Dir.1991:83

Beslut vid regeringssammanträde 1991-09-12

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att utreda den statliga rådgivningen till jordbruket. Utredningen skall göras mot bakgrund av jordbruksutskottets betänkande om rådgivningen i lantbruket (1989/90:JoU12) och riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik (prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327).

Beslut om de nuvarande riktlinjerna för den statliga rådgivningen till jordbruket fattades av riksdagen år 1984 (prop. 1983/84:191, JoU37, rskr. 416) sedan en utredning år 1983 (Ds Jo 1983:14) lämnat förslag till hur rådgivningen borde utformas. Lantbruksnämnderna skall i enlighet med sin instruktion ge råd och information i syfte att främja effektiviteten inom jordbruket, trädgårdsnäringen och rennäringen samt strukturrationaliseringen inom skogsbruket. Nämnderna skall också ge råd och information för att i regionalpolitiskt syfte främja sysselsättnin gen i jordbruks- och trädgårdsföretag liksom landsbygdens utveckling i övrigt. Lantbruksstyrelsen har inom givna anslagsramar lett och övervakat verksamheten inom lantbruksnämnderna. Verksamheten har också samordnats med andra statliga insatser för jordbruket. Rådgivningen har framför allt riktats mot utvecklingsbara företag och mot områden där den väntas få störst effekt.

Riksdagens beslut år 1984 innebar en förändring vad beträffar finansieringen av rådgivningen, eftersom 10 milj.kr. skulle avlastas statsbudgeten och finansieras genom individuella avgifter. För budgetåret 1990/91 har statsmakterna ställt krav på lantbruksnämnderna om en avgiftsfinansierad verksamhet på minst 36 milj.kr. Detta krav inkluderar dock även annan avgiftsfinansierad verksamhet än rådgivning.

Den statliga rådgivningen sker i form av massrådgivning, grupprådgivning och individuell rådgivning. Massrådgivning sker genom trycksaker, tidskrifter, cirkulärbrev och press m.m. Grupprådgivning ges bl.a. genom kurser, utställningar och demonstrationer. Individuell rådgivning består av t.ex. gårdsbesök och telefonrådgivning.

Den totala kostnaden för både den kostnadsfria och den avgiftsfinansierade rådgivningen uppgick budgetåret 1989/90 till ca 71,4 milj.kr. Härtill kommer dock vissa kostnader för rådgivning inom ramen för åtgärdsprogrammet för norra Sverige. Av de 71,4 milj.kr. utgör uppskattningsvis ca 10 % kostnader för avgiftsbelagd rådgivning, t.ex. kursverksamhet. Lantbruksverkets rådgivning har i stor utsträckning varit ämnesrådgivning, som är inriktad på ett speciellt ämnesområde, t.ex. ekonomisk rådgivning eller produktionsteknisk rådgivning som rör växtodling, husdjur, byggnad, struktur och vattenhushållning. Den tvärfackliga rådgivningen med en helhetssyn på företaget har emellertid ökat på senare år. Ekonomisk rådgivning har också fått större utrymme medan den produktionstekniska har minskat i omfattning.

Statlig rådgivningsverksamhet bedrivs i dag också inom ramen för det särskilda åtgärdsprogrammet för norra Sverige. Programmet syftar bl.a. till att stimulera framväxten av kombinationsverksamheter och att erbjuda jordbrukare i norra Sverige bättre utbildningsmöjligheter såväl inom traditionella jordbruksområden som inom kompletterande verksamheter. Under budgetåret 1989/90 användes nästan en fjärdedel av medlen inom åtgärdsprogrammet för rådgivning och utbildning.

Särskilda medel har också under senare år anvisats till lantbruksverket för miljöinriktad växtodlingsrådgivning och rådgivning rörande alternativ odling. Till viss del har denna verksamhet finansierats med miljöavgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel. Dessa åtgärder utgör ett viktigt led i arbetet med att begränsa växtnäringsförlusterna och av användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket. I olika sammanhang har regeringen också understrukit vikten av att lantbruksverket ger hög prioritet åt rådgivning om den nya djurskyddslagen och dess krav på förändringar i djurhållningen. En sådan prioritering skall göras inom den totala ram som lantbruksverket förfogar över för sin verksamhet.

