras på Stockholms Fondbörs när förutsättningar härför föreligger. Skälen till detta är de jag redovisat ovan.

Jag vill samtidigt understryka att en börsintroduktion naturligtvis inte i sig påverkar statens ägarandel i ett företag där andra ägare har släppts in. Hur stor denna statliga andel skall vara har fortfarande ägaren/staten exklusiv beslutanderätt över. Om inte staten särskilt beslutar därom blir det endast övriga delägares aktier som kan bli föremål för börshandel.

12.4¶Samordning inom den statliga företagsgruppen

Jag vill något beröra frågan om samordning inom den statliga företagssektorn mellan olika företags verksamheter. En sådan samordning som har diskuterats är kombinationen LKAB-SSAB. 181

De båda bolagen har nyligen kommit överens om villkoren för ett lån Prop. 1986/87: 74 från LKAB till SSAB. Lånebeloppet är 700 milj. kr. och lånet har den

konstruktionen att skulden vid ett senare tillfälle kan omvandlas till aktier i

SSAB om LKAB så önskar. Som jag framhållit i annat sammanhang (prop.

1986/87: 71), anser jag detta vara ett bra arrangemang, som ytterligare stärker basen för det kommersiella samarbetet mellan de båda företagen. Från statens sida är det inte aktuellt med några initiativ för att ägarmässigt förändra relationerna mellan LKAB och SSAB.

Även förhållandena på skogsområdet övervägs fortlöpande. Grunder för ett fördjupat samarbete bör enligt min mening vara att det ger konkreta resultat i ökad konkurrenskraft och utvecklingsförmåga. Samordningsfrågan inom skogsindustrin har studerats och bedömts inom industridepartementet. Arbetet har genomförts i nära kontakt med berörda företag — domänverket, Norrlands Skogsägares Cellulosa AB

(Ncb) och AB Statens Skogsindustrier (ASSI) — samt med anlitande av

utomstående expertis.

Samarbetet mellan domänverket och ASSI är omfattande eftersom domänverket är ASSI:s största enskilda råvaruleverantör. Formerna för detta samarbete behandlades av riksdagen, bl.a. år 1968 (prop. 1968:103,

JoU: 32, rskr. 264) där nu gällande riktlinjer för domänverkets verksamhet

och samordningen med ASSI lades fast. Enligt beslutet skall gälla ett

gemensamt mål för företagen. Detta gemensamma mål finns inskrivet i förordningen (1975: 1021) med instruktion för domänverket samt sedan år

1985 i bolagsordningen för ASSI. Då ASSI inte har någon egen skog är samarbetet avseende råvaruleveranser till ASSI av största vikt för företaget. De mycket nära kontakterna

mellan domänverket och ASSI ger enligt min mening goda förutsättningar för att samverkansmöjligheterna dem emellan även fortsättningsvis blir seriöst prövade. Ägaren/staten följer noga denna utveckling.

När det gäller beröringspunkterna mellan ASSI och Ncb bedömer jag dessa vara begränsade. Företagen har i sina strategier valt att gå olika

vägar när det gäller såväl produktmix som råvaruanskaffning. Vidare ver-

kar Ncb regionalt i delar av landet där ASSI inte är representerat. Jag kommer även fortsättningsvis att följa bolagens utveckling också när det

gäller samordningsfrågor, men finner för dagen ingen anledning att förorda någon särskild åtgärd från ägarens sida.

12.5¶Ändrade ekonomiska befogenheter för affärsverket

FFV

FFV är en industrikoncern med såväl militära som civila kunder och arbetar under stark inhemsk och internationell konkurrens. FFV har varken myndighets- eller förvaltarfunktioner.

FFV-koncernen består av dels affärsverket med koncernledning och koncernstaber inom olika verksamhetsområden, dels förvaltningsbolaget FFV AB som omfattar 15 helägda rörelsedrivande dotterbolag i Sverige

och utlandet. I syfte att öka effektiviteten och anpassa verksamheten till

marknadens krav, inte minst på det internationella området, genomförde

FFV under år 1985 en indelning i fem affärsområden med resultatansvar. Prop. 1986/87: 74 Tre av dessa affärsområden består både av en del av verket och ett antal bolag. FFV-koncernen beräknas år 1986 ha omsatt ca 4,3 miljarder kronor

och sysselsätter ca 8700 personer. |

Frågan om förändrad företagsform för affärsverket FFV har varit föremål för diskussion vid ett flertal tillfällen under de senaste 10—15 åren. Senast under åren 1985— 1986 i samband med behandlingen av verksledningskommitténs betänkande (SOU 1985: 41) Affärsverken och deras företag. Jag är inte beredd att nu föreslå en förändrad företagsform för FFV.

Affärsverket FFV är det av de sju affärsverken som är mest kommersiellt inriktat. FFV är också ett av de affärsverk som längst behållit de gamla reglerna för affärsverken, såsom t.ex. anslagsframställning och driftstat. Andra affärsverk har också under senare år erhållit en rad andra lättnader inom det ekonomiska och finansiella området. Mot denna bakgrund har affärsverket FFV i skrivelser i november 1984 och i november 1986 hemställt om ändrade ekonomiska befogenheter för verket. Den förra skrivelsen lämnade regeringen utan åtgärd med hänvisning till pågående arbete inom verksledningskommittén.

Jag anser det lämpligt att nu studera vilka lättnader inom det ekonomiska och finansiella området som kan införas även för affärsverket FFV. Utgångspunkten för dessa lättnader är att FFV skall få en mera självständig ekonomisk och finansiell ställning än tidigare. Detta innebär för FFV att en effektivare affärsverksamhet uppnås. Som exempel på områden där ändrade ekonomiska befogenheter för FFV som har begärts av verket kan jag nämna finansieringen av verkets investeringar, upplåning och placering av medel, borgensåtagande samt kassahantering. Ändrade befogenheterna kan också komma att medföra att FFV:s investeringar i framtiden inte behöver finansieras över statsbudgeten. Jag vill också påpeka att vissa frågor av denna karaktär kommer senare att tas upp i regeringens proposition om affärsverken och deras företag och som berör samtliga affärsverk.

En arbetsgrupp har tillsatts för att utarbeta närmare förslag om ändrade ekonomiska befogenheter för affärsverket FFV. Utgångspunkten för gruppens arbete skall vara FFV:s senaste skrivelse om ändrade ekonomiska befogenheter. Arbetet kommer att ske skyndsamt. Jag avser senare i år att återkomma till regeringen med närmare förslag om ändrade ekonomiska befogenheter för affärsverket FFV.

Jag förordar sålunda att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om ändrade ekonomiska befogenheter för affärsverket FFV.

Prop. 1986/87: 74

13¶Utvecklingsinsatser i vissa branscher

13.1¶Inledning

Jag har nu för avsikt att redovisa de statliga insatser som görs i vissa Utvecklingsbranscher dels för att skapa en bas för företagens verksamhet, dels för att insatser genom direkta åtgärder stimulera företagens utveckling. Insatserna är av olika karaktär inom de olika branscherna. De branscher som är föremål för insatser är gruv- och mineralindustrin, den träbearbetande industrin, tekoindustrin och företag med produkter inom havsteknikområdet. Dessa branscher svarar tillsammans för ca en tiondel av den totala industriproduktionen.

Jag avser vidare att behandla de åtgärder som statens industriverk (SIND) genomför inom ramen för det allmänna strukturutvecklingsprogrammet (ASP). Gruv- och

Gruv- och mineralindustrin är grunden för flera vidareförädlingsindu- mineralindustrin strier och en viktig avnämare och samarbetspart för den svenska gruvutrustningsindustrin. Ett karaktäristiskt drag hos gruvindustrin är att etablering av ny verksamhet och utvidgning av befintliga gruvor kräver ett omfattande informationsunderlag om mineraliseringars lokalisering och utbredning. Informationsinsamlingen kan ske genom systematiserad jordarts- och berggrundskartering och prospekteringsinsatser. Arbetet med att skaffa fram den erforderliga informationen är mycket tids- och kostnadskrävande. Det finns därför en betydande risk för att företagens beteende under normala marknadsbetingelser leder till att befintliga fyndigheter i första hand utnyttjas och att insatserna för att skaffa fram tillräckligt informationsunderlag för en utvidgad gruvverksamhet underdimensioneras. Det principiella problemet är således i viss utsträckning sammanfallande med frågor rörande dimensionering av forskning och utveckling (FOU) inom andra branscher. Härav följer att på samma sätt som det kan anses vara ett samhälleligt intresse att främja FoU i allmänhet, för att denna inte skall bli underdimensionerad, är det ett samhälleligt intresse att medverka i den grundläggande informations- och kunskapsutvecklingen inom gruv- och mineralsektorn.

Staten bidrar genom Sveriges geologiska undersökning (SGU) till en kostnad av för närvarande ca 69 milj. kr. per år till att successivt bygga ut den samlade kunskapen om landets jord- och bergarter. Denna baskunskap är en förutsättning för att staten och andra intressenter genom prospektering skall kunna undersöka nya fyndigheter och kunna utveckla befintliga gruvor. Staten satsar för närvarande genom nämnden för statens gruvegendom (NSG) ca 43 milj. kr. per år på sådan prospektering. Härutöver har staten under senare år, i ett speciellt program, lämnat ett särskilt stöd till enskilda företags prospektering. Jag kommer senare att framlägga förslag om en fortsättning av detta program (avsnitt 13.2.4).

Staten har under senare år satsat ungefär 75 milj. kr. per år i stöd till teknisk forskning inriktad på gruv- och mineralhantering. Även inom detta område har jag för avsikt att framlägga förslag senare denna dag (avsnitt 13.2.4).

Slutligen vill jag erinra om att staten är ensamägare av Loussavaara- Prop. 1986/87: 74 Kirunavaara AB (LKAB) och huvudägare till SSAB Svenskt Stål AB.

De statliga insatserna för gruv- och mineralindustrin är således mycket omfattande.

De statliga insatserna inom den träbearbetande industrin och tekoindu- Träbearbetande strin är av annan karaktär och motiveras av att marknaden för de svenska industri och företagen 1 väsentlig utsträckning förändrats. Antingen har produkterna tekoindustrin inte varit konkurrenskraftiga trots en expanderande marknad (gäller t. ex. tekoindustrin) eller har marknaden minskat väsentligt (gäller t. ex. trähusindustrin). I båda fallen har marknadsutvecklingen framtvingat betydande produktionsnedskärningar. Betydande kapital- och arbetskraftsresurser har härvid friställts.

De statliga insatserna för nyssnämnda branscher syftar till att bidra till att utveckla de delar av resp. bransch som bedöms ha förutsättningar att överleva på längre sikt trots de betydande marknadsförändringarna. Huvudinriktningen har härvid varit att bidra till att utveckla nya produkter och produktsortiment samt att vidga företagens marknader genom export. Vidare har insatser gjorts för att effektivisera kvarvarande produktion.

Det bör noteras att de industripolitiska åtgärderna inom den träbearbetande industrin är av begränsad omfattning, medan betydligt större insatser har gjorts inom tekoindustrin.

De industripolitiska utvecklingsinsatserna för tekoindustrin har senast behandlats i budgetpropositionen 1987 (prop. 1986/87: 100 bil. 14 s. 45).

Insatserna inom havsteknikområdet har varit inriktade på att stödja Havsteknik vissa speciella utvecklingsprojekt inom de delar av detta område där svenska företag är konkurrenskraftiga. Avsikten med dessa åtgärder är att under ett initialskede avlasta företagens risktaganden på en svårbedömd marknad. |

Vad slutligen gäller den verksamhet som SIND bedriver inom ramen för Allmänna strukturdet s.k. allmänna strukturutvecklingsprogrammet (ASP) syftar denna utvecklingsfrämst till att skapa ett underlag för olika former av samverkan mellan programmet företag i olika delbranscher.

13.2¶Mineralpolitik

13.2.1 Internationell översikt Lönsamheten för svensk gruv- och mineralindustri är starkt avhängig Marknadsutvecklingen på världsmarknaden för mineral och metaller. Världens gruv- utvecklingen och metallindustri kännetecknas sedan början av 1980-talet av överutbud avgörande och möter en stagnerande efterfrågan inom flertalet produktområden och då inte minst för de för vårt land intressanta järnmalmsprodukterna och basmetallerna koppar, bly och zink. Situationen avspeglas i kraftiga svängningar i metallpriserna, vilka i stor utsträckning varit trendmässigt fallande. De senaste årens valutakursfluktuationer, med den amerikanska dollarns uppgång och fall i centrum, har bidragit till instabiliteten i metallpriserna.

Utvecklingen på utbudssidan, som inneburit en betydande expansion på många håll. har delvis sitt ursprung i felaktiga investeringsbeslut vid mitten 185

av 1970-talet. Dessa beslut grundades på de prognoser som då gjordes och Prop. 1986/87: 74 som förutspådde brist på mineral och metaller på 1980-talet. På efterfrågesidan spelar en minskad s.k. förbrukningsintensitet i industriländerna en viktig roll och hänger samman med bl. a. ökad substitution av metaller mot plaster och keramer. Sammantaget har detta lett till en markant obalans på marknaderna för en rad mineral och metaller.

Den internationella marknadsutvecklingen, med kraftiga fall i metallpriserna, har fått särskilt genomslag för högkostnadsproducenter i industriländerna, vilka tvingats till genomgripande strukturrationaliseringar, bl. a. i form av nedläggning av ineffektiva gruvanläggningar och smältverkskapacitet. Omfattande neddragningar på basmetallsidan har hittills ägt rum i främst Nordamerika.

Bly har en negativ efterfrågeutveckling. Marknaden bedöms vara mättad Biy och några nya tillämpningsområden av större betydelse har inte kunnat utvecklas. Bly kommer sannolikt att alltmer ersättas av andra metaller och material. De senaste årens låga blypriser har dock gjort metallen konkurrenskraftig gentemot möjliga substitut och har befäst blydominansen inom batterisektorn.

Av basmetallerna bedöms zink ha den mest gynnsamma efterfrågeut- Zink vecklingen framöver. Det är främst bättre galvaniseringsmetoder och nya legeringar som förväntas ge zink en fortsatt relativt positiv framtid. Vad gäller smältverkssidan råder för närvarande global överkapacitet. Permanenta nedläggningar av ineffektiv kapacitet har dock skett i Nordamerika. I Europa, som har den största andelen smältkapacitet I västvärlden, har verken i EG-länderna under ett antal år varit föremål för diskussioner rörande omstrukturering. Några konkreta resultat har emellertid inte uppnåtts.

Världens konsumtion av Aoppar ökade under 1970-talet. Mellan åren Koppar 1980 och 1983 inträffade emellertid en vändning och konsumtionsutvecklingen blev negativ. Sedan år 1984 visar konsumtionen återigen viss ökning, men trenden indikerar en stagnation.

En ytterligare avmattning i efterfrågan på koppar kan föranledas dels av ett ökat genomslag för glasfiberkablar inom telekommunikationsområdet, dels av en fortsatt substitution med material som aluminium och plaster. Mindre materialåtgång kommer också att vara avgörande. Några nya tillämpningsområden, som kan kompensera det nämnda bortfallet i efterfrågan, har inte utvecklats. Den stagnerade efterfrågan till trots, fortsätter dock västvärldens gruvproduktion att öka.

Vad gäller gruvproduktionen av guld kan noteras att Sydafrikas andel av Guld världsproduktionen har sjunkit under senare år genom att det sker en kraftig utbyggnad av guldgruveindustrin i andra länder. Prospekteringen efter nya malmer har intensifierats.

Guld spelar fortfarande en viktig monetär roll i världsekonomin och guldpriset har under de senaste åren varit starkt avhängigt utvecklingen av den amerikanska ekonomin och särskilt dollarkursen. Priserna är mycket beroende av inflationsförväntningar, ränteutveckling och därmed sammanhängande alternativa investeringsobjekt. Den totala efterfrågan på guld väntas öka i framtiden, främst beroende på förväntad tillväxt av det indu- 186 striella bruket av guld.

De senaste årens höga priser på silver har stimulerat produktionsökningar i skuldtyngda länder i Latinamerika. Silvermarknaden är för närvarande i obalans till följd av ökande utbud och krympande efterfrågan, främst Silver inom fotografiområdet. Stora silverlager verkar prispressande och en allt svagare koppling till guldet försämrar möjligheterna till prisuppgång. Prisutvecklingen för silver följer snarare samma mönster som för basmetallerna. Järnmalm

Marknaden för järnmalm kännetecknas för närvarande av överutbud och pressade priser. 1986 års världsmarknadspris ligger ca 20 2 lägre än 1982 års. Mot bakgrund av en stagnerande stålefterfrågan och ytterligare produktionstillskott från delvis nya källor kommer situationen sannolikt att vara bestående framöver. För den närmaste tioårsperioden väntas ingen avgörande ökning av stålproduktionen i i-länderna. En del bedömningar tyder snarare på en viss nedgång i de stora ekonomierna EG, Japan och USA, vilka svarar för ca 70 3 av världens järnmalmsimport.

Liksom genomgripande omstruktureringar har pågått inom delar av världens stålindustri under ett antal år har järnmalmssektorn tvingats till omfattande rationaliseringar. Många av de tidigare ekonomiskt hårt pressade järnmalmsgruvorna har trots den ogynnsamma prisutvecklingen åter kunnat uppvisa vinstresultat till följd av gjorda effektiviseringar. Samtidigt som vissa gruvor har produktionsanpassats kommer dock ny konkurrenskraftig malm ut på marknaden.

13.2.2 Svenska förhållanden Den svenska sulfidmalmsnäringen domineras av Bolidenkoncernen, som Icke-järnmalmsär landets ledande när det gäller framställning av icke-järnmetaller. I 17 näringen gruvor I norra och mellersta Sverige bryter Boliden malm i en omfattning av ca 16,5 miljoner ton malm (år 1986). Malmen vidareförädlas till mineralkoncentrat i Bolidens egna anrikningsverk. Produktionen av koppar- och blykoncentrat går huvudsakligen till smältverket i Rönnskär.

Andra företag inom svensk icke-järnmalmsnäring är det belgiska företaget Vieille Montagne, STORA AB, LKAB:s dotterbolag AB Statsgruvor samt det numera finskägda Viscaria AB.

Utmärkande för de svenska sulfidmalmerna är att malmvärdet och malmsammansättningen varierar kraftigt mellan de olika gruvorna. Ett gemensamt drag är emellertid att malmerna i många fall är relativt låghaltiga och komplext sammansatta. De låga malmvärdena ställer särskilt höga krav på bl.a. effektiv brytnings- och anrikningsteknik för att utvinningen skall vara internationellt konkurrenskraftig. Den svenska branschens framträdande ställning härvidlag bygger på en hög teknisk kompetens, bl. a. utvecklad i nära samverkan med den inhemska gruvutrustningsindustrin. Branschens tekniska kunnande utgör även ett viktigt inslag i internationella samarbetsprojekt på gruvsidan och i samband med förvärv i utlandet.

Den svenska järnmalmsproduktionen hamnade år 1986 på ungefär sam- Järnmalmsma nivå som föregående år, dvs. 20,5 miljoner ton. Produktionen är kon- näringen centrerad till gruvorna i Kiruna och Malmberget, vilka ägs av det statliga Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB). De övriga två järnmalmsgruvorna 187 i Sverige ägs av SSAB Svenskt Stål AB.

Sveriges export av järnmalmsprodukter uppgick år 1985 till ett värde av 3,1 miljarder kronor, vilket motsvarar 1 96 av den svenska totalexporten.

LKAB:s produktion uppgick år 1986 till ca 17,8 miljoner ton järnmalmsprodukter. Produktionen av pellets ökade från ca 6,6 miljoner ton år 1984 till ca 8,8 miljoner ton år 1986, varvid även andelen pellets av den totala produktionen tonnagemässigt ökade. Nära hälften av LKAB:s exportleveranser går till EG-länderna. Efterfrågan på järnmalm var stark under år 1986 och kapacitetsutnyttjandet i LKAB:s gruvor var högt.

Produktionen i SSAB:s järnmalmsgruvor i Dannemora och Grängesberg uppgick år 1986 till ca 2,7 miljoner ton. Ca 40 Zz av produktionen går till stålverket i Oxelösund, medan övrig produktion i huvudsak exporteras.

När det gäller framtidsbilden för järnmalm kan förväntas, att den rådande globala överkapaciteten i exportgruvorna kommer att öka väsentligt under de närmaste åren. Överutbudet av järnmalm på världsmarknaden i kombination med en långsiktigt stagnerande efterfrågan från stålindustrin, ger ännu kärvare marknadsläge framöver. Dollarns fall under år 1986 och en fortsatt låg kurs framöver påverkar ytterligare den svenska järnmalmsindustrins lönsamhet.

13.2.3 Mineralpolitikens mål och medel

Min bedömning: Mineralpolitikens mål bör ligga fast och det utvecklingsprogram som startades år 1983 förs vidare. Fortsatta satsningar bör göras på nyckelområdena prospektering, geologisk kartering samt forskning och utveckling. Härigenom ges bättre förutsättningar för en långsiktigt bärkraftig svensk gruv- och mineralindustri.

Bakgrund och skäl för min bedömning: Gruv- och mineralindustrin är en Samhälls-

samhällsekonomiskt viktig basnäring. Den inhemska råvaruutvinningen är ekonomiskt viktig viktig från såväl industriell synpunkt som från sysselsättningssynpunkt. basnäring Mineralsektorn är helt avgörande för sysselsättningen i vissa regioner. Svensk gruv- och mineralindustri har även betydelse för utvecklingen av delar av verkstadsindustrin som t. ex. gruvutrustningsindustrin. Genom en bärkraftig inhemsk verksamhet har vidare de svenska gruvföretagen den nödvändiga basen för teknikexport.

Mineralpolitiken, som en del av industripolitiken, syftar till att tillvarata Utnyttjande av utvecklingsmöjligheterna inom den svenska råvaruindustrin. Mineralpoli- mineraltillgångar tiken skall därvid syfta till att skapa förutsättningar för en god försörjning med hänsyn tagen av mineralråvaror för den svenska industrin. Utnyttjandet av landets mine- till miljön raltillgångar måste dock ske med hänsynstagande till en god miljö och kraven på ett effektivt resursuttag. Även de regionalpolitiska målen utgör en viktig faktor i mineralpolitiken, eftersom mineralsektorn har stor betydelse för sysselsättningen i vissa regioner och i flera fall i sådana områden där det är särskilt svårt att finna alternativ sysselsättning.

Landets råvaruresurser måste utvinnas till kostnader som möjliggör Prop. 1986/87: 74 konkurrenskraftiga priser. De geologiska förutsättningarna för gruvverksamhet i Sverige är goda jämfört med i andra länder men de svenska Forskning och malmernas komplexa karaktär ställer höga krav på effektivitet i samtliga utveckling led i utvinningen. För att nå konkurrenskraft måste gruv- och mineralin- avgörande dustrin ha en tillräckligt hög teknisk nivå och vara flexibel för att kunna anpassas till skiftande produktionsförhållanden och marknader. En fortlöpande forsknings- och utvecklingsverksamhet är därför nödvändig för en fortsatt utveckling och förnyelse av det tekniska kunnandet i vid mening inom mineralområdet. Industripolitiken är i hög grad inriktad på att stödja denna typ av satsningar. Med syfte att underlätta och komplettera industrins egna ansträngningar satsar staten också sedan en längre tid tillbaka på en rad nyckelområden inom mineralsektorn.

När det gäller den grundläggande geologiska karteringen, bedrivs statlig Viktiga verksamhet genom Sveriges geologiska undersökning (SGU). SGU utför myndighetsallmän geologisk kartering och bedriver prognos-, informations- och doku- funktioner mentationsverksamhet inom mineralområdet. Myndighetens årliga anslag uppgår för närvarande till ca 69 milj. kr. och finansierar bl. a. upprättande av baskartor för prospektering. SGU är central förvaltningsmyndighet i Sveriges geologiska fråga om landets geologiska beskaffenhet samt ärenden rörande bergsbruk. undersökning SGU är även chefsmyndighet för bergsstaten, vars verksamhet inom det gruvrättsliga området finansieras av ett årligt anslag om ca 2,9 milj. kr.

Nämnden för statens gruvegendom (NSG) svarar för den statliga pro- Nämnden för spekteringen. Prospektering är en ekonomiskt riskfylld verksamhet, som statens kräver uthållighet över konjunkturväxlingarna. NSG:s prospektering har gruvegendom en långsiktig inriktning och kompletterar därigenom gruv- och mineralindustrins satsningar. Nämndens anslag för den egna prospekteringsverksamheten uppgår enligt vad regeringen föreslagit i 1987 års budgetproposition till ca 43 milj. kr. för budgetåret 1987/88. Resultaten av prospekteringen kommer direkt gruvnäringen till del genom att NSG arrenderar ut sina fyndigheter. Förutom prospekteringsverksamheten, svarar NSG för förvaltningen av statens gruvrättigheter.

Genom NSG verkar staten även för att stimulera och effektivisera övrig prospektering i landet. Genom det särskilda prospekteringsanslaget (programmet för utökad prospektering m. m.) har staten sålunda lämnat bidrag till prospekteringsverksamhet med i genomsnitt drygt 40 milj. kr. per år under de senaste fyra åren.

Genom det av staten ägda företaget Sveriges Geologiska AB (SGAB) Sveriges Geologiska medverkar staten i det praktiska genomförandet av prospekteringsinsat- AB serna. Även LKAB har ett särskilt prospekteringsbolag.

För att på längre sikt kunna upprätthålla och utveckla den svenska Prospektering produktionen av mineralråvaror ur inhemska fyndigheter är det nödvän- lägger grunden digt att råvarubasen utökas och breddas samt att den internationella konkurrenskraften hos gruvindustrins produkter förbättras. Förutom geologisk kartering och prospektering är olika forsknings- och utvecklingsinsatser inom de mineraltekniska och metallurgiska områdena av avgörande betydelse. Långsiktigt forsknings- och utvecklingsarbete på mineralområdet bedrivs främst vid universitet, högskolor och inom kollektiva forsk- 189

nings- och utvecklingsorgan. Forsknings- och utvecklingsverksamheten Prop. 1986/87: 74 finansieras genom såväl statliga organ som av industrin. Resursmässigt uppgår den totala satsningen under senare år till ungefär 150 milj. kr. om året, varav staten svarar för ca hälften,

De statliga medlen fördelas huvudsakligen genom universitets- och Forskning högskoleämbetet (UHÄ), naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), forskningsrådsnämnden (FRN) och styrelsen för teknisk utveckling (STU). UHÄ svarar för basresurserna för undervisning och viss forskning vid de geovetenskapliga högskoleinstitutionerna, medan NFR och FRN tillsammans med STU svarar för finansieringen av dessa institutioners grundforskning och tillämpade tekniska forskning. STU driver flera angelägna projekt inom mineralområdet. Ett exempel är mineralteknisk processkemi, som delvis finansieras genom medel från programmet för utökad prospektering. Ett annat exempel är insatsområdet för utveckling av teknik för framställning och användning av kvalificerade industrimineral. I egenskap av statens centrala organ för stöd till tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete fördelar STU dessutom medel till s.k. kollektiva forskningsorgan.

De kollektiva forsknings- och utvecklingsorgan som direkt berör mineralområdet är stiftelserna Bergteknisk Forskning (BeFo), Mineralteknisk Forskning (MinFo) och Svensk Detonikforskning (SveDeFo). Verksamheten inom de kollektiva organen baseras på fleråriga ramprogram som industrin och STU samfinansierar genom kollektiva forskningsavtal. Inom BeFo bedriver företag inom gruv- och berganläggningsområdet tillsammans med staten teknisk vetenskaplig forskning med utgångspunkt i industrins behov av gemensamt utvecklingsarbete. MinFo är den mineraltekniska industrins organ för att gemensamt med staten främja utvecklingen inom det mineraltekniska området. SveDeFo har till huvudsaklig uppgift att främja, samordna och bedriva grundläggande tillämpad forskning i sprängämnesteknik, sprängteknik, bergmekanik, bergbrytningsteknik och miljöteknik inom gruv- och anläggningsområdet.

Sammantaget gör staten omfattande och kontinuerliga insatser för att främja utveckling och förnyelse av gruvnäringen och denna satsning fortsätter. Anslagen för myndigheterna inom mineralområdet bör enligt vad regeringen föreslagit i 1987 års budgetproposition uppgå till totalt 124,8 milj. kr. för budgetåret 1987/88. Utöver dessa insatser fortsätter det år 1983 startade särskilda utvecklingsprogrammet för gruv- och mineralindustrin. Jag återkommer senare till denna fråga.

Staten är ensamägare av LKAB och huvudägare av SSAB. Utöver dessa Staten betydande i bolags järnmalmshantering bedriver LKAB:s dotterbolag AB Statsgruvor gruvnäringen volframbrytning i Yxsjöberg. LKAB har även genom dåvarande dotterbolaget Viscaria AB öppnat en kopparfyndighet i Kiruna kommun. Denna gruva, Viscaria AB, har sedermera avyttrats till Outokumpu Svenska AB, som är dotterbolag till det finska företaget Outokumpu Oy.

Detta innebär att det är de statsägda företagen som svarar för all järnmalms- och legeringsmalmsproduktion i Sverige. Som jag redovisat i min tidigare genomgång av den statliga företagsamheten har staten satsat myckxet stora belopp i de aktuella företagen. Utan dessa insatser skulle produk- 190

tionsneddragningarna skett snabbare, varit mer omfattande och med än större sysselsättningskonsekvenser, i synnerhet i Malmfälten. I både LKAB och SSAB utarbetas nu långsiktiga struktur- och investeringsplaner för den framtida verksamheten.

13.2.4 Program för utökad prospektering m. m.

Mitt förslag: Som ytterligare ett led i utvecklingsprogrammet för gruv- och mineralindustrin görs en fortsatt satsning i form av ett nytt treårsprogram för prospektering samt forskning och utveckling. För detta ändamål ställs ett belopp om 96 milj. kr. till regeringens förfogande. Därutöver anvisas STU 33 milj. kr. för forsknings- och utvecklingsprogrammet Gruvteknik 2000.

En samordning av s.k. mineraljakt i Mellansverige genomförs.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Riksdagen beslöt hösten 1982 (prop. — Program för utökad 1982/83: 50 bil. 6, NU 18, rskr. 111) att anvisa 300 milj. kr. för ett femårigt — prospektering program för utökad prospektering m.m. som ett första led i ett utvecklingsprogram avseende gruv- och mineralindustrin. Syftet med programmet är att öka livslängden hos befintliga gruv- och mineralfyndigheter och skapa förutsättningar för nya sådana. Regeringen har gett nämnden för statens gruvegendom (NSG) i uppdrag att svara för projektbedömning, administration och utvärdering av programmet. Projektbedömningen sker efter samråd med en referensgrupp där gruvindustrin, Sveriges geologiska undersökning samt arbetstagarorganisationerna på området är representerade.

Under perioden 1983-1986 har regeringen inom ramen för programmet för utökad prospektering fattat beslut om användning av sammanlagt 266 milj. kr. Huvuddelen av dessa medel, ca 167 milj. kr., har lämnats som stöd till olika prospekteringsprojekt. Årligen har ett trettiotal projekt beviljats bidrag. Därutöver har ca 25 milj. kr. beviljats ett flertal forsknings- och utvecklingsprojekt inom mineralområdet. Sveriges geologiska undersökning har erhållit ca 14 milj. kr. för att delta i ett nordiskt geologiskt projekt på Nordkalotten. För att finansiera en djupundersökning i Stekenjokk beviljades NSG 52 milj. kr. år 1983. Av dessa medel lämnades ett villkorslån till Boliden Mineral AB om 9,3 milj. kr. för undersökningen.

Den utvärdering av det särskilda prospekteringsanslaget som NSG har redovisat omfattar åren 1983-1985. Utvärderingen visar att den totala prospekteringsvolymen i landet har ökat under programtiden; från ca 130 milj. kr. år 1982 till ca 186 milj. kr. år 1985. Därav utgjordes 43 milj. kr. av prospekteringsstöd år 1985. För år 1986 uppskattas prospekteringsvolymen till ungefär ca 200 milj. kr. Programmet har enligt utvärderingen även medverkat till att prospektering i väsentlig omfattning startat vid vissa mindre gruvor och mineralbrott.

Vidare har programmet medfört ett ökat intresse att pröva nya former för samverkan bland etablerade prospektörer men också med nya intressenter. 191

Programmet har medverkat till en breddning av prospekteringsverksam- Prop. 1986/87: 74 heten i Sverige. Under programtiden har sålunda en förskjutning skett från basmetallprojekt mot en ökande andel ädelmetall- och industrimineralprojekt. Mer än hälften av de beviljade medlen går emellertid till basmetallpro- Jekt.

Programmet har nu pågått i fyra år. Det är ännu för tidigt att uttala sig om i vilken omfattning ytterligare exploatering kommer till stånd som en följd av programmet. Däremot kan man redan nu konstatera att undersökningar inom programmet lett fram till flera lovande fyndigheter, såsom guld i Västerbotten. industrimineral (kaolin) i Skåne och en fyndighet med bly, zink och silver i Bergslagen. Vid gruvan i Enåsen har stödet bidragit till en trolig utvidgning av malmbasen och därmed förlängning av gruvans livslängd. Även inom det omfattande djupprospekteringsprojekt som Boliden bedriver i Skelleftefältet har väsentliga framgångar nåtts.

I syfte att förnya och utveckla gruvindustrin har som tidigare nämnts ca 25 milj. kr. av programmedlen avsatts till ett antal forsknings- och utvecklingsprojekt. Det är projekt som har till syfte att effektivisera och modernisera prospekteringstekniken eller att möjliggöra utnyttjandet av mineralfyndigheter som det i dag saknas teknik eller ekonomiska förutsättningar för att nyttiggöra. Däribland har STU, som jag tidigare nämnt, fått 5 milj. kr. som bidrag till ramprogrammet Mineralteknisk processkemi. LKAB Prospektering AB, Svenska rymdaktiebolaget, Sveriges Geologiska AB och SGU har för ett gemensamt projekt, som syftar till att introducera fjärranalys och bildbearbetning i karterings- och prospekteringsarbetet, beviljats 4 milj. kr. av dessa medel.

Som jag tidigare tagit upp förutsätter nyttiggörandet av våra inhemska Nytt prospektemineralresurser en prospekteringsverksamhet. Prospektering utgör en ringsprogram — ett ekonomiskt riskfylld verksamhet som kräver uthållighet. Den är till sin led i utvecklingskaraktär likartad andra branschers forsknings- och utvecklingsverksam- programmet för het. För att upprätthålla en sådan prospekteringsvolym som kan utgöra gruvindustrin basen för en konkurrenskrattig gruv- och mineralindustri lämnas ett visst statligt stöd, dels i form av direktfinansierad statlig prospektering, dels i form av grundläggande geologisk kartering för att underlätta företagens egen prospektering, dels i form av stöd för forskning och utveckling inom mineralsektorn. Som cen särskild satsning startade år 1983 ett utvecklingsprogram för gruv- och mineralindustrin i vilket programmet för utökad prospektering m. m. utgör ett första led. Av programmet för utökad prospektering återstår nu ett år. Efter det att programmets sista etapp är avslutad kan befaras att utvecklingsinsatserna inom branschen kommer att minska. Detta skulle få allvarliga konsekvenser för näringens möjligheter att upprätthålla sin långsiktiga konkurrensförmåga och därmed angelägen produktion och sysselsättning. Mot denna bakgrund bör, som ytterligare ett led i utvecklingsprogrammet för gruv- och mineralindustrin, ett nytt program för utökad prospektering inrättas. Jag beräknar ett reservationsanslag om 96 milj. kr. för detta ändamål. Medlen skall användas under en treårsperiod. Det bör ankomma på regeringen att närmare besluta om medlens användning.

Även i fortsättningen bör syftet med programmet vara att öka livsläng-

den hos befintliga gruvor och mineralfyndigheter samt att lägga grunden Prop. 1986/87: 74 för nya sådana. En viktig del av denna målsättning bör vara att åstadkom-

ma en breddning och en utveckling av industrin. Här är den utveckling mot

en ökande andel ädelmetall- och industrimineralprojekt som skett under

pågående program positiv. Även satsning på samverkansprojekt som med-

verkar till en breddning av industrin bör understödjas. Det avgörande vid

resursernas fördelning måste dock vara de enskilda projektens förutsättningar att bli ekonomiskt framgångsrika. Förutom satsningen på ren prospekteringsverksamhet är det också vik-

tigt att industrins konkurrenskraft stärks genom fortsatta satsningar på

forskning och utveckling. En förnyelse och utveckling av prospekteringsteknik, brytnings- och anrikningsteknik ger gruv- och mineralindustrin förutsättningar att på ett effektivare sätt hitta och nyttiggöra fyndigheter.

Flera sådana angelägna projekt har utarbetats och jag föreslår att de olika intressenternas insatser kompletteras med visst statligt stöd. Härigenom kan projekten ges erforderlig omfattning och kraft.

Ett konkret forsknings- och utvecklingsprojekt som delvis bör finansi- Utökad forskningseras med medel från programmet är Prospekteringsinriktad malmgeolo- och utvecklingsgisk forskning. Programmet är sexäårigt och har tagits fram i samverkan verksamhet mellan styrelsen för teknisk utveckling (STU), gruvindustrin och prospek-

teringsbolag samt universitet och högskolor. Det övergripande målet är att skapa en prospekteringsinriktad malmgeologisk kunskapsbas i landet, som kan bidra till att upprätthålla och stärka malmbasen för svensk gruvindustri under 1990-talet och därefter. Totalkostnaden för programmet är beräknad till 24 milj. kr. varav industrin har förbundit sig att bidra med 6 milj. kr. STU avser att avsätta 10 milj. kr. för ändamålet inom en anslagsram jag tidigare denna dag framlagt förslag om (prop. 1986/87: 80 bil. 10). Resteran-

de 8 milj. kr. bör finansieras av programmet för utökad prospektering på så sätt att 3 milj. kr. beviljas från pågående program och 5 milj. kr. avsätts av den föreslagna ramen för de kommande tre budgetåren.

Inom ramen för STU:s verksamhet bör ytterligare en satsning göras inom mineralområdet. STU föreslår i sin anslagsframställning att ett nytt insatsområde benämnt Gruvieknik 2000 startas. Syftet med programmet är att genom att bl.a. utveckla nya brytningsmetoder, maskinell utrustning samt planerings- och styrsystem markant sänka brytningskostnaderna.

STU har för detta ändamål begärt 32 milj. kr. för budgetåren 1987/88- 1989/90. Verksamheten avses pågä i fem år, dvs. t.o.m. budgetåret

1991/92. Kostnaden för STU skulle under hela femårsperioden bli 50 milj. kr., medan gruvföretag och gruvutrustningstillverkare bidrar med ca 300 milj. kr. Kostnaden för hela programmet blir således totalt 350 milj. kr.

Jag anser att STU:s förslag till ett nytt insatsområde inom mineralområdet ligger väl i linje med den uppgift och den strävan staten har att underlätta

för gruvindustrins utveckling och förnyelse. Jag har tidigare i dag i min

anmälan till propositionen om forskning (prop. 1986/87:80 bil. 10) behand-

lat frågan om anslag till STU för denna verksamhet.

Utredningen om vissa frågor inom mineralområdet (I 1982: 02) överläm- Samordnad nade i mars 1986 betänkandet (Ds I 1986: 7) Utveckling av landets organi- mineraljakt serade mincraljakter. En sammanfattning av betänkandet redovisas i bi- 193

13 Riksdagen 1986/87. 1 suml. Nr 74

laga 8. Den organiserade mineraljaktens målsättning är att den med allmän- Prop. 1926/87: 74 hetens hjälp skall främja prospektering efter mineralråvaror. I landet finns i dag tre regionalt organiserade mineraljakter, nämligen en i Norrland, en i Värmlands län och en i vissa andra delar av Bergslagen. Utredningen föreslår i sitt betänkande bl. a. att den norrländska mineraljakten fortsätter tills vidare som en fristående organiserad verksamhet med Norrlandsfonden som huvudman. Vidare föreslås att en samordnad och utökad mineraljakt etableras med i första hand Bergslagsregionen som geografiskt verksamhetsområde. Utvidgningen skall ske genom en frivillig anslutning av intresserade län. Verksamheten får en varaktighet på fem år, varefter den utvärderas och omprövas. Vid en anslutning av fem län uppgår den årliga kostnaden till 2 milj. kr. Utredningen föreslår att en fjärdedel av beloppet samfinansieras av de deltagande länen och att resterande tre fjärdedelar finansieras genom bidrag ur de medel som regeringen ställt till Bergslagsdelegationens förfogande.

Förslaget har remitterats. Remissinstansernas synpunkter redovisas i Remissinstansernas bilaga 9. Beträffande förslaget att en samordnad mineraljakt etableras i synpunkter Bergslagsregionen har flertalet av de berörda remissinstanserna varit positiva. Länsstyrelsen i Värmland framhåller att det är viktigt att mineraljakten har en stark lokal förankring. Därför pågår nu en uppbyggnad av en organisation för att bedriva en mineraljakt i länet. Mot denna bakgrund avstyrker länsstyrelsen i Värmlands län utredningens förslag om en samordnad mineraljakt. Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker utredningens förslag, Men konstaterar samtidigt att länsstyrelsen för närvarande saknar ekonomiska resurser för att finansiera ett femårigt deltagande. Länsstyrelsen i Uppsala län är i princip positiv till de förslag som presenteras i betänkandet, men är för närvarande inte beredd att delta i den samordnade mineraljakten. Länsstyrelsen avser att aktualisera frågan i kommande samtal med landstinget och utvecklingsfonden och låter i avvaktan på detta frågan vila. Länsstyrelserna i Västmanlands län, Örebro län och Kopparbergs län är positiva till förslaget om en samordnad mineraljakt med en varaktighet i fem år. Länsstyrelsen i Södermanlands län tillstyrker förslaget, men anser en varaktighet av tre år vara mer lämplig. Således har fyra län anmält intresse att delta i en samordnad mineraljakt. Utvecklingfonden i Örebro län har också ställt sig positiv till utredningens förslag att utvecklingsfonden skall ta huvudansvaret för verksamheten och svara för kanslifunktionerna.

I likhet med flertalet remissinstanser finner jag utredningens förslag om Samordnad en utökad och samordnad mineraljakt i Bergslagsregionen vara väl moti- mineraljakt verat. Remissomgången har dock visat att de deltagande länen blir något i fyra län färre än i utredningens förslag, fyra län i stället för fem i ett initialskede, och att varaktigheten kan behöva begränsas till tre år innan en utvärdering sker. Eftersom det därmed också sker en geografisk förskjutning av verksamhetsområdet är inte heller den finansiering genom medel från Bergslagsdelegationen, som utredningen föreslår, lämplig. Mot denna bakgrund bör 2,5 milj. kr. av de medel som jag föreslår för en fortsättning av prospekteringsprogrammet avsättas för att finansiera en del av den samordnade mineraljakten i Mellansverige. Jag beräknar den totala kostnaden 194

för detta projekt med ett deltagande av fyra län i tre år till ca 5 milj. kr. Den Prop. 1986/87: 74

återstående hälften av medelsbehovet bör regionala och lokala organ i de deltagande länen bidra med. Medel från prospekteringsanslaget bör utgå i samma omfattning som medelstillskottet från berörda län, dock högst med 2,5 milj. kr. sammanlagt. Sammanfattningsvis innebär ett nytt prospekteringsprogram och de forsknings- och utvecklingsinsatser som kanaliseras genom STU en årlig

nysatsning inom gruv- och mineralindustrin på 43 milj. kr. under tre år.

13.2.5 Ny minerallagstiftning Kommittén (I 1983: 04), med uppgift att göra en översyn av mincrallagstift-

ningen, påbörjade sitt arbete under hösten 1983. I direktiven (dir. 1983: 41) framhölls bl. a. att kommittén skulle utreda hur den nuvarande lagstiftningen, som är splittrad i ett inmutnings- och ett koncessionssystem, borde förändras för att kunna ersättas av ett mer enhetligt rättsligt regelsystem. En utgångspunkt var att de nuvarande systemen skulle ersättas av ett nytt

system som i huvudsak byggde på koncessionsprincipen. men med inmut-

ningsrättsliga inslag. Kommittén har nyligen överlämnat sitt betänkande

(SOU 1986: 53 och 54) Ny minerallagstiftning. Jag avser att under hösten 1987 ta upp frågan om en ny minerallagstiftning.

13.2.6¶Olje- och gasletning i Östersjön

Prospektering efter olja och gas på svensk kontinentalsockel har sedan början av 1970-talet bedrivits av det delvis statligt ägda Oljeprospektering AB (OPAB). Bolaget har tillstånd att undersöka i stort sett hela det svenska kontinentalsockelområdet söder om 59:e breddgraden. Konces-

sionen gäller t. o. m. år 1987. Under det senaste året har ett visst intresse märkts även från andra företag att företa undersökningar i syfte att finna

olja och gas på svenskt kontinentalsockelområde, främst i Östersjön. I samband med att OPAB:s tillstånd går ut i och med utgången av år 1987 kan detta intresse förväntas öka.

Tillstånd för att söka efter och utvinna olja och gas från svensk kontinentalsockel regleras i kontinentalsockellagen (1966: 314). Om sådana tillstånd beslutar regeringen. Det finns anledning att närmare överväga hur ett ökat intresse att på svensk kontinentalsockel söka efter olja och gas bör hanteras. Inom regeringskansliet har en arbetsgrupp tillsatts för att bereda dessa

frågor med miljö- och energidepartementet som sammanhållande.

13.3¶Utvecklingsinsatser inom den träbearbetande industrin Prop. 1986/87: 74

Mitt förslag: De branschfrämjande åtgärderna för den träbearbetande industrin fortsätter under treårsperioden 1987/88—-1989/90. Åtgärderna inriktas liksom hittills på utvecklingsinsatser för att bistå företag med att vidga sina marknader och förändra sitt produktsortiment i riktning mot produkter med högre lönsamhet. En ökad samordning sker mellan de branschfrämjande åtgärderna vid statens industriverk och utvecklingsfondernas service- och finansieringsprogram.

Bakgrund: Verksamheten med åtgärder för att främja vissa branschers Utvecklings-

utveckling startade budgetåret 1970/71 med ett program för textil- och insatser för att bistå konfektionsindustrin (tekoindustrin) samt för den manuella glasindustrin, utvecklingsbara Dessa branscher utmärktes av en svag utveckling, vilken ledde till ett företag behov av personalreduktioner. Då tekoindustrin och den manuella glasindustrin var starkt koncentrerade till vissa regioner fick denna utveckling ett starkt genomslag på berörda regioners arbetsmarknad. Syftet med dessa branschporgram var dels att förhindra en alltför kraftig och snabb minskning av sysselsättningen, dels att utveckla de livskraftiga delarna i berörda branscher så att branscherna i sin helhet skulle kunna uppnå en godtagbar företagsekonomisk lönsamhet.

Branschprogram har senare införts för ytterligare branscher samtidigt som program för vissa branscher successivt avslutats. För närvarande finns program med branschfrämjande åtgärder för den träbearbetande industrin (möbel-, snickeri-, trähus- och sågverksindustrierna), för tekoindustrin (textil- och konfektionsindustrierna) samt för övriga industrisektorer. Programmet för tekoindustrin är upptaget i ett särskilt anslag och berörs därför inte i detta sammanhang. De branschfrämjande åtgärderna för övriga industrisektorer — numera benämnt det allmänna strukturutvecklingsprogrammet — behandlas senare (avsnitt 13.6).

Industriverkets förstag: Internationaliseringen inom möbelindustrin för- Möbelindustri väntas fortsätta som en följd av pågående omstrukturering. Vidare förutser verket en fortsatt koncentration inom distributionsledet såväl inom Sverige som i Västeuropa, vilken medför en ökad konkurrens men även ökade möjligheter för svensk möbelindustri. Av rapporten Möbelindustrin — Nuläge och framtidsmöjligheter (SIND PM 1986: 10) framgår att möbelindustrin har låg lönsamhet och brist på resurser för utveckling och produktförnyelse. Detta hotar på sikt branschens internationella position. Mot denna bakgrund föreslår industriverket en koncentration av programmet till vissa insatsområden. Bl. a. föreslås ett fortsatt exportstöd med inriktning på nya marknader. Tidigare verksamhet inriktad på företagsproblem rörande administration, kalkylfrågor m. m. bör enligt verket framöver läggas inom utvecklingsfondernas ordinarie verksamhet.

Snickeriindustrin har en betydande överkapacitet. Samtidigt har analy- Snickeriindustri ser visat att det finns betydande exportförutsättningar. Enligt verkets bedömningar utgör företagens svaga ekonomi och bristande exportmognad 196

ett hinder för ökad export. Programmet bör därför inriktas på att öka Prop. 1986/87: 74 branschens avsättningsmöjligheter, framför allt på export. De exportfrämjande aktiviteterna bör främst ske i samverkan med Svensk bygg- och energiexport (SWEBEX) inom Sveriges Exportråd.

Genom den minskade nybyggnationen har en betydande överkapacitet Trähusindustri uppstått inom träkhusindustrin. De exportsatsningar som gjorts under senare tid har resulterat i en ökad export. Dessa satsningar har dock enligt SIND inte hunnit påverka branschens lönsamhet. Branschprogrammet har under senare år koncentrerats till teknikhöjande och exportförberedande projekt av generell karaktär samt delfinansiering tillsammans med SWEBEX av exportprojekt. Behovet av insatser i omstrukturerande syfte har enligt verket ökat drastiskt under senare tid. Ökade resurser bör därför tillföras under den kommande treårsperioden för att inittera och medverka i branschens omstrukturering.

Industriverket förutser en kraftig strukturomvandling inom sågverksin- Sågverksindustri dustrin. Lönsamheten vid sågning av trävaror i bulk är generellt sett svag. Programmet är inriktat på att främja en ökad vidareförädling och kundanpassning, vilken är viktig för att stärka sågverkens internationella konkurrenskraft. SIND föreslår därför kraftfulla insatser med kulmen under budgetåren 1987/88 och 1988/89.

Industriverkets anslagsäskande för branschfrämjande åtgärder avseende den träbearbetande industrin uppgår till sammanlagt 23, 24 resp. 19 milj. kr. för budgetåren 1987/88, 1988/89 och 1989/90.

Statens pris- och kartellnämnds utvärdering: Regeringen uppdrog i juni Utvärdering 1985 åt statens pris- och kartellnämnd (SPK) att genomföra en utvärdering av verksamheten med branschfrämjande åtgärder vid statens industriverk. Utvärderingen skulle omfatta samtliga befintliga program med branschfrämjande åtgärder, dvs. programmen för tekoindustrin och den träbearbetande industrin samt det allmänna strukturutvecklingsprogrammet. SPK avlämnade sin rapport Utvärdering av SIND:s branschprogram (SPK:s utredningsserie 1986: 4) till regeringen i april 1986.

Utvärderingsresultaten tyder enligt SPK inte på att branschprogrammet för den träbearbetande industrin totalt sett lett till några mer påtagliga förändringar i berörda branscher. Stödets omfattning är enligt SPK alltför begränsad med hänsyn till syftet med branschprograminsatserna.

Remissyttranden över SPK:s utvärdering: SPK:s rapport har remitterats. Ett flertal av remissinstanserna kritiserar det underlag på vilket SPK baserat sin utvärdering av programmet för den träbearbetande industrin. Med utgångspunkt i denna kritik förkastas SPK:s negativa bedömning av SIND:s träprogram. På basis av den egna erfarenheten av träprogrammet framhåller flera remissinstanser den positiva effekten av verksamheten på bl.a. kompetensutveckling i vid bemärkelse. Vidare delas inte SPK:s bedömning att de förhållandevis små resurserna gör programmet ineffektivt. I stället pekar flera remissinstanser på att — eftersom det i huvudsak rör sig om kollektiva projekt — förhållandevis betydande effekter har kunnat uppnås med begränsade resurser. Enligt vissa remissinstanser kan även individuella projekt få en spridningseffekt, då dessa kan tjäna som referensprojekt för andra företags satsningar. 197

Industriverkets utredning om sågverks- och träskiveindustrin: I novem- Prop. 1986/87: 74 ber 1984 uppdrog regeringen åt statens industriverk att utreda den svenska sågverks- och träskiveindustrins utvecklingsmöjligheter på följande fyra SIND-utredning nyckelområden: — efterfrågeutvecklingen fram till år 2000, — konkurrenskraften, — den tekniska utvecklingen,

ställning.

I december 1985 överlämnade industriverket rapporten Sågverks- och träskiveindustrin inför år 2000 (SIND 1986:1) till regeringen.

I fråga om sågverksindustrin konstateras att den västeuropeiska marknaden förväntas stagnera. Vidare finns uppgifter om att sågverksindustrin i Kanada kommer att satsa kraftigt på ökad försäljning till Västeuropa. Detta kommer att medföra att svensk sågverksindustri framöver kan förväntas möta en hårdnande konkurrens på sin huvudmarknad. För att möta denna situation måste svensk sågverksindustri söka sig till de nya expansiva marknader som kan förutses — t.ex. vissa länder i Nordafrika och Asien — eller öka sina marknadsföringsinsatser på sina nuvarande huvudmarknader. Vidare kan i denna situation krävas att de svenska sågverksföretagen i ökad utsträckning inriktar sig på mer förädlade och kundanpassade produkter, vilket i sin tur medför ökade krav på teknisk kompetens.

Efterfrågan på träbaserade skivor förväntas stagnera fram till sekelskiftet. Överkapacitet finns redan nu i ett flertal länder. Nya konkurrenskraftiga produktionsanläggningar tillkommer i nya producentländer samtidigt som nya typer av skivor som konkurrerar med de traditionella skivorna införs.

Mot bakgrund av nämnda framtidsscenario har SIND övervägt olika former av statliga stödinsatser. För sågverksindustrin kommer den ökade inriktningen mot mer förädlade produkter att kräva att FOU-verksamheten ökas. Vidare anser verket att det finns skäl att överväga stöd till informationsinsatser avseende trä som material. Härutöver föreslås i utredningen, som komplement till det befintliga branschprogrammet för sågverksindustrin, statliga stödinsatser avseende bl. a. kontinuerlig marknadsbevakning samt uppföljning av skogsskadeutvecklingen och dess följder för svensk sågverksindustri.

För skivindustrin pekar verket på behovet av dels en översyn av strukturen med beaktande av de olika anläggningarnas regionalpolitiska betydelse, dels ökade satsningar på produktutveckling — bl. a. med inriktning på förädlade produkter — och på förbättrade produktionsprocesser.

Remissyttranden över SIND:s förslag: Industriverkets rapport Sågverksoch träskiveindustrin inför år 2000 har remitterats tillsammans med SPK:s rapport rörande de branschfrämjande åtgärderna. Flertalet remissinstanser delar de bedömningar som industriverket redovisat och anser att föreslagna insatser är motiverade.

Skälen för mitt förslag: Som SPK konstaterat är de resurser som avsatts för de enskilda programmen inom den träbearbetande industrin begränsade. Syftet med dessa insatser är dock inte att generellt lyfta av företagen 198

vissa kostnader, utan att genom i huvudsak kollektiva projekt höja effekti- Prop. 1986/87: 74 viteten och konkurrensförmågan inom berörda branscher. Med hänsyn härtill delar jag inte SPK:s bedömning att de tilldelade resurserna måste vara betydligt större för att vara meningsfulla.

Av industriverkets anslagsframställning framgår att vissa exportfram- Åtgärderna för gångar har kunnat noteras för möbel-, snickeri- och trähusindustrierna. möbel-, snickeri- Dessa har därmed till viss del kunnat kompensera den stagnerande hem- och trähusmamarknaden. Jag förordar därför att verksamheten fullföljs. industrierna

Av industriverkets utredning om sågverks- och träskiveindustrin fram- fullföljs går att en ökad konkurrens kan förutses på den svenska sågverksindustrins huvudmarknader — i första hand vad avser standardsortimentet. För zut Insatserna för kunna hävda sig krävs en ökad inriktning mot mer kundanpassade pro- sågverken dukter samtidigt som produktionen måste effektiviseras. Detta kräver fortsätter kunskaper som stora delar av sågverksindustrin för närvarande inte besitter. De insatser som görs inom ramen för industriverkets program med branschfrämjande åtgärder är för sågverksindustrins del just inriktat på att främja en sådan kompetenshöjning att en ökad vidareförädling möjliggörs. Dessa insatser bör därför fortsätta. Behovet av insatser i de regionalpolitiskt prioriterade områdena bör härvid beaktas.

Det är viktigt att de branschfrämjande insatserna ses som ett av flera Samordning med industripolitiska medel riktade till företagen i de berörda branscherna. övriga Eftersom flertalet av de företag som berörs av branschprogrammen för småföretagsinsatser möbel-, snickeri-, trähus- och sågverksindustrierna är små och medelstora omfattas företagen även av det service- och finansieringsprogram som de regionala utvecklingsfonderna kan erbjuda. Utvecklingsfondernas serviceprogram innefattar företagsekonomisk rådgivning avseende bl.a. marknadsföring, administration och personalutveckling. Även tekniska tjänster som produkt- och produktionsutveckling ingår. Mot denna bakgrund bör utvecklingsinsatserna inom de här aktuella branschprogrammen inriktas på vissa speciella serviceinsatser som komplement till utvecklingsfondernas verksamhet. I första hand bör utvecklingsinsatserna inriktas på exportfrämjande insatser, marknadsundersökning och konsultstöd till produktutveckling. Syftet med denna typ av insatser är dels att söka vidga företagens marknader, dels att söka förändra deras produktsortiment i riktning mot produkter med högre lönsamhet.

Den av mig förordade inriktningen av de olika utvecklingsinsatserna inom de aktuella branscherna medför att genomförandet av de branschfrämjande åtgärderna bör ske i nära samverkan mellan SIND och de regionala utvecklingsfonderna. Uppläggningen av åtgärderna inom detta område kan härvid föranleda att en del av de resurser som avsätts för branschfrämjande åtgärder av praktiska skäl kan komma att föras via berörda utvecklingsfonder. Liksom hittills bör SIND vad avser de exportfrämjande insatserna även framledes samverka med Sveriges Exportråd och dess utlandsorganisation.

Prop. 1986/87: 74

13.4¶Havsindustriell kompetensutveckling

Mitt förslag: Det pågående programmet för havsindustriell kompetensutveckling vid statens industriverk förlängs med ett år. Under nästa budgetår bör ett visst stöd också lämnas till forskning inom havsteknikområdet vid universitet och högskolor.

Ett anslag om 6,7 milj. kr. ställs till industriverkets förfogande för detta ändamål. En utvärdering av det pågående programmet genomförs.

Statens industriverks förslag: SIND har i sitt förslag till treårsplan lämnat SIND förordar förslag till en fortsättning på programmet för havsindustriell kompetensut- havsteknik veckling under perioden 1987/88-1989/90. Förslaget innebär en omprioritering från det pågående programmet, där huvudtemat varit kompetensuppbyggnad, till ett program som innehåller insatser inom fyra områden, nämligen: — offshoreteknik, — undervattensteknik, — arktisk teknik, — omvärldsbevakning och omvärldsanalys.

För treårsperioden beräknar SIND kostnaden till 85 milj. kr. Bakgrund och skäl för mitt förslag: Det pågående programmet för havsin-

dustriell kompetensutveckling siktar på att fylla industrins och samhällets långsiktiga behov av teknisk kompetens och därvid dels ge en grund för nya produkter, dels nya tillämpningar inom svensk, såväl civil som militär myndighetsverksamhet med havsindustriella beröringspunkter. SIND:s insatser inom området skall komplettera bl. a. STU:s huvudsakliga inriktning mot forskning och utveckling.

STU har inom området havsteknik sedan mitten av 1970-talet varit ansvarig myndighet för planering och stöd till långsiktig kunskapsutveckling och industriellt utvecklingsarbete. STU har även deltagit i SIND:s program för havsindustriell kompetensutveckling. STU har i sin anslagsframställning för budgetåren 1987/88—-1989/90 inte särskilt prioriterat det havstekniska området, för att i stället kunna tillgodose de mest angelägna forsknings- och utvecklingsbehoven inom svensk industris strategiskt viktiga områden som informationsteknologi, materialteknik m. fl. STU bedömer att satsningar på dessa nyckelområden kommer att få stor betydelse även för tillämpningsutvecklingen inom det havstekniska området. Slutligen hemställer STU i sin anslagsframställan att medel särskilt anvisas för kunskapsutveckling om ett beslut fattas om ett program för havsteknik vid statens industriverk.

Försvarets materielverk (FMV) har på uppdrag av överbefälhavaren (ÖB) gjort en redovisning av den havstekniska verksamhet som kan vara av intresse för samverkan med civila intressenter. Redovisningen markerar försvarets beroende av forsknings- och utvecklingsinsatser inom området.

Traditionellt sker dialogen mellan försvaret och industrin, universitet, Prop. 1986/87: 74

högskolor samt andra forskningsinstitutioner inom havsteknikområdet

inom ramen för den materialanskaffning, som läggs ut på svensk industri, Viktigt för eller inom ramen för den gemensamma försvarsforskningeén. Försvarets försvaret

forskningsanstalt (FOA) har genom ett avtal med STU från år 1977 ett samarbete inom civil havsteknik. FMV framhåller vikten av att kompetens inom det havstekniska området bibehålls och vidareutvecklas.

Regeringen tillsatte den 20 februari 1986 en regional samordningsgrupp Flera instanser med uppgift att utreda vissa frågor rörande industri- och regionalpolitiska arbetar med åtgärder inom Malmöhus län. Gruppen fick bl.a. i uppgift att utreda havsteknik

förutsättningarna för att i anslutning till verksamheten vid Kockums varv inrätta ett centrum för marin- och undervattensteknologi. Utredningen om centrets verksamhetsinriktning, organisation och finansiering genomförs

för närvarande av stiftelsen för undervattensteknologi, (UVEON).

UVEON är tänkt att utgöra en hörnsten i det planerade centret. Stiftarna

till UVEON är länsstyrelsen i Malmöhus län, Kockums AB och Lunds universitet. Utöver dessa ingår även marinen i stiftelsens styrelse. UVEON har till ändamål att inom området undervattensteknologi, särskilt undervattensgeoteknologi, bl. a. aktivera och stimulera kontakter mellan

näringslivet och universitet och högskola och därvid aktivt föra ut aktuell vetenskap och teknik till näringslivet samt medverka till utbildnings-, forsknings- och utvecklingsverksamhet inom området. Vid högskolan i Luleå har i samarbete med Norrlandsfonden inrättats ett centrum för forskning, utveckling och sammanställning av fakta angående teknik för kallt klimat, kallat COLDTEC. Syftet är att bedriva forsknings-

och utvecklingsverksamhet som grund för industriella satsningar i subarktiska och arktiska regioner av världen.

SSPA Maritime Consulting AB bedriver konsultverksamhet inom det marintekniska området samt i anslutning därtill forskning och utveckling. Verksamheten syftar till att genom teoretiska beräkningar och praktiska

försök i speciallaboratorier och full skala analysera och lösa tekniska

problem kring projektering, konstruktion och drift av fartyg, farleder,

utrustning för offshore och andra marina installationer.

Även inom Svenska Varv AB bedrivs utvecklingsarbete inom det havs-

tekniska området.

Av de remissinstanser som yttrat sig över SIND:s treårsplan har STU, Industrifonden och statskontoret yttrat sig över förslaget till program för havsteknik. STU hänvisar till sin anslagsframställning för budgetåren

1987/88- 1989/90 där styrelsen inte särskilt prioriterat det havstekniska

området. Industrifonden konstaterar att vissa projekt som passar in i

SIND:s havsteknikprogram också passar in i Industrifondens ansvarsom-

råde. Statskontoret anser att statens stöd till havsteknisk utveckling bör

koncentreras till en myndighet. Med hänsyn till den inriktning en sådan verksamhet bör ha anser statskontoret att resurserna bör finnas inom STU.

Delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH) har i

sitt yttrande över STU:s anslagsframställning framfört synpunkter på det

statliga stödet till havsindustriell kompetensutveckling. DSH anser att de

industripolitiska grundprinciperna för stödet till havstekniken bör innebära Prop. 1986/87: 74 att ett uthålligt och målmedvetet stöd lämnas till grundläggande och förhållandevis bred kompetensutveckling och att stödet därvid bör riktas mot områden som förväntas förbli betydelsefulla oavsett temporära ändringar i de internationella marknadsbetingelserna. Därigenom ges också impulser till nyföretagande och teknisk förnyelse på sikt. DSH anser vidare, mot bakgrund av att STU inte särskilt prioriterat det havstekniska området, att ca 25 Zz av de medel som SIND föreslår till ett havstekniskt program bör avsättas till den kunskapsutvecklande institutionella forskningen.

Som framgår av min redovisning pågår verksamhet inom havsteknikom- En utvärdering bör rådet vid flera organisationer med en delvis överlappande inriktning. Jag ske anser att statens insatser på området bör ses över bl. a. i syfte att undvika att flera organ täcker samma områden medan andra lika viktiga områden lämnas utan stöd. Jag avser därför att senare i vår föreslå regeringen att ett uppdrag lämnas att dels utvärdera de insatser som gjorts inom ramen för programmet för havsindustriell kompetensutveckling, dels att mot denna bakgrund och med hänsyn tagen till övrig verksamhet på detta område lämna förslag på inriktning och omfattning av verksamheten efter budgetåret 1987/88. I avvaktan därpå är jag inte beredd att föreslå ett program av den omfattning och inriktning som SIND lagt fram. Däremot anser jag att det nu pågående programmet bör fortsätta även under budgetåret 1987/88. Jag anser i likhet med STU och DSH att viss del av medlen bör avsättas för kunskapsutveckling vid universitet och högskolor. Beslut om dessa medel bör tas i samråd med STU.

Delegationen för samordning av havsresursverksamheten har i oktober Marin fjärranalys 1985 överlämnat rapporten Marin fjärranalys (1985: 5). Rapporten har utarbetats i samarbete med statens naturvårdsverk, SMHI, zoologiska institutionen vid Stockholms universitet och statens delegation för rymdverksamhet.

I rapporten lämnas ett flertal förslag till åtgärder för att stimulera och öka satsningar på forskning och utveckling av fjärranalysens tillämpning inom det marina området. Samtidigt lämnas förslag till hur produkter och tjänster inom det marina fjärranalysområdet skulle kunna erbjudas till försäljning på exportmarknaden. BI. a. föreslås att rymddelegationen får en årlig resursförstärkning om 1 milj. kr. under en treårsperiod för att stimulera utvecklingen av tillämpningar inom den marina fjärranalysen. Vidare föreslås att regeringen bör skapa ekonomiska förutsättningar för inrättandet av en professur i marin fjärranalys.

Rapporten har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser är positiva till eller har inget att erinra mot rapportens förslag till resursförstärkning till rymddelegationen.

Beträffande förslaget att inrätta en professur i ämnet är remissopinionen delad.

I likhet med vad som framhålls i rapporten, och som även framhålls av Betydelsefulla flera remissinstanser, bedömer jag att det bör finnas goda möjligheter att insatser sker för använda fjärranalys inom ett flertal områden rörande den marina miljön. ökad användning Betydelsefulla insatser görs beträffande bearbetning och användning av fjärranalysinformation bl. a. av lantmäteriverket, kustbevakningen, SMHI 202

och statens naturvårdsverk. Med hänsyn till det viktiga utvecklingsarbete Prop. 1986/87: 74 som pågår och att en prövning av fjärranalysens användbarhet torde ingå i myndigheternas effektiviseringssträvanden är jag inte nu beredd att föreslå några särskilda åtgärder inom området marin fjärranalys.

13.5¶Strukturpåverkande insatser

Mitt förslag: Verksamheten med det allmänna strukturutvecklings-

programmet inom ramen för de branschfrämjande åtgärderna vid

statens industriverk fortsätter under treårsperioden 1987/88-

1989/90. Verksamheten utökas när utrymme finns för omprioritering

från andra branschfrämjande åtgärder.

Industriverkets förslag: Det allmänna strukturutvecklingsprogrammet Struktur- (ASP), i 1985 års budgetproposition benämnt struktur- och utvecklingspro- utveckling i olika gram för övriga industrisektorer, är den centrala verksamheten inom ver- branscher kets program för strukturell omvandling. Insatserna inom ASP är begränsade till omvärldsanalyser och andra utredningsinsatser. Beslut om utredningsinsatser fattas i nära samråd med berörda företag samt branschorganisationer och fackliga organisationer.

Bevakningsområdet för ASP är i princip hela den svenska industrin inkl. den industristödjande tjänsteproduktionen som sker i nära anslutning till industriföretag. Målen med insatserna är främst att stimulera företagen till att vidta åtgärder som: — ökar konkurrenskraften för berörd industri internationellt och på hem-

mamarknaden, — främjar en omorientering och förnyelse i enskilda företag, — främjar ett konstruktivt samarbete mellan företag så att exempelvis en

bas för systemförsäljning skapas, — främjar förbättring av tekniker för produktion och administration.