Rådgivning tillhandahålls också av andra organisationer än lantbruksverket. Hushållningssällskapen, lantbrukskooperationen och husdjursorganisationerna är exempel på sådana. Även livsmedelsindustrin, banker och privata konsultföretag bedriver rådgivningsverksamhet. Till skillnad från den statliga är denna rådgivning i huvudsak avgiftsfinansierad.

SLU-Info (tidigare konsulentavdelningen) inom Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) förmedlar forskningsrön och annat rådgivningsunderlag framför allt till lantbruksverket, skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelser, husdjursorganisationer och hushållningssällskap m.fl. Syftet med verksamheten är att uppnå ett ömsesidigt informationsutbyte mellan konsulentavdelningen och dessa organisationer, för att de i sin tur skall kunna föra ut informationen till målgrupperna, som främst är företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen. För närvarande pågår en översyn av SLU. Enligt direktiven (dir. 1989:31) bör det utredas om konsulentavdelningen fyller sitt syfte, dvs. om det ömsesidiga informationsutbytet är effektivt eller om förändringar är nödvändiga. En utgångspunkt bör därvid vara att SLUs ansvarsområde inte skall utvidgas till den rådgivning och information som i första hand ankommer på sektorsmyndigheterna.

Jordbruksutskottet har behandlat dessa frågor i samband med behandlingen av en motion i vilken yrkades på samordning och effektivisering av rådgivningen till jordbruket (1989/90:JoU12). Betänkandet skrevs mot bakgrund av det då förestående riksdagsbeslutet om ny länsförvaltning (prop. 1988/89:154, BoU4 och 9, rskr. 89). Riksdagen har beslutat att lantbruksnämnderna fr.o.m. den 1 juli 1991 i sin helhet skall ingå i den nya länsstyrelsen. Riksdagen framhöll att det råder ett starkt samband mellan lantbruksnämndernas myndighetsutövning och den rådgivning de bedriver. Därför är det inte möjligt att skilja rådgivningen från den övriga verksamheten. Riksdagen påpekade också att lantbruket för närvarande befinner sig i en situation där stora förändringar kan väntas och att behovet av samordning och enhetliga lösningar därför är stort. Den nuvarande rådgivningen till jordbruket som i dag ges av olika organisationer bör därför samordnas så långt det är möjligt.

I juni 1990 beslutade riksdagen om en ny livsmedelspolitik (prop.1989/90:146, JoU25, rskr. 327) som innebär att den interna marknadsregleringen avvecklas med början den 1 juli 1991. Den nya livsmedelspolitiken har som mål att nå en god hushållning med jordbrukets resurser, bevara ett rikt och varierat odlingslandskap, minimera jordbrukets miljöbelastning, trygga livsmedelsförsörjningen i kriser och i krig samt bidra till regional utjämning av sysselsättning och välfärd. Rådgivningen har övergångsvis förstärkts för att bidra till att genomföra den nya livsmedelspolitiken. Beslutet innebär en övergång till ett mer marknadsinriktat jordbruk, där det inhemska priset och omsatt kvantitet bestäms på marknaden. Producenterna skall således endast ersättas för efterfrågade varor och tjänster. Enligt beslutet skall emellertid ett gränsskydd gentemot omvärlden behållas tills vidare. Reformen innebär att villkoren för jordbruksproduktion kommer att förändras. I propositionen anförde jag att prisregleringen i många fall har varit bromsande när det gäller förnyelse och diversifiering inom jordbruket. Med en avreglerad marknad kommer emellertid jordbrukaren att behöva ställa om sig i sin företagarroll. Jordbrukaren kommer att i större utsträckning behöva informera sig om marknadens utveckling och konsumenternas efterfrågan.