Verket hänvisar i sin anslagsframställning till den utvärdering som statens pris- och kartellnämnd gjort av verksamheten med branschfrämjande åtgärder, inom vilken ASP ingår som ett delprogram. Mot bakgrund av den positiva bedömning som nämnden gjort av ASP-verksamheten föreslår SIND att verksamheten tilldelas utökade resurser. Därutöver föreslås att ASP får utgöra en separat anslagspost. För det första året av treårsperioden 1987/88- 1989/90 äskar SIND 7,7 milj. kr. och för de två därpå följande åren drygt 8,0 resp. 8,3 milj. kr.

Industriverket redovisar i sin anslagsframställning att ASP under budgetåret 1986/87 enligt verksamhetsplanen kommer att ha projekt avseende ett 20-tal branscher. I en del fall rör det sig om små insatser mätt i pengar och projektledarresurser. Verkets ambition är att framöver koncentrera sina insatser till ett mindre antal sektorer. Erfarenheten visar nämligen enligt verket att insatser måste göras under en relativt lång tid för att ett förtroendefullt samarbete skall kunna etableras och ”rätt” problem och möjligheter skall kunna formuleras.

Bioteknikindustrin samt handikapphjälpmedelsindustrin hör till de bran- 203

scher som under de senaste åren omfattats av ASP-insatser. För dessa två Prop. 1986/87: 74 branscher föreslår verket att mer kompletta branschprogram inrättas.

För bioteknikindustrin föreslås ett anslag om 2 milj. kr. per år under Bioteknik budgetåren 1987/88 och 1988/89. Utformningen av de föreslagna insatserna har närmare presenterats i en promemoria fogad till en skrivelse, vilken överlämnades till regeringen i februari 1986 . I skrivelsen pekar verket på att statliga medel redan satsas på utbildning och FoU inom bioteknikområdet. SIND anser tiden nu vara mogen för att gå ett steg vidare och stimulera den kommersiella tillämpningen av biotekniken. I inledningsskedet avser verket att ta fram ett underlag för att utforma insatser som bl. a. avser: — riskkapitaltillgången, — teknikspridning särskilt med anknytning till problem vid övergång från

laboratoriemiljö till industriell produktion, — kunskapshöjning avseende företagsledning och marknadsföring.

I fråga om industrin för handikapphjälpmedel och handikapputrustning Handikapphjälpframhåller industriverket i sin anslagsframställning att de senaste årens medel låga expansionstakt inom kommunerna lett till en viss stagnation inom handikapphjälpmedelsindustrin. Det föreslagna branschprogrammet avses stärka företagens exportkompetens samt stödja kollektiva exportsatsningar. Kostnaden för programmet beräknas till 0,5 milj. kr. per år under treårsperioden.

Industriverket förutser att ett antal av de branscher som varit föremål för ASP-insatser under det första året av treårsperioden eller tidigare kan erfordra mer omfattande insatser än vad som kan genomföras inom ramen för ASP-verksamheten. Mot denna bakgrund föreslår industriverket att ett särskilt anslag för nya program inrättas för budgetåren 1988/89 och 1989/90. Anslagsbeloppet bör enligt SIND uppgå till 20 milj. kr. vardera året.

Statens pris- och kartellnämnds utvärdering: Som nämnts tidigare har Utvärdering ASP-verksamheten utvärderats av statens pris- och kartellnämnd (SPK) på uppdrag av regeringen (avsnitt 13.3). Nämnden anser att ASP kan ge värdefulla bidrag till utvecklingen i många industribranscher. Som statlig stödform är programmet enligt SPK ett flexibelt och effektivt sätt att med begränsade resurser stödja projekt utan att ge avkall på konkurrensneutraliteten.

SPK:s rapport har remissbehandlats. Inga remissinstanser har i sina yttranden redovisat några synpunkter som direkt avser ASP-verksamheten.

Skälen för mitt förslag: Erfarenheterna av det allmänna strukturutvecklingsprogrammet visar att man med relativt små resurser kan påverka företagen till att vidta sådana åtgärder att den inneboende utvecklingspotential som finns inom berörda företag och branscher tillvaratas på ett bättre sätt. Den arbetsmetod som industriverket tillämpat, nämligen att göra relativt begränsade insatser av utredningskaraktär som i mån av behov och möjlighet kompletteras med insatser inom ramen för det befintliga stödsystemet — exempelvis regionalpolitiskt stöd och småföretagsstöd — kan medföra att effektiviteten i dessa andra stödformer höjs. Industri-

verket har i sin hittillsvarande verksamhet i vissa projekt även använt Prop. 1986/87: 74 resurserna för informationsspridning, förhandlingsinsatser o.d. Sådana insatser anser jag passar väl in i ASP.

Med hänsyn till de positiva erfarenheter som hittills vurinits av ASPverksamheten föreslår jag att programmet fortsätter under ytterligare en treårsperiod fram t. o. m. budgetåret 1989/90. Jag anser dock inte att ASP bör tilldelas ett eget anslag i enlighet med industriverkets förslag. Den flexibilitet som den nuvarande anslagskonstruktionen medger är enligt min bedömning värdefull. ASP kan framöver komma att tilldelas utökade re- Positiva surser när utrymme finns för omprioriteringar från andra branschfräm- erfarenheter jande åtgärder.

Vad avser industriverkets förslag om att inrätta ett särskilt program för Utökade resurser bioteknikindustrin anser jag att utvecklingen inom detta område inte moti- genom verar mer omfattande insatser från industriverkets sida. Enligt förslag som omprioriteringar denna dag framlagts av chefen för utbildningsdepartementet skall den biotekniska forskningen vid högskolorna under kommande treårsperiod tillföras 35 milj. kr. årligen (prop. 1986/87:80). Jag har tidigare i dag föreslagit en kraftfull förstärkning av anslaget till styrelsen för teknisk utveckling (STU) (avsnitt 10.4). Härigenom får STU möjlighet att öka sina insatser inom bl. a. det biotekniska området. Det är således betydande statliga resurser som tillförs den biotekniska sektorn.

Utvecklandet av företag baserade på bioteknik har rönt ett allmänt intresse under senare år. Det torde i regel därför inte föreligga några betydande svårigheter för de företag som drivit verksamhet under några år att finansiera sin expansion på kapitalmarknaden. Däremot torde de små företagen ha problem att finansiera produktutveckling. För dessa är det dock möjligt att använda sig av de regionala utvecklingsfondernas serviceoch finansieringsprogram. SIND bör inrikta sin verksamhet inom bioteknikområdet på viss informationsverksamhet och erfarenhetsutbyte mellan små bioteknikföretag. Detta arbete bör bedrivas i samverkan med de regionala utvecklingsfonderna. SIND:s arbete inom bioteknikområdet bör ske inom ramen för ASP-programmet.

Vad avser SIND:s förslag om ett särskilt program för handikapphjälpmedel och handikapputrustningsindustrin anser jag likaledes att eventuella insatser även fortsättningsvis bör ske inom ramen för ASP-programmet. Skälet till detta ställningstagande är att de åtgärder som föreslagits av SIND väl passar in i ASP-programmet.

Vad avser industriverkets förslag om ett anslag för de två sista åren i treårsperioden för branschprogramåtgärder för nya inte specificerade branscher anser jag att en prövning måste ske av konkreta programförslag.

14¶Utrednings- och samrådsverksamhet

14.1¶Inledning

I detta avsnitt ges en samlad redovisning av den utrednings- och samrådsverksamhet som bedrivs inom industridepartementets ansvarsområde. Utredningsverksamhetens viktigaste syfte är att ge underlag för näringspolitikens utformning och att bidra till en effektiv informationsspridning. Det senare utgör bl. a. en förutsättning för en väl fungerande marknadsckonomi. I normalfallet sprids informationen på marknaderna som ett naturligt inslag i affärsverksamheten. I vissa situationer är dock informationen bristfällig sett i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Å ena sidan gäller det t. ex. information till nyföretagare, viss rådgivning till småföretagare om kommersiella och tekniska förändringar m. m. Å andra sidan behövs en tillförlitlig och snabb information om allmänna ekonomiska förhållanden och om näringslivets strukturella förändringar. Utan sådan information föreligger svårigheter att skapa förståelse för kraven på omvandling och förnyelse. Samrådsverksamheten syftar, som jag tidigare berört, till att skapa ett öppet och gott samarbetsklimat mellan stat, näringsliv och fackliga organisationer.

14.2¶Utredningsverksamheten vid statens industriverk

Min bedömning: Utredningsverksamheten bör även fortsättningsvis bedrivas så att riksdagens, regeringens och allmänhetens behov av information om väsentliga frågor som rör näringslivets utveckling. Inriktning och innehåll inom huvudomrädena internationalisering, strukturomvandling samt småföretagens och tjänstesektorns utveckling bör preciseras ytterligare i en av regeringen årligen fastställd utredningsplan. Planen, som utformas efter förslag från industriverket, bör ge utrymme för att tillgodose under året uppkomna utredningsbehov.

Statens industriverks förslag: Utredningsverksamheten syftar till att ge beslutsfattare inom politiska organ, organisationer och industriföretag ett bättre underlag för sina beslut genom att inhämta och förmedla kunskaper om hinder, samspel och drivkrafter i industrin och dess omvärld. Ett huvudinslag i verkets utredningsverksamhet föreslås vara olika utredningar på temat internationalisering. Den svenska industrins internationella konkurrenskraft blir härvid det centrala området. Verket föreslår vidare studier av strukturomvandlingen och teknikutvecklingen; och då särskilt inom mikroelektronikområdet och inom området nya material. Studierna syftar till att ge en ökad förståelse för den framtida utvecklingen av svensk industri. Genom en inom verket utvecklad databas — det s.k. SIND-DATA-systemet — vill verket belysa olika aspekter som rör svensk industris anpassningsförmåga till ändrade omvärldsförhållanden. 206

Vidare vill verket ägna tjänstesektorns expansion en ökad uppmärksam- Prop. 1986/87: 74 het liksom småföretagens betydelse för tillväxten och förnyelsen av näringslivet.

Verket avser att löpande redovisa effekter och erfarenheter av industripolitik, huvudsakligen på direkta uppdrag från antingen regeringen eller verkets operativa enheter. Slutligen föreslår verket att spridningen av resultaten från utredningsverksamheten förbättras.

Verket föreslår att omfattningen av utredningsverksamheten i stort sett bibehålls. För att i ökad utsträckning kunna anlita experter, tillfällig personal och köpa andra tjänster m. m. föreslår verket att reservationsanslaget B2. Statens industriverk: Utredningsverksamhet höjs med 207, dvs. från 4,5 till 5,4 milj. kr.

Bakgrund till min bedömning: I regeringens proposition om statens industriverks framtida verksamhet m. m. (prop. 1982/83: 113. NU 39, rskr. 376) redovisade jag för riksdagens information min syn på hur utredningsverksamheten vid statens industriverk i stort bör bedrivas. Riksdagen har senare med anledning av förslagen i propositionen om industriell tillväxt och förnyelse (prop. 1983/84: 135, NU 42, rskr. 379) preciserat utredningsverksamhetens innehåll och omfattning. Jag förestår att de riktlinjer som riksdagen därvid fastställde även i fortsättningen i huvudsak bör ligga fast.

Sedan riksdagen senast fattade beslut om utredningsverksamhetens framtida inriktning har dock vissa förändringar inom verket och i verkets omgivning inträffat som föranleder behov av en ytterligare precisering av verkets utredningsverksamhet. Jag kommer därför att beröra att andra verk och myndigheter vid sidan av statens industriverk i stor omfattning bedriver en näringspolitisk utredningsverksamhet. att verket internt utökat resurserna för utredningar även på de avdelningar som arbetar med finansiella stöd och småföretagsfrågor samt att erfarenheter nu kan dras från det samarbete som regeringen och verket haft i samband med att den årliga utredningsplanen upprättas. Den samlade

En omfattande utredningsverksamhet bedrivs inom ett flertal myndighe- näringspolitiska ter och organisationer inom industridepartementets ansvarsområde. utrednings-

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) bedriver i huvudsak två typer av verksamheten utredningsverksamhet. Dels genomförs utredningar av mer övergripande karaktär, varav ca hälften är utvärderingar av STU:s egna insatser. Dels görs i anknytning till STUs program tekniska utredningar, marknadsbeskrivningar och rapporter som beskriver teknisk utveckling i olika länder.

Expertgruppen för forskning och regional utveckling (ERU) har som huvuduppgift att intiera och samordna forskningen på regionalpolitikens område. Härutöver genomförs ett antal uppdrag som gäller olika regioners villkor och utvecklingsbetingelser.

Stiftelsens Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet (STATT) har till uppgift att följa den internationella teknikutvecklingen och att medverka till ett ökat kontaktutbyte på området. I vissa fall har rapporteringen utvidgats till att innefatta även den nationella industripolitiska debatten och den ekonomiska utvecklingen i vissa länder.

Ingenjörsvetenskapsakademiens (IVA) syfte är att främja ingenjörsvetenskap och näringsliv. Verksamheten inriktas på att följa. analysera och 207

informera om den tekniska utvecklingen samt att via bl.a. seminarier skapa kontakter och initiera samverkan. Tidigare var verksamheten mer

inriktad på teknikfrågor. I dag spänner akademien över ett vidare fält. där

exempelvis utbildnings- och designfrågor ingår. Utredningsverksamheten inom det näringspolitiska området är således av stor omfattning. De resurser som satsas på utredningar och analyser har ökat. Jag vill för riksdagens information nämna att jag har för avsikt att låta göra en Översyn av den samlade näringspolitiska utredningsverksamhetens

omfattning och inriktning för att föreslå eventuella ätgärder för en ytterligare samordning och effektivisering. Det förhållande att flera verk och myndigheter idag gör utredningar på Statens

det näringspolitiska området ändrar inte min bedömning att SIND även i industriverks roll fortsättningen skall ha ett huvudansvar för utredningsverksamheten inom

det näringspolitiska området.

Verket har under den senaste treårsperioden på ett förtjänstfullt sätt bidragit med kunskap om samhällsförändringar av avgörande betydelse. I en serie rapporter har verket kartlagt förändringarna i investeringsmönster (t. ex. SIND 1983:5 Investeringar i företag) och därigenom bidragit till en

debatt om bl.a. den nuvarande statistiska bilden av investeringsnivån i

samhället. Verket ger också löpande information om lönsamhets- och produktivitetsutvecklingen inom hela industrin och inom olika regioner (t.ex. SIND-DATA). De stora företagens utveckling följs med avseende på bl.a. investeringar, nyetablering, sysselsättning m.m. Verket har vidare i ett antal rapporter beskrivit utvecklingen bland de mindre och

medelstora företagen (t. ex. SIND 1986:2 Riskkapitalet och de små företa-

gen — en studie av venture capital-marknaden). SIND har dessutom kartlagt vissa regionala och ortsspecifika förhållanden. I en serie utredningar har den kommunala näringspohitiken behandlats (SIND 1984:8 Kommunal näringspolitik — omfattning och erfarenheter. Huvudrapport). Dessa utredningar har tjänat som ett underlag i bl.a. stat-kommunberedningens arbete och som en allmän bakgrund till debatten om kommunernas roll i näringspolitiken. Verket har också gjort utvärderingar av effekterna av de s.k. krisortsgrupperna (SIND 1983: 7). Tillsammans med allmänna strukturbeskrivningar och kartläggningar av regionala förändringsförlopp ger dessa studier en grund till förståelsen för

de omvandlingsbehov som alltid finns i en öppen ekonomi. Verket har också enligt min mening en mer direkt uppgift att bistå regeringen med underlag i olika näringspolitiska frågor. Jag vill erinra om

att industriverket på regeringens uppdrag kartlagt omfattningen och orsa-

kerna till det ökade antalet konkurser (SIND 1985:7 Konkursutredningen). Bakgrunden till utredningen var att statistiska centralbyrån i sina återkom-

mande undersökningar redovisade en hög och tilltagande konkursfre-

kvens. Det är angeläget att verket har resurser som snabbt kan sättas in för att belysa aktuella frågeställningar. Verket har på liknande sätt snabbt tagit

fram uppgifter om omfattningen och orsakerna till förvärven av småföretag

(SIND: Uppköp av familjeföretag) och om småföretagens upplevelser av byråkrati och krångel m. m. (SIND 1986:4 Krängel-Sverige — Myt eller sanning?). Jag vill framhålla att verket härvid aktivt bidragit till att skapa 08 ett underlag till näringspolitiska ställningstagande i olika frågor.

Verket har ett ansvar för att förmedla information om det näringspolitis- Prop. 1986/87: 74 ka stödsystemet. Jag har tidigare låtit utreda attityder och kunskaper om statlig finansiering och service inom näringspolitiken. Jag kan med tillfredsställelse konstatera att attityderna till stöden enligt utredningen är positiva, i synnerhet till de teknikpolitiska stöden. Vid undersökningen framkom dock resultat som visade att kunskaperna om stödformerna inte var helt tillfredsställande, framför allt bland de minsta företagen. Industriverket har tagit del av resultaten och sprider i ökad omfattning information om stöden (bl. a. stödhandboken).

Industriverket har också återkommande bidragit med underlag till industridepartementets årliga översikt över industrin och industripolitiken.

Slutligen kan nämnas att utredningsverksamheten också bör användas för att ge underlag till verkets egna operativa insatser inom områdena regional utveckling, industriell omvandling och småföretagsutveckling.

Jag har nyss nämnt de områden och de utredningar som industriverket arbetat med. Enligt min mening har verksamheten i allt väsentligt svarat mot de mål som fastställdes i och med att riksdagen beslutade i enlighet med förslagen i den s.k. industriverkspropositionen (prop. 1982/83: 113 NU 39, rskr. 376) och i den s. k. förnyelsepropositionen (prop. 1983/84: 135 NU 42, rskr. 379). Sedan dessa mål fastställdes har verkets utredningsverksamhet inom resp. program stärkts. Detta är i stort i enlighet med intentionerna i nyss nämnda propositioner. Effektiviteten i utredningsverksamheten torde dock ytterligare kunna ökas. Jag har därför med tillfredställelse erfarit att verket nyligen inlett en intern översyn i syfte att ytterligare samordna och effektivisera de interna utredningsverksamheterna. Jag utgår ifrån att denna översyn leder till att fördelarna med ew särskilt utredningsprogram och tre separata mindre utredningsresurser inom de operativa programmen tas till vara samtidigt som dubbelarbete undviks. Jag har också erfarit att verket i samband med sitt förslag till utredningsplan senast den 15 maj 1987 avser att inkomma med en redogöfelse av översynen.

Inriktningen och innehållet inom huvudområdena har årligen preciserats i en av regeringen fastställd utredningsplan. Planen utformas efter förslag från verket. Enligt min mening har detta samspel med verket fungerat på ett konstruktivt sätt. Vid utarbetandet av utredningsplanen har olika centrala frågeställningar behandlats och den slutliga planen har alltid kunnat fastställas I samförstånd med verket, vilket enligt min bedömning i det närmaste är en förutsättning för ett effektivt erfarenhetsutbyte mellan

bibehållas.

Beträffande höjningen av anslaget till utredningsverksamheten delar jag inte verkets bedömning. Jag föreslår ett oförändrat belopp, dvs. 4,5 milj. kr.. för budgetåret 1987/88, men därefter en höjning med sammanlagt 1 milj. kr. för budgetåren 1988/89 och 1989/90 (avsnitt 17). Jag har bedömt möjligheterna att föra över resurser från andra enheter som goda för att därigenom täcka eventuellt ytterligare ökade medelsbehov. Verket bör även ha möjlighet att i ökad utsträckning samfinansiera utredningsprojekt

143 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 74

med andra sektorsorgan och med olika organisationer liksom att även öka Prop. 1986/87: 74

andelen uppdragsfinansierade projekt. De beräknade kostnaderna för utredningsprogrammet under budgetåret

1987/88 framgår av följande tablå (1 000-tal kr.): Andel av förvaltningskostnaderna 12 879 Särskilda utredningar m. m. 4 500

Summa 17 379

14.3¶Samrådsverksamheten vid industridepartementet

Min bedömning: Målet för verksamheten i de till industrideparte-

mentet knutna råden och delegationerna är att bidra till en bred

förståelse och enighet mellan företrädare för samhället, näringslivet och löntagarnas organisationer om behovet av samverkan för att

främja produktionen i näringslivet. Regeringen fäster stort avseende

vid verksamheten inom råden och delegationerna. Inriktningen och

omfattningen av verksamheten är ständigt föremål för omprövning.

Regeringen har tidigare i budgetpropositionen (prop. 1986/87: 100 bil. 14) föreslagit riksdagen att anvisa medel för bl. a. råds- och delegationsverksamheten. För riksdagens information vill jag nämna att industrideparie-

mentets råd och delegationer bidrar med värdefulla impulser till arbetet

inom industridepartementet och till beslutsprocessen i regeringskansliet i frågor av stor betydelse för näringslivets villkor. Detta har varit fallet beträffande exempelvis mikroelektronikprogrammet och dess fortsättning

1 ett nationellt informationsteknologiprogram. regeringens insatser för att komma till rätta med bristen på teknisk personal, arbetet med infrastrukturella frågor inom näringspolitiken, insatserna för att främja utvecklingen i små och medelstora företag. beskattningen av utländska forskare och specialister, uppmärksammandet av kvalitetsfrågornas betydelse, tekopo-

litikens inriktning och teknikutvecklingens roll inom regionalpolitiken.

Jag fäster således stort avseende vid den möjlighet till överläggningar som delegationerna och råden erbjuder.

Det övergripande målet för verksamheten är att bidra till en bred förståelse och enighet mellan företrädare för samhället, näringslivet och löntagarnas organisationer om behovet av samverkan för att främja produktionen i näringslivet och därigenom bygga upp det välstånd som finns att

fördela. Verksamheten bygger på en avgörande förutsättning för den indu-

stripolitik som förts sedan år 1982, nämligen strävan att skapa öppenhet och samverkan mellan samhället, företagen och de anställda. Följande delegationer och råd är för närvarande knutna till departementet.

Näringspolitiska rådet. Rådet är ett samrådsorgan med ledamöter från regering, näringsliv, central förvaltning och fackliga organisationer för diskussion om övergripande och principiella frågor av långsiktig näringspolitisk betydelse.

Industriella och tekniska rådet. Rådet används för samråd mellan utbild- Prop. 1986/87: 74 nings-, forsknings- och industriintressen rörande frågor om industrins tekniska förnyelse.

Regionalpolitiska rådet. Rådet är regeringens samrådsorgan för regionalpolitiska frågor. I rådet finns olika representanter för regionala intressen, företrädare för regional forskning, representanter från de fem riksdagspartierna m. fl.

Småföretagsdelegationen. Delegationen är regeringens organ för överläggningar med organisationer som företräder små och medelstora företag, fackliga organisationer, berörda myndigheter och forskare rörande inriktningen av statliga åtgärer som berör de små och medelstora företagen.

Kooperativa rådet. Rådet är regeringens samrådsorgan med företrädare för kooperativ verksamhet med huvudsaklig uppgift att i samverkan med kooperationen stimulera utvecklingen av såväl befintlig som ny kooperation.

Rådet för handels- och distributionsfrågor. Rådets uppgift är att följa utvecklingen inom inrikeshandel och distribution, att diskutera åtgärder inom området och att allmänt förbättra kontakterna metlan handelsföretagen och regeringen.

Utöver nyss nämnda råd och delegationer finns dessutom ett antal branschråd, som t.ex. bilbranschrådet, tekobranschrådet, läkemedelindustrirådet och flygtekniska rådet.

Prop. 1986/87: 74

15¶Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda (avsnitten 9.3.8 och 11.4) har inom industridepartementet upprättats förslag till:

1. lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m. m.,

2. lag om ändring i lagen (1982: 618) om utländska förvärv av fast egendom m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1983: 1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m. m.,

4. lag om ändring i lagen (1983: 1092) med reglemente för allmänna

pensionsfonden.

Förslaget under 2 har upprättats i samråd med chefen för justitiedeparte-

mentet, förslaget under 3 i samråd med statsrådet Gradin och förslaget

under 4 i samråd med chefen för socialdepartementet.

Förslaget under 4 är av så enkel beskaffenhet att det torde vara obehövligt att höra lagrådet.

JD -— [SS

Prop. 1986/87: 74

16¶Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

dels att anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m. m.,

2. lag om ändring i lagen (1982: 618) om utländska förvärv av fast egendom m. m.,

3, lag om ändring av lagen (1983: 1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m. m.,

4. lag om ändring i lagen (1983: 1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden,

dels att godkänna

5. de riktlinjer som jag har förordat för industriell utveckling inom ett informationsteknologiskt program (avsnitt 10.2.1),

6. att systemet med forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag avskaffas (avsnitt 10.3.5),

7. att reservationsanslaget Forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag under tolfte huvudtiteln skall upphöra fr. o. m. budgetåret 1987/88 (avsnitt 10.3.5),

8. de ändrade riktlinjer och det minskade kapitalbehovet för stöd till industriellt utvecklingsarbete genom Stiftelsen Fonden för industrieilt utvecklingsarbete som jag har förordat (avsnitt 10.3.2),

9. att i enlighet med vad jag har förordat stödformen industrigarantilån avskaffas (avsnitt 11.4),

10. att reservationsanslaget Bidrag till Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling under tolfte huvudtiteln skall upphöra fr. o. m. budgetåret 1987/88 (avsnitt 11.7).

Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

11. svenska företags investeringar i utlandet (avsnitt 9.2),

12. grunderna för att bevilja tillstånd till utländska förvärv av svenska företag (avsnitt 9.3.3),

13. ändrade ekonomiska befogenheter för affärsverket FFV (avsnitt 12.5),

14. näringspolitiken i övrigt.

Prop. 1986/87: 74

17 Anslagsfrågor för budgetåret 1987/88

TOLFTE HUVUDTITELN

I årets budgetproposition (prop. 1986/87: 100 bil. 14) har regeringen föreslagit att, i avvaktan på särskild proposition, för budgetåret 1987/88 beräkna

tll Statens industriverk: Förvaltningskostnader ett förslagsanslag

av 52 000 000 kr.,

till Statens industriverk: Utredningsverksamhet ett reservations-

anslag av 4 500 000 kr.,

till Bidrag till Stiftelsen Institutet för företagsutveckling ext reser-

vationsanslag av 12000 000 kr.,

till Branschfrämjande åtgärder ett reservationsanslag av

16 638 000 kr.,

till Småföretagsutveckling ett reservationsanslag av 143275 000

kr.,

till Täckande av förluster vid viss garantigivning, m.m. ett för-

slagsanslag av 50 000 000 kr.,

till Europeiskt forsknings- och utvecklingssamarbete ett reserva-

tionsanslag av 1000 000 kr.,

till Industriell utveckling inom mikroelektroniken ett reservations-

anslag av 21500 000 kr.

Jag vill nu ta upp dessa och vissa andra anslagsfrågor.

B. Industri m. m.

Verksamheten vid statens industriverk Statens industriverk är sedan den 1 juli 1983 central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör industri och hantverk samt för det regionalpolitiska stödet till näringslivet. Industriverket kan även ta upp frågor som inte direkt hänför sig till nämnda näringar, men ändå är av betydelse för dessa från industri- och regionalpolitisk synpunkt.

Industriverket utövar statens huvudmannaansvar för den regionala utvecklingsfonden i varje län och svarar för service till fonderna i frågor med anknytning till statens näringspolitik.

Huvuduppgifterna för industriverket är dels att främja industrins omvandling och tillväxt genom utredningsverksamhet, industripolitiskt stöd och företagsutvecklande insatser, dels att bidra till en balanserad regional utveckling genom regionalpolitiskt finansiellt företagsstöd och särskilda insatser i anslutning härtill.

Industriverket handlägger dessutom vissa ärenden om investeringsfonder m. m.

Vidare skall verket svara för medelsförvaltning och personaladministration samt lämna det biträde i övrigt som behövs för verksamheten vid nämnden för hemslöjdsfrågor och sprängämnesinspektionen.

Verket får utföra uppdrag för annan. För uppdrag åt annan än regeringen skall ersättning tas ut.

När ärenden som gäller statligt stöd till enskilda företag avgörs, skall Prop. 1986/87: 74 industriverket beakta Sveriges internationella förpliktelser.

Industriverket leds av en styrelse. Chef för industriverket är generaldirektören. Inom verket finns fem enheter: en för utredningsverksamhet, en för industriell omvandling och tillväxt, en för regional utveckling och finansiellt stöd, en för småföretagsutveckling och en för administration. Inom verket finns också ett informationssekretariat. En regionalpolitisk nämnd och en nämnd för fartygsfinansiering är knutna till verket.

Verksamheten vid industriverket är indelad i huvudprogrammen Utredningsverksamhet, Industriell omvandling och tillväxt, Regional utveckling och Småföretagsutveckling.

För budgetåret 1987/88 behandlar jag i detta sammanhang följande anslag för verksamheten vid industriverket: — B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader — B2. Statens industriverk: Utredningsverksamhet — B 4. Åtgärder för att främja industridesign — B 11. Branschfrämjande åtgärder — B 12. Småföretagsutveckling — B 13. Täckande av förluster vid viss garantigivning, m. m. —- B 14. Åtgärder för havsindustriell kompetensutveckling

För anslagen B 2. Statens industriverk: Utredningsverksamhet, B 4. Åtgärder för att främja industridesign, B 11. Branschfrämjande åtgärder och B 12. Småföretagsutveckling lägger jag fram förslag om medelsramar för budgetåren 1988/89 och 1989/90. Genom ramar för vissa anslag kan industriverket göra en bedömning i stort om den berörda verksamhetens omfattning under hela treårsperioden. Detta bör underlätta verksamhetsplaneringen.

Utöver de medelsförslag som tas upp i detta sammanhang har regeringen i 1987 års budgetproposition (prop. 1986/87: 100 bil. 14) lagt fram medelsförslag avseende industripolitiska åtgärder för tekoindustrin och regionalpolitiska åtgärder som berör industriverkets verksamhet.

B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader

1985/86 Utgift 51091 726 1986/87 Anslag 52 000 000 1987/88 Förslag 52 998 000

Anslaget fördelas fr. o. m. budgetåret 1984/85 på fyra program, nämligen Utredningsverksamhet, Industriell omvandling och tillväxt, Regional utveckling samt Småföretagsutveckling. I följande tabell anges för riksdagens information en uppskattning av hur förvaltningskostnaderna kan komma att fördelas mellan de olika programmen för budgetåret 1987/88:

Summa 52998

Anslagsberäkningen framgår av sammanställningen. Prop. 1986/87: 74

1986/87 Beräknad ändring

1987/88 Personal 193 —- Anslag Utgifter

Inkomster Medel som tillförs anslaget från anslaget E 4. Utbildning och rådgivning m. m.

I Anslaget upphör fr. o. m. budgetåret 1987/88.

Statens industriverk Regeringen beslutade i juni 1985 att ett ADB-system för stödformer inom statens industriverks ansvarsområde skulle införas. Industriverket beräknar kostnaderna för systemutformningen till 2560 000 kr. för budgetåret 1987/88. Driftstarten beräknas ske i början av år 1987.

Med hänsyn till de besparingar som uppkommer genom att ADB-systemet införs samt genom ändring av administrativa rutiner bör ytterligare besparingar under treårsperioden 1987/88—-1989/90 inte åläggas verket. Verket förordar i stället en oförändrad anslagsnivå för budgetåret 1987/88 jämfört med 1986/87.

Föredragandens överväganden För statens industriverk bör medel beräknas med utgångspunkt i en real minskning av utgifterna om 5 6 på tre år. För nästa budgetår föreslår jag att utgifterna minskas med 1,75 22.

Beträffande utgifterna för ADB-systemet för stödformer inom industriverkets ansvarsområde anser jag att de bör bekostas från anslaget C 2. Lokaliseringsbidrag m. m. (prop. 1986/87: 100 bil. 14). Under detta anslag anvisas medel för bl. a. viss administration av regionalpolitiskt stöd. De regionalpolitiska stöden utgör den största delen av de stödformer som kommer att ingå i ADB-systemet.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Statens industriverk: Förvaltningskostnader för budgetåret

1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 52 998 000 kr.

B 2. Statens industriverk: Utredningsverksamhet Prop. 1986/87: 74

1985/86 Utgift 5738 864 Reservation 595 941 1986/87 Anslag 4 500 000 1987/88 Förslag 4 500 000

Från anslaget betalas kostnader för experter och tillfällig personal, resor samt Övriga kostnader som hänger samman med utredningsverksamheten inom statens industriverks arbetsområde.

Utredningsverksamheten bedrivs bl. a. enligt de riktlinjer som regeringen fastställer i en årlig utredningsplan. Utredningsplanen, som utformas efter förslag från industriverket, bör inte binda samtliga utredningsresurser inom verket, utan göra det möjligt att vissa utredningsbehov som uppkommer under året kan tillgodoses.

Utredningsplanen för innevarande budgetår omfattar bl.a. en grupp projekt som syftar till att bygga upp och vidmakthålla baskunskapen om industriutvecklingen. Vidare omfattar utredningsplanen projekt som, via studier av företagens beteende och strukturförändringar samt sektorstudier, behandlar olika aspekter av industrins funktionssätt. Slutligen omfattar utredningsplanen vissa projekt som framför allt berör effekter och erfarenheter av industripolitiska åtgärder.

Industriverket skall till regeringen lämna underlag till en utredningsplan för budgetåret 1987/88 senast den 15 maj 1987.

Statens industriverk Industriverket föreslår en uppräkning av anslaget med 20 4 till 5,4 milj. kr. för budgetåret 1987/88, dvs. en ökning med 0,9 milj. kr.

Föredragandens överväganden Anslaget bör föras upp med ett oförändrat belopp för budgetåret 1987/88, dvs. 4,5 milj. kr.

10 milj. kr. bör gälla som en gemensam ram för budgetåren 1988/89 och 1989/90.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. medge att under budgetåren 1988/89 och 1989/90, utöver under

budgetåret 1987/88 ej disponerade medel, sammanlagt 10.000 000 kr.

får användas för utredningsverksamhet vid statens industriverk,

2. till Statens industriverk: Utredningsverksamhet för budgetåret

1987/88 anvisa ett reservationsanslag av 4 500 000 kr.

Prop. 1986/87: 74

B 4. Åtgärder för att främja industridesign

Nytt (förslag) 5 000 000

I statsbudgeten för budgetåret 1984/85 anvisades till Åtgärder för att främja industridesign 15 milj. kr. att användas under budgetåren 1984/85—- 1986/87. I enlighet med vad jag tidigare har anfört (avsnitt 11.9) bör detta reservationsanslag på nytt föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1987/88.

Statens industriverk Erfarenheterna hittills ger inte anledning till någon ändring av formerna för stöd till att främja industridesign. Enligt industriverket bör Design Center få ett fortsatt bibehållet stöd. Även insatser för att främja design i enskilda småföretag bör fortsätta. Industriverket hemställer att 6 milj. kr. anslås för budgetåret 1987/88.

Föredragandens överväganden Med hänvisning till vad jag tidigare anfört om Design m. m. (avsnitt 11.9) beräknar jag medel för att främja industridesign med 5 milj. kr. för budgetåret 1987/88.

10 milj. kr. bör gälla som en gemensam ram för budgetåren 1988/89 och 1989/90.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

]. medge att under budgetåren 1988/89 och 1989/90, utöver under

budgetåret 1987/88 ej disponerade medel, sammanlagt 10 000 000 kr.

får användas till åtgärder för att främja industridesign,

2. till Årgärder för att främja industridesign för budgetåret

1987/88 anvisa ett reservationsanslag av 5000 000 kr.

B 11. Branschfrämjande åtgärder

1985/86 Utgift 19966 498 Reservation 31 446350 1986/87 Anslag 16 638 000 1987/88 Förslag 17 000 000

Från anslaget bekostas industriverkets verksamhet med branschfrämjande åtgärder för vissa branscher. Åtgärderna omfattar utbildningsinsatser samt omställningsfrämjande och exportfrämjande verksamhet enligt av statsmakterna tidsbegränsade program. Inom ramen för anslaget för branschfrämjande verksamhet bedrivs dels ett program för den träbearbetande industrin, dels ett struktur- och utvecklingsprogram för övriga industrisektorer.

Programmet för den träbearbetande industrin har förlängts tull att omfatta budgetåren 1984/85-1986/87 (prop. 1983/84: 135, NU 42, rskr. 379). Fr. o. m. budgetåret 1983/84 omfattas även sågverksindustrin av programmet (prop. 1982/83: 100 bil. 14, NU 34, rskr. 373). Programmet för sågverksindustrin syftar till att främja en utökad vidareförädling. Sedan tidigare genomförs, inom ramen för programmet för den träbearbetande industrin, insatser i möbel-, snickeri- och trähusindustrierna. Denna del av branschprogrammet för den träbearbetande industrin syftar dels till att främja utveckling mot en rationell branschstruktur, dels till att höja kompetensen avseende administration, marknadsföring, produktionsteknik m.m. samt att främja exporten. När det gäller exportfrämjande åtgärder samverkar industriverket med Svensk bygg- och energiexport (SWEBEX) inom Sveriges exportråd.

Struktur- och utvecklingsprogrammet för övriga industrisektorer infördes som en försöksverksamhet budgetåret 1979/80 (prop. 1978/79: 100 bil. 17, NU 59, rskr. 415). Efter ett uppehåll permanentades verksamheten budgetåret 1983/84 (prop. 1982/83: 100 bil. 14, NU 34, rskr. 373).

Industriverkets förslag har redovisats tidigare (avsnitten 13.3 och 13.5).

Föredragandens överväganden 1 enlighet med vad jag har anfört tidigare (avsnitt 13.3) föreslår jag att verksamheten med de branschfrämjande åtgärderna inom den träbearbetande industrin under budgetåret 1987/88 genomförs i oförändrad omfattning. Vidare föreslår jag, i enlighet med vad jag tidigare har anfört (avsnitt 13.5), att verksamheten inom ramen för det allmänna strukturutvecklingsprogrammet under budgetåret 1987/88 skall fortsätta med en i stort sett oförändrad omfattning. Sammanlagt beräknar jag 17 milj. kr. för branschfrämjande åtgärder för budgetåret 1987/88.

För budgetåren 1988/89 och 1989/90 bör en gemensam ram om 34 milj. kr. gälla.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. medge att under budgetåren 1988/89 och 1989/90, utöver under

budgetåret 1987/88 ej disponerade medel, sammanlagt 34 000 000 kr.

får användas för verksamheten med branschfrämjande åtgärder,

2. till Branschfrämjande åtgärder för budgetåret 1987/88 anvisa

ett reservationsanslag av 17 000000 kr.

B 12. Småföretagsutveckling Prop. 1986/87: 74

1985/86 Utgift 121 610 203 Reservation 122 553 953 1986/87 Anslag 143 275 000 1987/88 Förslag 159 930 000

Från anslaget betalas kostnader för:

I. de regionala utvecklingsfonernas företagsservice och administration m.m.,

. strategisk företagsutveckling,

WN . Övergripande insatser inom småföretagsområdet,

BB . nyetableringsinsatser,

vv . utbildningsinsatser inom småföretagsområdet,

AN - stöd till arbetskooperation m. m.

Statens industriverk Industriverket betonar bl. a. vikten av att anslaget räknas upp, så att de regionala utvecklingsfonderna får kompensation för inträffade och framtida kostnadsökningar och därmed kan bevara sin kompetens. Utöver det belopp på 2.5 milj. kr. som står till regeringens förfogande för stöd till arbetskooperation m.m. föreslår verket 166 milj. kr. för budgetåret 1987/88.

Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling (SIFU) söker bidrag med dels 10 milj. kr. som kompensation för utlokaliseringen till Borås, dels 9 milj. kr. för nuvarande näringspolitiska uppgifter, dels 4,5 milj. kr. för vissa nya utvecklingsprojekt. Dessutom hemställer SIFU om ett stiftelsekapital som inte anges storleksmässigt.

Föredragandens överväganden Jag har tidigare (avsnitt 11.3) redogjort för min syn på de regionala utvecklingsfondernas verksamhet och verksamheten med småföretagsutveckling i Övrigt vid industriverket.

Jag har vidare (avsnitt 11.7) föreslagit vissa förändringar beträffande finansieringen av SIFU. Det får till följd att det hittillsvarande särskilda bidragsanslaget till SIFU upphör och att medel för ändamålet i stället beräknas under anslaget Småföretagsutveckling, anslagsposten Utbildningsinsatser inom småföretagsområdet.

Jag beräknar sammantaget medelsbehovet för budgetåret 1987/88 till 159 930 000 kr. Det ankommer på regeringen att fördela anslaget på resp. delprogram.

335 milj. kr. bör gälla som en gemensam ram för budgetåren 1988/89 och 1989/90.

[ae]

Hemställan Prop. 1986/87: 74

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

I. medge att under budgetåren 1988/89 och 1989/90, utöver under

budgetåret 1987/88 ej disponerade medel, sammanlagt 335 000 000

kr. får användas för småföretagsutveckling,

2. till Småföretagsutveckling för budgetåret 1987/88 anvisa ett

reservationsanslag av 159930 000 kr.

B 13. Täckande av förluster vid viss garantigivning, m. m.

1985/86 Utgift 58 237 082 1986/87 Anslag 50 000 000 1987/88 Förslag 50 000 000

Medel från anslaget används för att:

1. infria statliga garantier enligt förordningen (1978: 507) om industriga-

rantilån m. m.,

2. infria statlig garanti som har beviljats enligt brev (handelsdepartementet) den 30 juni 1965 till kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken

angående föreskrifter i fråga om statlig garanti för lån till turisthotell,

3. infria statlig garanti som har lämnats enligt förordningen (1977: 387) om investeringsgaranti (upphävd 1980: 442),

4, infria statlig garanti som har lämnats enligt förordningen (1977: 1123)

om statligt stöd till strukturåtgärder inom specialstålindustrin m. m. (upphävd 1979: 1180),

5. efter prövning av regeringen i varje särskilt fall infria garanti som har lämnats för lån till skogsindustrin enligt föreskrifter senast i regleringsbrev

den 14 juni 1979 (1979/80 XIV B 18). 6. infria statliga strukturgarantier, särskilda strukturgarantier för textil-

och konfektionsindustrierna samt särskilda strukturgarantier för manuell

glasindustri som har lämnats enligt förordningen (1981: 661) om struktur-

garantier m. m. (upphävd 1985:434),

7. infria garantier som har lämnats till Tillväxtinvestbolag m. m. enligt föreskrifter som regeringen meddelar,

8. bekosta bidrag till regionala utvecklingsfonder för att till viss del täcka förluster i anledning av sådana garantier — enligt förordningen (1982: 682) om statlig finansiering genom regional utvecklingsfond (omtryckt

1984: 556) — som fonderna har beslutat om t.o.m. är 1983 (jfr prop. 1983/84: 40 bil. 10, NU 8, rskr. 94, 9. bekosta bidrag för räntebefrielse i samband med lån med strukturgaranti till företag inom gjuteriimdustrin och delar av den träbearbetande industrin samt lån med särskild strukturgaranti till företag inom tekoindustri och manuell glasindustri, varom beslut har fattats före den I juli 1985.

Av den totala belastningen på anslaget — 58 milj. kr. — svarade infrianden av garantier enligt punkt 1 för 45 milj. kr. Riksdagen har beslutat att garantier av detta slag får beviljas i en sådan omfattning, att det sammanlagda beloppet för utestående garantier uppgår till högst 1050 milj. kr.

Denna engagemangsram skall dock räknas ned med hänsyn till de nettoför- Prop. 1986/87: 7 4 luster som drabbar verksamheten (prop. 1983/84: 135 s. 137, NU 42, rskr. 379). Per den 30 juni 1986 fanns utestående garantier till ett sammanlagt värde av 440 milj. kr.

Statens industriverk

Industriverket föreslår att 60 milj. kr. anvisas på anslaget för budgetåret

1987/88. Vidare föreslås vissa tekniska förändringar beträffande engagemangsramen samt vissa förändringar i reglerna för stödformen industriga-

rantilån med hänsyn till den låga efterfrågan.

Föredragandens överväganden

Jag har tidigare (avsnitt 11.4) redogjort för mitt förslag att stödformen

industrigarantilån skall upphöra i och med ingången av budgetåret 1987/88.

Förändringen får ingen omedelbar effekt på anslagsbelastningen. Jag be-

räknar det totala medelsbehovet till 50 milj. kr. för budgetåret 1987/88.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Täckande av förluster vid viss garantigivning, m.m. för

budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 50 000 000 kr.

B 14. Åtgärder för havsindustriell kompetensutveckling

Nytt (förslag) 6 700 000

I statsbudgeten för budgetåret 1984/85 anvisades till Åtgärder för havsindustriell kompetensutveckling ett reservationsanslag av 20 milj. kr. att användas under budgetåren 1984/85—-1986/87. I enlighet med vad jag tidigare har anfört (avsnitt 13.4) bör detta reservationsanslag på nytt föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1987/88. Jag beräknar medelsbehovet till

6,7 milj. kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Åtgärder för havsindustriell kompetensutveckling för budgetåret 1987/88 anvisa ett reservationsanslag av 6 700 000 kr.

ta

D. Mineralförsörjning m. m. Prop. 1986/87: 74

D 7. Program för utökad prospektering m. m.

Nytt (förslag) 26 000 000

På tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 (prop. 1982/83:25 bil. 7, NU 15, rskr. 116) anvisades till Program för utökad prospektering m. m. ett reservationsanslag av 300 milj. kr. att användas

under en femårsperiod. I enlighet med vad jag tidigare har anfört (avsnitt

13.2.4) bör detta reservationsanslag på nytt föras upp på statsbudgeten för

budgetåret 1987/88. Jag beräknar det sammanlagda medelsbehovet för

budgetåren 1987/88—-1989/90 till 96 milj. kr. Beloppet bör av anslagstekniska skäl lämpligen anvisas i sin helhet under budgetåret 1987/88.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Program för utökad prospektering m.m. för budgetåret

1987/88 anvisa ett reservationsanslag av 96 000 000 kr.

F. Teknisk utveckling m. m.

F 3. Bidrag till Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga

attachéverksamhet

Nytt (förslag) 26 400 000

I enlighet med vad jag har anfört (avsnitt 10.4.1) bör ett nytt reservationsanslag, Bidrag till Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga attaché-

verksamhet, föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1987/88.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga atta-

chéverksamhet anvisa ett reservationsanslag av 26 400 000 kr.

F 7. Europeiskt forsknings- och utvecklingssamarbete

1986/87 Anslag 1000 000 1987/88 Förslag 1000 000

Under detta anslag anvisas medel för att främja forsknings- och utveck-

lingssamarbete inom ramen för det särskilda avtal som Sverige slutit med de Europeiska Gemenskaperna (EG) samt EUREKA-samarbetet. 22 ET

Bakgrund Prop. 1986/87: 74

Vid ministerkonferensen under år 1985 antogs deklarationen om att skapa EUREKA som en ram för forsknings- och utvecklingssamarbete i Västeuropa. Sverige anslöt sig till deklarationen. I januari 1986 undertecknades ett ramavtal mellan Sverige och EG om ett fördjupat forsknings- och utvecklingssamarbete.

Föredragandens överväganden EUREKA har under sitt första verksamhetsår fått en betydande projcktvolym. I december 1986 hade ca 110 samarbetsprojekt startats.

EG ökar kraftigt sina insatser på forsknings- och utvecklingsområdet. Under våren 1987 väntas EG:s råd godkänna ett ramprogram för forskning och utveckling för åren 1987-1991 med en budget på ca 50 miljarder kronor. Mycket tyder på att EG kommer att ge de icke-EG-länder (däribland Sverige) med vilka EG slutit ramavtal om forskningssamarbete, betydligt ökade möjligheter att delta i EG:s forsknings- och utvecklingsprogram.

Kostnaden i samband med projektsamarbetet inom EUREKA och med EG förutses bäras huvudsakligen av företagen själva. När det gäller statligt stöd för att genomföra projekt hänvisar jag till vad jag tidigare anförde om styrelsen för teknisk utveckling resp. Industrifonden (avsnitt 10.3.1 resp. 10.3.2).

Möjligheterna till ett europeiskt forsknings- och utvecklingssamarbete som erbjuds genom EUREKA och EG bör utnyttjas. För att uppnå detta krävs ett avsevärt sonderings- och förberedelsearbete samt kontaktskapande aktiviteter och resor. Jag beräknar medelsbehovet för denna verksamhet till I milj. kr. under budgetåret 1987/88.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Europeiskt forsknings- och utvecklingssamarbete för bud-

getåret 1987/88 anvisa ett reservationsanslag av 1000 000 kr.

F 19. Industriell utveckling m. m. inom informationsteknologiområdet

Nytt (förslag) 30000 000

Under anslaget bör medel anvisas för statligt deltagande i industriella utvecklingsprojekt m.m. inom informationsteknologiområdet i enlighet med vad jag har anfört i avsnitt 10.2.

Det bör ankomma på regeringen att besluta om att verksamheten vid det programorgan, som efter beslut av regeringen skall svara för projektverksamhet, uppföljning, information m.m. inom programmet, får bekostas med medel från anslaget.

Ramen för det statliga deltagandet i utvecklingsprojekt utgörs, förutom Prop. 1986/87: 74 av inom detta anslag disponibla medel, av projektmedel som ställs till förfogande av myndigheter inom försvaret och av televerket.

Medel som sålunda är disponibla för industriell utveckling bör få sättas in i projekt gemensamt med industrin med en statlig finansieringsandel av högst 50 2.

Jag har i denna fråga samrått med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

I. medge att under budgetåren 1988/89 och 1989/90, utöver under

budgetåret 1987/88 ej disponerade medel, 60 000 000 kr. får användas

till industriell utveckling m. m. inom informationsteknologiområdet,

2. till Industriell utveckling m.m. inom informationsteknologiom-

rådet för budgetåret 1987/88 anvisa ett reservationsanslag av

30 000.000 kr.

F 20. Industriell utveckling inom mikroelektroniken

1985/86 Utgift +1003 152 Reservation 37 812015 1986/87 Anslag 21 500.000 1987/88 Förslag 18 500 000

Under detta anslag anvisas medel för bidrag i anslutning till delprogram 4. Industriell utveckling inom mikroelektronikprogrammet (prop. 1983/84:8, NU 1, rskr. 130 och prop. 1983/84:135, NU 42, rskr. 379).

Regeringen inrättade den 15 mars 1984 ett programräd för industriell utveckling inom mikroelektroniken. Rådets uppgift är att, med utgångspunkt i de riktlinjer som har fastställts för mikroelektronikprogrammet av regering och riksdag, främja utvecklingen inom mikroelektronikområdet och att följa upp dessa avtal.

I propositionen om ett nationellt mikroelektronikprogram (prop. 1983/84: 8) angavs att programmet avsågs att bli femårigt och omfatta budgetären 1983/84—1987/88.

Riksdagen har för de fyra första åren anvisat 98.5 milj. kr. över detta anslag. Till detta belopp skall läggas de medel som de medverkande myndigheterna bidrar med. Dessa medel beräknas uppgå till totalt 33 milj. kr. för de fem åren (prop. 1983/84: 135 s. 91).

För budgetåret 1985/86 uppgick anslaget till 16 500 000 kr. Programrådet har rekvirerat 14 450000 kr. från försvarsmakten, överstyrelsen för civil beredskap samt televerket. Dessa medel har svarat för de löpande utbetalningarna under budgetäret.

15 Riksdagen 1986187.1 saml. Nr 74

Föredragandens överväganden Prop. 1986/87: 74 I enlighet med vad jag tidigare anfört (avsnitt 10), är budgetåret 1987/88 det femte året för delprogrammet Industriell utveckling inom mikroclektroniken. Delprogrammet bör slutföras enligt ursprungliga riktlinjer. För budgetåret 1987/88 beräknar jag medelsbehovet till 18.5 milj. kr. Beroende på programmets försenade start kommer det dock att behöva förlängas tidsmässigt med upp till två år.

Jag har i denna fråga samrått med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Industriell utveckling inom mikroelektroniken för budget-

året 1987/88 anvisa ett reservationsanslag av 18 500 000 kr.

18 Beslut Prop. 1986/87: 74

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.

Bilaga I

Industridepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 november 1986

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt,

Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Wickbom, Lindqvist. G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Peterson

Lagrådsremiss med förslag till lag om ändring i lagen (1982: 617) om utländska förvärv av svenska företag m.m.

I Inledning

Lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. (före-

tagsförvärvslagen) som trädde i kraft den 1 januari 1983 innehåller regler som möjliggör en kontroll av det utländska inflytandet över vårt näringsliv.

Lagen gäller utländska förvärv av svenska aktiebolag med undantag av bank- och försäkringsaktiebolag och av svenska handelsbolag samt utländska övertaganden av rörelser eller delar av rörelser.

Enligt företagsförvärvslagen får fysiska och juridiska personer inte utan

förvärvstillstånd förvärva större aktieposter i svenska aktiebolag, svenska

handelsbolag eller rörelser, som bedrivs i Sverige. De subjekt som omfat-

tas av kontrollen är utländska medborgare, utländska juridiska personer

men också vissa svenska juridiska personer. Kontrollen enligt företagsförvärvslagen sker vidare genom ett system med utlänningsförbehåll. Utlän-

ningsförbehåll är ett förbehåll i bolagsordningen för ett svenskt aktiebolag, som begränsar det utländska inflytandet i bolaget. Efter det att företagsförvärvslagen trätt i kraft den I januari 1983 gjorde

länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) en enkät hos de olika länsstyrelserna om deras erfarenheter av tillämpningen av den nya lagstiftningen. I anledning av resultatet föreslog LON att lagstiftningen borde ses över i

vissa avseenden. Aktiefrämjandet och Industriförbundet har också framfört olika krav på förändringar i den gällande regleringen. Våren 1984 tillsatte chefen för industridepartementet en arbetsgrupp

med företrädare för finans-, justitie- och bostadsdepartementen samt för riksbanken. Enligt direktiven var arbetsgruppens uppgift att bl.a. mot

bakgrund av hittillsvarande erfarenheter av företagsförvärvslagen och an-

nan därmed sammanhängande lagstiftning överväga om justeringar av lagstiftningen behövde göras. Sådana förändringar skulle enligt direktiven

hållas inom ramen för lagstiftningens syfte. Arbetsgruppen avlämnade hösten 1985 en rapport Översyn av lagen (1982: 617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. Rapporten har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas det lagförslag som lagts fram i rapporten som bilaga I och en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.

2¶Föredragandens överväganden och förslag

2.1¶Allmänna utgångspunkter för ändringar i lagen om

utländska förvärv av svenska företag m.m.

2.1.1 Lagstiftningen och dess bakgrund Samhällets kontroll av utländska förvärv av svenska företag sker genom lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. Denna kontroll sker dels genom en tillståndsprövning av vissa förvärv (förvärvskontrolten), dels genom ett system med utlänningsförbehåll. Förvärvskontrollen innebär att ett s.k. kontrollsubjekt inte utan förvärvstillstånd får förvärva aktier i svenska aktiebolag, om kontrollsubjektets innehav av andel av aktiekapital eller röstetal i bolaget därigenom kommer att överskrida vissa gränser (10, 20, 40 eiler 50 46). Företagsförvärvslagen tillämpas oavsett om det bolag vars aktier förvärvas har utlänningsförbehåll eller inte. På liknande sätt skall en tillståndsprövning äga rum varje gång ett kontrollsubjekt förvärvar en andel i ett svenskt handelsbolag eller äganderätten eller nyttjanderätten till rörelser som drivs här i landet. Även förvärv av delar av rörelse är tillståndspliktiga.

Syftet med dessa regler i företagsförvärvslagen är att kontrollera det utländska inflytandet över vårt näringsliv när det bedöms nödvändigt med hänsyn till svenska allmänna intressen. I likhet med den lagstiftning, som reglerade dessa frågor före företagsförvärvslagens ikraftträdande, lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m.m. (1916 års lag) och lagen (1968: 557) om vissa inskränkningar i rätten att sluta svenskt handelsbolag m.m. (1968 års lag), syftar de nuvarande reglerna enbart till en kontroll i fråga om utländskt övertagande av svenska företag. Ett huvudsyfte med företagsförvärvslagen var att åstadkomma regler som svarar mot aktuella krav och samtidigt är enkla att tillämpa (prop. 1981/82: 135 s. 27).

Systemet med utlänningsförbehåll i ett aktiebolags bolagsordning bygger på bestämmelser i = företagsförvärvslagen och aktiebolagslagen (1975: 1385). Ett utlänningsförbehåll enligt företagsförvärvslagen är ett förbehåll i bolagsordningen för ett svenskt aktiebolag, enligt vilket ett kontrollsubjekt endast får förvärva en viss del av aktierna i bolaget, vid varje tidpunkt motsvarande mindre än 20 96 av röstetalet för samtliga aktier i bolaget och 40 Z av aktiekapitalet. Med ett utlänningsförbehåll enligt företagsförvärvslagen avses också förbehåll enligt vilket strängare föreskrifter i nu angivna avseenden gäller. Svenska aktiebolag kan ta in sådana utlänningsförbehåll i sin bolagsordning. De kan också i enlighet [Ne

med aktiebolagslagen i sin bolagsordning införa förbehåll, som innebär större möjligheter för utländska innehav både beträffande aktiekapital och röstetal än vad ett utlänningsförbehåll enligt företagsförvärvslagen medger. Ett utlänningsförbehåll som uppfyller företagsförvärvslagens krav får inte ändras utan särskilt tillstånd.

Kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen är utländska medborgare, oavsett om de är bosatta i Sverige eller inte, andra utländska rättssubjekt, svenska aktiebolag som saknar utlänningsförbehåll, svenska handelsbolag, om någon av bolagsmännen är kontrollsubjekt, svenska stiftelser samt svenska ekonomiska föreningar (med åtskilliga undantag). Svenska aktiebolag, med en bolagsordning utan utlänningsförbehåll eller med ett ”mildare” förbehåll, är således kontrollsubjekt som behöver förvärvstillstånd. Kontrollsubjekt får enligt lagen (1982: 618) om utländska förvärv av svenska fastigheter m.m. inte heller förvärva fast egendom utan en tillståndsprövning. Beslut i ärenden enligt företagsförvärvslagen fattas av länsstyrelsen eller, i vissa fall, av regeringen. Det senare är fallet om antalet anställda i det förvärvade företaget har överstigit 100 personer eller om företagets tillgångar har ett nettovärde som överstiger 1000 gånger det basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av det senaste räkenskapsåret.

Enligt företagsförvärvslagen skall tillstånd meddelas, om det inte strider mot något väsentligt allmänt intresse. I förarbetena till företagsförvärvslagen (prop. 1981/82:135, s. 44 ff) nämns som exempel på skyddsvärda intressen svenska företags teknik, know-how, dyrbara maskiner, patent och varumärken. Ett företag kan också i sig vara skyddsvärt i synnerhet när det är fråga om företag som på grund av sin storlek eller produktionsinriktning har särskild betydelse för landets försvar, försörjning eller ekonomi. Att bevara ett svenskt företag i en bransch med ett mycket starkt inslag av utländskt ägande kan även vara ett skyddsvärt intresse.

2.1.2 Arbetsgruppen och dess förslag I anledning av vissa tillämpningsproblem i samband med den nya lagens ikraftträdande lät länsstyrelsens organisationsnämnd (LON) göra en enkät hos samtliga länsstyrelser om ärendemängden enligt företagsförvärvslagen, fördelningen av ärenden på olika ansökningsgrunder och vad för typ av näringsverksamhet som ärendet avsåg. Enkäten avsåg tiden under de tre första kvartalen år 1983. Av enkäten kunde bl.a. utläsas att tillståndsprövningen enligt företagsförvärvslagen till stor del avsåg verksamheter där det knappast kunde finnas något skyddsvärt intresse. Fördelningen var följande:

Övrigt (ex. hantverk, bilverkstäder,

solarium, taxi, åkeri, laboratorium) 315

I anledning av den av LON redovisade enkäten och i anledning av vissa inkomna förslag om ändringar i regleringen av de utländska förvärven, beslöt chefen för industridepartementet den 10 april 1984 att tillsätta en arbetsgrupp inom industridepartementet med företrädare från justitie-, finans- och bostadsdepartementen och riksbanken. Arbetsgruppen skulle överväga behovet av justeringar i regleringen inom ramen för lagstiftningens syfte. Skrivelser från bl.a. LO, TCO, Industriförbundet och Aktiefrämjandet med synpunkter i fråga om tillämpningen av företagsförvärvslagen har också överlämnats till arbetsgruppen för beaktande. Hösten 1985 avlämnade arbetsgruppen promemorian Översyn av lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m., som har remissbehandlats under våren 1986.

I promemorian föreslås vissa förenklingar för att åstadkomma förenklade handläggningsrutiner, färre ärenden och därmed förkortade handläggningstider. Bl.a. föreslås att vissa nu tillståndspliktiga förvärv helt undantas från en tillståndsplikt, att bestämmelsen om att kontrollsubjekt inte får sluta avtal om svenskt handelsbolag utan tillstånd upphävs och att de utländska medborgare, som är berättigade att rösta vid val till kommunfullmäktige, inte längre skall vara kontrollsubjekt i företagsförvärvslagens mening. Promemorian innehåller också vissa förslag till förtydliganden i anledning av frågor som uppkommit vid tillämpningen.

De flesta remissinstanserna tillstyrker i huvudsak arbetsgruppens förslag och framför allt syftet med dem, t.ex.länsstyrelserna i Stockholms och Gävleborgs län, Industriförbundet, Kooperativa förbundet, Aktiespararna samt statens invandrarverk. Några remissinstanser har invändningar mot den tekniska utformningen av de framlagda förslagen och har också lämnat alternativa förslag på utformningar och tekniska lösningar för att uppnå motsvarande syften. Det gäller bl.a. länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs- och Bohus samt Örebro län, LO samt överbefälhavaren.

2.1.3 Allmänt om mitt förslag Det är givetvis angeläget att kontrollen av utländska förvärv begränsas till sådana fall där en kontroll är nödvändig med hänsyn till de syften som ligger bakom lagen. Såväl LON:s enkät som arbetsgruppens överväganden visar att det är möjligt att införa begränsningar i kontrollen utan att detta kommer i konflikt med lagens syften. Enligt min uppfattning är arbetsgruppens förslag i huvudsak väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. I vissa hänseenden har jag dock tagit intryck av remissinstansernas invändningar och synpunkter.

Jag kommer att i det följande att närmare redovisa de olika förslagen. Innan jag går in på detta vill jag betona det viktiga i att berörda myndigheter handlägger ärendena utan onödig tidsutdräkt. Denna fråga har behandlats i riksdagen med anledning av en motion (1984/85: 2635) om att införa en generell tidsbegränsning för myndigheternas handläggning av ärenden enligt företagsförvärvslagen. Riksdagen utgick dock i sitt beslut från att handläggningen sker skyndsamt och utan onödig tidsutdräkt och avslog motionen. 231

Jag vill i detta sammanhang, efter samråd med statsrådet Gradin, föreslå vissa ändringar på ett område där det av säkerhetspolitiska skäl är särskilt angeläget att kontrollera att det utländska ägandet hålls inom begränsade ramar, nämligen när det gäller den svenska försvarsmaterielindustrin. De ändringar jag förordar innebär att nu gällande huvudregel i lagen (1983: 1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel. m.m. om att tillstånd att tillverka krigsmateriel får meddelas endast svensk medborgare, svenskt handelsbolag eller svenskt aktiebolag, kompletteras med bestämmelser om krav på svenskdominerat delägarskap i handelsbolag och utlänningsförbehåll i aktiebolags bolagsordning. Dessutom förordar jag att den undantagsregel som redan i dag finns i nyssnämnda lag angående möjlighet att meddela tillstånd i fall då huvudregeln ej är uppfylld, får en annan utformning.

I det följande kommer jag att närmare gå in på de olika förslagen och därvid behandla frågan om: — En förenklad handläggningsordning i avsnitt 2.2. — Nyctablering av företag i avsnitt 2.3. — Inomkoncerntransaktioner i avsnitt 2.4. — En begränsning av begreppet kontrollsubjekt i avsnitt 2.5. — Sanktioner i avsnitt 2.6. — Ändring i lagen (1983: 1034) om kontroll över tillverkningen av krigsma-

teriel, m.m. i avsnitt 2.7.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

2.2¶En förenklad handläggningsordning

Mitt förslag: Vissa förvärv undantas helt från tillståndsplikt. Undantaget kopplas till storleken på det förvärvade företaget (storleken = tillgångarnas nettovärde) och till antalet anställda i företaget.

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen föreslår att undantaget kopplas till vissa branscher, som arbetsgruppen bedömer sakna skyddsvärde.

Remissinstanserna:De flesta remissinstanserna tillstyrker syftet med arbetsgruppens förslag. Några remissinstanser, bl.a. länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län, LO, Handelsanställdas förbund samt Svenska Livsmedelsarbetareförbundet, avstyrker eller är tveksamma till förslaget, bl. a. eftersom det kan medföra avgränsningsproblem.

Skälen för mitt förslag: Som framgår av min tidigare redovisning uppställs det i företagsförvärvslagen krav på tillstånd när ett kontrollsubjekt förvärvar aktier i ett svenskt aktiebolag och därvid överskrider vissa i lagen angivna gränser för sitt innehav. Vidare föreskrivs det krav på tillstånd vid kontrollsubjekts förvärv av andelar i svenska handelsbolag och vid förvärv av äganderätten eller nyttjanderätten till rörelse eller del av rörelse, som drivs här i landet. Det har dock ingen betydelse om det aktiebolag, handelsbolag eller rörelse som skall förvärvas är stort eller litet, eller vilken bransch eller verksamhet det förvärvade företaget ägnar

sig åt. Om förvärvet avser ett aktiebolag har det heller ingen betydelse om bolagets aktier är registrerade på Stockholms fondbörs eller inte.

Utgångspunkten för arbetsgruppens förslag har varit att undanta från prövning sådana förvärv, där några skyddsvärda intressen i praktiken aldrig föreligger beroende på verksamhetens storlek eller typen av verksamhet.

Undantagen knyts i första hand till verksamhetens art. Förslaget innebär att förvärv av bolag eller rörelser inom vissa branscher kan undantas. Undantaget skall emellertid också anknytas till företagets storlek på så sätt att tillståndsplikt föreligger om företagets anställda överstiger ett visst antal. Detaljhandeln samt restaurang- och hotellverksamhet nämns av arbetsgruppen som exempel på verksamhet, där det är uppenbart att ett utländskt övertagande av mindre företag aldrig kan anses strida mot något väsentligt allmänt intresse.

Grundtanken med arbetsgruppens förenklingsförslag, att koncentrera prövningen till väsentliga ärenden och att minska handläggningstiden finner jag välgrundad. Denna grundtanke har också fått ett övervägande positivt mottagande av samtliga remissinstanser. Flera av dessa anser dock inte att arbetsgruppens förslag är tillräckligt långtgående för att komma till rätta med de långa handläggningstiderna. De anser att förslaget bör utökas genom att ytterligare branscher undantas från en tillståndsprövning i samband med utländska förvärv. Vissa av de fackliga remissinstanserna avstyrker att undantaget skall kopplas till bestämda branscher eller näringsgrenar. De framhåller, att det skulle vara olyckligt genom att berörda tillståndsmyndigheter överhuvudtaget inte skulle kunna följa utvecklingen av de utländska förvärven inom dessa undantagna näringsgrenar. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit de avgränsningsproblem som kan uppstå vid den föreslagna konstruktionen med branschuppräkning. Så kan exempelvis ett förvärvat företag delvis ha verksamhet i en bransch, som undantagits ifrån tillståndsprövningen, samt delvis ha annan verksamhet i en bransch, där en tillståndskontroll fortfarande krävs. Förslaget kan på så sätt leda till svårigheter för kontrahenterna i ett förvärv att veta om förvärvet kommer att kräva tillstånd eller inte, Gränsdragningen gentemot det tillståndspliktiga området bör istället knytas till storleken på det förvärvade företaget, så att endast sådana förvärv prövas där tillgångarnas nettovärde i företaget enligt den fastställda balansräkningen för det senaste året uppgår till ett visst belopp. Om ett gränsbelopp på 100 gånger det basbelopp som gäller enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring redan hade gällt under åren 1984 resp. 1985, skulle länsstyrelsen ha haft 57 resp. 73 26 färre ärenden om aktieförvärv. Motsvarande siffror ifråga om förvärv av andelar i handelsbolag resp. förvärv av rörelser är 100 96 och 95 96 resp. 93 4 och 92 4.

För egen del finner jag att grundtanken i det förslag till gränsdragning som har framlagts av länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län är tilltalande. Det medför en mycket stor arbetslättnad och är enkelt att tillämpa. Dessutom medför förslaget att ingen näringsgren helt ställs utanför samhällskontrollen, som över vissa nivåer måste bedömas som nödvändig för att samhället i varje fall skall ha en möjlighet att följa utvecklingen av ett 233

ökande utländskt inflytande. Jag föreslår därför att vissa utländska förvärv helt undantas från den gällande tillståndsplikten och att undantaget kopplas till storleken på tillgångarna i det förvärvade bolaget eller rörelsen. Dock bör antalet anställda i den förvärvade verksamheten också tillmätas betydelse. Oavsett bransch bör förvärv av ett företag vars tillgångar värdemässigt överstiger 100 gånger basbeloppet eller med fler än 10 anställda vara tillståndspliktigt enligt företagsförvärvslagen.