Jag framhöll att jordbrukarna under övergångsperioden bör få tillgång till kvalificerad rådgivning och att det därför behövs insatser från samhällets sida för att ge råd och utbildning inför de förändringar som genomförs. Detta innebär såväl ekonomisk rådgivning och kunskap om de nya förhållandena på marknaden som information och förslag till åtgärder för att uppfylla de krav som ställs på jordbruket från bl.a. miljö- och djurskyddssynpunkt. Det blir sannolikt nödvändigt att i större utsträckning än tidigare bredda kunnandet utöver det rent produktionstekniska området och söka kunskap och erfarenheter utanför jordbrukssektorn. Vidare påpekade jag att samordningen av verksamheten i den nya länsförvaltningen sannolikt kommer att ge tillfälle till utökade kontakter och samarbete mellan olika funktioner i länen.

I propositionen om den nya livsmedelspolitiken anförde jag också att utbildningen av jordbrukare bör syfta till att ge generell kunskap om de nya marknadsförhållandena samt den kunskap och information som är nödvändig att ha för att jordbrukarna själva skall kunna arbeta under dessa förutsättningar. Tyngdpunkten skall ligga på att stimulera jordbrukarna till att utifrån de egna resurserna anpassa sig till den nya situationen. Jag anförde vidare att ansvaret för utbildningen i första hand skall ligga på lantbruksverket och att utbildningen skall ske i samarbete med andra myndigheter och organisationer.

Riksdagen framhöll vid sin behandling av propositionen om livsmedelspolitiken (1989/90:JoU25) att rådgivnings- och utbildningsinsatserna är av grundläggande betydelse för omställningen inom jordbruket och att kunskaper och erfarenheter även från annat håll än lantbruksverket bör tillvaratas, t.ex. den som finns vid lantbruksskolor, skogsbruksskolor och hushållningssällskap. Riksdagen framhöll också att vid sidan av renodlade jordbruksfrågor bör frågan om miljövård och landskapsutveckling tillmätas stor betydelse i rådgivnings- och utbildningsarbetet.

Ett kommande svenskt medlemsskap i EG är ytterligare en faktor som kommer att påverka det svenska jordbruket. Rådgivningen till jord bruket inom EG omfattas inte av den gemensamma jordbrukspolitiken -- CAP -- utan är varje lands nationella angelägenhet.

Rådgivningen kommer att vara ett viktigt medel för att genomföra omställningen av svenskt jordbruk under socialt acceptabla former. Rådgivningen skall under omställningsperioden därför dels främja utvecklingen av livskraftiga företag, av en miljöanpassad växtodling och djurproduktion, dels underlätta för dagens jordbrukare att ställa om sin verksamhet så att de lättare kan anpassa sig till de nya förutsättningarna.

Jordbrukaren skall emellertid själv välja produktionsinriktning i sitt företag. Rådgivningen bör därför utformas så att den inte uppfattas som att statsmakterna sanktionerar en specifik inriktning eller garanterar ett företags fortbestånd vid val av en viss produktionsinriktning.

För budgetåret 1990/91 har 80 milj.kr. av de medel som anvisats för statens delansvar i finansieringen av spannmålsexport, ställts till förfogande för rådgivningsverksamhet. Av dessa disponeras 40 milj.kr. av Stiftelsen Lantbruksforskning och 40 milj.kr. av lantbruksverket. Medlen skall användas för rådgivning i samband med jordbrukets omställning, med bl.a. särskilda rådgivningsinsatser för skuldtyngda jordbrukare. Enligt det livsmedelspolitiska beslutet skall därutöver ett belopp på 40 milj.kr. under budgetåren 1991/92--1995/96 årligen ställas till statens jordbruksverks förfogande för den rådgivning, information och projektverksamhet som behövs för att underlätta omställningen. Vidare skall det nya jordbruksverket erhålla ett anslag om 27,6 milj.kr. för bl.a. miljöinriktad växtodlingsrådgivning (prop. 1990/91:100, JoU22, rskr. 202). Detta anslag skall finansiera åtgärder för minskat näringsläckage, minskad kemisk bekämpning samt stöd till alternativ odling.