2.3¶Nyetablering av företag

Mitt förslag: Kravet på förvärvstillstånd begränsas helt till övertagandefallten. I lagtexten förtydligas att aktieteckning och förvärv av aktier i s.k. skrivbordsbolag inte kräver tillstånd. Bestämmelsen om att kontrollsubjekt inte får sluta avtal om svenskt handelsbolag utan tillstånd upphävs.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna:De flesta remissinstanserna tillstyrker arbetsgruppens förstag. Skälen för mitt förslag:1 förarbetena till företagsförvärvslagen (prop. 1981/82: 135 s. 28) uttalas klart att lagens kontrollsystem inte skall omfatta nyetablering av företag. Detta framgår dock inte tydligt av lagtexten. LON har i sin skrivelse framfört att det bl.a. är oklart om ett förvärv av ett s.k. skrivbordsbolag, dvs. ett bolag som aldrig har bedrivit något slag av verksamhet och som helt saknar anställda, kan inrymmas under begreppet nyetablering eller inte. Vad gäller denna fråga har regeringen vid tllämpningen av lagen jämställt förvärv av sådana bolag med nyetablering. Regeringen har när tillstånd för sådana förvärv begärts uttalat, att det inte krävs, och lämnat ansökningen utan prövning. Eftersom lagen inte är tydligt utformad i fråga om nyetableringsfallen finner jag i likhet med arbetsgruppen att den bör förtydligas. I lagtexten bör slås fast att kravet på tillstånd inte gäller teckning av aktier i samband med stiftandet av ett aktiebolag eller förvärv av aktier i s.k. skrivbordsbolag. I företagsförvärvslagen finns en bestämmelse enligt vilken ett kontrollsubjekt inte får sluta avtal om svenskt handelsbolag utan tillstånd. Avtal utan sådana tillstånd är ogiltiga. Denna bestämmelse gäller alltså vid sidan av den vanliga övertagandekontrollen. Bestämmelsen i fråga gällde redan före företagsförvärvslagens ikraftträdande genom lagen (1968:557) om vissa inskränkningar i rätten att sluta svenskt handelsbolag m.m. och före 1968 genom lagen (1916: 159) innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag. I förarbetena till företagsförvärvslagen diskuterades om det fanns anledning att vid sidan av en övertagandekontroll bibehålla de angivna inskränkningarna i rätten att sluta avtal om svenskt handelsbolag. Utredningen om utländska övertaganden av svenska företag erinrade i sitt betänkande (SOU 1978: 73) Kontroll av utländsk företagsetablering i Sverige m.m. om

insynssynpunkter och fann inte anledning att lämna denna företagsform öppen för utländsk etablering före en väntad reform av lagstiftningen om handelsbolag. I prop. 1981/82:135 hänvisade föredraganden till den moderniserade lagstiftningen på handelsbolagsrättens område, som trätt i kraft den 1 juli 1981 och som verksamt bidragit till en förbättrad insyn i handelsbolagen, men fann ändå inte anledning att upphäva den nu redovisade kontrollen.

LON har i sin skrivelse anfört att bestämmelsen numera inte har någon funktion att fylla och föreslår att den upphävs. LON påpekar att företagsförvärvslagen också uppställer krav på att det finns ett avtal, enligt vilket bolaget skall vara slutet i och med att tillstånd ges, innan tillstånd att sluta avtal om handelsbolag får meddelas. Detta medför att tillståndsmyndighetens prövning endast kommer att innebära ett rent formellt konstaterande av att ett avtal har givits in i varje ärende.

Jag delar arbetsgruppens och remissinstansernas uppfattning att bestämmelsen bör upphävas. Den står dessutom i strid med den tidigare redovisade grundtanken att företagsförvärvslagen inte bör omfatta nyetableringssituationer. Jag vill i detta sammanhang också erinra om bestämmelserna i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Enligt denna lag anses även deltagande såsom bolagsman i näringsverksamhet som drivs av svenskt handelsbolag som näringsidkande. Detta innebär att det också krävs tillstånd för att en bolagsman, som antingen är ett utländskt företag eller en utländsk medborgare utan permanent uppehållstillstånd, skall få driva näring här i riket.

2.4¶Inomkoncernstransaktioner

Mitt förslag: I likhet med vad som gäller i fråga om större aktieförvärv skall förvärv av andelar i handelsbolag och förvärv av rörelser inom en koncern inte längre kräva tillstånd, i den mån transaktionen innebär att andelen eller rörelsen förvärvas av ett svenskt bolag i koncernen.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare angivit syftar företagsförvärvslagen till att kunna kontrollera det utländska inflytandet över svenska företag i samband med vissa förvärvssituationer. För att beräkna om ett kontrollsubjekts aktieinnehav tillsammans med eventuella tidigare aktieinnehav i ett bolag blir tillståndspliktigt genom att något av de tidigare angivna gränsvärdena överskrids finns i lagen en s.k. sammanräkningsregel (8 §). I paragrafen anges i tre punkter hur aktier skall sammanräknas, för att avgöra om ett aktieförvärv är tillståndspliktigt eller inte. Enligt prop. 981/82:135 s. 61 är avsikten med bestämmelsen att hindra att förvärvslagstiftningen kringgås genom att aktier sprids till förvärvaren närstående fysiska och juridiska personer.

Enligt sammanräkningsregeln punkten I skall sammanräkning ske inom en koncern, dvs. varje aktie i det förvärvade bolaget skall räknas med som tillhör ett företag som ingår i samma koncern som förvärvaren.

utländsk medborgare, dvs. en fysisk person, skall sammanräkning ske med varje aktie som tillhör ett företag, över vilket förvärvaren har ett bestämmande inflytande.

Enligt punkten 3 skall sammanräkning ske med de aktier i det förvärvade bolaget, som tillhör nära anhöriga till förvärvaren eller företag över vilka sådana anhöriga har ett bestämmande inflytande.

I detta sammanhang är endast sammanräkningsregeln i punkten I av intresse. Begreppet koncern används här enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1981/82:135 s. 61) i en vidsträckt betydelse. En koncern kan således föreligga oberoende av om moderföretaget är ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller ett handelsbolag. Dessutom inryms även utländska koncerner i bestämmelsens koncernbegrepp. Detta får betydelse t.ex.i de fall då svenska dotterbolag ingår i en utländsk koncern eller ett koncernförhållande föreligger mellan flera utländska företag.

Med hänsyn till vad som anförts ovan innebär en sammanräkning av antalet förvärvade aktier enligt punkten I att aktietransaktioner inom en koncern aldrig kräver förvärvstillstånd, eftersom en sådan sammanräkning i princip alltid visar, att den övre gränsen för förvärvskontroll (50 26) redan är överskriden vid varje ny transaktion inom koncernen. Självfallet kan i enlighet med aktiebolagslagen förekomma sådana koncernförhållanden, där moderbolagets innehav av aktier i ett dotterbolag omfattar mindre än hälften av rösterna för samtliga aktier i bolaget, men där moderbolaget i annat fall på grund av aktieinnehav eller avtal ensamt har ett bestämmande inflytande och en betydande andel i resultatet av ett dotterbolags verksamhet. I ett sådant fall krävs tillstånd. Genom en lagändring år 1984 har företagsförvärvslagen kompletterats med ett tillägg till sammanräkningsregeln i 8 § (prop. 1983/84: 171, NU 36, rskr. 298). Denna ändring innebär att aktieförvärv inom samma koncern alltid blir tillståndspliktiga, om förvärvaren är ett utländskt bolag inom koncernen. Skälet till denna förändring illustrerades med ett exempel på vad som skulle kunna inträffa om inte någon ändring genomfördes. ”Det utländska företaget A vill utan någon förvärvsprövning köpa det svenska företaget C, som är ett helägt dotterbolag till ett utländskt eller svenskt företag, B. B bildar utomlands ett nytt dotterföretag D, som kan förvärva aktierna i det svenska företaget C utan någon tillståndsprövning. Den ändrade strukturen inom koncernen innebär ju ingen ändring av ägandeförhållandet och den nuvarande ordningen kräver enligt företagsförvärvslagen inget tillstånd. Det utländska företaget A kan därefter förvärva aktierna i bolaget D och därvid också det svenska företaget C utan något tillstånd, eftersom den svenska lagen inte är tillämplig på företagsförvärv utomlands. Förvärvet prövas alltså inte trots att det svenska företaget C därigenom får en ny utländsk ägare.”

Efter denna lagändring är således berörda aktietransaktioner inom en koncern tillståndspliktiga, om transaktionen innebär att de förvärvade aktierna passerar den svenska gränsen, medan övriga aktieförvärv inom en koncern, där enbart svenska bolag är inblandade i princip aldrig kan bli tillståndspliktiga.

Bl.a. Industriförbundet har i anslutning till dessa bestämmelser pekat på

tillståndsreglerna vid sådana inomkoncernstransaktioner tillämpas när det gäller förvärv av andelar i handelsbolag och av rörelser. Förbundet föreslår att detta rättas till och att inomkoncernstransaktioner inte blir föremål för prövning oavsett vilket slag av tillgångar det är fråga om. Även arbetsgruppen har berört dessa frågor.

Jag delar Industriförbundets synpunkter i detta hänseende. Förvärv av

tillgångar — aktier, rörelser, andelar i handelsbolag liksom också fast egendom — bör således i princip inte kräva tillstånd om förvärvet sker

inom en koncern. Liksom enligt nuvarande regler bör dock förvärv av

koncernbolag utomlands kräva tillstånd. Därutöver bör lagen nu komplet-

teras i ett hänseende. Härom vill jag anföra följande.

Ett svenskt moderbolag kan t.ex. äga aktierna i ett utländskt dotterbolag, som i sin tur direkt eller indirekt äger aktierna i ett svenskt dotterföretag. En överlåtelse av tillgångar från t.ex.det svenska moderbolaget till

det av det utländska dotterföretaget ägda svenska dotterbolaget är från lagens skyddssynpunkt liktydigt med att ägandet direkt flyttas utomlands.

Även sådana förvärv bör därför vara tillståndspliktiga.

2.5¶En begränsning av begreppet kontrollsubjekt

Skälen för mitt förslag: Företagsförvärvslagen har infört begreppet kontrollsubjekt, som den förvärvare mot vilken kontrollen skall riktas. Kon-

trollsubjekt är utländska medborgare, oavsett om de är bosatta i Sverige eller inte, andra utländska rättssubjekt samt svenska aktiebolag som sak-

nar utlänningsförbehåll (3 §). Den utländska anknytningen såvitt rör fysis-

ka personer är enbart knuten till medborgarskapet. I lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. används också företagsförvärvslagens begrepp kontrollsubjekt, som den förvärvare mot vilken kontrollen skall riktas (1 §). Detta innebär att de som är kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen också är kontrollsubjekt enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m m.

I skrivelser som har överlämnats till arbetsgruppen har Aktiefrämjandet föreslagit en utvidgad rätt för i Sverige bosatta utländska medborgare, att inneha bundna aktier i svenska bolag. Akticfrämjandet föreslår bl.a. att utlänningar som är berättigade att rösta i val till kommunfullmäktige skall ges samma möjligheter att spara i svenska bolags bundna aktier som

svenska medborgare har. Aktiefrämjandet föreslår också att alla utländska

medborgare som är bosatta i Sverige skall få rätt att förvärva aktier i det företag där de är anställda i samband med erbjudande från sin arbetsgivare.

Arbetsgruppen har anslutit sig till grundtanken i Akticfrämjandets förslag och föreslagit att utländska medborgare som är bosatta i Sverige och

som har varit bosatta i landet under en sammanhängande tid av minst tre år

helt skall likställas med svenska medborgare i företagsförvärvslagens mening. Detta uppnås genom att dessa inte längre skall vara kontrollsubjekt. De får därmed i likhet med alla svenska medborgare rätt att inneha bundna

aktier och att fritt förvärva större aktieposter i svenska bolag, andelar i svenska handelsbolag, rörelser i Sverige samt fast egendom utan någon tillståndsprövning.

borgs- och Bohus samt i Örebro län, överbefälhavaren, värdepapperscentralen VPC Aktiebolag (VPC), Göta hovrätt samt Svenska Bankföreningen — har avstyrkt arbetsgruppens förslag.

Några av dessa har pekat på de svårigheter, som kommer att uppstå i de fall en utländsk medborgare, som inte längre är kontrollsubjekt, flyttar tillbaka till sitt hemland efter att ha genomfört ett annars tillståndspliktigt förvärv. Sådana svårigheter har särskilt utpekats i samband med förvärv av fast egendom. Överbefälhavaren och länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län har särskilt pekat på vissa negativa konsekvenser ur säkerhetssynpunkt vad gäller sådana förvärv. Några av remissinstanserna hänvisar slutligen till att förslaget medför problem i den praktiska ärendehanteringen genom att kontrollsubjektsbegreppet uppluckras och blir mer otydligt. Det blir t.ex. svårare att bedöma om ett handelsbolag är kontrollsubjekt eller inte. Förutom att förslaget medför en mycket arbetskrävande kontroll, kommer det också att medföra en ökad användning av personbevis.

För egen del finner jag att fördelarna med arbetsgruppens förslag, en utjämning mellan svenska och utländska medborgare och i viss mån färre ärenden för berörda tillståndsmyndigheter, är stora. Jag har dock tagit intryck av de svårigheter med förslaget som flera av remissinstanserna har pekat på och är för närvarande inte beredd att föreslå en förändring av det gällande kontrollsubjektsbegreppet såvitt avser de utländska medborgarna.

Den föreslagna förenklingen i fråga om de prövningspliktiga förvärven som redovisats i avsnitt 2.2 innebär dock inte bara en förenkling för länsstyrelserna utan är också avsedd att göra det enklare för alla utländska medborgare att förvärva mindre rörelser och bolag i Sverige. Vad gäller Aktiefrämjandets förslag att vissa utländska medborgare skulle få rätt att inneha bundna aktier, t.ex.i samband med ett erbjudande från en arbetsgivare eller i löntagarägda företag, vill jag erinra om följande. Enligt företagsförvärvslagen kan det genom särskilt tillstånd medges, att ett förbehåll i ett bolags bolagsordning med annat innehåll än ett utlänningsförbehåll i lagens mening skall anses likställt med ett sådant förbehåll. Detta gäller självfallet i fråga om förbehåll med annorlunda och mindre stränga krav än det i företagsförvärvslagen reglerade förbehållet. Att ett sådant förbehåll likställs med ett utlänningsförbehåll medför, att ett bolag med ett sådant förbehåll får förvärva större aktieposter, andelar i handelsbolag och rörelser samt fast egendom i Sverige utan krav på tillstånd. Ett förbehåll, enligt vilket här sedan tre år bosatta utlänningar har rätt att förvärva aktier i samma utsträckning som svenska medborgare, borde om inte särskilda skäl föreligger däremot kunna likställas med lagens utlänningsförbehåll. På så sätt skulle Aktiefrämjandets förslag kunna tillgodoses.

Slutligen vill jag också erinra om att frågan om att underlätta för nordiska medborgare att förvärva fast egendom inom Norden för närvarande övervägs It de nordiska länderna, sedan frågan uppmärksammats av Nordiska rådet (fr LU 1985/86: 17).

Skälen för mitt förslag:I företagsförvärvslagen anges att ett tillståndspliktigt förvärv är ogiltigt, om förvärvstillstånd inte söks inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller om förvärvstillstånd vägras. Innebörden av denna ogiltighetspåföljd är att ingendera parten, vare sig köpare eller säljare, blir skyldig att fullgöra sina åtaganden på grund av förvärvsavtalet. Enligt förarbetena (prop. 1981/82:135 s. 63) torde det kunna förutsättas, att parterna i så väsentliga ting som företagsförvärv i allmänhet gör avtalet beroende av att tillstånd lämnas och att de i avtalet anger vad som skall gälla, om tillstånd inte ges.

Vid sin granskning av förslaget till företagsförvärvslag behandlade lagrådet utförligt frågan om denna ogiltighetsregel (se prop. 1981/82: 135 s. 91— 94). Regeln godtogs bl.a. eftersom dess motsvarighet enligt tidigare lagstiftning veterligen ej vållat några praktiska problem. Lagrådet framhöll emellertid att frågan borde ägnas uppmärksamhet vid tillämpningen av den nya lagen. Föredragande departementschefen instämde i detta (prop. 1981/82: 135 s. 99).

För egen del vill jag nu anföra följande. Det framstår i och för sig som rimligt att en lagstiftning av förevarande slag borde förses med sanktionsregler av straffrättslig natur i stället för en ogiltighetsregel av det slag som berörts ovan. Lagen har emellertid nu varit i kraft ca fyra år och några praktiska problem har ej uppkommit utan den gällande ordningen har fungerat tillfredsställande. Det finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl att ta upp frågan om en ändring i detta hänseende.

2.7¶Ändring i lagen (1983: 1034) om kontroll över

tillverkningen av krigsmateriel, m.m.

Mitt förslag: Bestämmelserna om att tillstånd att tillverka krigsmateriel enligt huvudregeln får meddelas endast svensk medborgare, svenskt handelsbolag eller svenskt aktiebolag kompletteras med föreskrifter om krav på svenskdominerat delägarskap i handelsbolag och utlänningsförbehåll i aktiebolags bolagsordning.

Nuvarande undantagsregel om att tillstånd får ges även åt annan, om fråga är om tillverkning i ringa omfattning, får en annan utformning.

Skälen för mitt förslag: Mot bakgrund av angelägenheten av att begränsa utländska intressen i den svenska försvarsmaterielindustrin intogs redan i den lag som föregick den nu gällande, nämligen lagen (1935:395) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m. ett förbehåll av innebörd att tillstånd att tillverka krigsmateriel inte fick ges annan än svensk medborgare, svenskt handelsbolag där det ej fanns utländsk bolagsman och svenskt aktiebolag i vars bolagsordning intagits utlänningsförbehåll enligt dåvarande 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. Detta gällde dock inte om det var fråga om tillverkning

ta i ringa omfattning.

skränkningarna för tillståndsgivningen enligt nyss nämnda lag i fråga om svenska handelsbolag och svenska aktiebolag. Som skäl härtill angavs att det inte var nödvändigt att vidmakthålla det absoluta förbud mot tillverkning av krigsmateriel i större skala som gällde beträffande dessa kontrollsubjekt, eftersom en betryggande ordning kunde uppnås inom tillståndsprövningens ram. Någon ändring av grunderna för tillståndsprövningen avsågs dock inte.

Reglerna om tillståndsgivning för ifrågavarande rättssubjekt överfördes är 1984 till den nu gällande lagen om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. (prop. 1983/84:36, NU 6, rskr. 74). Enligt denna gäller således att tillstånd att tillverka krigsmateriel får meddelas endast svensk medborgare, svenskt handelsbolag eller svenskt aktiebolag. För tillverkning i ringa omfattning får dock tillstånd ges även åt annan.

Det är självfallet viktigt att utländska intressen inte får inflytande över den svenska krigsmaterieltillverkningen. För att tillgodose detta och för att motverka den risk som i detta hänseende kan vara förbunden med en ökad internationalisering på krigsmaterielområdet har regeringen sedan den I januäri 1983, då företagsförvärvslagen och de tidigare redovisade ändringarna i förutvarande tillverkningslag trädde i kraft, villkorat flertalet tillstånd för krigsmaterieltillverkning i aktiebolagsform av att det i bolagsordningen finns intaget ett utlänningsförbehåll som inte är mindre strängt än det som anges i 4 § företagsförvärvslagen. Eftersom kravet på att aktiebolagen har intagit utlänningsförbehållt i sina bolagsordningar således utgör tillämpad praxis, bör detta också avspegla sig i de regler som gäller för tillståndsgivningen.

Också när det gäller svenska handelsbolag bör nu gällande regler kompletteras med krav på svenskdomincrat delägarskap. Jag förordar därför att det i lagen skrivs in att tillstånd att tillverka krigsmateriel får meddelas endäst svenskt handelsbolag i vilket inte någon av bolagsmännen är kontrollsubjekt som avses i 3 § företagsförvärvslagen.

Som jag tidigare redogjort för medger nu gällande bestämmelser att tillstånd att tillverka krigsmateriel kan ges även andra rättssubjekt, om det är fråga om tillverkning i ringa omfattning. Denna möjlighet bör bestå. Ett införande i lagen av de strängare villkoren för svenska handelsbolag och svenska aktiebolag aktualiserar emellertid ett behov av att även 1 vissa andra enstaka undantagsfall kunna meddela ett tillverkningstillstånd, trots att kravet enligt huvudregeln ej är uppfyllt. Ett sådant undantagsfall kan vara ett bolag som har ett mindre strängt utlänningsförbehåll i sin bolagsordning, om omständigheterna är sådana att syftet med regleringen inte äventyras och förutsättningar för tillstånd i övrigt föreligger.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet

upprättats förslag till I.lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m., 2.lag om ändring i lagen (1982: 618) om utländska förvärv av fast egendom m.m., 3.lag om ändring i lagen (1983: 1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. Förslaget under 2 har upprättats i samråd med justitieministern och förslaget under 3 i samråd med statsrådet Gradin. Lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bil. 3.

4¶Specialmotivering

4.1¶Förslag till lag om ändring i lagen (1982: 617) om utländska förvärv av svenska företag m.m.

I $ Denna lag innehåller bestämmelser om begränsningar i rätten för utländska rättssubjekt och vissa svenska rättssubjekt att förvärva aktier i svenska aktiebolag, andelar i svenska handelsbolag eller rörelser som drivs här i landet.

I paragrafen anges ramen för den i lagen reglerade kontrollen av utländska företagsetableringar här i landet. Ändringen innebär att sista meningen,

enligt vilken lagen begränsar rätten att sluta avtal om handelsbolag, har

tagits bort. Samtidigt har 12 § upphävts. Härigenom begränsas kontrollen av utländsk etablering till att enbart avse övertagandefallen.

[KS $ Denna lag tillämpas inte på svenska bank- eller försäkringsaktiebolag eller på aktierna i sådana bolag. Bestämmelserna om förvärvstillstånd i 7—-11 §§ tillämpas inte i fråga om

I. teckning av aktier i samband med stiftandet av ett aktiebolag. a . förvärv av aktier I bolag som aldrig har bedrivit verksamhet och som saknar anställda. [5 . förvärv av aktier I aktiebolag, andelar i handelsbolag eller äganderätt

elter nyttjanderätt till rörelse eller del av rörelse, om tillgångarnas

nettovärde i bolaget eller rörelsen enligt den fastställda balansräkningen

för det senaste räkenskapsåret inte överstiger ett gränsbelopp som

motsvarar 100 gånger det basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av räkenskapsåret eller om antalet anställda i bolaget eller rörelsen under det senaste räkenskapsåret inte vid något tillfälle har överstigit 10.

Om det bolag i vilket aktie eller andel förvärvats är ett moderföretag

inom en koncern. skall vid beräkning enligt andra stycket 3 också inräknas

tillgångarnas nettovärde eller antalet anställda i dotterföretagen inom koncernen.

I den ändrade lydelsen av paragrafen anges i tre punkter undantagen

ifrån lagens bestämmelser om förvärvstillstånd. Undantagen har behand-

16 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 74

lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3 såvitt avser p. I och 2 samt avsnitt 2.2 såvitt avser p. 3).

Den första punkten är ett förtydligande av lagtexten, som har bedömts nödvändigt, eftersom den i lagen reglerade kontrollen endast skall ange de s.k. övertagandefallen och inte inriktas mot nyetableringar av företag.

Enligt punkten omfattas inte ett kontrollsubjekts teckning av aktier i samband med att ett svenskt aktiebolag stiftas. Det skall dock erinras om att denna teckningsrätt för ett kontrollsubjekt kan bli begränsad, om bolaget i sin bolagsordning avser att inta ett utlänningsförbehåll enligt 4 § i företagsförvärvslagen. Syftet med ett utlänningsförbehåll är ju att hindra att bolaget domineras av utländska intressen. Både aktieförvärv genom nyteckning och genom överlåtelse begränsas därför genom ett utlänningsförbehåll.

Det framgår således numera tydligt att det inte krävs tillstånd enligt företagsförvärvslagen för att nyetablera ett aktiebolag i Sverige. Förutom den begränsning som inträder, om bolaget har ett utlänningsförbehåll i sin bolagsordning, gäller också vanliga förvärvsregler enligt företagsförvärvslagen i de fall ett aktiebolag nybildas, och annan egendom än pengar (s.k. apportegendom) tillskjuts mot aktier i bolaget. Apportegendom kan utgöras av varje slag av egendom, som kan redovisas som tillgång i ett bolags balansräkning, t.ex, fastigheter, lösören, aktier och andra bolagsandelar. I de fall apportegendom ingår i samband red att ett aktiebolag nybildas, gäller således företagsförvärvslagens förvärvsregler med krav på tillstånd för ett kontrollsubjekt (i detta fall ett aktiebolag under nybildning, som saknar utlänningsförbehåll), som förvärvar den apportegendom som utgörs t.ex. av aktier eller en affärsrörelse.

Vissa bestämmelser som begränsar en utländsk medborgares möjligheter att bilda ett aktiebolag återfinns i aktiebolagslagen.

I p. 2 regleras ett förhållande, som kan bedömas som jämställt med nyetablering av ett aktiebolag nämligen förvärv av s.k. skrivbordsbolag. Lagerbolag är en annan benämning av sådana bolag, som också förekommer. Bestämmelsens innebörd är att förvärv av sådana bolag, som aldrig har bedrivit någon verksamhet och som inte har och aldrig har haft några anställda. skall inrymmas under begreppet nyetablering och därför undantas ifrån lagens tillämpningsområde.

Enligt p. 3 undantas förvärv av vissa mindre företag ifrån lagens tillämpningsområde. Detta innebär att ett kontrollsubjekts förvärv av större aktieposter i ett mindre aktiebolag, andelar i ett mindre handelsbolag eller förvärv av en mindre rörelse inte blir tillståndspliktigt enligt förvärvsreglerna i företagsförvärvslagen. De undantagna förvärven är kopplade till storleken på de förvärvade företagen. Storleken skall därvid mätas antingen med hänsyn till tillgångarnas nettovärde i det förvärvade bolaget eller rörelsen enligt den fastställda balansräkningen för det senaste räkenskapsåret eller med hänsyn till antalet anställda t bolaget eller rörelsen under det senaste räkenskapsåret före förvärvet.

De i lagtexten använda orden ”tillgångarnas nettovärde” har samma betydelse som i aktiebolagslagen. Den balansomslutning som avses i detta sammanhang omfattar de redovisade tillgångsvärdena med avdrag för 242

eventuellt redovisade passivposter för värdeminskning, varulagerreserv, ackumulerade överavskrivningar etc.

I paragrafens sista stycke anges, att i de fall förvärvet avser aktier eller andelar i ett moderföretag i en koncern förhållandena i de företag som är underordnade moderföretaget också skall vara av betydelse för att avgöra om andra stycket p. 3 i paragrafen är tillämpligt. Vid beräkningen av tillgångarnas nettovärde och av antalet anställda skall därför tillgångarna och antalet anställda i samtliga dotterföretag beaktas.

7& Kontrollsubjekt får inte utan tillstånd (förvärvstillstånd) för varje särskilt fall förvärva I. så många aktier i svenska aktiebolag att genom förvärvet förvärvarens

andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget

kommer att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio eller

femtio procent, to andelar i svenska handelsbolag, 3. äganderätt eller nyttjanderätt till rörelser som drivs här i landet eller

delar av sådana rörelser.

Förvärvstillstånd behövs inte för förvärv inom samma koncern, om förvärvaren är ett svenskt företag inom koncernen. Förvärvstillstånd krävs dock, om ett svenskt företag inom koncernen har ett bestämmande inflytande över alla företagen i koncernen och ett utländskt företag i denna har ett bestämmande inflytande över förvärvaren.

Om vissa utländska bankföretags förvärv finns särskilda bestämmelser i 14a §.

I det nya andra stycket i paragrafen behandlas förvärv av aktier, förvärv av andelar i handelsbolag samt förvärv av äganderätt eller nyttjanderätt till rörelser eller delar av sådana rörelser inom en koncern. Med förvärv inom en koncern avses sådana förvärv, där förvärvare och överlåtare ingår i samma koncern. Inomkoncernsförvärv kan avse sådana förvärv där både förvärvare och överlåtare antingen är ett överordnat företag i en koncern (moderföretag) eller ett underordnat företag (dotterföretag) i samma koncern. Det kan också vara fråga om en transaktion mellan två företag, som bägge är underordnade ett gemensamt moderföretag, direkt eller indirekt.

Koncernbegreppet enligt företagsförvärvslagen används, som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) i en vidsträckt betydelse. Begreppet överensstämmer med det som används i 3 § lagen (1982: 80) om anställningsskydd (prop. 1981/82:71 s. 115 ff). Med koncern avses koncerner enligt definitionerna i 1 kap. 2 § aktiebolagslagen, 1 a 8 lagen (1951: 308) om ckonomiska föreningar och i 1 kap. 1 § lagen (1980: 1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag. Vidare omfattas koncerner enligt bank— och försäkringslagstiftningen. Även koncerner med stiftelser som moderföretag räknas med. Koncernbegreppet är också mer vidsträckt än vad som gäller enligt den associationsrättsliga lagstiftningen, eftersom bestämmelsen också kan avse utländska koncerner. En koncern kan således bestå av ett utländskt moderföretag med dotterföretag i Sverige eller den omvända situationen, att moderföretaget är svenskt och att dotterföretagen är utländska rättssubjekt.

Huvudregeln enligt paragrafens nya andra stycke är att förvärvstillstånd inte behövs, när det är fråga om förvärv av aktier i ett svenskt företag, andelar i ett svenskt handelsbolag eller av rörelser, som drivs här i landet, om förvärvaren är ett svenskt företag inom samma koncern som det

förvärvade företaget. I andra meningen behandlas situationen, när förvärvstillstånd ändå skall krävas i fråga om förvärv inom en koncern. I

meningen regleras inomkoncernsförvärv i en koncern där koncernens ”huvudmoder”, dvs.det företag, som inte är underordnat ett annat företag

inom koncernen, är beläget i Sverige. Ett förvärv inom en sådan koncern kan komma att kräva tillstånd, även

om förvärvaren är ett svenskt företag. Enligt andra stycket andra meningen krävs tillstånd i de fall förvärvaren, det svenska företaget, antingen

direkt eller indirekt är underordnat ett utländskt företag inom samma

koncern.

8§ Vid beräkning av antal aktier enligt 7 § skall varje aktie räknas med som tillhör

1. ett företag som ingår i samma koncern som förvärvaren,

2. ett företag över vilket förvärvaren har ett bestämmande inflytande, om förvärvaren är utländsk medborgare,

vilket en sådan anhörig har ett bestämmande inflytande. Första stycket I gäller inte i fråga om förvärv av aktier inom en koncern.

Ändringen i paragrafens sista stycke innebär att sammanräkningsregeln i första stycket p. I inte skall gälla när det är fråga om aktietransaktioner inom samma koncern. Det är således fråga om sådana förvärv, där förvär-

vare och överlåtare ingår i samma koncern. Regeln innebär att det krävs förvärvstillstånd om ett inomkoncernsförvärv medför, att förvärvarens

andel av aktiekapitalet eller röstetalet kommer att överskrida något av gränsvärdena i 7 § första stycket 1.

183 Tillstånd att förvärva andelar i ett handelsbolag får meddelas endast om det finns ett avtal enligt vilket inträde i bolaget skall vara medgivet i

och med att tillstånd ges.

Paragrafens ändrade lydelse är en konsekvensändring, som har samband med att bestämmelsen om att kontrollsubjekt inte får sluta avtal om svenskt handelsbolag utan tillstånd upphävs.

Genom en särskild övergångsbestämmelse får lagen i dess äldre lydelse

fortsätta att gälla efter ikraftträdandet ifråga om sådana förvärv av eldistri-

butionsanläggningar, som har skett före ikraftträdandet. Detta beror på att tillståndsprövningen enligt företagsförvärvslagen ersätter den prövning

som i annat fall skall ske enligt lagen (1976: 240) om förvärv av eldistributionsanläggningar m.m. Faller kravet på tillstånd enligt företagsförvärvslagen bort, gäller alltså i stället krav på tillstånd enligt nyssnämnda lag.

av fast egendom m.m.

I kap. 28

Förvärvstillstånd behövs inte

1. för förvärv genom bodelning, arv eller testamente, 2. för förvärv genom fusion enligt 14 kap. 8 §& aktiebolagslagen

(1975: 1385), 3. för förvärv genom inrop på exekutiv auktion,

4. om förvärvaren är gift med en svensk medborgare,

5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens

avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att

avyttra egendomen enligt 3 kap. 1 § eller enligt 6 § lagen (1975: 1132) om

förvärv av hyresfastighet m.m. eller 16 § jordförvärvslagen (1979: 230), 6. om förvärvaren är ett svenskt företag inom samma koncern som överlå-

taren.

Första stycket 6 gäller inte om ett svenskt företag har ett bestämmande

inflytande över alla företagen i koncernen och ett utländskt företag i denna

har ett bestämmande inflytande över förvärvaren.

Paragrafens nya p. 6 överensstämmer med vad som gäller ifråga om s.k. inomkoncernsförvärv av aktier, andelar i handelsbolag samt förvärv av

rörelser. Inomkoncernsbegreppet i paragrafen överensstämmer också med det som har redovisats i specialmotiveringen till den ändrade lydelsen av 7 $ i företagsförvärvslagen.

I fråga om de utländska förvärven av fast egendom sker en kontroll av

om nödvändigt tillstånd till förvärvet har meddelats i samband med in-

skrivningsmyndigheternas prövning av lagfartsärendet. Det får ankomma

på den som söker lagfart att visa att förvärvstillstånd inte behövs enligt de

nya reglerna. Detta synes enklast kunna ske genom att ett intyg företes i inskrivningsärendet från det förvärvande företagets revisor, om att förvärvaren och överlåtaren ingår i samma koncern och att förvärvet är till-

ståndsfritt enligt de nya reglerna. Därvid måste revisorn givetvis ange

skälen för att förvärvet är tillståndsfritt, t.ex.att det är ett utländskt företag som har ett bestämmande inflytande över alla företag i koncernen.

Att förvärvaren är ett svenskt rättsubjekt framgår av handlingar som

regelmässigt företes i inskrivningsärenden.

2 kap. 2§

Förvärvstillstånd behövs inte

1. för förvärv genom bodelning, arv eller testamente,

2. för förvärv genom fusion enligt 14 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975: 1385), 3. för förvärv genom inrop på exekutiv auktion,

4. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren

eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens

avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att

avyttra egendomen enligt 3 kap. 5 §, 5. om förvärvaren är ett svenskt företag inom samma koncern som överlå-

taren.

Första stycket 5 gäller inte, om ett svenskt företag har ett bestämmande inflytande över alla företagen i koncernen och ett utländskt företag i denna har ett bestämmande inflytande över förvärvaren.

Ändringen motsvarar den ändring som har gjorts av 1 kap. 2 §.

I övergångshänseende har införts en regel som motsvarar den som infördes när I kap 2 § senast ändrades (SFS 1985: 944). Övergångsregelns innebörd framgår av motiven till den lagändringen (se prop. 1985/86:7 s. 21).

4.3¶Lag om ändring i lagen (1983: 1034) om kontroll över

tillverkningen av krigsmateriel, m. m.

28 Krigsmateriel får inte tillverkas här i riket utan tillstånd av regeringen, om ej annat följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag. Tillstånd att tillverka krigsmateriel får meddelas endast svensk medborgare, svenskt handelsbolag i vilket inte någon av bolagsmännen är kontrollsubjekt som avses i 3 § lagen (1982: 617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. och svenskt aktiebolag i vars bolagsordning intagits utlänningsförbehåll som avses i nämnda lag. Om särskilda skäl föreligger, får dock tillstånd ges även åt annan.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet enligt första stycket för ändring eller ombyggnad av skjutvapen i fall som avses i 24 § första stycket vapenlagen (1973: 1176) samt för tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens eget bruk.

Paragrafen har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

I första styckets andra mening slås sålunda fast att tillstånd att tillverka krigsmateriel enligt huvudregeln får meddelas endast svensk medborgare, svenskt handelsbolag i vilket inte någon av bolagsmännen är kontrollsubjekt som avses i 3 § företagsförvärvslagen och svenskt aktiebolag i vars bolagsordning intagits utlänningsförbehåll som avses i nyssnämnda lag.

Genom bestämmelsen i första stycket tredje meningen ges regeringen möjlighet att meddela tillverkningstillstånd även i andra fall, om det föreligger särskilda skäl. Undantagsregeln är avsedd att tillämpas, liksom vad som gäller för närvarande, för tillverkning i ringa omfattning, men även i enstaka fall för annan tillverkning i bolag som inte uppfyller föreskrifterna enligt huvudregeln. En förutsättning härför är givetvis att syftet med regleringen inte äventyras.

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av

svenska företag m.m.,

2.lag om ändring i lagen (1982: 618) om utländska förvärv av fast

egendom m.m.,

3.lag om ändring i lagen (1983: 1034) om kontroll över tillverk-

ningen av krigsmateriel, m.m.

6¶Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Förslag

till lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av

svenska företag m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. dels att 12 § och 18 § skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 12 § skall utgå, dels att 1—3 §§ skall ha följande lydelse.

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

1 § Denna lag innehåller bestäm- 1§ Denna lag innehåller bestämmelser om begränsningar i rätten melser om begränsningar i rätten för utländska rättssubjekt och vissa för utländska rättssubjekt och vissa svenska rättssubjekt att förvärva svenska rättssubjekt att förvärva aktier i svenska aktiebolag, andelar aktier i svenska aktiebolag, andelar i svenska handelsbolag eller rörel- i svenska handelsbolag eller rörelser som drivs här i landet. Genom ser som drivs här i landet. lagen begränsas också rätten att sluta avtal om handelsbolag. 2 § Denna lag tillämpas inte på 2§ Denna lag tillämpas inte på svenska bank- eller försäkrings- 1. teckning av aktier i samband aktiebolag eller på aktierna i sådana med stiftandet av ett aktiebolag bolag. 2. förvärv av aktier i bolag som aldrig har bedrivit verksamhet och som saknar anställda 3. förvärv av aktier i aktiebolag, andelar i handelsbolag eller förvärv av förelser inom i förordningen (1982:878) om utländska förvärv av svenska företag m.m. angivna verksamheter, om antalet anställda hos bolaget eller i rörelsen under det senaste räkenskapsåret inte har överstigit 20. 4.svenska bank- eller försäkringsaktiebolag eller på aktierna i sådana bolag. 3 § kontrollsubjekt enligt denna 3 § Kontrollsubjekt enligt denna lag är lag är 1. utländska medborgare och 1. utländska medborgare om inte andra utländska rättssubjekt, annat följer av andra stycket och andra utländ ska rättssubjekt, 2. svenska aktiebolag som inte 2. svenska aktiebolag som inte har utlänningsförbehåll i bolagsord- har utlänningsförbehåll i bolagsordningen, ningen, 3. svenska handelsbolag, om nå- 3. svenska handelsbolag, om någon av bolagsmännen är kontroll- gon av bolagsmännen är kontrollsubjekt, subjekt, 4. svenska stiftelser, 4. svenska stiftelser, 5.svenska ekonomiska förening- S.svenska ekonomiska förening- 248

ar vars verksamhet regleras av la- ar vars verksamhet regleras av iagen (1951:308) om ekonomiska för- gen (1951:308) om ekonomiska föreningar. bostadsrättslagen (1971: eningar, bostadsrättslagen (1971: 479), lagen (1975:417) om sam- 479), lagen (1975: 417) om sambruksföreningar eller äldre lagstift- bruksföreningar eller äldre lagstiftning, som motsvarar lagen om eko- ning, som motsvarar lagen om ekonomiska föreningar eller bostads- nomiska föreningar eller bostadsrättslagen. rättslagen.

Första stycket I gäller inte ut-

ländsk medborgare, om han har va-

rit kyrkobokförd i Sverige tre år

närmast före det år förvärvet skett.

Första stycket 5 gäller inte Första stycket 5 gäller inte

a) föreningar — utom sambruks- a) föreningar — utom sambruksföreningar — som har till huvudsak- föreningar — som har till huvudsakligt ändamål att främja medlemmars ligt ändamål att främja medlemmars ekonomiska intressen genom att ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra för- anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna, nödenheter åt medlemmarna,

avsätta alster av medlemmarnas avsätta alster av medlemmarnas verksamhet, verksamhet,

avsätta transporttjänster som medlemmarna utför,

bereda andra bostäder än fritids- bereda andra bostäder än fritidsbostäder åt medlemmarna eller an- bostäder åt medlemmarna eller anskaffa lån åt medlemmarna, skaffa lån åt medlemmarna,

b) föreningar som utgör en sam- b) föreningar som utgör en sammanslutning av föreningar som inte manslutning av föreningar som inte är kontrollsubjekt, är kontrollsubjekt,

Genom särskilt tillstånd kan Genom = särskilt tillstånd kan medges att en svensk stiftelse eller medges att en svensk stiftelse eller en svensk ekonomisk förening inte en svensk ekonomisk förening inte skall vara kontrollsubjekt. Sådana skall vara kontrollsubjeki. Sådana tillstånd kan begränsas att gälla en- tillstånd kan begränsas att gälla endast för viss tid och kan återkallas dast för viss tid och kan äterkallas om förutsättningar för tillstånd inte om förutsättningar för tillstånd inte längre föreligger. längre föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 198 men tillämpas inte på förvärv som skett dessförinnan.

Sammanfattning av remissyttranden över departementspromemorian Översyn av lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag

m.m.

Efter remiss har yttrande över departementspromemorian avgetts av överbefälhavaren, riksskatteverket, statens invandrarverk, patent- och registreringsverket, statskontoret, riksrevisionsverket, Göta hovrätt, kammarrätten i Jönköping, länsstyrelsernas organisationsnämnd (efter hörande av länsstyrelserna i Stockholms, Örebro, Gävleborgs, Malmöhus samt Göteborgs- och Bohus län), Sveriges riksbank, Stockholms Handelskammare, Kooperativa Förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Centralorganisationen SACO/SR, Aktiefrämjandet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska OTC-föreningen, Sveriges Advokatsamfund, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges Industriförbund, Tjänstemännens centralorganisation, Värdepappersentralen VPC Aktiebolag samt av Svensk Industriförening.

Svenska Bankföreningen har på eget initiativ avgivit yttrande.

Allmänt Förslaget får ett generellt positivt bemötande. De flesta instanser ställer sig i huvudsak positiva till innehållet i utredningsförslaget såvitt gäller den föreslagna begränsningen av kontrollsubjektsbegreppet samt de föreslagna undantagen ifrån tillståndsplikten.

Bland de remissinstanser som uttryckligen utifrån sitt arbetsområde anser sig positiva till utredningsförslaget är statens invandrarverk, patentoch registreringsverket, statskotoret, kammarrätten i Jönköping, länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelserna i Gävleborgs, Stockholms samt Örebro län, Stockholms Handelskammare, Kooperativa förbundet, Aktiefrämjandet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Advokatsamfund, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges Industriförbund samt Svensk Industriförening.

Begränsning av begreppet kontrollsubjekt Statens invandrarverk Tillstyrker förslaget och hänvisar till att invandrarpolitiken präglas av en strävan att så långt möjligt undanröja skillnader i rättslig ställning mellan svenska medborgare och utländska medborgare, som är varaktigt bosatta i landet. Förslaget är enligt verket helt i enlighet med denna utveckling.

Grunden till en negativ inställnig till förslaget kan indelas enligt följande:

1. Förslaget kan medföra problem i en praktisk ärendehantering. — Länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs- och Bohus län, som av-

styrker förslaget, hänvisar bl.a. till att det medför att kontrollsubjekts-

begreppet blir uppluckrat och otydligt. Det blir t. ex. svårare att bedöma 250

om ett handelsbolag är kontrollsubjekt eller inte. — Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag (VPC) avstyrker ändringen

med hänsyn till att de erforderliga kontrollerna av förslaget kommer att

bli mycket arbetskrävande för VPC och fondhandeln. — Svenska Bankföreningen påpekar att förslaget innebär att varje utländsk

medborgare, som varit bosatt i Sverige under så lång tid att vederböran-

de är röstberättigad måste styrka detta förhållande genom att förete

dokumentation, t.ex. personbevis varav framgår datuom för inflyttning

i landet. Detta medför också att användningen av personbevis kan

komma att öka.

2. Svårigheter med det begränsade kontrollsubjektbegreppet i fråga om

tillämpningen av lagen (1982: 618) om utländska förvärv av fast egen-

dom m. m. har framförts. — Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län påpekar att det uppluckrade

kontrollsubjektbegreppet i fråga om lagen om utländska förvärv av fast

egendom m. m. medför att det inte går att hindra att berörda utvisnings-

hotade utländska medborgare fritt kan komma att förvärva fast egen-

dom och därmed få en fastare knytning till landet. Länsstyrelsen före-

slår därför att kontrollsubjektsbegreppet begränsas enbart i fråga om

lagen (1982: 617) om utländska förvärv av svenska företag m. m. — Överbefälhavaren biträder inte förslaget, främst med tanke på förslagets

inverkan på lagen om utländska förvärv av fast egendom m.m.

3. Svårigheter kan också komma att uppstå i de fall en utländsk med-

borgare, som enligt förslaget inte längre skulle vara kotrollsubjekt,

flyttar tillbaka till sitt hemland efter genomförda förvärv. — Länsstyrelsen i Örebro län och Göta hovrätt har särskilt pekat på dessa

svårigheter i fråga om tillämpningen av lagen om utländska förvärv av

fast egendom m.m. — En remissinstans, länsstyrelsen i Stockholms län, tycker inte att försla-

get är tillräckligt långtgående, utan framför att kontrollsubjektsbegrep-

pet bör begränsas utöver utredningens förslag, så att nordiska medbor-

gare och utländska medborgare med permanent uppehållstillstånd kan

likställas med svenska medborgare i aktuellt hänseende.

En förenklad handläggningsordning Länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs- och Bohus län samt Örebro län, Sveriges Industriförbund samt Sveriges Advokatsamfund tillstyrker i huvudsak den föreslagna gränsdragningen i fråga om tillståndsplikten.

Flera av remissinstanserna anser att förslaget inte är tillräckligt långtgående.

Sveriges Industriförbund finner inte att de föreslagna undantagen från tillståndsplikt för detaljhandel samt restaurang- och hotellverksamhet är tillräckliga för att komma till rätta med de otilifredsställande långa handläggningstiderna.

Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår att någon ytterligare bransch bör 251

t.ex. städ-, frisör- och konsultverksamhet. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att utredningens förslag att undanta vissa branscher från tillståndsplikt är en lämplig ordning, men att det vore önskvärt att helt undanta dessa branscher utan någon begränsning till antal

anställda.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län påpekar att utredningens

förslag kan medföra vissa avgränsningsproblem. Företag kan exempelvis delvis ha verksamhet i undantagen bransch, delvis i bransch där förvärvskontrollen skall fortfara att gälla. Förvärv av aktier i aktiebolag och ande-

lar i handelsbolag, vars resp. verksamheter till någon (liten) del faller inom tillständspliktig bransch drabbas efter förslagets ordalydelse av tillståndstvång så snart hela företaget har fler anställda än det föreslagna gränsanta-

let (20). Det gäller oavsett om förvärvet uppenbarligen saknar betydelse ur skyddssynpunkt. — På motsvarande sätt förhåller det sig vid förvärv av

äganderätt eller nyttjanderätt till rörelse eller del av rörelse. — Förslaget

innebär också ökade svårigheter för bestämmelsernas användare att hålla reda på i vilka fall tillståndsplikt föreligger och, i fråga om ett aktuellt

förvärv, om det förvärvade bolaget eller rörelsen (rörelsedelen) har någon

verksamhet inom tillståndspliktig bransch. De här antydda gränsdrag-

ningsproblemen leder till rättsosäkerhet.

Länsstyrelsen föreslår i stället följande gränsdragning mot det tillstånds-

pliktiga området: Man undantar fall där tillgångarnas nettovärde enligt den fastställda balansräkningen för det senaste året ej överstiger ett visst gränsbelopp. Bestämmer man detta belopp exempelvis till 100 gånger det

basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av räkenskapsåret (för närvarande drygt 2 milj.kr.)

vinner man med säkerhet följande fördelar: 1. En regel som är enkel att uppfatta och lätt att tillämpa; 2. Inga fall, som kan tänkas stå i strid mot väsentligt allmänt intresse, kan — enligt hittills här vunnen erfarenhet — finna i undantagsgruppen; 3. Undantagsregeln befriar samtliga länsstyrelser från en ur arbetssynpunkt något betungande volym ärenden av trivial natur (exempelvis inom handels- och servicesektorn). Man kan på goda grunder anta att nästan alla bolag och rörelser inom de av arbetsgruppen i sitt förslag angivna branscherna härigenom på ett enkelt och smidigt sätt undantas

från förvärvstillståndsområdet. Följande remissinstanser — Landsorganisationen, Handelsanställdas förbund och Svenska livsmedelsarbetareförbundet — är tveksamma eller avstyrker utredningens förslag.

Landsorganisationen, som är tveksam till förslaget, tycker att det är

olyckligt att såväl nuvarande tillståndsmyndigheter som de lokala förbundsföreträdarna inte längre skulle kunna följa utvecklingen inom de

berörda branscherna. Detta skulle enligt LO möjligen kunna lösas genom

att tillståndskravet i dessa fall ersätts med någon form av anmälningsplikt

vid utländska förvärv.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet hänvisar till att livsmedelsproduktionen inte bör vara i händerna på utländska multinationella företag eller 252 under inflytande av utländska intressen.

Samtliga remissinstanser, som har yttrat sig över förslagen, tillstyrker

dessa. .

Länsstyrelsernas organisationämnd samt länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län tillstyrker att lagen förtydligas så att det i klartext anges,

alt förvärv av aktier i s.k. lagerbolag undantas från tillståndsplikt. och att kravet på tillstånd för att sluta avtal om handelsbolag slopas.

[00] Vv

Bilaga 1.3

Lagrådsremissens lagförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982: 617) om utländska förvärv av svenska företag m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982: 617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. dels att 12 § skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 12 § skall utgå, dels att 1, 2, 7, 8 och 18 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 Denna lag innehåller bestämmel- Denna lag innehåller bestämmelser om begränsningar i rätten för ser om begränsningar 1 rätten för utländska rättssubjekt och vissa utländska rättssubjekt och vissa

svenska rättssubjekt att förvärva svenska rättssubjekt att förvärva

aktier i svenska aktiebolag, andelar aktier i svenska aktiebolag, andelar i svenska handelsbolag eller rörel- i svenska handelsbolag eller rörelser som drivs här i landet. Genom ser som drivs här i landet. lagen begränsas också rätten att

sluta avtal om handelsbolag.

28 Denna lag tillämpas inte på svenska bank- eller försäkringsaktiebolag eller på aktierna i sådana bolag.

Bestämmelserna om förvärvstill-

stånd i 7-11 §§ tillämpas inte i fråga

om

|. teckning av aktier i samband

med stiftandet av ett aktiebolag,

2. förvärv av aktier i bolag som

aldrig har bedrivit verksamhet och

som saknar anställda,

3. förvärv av aktier i aktiebolag,

andelar i handelsbolag eller ägan-

derätt eller nyttjanderätt till rörelse eller del av rörelse, om tillgångarnas nettovärde i bolaget eller rörelsen enligt den fastställda balansräkningen för det senaste räken-

skapsåret inte överstiger ett gräns-

belopp som motsvarar 100 gånger det basbelopp = enligt — lagen

(1962:381) om allmän försäkring

som gällde under den sista månaden av räkenskapsåret eller om antalet anställda i bolaget eller rörel-

sen under det senaste räkenskaps-

året inte vid något tillfälle har över-

stigit 10.

Om det bolag i vilket aktie eller andel förvärvats är ett moderföre-

tag inom en koncern, skall vid beräkning enligt andra stycket 3 ock-

så inräknas tillgångarnas nettovärde eller antalet anställda i dot-

terföretagen inom koncernen.

78!

Kontrollsubjekt får inte utan tillstånd (förvärvstillstånd) för varje sär-

skilt fall förvärva

1]. så många aktier i svenska aktiebolag att genom förvärvet förvärvarens

andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget

kommer att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio eller

femtio procent,

andelar i svenska handelsbolag, [ST . äganderätt eller nyttjanderätt till rörelser som drivs här i landet eller

delar av sådana rörelser. Förvärvstillstånd behövs inte för

förvärv inom samma koncern, om förvärvaren är ett svenskt företag inom koncernen. Förvärvstillstånd

krävs dock om ett svenskt företag

har ett bestämmande inflytande

över alla företagen i koncernen och ett utländskt företag i denna har ett

bestämmande inflytande över förvärvaren. Om vissa utländska bankföretags förvärv finns särskilda bestämmelser i Il4a §.

8§

Vid beräkning av antal aktier enligt 7 § skall varje aktie räknas med som tillhör

1. ett företag som ingår i samma koncern som förvärvaren, 2. ett företag över vilket förvärvaren har ett bestämmande inflytande, om

förvärvaren är utländsk medborgare.

3. förvärvarens make, barn, föräldrar eller syskon eller ett företag över

vilket en sådan anhörig har ett bestämmande inflytande. Första stycket 1. gäller inte när Första stycket I gäller inte i fråett utländskt rättssubjekt inom en ga om förvärv av aktier inom en

koncern förvärvar aktier i ett koncern.

svenskt bolag inom samma kon-

cern.

! Senaste lydelse 1985: 501. ” Senaste lydelse 1984: 284.

Tillstånd art sluta avtal om han- Tillstånd att förvärva andelar i ett delsbolag eller att förvärva andelar handelsbolag får meddelas endast i ett handelsbolag får meddelas en- om det finns ett avtal enligt vilket dast om det finns ett avtal enligt inträde i bolaget skall vara medgivilket bolaget skall vara slutet eller vet i och med att tillstånd ges. inträde är medgivet I och med att tillstånd ges.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2. Beträffande förvärv som har skett före ikraftträdandet skall lagen fortsätta att gälla i sin äldre lydelse, om förvärvet avser en eldistributionsanläggning.

Lag om ändring i lagen (1982:618) om utländska förvärv av

fast egendom m. m.

Härigenom föreskrivs att I kap. 2 § och 2 kap. 2 § lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap 28!

Förvärvstillstånd behövs inte 1. för förvärv genom bodelning, arv eller testamente, ra . för förvärv genom fusion enligt 14 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385), . för förvärv genom inrop på exekutiv auktion, . om förvärvaren är gift med en svensk medborgare, 5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra egendomen enligt 3 kap. I $ eller enligt 6 § lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m.m. eller 16 § jordförvärvslagen (1979:230), 6. om förvärvaren är ett svenskt företag inom samma koncern som överlåtaren. Första stycket 6 gäller inte, om ett svenskt företag har ett bestämmande inflytande över alla företagen i koncernen och ett utländskt företag i denna har ett bestämmande inflytande över förvärvaren.

2kap. 28 Förvärvstillstånd behövs inte 1. för förvärv genom bodelning, arv eller testamente, ra . för förvärv genom fusion enligt 14 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385), 3. för förvärv genom inrop på exekutiv auktion, 4, om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra egendomen enligt 3 kap. 5 8, 5. om förvärvaren är ett svenskt företag inom samma koncern som överlåtaren. Första stycket 5 gäller inte, om ett svenskt företag har ett bestämmande inflytande över alla företagen i koncernen och ett utländskt företag i denna har ett bestämmande inflytande över förvärvaren.

t. Denna lag träder i kraft den I juli 1987. 2. Beträffande förvärv som har skett före ikraftträdandet skall lagen fortsätta att gälla i sin äldre lydelse, om förvärvet avser en hyreshusenhet, en jordbruksfastighet eller en eldistributionsanläggning. 257

! Senaste lydelse 1985:944. 17 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 74

Lag om ändring i lagen (1983: 1034) om kontroll över

tillverkningen av krigsmateriel, m. m.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1983: 1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel. m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Krigsmateriel får inte tillverkas Krigsmateriel får inte tillverkas här i riket utan tillstånd av regering- här i riket utan tillstånd av regeringen, om ej annat följer av föreskrif- en, om ej annat följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av ter som har meddelats med stöd av denna lag. Tillstånd att tillverka denna lag. Tillstånd att tillverka

krigsmateriel får meddelas endast krigsmateriel får meddelas endast

svensk medborgare. svenskt han- svensk medborgare, svenskt handelsbolag eller svenskt aktiebolag. delsbolag i vilket inte någon av bo- För tillverkning i ringa omfattning lagsmännen är kontrollsubjekt som får dock tillstånd ges även åt annan. avses i 3 § lagen (1982: 617) om

utländska förvärv av svenska före-

tag m.m. och svenskt aktiebolag i

vars bolagsordning intagits utlän-

ningsförbehåll som avses i nämnda

lag. Om särskilda skäl föreligger,

får dock tillstånd ges även åt annan.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet enligt första stycket för ändring eller ombyggnad av skjutvapen i fall som avses 124 § första stycket vapenlagen (1973: 1176) samt för tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens eget bruk.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Bilaga 2

LAGRÅDET Utdrag PROTOKOLL

vid sammanträde

1986-11-24

Närvarande: f.d. justitierådet Hult, regeringsrådet Dahlman, justitierådet

Gad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 20 november 1986 har

regeringen på hemställan av statsrådet Peterson beslutat inhämta lagrådets

yttrande över förslag till

I. lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska

företag m.m., LR . lag om ändring i lagen (1982: 618) om utländska förvärv av fast egen-

dom m.m., 3. lag om ändring i lagen (1983: 1034) om kontroll över tillverkningen av

krigsmateriel, m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Annika Marcus.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Bilaga 3 Prop. 1986/87: 74

Svenskt näringsliv i ett internationellt perspektiv

Promemoria upprättad inom industridepartementet

1 Inledning

Under 1980-talet har industriproduktionen åter tagit fart, lönsamheten har förbättrats och investeringarna har ökat. Strukturproblemen i branscher som varv, stålindustri och teko är på väg att lösas. Läget för den svenska industrin är i dag betydligt bättre än för tio är sedan. Men strukturomvandlingen är inte avslutad. Näringslivet kommer även i framtiden att genomgå genomgripande förändringar. Impulserna till dessa förändringar kommer i hög grad från världsmarknaden, 1. ex. i form av nya produkter, ny produktionsteknik och nya konkurrenter men också som en direkt följd av att efterfrågan ändras.

Vårt utlandsberoende är stort och Sveriges ekonomi är i dag på ett komplicerat sätt sammanflätad med omvärlden. De stora svenska industrikoncernerna är internationella företag med verksamheten spridd över hela världen. Den ökade internationaliseringen är förutsättningen för det välstånd som vi åtnjuter i dag, men den skapar också beroenden. Sverige, med ungefär 1 Zz av världens BNP, kan inte nämnvärt påverka den internationella ekonomiska utvecklingen. Däremot får utvecklingen i omvärlden betydande konsekvenser här hemma, som vi måste anpassa oss till för att i längden kunna upprätthålla en god ekonomisk tillväxt. Detta kan vi bl. a. lära av erfarenheterna från 1970-talet.

Näringspolitikens uppgift är att underlätta anpassningen till de förändrade konkurrensbetingelserna på världsmarknaden och verka för att näringslivets internationella konkurrenskraft förstärks. I följande avsnitt presenteras en del av det material, som legat till grund för 1987 års näringspolitiska proposition. Promemorian har utarbetats inom industridepartementets struktursekretariat. Därvid har ett flertal rapporter och analyser utförda av olika oberoende utredningsorganisationer, konsulter och andra experter utnyttjats. Analyserna syftar till att belysa olika aspekter på näringslivets konkurrenskraft och strukturomvandling samt beskriva förutsättningarna inom vissa speciella områden, t.ex. den råvarubaserade industrin, konsumtionsvaruindustrin, projektexporten och småföretagen. Någon explicit analys av den s.k. teknikfaktorns betydelse och läget inom den tekniska forskningen och utvecklingen har ej gjorts, eftersom en sådan redovisning finns i rapporten STU-perspektiv 1986 från styrelsen för teknisk utveckling. 260

Promemorian har disponerats på följande sätt: En överblick över den Prop. 1986/87: 74 internationella ekonomin är en naturlig avstamp för analyser av struktur-

omvandlingen. En sådan överblick presenteras i avsnitt 2. Avsnitt 3 innehåller en översikt över utvecklingen av industrins produktion, sysselsätt-

ning, produktivitet, lönsamhet och investeringar sedan mitten av 1970-talet. Den minsta gemensamma nämnaren för de två följande avsnitten är den svenska industrins internationella konkurrenskraft. I avsnitt 4 analyseras den svenska exportens marknadsandelar i OECD sedan år 1970 med

avseende på den relativa kostnadsutvecklingen samt med avseende på exportens länder- och varusammansättning. Avsnitt 5 ägnas den svenska industrins internationalisering med särskild tonvikt på utlandsetableringar-

nas betydelse för näringslivet och samhällsekonomin.

Ägarstrukturen i näringslivet har över tiden utvecklats mot en dominans för de institutionella ägarna. Vidare har sambanden mellan olika ägargrupper blivit alltmer komplicerade. Dessa frågor tas upp i avsnitt 6. I avsnitten 7 och 8 beskrivs hur branschstrukturen i näringslivet som helhet resp. inom industrin har utvecklats. Därvid presenteras olika mått

på omvandlingstakten. En branschindelning är emellertid inte särskilt lämpad för analyser av industrins internationella konkurrenskraft, eftersom de

faktorer som är strategiska i detta sammanhang är knutna till produkter och produktionsprocesser. I avsnitt 8 presenteras en indelning av industrin

med avseende på produkternas differentiering och produktionsapparaternas flexibilitet. Denna indelning används för att analysera hur konkurrensbetingelserna — och därmed behovet av näringspolitiska åtgärder — varie-

rar mellan olika typer av produktion i industrin. Indelningen används också för att beskriva industrins struktur i olika regioner.

Tjänstesektorn och tjänsteexporten har under de senaste åren uppmärk-

sammats alltmer. Avsnitt 9 belyser det intima samspelet mellan tjänstepro-

ducerande näringar och industrin, det växande inslaget av tjänsteproduk-

tion i industriföretagen samt tjänsteexportens struktur.

Tillgången på inhemska råvaror är alltjämt basen för en betydande del av den svenska industrin. Dess förutsättningar analyseras i avsnitt 10. Produktionen av konsumtionsvaror — t.ex. livsmedel, konfektion, möbler, grafiska alster, husgeråd, fritidsutrustning etc. — underskattas ofta när man bedömer framtidsmöjligheterna för industrin. Här kan eventuellt finnas en utvecklingspotential som kan utnyttjas bättre. En kort redovisning

av konsumtionsvaruindustrins storlek och utveckling presenteras i avsnitt

11. Avsnitt 12 handlar om projektexporten, vars marknad försvagats under 1980-talet bl. a. på grund av betalningsproblemen i u-länderna.

Småföretagen är viktiga för vitaliteten och förnyelsen av näringslivet.

De har inte minst mycket stor betydelse för att upprätthålla regional

balans. I avsnitt 13 beskrivs utvecklingen av nyföretagandet och konkurser

samt småföretagens lönsamhet, investeringar och sysselsättning.

I det avslutande avsnittet 14 analyseras förutsättningarna inom vissa

industriella nyckelområden, dvs. branscher och företagsgrupper som är

ömsesidigt beroende när det gäller leveranser av insatsvaror, investerings-

varor samt teknisk utveckling. De områden som behandlas har byggts upp kring produktion inom områdena metall och skogsprodukter, fartyg, bilar, 261 energiutrustning, elektronik samt läkemedel och medicinsk teknik.

Prop. 1986/87: 74

2¶Internationell bakgrund

Världshandelns utveckling Under 1970-talet och hittills under 1980-talet har såväl världshandelns som världsproduktionens tillväxt fluktuerat kraftigt (figur 2.1). Världshandeln återhämtade sig visserligen snabbt efter djupdykningarna 1975 och 1982, men den genomsnittliga årliga tillväxten under perioden 1973-1985 var bara drygt 4 20 i volym jämfört med drygt 9 70 per år 1965-1973. Vid sidan av dämpningen av tillväxten karaktäriseras perioden efter 1973 av kraftiga variationer i priser och växelkurser. Kontrasten mot de betydligt stabilare 1950- och 1960-talen — bortsett från den s. k. ”koreaboomen”' — är sålunda markant.

Figur 2.1 Världshandel och världsproduktion 1973—1986 (procentuell förändring i volym per år) 15

L

io

bol md

0

Fr ”—Världsepro-

L duktion - "= Världs-

-5 handel

23 74 75 76 77 78 72 &0 & &2 DB MM 5 KS

Källa: IMF. World Economic Outlook, April 1986.

Likväl har det internationella handelsmönstret inte förändrats påfallande under de senaste 20 åren (tabell 2.1). Industriländerna har under hela perioden 1965—1985 svarat för mellan 65 och 70 4 av världens importmarknad. Förskjutningarna inom gruppen under 1980-talet speglar främst skillnader i konjunkturbilden mellan å ena sidan Europa och å andra sidan USA.

U-länderna har under de senaste 20 åren svarat för drygt 20 4 av världens varuimport. U-länderna i Asien har ökat sin andel, medan de afrikanska och latinamerikanska ländernas andel minskat. Dessa förskjutningar är strukturella och speglar dels oljeländernas ökade köpkraft under 1970-talet, dels vissa asiatiska länders på industrivaruexport baserade importförmåga.

Det är främst fyra ostasiatiska länder, nämligen Hongkong, Singapore, Sydkorea och Taiwan, som blivit kända för sin snabba exportorienterade tillväxt (figur 2.2). Dessa länder har sedan början av 1970-talet kraftigt ökat 262

sin export av arbetskraftsintensiva industrivaror, t.ex. kläder, leksaker Prop. 1986/87: 74

och fartyg. Under senare år har dessa länder även ökat sin export av elektronikprodukter i snabb takt. Taiwan, Sydkorea och Hongkong har

idag vardera en ungefär lika stor andel av världsexportmarknaden som

Sverige.

Tabell 2.1 Varuimporten i världen fördelad på olika länderområden 1965, 1970, 1975, 1980 och 1985 (andelar i procent)

Industriländer Stats- U-länder Summa

handels- Väst- Nord- Japan Övriga länder Afrika — Latin- Mel- Övriga europa amerika industri- amerika lersta Asien

länder! Östern

1965 45 15 12 ts 100

44 15 DIB li bBSR bo AN 1970 100

bhRRBR ADIA B 1975 42 15 H 100 1980 43 15 100 1985 37 21 ANA wu H RR BRA Atta OA 100

Källa: UN, Monthly Bulletin of Statistics

! Jugoslavien, Israel, Sydafrika, Australien och Nya Zealand.

Figur 2.2 Exporttillväxt och produktionstillväxt (BNP) i de ledande

exportländerna 1973—1984 (prtocent per år)

Produktions-

tillväxt

Hong Kong

.

MUnpapavre & .

Tavean

O Sax: Arolna

German DR

Menu Q . e Ban

t SS SS lapa

Canmda

Unnrd Stares Sed; France .

muden

Belgium 6 ÖV Orsomane FR

Netherlands & — COcrmany. GS Unicd Kingdum

Sunzerland &

T" T T T

v 2 16 [1

Exporttillväxt Källa: GATT, International Trade 1984/85.

Utvecklingen i Stillahavsområdet har tilldragit sig allt större uppmärksamhet under senare år. Den starka expansionen i Japan, på USA:s västkust samt i de nyindustrialiserade länderna i Ostasien står i bjärt

kontrast emot den jämförelsevis svaga utvecklingen i Europa under

1980-talet. Handeln över Stilla havet har ökat sin andel av världshandeln från omkring 6 7 i början av 1960-talet till drygt 11 Zz vid mitten av 1980-talet, medan handeln över Atlanten under motsvarande period har

minskat sin andel från 15 till 11 22. Som jämförelse kan nämnas att handein inom Europa sedan början av 1960-talet har svarat för drygt en fjärdedel av 263 världshandeln.

Prisutvecklingen Prop. 1986/87: 74

Under 1970-talet steg såväl priserna på bearbetade varor som råvaror trendmässigt (figur 2.3). Råvarupriserna — bortsett från oljepriserna — ökade dock i långsammare takt än priserna på bearbetade varor. Under 1970-talet höjdes oljepriset drastiskt i två omgångar. Men från 1980 har trenden pekat nedåt och under loppet av vintern och våren 1986 upplevde världen en ”inverterad oljekris” då oljepriset halverades.