Utredningen bör ske med beaktande av de förändrade villkor för jordbruksproduktion som följer av den livsmedelspolitiska reformen. Situationen för jordbruket efter avregleringen och omställningsperioden kommer att likna den för andra branscher inom näringslivet. På en fri marknad bör näringen själv bära ansvaret för branschmässig rådgivning. Produktionsteknisk och ekonomisk rådgivning bör därför i framtiden kun na tillgodoses av privata och kooperativa organisationer. Speciell hänsyn kan dock behöva tas till behovet av sådan rådgivning inom stödområdet.

Utredaren bör göra en genomgång av omfattning av och inriktning på såväl den statliga som privata och kooperativa rådgivning som i dag erbjuds jordbruket.

De förordningar och föreskrifter som reglerar områden där samhället har intresse av att påverka produktionen skall verkställas vid länsstyrelsernas lantbruksfunktioner. Detta gäller exempelvis miljö- och djurskyddsområdet samt föreskrifter för stödgivning i samband med de direkta stöd som följer av den nya livsmedelspolitiken och t.ex. stöd för alternativ odling. Sådan myndighetsutövning kräver ett visst mått av statlig information. En utgångspunkt för utredningen bör därvid vara att den statliga rådgivningen till jordbruket skall inriktas mot information förknippad med myndighetsutövning. En uppgift för utredaren blir därmed att föreslå var gränsen mellan information förknippad med myndighetsutövning och annan rådgivning bör dras. Den centrala myndigheten (statens jordbruksverk) skall dra upp riktlinjer för hur föreskrifterna skall tillämpas, så att en likvärdig information kan tillhandahållas i hela landet.

Den nya livsmedelspolitiken innebär en övergång från prisstöd till direkta stöd för att nå de mål som eftersträvas. Exempel på sådana direkta stöd är stödet till landskapsvård och regionala stöd. I dessa fall kan särskilda rådgivningsinsatser vara motiverade såväl ur kontrollsynpunkt som för att underlätta att de av statsmakterna fastställda målen skall nås. När det gäller stödområdet för jordbruket, dvs. norra Sverige, bör utredaren beakta att staten har ett särskilt ansvar, bl.a. med tanke på att lönsamheten där inte skall få tillåtas sjunka nämnvärt till följd av reformen.

Utredaren bör göra en utvärdering av den rådgivning som hittills varit förknippad med myndighetsutövande verksamhet. Rådgivningsverksamhet bedrivs som nämnts i dag av lantbruksverket samt av ett flertal privata och kooperativa organisationer. Utredaren bör i detta sammanhang redovisa hur samverkan mellan lantbruksnämnderna och andra organisationer samt regional samverkan över länsgränserna har fungerat.

I och med att ansvaret för en del av den rådgivning som bedrivits vid lantbruksnämnderna övertas av näringen, så bör utredaren belysa vilka finansiella och organisatoriska konsekvenser det får för länsstyrelsernas lantbruksfunktioner. Härvid bör även eventuella effekter av utredarens förslag för rådgivningen till trädgårds- och rennäringen redovisas. I detta sammanhang bör också integrationen av lantbruksnämnderna i länsstyrelserna beaktas samt vilken samverkan med andra organisationer och över länsgränserna som är önskvärd ur effektivitetssynpunkt.

Utredaren bör vidare belysa det behov av anpassning till ändrade förhållanden som det svenska jordbruket kommer att möta vid ett svenskt medlemsskap i EG och hur det kan tänkas påverka rådgivningen.

I arbetet bör vidare samråd ske med utredningen av veterinärväsendet (dir. 1991:35) och med utredningen av Sveriges lantbruksuniversitet (dir. 1989:31). Utredaren bör arbeta så att förslag i den aktuella frågan kan lämnas den 1 juli 1992.

Utredaren bör beakta regeringens direktiv (dir. 1984:5) till kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning och regeringens direktiv (dir. 1988:43) om EG-aspekter i utredningsverksamheten.

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1979:119) -- med uppdrag att utreda den statliga rådgivningen till jordbruket,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Jordbruksdepartementet)