Figur 2.3 Priser i världshandeln på bearbetade varor, råvaror exkl. olja samt råolja 1978—1986 uttryckta i SDR (index 1975 = 100) 400

">" Bearbetade

varor

== Råolja

Råvaror

[0] T T T e&kl olja

73 74 75 76 ?7” 78 79 80 8 &2 &8B MM B&S 86

Källa: UN, Monthly Bulletin of Statistics. Anm: 1 figuren anges priserna i termer av Internationella valutafondens "särskilda dragningsrätter” (SDR), dvs. i förhållande till ett vägt genomsnitt av de viktigaste västvalutorna.

Utvecklingen av oljepriserna speglar utvecklingen från ett läge i början av 1970-talet med efterfrågeöverskott till dagens läge med utbudsöverskott på oljemarknaden. Sedan den första oljekrisen år 1973 har produktionskapaciteten byggts ut samtidigt som förbrukningen av olja som energiråvara har minskat. Eftersom såväl efterfrågans som produktionskapacitetens anpassning till prisförändringar tar flera år, torde ett lågt oljepris bestå under återstoden av 1980-talet. Även när det gäller andra råvaror, t. ex. olika metaller, förefaller en liknande obalans ha uppstått. Priserna på råvaror kan därför förväntas vara pressade även under de närmaste åren.

Växelkurser och räntor Sedan 1973. då systemet med fasta växelkurser övergavs till förmån för ett system med friare kurser, har växelkurserna fluktuerat kraftigt. Det gäller inte minst den för världsekonomin så betydelsefulla amerikanska dollarn (figur 2.4). Valutakursfluktuationer skapar kursrisker och anses därför hämma internationell handel. Den hämmande effekten på handeln har

kanske trots allt inte varit så stor, eftersom företagen har anpassat sig och Prop. 1986/87: 74

funnit vägar att minska kursniskerna, t. ex. med hjälp av terminsaffärer och

genom att minska sin valutaexponering. Nedgången i världshandelns till-

växt åren 1973—1985 beror snarare främst på att produktionens tillväxt i världen avtagit och att effekterna av den på 1960-talet påbörjade liberaliseringen av handeln mellan industriländerna ebbat ut. Under de senaste tio åren har handelsutbytet mellan industriländerna präglats av ökade spänningar, vilket i flera fall lett till ökad protektionism.

Figur 2.4 Effektiva växelkurser för USA dollar, D-mark, Yen och svenska kronor åren 1971—1986 (index: 1973 = 100)

150

100-

— SEK . -- IM - se Yen = USD

71 72 73 74 75 76 77 78 79 § ku & BB MM BB Be Källa: Morgan Guaranty Trust Company, World Financial Markets.

De friare växelkurserna samt kapitalmarknadernas internationalisering har inneburit att kursutvecklingen för de stora världshandelsvalutorna på

kort sikt bestäms av skillnader i räntor mellan länder, snarare än skillnader i inflation och kostnadsutveckling. Detta gäller särskilt dollarn, eftersom den flyter fritt och USA tillåter fria kapitalrörelser.

Dollarkursens uppgång under första hälften av 1980-talet är förknippad

med de stora federala budgetunderskotten, vilka drev upp räntan i USA relativt omvärlden (figur 2.5). Detta ledde till att efterfrågan ökade på

dollartillgodohavanden och USA blev snabbt den största låntagaren på den

internationella kapitalmarknaden. Den höga räntan i USA spred sig till

andra länder och eftersom inflationstakten samtidigt sjönk blev realrän-

torna under första hälften av 1980-talet i ett historiskt perspektiv höga.

Figur 2.5 Penningmarknadsräntor (6 månaders) i USA, Prop. 1986/87: 74 Förbundsrepubliken Tyskland och Japan åren 1980—1986 (procent)

USA

== Japan

rr ff tfn "=" Västtyskl

a 8 2 & 84 § ge Källa: Morgan Guaranty Trust Company, World Financial Markets.

Konjunkturen i industriländerna under 1980-talet Under de första åren av 1980-talet var den ekonomiska politiken i industriländerna över lag stram. Syftet var att dämpa inflationen, som hade accelererat bl. a. på grund av oljeprishöjningarna 1979— 1980. Detta ledde till att tillväxten blev svag, inte minst i Västeuropa (tabell 2.2), och att arbetslös-

heten steg mycket kraftigt. Trots detta valde regeringarna att prioritera kampen mot inflationen. En hög inflation ansågs nämligen hämma investe-

ringar i produktionskapital och därmed skada de långsiktiga tillväxtbetingelserna.

Tabell 2.2 Bruttonationalproduktens tillväxt i volym 1976—1986 i olika länder och ländergrupper (procentuell förändring per år)

1976— — 1981—- 1981 1982 1983 1984 1985! 1986?

1980 1985

Industrivaruexpor-

terande - 6,4 4,7 5,0 7,2 8,3 6,6 6,1

Källor: UN, World Economic Survey, 1986, och OECD, Economic Outlook, December 1986. ! Beräknat 2? Prognos

Under år 1982 lades emellertid USA:s finanspolitik om i expansiv rikt- Prop. 1986/87: 74 ning, vilket utlöste den kraftigaste konjunkturuppgången på 20 år. Importen ökade mycket starkt under 1983 och 1984 (tabell 2.3), vilket stimulerade världshandeln. Uppgången gynnade särskilt länder som Japan och Canada som traditionellt har ett stort handelsutbyte med USA. Även tillväxten i Västeuropa stimulerades, om än inte i lika hög grad eftersom länderna där till största delen handlar med varandra. Här kom den fortsatt strama ekonomiska politiken att prägla utvecklingen, vilket medförde att tillväxten blev väsentligt långsammare än i USA och Japan.

Tabell 2.3 Importtillväxt i volym 1976—1986 i olika länder och ländergrupper (procentuell förändring per år)

1976— — 1981—- = 1981 1982 1983 1984 1985! 19867

1980 1985

Industrivaruexpor-

terande - 4,3 1.7 —-4,9 6,5 8,9 9,3 4,2

Källor: UN, World Economic Survey, 1986 och OECD, Economic Outlook, December 1986. ! Beräknat. " Prognos.

Dollarkursens uppgång försvagade den amerikanska industrins konkur-

renskraft, vilket bidrog till ett växande underskott i USA: s bytesbalans. I

Japan däremot uppstod ett betydande överskott och även i Västeuropa

förstärktes bytesbalanserna — inte minst i Förbundsrepubliken Tyskland

— genom kombinationen av en stram ekonomisk politik och draghjälpen

från USA (tabell 2.4).

Tabell 2.4 Bytesbalanssaldon 1980—1986 i olika länder och ländergrupper (miljarder USD)

1980 1981 1982 1983 1984 1985! 1986?

OECD-länder -69 —27 - 29 —-28 - 6 - 57 — 20

USA 2 6 - 8 -47 -106 = —-138 —-136 Japan -H 5 7 21 35 49 82 Förbundsrepubliken Tyskland -15 - 6 3 4 7 13 32

Sovjet och Östeuropa - 2 0 8 1 1 5 0 U-länder 38 —-37 - 89 —-46 - 32 - 41 —- 74

OPEC 106 48 - 22 -11 - 10 —- 5 - SI Övriga -65 —85 - 67 —35 - 2 - 20 —- 7

Restpost? -30 —65 —-HO -—-63 —-85 —- 78 —- 78

Källa: OECD, Economic Outlook, December 1986. ! Beräknat. 267 ? Prognos. > Restposten beror bl.a. på tidsförskjutningar i rapporteringen av export resp.

import och på brister i registreringen av tjänster.

Japans andel av den samlade exporten av industrivaror i världen har Prop. 1986/87:74

nästan fördubblats under de senaste 20 åren. Närmare bestämt har den ökat från 7 20 år 1965 till för närvarande 12 26. Japan exporterar uteslutan-

de industrivaror, varav ca 70 96 utgörs av verkstadsindustriprodukter. De

största enskilda produktgrupperna är landsvägsfordon (SITC 78), telekom-

munikationsutrustning (SITC 76) och elektriska maskiner (SFFTC 77), vilka

tillsammans svarar för ca 40 26 av Japans export. Ökningen av importen från Japan i industriländerna har varit särskilt

iögonfallande när det gäller vissa konsumentkapitalvaror, t. ex. personbilar, TV- och videoutrustning, stereoanläggningar och kameror. Den japanska importpenetrationen har väckt oro i Europa och USA, bl. a. därför att man anser att den egna exporten till Japan försvåras av olika administrativa och tekniska handelshinder. Detta har lett till motåtgärder i Euro-

pa och USA i form av importrestriktioner och s.k. ”frivilliga” begränsningar från japanernas sida.

Av tabell 2.5 framgår att andelen import från Japan är högst när det

gäller maskiner och transportmedel och att den över lag är väsentligt högre i USA än i Västeuropa. Importandelen i Sverige ligger på ungefär samma nivå som i Västeuropa i genomsnitt. Andelen japansk import har stigit

trendmässigt sedan mitten av 1970-talet, utom när det gäller landsvägsfor-

don och ”diverse bearbetade varor” i USA. Mest iögonfallande är utvecklingen när det gäller importen av bilar till USA. Japans andel av denna ökade starkt från mitten av 1970-talet till 1981, då trenden bröts. Därefter har den åtminstone t. o. m. 1984 pekat nedåt. Detta torde hänga samman

med att Japan medvetet hållit tillbaka sin export till USA.

Tabell 2.5 Importen från Japan i procent av den totala importen av vissa varugrupper till USA, Västeuropa och Sverige 1975—1985

Landsvägsfordon Maskiner och transport- Diverse bearbetade

(SITC 78) medel exkl. landsvägsfordon = varor (SITC 6 och 8)

(SITC 7./.78)

USA Väst- Sverige USA Väst- Sverige USA Väst- Sverige

Källor: OECD, Foreign Trade Statistics och SCB, Utrikeshandelsstatistik.

Under 1980-talet har Japan ökat sina direktinvesteringar utomlands. främst i USA. Japan har dock valt att placera övervägande delen av den fordringsökning på omvärlden som bytesbalansöverskotten innebär i port-

följinvesteringar. Apprecieringen av yenen har emellertid inneburit att det 268

av kostnadsskäl blivit allt fördelaktigare för japanerna att lägga ut tillverk- Prop. 1986/87: 74 ning av komponenter i andra länder. Därmed kan man samtidigt kringå de olika restriktioner som riktas mot importen från Japan. Man torde därför kunna räkna med att de japanska företagens utlandsetableringar fortsätter och att de i framtiden i ökad utsträckning sker i Europa.

U-ländernas betalningsproblem Prisutvecklingen på världsmarknaden har under en följd av år försämrat de råvaruproducerande u-ländernas bytesförhållande. Därmed har de fått allt svårare att betala importen och räntorna på utlandslånen. Många u-länder skuldsatte sig kraftigt under 1970-talet för att finansiera sina utvecklingsprogram. Räntehöjningarna i början av 1980-talet utlöste akuta betalningskriser i många u-länder. Bland de värst drabbade var Mexico, Brasilien och Argentina, där räntebetalningarna netto slukade hälften av exportinkomsterna. Plötsligt föreföll hela det internationella betalningssystemet att svikta. De akuta kriserna har emellertid lösts — åtminstone temporärt. Lånen har omförhandlats och Internationella valutafonden och olika centralbanker har ställt upp med överbryggningskrediter.

De oljeimporterande u-ländernas bytesbalansunderskott har reducerats sedan 1981 främst till följd av kraftiga åtstramningar av importen. Däremot har de oljeexporterande u-ländernas bytesbalanser försämrats drastiskt (tabell 2.4) på grund av sjunkande oljeexport och fallande priser.

Utsikter inför återstoden av 1980-talet Världsekonomin präglas i dag av två fundamentala problem, nämligen dels obalansen i handeln mellan å ena sidan USA och å andra sidan Japan och Västeuropa, dels det latenta hotet mot det internationella betalningssystemet som u-ländernas betalningsproblem utgör. Dessa stora problemkomplex kommer att prägla utvecklingen i världsekonomin under återstoden av 1980-talet.

Obalanserna i handelsutbytet mellan industriländerna är symptom på interna obalanser, som på sikt måste rättas till. Det inhemska sparandet! är för lån i USA och för högt i Japan och Västeuropa. En återgång till ett balanserat handelsutbyte kräver alltså en åtstramning i USA:s ekonomi och en mer expansiv politik i Japan och Europa, i synnerhet i Förbundsrepubliken Tyskland.

Mot bakgrund av den åtstramning av finanspolitiken som krävs i USA för att som planerat uppnå balans i den federala budgeten år 1992, vore det önskvärt om samtidigt den inhemska efterfrågan i Europa och Japan gavs större utrymme. En sådan politik har för övrigt efterlysts, bl. a. av industriländernas ekonomiska samarbetsorganisation OECD.

! Bytesbalansens saldo är definitionsmässigt lika med skillnaden mellan inhemskt sparande och investeringar i ett land. Ett underskott i bytesbalansen innebär att det inhemska sparandet är otillräckligt för att finansiera investeringarna, medan ett bytesbalansöverskott innebär att det inhemska sparandet är större än investeringarna. 269

Det närmaste man hittills har kommit en samordning av den ekonomiska Prop. 1986/87: 74 politiken inom OECD är överenskommelsen mellan de fem största medlemsstaterna i september 1985, att gemensamt styra dollarkursen ned mot en långsiktigt rimlig nivå. Den höga dollarkursen hade blivit en allt större olägenhet för den internationella handeln. Bl.a. hade den amerikanska industrin som nämnts fått sin konkurrenskraft nedsatt, vilket lett till krav på importbegränsningar. Men samtidigt befarades att ett okontrollerat dollarfall skulle kunna skada det internationella betalningssystemet. Dollarn har, som framgår av figur 2.4, sjunkit alltsedan början av år 1985. I slutet av januari 1987 låg dollarn i förhållande till D-mark på samma nivå som I oktober 1980. Yenen hade aldrig under efterkrigstiden stått så högt i förhållande till dollarn.

Oljeprisfallet under 1986 skapade gynnsamma förutsättningar för en ökad inhemsk efterfrågan i industriländerna (utom Norge och Storbritannien). Hittills har emellertid effekterna blivit mindre än väntat. Det tar dock en viss tid innan oljeprissänkningarna via höjd köpkraft i hushållen och ökade vinster i företagen slår igenom på konsumtion och investeringar.

F USA har man nu tagit ett första steg mot balans i den federala budgeten. Enligt OECD: s beräkningar reduceras underskottet under kalenderåret 1987 med i storleksordningen 1 Z6 av BNP. Under de följande åren krävs dock ytterligare nedskärningar av federala utgifter eller skatte- och avgiftshöjningar, i synnerhet som the Tax Reform Act lär medföra minskade skatteintäkter under 1988.

OECD-sekretariatet konstaterar it sin konjunkturrapport i december 1986 att utvecklingen av oljepriser, inflation och räntor under 1986 samt åtgärderna för att reducera budgetunderskottet i USA har ökat förutsättningarna för en uthållig — om än måttlig — tillväxt i OECD under 1987 och första hälften av 1988. Närmare bestämt räknar man med cen årlig genomsnittlig BNP-tillväxt på 2,5—3 2.

En bedömning av utvecklingen ända till 1990 blir givetvis osäkrare, eftersom utvecklingen i världsekonomin kan förväntas förbli labil under flera år. Även om åtgärder vidtas för att utjämna handelsutbytet mellan industriländerna, består obalansen av allt att döma under återstoden av 1980-talet. Under loppet av anpassningsperioden finns risk för stora växelkurs- och räntefluktuationer samt för protektionistiska åtgärder.

En annan osäker faktor är utvecklingen av priserna på råolja och andra råvaror, som spelar en avgörande roll för u-ländernas importförmåga och deras möjligheter att sanera sin betalningssituation. Visserligen tenderar räntenedgången att minska skuldbördan, men den negativa trenden i relativpriset på råvaror innebär likväl att kostnaderna i termer av export ökar. Detta gäller i synnerhet de fattigaste u-länderna, för vilka räntorna inte är marknadsbestämda.

Även om det är omöjligt att förutsäga vilket oljepris som kommer att råda under återstoden av 1980-talet, torde det säkerligen ligga lägre än under första hälften av 1980-talet. Det verkar också sannolikt att övriga råvarupriser förblir pressade. De råvaruexporterande u-länderna löper därmed risk att få sitt bytesförhållande ytterligare försvagat.

För att på sikt lösa u-ländernas betalningsproblem måste dessa tillföras

ytterligare lån. Vidare krävs att industriländerna för en mer liberal han- Prop. 1986/87: 74 delspolitik samt att det inhemska sparandet i de skuldsatta länderna ökar och att kapitalflykten hejdas. En permanent lösning kan inte åstadkommas

under de närmaste åren, varför betalningssystemet i världen kan utsättas

för ytterligare påfrestningar.

Internationella valutafonden (IMF) har utarbetat ett scenario för den ekonomiska utvecklingen i världen till 1991. Det bygger på att vissa strategiska variabler, t. ex. oljepriser, råvarupriser, räntor och växelkurser (tabell 2.6), utvecklas på ett sätt som underlättar en utjämning av obalanserna

i världsekonomin .!

Tabell 2.6 IMF:s scenario för världsekonomins utveckling 1986—1991

1981 —85 1986 1987 1988-91

Världsmarknadspriser', & per år

Källa: IMF, World Economic Outlook, April 1986. ! London Interbank Offered Rate (LIBOR) används ofta som basränta för interna-

tionella lån. "I USD.

IMF:s scenario innebär att utvecklingen under återstoden av 1980-talet

blir gynnsammare än under decenniets första hälft. Sålunda skulle t. ex världshandelns tillväxttakt i volym fördubblas under perioden 1988-1991 jämfört med åren 1981-1985. En världshandelstillväxt på 5 Z£ per år är

emellertid inte anmärkningsvärd jämfört med utvecklingen under 1960-

och 1970-talen och är inte heller osannolik med de antaganden som gäller.

Sålunda antas en bantning av det federala underskottet i USA och räntor nära dagens nivå skapa förutsättningar för en genomsnittlig årlig BNP-till-

växt på ca 3 71 industriländerna. I u-länderna som grupp bedöms tillväx-

ten bli drygt en procentenhet snabbare. I de s.k. nyindustrialiserade län-

derna blir tillväxten starkare än genomsnittet. Detta relativt gynnsamma

scenario för u-ländernas del är starkt beroende av antagandet om att den

negativa trenden i realpriserna på råvaror bryts; ett antagande som kan ifrågasättas.

Sammanfattningsvis pekar de bedömningar som nu görs på att importtillväxten under de närmaste åren blir jämförelsevis god i Västeuropa, men

svagare I USA. Foch med att OPEC-länderna tvingas dra åt svångremmen,

så framstår de s.k. nyindustraliserade länderna i Ostasien som de mest

lovande marknaderna bland u-länderna under återstoden av 1980-talet.

! Se vidare IMF, World Economic Outlook, April 1986.

Detta skulle innebära att Västeuropa under de närmaste åren ökar sin Prop. 1986/87: 74 andel av världens import. Den har ju (vilket framgår av tabell 2.1) minskat under första hälften av 1980-talet. Detta torde vara till fördel för den svenska industrin, som traditionell haft sin dominerande marknad i Väst-

europa. Den dämpning som kan förväntas på den amerikanska marknaden på grund av åtstramningen i syfte att återställa balansen i den federala budgeten, torde innebära att Japan ökar sina ansträngningar i Europa när det

gäller såväl export som direktinvesteringar. Den japanska importpenetra-

tionen är ju här ännu låg jämfört med i USA. Konkurrensen på den

västeuropeiska marknaden mellan Förbundsrepubliken Tyskland, Japan

och Sverige skulle sålunda skärpas, inte minst när det gäller för Sverige

viktiga varuområden som maskiner och transportmedel.

3¶Industrins utveckling åren 1975— 1986 Prop. 1986/87: 74

3.1¶Produktionen

1970-talet har kallats ”de svikna förväntningarnas årtionde” och när det

gäller industrins utveckling är karaktäristiken träffande. Åren 1975—1982

präglades nämligen av stagnation, vilket klart avspeglas i utvecklingen av produktionen, produktiviteten och lönsamheten i industrin.

Figur 3.1 Industrins produktionsvolym i Sverige, USA, Japan och OECD-Europa 1970-1986 (index 1974 = 100)

150F--

Sverige

== Japan

Europa

70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 & Bi P2 & MM &5 & Källa: OECD, Main Economic Indicators. Anm.: År 1974 har valts som bas eftersom OECD-länderna detta år någorlunda var i fas i konjunkturcykeln.

Den svenska industriproduktionens utveckling under den senare hälften

av 1970-talet var betydligt ogynnsammare än i flertalet andra OECD-länder (figur 3.1). Till skillnad från i Sverige sjönk industriproduktionen i OECD

krafugt år 1975, för att sedan snabbt återhämta sig och fortsätta att växa. I

Sverige kom nedgången senare, men den blev i gengäld långvarig.

Bakgrunden till stagnationen under senare hälften av 1970-talet är dels den s.k. ”kostnadskrisen” åren 1975 och 1976, dels de strukturproblem

som blottlades inom framförallt gruv-, stäål- och varvsindustrierna. Struk-

turproblem drabbade även skogsindustrin, främst på grund av den otillräckliga inhemska råvarutillgången (vid rådande priser). Kraftiga ökningar av arbetskraftskostnaderna åren 1974—1976 i kombi-

nation med en svag produktivitetstillväxt ledde till att de svenska exportfö-

retagen höjde priserna relativt konkurrenterna. Resultatet blev stora mark-

nadsandelsförluster åren 1976 och 1977. Devalveringarna 1976 och 1977 återställde kostnadsläget, men en även fortsättningsvis ogynnsam pris- och kostnadsutveckling jämfört med andra industriländer tvingade fram ytterligare nedskrivningar av kronan åren 1981 och 1982. Effekterna av dessa

devalveringar i kombination med konjunkturåterhämtningen i OECD efter 273

18 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 74

recessionen åren 1980-1982, skapade ett kraftigt uppsving i industripro- Prop. 1986/87: 74 duktionen åren 1983 och 1984. Under 1985 och 1986 har tillväxttakten åter sjunkit. vilket till stor del torde bero på att kapacitetstaket är nått. Orderingången låg ännu under 1986 på en hög nivå.

Trots marknadsdelsförlusterna är det exporten som varit motorn bakom den svenska industriproduktionens tillväxt sedan mitten av 1970-talet. Under 1980-talet har orderingången från hemmamarknaden varit i stort sett oförändrad. Detta förklaras delvis av att importens andel av den inhemska förbrukningen av industriprodukter ökat. Den var 42 970 år 1985 jämfört med 34 6 vid mitten av 1970-talet. Sammantaget har dessa tendenser inneburit att tillverkningsindustrins (exkl. varv) export ökat med i genomsnitt 4,5 22 per år mellan 1975 och 1985, medan försäljningen till den inhemska marknaden minskat med i genomsnitt drygt I 22 per år. Följaktligen har exportens andel av industriproduktionen från mitten av 1970-talet till år 1985 ökat från 33 till 47 Zz.

3.2¶Produktivitetsutvecklingen

Under 1960-talet ökade produktiviteten (mätt som förädlingsvärde per arbetad timme) i den svenska industrin i en snabb och jämn takt. 1970-talet och första hälften av 1980-talet har däremot präglats av kraftiga fluktuationer i produktivitetstillväxten (figur 3.2). I genomsnitt har tillväxttakten halverats jämfört med 1960-talet.

Figur 3.2 Förädlingsvärde per arbetad timme i industrin 1970— 1986 (genomsnittlig procentuell förändring per år; tre års glidande medeltal) 6

SLL

FLOLeLe

fee

SLL

KULL

LAN

Källa: SCB, Nationalräkenskaper.

Kortsiktiga förändringar i produktivitetstillväxten speglar variationer i Prop. 1986/87: 74 kapacitetsutnyttjandet. Produktivitetens långsiktiga tillväxt är i ett land som Sverige med hög förvärvsintensitet avgörande för realinkomstutveck-

turomvandlingen, som bl. a. innebär att arbetskraft fördelas om från anläggningar med låg produktivitet till anläggningar med hög produktivitet. Även kvalitetshöjningar, t.ex. i form av förbättrade tekniska prestanda hos produkterna eller produktdifferentiering, är en källa till produktivitetstillväxt. Produktivitetshöjningar är sålunda förknippade med investeringar i realkapital, men också med insatser för produktutveckling och inte minst utbildning av personal.

I tabell 3.1 jämförs produktivitetsutvecklingen i Sverige och de största industriländerna åren 1960-1985. Produktivitetstillväxten var generellt långsammare under 1970-talet och första hälften av 1980-talet än under 1960-talet. I de flesta industriländer har produktivitetstillväxten i runda tal halverats. Det visar sig vidare att utvecklingen i Sverige stämmer ganska väl överens med de andra länderna med undantag för Japan. Japan står i en klass för sig och har under hela perioden 1960-1985 haft den snabbaste produktivitetstillväxten. Gapet till andra länder har dock krympt och under åren 1982-1985 var ökningstakten starkare i Sverige än i Japan.

Som nämnts påverkas produktivitetstillväxten på kort sikt i hög grad av variationer i kapacitetsutnyttjandet. Följaktligen sjönk produktivitetstillväxten i flertalet länder (tabell 3.1) under åren 1979—1982, men återhämtade sig under konjunkturuppgången 1982-1985.

Generellt ökar produktiviteten långsiktigt i snabbare takt i ett land som är i färd med att bygga upp sin industri än i mogna industriländer, där strukturomvandlingen och förnyelsen varje år berör en relativt liten del av industrin. Detta torde vara bakgrunden till skillnaden i produktivitetstillväxt mellan Japan och andra industriländer under tidigare årtionden.

Tabell 3.1 Produktivitetsutvecklingen! 1960—1985 i några OECD-länder (genomsnittlig procentuell förändring per år)

Förbundsrepubliken

Källa: OECD, Economic Outlook. ! Förädlingsvärde per arbetad timme.

3.3¶Lönsamheten i industrin

Lönsamheten i industrin uppvisade under 1950- och 1960-talen jämna cykliska variationer. I figur 3.3 redovisas utvecklingen av industrins lönsamhet sedan början av 1950-talet enligt SCB:s finansstatistik. Fram till omkring 1980 märks en trendmässig försämring av lönsamheten. Därefter har lönsamheten förbättrats, även om en försämring åter kan registreras för åren 1985-1986. Efter 1981 har lönsamheten — nominellt sett — kommit upp mot den nivå som gällde under 1950- och 1960-talen.

Höjd låneränta har ökat avkastningskravet Räntabiliteten på eget kapital före extraordinära poster och skatt har fluktuerat kraftigt från 1970 (figur 3.4). Bakom fluktuationerna ligger utvecklingen av avkastningen på sysselsatt kapital (totalt kapital minus icke räntebärande skulder) och finanskostnaden (låneräntan inkl. valutaförluster).

Åren 1970— 1976 låg finanskostnaderna runt 7—8 26. Eftersom industrins avkastning på sysselsatt kapital var högre fick företagen ett räntabilitetstillskott genom lånefinansieringen (framgår i figuren som skillnaden mellan räntabilitet och avkastning). Mest markerat var detta under det s. k, övervinståret 1974, då lånefinansieringen bidrog med ca 10 procentenheter till räntabiliteten.

Från 1976 steg finanskostnaderna markant och uppgick 1982 till hela 19 2. Uppgången förklaras dels av stigande räntor, dels av stora valutakursförluster på utlandslån. De senare uppgick 1982 till ca 4,5 Z och den egentliga räntan till 14,5 96.

Samtidigt med uppgången av finanskostnaderna försämrades avkast-

Figur 3.3 Industrins rörelse- och nettomarginal samt finansnetto i procent av omsättning 1953—1986 10.0

kh

L

7.5)

5.01-

2.51-

N ,

« Dos é "Rörelse:

0.0 nera 2 -t marginal

- TNE TNT, , == Fin.rettov

LL NON ov

- 4 orsättn

| Ne No "> Nottomara MAA Åsen ma LS a JR Af AL ÄLL SRA Se MA AR SR LE a

Ba

86 Källa: SCB, Finansstatistiken för företag.

ningen på sysselsatt kapital åren 1977 och 1978. Trots att avkastningen Prop. 1986/87: 74

förbättrades under de följande åren var den lägre än finanskostnaderna

ända till år 1983. Detta innebar att industrin under sju år i rad förlorade på

sin lånefinansiering, med en svag räntabilitet och investeringsvilja som följd.

Figur 3.4 illustrerar väl vilka krav på ökad avkastning som ett höjt ränteläge medför. Avkastningen var både 1983 och 1984 något högre än under ”Öövervinståret” 1974, men trots detta var räntabiliteten 7—8 procentenheter lägre.

Nedgången i finanskostnaderna sedan år 1982 från 19 till 12 25 är i första hand en följd av vinster och förluster på grund av valutakursförändringar. som utvecklats från en förlust på 4,5 Z till en kursvinst på I 7 år 1986 (prognos). Företagens räntekostnader har samtidigt sjunkit med i genomsnitt drygt I procentenhet.

Hög likviditet

Det förbättrade lönsamhetsläget under de senaste åren har trots en uppgång i investeringarna medfört att industrins likvida medel ökat mycket kraftigt. De har i det närmaste tredubblats sedan år 1980 och uppgick vid 1985 års utgång till ca 75 miljarder kronor. Detta motsvarar mer än två års investeringar med full självfinansiering. Med 1970-talet som mått på normaliikviditet hade industrin 1985 en överlikviditet på ca 20 miljarder kronor.

De likvida medlen och andra finansiella placeringar har blivit en allt viktigare inkomstkälla för industrin. Totalt beräknas finansiellt kapital

uppgå till nära 35 Z av det totala kapitalet år 1986. Av detta svarade aktier

Figur 3.4 Industrins räntabilitet m. m. 1970—1985 samt prognos för 1986 (procent) :

40

r

3oL

al

108-

L == Eoliditet

L — Låreränta

[0] TF

- > Avkastning

- "> Räntabili- -10 UA rr Ar Am rs T TT tet

70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 Bi & BB MM 5

Källa: SCB, Finansstatistiken för företag. 277

likvida medel för 12 Z och långfristigt utlånade medel för resterande 7 Zz. Det finansiella kapitalet bidrog med drygt halva den beräknade avkastningen på sysselsatt kapital under 1986 på 14 Zz.

Man kan också grovt jämföra direktavkastningen på finansiellt och arbetande kapital (=totalt kapital minus finansiellt kapital). Under den studerade perioden är det endast tre år som det arbetande kapitalet givit likvärdig avkastning som det finansiella kapitalet — åren 1974, 1983 och 1984. Vid det höga ränteläge som råder I dag erhålls en hög riskfri avkastning på likvida medel. Detta driver upp förräntningskravet på reala investeringar där även en riskpremie måste kalkyleras in. Skall dessutom en investering delvis lånefinansieras, medför ett högt ränteläge ytterligare en bromsande effekt för nysatsningar. Man kan säga att en hög ränta sätter dubbel press på viljan och förmågan att investera.

Solditeren återhämtas Lönsamheten är av avgörande betydelse för företagens tillväxtmöjligheter genom dess ”kapitalskapande” funktion. Det gäller att:

— skapa en tillräcklig självfinansiering, — klara de krav som bankerna ställer för långivning, — attrahera kapital från börsen (nyemissioner).

Indirekt kan man säga att om kravet på självfinansiering är uppfyllt, klaras mer eller mindre automatiskt de båda övriga kraven. Ett mått på självfinansiering är soliditeten, som visar hur stor del av det totala kapitalet som är finansierat med eget kapital (inkl. obeskattade reserver med avdrag för latent skatteskuld).

I figur 3.4 framgår soliditetens utveckling sedan 1970. Mellan åren 1970 och 1977 sjönk soliditeten trendmässigt från ca 34 till 27 Zo. Med andra ord var räntabiliteten lägre än tillväxten i det totala kapitalet under hela perioden.

Under perioden 1978-1981 var soliditeten i stort sett oförändrad. Detta kan synas något förvånande med hänsyn twll den svaga räntabiliteten. Förklaringen är dels att industrin — i första hand de statliga företagen — fick stora statliga stöd som inte medräknats i räntabiliteten, dels att perio-

den präglades av låg nominell tillväxt. Efter 1981 har soliditeten åter höjts

och beräknas år 1986 uppgå till ca 32 4.

I tabell 3.2 redovisas utvecklingen under 1980-talet av de olika komponenter som påverkar soliditeten. De första åren karaktäriserades av låg nominell tillväxt. Realt sett — nominell tillväxt minus inflationstakt — innebar åren 1980-1982 ungefär nolltillväxt. Att soliditeten ökade 1982 trots låg räntabilitet berodde på stora fondemissioner mot uppskrivningar av anläggningstillgångar.

Tabell 3.2 Räntabilitet, tillväxt och soliditet 1980—1985 samt prognos för Prop. 1986/87: 74

1986 (procent!)

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 Räntabilitet efter

Tillväxt, eget kapital 8 J1 13 19 18 12 9 Tillväxt i totalt kapital 9 1 10 13 15 10 8 Soliditetsföränd-

Källa: SCB, Finansstatistiken för företag.

! Avser industriföretag med minst 20 anställda. ” Avser inflationstakten december/december. > Räntabilitet minus inflationstakt — en grov approximation av real räntabilitet.

Internationell jämförelse Jämförelser av industrins lönsamhet i olika länder försvåras av skillnader i redovisningspraxis, skatteregler m. m. och av att reala lönsamhetsberäkningar inte är generellt förekommande.

En av de få internationella jämförelserna av räntabiliteten har utförts av Business and Industry Advisory Committee to the OECD (BIAC).

Det är svårt att dra några säkra slutsatser från BIAC:s studie, bl. a. på grund av antagandena vid skatteberäkningarna samt skillnaderna i inflationstakt. Av allt att döma har dock lönsamheten i Sverige under perioden 1970-1984 som helhet varit lägre än i de flesta av våra konkurrentländer på grund av den mycket låga lönsamheten under 1970-talet.

Industrin finansiellt väl rustad för framtiden Genom det förbättrade lönsamhetsläget efter den senaste devalveringen står industrin i dag åter väl rustad för framtiden. Soliditeten uppgår till ca 32 22 och ligger därmed endast obetydligt under nivån vid 1970-talets början. Räntabiliteten ligger realt sett väl i nivå med de bästa åren på 1970-talet. Industrin har aldrig haft så god likviditet och har ett starkt positivt finansnetto.

Man måste dock komma ihåg att denna beskrivning avser den totala industrin I genomsnitt. Spridningen i lönsamhet mellan olika företag är fortfarande stor och synes inte ha minskat. Sålunda gick vart fjärde industriföretag med förlust under de vinstrika åren 1983—1985. Dessa förlustföretag svarade för ca en sjättedel av antalet anställda i industrin. Ett fåtal stora koncerner svarade för halva vinstsumman i industrin år 1985. Detta är väsentligt mer än deras andel av sysselsättningen (figur 3.5). 279

Figur 3.5 Vinstkoncentration i industrin år 1985 (procent av hela industrin) Prop. 1986/87: 74

60

50 —

L 40 --

cr

d andel av 5 vinsten

10-

LL P2Zzafndel av

LL förädl.v

- Esa AÄndel av ol Syssels

5 största 10 största Källa: SCB, Finansstatistiken för företag.

En oroande tendens för närvarande är att rörelsemarginalen har försämrats under tre år i följd och nu är tillbaka på ungefär samma nivå som 1982. Detta förhållande döljs delvis av den positiva utvecklingen av finansnettot och kommer inte heller fram tydligt i räntabilitetstalen. I avsaknad av en genomarbetad inflationsredovisning är det också svårt att avgöra i vad mån den försämrade rörelsemarginalen är reell eller en effekt av den fallande inflationstakten. Det står dock klart att den egentliga industrirörelsen gav ett lägre resultat under år 1985 än vad industrin tjänade på finansiellt kapital — i båda fallen före räntekostnader.

3.4¶Investeringarna

Bruttoinvesteringarna i realkapital (maskiner, transportmedel, byggnader och inventarier) nådde år 1976 sin högsta volym under efterkrigstiden. Åren 1970— 1976 var bruttoinvesteringarnas andel av industrins förädlingsvärde i genomsnitt drygt 18 26. Under den senaste tioårsperioden var motsvarande andel i genomsnitt drygt 14 26. År 1985 var andelen uppe i 16 Zo (figur 3.6).

Under 1970-talets andra hälft var investeringsviljan svag vilket delvis berodde på att kapacitetsutnyttjandet var lågt, varför det helt enkelt inte behövdes någon omfattande utbyggnad av industrins produktionskapacitet. Den kraftiga försämringen av lönsamheten i industrin torde vidare ha påverkat företagens förväntningar om lönsamheten på investeringar i negativ riktning. Den skärpta konkurrensen på världsmarknaden och den snabba tekniska utvecklingen torde samtidigt ha ökat riskerna i industriell verksamhet och därmed också ökat avkastningskraven. Den kraftiga förbättringen av lönsamheten under 1980-talet borde dock ha stärkt investe- 280

Figur 3.6 Bruttoinvesteringas andel i procent av förädlingsvärdet i industrin Prop. 1986/87: 74 1970—1985 25

2 = nt

15

bo uonenn 2 N ue” NN en , - NN ” NN É”

10f- Nee” Seme””

-

- =" Mask-irv/

L förädl-v

- ::"" Tot invz 5 förädl-v

70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 &0 UM PL BB MM 5

Källa: SCB, Nationalräkenskaper.

ringsviljan, men då avkastningen på finansiella placeringar är högre än på företagens arbetande kapital hämmas investeringsviljan.

Industrins investeringar har under perioden 1970-1985 omfördelats från basindustrierna (gruvorna, skogsindustrin samt järn- och stålindustrin) till framför allt verkstadsindustrin (exkl. varv) (se figur 3.7). Förskjutningen är inte särskilt stor, men trenden är likväl klar. Sålunda svarade basindustrierna åren 1971—1975 för i genomsnitt 39 22 av industrins investeringar, mot 34 Zz åren 1981-1985. Motsvarande tal för verkstadsindustrin (exkl. varv) är 28 resp. 35 4.

För att få en rättvisande bild av förnyelsen av det fysiska kapitalet måste man vid sidan av industrins investeringar ta hänsyn till företagens ”leasing” av maskiner, fordon och inventarier, som har ökat under 1980-talet. Enligt uppgifter från SCB har ”"leasing” av utrustning motsvarat 5—12 9 av industrins bruttoinvesteringar under första hälften av 1980-talet. Den högsta andelen nåddes år 1983. I början av 1970-talet svarade ”leasing” för ungefär 1 20 av investeringarna. Vidare hyr industriföretagen lokaler i större utsträckning än tidigare. I vissa fall har stora industrikoncerner bildat fristående fastighetsbolag. Utrustning och lokaler som industriföretagen hyr registreras i statistiken som investering hos maskinuthyraren eller fastighetsförvaltaren, dvs. i tjänstesektorn. Detta innebär att förnyelsen av realkapitalet i industrin under 1980-talet varit mer omfattande än vad statistiken över industriinvesteringarna anger.

Förskjutningen i industrins struktur från realkapitalintensiva branscher som skogsindustri och stålindustri till mer ”humankapitalintensiva” branscher, exempelvis inom verkstadsindustrin, har medfört att industrins behov av realkapital per förädlingsvärdekrona idag är mindre än i början av 1970-talet. Däremot har satsningar på forskning och utveckling, kunskapsuppbyggnad samt långsiktiga satsningar på marknadsföring med sikte på att öppna nya marknader (immateriella investeringar) ökat i betydelse.

Figur 3.7 Industrins investeringar 1970—1985 fördelade på vissa Prop. 1986/87: 74 branschgrupper (andelar i procent) 100

[TTTTTTTT

Övriga

branscher

ind.

2¶Källa: SCB, Nationalräkenskaper.

Sådana verksamheter ingår inte i det traditionella investeringsbegreppet. En undersökning av SCB tyder på att företagens immateriella investeringar nu är större än investeringarna i maskiner och byggnader. Spännvidden mellan olika branscher är dock stor. I verkstadsindustrin beräknas exempelvis de immateriella investeringarna vara tre gånger så stora som de materiella, medan förhållandet i järn- och stålindustrin är omvänt.

I figur 3.8 redovisas utvecklingen av materiella investeringar inkl. leasing av utrustning, kostnader för forskning och utveckling (FoU) samt marknadsinvesteringar i tillverkningsindustrin åren 1975—1985 enligt beräkningar av SIND och SCB. Om man tar hänsyn till såväl immateriella som materiella investeringar skulle investeringsvolymen år 1985 enligt dessa beräkningar överstigit 1975 års nivå.

Till skillnad från investeringarna i fysiskt kapital har industrins utgifter för FoU som andel av förädlingsvärdet ökat i stadig takt. Om man jämför FoU-kostnadernas andel av företagssektorns förädlingsvärde i olika LN-J 20 [NS

Figur 3.8 Materiella och immateriella investeringar i tillverkningsindustrin Prop. 1986/87: 74

1975—1985 (milj. kr, 1980 års priser)

10000 L

R2ZzZaMarknads-

invest

= IE=FoU- invest

& ENIBMateriella

9 invest

1975 1977? 1979 1981 1983 1985 Källor: SCB och SIND.

länder, finner man att Sverige intar en tätplats. Detta framgår av tabell 3.3. Tillväxten i FoOU-kostnaderna i Sverige har dock sedan mitten av 1970-talet

varit långsammare än i t.ex. Japan och Förbundsrepubliken Tyskland.

Det existerar ingen officiell statistik över företagens marknadsinvesteringar. Olika undersökningar tyder emellertid på, att deras andel av den

totala omsättningen i industrin ligger på 4-6 Ze. Den färskaste undersök-

ningen har genomförts av SCB och visar att verkstadsindustrins marknadsinvesteringar år 1985 uppgick till 9 9 av omsättningen. Motsvarande tal

för järn- och stålindustrin var knappt 2 36. Svårigheterna att göra åtskillnad

mellan löpande försäljningsomkostnader och marknadsinvesteringar är dock stora, varför omfattningen av företagens marknadsföringsinvesteringar torde vara överskattade.

Tabell 3.3 Forsknings- och utvecklingskostnaderna i procent av förädlingsvärdet i företagssektorn

3.5¶Arbetskraften Prop. 1986/87: 74

Sysselsättningen Den strukturella omvandling som ägt rum inom industrin under perioden

1970-1986 har på många sätt påverkat sysselsättningen. Sammantaget har

antalet industrisysselsatta under denna period nettomässigt minskat med 74 000 personer eller ca 896. Minskningen har varit något större för män än för kvinnor, vilket medfört att andelen kvinnor ökat från 25 till 26 &£. Nedgången i antalet sysselsatta har mera markant kunnat vändas först

fr. o. m. sista halvåret 1983. Under perioden 1983— 1986 ökade industrisys-

selsättningen med drygt 40000. Att inte ökningen varit större trots en relativt kraftig högkonjunktur och en framgångsrik devalvering hänger

samman med att industrin i första hand utnyttjade redan tidigare ledig kapacitet samt att övertidsuttaget ökade.

Figur 3.9 Industrisysselsättningen under åren 1970—1986 (1 000-tal personer, 16—74 år)

i

0r NI

L

sal

| poser eeooneer” Totalt

; == Kvinnor

LU) Kn

AN BABA DURA 5 8

Källa: SCB, Arbetskraftsundersökningen.

Under perioden redovisad sysselsättningsförändring har varierat kraftigt

mellan olika branscher. Medan exempelvis träindustrin samt textil-, läder-

och konfektionsindustrierna fått vidkännas kraftiga sysselsättningsminskningar har andra branscher, som massa- och pappersindustrin, haft en relativt stabil sysselsättningsutveckling. Till de sysselsättningsmässigt till-

växande branscherna hör främst delar av verkstadsindustrin, speciellt transportmedels- och elektronikindustrierna.

Tabell 3.4 Sysselsättningsförändringar inom vissa branscher åren 1970, Prop. 1986/87: 74

1976, 1982, 1986 (1000-tal)

Bransch 1970 1976 1982 1986! Total föränd-

ring perioden

1970— 1986

Transportmedel

Män 90 112 88 100 +10

Kvinnor Bl 16 17 19 + 8

Totalt 101 128 105 119 +i18

Elektronik

Män 57 58 61 67 +10

Kvinnor 23 30 31 30) + 7

Totalt 80 88 92 97 +17 Hela verkstadsindustrin

Kemiska industrin

Livsmedel

Män 58 54 51 49 - 9

Kvinnor 42 38 31 35 = 7

Totalt 100 92 82 83 -17

Teko, läder

Papper, massa

Träindustrin

Män 87 86 67 62 —25 Kvinnor 12 16 15 IS + 3 Totalt 929 102 82 7 -—22

! Uppskattning. Källa: SCB, Arbetskraftsundersökningen.

De strukturella förändringarna inom olika branscher har haft en syssel-

sättningsmässigt kraftig regional effekt (se även avsnitt 8.6). Om man undantar neddragningen inom varvsindustrin — som i huvudsak drabbade

Göteborg, Uddevalla, Landskrona och Malmö — har strukturförändringen främst påverkat regioner och orter med ensidig eller åldrande industriell struktur. De regioner som i första hand har fått del av företag i branscher

under stark sysselsättningsmässig expansion har varit Storstockholm och i viss mån Göteborg. Elektronikindustrin har således fått en kraftig koncen-

tration till Stockholmsregionen medan bilindustrin ökat starkt inom Göteborgsregionen och näraliggande orter. Till följd av den strukturella förändringen och tekniska utvecklingen

inom industrin har den relativa fördelningen mellan arbetare och tjänste-

män kraftigt förändrats. Andelen tjänstemän inom industrin uppgick således år 1986 till 32,8 Z mot 27,0 46 år 1970.

på storstadsregioner, skogslän och övriga regioner

1970 1971 1973 1975 1976 1977 1979 1981 1982 1983 1984 1985 1986!

Storstads-

regioner 1,2 2,2 2.0 1.2 1,2 1.5 1,6 1.8 2,3 2,6 24 2,2 2.1 Skogslän 2,3 3.6 3,9 2,7 2,5 2,7 3,0 3,6 44 48 42 4,0 40 Övriga 1,4 2,4 2,2 1,5 1.5 1.7 2,0 2,5 3,3 3,5 3,1 2.8 2,8

! Uppskattning.

Källa: SCB, Arbetskraftsundersökningen.

Utbildning och arbetslöshet

Som en följd av att industrin snabbt utvecklas mot att bli alltmer kunskapsintensiv och därmed ökar efterfrågan på arbetskraft med nya yrkesprofiler, har en utbildningsstrukturell obalans uppstått mellan tillgång och efterfrå-

gan på arbetskraft. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder av betydande omfattning via AMS, AMU, SIFU m. fl. statliga institutioner men också utbildningsinsatser av näringslivsorganisationer och enskilda företag har

till viss del kunnat eliminera denna brist. Även om nya utbildnings- och yrkesprofiler stänger ute många arbetstagare från nya arbeten synes det i första hand drabba personer med låg

grundutbildning. Som framgår av figur 3.10 och 3.11 innebär en förgymna-

sial utbildning (folkskola, grundskola) fyra gånger större risk för arbetslöshet än om man har eftergymnasial utbildning.

Figur 3.10 Relativa arbetslöshetstal inom olika utbildningsnivåer för män,

16—74 år (procent)

3L

L

2eL

L

"> Efterggn-

- nasial utb

il SA Le Te nasial utb

L NN et No et

| == Kort am

. oe NS nasial utb

|

—Förama-

0 sial utb

21 72 73 74 75 76 77 78 79 0 Mä 2 3 HM ES

Källa: SCB, Arbetskraftsundersökningen. 286

Figur 3.11 Relativa arbetslöshetstal inom olika utbildningsnivåer för Prop. 1986/87: 74

kvinnor, 16—74 år (procent) 5

4

3

-

L 2 "> Efterggr-

r nasial utb

"= Lång gyn

ib nasial utb

- == Kort gyn

L nasial utb o - —-Förgyma-

sial utb

71 72 73 74 75 76 77 70 79 & 8 &2 TB M 5

Källa: SCB, Arbetskraftsundersökningen.

Trots att arbetskraftens allmänna utbildningsnivå ökat kraftigt under perioden 1979-1985 och mer än befolkningen i sin helhet var andelen

personer utan gymnasial eller längre utbildning endast 36 2 år 1985.

Alt arbetskraften ökat utbildningsnivån mera än befolkningen i sin helhet sammanhänger med att uppgifterna omfattar åldrarna 16—74 år. Det kan med säkerhet antas att åldersgruppen över 64 år tillhör de förgymna-

siala årgångarna och därmed medverkar till att befolkningens förgymna-

siala utbildningsnivå inte minskar i samma takt.

Vidare kan noteras att medan den totala arbetskraften med förgymnasial

utbildning uppgår till 36 6 är motsvarande siffra för arbetskraften inom

industrin 45 26. Av totalt ca I miljon industrianställda har således ca

450000 förgymnasial utbildning i form av folkskola eller grundskola. Till

övervägande del är dessa 35 år och äldre.

Tabell 3.6 Utbildningsförändring i procent inom arbetskraften och hela

befolkningen i åldrarna 16—74 år under perioden 1970—1985

o

Källa: SCB, Arbetskraftsundersökningen.

Vid en av SCB genomförd undersökning vad avser personalutbildning

våren 1986 visade sig att 82 20 av arbetskraften inom tillverkningsindustrin inte erhållit någon form av utbildning genom företagets försorg. Endast de anställda inom jord-, skogsbruk och fiske samt inom byggnadsindustrin 287

uppvisade högre siffror. Av andra undersökningar kan man anta att de som Prop. 1986/87: 74 inte har erhållit någon utbildning i första hand är kategorin arbetare med

förgymnasial utbildning. Mot bakgrund av att de anställda med förgymnasial utbildning löper fyra gånger så stor risk att bli arbetslösa som de

eftergymnasialt utbildade är detta oroande. En uppgradering av utbild-

ningsnivån för de med förgymnasial utbildning skulle inte enbart minska

arbetslöshetsriskerna utan också underlätta för företagen vad gäller accep-

tans av teknikhöjande åtgärder. Den slutsats man kan dra av denna kortfattade genomgång är att de fortsatta krav på strukturomvandling som reses

kommer att medföra ett stort utbildningsbehov inom industrin.

Kostnadsutveckling och konkurrenskraft

Diskussioner om industrins konkurrenskraft baseras ofta på jämförelser av

hur arbetskraftskostnaderna per producerad enhet utvecklas i Sverige och i de viktigaste konkurrentländerna. Enhetsarbetskostnaderna, som be-

stäms av utvecklingen av löner och kollektiva avgifter, produktivitet och växelkurser, påverkar exportpriserna och därmed efterfrågan på svensk export. Enhetsarbetskostnaderna är emellertid inte den enda faktorn som bestämmer prisutvecklingen. Man måste också ta hänsyn till priserna på

insatsvaror, energi samt kapitalkostnader. Dessutom påverkar faktorer vid sidan av priset valet av leverantör, t.ex. leveranssäkerhet, produktan-

passning och service. I praktiken kan det därför krävas betydande relativprisförändringar innan ett företag byter leverantör resp. för en leverantör,

som prissatt sig ur marknaden, att få tillbaka sina kunder.

Om man ser tillbaka på utvecklingen sedan 1970, finner man att de

relativa enhetsarbetskostnaderna i den svenska tillverkningsindustrin räknat i nationella valutor ökat trendmässigt (figur 4.1). Ökningarna var

mycket kraftiga åren 1976—1977 resp. 1984— 1986. Åren 1976—1977 var orsaken främst dels att de sociala avgifterna ökade, dels att produktivitetsutvecklingen var svagare än i OECD-länderna i genomsnitt. Sammantaget var timlöneökningarna under dessa två år lägre än i konkurrentländerna i

OECD. Under perioden 1984-1986 har dock timlönerna i den svenska industrin ökat i snabbare takt än i OECD, vilket är den främsta orsaken till

ökningen av de relativa enhetsarbetskostnaderna.

Räknat i enhetlig valuta, t.ex. svenska kronor, har dock Sveriges rela-

tiva enhetsarbetskostnader under senare år varit avsevärt lägre än under 1970-talet (figur 4.1). De relativa enhetsarbetskostnaderna beräknas år

Figur 4.1 Relativa arbetskraftskostnader per producerad enhet inom tillverkningsindustrin; Sverige i förhållande till OECD 1970—1987 (index 1980

= 100)

-

= 110-

L

-

ol

L

sol

so- == Nationell

valuta

I T r T T T T T T T T T r T TefeT SEK

70 72 74 76 78 80 & 8 8Ep 87p Källa: Konjunkturinstitutet.

19 Riksdagen 19861/87.1 saml. Nr 74

1986 ha varit drygt 20 26 lägre än 1970. Detta beror givetvis på devalvering- Prop. 1986/87: 74 arna åren 1976, 1977, 1981 och 1982, som alltså fått en kraftig och bestående effekt på Sveriges kostnadsläge vad arbetskraftskostnaderna beträffar. Dessutom har den internationella valutakursutvecklingen under åren 1985

och 1986 medfört en effektiv depreciering av den svenska kronan.

Relativpriset på bearbetade varor (varor exkl. jordbruksprodukter, livsmedel, malm, massa, trävaror och petroleumprodukter) — dvs. priset på svensk export jämfört med ett vägt genomsnitt av våra viktigaste konkurrenters export — var år 1986 drygt 3 20 lägre än år 1970 (figur 4.2). Relativpriset har sålunda inte sjunkit proportionellt mot enhetsarbetskostnaderna. Detta beror dels på att företagen utnyttjat en del av devalveringarna till att höja sina vinstmarginaler, dels på att devalveringarna medfört att importerade insatsvaror blivit dyrare. Det senare slår hårdare på bearbetade varor än på t. ex. råvaror.

I tabell 4.1 redovisas en beräkning av det relativa kostnadsläget i hela den svenska tillverkningsindustrin åren 1980— 1986 samt en prognos för år 1987. Jämförelsen avser de 14 viktigaste konkurrenterna inom OECD till den svenska industrin. Enligt dessa beräkningar var det svenska relativa kostnadsläget år 1986 ca 9 22 lägre än under år 1980. Kronans värde skrevs ned med sammanlagt 23 76 åren 1981 och 1982 samt sjönk ytterligare i effektiva termer under 1985 och 1986 ten följd av valutakorgens konstruktion) på grund av dollarfallet och uppgången för D-mark och Yen. Utan denna sistnämnda effektiva depreciering skulle det relativa kostnadsläget år 1986 bara vara 4Z lägre än år 1980. Det är särskilt de svenska insatsvarukostnaderna per producerad enhet som ökat i snabbare takt än i omvärlden. Den relativa insatsvarukostnaden i gemensam valuta var år 1986 7 Ze lägre än år 1980, medan de relativa enhetsarbetskostnaderna var 192 lägre.

Figur 4.2 Relativa priser för Sveriges export av bearbetade varor till OECD 1970—1986 (index 1980 = 100) 110

EPT 105

100

TETETTETETTUPTPETEFEP so — T T T T T T

70 72 74 6 21 8 R 2 R

Källa: Konjunkturinstitutet. 290

Under år 1987 bedöms de relativa insatsvarukostnaderna vara oföränd- Prop. 1986/87:74 . rade, medan de relativa arbetskraftskostnaderna ökar med en procent. Sammantaget skulle därmed det relativa kostnadsläget vara oförändrat

under 1987. Till detta resultat bedöms en fortsatt effektiv depreciering av

den svenska kronan bidra med nära 2 7.

Olika orsaker till förlusten av marknadsandelar

Sett i ett relativt långt perspektiv har Sveriges andel av den internationella handeln minskat. Detta har dokumenterats i ett flertal utredningar och konjunkturrapporter under senare år. Bilden av fallande svenska andelar

blir tämligen likartad oavsett om man mäter den svenska exporten som

andel av världshandeln, den svenska exporten som andel av OECD-ländernas samlade export eller den andel av OECD-ländernas samlade import som köps från Sverige.

När man studerar exporten och dess konkurrenskraft från den mer

kortsiktiga stabiliseringspolitikens synpunkt är det naturligt att tillmäta

den övergripande pris- och kostnadsutvecklingen en avgörande betydelse.

I ett näringspolitiskt sammanhang är även andra aspekter viktiga. En fråga

man kan ställa är i vilken utsträckning de minskade marknadsandelarna

beror på att den svenska exporten varit inriktad på varor där efterfrågetill-

växten i omvärlden varit jämförelsevis svag. På liknande sätt kan man

fråga sig om exporten haft en länderfördelning som missgynnat Sverige,

dvs. om Sverige som sina främsta avsättningsmarknader haft länder med

en jämförelsevis långsam efterfrågetillväxt. Om det är så att Sverige förlorat marknadsandelar på grund av en

oförmånlig sammansättning hos exporten i dessa avseenden, är det intres-

sant att veta i vilken mån exportens sammansättning ändå förändrats mot en mer gynnsam struktur med hänsyn till efterfrågetillväxten — eller om

den i värsta fall förskjutits mot en mindre gynnsam. Man kan med andra ord ställa frågan hur mycket långsammare (eller möjligen snabbare) ex-

porttillväxten varit om varusammansättningen resp. länderfördeiningen

varit helt oförändrad under den studerade perioden.

Tabell 4.1 Relativa priser, kostnader och marginaler per producerad enhet

inom tillverkningsindustrin 1980—1986 samt prognos för 1987. Sverige jäm-

fört med 14 OECD-länder (enhetlig valuta, index 1980=100)

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987P Insatskostnad 100 100 94 88 93 96 93 93 Arbetskraftskostnad 100 101 89 75 79 83 81 82 Summa rörlig kostnad 100 100 93 85 90 93 91 91 Produktpris 100 100 93 87 92 94 92 91 Marginal 100 100 100 102 102 101 101-100 P = prognos Anm.: De 14 industriländerna är sammanvägda med vikter som avspeglar varje lands betydelse som konkurrent till Sverige på OECD-marknaden. Vikter enligt konjunkturinstitutet.

När man bedömer utfallet av beräkningar av detta slag bör man komma i Prop. 1986/87: 74 häg att det inte i alla hänseenden är praktiskt möjligt att anpassa exportens sammansättning i en gynnsam riktning. Vissa typer av råvaror kan éxem-

pelvis inte produceras i Sverige, hur kraftigt efterfrågan på världsmarkna-

den än kan tänkas växa. För bearbetade produkter borde det mer generellt vara möjligt att anpassa branschstrukturen på eu framgångsrikt sätt. Undantag kan emellertid finnas även här: somliga varor är kanske omöjliga att tillverka i Sverige till konkurrenskraftiga priser, även om efterfrågan på dem ökar snabbt. Skälen härtill kan vara många, t. ex. patenrättigheter,

brist på industriell tradition eller utbildad arbetskraft eller protektionism i omvärlden. En gräns finns självfallet också för hur snabbt anpassningen kan gå på grund av trögheter på arbets- och kapitalmarknaderna och i

implementeringen av teknik. Det är emellertid ett av näringspolitikens

syften att undanröja sådana trögheter. Å andra sidan får strukturanpassningen inte ske så snabbt att det uppstår stora omställningskostnader på grund av efterfrågeförändringar som visar sig vara av mer tillfällig natur. Även när det gäller exportens länderfördelning kan det finnas liknande begränsningar i anpassningsmöjligheterna. Trögheter på marknadsområdet finns, vilka också hör tll näringspolitikens uppgift att reducera. Det är

ändå troligt och rimligt att Sverige också i framtiden kommer att avsätta en

förhållandevis stor del av sin export till närmarknader såsom de nordiska länderna, även om dessa skulle ha en långsammare efterfrågetillväxt än

vissa andra länder. Vinsterna av en högre tillväxt måste ju vägas mot de extra kostnader och risker som det innebär att exportera till mer avlägsna

marknader. De förluster av marknadsandelar som inte kan förklaras av varu- och

ländersammansättningseffekter är uttryck för konkurrenskraftens försvagning i en mer renodlad företagsekonomisk mening. Det rör sig här om

förmågan att upprätthålla konkurrensen när det gäller dels priser, dels

kvalitet, teknisk nivå, service och marknadsföring, samt inte minst förmä-

gan att inom ramen för existerande branschstruktur ställa om produk-

tionen och ge den en mer konkurrenskraftig inriktning. Att befrämja konkurrensförmågan i denna mening är delvis även det en uppgift för närings-

politiken. Problem av detta slag måste dock i allt väsentligt lösas inom det

enskilda företagets ram.

I de beräkningar av varusammansättningens och länderfördelningens effekter på exportens tillväxt under de senaste 15 åren (som återges i tabell

4.2 resp. 4.3) har handeln med råolja och petrolcumprodukter exkluderats.

Skälen är enkla. Sverige har av naturliga skäl inte kunnat exportera råolja och en förändring i andra länders oljeefterfrågan har omöjligen kunnat påverka den svenska exportens tillväxt. Petroleumprodukter exporteras

visserligen från Sverige, men exporten har ett litet inhemskt förädlings-

värde (ca 2,8 miljarder kronor är 1984, eller 1,4 Z, av industrins förädlings-

värde) och kan i stort sett betraktas som återutförsel av importerad råolja. I tabellerna redovisas även beräkningar där exporten av fartyg exkluderats samt beräkningar för bearbetade varor exkl. fartyg. Den sistnämnda grup-

pen omfattar produkter från tillverkningsindustrin, bortsett från livsmedel,

trävaror, pappersmassa och en del andra råvarubetonade produkter. Vi- ra [NS]

dare har effekterna delats upp på volym och priskomponenter. På så vis Prop. 1986/87: 74 kan man se om en viss effekt, hänförlig till exportens strukturella inriktning, berott på marknadens volymutveckling eller prisutveckling.

Varueffekter Som framgår av tabell 4.2 har exportens varusammansättning i mycket

liten grad bidragit till minskningen i Sveriges marknadsandelar under peri-

oden 1970—1985. Under femårsperioden 1975— 1980 var dock varueffekten

mer tydligt negativ och svarade då för ett bortfall i exporttillväxt på i

genomsnitt 0.5 Z per år. Både denna effekt och den svagt negativa effekt

som därefter präglade första hälften av 1980-talet kan återföras på att Sverige haft en förhållandevis stor andel fartyg i exporten, samtidigt som

fartygsefterfrågan i avnämarländerna ju varit mycket liten.

Exkluderas fartygen från beräkningarna blir varueffekten svagt positiv

under alla de tre redovisade femårsperioderna. Detta resultat förklaras av att Sveriges export har en (i jämförelse med avnämarländernas import) hög andel bearbetade varor, för vilka efterfrågan vuxit snabbare än för råvaror.

Inom själva gruppen bearbetade varor (exkl. fartyg) har däremot inga

positiva varueffekter gjort sig gällande (och för övrigt inte heller inom gruppen råvaror, som inte särredovisas i tabellen). Sammansättningen

inom gruppen bearbetade varor har om man bortser från fartyg i stort sett varit neutral i förhållande efterfrågetillväxten på olika produktslag. De varueffekter som förekommit är enligt vad som framgår av tabell 4.2 i

huvudsak hänförbara till efterfrågeutvecklingen i volym. Effekterna via priset är obetydliga. Detta betyder att den svenska exporten varit inriktad

Tabell 4.2 Varusammansättningens betydelse för marknadsandelarna för

Sveriges export till OECD-länderna; effekter på exporttillväxten i procent per år

1970-84 1970-75 1975-80 1980-84 1980—85! Totalt, exkl. råolja och petroleumprodukter -0,1 0,3 —-0,5 -0,1 -0,1

därav: volym —-0,1 0.4 -0,6 -0,2

pris 0,0 -0.1 0,1 0,1 Totalt, exkl. råolja, petro-

Bearbetade varor exkl.

! Data medger inte uppdelning på volym och pris för 1985. Anm. Beräkningarna avser Sveriges andelar i 14 OECD-länders (OECD-länderna utom Australien, Nya Zeeland, Grekland, Irland, Island, Portugal, Spanien och Turkiet) import, varvid grundmaterialet omfattar 30 varugrupper. En utförlig beskrivning av den använda beräkningsmetodiken återfinns t. ex. i ”Marknadsandelar för svensk export 1978-1984, en "Constant-Market-Shares” analys” av Eva Christina Horwitz (Arbetsrapport nr 15 från Kommerskollegii utredningssekretariat). 293

särskilt litet: sammansättningen har varit neutral med hänsyn till världsmarknadsprisernas utveckling.

Ländereffekter

Länderfördelningen hos exporten har (som visas i tabell 4.3) haft större effekter på exportutvecklingen än varusammansättningen. Ländereffek-

terna blir i stort sett likartade oavsett om man inkluderar eller exkluderar

fartygshandeln, eller om man enbart ser till de bearbetade varorna. Sett över hela femtonårsperioden från 1970 har ländereffekten varit negativ och

svarat för ett bortfall i exporttillväxt på ungefär 192 per år i genomsnitt. Under femårsperioden 1970-1975 då en del av de för Sverige viktiga närmarknaderna i Europa var jämförelsevis expansiva — inte så tidigt och så hårt drabbade av den första s. k. oljekrisen — var ländereffekten positiv.

Under andra hälften av 1970-talet och i ännu högre grad första hälften av

1980-talet blev däremot ländereffekten kraftigt negativ. Detta återspeglade att Sverige haft en jämförelsevis liten del av sin export inriktad på den expansiva nordamerikanska marknaden och i stället en stor del på de långsammare växande nordiska grannländerna (figur 4.3).

Man kan konstatera att den kraftigt negativa ländereffekten åren 1980—- 1984 till mer än hälften låg på prissidan. Detta betyder att prisutvecklingen (mätt i enhetlig valuta, t.ex. svenska kronor) på Sveriges viktiga mark-

nader i Europa var långsammare än i t. ex. Nordamerika. Detta hänger i sin

tur naturligtvis samman med att dollarkursen under den ifrågavarande

perioden steg kraftigt gentemot de europeiska valutorna.

Varu- och länderkorrigerade marknadsandelar

Den kombinerade effekten av varusammansättning och länderfördelning

var positiv under första hälften av 1970-talet (positiva såväl varu- som

Tabell 4.3 Länderfördelningens betydelse för marknadsandelarna för Sveriges export till OECD-länderna; effekter på exporttillväxten i procent per år

1970-84 1970-75 1975—80 1980-84 1980-85! Totalt, exkl. råolja och petroleumprodukter —-1,0 0,9 —- 1,7 -2,5 -1,8

därav: volym -0,5 LI -1,7 -1,0

pris —0,5 -0,2 0,0 -1,5 Totalt, exkl. råolja, petroleumprodukter och fartyg —0,9 0,6 -1,1 -2,6 -1,8

därav: volym -0,4 0,9 -1,! -1,0

pris —-0,5 -0,3 0,0 - 1,6 Bearbetade varor exkl. fartyg -11 0,9 -1,7 -2,9 -2.0

därav: volym -0,5 1,2 —1,6 -1,2

pris -0,6 -0,3 -0,! -

I Se not tabell 4.2.

Anm. Se anm. tabell 4.2. 294

Figur 4,3 Svensk exports ländersammansättning 1985

/ borde

Västeuropa

exkl Nord.

t Statshan-

H delsländer

& U- länder

Z - — =

övr indu- Källa: SCB, utrikeshandelsstatistiken. striländer

ländereffekter). Därefter har den kombinerade struktureffekten varit negativ, främst till följd av de negativa ländereffekterna. Detta betyder, om man ser till exportens marknadsandelsutveckling, att man får en mindre negativ bild av densamma under de senaste tio åren om man korrigerar den

för varu- och ländereffekterna. Konkurrenskraften har alltså avtagit något

mindre starkt än vad okorrigerade beräkningar av exportens marknadsandelsutveckling skulle ge anledning tro. I figur 4.4 visas utvecklingen av den svenska exporten till de OECD-länder som analysen omfattar: dels i relation till deras sammanlagda import utan hänsyn till hur den svenska expor-

Figur 4.4 Marknadsandelar i löpande priser för Sveriges export av varor till OECD 1970—1985, okorrigerad resp. korrigerad för varu- och ländersammansättning (index 1970 = 100)

">> Korr

OIMHorr

ten är fördelad, dels efter korrigering för de kombinerade varu- och länder- Prop. 1986/87: 74

fördelningseffekterna. Den korrigerade marknadsandelen har som synes sedan 1975 fallit mindre än den okorrigerade. Nedgången är likafullt bety-

dande, och det är uppenbart att den svenska exportens fördelning på länder och varugrupper är en mindre viktig faktor bakom de tio senaste

årens svaga exportutveckling än förmågan att med priser och på annat sätt

upprätthålla konkurrenskraften.

Betydelsen av förändringar i strukturen

De i det föregående visade beräkningarna av varu- och ländereffekter har baserats på den faktiska struktur som exporten haft under vart och ett av

de enskilda åren. Förändringar i varu- och länderstrukturen har alltså

successivt beaktats i beräkningarna. Som nämndes inledningsvis har det

ett särskilt intresse att belysa i vilken utsträckning förändringar i export-

strukturen mot mer snabbväxande varuområden och avnämarländer bidragit till att höja exporttillväxten.

Om man gör tankeexperimentet att exportens sammansättning inte skul-

le ha förändrats sedan 1970 och räknar fram vilka varu- och ländereffekter